Kapitel 13 Avhoppare, aga och förakt för svaghet?
Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. Apostlagärningarna 19:32
J
ag har tidigare berört några av kontroverspunkterna som dök upp i debatten kring Livets Ord, både i den inomkristna debatten och i profana medier. Som jag nämnt, var både själva ämnet och den kristna terminologin en ibland oöverkomlig klyfta i kommunikationen. Kritiken mot oss kom från skiftande håll. Vi stötte ihop både med liberaliserad teologi hos en del kristna debattörer och med konservativa kristna som oroades över vår teologi. Det fanns även kyrkopoli287
tiska motiv hos vissa och så var det ju den helt sekulära medievärlden, som inte alls var införstådd med eller intresserad av hänsyftningar till en andlig verklighet, som de ju naturligtvis förnekade. Att navigera framåt i dessa vatten var inte helt enkelt. Tonen skärptes ytterligare när det i media började dyka upp människor som, rätt eller fel, menade sig må psykiskt dåligt på grund av vår undervisning och vårt sätt att leva ut vår kristna tro. Media kallade dem ”avhoppare” och snart började anklagelser om ”hjärntvätt”, ”maktmissbruk” mm att figurera. Det var obehagligt och också kränkande för våra medlemmar. Var sympatierna låg hos vissa media, var det ingen tvekan om. Vi tycktes vara dömda på förhand och när det blev som värst verkade det som om vem som helst kunde säga vad som helst om oss och ändå bli trodd och få en nationell plattform för sina anklagelser. Förutom intervjuer med människor som menade sig må dåligt och där vi ytterst sällan blev tillfrågade om vår syn på saken, så skrevs också ett otal mer eller mindre seriösa artiklar, några fullständigt sanslösa. Även några ”forskningsrapporter” förekom, vilka vi upplevde som synnerligen skeva. Speciellt en av dessa, som var mer tongivande, blev dock hårt kritiserad av andra forskare men sådant förbigicks ofta med tystnad. Bilden av ”farlig sekt” cementerades och blev något som många av våra församlingsmedlemmar fick lida av 288
i åratal. Steg för steg kom det dock fram annan information som sakligt kunde vederlägga mycket. Flera exempel på detta kom i början av 90-talet. Först ut var doktor Simon Coleman som i Svenska kyrkans forskningsrådsrapport Tro och Tanke 1991:4 publicerade en bred analys av ”Livets Ord och det svenska samhället”. Denna rapport var en del av hans doktorsavhandling i Cambridge 1989. Claes Wallenius, forskare på FOA, skrev en initierad artikel i Makt och Media, nr 2, 1994, där han ifrågasatte så kallad forskning kring oss och mediernas behandling av ämnet, som han menade inte gav tillförlitlig information om rörelsen. Wallenius skrev också i Psykologtidningen, nr 6-7, 1998 att: ”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ur Värsting-kristna i drevet, Kerstin Elworth m fl, Artos & Norma förlag, 2010, s. 135.) Det fanns alltså rätt tidigt röster som manade till saklighet och försiktighet, men som väl i det stora hela ändå drunknade i mediebruset. Fanns det då ingen grund för de olika anklagelserna? Jo, det fanns människor som uppenbarligen mådde 289
dåligt och som menade att de blivit illa behandlade. Det är inte min mening att i detta kapitel vare sig förneka detta eller envist försvara oss själva. Ofta stod också ord mot ord i enskilda situationer. I många fall var det en helt annan bild som kom fram, med andra bakgrunder och orsaker, än vad som redovisades i medierna. Detta gjorde problematiken ytterst komplex. Det kunde också variera från allvarliga psykiska problem människor haft innan de kom till oss och som vi inte mäktat med att lösa, till helt oseriösa och falska anklagelser, utan någon som helst verklighetsförankring. Det kunde vara människor som helt enkelt inte höll med om det mest elementära i den kristna tron, sådana som ville ge igen för något de var irriterade över, men också sådana som upplevde att de verkligen inte blivit förstådda eller blivit behandlade fel i en speciell situation. Det är ingen tvekan om att det fanns situationer där vi ibland handlade fel och att enskilda människor då fick lida. Självklart fanns det också situationer där vi skulle agerat annorlunda. Detta är något som vi är ledsna för och som vi idag kan se att vi borde ha hanterat på ett annat sätt. Men när allt detta buntades ihop och blev till generella anklagelser, med profana medier som forum, kryddat med uppenbara överdrifter och direkta lögner, var det inte speciellt konstigt att vi inte gensvarade på medias skränande kommandorop. Att vi inte skulle bry oss om människor, var däremot fullständigt felaktigt 290
och en kränkande beskyllning. Det kunde motbevisas av alla de samtal som faktiskt hölls. Det kändes dock ovärdigt att försöka redovisa detta. Under årens lopp har det pågått enskilda samtal med människor med olika typer av problem. Detta är brukligt i alla kristna församlingar och naturligtvis även hos oss. Personlig information om individer ska naturligtvis aldrig komma till allmänhetens kännedom. Inte heller kan vi, för att tillfredsställa högljudda kritiker eller självutnämnda experter, föra en offentlig dialog i media, kristna eller profana, och där göra avbön för allt möjligt. Det var och är knappast aktuellt. Att komma med generaliserande uttalanden vore att trivialisera enskilda människors speciella problematik. Som kyrka är vi bundna att hålla hårt på tystnadsplikten i själavårdssamtal. Detta gör ju att vi, om någon sedan väljer att gå ut offentligt och förvrider fakta eller rent av ljuger om en situation, faktiskt står svarslösa inför medierna. Man kan inte och får inte svara. Det kunde kännas svårt när man visste helt andra bakgrundsfakta, som i grunden skulle förändra bilden i en smaskig medieattack och man ändå inte kunde nämna dessa. Då fanns det bara en väg att gå och det var bönens väg. Vi fick lita på Gud. Vi fick ta smäleken och veta att sanningen till slut ändå segrar. Även om det kan ta tid, ibland lång tid. Under de 30 år som nu har gått har vi byggt upp en väl fungerande själavård i vår församling. Det gäller 291
enskilda själavårdssamtal, retreater och förbön samt naturligtvis också den naturliga församlingsvård som förekommer i cellgrupper och i vardagen medlemmarna emellan. Vad jag nu vill göra är att lyfta fram en del principiella synpunkter på hela den process som pågick under ett antal år, och som med jämna mellanrum lyfts fram även idag. Så sent som vid vårt 30-årsjubileum i maj 2013 passade Upsala Nya Tidning på att angripa oss på ett grovt och oseriöst sätt i några artiklar. Illviljan var uppenbar. Det blev en snabb och skarp reaktion hos våra många medlemmar som knappast gynnade UNT. Vi fick inse att detta lokalorgan inte har någon som helst vilja till seriös faktakontroll utan snarare verkar glädjas åt att försöka göra skada. Så skönt då att världen är större och livet mer generöst än vad en enskild lokaltidning förmår gestalta. För det första är det naturligtvis viktigt att säga att vi inte vill friskriva oss från att fel blev begångna. Jag kan inte tänka mig att det finns någon organisation av vår storlek där inte fel begås, både omedvetet och på grund av felbedömning. Bara i den allra bästa av världar kan detta undvikas. Journalister och även predikanter som uppenbarligen tyckte illa om oss, gjorde från början klart för oss inte bara att vi gjorde fel, utan att vi per definition var fel. De krävde också en perfektion av oss som man knappast krävde av någon annan. Jag minns en upprörd journalist från Sveriges televi292
sion, som bitskt frågade om vi gjort fel. ”Självklart”, svarade jag, ”har det begåtts fel men inte i den omfattning och med de intentioner som vi anklagas för.” På det svarade hon med glöd i ögonen att om det så bara hade begåtts ett enda fel, så visar det att allt är fel. Nu är det ju så att vi faktiskt vill hjälpa människor. Väldigt många har också fått hjälp och vår intention är och har alltid varit att hjälpa, inte skada. Man får inte glömma att tusentals människor under årens lopp faktiskt på olika sätt har haft Livets Ord som andligt hem och inspirationskälla. Det var alltså tämligen svårt för oss att bara allmänt medge fel, då detta också utnyttjades och förvrängdes. Det var sällan något konkret utan anklagelser skickades oftast emot oss i allmänna och svepande formuleringar. I de anklagelser från enskilda som man valde att lyfta fram, visste vi ofta för mycket och kunde på grund av tystnadsplikten inte tillmötesgå pressen. Det hade blivit riktigt fel och nyhetsmedierna är inte platsen för sådana samtal. Det ihärdiga kravet som ibland förekom att vi skulle be om förlåtelse blev alltså ett krav på avbön. Det var något vi inte kunde göra. Det vore att säga att allt vi var och gjorde var helt fel i grund, intention och syfte. Det var ofta dit man ville driva oss. Som församlingens herde, med omsorg om alla fåren, var det också min uppgift att skydda alla dem, faktiskt flera tusen personer, som hade vår församling som andligt hem. Alla 293
dessa, var och en, var mycket värdefulla personer som var känsliga och ledsna över alla påhopp, trakasserier och rena kränkningar som de ofta blev utsatta för. När man idag lyssnar på vissa gälla röster angående avhoppare, kan man fås till att tro att det handlade om otaliga människor. Så var det faktiskt inte. När en journalist vid ett visst tillfälle försökte få fram statistik på detta, förflyktigades den stora massan och kvar fanns sju eller åtta mycket aktiva personer som ständigt framträdde i alla dåvarande media. Naturligtvis handlade det om fler än så, men det var märkligt hur ofta dessa figurerade i medierna. Är man sårad orkar man kanske inte ens träda fram offentligt, men det var mycket svårt för oss att tro att det var så många som man då hävdade. Det är ingen tvekan om att uppgifterna förstorades och antalet människor blåstes upp rejält. Det var en bild som skulle skapas. Den kristna tron i allmänhet och Livets Ords verksamhet i synnerhet, skulle bevisas vara både felaktig och farlig. Vi får heller inte glömma att när vi talar om den totala mängden människor som sökt sig till Livets Ord så har det faktiskt utexaminerats 10 000 elever från vår bibelskola enbart i Uppsala. Församlingen har idag ca 3 300 medlemmar. Så finns också alla de som åkt vidare i glädje till andra orter. Dessutom finns alla de tusentals som regelbundet besöker konferenser och seminarier och som är med i våra olika partnerprogram. Det är mycket folk. 294
* * * En av de mer spektakulära händelserna i samband med avhoppare gällde den så kallade aga-rättegången. Den började med att en arg pappa, mitt i en komplicerad familjesituation, ville att jag skulle komma och samtala om deras problem. De hade med sig ett av sina barn som skrek och hoppade ohämmat och omöjliggjorde samtalet. Pappan kunde, eller ville inte hålla ordning på barnet. Jag bad honom lugna ner barnet så vi åtminstone kunde genomföra ett meningsfullt samtal. Han menade att barnet var oregerligt, och det verkade nog så, just då i alla fall. ”Då får du väl ge honom en dask på baken”, menade jag. Detta skulle jag naturligtvis inte ha sagt, det var ett stort misstag av mig. När makarna senare lämnade församlingen växte det inträffade, inte minst genom en tidningsintervju, till att vi systematiskt tvingade föräldrar att aga barn. Det hela blev bisarrt. Hur såg vi då principiellt på barnaga? Vid den tiden, på 70- och 80-talen, var det ingen tvekan om att man i Sverige ganska allmänt skilde på ”en dask på baken” och barnmisshandel. Det hade också kommit ut kristna böcker om barnuppfostran som talade om tillrättavisning av barnen och där man förordade aga, naturligtvis begränsat till just en ”dask på baken”. En bok som fick stor spridning hade getts ut 1972 av Den kristna bokringen, på Dagenhuset. Det var den 295
uppmärksammade boken Den kristna familjen av den lutherske, karismatiske prästen Larry Christensen. Denna bok spreds i miljoner på många språk. I vilket fall som helst så ledde händelsen med denna familj fram till åtal, vilket fick en otrolig medieuppmärksamhet. När det var dags för rättegång i Uppsala tingsrätt var det fullt av journalister i rättssalen. Vi hade också förberett oss. Jag menade att vi inte hade något att vara rädda för. Det fanns självklart ingen undervisning om systematisk barnaga hos oss. Jag hade personligen aldrig berört ämnet i någon lektion eller predikan. Det fanns inget uttalande från Livets Ords ledning i denna fråga, och på den kristna skolan fanns naturligtvis ingen aga av skolbarn. På böneskolan den dagen mobiliserades bönen och Svante Rumar ledde den. Även i tingssalen satt många av våra församlingsmedlemmar tysta och bad för rättegången. Åklagaren drog igång med stor bravur och krävde två års fängelse för mig, och jag hajade till. Menade han verkligen allvar? Nej, viskade min advokat. Detta är ett spel för gallerierna. Han måste göra ett sådant uttalande eftersom pressen är här och politiker är intresserade av detta fall. Åklagaren var riktigt aggressiv. I pausen däremot stod han, jag och min advokat och samtalade som om inget hänt. Det var verkligen en annan värld. Så kallades åklagarens huvudvittne in. Det var en känd så kallad avhoppare som hade kallats till 296
Uppsala. Nu skulle tydligen allt avslöjas. Vittnet blev utfrågat: hade han hört någon undervisning om aga i bibelskolans undervisning? Nej, svarade han. Hade han hört mig från predikstolen eller offentligt tala om barnaga? Nej, svarade han igen. Hade han någon kassett eller bok från Livets Ord med undervisning om barnaga? Nej, blev svaret. Nu härsknade domaren till och tittade stint på åklagaren och undrade vad han höll på med. Skulle detta vara det vittne som kunde bevisa vilka barnagare vi var? Åklagarens linje föll platt och det tog mer tid att reda ut vittnets reseutgifter än att förhöra honom. Det märkliga var att på böneskolan borta på Livets Ord sa Svante Rumar just vid samma tidpunkt som vittnet började tala, att nu skulle de be för ett vittne, att det som var lögn skulle tystna och att sanningen skulle komma fram. Mer fåordigt än så har väl sällan ett vittne varit. Min advokat, Kerstin Sandels, advokat Henning Sjöströms hustru, gjorde ett strålande jobb och kunde lugnt avvisa åklagarens påståenden. När det hela var över stod en skog av journalister utanför. En av dem hade en träslev i handen och frågade om det var sådana vi använde när vi agade barn. Han kanske försökte vara lite rolig, för i övrigt var han vänlig. Många år senare träffade jag honom i samband med en annan intervju, och då bad han faktiskt om ursäkt för detta med sleven. Det tyckte jag var ädelt av honom. 297
Hur gick det då? Det verkade som medierna i hastigheten trodde att jag blev frikänd. Så blev det inte. Jag fick faktiskt en villkorlig dom och lite böter. Det hela var mycket dramatiskt men gick alltså ändå bra, tyckte jag. * * *
298