Psaltaren för hela livet by Livets Ord

DAVID WILLGREN

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

PSALTAREN FÖR HELA LIVET

KANSKE HAR DU HÖRT att Psaltaren ibland kallas en ”liten

bibel”.1 Det är inte svårt att hålla med. Här finns en bördig mylla i vilken frön till liv i Guds närhet och efterföljd har såtts under lång tid. Ett vackert uttryck för en kreativitet som väckts i mötet med det heliga. Böner som Anden inspirerat människor under flera hundra år att andas in, skriva ner, sjunga ut och låta sig förvandlas av. Böner till Gud som kommit att bevaras som Guds ord till oss. Sanningar som burit över tid. Sammanhangen i vilka psalmerna användes förändrades. Förnyades. Men psalmerna bestod testet. De överlevde templets förstörelse, och de blev centrala när de första kristna skulle förstå sig själva i och genom Kristus. Faktum är att Psaltaren blev ett fundament i denna process.2 Den blev den bok som kom att citeras mest i Nya testamentet. En profetisk bok. En bok som hjälpte Guds folk att låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar (Rom 12:2). En oväntad poäng

Lovsångernas bok, som den heter i judisk tradition, har alltså haft en central plats när Guds folk har formulerat sin tillhörighet. Andens kreativitet finns därmed invävd i det förhänge som nu inte längre skiljer människan från

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

DAVID WILLGREN

Gud utan i stället sveper in henne i nåden. Samtidigt är det tydligt i Psaltaren att vi saknar just den pusselbit som vi förväntat oss hitta: själva uttrycket, formen. Psaltaren ger oss i stället främst innehåll. Visst, det finns möjliga musikaliska referenser i en del av överskrifterna (se till exempel Ps 4:1 eller 5:1), men faktum är att vi vet väldigt lite om hur de kan ha framförts. Vi vet inte heller så mycket om leviterna, de som traderade psalmerna. Finns det kanske en poäng här? När vi pratar om lovsång är det lätt att fastna i definitioner. Vad menar vi egentligen? Är lovsång en stil? Ett innehåll? Både och? Här kan Psaltaren hjälpa oss framåt genom den enkla observationen att ingen form för framförande alltså finns bevarad. Ändå (eller kanske just därför) är det ibland detta som diskuteras mest när det kommer till (bönen och) musiken i våra församlingar. Några vill kanonisera medeltidens gregorianska sång. Andra har berörts på djupet av läsarsånger från tidigt 1900-tal. Ytterligare några menar att de möter Gud tydligast i musikaliska uttryck som har sina rötter i neo-pentekostalismen. Hillsong. Bethel. Vi kör fast. Är det också här vi tappar fokus? Förväxlar vi innerlighet och överlåtelse med uttryck och form? Glömmer vi att vaka över det som sjungs? Över innehållet? Är det så att all energi går åt till att sätta en kultur? Kanske har vi glömt att vi är kallade att tillsammans med alla heliga sträcka oss efter att förstå bredden och längden och höjden och djupet (Ef

3:18). Vi tolkar höjd och bredd i relation till musikalisk variation, snarare än till mognad, andlig klarsyn och lärjungaskap. Men lovsång rymmer mer. Här finns potential. Lovsången är tänkt att hjälpa oss se världen med nya ögon. Att dra in oss i den förvandling vi själva får medverka till, in i den stora berättelsen om hur Gud förvandlar den här världen. Hur? Jag har inte hela svaret. Men i Psaltaren finns några pusselbitar. Sånger som rymmer mer

En av de saker som påpekats vad gäller Psaltarens psalmer är att de inte ursprungligen relaterade till specifika händelser. Snarare möts vi av ganska generella beskrivningar av de omständigheter som orsakat psalmisten glädje eller sorg. En bibelvetare som noterat detta och försökt skapa konstruktiva kategorier utifrån vilka vi kan förstå psalmerna är Walter Brueggemann. I sin bok The Message of the Psalms föreslår han att Psaltaren reflekterar tre grundläggande livssituationer: 1. fast förankring 2. förlorad förankring 3. förnyad förankring.3 Till den första kategorin hör sånger som speglar en tid av närmast barnamässig förtröstan på Gud. I Psalm 19 förundras och fascineras psalmisten över Guds skapelse och Guds lag. Över hur allt är ordnat enligt Guds vilja till människans välsignelse. I

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

PSALTAREN FÃ&#x2013;R HELA LIVET

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

DAVID WILLGREN

Psalm 1 eller Psalm 112 vittnar psalmisten om att världen är pålitlig, och om hur allt går väl för den rättfärdige, medan den orättfärdige får sitt straff. Många psalmer ställer sig dock frågande inför denna typ av säkerhet. Livet är inte så enkelt. I stället för att erfara Guds närvaro menar sig många psalmister uppleva det motsatta. Trots den egna rättfärdigheten är Gud frånvarande. Förankringen är förlorad. Psalmisten har ryckts från de levandes land och placerats bland fiender. Ingen förklaring verkar finnas på lidandet: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera?” (Ps 13:1). Frågorna ”varför” och ”hur länge” är ständigt återkommande. Inte som tom retorik, utan som skarpa protester mot ett liv som tycks orättvist, mot en Gud som utan anledning tycks frånvarande.4 Upplevelsen är så genuint smärtsam och luften så tunn att språket blir därefter: Det är din skuld att vi ständigt dödas, att vi räknas som slaktfår. Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! (Ps 44:23–24). Det kanske verkar märkligt att tala till Gud på det sättet, men faktum är att precis detta – att utan censur överlämna sig till den Gud vars nåd är ny varje morgon – alltid leder vidare. Det finns ingen klagopsalm där

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

PSALTAREN FÖR HELA LIVET

protesten inte bärs upp av en förtröstan. Ett hopp som är starkare än en längtan greppar alltid efter den Gud som visat sig trofast och rättfärdig:

tjänst att vi ibland glömmer bort hur den är tänkt att relatera till resten av livet. Så hamnar vi i ett av två diken: antingen tänker vi att vi vill ”göra vårt liv till en lovsång” (lovsången blir allt), eller så att en lovsångs Jag litar på din godhet, mitt hjärta ledares uppgift är begränsad till några timskall jubla över din hjälp. Jag vill mar i veckan (lovsången blir isolerad). Båda sjunga till Herrens ära, ty han är god dessa föreställningar kan leda fel. Hela livet mot mig (Ps 13:6). kan inte vara lovsång. Om inte ”sång” är en del av ”lovsång” blir ordet meningslöst. Och så. Gud grep in. Psalmisten fördes till Det blir närmast en synonym till ”kristen” en förnyad förankring. Denna förankring eller ”lärjunge”, och ett samtal om lovsång blir dock aldrig lik den som en gång var. blir svårt att föra. Inte heller hamnar vi rätt Psalmisten är märkt av sin historia. Han har om vi tänker att lovsångsledarens uppgift nått en andra naivitet. Fått se en tro som bär. En ton som när: ”Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje. Därför skall jag Psaltaren påminner oss sjunga ditt lov och aldrig tystna” (Ps 30:12). om att vi behöver sånger Psaltaren påminner oss om att vi behöver som rymmer mer av livet. sånger som rymmer mer av livet. Som inte sätter parentes runt de syrefattigare delarna, utan ger oss ett språk som hjälper oss bara är att leda församlingens sång en att nå en förnyad förankring. Ibland måste söndag förmiddag. Blir det då inte så att vi, det självklart vara så att Anden formar ord- när sista tonen klingat ut, glömmer att den lösa böner och upprätthåller vår andning egentligen bara var en fysisk representamed sin vind (Rom 8:26), men vi får inte tion av en verklighet som når djupare än så? sätta punkt där. Vi behöver också blicka Om det är så som Ellen Vingren visat i sin fram mot den sång som rymmer helheten i masteruppsats, att lovsångsledarskap i allt Kristus. Kanske ser vi den inte ännu, men högre utsträckning blivit ett böneledarskap, vad hindrar att vi sträcker oss? behöver då inte lovsångsledare kliva fram och ta ansvar för församlingen även mellan Att aktivera sin kropp samlingarna?5 Den andra pusselbiten relaterar till det att Båda dessa diken kan Psaltaren hjälpa vi så starkt förknippar lovsång med gudsoss ur, och för att visa hur vill jag ta min

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

DAVID WILLGREN

utgångspunkt i ett exempel på det andra diket, det dike där lovsången blir isolerad. Ganska nyss översattes en bok av Chris Tomlin och Darren Whitehead till svenska – Heligt rop.6 Bokens ansats är lovvärd, om än inte ny. Liknande resonemang har hörts förut, särskilt i lovsångskretsar. Förfat-

Vi ska inte lovsjunga med hela våra liv, sångerna ska i stället hjälpa oss att forma våra liv till Kristi efterföljd. Precis därför drar psalmerna in kroppen i bönen. tarna vill väcka en slumrande församling till förnyad tillbedjan, och med avstamp i hebreiska ord försöker de visa att Gamla testamentet har en gudstjänstkultur där hela kroppen aktiveras. Jag tror att de är något på spåren. Psaltaren vill aktivera hela kroppen, men inte på det sätt som Tomlin och Whitehead föreslår. Genom boken blir det nämligen tydligt att den kultur som föreslås är mer lik en modern lovsångskultur än en antik tempelgudstjänst. Skrapar man lite mer på ytan ser man också ganska snart att arbetet med bibeltexterna är svagt, och därför leds vi inte riktigt rätt. Låt mig ta ett exempel. I det första kapitlet påstås verbet yadah betyda ”att vörda

eller tillbe med utsträckta händer”. Tanken är hämtad från en ordbok där ordet relateras till yad – hand. Hela kapitlet handlar sedan om händer. Man citerar till exempel Psaltaren 44:9: ”I Gud har vi alltid vår stolthet, ditt namn prisar (yadah) vi ständigt”, och menar att vi ska lyfta våra händer för evigt: ”Guds folk … tackar och prisar honom [fortfarande] med upplyfta händer”. Men fungerar språk så? Kan vi säga att ord alltid betyder det som de eventuellt ursprungligen betytt? Och att det dessutom säger något om hur de som läste dessa ord rörde sina kroppar? Jag är tveksam. Här blir det tydligt att författarnas egentliga syfte inte är att förstå hebreiskan, utan att använda den för att underbygga en på förhand given idé: uppmaningen att använda sina händer mer i lovsången. Inte minst syns detta när de i slutet av kapitlet listar bibelverser för vidare samtal. Här nämns Psaltaren 28:2, 63:5, 88:10, 134:2, 141:2, 143:6, Klagovisorna 3:41 och Första Kungaboken 8:22, men inte en enda av dessa verser använder verbet yadah. Däremot talar alla om lyfta händer. Vad vill jag säga med detta? Sammanhanget, inte ett ords eventuella förhistoria, måste få avgöra hur det ska tolkas. Precis här kan Psaltaren hjälpa oss att se. För den där nöden var ju verklig. Och svaret tydligt: det handlar inte så mycket om hur ofta vi hängivet lyfter händerna på söndagarna. Tanken med lovsång är inte att vi ska bli sångare och stå och sjunga i en evighet i en himmel någonstans. Sången är oss given för

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018

PSALTAREN FÖR HELA LIVET

att öppna våra ögon, så att vi ser Gud klarare. Vi ska inte lovsjunga med hela våra liv, sångerna ska i stället hjälpa oss att forma våra liv till Kristi efterföljd. Precis därför drar psalmerna in kroppen i bönen. De låter oss inte dela upp verkligheten i fysiskt och andligt, utan vill hålla ihop den. När vi sjunger isoleras vi inte från vare sig Kristi kropp eller skapelsen. Vi dras in i båda. En utsträckt hand

Psalmerna skiljer alltså inte de sträckta händerna från Guds rikes etik. De blir aldrig en hängiven handling i stunden som skiljs från vardagen. När psalmisten i Psaltaren 143:6 ropar ”jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord” hänger det ihop med att hon blir visad ”den väg jag skall gå” (v 8). När lovsången landar i våra kroppar och får rikta om oss förankrar den oss inte bara i den där uppåtriktade

rörelsen en söndag förmiddag, utan också i vår vardag. Den utsträckta handen som Psaltaren uppmanar till når inte bara uppåt, utan utåt. De händer som klappar applåderar inte bara Guds storhet, utan även den utfrysta pojkens modiga röst. De knän som böjs gör det inte bara en söndag förmiddag inför Guds helighet, utan även för att hjälpa den fattiga kvinnan upp ur dyn. Så dras hela livet in i en bön som är mer än den tonsatta, men där den tonsatta får vara med och forma en etik som är tillvänd Gud och når människor med Guds godhet (se Ps 145). Ytterst hjälper den oss att frambära oss själva som levande och heliga offer som behagar Gud. Är det inte precis detta som ska vara vår andliga gudstjänst (Rom 12:1)? DAVID WILLGREN

är teol dr och lärare

i Gamla testamentet på Akademi för Ledarskap och Teologi.

Uttrycket kommer från Martin Luther, som betecknar Psaltaren så i sitt företal från 1945 (Luther, Martin. 1545. Biblia: das ist: Die gantze Heilige Schrit: Deudsch Aus New zugericht. D. Mart. Luth. Wittenberg: Hans Lut).

För en kort introduktion på svenska till Psaltarens tillkomst, se Willgren, David. 2017. ”Likt en blomster-

Brueggemann, Walter. 1984. The Message of the Psalms: A Theological Commentary. Minneapolis: Augs-

En bra introduktion till livsförståelsen i Psaltaren, se Lindström, Fredrik. 1998. Det sårbara livet: Livs-

Vingren, Ellen. 2017. Lovsångsledaren – en ”prayer intercessor”: En kvalitativ studie av lovsångens

trädgård: Paratexter och poetik i Psaltaren”. Vetenskapssocieteten i Lund Årsbok, 185–200. burg. förståelse och gudserfarenhet i Gamla testamentet. Lund: Arcus. innebörd och lovsångsledarens uppgift hos åtta lovsångsledare i Sverige. Masteruppsats: Ansgar Teologiske Høyskole. 6

Tomlin, Chris och Darren Whitehead. 2018. Heligt rop – 7 ord som kommer att förändra ditt sätt att tillbe

För den som vill ha en bra översikt över ordet yadah:s olika betydelser i Gamla testamentet, se Wester-

Gud. Umeå: David Media. mann, Claus. 1997. ”‫”ידה‬, i Theological Lexicon in the Old Testament, volym 2. Peabody: Hendricks.

TEOLOGI OCH LEDARSKAP 4 2018