Keryx nr 2 2012 by Livets Ord

En tidskrift för tEologi och andligt liv

Kyrkan som Andens boning simon chan

En kristen församling biörn fjärstEdt

Anden och kyrkan i Lewi Pethrus ecklesiologi torbjörn aronson

Kyrka utanför Kyrkan pEtEr hockEn

nummer 2

årgång 10

2012

mEdvErkandE

ulf ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen livets ord samt hedersdoktor vid oral roberts University.

Chefredaktör oCh ansvarig utgivare

Ulf Ekman redaktör

benjamin Ekman

Biörn fjärstedt är td och biskop emeritus i visby stift.

art direCtor & illustrationer

jonatan strömgren repro/tryCk

torBjörn aronson är td, fd, forskare vid teologiska institutionen, Uppsala universitet.

hallvigs reklam ab, morgongåva isBn

978-91-7866-857-1 issn

simon Chan är phd (University of cambridge, Uk) och professor i systematisk teologi vid trinity theological college i singapore.

peter hoCken är är katolsk präst och medlem i mother of god community i gaitersburg, maryland.

1652-2494 utgivare

livets ords förlag prenumeration

helår (4 nr): 299 kr lösnummer: 89 kr för prenumeration och adressändring, kontakta: kontakt

keryx, box 17, 751 03 Uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu vad Betyder keryx?

keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold. tidskriften keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. i tidskriftens logotyp ses även det klassiska kristusmonogrammet Xp. med detta vill vi betona att kristus är förkunnelsens kärna. den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om jesus kristus.

INNEHÅLL

NR 2 2012 LEDARE ULF EKMAN 4

ARTIKLAR

En kristen församling BIÖRN FJÄRSTEDT SIDA 6

Anden och kyrkan i Lewi Pethrus ecklesiologi TORBJÖRN ARONSON SIDA 20

Kyrkan som Andens boning SIMON CHAN SIDA 38

Kyrka utanför Kyrkan PETER HOCKEN SIDA 60

KERYX 2 2012

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE! VI FORTSÄTTER I DETTA NUMMER av Keryx att dela med oss

av det symposium vi hade på Ribbingebäck i höstas. Som jag nämnde i förra numret var det ett mycket intressant och produktivt symposium. Alla talarna rörde sig, på lite olika sätt, kring temat »Anden och kyrkan«. Det är naturligtvis ett stort och vitt ämne, men ett mycket viktigt sådant i vår tid. Hur förhåller sig Anden till kyrkan och till de enskilda troende? I en värld som har präglats av superindividualism, med stark fokusering på den enskilde individens erfarenheter och upplevelser, det egna livsprojektet och den egna tillfredställelsen, präglas också förståelsen av både Anden och kyrkan av detta. Risken blir att kyrkan blir platsen där jag skall konsumera andliga upplevelser och Anden blir instrumentet för detta. Med andra ord, det kristna livet blir en förlängd egotripp, bara med mer religiösa förtecken. Utan en rätt förståelse av både Anden och kyrkan, förflackas vi lätt i vårt andliga liv. Det blir egentligen inte mycket som skiljer oss från alla andra. Men frälsningen innebär ju att mitt gamla liv dör med Kristus och att jag inte bara får ett nytt liv i Anden, utan också inlemmas i ett nytt sammanhang, Kristi kropp, kyrkan. Det innebär att vi måste fördjupa vår förståelse av Andens verk i oss som enskilda personer och i kyrkan som stort, att vi måste förstå vad vi blivit insatta i. PERSONLIGEN HAR JAG UTMANATS det senaste decenniet

att djupare försöka förstå kyrkans – församlingens – själva väsen. Det känns som om jag ännu bara är början av detta. Det har samtidigt lett till en ökad förståelse av Anden. Det går nämligen inte att tala om kyrkan utan att tala om Anden och tvärtom. Risken finns att vi nedvärderar kyrkan till bara en mänsklig, pragmatisk och socialt konstruerad funktion, ett yttre, snabbt hopsnickrat ramverk, en slags byggnadsställning som rivs och byggs om som det passar. Då förlorar vi förståelsen av vad Kristi kropp egentligen i sitt väsen är och egentligen består av.

KERYX 2 2012

LEDARE

Denna mentala nedmontering av kyrkan har pågått länge och har spätt ut och relativiserat förståelsen av den organism, den institution, det instrument Gud har placerat mitt i världen för dess frälsnings skull. Risken är också att vi gör Andens liv och verk till något enbart individuellt, något som bara handlar om den enskilda människans inre liv, där kyrkan nästan framstår som ett klumpigt yttre hinder. Kopplingen mellan Anden och kyrkan, mellan det inre och det yttre, mellan det personliga och det korporativa är viktigt. Vi är Kristi kropp, vi är den levande Gudens tempel, Utan en rätt förståelse av både vi är Guds folk. Det är inte så att vi först Anden och kyrkan, förflackas möter Jesus och sedan går till kyrkan. vi lätt i vårt andliga liv. Det blir I frälsningen inlemmas vi i kyrkan som egentligen inte mycket som skillevande stenar i det andliga templet och jer oss från alla andra vi blir en del av ett heligt folk, ett andligt prästerskap. Det ligger också en sådan styrka i att vi är många, att vi hör ihop, att vi är lemmar varandra till tjänst. Bara genom att djupare förstå vilka vi verkligen är, kan vi uppfatta vad det är vi skall göra, vilket uppdrag vi har och vilken potential som ställts till vårt förfogande för att betjäna den värld vi är satta i. JAG HOPPAS ATT DETTA NUMMER fortsätter att utmana dig.

Jag hoppas att du får en passion för att både förstå, förenas med och tillsammans med alla de heliga möta den levande uppståndne Jesus där han finns, inte bara i himlen utan också i sin Kropp. Det kommer att vederkvicka dig och egga dig att gå djupare, både i helig tillbedjan och i helig tjänst. Med önskan om en välsignad läsning!

KERYX 2 2012

SIMON CHAN

Kyrkan som Andens boning

den pentekostala andlighetens sanna k채nnetecken

KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

AV SIMON CHAN

PINGSTENS HUVUDSAKLIGA INNEBÖRD står

pingsten. I den här artikeln skall jag titta på att finna i det faktum att Anden kommer för några av de konsekvenser detta har för den att i sin egen person ta sin boning i kyrkan, pentekostala andligheten. på ett sådant sätt att Anden nu uppenbaras som den tredje personen i Treenigheten Andens tempel och kyrkan uppenbaras till sitt väsen som Den bild som bättre än någon annan hjälper Kristi andedöpta kropp. (För en utförligare oss att förstå förhållandet mellan Anden genomgång av deras ömsesidigt klargöran- och kyrkan är templet. Templet utgör kärde roller hänvisar jag till min essä »Jesus as nan i den gammaltestamentliga religionen. Spirit-Baptizer: Its Significance for Pentecostal Ecclesiology« i Toward a Pentecostal Ecclesiology, red. John Christopher Den bild som bättre än någon Thomas, CPT Press, 2010). Att kalla kyrkan annan hjälper oss att förstå för pentekostal innebär att man erkänförhållandet mellan Anden och ner pingstens (det vill säga andedopets) kyrkan är templet avgörande betydelse i att forma kyrkans identitet. Pingstvänner har därför helt rätt när de ser andedopet som »kronjuvelen De tankegångar som ingår i tempelbilden är bland de pentekostala särdragen«,1 för att mer omfattande och vidsträckta än begrepanvända Frank Macchias ord. Ändå har vi pet i sig självt. För bakom bilden finner vi endast börjat inse de oerhörda konsekvenen tanke som är central i Guds uppenbarelserna av det här synsättet vad det gäller se: Guds längtan efter att vara närvarande KERYX 2 2012

SIMON CHAN

hos det folk han har skapat och i hela sin skapelse.2 Templet kan därför ses som en metafor för Guds närvaro som på olika sätt manifesteras hos hans folk. Sambandet mellan Guds uppenbarelse och en »plats« för Guds närvaro kan härledas till de tidiga patriarkerna. Det mest anmärkningsvärda exemplet är kanske berättelsen om Jakobs dröm och resandet av en stenstod som fick namnet Betel: Guds hus (1 Mos 28:10-22). Händelsen ingav Jakob fruktan: »Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning« (1 Mos 28:17). Berättelsen innehåller ett tema som återkommer genom hela Gamla testamentet och som kulminerar i Salomos bön vid templets invigning: »Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud« (1 Kung 8:27-28). Salomos bön erkänner den djupa paradoxen: Den högste Guden, som inte ens himlarna förmår rymma, har valt att bo »med oss« i en synlig byggnad. Tanken i sig är inte ny utan sträcker sig bakåt till en

kina »huserade« i den synliga molnskyn och där han talade »mellan de två keruberna« (2 Mos 40:34; 4 Mos 7:89). I Nya testamentet används templet först om Jesus. Jesus är Andens tempel genom att han i inkarnationen blir mötesplatsen mellan Gud och mänskligheten. Det här är tydligast i Johannesevangeliet, där tempelbilden är »den huvudsakliga symbolen« för Jesus och den gemenskap som tillhör honom.5 Logos blev kött och »tältade« bland oss, för att på så sätt ge oss möjligheten att verkligen se Guds härlighet (Johannes 1:14). I honom strålar Guds shekina fram. Det finns ingen mer avgörande uppenbarelse än denna, eftersom Jesus är »den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern« och som har »gjort honom känd« (Joh 1:18). Med Balthasars ord är han »den i jämförelse med vilken inget högre kan tänkas« när det gäller Guds uppenbarelse.6 Mer specifikt är templet hans kropp, och hans död och uppståndelse ses som förstörelsen av den gamla ordningen och upprättandet av det sanna templet: »Bryt ner detta tempel, så skall jag resa upp det på tre dagar … Men det tempel han talade om var hans kropp« (Joh 2:19, 21). Det här är kanske Johannes unika sätt att säga det som de synoptiska I Nya testamentet används evangelierna också säger, att i samma templet först om Jesus. Jesus är ögonblick som han dog, revs templets förlåt Andens tempel genom att han i itu, uppifrån och ner (Matteus 27:50, 51; inkarnationen blir mötesplatsen Markus 15:37, 38; Lukas 23:45, 46). mellan Gud och mänskligheten Genom sin död – förstörelsen av hans kropp – avhelgade Jesus det jordiska templet samtidigt som han visade att i det tidigare period av Israels nomadiska tillvaro sanna templet finns det inte längre någon i öknen, då Gud uppenbarade sin närvaro i förlåt som skiljer mänskligheten från Guds tabernaklet, Guds boning, och i mötestältet, närvaro. Det är tydligt att Johannes, genom mellan Gud och hans folk.3 Man kan till och att identifiera Jesus som det sanna tempmed säga att det var platsen där Jahves she- let, också vill få oss att förstå att Jesus är

KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

ersättningen av det gamla templet (Johannes 2:21).7 De judar som anklagade Jesus för att försöka ersätta det tempel som byggts med händer med ett som inte var byggt av händer, kan knappast ha missat innebörden i detta (Markus 14:58). Johannes berättar vidare att lärjungarna förstod den sanna innebörden i Jesu ord när han väl hade uppväckts från de döda (Johannes 2:22); det vill säga, genom Jesu kroppsliga uppståndelse och himmelsfärd förstod de att det sanna templet hade upprättats med fullständig frihet och tillgänglighet till Gud.8 »Ty genom honom har vi båda [ judar och hedningar] i en och samme Ande tillträde till Fadern« (Ef 2:18). Det som är sagt om Jesus som tempel kan också sägas om kyrkan.9 Också kyrkan utgör Andens tempel i egenskap av dess förening med Kristus, genom att Andens inneboende gör denna till totus Christus (Efesierbrevet 2:21-22).10 Denna tanke har ibland lett till en överdriven institutionalism i kyrkan. Så behöver dock inte vara fallet, om Andens inneboende förstås i både dess aktiva och dess passiva dimensioner. Anden är både given och givaren; han är både den som är sänd från Fadern och den som aktivt fördelar sina dynamiska gåvor till Kristi kropp. Han är inte i kyrkan för att vara en religiös relik som oavbrutet kan beskådas i en monter, utan som en aktiv person som samtidigt bekräftar (Johannes 14:26) och överbevisar (Johannes 16:9), upplyser (Efesierbrevet 1:17, 18) och förblindar (Apostlagärningarna 13:9-11). Han är inte enbart kopplad till kyrkans ordning och sakrament, utan kommer också alltid från »bortom historien«, som de ortodoxa ofta påminner oss om. Anden uppehåller ett paradoxalt förhållande till kyrkan – han är KERYX 2 2012

både i historien och bortom historien – och den paradoxen måste hållas i fokus om vi skall kunna undvika att tämja Andens inneboende och undvika att använda Anden för att rättfärdiga ett institutionellt status quo.

Också kyrkan utgör Andens tempel i egenskap av dess förening med Kristus, genom att Andens inneboende gör denna till totus Christus

Detta paradoxala förhållande karaktäriserar också kyrkan, som utgör den helige Andes gemenskap. Om inte paradoxen uppehålls, finns ingen sann Andens gemenskap.

Andens kollektiva och personliga inneboende11

Pingsten utgör på en och samma gång ett kollektivt och ett personligt uppfyllande av Anden. Det är en paradoxal händelse som samtidigt omfattar den enskilde och de många – enhet i mångfald. Anden som fyller hela kyrkan (Apostlagärningarna 2:4), fyller också varje enskild lem genom varje persons inlemmande i Kroppen genom dopet (Apostlagärningarna 4:8; 9:17; 13:9). Det finns ett mystiskt samspel mellan de kollektiva och de personliga aspekterna av Andens inneboende. Den kollektiva aspekten utgör dock den primära verkligheten. Detta är tydligt i det faktum att närhelst Paulus använder tempelbilden för att tala om de troende, gör han det i singular, men när han talar till de kristna mer individuellt, kallar han dem »lemmar« eller »delar« i Kristi kropp (Första Korintierbrevet 6:15;

SIMON CHAN

12:27). De troende utgör tillsammans ett tempel: »ni (humeis) är ett Guds tempel (naos)« (1 Kor 3:16, 17); »vi är den levande Gudens tempel« (2 Kor 6:16). Det enda möjliga undantaget är 1 Kor 6:19: »Eller

»Den helige Ande förmedlar sig till personer och märker varje lem i Kristi kropp med ett sigill som består av ett personligt och unikt förhållande till Treenigheten, och blir därigenom närvarande hos var och en«

vet ni inte att er kropp (to sōma humōn)12 är ett tempel åt den heliga Ande…?« Den omedelbara kontexten handlar om problem med sexuell omoral, som omfattar särskilda medlemmar i kyrkan (särskilt vers 15). Paulus betonar vidare att otillåten sexuell förening innebär att man syndar mot den egna kroppen (vers 18). Det är därför osannolikt att sōma i vers 19 handlar om Kristi kropp, som Badcock föreslår.13 Det är troligare att, som Fee säger, »Paulus har tagit det bildspråk som egentligen handlar om kyrkan som helhet… och tillämpat det på den enskilde troende.«14 Om detta är fallet måste vi fråga oss i vilken bemärkelse Anden kan sägas innebo varje enskild person, så att var och en kan ses som ett tempel åt den helige Ande. Lossky har uppmärksammat Andens personliga inneboende hos var och en i pingsten, och säger: [Anden] uppenbarade sig som en person i Treenigheten, oberoende av Sonen i sitt hypostatiska ursprung,

men sänd till världen ›i Sonens namn‹. Sedan visade sig han sig i form av tungor av eld som fördelades och vilade över var och en av de närvarande. Detta är inte längre en Andens förmedling som kan ses som kollektiv… Den helige Ande förmedlar sig till personer och märker varje lem i Kristi kropp med ett sigill som består av ett personligt och unikt förhållande till Treenigheten, och blir därigenom närvarande hos var och en.15 På sistone har man kunnat se en växande ecklesiologisk medvetenhet bland protestanter (och särskilt bland evangelikaler), och som ett resultat har man lagt större vikt vid de kollektiva aspekterna i det kristna livet. Detta är förståeligt utifrån deras historiska tendens att betona Andens verk i »mitt hjärta« snarare än hans inneboende i hela Kristi kropp.16 Gary Badcock går så långt att han, i en nyutkommen bok om ecklesiologi, överväger om individualism är »protestantismens stora synd«, och fortsätter: Det kan inte bli någon sann rörelse mot enhet i protestantismen, eller något äkta förverkligande av enhet mellan protestantismen och resten av den kristna kyrkan, förrän man har ansträngt sig för att omfatta, och låt sig omfattas av, fullheten av den pneumatologiska gemenskapsprincipen.17 Det finns dock alltid en risk för överdriven korrigering, och vår tids evangelikala riskerar att göra sig skyldiga till det i sina försök att befria sig från individualism. Detta exemplifieras av Badcocks tolkning KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

av tempelmetaforen i exklusivt kollektiva termer.18 Katolicismen står, i motsats till detta, inför ett helt annat problem. Medveten om sin egen kvävande institutionalism har den gett ökat utrymme för den personliga och existentiella dimensionen av tron, dock alltid i det ecklesiala livets kontext.19 Den adresserar samspelet mellan det kollektiva och det personliga genom att åtskilja dessa två aspekter av kyrkan. I den aktiva bemärkelsen kan kyrkan förstås som en kollektiv enhet med sina apostoliska institutioner, funktioner, läror och sakrament, som samlar och sammankallar folket. Den här aspekten i tron beskrivs med uttrycket ecclesia congregans. I den här bemärkelsen är kyrkan alma mater, alla troendes moder (Galaterbrevet 4:26) och mer än bara summan av sina olika delar. I den passiva bemärkelsen kan kyrkan också förstås som den samlade kroppen av troende, frukten av moderskyrkans hopsamlande och sammankallande. Den här aspekten kallas ecclesia congregata.20 Om kyrkan förstås i den senare bemärkelsen, kan man säga att det som gäller helheten också gäller varje kristen, eftersom »varje själ är Kyrkan«,21 enligt Congar som citerar kyrkofäderna. Utifrån den här distinktionen står de evangelikala inför ett tvåfaldigt problem i sin ecklesiologi. För det första tenderar de att förstå kyrkan enbart som ecclesia congregata, vilket är synligt i deras allmänna misslyckande att erkänna att tron har en kollektiv-objektiv dimension (»Se inte på våra synder, utan på din kyrkas tro«).22 Tron ses nästan enbart som individuell och subjektiv: det är min tro, snarare än kyrkans tro. Detta misslyckande förklarar KERYX 2 2012

varför evangelikala troende i regel föredrar troendedop framför barndop och varför man i allmänhet är anti-sakramentala. De skulle inte kunna annat, därför att erkänna trons objektivitet innebär att man erkänner att det finns objektiva ting (sakramenten och de centrala andliga övningarna), i och genom vilka Anden verkar. För det andra misslyckas man i regel att resa sig över en enbart sociologisk förståelse av kyrkan. Även om det nu finns en växande medvetenhet om kyrkans kollektiva liv bland de evangelikala, består denna kollektivitet uteslutande av ecclesia congregatas kollektivitet, snarare än ecclesia congregans. Att erkänna det senare innebär nämligen också det att man i någon mån erkänner objektiviteten i tron och sakramenten, samt det ontologiska sambandet mellan Kristus och hans kyrka, till vilken Kristus ger trons gåvor och sakramenten.23 Men de evangelikalas fruktan för »sakramentalism« har hindrat dem från att ta sakramentets objektiva aspekt seriöst.24 Vägen framåt för evangelikala troende (och här måste vi inkludera pingstvänner) är att erkänna att när kyrkan samlas runt

Vägen framåt för evangelikala troende är att erkänna att när kyrkan samlas runt ordet och sakramentet är den inte längre bara en samling individer

ordet och sakramentet är den inte längre bara en samling individer, utan en konstituerad kollektiv enhet i Anden. Den är Kristi kropp och Andens tempel. Utan någon form av liknande förståelse av ecclesia congre-

SIMON CHAN

gans är det tveksamt om evangelikaler och pingstvänner förmår överbrygga det återkommande problem som individualismen utgör. Det är svårt att föreställa sig hur deras ecklesiologi skulle kunna resa sig över förståelsen av kyrkan som en social samling där individuella behov möts – något som nutida evangelikaler dock är måna om att göra.25 Det är Anden i kyrkan som ser till att samspelet mellan det personliga och det kollektiva fungerar. Det här är tydligt i hans roll som den »givande gåvan«. I egenskap av Faderns gåva förenar han kyrkan i en kropp genom dopet (Första Korintierbrevet 12:13) och i egenskap av gåvogivare fördelar han sin verksamhet i varje lem i kroppen, genom att han »till var och en« (hexastō) ger en bestämd gåva, för det gemensamma goda (Första Korintierbrevet 12:7-11). Själva tanken bakom den gemenskap som Anden åstadkommer i Kristi kropp innebär med nödvändighet en dialektik mellan det personliga och det kollektiva.26 Gemenskap förutsätter att varje person är unikt »annorlunda« än den andre. Om jag inte är den jag är i egenskap av att jag kallades med ett unikt namn vid mitt dop och att jag gavs en

Det är Anden i kyrkan som ser till att samspelet mellan det personliga och det kollektiva fungerar

unik gåva av Anden, så är jag bara en medlem i en hjord; jag kan inte vara en särskild lem i Kristi kropp. Det är bara som särskilda och olika lemmar av en kropp som man kan ha sann gemenskap mellan personer i

kyrkan. Det kanske inte är någon tillfällighet att de enda två ställena i det romerska missalet där ordet »jag« förekommer, är i början och slutet på mässan. I början bekänner varje medlem i kyrkan sin synd till Gud och till varandra: »Jag bekänner inför den allsmäktige Guden, och inför er, mina bröder och systrar…«; och mot slutet, i gensvar till inbjudan till måltiden, bekänner Guds folk: »Herre, jag är inte värdig att ta emot dig, men säg bara ett ord så skall jag bli helad.«27 I gemenskapen är varje person verkligen sig själv inför det gudomliga och inför den mänskliga »andre«. Om jag i sanning skall vara mig själv, måste jag vara det i gemenskap med andra, och jag kan inte vara i gemenskap utan att först ha bekänt mina synder för mina bröder och systrar och bekänt min egen ovärdighet att ta emot inbjudan till måltiden utan Kristi egna ord om läkedom och upprättelse. I tillbedjan står jag som en ansvarstagande medlem i Kristi kropp, en person som getts förmågan att gensvara till Gud och andra människor. Detta är något helt annat än den narcissistiska självupptagenhet som förekommer i »modern lovsång« i evangelikala och karismatiska kyrkor idag, där det knappast finns någon objektiv och kollektiv proklamation av vem Gud är och därför heller inte något objektivt personligt och kollektivt gensvar till Guds uppenbarelse. Tillbedjan blir då istället ett uttryck för individuella och gemensamma känslor av hur god Gud är mot mig. Gemenskap som Andens proprium

Andens karaktäristiska verk är att förena och sammanföra människor. Därför är enhet den första av kyrkans fyra kännetecken, KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

enligt trosbekännelsen: »Vi tror... på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka... « I Treenigheten är Anden en ömsesidig gåva och ett kärlekens band mellan Fadern och Sonen. Han är det som Fadern och Sonen har gemensamt, som Ratzinger, i Augustinus efterföljd, noterade: »Den helige Andes särdrag är uppenbarligen att han är det Fadern och Sonen har gemensamt. Hans särdrag är att vara enhet.«28 Mellan Treenigheten och kyrkan utgör Anden den »formella gåvan« till kyrkan, det vill säga han själv, i sin egen person, är Faderns gåva (Apg 2:38; 8:20; 10:45; Hebr 6:4).29 Han förenar varje person till Kristi kropp genom dopet (1 Kor 12:13) och förenar hela kroppen med Huvudet. I kyrkan är Anden gemenskapens band mellan de troende (2 Kor 13:13). Han är det troende har gemensamt, på samma sätt som han är det Fadern och Sonen har gemensamt. Anden visar sig alltså som person genom att vara gåva och gemenskap. Nikos Nissiotis säger: … den helige Andes gemenskap består inte bara i handlingar, karismata eller i det kristna gemenskapslivets entusiastiska inslag, utan i den helige Andes personliga ›hypostas‹. Kyrkans gemenskap är inte en kategori av den helige Andes gärningar, utan den synliga indikationen av hans närvaro bland människor. Den helige Ande är koinonia, därför att i honom och genom honom är Fadern och Sonen ett och närvarande i kyrkan. Den helige Andes gemenskap är hans personliga uppenbarelse såsom kyrkans Skapare i tiden, genom den nåd som getts i Jesu försonande verk och Faderns kärlek.30

KERYX 2 2012

Om den helige Ande uppenbarar sin person som en gåva till kyrkan och som gemenskap i kyrkan, så uppenbarar kyrkan sitt sanna väsen som Kristi kropp och Andens boning, genom att vara en karismatisk gemenskap.

Som Congar så träffande formulerar det: Enligt Irenaeus, Athanasius, Kyrillos av Alexandria och andra kyrkofäder uppenbarar det inkarnerade Ordet den osynliga Fadern och Anden uppenbarar Ordet, Kristus. Vi kan ta det ett steg längre och säga att de heliga uppenbarar Anden, det vill säga, de uppenbarar Gud som gåva, kärlek, kommunikation och gemenskap.31 Det innebär att för den som vill vara verkligt pentekostal (i teologisk bemärkelse) räcker det inte att ha en smal förståelse av andedopet som fokuserar på »ett utrustande av kraft« och »givande av gåvor«, i enlighet med klassisk pentekostalism.32 Det är bara i den kärleksfulla gemenskapen som gåvorna verkligen kan vara till Kristi kropps uppbyggelse (1 Kor 13). Kyrkan är Guds nya folk, vars kännetecken är dess nya förhållande till Gud genom Andens inneboende. Det här är innebörden i det »nya bud« Jesus

SIMON CHAN

KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

ger (Johannes 13:34). Precis som Mose lag var grunden för det gamla förbundet med Israel, så är det »nya budet« att älska varandra grunden för Guds nya förbundsfolk. Kärlek är den nya andefyllda gemenskapens landmärke, eftersom Anden är kärlekens band mellan Fadern och Sonen. Gemenskap är den vidare verklighet, utan vilken kraften och gåvorna inte kan fungera som det var tänkt. Kyrkan instiftades av Kristus och konstituerades av Anden som Andens gemenskap. Gemenskap innebär ett personligt förhållande, alltså ett förhållande där personer uttrycker sin personliga och unika påtaglighet för varandra. Om kyrkan skall utgöra en gemenskap av personer, måste den helige Ande, som möjliggör den gemenskapen, vara påtagligt personlig. Det är därför det bara är i kyrkan, såsom utgörande en gemenskap av personer, som Anden uppenbaras som en person. Och omvänt, i samma utsträckning som kyrkan misslyckas att utgöra denna gemenskap av personer, skymmer man också Andens personliga inneboende. Även om vi talar om den helige Ande som gåva och gemenskap, är begreppen egentligen oskiljaktiga. Gåvor är ett tecken på ett förhållande mellan två eller fler personer; de förutsätter och etablerar ett förhållande mellan givaren och mottagaren.33 Andens gåva från Fadern etablerar den helige Andes gemenskap i kyrkan, eftersom kyrkan genom Anden får förmågan att tilltala Gud som Fader (Galaterbrevet 4:6). Men det finns också en skillnad. I egenskap av gemenskap förenar Anden; i egenskap av gåva flerfaldigar han. Som gemenskap förenar Anden kyrkan med Kristus och Fadern, och förenar de troende med varandra; men som gåva kommer Anden till kyrkan såsom KERYX 2 2012

givaren av olika gåvor: Han är den »Givande Gåvan«.34 Anden som person är kärleksgåvan mellan Fadern och Sonen och Faderns gåva genom Sonen till kyrkan. Anden å sin sida fördelar de olika gåvorna (karismata) till lemmarna i Kristi kropp. Andens gemenskap är en gemenskap i mångfald.35 Nya testamentet tydliggör att denna gemenskap i mångfald är både ömsesidig och differentierad, både reciprok och ordnad. I exempelvis Efesierbrevet 5:18ff. modifieras budet att »låt er i stället uppfyllas av Anden« (plērousthe en pneumati) omedelbart av en rad participiella satser som innebär ömsesidigt underordnande (hupotassomenoi allēlois, vers 21), såväl som ett ordnat eller differentierat förhållande mellan hustrur och män, mellan föräldrar och barn, mellan herrar och slavar (vers 22ff.). Dessa ordnade förhållanden är i lika hög grad ett resultat av att ha låtit sig uppfyllas av Anden. Andens gemenskap utesluter inte ordningar i kyrkan. Moderna protestanter (inklusive en del evangelikaler och pingstvänner) har svårt att förstå den här sidan av gemenskap. I likhet med Moltmann har man tenderat att ryggmärgsmässigt reagera mot vare form av ordning (med

Anden som person är kärleksgåvan mellan Fadern och Sonen och Faderns gåva genom Sonen till kyrkan

möjligt undantag för arbetsplatsen) såsom förtryck och dominering.36 De har tenderat att föredra en i stort sett funktionell förståelse av kyrkans ordning i motsats till en institutionell förståelse. Men som Zizioulas

SIMON CHAN

nyligen har påpekat, så är kyrkans ordFadern och Sonen i sin gudomlighet, ningar varken funktionella eller ontologiska kärlek och en oskapad gåva från vil(i bemärkelsen att de är något objektivt i sig ken allt gåvogivande mellan skapade själva), utan »existentiella och personliga« varelser (skapade gåvor) har sin källa eftersom det handlar om en särskild slags ( fons vivus): tillvarons gåva till allting gemenskap i Anden som har sitt högsta utgenom skapelsen; nådens gåva till 37 tryck i eukaristin. människorna genom hela frälsningens Andens företräde som gåva och gemenekonomi. Det är som aposteln Paulus skap återspeglas i encyklikan Dominum et skriver: »Guds kärlek är utgjuten i Vivificantem, genom dess beskrivning av våra hjärtan genom den helige Ande, Anden som »person-kärlek« och »personsom han har gett oss.«38 gåva« både inom Treenigheten och inom kyrkan: Om Andens gåva, det vill säga hans ankomst till kyrkan i egen person, etablerar kyrkan Man kan säga att i den helige Ande som Andens gemenskap, så kan den eckleblir den Treenige Gudens förtroliga siala gemenskapens natur enbart få sin korliv helt och fullt en gåva, ett utbyte av rekta förståelse utifrån vem Anden är. Det ömsesidig kärlek mellan de gudomliga vill säga, Andens grundläggande identitet personerna, samt att genom den hekan beskrivas i de särskilda kännetecken lige Ande existerar Gud såsom gåva. han upprättar i kyrkan, eftersom uppenDet är den helige Ande som är det barelsen av Andens identitet och kyrkans personliga uttrycket för detta självutidentitet hänger ihop. Hans närvaro, i egengivande, för denna väsenskärlek. Han skap av dessa förmågor i kyrkan, klargör är person-kärlek. Han är person-gåva. den ecklesiala gemenskapens andlighet. Här har vi en outtryckbar fördjupI återstoden av artikeln kommer jag att ning av person-konceptet i Gud och översiktligt titta på några av den ecklesiala gemenskapens kännetecken.

Andens grundläggande identitet kan beskrivas i de särskilda kännetecken han upprättar i kyrkan, eftersom uppenbarelsen av Andens identitet och kyrkans identitet hänger ihop

en outtömlig skatt av den verklighet som bara gudomlig uppenbarelse får oss att se. Den helige Ande är samtidigt, genom att han är konsubstantiell med

Anden som den tredje personen

En av Andens grundläggande identiteter är att han är den tredje personen i Treenigheten. Anden är Faderns och Sonens »vi«, som definitivt överbryggar oppositionen mellan »jag« och »du« i Fadern och Sonen. Andens relation till Fadern och Sonen är analogt med det barn som utgör frukten av mannens och kvinnans förening (»vi«). Som Faderns och Sonens »Vi« är Anden huvudsakligen anonym (något som redan antyds i hans namn, för KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

Gud är i sin fullhet »Ande«, vilket innebär att den tredje personen inte har något verkligt eget namn), men det är just detta som gör honom till Faderns och Sonens kärlek, så att säga, genom sammanströmningen av deras frihet i kärlek. Och som detta »Vi« är han också Guds absoluta sanning, avslöjandet (a-lētheia) av den gudomliga kärlekens eviga liv (precis som barnet avslöjar föräldrarnas sexuella förening; vännernas samarbete och verk), som låter oss se in i Gud och se honom sådan han är...39 Den tredje personens betydelse beskrivs väl av Vladimir Lossky. Ett förhållande mellan två innebär en »reciprok begränsning«, medan ett förhållande mellan tre »etablerar en absolut mångfald« och en »förutsättningslös oändlighet«.40 Det innebär att sann gemenskap inte enbart kan vara rent ömsesidig. Om två personer utbyter gåvor påverkar det inte något utanför de två det gäller. Det är på många sätt en självbegränsad ömsesidighet: Jag välsignar dig och du välsignar mig. Men om utbytet är öppet gentemot någon annan än den från vilken jag fick något, så öppnas en ny dimension av relation. Jesus själv lärde oss detta när han sade: »Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?« (Matt 5:46-47). Men om vi älskar vår fiende (vers 44), så öppnar vi gemenskapen för en »tredje part« – någon utöver min välgörare. I den mänskliga gemenskapen ses den tredje parten ofta som ett ovälkommet intrång, också i vad som är KERYX 2 2012

menat att vara den allra mest intima formen av förhållande: familjen. Förhållandet mellan maken och makan kan bli så exklusivt att barnet inte längre utgör ett välkommet tillskott till familjen.

Anden, i egenskap av den tredje personen som har sin boning i kyrkan, skapar en gemenskap som är olik all annan gemenskap i världen. Det är en gemenskap som har potential att växa i oändlighet

Tragedin i vår moderna värld är att äktenskapet huvudsakligen ses som ett medel till ömsesidigt berikande. En sådan förståelse utgör i själva verket ett slags självförverkligande genom den andre, och självförverkligande utgör ofta det yttersta rättfärdigandet bakom alternativa former av äktenskap: homoäktenskap, tillfälliga äktenskap eller olika former av samboförhållanden »så länge kärleken varar«. Denna moderna (eller borde den kallas postmoderna?) förståelse av förhållande motsätter sig den tredje parten. Det är ingen tillfällighet att den utbredda acceptansen av sådana tankesätt vad det gäller mänskliga förhållanden sammanfaller med en alarmerande nedgång i födslotal i de utvecklade länderna.41 Anden, i egenskap av den tredje personen som har sin boning i kyrkan, skapar en gemenskap som är olik all annan gemenskap i världen. Det är en gemenskap som har potential att växa i oändlighet. Han för oss utanför oss själva och utanför vår självbegränsade ömsesidighet, in i en ständigt

SIMON CHAN

växande gemenskap som slutgiltigt kommer att omfamna hela skapelsen. I Andegemenskapen utgör inte självförverkligandet eller ens det ömsesidiga berikandet den huvudsakliga realiteten. Den är istället en

gemenskap som öppnar sig för så många andra människor som möjligt – »absolut mångfald« och »förutsättningslös oändlighet«. Den inkluderar en rörelse ut ur det egna till de många. Den rörelsen skulle kunna beskrivas som en extatisk rörelse.

ett »ecklesialt jag« (Zizioulas). De heligas extatiska gemenskap i den helige Ande är inte bara något allmänt trivsamt; den innebär också att vi förlorar oss själva för att finna nytt liv såsom lemmar i Kristi kropp. Koinonia handlar inte om artighetsfraser och utbyte av vänligheter. Den är inte heller till för min egen andliga uppbyggelse, trots att dessa saker mycket väl kan vara konsekvenser av sann koinonia. Det är alltid för kyrkans uppbyggelse som var och en överlåter sig till den »andre«, också när det innebär det egna jagets död. Den ecklesiala gemenskapen, om den verkligen är under den självuppgivande helige Andes ledning, kommer att kännetecknas av samma självuppgivande och osjälviskhet (Fil 2:1, 3). Men när man förlorar sitt liv, finner man det.

Extas

Missio Dei

Anden rör sig fritt och extatiskt som Faderns och Sonens »gemensamma frukt«, och sänds ut som Guds gåva till den mottagande kyrkan. Genom att innebo kyrkan förvandlar Anden också denna till en extatisk rörelse, en gemenskap som går ut ur sig själv och in i världen. Extas är mer än ha en euforisk erfarenhet eller en känsla av att vara utom sig av glädje. Andlig extas är, liksom härligheten, paradoxal. Det finns både en glädje och en smärta i den extatiska rörelsen ut ur det egna för att förenas med någon annan. I föreningen med den »andre« förlorar man sig själv. Samma sak gäller äktenskapet – när de två blir ett, så förlorar var och en sitt tidigare själv och ut ur föreningens extas uppstår den tredje parten (barnet). I den förening som Anden åstadkommer vid vårt dop, är ingen av oss längre en individ utan

Andens extatiska rörelse förklarar också innebörden i missio Dei. Andens uppdrag kan givetvis inte förstås som något helt frånskilt Sonens uppdrag. Precis som Sonens uppdrag är pneumatiskt villkorat (hans uppdrag möjliggjordes genom Andens smörjelse), så är Andens uppdrag kristologiskt villkorat i både sin grund och sitt resultat. Det är kristologiskt villkorat i sin grund, eftersom Andens uppdrag förutsätter Sonens uppdrag. Jesu »avfärd« genom korset, uppståndelsen och himmelsfärden tillbaka till Fadern är förutsättningen för Andens ankomst som en »annan Hjälpare« (Joh 16:7).42 Det är också kristologiskt villkorat i sitt reslutat, eftersom hans uppdrag som sanningens Ande är att uppenbara Kristus Sanningen, att förhärliga honom och vittna om honom (Joh 16:4). Han är den strålkastare

Det är alltid för kyrkans uppbyggelse som var och en överlåter sig till den ”andre”, också när det innebär det egna jagets död

KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

som skiner på Kristus, medan han själv förblir dold och osedd. Kristus som förhärligas av Anden, förhärligar i sin tur Fadern (Joh 5:41; 7:18), och Fadern förhärligar Sonen (Efesierbrevet 1:10-12; Fil 2:9-11). Hela den trinitariska gemenskapen kännetecknas av ett pneumatiskt etos av att vända sig från sig själv till den »andre«. Andens gemenskap vänder sig alltid utåt. Balthasar formulerar det så här: »Kärlekens Andes osjälviska transparens vilar över hela Treenigheten och uppenbarar på så sätt hela skapelsens yttersta mening.«43 Sådant är Andens uppdrag och sådant är också kyrkans uppdrag, om kyrkan nu avbildar Anden. Så länge »världen« existerar kan inte kyrkan, såsom Andens gemenskap, vara tillfredställd med att vara en gemenskap för sig själv. Den ser alltid bortom sig själv för att förvandla världen till kyrka, för att kalla dem som inte är Guds folk till att bli Guds folk. Därför ber kyrkan vid slutet av sitt eukaristiska firande: Allsmäktige Gud, vi tackar dig för att du ger oss din Son Jesu Kristi kropp och blod till föda. Genom honom frambär vi våra själar och kroppar som ett levande offer. Sänd ut oss i din Andes kraft för att leva och verka till ditt lov och ära. Amen. Andens helighet

Om helighet utgör ett kännetecken på den som kallas helig Ande, innebär det också att helighet måste karaktärisera den kyrka han innebor. Därför kallas kyrkan för ett »heligt tempel« (1 Kor 3:16; Ef 2:21), ett »heligt prästerskap« (1 Pet 2:5) och ett »heligt folk« (1 Petr 2:9).44 Helighet har både en positiv och en KERYX 2 2012

negativ aspekt. I positiv bemärkelse, kan man se Andens verk med att förena troende till Kristus som en ständig förvandling i Kristus. De blir nya skapelser genom att inlemmas i Kristus som är helig (2 Kor 5:17), genom den Ande som är helig. De, som är döda i sina överträdelser och synder och lever efter den här världens sätt, levandegörs genom att uppstå med Kristus (Ef 2:1-6; Rom 6:4). Syndare förvandlas till helgon och världen till kyrkan, i Andens dop; det skapade förvandlas ständigt genom den Ande som åkallas i eukaristin. Eukaristin är kyrkans mest karaktäristiska handling och den utgör också Andens handling i kyrkan. Det är där som kyrkan erfar en »ständig pingst«,45 en kontinuerlig Andens ankomst som gör de ordinära gåvorna av bröd och vin till andlig föda. Vi blir vad vi äter; i eukaristin blir vi »andliga«, det vill säga Andens skapelser.46 Helighet är inte enbart en personlig kvalitet utan även en ecklesial kvalitet. Som en ecklesial kvalitet handlar heligheten inte så mycket om något som läggs till kyrkan, utan om något som ger ytterligare klarhet i kyrkans natur som den helige Andes

»Kärlekens Andes osjälviska transparens vilar över hela Treenigheten och uppenbarar på så sätt hela skapelsens yttersta mening«

gemenskap. Kyrkans helighet är gemenskapens helighet. Det är ett sätt att leva med varandra i Kristus. Det här framgår mest tydligt i Efesierbrevet, där enheten ses som »något som nödvändigt hänger samman

SIMON CHAN

med renhet.«47 Att bevara den helige Andes enhet genom fridens band (Ef 4:3) inkluderar ett kultiverande av vissa relationsmässiga dygder: »Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek« (Ef 4:1-2). På ett liknande sätt är kyrkan byggd på apostlarnas och profeternas grund (Ef 2:20), och dessa utgör, tillsammans med evangelister, pastorer och lärare, Kristi gåvor för det fortsatta uppbyggandet av kyrkan »tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus« (Ef 4:1213). Tecknet på denna mognad i tro och kunskap är att kristna inte längre försvagas av falska läror, utan blir kompetenta att »i kärlek hålla fast vid sanningen« medan de växer till en enad kropp (Ef 4:14-16). Samma samhörighet mellan enhet och helighet återkommer i Fil 2:1-4, där enhet med Kristus och gemenskap i Anden (vers 1) utgör grunden för Paulus uppmaning till ett särskilt sätt att leva tillsammans: att inte göra något utifrån självisk strävan och

Hjälparen separerar kyrkan från världen och detta separerande är samtidigt själva förutsättningen för världens omvändelse, för att världen skall upphöra att vara värld

att hålla andra högre än sig själv, samt att sätta andras intressen framför sina egna (vers 3-4). Alla dessa förmaningar om ett visst sätt att leva tillsammans grundas på kyrkans enhet – en kropp som delar ett

hopp, en tro, ett dop – i enheten i Gud – en Ande, en Herre, en Gud (Efesierbrevet 4:4-5). Helighet har också en negativ dimension: att hålla sig bort från allt som är oheligt. Den helighet som kännetecknar Andens gemenskap gör att kyrkan står i stark kontrast till världen och dess vägar, och utgör något som väcker världens motstånd. Världens motstånd mot Jesus och hans efterföljare utgör ett av de teman som genomsyrar Johannesevangeliet. Redan i prologen hittar vi en antydan till det (Joh 1:5, 10). Av större vikt är kanske att detta tema är kopplat till Andens verk som Hjälpare i Johannes 14-16. Beasley-Murray har hävdat att den gemensamma nämnaren i de fem utsagorna om Hjälparen (Joh 14:15-17; 14:25-26; 15:26-27; 16:7-11; 16:1215) består av Andens verk som advokat eller rådgivare, för att försvara sanningen gentemot världen »i världshistoriens största rättegång«.48 Han är Sanningens Ande och uppenbarar sanningen i Jesu liv och undervisning för de lärjungar, vars uppdrag det är att vittna om samma sanning (Joh 14:26; 16:12-15), eftersom de är vittnen om sanningen »ända från början« (Joh 15:26, 27). I likhet med Jesus kommer också Hjälparen, som lever »med« och skall vara »i« lärjungarna, att få sitt vittnesbörd förkastat av världen. Trots att världen bestrider Jesu anspråk, kommer Hjälparen, när han tar sin boning i kyrkan, att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh 16:8-11) vad det gäller sanningen om Jesus. Hjälparen separerar kyrkan från världen och detta separerande är samtidigt själva förutsättningen för världens omvändelse, för att världen skall upphöra att vara värld. KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

Andens nyhet

Kyrkans enhet och renhet är ett faktum, men också en uppmaning. Templet är både en verklighet och på väg att byggas upp. Det är ännu inte helt färdigställt. Grunden har lagts av apostlarna och profeterna. I Efesierbrevet 2:20 och 3:5 är både apostlar och profeter inblandade i kyrkans grundläggning. Detta tyder på att kyrkans grundläggningsarbete inte enbart hör apostlarna till – de som utgör sanningens huvudsakliga vittnen »ända från början« (Joh 15:26-27) – utan hör även till dem som besitter »karismatisk auktoritet«.49 Schnackenburg har rätt när han säger: »det profetisk-pneumatiska tillhör också kyrkans grund«.50 Både arbetet med att vara vittne och att framlägga inspirerade klargöranden av sanningen behövs för att lägga en stabil grund. Kyrkan är både en institution och en karismatisk gemenskap: instiftad av Kristus och konstituerad av Anden. Men byggandet pågår ännu med att resa upp »ett heligt tempel« (Ef 2:21). Congar menar att medan byggnadsprocessen i vers 20 framställs i mer »rumsliga« termer där stenar »läggs till ovanpå hörnstenen«, så ger vers 21 ett mer organiskt intryck där växten kommer »inifrån den enda hörnstenen« – som ett träd som växer upp ur rötterna (Kol 2:7), eller som en mänsklig kropp som växer genom att varje del av kroppen växer (Ef 4:15-16).51 Även om man inte kan dra detta hur långt som helst, så kan denna hopblandning av tempel- och kroppsmetaforer ( jämför med Johannes 2:21 där templet är Kristi kropp) tyda på att också i de fall då framställningen ger intryck av ett yttre eller »rumsligt« förhållande mellan Anden och kyrkan, såsom av någon som bor i en KERYX 2 2012

byggnad, så är inte heller då den mer ontologiska och organiska sidan av förhållandet långt borta. Den fortsatta växten av detta organiska, andliga tempel, byggt av »levande stenar«

Kyrkan är både en institution och en karismatisk gemenskap: instiftad av Kristus och konstituerad av Anden

och grundat på den levande Stenen (1 Petr 2:4-5), innebär också att kyrkan växer i sin förståelse av tron. Den tro som en gång »meddelats de heliga« behöver fortfarande ytterligare förtydligande, allt eftersom kyrkan mognar. Det innebär inte att nya uppenbarelser läggs till kyrkans tro, utan att på grund av att hon fortfarande ser en gåtfull spegelbild, behöver hon ständig upplysning genom Anden (Ef 1:17, 18). Men växten är inte endast nödvändig utifrån hennes nuvarande ofullkomliga tillstånd och dimmiga seende. Det finns också en annan slags växt som utgår från själva det trinitariska liv i vilket kyrkan deltar. Balthasar talar om kärleken mellan Fadern och Sonen som ett ständigt växande »evigt mirakel«: Det övergår all logisk uppfattningsförmåga … att kärleken skall kunna fortsätta att ständigt blomstra på nytt på högre sätt än vad som tycktes vara de älskandes allra högsta och mest fullkomliga punkt, och att de älskande i sin tur skall kunna lockas till nya lekar och påhitt genom den oväntade beskaffenheten i deras kraft, deras

SIMON CHAN

gärning, deras inre belöning och kröning.«52

dande till Fadern« innebär »det timliga Ordets återvändande till evig tystnad« och sammanfaller med »utgjutandet av kärleFullkomnandet i Treenigheten känneteckkens Ande i frihet, som nu oupphörligt kan nas av en »evig fruktsamhet« och ett »över- framställa det dubbla mysteriet av Fader flöd av kärlek«: kärleken mellan Fadern och Son: Tystnad och Ord, Ord-Tystnad.« och Sonen som »objektifieras« i den tredje Denna ord-tystnad har sin motsvarighet personen, som alltid utgör »en pågående i två aspekter av kyrkans liv: »den stilla, tillkomst … i gudomen från Fadern och Sokärleksfulla kontemplationen av Ordet« och nen,«53 och vars närvaro i kyrkan säkerstäl- hennes aktiva engagemang i världen i »verler, inte bara nya sätt att »i kärlek hålla fast bala, legala och institutionella termer«.56 vid sanningen« (Ef 4:15) som »variationer Dessa två aspekter förmedlas genom två på [samma] tema«, utan även en ständig bibliska bilder av kyrkan: »den Brud som fördjupning av kyrkans förståelse av den har uppmärksamheten helt på sin Brudgum sanning som har uppenbarats i Kristus och och den Moder som öppnar sin famn för som aldrig till fullo kan bemästras.54 alla«.57 En ständigt pågående kontemplation Balthasar fortsätter sedan att tala om och aktion behövs för att aktualisera kyrkan Andens särskilda verk efter himmelsfärden, som Brud och Moder. Inom ortodoxin kal�vilket inkluderar att öppna upp »Skriftens las detta aktualiserande av kyrkan för den pneumatiska mening« utan att »upplösa »levande traditionen«, vilket är Andens liv 55 bokstaven i Anden«. »Ordets återväni kyrkan.

Frank D. Macchia, Baptized in

som kallas P. Se »Tabernacle«

rations in Theology III: Creator

the Spirit: A Global Pentecostal

i International Standard Bible

Spirit, övers. Brian McNeil (San

Theology (Grand Rapids, MI:

Encyclopedia, vol. 4, revised,

Francisco: Ignatius Press, 1993),

Zondervan, 2006), 20.

red. Geoffrey W. Bromiley m.

Yves Congar, The Mystery

of the Temple, or The Man-

1988). Oavsett vilket alternativ

ner of God’s Presence to His

man föredrar är poängen här

Creatures from Genesis to the

att »tältet« är platsen där Gud

kommer Anden den hypo-

Apocalypse, trans. Reginald F.

och mänskligheten möts.

statiska föreningen mellan de

Trevett (Westminster, Maryland: Det har ifrågasatts huruvida

det verkligen fanns två tält, ett som härbärgerade arken och

Peterson, Engaging God, 93-95. Congar, Mystery, 142-143. Skillnaden är att i Kristus åstad-

David Peterson, Engaging God:

två naturerna, medan Anden

A Biblical Theology of Worship

i kyrkan inte är hypostatiskt

(Grand Rapids: Eerdmans,

förenad med densamma, utan

1992), 81.

innebor kyrkan i sin person.

Newman Press, 1962).

Se Mary L. Coloe, God Dwells

Utifrån detta finns det en viktig

ett annat där Mose tog emot

with Us: Temple Symbolism in

skillnad mellan kyrkan som

Guds profetiska uppenbarelse

the Fourth Gospel (Collegeville,

Kristi mystiska kropp och Kristi

(2 Mos 33:7-11; 4 Mos 11-12);

MN: Michael Glazier, 2001), 3.

egen förhärligade kropp. Se

eller om det förra bara utgör

Författarens kursivering.

Yves Congar, I Believe in the

en idealisering av den tradition

153.

fl. (Grand Rapids: Eerdmans,

Hans Urs von Balthasar, Explo-

Holy Spirit (New York: Seabury, KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

Den treeniga gemenskapen kännetecknas av en ständigt växande förundran och förvåning.58 Det innebär att förundran och förvåning också karaktäriserar kyrkans liv, eftersom hon deltar i det treeniga livet genom Anden som bor i henne. Det verkar som att de tidiga pingstvännerna hade en djupgående, instinktiv förståelse av den här sanningen. De hade en ständig längtan efter att söka »ny uppenbarelse«, eftersom de var helt övertygade om att Gud »gör något nytt« (Jes 43:19). Andens eget »överflöd« och överväldigande närvaro skapar en förhöjd förväntan efter »mer«. Det var ett riskabelt steg, särskilt när den nya uppenbarelsen inte var tillräckligt grundad i den Stora Traditionen, men det var inte helt utan grund, eftersom den Ande Jesus lovade att sända skulle »förkunna för er vad som kommer att ske« (Joh 16:13).

1983), 2:19-20. Congar, I Believe, 2:67. Det finns

också andra saker i NT, förutom

Andens dolda aktivitet

De Andens paradoxer som vi har tittat på handlar om det sätt på vilket han verkar. Han är den aktive tredje personen som alltid spelar en anonym roll. I Jesu

I Jesu avskedsbudskap avslöjas den helige Andes personliga identitet tydligt för första gången och där är hans roll huvudsakligen att peka på Jesus

avskedsbudskap avslöjas den helige Andes personliga identitet tydligt för första gången och där är hans roll huvudsakligen att peka på Jesus. Anden vittnar om Jesus (Joh 15:26), talar vad han hör från Jesus och ger på så sätt ära åt Jesus (Joh 16:13-14), men inte bara det – också hans

the Corinthians, NICNT (Grand

evangelikala problematik finns

Rapids: Eerdmans, 1987), 263.

i Telford Work, »Reordering

Gary D. Badcock, The House

Salvation: Church as the Proper

tempelbilden, där det som sägs

Where God Lives: Renewing

Context for an Evangelical

om Kristus direkt tillämpas på

the Doctrine of the Church

Ordo Salutis« i Ecumenical

kyrkan (Kol 2:9-10; 1 Pet 2:4-5).

for Today (Grand Rapids: Eer-

theology in worship, doctrine

dmans, 2009), 125.

and life: essays presented to

När jag talar om de olika lem-

marna i kyrkan använder jag

Fee, First Corinthians, 264.

begreppet »personlig« snarare

Geoffrey Wainwright on his

Mystical Theology, 168. Lossky

sixtieth birthday, red. David S.

än »individuell«, eftersom, som

ser Andens förmedling till kyr-

Cunningham, Ralph del Colle,

Zizoulas påpekar, varje person

kan som en kollektiv förmedling

Lucas Lamadrid (N.Y.: Oxford U.

utgör ett ecklesialt jag, inte en

i den johannitiska pingsten i

isolerad individ.

Joh 20:19-23 (166-168). Lossky

¯ma Enligt Gordon Fee är to so

Press, 1999), 182-186. The House, 192.

har kanske rätt om den första

¯n ett distributivt singular, humo

förmedlingen är riktad till eccle-

vilket innebär att »något som

sia congregans och den andra

ptiel om »The Christian and the

tillhör varje person i en grupp

(Apostlagärningarnas pingst) är

Church as Spiritual Temples«

människor formuleras i singu-

riktad till ecclesia congregata.

(Mystery of the Temple, 151-172).

En kort redogörelse av denna

Lägg märke till att tempel står i

lar«. Fee, The First Epistle to KERYX 2 2012

The House, 125. Congar har till exempel ett ka

SIMON CHAN

överbevisande verksamhet handlar om att bekräfta Jesus. Den synd som Anden överbevisar världen om är synden att inte tro på Jesus (Joh 16:9; jfr. 1:11; 3:19; 15:22). Den rättfärdighet Anden överbevisar värl-

Det är i egenskap av frukten av Faderns och Sonens kärlek som Anden sänds till världen och utövar sin egen suveräna frihet för att leda världen tillbaka till Gud genom kyrkan

den om handlar om Jesu återvändande till Fadern (Joh 16:10); det vill säga Jesu uppståndelse och himmelsfärd är Guds sätt att vända på Sanhedrins onda dom och öppet kungöra att Jesus verkligen är den rättfärdige ( jämför med Apostlagär-

plural.

Avery Dulles, »Church, Ministry,

För en diskussion av dessa två

and Sacraments«, Catholics and

aspekter av kyrkan, se Henri de Lubac, The Splendor of the Press, 1999), 102-125.

inters sub tectum meum …« Ratzinger diskuterar Augusti-

Evangelicals, 111. 25

nus syn på den helige Ande.

Till exempel Badcock, The

Church (San Francisco: Ignatius

»The Holy Spirit as Communio:

House, 197.

Concerning the Relationship of

Denna gemenskap är till sitt

Pneumatology and Spirituality

väsen eukaristisk, som Zizioulas

in Augustine,« Communio 25:2

Congar, I Believe, 2:54; The

Mystery of the Temple, 153-154.

övertygande har hävdat i sin

(Summer 1998), 327.

Detta är prästens bön i sam-

senaste bok. Se John D. Ziziou-

band med fridskyssen (ritus

las, The Eucharistic Communion

pacis) i det romerska missalet.

and the World, red. Luke Ben

Jag säger »i någon mån« därför

Tallon (London: T and T Clark,

2011).

att det finns skillnader i olika kristna traditioner om i vilken

Congar, I Believe, 3:144. »Spirit, Church, and Ministry,« Theology Today 19 (1963), 485. I Believe, 2:58.

Se Assemblies of God’s »State-

Det nya romerska missalet

ment of Fundamental Truths«,

grad sakramenten objektivt

säger: »Herre, jag är inte värdig

förmedlar nåden.

att ta emot dig i under mitt

Detta har uppmärksammats av

tak...« Detta är en mer bok-

katoliken Avery Dulles i den ka-

stavlig översättning av latinet:

tolsk-evangelikala dialogen. Se

»Domine, non sum dignus, ut

ningarna 2:23-24; 3:13-15). Slutligen överbevisar han världen om dom, eftersom den här världens furste är dömd – en dom som ägde rum när Jesus blev upphöjd på korset (Joh 12:31-32).59 Han är »personen utan ett personligt ansikte«, vars huvudsakliga omsorg handlar om att rikta strålkastarskenet på Jesus. Denna dubbla roll har sin grund i Treenighetens förhållande. Från Balthasars sätt att se det handlar den helige Andes anonymitet om att han är Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek. Han är det som Fadern och Sonen har gemensamt: den ömsesidiga kärleksgåvan till varandra, Faderns och Sonens »vi«. Vi skulle till och med kunna säga att uppmärksamheten i det trinitariska förhållandet är mellan Fadern och Sonen, där den helige Ande utgör det osynliga bandet dem emellan. Paradoxalt nog är han samtidigt också frukten av den kärleken,

no. 7. Heribert Mülen, A Charismatic

Theology: Initiation in the Spirit (NY: Paulist, 1978), 119. Detta är titeln på Tom Smails

KERYX 2 2012

KYRKAN SOM ANDENS BONING

den fria tredje personen, som »övergår« ömsesidigheten.

mål det är att vittna om Jesu och förhärliga honom (aktivt). Balthasar påpekar att det är just denna dialektik mellan att vara Anden visar sig alltså (först) som Fadold och att agera fritt som vi ser i Apostderns och Sonens gemensamma frukt, lagärningarna och hos Paulus. I Apostlasom (för det andra) kan bli självstängärningarna ser vi det i den helige Andes dig i förhållande till dem (resultatet mirakulösa gärningar bortom mänskliga är att bli »sänd«) och som (för det begränsningar och i apostlarnas frimodiga tredje) är Guds gåva till världen, som vittnesbörd om Kristus, där Anden är den än en gång låter hela Guds suveräna dolda kraftkällan. Hos Paulus ser vi Andens frihet bli känd genom det sätt på vilfrihet i en ofta upprepad Paulinsk dialekket det råder i skapelsen, i förbunden tik mellan indikativ och imperativ. Anden 60 och i kyrkan. åstadkommer ett faktum i oss, oberoende av oss (indikativ). Vi är på så sätt passiva motDet är i egenskap av frukten av Faderns och tagare av hans verk. Samtidigt ger den de Sonens kärlek som Anden sänds till världen kristna frihet att agera (imperativ).61 och utövar sin egen suveräna frihet för att Pingstvänner har inte alltid varit så leda världen tillbaka till Gud genom kyrkan. framgångsrika i att hålla samman denna Han verkar fritt och mäktigt likt den vind paradox. De flesta tenderar att betona som blåser vart den vill och samtidigt alltid Anden som den aktive tredje personen och som den som är utsänd (passivt) och vars inte hans anonymitet. Att uppehålla den

bok, som passande nog har

tic Communion and the World,

undertiteln »The Holy Spirit in

red. Luke Ben Tallon (London: T

repade gånger i Dominum et

Person«.

and T Clark, 2011), 22-24.

Vivificantem, 11, 13, 14, 22, 27, 30,

Andens gemenskap är en dif-

Den här punkten betonas upp-

Dominum et Vivificantem 10.

61, 64.

ferentierad gemenskap, inte

http://www.newadvent.org/li-

bara för att var och en har olika

brary/docs_jp02dv.htm. Besökt

gåvor, utan också för att den

9 April 2010.

innebär ett visst ordnande av

Balthasar, Creator Spirit, 111. Congar, I Believe, 2:52-55.

Nikos Nissiotis, »The Theology

Hans Urs von Balthasar, Explo-

of the Church and its Accom-

relationerna bland gemenska-

rations in Theology III: Creator

plishment,« Ecumenical Review

pens medlemmar.

Spirit, trans. Brian McNeil (San

Utrymmet tillåter inte att jag

Francisco: Ignatius Press, 1993),

utvecklar den här sidan av den andliga gemenskapen, men

127.

viktiga temat om skapelsens

Lossky, Orthodox Theology, 44,

förvandling, se Robert Davis

45.

Hughes, III, Beloved Dust: Tides

jag behandlar det i min bok Pentecostal Ecclesiology: An

29.1 (Jan. 1977), 72 För en genomgång av det

Se till exempel Philip Longman,

of the Spirit in the Christian Life

Essay on the Development of

The Empty Cradle: How Falling

Doctrine (Blandford Forum,

Birthrates Threaten World Pros-

Dorset: Deo Publishing, 2011).

perity and What to Do About It

John D. Zizioulas, The Eucharis-

KERYX 2 2012

(New York: Basic Books, 2004).

(New York: Continuum, 2008). Congar, The Mystery, 169. G. R. Beasley-Murray, Gospel of Life: Theology in the Fourth

SIMON CHAN

här paradoxen skulle exempelvis innebära att man utför stora ting för Gud, till och med mirakulösa sådana, utan att ge dem otillbörlig uppmärksamhet. Slutsats

Om kyrkan är Andens gemenskap, borde den uppvisa Andens paradoxala karaktärsdrag. Anden kommer för att ta sin boning i kyrkan och även i varje troende; han verkar i historien för att etablera institutionen och kommer samtidigt från bortom historien för att förnya institutionen med sina karismatiska gåvor; han rör sig fritt och suveränt i kyrkan och i varje person, men han rör sig också anonymt och drar aldrig uppmärksamheten till sig själv, utan leder

SIMON CHAN är

PhD (University of Cam-

bridge, UK) och professor i systematisk teologi vid Trinity Theologaical College i Singapore.

Gospel (Peabody, MA: Hen-

(Apg 13:1). Ef 4:11 skiljer på dem

drickson, 1991), 72.

som två separata grupper, men

Andrew T. Lincoln, Ephesians:

refererar inte till deras grund-

Word Biblical Commentary

läggande arbete.

(Dallas, TX: Word Books, 1990),

153.

Ibid., 165.

Ibid., 110.

Ibid., 113. López, »Eternal Happening«, 236-42. G.R. Beasley-Murray, Gospel

Balthasar, Creator Spirit, 107, jfr.

of Life: Theology in the Fourth

Rudolf Schnackenburg, Ephesi-

145-146. Denna ständigt väx-

ans, övers. Helen Heron (Edin-

ande nyhet utgår från Baltha-

burgh: T and T Clark, 1991), 123.

sars förståelse av den treenige

Det faktum att »apostlar och

Guden som en »kärlekshändel-

126. Jfr. David L. Schindler,

profeter« i båda texterna styrs

se«. Se Antonio López, »Eternal

»Institution and Charism: The

av en bestämd artikel kan tyda

Happening: God as an Event of

Missions of the Son and the

på att samma grupp männis-

Love,« Communio 32 (Summer

Spirit in Church and World,«

kor avses: apostlar som har en

2005): 214-245.

Communio 25:2 (Summer

alltid tillbedjarna i riktning mot Jesus och Fadern. Han påminner kyrkan om det som har varit och visar också kyrkan vad som skall ske. Han upplyser kyrkan med en ständigt växande förståelse av den tro som en gång meddelats de heliga. Att hålla de här paradoxerna samman är kännetecknet på en verklig pentekostal andlighet, det vill säga, en andlighet som på ett avgörande sätt har formats av pingstens stora händelse.

karismatisk, profetisk funk-

tion, som till exempel aposteln

Paulus som också var en profet

Gospel (Peabody, MA: Hendrickson, 1991), 77. Balthasar, Creator Spirit, 125-

Ibid., 107, 155. Ibid., 152-153.

1998), 258. Balthasar, Creator Spirit, 128-131.

Ibid., 109. KERYX 2 2012