Guldet blev till sand

GULDET BLEV TILL SAND

per ewert

guldet blev till sand Hur vi l채t det verkliga livet rinna ur v책ra h채nder, och hur vi kan vinna det 책ter

Till alla dem som gått före, som arbetat, bett, vårdat och byggt Utan er ingenting

GULDET BLEV TILL SAND Copyright © 2013 Per Ewert All Rights Reserved.

Samtliga bibelcitat är från Svenska Folkbibeln Utgiven av Areopagos, en underavdelning till Livets Ords Förlag Formgivning: Jonatan Strömgren Redaktör: Henrik Engholm Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-7866-892-2

För det finns en särskild mening med att bara finnas till Att göra det man måste är att göra det man vill Jag skymtar en förmögenhet i skuggan av en dröm där fåglarna är vilda, när dom vaknar ur sin sömn Mina vingar skall jag fästa med en kärlek som är sann Mina vingar ska jag vinna och säja ”Hej, jag vann” Men du vinner ingen frihet utan att offra den du var och vända dig mot vinden och skrika ut ditt svar Jag har förstått nu, och jag vet vad jag vill Vad jag ska göra och använda framtiden till mikael rickfors vingar

Det glittrar på ytan I am shielded in my armor Hiding in my room, safe within my womb I touch no one and no one touches me I am a rock, I am an island And a rock feels no pain, And an island never cries paul simon i am a rock

En kinesisk man och hans hustru tittar rakt på mig genom fotografens kameralins. De sitter i sin stilrent designade lägenhet i Beijing och illustrerar tidskriften TIME:s reportage om Kinas nya välbärgade överklass. Mannen är redaktör för den kinesiska utgåvan av Esquire. Omsorgsfullt utplacerad framför dem på soffbordet ligger deras samling av märkesväskor och andra lyxartiklar från västvärldens mest exklusiva märken. Snett bakom soffan syns mobilen stå på vakt i den laddningsstation som tycks integrerad i divanen, övervakad av en guldhöljd lampa. Kläderna, glasögonen och frisyrerna är helrätta enligt senaste modetrend.

Det är bara en sak i bilden som stör den perfekta fasaden. Mannens och kvinnans ögon ser så obehagligt tomma ut. Som om de funderade: ”Vi har nått våra drömmars mål. Var det inte mer än så här?” Världens största kommunistiska diktatur har blivit hem åt världens mest aggressiva kapitalism. Ingendera vägen verkar leda till den efterlängtade lyckan.

Parallellt med den snabba ekonomiska tillväxten är kinesiska

115

församlingsledare samtidigt djupt oroade över situationen. Oron gäller dock inte främst förföljelserna, fängelsestraffen och tortyren för dem som gripits för att ha samlats i oregistrerade församlingar.

Förföljelse för trons skull är något som kinesiska kristna räknar in som ett pris för att följa Jesus. Samtidigt har antalet bekännande kristna – parallellt med kommunismens förtryck – fascinerande nog ökat explosionsartat. Nej, det är inte förföljelsen som är problemet, det är rikedomen. De ser redan vad som hänt med många kineser som flyttat in till städerna, fått bättre jobb och ett större ekonomiskt välstånd.

Dagens Kina är inte den enda historiska kultur som upplevt sig ha stigit in i en ny tidsålder av obruten framgång. I nästan alla sådana kulturer kan man samtidigt skönja en stark känsla av hemlöshet, av främlingskap i den nya tillvaron i staden där det traditionella levnadsmönstret gått förlorat. Att öppet erkänna detta vankelmod inför tillvaron är dock sällan socialt accepterat. Lämpligare då att hänvisa till lämpliga diagnoser för den som inte längre kan hantera situationen. Att bli utbränd är ett tecken på att man bejakat dagens värld och gett sig i kast med den på allvar, kanske bara lite för mycket. Men tänk om utbrändheten i grunden handlar om att något i nutiden gått alldeles snett, att det vi egentligen längtar efter är en helt annan, mänskligare tillvaro?

Idéhistorikern Karin Johannisson ser tydliga likheter mellan slutet av 1800-talet och vår egen tid. Kännetecknande för båda perioderna är rotlösheten – både den existentiella, den sociala och den geografiska. Statistik från sekelskiftet 1900 visar även vid den tiden på en tydlig ökning av antalet psykiskt sjuka.

Johannisson förklarar: ”Kritikerna ansåg också att det moderna samhället hade skapat en splittrad materialiserad och egoistisk individ med friheten som imaginär vinst. Man menade att människan rörde sig bort från sitt sanna jag. Att hon vandrade mot förfrämligande, mot tomhet och förytligande.”

116

GULDET BLEV TILL SAND

Med den ständiga ström av intryck som vi idag möter blir det alltför tydligt att ju mer det glittrar och dunkar – desto mindre tillfredsställda, desto mer uttråkade blir vi. Vi längtar efter något som består, något som håller i värde när alla lyxprylar inköpts och hemmet ändå upplevs sakna verkligt innehåll och liv.

Debatten om curlingföräldrar var livlig i Sverige för några år sedan. Att ”curla” var ett sätt att beskriva föräldrar som ständigt sopar undan alla problem och hinder framför sina barn. Utan att själva ha valt det har dessa barn fått växa upp i en skyddad tillvaro där allt kommit till dem gratis, där de aldrig tvingats utsättas för de prövningar som formar oss människor till mogna och ansvarstagande vuxna individer.

Psykologen Alf B Svensson beskriver att han i sitt yrke har mött fler och fler barn som skapar problem för sig själva och för andra genom att ha blivit för bortskämda.

Barn som behandlas som om deras­behov är viktigare än alla­andras blir ofta egocentriska.­Föräldrar som till varje pris ­försöker undvika att barnen blir ledsna kan få barn som har svårt att hantera kriser och motgångar senare­i livet ... Det ingår i jobbet som förälder inte bara att villkorslöst älska sina barn utan också att stå ut med att inte alltid vara populär och omtyckt.

SVT har i flera säsonger satt strålkastarskenet på detta fenomen i dokusåpan Ung och bortskämd. De deltagande ungdomarna hade under sin uppväxt fått allt de pekat på, och förväntades aldrig göra ett vettigt handtag. Programmet har visat en ytterlighetsbild av en materiellt rik men existentiellt utmärglad generation. Mest tragiskt att se var inte ungdomarnas bortskämdhet eller tafatthet inför arbetsuppgifter. Den verkliga tragiken låg i att deras tillvaro krympts ihop till en hängiven strävan efter kortsiktig önskeuppfyllelse som likväl aldrig vill övergå i mer långsiktig tillfredsställelse.

117

De extremformer som lyftes fram i programmet återspeglas – om än i något mer nyanserad form – i mängder av materiellt bemängda ungdomar som förletts in i lögnen att livets poäng är att fokusera på konsumtion och skapandet av det egna varumärket. Ungdomar som aldrig tillåts växa till sann frihet, utan istället krymps ihop till skuggor av de människor de skulle kunna vara. En gödd kalv av livsglädje och mening ligger tillredd för dem, men de har vant sig vid att fortsätta fråga efter de ärtskidor som i Jesu liknelse annars skulle utgöra svinföda.

De negativa följderna till trots driver de kommersiella medierna ändå frejdigt på denna utveckling. Tittare som prioriterar sina egna verkliga eller inbillade behov är en attraktivare målgrupp för reklammakare än sådana som ser till andras behov före sina egna.

Därför utformas medieutbudet för att göra tittarna till bekväma, likgiltiga köpmaskiner som inte lämnar skärmen för andra syften än konsumtion. De som är i störst behov av att bryta det här mönstret är också de som har minst förtutsättningar att kunna göra det i egen kraft. Den tidigare citerade Katarina Bjärvall menar att den kommersiella teven hyllar uppror och oordning till skillnad från vuxenvärdens ideal av disciplin och allvar, vilket leder till att massmedier formar ungdomar som får större makt över sina föräldrar och deras plånböcker. Men hon ser inte detta som en vinst för den uppväxande generationen, snarare tvärtom: Barn följer, liksom vuxna, ofta minsta motståndets lag – den enkla vägen till njutning och välbefinnande lockar mest. Fett framför fibrer, socker framför vitaminer, stillasittande framför rörelse. Det är de val de flesta barn, och vuxna, gör. Men till skillnad från vuxna saknar barn, även om de är kompetenta, den kunskap som krävs för att göra rationella val. Barn tar skada om de är fria att ta för sig obegränsat av alla de kommersiella produkter som väller in över dem.

118

GULDET BLEV TILL SAND

Jag brukar skicka ut mina gymnasieelever att intervjua en äldre släkting som uppgift i historiekursen. Det brukar vara en rejäl ögonöppnare för många att förstå hur annorlunda barndomen tedde sig för bara två generationer sedan, när varken bilar, massmedier, el eller vattentoalett var självklara inslag i vardagen. Samtidigt slås eleverna av den positiva känsla för sin barndom som släktingarna uttrycker. Ett citat från en sådan intervju gav en särskilt kärnfull sammanfattning. Efter att ha redogjort för fattigdom och umbäranden, syntes mormodern liksom stanna upp och reflektera: ”Det var en tuff tid, och jag skulle nog inte vilja ha den tillbaka. Men jag var lycklig.”

När människan slog in på sekulariseringens väg blev hon inte den fria, självständiga varelse hon önskade. Hon blev hemlös. När vår kultur tog farväl till sina egna rötter kapade den samtidigt kontakten både med sin Skapare och samtidigt även med sig själv. Men även om vi får oss förkunnat att vårt sanna hem inte längre finns, att hemmet är nedbrunnet och måste glömmas drivs vi ändå i vårt innersta av en obotlig längtan dit. Som Fröding skrev: För den som ur Eden förbannats är Eden ett Eden ändå

Även för den som har en strikt evolutionär människosyn blir nutidsmänniskans situation svår att hantera. Den som enbart betraktar människan som evolutionens lek med våra gener måste betrakta nutidsmänniskan som sällsynt missanpassad till den tillvaro hon lever i. Ur darwinistiskt perspektiv har människan utvecklats för att kunna hantera och övervinna svåra utmaningar ute i naturen.

Vi är inte anpassade för en tillvaro där maskiner och datorer utför arbetet och vi själva står vid sidan av och ändå måste göra något av våra förmågor och den extra tid som maskinerna plötsligt ställt till vårt förfogande.

119

Nya ord uppstår inte i ett språk förrän det finns något som motsvarar dess innehåll. Ordet ”leda” eller dess motsvarighet i andra språk existerade inte före 1800-talet. Det gjorde inte heller ett idag så vanligt ord som ”tråkig”, i betydelsen långtråkig. Samhället började under det förrförra seklet bli en plats med fri tid, med överflöd. Och kanske än mer kännetecknande: med distans. Människan hade genom alla sina dagar plöjt sina egna fåror. Hon hade svettats och gjutit sitt blod för sådant som för henne ofta var en tunn linje mellan överlevnad och död. Men med industrialismen, urbaniseringen och massproduktionen började detta självklara band mellan människa och natur vittra sönder.

Vi går till våra jobb. Men arbetsplatsen är inte vår egen. Vägen mellan producent och slutprodukt är ofta så lång och dimmig att få arbetare kan se kopplingen mellan den dagliga mödan och den slutliga konsumenten. Arbetet processas genom så många digitala led att den synliga kopplingen mellan människa och människa har upplösts. Milan Kundera skriver i en jämförelse mellan nutidens och dåtidens människor: Livets mening var ingen fråga, den var ett med dem, något självklart, i deras verkstäder, på deras fält. Varje yrke hade skapat sin egen mentalitet, sitt eget sätt att vara. En läkare tänkte annorlunda än en bonde, en militär uppträdde annorlunda än en skollärare. Idag är vi alla lika, vi är alla förenade i en gemensam likgiltighet för vårt arbete.

Denna likgiltighet har blivit en lidelse. Vår tids enda gemensamma lidelse.

Det frustande, fria 2000-talsloket lockar i likhet med tidigare epoker fram de destruktiva mänskliga drag som sammanfattas i de sju dödssynderna. Men den synd som mest uttrycker vår tid är kanske ändå – likgiltigheten. Detta är den synd som brukar placeras sist i listan, det slutliga resultatet av den mest grundläggande synden:

120

GULDET BLEV TILL SAND

högmodet. Det underliga med vår tid är att likgiltigheten numera har förvandlats närmast till en dygd.

Samtidigt uttrycker likgiltigheten ett slags trosbekännelse av en tillvaro utan mål eller mening. Ligiltigheten blir ett slags västerländsk buddhism med materialistiska förtecken. Samtidigt är den också ett säkert recept på ett platt och torftigt liv. För det sanna livet innehåller något mycket större.

121