Keryx nr 1 2012

En tidskrift för teologi och andligt liv

tema:

Anden och kyrkan Reflektioner om Anden och kyrkan ulf ekman

Andens ämbete anders gerdmar

Pingsten och kyrkans tillblivelse som en Treenighetens ikon på jorden daniela c augustine

nummer 1

årgång 10

2012

medverkande

Ulf Ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Ulf Ekman

Roberts University.

Redaktör

Daniela C. Augustine är DTh,

Art Director & illustrationer

MDiv, MS och Assistant Professor i teologisk etik vid Lee University.

Hon har undervisat i Prag och i Bulgarien där hon varit med och grundat ett teologiskt seminarium och arbetat med mission.

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och ansvarig för teologiutbildningen på Livets Ords Teologiska Seminarium.

Benjamin Ekman

Jonatan Strömgren Repro/Tryck

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva ISBN

978-91-7866-837-3 ISSN

1652-2494 Utgivare

Livets Ords Förlag prenumeration

och pastor för församlingen Livets

Helår (4 nr): 299 kr Lösnummer: 89 kr För prenumeration och adressändring, kontakta:

Ord i Uppsala.

kontakt

Robert Ekh är Teol kand, Fil kand

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu Vad betyder KERYX?

Keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold.

Tidskriften Keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. I tidskriftens logotyp ses även det klassiska Kristusmonogrammet XP. Med detta vill vi betona att Kristus är förkunnelsens kärna. Den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om Jesus Kristus.

Copyright © 2012 Eftertryck av artiklar och allt annat material i denna tidning, helt eller delvis, är förbjudet.

Vid frågor, kontakta redaktionen.

2

innehåll

nr 1 2012 Ledare Ulf Ekman 4

Artiklar

Reflektioner om Anden och kyrkan ulf ekman 6

Pingsten – och kyrkans tillblivelse som en Treenighetens ikon på jorden daniela c augustine 20

Andens ämbete – Paulus, visionen och ämbetet anders gerdmar 42

debatt

Livets okränkbara värde robert ekh 60

recension

Hamring: Om jag glömmer dig, Jerusalem anders gerdmar 68

keryx 1 2012

3

ulf ekman

Kära läsare!

I detta och nästa nummer kommer vi att presentera

för er de olika föredrag som hölls på Symposiet på Ribbingebäck den 25-26 november 2011. Det var det första symposiet anordnat av Livets Ords teologiska seminarium (LOTS). Det var två intensiva men mycket lyckade dagar.

Eftersom det var första gången vi anordnat något i denna form och med denna ambitionsnivå, så var det naturligtvis spännande. Inte minst var det roligt att få några internationella teologer på besök. Vi fick besök av Peter Hocken, som gästat oss förut. Han är katolsk präst, expert på pingstkarismatiska rörelser samt, inte minst, de nya messianska rörelserna och kyrkans förhållande till det judiska folket.

För första gången fick vi besök av Daniella Augustine, bulgarisk pingstteolog som undervisar på Lee University, Cleveland, Tennessee, samt Simon Chan, professor i systematisk teologi på Trinity Theological College i Singapore.

Dessa tre gav starka bidrag i föreläsningar och samtal och både höjde nivån och lämnade efter sig en mycket god eftersmak. Utöver dem hade vi ett antal svenska föreläsare som på ett utmärkt sätt gav oss både gedigen kunskap och utmanade tankar.

Själv hade jag till uppgift att öppna symposiet genom

att i föredragsform ställa en del frågor angående den nuvarande situationen i det pingst-karismatiska lägret. Du finner detta som en artikel i detta nummer.

De pingst-karismatiska rörelserna är inte på något sätt en homogen grupp, men det finns naturligtvis ett antal punkter både läromässigt och erfarenhetsmässigt som förenar dem. Kortfattat handlar det om Bibelns trovärdighet, ett erkännande av Andens verk i tiden, vikten av omvändelsen och ett personligt liv med Gud och betoningen på mission och församlingsplantering. Skulle man sammanfatta vad som präglar dessa rörelser så kommer man lätt att tänka på ord som »entreprenörskap«, »pragmatisk«, »funktionell« och »det mirakulösa«. Väckelserörelsernas betoning på

4

keryx 1 2012

ledare

nuet, på det övernaturliga och deras förmåga att improvisera och finna flexibla lösningar för att nå ut med evan­ge­ li­et och få resultat genom människors frälsning, är starka sidor.

Frågan är om de starka sidorna också blir de svaga sidor-

na? Tänkandet präglas av kortsiktigt resultattänkande med starka pragmatiska inslag, vilket i längden kan få förödande effekter om det inte förankras, fördjupas och förändras till ett mer långsiktigt Tänkandet präglas av kortsiktigt perspektiv. I själva evangeliets kärn­ resultattänkande med starka innehåll, dess grundstruktur och syfte pragmatiska inslag, vilket i längfinns befallningen att evangeliet skall den kan få förödande effekter överföras från generation till generation. om det inte förankras, fördjupas Om detta skyms av en kortsiktighet som och förändras till ett mer långupplevs som likgiltighet inför framtiden, siktigt perspektiv eller av en alltför överspänd eskatologi som också negligerar långsiktighet, så byggs svaghet in i kyrkan som då inte står rustad för kommande generationer. Det pragmatiska vinner då över det obekvämt sakliga. Lösningen ligger i att återupptäcka vad vi djupast är, att bli rotade i vad som är sant och äkta – inte bara vad som är gångbart och verkar fungera just för tillfället. Konsekvenserna av att inte bry sig om detta i dag kan bli förödande för oss i morgon.

Detta och mycket annat kom fram på symposiet som var så berikande och förhoppningsvis det första i en återkommande serie. Du kan ta del av dess innehåll i detta och kommande nummer.

Med önskan om god och uppbygglig läsning!

keryx 1 2012

5

ulf ekman

De sju är Herrens ögon som överblickar hela jorden.

De två olivträden är de båda smorda som står inför hela världens herre. Sak 4:1-11 6

keryx 1 2012

anden och kyrkan

Reflektioner om Anden och kyrkan av ulf ekman översättning: henrik engholm

Den här essän, är tänkt att tjäna som utgångspunkt för

detta symposium om Anden och Kyrkan. Det är inte på något sätt en genomarbetad akademisk uppsats, utan mer ett skissartat försök att från ett fågelperspektiv ställa några förhoppningsvis utmanande frågor om detta omfattande, men mycket viktiga område som vi kommer att diskutera mer ingående under dessa två dagar.

Min personliga övertygelse är att ecklesiologi och frågeställningar rörande kyrkans väsen, form och uppdrag utgör de nyckelfrågor som verkligen behöver diskuteras i den pingst-karismatiska kristenheten idag. Utan svar på dessa frågor hamnar vår förståelse av både kyrkan, evangeliet och livet i Anden i en farozon. Att förstå kyrkans natur, alltså vad kyrkan är, inte bara vad den gör, är mer än något annat av yttersta vikt idag. keryx 1 2012

7

ulf ekman

Den pågående tendensen till fragmentisering av kyrkan är oroväckande. Det finns en växande fara som faktiskt innebär att delar av kyrkan upplöses och assimileras i kulturer och tankemönster som är helt främmande för evangeliet och främmande för en äkta bild av vad församlingen är. Mer än någonsin finns det ett behov av att återupptäcka, omdefiniera och uppskatta kyrkan för vad den är. Pragmatism och ensidigt fokus på omedelbara resultat och snabb tillväxt har en baksida och kan i själva verket bli till spärrar som hindrar oss från att analysera viktiga och aktuella underliggande frågor. Vi kan bli så upptagna och imponerade av det som åstadkoms i dag, att vi glömmer bort de framtida konsekvenser som vår inslagna väg leder till.

När vi studerar vår nuvarande situation finner vi flera förhållanden och underliggande attityder som vi måste ta i beaktande.

Det finns i dag en ständigt växande sekularism som också påverkar pingst-karismatiska troende. Denna sekularism är på väg att bli mer påtaglig i pingst-karismatiska kret-

vi inte bry oss så mycket. Men bakom den pingst-karismatiska kristenhetens många förtjänster och andliga genombrott finns fortfarande en ökande handfallenhet och förvirring inför vart vägen egentligen leder, hur vi håller ångan uppe i det som uppfattas som väckelse och hur vi åstadkommer den tillväxt vi så starkt bekänner oss till.

Det finns också ett uppvaknande inför frågan hur vi bygger något starkt för kommande generationer, ifall det eskatologiska scenario som kännetecknade den första tiden i dessa rörelser inte omedelbart realiseras.

Splittring eller mångfald?

Själva förekomsten av tusentals samfund, grupperingar, undergrupperingar, organisationer, nätverk och individuella tjänster ses av somliga som bevis för en splittring utom all kontroll, medan det av andra ses som en utveckling ledd av Anden, eftersom detta ger upphov till nya möjligheter och till en i grunden god mångfald, som reflekterar Guds nåds mångfaldiga karaktär. Dessa två paradigm kolliderar oundvikligen.

När man blickar ut över det pingst-karismatiska landskapet utgörs en avgörande Pragmatism och ensidigt fokus faktor av en djupt rotad kongregationalispå omedelbara resultat och tisk inställning, medveten eller omedveten. snabb tillväxt har en baksida Den står i strid med en mer traditionell och kan i själva verket bli till episkopal syn på kyrkan och dess utveckspärrar som hindrar oss från att ling i historien. Teologer som Miroslav Volf analysera viktiga och aktuella och pingstteologer inspirerade av honom, underliggande frågor som Frank Macchia, Amos Young och andra, försöker upprätta ett övertygande försvar för en kongregationalistisk, självständig syn på kyrkan som något tillräckligt på sar än vi gärna vill erkänna. Det finns ofta ett lokalt plan, samtidigt som man vill uren benägenhet att förskjuta sekularismen till de traditionella kyrkorna och särskilt till skilja och utveckla en enhet med den större kroppen av troende i Kristus. Utgångspunkdem med liberalteologiska tendenser. De ten är en gemenskapsteologi som försöker är utanför vår egen krets och då behöver

8

keryx 1 2012

anden och kyrkan

balansera individen och gemenskapen genom att betona deltagande i en församlingsgemenskap, koinonia, något som man löst definierar som »att vara delaktig av en gemensam verklighet«. Det finns en insikt om att ingen social kropp kan existera utan någon form av struktur, men enligt gemenskapsteologin så måste den delas och uttryckas i ömsesidigt beroende och i en öppen gemenskap utan hierarkiska tendenser, eftersom detta är något som den starkt vänder sig mot.

Utan att gå in i den debatten kan man säga att frågor om en autentisk auktoritet som utövar en omfattande översyn, om historisk kontinuitet och stabilitet och om kyrkan som lokal och universell, inte har någon tillfredställande lösning i den gemenskapsteologiska modellen. Räcker det verkligen att säga att där två eller tre är församlade i Jesus namn, där är den verkliga kyrkan i sanning upprättad? Är det en riktig förståelse att auktoriteten i kyrkan endast kommer underifrån och utövas genom en deltagande gemenskap, och inte ovanifrån?

Också begreppet »apostolisk«, som så gärna används av många karismatiska ickesamfundsanslutna grupper, tycks ha många olika innebörder och är inte nödvändigtvis kopplat till en verklig historisk kontinuitet från apostlarna, utan snarare till samtida pionjärinitiativ.

intresse i att bevara ecklesiala traditioner, metoder och uttryckssätt som har förmedlats genom seklerna. Man kan förstås säga att dessa grupper befinner sig i början av en formgivande process, men också att den

Är det en riktig förståelse att auktoriteten i kyrkan endast kommer underifrån och utövas genom en deltagande gemenskap, och inte ovanifrån?

pragmatiska metoden har en tendens till att förminska teologisk reflektion.

Om den kongregationalistiska församlingssynen tycks ha ett naturligt företräde framför den äldre episkopala församlingssynen i pingst-karismatiska rörelser, så har också en betoning på den helige Andes verk i »vår tid« fått företräde framför förståelsen av Andens verk genom historien. Hela synsättet präglas av ett smalt fokus på nutid och framtid, utan särskilt mycket intresse för det förflutna. Om vi studerar nuvarande aktiviteter och resultat, snarare än långsiktiga konsekvenser, så ser det verkligen ut som att en kongregationalistisk miljö tillsammans med ett pragmatiskt synsätt med fokus på nuet är vår tids dominerande uttryck. Detta går hand i hand med föreställningen att kyrkan återuppfinner sig Pragmatism själv om och om igen i varje tidsepok, vilket Låt oss titta på frågan om pragmatism. å ena sidan sägs ge utrymme för nya fräscha Pragmatism tycks, åtminstone på kortare initiativ, men som å andra sidan också skasikt, vinna mark som ett praktiskt-teolopar spänningar och förvirring. giskt paradigm i många nyplanterade förDiskontinuitet, snarare än kontinuitet, samlingar av pingst-karismatisk karaktär. ses som en dygd, i och med att man anamBland dessa märks en minskad omsorg eller mar modernitetens misstänksamhet mot fokus på grundläggande teologi och/eller det förflutna och dess tillbedjan av samkeryx 1 2012

9

ulf ekman

tida utveckling. Översatt till teologiska tankegångar är det oundvikligt att denna misstänksamhet mot det förflutna, förklädd i olika former av ersättningsteologi med rötter som går ända tillbaka till den tidiga

karismatiska världen med dess glöd och framgång i mission. Men det finns också frustration, eftersom man i många fall tycks vara i avsaknad av identitet, djup och inriktning. Frustrationen är verklig, trots att många ännu inte har upptäckt den eller, om de har det, så ignorerar de den ännu på Pragmatismen leder förmodgrund av mer akuta problem. Kort sagt så ligen till att vi assimileras till känner jag en stor angelägenhet inför den världen på ett relativistiskt sätt, karismatiska rörelsens nuvarande tillstånd snarare än att vi, som förhoppoch dess framtid. ningen är, mer effektivt påverDet finns, i den pingst-karismatiska gekar den här världen menskapen, ett behov att djupare analysera sin ecklesiologi och att mer ingående utforska den helige Andes olika verksamheter schismen mellan kyrkan och det judiska i och utanför kyrkan. Väckelserörelser har folket, driver en kil mellan dagens kyrka en tendens att särskilt betona den helige och mycket av det den helige Ande har gjort Andes uppdrag i att frälsa de förlorade och i kyrkan genom historien. Det tenderar att det ska de göra. Men betoningen på evan­ge­ ignoreras, minimeras och ibland till och lisation och mission har också en förmåga med demoniseras. Kvar blir generationer att komma i konflikt med den helige Andes med ett populistisk och revisionistiskt verk i att bygga upp kyrkan. Det har resultänkande och en ytlig och propagandistisk terat i ett starkt missiologiskt perspektiv historieförståelse, eller med en total likgiloch verksamhet, men samtidigt även i ett tighet inför det förflutna. På grund av detta svagt ecklesiologiskt perspektiv, där kyrkan blir vi fångar i vår egen tid, farligt narcissom sådan, i dess väsen och natur, ibland sistiska, oerhört splittrade och fjättrade fullständigt förbises. av vår egen pragmatism. Pragmatismen Mission och tillbedjan leder förmodligen till att vi assimileras till världen på ett relativistiskt sätt, snarare än Kyrkan förstås därför, som sagt, nästan enbart genom sina verksamheter, där misatt vi, som förhoppningen är, mer effektivt sionsbefallningen utgör den viktigaste. påverkar den här världen. Trösten i detta Eftersom kyrkan är utsänd, och det är den dilemma tycks antingen vara ett kotteri av verkligen, blir den missionella dimensionen lite stamliknande karaktär eller vissheten av att vara sänd till nationerna det överom att man växer på andra håll i världen, gripande motivet till själva dess existens. om inte nödvändigtvis där vi befinner oss.

Att vinna de förlorade betonas som den De här inledande påståendena har sin grund i den märkliga situationen i växande viktigaste uppgiften att utföra här i världen. rörelser som samtidigt är lyckliga och djupt Den helige Ande ger kraft åt denna strävan och till följd av detta har den missionsfokufrustrerade. Det finns en glädje eftersom serade människan lätt att minimera andra det finns växt och entusiasm i den pingst-

10

keryx 1 2012

anden och kyrkan

viktiga sidor av kyrkans liv, som något som på något sätt är perifert i förhållande till uppdraget att vinna själar. Givetvis är det så att »frälsning« i det här sammanhanget består av ett smalt koncept som handlar om pånyttfödelse och inte ges den bredare innebörden av att också vandra frälsningens väg i och genom kyrkan till dess att man är framme i himmelriket.

Hela identiteten ligger i det utåtriktade, som en aktivistisk betoning, och många gånger leder det till att man utvecklar en inte helt genomtänkt aktivistisk teologi där vad man gör blir viktigare än vad man är.

Följden blir en svag ecklesiologi med en låg uppskattning av kyrkan och ett antal problem som väntar längs vägen. Det är underbart att surfa på väckelsens vågor så länge man inte kastas upp på land.

Man ger i själva verket väldigt liten uppmärksamhet till livet i »Guds hus« – med gudscentrerad tillbedjan, dogmatisk undervisning och helgelse. Istället ligger betoningen på att snabbt träna den enskilde troende till utåtriktad verksamhet. Allt annat skulle upplevas som sidospår i förhållande till den viktigaste uppgiften och därför snarast ses som en slags kompromiss.

För att ta en liten omväg här så tror jag det är viktigt att man frågar sig var denna starka betoning av mission på bekostnad av kyrkans identitet kommer ifrån. Det skulle ta för lång tid att gå igenom de teologiska influenser och de praktiska implikationer som kommer från förståelsen av det allmänna prästadömet och från betoningen av att utrusta de heliga för missionsarbete.

Det finns helt naturligt en ökad betoning på lekmännen till följd av reformationen: att få läsa Skriften på folkspråken och att individuellt kunna förstå bibliska/teologiska keryx 1 2012

koncept, genom den helige Andes genomlysning av Skriften, är saker som helt klart får ökat fokus. Den helige Andes inre verk i människohjärtat vid omvändelsen, evange­ lisk mission till de förlorade, pingstutgjutelsen och olika väckelser som resulterat i personliga pingstupplevelser, samt en mobilisering till att vittna i Andens kraft i olika pingst-karismatiska rörelser idag; förekomsten av allt detta pekar på ett mycket mer omfattande och starkare lekmannaengagemang i Guds verk.

Mobilisering av lekmännen

Det finns mycket mer att säga om denna enorma utveckling och Peter Hocken har ägnat sig åt detta i sina böcker. Det finns en massiv mobilisering av lekmännen, en förlösning till tjänst för vanliga troende, som har ägt rum de senaste århundradena.

Om den karismatiska förnyelsen innebär, vilket jag tror, en mobilisering av lekmän, så är det bara följdriktigt att tänka att frågor som rör kyrkans natur som sådan, frågor om ledarskap och hierarki, dogmatisk undervisning, tillbedjan och liturgi mm, inte betonas särskilt mycket, annat än i helt grundläggande former.

Om detta är fallet så är spänningen mel-

Det är underbart att surfa på väckelsens vågor så länge man inte kastas upp på land

lan lekmän och ledarskap, mellan lära och liv, mellan tillbedjan och mission, mellan att vara och att göra, mellan frihet och form, i viss mån helt onödig, även om spänningen som sådan är väldigt verklig. Det handlar

11

ulf ekman

mer om vilket perspektiv man har. Det handlar inte så mycket om en fullständig rekonstruktion av hur den kristna tron och kyrkan ska förstås, som väckelserörelser är benägna att tro. Det handlar istället om en rening, ett upprättande och ett läkande, och om att låta den helige Ande sammanlänka separata och genuina delar på det sätt han önskar. Det handlar inte så mycket om att välja och vraka mellan motsatser, som att öppna sig för en djupare förståelse av vad »katolicitet«, dvs allmännelighet, universalitet, fullhet, egentligen innebär. Det handlar ofta om att det finns olika uppdrag och mandat och en oförmåga att tillåta olika strömmar och initiativ att utvecklas och steg för steg komplettera varandra. Här ser man det som ibland kallas »protestantismens förbannelse«, det vill säga behovet att alltid börja om på nytt när ett nytt perspektiv och en ny betoning upptäcks, något som ständigt leder till en ny kyrkosplittring.

Behöver vi bry oss?

Det kanske verkar optimistiskt, idealistiskt eller till och med naivt att tro på en omvänd rörelse mot ökad enhet när vi blickar ut över det samtida andliga landskapet med dess otal av ständigt växande schismer. Men utifrån Bibeln har vi faktiskt inget annat alternativ. Frågan om huruvida det just nu pågår ett inåtgående verk, och inte bara ett utåtgående verk i den helige Ande, som har att göra med att bygga upp kyrkan till en sann och äkta enhet, kommer att bli allt viktigare i framtiden. Både att förstå och att vara delaktig i!

Den starka evangelistiska ivern i de pingst-karismatiska rörelserna utgör definitivt en profetisk injektion in i kyrkans arm, men genom sina ibland simplistiska förklaringar riskerar man att förminska vad

12

kyrkan till sitt väsen är. Det finns en fara i att försumma viktiga strukturella byggstenar och därigenom hindra den helige Ande att bygga upp kyrkan till det den ska vara. På samma sätt som en del teologer vill frigöra den helige Ande från en alltför smal sakramental förståelse, kan man motsatt se att det finns ett behov av att bredda förståelsen av den helige Andes person och verk, från ett alltför smalt evangelikalt/pentekostalt perspektiv kopplat nästan enbart till mission och till en kongregationalistisk ecklesiologi.

Kyrkan och Anden

Det finns två aspekter som behöver begrundas här. En av dem utgörs av det redan nämnda behovet i pingst-karismatiska kretsar att upptäcka, definiera och uppskatta kyrkans väsen, vilket innebär vad kyrkan är, inte bara vad den gör. Simon Chan har utvecklat en del av detta i sitt arbete med liturgisk teologi. Här kan det räcka med att säga att tanken om »de heligas gemenskap« inte enbart kan vara ett arbetssätt, ett slags: »Ju fler vi är, desto mer kan vi åstadkomma, om vi är överens. Så låt oss vara överens!« Det måste istället innebära en fördjupad insikt om vad »varande« innebär: att vi har förts samman av den helige Ande och att vi, tillsammans med Treenigheten och varandra, lever ett liv i gemenskap, som närs av en ömsesidig kärlek, i Kristi kropp.

Miroslav Volf har undersökt detta i sin jämförelse mellan den ortodoxe teologen John Zizioulas och den katolske teologen Joseph Ratzinger, numera påven Benedikt XVI, i boken »After our Likeness: The Church as the Image of the Trinity.« Bilden av kyrkan som ett »gudsfolk« i ständig rörelse och även som en armé redo keryx 1 2012

anden och kyrkan

Vi har förts samman av den helige Ande och vi, tillsammans med Treenigheten och varandra, lever ett liv i gemenskap, som närs av en ömsesidig kärlek, i Kristi kropp keryx 1 2012

13

ulf ekman

för strid är viktig i den pingst-karismatiska missionella förståelsen, men måste balanseras med bilden av kyrkan som Kristi kropp och bilden av Guds tempel, en plats där den helige Ande har tagit sin boning i dag.

sociala medier. I den postmoderna miljön, där relativismen råder och modernismens förutsättande av någon slags absoluta värden mer eller mindre förkastas, har alla sin egen subjektiva berättelse att förmedla, sina egna relativistiska lagar att följa och sina egna personliga preferenser att hänge sig Det är lätt att känslomässiga åt. När den här miljön överförs till modernt överdrifter och stereotyper kyrkoliv, blir själva tanken om en objektiv kommer att dominera diskusuppenbarelse, oföränderliga dogmer och sioner, eftersom man är rädd att ett ledarskap, djupast sett kallat och insatt förlora sin personliga frihet av Gud och inte enbart funktionellt och demokratiskt valt, allvarligt utmanad – och det inte bara av moderna protestantiska Den fulla uppskattningen av troende som liberaler, utan allt oftare även i pingst-karisär delaktiga i tillbedjan och lever heliga matiska kretsar. liv inför Gud som ett heligt allmänt präsSom en sidotanke kan det tilläggas att det terskap, och som levande stenar i templet, finns de som är betydligt mer bekymrade måste återerövras och förstås på djupet att den postmoderna miljön, med dess omeoch påverka vårt dagliga liv i dess helhet. delbara tillgång till elektroniska media, så I annat fall kommer både församlingar småningom kommer att gå från en extrem och individer att bli frustrerade genom sin till en annan. Man menar att man kommer skeva förståelse att det enda som gäller är att gå från en nästan anarkistisk yttrandeatt vinna andra, eftersom inget annat verkar frihet till ett nytt åtstramat auktoritärt styre spela någon roll. vars kontroll består av en godtycklig obDen andra aspekten eller frågan handlar jektivitet, eftersom ingen i längden förmår om en sann och balanserad förståelse av uthärda en radikal relativism. Huruvida det förhållandet mellan den helige Ande och kommer att besannas eller inte är svårt att kyrkan. Vi måste se detta i relation till vår säga, men bara tanken på möjligheten ter nuvarande splittrade situation genom att på sig skrämmande. allvar möta och utmana två tendenser. Den Det objektiva och det personliga första tendensen är vår tids extrema individualism. Den andra tendensen är fruktan Själva tanken att något skulle vara objektivt, för att förlora verklig frihet i Anden genom grundat i sanning och verklighet genom uppenbarelse från himlen, vare sig det gäller att låsa in honom i »mänskliga strukturer dogmer, moral eller strukturer, är för vissa och traditioner« och därigenom utsläcka en motbjudande tanke och ett slags komAndens liv. promissartat tillbakagående till idéer och Vad gäller det första problemet så lever former från tiden före väckelserörelserna vi idag i en tid av oerhörd individualism. eller till och med från före reformationen.

Man upptäcker lätt vår tids narcissistiska Det uppfattas som en religiös fångenskap generation genom att överblicka dagens

14

keryx 1 2012

anden och kyrkan

som vi borde bli fria från. Särskilt tanken att det finns strukturer som är anbefallna från ovan ses snarast som en attack mot tron, mot den tro som ska vara personlig och frivillig, och inte bara institutionell eller påtvingad utifrån. Det är lätt att känslomässiga överdrifter och stereotyper kommer att dominera diskussioner angående detta, eftersom man är rädd att förlora sin personliga frihet.

Tron måste förstås alltid vara personlig.

Jesus är Herre både över hela kyrkan och över oss som individer. Den helige Ande bor både i kyrkan och i våra hjärtan. Men att tron är personlig innebär varken ett förnekande av den kollektiva och institutionella aspekten eller en uppmuntran till de överindividualiserade yttringar som så ofta ses i moderna pingst-karismatiska rörelser. Om den exklusiva personliga aspekten av tron tillåts dominera, åsidosätter den all form av diskussion om strukturellt ledarskap och kollektiv gemenskap. Den synliga strukturen, och särskilt någon form av hierarki, kommer att minimeras och man riskerar att skapa en privat invärtes religion, utan något synligt uttryck i, eller ens omsorg om, det offentliga livet.

Man måste också ta hänsyn till de hedonistiska strömningar av njutningslystnad som så lätt letar sig in i det praktiserade kristna livet idag, i hur lovsångsgudstjänster utformas och i hur predikningarnas innehåll och form förmedlas. Det är inte svårt att se att en ny förståelse av det kristna livet är på väg att ta form, en som är mer självbetjänande, njutningsorienterad och självupphöjande. Detta kan snabbt leda till något som allvarligt skiljer sig från Nya testamentets kristendom, trots att man frekvent refererar till densamma i dessa kretsar. keryx 1 2012

Det här leder till den andra tendensen, som utgörs av en fruktan för att form kväver frihet. Den personliga friheten står högt och vi tycks vara beredda att kämpa för dess privilegier. Vi tenderar att ta för givet att det finns en inbyggd motsägelse mellan frihet och form. I detta sammanhang representerar Anden helt klart frihetsaspekten och spelas lätt ut mot strukturer och former, som ses som något hotfullt. Utan att analysera detta på djupet så är det lätt att urskilja spår av gnostiskt inflytande i denna urgamla debatt mellan frihet och form, som har sitt ursprung i en negativ syn på skapelsen och materien. Detta kan avhjälpas med en sakramental realistisk förståelse grundad i inkarnationen. Återigen finns där en misstänksamhetens teologi som kastar sin skugga över diskussionen. Fruktan för att form ska kväva Andens frihet är verklig och den är förenad med en fruktan för att man ska förlora sin pingstkarismatiska särart, om man överger friheten så som man förstår den. Man är rädd att förlora väckelsens landvinningar om man skulle återgå till någon form av mer stabil underliggande struktur. Denna misstanke om att former efter hand och per automatik stävjar livet, istället för att bära det och

Vi tenderar att ta för givet att det finns en inbyggd motsägelse mellan frihet och form

beskydda det, är något som måste utmanas på djupet för att nå en sann förståelse av förhållandet mellan kyrkan och Anden, eller för att Andens verksamhet i kyrkan ska kunna förstås och uppskattas till fullo.

15

ulf ekman

Irenaeus av Lyon sade om kyrkans identitet att »varhelst Anden är, där är kyrkan och all nåd«. Och Ignatius av Antiokia sade att »varhelst Jesus Kristus är, där är den universella kyrkan«, samt att »där biskopen är, där är kyrkan«. Den pneumatologiska förståelsen av kyrkan och den kristologiska förståelsen av kyrkan, som representeras av dessa två kyrkofäders uttalanden, behövs båda för att kyrkans fullhet ska manifesteras. Både Sonen och den helige Ande är sända från himlen och konstituerande för kyrkan. De är, som Irenaeus uttrycker det, Guds två händer. I den bemärkelsen är inte den helige Ande något tillägg till kyrkan utan själva dess konstituerande element, tillsammans med den uppståndne och förhärligade Kristus. Båda har sänts till världen med bestämda uppdrag, i enlighet med vad Paulus säger i Gal. 4:4: »när tiden var fullbordad sände Gud sin Son«, och i Gal 4:6: Gud har »sänt i våra hjärtan sin Sons Ande«.

Utifrån förståelsen att kyrkan är Kristi kropp, så är Kristus huvudet och Anden är både smörjelsen över den upphöjde Messias och själva livet i hans kropp. Den krop-

Utifrån förståelsen att kyrkan är Kristi kropp, så är Kristus huvudet och Anden är både smörjelsen över den upphöjde Messias och själva livet i hans kropp

pen har ett gudagivet inre liv, en bestämd »benstomme« och ett synligt yttre i den här världen. Utan Anden finns inget liv i kroppen. Utan kroppen finns ingen verklig tillgång till Andens synliga manifestationer.

16

Det finns en verklig och intim förening mellan kroppen och Anden som är synlig i Jesu liv. Utifrån den här förståelsen finns det ett djupgående samarbete mellan de två, inte ett avstånd, inte en åtskillnad och inte heller ett falskt oberoende dem emellan.

De hålls samman i en enhet som är synlig i Jesu liv, han som var smord med helig Ande och kraft då han gick omkring och betjänade här på jorden, under sitt jordelivs tjänst.

Det finns också en intim samexistens och enhet av evighet i Treenigheten, mellan Sonen och den helige Ande. Hur påverkar relationen och den inre strukturen i Treenigheten, där de tre personerna är både av samma väsen och i varandra, kyrkan och dess struktur? Finns det ett samband mellan himlen och jorden och i så fall hur?

Detta har förstås att göra med hur vi ser på Treenigheten, dess inre struktur, inre förhållande och utgående uppdrag i världen.

Anden i kyrkan och i världen

Den helige Andes verk i skapelsen, och särskilt den helige Andes verk i världen idag, fortgår också utanför den synliga kyrkan. Anden överbevisar syndare om synd, rättfärdighet och dom, och drar dem till Kristus. Detta är både ett distinkt verk av den helige Ande och ett verk i fullständig gemenskap med Treenigheten. Den dominikanske teologen Yves Congar har påpekat, utifrån Nya testamentet, att vad gudomen gör utanför sig själv är ett verk av alla tre personerna i Treenigheten. Det är en gemensam aktivitet.

Ibland förekommer det en spänning mellan förståelsen av Andens verksamhet i kyrkan och hans verksamhet i världen. I förhållande till kyrkan tycks det finnas en fara att begränsa den helige Ande och enbart keryx 1 2012

anden och kyrkan

binda honom till det skrivna Ordet (den reformatoriska hållningen gentemot spiritualisterna på Luthers tid), eller binda honom till sakramenten på ett sådant sätt att det verkar som att den helige Ande och nåden enbart står att finna där, och att Anden inte kan verka utanför kyrkan alls. Å andra sidan finns det de som ser honom som en nästan helt separat varelse, som svävar omkring i himlarymderna och på något löst sätt knyter människor till Jesus, utan någon särskild referens till kyrkan över huvud taget.

I den här typen av låg syn på Anden och kyrkan verkar kyrkan mest vara till besvär, istället för att vara en nödvändighet och en kanal för frälsning. Och den helige Ande tycks i detta scenario vara oberoende både av Treenigheten och av kyrkan.

Det leder mig till den slutgiltiga frågan: Finns det ett behov hos oss pingst-karismatiker av en djupare sakramental förståelse av kyrkan? Jag tror att en sakramental förståelse av kyrkan är både bibliskt sund och utgör ett starkt motmedel mot gnostiska tendenser. Om vi förstår inkarnationen sakramentalt, det vill säga att Gud i inkarnationen förmedlar sin frälsning genom att förena sig själv med skapat mänskligt kött och mänsklig personlighet i Jesus Kristus, så kommer vi helt naturligt att utveckla en djupare uppskattning av själva skapelsen och av den materiella världens strukturer.

Vi kommer att värdesätta det unika i hela den mänskliga personen – kropp, själ och ande – och i hur Gud aktivt verkar genom historien. Det kommer att lösa oss både från överandliga tendenser, från den överdrivna individualism som inte vill rota sig själv i en gemenskap, och från den brist på identitet och stabilitet som många troende lider av i relation till nuet och till historiska keryx 1 2012

processer, ledda av den helige Ande, i kyrkan.

Utifrån en sakramental förståelse är den grundläggande frågan: är nåden förmedlad eller oförmedlad? Om den är oförmedlad,

Jag tror att en sakramental förståelse av kyrkan är både bibliskt sund och utgör ett starkt motmedel mot gnostiska tendenser

så låt oss storma framåt och lösgöra oss från alla överflödiga och ytliga strukturer som har varit ibland oss alltför länge och hindrat den helige Andes frihet och rörelse. Låt oss radikalisera och fullborda den ofullbordade reformationen. Om nåden å andra sidan är förmedlad, något som inkarnationen starkt tyder på, då måste den förmedlade nåden som ett bestämt verk av den helige Ande återupptäckas, både vad gäller hur och genom vilka medel den förmedlas. Sedan måste de rådande motiven, attityderna och metoderna i den pingst-karismatiska gemenskapen utmanas. Då kommer det inte att räcka att säga att Anden bara rör vid oss var och en, mer eller mindre spontant, och att vi inte har något behov av några särskilda medel, kanaler eller strukturer för hans verksamhet (förutom de vi pragmatiskt föredrar för stunden), eftersom vi alla har direkt tillträde till Gud och inte behöver något mer mellan oss och honom. Ja, vi har direkt tillträde till Gud, genom Jesus Kristus, men det motsäger inte på något sätt att Gud väljer att använda sakramentala medel för att frälsa och välsigna oss. Jesus, det inkarnerade Ordet, och hans kyrka utgör

17

ulf ekman

det yttersta sakramentet, det medel genom vilket den helige Ande förmedlar Guds nåd till oss.

Vilken slutsats ska vi då dra? Att den låga uppskattningen av ledarskap, av sakrament eller nådemedel, av struktur och form i tillbedjan, samt den bristfälliga identiteten i kyrkan så som den verkligen är, är orsakerna bakom många av dagens problem? Överdrivet individualistiska och pragmatiska tendenser har faktiskt inte så mycket med trohet mot den ursprungliga uppenbarelsen att göra, utan är snarare ett sätt att ge efter för tidsandan. Dessa tendenser utgör inte nödvändigtvis nya andliga framsteg, vilket vi ibland lockas att tro.

Om detta stämmer så handlar förnyelse, väckelse och upprättelse om något mer än att nå ut, även om det är av oerhörd vikt och ett av kännetecknen på den pingstkarismatiska erfarenheten. Ett ännu mer karaktäristiskt kännetecken består av att man kommer tillsammans igen i enhet och sanning, ledda av samme helige Ande. Kraftens Ande är också enhetens Ande.

Det finns ett tydligt utåtgående verk och ett inåtgående verk som den helige Ande utför idag. Detta utmanar oss att upptäcka, uppskatta och i större utsträckning tillägna oss alla de rikedomar och gåvor som getts åt kyrkan för uppbyggandet av Kristi kropp idag. Om den väldiga pingst-karismatiska utgjutelsen är ett uppvaknande, en djupare uppskattning av den helige Ande, ett nytt och fräscht liv som flödar in i kyrkan, då är den inte i sig själv fullheten av allt, utan något kompletterande. Om den inte ser sig själv som kompletterande, får den slagsida.

18

Den blir försvagad av isolering och efter en tid blir behovet av struktur, ordning och form uppenbart för alla.

Det finns alltså ingen fullständig förståelse av kyrkan utan en ökad förståelse av den helige Andes tjänst i Treenighetens hushållning. Det finns både en utåtgående, centrifugal rörelse och en inåtgående, centripetal rörelse från den helige Ande.

Den helige Ande är sänd från Fadern och, eller genom, Sonen, beroende på synsätt, till världen – för att nödga och dra världen tillbaka till Kristus.

Anden drar världen till Kristus. De som döps in i Kristi kropp leder han till mognad och fullhet och stärker dem i tro, kärlek och enhet. Till sist drar han dem till himlen och till evighetens förhärligande. Vi behöver uppskatta den helige Andes utåtgående rörelse och hans inåtgående rörelse till fullo, inte bara en av dem, för att helt och fullt uppskatta frälsningen.

Detta är så mycket mer angeläget då domen, som aposteln Petrus säger, inte kommer att börja med världen, utan med Guds hus (1 Petr 4:17). Det är en kärleksfull Gud som vill få sitt hus, Kristi kropp, ordnat och fyllt av hans kärlek och uppenbarelse, fyllt av hans liv, kraft och närvaro, och fyllt av hela hans folk. Detta är Andens verk. Och detta är också precis vad den pingst-karismatiska rörelsen till sin mest grundläggande natur handlar om.

Ulf Ekman är

fil kand, teol kand, pastor i

församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral Roberts University.

keryx 1 2012

anden och kyrkan

keryx 1 2012

19

anders gerdmar

recension

Judisk glädje i Jerusalem – och hur en dominikan­ syster delar den titel: Om jag glömmer dig, Jerusalem – Möten mellan judendom och kristendom.

Författare: Sofie Hamring Förlag: Artos, Skellefteå 2009.

Jag hade ingen kamera med mig till Jerusalem. I­ stället exponerade jag mig för hennes ljus. Speglat i stenarna. Brutet i tusen blickar, toner och böner: Och skuggat av soldatens stövel […] Jag lyssnade, kände och trevade mig fram, gjorde arkeologiska provborrningar med pennan ner not Jerusalems själ. Med bokstav till bokstav sprängde jag klippan tills vattnet bröt igenom: Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad, / som den Högste har helgat till sin boning.

Så inleder dominikansystern Sofie Hamring sin bok

som kom till under ett sabbatsår 2006 i Jerusalem. Boken är på samma gång en rapport från resan och dess konfron-

68

keryx 1 2012

recension: Om jag glömmer dig, Jerusalem

tationer med både andliga och politiska är centrum för festerna, och sedan med realiteter, och en djupgående skildring av det judiska nyåret, Försoningsdagen, Löven kristen människas andliga upptäcktshyddohögtiden, Simchat Torah – Torans färd in i en värld där hon kanske egentligen Glädjefest, Tempelinvigningsfesten, Purim, borde känna igen sig: den judiska. Redan Påsken och Veckohögtiden (pingsten) – och den vackra ouvertyren visar på Hamrings på vägen beskriver hon sabbaten. På så sätt både andliga och poetiska ärende: att blir boken också en nyttig introduktion för utforska och upptäcka Jerusalem och dess kristna läsare till det judiska år som utgör själ. Formen är ovanlig; utan förmedling rör pelarna i judendomens andliga och kultusig boken mellan poesi och prosa, mellan rella byggnad. Syster Sofies bok håller för teologi och samtidsanalys. Och helheten att meditativt läsa lite i taget och om och övertygar som ett genuint och existentiellt om igen, rik som den är olika skikt av både brev från en människa som präglats av den mycken kunskap, inlevelse och djup idenplats där Gud valde att fästa sitt eget namn tifikation med judiskt liv. Dagens judiska och offra sin egen Son. existens i Jerusalem vävs samman med Det går inte att ta fel på Hamrings fasciprofeternas och Torans ord om de olika nation både över staden, dess historia och festernas rötter och innehåll. dess invånare. Hon säger att besöket gav Flera av hennes ögonblicksbilder från henne en inblick i en helt ny värld, men festerna stannar på näthinnan. Särskilt också smärtfyllda erfarenheter. Hon undtänker jag på hennes underbara skildring rar om det går att »överbrygga klyftan till av Simchat Torah, som också blir en predetta folk som känns så främmande men sentation av hur judarna ser på Torah – och samtidigt så tilltalande?« Ett svar får hon hur livsbejakande judiskt liv kan vara! Från direkt, när en liten pojke med tinninglockar protestantiskt perspektiv kan vi ha för oss springer fram och spottar på hennes vita att de stackars judarna går och släpar under dominikanska dräkt… har inte katolska lagens tunga börda, medan vi glada prokyrkans officiellt förnyade inställning till testanter gläds över evangeliet. Inget kan judarna ändrat vara mer felaktigt.

Helheten övertygar som ett någonting? Hon Torah betyder genuint och existentiellt brev förstår hur djupt närmast Undervisfrån en människa som präglats de gamla rollerna ningen, inte Lagen av den plats där Gud valde att sitter och ikläder i juridisk mening. fästa sitt eget namn och sig den förföljdas Hamring beskriver offra sin egen Son roll. På så sätt bär det på ett annat hon »en mikrosätt: grundbetyskopiskt liten del delsen av den heav kyrkans skuldbörda […] jag vill visa min breiska roten j r a är »att skjuta en pil i rätt respekt gentemot det folk vars skönhet vi riktning« och Torah anger då riktning och kristna trampat under fötterna«. mål; på gott rabbinskt maner kan man göra Strukturen i boken är det judiska året tolka fritt på så sätt, men kanske j r h egentmed dess fester. Det börjar i staden, som ligen är två rötter med både betydelsen keryx 1 2012

69

anders gerdmar

kasta, skjuta och undervisa. Det är därför korrekt att Torah också betyder Undervisningen. För kristen tradition är detta viktigt, då man annars kan tolka Lagen, vilket också översätter Torah, som något som har med juristernas lagböcker att göra, när den istället handlar om vägledning för ett heligt liv. Hursomhelst är det inte undra på att man gläds och dansar på Torans glädjefest, när man inser vilken roll den har i judiskt liv! Hamring berättar om när hon blev inbjuden av en katolsk (!) judisk väninna att fira Toras glädjefest, i en synagoga där för ovanlighetens skull kvinnorna dansar med Torahrullarna i famnen, efter att männen gått ut på gården för att göra sammalunda:

att vara utvalda: hållningen, leendena, deras starka röster, ja till och med kläderna.

Syster Sofie inser denna kväll att det judiska folkets privilegierade relation till Gud, genom Toran, inte upphävts eller »ersatts« av vår relation till Gud genom Kristus. En liknande upplevelse, men nu av sabbaten, får hon hos en familj, där psaltarsjungandet varvas med Höga Visan, judisk musik och den rituella men levande måltiden. Hon knyter samman bönerna och ätandet av just brödet och vinet med funderingar kring Jesu uppväxt med just en sabbatsmåltid varje vecka, och hur han själv skulle »bli denna kalk och detta brutna bröd« som När männen försvunnit ut på gården, räcktes honom av Josef varje vecka. bildas flera ringar runt en kvinna som Hon säger: »en kristendom som saknar står i mitten och bär Torarullarna. förbindelse med judendomen är inte bara Hon dansar själv runt med dem, medhalv, den är rotlös«. Just detta är det viktian hon samtidigt leder sången. gaste bidraget Hamring ger: att hon både kunskapsmässigt introducerar judiskt liv Lyckliga är ni, Israel, lyckliga är ni, med en empati och ett djup som man sällan ty er har Gud utvalt och i Sinais öken möter hos kristna, samtidigt som läsaren gett er Toran till arvedel! »är där«, mitt i den bibliska uppenbarelsen, Toran är livets träd och skänker liv åt mitt i judarnas heliga år och mitt i Jerusaalla, lem. ty hos dig är livets källa.

Jag stannar där, vid det som jag upplever oerhört värdefullt Hon säger: »en kristendom […] Kraften med Sofie Hamsom saknar förbindelse med och skönheten rings ovanliga och judendomen är inte bara halv, hos dessa kvinrika bok. Det finns den är rotlös« nor är närmast andra dimensioner trollbindande. som visar att detta Det är som att judiska liv levs i en ett speciellt sken kommer från deras komplicerad politisk situation, men det är ansikten, och det får mig att tänka på också här jag inte alltid vet om jag kan följa Mose när han kom ner från Sinai berg med i hennes reflektioner och slutsatser. efter att ha talat med Gud. Allt hos Fast att börja med att leva sig in och fördem vittnar om en djup förvissning av söka – och lyckas – förstå, som den känsliga

70

keryx 1 2012

recension: Om jag glömmer dig, Jerusalem

och både teologiskt och poetiskt begåvade dominikansystern gör, är ett beundransvärt första steg. Och kanske just detta är nyckeln för kristna: att inifrån försöka förstå Jerusalems rötter och dess invånare som är där på grund av Guds eviga löften, och, när vi djupare förstår, kunna be för dess framtid.

Anders Gerdmar är

docent i Nya tes-

tamentets exegetik vid Uppsala universitet, ansvarig för teologiutbildningen vid Livets Ords Teologiska Seminarium, samt specialiserad på teologi och antisemitism.

keryx 1 2012

71