Keryx nr 2 2011

EN TIDSKRIFT FÖR TEOLOGI OCH ANDLIGT LIV

Framgångs­teologi, finns den?

ULF EKMAN

Vad är en människa?

ANDERS GERDMAR

Latter Rain och den karismatiska väckelsen i Nordamerika TORBJÖRN ARONSSON

Martin Luthers mystik CHRISTIAN BRAW

NUMMER 2

ÅRGÅNG 9

2011

MEDVERKANDE

Ulf Ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Ulf Ekman

vid Oral Roberts University.

REDAKTÖR

Christian Braw är präst i

ART DIRECTOR

Svenska kyrkan, han är en mångsidig författare och docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi.

Benjamin Ekman Jonatan Strömgren REPRO/TRYCK

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva ISBN

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och ansvarig för teologiutbildningen på Livets Ords

978-91-7866-772-7 ISSN

1652-2494 UTGIVARE

Livets Ords Förlag

Teo­logiska Seminarium.

PRENUMERATION

Torbjörn Aronson är TD, FD,

Helår (4 nr): 299 kr Lösnummer: 89 kr För prenumeration och adressändring, kontakta:

forskare vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet.

Henrik Engholm är kyrkohistoriker och lärare på Livets Ords Teologiska Seminarium och författare till boken William J. Seymour och väckelsen på Azusa Street.

Mikael Karlendal är fil kand i historia och hebreiska och teol kand. Han är pastor i Pingstkyrkan i Ängelholm och har bloggen Mikael Karlendal – ängelholmspastorn tycker till (mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net) Benjamin Ekman är redaktör för tidskriften Keryx. Han bor i Lund där han fortsätter sina studier i kyrkohistoria.

KONTAKT

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu VAD BETYDER KERYX?

Keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold.

Tidskriften Keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. I tidskriftens logotyp ses även det klassiska Kristusmonogrammet XP. Med detta vill vi betona att Kristus är förkunnelsens kärna. Den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om Jesus Kristus.

OMSLAG: Detalj ur William Bla-

kes ”The Second Temptation” Copyright © 2011 Eftertryck av artiklar och allt annat material i denna tidning, helt eller delvis, är förbjudet.

Vid frågor, kontakta redaktionen.

2

INNEHÅLL

NR 2 2011 LEDARE ULF EKMAN 4

ARTIKLAR

Framgångsteologi, finns den?

ULF EKMAN 6

Vad är en människa?

ANDERS GERDMAR 14

Latter Rain och den karismatiska väckelsen i Nordamerika TORBJÖRN ARONSSON 28

Kristus i mitt hjärta – om mystiken hos Martin Luther CHRISTIAN BRAW 44

RECENSIONER

The Origins of the Liturgical Year HENRIK ENGHOLM 66

Defending Constantine MIKAEL KARLENDAL 71

Ikonen – närvaro och källa BENJAMIN EKMAN 76

LÄSNING

Charles Finney: Hur man befrämjar en väckelse

KERYX 2 2011

78

3

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE! SOM MAN BER, SÅ TROR MAN och som man tror, så ber

man. Med andra ord präglas våra gudstjänsters innehåll och utformning av vad vi tror. Om det stämmer, och det gör det naturligtvis, då har vi ibland en något skrämmande syn framför oss. Det är ingen tvekan om att vi lever i en tid då gudstjänstlivet har förytligats radikalt. Inte minst inom frikyrkligheten, men inte bara där, har en alltmer pressad situation framkommit.

Sviktande medlemsantal, svårigheter att nå ut till sekulariserade människor utanför och ett undanträngande från det offentliga rummet skapar frustrationer bland kristna.

Inte minst om man som nästan enda målsättning och legitimering av den egna existensen sätter evangelisation och mission. Det innebär att man ser på gudstjänsten, utan att tänka på vad ordet egentligen betyder, i stort sett enbart som ett verktyg för evangelisering. Då blir målsättningen att göra gudstjänsterna till möten, events, happenings som på bästa möjliga sätt relaterar till och kommunicerar med utomstående, icke kristna. Det är i och för sig lovvärt att man vill vinna dem. Problemet är bara att det ofta sker på bekostnad av både det teologiska innehållet, alltså det budskap man egentligen är satt att förmedla, och den tillbedjan man är kallad att utföra inför Guds ansikte.

Gudstjänsten blir möte, trivselstund och information om det mest elementära i den kristna tron. Ofta det man själv just nu tycker är mest relevant och som förhoppningsvis inte stöter bort moderna sekulariserade människor som råkar tittar in.

JAG TROR DETTA ÄR EN ÅTERVÄNDSGRÄND. Vi behöver

relevanta mötesplatser med moderna människor, annars lever vi ett ghettoliv, men vi behöver också ett relevant

4

KERYX 2 2011

LEDARE

gudstjänstliv, ett möte med den levande Guden. Det innebär att vår tillbedjan och vårt mottagande av Herren behöver vara fullödigt. Ibland uppstår motsättningar mellan hyperkarismatiker och hypertraditionalister om gudstjänstens utformning och innehåll. Det blir en skala ifrån att I vår tid behöver vi ett återvänallt ska vara spontant till att inget får dande till det centrala, till det vara spontant. Allt från total fokusering allmänneliga, till både mer djup på tillbedjan till total fokusering på och större fullhet. Då kommer förkunnelse. Allt från att inget får vara det att prägla gudstjänstlivet så rester från historien, allt ska vara nytt, att allt kan rymmas. till att allt ska vara förankrat i historien och inget får var nytt. Detta är alldeles onödiga polariseringar, men väl ett utslag av vår splittrade samtid, människors rotlöshet, den ökade specialiseringen och behovet av bekräftelse i det egna, speciella.

I VÅR TID BEHÖVER VI ett återvändande till det centrala, till

det allmänneliga, till både mer djup och större fullhet. Då kommer det att prägla gudstjänstlivet så att allt kan rymmas. Då blir många människors behov mötta, men mer än så. Gud blir ärad och tillbedd på ett djupare och riktigare sätt.

I Kristus,

ULF EKMAN

KERYX 2 2011

5

ULF EKMAN

Framgångsteologi, finns den?

AV ULF EKMAN

ORDET »FRAMGÅNGSTEOLOGI« framkallar starka känslor

hos dem som får höra det. Det är väl också tänkt så, av dem som myntat begreppet. Mest används det som ett nedsättande ord. Knappast någon som menar sig vara någon form av »framgångsteolog« använder själv detta värdeladdade och missvisande ord. Det placerar dig snabbt utanför de finare teologiska salongerna, inte minst i Skandinavien, eftersom det bär med sig associationer av ytlighet, materialism, snöd vinning, förenklade lösningar och billiga knep.

En känsla av teologins billiga »vaudeville«.

Så enkelt kan fenomenet dock inte avfärdas. Om vi för ett ögonblick glömmer själva uttrycket och istället, vilket inte alltid har gjorts, mer sakligt försöker förstå vad som kan ha åsyftats med undervisningen så öppnar sig ett andligt-teologiskt landskap. Det har funnits olika alternativa begrepp för att beskriva denna andliga och teologiska företeelse.

Ord som »härlighetsteologi«, »trosundervisning«, »segertro«, »väckelsekristendom« med mera. Själv använder jag ordet »trosundervisning« eller »trosförkunnelse« för att någorlunda kunna beskriva vad det handlar om. Jag menar att ordet »framgångsteologi« är tämligen missvisande. I denna artikel vill jag börja – jag hoppas kunna fortsätta i

6

KERYX 2 2011

Illustration: Jonatan Strรถmgren

FRAMGร NGSTEOLOGI, FINNS DEN?

KERYX 2 2011

7

ULF EKMAN

andra artiklar – ställa frågor kring detta.

Den teologiskt-pastorala bakgrunden är inte helt lätt att kortfattat beskriva, men utgår från frågor som kan sammanfattas i vad Gideon uttrycker inför Gud i Domar­boken 6:13. Då var Israel under stort betryck under midjaniterna för sin avfällighets skull och Gideon sade: »O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var är alla hans under, som våra fäder har berättat om och sagt: ›Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?‹ Nu har Herren övergivit oss och gett oss i midjaniternas hand.« Det kan också sammanfattas i vad som står om profeten Samuels uppväxt i Första Samuelsboken 3:1: »Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga.« Båda dessa textsammanhang beskriver ett andligt nödläge, en andlig öken för Israel. Genom sin världslighet och avfällighet har man dragit över sig betryck utifrån och tappat både gemenskapen med Gud, Guds ord och det profetiska tilltalet. Med andra ord har man hamnat i ett läge av andlig utarmning.

Trosförkunnelsen ska inte förstås som en på alla plan klar och genomtänkt teologi, utan som en form av »andlig punktinsats« för att möta vissa allvarliga brister och behov

Detta är inte något unikt, vare sig för den bibliska historien eller för kyrkohistorien.

Med jämna mellanrum hamnar Guds folk i både yttre och inre sekularisering som kan karaktäriseras av orden vantro, otro eller

8

misstro. Jesus varnade för detta ett flertal gånger och till med efter uppståndelsen fick han gå till rätta med sina lärjungar för deras hjärtans hårdhet och otro (Mark 16:14).

För att trosförkunnelse överhuvudtaget ska bli begriplig måste man anta att andliga företeelser som avfall eller sekularisering verkligen finns och att detta faktiskt behöver åtgärdas. Trosförkunnelsen ska alltså inte förstås som en på alla plan klar och genomtänkt teologi, utan som en form av »andlig punktinsats« för att möta vissa allvarliga brister och behov. Detta förklarar också varför trosundervisningen inte har svar på alla frågor.

Gud är en Gud som gör under

De frågor Gideon ställer, och som kyrkan i alla tider ställt, är av både teologisk och praktisk natur. Gud är en Gud som gör under. Han är alltså en Gud som träder in i historien och förändrar den på ett dramatiskt och ofta övernaturligt sätt. Undret vid Röda havet och undret med Jesu uppståndelse från de döda är verkliga, dramatiska, historiskt avgörande under. De är inte myter, symboler eller subjektiva psykologiska sinnestillstånd utan faktiska, påtagliga historiska händelser genom Guds övernaturliga ingripande. Sedan har dessa historiska händelser också symboliska dimensioner.

Här, tror jag, är problemets kärna och det har med både vår Gudsbild och vår världsbild att göra. Det handlar om fasthållandet av den tro som alltid funnit i kyrkan, från apostlarnas vittnesbörd och framåt, nämligen att Gud kan, vill, förmår och faktiskt gör under. Vi kan med andra ord inte förpassa Bibelns världsbild till något primitivt antikt och förlegat, som enbart har historiskt och litterärt intresse för oss idag. Tvärtom KERYX 2 2011

FRAMGÅNGSTEOLOGI, FINNS DEN?

beskriver den, på ett ibland för oss mysteriöst sätt, vår totala verklighet i termer och händelser som äger en allmängiltighet i alla tider, hur främmande dessa än kan vara för det moderna sekulariserade sinnet. Gideons fråga handlar inte om huruvida det är troligt att Gud kan göra under. Han tror att Gud gjorde under. Han tror på fädernas vittnesbörd om detta. Hans fråga gäller: Varför sker det inte idag? Den frågan ställer han utifrån den självklara tron att Gud både kan och vill befria sitt folk men han förstår inte fullt ut vad det är som hindrar detta.

Att lösa dessa frågor kan antingen bli en rationalistisk spekulativ efterkonstruktion eller ett ärligt sökande efter svar. I vår tid kanske just mot bakgrund av det moderna upplysningsprojektets överoptimism angående möjligheten att få svar på alla frågor – inte minst genom vetenskapen – så har man ibland slagit bakut. Många har lämnat en modernistisk utvecklingsoptimism och resignerat och istället attraherats av en mer oidentifierbar mystik eller existentiell pessimism där man ger upp all förväntan på att språket ska kunna förmedla någon som helst objektivitet. Att Gud är ofattbar, att Gud inte låter sig begränsas av våra intellektuella föreställningar och därför inte kan stoppas in i en låda, håller nog de flesta med om. Att därifrån gå till ett heltäckande men diffust och undanglidande svar angående trons väsen och funktion, är däremot otillfredsställande på många sätt. Vi kan inte veta allt om Gud men vi kan veta något om honom, nämligen det han själv velat uppenbara för oss (5 Mos 29:29). Vi kan alltså inte reducera uppenbarelsen vare sig till vidlyftiga intellektuella spekulationer eller diffusa subjektiva känslor. Tron har både ett sakligt innehåll som kan uppfattas och KERYX 2 2011

förverkligas i konkreta gärningar, både från Guds sida som agerar och från människans sida som responderar och är mottagare. Det var inte för intet som just dessa två väldiga

Gideons fråga handlar inte om huruvida det är troligt att Gud kan göra under. Han tror att Gud gjorde under. Han tror på fädernas vittnesbörd om detta.

Hans fråga gäller: Varför sker det inte idag?

gärningar, räddningen genom Röda havet och Jesu uppståndelse från de döda, blev de två händelser den unga kyrkan ständigt refererade till när man beskrev Gud. Med andra ord står det, om vi ska använda Gideons termer, en strid om, inte huruvida Gud finns, utan om han kommunicerar och agerar med människor på ett sådant sätt att det kan uppfattas av oss i vår existentiella situation. Gör Gud verkligen under idag och i mitt liv? Svarar han på bön? Träder han in i min värld? Talar han och leder kyrkan och mig? Detta är grundläggande frågor, som om de inte besvaras tenderar att leda till ett förflyktigat andligt liv. Inom parentes bör det sägas att dessa frågor inte alltid är lättbesvarade. Ingen har sagt att detta är enkelt, även om det alltid i kristna sammanhang, både av pedagogiska skäl eller av längtan efter att kunna förklara allt, ibland kan förekomma förenklingar i förkunnelsen. Att förkunnare inte alltid förmått tackla dessa frågor betyder inte att frågorna inte har sin giltighet eller att det inte skulle finnas adekvata svar på dem.

Striden står om huruvida Gud är en fördold,

9

ULF EKMAN

otillgänglig, odefinierbar Gud som vi människor möjligtvis kan spekulera om, men aldrig kommer att komma i personlig relation till, eller om han är en Gud som både uppenbarar sig och agerar i världen i stort

Guden präglad av kärlek och förtröstan.

Lidande och Guds frånvaro

Gideons och Israels belägenhet är en situation av lidande. Lidandet blir alltid centralt så fort vi talar om det kristna livet. Detta helt enkelt därför att det på olika sätt är så Gideons och Israels belägenhet förbundet med våra livsvillkor. Det skulle är en situation av lidande. leda alltför långt utanför artikelns ämne att Lidandet blir alltid centralt så försöka belysa alla olika sidor av lidandets fort vi talar om det kristna livet problematik, (en tidigare Keryxartikel har berört detta) men lidandet måste vidgas till att innefatta vardagens leda, den till synes och i mitt eget personliga liv. Det är ingen verkliga frånvaron av Gud i olika situatvekan om att det är det senare alternativet tioner och det vi kallar brist på bönesvar. som Bibeln och det samlade vittnesbördet Utifrån denna verklighetsuppfattning från kristna genom hela kyrkohistorien ger uppfattas troende ofta som naiva eller vittnesbörd om. Att uppliva tron på detta är blåögt optimistiska. Det leder till att man alltså i alla tider en stor och viktig uppgift. ofta i förkunnelse har varnat för att ha för I detta sammanhang är det viktigt att se stora förhoppningar på Gud. Man pekar på otron i biblisk belysning. Den beskrivs inte förenklingar och ofta med ett stort mått av som ett normalt, till och med sunt tillstånd intellektuell fascination problematiserar av intellektuell och känslomässig mognad, man, så att många troende kan känna sig utan djupast sett som ett av den fallna naskamfyllda om de tror att Gud skulle kunna turen djupt rotat motstånd gentemot Gud. eller vilja gripa in och göra ett under i deras Samtidigt som Bibeln beskriver människors speciella situation. Man blir helt enkelt tvivel och brottningskamp beskriver den missmodig och släpper all förväntan på ett också ett djupare motstånd gentemot Gud ingripande av Gud i nuet. Allt förläggs till där otron blir ovilligheten att erkänna och himlens framtid eller begravs i Guds rådtillgodogöra sig Guds erbjudande i Kristus. sluts stora mysterium. Ordet »mysterium« Otron har alltid kopplats med underliggan- får då ofta en annan innebörd än det bibde ovillighet att underordna sig Gud i olika liska; »något fördolt som blivit uppenbarat« former av trots och uppror. Det är därför och förblir undanglidande och svårfångat. inte speciellt konstigt att Paulus kopplar Det är i denna situation trosundervistron till lydnad när han talar om sin uppgift ningen kommer in som ett viktigt korrektiv. att upprätta »trons lydnad« bland alla Det innebär inte en förklaring på tillvarons hednafolk (Rom 1:5). Exemplen på detta i alla mysterier eller ett förytligande av Guds Bibeln är många. Guds Ande, som är trons djuphet utan ett insisterande på att uppenAnde (2 Kor 4:13), har till uppgift att hjälpa barelsen kan uppfattas och levas ut av oss människan att komma in i en förtroenenkla människor i vårt vardagsliv, med alla defull och djup relation till den levande dess konkreta problem.

10

KERYX 2 2011

FRAMGÅNGSTEOLOGI, FINNS DEN?

För någon tid sedan hörde jag en förkunnare varna för att manipulera Gud eller att tvinga sig på honom. Det ligger något sant i detta, men det finns också en annan sida av saken. Om den bild av Gud som Bibeln ger innefattar ett dynamiskt ingripande av honom och om berättelse efter berättelse i Bibeln visar hur Gud gör under för sitt folk – och Bibeln, inte minst evangelierna, är full av dessa händelser – då bör detta tas på allvar och inte relegeras till enbart legender, symboler eller poetiskt vackra tankar.

Om Bibelns löften och Jesu tydliga ord upprepat uppmuntrar troende att ta till sig det faktum att Gud gör under, då hamnar vi till slut i en trovärdighetskris, en slags andlig schizofreni, om vi inte på något sätt räknar med att detta faktiskt är sant och på något sätt har med vår verklighet att göra. När Jesus i Bergspredikan (Matt 7:7) säger: »Bed och ni ska få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er« är det något verkligt han beskriver, något nog så konkret och reellt som vi har att förhålla oss till.

Antingen får vi med vissa teologers benägna hjälp anta att den bibliska världsbilden inte är vår och aldrig kommer att bli det. Då får det förbli ett stort och ogenomträngligt svalg mellan oss och de apostlar som för snart 2 000 år sedan skrev ner, och kanske också förvanskade vad den judiske vishetsläraren Jesus möjligtvis sade. Allt tal om under och bönesvar, som Jesus ständigt hänvisar till och ger exempel på i sin tjänst, blir då enbart fiktiva föreställningar från en försvunnen värld och lärjungarnas efterkonstruktioner, som vi möjligtvis monotont upprepar i våra gudstjänster och ger en vacker ram till. På sin höjd kan det då stämma till lite eftertanke eller ge en upphöjd känsla av sinnesro för stunden i KERYX 2 2011

den specifika gudstjänstmiljön, men det ger knappast en reell förändring av vår livssituation. Bön blir då också enbart en metod som förändrar vår egen sinnesstämning.

Tanken på att Gud verkligen griper in och gör under förbleknar och blir på sin höjd stämningsskapande.

Går Gud att lita på?

Utan att förfalla till en förenklad inställning till Bibelns världsbild och människosyn blir ändå frågan till sist om det bibliska vittnesbördet går att lita på eller bara är ett sammelsurium. Om det är ett uttryck för Guds uppenbarande av sig själv till människan blir frågan till sist om denne Gud går att lita på, förtrösta på, tro på?

Kyrkan har i alla tider valt att hålla sig till och lita på det bibliska vittnesbördet, både från Gamla testamentet och Nya testamentet. Man har inte, likt Marcion, velat skriva om kanon och förskjuta vissa skrifter eller hela delar av Bibeln.

I vissa kretsar blir varje tal om att Gud verkligen skulle gripa in i vår verklighet något som uppfattas som främmande, skrämmande, ja, till och med skadligt för männis-

Om det är ett uttryck för Guds uppenbarande av sig själv till människan blir frågan till sist om denne Gud går att lita på, förtrösta på, tro på?

kan. Då måste detta varnas för, eftersom det kan vara farligt att försätta människor i ett sinnestillstånd där de faktiskt förväntar sig något, som de aldrig någonsin har möjlighet att få. Här har kyrkan alltid fått stå ut med

11

ULF EKMAN

kritik och till och med förtal från oförstående, ibland välmenande människor. De som framhärdar i att hävda att Gud gör under kan då i enskilda fall också uppfattas som teologiska charlataner som utnyttjar svaga människors okunnighet och lättrogenhet.

Utifrån en sådan inställning kan man förstå frenesin, föraktet och motståndet som ibland uppstår gentemot förkunnelse som tror på och uppmuntrar till att förvänta sig övernaturliga ingripanden från Gud. För att nu återvända något till trosundervisningens fundament och uppgift så är den naturligtvis både teoretisk och praktisk.

Den teoretiska sidan, som egentligen inte är speciellt utvecklad eller sofistikerad, handlar om att så bibelteologiskt korrekt som möjligt beskriva Guds väsen och förbundshandlade med människan. Den treenige Guden framställs som god, som Skapare, som försonare och räddare och livgivare av mänskligheten. Gud har uppenbarat fullheten av sig själv i Kristus. I Jesu väsens egenskaper och handlingar ser vi Guds vilja inkarnerad och uppenbarad bland oss människor. Gud bjuder in oss i detta frälsningsskeende och erbjuder oss delaktighet i en ny och upprättad mänsklighet. Vi inympas

I Jesu väsens egenskaper och handlingar ser vi Guds vilja inkarnerad och uppenbarad bland oss människor

i olivträdet, blir grenar i vinträdet, stenar i det nya och levande templet och lemmar i Kristus, för att använda några av de nytestamentliga bilderna. Detta gör han genom den unika försoningsgärning som sker på

12

korset och som blir grundvalen för det förbund han upprättar med mänskligheten i Kristus. Detta förbund innehåller stora välsignelser, i och med att Kristus blev gjord till förbannelse på korset för att Abrahams välsignelse skulle komma hedningarna till del (Gal 3:13-14). Trosundervisningen går ut på att uppmuntra troende till att se fullheten av vad som faktiskt har blivit dem givet i Kristus Jesus, vilket pris Gud betalade för detta, vilken säker grund det kristna livet vilar på och hur dessa välsignelser blir en del av vårt liv idag genom den helige Andes verk med och i oss.

Här har det funnits olika gränsdragningar som kristna i alla tider ständigt uppehållit sig vid. Vad tillhör det kommande himmelska arvet? Vad är tillgängligt idag? Hur ska lidandet förklaras och vilken inställning ska vi ha till lidande? Det har funnits schablonföreställningar om att »framgångsteologer« tar ut hela arvet i detta livet och egentligen bara sysslar med yttre framgång, lycka, hälsa och pengar för egen vinning.

Med andra ord en slags kristen variant på materialism och hedonism. Detta är en grov förvanskning och förytligande av undervisningen om tro. Snarare ska man se trosförkunnelsen som en biblisk, praktisk undervisning om att Gud, som förbundets Gud, är engagerad i varje område av sina barns liv. Den måste förstås genom Jesu ord i Bergspredikan där han säger att vi inte ska göra oss bekymmer utan först söka Guds rike och hans rättfärdighet så ska vi få allt det andra också (Matt 6:25-34). »Allt detta andra« har med livets nödvändigheter och försörjning att göra. Gud är alltså en god far som sörjer för sina barn, hjälper, leder, beskyddar och använder oss. Det innebär inte ett friköpande från lidande eller svåKERYX 2 2011

FRAMGÅNGSTEOLOGI, FINNS DEN?

righeter, men inte heller ett utlämnade till förvirring och hopplöshet.

Sammanfattningsvis kan detta uttryckas genom tre bibelord: Först Första Korintierbrevet 10:13, där Paulus talar om att Gud är trofast och inte tillåter att vi människor blir frestade över vår förmåga utan hjälper oss att både härda ut i frestelsen och finna en utväg ur den. Sedan Romarbrevet 8:37, där Paulus först beskriver en mängd lidanden och svårigheter vi som troende får gå igenom men sedan säger att »i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.« Till sist Romarbrevet 8:32 som talar om att Gud som inte har skonat sin egen Son, inte kan annat än att skänka oss allt med honom. I spänningsfältet mellan beskydd och sårbarhet, lidanden och välsignelser, mellan vila och anspänning, mellan det Gud gör och ger och det vi gensvarar, tror och gör, mellan det som nu är och det som ska komma, mellan det som

KERYX 2 2011

är uppenbarat och det som är fördolt, är det som trosundervisningen vill ge sitt bidrag, men inte en fullkomlig teologi.

Detta innebär att en levande god Gud har kärleksfull omsorg om sina barn. Vi kan känna honom på djupet, lita på honom, låta honom bära oss genom stora svårigheter och alltid förvänta oss allt gott av honom.

Han är den som både finns till och svarar dem som kommer till honom – och det behagar honom att vi förtröstar på och tror på honom (Hebr 11:6). Däremot friskriver han oss inte från svårigheter, mörka dalar eller tider av ovisshet, men i detta är han alltid nära oss och leder oss stadigt hem till sig, steg för steg med och genom den nåd och de välsignelser som ställts till vårt förfogande här i tiden.

ULF EKMAN är

Fil kand, Teol kand samt

hedersdoktor vid Oral Roberts University.

13

ANDERS GERDMAR

Illustration: Robin Johansson

I varje andlig rörelse växer intresset för att veta vad en kristen människa är och hur hon kan utvecklas, helgas, till att bli mer lik Jesus Kristus

14

KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

Vad är en människa?

AV ANDERS GERDMAR

I VARJE ANDLIG RÖRELSE växer intresset för att veta vad

en kristen människa är och hur hon kan utvecklas, helgas, till att bli mer lik Jesus Kristus (Rom 8:29). Det är spiritualitetens grundfråga och den andliga litteraturen är fylld av tankar kring detta, från Paulus brev, över ökenfäder, kyrkofäder och medeltidens kloster till de andliga väckelserna. De bibeltexter som är viktiga i sammanhanget återkommer också genom kyrkohistorien. En grundläggande teologisk fråga har varit: kan människan beskrivas med en dikotomi (tudelning) eller trikotomi (tredelning)? Bevisligen finns det i Bibeln både en dikotomi (kropp-själ) och en trikotomi (ande-själ-kropp), men också andra begrepp som ›hjärta‹, ›sinne‹ (gr. nous), inre/yttre och gammal/ny människa. Den grundläggande andliga frågan, som gör att man ställer den teologiska frågan, kanske man kan uttrycka med Paulus ord: »Jag eländiga människa! Vem ska frälsa mig från denna dödens kropp?« Frågan ställer han i det mest omfattande sammanhanget med helgelsefokus i Nya testamentet, Romarbrevet 5:1–8:39. I den här artikeln vill KERYX 2 2011

15

ANDERS GERDMAR

temno¯ ›skära, dela‹ och tanken är att man kan dela upp människan. Men Gud ger oss inte en anatomikarta av det slag man kan se vid besök hos doktorn; det är inte så enkelt att beskriva vad en människa är. Människan är en person, som lever i relation med Gud och andra personer. I vår gudsavbildlighet ligger att vi är skapade till relation, precis som den heliga Treenigheten är en relation mellan personer (meditera t ex över Joh 17:21!). Människan är en individ, det betyder Den kristna människosynens grunder något odelbart. Människan kan inte definieDen första grundläggande sanningen är att ras med hjälp av någon enkel formel, hon är människan är skapad till Guds avbild och ett mysterium; det finns kvar något av det likhet (gr. eiko¯n theou; lat. imago Dei, 1 Mos gudomliga, och ingen kan fullt ut förstå en 1:28). Detta är en fantastisk sanning med människa (1 Kor 2:11). Det är just detta som enorm räckvidd: Guds vackraste ikon är gör att alla förenklingar misslyckas – hon människan. Det innebär två saker. Dels att är alltid mer än en tvåhet eller trehet. Det Gud skapar människan till sin avbild och till betyder inte att det inte finns en spänning gemenskap med sig själv, dels den dignitet mellan de olika dimensionerna – det vet denna gudsavbildlighet ger åt människan. varje troende, och det är tydligt när man Denna är grunden till att genuint kristen läser t ex Paulus. Och det är detta helgelse tro alltid försvarar människan mot henhandlar om och det är därför Guds kirurgnes fiender, grunden till att alla människor kniv finns som kan skilja mellan själ och oavsett hudfärg, etnicitet, kön eller social ande (Hebr 4:12). ställning är unika, oändligt värdefulla varDen tredje grundläggande sanningen är elser. När man kan se spåren av Gud i varje att människan är en del av den fysiska skaansikte förstår man också att han älskar var pelsen. Redan kyrkofäderna funderade över och en. frågan om vad en människa är. I ett försvar mot ärkeheretikern Marcions nedvärdering av kroppen noterar Tertullianus (ca 160-ca När man kan se spåren av Gud i 120) att aposteln särskilt nämnde kroppen varje ansikte förstår man också när han bad att »vår ande, själ och kropp att han älskar var och en ska bevaras fläckfri till vår Herres Jesu Kristi ankomst« och det betyder att den är viktig.2 Och mot Marcion hävdar Tertullianus inte Den andra grundläggande sanningen minst kroppens uppståndelse.3 är att människan är en hel person och att Det började med kroppen. Människan är ingen kirurgi i världen enkelt kan frilägga på hebreiska ’adam som betyder ›jord‹; Gud människans olika sidor. Diko- triko- och byggde människan av lera från jorden. Ret ex lobotomi kommer av det grekiska ordet dan från början är människan så fysisk hon jag försöka skissa både vad en människa är, vilka dimensioner som finns i människan, och hur man kan leva som en andlig människa istället för som en kroppsstyrd eller själslig.1 Vilken som helst av de teologiska modeller som finns för att förklara vad en människa är kan missbrukas, men den samlade undervisning som finns i Bibeln beskriver Guds älsklingsmirakel och hans egen avbild – människan.

16

KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

kan bli – jord, mylla, stoft – och det är först när Gud blåser in sin næfæsh, ›livsande‹, som hon får liv. Hela berättelsen om Adam, Noa, Abraham och hans familj är lika fysisk.

Gud väljer en familj med alla dess sidor och avigsidor att vara hans kanal för att välsigna alla andra släkten. Genom den fysiska skapelsen av Alltet och särskilt av sin avbild människan förklarade Gud det skapade rent och heligt. Människan, äktenskapet, arbetet, förvaltandet av skapelsen, marken, djuren, naturen – allt är gott och kommer ur Guds hand. Men i Platons tänkande, och i ökande grad i medel- och nyplatonismen,4 finns det alltmer en motsättning mellan materiellt och andligt, som grundar sig i Platons tanke på en idévärld och en fysisk värld. Frälsning blir i ett sådant sammanhang att frälsas från det materiella, från kroppen och till en andlig sfär. I gnostiskt tänkande blir motsättningen mycket skarpare än i någon av dessa platonska varianter.5 Gnostiska tankar kom att påverka många tidiga ›kristna‹ rörelser. Men kristna ledare som Irenaeus och Tertullianus vann seger åt hela Kristi kropp när det gällde Marcions och gnostikernas kroppsförakt.

Detta ser man också på deras fullödiga evangelium. De visade att frälsning ingalunda endast var något andligt utan även innefattade kroppen. T ex kunde kyrkofäder förebrå heretikerna att de bara pratade, men inte kunde understryka det de sade med mirakler av olika slag. De viktigaste argumenten var dock att Gud blivit människa genom jungfrufödelsen och att Kristus är kroppsligen uppstånden!

Den fjärde grundläggande sanningen är syndafallets konsekvenser för vad människan är. Den människa som är skapad till Guds avbild har vänt sig bort från Gud, KERYX 2 2011

låtit djävulen, världen och sitt eget kött ta över makten över sitt liv, och därmed har gudsrelationen brutits. Innan syndafallet hade Adam och Eva kroppar med alla funktioner för att leva, andas, arbeta, äta,

Det var inte så att Gud skapade en zombie utan hjärna, och att Satan sedan skapade intellektet

sova, för sexualitet och fortplantning, smak och känsel. Innan fallet hade människan en själ, med intellekt, med ett känsloliv, med kreativitet, med ett viljeliv, skaparkraft och initiativförmåga, med intuition, musikalitet, förmåga att tolka syn- och ljudintryck, och förmåga att uppfatta och skapa det sköna.

Det var inte så att Gud skapade en zombie utan hjärna, och att Satan sedan skapade intellektet. Det finns i Bibeln ingen samlad och systematisk beskrivning av alla aspekter av människan, vare sig före eller efter skapelsen. Men till allt detta som människan var kunde Gud säga att det var »mycket gott« (1 Mos 1:31).

Syndafallet lämnade människan fullständigt fallen i relation till Gud, »Och ni var döda genom era överträdelser och synder, i vilka ni tidigare vandrade i linje med denna världens tidsålder, med fursten över luftens välde, den andes som ännu verkar i olydnadens barn, bland vilka vi alla levde och tillfredsställde i köttsliga begärelser köttets och sinnenas önskningar, och vi var vredens barn, vi som de andra« (Ef 2:1–3).

Vi var döda men ändå levande på utsidan, vi var styrda av den Onde, vi levde för att tillfredsställa köttet, sinnena. Detta är en människa som fortfarande lever i Adam.

17

ANDERS GERDMAR

En del har gått för långt i en negativ människosyn som betraktar gudsavbildligheten som helt förlorad; andra har hamnat i det andra diket. Till exempel har en lång tradition inom kristen mystik velat ›bevara‹ en (nyplatonskt inspirerad) gudagnista inuti människan och varit mer optimistisk i sin människosyn, men utan stöd i Skriften.

Jag tror det bästa sättet att beskriva syndafallet är att, i och med att gudsrelationen bröts, det positiva inflöde av gudomligt liv som var förutsättningen för att Adam skulle utvecklas och nå sin fulla potential försvann. Den frihet han fått, och som var en del av hans gudsavbildlighet, använde han på fel sätt när han valde att underordna sig fursten över luftens rike. Den andliga döden inträdde, det eviga livets inflöde upphörde, och hela den fantastiska uppsättningen av gåvor och förmågor till kropp, själ, ande, sinnesförmögenheter och vilja förvreds alltmer från den ursprungliga harmonin med Gud och hans skapelse till egocentricitet. Jaget flyttade in på tronen, självet och dess utveckling blev det centrala, och både människor runt omkring, djur och skapelse, ses från egots horisont. Samtidigt som människor kan vara fantastiskt vackra, begåvade, kreativa och sympatiska finns egocentreringen som Adams ohjälpliga skada – och ingen av oss blir helt befriad från den förrän vi dör. Ändå ser man spåren av Gud i människor som inte ens känner honom, och man förstår att Gud älskar alla och längtar efter sina förlorade barn.

Den sjätte och sista sanningen är att Gud drömmer om – och håller på – att återupprätta gudsavbildligheten. I Romarbrevet är det tydligt: han förutbestämde oss att bli »med-formade (symmorfous) med hans sons bild« (Rom 8:29), alltså att vi ska se

18

ut som han, ungefär som krukmakaren gör en prototyp och sedan modellerar ett antal krukor efter denna – naturligtvis var och en unik. På samma linje säger Paulus: »Men vi alla, som, med ansikten utan slöja, reflekterar Herrens härlighet, förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet.

Detta sker genom Herren Anden« (2 Kor 3:18, min översättning). Den bild som vi förvandlas till är Jesus Kristi bild, Guds avbild (2 Kor 4:4b). Detta är Guds återupprättelseplan, detta är vad Anden arbetar för när han varje dag knådar och formar oss. Det underbara är att vi inte förvandlas genom blod, svett och tårar (även om ett genuint kristet liv kostar sådana) utan när vi vänder oss till Herren (2 Kor 3:16)! Den övernaturliga process som överför hans härlighet sker genom Herren Anden. En sista text som blivit den kanske viktigaste för många andliga lärare genom kyrkohistorien är Andra Petrusbrevet 1:4: »för att ni genom dessa [löften] ska bli delaktiga av gudomlig natur«. Detta uttrycker kyrkofadern Athanasius så: »Gud blev människa för att människan skulle bli Gud«. Han menar inte att något skapat (människan) skulle kunna bli något oskapat (Gud), men han uttrycker Guds plan för den nya skapelsen, att den ska helgas till Kristuslikhet. Adam och Eva är skapade till Guds avbild; Jesus kommer som den andre Adam och lever ett liv som exakt motsvarar Faderns vilja. Genom att vi genom tron och dopet fått delaktighet av den gudomliga natur som försvann i syndafallet kan vi återupprättas till Guds avbild.

Och inte bara vi: hela den värld som Gud lade under Adams fötter (Ps 8:6) dras med, från härlighet till härlighet, när Människan, Adam, återigen vänder sitt ansikte till Herren. Slutpunkten kommer först i den nya KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

Illustration: Robin Johansson

Genom att vi genom tron och dopet fått delaktighet av den gudomliga natur som försvann i syndafallet kan vi återupprättas till Guds avbild

KERYX 2 2011

19

ANDERS GERDMAR

skapelsen, där allt det gamla är förgånget och Gud är allt i alla.

Helgelseprocessen: att bli en hel människa

• Den nyss nämnda bönen att ande, själ och kropp ska bevaras fläckfria förutsätter att det inte är självklart att alla dimensioner av människan är helgade.

• Paulus uttrycker våndan över hur kroppen och lemmarna stretar emot både det han och Gud vill – kampen med »denna dödens kropp« (Rom 6:1–8:11).

• Köttet som strider mot anden och anden mot köttet (Gal 5:17 och hela Galaterbrevet).

• Att det finns troende som är köttsliga (sarkikoi) eller själsliga (psychikoi) och inte andliga (pneumatikoi) (1 Kor 2:14–3:3).

• Att Guds ord behövs för att skilja mellan själ och ande (Hebr 4:12).

• Motsättningen mellan den inre och den yttre människan; den gamla kontra den nya människan.

• Att det finns vishet som kommer ovanifrån och sådan som är psychikos, »jordisk, själisk, demonisk« (Jak 3:15–17).

Att vara människa är alltså inte att vara en fallen människa, utan att vara Guds avbild, sådan Gud har tänkt – att den delaktighet av gudomlig natur som vi har genom frälsningen resulterar i en ständig förändring till Kristuslikhet (2 Petr 1:5–11). Men utifrån vår erfarenhet av våra egna liv kan vi tänka att den fallna människan är det normala.

Vårt liv efter omvändelsen kännetecknas av kampen mellan det gamla, onda, köttsliga och det nya, goda, andliga. Paulusbreven är präglade av dessa frågeställningar, grundläggande om motsättningen mellan den troendes ande och köttet. I ett större perspektiv handlar det om kampen mellan två sfärer: mörkrets sfär, där Fienden dominerar, och andens sfär, där Guds Ande dominerar. Problemet är att precis som vår ande kan fyllas av Guds Ande kan våra lemmar eller vår själ domineras av köttslighet och själiskhet. Men målet är, som Paulus skriver i Första Tessalonikerbrevet 5:23, att alla dimensioner av våra liv ska helgas och Det finns alltså en mängd olika termer och att reda ut alltihop skulle räcka till en hel bok och inte till en kort artikel. Men vi ser Vårt liv efter omvändelsen känett grundmönster: netecknas av kampen mellan • Den grundläggande motsättningen i det gamla, onda, köttsliga och alla exempel ovan – och de täcker det det nya, goda, andliga mesta som sägs i Nya testamentet om vad en människa är – är mellan anden å ena sidan och något som står upp komma i samklang med Guds Ande. emot anden, ofta kallat köttet.

Men vi vet alla att någonting i oss stretar • Den grundläggande motsättningen emot Guds plan för denna fullständiga har inte med materia att göra (kropp, helgelse. Detta uttrycks på en rad sätt i Nya själ) utan med vad som har makten testamentet: över oss, dvs även om kropp och själ i

20

KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

sig är goda kan de blir verktyg för det onda om de regerar över anden.

De olika dimensionerna: anden

Innan vi kan gå vidare måste vi se vilka de olika dimensionerna hos människan är. ›Ande‹ (pneuma) hör alltid till pluspolen i Nya testamentets beskrivning av den kristna människan liksom ›det som är där ovan‹, det som är ›himmelskt‹, det ›inre‹.

Galaterbrevet använder motsättningen ande-kött: »ska ni nu sluta i köttet, ni som började i anden« (Gal 3:3); Ismael var född »enligt köttet«, Isak »enligt anden« (Gal 4:29); »vandra i anden så ska ni aldrig någonsin tillfredsställa köttets begärelse« (Gal 5:16); om andens produkter kontra köttets produkter (Gal 5:18–23); om att så i köttets åker eller andens åker (Gal 6:8).

Paulus målar här upp bilden av två sfärer som står i absolut motsättning till varandra.

Samma motsatspar finner vi i Romarbrevet 8:4, 5, 6, 9. I Galaterbrevet och Romarbrevet kallar han de två polerna huvudsakligen ande-kött, men strängt taget har han samma tanke genom alla sina brev, dock med olika terminologi. Vi bibelforskare har svårt att alltid säga om det ska vara ›ande‹ med liten eller stor bokstav. I den grekiska grundtexten skiljer man inte på det; manuskripten är skrivna antingen med endast små eller endast stora bokstäver.

Ande kan då betyda personen den helige Ande, anden som Guds ›sfär‹ och »människans ande som är i henne« (1 Kor 2:11, to pneuma tou anthro¯pou to en auto¯) – i den versen nämner Paulus samtidigt Guds Ande (to pneuma tou theou). Det finns alltså en ›människans‹ ande, och denna fungerar som ett slags lokalkontor som förbinder anden i människan med ›sfären anden‹ och KERYX 2 2011

samtidigt är basen för Guds Ande, när han verkar i människan. Att ›anden‹ är en sfär ser man exempelvis på Galaterbrevet 6:8 »den som sår in i anden ska av Anden skörd evigt liv«. Paulus uttrycker det lite senare i

Det finns alltså en ›människans‹ ande, och denna fungerar som ett slags lokalkontor som förbinder anden i människan med ›sfären anden‹ och samtidigt är basen för Guds Ande

Första Korintierbrevet: »för även om jag är kroppsligt frånvarande är jag närvarande i anden… och ni är samlade och min ande (tou emou pneumatos)« (1 Kor 5:3–4); idag har vi videosamtal, där en grupp kan sitta i Moskva och en i Uppsala, men Paulus är närvarande i anden vid församlingsmötet i Korint. Av samma text framgår att syndarens kött (kropp) ska överlämnas åt Satan »för att anden ska bli frälst på Jesu Kristi dag« (1 Kor 5:5). Mannens kött ska bli förstört, för att hans ande ska räddas. Anden i människan är då något som kan leva vidare in i evigheten.

Sammanfattningsvis finns det ett samband mellan Guds Ande, sfären anden och människans ande. Kanske Paulus avsiktligt oscillerar mellan Guds Ande och vår ande, inte att han vill blanda samman dem, men för honom är samspelet mellan människans ande och Guds Ande i en andens sfär en självklarhet.

Kropp och kött

›Kött‹ (sarx) och ›kropp‹ (so¯ma) är inte alltid lätta att skilja åt. Sarx betyder kött,

21

ANDERS GERDMAR

kropp, och kan både vara neutralt – t ex står det att Ordet blev kött om Jesu människoblivande (Joh 1:14) – och negativt.

I motpolerna ›ande-kött‹ står köttet för den negativa polen, medan so¯ma i Första

Aldrig tänker sig Paulus att kroppen som sådan är ond, men det finns en slags ond magnetism i lemmarna när vi är i den gamle Adam

gamle Adam. Paulus vånda är större än någon annanstans i hans brev, men korsoffret och att Anden gör helgelseverket är den befriande lösningen på Paulus problem! Om vi väljer att vandra i Anden vinner vi alltid (Rom 8:5–11)!8 Paulus avgrundspessimism i Romarbrevet 7 byts i en härlig optimism: Andens uppståndelsekraft räcker, till och med åt min helgelse! ¯ Psyche

Psyche¯ och avledningen psychikos är nästa nyckelord. Psyche¯ i det grekiska Gamla testamentet översätter hebreiskans næfæsh Tessalonikerbrevet 5:23 inte i och för sig är som betyder ›det som andas; liv; själ; lenegativt. Kroppen ska helgas, men kötvande varelse‹. När Jesus talar om att vinna tet i negativ mening kan inte helgas. Även eller förlora sin själ, handlar det alltså inte om det kroppsliga inte i sig är ont, kämpar om en del av människan, utan om att förlora Paulus med synden i sina lemmar, melous, »sitt liv«, helt i linje med hebreisk förståi sitt kött, sarx, (se Rom 7), och han säger else. Vi måste alltså akta oss för att tänka sig vara »köttslig, såld till slav under synatt psyche¯ har med vårt ›psyke‹, ›psykisk‹ den« (7:14).6 Han säger inte att lemmarna att göra. Också Paulus knyter psyche¯ till det är onda, han säger att synden bor i dem. fysiska. I Första Korintierbrevet 2 och 15 »Lagen är andlig,7 själv är jag köttslig, såld använder han psychikos, i det första fallet åt synden« (Rom 7:14). Köttet (sarx) är inte som motpol till pneumatikos, andlig (2:14), detsamma som, men har ett samband med i det andra fallet är en so¯ma psychikos en kroppen och lemmarna. Ungefär som anfysisk, jordisk kropp i förhållande till en dens sfär, blir köttet som en andra sfär, mot- andlig kropp, so¯ma pneumatikos (15:44, 46). satt anden. Och även om lemmar och kropp I sammanhanget i Första Korintierbrevet inte är onda, finns sedan syndafallet en ond 2–3 blir de som kallas physikos och sarkikos tendens som dröjer kvar i lemmarna, synmer eller mindre synonyma: den själsliga/ den ligger på lur. Hela sammanhanget i Ro- fysiska människan (2:14) i jämförelse med marbrevet 6–7 handlar om att dö från den den andliga människan (2:15) och den syndens kraft som finns i lemmarna och att köttsliga människan kontra de andliga (3:1). genom den helige Andes kraft befrias från I den grundläggande motsättningen mel»dödens kropp, so¯ma« (Rom 7:24), men lan andligt och köttsligt står det själsliga också att Anden gör våra dödliga kroppar nära det köttsliga. En köttslig människa levande, genom Anden som bor i dem (Rom är en baby i Kristus (3:1), sådana kristna 8:11). Aldrig tänker sig Paulus att kroppen är avundsjuka, bråkiga och beter sig som som sådan är ond, men det finns en slags människor i allmänhet, och har dessutom ond magnetism i lemmarna när vi är i den ett starkt partisinne (3:3–4). Man kunde gå

22

KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

vidare i Första Korintierbrevet och visa att dessa köttsliga kristna är just problemet i Korint, de kan till och med ha vissa nådegåvor, men inte hantera dem i anden. Första Korintierbrevet 13 ger en motbild till dessa beteenden, både socialt och andligt och visar på den enda vägen, kärleken.

för att sinnesintryck kan sätta igång en kedja av reaktioner och händelser som leder till synd. Samma sak gäller tanke och kreativitet där inte mediet som sådant är ont eller gott, men tankelivet måste förnyas, eftersom det under många generationer från Adam präglats av denna tidsålder (Rom 12:1f ).

¯) Att dela mellan själ (psyche

Inre/yttre människa;

och ande (pneuma)

gammal/ny människa

Men psyche¯ omtalas också som en del av människan. I linje med Paulus i Första Korintierbrevet 2–3 talar Hebreerbrevets författare om att »Guds ord är levande och verksamt och skarpare än varje tveeggat svärd och penetrerar ända till uppdelningen själ och ande« (Hebr 4:12). Kontexten visar att just detta är nödvändigt inför de utmaningar församlingen står inför och »hebréerna« behöver detta skiljande mellan kött och ande. Det stämmer ganska väl med Paulus undervisning i Första Korintierbrevet och med Jakobs brev 3:15, som talar om det själiska som en demonisk kraft.

Hebreerbrevet visar hur svårt det kan vara att skilja på själ och ande, på själsligt och andligt, och Guds skarpa ord behövs för att utröna om hjärtats uppsåt och tankar är riktiga eller ej. Här ligger köttet och själen ganska nära varandra, men kanske det också kan betyda tankar som i och för sig inte är fel, men ändå inte är Guds tankar – good ideas som inte är God ideas…

Sammanhanget talar dock om att Ordet är en kritikos, en domare över hjärtats tankar och intentioner, med andra ord ligger det i sakens natur att skiljandet behövs för att själen drar åt fel håll. Precis som en ond tendens dröjer kvar i lemmarna kan den göra det i själen. Ögat kan få mig att synda (Matt 18:9), inte för att det är fel med ögon, utan

På samma sätt som motsättningen köttetanden talar Paulus om den inre (Rom 7:22; 2 Kor 4:16; Ef 3:16, eso¯) och den yttre människan (exo¯) och den gamla kontra den nya människan (Ef 4:22), och i båda fallen räknar Paulus upp vad de olika sakerna står för. Dessa listor skulle likaväl kunna vara en beskrivning av köttet och anden, och i Kolosserbrevet gör han ungefär detsamma, men genom att tala om ett liv därovan respektive de jordiska sidorna, parallellt med ett själiskt liv. Fokusera på det liv som är därovan och »döda de jordiska sidorna av era liv: hor, orenhet, lidelse, ond begärelse, och girigheten, som är ett avguderi« (Kol 3:1–5)! Bilden av en ny människa i Efesierbrevet blir kraftfull, med tanke på att Paulus här hela tiden återkommer till kroppen, Kristi kropp, äktenskapet som ma-

KERYX 2 2011

Precis som en ond tendens dröjer kvar i lemmarna kan den göra det i själen

nifestation av ett kristikroppsliv: »Klä av er den gamla människan… och klä er i den nya människan som är skapad till likhet med Gud i rättfärdighet och äkta helighet« (Ef 4:22–239). Med andra ord: tillbaka till Guds

23

ANDERS GERDMAR

intentioner med sin avbild, rättfärdiga, heliga, nyskapade i den andre Adam.

En sanning – flera förklaringsmodeller

Den korta skissartade genomgången ovan visar på en enda sanning om vad människan är och hur hon är konstituerad, men uttryckt genom flera olika bilder eller förklaringsmodeller. Vi hittar i stort samma mönster hos Paulus, i Jakobs brev och i Hebreerbrevet. Den kristna människan lever i spänningsfältet mellan det gamla och det nya, anden och köttet, det själsliga och det andliga, det inre och yttre, det himmelska och det som hämtar sin näring från det jordiska. Varför finns det då både dikotomi och trikotomi och en rad olika bilder?

Grundläggande för att Paulus skriver till olika målgrupper och väljer bilder som både passar i brevets helhetsargumentation och som passar den situation in i vilken han talar. Ibland spelar hans egen erfarenhet stor roll. Undervisningen i Galaterbrevet och Romarbrevet ligger nära varandra, men i Romarbrevet ser man ännu tydligare den kamp och seger som Paulus upplevt och upplevde. Samma sak, fast kort, säger han

Den kristna människan lever i spänningsfältet mellan det gamla och det nya, anden och köttet, det själsliga och det andliga, det inre och yttre

i de underbara orden: »nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i köttet/kroppen det lever jag i tron på Jesus Kristus, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig« (Gal 2:20).

24

Ande, själ och kropp: olika tolkningar

Hur förhåller det sig då med undervisningen om ande, själ och kropp, som har tillhört diskussionspunkterna kring trosundervisningen? Som alltid är det viktigast att gå till själva texten, Första Tessalonikerbrevet 5:23. Av sammanhang och ordval ser man att Paulus just betonar att hela människan ska helgas, och nämner de tre kanske viktigaste dimensionerna av människan: Må Fridens Gud själv helga er fullständigt (holotele¯s) så att i alla avseenden (holokle¯ron) er ande (pneuma), själ (psyche¯) och kropp (so¯ma) bevaras fläckfria till vår Herres Jesu Kristi återkomst.

Nyckelordet är är holos, ›hel, fullständig‹ som används två gånger i denna korta vers: det är fullständigheten som är det centrala budskapet. Alla dessa dimensioner kan och ska alltså helgas och bli fläckfria, renade, fräscha, präglade av Gud – en hel människa!

Det är i och för sig inget ont med kroppen, men i dess lemmar kan synden bygga bo.

Det är inget ont med själen, men om den på ett felaktigt sätt blir förankrad i och fokuserad på det jordiska blir den köttslig. Om anden kan helgas vet vi väl inte från parallelltexter, han kanske menar att den ingår i en helgad helhet.

I främst amerikansk trosundervisning har uttrycket »Jag är en ande, som har en själ och bor i en kropp« förekommit och jag vill också kommentera det. Det har främst använts som ett försök till pedagogisk illustration av en andlig verklighet som man velat förklara, nämligen att själ och ande är olika saker – tydligast blir det väl i Hebreerbrevet 4:12 (se ovan). Det finns som KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

vi sett i Nya testamentet en motsättning mellan inre och yttre, andligt och köttsligt, och trosundervisningen betonar med rätta att tron inte ›bor‹ i själen med dess intellekt, vilja, känsla, utan djupare än så, i hjärtat, anden, den inre människan. Liksom Abraham kunde hålla fast vid tron på löftet när alla sinnesintryck sade att ett under var omöjligt, så kan hjärtats tro trotsa det vi vet, känner, har erfarenhet av, och det vi ser i våra kroppar (Rom 4:17–21). På en tidsaxel står denna inre människa ju då dessutom för kontinuiteten mellan den troendes liv på jorden och när hon får en ›andlig kropp‹ (1 Kor 15:44–46). Man har då velat säga att det finns en inre människa som kommer att leva om den än dör och som blir det konstanta i mitt liv.

I den trosundervisning jag mött har undervisningen om ande, själ och kropp varit ett försök att förklara skillnaden mellan ande och själ. Man har inte sagt att jag endast är en ande och att kroppen och själen är sekundära. Än mindre har man utlagt detta på ett gnostiskt sätt. Men uttrycket »jag är en ande« inte är bibelbaserat och leder tankarna fel. Det finns inget stöd för en så ›ontologisk‹, väsensmässig, utsaga om människan och då den kan leda tankarna fel bör den inte användas. Teologiskt skulle man heller inte hänföra detta till dogmatiken utan till spiritualiteten, där det finns utrymme för en mängd olika bilder och tankemodeller för att visa hur en kristen människa fungerar och kan komma vidare i Guds plan. Just i sådan litteratur där människans andliga utveckling står i centrum, inom mystiken, inom medeltidens rika andliga litteratur, men också i pietistisk litteratur på luthersk mark finns en slags helig spekulation om människan. Till detta KERYX 2 2011

hör ju också tankar kring vad som händer efter döden, var vi kommer att vara, om olika »våningar« i paradis och underjord, om skärseld och annat. Om detta vet vi i stort sett inget, och en klok strategi är att

Att man ›bor‹ i en kropp saknar inte bibelstöd, men man får akta sig för att göra bilder och metaforer till dogmatik

inte yttra sig om det vi inte känner till.

Att man »bor« i en kropp saknar inte bibelstöd, vilket kan förklara en sådan formulering, men det menas inte konkret på så sätt att man är en slags andevarelse som tillfälligt slagit sig ner i en kropp. Visst, Petrus talar om kroppen som ett tält som han snart ska ta av sig (2 Petr 1:13-14); Paulus talar också om tältet som ska bytas mot en himmelsk bostad (2 Kor 5:1-3). Men man får akta sig för att göra bilder och metaforer till dogmatik; både Petrus och Paulus vill uttrycka att detta jordiska liv är övergående, men att de siktar på det himmelska och bestående.

Själen är kanske det svåraste att greppa.

Det är helt klart att Gud har skapat själen och att den alltså i sig är en del av Guds goda skapelse, men samtidigt måste den helgas.

Det är tydligt att en själ som inte underordnar sig Guds vilja kan bli autonom och vända sig mot Guds vilja, ett faktum som ligger under argumentet i Hebreerbrevet 4.

Att t ex säga att människan är en treenighet kan låta lockande, med tanke på att hon är skapad till den treenige Gudens avbild, men dels definieras hon inte så på ett tydligt sätt i Bibeln, dels kan kopplingen mellan

25

ANDERS GERDMAR

teo-logi (beskrivningen av Gud, gr. theos) och antropo-logi (beskrivningen av människan, gr. anthro¯pos) leda tankarna fel. Gud är en substans och tre distinkta personer. Men vi kan knappast gå så långt i beskrivningen

Skriften säger inte någonting om att Jesus dog andligen, bara att Jesus dog och att försoningsverket fullbordades när han utgjöt sitt blod på Golgata

av människan som att det är tre personer, främst för att vi har inte så mycket bibelstöd att vi kan säga det. Vi är inte tre personer eller två. Vi är en person med flera dimensioner. På det sättet är vi mer lika personerna i gudomen än treenigheten.

En olycklig konsekvens av en dogmatisering av undervisningen om att »jag är en ande« etc är den så kallade JDS-läran, formulerad av E. W. Kenyon. Tanken här är att Jesus dog inte bara kroppsligen utan att han led andligen för att befria oss andligen. Här blir det riktigt fel genom ›logiska‹ slutledningar från att Jesus skulle vara en ande till att han dog andligen. Kenyon går här utöver vad som är skrivet och gör slutledningar som leder fel, t ex att Jesus på korset skulle fått del av Satans natur… Först och främst: det var när Jesu blod offrades på korset som förbannelsen bröts (Gal 3:13) och bara detta korslidande löser människor från synd. Dessutom är ju det typiska för Jesus att han varit en ande, för Gud är ande, men att han blev kött, och just därför kan han frälsa! Skriften säger inte någonting om att Jesus dog andligen, bara att Jesus dog och att försoningsverket fullbordades

26

när han utgjöt sitt blod på Golgata. Hans död är vår död, has liv är vårt liv. Halleluja!

Djupen i Jesu frälsningsverk kommer vi inte att får reda på förrän i himlen och det är bäst att sätta punkt där Skriften sätter punkt och inte gå vidare med spekulativa slutledningar.

Kamp, men seger genom Anden

All denna undervisning har ett syfte, inte akademiskt utan andligt: Pastor Paulus leder sina församlingar framåt i helgelseprocessen. Han vet själv vilken vånda som är förknippad med att vara bunden i sitt kött, att säga och göra saker som man inte vill, att vilja en sak på insidan och ändå misslyckas med att göra den i praktiken. Jakob vet vilket elände det är med tungan, som kanske är det bästa exemplet att fundera över för den läsare som undrar om han/ hon fortfarande kan vara i köttet trots att vi lever i nåden. Och helgelsekampen är enligt Nya testamentet en strid på kniven!

Men – den kristna människan behöver inte gå som förlorare ur striden: Men jag säger: Vandra i anden så ska ni aldrig någonsin uppfylla köttets begär. Ty köttet har begärelse till de saker som är mot anden och anden har begärelse till de saker som är mot köttet, ty de står emot varandra, för att den andre inte ska kunna göra de saker den vill (Gal 5:17).

Den oförsonliga kampen mellan kött och ande är här helt tydlig: båda motarbetar aggressivt varandra och det finns inga gråzoner. Men budskapet om Andens seger över köttet är ett fantastiskt evangelium: det är möjligt för en kristen att i varje given KERYX 2 2011

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

valsituation välja rätt och vägra tillfredsställa köttet! I Galaterbrevet 3:14 säger Paulus därför att målet med Abrahams välsignelse, som vi fick del av genom Jesu offer, är att vi skulle få Andens gåva, vars främst uppgift är att frambringa andens frukt (Gal 5:22–23), istället för köttets! Samma sak säger Paulus i Romarbrevet 8: genom Anden, genom livets Andes lag kan vi uppfylla lagens krav (8:4) och hela kapitel 8 handlar just om hur helgelsen segrar genom den helige Ande.

Vad är en människa? En komplex helhet med drag av Gud själv som är kallad tillbaka till Gudslikhet, till medskapande personer som lever i gemenskap med Gud, männis-

kor och skapelsen. Inte bara så att vi kan avstå från synd utan att vi utvecklas till att blir det Gud har tänkt, från härlighet, till härlighet. Hur ska detta ske? Som Jesus föddes genom jungfru Maria i inkarnationens under: genom att Gud bor i oss, genom Kristus i oss, vårt hopp om härlighet – genom den helige Ande.

ANDERS GERDMAR

är docent i Nya testa-

mentets exegetik vid Uppsala universitet och ansvarig för teologiutbildningen på Livets Ords Teo­logiska Seminarium.

Den kristna antropologin är

egentliga gnosticismen är

Det finns inte utrymme här

ett stort och svårt område i

nu väl belagd genom de så

för att argumentera för min

teologin och jag kan här bara

kallade Nag Hammadiskrif-

ståndpunkt att det handlar om

göra en skiss av hur man

terna. För en introduktion till

den omvände Paulus och att

kan förstå några aspekter av

gnosticismen, se Filoramo,

han ger en beskrivning av den

denna. Mitt fokus här ligger på

G. A History of Gnosticism.

kamp som alla seriösa kristna

brevens undervisning.

Oxford: Basil Blackwell, 1991.

har med köttet, men att han

Tert. C. Marc. V, 15.

Yamauchi, E.M. Pre-Christian

gör detta som en bakgrund

Tert. C. Marc. V, 10.

Gnosticism: A Survey of the

till sitt egentliga budskap: det

Medelplatonismen dateras till

Proposed Evidences. rev.

finns en ständig kamp emot

århundradena kring Kristi fö-

ed. Grand Rapids, Michigan:

köttet, men vi vinner seger

delse och nyplatonismen med

Baker, 1983. Yamauchi, Edwin

genom Kristi korsdöd och

dess ledande tänkare Plotinos

M. ”Gnosticism and Early

genom att livets Andes lag

till 200-talet, då denne,

Christianity.” I Hellenization

verkar med uppståndelseliv

inspirerad av platonsk filosofi,

Revisited. Shaping a Christian

i våra lemmar så att vi kan

utvecklade sin egen variant av

Response within the Greco-

densamma.

Roman World, edited by

1

2 3

4

Gnosticismen kan beläggas

Wendy E. Helleman, 29–61.

från ca 130 e Kr, och den

Lanham: University Press of

stora konfrontationen kring

America, 1994. Yamauchi har

gnosticismen äger rum från

visat att man inte kan belägga

andra hälften av 100-talet,

gnosticism så tidigt som un-

5

med antignostiska fäder som Irenaeus och Tertullianus.

der Nya testamentets tid.

Många hävdar att det är

6

behaga Gud. Viktigt att notera för dem som

7

tror att lagens tid är helt förbi i och med det nya förbundet.

Vi återkommer till detta

8

nedan.

Det jag översatt med »lik-

9

het med Gud« är enklare på grekiska: kata theon men

›Gnosticism‹ är ett populärt

Paulus före omvändelsen

betyder ungefär ›enligt Guds

slagträ i debatter, men den

som talar i Romarbrevet 7.

standard‹.

KERYX 2 2011

27

BENJAMIN EKMAN

RECENSION

Guds ansikte TITEL: Ikonen – närvaro och källa REDAKTÖR: Lars Gerdmar FÖRLAG: Sekel bokförlag

I SIN BOK Ett landskap skrev den nyss avlidna Birgitta Trot-

zig (må hon vila i frid) dessa rader: Människan: skapelsens ansikte Människans ansikte: människosonens ansikte.

Människosonens ansikte: Guds ansikte.

Här antyder Trotzig i tre korta satser den kristna trons grunddrag. Skapelsen och människan bär på en djup gudomlig hemlighet som blir återställd och synliggjord i Människosonens ansikte. Att det är just ansikten Trotzig talar om har inte bara bibliska orsaker. Få saker är så utrycksfulla och nyanserade som ett mänskligt ansikte. När vi ser på ett ansikte vet vi att något mer finns under ytan, detta något som antyds i små förändringar, i nedslagna blickar, leenden och spända käkmuskler. Här fungerar inga statiska eller objektiva ögonblicksbilder: ska du lära känna ett ansikte måste du leva med det och sakta börja ana dess språk. Sådan är skapelsen. Sådan är människan. Sådan är Gud. Ett av de områden som tydligast utvecklat denna ansiktsteologi inom den kristna Kyrkan är den liturgiska bildkonsten. Från den tidiga kyrkans katakomber och framåt har vi exempel på hur kristna tar den påtagliga konsekvensen av

76

KERYX 2 2011

RECENSION: IKONEN – NÄRVARO OCH KÄLLA

tron på en Gud som blir människa: genom att måla hans bild i de gudstjänstrum (och martyrgravar) där hans närvaro blir som påtagligast.

För den som vill lära sig mer om den teologi och estetik som ligger till grund för Kyrkans bruk av ikoner finns nu en ypperlig liten essäbok på svenska: Ikonen – närvaro och källa (red. Lars Gerdmar; Sekel bokförlag, 2011).

Boken inleds med en personlig reflekterande text av Samuel Rubenson (professor i kyrkohistoria, Lund). Här påpekas att den brist på bildkonst som framför allt har präglat de reformatoriska kyrkorna har lett till ett försummande av delar av den bibliska traditionen. Vi har ofta låtit lyssnandet och örat helt ersätta skådandet och ögat. Men, som Rubenson påpekar: människan »är skapad till Guds avbild, inte till Guds eko eller megafon. Gudslikheten är mer grundläggande än förmågan att tänka och tala och tar sig inte främst uttryck i ord.«

plats i gudstjänstrummet, i både historien och nutiden. Här finns många utmanande tankar om hur vi kan skapa heliga platser för gudsmöten.

Lars Gerdmar, bokens redaktör, berättar i sin text initierat om den bysantinska ikonens estetik. Vi introduceras till den konsthistoriska bakgrunden i den grekiskromerska traditionen samt hos de egyptiska mumieporträtten. Som ikonmålare berättar han även på ett unikt sätt om den praktiska måleriprocessen, samt hur innovation förhåller sig till tradition.

Paul Meyendorff (professor vid det ortodoxa seminariet S:t Vladimir’s i New York) avslutar boken med en text om bildens relation till gudstjänsten, den gudomliga liturgin, i den ortodoxa traditionen.

Meyendorff lägger stor fokus på dopets teologi, som uttrycker den skapelseteologi som även ikonen är ett uttryck för: »skapad materia är av Gud avsedd att vara ett medel för gemenskap med Honom.« Frälsningen i Kristus upprättar inte bara människan utan NÄSTA TEXT, skriven av Per Beskow (docent hela skapelsen. i religionsvetenskap och kyrkohistoria), Som sig bör när det handlar om ikoner är fortsätter analysen av bibelns språk om boken självklart rikt illustrerad. Här vill jag Guds avbild och det frälsande skådandet av även passa på att tipsa om Lars Gerdmars Guds ansikte. Här blir det speciellt tydligt mer omfångsrika bok Ansikte mot Ansikte: hur ofta Johannes och Paulus talar om om de heliga ikonerna (Sekel, 2007). Denna frälsningen genom Kristus som ett skådan- bok erbjuder en fördjupning i många av de de: »Ordet blev människa, och vi såg hans teman som nämns i Ikonen. Gerdmar har härlighet« (Joh 1:14), »Den som har sett mig ett poetiskt och beskrivande språk som för har sett Fadern« (Joh 14:9), »Ty Gud, som samman det historiskt-vetenskapliga med sade: ›Ljus skall lysa ur mörkret‹, har lyst en andlig och bedjande känslighet. Sådana upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds texter är vi inte bortskämda med. härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus« (2 Kor 4:6).

Britt-Inger Johansson (docent i konstBENJAMIN EKMAN är redaktör för tidvetenskap, Uppsala) bidrar med en text skriften Keryx. Han bor i Lund där han som ger en god introduktion till bildens fortsätter sina studier i kyrkohistoria.

KERYX 2 2011

77