Keryx nr 2 2013 by Livets Ord

En tidskrift för tEologi och andligt liv

10 år 2003-2013

Ögon att se med kristen estetik och fulländat seende taylor worlEy

Vägar till enhet ulf Ekman

Guds gömdhet mark carlsson

Var är Gud i min vardag? folkE t. olofsson

nummer 2

årgång 11

2013

mEdvErkandE

ulf ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen livets ord samt hedersdoktor vid oral roberts university.

Chefredaktör oCh ansvarig utgivare

ulf Ekman redaktör

henrik Engholm art direCtor

folke t olofsson är teol dr, docent, stm samt kyrkoherde emeritus.

Jonatan strömgren repro/tryCk

hallvigs reklam aB, morgongåva isBn

taylor Worley är Ph.d. i teologi och assistant dean for spiritual life och assistant Professor of christian thought and tradition vid union university i Jackson, tennessee.

mark Carlsson är ma i teologi, har arbetat som studentsekreterare i credo och är numera präst i Betlehemskyrkan i stockholm.

Christian Braw är präst i svenska kyrkan, han är en mångsidig författare och docent i systematisk teologi vid åbo akademi.

978-91-7866-901-1 issn

1652-2494 utgivare

livets ords förlag prenumeration

helår (4 nr): 299 kr lösnummer: 89 kr för prenumeration och adressändring, kontakta: kontakt

keryx, Box 17, 751 03 uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu vad Betyder keryx?

keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold. tidskriften keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. i tidskriftens logotyp ses även det klassiska kristusmonogrammet XP. med detta vill vi betona att kristus är förkunnelsens kärna. den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om Jesus kristus. omslag: Uppståndelsen av matthias grünewald, från isenheims altartavla. copyright © 2013 Eftertryck av artiklar och allt annat material i denna tidning, helt eller delvis, är förbjudet. vid frågor, kontakta redaktionen.

INNEHÅLL

NR 2 2013 LEDARE ULF EKMAN SIDA 4

Vi tar vår Vägar tillkallelse enhet – de nya karismatiska på allvar kyrkorna och enhetsfrågan ARTIKLAR

ULF EKMAN SIDA 6

Var är Gud i min vardag? – om det indirektas direkthet FOLKE T. OLOFSSON SIDA 18

Ögon att se med – kristen estetik och fulländat seende TAYLOR WORLEY SIDA 30

Guds gömdhet MARK CARLSSON SIDA 48

RECENSION

Hägglund & Sjöberg: Matthias Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis CHRISTIAN BRAW SIDA 62

I en tid då Bibeln ifrågasätts behöver vi stå upp för sanningen – rotade och pålästa. Det är dags nu. Ta ett nytt steg i din kallelse. Studera på Livets Ords Teologiska Seminarium.

KERYX 2 2013

loteol.se facebook.com/loteol

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE! ALLA MÄNNISKOR BÄR PÅ FÖRDOMAR av något slag. Det

gör även vi kristna. Det är en del av vår mänskligt begränsade situation. Vi har saker vi tycker om och sådant vi inte tycker om och vi har lätt för att generalisera. Vi bär på fruktan och okunnighet och detta blandar sig in i våra attityder och uppfattningar. Vi ärver också många åsikter från andra, från vår närmiljö och vår omgivande kultur. Det blir sammantaget en ryggsäck vi bär på, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ofta tror vi att vi vet saker, bara för att sedan inse att vi egentligen inte alls hade koll på fakta. Vi hade omedvetet övertagit vår omgivnings åsikter och attityder och förde oreflekterat dessa vidare. Vi har helt enkelt blinda fläckar. Detta är inget att förfäras över, men det måste bearbetas. Problem uppstår när vi upptäcker att vi faktiskt hade fel och ändå inte vill böja oss för fakta, för ett annat sätt att se på saker. Vi vill inte inse att våra attityder byggde på lösan sand. Det bjuder emot att erkänna att man hade fel. Fördomar har ofta med gruppbeteende att göra. Grupper har byggt upp en arsenal av åsikter och delar man inte dem fullt ut, kan man riskera att stötas bort. Vi människor är sociala varelser och avskyr utstötning. Vi har ett stort behov av bekräftelse och rädslan för att avvika och därmed hamna utanför är stor. Det är därför lätt att yla med vargarna istället för att mer noggrant kolla upp obekväma fakta. VÄRLDEN ÄR FULL AV GRUPPERINGAR av olika slag. När det

gäller fördomar dessa grupper emellan, verkar det vara så att ju längre man befinner sig från den andra gruppen som man inte är överens med, desto mindre känner man till om dem och desto mer svepande och generaliserande blir fördomarna. Det är alltså ett viktigt arbete att hjälpa varandra att frigöra sig från vanföreställningar, att skaffa saklig kunskap, bli mer empatisk och söka gemenskap med dem som

KERYX 2 2013

LEDARE

man annars sökt undvika och kanske gärna också talat illa om. Som kristen är det ett grundläggande handlingssätt att älska sin nästa såsom sig själv. Även den »nästan« som man inte håller med. Vi kan inte leva i egenrättfärdiga ghetton om vi skall kunna leva ut evangeliets kraft idag. Detta gäller i högsta grad vår gemenskap med andra kristna. Vi behöver faktiskt hela Kristi kropp. Vi måste därför se över om våra Som kristen är det ett grunddefinitioner av och gränser kring Kristi kropp läggande handlingssätt att är för snäva. Att bli nyfiken på, närma sig och älska sin nästa såsom sig själv. upptäcka och uppskatta de tillgångar som Även den »nästan« som man finns i andra kyrkor, är både ett tecken på inte håller med ökad andlig mognad och ett Andens verk som raserar murar och förenar troende från vitt skilda sammanhang. HÄR FINNS ETT ARBETE ATT UTFÖRA. Vi behöver på ett

sakligt sätt reda ut vad våra medsyskon egentligen tror, inte vad jag antar att de tror eller vad andra, av olika skäl, influerat mig till att tro att de tror. Denna kärleksgärning kommer att ge mycket resultat, innebära en självrannsakan och öppna nya dörrar för djupare gemenskap. I en tid av inre sekularisering, av konkurrenstänkande och fragmentisering som når djupt in i dagens kristenhet, är det mer än dags att våga ta nya steg för att samlas kring det som är det centrala, det väsentliga och det allmänneliga. Då kommer vi att upptäcka hur mycket mer vi faktiskt har gemensamt än vad som egentligen skiljer oss ifrån varandra. Däri ligger en djupare och mer sann enhet.

Ulf Ekman

KERYX 2 2013

ULF EKMAN

Vägar till enhet

de nya karismatiska kyrkorna och enhetsfrågan

AV ULF EKMAN

DENNA ARTIKEL UTGÖR INTE någon översiktlig, systematisk

framställning, utan jag har valt ett mer kyrkohistoriskt perspektiv, där också de psykologiska låsningarna beaktas. Artikeln handlar alltså inte om vad de nya karismatiska kyrkorna, de så kallade »samfundsoberoende grupperna«, tror och praktiserar, utan snarare om att hitta gemensam mark för att uppnå samförstånd och om möjliga vägar att utveckla enhet. 1. Kortfattad historisk bakgrund

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna. Som »bibeltroende gemenskaper« ser man Joh 17:11, 21-23; 1 Kor 12:12-13 och Ef 4:3-6, 13 som grundläggande sanningar om Kristi kropps enhet. Utifrån sina karakteristiska perspektiv och unika kännetecken, betygar alla karismatiska och samfundsobereonde grupper på olika sätt sin tilltro till värdet och vikten av enhet, även

KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

KERYX 2 2013

ULF EKMAN

om ämnet inte alltid ges så stor prioritet på agendan. Orsakerna till detta är många. De nya karismatiska kyrkorna och grupperna har vuxit fram i någon form av karismatisk väckelse i protestantisk miljö och präglas

Enhetsfrågan är något som de nya karismatiska kyrkorna delar med alla kristna

till stor del av pentekostala särdrag. Det innebär att de här församlingarna och rörelserna – medvetet eller omedvetet – bygger på ett distinkt och tydligt arv. I princip bygger de nya karismatiska församlingarna på en grundläggande protestantisk teologi. Reformationens grundläggande uppfattningar om nåd, försoning och frälsning, syn på Skriften, traditionen, Kyrkan och ämbetena utgör de pingstkarismatiska gruppernas dogmatiska grund och centrum. I så måtto är man i bred bemärkelse protestantiskt evangelikal. Från reformationen går linjen via 1700-talets pietism, 1800-talets evangelikala missionsrörelser och helgelserörelse till de olika pentekostala grupper som föddes i början av 1900-talet. Från pingstväckelsens utbredning, med dess betoning på andedop, Andens nådegåvor och betoning av det övernaturliga, finns en kontinuitet som sträcker sig genom 1940- och 50-talens helandeväckelse till den karismatiska väckelsen och dagens förnyelserörelser. Det är i kölvattnet av de här rörelserna som de nypentekostala, samfundsoberoende grupperna har uppstått. När man kort vill sammanfatta dessa gruppers teologi, andlighet och socio-kulturella strukturer, måste de här historiska inflytandena tas

med i beräkningen. Här hämtas inspirationen, förebilderna och teologin. 2. De samfundsoberoende gruppernas gemensamma nämnare

Trots yttre organisatoriska särdrag eller dogmatiska skillnader och olika betoningar, kan man hävda att det finns starka gemensamma huvudpunkter hos dessa grupper. 1. För det första finns det en stark betoning på det personliga livet med Gud, där omvändelse, det kristna livets erfarenheter och en vandring i Kristi efterföljelse betonas. 2. För det andra finns det en stark betoning på Skriften, ofta i motsättning till traditionen. Traditionen identifieras ofta negativt som nedärvda mänskliga åsikter och extra plikter påtvingade av människor. Skriften läses i enlighet med reformationens principer; det är människans eget samvete och rätten till individuell tolkning genom det allmänna prästadömet, utan ett läroämbete, som gäller. 3. För det tredje finns det en betoning av det övernaturliga, Andens verk i tiden och manifestationer av tecken och under i dag. 4. För det fjärde finns det en stark betoning på att rekrytera lekmän till tjänst och en stark maning till mission som inkluderar alla troende. Runt dessa fyra huvudpunkter kan man samla det mesta som tros, levs och praktiseras i samfundsoberoende grupper. Punkterna grundar sig på vad de karismatiska kyrkorna och grupperna uppfattar att Skriften lär om vad som var centralt i KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

Jesu liv och tjänst och vilka bindande bud han har gett sina lärjungar. Omkring detta centrum råder en stark, inre konsensus och samstämmighet bland nya karismatiska församlingar. Denna samstämmighet har sitt ursprung i en teologisk övertygelse gällande väckelsens väsen och nödvändighet och i en iver för dess utbredning. Detta fokus på väckelse kan också förklaras genom den starka betoningen av andligt – eller evigt – liv (Joh 10:10). Nya karismatiska församlingar är intresserade av vad detta egentligen innebär för individen och hur det andliga livet förs vidare. Detta anses vara evangeliets kärna och centrum i Jesu frälsande gärning, som fortsätter genom hans lärjungars tjänst, i Kristi kropp. I korthet skulle man kunna säga att den samfundsoberoende kristenhetens hela existensberättigande grundar sig på tre kärnövertygelser:

det inre livet, tillväxt i det yttre och en manifesterad andlig enhet.

Beroende av hur olika grupper har ärvt dessa tre övertygelser och anammat dem, har de slutat i större eller mindre splittringar, läromässiga differentieringar och till och med i villoläror. Man kan naturligtvis också argumentera för att alla tre övertygelserna på varierande sätt delas av alla samfund och utgör en del av alla kyrkor. Här finns därför både en källa till djupare enhet och till fortsatt splittring, beroende på hur man väljer att se på dessa. Styrkan i de samfundsoberoende grupperna ligger i deras starka betoning av de fyra huvudpunkter och tre kärnövertygelser som jag här kortfattat har skissat. Mycket mer uppmärksamhet skulle kunna ägnas var och en av dem. Då skulle fler nyanser framträda. Reformationens syn på Skriften, nöden för människornas frälsning och 1. Behovet av en väckelse i varje genebehovet av erfarenheter av den helige Ande ration och behovet att nå de onådda har skapat en livsstil som – på gott och ont – oavsett om de befinner sig i eller – har individen i centrum, är minimalistisk utanför den kristna kyrkokulturen – för i synen på Kyrkan och har en negativ hållatt dessa ska få sin egen personliga tro ning till traditionen. För att säga det enkelt, på Jesus Kristus, i enlighet med misoch därigenom riskera överförenkling, sionsbefallningen. 2. Behovet att utmana och väcka de befintliga kyrkostrukturerna, för det Här finns därför både en källa andliga livets förnyelse, reformation till djupare enhet och till fortoch upprättelse, men samtidigt att på satt splittring, beroende på hur olika sätt avgränsa sig ifrån vad som man väljer att se på dessa uppfattas som tecken på avfall, världslighet och antikristna tankar inom kristenheten. skulle man kunna säga att väckelsekristen3. En längtan att se Kristi kropp i sin dom med dess koncentrerade betoning på fullhet och skönhet resas upp och nuet, har en flexibel förmåga att nå ut till förverkligas i sin kallelse och sitt väsen. människor, men samtidigt bär med sig en Detta handlar både om fördjupning av ovillighet att djupare koppla med den tidi-

KERYX 2 2013

ULF EKMAN

gare historien och den kristna traditionen. Dessa perspektiv är en del av väckelsekristendomens »andliga gener«. Utifrån detta bör man se pietismen, 1800-talets väckelser och inte minst 1900-talets pingstväckelse, främst som lekmannaväckelser med syfte att aktivera just lekmännen, de troende, så att de tar sig an sitt mandat, mognar och hittar sin roll och plats i Kristi kropp. Kyrkliga ämbeten och kyrkostrukturer får då automatiskt en underordnad roll och ses antingen som mindre väsentliga eller till och med som regelrätta hinder, beroende på vilken grupp man frågar. I betoningen av lekmännen och aktiverandet av den individuelle troende, ligger en polemik, som ibland blir antagonistisk mot varje form av auktoritet. Den här tendensen kommer särskilt fram i den traditionellt protestantiska grenen av den karismatiska väckelsen, medan många moderna karismatiska församlingar däremot har balanserat upp detta med en lite starkare struktur, främst centrerad kring den lokale pastorn eller de ämbeten som nämns i Efesierbrevet 4:11-13. 3. Synen på omvärlden

I detta sammanhang blir det också viktigt

Man menar ofta att engagemang utanför kyrkan inte främjar det högst prioriterade målet, vilket är världens frälsning

att uppmärksamma de nya karismatiska kyrkornas syn på den omgivande kulturen. En pessimistisk syn på världen, grundad i tron på människans syndafall (förstärkt genom arvet från reformationen) tillsam-

mans med en stark kristocentrisk betoning av evangeliet, med tonvikt på den individuella personen (ett arv från pietism och helgelse- och missionsrörelser) leder till två saker. Ett slags ointresse eller misstänksamhet uppstår i förhållande till de omgivande kulturerna och en brist på engagemang för att arbeta för strukturella förändringar i samhället. Man menar ofta att engagemang utanför kyrkan inte främjar det högst prioriterade målet, vilket är världens frälsning. Men kan säga att den Apostoliska trosbekännelsens andra artikel är så dominerande att den hotar de två andra artiklarnas plats i tron. Det här resulterar i en försvagning av första trosartikelns skapelsetro, trots att skapelsen är den scen där försoningens drama utspelar sig. Men det försvagar också den tredje artikeln, där Anden och kyrkan starkt sammankopplas och där de »heligas gemenskap« gestaltas. Man kan däremot inte dra slutsatsen att nya karismatiska församlingar i allmänhet är ointresserade av kultur eller av socialt och politiskt engagemang. Det finns dock en tendens att deras engagemang huvudsakligen fokuseras på enskilda frågor, såsom till exempel abort, istället för att ha en bred syn på kyrkans kulturella och sociala mandat. Det finns dock grupper som är mer aktiva på det här området och som inte ansluter sig till den klassiska pietistiska världsbilden, med dess mer introverta drag. I ett klimat som lätt präglas av behovet av teologiska markeringar, där synen på världen kännetecknas av en övergripande omsorg om dess frälsning, lämnas ofta inte mycket utrymme för vilja till samförstånd. I en miljö där samfundsoberoende grupper begränsar sig i sina relationer till andra kyrkor, som man anser är i behov av KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

väckelse, och genom avståndstagande till dessa kyrkors läror, kommer varje tanke på kristen enhet primärt att handla om närstående grupper och hur dessa ska relatera till varandra. Samtidigt kan en stark misstro mot falsk ekumenik utvecklas, som ofta bär apokalyptiska drag med inslag av varningar mot förförelse. Det finns alltså något i de nya karismatiska församlingarnas grund, teologi och struktur som lätt framstår som anti-enhetssträvande. Just i det reformatoriska fröet, arvet, i väckelsetanken och i upprättelsearbetet finns en baksida, ett inslag av motstånd som består i att man avskiljer sig själv, för att vara annorlunda, för att »gå ut från dem« och, för Guds skull, »skilja« sig från »de avfälliga«. Under detta ligger tanken på och längtan efter en ren och genomhelgad församling. Ett centralt bibelord som ofta citeras är Andra Korintierbrevet 6:14-18. Separatismens och splittringens realitet finns i denna miljö långt mer än man ofta är villig att tillstå. Splittringens betydelse minimeras därför eller också ingår den som en del i teologin och rättfärdigas. I det senare fallet kan det hävdas att avfall och splittring är en del av det andliga livet och att det måste vara på det viset. Den ena väckelsevågen följer på den andra. Den ena vinsäcken torkar och måste därför ersättas av en annan. Flodfåran slammar igen och vattnet bryter sig loss och bildar en ny fåra. Naturen erbjuder en rad illustrationer som ligger nära till hands för att beskriva en väckelses olika faser. I den protestantiska traditionen med dess minimalistiska och funktionalistiska kyrkosyn, finns inte någon djupare övertygelse gällande vikten av enhet som sådan. Yttre kyrkliga strukturer och historiska traditioner ses i bästa fall som mänskliga beKERYX 2 2013

hållare av något gott, i värsta fall som hinder till evangeliets enkelhet, klarhet och kraft. Enhet söks därför ofta på en funktionalistisk grund, för att uppnå större slagkraft i särskilda aktiviteter och ofta på grundval

Enhet söks därför ofta på en funktionalistisk grund, för att uppnå större slagkraft i särskilda aktiviteter och ofta på grundval av antagandet att vi alla redan är ett - på ett osynligt sätt

av antagandet att vi alla redan är ett – på ett osynligt sätt. I vissa fall finns det ett klart ointresse för enhet, särskilt när det finns en stark segregation eller en resignation inför den historiska verklighetens otaliga splittringar som verkar oöverstigliga. 4. Enhetens byggstenar

Historiskt sett finns det ibland en tendens i nya karismatiska kyrkor att när man har upplevt stark tillväxt och blivit etablerade, uppstår en längtan efter fördjupning – och häri ligger ett frö till längtan efter enhet. Nya testamentet är så otvetydigt på det här området, att det inte kan ignoreras i längden. Svårigheten blir då att identifiera den Kropp i vilken enheten ska manifesteras. Det här är särskilt svårt i ett sammanhang där man har identifierat sig själv och byggt hela sitt existensberättigande på att »inte vara som andra«, eftersom det är i relation till dessa »andra« som enheten skall byggas. Här uppstår en utmaning, inte minst bland pastorer och ledare, att göra en omorien tering i sin förståelse och förkunnelse.

ULF EKMAN

Alltså måste arbetet för enhet börja med en djupare förståelse av den egna identiteten som kyrka Detta blir mycket svårt om ledarskapets identitet bygger på en vilja att vara mer radikal, mer levande, mer äkta och mer biblisk än omgivande kyrkor och grupper. Alltså måste arbetet för enhet börja med en djupare förståelse av den egna identiteten som kyrka. Detta kommer att skapa förutsättningar för en djupare uppskattning av ecklesiologi och leda till att man öppnar sig för andra kyrkor som man tidigare inte har velat erkänna. Men när den här förståelsen av kristen enhet börjar utveckla sig, uppstår vissa fallgropar. Den första är tanken att

ens uppdrag i själva verket är att förändra de andra. En annan är att man enbart vill stå samman för att man önskar nå ett visst strategiskt mål, och därför måste närma sig dem. Det här skapar ett pragmatiskt sätt att tänka på enhet utifrån en funktionalistisk anda som är kortsynt och i längden dömt att misslyckas. När man begrundar de stora teologiska skillnaderna mellan de protestantiska, karismatiska nya kyrkorna och de sakramentalt orienterade historiska kyrkorna, kan det ytligt sett verka som att hindren för KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

enhet är oöverkomliga, vilket jag dock inte tror är fallet. Från ett strikt ecklesiologiskt perspektiv, finns det många uppenbara och utmanande skillnader. Det är förmodligen ingen fruktbar utgångspunkt att börja där. Man kan då lätt hamna i debatter om struktur, ämbeten och förvaltandet av sakramenten, eftersom det är här de största skillnaderna finns, både teologiskt och kulturellt. Dessa skillnader är så stora att de nya karismatiska församlingarna ofta har övertagit ett mycket antagonistiskt sätt att tänka från de äldre protestantiska, evangelikala och pentekostala samfunden och knappt ens är villig att erkänna till exempel den Katolska kyrkan som en genuin kyrka. En skillnad görs ofta mellan »pånyttfödda katoliker« och kyrkan som ett yttre system fyllt av villfarelse. Syftet med gemenskap är då att »rädda« människor ut ur detta system. Det kan knappast bli någon djupare enhet förrän dessa attityder på djupet omprövas och överges, liksom liknande attityder från de historiska kyrkorna där man ofta betraktar väckelserörelser som sekter. 5. Ett kristologiskt centrum

Enhetssträvanden har ofta börjat med ett ömsesidigt erkännande av varandras dop. Det finns ett stort värde i detta, men frågan är om man inte hellre borde samlas runt den fornkyrkliga bekännelsen »Jesus är Herre« och göra detta till centrum för diskussionerna om en gemensam tro. Då kommer utgångspunkten inte att vara motsättningarna mellan sakramentala och icke sakramentala teologier, utan kommer att koncentreras kring Jesu Kristi person, hans frälsande verk och dess konsekvenser i och för Kyrkan i dag. I just kristologin finns stora förutsättningar för enhet. På det KERYX 2 2013

här området råder redan avsevärd samstämmighet. För det är i Jesu person, Guds inkarnerade son, den korsfäste, uppståndne och uppstigne Frälsaren, som vår frälsnings helhet finns. Den frälsningen ska levas ut och ges fullt uttryck i Kyrkan, Kristi kropp. Enkelt uttryckt, om vi kommer till en samsyn om Jesus, Guds son, om vi ser hans ansikte och förnimmer den härlighet och uppenbarelse som strålar från hans ansikte (Hebr 1:3; 2 Kor 3:18; Rom 8:29), då kommer vår gemenskap i den uppenbarelsen att mer och mer forma oss till hans avbild och där kommer enhet oundvikligen att uppenbaras och uttryckas. Detta verk att uppenbara Jesus Kristus för oss och i oss, är ett Andens verk. När vår överlåtelse åt bekännelsen att »Jesus är Herre« blir vår djupaste identitet, då är det Andens verk som också på djupet för oss samman. Ur detta växer då fram en djupare förståelse för denne Herres kropp, Kyrkan – och vår identitet där. Det är ingen tillfällighet att Paulus viktiga kapitel om Andens gåvor, Första Korintierbrevet 12, också är kapitlet om enheten mellan de olika lemmarna i Kristi kropp. Detta kapitel börjar med den fornkyrkliga kristna

Då kommer utgångspunkten att koncentreras kring Jesu Kristi person, hans frälsande verk och dess konsekvenser i och för Kyrkan i dag

bekännelsen »Jesus är Herre« (12:2), vilket Paulus säger, endast kan uttalas genom den helige Andes kraft. Här finns ett kristologiskt centrum, vilket genom den helige Ande skapar en ecklesiologisk verklighet

ULF EKMAN

som karaktäriseras av en ontologisk enhet, och en funktionell effektivitet från Anden. Det här är en framkomlig modell för enhet som många nya karismatiska församlingar och grupper skulle vara öppna för. Den här vägen skulle leda både till ett sunt kristologiskt centrum och till ett erkännande av Andens verk i Kristi kropp som samfundsoberoende grupper skulle känna igen och bekräfta. Utifrån detta kan en ökad förståelse av Kristi kropps historiska utveckling och dess strukturella utformning komma snabbare. Det går knappast, i relation till Katolska kyrkan, att börja med Petrusämbetet eller jungfru Marias plats, eftersom dessa utgör två enorma stötestenar som skrämmer protestanter kanske mer än något annat. Men, i ljuset av ett uppenbarat kristologiskt centrum kan också de frågorna anta sina rätta proportioner, belysas i syfte att få tillbörlig uppskattning och till och med uppväcka nyfikenhet och respekt bland de nya karismatiska kyrkornas medlemmar. 6. Från kristologi till ecklesiologi

Ecklesiologiska frågor kan förstås inte undvikas – och det bör inte heller göras. I den

Det här är en framkomlig modell för enhet som många nya karismatiska församlingar och grupper skulle vara öppna för

här diskussionen kommer vi oundvikligen att tvingas ta itu med det paradigmskifte som reformationen innebar i förhållande till sakramentala och icke sakramentala teologier. För människor som har vuxit upp

i en nyare karismatisk församlingsmiljö, framstår de traditionella kyrkornas sakramentala liv som främmande och föråldrat. Så skulle man kunna tro att det är, men erfarenheten hos många, inte minst bland unga människor i dessa sammanhang, säger att det inte alltid är så. Vi vet att människor som upplevt att de har fått en levande tro efter ett uppbrott från en sakramental miljö, ofta är mycket negativa liksom de som har fostrats i starkt anti-katolska miljöer. Dessa miljöer har ofta uppstått som en reaktion mot historiska kyrkor med en episkopal karaktär och en fast liturgi. Bland protestanter har sådana kyrkor ofta inslag av liberal teologi, med dess typiska rationella avståndstagande från Bibelns sanningar. Detta avståndstagande omfattar de klassiska troslärorna, men också, i upplysningens anda, ett förakt mot det övernaturliga och för Bibelns skildringar av tecken och under. Många av dem som har anslutit sig till nya karismatiska församlingar, men som har kommit från andra kyrkor, har ofta upplevt enkelheten, tron på Jesus, Skrifterna och Andens ingripande i vardagslivet som mycket befriande. Deras tro har blivit levande och har förankrats i verkligheten och i vardagslivet. Detta sker eftersom den kristna erfarenheten kommer i centrum på ett annat sätt och att förväntan på Guds omsorg och hans ingripande blir mer uttalad. Det handlar om en reaktion på den västerländska intellektualismen som så ofta har slagit rot i de historiska protestantiska kyrkornas teologi. Människor, särskilt från ickekristna och sekulariserade bakgrunder, men ibland också från historiska kyrkor med en teologiskt liberal karaktär, upplever den moderna teologiska debatten som anemisk och andefattig, ibland som ett direkt KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

svek mot evangeliet och den moderna människans verkliga andliga behov. När man i dessa sammanhang talar om kyrkans objektivitet och visar kyligt avståndstagande från upplevelsebaserad kristendom, grundad i personliga upplevelser, uppfattas detta som en förklädd förnekelse av evangeliets löften. Den katolska betoningen på objektivitet och dess sakramentala teologi förkastas då lätt av dessa grupper. Här har den protestantiska liberalteologin gjort mycket skada och blivit ett instrument för alienation och främlingskap mellan olika väckelsekristna grupper och den Katolska kyrkan, vilken av dem – rätt eller fel – uppfattas som själva förkroppsligandet av formalism. Här spelar fruktan, inte bara för villolära, utan också för att gå miste om den kristna erfarenheten, oss ett spratt och håller många tillbaka från att närma sig de historiska kyrkorna. 7. Synen på det övernaturliga

Det finns ett antal beröringspunkter som kan tjäna som vägar till en större nivå av enhet. En sådan beröringspunkt är de karismatiska inslagen. Samfundsoberoende grupper har till stor del fått sin identitet – historiskt, teologiskt och praktiskt – från den pingst-karismatiska erfarenheten. Den erfarenheten är helt formerande för alla sådana grupper, men skiljer dem också från äldre evangelikala kyrkor och organisationer med vilka de i övrigt har mycket gemensamt. Den lågkyrkliga protestantiska teologin, färgad av pietism, med sin betoning av det inre livet och den personliga erfarenheten, har i sig självt en djupt rotad misstänksamhet mot det sakramentala. En avskalad minimalism och en aversion mot yttre manifestationer har förmedlats från geneKERYX 2 2013

ration till generation. Detta bryts till en del upp i och genom den pingst-karismatiska framväxten. Här finns, ofta omedvetet, ett återknytande till yttre symbolhandlingar och yttre liturgiska manifestationer, om än i

Det finns ett antal beröringspunkter som kan tjäna som vägar till en större nivå av enhet. En sådan beröringspunkt är de karismatiska inslagen

en annorlunda och mindre strikt form. Här finns också en förståelse av den sakramentala teologins förmedling av nåd och, åtminstone i vissa grupper, en förståelse av Jesu verkliga närvaro i nattvarden. Det här representerar ett definitivt avsteg från den historiska protestantiska teologin och, även om det sker omedvetet och embryoniskt, utgör det de facto ett närmande till en katolsk syn. Processioner, handpåläggning, smörjelse med olja och bönedukar är indikationer på en sakramental tro. Hela synen på det övernaturliga ligger klart närmare katolsk tro än vad det gör den klassiska evangelikala synen. 8. Potentiella vägar till enhet

Avslutningsvis kan man peka på ett antal områden där ett samtal om enhet skulle vara fruktbart. 1. Synen på Bibeln som Guds ord. På det här området råder det stora missuppfattningar av varandra på båda sidor. Pingstkarismatiska grupper blir ofta mycket överraskade när de inser att det finns en stark tro på Bibeln och en lång tradition av genuin och trogen bibelutläggning i den

ULF EKMAN

Katolska kyrkan. En förståelse av att »läsa Bibeln med kyrkan«, genom traditionen, skulle kunna uppnås relativt enkelt, om bara tillfälle ges till en pedagogisk förklaring av vad det egentligen betyder. Detta

renheter av den helige Ande, som är en stor tillgång, kan på olika sätt spåras bakåt genom kyrkohistorien. Dessa erfarenheter måste respekteras av yngre karismatiska rörelser som den helige Andes verk, inte minimeras eller föraktas, och kan då tjäna som en grund för att återupptäcka den Det förakt för kyrkohistorien helige Andes verk i historien. Det förakt för som ofta finns i nya karismakyrkohistorien som ofta finns i nya karistiska församlingar och grupper matiska församlingar och grupper har olika har olika ursprung. Ett av dessa ursprung. Ett av dessa är förfallsteorin som är förfallsteorin i stort sett ignorerar allt som ägde rum efter 300-talet, eller till och med tidigare, fram till antingen reformationen på 1500-talet kan också medföra att den katolska kritiken eller pingstväckelsen på 1900-talet. Detta av väckelsekristna som naiva fundamentaytliga och revisionistiska sätt att se på lister faller. Bland katoliker finns det ofta en historien måste bearbetas och korrigeras. schablonmässig uppfattning av hur protes- Först då kan den helige Andes verk getanter läser Bibeln – subjektivt, individuanom kyrkohistorien till fullo förstås. Detta listiskt, ytligt bokstavligt, anti-intellektuellt, verk av den helige Ande måste lyftas upp, och så vidare – och detta skulle behöva belysas och förstås. Då kan väckelsekristna bearbetas. Med grundval i en gemensam få ett återupprättat förtroende för och förbibelsyn, skulle man kunna gå vidare och ståelse av Kyrkan som ett redskap i tiden, i finna enhet gällande ett stort antal etiska alla tider. Utan denna förståelse kommer all och moraliska frågor, där man kanske har ecklesiologi att falla platt, eftersom de nya lättare att nå fram till en åtminstone en karismatiska församlingarna uppfattar allt handlingsenhet i vissa specifika aktioner. tal om ämbeten, sakrament, tradition och 2. Kristologi. En medveten strävan att senare proklamerade dogmer, som »senare sätta Jesus i centrum skulle, som tidigare tillägg«, och därför som uttryck av förfallet. nämnts, skapa en större förståelse av vad 4. Den helige Andes verk i helgelsen. Det båda parter anser vara det viktigaste i sin måste sägas att arbetet för enhet ytterst sett tro och en realistisk utgångspunkt för att gå är ett Andens verk, som de nyare karismavidare. tiska församlingarna – som på ett särskilt 3. Den helige Andes verk i historien. De sätt vill bekänna sig till Anden och vill vara nya karismatiska församlingarnas erfatrogna mot den helige Andes verk i tiden –

KERYX 2 2013

VÄGAR TILL ENHET

måste gensvara på. I detta sammanhang bör det nämnas att det specifika Andens verk som vi kallar helgelse, är av särskilt intresse för samfundsoberoende grupper. Det innebär att man gärna vill samtala kring de specifika mekanismer som har skapat splittring, såsom högmod, elitism, maktbegär, villoläror och världslighet. Samma Andens verk som visar på vägar till enhet avslöjar också våra djupare motiv för splittring. Det finns ett behov av en djupare öppenhet för att analysera dessa mekanismer och underordna sig det Andens verk som avlägsnar dessa underliggande hinder för enhet. 5. Synen på enhet. Det finns en rädsla för formalisering av yttre organisatorisk enhet bland de nya karismatiska kyrkorna. Här ses inte Jesu ord i Johannes evangelium kapitel 17 som ett uttryck för yttre och synlig enhet. Man faller istället tillbaka på den reformatoriska synen av kyrkans »osynliga enhet«. Härtill kommer också en rädsla att yttre strukturer inte kommer att bevara Andens liv och frihet, utan istället kommer att kväva den. En syn på enhet i mångfald, av Kyrkans innersta väsen, av Kristi kropps liv och av enhet i hjärtat, vilka föregår den dogmatiska och strukturella enheten, måste belysas och pedagogiskt förklaras. Vikten av gemensam bön och gemensam handling i särskilda frågor, till exempel etiska problem, är av särskild betydelse. 6. Det eskatologiska motivet. Trots stora skillnader i eskatologin, finns det ändå många beröringspunkter. Det gäller

KERYX 2 2013

synen på nödvändigheten av enhet »för att världen skall tro« (Joh 17:21). I pingstkarismatiska församlingar har ofta funnits en stor betoning av den yttersta tiden och upprättelsen av Kristi kropp, som inte kan ske utan en sann enhet samt en tro på en stor världsvid skörd av människor för Guds rike, innan Jesu återkomst (Matt 24:14). Detta kan inte ske om inte Kyrkan är enad och stark, andligt mobiliserad för att utföra detta uppdrag på ett effektivt sätt. Båda dessa element – upprättelsen av Kyrkan i enhet och Kyrkans uppdrag att nå världen – bär på eskatologiska drag, eftersom båda ses som villkor för Jesu återkomst. Syftet med denna korta och summariska framställning har varit att ge några utgångspunkter för vidare samtal om enhet. Den är på inget sätt uttömmande, men kan förhoppningsvis användas som ett utkast för att koncentrera sig på vissa områden där samsyn är tänkbar och där det kunde vara möjligt att gå vidare mot en djupare enhet. Detta är absolut nödvändigt för Kristi kropp, som i dag är djupt plågad av osunda splittringar, som så starkt står i motsättning till hjärtat och viljan hos Honom som är huvudet för kroppen, Jesus Kristus.

ULF EKMAN är

fil kand, teol kand, pastor

i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral Roberts University.

CHRISTIAN BRAW

RECENSION

Så tänkte man på Vasas tid TITEL: Matthias Hafenreffers Compendium doctrinae coelestis FÖRFATTARE: Bengt Hägglund & Cajsa Sjöberg FÖRLAG: Skara stiftshistoriska sällskap 2010

SOM ETT PARADOXALT NATIONALMONUMENT ligger skeppet

Vasa i sitt futuristiska koppartält. Men vad tänkte de som levde på den tiden? Det var en tid när Sverige-Finland upplevde en bildningsexpansion utan like. På några årtionden hade vi fem fullständiga universitet, ett stort antal högkvalificerade gymnasier, verkliga elitskolor, och hundratals studenter vid utländska universitet. Östersjön blev ett svenskt-finskt innanhav. Riket blev mångspråkigt och drog till sig högt kvalificerade invandrare från Tyskland, Belgien, Frankrike, England och Skottland. Rikets östligaste stad, Nyen, låg på den plats där S:t Petersburg sedan byggdes. Det var en mångspråkighet utan like: svenska, samiska, danska, tyska, finska, estniska, lettiska, latin och franska. Den svenske kungen blev även tysk riksfurste med säte och stämma i det tyska rikets riksdag. Svenskt militärväsen stod på högsta internationella nivå och svenska arméer

KERYX 2 2013

RECENSION: MATTHIAS HAFENREFFERS COMPENDIUM DOCTRINAE COELESTIS

vann segrar, som kom världen att häpna. (Skara stiftshistoriska sällskap 2010). Cajsa Fanns det något sammanhållande i denna Sjöberg är latinist, och Bengt Hägglund är sjudande, mångskiftande verklighet? Fanns en framstående kännare av 1600-talets filodet en gemensam mentalitet, en grundhåll- sofi och teologi. Det visade han redan med ning där alla eller de flesta kunde känna sin avhandling Die Heilige Schrift und ihre igen sig? Historien kommer till oss som Deutung in der Theologie Johann Gerhards svaga ekon, där det gäller att med inlevelse (1951). Han har även funnit och identifierat kombinera och tolka klangerna. Där blir ett stort manuskript av Johannes Ruddet väsentligt att finna det som spelar »det beckius, en av den tidens lärdomsgiganter. självklaras roll i historien« – för att tala Detta stora manuskript – ett sannskyldigt med biskop Anders Nygren. I varje epok själens Vasa-skepp – var tydligt präglat av med ett ordnat skolväsen har man en viktig Hafenreffer. Bengt Hägglund publicerade källa till det självklara: skolböckerna. Under Rudbeckius verk 2001 under titeln Johanhela denna period fanns det en skolbok, nes Rudbeckius Loci Theologici (Almqvist & som alla gymnasister läste: Hafenreffers Wiksell International). Compendium. Karl X Gustav hade den alltid med sig, Karl XII kunde HafenrefEn man och hans verk fer utantill. Den bildar mentalitetsgrunVem var då denna för de flesta nu okände den för en hel epoks beslutsfattande och Matthias Hafenreffer, som kom att prägla så värderingar. I svensk historisk forskning mycket i det svenska 1600-talet? Han levde spelar den emellertid en föga framträdande åren 1561-1619 och var från 1592 professor roll. Få om några har försökt att förstå den i Tübingen. Hans ämnen var teologi och tidens människor utifrån vad som präglat matematik, en inte ovanlig kombination. dem genom Hafenreffers Compendium. Den tidens universitet var medvetet tvär En bidragande orsak har varit språkbarvetenskapliga. Bland hans lärjungar fanns riären. Hafenreffers verk har hittills i sin astronomen Johannes Kepler, som uttryckhelhet endast funnits på latin; först 1714 gav te en hög uppskattning av hans undervisJesper Svedberg ut en förkortad version på ning i matematik. svenska. 1611 fastställdes Nu har vi den skolordning emellertid en Hafenreffers Compendium för det svenskny situation för bildar mentalitetsgrunden för finska riket, där förståelsen av en hel epoks beslutsfattande Hafenreffer första denna vitala epok och värderingar gången fick en av svensk historia. officiell ställning. Professor Bengt Hans verk Loci Hägglund och universitetslektor Cajsa theologici blev den normerande läroboken Sjöberg har nu gett ut en svensk, kommen- i teologi vid universitetet – det fanns då terad översättning tillsammans med den bara ett, nämligen Uppsala, men det kom latinska texten. Titeln är Matthias Haatt följas av Åbo, Dorpat (Tartu), Greifswald fenreffers Compendium doctrinae coelestis och Lund. Hafenreffers verk var omfatKERYX 2 2013

CHRISTIAN BRAW

tande, men redan 1613 utkom i Sverige en När det gällde kunskapsmeddelandet var sammanfattning, Compendium, avsett för memoreringen huvudmetoden: »Allt som skolbruk. I den meningen är det ett svenskt bör slå rot och sitta kvar ordentligt när man verk, om än på latin. Det var denna samblir äldre måste nämligen läras in, memomanfattning, som kom att få så stor betydel- reras redan från de tidiga barndomsåren.« se, och som nu utgivits av Bengt Hägglund Reflektionen över det inlärda tillhör nästa och Cajsa Sjöberg. skede i livet, när »intellektet mognat med Verket utges med det förord av ärkeåren«. Det kan vara intressant att notera att biskop Petrus Kenicius, som följde boken Kenicius pedagogiska reflektioner i viss mealltifrån första utgåvan 1613. Förordet inleds ning bekräftas av den senaste forskningen med en lång mening av stor principiell bekring den mänskliga hjärnans utveckling. tydelse: »Den heliga Skrift bör visserligen anses vara den allra främsta av alla heliga Människan och den fria viljan skrifter överhuvudtaget och uppgiften I historieskrivningen ställs man inför frågan, åligger i högsta grad oss alla att noggrant hur man skall kunna förklara den enorma studera de profetiska och apostoliska skrif- svensk-finska kraftutvecklingen på alla terna, eftersom man som från en evig och områden under denna epok. I äldre forskoutsinlig källa bör ösa kunskapen om den ning har man fokuserat på personligheterna. sanne Guden och insikt om den eviga fräls- Senare har man intresserat sig för ekonomisningen endast från dem.« Redan här finner ka och sociala förutsättningar. Hafenreffers vi det som spelar »det självklaras roll« för Compendium ger en annan aspekt, epokens denna epok. Det är Bibeln. Den är utan mentalitet. Ett viktigt område rör människoreservationer helig och outsinlig som en synen. Den är på samma gång realistisk och källa till kunskap om Gud och den slutliga optimistisk. Den avgörande punkten rör den frälsningen. Därmed är emellertid också fria viljan, egentligen det fria valet – arbitrisagt att den inte är en källa till kunskap om um. Hafenreffer skriver: »När det gäller det allt. Det finns också andra kunskapsområjordiska (som omfattar allt det politiska och den, till exempel medicin och matematik, ekonomiska samt nya rön, undersökningar som har andra utgångspunkter. och studier i alla vetenskaper) är det som I förordet finns den förmår inte några intressanta litet och dunkelt: pedagogiska anRedan här finner vi det som att den har kvar ett visningar. Skolans spelar »det självklaras roll« för lysande och i denna uppgift var på en denna epok. Det är Bibeln fördärvade natur gång teoretiskbeundransvärt omkunskapsmeddöme och ännu kan delande och praktisk-fostrande. Lärarnas finna en fri vilja i vårt sätt att agera, visar sig uppgift var att »öva de unga i fromhet och tydligt i de hedniska människornas minnessedernas redbarhet«. Den praktiska uppvärda skrifter.« Den ideologiska samtalspartgiften var alltså en kombination av själanern var för 1600-talets kristna främst män vård, andlig träning och moralisk prägling. som Aristoteles, Platon, Cicero och Seneca.

KERYX 2 2013

RECENSION: MATTHIAS HAFENREFFERS COMPENDIUM DOCTRINAE COELESTIS

Å ena sidan var man krasst medveten om innesluten i en väldig, positiv rörelse mot människans »fördärvade natur«, som man sitt slutmål. Försynen är »den faderliga upplevde i social oro, krig och kriser. Å andra välviljans förutseende omsorg.« Här finns sidan bejakade man vad människan genom emellertid problem, som Hafenreffer är forskning och förutseende beslut kunde fullt medveten om. Det största utgörs av åstadkomma. De ondskans påtagliga antika författarna närvaro. Compenoch tänkarna var Människosynen med dess bedium utkom första exempel på mänjakande av möjligheten till ett gången 1613, samniskans förmåga fritt val på det sociala planet är ma år som freden att välja rätt. Men en viktig faktor i epokens kreai Brömsebro slöts. det fanns ett omtivitet på alla plan Den köptes till råde, dit förmågan priset av ett för vår till fritt val inte tid ofattbart krigssträckte sig: relationen till Gud. Människan skadestånd, som även samtiden bedömde kunde inte av egen kraft besluta sig för att som omöjligt att lösa in. Kriget hade redan älska Gud, än mindre kunde hon genomföra kostat de södra och västra landsdelarna sitt beslut. Här behövdes ett ingripande från stora lidanden. den andra parten, från Gud själv. Hafenreffers svar på ondskans proMänniskosynen med dess bejakande av blem ges emellertid på den mest centrala möjligheten till ett fritt val på det sociala punkten i den kristna tron: Kristi död på planet är en viktig faktor i epokens kreatikorset. Gud kunde förvandla denna tragedi vitet på alla plan. Det finns en annan faktor till frigörelse, räddning och seger. Därför av än större vikt, men mer svårtillgänglig. skriver Hafenreffer: »… världens styresman Det är försynen. Den hade för människor skall i sin goda och faderliga försyn vända i stormaktstidens Sverige en positiv och allt till godo för de fromma …« Det visar befriande kraft, som nu är svårt att förehans förmåga att kunna vända det värsta till ställa sig. Hafenreffer skriver: »Att det finns det bästa. en gudomlig försyn för tingen, det vill säga att Gud, alltings Skapare, har omsorg om, Försynen och vårt ansvar leder och styr allt skapat, är uppenbart …« Det andra problemet med föreställningen Själva begreppet »försyn« innebär »att se i om försynen är att den kan inbjuda till förväg«. passivitet; det blir ändå som det blir. Men Det ligger också i den latinska termen tvärtom, menar Hafenreffer, innebär providentia. Men teologiskt har begrepförsynen att varje positiv insats blir dess pet en vidare innebörd: omsorg, styrelse viktigare. Inga motgångar eller faror är till och ledning. Denna försyn omfattar hela sist avgörande, och därför får vi inte låta oss existensen, att Gud »utan uppehåll på sitt ledas bort från vårt ansvar och vår uppgift faderliga sätt bevarar, sörjer för, gynnar, utan skall lita på att Gud just där bevarar styr och lockar alla de ting han har skapat och befrämjar vår insats. Axel Oxenstierna och hela universum.« Hela tillvaron är är ett utmärkt exempel på denna livshållKERYX 2 2013

CHRISTIAN BRAW

ning. Hans kritik av Magnus Gabriel de la girighet, avund, dryckenskap, orena seder, Gardie träffar just den punkten. Denne tog förtal av kyrkans tjänare och »de ogudaktiinte emot medgången som en gåva av förgas häftiga kritik.« Gustav II Adolfs krigssynen och såg inte försynens ledning i mot- artiklar ger rikhaltiga exempel på ett socialt gången. Därför saknade han också enligt ifrågasättande. Den svåraste utmaningen den store kanslern ser Hafenreffer statsmannaegendock i det inre: skaper; han var Bengt Hägglund och Cajsa Sjö»Ty det finns inte »till intet ämbete berg har med sitt verk gjort en någon större eller rätt duglig.« viktig insats för kännedomen djupare plåga än Hafenreffers om ett sällsynt kreativt skeende när sådana brinframställning saknande pilar träffar nade inte utmanavår själ, om hurure och ifrågasättare. Han räknar med att det vida Gud i tingens så stora förvirring har i samtiden finns människor, som överhuvud- omsorg om oss och om sin kyrka, huruvida taget inte räknar med en gudomlig försyn. Ordets löften är sanna, huruvida vi tillräckUtmaningarna kommer också från den klas- ligt säkert kan stödja oss på de heliga skrifsiska filosofin, till exempel från Epikuros, terna …« Detta var även unga människors som menade att allt sker av en slump. En frågor, och Hafenreffer tar upp dem med annan invändning kommer från stoikerna, allvar och respekt, därför att han också är som hävdade att ödet med oföränderlig nöd- själasörjare. Han skriver för studenter, och vändighet leder allt. Att föra en diskussion hans verk bearbetades i Sverige-Finland för med den grekiska antikens tänkare var själv- gymnasister. Hans öppenhet för sådana fråklart för epokens intellektuella. Men också gor bidrar till att ge hans verk en aktualitet i samtiden ser Hafenreffer utmaningar, till utöver dess historiska betydelse. exempel från astrologin, som hävdar att Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg har tillvaron styrs av stjärnornas konstellationer. med sitt verk gjort en viktig insats för känEtt annat ifrågasättande kom från kalvinisnedomen om ett sällsynt kreativt skeende. men, som enligt Hafenreffer var påtagligt Hafenreffers verk har dessutom – och detta beroende av stoicismen. Varken i Tübingen är det viktigaste – en existentiell potential. eller i Sverige fanns det enhetssamhälle, som man ibland trott epoken vara. Det saknades ingalunda ifrågasättande av den livshållning, som Hafenreffer fick CHRISTIAN BRAW är präst i Svenska kyrförmedla genom skolan i det svensk-finska kan, han är en mångsidig författare och riket under mer än ett sekel. Han beskridocent i systematisk teologi vid Åbo ver religiös likgiltighet, socialt förfall med Akademi.

KERYX 2 2013