Keryx nr 4 2011

EN TIDSKRIFT FÖR TEOLOGI OCH ANDLIGT LIV

Vad är en präst?

FOLKE T. OLOFSSON

Himladrottens härmän: om Nordens kristnande CHRISITAN BRAW

Livets Ords uppdrag och kallelse

SVANTE RUMAR

NUMMER 4

ÅRGÅNG 9

2011

MEDVERKANDE

Ulf Ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Ulf Ekman

Roberts University.

REDAKTÖR

Svante Rumar är teol kand,

ART DIRECTOR & ILLUSTRATIONER

pastor och lärare vid Livets Ords Teologiska Seminarium.

Folke T. Olofsson är teol dr, docent, STM samt kyrkoherde emeritus.

Christian Braw är präst i Svenska kyrkan, han är en mångsidig författare och docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi.

Johannes Pulkkanen är teol dr och ortodox lekman.

Benjamin Ekman

Jonatan Strömgren REPRO/TRYCK

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva ISBN

978-91-7866-803-8 ISSN

1652-2494 UTGIVARE

Livets Ords Förlag PRENUMERATION

Helår (4 nr): 299 kr Lösnummer: 89 kr För prenumeration och adressändring, kontakta:

Kent Wall är medlem i Svenska

KONTAKT

kyrkan och teolog med studier på

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu

religionsvetenskaplig linje på Lunds och Uppsala universitet.

Anders Gerdmar är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och ansvarig för teologiutbildningen på Livets Ords Teologiska Seminarium.

David Nyström är doktorand i tidig kyrkohistoria vid University of Cambridge och undervisar vid Livets Ords Teologiska Seminarium.

VAD BETYDER KERYX?

Keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold.

Tidskriften Keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. I tidskriftens logotyp ses även det klassiska Kristusmonogrammet XP. Med detta vill vi betona att Kristus är förkunnelsens kärna. Den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om Jesus Kristus.

Copyright © 2011 Eftertryck av artiklar och allt annat material i denna tidning, helt eller delvis, är förbjudet.

Vid frågor, kontakta redaktionen.

2

INNEHÅLL

NR 4 2011 LEDARE ULF EKMAN 4

ARTIKLAR

Livets Ords uppdrag och kallelse SVANTE RUMAR 6

En liten artikel om prästämbetet FOLKE T. OLOFSSON 22

Himladrottens härmän CHRISTIAN BRAW 36

Frälsningens väg

JOHANNES PULKKANEN 48

DEBATT

Jesu uppståndelse belyst i forskningen KENT WALL 54

RECENSIONER

Ekenberg (red.): Nya testamentet på grekiska och svenska DAVID NYSTRÖM 71

Atkinson: The »Spiritual Death« of Jesus ANDERS GERDMAR 74

IN MEMORIAM

Eva Spångberg – träsnidare och evangelist ANDERS GERDMAR 77

KERYX 4 2011

3

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE! VI I REDAKTIONEN för Keryx är faktiskt mycket glada att

vi, i en tid då kristna tidningar har motvind och där den teologiska debatten ofta blir ytlig och pragmatisk, ändå kan fortsätta vara med och fördjupa diskussionen och det teologiska samtalet. Detta med syfte att vi alla alltmer ska förankras både i det som alltid kommer att vara centralt kristet och det som är brinnande aktuellt idag.

UNDER SENARE ÅR har jag varit involverad i fortbildning av

pastorer här hemma och på olika missionsfält ute i världen.

Det finns en hunger både att förankras djupare teologiskt och att få mer praktiskt anpassad hjälp. Församlingsplanteringsprogram växer upp lite här och var, och ivern att sprida evangeliet och att plantera nya församlingar är idag påtaglig. Pionjärinitiativen är glädjande, men samtidigt finns en viss risk att man i sin iver att plantera går snabbt fram och inte tar sig tid att ta de teologiska frågorna på allvar. Då kan man lätt hamna i ett godtyckligt och pragmatiskt tänkande, där inställningen blir att varje form av tillväxt automatiskt legitimerar alla de metoder, attityder och teologier man själv har. Risken finns att man inte är öppen för det befästande och fördjupande som långsiktigt andligt byggande kräver för att verkligen bli bestående. Man ser då varken baksidan av snabb tillväxt eller de stora utmaningar som ligger framför kristenheten i stort i Västerlandet i dag såväl som i morgon. Mer inträngande förståelse av den andliga identiteten, inte bara sökande efter relevanta metoder, är nödvändig för långsiktig överlevnad i en värld som kommer att utmana den kristna tron kanske mer än någonsin.

4

KERYX 4 2011

LEDARE

I DETTA NUMMER får du läsa ett antal intressanta artiklar,

där flera av dem ger någon form av historiskt perspektiv.

Det historiska perspektivet har den fördelen att det hjälper oss att förankras i ett skeende där det finns både utveckling, bevarande och uppbrott. Den kristna tron är alltid förankrad i en inkarnationsteologisk syn på historien och kan aldrig förstås utanför det historiska skeendet. Det innebär Den kristna tron är alltid såväl ett uppskattande och ett bevarande förankrad i en inkarnations­ av det som skett tidigare och av de andliteologisk syn på historien och ga genombrott som åstadkommits – som kan aldrig förstås utanför det ett reflekterande och omprövande av historiska skeendet det som varit ofullkomligt eller brustit.

Detta reflekterande är lika viktigt som själva agerandet i nuet, för att det sanna ska bevaras; inte besmittas, ignoreras eller falskt revideras. Den helige Ande leder oss ständigt till att djupare och fullare förstå och relatera till det trosinnehåll som en gång för alla meddelats oss.

Herren vill hjälpa oss att starkt kunna förmedla det till en morgondag som kommer att se mycket annorlunda ut.

Vi hoppas att detta nummer blir en inspirerande och utmanande läsning för dig.

I Kristus,

ULF EKMAN

KERYX 4 2011

5

Bild: Fader v책r p책 fornnordiska

CHRISITAN BRAW

36

KERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

Himladrottens härmän AV CHRISTIAN BRAW

NORDENS KRISTNANDE är ur missionshistoriskt perspektiv

en mycket lång process. Längst blev kamptiden i Sverige: Från Ansgars-missionens början till Blöt-Sven, den siste hedniske konungen.1 Ur en synpunkt kan historien om Nordens kristnande sägas vara utsträckt ännu längre i tiden. Redan i Voluspas ord om den mäktige, som ska komma »till myndighet och välde /den starke därovan/ som allting styr«, har man spårat en kristen influens.2 Olof Skötkonung var ingalunda den förste svenske konung som blev döpt; det var i stället hans fader, Erik Segersäll, som enligt Mäster Adam blev döpt i Danmark men sedan avföll efter återkomsten till Uppsala.3 Bakåt i tiden måste det kristna inflytandet i Sverige förutsättas redan i tiden före Ansgarsmissionen. Det var främst för att de kristna köpmännen i Birka skulle få en själasörjare, som konung Björn hos Ludvig den fromme begärde att en missionär skulle sändas hit,4 och Rimbert berättar om de många kristna fångar som redan fanns i Birka och som nu gladde sig över att åter få del av sakramenten.5 Det finns naturligtvis också skäl att anta kristen påverkan KERYX 4 2011

37

CHRISITAN BRAW

på de nordiska köpmän och vikingar som färdats i dåtidens kristna Europa. Framåt i tiden har vi vittnesbörd om hedendomens förblivande kraft så sent som i Upplandslagen 1296, där det heter: »Ingen skall blota åt avgudar och ingen skall tro på lund eller på stenar«6. Ur en synpunkt kan det sägas, att Nordens kristnande ännu är oavslutat. Den gamla religionen miste sina uttrycksformer, men den levde ännu kvar som folkreligion.

Asatrons mytvärld kom att sjunka ned till folktrons lägre religion och förenas med den.7 Den danske folklivsforskaren Jakob Rod har beskrivit det så: »At en folkereligion fortraenges betyder dog aldrig, at den forsvinder. Den lever altid videre som en understrom i et folks religiøse liv og baner sig af og til vej til overfladen. Den tåler obenbart at blive påtvunget en anden gudelaere og andre riter og formår endda under tiden at saette sit praeg på disse...«.8 Vad vi kallar Nordens kristnande är alltså inte fullbordat i och med att man på tinget fattade beslut att bygden skulle anta kristendomen.

Germanmissionen arbetade ju hela tiden på detta sätt: uppifrån och ner. Först gällde det att vinna de styrande och sedan genom dem

Germanmissionen arbetade ju hela tiden på detta sätt: uppi­ från och ner. Först gällde det att vinna de styrande och sedan genom dem folket

folket. Apostlamissionen och dess fortsättning i det romerska riket hade gått motsatt väg: nedifrån och upp. Först vann man de lägre samhällsklasserna, sedan de högre och till sist kejsaren själv. Så var det möjligt

38

att verka i antikens kosmopolitiska och blandade stadskultur. Den germanska världens kollektiva stamsamhälle ställde andra krav.9 Germanmissionen kunde genom sin metod vinna mycket stora framgångar på kort tid, men den var också mera utsatt för bakslag. Det vittnar inte minst Sveriges missionshistoria om.

Vi möter under missionstiden en blandning av kristet och hedniskt, ofta hos samma person. Landnámabók berättar om en av de första invandrarna på Island, att han »var mycket blandad i sin tro. Han trodde på Kristus, men åkallade Tor inför sjöfärder och hårda företag«.10 Mer än en tänkte väl som Orvar Odd: »Nog kan jag bli kristen, men jag vill leva på samma sätt som förut«.11 Flera forskare har också hävdat, att religionsskiftet snarare innebar en förändring av kultiska sedvänjor än antagande av en ny tro.12 Att det också bland den tidens kristna fanns djup personlig kristen övertygelse vittnar dock ord som skalden Hallfred Ottarssons om: »Frö och Fröja må vredgas på mig. Jag lämnar Njords helgedomar. Må trollen hjälpa Oden och den starke Tor. Jag vill bedja Kristus allena och Gud om all deras kärlek«.13 Det är vittnesbörd som detta som intresserar oss i detta sammanhang. Hur omformas kristendomen, när den tillämpas i en nordisk miljö? Det är alldeles uppenbart, att den kristne nordmannen tar med sig åtskilligt, som han ägde redan som hedning.

Detta färgar hans bild av kristen tro och kristet liv. Europas kristendom blir annorlunda genom germanfolkens kristnande, liksom de kristna folken själva förändras.

Denna påverkan och omgestaltning, som kristendomen utsätts för i mötet med KERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

germanfolken, kan bedömas olika. Man kan se det som en förvanskning av kristendomen. Då blir det angeläget att rensa ut allt man uppfattar som nordisk och germansk påverkan för att i stället exempelvis eftersträva en romanisering av de nykristnade folkens trosliv. Men man kan också se det så, att de germanska folkens kristendomstyp belyser en bortglömd aspekt av det bibliska budskapet. Därigenom skulle deras omvandling av den tro de mottog från missionärerna kunna innebära något värdefullt, ja, omistligt. Det var något av detta senare som förde Grundtvig till den nordiska mytologin. Det var hans övertygelse, att människolivets gåta är något som »klarer sig«, dvs dess svar träder allt klarare fram under historiens och släktenas gång.14 Därför är för honom den tro som omfattades av dem vi kallat Himladrottens härmän, ett viktigt vittnesbörd om vägen till klarhet.

I Tegnérs Frithiofs saga möter en likartad syn. Nordisk asatro är här inte okristen, den är förkristen och bär i sig förebud om kristendomen. Samma tanke fanns hos J. A. Eklund: »Men nu är det i den verkliga historien nästan aldrig på det sättet, att motsatsen mellan ljus och mörker, sanning och lögn, godt och ont är fullkomligt klar, så att allt ljus, all sanning, allt godt finns på den ena sidan... vi skola ej tänka oss våra germanska fäders tro och gudsdyrkan, sed och lag, samfundsordning och personlighetsliv såsom idel vidskepelser, idel råhet och barbari. Där fanns i denna strömning mycket, som var värdt att bevaras«.15 Dessa anteckningar bygger på en samhörighet med denna syn. Utan en sådan samhörighet är särdragen i våra förfäders kristna tro enbart av intresse såsom något övervunnet, och spåren av det säregna i deKERYX 4 2011

ras andeliv, som ännu finns hos oss, blir då uteslutande något vi bör frigöra oss ifrån.

För den som är samstämd med Grundtvigs, Tegnérs och Eklunds syn ter det sig annorlunda, för den människan är detta säregna

De germanska folkens kristen­ domstyp belyser en bortglömd aspekt av det bibliska budska­ pet. Därigenom skulle deras omvandling av den tro de mot­ tog från missionärerna kunna innebära något värdefullt, ja, omistligt

en del av det dyrbara arv, som den gemensamma kristna tron är för honom.

Vi ska här försöka närma oss den tro som våra förfäder omfattade efter religionsskiftet. Till hjälp ska vi ha i första hand Beowulfskvädet, en kristen anglosachsisk dikt från omkring år 750. Den skildrar hjälten Beowulfs färder och äventyr bland gautarna (göterna), och ger bland annat viktiga notiser om striderna mellan svear och göter på 500-talet.16 Till att belysa och komplettera de aspekter kvädet ger, ska vi använda svenska runinskrifter och den isländska dikten Sölarjód. Den sägs härstamma från Sämund, som efter att ha stått lik i tre dagar på sin gård Odde år 1133 ska ha rest sig från likbåren för att kväda denna drapa.17 Texterna sträcker sig alltså över fyrahundra år och tre länder. Utgångspunkten för att det ska vara meningsfullt att låta dem belysa varandra är, att vi rör oss i en gemensam nordisk kultursfär.

Bengt Hägglund har visat på trosregeln, som en grundläggande struktur i den

39

CHRISITAN BRAW

gemensamma kristna tron.18 Trosregeln är ett begrepp som utformades hos Ireneus och de antignostiska fäderna. Det anger den trinitariska tron i dess helhet. Trosbekännelserna är uttryck för trosregeln. Bengt

Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna bud­ skap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsätt­ ningar

Hägglunds forskningsprogram innebär, att man betraktar teologihistorien som en genom seklerna fortlöpande utläggning av trosregeln, som inte ses som något utanför Skriften utan som Skriftens grundläggande struktur, dess inre sammanhang.

Om vi nu går till våra källor för den tro, som omfattades av Himladrottens härmän, hur gestaltar de då trosregeln, hur utlägger de den trinitariska tron? Och hur har deras egen bakgrund och livshållning påverkat denna utläggning?

Men innan vi går till källorna, ska vi ett ögonblick ägna oss åt missionspredikan.

Germanmissionens förkunnelse kan sammanfattas i Willibrords tal till friserna: »Icke är det Gud som du tjänar, utan djävulen, som har fångat dig, o konung, i den värsta villfarelse. Ingen är Gud utom en, han som har skapat himmel och jord, hav och allt som däruti är. Den som tjänar honom i rätt tro, skall få evigt liv«.19 Ännu kortare låter Snorre Olav den helige sammanfatta den kristna tron: »Om du vill tro på mig, skall du tro på vad jag lär dig, att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla

40

människor, och till honom skall alla goda och rättfärdiga människor komma efter döden«.20 Den Kristus som här förkunnas är Allhärskaren och Domaren, men knappast Försonaren. Till honom kommer den som är god, rättfärdig och tjänar honom i en rätt tro. Alla andra gudar är värdelösa. Det ligger i missionspredikans karaktär, att den inte bara är bestämd av det kristna budskap den vill föra fram utan också av åhörarnas förutsättningar. Är de exempel på missionspredikan vi här har sett belysande, då har vi redan nu kunnat ana hur nordisk religiositet påverkat den kristna tron.

Beowulfskvädet bekräftar den bilden. Gud är Allmaktsfadern, som formade jorden, »segerstolt satte han/solens och månens strålglans till ljus/åt jordens folk«.21 Han är Domaren, den evige Drotten, himmelens hövding, som rider över rymden, den Väldige.22 Men han är också Fadern och den som i sin hulda nåd sänder hjältar till hjälp.23 Han är den vise Gud, den helige Härskaren, som hedrar den han finner värdig och ger vapenlycka.24 Han är Ärones Hövding, som gör under i striden och ger hjälten kraft, himmelens Herre, som skänker ett hedrat namn.25 I striden uppenbarar Himladrotten sin makt, men också i naturen. Det finns i kvädet naturskildringar av stor skönhet: ...eggjärnet smälter likt isen om våren då Fadren lossar på frostens band, så att vattnen ej hämmas – Han, som har makt över årsens tider...26 Gud är ju Allmaktsfadern, som »formade jorden/ljusfager vång/ med vatten omKERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

kring... Landamären/och marker pryddes/ med grenars grönska./ Det grodde liv/i alla arter/som ande hava«.27 I denna känsla för naturen finns ett viktigt drag i den fromhet, som präglar kvädet.

Gud är den allvise, som ger hjälten visa ord; hans ynnest hjälper den modige genom nöd och fara, men han är också den som förtörnas, när man bryter mot honom och mot gammal lag.28 Han är den Evige, vars vilja och domslut ingen kan ändra.29 Det är denne Herre man litar på, lyder och tjänar; Konungen säger efter Beowulfs seger över trollet: Jag prisar Gud den evige Drott som jag alltid har litat till att jag efter all vidrighet får vila mitt öga på huvudet här som är höljt av blod.

Det kan tyckas främmande att se Gud så KERYX 4 2011

i samband med strid och seger. Men för kvädets människor är striden, liksom den var för Gamla testamentets hjältar, alltid en strid mot ondskan. Den gestaltas i kvädet av trollet och draken. Det är i den striden som Himladrottens härmän kastar sig och förlitar sig på den evige Segervinnaren. I denna syn på det onda som något som kan besegras med svärd, ligger en del av förkla-

Det kan tyckas främmande att se Gud så i samband med strid och seger. Men för kvädets män­ niskor är striden, liksom den var för Gamla Testamentets hjältar, alltid en strid mot ondskan

ringen till Västerlandets räddning genom frankerna vid Poitiers. Men det är också en syn på det onda, som förytligar kristendomstolkningen och som fick sitt historiska nederlag genom korstågen.

41

CHRISITAN BRAW

Sólarljóds människor ber till Himmelens Gud, den allsmäktige Skaparen och Domaren,30 som skiljer onda och goda:

germanska folkens bildframställningar av Kristus visar den unge, kämpande och segrande hjälten, också på korset triumferande, bekrönt och med armarna utsträckta Hans själ bjöd som en betvingare.34 Just denna Kristusden sanne Guden bild gör tron till ett personligt förhållande: hem till sin glädje fara; Kristus är hjälten, som kämpar i samma men mördarna kamp, drotten i spetsen för sin hird.35 Detta måste länge vänta på kommer fram också i reflektionen över reatt kallas bort från kvalen.31 ligionsskiftets innebörd: Kristus är åsarnas betvingare, gudarnas överman.36 Att det Han är alltinges upphov, han är Fadern, den verkligen kunde röra sig om en personlig som har styrkan och styr allt,32 han är som tro vittnar en av Grindastenarna i Spelviks solen: socken i Södermanland om: »Gudrun reste stenen efter Hidin, var brorson till Sven.

Solen såg jag Var han i Grekland, guld skiftade. Kristus det var som om hjälpe anden! Kristus älskade han alltid«.37 jag hade skådat Gud...33 Det finns också på runstenarna vittnesbörd om förlåtelsebehov: »Gud hjälpe hans ande Intrycket är detsamma som i Beowulfskvä- och själ bättre än han förtjänade«.38 Till det. Det är den Allsmäktige, Evige, som styr, Kristus ber man om hjälp för den dödes ser och dömer allt – det är Honom man själ.39 Inkarnationen bekänner sig runristillber. Makten och kraften, snarare än god- tarna till genom uttrycket Guds moder, heten och fadersfamnen, är de utmärkande aldrig Jesu eller Herrens moder.40 dragen. De orubbliga rådsluten, som ingen Det finns i Sólarljód en bild, som på ett sällsamt sätt visar, hur förkristen symbolik kan beskriva kristen tro:

De nykristnade germanska folkens bildframställningar av Kristus visar den unge, käm­ pande och segrande hjälten, också på korset triumferande, bekrönt och med armarna ut­ sträckta som en betvingare

kan ändra, för tanken till ödestrons närhet.

Beowulfskvädet ger ytligt sett mycket litet av Kristustrons uttryck. Men vi ska ge akt på, att Skaparen och Domaren för dessa människor är Vite Krist. De nykristnade

42

Solhjorten såg jag från söder fara, honom ledde två tillsammans.41 Hjortens betydelse som symbol för det gudomliga är känd från förkristen religion.42 Kristi uppståndelse beskrivs som hans bärande av hjorthornet från högen.43 I Kristusbilden i dessa texter är det påfallande hur kampmotivet framträder. Det är Kristi makt och kraft som drar till sig nordbons uppmärksamhet. Förhållandet till Kristus kommer att likna krigarens troKERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

het mot sin hövding. Kristus som försonare träder knappast fram, som hjälpare är han framförallt den som bistår i striden.

Det finns i dessa texter påtagliga vittnesbörd om känslan av samhörighet med hela den kristna kyrkan, i himmelen och på jorden.

På en runsten vid Älskogs kyrka ber ristaren: »Hjälp oss den heliga kyrkan«.44 Bön för de döda finns omvittnad från flera stenar.45 I Sólarljód beskrivs hur änglarna för den dödes själ hem till Gud.46 Diktaren skriver: Bed Herrens heliga diser att de låter dig lyckosam vara.47 Det fornnordiska ordet »dis« betecknar ett kvinnligt gudomligt väsen, till exempel nornorna eller Freja. Rimligast tycks vara att anta att ordet här avser änglarna.

På ett femtiotal runstenar nämns Guds moder, oftast i formuleringar som denna: »Gud hjälpe själen och Guds moder«.48 Samhörigheten med den världsvida kyrkan omvittnas också av de på runstenarna nämnda pilgrimsfärderna.49 Något av germanfolkens konkreta syn på kyrkan kan vi ana i vad som skedde vid kyrkomötet i Whitby 664. Där stod den iriska och den romerska missionen bland angelsachsarna emot varandra. Vilfred, som förde den romerske biskopens talan, hänvisade vid förhandlingen till Petri nycklamakt. Detta blir för konungen det avgörande argumentet: »Jag säger er, att är han dörrväktaren, då vill jag inte tala emot honom utan vill i allt lyda hans befallningar, såvitt jag känner dem och förmår det, så att jag inte kommer till himmelrikets port och inte har någon KERYX 4 2011

som låser upp för mig...50 Hur påverkade den nya tron livshållningen? Hos Beowulf talar vikingalynnet:

Äran var för nordbon den avgö­ rande etiska principen, medan kärleken för den kristna livshåll­ ningen är den högsta dygden

Till skonar ödet en ofeg man om hans mod håller måttet.51 Att vinna namnfrejd och ära är det högsta för krigaren, det är bättre att hämnas sin vän än att överväldigas av sorg, men man ska också vakta sig mot övermod.52 Den stora förebilden är Beowulf själv, hjältarnas hjälte Orädd var han Eggtheows ättling frejdad för kamprön han levde som sed bjöd slog ej druckne hovmän ihjäl.53 Han går främst i fylkingen, ännu som gammal ger han sig ut i strid för att öka sin ära.54 Det är hela tiden, det måste vi minnas, en strid mot det onda, mot ondskan och Guds fiender, i trollets och drakens gestalt. I detta sammanhang sätts nu äran in. Äran var för nordbon den avgörande etiska principen, medan kärleken för den kristna livshållningen är den högsta dygden.

De germanska folkens våldsamma och kampfyllda historia gjorde mod, offervilja

43

CHRISITAN BRAW

och trofasthet till livsavgörande egenskaper. De var förutsättningen för gemenskapens, stammens överlevnad. Tillsammans måste man stå, i förlitande på varandra.

Det individualismens frihetsbudskap, som trolöshetsdebatten i Sverige förde fram, är något otänkbart för våra nordiska förfäder.

Håvamål uttrycker deras hållning så: Vissnar den tall som ensam står på trampad mark.

Så är det med den man, som ingen älskar Varför skall han längre leva?55 Den stora synd som möter i Beowulfskvädet är sveket hos hjältens män, Wiglaf

Omkring år 1080; Helge Ljung-

mens förste förkunnare i Sve-

1

berg: Röde Orm och Vite Krist, Stockholm 1980, s. 36 f.

Peter Hallberg: Fornnordisk

2

religion och världsbild; i: Den

206.

12

Ljungberg a.a. s. 117 ff. Berndt

14

7

i: Den svenska historien, s. 210.

Jakob Rod: Dansk folkereligion

8

Jerker Rosén: När kristen-

Ibid. s. 111.

Regin Prenter: Den kirkelige anskuelse, Christiansfeld 1983, s. 89

J. A. Eklund: Andelifvet i Sveri-

15

i nyere tid, København 1972, s.

domen kom; i: Den svenska historien I, s. 199.

Ljungberg a.a. s. 109.

13

1977, s. 179.

Alf Åberg: Ansgar, kristendo-

Cit enl Ljungberg a.a. s. 130.

Rosén a.a. s. 202.

6

4

44

11

Gustafsson: Sverige blir kristet;

Ibid. s. 200.

Ljungberg a.a. s. 112.

rige; i: Den svenska historien, s.

svenska historien I, Stockholm 3

5

undantagen. De sviker sin hövding i hans strid mot draken. När striden är ändad och Beowulf är död, håller Wiglaf ett tal till dem om svek. Han slutar med orden: »Döden är bättre/för varje vigman/än vanfrejdat liv«.56 Men återigen måste vi minnas, att Beowulfs kamp inte är en kamp för egen vinning. Han kämpar mot det onda. Det är i den kampen hans män har svikit.

Vid germanfolkens kristnande sker det egendomliga, att kyrkan, som tidigare visat sådana betänkligheter mot krig, nu ger sitt erkännande just åt det germanska krigaridealet.57 Beowulf var för sin tids kyrka inte en nödtorftigt kristnad viking, utan en kristen hjälte.

Liksom den hedniske kämpen drar han ut i strid, men nu inte längre för egen

9f.

ges kyrka I, s. 20 f.

Kvädet citeras enl. Björn Col-

16

Ljungberg a.a s. 66.

linders översättning, Stock-

Cit. enl. Hallberg a.a. s. 180.

holm, 1983. Siffror vid citat och

9

10

KERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

vinning, utan i kamp mot ondskan.58 Det blir stridens krav, som blir avgörande för etikens värderingar. Det är så vi har att förstå Beowulfs ord: »För envar är det bättre/att hämnas sin vän/än att ge sig hän åt sorgen«.59 Det är givet att vi därmed befinner oss på ett visst avstånd från den klassiska kristna etiken. Men tolkningen av det kristna livet som en kamp mot det onda, med krav på samma egenskaper som i folkvandringarnas strider, var uppenbarligen just det språk, som de nykristnade germanfolken kunde förstå,60 Det finns emellertid också exempel på en livshållning, som står den klassiska kristna etiken närmare. För Nials del blir uppgivandet av hämnden, som den nya tron lärt honom försaka, till en tragedi i sin konflikt med den hedniska ärans krav. Han tar sitt liv med orden: »Jag kan icke hämnas mina söner och vill icke leva i skam«.61 Men endast tio år efter kristendomens lagfästande på Island kan hövdingen Hall på Side säga: »Alla vet, vilken sorg som drabbat mig genom min son Ljöts fall. Några tänka väl, att han skall bli en av de dyraste som fallit. Men för att förlikning skall komma till stånd, så vill jag låta min son ligga utan bot och dock giva

hänvisningar anger strof.

Sólarljód citeras efter Gunnar

17

32

33

Ibid. 188, 381 f, 665 f.

34

Ibid. 685 f., 696 f.

35

och hänvisningar anger vers.

25

Ibid. 27, 36, 48.

Ibid. 41.

Ljungberg a.a. s. 8, 65.

Ibid.; Helge Haystrup: Middelal-

Ibid. 928, 1056, 1270 ff., 1554 f.,

Bengt Hägglund: Die Bedeu-

1658, 1752 f., 2874 f.

18

tung der »regula tidei« als

26

Grundlage theologischer Aus-

27

sagen. Studie Theologica XII, I,

28

Lund 1958.

29

KERYX 4 2011

minnas.64 Det är inte längre endast stridens dygder som står fram för nordbon, utan även fredens. Men jämsides med denna kampglädje finns en ödestro. Människans mål är utsett:

Ibid. 107-109, 181 f., 1397, 1692 f.

24

Ibid. s. 64 f.

För Nials del blir uppgivan­ det av hämnden, som den nya tron lärt honom försaka, till en tragedi i sin konflikt med den hedniska ärans krav

Beowulfskvädet 94-95.

Göteborg 1983. Siffror vid citat

Gt. enl. Ljungberg a.a. s. 83.

Runstenarna vittnar också om hur det kristna idealet präglar medvetandet. Att den döde byggt själastuga, dvs härbärge för vägfarande eller bro, tillhör det man vill

22

23

20

Övermodig bör ingen vara det har jag i sanning sett, ty bort från Gud flyr då de fleste och vandrar onda vägar.63

21

D. Hanssons översättning,

19

mina fiender full fred«.62 Sólarljód varnar för övermod:

Ibid. 1608 ff.

derkirken, Fredericia 1976, s. 31.

Ljungberg a.a. s. 77,115.

36

Cit. efter Otto Svennebring: S:t

37

Ibid. 92-98.

Sigfrid i Södra Möre, Uppsala

Ibid. 1841 f., 2291 f., 2330 f.

Ibid. 2857 f.

1979, s. 98.

Richard Wehner: Svenska runor

38

Sólarljód 6, 10, 17, 23.

vittnar, Stockholm 1981, s. 34.

30

Ibid. 24.

31

Ibid. s. 24.

39

45

CHRISITAN BRAW

Lätt är det icke att fly för ödet fast fresta duger ty en man måste gå till den mark som är redd...65 Det finns i Beowulfs-kvädet ett starkt, ­ibland överväldigande medvetande om människans förgänglighet »Ingen av oss/kan ju undgå slutet/på jordelivet«.66 Beowulf söker och får också den germanske hjältens död: i strid.

Våra texter har en påtaglig inriktning på det hinsides. Beowulfs-kvädet talar uttrycksfullt om den dubbla utgången: Ryslig blir dens lott vars själ skall slungas till slemt fördärv... väl går det den som på dödens dag får till Drotten fara.67 Runstenarnas ristare önskar de döda »ljus och paradis i den bästa värld för de kristna«.68 I detta sammanhang blir också bönen för de döda viktig, som på Risbylestenen i Täby: »Gud och Guds moder hjälpe hans

Ibid. s. 25.

Här skiljs vi nu och träffas åter på folkens glädjedag; Herre, min Gud ge de döda ro och åt de levande läkedom.

Vi har undersökt några vittnesbörd om kristen tro i den nordiska folkvärlden i tiden kring religionsskiftet, och vi har närmat oss dem som uttryck för den gemensamma kristna tron, såsom den är sammanfattad i trosregeln. Denna strukturering av materialet ger oss dels just det gemensamma, det som finns i all kristen tro, men den ger oss också det särpräglade. Tyngdpunkten faller på Guds makt snarare än hans faderliga godhet. Kristus är hjälten snarare än försonaren, och det kristna livet är kamp i

Ibid. s. 30.

III: »Det är min uppgift, att

Beda: Det angliska folkets kyr-

med hjälp av den gudomliga

Ernst Manker: Lapparnas tidiga

kohistoria 3:25, cit. enl Haystrup

fromheten med vapen i hand

kultur; i: Den svenska historien

a.a. s. 35.

försvara Kristi i alla hänseenden

40

Sólarljód 55.

41

49

50

42

I, s. 226.

Beowulfskvädet 574 f.

52

Wehner a.a. s. 27.

53

Ibid. s. 48.

54

Sólarljód 6.

55

Sólarjlód 25 »Nornornas stol«

56

44 45

46 47

förekommer i v. 51.

Wehner a.a. s. 36.

48

heliga kyrka...« Ibid. s. 57.

51

Sólarljód 78.

43

46

ande och själ, förläne honom ljus och paradis«.69 I Sólarljód är evighetsperspektivet starkt framhävt. Diktaren talar om glädjen hemma hos Gud, om Guds dom och om de dömda själarna.70 De eviga straffen71 och den eviga lönen72 skildras med en intensitet, som står Dantes nära. Dikten slutar med dessa ord:

Ibid. 1384-1389,1759 ff.

58

Helge Haystrup har samman-

Ibid. 2176 ff.

fattat det så: »Men livet har sta-

Ibid. 2497 f, 2510-2514.

dig for dem karakteren af kamp

Cit. enl Ljungberg a.a. s. 100.

mellen godt og ondt, naeppe

Beowulfskvädet 2891 f.

som en mani-keisk dualisme,

Haystrup a.a. s. 54. Jfr. kejsar

snarare som en syntese af

57

Karl den Stores ord till Leo

germansk livsforståelse og den

KERYX 4 2011

HIMLADROTTENS HÄRMÄN

vapen mot det onda snarare än kärlek och fred. Men vi har också sett hur dessa senare aspekter blir tydligare i de yngre texterna.

Beowulfs kristendomstyp finns förvisso kvar länge i Norden, men runstenarna och Solsången vittnar om ett allt starkare inflytande från klassisk kristen etik.

Den kristendomstyp vi här har mött kan givetvis värderas olika. Det går emellertid inte att förneka, att den fäster blicken vid viktiga aspekter i det bibliska, framförallt det gammaltestamentliga budskapet. Och det är lika uppenbart, att det är en spiritualitet, som utövat sitt inflytande långt in i vår egen tid:

i Vesten sejrende augustinske

61

kristendom med dens spaen-

62

Kristus, Hjälten, han allena Har mig löst ur träldomsbandet Skulle jag ej honom tjäna All min tid i främlingslandet Han som verkar min förvandling Herren över herrar alla Varje tanke, ord och handling Vill han styra och befalla (Sv.Ps. 418:1).

CHRISTIAN BRAW

kan, han är en mångsidig författare och docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi.

Ljungberg a.a. s. 98.

68

Ibid. Jfr. Sólarljód 26: »Gälda

69

ding mellen synd og nåde og

inte/med annat ord/de gär-

70

dens klarhed over Guds und-

ningar du gjort i vrede;/bistå

71

forskelige veje med os mensker.

den/du gjort bedrövad/godhet

72

Den fromme sejrer gennem sit

gör själen gott«.

nederlag, ved trofast lydighed

63

mot Guds vilje, – uanset hvor

64

megen modgang den fører ud

65

Sólarljód 24, 29, 53.

Ibid. 58-68.

Ibid. 69-74.

Wehner a.a. s. 38 ff..

Ljungberg a.a. s. 76.

66

Haystrup a.a. s. 48.

67

KERYX 4 2011

Svennebring a.a. s. 94

Beowulfkvädet 1003 ff, Jfr.

i«, a.a. s. 31.

60

Wehner a.a. s. 33.

Sólarjód 15.

Ibid. 1384 f.

59

är präst i Svenska kyr-

Ibid. 1386 f., jfr. 3062 ff.

Beowulfskvädet 184-187.

47

JOHANNES PULKKANEN

Frälsningens väg AV JOHANNES PULKKANEN

Denna predikan svarar på frågan om vad en människa behöver tro och göra för att erfara den frälsning som de kristna talar om.

Ett avgörande »ja«

Den bibliske författaren Paulus använder ordet myste¯rio¯n, dvs hemlighet, för att beskriva den uppenbarelse som fick sin början i och med Jesus människoblivande.1 Ordet myste¯rio¯n går tillbaka till det grekiska verbet muo¯ som betyder att stänga, i synnerhet ögonen. Detta är en referens till kunskap som förutsätter inre seende, dvs tro.

Han skrev angående denna hemlighet att den »har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga« och att uppenbarelsen i fråga handlade om att »Kristus finns hos er, hoppet om härligheten«2

48

KERYX 4 2011

FRÄLSNINGENS VÄG

Guds hemlighet har med andra ord att göra med hans sons närvaro hos en del människor. Paulus kallar dessa människor för »de kallade«.3 Gud kallar på alla, men alla väljer inte att bli »de kallade«.

Att bli en av dem betyder att bli Guds medarbetare. Ordet syftar på samarbete, på grekiska synergia.4 Det område på vilket en människa kan samarbeta med Gud är viljan. Detta är en viktig uppenbarelse om Gud. Eftersom det inte kan finnas någon tvång i kärleken, frågar Gud »som är kärlek« först efter en människas »ja«.5 Uppenbarelsen om Guds hemlighet kom genom en människas fria »ja«. Denna var en ung judisk flicka i 13-årsåldern, den Maria som kyrkan minns i den heliga Skrift med följande ord.

Vi läser: I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galiléen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: »Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.« Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: »Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.« Maria KERYX 4 2011

sade till ängeln: »Hur skall detta ske?

Jag har ju aldrig haft någon man.« Men ängeln svarade henne: »Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.

Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom.

Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.« Maria sade: »Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.« Och ängeln lämnade henne (Luk 1:26-37).

Till att börja med reagerade Maria på Guds budskap med sitt förstånd och frågade hur detta skulle ske. Dock var detta en öppen fråga i tro och inte ett slutet påstående.

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och introducerade på detta sätt Guds hemlighet för världen.

En kort tid efter Sonens födelse träffade Maria en profet vid namnet Symeon i

Efter att hon sagt sitt »ja« kom Guds Ande över henne och hon blev havande med Guds son, Jesus Kristus, och introduce­ rade på detta sätt Guds hemlig­ het för världen

templet i Jerusalem och fick höra vad hennes »ja« skulle få för konsekvenser för hela världen och för henne personligen. Symeon sade: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken

49

JOHANNES PULKKANEN

som väcker strid, ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen« (Luk 2:34-35). Dessutom sade Symeon: Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.

Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

går ytterst tillbaka till onda ingivelser av detta slag.

Symeons glädje över Guds son hade att göra med att han såg i honom meningen med Marias »ja«; en väg ut ur de onda ingivelsernas cirkel, frälsningens ljus och odödlighetens härlighet, Guds Andes utgjutelse över var och en som tror.

Berett åt alla folk

Allt detta innebär med andra ord att de ord av Gud som ängeln Gabriel förmedlade i Andens kraft, och en ung flicka, räckte till Frälsningens ljus och härlighet att föda fram frälsning åt alla folk. Eftersom Som Guds profet såg Symeon att Marias varken Nasaret i Galiléen eller Betlehem i son var den som tackar ja till Gud på Marias Judeén kunde rymma alla dessa folk, blev vis och som befriar alla människor från den kristna kyrkan till som en direkt hisderas fiender: döden och den osynliga onda torisk konsekvens av Marias »ja«, hennes ande som söker kontrollera människor med sanna tillbedjan i Ande och sanning. Maria hjälp av deras dödsfruktan.6 Denna kontroll är med andra ord kyrkans moder. handlar om onda ingivelser, dvs tankar och Kyrkan kallas också för Kristi kropp, en ord som får människor att försöka njuta av andlig och historisk gemenskap av alla dem livet till vilket pris och på vilket sätt som som sagt sitt »ja« till att bli en enda kropp helst, på bekostnad av allt det som är vackmed Marias son. Dessa två är i själva verket ert och sant på ett rent sätt. Logiken bakom så nära förbundna med varandra att de som vördar henne tillber sonen och de som tillber Sonen vördar henne, även om de inte Som Guds profet såg Symeon skulle vara medvetna om det. att Marias son var den som be­ Sonens kärlek till henne är så stor att det friar alla människor från deras inte kan låta bli att behaga honom när mänfiender: döden och den osyn­ niskor vördar henne. Även mitt i sitt allra liga onda ande som söker kon­ största lidande tänkte han på henne, så som trollera människor med hjälp av evangelisten Johannes berättar

deras dödsfruktan

dessa ingivelser reflekterar dödlighetens villkor: eftersom odödlighet inte verkar finnas gäller det för var och en att leva ut sitt begär så mycket som möjligt. Alla ondska mellan människor och förstörelse av miljön

50

När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: »Kvinna, där är din son.« Sedan sade han till lärjungen: »Där är din mor.« Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen (Joh 19:26).

KERYX 4 2011

FRÄLSNINGENS VÄG

Dessa ord visar också att det inte är möjligt att förstå denna kärlek i termer av våra jordiska son- och mor-relationer. Genom att älska henne älskar Sonen sin egen mänsklighet och med den oss människor. Därför lär sig de som »prisar henne salig« om honom.7 Maria är i själva verket den främsta av kyrkans helgon. Dessa har som uppgift att vittna om Sonen. Det är nämligen så att de som blir upplysta av Anden deltar också i Andens uppgift att förhärliga Sonen.8 Dessa är de fullkomnade rättfärdigas andar och den »sky av vittnen« som Hebreerbrevets författare berättar om. De förmanar och uppmuntrar oss att hålla ut och lägga av allt det som tynger, att fästa blicken på Sonen.9

Efter denna händelse började de apostlar som var med om denna händelse förmedla Anden till nya lärjungar genom handpåläggning. När antalet kristna växte till den grad att apostlarnas efterföljare, kyrkans

Den som blir nedsänkt vattnet i den treenige Gudens namn dör bort från sitt gamla liv och uppstår till ett nytt andligt liv i odödlighetens tecken

biskopar, inte längre kunde träffa varje ny kristen personligen, ersatte kyrkan handpåläggningen med myrrasmörjelsen som en präst vanligtvis uträttar i anslutning till Fall eller upprättelse dopet.14 Själva myrran är en väldoftande De som fäster sina blickar på Sonen gör olja som vissa biskopar har rätt att tillreda detta till sin upprättelse, och de som väljer och på så sätt förmedla Anden till varje ny att se bort gör det till sitt fall.10 Upprättelsen kristen.15 börjar med en ny födelse i vatten och ande.11 När Anden kom över Maria blev Sonen Vattnet är det kristna dopet i Faderns, Sotill i hennes kropp på ett sätt som gav hennens och den helige Andes namn. Den som nes liv en ny inriktning mot evigheten. I blir nedsänkt vattnet i den treenige Gudens hennes efterföljd får varje kristen som har namn dör bort från sitt gamla liv och uppfått Anden förenas med Sonen kroppsligen står till ett nytt andligt liv i odödlighetens genom den heliga eukaristins bröd och vin 12 tecken. Detta är ett liv i Anden i Jesus så snart som möjligt efter dopet och myrförsta lärjungars dvs apostlars efterföljd. Vi rasmörjelsen. Den som tar del i denna föda läser: »skall leva i evighet«, och den som inte tar del av den »går miste om livet«.16 13 När pingstdagen kom var de alla Orden räcker inte till för att beskriva församlade. Då hördes plötsligt från detta mirakel som sker i kyrkan när Sonen himlen ett dån som av en stormvind, kommer till var och en som vill, som bröd och det fyllde hela huset där de satt. och vin, som kött och blod. Eftersom det De såg hur tungor som av eld fördehandlar om materia är det inte bara en lade sig och stannade på var och en känsla eller en insikt. Inte heller är det tro av dem. Alla fylldes av helig ande och eller ord utan mer en så; deras fullbordan. började tala andra tungomål, med de Det som sker är med andra ord ingenting ord som Anden ingav dem (Apg 2:1-4). annat än en objektiv förening med Gud, det KERYX 4 2011

51

JOHANNES PULKKANEN

eviga livet som verklighet på jorden.17 Eftersom de som förenas med detta liv lever under dödlighetens villkor, behöver de låta sitt eukaristiska »ja« till Gud få en konkret fortsättning i vardagen; de

De som lever i boten proklame­ rar att odödlighetens villkor har börjat gälla: att det kommande livets krafter har strömmat in i tiden

behöver med Andens hjälp säga »nej« till det i deras liv som är i strid med Sonens liv och »ja« till sådant som gör det möjligt för Sonen att ta hand om dem genom sin Ande på alla sätt han kan och vill. Det är detta aposteln Paulus menar med sina ord om att »följa en andlig väg«, att »lägga av den gamla människan och ikläda sig den nya«, att »förnyas till verklig kunskap« i ens inre människa dag för dag och bli en bild av sin skapare och som sådan en helt »ny skapelse«.18

Matt 28:19-20.

5

Kol 1:27-28. Se också Rom 16:25

6

1

2

52

betyder »den femtionde«.

Enligt Markus 1:9-11 kom Anden

14

Tim 1:10.

7

Upp 10:7.

8

över Sonen omedelbart efter

Luk 1:48.

dennes dop i Jordan av Johan-

Joh 16:14.

I Kor 1:24.

9

1 Kor 3:9 (Theou gar esmen su-

Hebr 12:1, 23.

10

nes Döparen.

Myrrhan består av 64 ingredi-

15

Joh 3:18.

nergoi), 2 Kor 6:1 (sunergountes

11

de kai parakaloumen), 3 Joh. 1:8

12

(sunergoi te¯ ale¯theia), Mark

13

16:20 (tou kuriou sunergointos).

Utgångspunkten för detta liv i andlig förnyelse är kyrkans bot: den enskildes ånger och syndabekännelse och prästens uttalade avlösning utifrån kyrkans mandat att binda och lösa.19 I sitt väsen är boten en kontinuerlig frihetsproklamation. De som bekänner sina synder anklagar sig själva och förklarar i och med detta sig vara fria från den vridna ande som lägger skulden på omständigheterna, på dödlighetens villkor och andra dödliga. De som lever i boten proklamerar att odödlighetens villkor har börjat gälla: att det kommande livets krafter har strömmat in i tiden.20 Utgångspunkten för boten är ett erkännande av kyrkans tradition, i synnerhet Jesus och apostlarnas lära, och ett avståndstagande från alla traditioner och läror som inte härstammar från kyrkans apostlar och deras efterföljare.21 Detta handlar om att vägra bli sin egen påve, att vägra »mäta och jämföra sig med sig själv«, att vägra välja sina egna läror utifrån sig själv, att vägra bli en heretiker.22

Hebr 2:15, 1 Kor 15:24 – 26, 2

27, 2:2, Thess 2:7, 1 Tim 3:9, 16,

4

mångas innersta tankar

I Joh 4:16.

-27, Ef. 1:5-10, 3:9, 5:32, Kol 1:26-

3

Ett svärd som avslöjar

enser bl.a. olja, balsam, örter

1 Joh 3:5.

och aromatiska plantor.

Rom 6:3-4, 8-9, 11.

16

Ordet pingst kommer från

17

grekiskans pente ¯koste ¯ som

Joh 6:47-59.

Joh 6:47-59.

Gal 5:25, I Kor 11:31, Ef 4:22-23,

18

KERYX 4 2011

FRÄLSNINGENS VÄG

Att inte välja sina egna läror är detsamma som att böja sig inför Andens verk i dem som har gått före i tron, att vara arvtagare till den frihet som fick tidigare generationer att inte anklaga sina föregångare utan i stället ödmjuka sig inför dem.23 De erkänner sig som barn till den frihet i Anden som förmår varje generation att leva i traditionen i sin tid, utifrån sina specifika förutsättningar, utan att förvanska den.24 Dessa upptäcker i sin tid den Andens liv som tidigare generationer upptäckte i sin. I sin essens är traditionen nämligen inget annat »Andens ständiga närvaro« i kyrkan.25 Alla de som har fått Anden har förmågan att leva Andens liv i kyrkan. Detta är detsamma som att göra Guds vilja, att handla efter hans bud som »inte är tunga«.26 Detta betyder att dessa bud har kraft i sig; de ökar Andens ljus och kraft hos den som praktiserar dem. Därför lär sig den som uthålligt praktiserar ett bud av Gud något om honom hela tiden.27 Det gäller till exempel att de som försöker låta bli att döma någon, efter Herrens bud »döm inte så blir ni inte dömda«, förenar sig med honom hela tiden och blir fyllda av Anden. Deras misslyckanden

Kol 3:9, Kol 3:10, 2 Kor 4:16, 2 Kor 5:17.

Matt 18:18.

19

i sitt praktiserande blir en källa till ånger och förbättring, och deras uthållighet får som lön att Anden kommer till deras hjälp.

Genom att praktisera detta enda bud lär de sig både ödmjukhet och kärlek, dygder som hjälper dem i deras praktiserande av andra bud. Deras misslyckanden och den hjälp som de får av Anden skänker dem också tålamod och vishet, dygder som de behöver för att kunna skilja mellan onda och goda tankar och läror.

Det händer i själva verket att den hjälp som Anden ger åt de uthålliga får som frukt att det sinnelag som rådde hos Herren själv börjar råda hos dem.28 Detta leder till en så djupgående andlig förvandling att kyrkans tidiga fäder började tala om en gudomliggörelse: Gud blev människa, för att en människa skulle bli gud genom att bli delaktig i och förvandlad av Kristus egen förening med Fadern och Anden. Detta är frälsningens hemlighet.

JOHANNES PULKKANEN

ortodox lekman.

som betyder »välja«.

Church, Tradition: An Eastern

2 Tim 1:11-13.

Orthodox View (Belmont, 1972)

1 Kor 3:17. Biskop Kalistos Ware

s. 46-47. Citerad i Den Orto-

23

24

Heb 6:4, Matt 18:20.

säger: »Medan traditionen till

Hebr 13:9, Joh 7:16-17, Rom 6:17,

det inre är oföränderlig (för

26

2 Tess 3:6 (Bibel 2000 översät-

Gud förändras inte), antar den

27

ter det grekiska ordet »parado-

ständigt nya former som lägger

28

sis« som betyder tradition med

till något till de gamla utan att

ordet »regel«), 2 Tim 2:2.

ersätta dem.« Den Ortodoxa

20 21

2 Kor 10:12. Ordet heresi kom-

KERYX 4 2011

doxa kyrkan, s. 203.

1 Joh 5:3, Matt 11:30.

Joh 7:16.

Fil 2:5.

kyrkan (Artos, 2003) s. 202.

22

mer från grekiskans »hairesis«

är teol dr och

Georges Florovsky: Bible,

25

53

ANDERS GERDMAR

RECENSION

Diskussion om Jesu andliga död TITEL: The »Spiritual Death« of Jesus – A Pentecostal Investigation FÖRFATTARE: William P. Atkinson FÖRLAG: Brill, 2009

I EN 290 SIDOR LÅNG DOKTORSAVHANDLING diskuterar den

engelske pingstpastorn William P. Atkinson, under tio år verksam vid Kensington Temple i London, tesen att Jesus dog andligen. Utöver att han vill ta reda på vad E. W. Kenyon, Kenneth Copeland och Kenneth E. Hagin säger i frågan vill han också utvärdera dess bidrag till kristen tro. Atkinsons bok är en doktorsavhandling och denna recension är just en utvärdering av hans vetenskapliga argumentation.

Då är det definitioner, metod och sakligt återgivande av källorna som prövas och jag kommer att särskilt diskutera hur han beskriver Kenneth Hagins teologi.

Innan jag går till en tyvärr ganska kritisk utvärdering vill jag ändå lyfta fram några intressanta observationer.

Kenyon, och därmed Hagin och Copeland har förknippats med mindcure-rörelsen New Thought och med Christian

74

KERYX 4 2011

RECENSION: THE »SPIRITUAL DEATH« OF JESUS

Science, men detta saknar enligt Atkindelen av definitionen är alltför ytlig, vilket son grund. Han pekar också på ett annat hans eget argument om Billy Graham (eller faktum, nämligen att uttryck som liknar Calvin, Spurgeon m fl) visar. Den andra »JDS« finns hos många bemärkta teologer: delen, ett cirkelargument som mynnar i att Jesu »eviga död« (Calvin), »soul-death« man finner JDS-teologi hos Hagin eftersom (Spurgeon), »essential death« (Morgan), han har Hagins teologi, är helt enkelt inte »the spiritual death, which Christ expeacceptabelt som argument. Man kan inte rienced« (Mabie). Ett studium av kenotisk identifiera siktet med målet eller analysinkristologi (att Kristus »uttömde« sig själv) strumentet med det man analyserar. Istället även längre tillbaka i kyrkohistorien skulle måste man först etablera vad JDS eventutroligen ge fler paralleller. ellt är, oberoende av det material man ska Men nu till mina kritiska punkter. I ett undersöka, sedan skrida till verket. vetenskapligt arbete är definitionerna som Tyvärr finns det fler exempel på en sådan ett kikarsikte. Är det oprecist, snett eller metodologisk oklarhet. Själva begreppet vint så är det stor risk att man inte träfJDS får förvånande nog inte någon djupare far. Enligt Atkinson är »JDS teaching« en utredning och ändå används uttrycken undervisning som dels hävdar att Jesus dog »JDS teaching«, »JDS theology« friskt. andligen, referar till Jesu andliga död och I­stället borde författaren ha problematisedels »använder sådana formuleringar när rat själva uttrycket och gett en fyllig definiden beskriver frälsningshistoria i allmänhet tion av vad han menar. och Kristi död i synnerhet som påminner Atkinson gör vidare en stark koppling om åtminstone något av Kenyons, Hagins mellan JDS och det han kallar Word-faithoch Copelands specifika undervisning«. movement, som tidigt i boken presenteras Atkinson själv medger att detta blir ett som det sammanhang där JDS hör hemma. cirkelargument där man redan har förutsatt Men tyvärr blir även beskrivningen av att de tre författarna står för en JDSdenna rörelse ytlig och ofullständig, och teologi, men menar att detta inte är något Atkinson lyckas inte visa att vad han kal�problem »eftersom de alla delar en tydlig lar JDS är någon gemensam eller central och distinkt syn doktrin i »trosröpå Kristi död« och Själva begreppet JDS får förvå­ relsen«. Därför är att flera forskare nande nog inte någon djupare det olyckligt att redan har utpekat utredning och ändå används Atkinson buntar dem som JDSuttrycken »JDS teaching«, ihop ett antal ganlärare. Han kan »JDS theology« friskt ska löst relaterade därför rädda Billy förkunnare till en Graham när han »trosrörelse« och säger att »the awful suffering of Jesus was sedan associerar dem med JDS-läran, när his spiritual death« inte är JDS eftersom faktum är att det finns stor variation inom hans övergripande undervisning inte i en sådan rörelse. Trots att till exempel Oral övrigt stämmer med Kenyons, Hagins och Roberts ett antal gånger nämns i samband Copelands undervisning. Men den förra med Word-faith lyckas inte Atkinson en KERYX 4 2011

75

ANDERS GERDMAR

enda gång visa att han företrädde något täckning för sin undervisning än Kenyon, som liknar en JDS-lära. vars teologi också har ett kraftigt spekulaDetsamma gäller Hagin, trots att han är tivt drag som inte liknar Hagins. Egentligen en av de tre som kallas »JDS teachers«. Det jämför Atkinson äpplen med päron. Medan är ingen hemlighet att Hagin i allmänhet Kenyon har en mer utarbetad helhetssyn uttryckte respekt på dessa ting finns för Kenyon och Även om Atkinson har flera det brottstycken använde och citeviktiga observationer i sin bok hos Hagin. Och rade hans böcker. kan tyvärr inte helheten överty­ eftersom Hagin Men medan ga oss om att en JDS-teologi är bevisligen använde Kenyon definitivt ett självklart drag i trosrörelsen och uppskattade har en konsistent Kenyons böcker undervisning om säger nog hans Jesu andliga död och att han var »delaktig tystnad när det gäller »JDS« att han inte av satanisk natur« (en absurd uppochnerville ge denna undervisning vidare. Detta vändning av 2 Petr 1:4), så avviker Hagin stämmer också med hans uttryckliga avtydligt från Kenyon. När Hagin talar om ståndstaganden på vissa punkter. »andlig död« och att Jesus tog på sig vår Så även om Atkinson har flera viktiga syndiga natur menar han just detta – han observationer i sin bok kan tyvärr inte helsäger inte att Kristus antog satans natur, heten övertyga oss om att en JDS-teologi och han talar om Jesu fysiska död som offär ett självklart drag i trosrörelsen eller ret. I korthet misslyckas Atkinson med att att den egentligen finns hos Kenneth E. visa att Hagin är överens med Kenyon anHagin. Denna bild stämmer också med den gående Jesu död. Istället får han konstatera trosrörelse som inspirerats av bland annat att Hagin valde att inte tala om delaktighet Hagin och utgått från Sverige, vilket Ulf i satans natur. Hagin hade till och med i en Ekman klargör i en bloggartikel, »Apropå intervju bekräftat att han inte står bakom den s.k. JDS-läran« (http://ulfekman. denna Kenyons idé. Ändå tar inte Atkinson nu/2008/04/11/apropa-den-sk-jds-laran).

Hagin på orden, eftersom han säger att Kris- JDS-läran är nog mer en skapelse av dess tus »tog på sig vår syndiga natur, en natur kritiker än av någon medveten teolog och av andlig död«. Här går Atkinson utöver sitt den kommer säkert att spela än ännu mer material och det tycks som att han inte kan underordnad roll än den hittills har gjort. acceptera det faktum att Hagin så tydligt tar avstånd från Kenyons uppenbara övedrifter.

Atkinson noterar med rätta flera gånger att Hagin inte alls uttrycker en JDS-lära så ofta som Kenyon. Och i den avancerade form den finns hos Kenyon lyckas inte Atkinson över ANDERS GERDMAR är docent i Nya testahuvud taget visa den hos Hagin. mentets exegetik vid Uppsala universiIstället framstår Hagin som mer måttfull, tet och ansvarig för teologiutbildningen och kanske mer noga med att ha biblisk på Livets Ords Teologiska Seminarium.

76

KERYX 4 2011