Keryx nr 3 2013 by Livets Ord

MEDVERKANDE

Ulf Ekman är fil kand, teol kand, pastor i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral Roberts University.

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE

Ulf Ekman REDAKTÖR

Henrik Engholm ART DIRECTOR

Syster Sofie är dominkansyster i Rögle kloster och författare.

Jonatan Strömgren REPRO/TRYCK

Hallvigs Reklam AB, Morgongåva

Karl-Henrik Wallerstein är präst i Svenska kyrkan, doktorand i Gamla testamentets exegetik och teologisekreterare i Theofil.

ISBN

978-91-7866-916-5 ISSN

1652-2494 UTGIVARE

Livets Ords Förlag

Karoliina Maria Schauman är doktorand i dogmatik vid Åbo Akademi.

Ray Baker är lärare vid CredoAkademin och doktorand i systematisk teologi vid Åbo Akademi.

PRENUMERATION

Helår (4 nr): 299 kr Lösnummer: 89 kr För prenumeration och adressändring, kontakta: KONTAKT

Keryx, Box 17, 751 03 Uppsala 018-489 81 00 redaktionen@keryx.nu www.keryx.nu VAD BETYDER KERYX?

Keryx är grekiska och betyder förkunnare, härold. Tidskriften Keryx vill stå upp för den klassiska kristna förkunnelsen. I tidskriftens logotyp ses även det klassiska Kristusmonogrammet XP. Med detta vill vi betona att Kristus är förkunnelsens kärna. Den kristna kyrkan behöver radikal teologi och radikal förkunnelse om Jesus Kristus. Omslag: Bild från Thinkstock, föreställande pingsten. Copyright © 2013 Eftertryck av artiklar och allt annat material i denna tidning, helt eller delvis, är förbjudet. Vid frågor, kontakta redaktionen.

INNEHÅLL

NR 3 2013 LEDARE ULF EKMAN SIDA 4

Vi tar vår Spelar kyrkosyn någon roll? på allvar kallelse ARTIKLAR

ULF EKMAN SIDA 6

Att läsa skriften med Israels ögon SYSTER SOFIE SIDA 20

En kritisk undersökning av bibelkritiken mot Gamla testamentet KARL-HENRIK WALLERSTEIN SIDA 30

Skönhetens avbild KAROLIINA MARIA SCHAUMAN SIDA 40

Att känna på en elefant: John Hicks religiösa pluralism RAY BAKER SIDA 52

I en tid då Bibeln ifrågasätts behöver vi stå upp för sanningen – rotade och pålästa. Det är dags nu. Ta ett nytt steg i din kallelse. Studera på Livets Ords Teologiska Seminarium.

KERYX 3 2013

loteol.se facebook.com/loteol

ULF EKMAN

KÄRA LÄSARE! DET ÄR ALLTID LIKA SPÄNNANDE och roligt när ett nytt

Keryxnummer produceras. Vi hoppas att du tar god tid på dig för att läsa de olika artiklarna. Du har ju faktiskt ett helt kvartal på dig, så du slipper korvstoppning. Ofta spänner artiklarna över stora fält och intresseområden. Det som du kanske inte just i dag har direkt nytta av, kan komma till stor nytta lite längre fram. Tio år av mycket gediget material av Keryxartiklar har visat sig vara en guldgruva att gräva i och ett utmärkt referensmaterial för den som vill fördjupa sig i olika viktiga och aktuella ämnen. OFTA STÅR EN BROTTNINGSKAMP mellan dagsaktuella

frågor och mer grundläggande ämnen som inte egentligen ändrar sig, men som behöver återupptäckas, om och om igen. Jag tror att varje förkunnare måste ägna sig åt en slags grundforskning. Med andra ord, att ständigt gå tillbaka och fråga sig vilken grund och vilka förutsättningar min tro och mina övertygelser egentligen är byggda på. Har jag de fundament som behövs för en sund teologisk insikt, eller är det så att jag egentligen bara följer det som pågår runt mig. Vad är dagsländor och var är varaktigt byggmaterial? Det är därför viktigt att återvända till ett slags fundamental teologi. Nationalencyklopedin definierar detta som frågeställningar kring de teologiska trossatsernas grundläggande sanningsproblem. Det kan för somliga tyckas tråkigt och lite väl teoretiskt, men är mycket givande i längden. Varför tror jag som jag tror och vad är det egentligen byggt på? Finns det grundläggande förutsättningar och principer som vi mer eller mindre genom arv och miljö tar för givet,

KERYX 3 2013

LEDARE

men själva aldrig egentligen reflekterar över? Hur vet jag att det jag tror vilar på en solid sanningsgrund? Ofta svarar vi reflexmässigt. Det vilar på Bibelns grund. Men vad menar vi då med detta? Är det verkligen en biblisk grund bara för att vi kan citera ett antal bibelversar i olika frågor? Att ställa dessa mer grundläggande frågor är viktigt. Det får oss att borra vidare efter en breddad och fördjupad förståelse Jag tror att varje förkunnare av vad det är vi egentligen tror på. ständigt måste gå tillbaka och DESSA OCH LIKNANDE FRÅGOR hinner vi

fråga sig vilken grund och vilka förutsättningar min tro och mina övertygelser egentligen är byggda på

oftast, i det hektiska och krävande pastorala arbetet inte reflektera speciellt mycket över. Ändå är det, i en värld som verkar ifrågasätta varje stavelse vi tror på, viktigt att göra det. Vår förhoppning är att Keryx i någon mån skall kunna egga dig att gå lite djupare i sådana frågeställningar. I DETTA NUMMER har vi en härlig bredd. En katolsk domi-

nikaner-syster skriver om att läsa Bibeln med Israels ögon. En luthersk präst riktar en kritisk blick på bibelkritiken. Själv reflekterar jag över om det spelar någon roll vilken kyrkosyn man har. Mycket annat läsvärt finner du i detta nummer, som säkert kommer att stimulera och utmana dig. Med önskan om en riktigt god andlig läsning,

Ulf Ekman

KERYX 3 2013

ULF EKMAN

KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

Spelar kyrkosyn någon roll? AV ULF EKMAN

SPELAR DET EGENTLIGEN NÅGON ROLL vilken ecklesiologi

jag har, det vill säga vilken kyrkosyn jag har? Denna fråga är faktiskt långt viktigare än många förstår. Samtidigt spelar den i det dagliga kristna livet, i umgänget mellan kristna syskon och förkunnare ofta en mycket underordnad roll. Det är något man inte så ofta talar om vid kaffebordet, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Det kan däremot spela en viss roll när det gäller att distansera sig gentemot andra kristna. Inom ett ganska brett spektrum i frikyrkligheten och mer specifikt den pingst-karismatiska delen, verkar det inte samtalas så mycket om dessa frågor. Det tycks finnas en outtalad överenskommelse om vad man i stort tror i dessa frågor. På ett plan känns frågorna oviktiga och ointressanta. Man har, menar man, redan en bestämd syn, som har mejslats fram i en viss specifik historisk situation och en konsensus som vuxit fram och som alla inom denna sfär tar mer eller mindre för given. I dessa kretsar, våra frikyrkliga kretsar, ligger den stora betoningen på Jesus, hans person och hans verk. Det är Jesus, Anden och Bibeln som skall lyftas upp, hävdar vi. KERYX 3 2013

ULF EKMAN

Arbetet som skall göras är evangelisation och mission. Människors frälsning är det yttersta och viktigaste ärendet. Allt annat är mer eller mindre distraktioner och perifert. Att människans frälsning är det yttersta och viktigaste ärendet, håller jag helhjärtat med om och det har jag också ägnat en stor del av mitt liv åt. Att allt annat är mer eller mindre perifert, trodde även jag förut, men så tror jag inte längre. Eller för att använda en annan formulering; tidigare trodde jag i princip inte på något mer än just dessa centrala evangelikala grundsanningar. Allteftersom åren har gått har min tro både vuxit och fördjupats. Låt mig förklara. I våra moderna väckelserörelser, och med »modern« menar jag de senaste cirka 150 åren, finns i botten en klassiskt evangelikal trosmodell. Den kan se lite olika ut, men är i princip ganska karaktäristisk i all protestantisk väckelsekristendom. Den centrerar sig kring Bibeln som Guds ord, den enskildes omvändelse, uppfyllelsen av Anden och helgelsen i det kristna livet, samt den troendes plikt att evangelisera och missionera. Man skulle kunna säga att det i

hela världen med evangelium. Allt detta är nödvändigt och föredömligt. Det har i sig element som tillhör det mest grundläggande och omistliga i den kristna tron. Och ändå är det inte tillräckligt. Det beskriver inte fullt ut den kristna tron, menar jag. Det är angående synen på Kyrkan, församlingen – eller Guds tempelbygge på jorden – som jag har fördjupats. Jag kan inte längre se att det räcker eller är fullt ut bibliskt med den minimalistiska och pragmatiska, praktiskt inriktade synen på Kyrkan som ofta förekommer. I denna artikel kommer jag att ställa några grundläggande frågor angående detta. Det innebär inte att jag kommer att kunna svara på dem alla, men de måste ändå ställas och jag vill ge början till ett svar. Nödvändigheten av en genomtänkt kyrkosyn

Jag tycker mig se, att bakom alla viktiga aktiviteter som vi kristna ständigt engagerar oss i, finns det en underliggande oro och frustrering. Här bör tilläggas att jag inte menar den frustrering som vi alla kan uppleva i livet. Som ofullkomliga kristna med benägenhet att synda och komma till Jag kan inte längre se att det korta utsetts vi ständigt för frestelser och räcker eller är fullt ut bibliskt prövningar av olika slag. Detta är något vi med den minimalistiska och alla tidvis får gå igenom. pragmatiska, praktiskt inriktade Nej, den frustrering som jag talar om synen på Kyrkan som ofta förehör samman med den desorientering och kommer fragmentisering som i dag äger rum inom frikyrkligheten. Denna specifika frustrering handlar djupast sett inte om vad vi gör eller reformationens efterföljd kom en kraftfull inte gör. Den handlar inte om huruvida lekmanna-mobilisering där det kristna livet våra metoder och aktiviteter är tidsenliga, blivit en personlig och påtaglig erfarenhet, effektiva och fungerande. Den handlar om Bibeln och bönen en levande kraftkälla och vilka vi egentligen djupast sett är. vittnesbördet om Jesus ett kall till att nå ut i Här kommer ecklesiologin, kyrkosy-

KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

nen, in. Jag har goda vänner som blir lite nervösa när jag nämner dessa frågor. Man menar att det stör lite, att det drar bort från det väsentliga. Jag menar tvärtom, att det tar oss in i det väsentliga, emot det verkliga centrum, till Jesus som Herre i sin kropp. Att leva i en ogenomtänkt, omedveten kyrkosyn är att leva för stunden. Vi kan inte prioritera ner något som Nya testamentet lägger sådan betoning på. Det blir till slut omöjligt. Det kan till och med vara farligt i längden. Att vara nonchalant, ytlig eller ointresserad av dessa frågor visar vilken underliggande kyrkosyn jag egentligen har. Häromdagen hörde jag om en trakt i Sverige som tidigare under ett antal år hade en andlig besökelsetid, en verklig väckelse. I varje familj i trakten kom människor till levande tro. Men ett antal år senare var det nästan inget kvar av det hela. Kapellen stod mer eller mindre tomma. Betoningen på väckelse hade åtminstone inte där fortsatt i att konsekvent bygga upp och hålla kvar de troende. Så är det naturligtvis inte överallt där det funnits väckelser. Men det var så där och jag tror att vi alla vet att det är ett vanligt mönster. Det är lätt att ivern att evangelisera, hur nödvändig den än är, och betoningen på personliga erfarenheter slår ut nödvändigheten av att långsiktigt forma, fostra och leda människor in i Kyrkans inre liv, för att på så sätt bevara dem i tron. Vad var det då som saknades? Kanske man inte ens tänkte på att det fanns ett Kyrkans inre liv. Jag menar att det var något som fattades i kyrkosynen! Risken för blinda fläckar

När vi blir reduktionistiska, det vill säga smalnar av i vår förkunnelse och i vår betoning angående det kristna livet, kan vi lätt KERYX 3 2013

tappa något väsentligt. När vi förkortar, förenklar och populariserar, kan vi tycka att det gör stor nytta för stunden. Människor uppfattar faktiskt vad som sägs. Samtidigt finns det då en risk att vi utelämnar viktiga

Att leva i en ogenomtänkt, omedveten kyrkosyn är att leva för stunden. Vi kan inte prioritera ner något som Nya testamentet lägger sådan betoning på

och grundläggande element, både när det gäller vad som ingår i att vara en autentisk kyrka och de element som bevarar oss i en äkta kristen tro. Här finns det ofta underliggande tankar i oss, som fungerar som bortstötande filter. Till exempel tanken på att det kristna livet måste vara erfarenhet, inte en massa dogmer. Eller tanken att vi måste »följa vårt eget hjärta«, inte vad andra säger till oss. Eller att ordningar och strukturer i församlingen inte kan vara frälsningsordningar, alltså inte så viktiga eller ens nödvändiga. Eller att yttre ordningar automatiskt hindrar en inre frihet. Eller att Kyrkan är ju ändå osynlig så därför spelar det yttre ingen större roll. Detta var bara några axplock av tankeströmmar som mer eller mindre omedvetet har påverkat oss alla under lång tid. Det är ganska sällan man djupare reflekterar över varför man tänker just på detta sätt. Man accepterar det omedvetet. På ett oreflekterat sätt identifierar man sådana tankar med en bibeltro. Man har hört detta från bibeltroende förkunnare och antar därmed per automatik att man återfinner

ULF EKMAN

dessa tankar i Bibeln. Vad man inte tänker på är att dessa idéer mer reflekterar en speciell bibel- och kyrkosyn i vår tid, som inte nödvändigtvis står i Bibeln. Även om den hängs upp på enskilda bibelställen be-

Vi lever i ett klimat starkt präglat av individualism, relativism, pragmatism och aktivism. Det vore väl märkligt om inte kristenheten också är präglad av detta

höver den inte nödvändigtvis ge en samlad biblisk bild av vad Kyrkan är. Vi läser lätt selektivt och med olika teologiska glasögon. Dessa tankesystem blir då kollektiva blinda fläckar som vi måste närma oss och mer förutsättningslöst undersöka och bearbeta. I den processen, om man vill vara ärlig, kommer man att ändra sig. Inte så att man lämnar tron på Skriften men man inser att man på olika områden har en ofullständig förståelse som behöver fördjupas. Vi lever i ett klimat starkt präglat av individualism, relativism, pragmatism och aktivism. Det vore väl märkligt om inte kristenheten också är präglad av detta. Naturligtvis är det så. Det är även en del av vårt allmänna reformatoriska och protestantiska tankegods som utvecklats steg för steg och gått i arv till oss. Reformationens ecklesiologiska trendbrott

Sedan reformationen har en del definitiva teologiska trendbrott skett. Rent allmänt kan sägas att när den kristna tron går in i nya fåror, som vid reformationen, och man

gjort sig av med vissa tankegods, kommer dessa tankar som var helt naturliga innan sprickan skedde, att betraktas som mycket främmande av kommande generationer. Det tar nog bara två, tre generationer för att man skall bli alienerad från vissa tankeströmmar och trosuppfattningar, som förut ansågs allmänt accepterade och nödvändiga. Har man då i processen fjärmat sig från något som var väsentligt, sker en utarmning av tron efter några generationer. Reformationen, som vi ju ofta har ett nästan mytiskt förhållande till, var i första hand ett ecklesiologiskt trendbrott. Reformationens grundsatser, »Tron allena«, »Nåden allena«, »Skriften allena« och »Kristus allena«, har en sådan emotionell status att samtal sällan förs i våra kretsar om vad de egentligen betyder. Hur förstår vi dem och hur förhåller sig dessa satser till andra bibliska sanningar? Det är väl ingen tvekan om att polariseringen, det vill säga skärpningen av motsättningarna kring dessa frågor och reaktionen på dem, har bidragit till ett stereotypt tänkande i ett antingen eller och ett fasthållande på båda sidor, som efter generationer har blivit mer eller mindre reflexmässigt. Det sker ju också glidningar i tolkningar kring dessa grundsatser som inte är speciellt fruktbara. Ta till exempel frågan om »Skriften allena«. När någon i dag vidhåller detta lägger man oftast inte in en specifik 1500-talsbetydelse utan man menar mer allmänt att man faktiskt tror på hela Bibeln och ser den som auktoritativ och gällande i dag. Man utgår från att de som inte rakt av instämmer i »Sola scriptura« inte kan betraktas som bibeltroende, utan att mer noggrant ha undersökt detta. Det skulle innebära att till exempel katoliker och ortodoxa per definition inte skulle vara KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

bibeltroende. Så är det ju inte, utan tvärtom kan man där finna en i många stycken starkare bibeltro än i en del moderna frikyrkliga sammanhang. Trots dessa centrala områden, som nu nämnts, var reformationen framförallt ett ecklesiologiskt trendbrott. Diskontinuiteten skedde ju inte när det gällde den grundläggande synen på Skriften som Guds ord, på Treenigheten, på Jesus som Gud och människa och vår ende Frälsare. Det var själva synen på Kyrkan som förändrades radikalt, på en rad olika områden. Dessa förändringar till trots, behöll de tidiga reformatorerna synen på Kyrkan som sakramental, det vill säga att den är bärare av en nåd som förmedlas genom yttre heliga medel och handlingar. Dopet, nattvarden och smörjande med olja är exempel på detta. Denna syn återfinns, om än mycket knapphändigt, i den berömda definitionen av Kyrkan i den protestantiska Augsburgska bekännelsen 1530: »Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.« Kyrkan som sakramental

En av de mest grundläggande frågeställningarna kring kyrkosynen handlar just om »sakramentalitet«. Detta är ett ord som ibland skrämmer moderna, frikyrkliga kristna men som vi måste närma oss fördomsfritt, för att kunna förstå. Den grundläggande frågan är alltså om Kyrkan är sakramental eller inte? Är den det, får det långtgående konsekvenser. Likaså om den inte är det. Här kan man i princip dela in kristenheten i två delar. De som tror på sakramentalitet och de som inte gör det. Sakramental teologi utgår ifrån inkarKERYX 3 2013

nationen, att Gud blev verklig människa i Kristus Jesus. Med andra ord förmedlades Gud och hans frälsande nåd och liv genom Jesu fysiska kött och blod till den syndiga människan för hennes frälsning. Gud valde att använda ett fysiskt medel, människokroppen, för att uppenbara sig själv och på så sätt återlösa den fallna människan. Därför är både Jungfru Maria och Jesus betydelsefulla. Maria är viktig, som den utvalda kvinna som bär vår Frälsare inom sig. Han avlas av den helige Ande i hennes sköte. Han antar människonatur genom henne, får näring av henne och föds i Betlehem. Han som föds, Jesus Kristus, är fullt ut Gud och fullt ut människa. Detta är något enastående, både i det unika att Maria bär Gud inom sig och att Gud som är oändlig föds av en begränsad människa. Han är Herre och Frälsare åt henne som föder honom liksom han är alla människors Frälsare och Herre. Det som sedan sker genom hans försoningsdöd på korset, genom hans uppståndelse och himmelsfärd är också Guds förmedlande av sin nåd. Frälsningen, nåden, syndernas förlåtelse, helande och upprättelse för människan, förmedlas genom den fysiska personen Jesus, han som är fullt ut

Den grundläggande frågan är alltså om Kyrkan är sakramental eller inte? Är den det, får det långtgående konsekvenser

både Gud och människa. Nåden, Guds gåva till oss alla, förmedlas alltså genom ett fysiskt instrument – Jesu person – hans kropp, hans händer, hans tal, hans hjärta, hans blod. Spikarna går igenom

ULF EKMAN

verkliga händer och fötter och verkligt blod rinner för vår frälsnings skull. Denna förmedling av det eviga livet och frälsningen sker just så, på det sätt Gud ville att det skulle ske. När Jesus talar om vår frälsning, vår delaktighet i det eviga livet, blir han oerhört radikal. Han befaller oss att äta av honom; att äta hans kropp och dricka hans blod. Han till och med varnar för att de som inte gör det inte har evigt liv. Och det finns inte tillstymmelse till metaforer eller liknelse när han talar om detta i Joh 6:48-58. Tvärtom är det mycket realistiskt och konkret. Vid nattvardens instiftande knyter han an till denna undervisning om sin fysiska kropp som det bröd vi måste äta och även här talar han högst realistiskt. Inte ens ett »såsom« eller »liksom« nämns, utan om brödet säger han: »Tag och ät. Detta är min kropp, som utges för er.« Matt 26:26, Luk 22:19. Han talar ut detta inför sin förestående smärtsamma korsdöd. Med samma konkreta realism hade han talat om vattnet och Anden när det gäller pånyttfödelsen. I

Jesus talar ett sakramentalt språk såsom en hebré, och inkluderar därmed fysiska medel, bröd, vin och vatten i frälsningsprocessen. Skapelsen är både mål och instrument för att förmedla nåden

Joh 3:5 säger han: »Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.« Här står våra moderna bortförklaringar i bjärt kontrast gentemot bibeltextens handfasta realiteter. Jesus talar ett

sakramentalt språk såsom en hebré, och inkluderar därmed fysiska medel, bröd, vin och vatten i frälsningsprocessen. Skapelsen är både mål och instrument för att förmedla nåden. Kyrkan som bärare och förmedlare av nåd

Här ligger alltså en grundfråga som delar kristenheten, inte i tusen olika läger utan i två, de som tror på förmedlad nåd och de som inte gör det. Utifrån denna fråga byggs sedan olika kyrkosyner upp och helt olika sätt att se inte bara på den kristna tron i allmänhet utan just på Kyrkan. Ibland hör man uttryck som »När Jesus kom, kom han inte med en ideologi, med kristendom som tankar och lärosystem, utan han gav oss Kyrkan.« Han gav något helt unikt till oss, för vår frälsnings skull, sin egen kropp. Kristi kropp, Kyrkan, fortsätter i dag vad Jesus började genom sin vandring här på jorden. Den fortsätter att förmedla vad han förmedlade i sin kropp här på jorden. Och detta inte bara genom att minnas och förkunna vad han gjorde en gång, utan som Kristi kropp i vilken den Uppståndne är verkligt närvarande i dag. Guds plan för människans frälsning är alltså Kyrkan. Där är mötesplatsen mellan Gud och människa. Att bli en kristen är att bli förenad, inkorporerad med Jesus i hans kropp. Kyrkan är inte ett mänskligt hinder och en onödig överbyggnad som krånglar till det »enkla evangeliet«, utan tvärtom är den helt nödvändig och en verklig bärare av nåden, sanningen och frälsningens fullhet. Det hon bär, det delar hon ut. Det hon har, förenas vi med när vi blir lemmar i Kristi kropp, stenar i Andens tempel och barn i Guds familj. Att tänka sakramentalt är därför att förstå KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

att Jesus i sitt liv här på jorden var bärare av nåden och frälsningen och att detta fortsätter i och genom Kristi kropp här på jorden i alla tider tills Jesus kommer tillbaka. Rätt förstått, är det en sorts fortsatt inkarnation, där Jesus fortsatt finns, uppenbaras och görs närvarande till generation efter generation. I och genom de av Jesus instiftade sakramenten, nådemedlen, handlar han och helgar de troende. Han ger av sitt liv, sin nåd och frälsning genom sitt Ord, sin Ande och genom de olika sakramenten. Ett sakrament är alltså ett medel, ett instrument som både representerar, symboliserar olika aspekter av frälsningen, men som också förmedlar just det som det representerar. Ordet sakrament betyder egentligen »ed« eller »löfte« och definieras som en handling som Jesus Kristus själv instiftat, där det skänks osynliga himmelska gåvor genom synliga jordiska medel. Det är ett yttre synligt tecken som pekar på och förmedlar en inre osynlig nåd. Traditionellt räknar man med sju sakrament men efter reformationen inskränktes det i den protestantiska Kyrkan till två eller tre. Hela livets alla skeenden omgärdades av dessa. I Kyrkan, församlingen, bars man genom livet av Guds nåd. Det sakramentala livet

Dessa sakrament är alltså en väsentlig, äkta och autentisk del av Kyrkans väsen och liv och binder oss till Jesus, förenar oss med honom. De förmedlar hans liv åt de troende som är inlemmade i hans kropp. Sakramenten finns på ett objektivt sätt i Kyrkan och förmedlar Jesu närvaro, men om de skall bära frukt i de troendes liv krävs att de också tas emot i tro. Att Guds nåd, Jesu närvaro och Andens smörjelse KERYX 3 2013

objektivt sett verkligen förmedlas genom sakramenten, har misstolkats och det har gett upphov till en del vanföreställningar. Det har uppfattats på ett magiskt eller mekaniskt sätt, som att man skulle få något

Sakramenten finns på ett objektivt sätt i Kyrkan och förmedlar Jesu närvaro, men om de skall bära frukt i de troendes liv krävs att de också tas emot i tro

från Gud enbart om man kom i kontakt med sakramenten, oberoende av hur man hade det andligt ställt, men så är det inte. Gåvorna och nåden som förmedlas tas emot genom tron, av den enskilde troende. Däremot är det inte så att de inte skulle vara ett sakrament om man inte tror. De är sakrament, objektivt. Kristus är där, aktivt verkande genom sitt Ord, sina löften och sin närvaro. Det blir dock inte till verklig genomgripande nytta för personen om de inte tas emot på rätt sätt, genom tron och kärleken till Jesus, alltså med rätta intentioner. Det är utifrån detta tänkande man måste förstå varför aposteln Paulus varnar för att delta i nattvarden på ett ovärdigt sätt och därmed dricka en dom över sig. Det har åstadkommit till och med att »inte så få har avlidit«, säger han. 1 Kor 11:27-30 (Bibel 2000). Läser man Nya testamentet ser man att yttre ting; handkläden, olja, handpåläggning, vatten, vin och bröd används och förmedlar olika sidor av frälsningen. Det yttre och det inre är i harmoni, inte i opposition. I och med reformationen och

ULF EKMAN

pietismen uppträdde på protestantisk mark en stor skepsis emot yttre ting, emot ordningar och strukturer. Det viktigaste blev det inre livet och hjärtats omvändelse. Man började förakta mycket av det yttre

både andlig och materiell. Gud har faktiskt skapat oss så. I den kristna tron finns därför ingen plats för förakt mot skapelsen. Tvärtom, Gud använder sig av skapelsen när han vill återföra oss till gemenskapen med honom. Vi behöver därför komma tillbaka till en förståelse av Jesus som både Här har de pingst-karismatiska Gud och människa och hans kropp, Kyrkan, väckelserna i modern tid bidrasom bestående av både yttre och inre ting. git med en slags återanknytning Vår syn på kristologin påverkar vår eckletill ett mer sakramentalt tänsiologi. Om det andliga livet är enbart något kande inre och Gud inte använder sig av sin skapelse, då syns detta också i våra kyrkor. Vi blir rädda för bilder och utsmyckningar. Vi som man menade distraherade. Detta hade kan ha en mängd instrument och ringlande ofta sin grund i reaktioner emot vad man kablar uppe på podiet, men inte en bild menade var grova överdrifter och vanföreav Jesus att fästa vår blick på. Vi kan låta ställningar. Resultatet blev tyvärr ofta ett världen fylla oss med mängder av bilder gestarkt avståndstagande emot allt yttre. Inte nom alla media, men vågar vi inte ha några så att man inte menade att det inte bebilder som drar oss till Gud i vårt hem eller hövdes, även om en del även gick så långt. i våra kyrkor. Man menade att sakrament inte hade en Här har faktiskt de pingst-karismatiska förmedlande förmåga och därför relativäckelserna i modern tid ändå bidragit viserades tron på detta. Yttre medel och med en slags återanknytning till ett mer handlingar var tomma på innehåll, det var sakramentalt tänkande. Bönedukar anbara symboler och praktiska arrangemang. vänds. Händer läggs på de sjuka och trons De var mänskliga ordningar, inte gudomliga bön beds. Under handpåläggning i pasoch som sådana hade de inte någon betytorsinstallationer menar man att Andens delse för frälsningen, som bara handlade smörjelse verkligen förmedlas. Dans och om något invärtes. De var onödiga, andligt processioner med vimplar och standard distraherande eller rent av farliga. Bildstor- används i lovsången. Man menar tydligt att mandet tog över. Yttre bilder skulle bort. Så detta inte bara är tomma ceremonier utan uppkom en kyligt sval intellektualism, där har ett reellt andligt innehåll som uttrycks allt blev tanke, undervisning och lära, eller, konkret. Det yttre och det inre harmoniesom en motreaktion på det, så kom i vissa rar mer med varandra. Till detta kan också kretsar en stark betoning på känsla och inre sägas att den sakramentala synen inte, som upplevelser. en del hävdar, bidrar till lekmännens passivitet. Tvärtom är man ofta mer delaktig än Guds bruk av skapelsen när man bara är passiv åhörare till förkunMan kom på olika sätt bort från förståelnelse. Precis som man stärks av Guds ord sen att människan är både själ och kropp, som mat och näring så gör man det genom

KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

delaktighet i det sakramentala livet, främst genom eukaristin, nattvarden. Även här gäller ett »både och«-, inte ett »antingen eller«-tänkande. Om Kyrkan alltså är sakramentalt orienterad, blir detta också avgörande när det gäller hur den är strukturerad. Här återkommer frågan om det egentligen spelar någon roll hur en kyrka, samfund och rörelse är strukturerad. Är det så att själva grundstrukturen för den synliga Kyrkan är given av Gud? Är det så att Kyrkan som Kristi kropp har ett grundmönster som är givet en gång för alla eller är det något som man kan spela med, förhandla om och kreativt nyskapa i varje generation? Om det är så att det yttre bara är något mänskligt eller inte så viktigt, då skulle det kunna vara så. Men om Kyrkan till sitt väsen är grundad av Kristus och är hans synliga kropp, då kommer allt i ett annat läge. Det är just här reformationens trendbrott sker. Man tonade ner det yttre och hävdade att Kyrkan framför allt var osynlig. Det var den verkliga Kyrkan, medan det synliga var en mänsklig ordning som kunde struktureras på olika sätt. Det viktiga var evangeliet, inte vad evangeliet producerade, nämligen Kyrkan. Att Kyrkan var osynlig hade aldrig förut ens ifrågasatts, men att den var enbart eller primärt osynlig var en helt annan sak. Här kan man naturligtvis hävda att det inte är så enkelt och att det fanns många olika meningar i svang och visst var det så. Men själva grundtanken i reformationen, att Kyrkan som de heligas samfund är trons och den helige Andes gemenskap är det viktigaste och allt yttre kring detta inte var lika viktigt, var något nytt. Till detta kom också den alltmer långtgående individualismen som gjorde den kristna tron steg för steg till KERYX 3 2013

mer av en privatsak. Den blev hjärtats religion och en personlig angelägenhet. Inte minst skedde detta genom pietismens genomslag. Det är dock ett misstag att tro att tron inte hade varit personlig tidigare. Den kristna tron har alltid varit en personlig tro där det enskilda hjärtat måste omvändas, men därmed inte en privat, individualistisk tro. Det är felaktigt att påstå att man inte betonade den enskildes omvändelse och vandring med Gud före 1500-talet. Lika felaktigt är det att påstå att det inte fanns biblisk förkunnelse. Kyrkans struktur och ledarskap

Den bibliska grundbilden är Gudsfolket. Gud räddar sitt folk. Han planterar sitt folk i sitt land. Israels folks tolv stammar skulle tre gånger om året dra upp till Jerusalem för att tillbe under de stora högtiderna. Ingen hade en egen privatreligion eller stannade hemma och läste Torah för sig själv. Det kollektiva var nödvändigt och helt identitetsskapande. Man tillhörde folket Israel. Detta förstärktes i Nya testamentet när Gudsfolket nu samlades från alla folk

Den bibliska grundbilden är Gudsfolket. Gud räddar sitt folk. Han planterar sitt folk i sitt land. Ingen hade en egen privatreligion eller stannade hemma och läste Torah för sig själv

och stammar och inlemmades i en enda kropp, Kristi kropp. Kristi kropp är det mest frekvent förekommande uttrycket för det nya Gudsfolket i Nya testamentet. Därtill den starkaste bilden. Bilden av kroppen

ULF EKMAN

visar på den djupa samhörighet vi har med varandra i Kristus. Själva uttrycket »kropp« är mycket fysiskt, konkret och har både en distinkt yttersida och en innersida. Både ett konkret strukturerat yttre liv och ett andligt inre liv, ett hjärta. Återigen; det är inte »antingen eller« utan »både och«, vilket är ett mer hebreiskt sätt att tänka. Hur skall då detta Gudsfolk, Kyrkan, församlingen tro och leva? Vad är måttstock och förebild? Här hamnar vi lätt i ett snävt individualistiskt tänkande igen, som många antar är bibliskt, men som egentligen inte är det. Här måste vi också skilja mellan personlig tro och individualistisk tro. Den kristna tron har alltid varit personlig men skall aldrig vara individualistisk. Vem eller vilka i Kyrkan, om några, skall visa vägen? Finns det ett strukturerat ledarskap och i så fall hur? I tusen olika kristna åsikter, vem har rätt att uttala sig auktoritativt? Finns det ett auktoritativt läroämbete? I så fall hur och vem? Varför skulle det behövas? Klarar vi inte detta

Det finns också en missuppfattning som får oss att tro att om vi accepterar att Kyrkan har ett så kallat läroämbete, så innebär det att vi inte kan höra från Gud själva. Vi kan naturligtvis höra från Gud själva, men vi hör inte och förstår inte allt

själva i vår egen bönegrupp? Här kommer åter våra nedärvda och något slentrianmässiga tankar tillbaka. Det är lätt att avfärda dessa frågor med att upprepa vad man hört. Nämligen; »Det står i Bibeln.« »Var och en

av oss kan själv avgöra detta.« »Den helige Ande ger oss svaren direkt, utan förmedling genom andra.« »Vi måste följa vårt hjärta, vårt samvete.« Alla dessa svar bygger på en enda underliggande tanke. Nämligen en starkt individualistisk uppfattning om tron. Egentligen handlar det också om att vi alla verkar ha en inbyggd ovilja att ha någon eller något över oss. Det bygger på missuppfattningen att ledarskap automatiskt innebär ett inskränkande av min andliga frihet. Det finns också en missuppfattning som får oss att tro att om vi accepterar att Kyrkan har ett så kallat läroämbete, så innebär det att vi inte kan höra från Gud själva. Vi kan naturligtvis höra från Gud själva, men vi hör inte och förstår inte allt. Apostlarnas mandat

Det handlar också om kyrkosyn. Med andra ord, hur Kyrkan är strukturerad. Att Jesus gav mandat, fullmakt, åt sina tolv apostlar håller nog de flesta med om. Att detta senare skulle gå i arv i Kyrkan från generation till generation, vill en del inte hålla med om och där uppstår en strid. Somliga menar att apostlarnas uppgift ersattes av Bibeln och den helige Ande. Det innebär att vi i dag själva klarar av att leva det kristna livet på egen hand, som myndiga personer. Det låter fint men är det verkligen så? Räcker det med att jag själv har egen kontakt med Gud genom Jesus, att jag har en bibel och kan lyssna på den helige Ande? Är det så Gud har konstruerat Kyrkan? Visst är det så att vi var och en kan höra från Gud, att vi kan upplysas av den helige Ande och förstå Skrifterna och personligen kan efterfölja Jesus och ledas av honom. Detta är nödvändigt för var och en av oss. Vi har en personlig tro. Men är det tillräckKERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

ligt? Erfarenheten av så många kyrkobildningar och så många olika teologiska åsikter visar klart att här finns betänkliga svagheter. Svagheter som i längden kan visa sig leda till utspädning av tron och faktiskt en sekularisering av Kyrkan. Det är något som vi i dag ser hända på många platser. Då räcker det inte med att hävda att avfall och villoläror är något som andra har, men att det inte finns i vår speciella grupp. Detta är en förrädisk illusion som ofta bygger både på elitism och historielöshet. Frågan kommer då; finns det något som håller Kyrkan samman? Om vi då svarar; »den helige Ande«, riskerar vi att förandliga frågan. Naturligtvis är det den helige Ande men följdfrågan blir på vilket sätt han uppenbarar sig och håller Kyrkan samman? Han är nämligen knuten till Kyrkan precis som »Shekinah«, Guds närvarande härlighet, ständigt fanns i det allra heligaste i templet. Han är Smörjelsen över Jesus, som verkade igenom Jesu fysiska kropp genom närvaro, uppenbarelse och kraft. Nu är Anden på samma sätt verksam i och genom hela Kristi kropp. Han är närvarande i församlingarna. Den helige Ande föll på pingstdagen över de 120, en bild av de utvidgade 12 stammarna, Gudsfolket, Kyrkan. Därifrån leder han Kyrkan in i hela sanningen. Han är Kristi kropps själ, dess invärtes liv.

ledarskap som Jesus initierade och insatte, till hjälp och välsignelse för oss. Det är här vi frikyrkliga och pentekostala ofta får problem. Vi uppfinner ständigt hjulet på nytt. Vi kan också i viss mån ac-

Det tillhör inkarnationsteologin att förstå att Gud med sin nåd och smörjelse också har gett ett yttre tydligt och kännbart apostoliskt ledarskap

ceptera ett ledarskap, om vi får välja dem själva, om de inte på något sätt är annorlunda eller över oss, om det egentligen bara handlar om en yttre ordningsfråga som vi själva i sista hand kontrollerar. Därför får vi verkliga problem med varje form av tal om »hierarki«. Visst finns det maktmissbruk, både av ledare och av församlingsmedlemmar (maktmissbruket kan nämligen gå åt båda håll), men vi kan inte ständigt avfärda ledarskapsfrågor genom att gömma oss bakom förment missbruk eller slagord som att »ledarskap växer upp underifrån«. Vi får inte blanda ihop ledarskapets position och dess attityd. Attityden måste vara »underifrån, betjänande« men positionen är att vara insatt, inte bara av människor utan också av Gud. Grundfrågorna förblir; har vi missuppfatEtt ledarskap insatt av Jesus tat en biblisk syn på frihet och missbrukar Jesus och Anden är båda sända för att vara detta som svepskäl för att inte behöva böja närvarande i Kyrkan, för att leda hjorden, vårt hjärta? Har vi missuppfattat hur Gud och gör detta genom ett synligt ledarskap, har instiftat sina ordningar, så att vi inte inte bara ett osynligt. Det tillhör inkarnaförstår att herdar har ett ansvar över oss? tionsteologin att förstå att Gud med sin nåd Här blir det ofta mycket känsligt och vårt och smörjelse också har gett ett yttre tydligt falska oberoende avslöjar sig. Vi vill hellre och kännbart apostoliskt ledarskap. Ett göra på vårt eget sätt än att lita på att Jesus KERYX 3 2013

ULF EKMAN

satt in, i och för sig ofullkomliga, herdar som han gett uppdrag, förtroende och smörjelse att verkligen vaka över oss, vårda sig om oss och faktiskt ge sitt liv för fåren. Vi vill ofta hellre leda oss själva.

Vi fick inte bara en bok, hur sann och inspirerad den än är av Anden – vi fick också en kropp, Kristi kropp och i den finns ett levande läroämbete som följer med Kyrkan, som är nedlagd i dess väsentliga struktur, så länge Kyrkan finns på jorden

Frågan blir också om det inte har såtts frön av olydnad, uppror och falskt oberoende som i senare generationer, trots en del uppenbara välsignelser man fått uppleva, faktiskt ändå resulterar i sekularisering, fragmentisering och djupa schismer. Dessa »anti-establishment«-attityder, alltså överhetsmotstånd, där makten och överheten per definition är misstänkliggjord, blev en livsfilosofi som starkt präglade oss som växte upp på 60-talet, men dess rötter går längre tillbaka. När sedan många av oss kom till personlig tro var det inte självklart att dessa tankar föll av oss. Tvärtom har dessa tankar ofta legat och pyrt och bidragit till att förstärka kristenhetens inre sekularisering, ibland maskerat som »gräsrotstänkande«. Självfallet kan inte vem som helst, hur som helst, träda fram och insistera på ledarskap i församlingen. Det finns ett stort problem omkring det ledarskap som bara betonar den enskilda ledarens personlighet och speciella talanger. Hur hade Jesus tänkt

att det skulle gå till efter hans död? Nyckeln finns givetvis i hans konkreta insättande av sina apostlar. De i sin tur skulle insätta andra efter sig. Fornkyrkan är helt klar på, och detta är mycket tidigt belagt i efter-apostolisk tid, att man hänvisade till apostolisk succession. Det blev ett starkt skydd emot villoläror såsom gnosticismen med sina falska anspråk, både på lära, ledning och liv och gjorde att Kyrkan kunde överleva. Redan tidigt i Kyrkans historia samlades man omkring tre ord, »trosbekännelse«, »kanon« och »ämbete«. I dag måste vi ställa frågor kring detta. Den första frågan är om de här sakerna behövs i dag? Om det är så, räcker det då verkligen med en av dessa när det uppenbarligen inte räckte i urkyrkan? Räcker det att säga: »Vi har Bibeln. Vi behöver ingen trosbekännelse och inget läroämbete«? Nej, i så många frågor vet vi som enskilda kristna inte exakt vad Bibeln menar, helt konkret, i just vår situation. Ur denna osäkerhet kommer ofta märkliga läror och vanföreställningar. Den kristne kan också bli missmodig och låta den omgivande kulturen bestämma hur Bibeln skall förstås. Äktenskapsfrågorna är ett bra exempel på detta. Bibeln, kyrkan och läroämbetet

Var det inte så att den apostoliska undervisningen skulle bevaras av ett levande läroämbete som i varje tid kan förklara och försvara tron? Detta innebär inte att varje enskild kristen inte skulle kunna förstå eller läsa Bibeln rätt, men alla sysslar inte med lärofrågor. Det är intressant att de grundläggande dogmer som i princip alla kristna håller med om, de har utifrån Bibeln faktiskt utmejslats av just ett läroämbete. På samma sätt är det helt rimligt och KERYX 3 2013

SPELAR KYRKOSYN NÅGON ROLL?

bibliskt att Gud har gett gåvor på dessa områden, Ef 4:11-16, som kan leda, fostra och beskydda fåren, bevara och förklara läran och kraftfullt sprida evangeliet. De förstärker vad vi alla skall göra och går hand i hand med oss. Det är inte konstigt att Jesus skulle låta apostlarnas ämbete och tjänst, inte bara den apostoliska läran, gå i arv till nya generationer i Kyrkan så att livet och sanningen fullt ut skulle kunna bevaras. Att säga att det räcker med den helige Ande, det behövs inga konkreta personer, är att inte förstå inkarnationsteologin som jag i någon mån har försökt belysa i denna artikel. Det är att inte förstå att Jesus har både en mänsklig och en gudomlig sida. Att det finns både ett synligt, konkret liv och ett osynligt. Det är att inte förstå att de apostlarna som konkreta personer fick mandat av Jesus att tala i hans namn, att »den som lyssnar till er, lyssnar till mig« (Luk 10:19), och att detta gick i arv till kommande generationer. Vi fick inte bara en bok, hur sann och inspirerad den än är av Anden – och vi vördar den för det och älskar att studera den och följa den. Men vi fick också en kropp, Kristi kropp och i den finns ett levande läroämbete som följer med Kyrkan, som är nedlagd i dess väsentliga struktur, så länge Kyrkan finns på jorden. Det är en gudagiven gåva för att vi både skall få insikt i och förklaring på uppenbarelsen. Till sist, är vår avoghet emot allt yttre, emot ett yttre ämbete, yttre ordningar, emot fastställda läror, emot sakramentala handlingar verkligen ett utslag av en väckelse och en befrielse från andlig fångenskap? Reformationens barnbarn vill få oss att tro det. Men ser man på frukten blir man tveksam. Jag är det, mycket tveksam. Handlar inte våra protester egentligen om KERYX 3 2013

en utspädning av tron och en fragmentisering av Kyrkan? Efter att ha studerat detta i några år har jag börjat fundera kring om det inte egentligen handlar om gamla villoläror i ny dräkt. Handlar det inte om vårt eget falska behov av oberoende? Handlar det inte också om att faktiskt vilja använda Gud för våra egna syften, utan att böja oss för honom och inordna oss i hans mönsterbild? Frågan är om inte en ny form av gnosticism har börjat träda fram? En gnosticism som appellerar till vårt intellektuella högmod och spelar på vårt känsloliv för att få oss att känna oss speciella? Är det inte en ny elitism, som fragmenterar de troende så att vi tappar bort grunden, kärnan och det egentliga innehållet i den apostoliska tro vi har fått ärva och har plikt att bevara? Kyrkans uppgift är inte bara evangelisation. Det är också att bevara oss och kontinuerligt ge oss liv. Vi klarar inte detta själva, på egen hand. Vi behöver Kyrkan, i dess enhet, i dess helighet, i dess katolicitet (universalitet, fullhet, allmännerlighet) och i dess apostolicitet. Vi bär inte Kyrkan, tack och lov. Vi konstruerar inte fram den i egen kraft, efter eget tycke. Vi skapar den inte på nytt i varje ny generation. Den bär oss och har gjort det sedan Jesus vandrade på jorden. I och genom den får vi liv, ledning och frälsning. Utan den finns inte frälsningen tillgänglig för oss. Kyrkan är högst nödvändig. Därför måste vi förstå den rätt så att vi kan relatera till den på rätt sätt och få allt som Jesus vill ge oss genom den. Och där den är i sin fullhet, där måste vi vara.

ULF EKMAN är

fil kand, teol kand, pastor

i församlingen Livets Ord samt hedersdoktor vid Oral Roberts University.