Frekvenser från andevärlden by Livsenergi

Frekvenser från andevärlden

Förord av Gary E. Schwartz, PhD

FREKVENSER FRÅN ANDEVÄRLDEN MARK ANTHONY

Bevisen för andlig

kontakt som kan förändra ditt liv

Översättning: Eva Trägårdh

Översättning från original:

THE AFTERLIFE FREQUENCY – The scientific proof of spiritual contact and how that awareness will change your life

By Mark Anthony, JD

Foreword by Gary E. Schwartz, PhD

Originally English language publication 2021 by New World Library, California, USA

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård.

Översättning: Eva Trägårdh

Formgivning omslag och inlaga: Art Industry

Illustration omslag och inlaga: iStockphoto

Tryck: ScandBook AB, 2024

ISBN: 978-91-89437-86-9

Utgiven av Livsenergi

Forumvägen 14

131 53 Nacka www.livsenergi.se

Den här boken tillägnas Shirley MacLaine, en strålande skicklig dansare och prisvinnande skådespelare som har fötterna på jorden samtidigt som hon har kontakt med kosmos. Hon är en sann andlig pionjär som har gett sig ut på yttersta grenen för att berätta om sina metafysiska övertygelser.

Tack vare dig, kära Shirley, har dessa hemligheter kommit fram i ljuset!

– Ljus och kärlek, Mark

INNEHÅLL

Förord: Törst efter sanningen av Gary E. Schwartz, Ph.D.

Kapitel 1: Andlig synkronicitet 7

Kapitel 2: Den elektromagnetiska själens ljus 23

Kapitel 3: Kommunikation med det kollektiva medvetandet 47

Kapitel 4: TAKT: En metod i fyra steg för att uppfatta och dra nytta av den positiva kraften i budskapen från andra sidan ................................... 69

Kapitel 5: Andlig situationsförståelse ......................... 95

Kapitel 6: Nära-döden-upplevelser: Må kraften vara med dig 117

Kapitel 7: Efter-döden-kommunikation: Samstämmighet med frekvensen

från andevärlden

Kapitel 8: Tolkningsfasen och hur man undviker nej nej nej-syndromet ...................

Kapitel 9: Andliga ingripanden .............................

Kapitel 10: Det finns ingen plats som helvetet ................

Kapitel 11: Evigt ljus, evigt liv ...............................

Förord

TÖRST EFTER SANNINGEN

Av Gary E. Schwartz, Ph.D.

Evigt ljus, evigt liv.

– Mark Anthony, Frekvenser från andevärlden

Vi har bara ett liv, och det livet är evigt.

– Rhonda Eklund Schwartz , författare till Love Eternal

Frekvenser från andevärlden är helt enkelt en fantastisk bok. Här väver författaren samman uråldrig visdom med nutida vetenskap och utforskar och belyser på så sätt det han kallar för den elektromagnetiska själen (EMS). Vår vägledare på upptäcktsfärden är Mark Anthony, advokat som är utbildad i Oxford och auktoriserad att praktisera i Florida, Washington DC och Förenta Staternas högsta domstol. Den här boken är full av upplysande och underhållande berättelser och personliga erfarenheter som kastar ljus över Marks teori om den eviga själens elektromagnetiska natur. Den här boken förtjänar att bli läst av miljontals människor.

I egenskap av forskare på akademisk nivå håller jag med om Marks grundläggande teori om hur själens existens kan förklaras med fysikens termer. I min bok The Living Energy Universe, som kom ut för 20 år sedan, har jag beskrivit en liknande teori och har sedan illustrerat aspekter av den i mina senare böcker, bland dem The Afterlife Experiments och The Sacred Promise. Min terminologi var dock mer akademisk och kanske lite otymplig: Jag kallade själen för ”ett elektromagnetiskt dynamiskt system för information och energi”. Med ”den elektromagnetiska själen” har Mark hittat en mycket bättre terminologi, och hans kreativa sätt att väva samman historiska förklaringar med personliga berättelser är upplysande, inspirerande och underhållande.

Jag har sett Mark arbeta professionellt som medium i många olika sammanhang, och han har bland annat deltagit i forskningen om mediumskap hos mig på mitt laboratorium – Laboratory for Advances in Consciousness and Health – vid University of Arizona. Mark är ett äkta intuitivt medium. Han har en oöverträffad förmåga att få fram specifika och korrekta detaljer om människors avlidna närstående. Precis som de bästa medierna jag har testat i mer än 20 års tid får han regelmässigt fram fullständigt fantastiska uppgifter som överraskar alla, även honom själv. Om det är någon som verkligen är i kontakt med och kan påvisa att elektromagnetiska själar faktiskt existerar, så är det Mark.

I Frekvenser från andevärlden tar han upp många aspekter av det vi vet om själen, alltifrån att den lever vidare efter döden till medvetandets starka kraft, andarnas närvaro i våra liv, den kontroversiella frågan om helvetets existens samt bevisen för att gudomliga ingripanden faktiskt kan ske. På ett engagerande och stimulerande sätt väver Mark hela tiden samman den aktuella forskningen med sina kunskaper och insikter om den andliga världen. I kapitel 1, med titeln ”Andlig synkronicitet”, citerar Mark till exempel vad en buddhistisk präst har sagt: ”Som den västerländske forskaren Nikola Tesla en gång sa: ’Det som en människa kallar för Gud, kallar en annan för fysikens lagar.’ … Livet är energi. Det är omöjligt att förstöra energi, och därför kan livet inte förstöras.”

Min inspiration till titeln på det här förordet – ”Törst efter sanning-

Törst efter sanningen

en” – inbegriper en oväntad synkronistisk händelse. Samma förmiddag som jag hade planerat att läsa Marks bok och skriva förordet till den fick jag en idé om att jag borde skriva en uppföljare till min bok The Case for Truth: Why and How to Find Truth, som jag skrev tillsammans med min författarkollega, advokaten Alan Bourey, J.D., som skulle handla om drivkraften att söka efter sanningen. Visionen för den här boken inspirerades delvis av en replik i filmen Denial, där den brittiske advokaten förklarar att man för att förstå rättsfallet mot förintelseförnekare behöver ha ”aptit” på denna sorts kunskap. Jag hade två förslag på titlar, ”Aptit på kunskap” och ”Törst efter kunskap”, och jag valde det senare, delvis av poetiska skäl.

Säkerligen kan du förställa dig hur överraskad jag blev när jag sedan läste följande ord i kapitel 2 i Marks bok: ”I sin törst efter kunskap intresserade Leonardo sig för alla slags ämnen, och diskussionerna om var själen satt i människokroppen var en utmaning som han inte kunde motstå.”

Det är så jag tänker när det gäller Mark. Han är en äkta sanningssökare och är helt och hållet evidensbaserad i sitt arbete. Hans inställning till mediumskap är precis densamma som hans inställning till juridik och vetenskap: att söka bevis med ett öppet sinne och följa dem dit de leder. Marks törst efter exakt och korrekt kunskap – efter sanningen – framstår tydligt i Frekvenser från andevärlden. Dessutom visar han hur intressant och fängslande det kan vara att utforska intuitionens och mediumskapets värld.

Med detta sagt vill jag gärna berätta om ännu en synkronistisk händelse jag var med om när jag läste Marks bok och skrev det här förordet. Från början hade jag planerat att inleda mitt förord med ett citat av den framstående professorn i engelsk skönlitteratur, Albus Percival Wulfric

Brian Dumbledore, rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom i J.K. Rowlings serie om Harry Potter. Ett uttalande från professor Dumbledore i den första boken slog mig som mycket vist och klokt: ”För den som tänker klart och förnuftigt är döden endast vårt nästa stora äventyr.”

Med detta djupsinniga uttalande betonade han att det krävs ett klart och förnuftigt tänkande, vilket Mark har i överflöd, för att kunna föreställa sig det stora äventyr som följer efter den fysiska kroppens död. Som vi förstår när vi läser Frekvenser från andevärlden är Mark en stor äventyrare.

Jag vill dock inte ge intryck av att det som Mark har skrivit om är fiktion. Trots hans kopplingar till London och Oxford University och hans träffande citat från professor Dumbledore, beslutade jag mig för att stryka citatet. Kan du föreställa dig min förvåning när jag sedan läste följande dialog i kapitel 3 av Marks bok?

”Herreguud! Gästerna e häär! Snart tebaks. Bara säg till om det är nåt mer ni behöver.”

Rocky log. ”Välkommen till Harry Potter i punk-format.”

”Mina vänner i England skojar om att det inte finns någon bättre tidpunkt att tala med andarna än en regnig kväll”, sa jag.

”Det känns definitivt som att vi är på rätt plats vid rätt tidpunkt.”

Jag undrade om det här var ett subtilt sätt att ge mig tillåtelse, eller kanske till och med uppmuntran, till att citera Dumbledores budskap?

Jag tog paus i skrivandet och beslutade mig för att slå på tv:n. När jag växlade mellan kanalerna lade jag märke till att en film med titeln Harry Potter och Fenixorden precis hade börjat. Efter att ha gjort ett snabbt överslag vad gällde oddsen för att det här hade kunnat ske enbart av en ren tillfällighet, beslutade jag mig för att titta på början av filmen. Till min stora förvåning handlar den första scenen om hur Harry står åtalad i en domstol – och vem dyker då inte upp som hans försvarsadvokat?

Jo, du gissade rätt – professor Dumbledore.

Jag spelade upp scenen igen via min kabeltv-box, tog skärmbilder av viktiga scener (så gör jag ofta för att dokumentera det jag uppfattar som meningsfulla synkronistiska händelser), och sedan beslutade jag mig för att avsluta det här förordet med en vision om vårt nästa stora äventyr.

Törst efter sanningen

Jag vill uppmuntra dig att läsa den här boken med ett kritiskt och samtidigt öppet sinne, i kombination med ett öppet och uppskattande hjärta. Den elektromagnetiska själen, med allt vad den innebär, hjälper oss att få ett bättre begrepp om vad vi kan beskriva som en framväxande och mångdimensionell form av fysik som beskriver medvetandets och andlighetens natur. Den hjälper oss också att utveckla nya teknologier som kan möjliggöra kommunikation från själ till själ – det vill säga vår förmåga att använda tekniken för att kommunicera med dem som har gått vidare till denna högre verklighet. Vårt tioåriga forskningsprogram om det vi kallar för själstelefonen stödjer helt och hållet Marks teorier och erfarenheter.

Kommer det här att bli ännu ett exempel på det man kan beskriva som ”ett litet steg för en människa, och ett jättekliv för hela mänskligheten”?

Upptäcktsresan fortsätter.

Gary E. Schwartz, Ph.D., är professor i psykologi, medicin, neurologi, psykiatri och kirurgi och är verksam som chef för The Laboratory for Advances in Consciousness and Health vid University of Arizona. Han tog sin doktorsexamen vid Harvard University och har varit professor i psykologi och psykiatri vid Yale University samt chef för The Yale Psychophysiology Center. Han har bland annat skrivit The Afterlife Experiments, The G.O.D. Experiments, The Energy Healing Experiments, The Sacred Promise, Super Synchronicity och The Case for Truth (tillsammans med Alan Bourey, J.D.).

INLEDNING

Jag föddes in i en släkt där intuitiva och mediala förmågor sedan långt tillbaka i tiden har förts vidare från generation till generation, och därmed ligger det i mitt DNA att kommunicera med andar. Jag har aldrig sett det här med andlig kontakt som något konstigt eller som något man behöver vara rädd för. Sorgligt nog är det många som tvivlar på att andekommunikation ens är möjligt, och många är till och med rädda för det.

Eftersom jag är en person som regelbundet uppfattar och kommunicerar med andar har det inspirerat mig till att ifrågasätta hur det sker, varför det sker och var det sker. I mitt sökande efter kunskap har jag studerat olika aspekter av livet efter detta, alltifrån de kosmiska till de subatomära. Jag har undersökt olika trossystem, historiska ruiner och oförklarliga fenomen som har iakttagits på speciella kraftplatser världen över. Så förvänta dig inte några torra och trista berättelser! När jag läste juridik tröskade jag mig igenom tillräckligt många tråkiga texter, och jag har lovat mig själv att aldrig utsätta mina läsare för något sådant.

Många inser inte att kontakten med andar är en naturlig del av att vara människa. I tusentals år har människor rapporterat om näradöden-upplevelser och berättat om dödsupplevelser, syner på dödsbädden och besök av döda närståendes andar. Dessa fenomen har ofta kallats för övernaturliga och paranormala. Med den sortens ord leds vi till att tro att möten med den andliga världen skulle vara något mystiskt, okänt och obevisbart – och människor är oftast rädda för saker som de inte förstår.

Den gemensamma nämnaren hos dessa fenomen är att de är olika former av vad jag brukar kallar för interdimensionell kommunikation, ett slags kommunikation som fungerar som ett gränssnitt mellan vår materiella dimension och den andra sidans dimension. I den här boken förklarar jag att den kan uppstå när den mänskliga själens lägre frekvens kommer i samklang med den andliga världens högre frekvens.

Frekvenser från andevärlden ger vetenskapliga förklaringar på de olika aspekterna av interdimensionell kommunikation. Den visar också hur olika människor som ägnar sig åt vetenskaplig forskning respektive andlig tro ofta beskriver samma fenomen på olika sätt och med olika termer.

Den terminologi som förknippas med andlig kommunikation har alltför länge byggt på den viktorianska erans förståelse av ämnet. I Frekvenser från andevärlden finner detta dynamiska område sin plats i det tjugoförsta århundradet. I varje kapitel presenteras ett begrepp som lägger grunden för de följande kapitlen. Läs därför kapitlen i ordningsföljd för att få ut det mesta möjliga av den här boken. Vart och ett av begreppen illustreras med hjälp av talande, spännande, gripande och upplyftande berättelser – kryddade med lite humor.

Frekvenser från andevärlden handlar inte om att förvandla läsaren till ett medium, för alla är inte mediala. Det är bara så att vissa människor har en särskild förmåga att kommunicera med andar. Det råder ingen tvekan om att vi alla är bra på olika saker, och att ingen är bra på precis allt. Jag kan klinka på ett piano och jag tycker om att simma, men det betyder inte att jag skulle kunna bli konsertpianist eller ta olympiskt

guld i simning. Även om alla inte är mediala, har många dock förmågan att ha en sådan upplevelse och få ut något värdefullt av den.

En av de viktigaste sakerna som tas upp i den här boken är den teknik som kallas för TAKT (ta emot, acceptera, känna och ha tilltro). Denna process i fyra steg har jag utvecklat som en hjälp för läsaren att bli mer medveten om andarnas närvaro och lättare bli uppmärksam på signalerna och budskapen vi utväxlar med dem. TAKT ger också insikt om hur man kan tolka budskapen efter en kontakt.

Frekvenser från andevärlden andas nytt liv i vår kunskap om livet efter detta. Den går också på djupet ifråga om sorg och de svårigheter som sorg kan orsaka, bland annat i form av posttraumatisk stress (PTSD), samtidigt som den på ett trovärdigt sätt visar hur andar kan ingripa i våra liv för att hjälpa oss.

Den här boken visar också läsaren hur man på bästa sätt kan uttrycka sig när man kommunicerar med andar genom ett medium. Läsaren får vägledning om vikten av att ha ett öppet sinne under en session med ett medium, liksom om hur man kan befria sig från den sortens energiblockeringar som kan lägga hinder i vägen för kommunikationen med andra sidan.

Frekvenser från andevärlden har recenserats och rekommenderats av några av världens främsta forskare på områden som nära-dödenupplevelser, medvetandets fortlevnad och andlig kommunikation. Hur som helst kommer det alltid att finnas nejsägare som helt sonika avfärdar tanken om att det ens är möjligt att kommunicera med andra sidan. En variant av nejsägare är de som tror på ett liv efter detta, men som anser att det är något negativt och ondskefullt att kommunicera med andar. De som tycker så påstår att de bara följer påbuden i religiösa texter, samtidigt som dessa texter ironiskt nog är fulla av berättelser om människor som kommunicerar med andevarelser. En annan variant är de som helt och hållet avfärdar tanken om att det kan finnas något liv bortom den fysiska döden. De hävdar att kommunikationen med andra sidan är rena fantasier och att alla försök att bevisa dess äkthet är pseudovetenskap. I sammanhanget är det intressant att notera att man

på 1920-talet betraktade det här med mobiltelefoner som fantasier och pseudovetenskap.

Den framlidne forskaren Freeman Dyson, som ägnade sig åt subatomär fysik, sa en gång: ”Allmänheten har en förvrängd syn på naturvetenskapen, eftersom man får lära sig i skolan att den består av en samling bestämda och orubbliga sanningar. I själva verket är naturvetenskapen inte alls någon samling av absoluta sanningar. Snarare handlar den om ett ständigt utforskande av en rad olika mysterier … Naturvetenskapen är summan av ett stort antal mysterier. Den är som en ständigt pågående diskussion mellan många olika röster. Den liknar mycket mer Wikipedia än den liknar Encyclopedia Britannica.”

När jag arbetade som advokat representerade jag ofta människor vars trosföreställningar och beteenden jag inte fann godtagbara och verkligen inte gillade. Trots det var de här människorna i sin fulla rätt att få hjälp av en försvarsadvokat. Likadant är det med nejsägarna, vars uppfattningar jag inte instämmer i – de har rätt till sina åsikter. Denna rätt kallas för yttrandefrihet.

Några år före Sovjetunionens fall var jag medlem i en studentgrupp där vi studerade regeringen i Moskva. Det ryska folket är fantastiska och de bor i ett vackert land fullt av underverk, både i naturen och arkitekturen. När vi kom på besök var våra värdar mycket välkomnande och gästfria.

Med guiden vi fick oss tilldelad förhöll det sig dock helt annorlunda. Han var strax under 30, han var mycket självsäker och han visade tydligt sin stolthet över att vara medlem i kommunistpartiet. Han talade flytande engelska med ryst accent, och han visade bara alltför tydligt hur ointresserad han var av att hålla uppsikt över ett dussintal amerikanska studenter. Hans ständiga föreläsningar om fördelarna med att leva i ett marxist-leninistiskt samhälle fick mina klasskamrater att kalla honom för en ”produkt av staten”.

Under en föreläsning informerade denna ”produkt av staten” oss om att Lenins vision om kommunismen var den högsta formen av filosofiskt tänkande som någonsin hade åstadkommits av en mänsklig hjärna.

”Menar du verkligen allvar?” for det ur mig. Mina klasskamrater blev helt förskräckta. Vår guide stirrade surt på mig när jag fortsatte: ”Menar du verkligen att vi ska tro på att den högsta formen av filosofiskt tänkande som någonsin har åstadkommits är en trist ekonomisk teori?”

”Det är inte tillrådligt att kritisera varken Lenin eller Sovjetunionen”, svarade han strängt.

”Jovisst, men sa du inte tidigare att Sovjetunionens invånare åtnjuter samma friheter som i Förenta staterna?” Den blivande juristen i mig kunde inte låta bli. ”Och visade du oss inte ett exemplar av Sovjetunionens konstitution, där det står att medborgarna i Sovjetunionen har yttrandefrihet?”

Han klev fram till mig där jag satt, lutade sig fram tills han bara var någon decimeter från mitt ansikte, och sa sammanbitet: ”Amerikanska pojke – skillnaden mellan Sovjetunionen och Förenta staterna är inte yttrandefriheten. Det handlar om friheten efter man har talat.”

Jag lärde mig mycket den dagen. För det första att aldrig ta friheten för given. Vår yttrandefrihet, vår pressfrihet, vår religionsfrihet, vår rösträtt och vår rätt till fredliga sammankomster är både heliga och bräckliga.

För det andra lärde jag mig något om rädsla. Det finns tillfällen då rädslan är berättigad och tillfällen då den inte är det. Att vara rädd för vad som kan hända om man håller tal på Röda torget i Moskva och kritiserar den totalitära regimens tyranni var helt klart berättigat.

Andra rädslor kan sakna grund, eftersom de bygger på vår medfödda rädsla för det okända. Det här gäller särskilt alla de olika formerna av interdimensionell kommunikation, som väcker rädsla hos somliga för att de är övernaturliga eller paranormala. Frekvenser från andevärlden handlar om att byta ut denna rädsla mot kunskap och insikt om att det övernaturliga är en del av naturen och att det paranormala faktiskt är ganska normalt.

Kapitel 1 ANDLIG

SYNKRONICITET

Det finns mystiska krafter bortom vår mänskliga förståelse som inte bara verkar i universum i stort utan som också engagerar sig direkt i vår dagliga tillvaro.

Det här kan låta olycksbådande, men det borde inte vara något skrämmande, eftersom de här mystiska krafterna är energi. Allt och alla består av en energi som är en del av en allomfattande kraft. Enligt vad som brukar sägas på kvantfysikens område finns det egentligen ingen materia, utan bara energi som vibrerar med olika frekvenser. Det här är ingen filosofi – det är ren fysik.

Det är naturligt för oss människor att känna rädsla inför det okända. Ett mysterium är en händelse eller situation som är svår att förstå och förklara. Ett av de främsta mysterierna handlar om vad som händer när vi dör. Upphör vi att existera då, eller fortsätter vi att finnas till bortom den fysiska världen?

Det finns logiska och rationella förklaringar på allt, även om det som behövs för att få bevis för det ovan nämnda mysteriet går bortom vår nuvarande kunskapsnivå. Det innefattar livet efter döden. Sir Arthur

Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Homes som på sin tid även var känd som intuitivt medium, skrev en gång följande: ”När man har avskrivit det omöjliga måste det som återstår vara sant, hur osannolikt det än kan verka.”

Termer som energi, själ, andar och synkronicitet har blivit klichéer i studiet av livet efter döden, liksom påståenden som ”vi hänger alla samman” eller ”allt sker av en anledning”. Att svänga sig med modeord och modefraser ger inga förklaringar till den vetenskapliga grund som finns när det gäller kontakten med den andliga sidan, det vill säga den dimension som omfattar själens existens, kommunikation med andar, näradöden-upplevelser och syner på dödsbädden. Inte heller förklarar det på vilket sätt vi alla står i kontakt med varandra och hur det kommer sig att synkronicitet är möjlig.

Begreppet synkronicitet har smugit sig in i vår kultur som en term som används för att beskriva händelser där allt lätt och ledigt tycks falla på plats, till exempel att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt, att träffa på någon om och om igen eller att vara med om en hel rad sammanträffanden som i efterhand tycks vara ödesbestämda. Naturligtvis finns också motsatsen, som exempelvis att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt, att ta en oväntad genväg och råka ut för en olycka eller helt enkelt att ha föraningar om att något hemskt kan komma att hända.

Vi är med om både positiva och negativa saker i livet eftersom allt är energi, och eftersom energi kan ha både en positiv och en negativ laddning. Dean Radin, Ph.D. och chefsforskare på The Institute of Noetic Sciences (IONS), har sagt: ”Föreställningen om att universum är en enda helhet där allt står i kontakt med vartannat är inte ny, för i många tusen år har den varit ett grundantagande i de österländska filosofierna. Det nya är att man inom den västerländska naturvetenskapen sakta men säkert börjar inse att vissa delar av denna urgamla lära kan stämma.”

Nu vet vi genom kvantfysiken att allt som existerar i vår materiella värld består av samma slags subatomära partiklar av elektromagnetisk energi som kallas för kvanter. På den mest grundläggande nivån är all-

ting – från sandkornen på stranden till våra blodkroppar och solens kärnreaktioner – inte bara energi, för de står också i kontakt med varandra rent energimässigt. Allt liv är energi, och energi kan aldrig dö eller sluta existera.

Andarna är en del av den fantastiska väv av energi och intelligens som genomsyrar och flödar genom den universella energin. Andarna är ren elektromagnetisk kvantenergi och kan som sådana sända ut budskap och tecken till oss och fungera som en vägledande kraft. Det är på det sättet som vi kan vara ”på rätt plats vid rätt tidpunkt”. Det är vad vi kan kalla för ”andlig synkronicitet”. Utmaningen är att uppfatta, acceptera, känna och lita på den andliga kommunikationen.

Det kan verka långsökt att något slags mystisk andlig energi skulle kunna påverka oss i vårt dagliga liv, men den märkligaste synkronistiska företeelsen av alla är nog att vi över huvud taget finns till.

De som är bevandrade i science fiction-genren har hört talas om antimateria, den energimässiga motsatsen till materia, som sägs ha lika stor massa som all materia. För varje partikel av materia finns det en motsvarande partikel av antimateria. Om partiklar av materia och antimateria skulle krocka med varandra skulle det ge upphov till den mest kraftfulla explosionen som forskarna känner till och som skulle resultera i total utplåning.

Enligt nyligen gjorda upptäckter vid CERN (den europeiska organisationen för kärnforskning), borde den ursprungliga explosionen av materia och antimateria som vi kallar för big bang ha lämnat efter sig ett fullkomligt tomrum – det vill säga att ingenting borde ha funnits kvar som kunde bilda galaxer, planeter och livsformer. Christian Smorra, chefsforskare vid CERN, har rapporterat: ”I alla våra observationer finner vi en fullkomlig symmetri mellan materia och antimateria, vilket innebär att universum egentligen inte borde existera.”

Det betyder att det finns krafter bortom vår förståelse som inverkar på vår blotta existens. Om energi aldrig förstörs och vi alla är en del av och står i kontakt med detta odödliga element, då borde de här krafterna också kunna påverka och vara en källa till vägledning i vårt dagliga

liv. Att förstå det här rent intellektuellt är en sak – men att uppleva det på nära håll är något helt annat.

Mina resor har lett mig till mystiska platser över hela världen. I mitt sökande efter bevis på evigheten befann jag mig en gång vid ett otroligt vackert buddhistiskt tempel mitt i Thailands huvudstad Bangkok. Jag var där för att lyssna på en känd buddhistmunk. Vad jag inte insåg då var hur mycket jag snart skulle få lära mig om andlig synkronicitet.

Andar består av ren energi och de finns omkring oss hela tiden. Som intuitivt medium har jag en medfödd förmåga att kommunicera med andar. På så sätt är jag medveten om denna energi i mitt dagliga liv, och den här dagen i Bangkok var inget undantag. Samtidigt som jag insöp vartenda ord från föredragshållaren kände jag närvaron av flera andar omkring mig. Andarna är aldrig ensamma och de brukar för det mesta visa sig flera tillsammans som ett kollektiv, men nu gick tankarna hela tiden till min pappas syster Margery. Det kändes märkligt trösterikt, för trots att jag inte hade träffat faster Margery i det här livet hade hon varit en stark andlig närvaro i mitt liv sedan jag var liten pojke. Hon var själv mycket begåvad som intuitivt medium, men hon levde under en tid då det var tabu att kommunicera med andar och det till och med betraktades som något demoniskt. Jag hade dock en annan slags positiv och speciell känsla inför henne. Margery hade kommit hit till föredraget tillsammans med flera andra andar, och det betydde att jag behövde vara vaken och uppmärksam.

”Ingenting sker av en slump”, sa prästen. ”Lagen om karma innebär att alla människor får möta både negativa saker och positiva händelser – för karman är en energi som genomströmmar oss alla och som strävar efter jämvikt.”

Buddhistprästen tystnade en stund och kraften i hans ord svävade med en viss tyngd i den fuktiga kvällsluften. Han satt på ett podium av

teak, omgiven av krukor med färgglada orkidéer i denna fantastiska helgedom – Wat Pho-templet i Bangkok. Han var en riktigt majestätisk figur i sin orangefärgade dräkt. Han hade rakat huvud och ögonen utstrålade frid och samtidigt en antydan av humor. Eftersom han hade utövat yoga genom hela livet såg han mycket yngre ut än sina 74 år.

I Wat Pho-templet finns en 15 meter hög och 46 meter lång förgylld staty av den liggande Buddhan, som föreställer honom under de sista timmarna av hans jordiska liv. Väldoftande rök från sandelträ spreds av vinden genom templet, och flera andra stora statyer av Buddhan skimrade svagt i skymningsljuset. Salen där vi befann oss pryddes av stora väggmålningar som illustrerade den buddhistiska läran, och vackert formade pelare sträckte sig upp mot det utsmyckade taket högt ovanför marmorgolvet. Det här var en vacker, fridfull och inspirerande plats.

Prästen såg ut över över studenterna som respektfullt satt på knä framför honom. Även kvällstid fylldes varenda liten vrå av templet av den tryckande thailändska värmen, och likt ett smärre monsunregn strömmade svetten nedför mitt ansikte.

Det fanns inte mycket jag kunde göra för att undvika att dra till mig uppmärksamhet. Jag var den enda farangen på plats. Farang är det thailändska ordet för ”utlänning”, som oftast används om vita européer och amerikaner. Eftersom jag är över en och åttio lång och i den stunden badade i ett hav av svett kunde jag knappast passera obemärkt. Men jag var där för att lära, och liksom de andra studenterna som hade samlats där satt jag i den obekväma vajrasana-positionen. Efter att ha suttit på knä så länge var jag nu riktigt öm i benen och fötterna.

Trots det fysiska obehaget kände jag mig lyckligt lottad som hade möjlighet att närvara vid denna föreläsning om buddhismen, inte bara på grund av den vackra miljön utan också för att den hölls på engelska. Mina medstudenter kom från Thailand, Singapore, Hongkong, Malaysia, Vietnam och Japan. Tack vare det brittiska imperiet och den amerikanska tekniken används det engelska språket i stor utsträckning i Fjärran Östern. Nackdelen för mig var att man som amerikan inte alltid vinner popularitetstävlingar i Sydostasien.

Trots buddhismens bestämda tro på icke-våld var ett par dussin thailändska poliser stationerade i templet för att upprätthålla ordningen, eller för att i värsta fall ingripa vid en terrorattack. Bangkok är en mycket tolerant och livlig storstad med över åtta miljoner invånare. Som landets huvudstad är den också hem för många olika etniska grupper, som för det mesta lever i harmoni med varandra men som ibland råkar i konflikt. Staden är jäktig, färgrik och exotisk, men ibland också farlig. Det var svårt att se skillnad mellan poliserna och militärerna eftersom båda var klädda i uniform och bar vapen i form av AK47:or. Deras närvaro utgjorde en märklig kontrast till templets fridfulla atmosfär.

Mina vänner i templet hade välkomnat mig som en vän, men med polisen var det en helt annan sak. Under deras granskande blickar tyckte jag det var bäst att undvika ögonkontakt. Jag var orolig för att jag skulle råka göra något de kunde uppfatta som anstötligt, som exempelvis att vända mina bara fotsulor mot någon. I Thailand anses fotsulorna vara den smutsigaste delen av kroppen, och det är en stor förolämpning att rikta dem mot någon. Att vända dem mot en buddhastaty är ett brott som kan leda till fängelse. Med poliserna som stirrade på mig och med buddhastatyer överallt var min oro mycket befogad. Som advokat visste jag att det sista jag ville var att stifta närmare bekantskap med det thailändska rättssystemet.

Med tanke på allt detta kände jag mig mycket lättad när prästen bröt tystnaden och sa: ”Att inte vara underkastad döden är att inse att döden är en illusion, för den fysiska döden betyder inte slutet för livsenergin. Många av er undrar över det, för jag kan se i era ögon att ni alla har lidit av en närståendes död.” Han tittade ner och fortsatte som i en viskning: ”Ingen, inte ens jag själv, är immun mot den sortens lidande.”

Att den här vise mannen berättade om sin egen personliga sorg berörde oss alla, även poliserna, vars stela miner tycktes mjukna lite grann.

”Buddha lärde oss att det främsta som vi människor har gemensamt är lidandet”, fortsatte prästen. ”På sätt och vis är vi alla förenade i lidandet, och smärtan i att förlora en närstående är ett mycket stort lidande.”

”Ingenting i den här fysiska världen är beständigt. Som människor vägrar vi acceptera det, och det orsakar oss lidande. Vi sörjer våra nära och kära, för vi vägrar acceptera att ingen lever i den fysiska världen för evigt.

Döden inträder när livskraften eller livsenergin, det som buddhisterna och hinduerna kallar för medvetandet och de kristna, judarna och muslimerna kallar för själen, lämnar kroppen. Medvetandet är energi, och denna energi är en evig ström som varken har någon början eller något slut. Det är därför som döden inte är slutet på livet.

Som den västerländske forskaren Nikola Tesla en gång sa: ’Det som en människa kallar för Gud, kallar någon annan för fysikens lagar’”, sa prästen och vände blicken mot mig med ett svagt leende på läpparna. ”Livet är energi, det är omöjligt att förstöra energi och därför kan livets energi inte förstöras.

Vårt medvetande består av en evig energi, men vår existens i en fysisk kropp är tillfällig. Vi lever i ett ändligt tillstånd tills den dagen vi befrias av döden och återvänder till det eviga energitillståndet. Kroppen slutar fungera och dör – och vi har skapat illusionen av tid som ett sätt att mäta våra liv på jorden.

Det vi är med om i livet är ingen slump. Det finns en anledning till allt som sker, och det finns något att lära av alla våra erfarenheter.

Hemska saker kan hända goda människor – och goda saker kan hända hemska människor. Det här handlar om den stora läromästaren vi kallar för karma, och vad vi har att lära av vår karma är inte alltid uppenbart oss för oss i stunden. Det kan ta ett helt liv eller ännu längre att helt och hållet ta till oss karmans lärdomar.

Kanske är en närståendes död en händelse som visar att du inte kan styra över allt som sker. Det finns ingenting du kan göra åt en närståendes död. Det enda du råder över är din reaktion på döden.”

Han tystnade, kom på fötter, förde ihop händerna i bönepositionen och bugade.

”För att uppfatta det gudomliga ljuset i andra behöver ni bara se efter – Namaste!”

”Namaste!” svarade alla åhörarna med en röst.

”Vi ses nästa gång, om vi nu utgår från att tiden existerar”, sa han med ett leende.

Prästen tog avsked och studenterna reste sig upp. Eftersom jag hade ont i knäna gick jag långsamt i riktning mot templets port, där våra skor stod prydligt ordnade på små hyllor. Poliserna hade återgått till sitt stela uppträdande. Trots att jag gärna ville tala med de andra åhörarna fann jag det säkrast att ta på mig skorna utanför den jättelika porten och tyst ge mig av.

När jag steg ut från templets stillhet hann jag reagera precis i tid för att fånga en projektil som någon slängde mot mitt ansikte.

”Du svettiga medium, drick av det heliga vattnet!”

”Tack, Billy”, svarade jag, glad för flaskan med kallt vatten som min bäste vän slängde till mig. Han hade kommit för att möta mig efter föreläsningen.

”Hur gick det med din swami?”

”En swami är en hinduisk präst – det här var en buddhistisk präst.”

”Spelar roll, grabben.” Billy kände mycket väl till skillnaden, eftersom han hade bott i Asien i många år.

I livet har vi familjen vi föds in i, och sedan har vi familjemedlemmarna vi själva väljer. Billy var den bror jag hade valt. Vi var elva år gamla när vi träffades för första gången, och vi följdes sedan åt genom hela skoltiden och även genom college. Han hade alltid funnits i mitt liv, och även om vi inte hade setts på flera år kändes det som i går när vi sågs igen.

Efter college började jag studera juridik och Billy gav sig iväg till Asien. Han var ett språkgeni, och utan någon formell utbildning lärde han sig att tala japanska, thailändska, indonesiska och till och med lite kantonesiska. Att vara omgiven av språket under några veckor var det enda han behövde för att börja tala det. Han bodde i Tokyo, där han undervisade japanska näringslivstoppar i engelska, och nu hade han bestämt sig för att ta lite ledigt och resa med mig till Thailand. Jag hade inte kunnat få en bättre guide.

Precis som jag var Billy uppvuxen med den katolska tron, men till skillnad från mig var han ateist. Under livets gång hade vi diskuterat Guds existens och livet efter detta. Han ansåg att alltsammans bara var mytologi. Naturligtvis argumenterade jag för det motsatta och hävdade att naturvetenskapen förr eller senare skulle kunna bevisa Guds existens och att livet fortsätter efter döden.

”Jag förstår fortfarande inte hur det där med att vara medium fungerar”, sa Billy, ”Men jag får erkänna att när du är i närheten, så händer det märkliga saker. Men nu får det vara nog med det filosofiska, för nu ska vi har lite roligt”, sa han.

”Det jag var med om i dag tycker jag är roligt.”

”Det är vad du tycker, ja! Vänta tills du får veta vad jag har planerat”, skrattade han och vinkade efter en tuktuk.

En tuktuk är ett trehjuligt fordon som är som ett mellanting mellan en motorcykel och en rickshaw, och den har två säten bakom föraren. Den är snabb och lättmanövrerad och kan ta sig fram i smala gränder där en taxi inte kan köra. Den är också mycket billigare än en taxi, vilket gör den mycket populär i Sydostasien.

För Billy och mig fungerade det fantastiskt bra att uppleva Bangkoks stadsliv och sevärdheter från en tuktuk. Olyckligtvis fick vi då också uppleva Bangkoks föroreningar, vilket innebar att vi fick andas in de täta avgasmolnen från all trafik. Knogarna vitnade på mig där jag satt med ett krampaktigt tag om stången framför sätet medan tuktuken i hög fart kryssade fram genom trafiken.

Bangkok är en stad med stora kontraster, något som blev extra tydligt på platsen dit vi nu kom. Efter att ha lämnat det rena och prydliga

Wat Pho-templet med dess buddhistiska lugn anlände vi nu till det energifyllda, hedonistiska kaoset i Patpong.

Patpong består av två långa parallella gator kantade av nattklubbar. Rakt genom Patpong löper en stor öppen plats med en marknad där det stod bord täckta av baldakiner där handlarna gjorde sina affärer. De schackrade med kunderna om alla slags varor man kan tänka sig såsom kryddor, mediciner, orientaliska mattor, smycken, lädervaror, kläder,

möbler och elektronikvaror. Människor från hela världen var där för att köpa, sälja, se på folklivet och inte minst att ägna sig åt barnförbjudna nöjen.

Strålkastare blinkade och musiken skrålade från go-go-barerna och sexklubbarna som kantade Patpong. På vår vandring genom marknaden möttes vi hela tiden av män och kvinnor som bar på reklamskyltar för olika saker som vi kunde betala för att delta i. Om och om igen ropade de: ”Hey, Charlie, specialpris för dig!” ”Charlie” var ett slangord som användes om amerikanska män.

I min värld var bordellkvarteren i Amsterdam den mest oanständiga platsen jag någonsin hade sett, men i jämförelse med Patpong var de närmast som ett Disneyland. På bordellerna höll man sexshower med damer, pojkar och ”lady boys”, som transorna i sexindustrin kallas. Patpong kan skryta med den största samlingen av lady boys i hela världen. Njutning mot betalning var inte bara tillåtet – stället översvämmades också av all slags reklam för det.

Som försvarsadvokat hade jag representerat min beskärda del av sexarbetare, och jag har sett hur plågsamt den sortens liv kan vara. Jag har också sett hur förfärligt diskriminerade transpersonerna kan bli. Det är motbjudande att se människor som har förslavats av sexindustrin, och här i Patpong blev den känslan ännu starkare.

”Men hallå – Billy – menar du allvar?”

”Inte om de prostituerade. Vi ska gå på kickboxningsmatch”, sa han och ledde mig bort från en grupp som följde efter oss och envisades: ”Charlie, Charlie – här är en show för dig!”

Vi steg in på en boxningsklubb. Efter att ha köpslagit med dörrvakten om inträdet fick vi komma in. Servitriser gick fram och tillbaka under den skarpa neonbelysningen och serverade drycker från baren. I mitten av lokalen fanns en boxningsring, och vi fick ett bord precis invid den.

Just då var det tydligen paus. En gänglig man i fyrtioårsåldern stod i boxningsringen och stirrade stint på en stor kungskobra. Ormen stod upprätt med huvudskölden utfälld. Den gjorde upprepade utfall mot

mannen, som kvickt och vigt hoppade från sida till sida för att undvika dess bett. Publiken hurrade när han lyckades undgå ormen, vars bett innehåller tillräckligt med gift för att döda en elefant.

Kobran gjorde ännu ett utfall, men den här gången slog den huvudet hårt i mattan, så att den tappade balansen. Blixtsnabbt tog mannen ett grepp om kobran precis under huvudskölden. Ormen vred sig med stor kraft i ett försök att slingra sig runt hans arm, men han slängde kvickt ner den i en säck och knöt ihop den med ett rep.

Två öl anlände till vårt bord. I vanliga fall dricker jag inte, men efter den här uppvisningen behövde jag faktiskt en öl.

Pausen var nu över och två unga boxare steg in i ringen.

Min egen far hade varit boxare i flottan och vi brukade gå på matcher tillsammans, men den här matchen liknade ingenting jag någonsin hade sett. Det vi fick se var en blodig sport. De två kämparna gick mycket hårt åt varandra. Slag och sparkar utdelades med blixtens hastighet. Publiken skrek och blod och svett stänkte över repen och ut i publiken.

Efter några ronder föll förloraren ihop och släpades ut från ringen. Segraren höll upp boxningshandskarna ovanför sitt svettiga, skalliga huvud som blänkte i neonbelysningen. Ett blodigt och tandlöst leende avslöjade att han var veteran inom kickboxningen.

Jag lutade mig fram och sa: ”Billy, jag är nöjd för i kväll. Vi ses på hotellet.” Jag hade fått nog av ”underhållning” för den här kvällen och kände mig helt utmattad.

”Inga problem, grabben”, sa Billy och beställde en öl till.

Från kickboxningsklubben klev jag ut i Patpong och kände genast hur jag omslöts av en negativ energi. Jag kände stickningar i hela kroppen, vilket tydde på att det fanns andar i närheten. En bild av faster Margery dök upp för mitt inre. Det här var en varning om att något hemskt var på väg att hända. Jag genomfors av en stark impuls och önskan om att snabbt ta mig därifrån.

Innan jag hann komma iväg utbröt ett slagsmål bara någon meter framför mig. Två vita män – från Australien att döma av deras uttal –

hade råkat i gräl. Båda var i tjugoårsåldern, och de var mycket muskulösa och bra mycket längre än thailändarna som omgav dem. Med sitt ilskna och otydliga sätt att tala lät de ganska berusade. Situationen höll definitivt på att urarta.

De grälande männen var nu omgivna av en ring av åskådare och jag kunde inte ta mig förbi dem. Plötsligt befann jag mig mitt ibland nyfikna thailändare på ena sidan och arga australiensare på den andra.

”Dra åt helvete! Hon är min! Jag har betalat för henne!” skrek den ene australiensaren till den andre.

En ung thailändsk kvinna stod mellan dem med armarna utsträckta.

”Snälla, sluta gräla!” bad hon.

”Du din skitstövel!” skrek den andre australiensaren och svingade näven mot sin motståndare, som hoppade undan slaget som i stället träffade den thailändska kvinnan rakt i ansiktet. Hon föll till marken helt avsvimmad.

”Du slog min hora!”

Thailändarna brydde sig inte över huvud taget om ifall två farangdjävlar slogs och till och med tog död på varandra, men när en farang nu slog en thailändska var det en helt annan sak. Folksamlingens ilska hade väckts, och de thailändska männen gav sig genast på australiensarna med sparkar och slag. Australiensarna slog tillbaka, och ännu en thailändare föll till marken – den här gången en ung man.

Kvinnorna skrek medan ännu fler av de thailändska männen gav sig in i striden och hoppade på de svärande och skrikande australiensarna, som slog tillbaka allt vad de kunde. På bara några sekunder svepte våldet genom folksamlingen, som formligen exploderade i ett öppet slagsmål. Folk slogs åt alla håll.

Jag försökte ta mig därifrån, men min reträttväg blockerades samtidigt som den ilskna folksamlingen slöt sig bakom mig. Flaskor flög från alla håll. Jag satt fast mitt i denna förödelse. Folk började slå på mig och kasta flaskor på mig, eftersom de tog för givet att jag var en av de smutsiga farang-djävlarna som hade vågat sig på att slå en thailändska.

Plötsligt hördes visselblåsningar, vilket betydde att polisen nu var på plats. Det var faranger som hade börjat slåss, och jag tvivlade inte på att polisen skulle arrestera alla faranger som var där, vilket var detsamma som de två berusade australiensarna och jag.

Det jag kände till om det thailändska rättssystemet passerade revy för mitt inre, och det såg inte bra ut. Av advokater i Bangkok hade jag fått höra att det här med att anses som oskyldig tills man har bevisats skyldig inte existerar här. Ingen rätt till telefonsamtal, ingen möjlighet att uttala sig i rätten, ingen rätt att bli släppt mot borgen och absolut ingen rätt till försvarsadvokat. En fällande dom var praktiskt taget garanterad. Att sitta i fängelse var något förfärligt oavsett var man befann sig, men av vad jag hade fått höra var de thailändska fängelserna rena helvetet på jorden. Fångarna i Thailand svälter ofta ihjäl, eftersom de inte får någon mat i fängelset – det är familjens ansvar.

Slagskämparna som omgav mig var helt oregerliga. Dussintals poliser med vapen i hand plöjde sig in i folksamlingen och tog sig raka vägen till australiensarna. Själv satt jag helt fast bland alla människor och jag var livrädd.

”Snälla Gud, jag behöver få ett mirakel, och jag behöver det nu!” bad jag.

I samma ögonblick kom en pojke och knuffade mig emellan bråkstakarna, tog mig i handen och började dra. Det undgick mig inte hur mager han var och hur benigt hans grepp kändes.

”Charlie! Charlie! Följ med mig nu!”

Intuitionen sa mig genast att den här magre pojken vad min biljett för att komma därifrån. Han drog ner mig på marken och vi kröp i riktning mot borden ute på marknadsplatsen medan folk snubblade över oss. Slagen och sparkarna haglade över mig ända tills vi tillfälligt kunde söka skydd under ett bord.

”Kom, Charlie!” sa han och pekade på en risig tuktuk som stod parkerad vid andra änden av det långa bordet. Den såg så risig ut att jag undrade om den över huvud taget gick att köra.

Vi tog oss fram krypandes på händer och knän ett femtontal meter

under borden. Glas från krossade flaskor yrde omkring oss under det att våldsamheterna tilltog. Både händerna och knäna började blöda av alla skärsår jag ådrog mig medan vi kravlade oss fram genom glasskärvorna.

Väl framme vid andra änden av det långa bordet hoppade pojken upp på fötterna, ställde sig bredvid sin tuktuk och skrek: ”Du betalar mig nu!”

Jag var inte på humör för att pruta, så jag tog fram en hundradollarssedel. ”Kör mig härifrån!”

På den tiden låg en årslön i Thailand i genomsnitt på 300 dollar. Nu stod jag här och viftade med mer pengar än den här grabben förmodligen någonsin hade sett på en och samma gång.

”Inga problem, Charlie!” Han flög upp på förarsätet, tog tag i styret och försökte kickstarta sin tuktuk. Det rök om den och den baktände. Jag hoppade upp på passagerarsätet och tuktuken tog ett skutt framåt –som väl var fungerade den här skrothögen!

Pojken gasade på för fullt och körde rakt in i folksamlingen.

Folk hoppade ur vägen samtidigt som flaskorna yrde emot oss. Pojken lyckades köra rakt genom marknadsplatsen i Patpong.

En polisman klev ut framför oss, blåste i sin vissla och beordrade oss att stanna. Pojken lyckades med nöd och näppe styra runt honom i halsbrytande fart. Vi susade fram mot huvudutgången från Patpong, höll undan för mötande trafik och lämnade slagfältet bakom oss.

Det finns ett gammalt uttryck som säger att ”pengar talar”, men den kvällen i Bangkok gjorde de mycket mer än så.

”Charlie – behöver du mig i morgon?” frågade min förare med strålande glad min när han lämnade av mig vid hotellet 20 minuter senare.

”Hmm – vi får se – tack ska du ha. Men varför just jag – varför ville du hjälpa mig?”

”Jag visste du skulle hjälpa mig”, svarade han strålande glad.

Menade han att jag hade hjälpt honom?

”Du god människa. Du inte slå damen. Chockdeena, Charlie!” sa han och önskade mig lycka till på thailändska.

” Chockdeena”, svarade jag och så susade han iväg på den baktändande tuktuken.

Väl uppe på hotellrummet tvättade jag av mig blodet och plockade bort glasskärvorna från händer och knän. Helt utmattad sjönk jag ner på sängen, men jag var alltför uppe i varv för att kunna somna. Tankarna snurrade i huvudet och jag försökte få grepp om vad som hade hänt.

Ungefär en timme senare dök Billy upp. Han såg ganska packad ut och satte sig ner på sin säng.

”Grabben – det blev ett stort slagsmål utanför baren – glad att du hann ge dig av innan det började.”

”Inte riktigt”, sa jag och förklarade hur jag hade lyckats undgå att bli arresterad med hjälp av en mager tolvårig framtida mästare på motocross.

”Jaha, så du är advokat, medium och nu något ännu mer spännande? Indiana Jones, kanske?” skrattade Billy.

”Enligt prästen jag lyssnade på i dag sker allt synkronistiskt – och allt sker av en anledning.”

Billy inflikade: ”Carl Jung trodde på synkronicitet, att ingenting är en slump och att det inte finns några tillfälligheter, eftersom allt är en del av en djupare ordning.”

”Du är verkligen motsatsernas människa, Billy. Jag hade inte föreställt mig att du skulle tro på en gudomlig ordning.”

Billy log och svarade: ”Men Mark, säger du inte alltid att man behöver ha ett öppet sinne? Se bara var du befinner dig – i Thailand. Du upplever fantastiska saker, ser och lär dig saker som du bara hade kunnat drömma om – och i kväll befann du dig på rätt plats vid rätt tidpunkt för att tuktuk-grabben skulle kunna rädda dig. Självklart vill jag se det här med synkronicitet i mer praktisk bemärkelse, precis som Ray Kroc gjorde.”

”Men vad menar du nu – var det inte han som köpte MacDonalds?”

”Jo, Ray Kroc sa att de två viktigaste förmågorna för att bli framgångsrik är att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, och att göra något av det.”

”Vad syftar du på?”

Billy log brett, sträckte sig efter telefonen på bordet som stod mellan våra sängar och satte luren mot örat.

”Vem ska du ringa till, Billy?”

”Det är Kopernikus. Han säger att du inte är universums mittpunkt.”

”Vad menar du?”

”Men fattar du inte, Mark? Tuktuk-grabben var på rätt plats vid rätt tidpunkt, fick syn på en möjlighet och tog vara på den. Du gav honom tillräckligt mycket pengar för att försörja familjen ett helt år. Det handlar inte bara om att du blev räddad. Visst var det en del av det hela, men har tanken inte slagit dig att du blev ledd dit för grabbens skull lika mycket som han blev ledd dit för din skull?”

”Men australiensarna, då?” undrade jag högt.

”De valde att börja slåss – kanske var det deras karma. Men tänk efter – just nu hade du kunnat sitta bredvid dem i samma fängelsecell.”

”Jag kan inte sluta tänka på det, och om det inte hade varit för en nåderik Gud …”

”Som visade sig i form av tuktuk-grabben!” inflikade Billy. ”Synkronicitet, grabben – ingenting är en slump, för allt händer av en anledning.”

Kapitel 2

DEN ELEKTROMAGNETISKA SJÄLENS LJUS

Det sägs att Aristoteles var upphovsmannen till paradoxen om hönan och ägget och vilket av dem som kommer först.

Vid första anblicken kan det verka som om det bara handlar om retorik – att ställa en fråga som inte tycks ha något svar. Poängen med en sådan mental övning är att skärpa argumentationsförmågan, slutledningsförmågan och förmågan till abstrakt tänkande.

Retoriska frågor kräver inget svar, men det gör den här frågan. Ett ägg måste läggas av en höna, och för att hönan ska kunna lägga ett ägg behöver hon först existera, vilket hon bara kan göra genom att kläckas från ett ägg. Vad är då orsaken och vad är resultatet – hönan eller ägget? Hönor existerar, och det finns en logisk förklaring på hur de kommer till, vare sig vi har upptäckt det eller inte.

Vad de gamla grekerna egentligen frågade efter handlade om något som går långt bortom hönorna. Den verkliga frågan var: ”Vad kommer först – medvetandet eller hjärnan?”

Medvetandet är termen som används av filosofer och psykologer för att beskriva den unika upplevelse av jaget som gör att vi ser oss som

åtskilda från allt och alla i tillvaron. Det ger var och en av oss vår individualitet och innefattar just de egenskaper som gör oss unika. Dessa egenskaper innefattar personlighet, iakttagelser, erfarenheter, kunskap och kärleken till andra. I lekmannatermer kallas det för sinnet. Troende kallar det för själen eller anden, på det medicinska området kallas det för hjärnans elektriska fält och på fysikens område kallas det för det elektromagnetiska kvantfältet i hjärnan.

Medvetandet omfattar mer än bara medvetenheten om oss själva som individer och förmågan att uppfatta och samspela med den fysiska världens dimension. Det begränsas inte heller bara av vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen: syn, hörsel, lukt, smak och beröring. Medvetandet består av ren energi och kan därmed uppfatta företeelser bortom den fysiska världen i dimensionerna på andra sidan. Eftersom själen/medvetandet är energi, är det evigt och lever vidare efter den fysiska döden.

Att medvetandet lever vidare efter den fysiska döden är varken hokus pokus eller önsketänkande. Jag vet det av egen erfarenhet, eftersom jag har en medfödd medial förmåga som gör att jag kan uppfatta och kommunicera med andar. Livet efter detta är dock inte bara en subjektiv åsikt som bygger på mina egna erfarenheter av att kommunicera med andar. Det finns en logisk förklaring på allt detta – själen, livet efter detta, andlig kommunikation och synkronicitet – och den hittar vi i kvantfysiken.

Kvantfysik! Nu hoppas jag att du som läsare kan motstå frestelsen att lägga ifrån dig boken av rädsla för att bli utsatt för en massa matematiska formler. Du kan vara helt lugn för att något sådant inte kommer att ske här! Kanhända är det här kapitlet lite tekniskt, men det är nödvändigt för att förstå berättelserna och begreppen som kommer längre fram. I stället för att plåga oss med komplicerade beräkningar ska vi göra en behaglig färd genom historien och titta närmare på begreppen som ligger bakom den term jag kom fram till, nämligen den elektromagnetiska själen.

Diskussionerna om vad som kommer först, medvetandet eller hjär-

Den elektromagnetiska själens ljus

nan, har pågått sedan långt före Aristoteles tid. De leder oss ännu längre tillbaka i tiden, till en period för 4 000 år sedan, och till Indien och världens äldsta religion som fortfarande utövas – hinduismen. Hinduerna kallar själen för atman. De anser att atman existerar före den mänskliga kroppen och att den är evig. Atman går igenom en rad inkarnationer, en process som kallas för reinkarnation, ända tills den inte längre behöver återvända till den fysiska världen.

Enligt traditionen föddes patriarken Abraham i Mellanöstern någon gång runt år 1800 f.Kr. under bronsåldern i det nuvarande Irak. Judendomen, kristendomen och islam har alla sina rötter hos patriarken Abraham, vilket är anledningen till att de kallas för de abrahamitiska religionerna. Traditionellt omfattar deras följare föreställningen om att själen existerar före kroppen, går in i kroppen vid födelsen och lämnar den i samband med den fysiska döden.

Tolv århundraden efter Abrahams levnad, omkring år 600 f.Kr., trädde Siddharta Gautama, mer känd som Buddha, fram på Indiens andliga scen. Trots att Buddha inte talade om själen i sig, talade han om sinnet som ”den som är medveten”. Buddhisterna tror också på reinkarnation. De anser att alla levande varelser besitter ett medvetande som lever vidare från liv till liv.

Två århundraden efter buddhismens uppkomst ställde de gamla grekiska filosoferna den paradoxala frågan om hönan och ägget, som handlar om huruvida kroppen och medvetandet är ett eller om de är åtskilda från varandra.

Under 600-talet e.Kr. hade kristendomen blivit den dominerande trosriktningen i Europa, medan islam spreds i Nordafrika, Mellanöstern och så långt bort som till Indonesien. Trots att man i de här religionerna betonar vikten av inre frid, vore det en stor underdrift att säga att deras följare inte alltid har levt i en fredlig samexistens. Trots sina meningsskiljaktigheter är dock kristna och muslimer överens om att Gud finns och att själen är odödlig.

Under de följande 1 000 åren som i Västvärlden motsvaras av medeltiden, även kallad för trons tidsålder, tycks det som om diskussionen

om huruvida själen och kroppen var åtskilda avgjordes en gång för alla. Under den här perioden var det helt otänkbart att skilja kyrkan från staten. Praktiskt taget alla länder på jorden var någon form av teokrati, vilket innebar att religionen och regeringen var nära sammanflätade. För den som ifrågasatte de religiösa dogmerna, eller som hade förmågan att uppfatta och kommunicera med andar, var det här en farlig tid. I egenskap av ”den intuitivt begåvade advokaten” vore det en försummelse av mig om jag inte här passade på att ge en kort förklaring av vad som hände med människorna under denna tidsperiod.

Föreställ dig att vi befinner oss på 1000-talet e.Kr., antingen i det kristna Paris eller det islamska Kairo. (Välj själv, för på båda platserna rådde i allt väsentligt en teokrati.) Om man gav sig ut på stadens torg och tillkännagav att man var ateist, eller ännu värre, att man kunde se döda människors andar, hade man genast blivit arresterad och dömd för kätteri och/eller häxeri. Därefter hade man tvingats att göra ett fullständigt erkännande, och det hade otvivelaktigt skett under fruktansvärd tortyr. Den därefter följande rättegången hade sedan varit en ren formalitet, i Paris i en kyrklig domstol, och i Kairo i en shariadomstol.

Det spelar ingen roll vilket, för i båda dessa rättssystem hade man blivit funnen skyldig och blivit dömd till att inför publik utsättas för stening, bränning, halshuggning eller någon annan fruktansvärd form av offentlig avrättning.

Teokratiernas rättssystem var kanske inte rättvisa enligt vår moderna rättssyn, men de var förutsägbara. Alla friheter vi tar för givna, såsom yttrandefriheten och trosfriheten, existerade helt enkelt inte på den tiden.

Lyckligtvis pågår ständigt förändringar i den fysiska världen, och för att parafrasera Buddha är förändring det enda som är beständigt.

På 1500-talet tog upplysningens tidsålder sin början. I kulturer över hela världen började man idka handel och interagera med varandra. I Europa blomstrade nya idéer och begrepp och stora tekniska framsteg gjordes. De europeiska kungarna välkomnade entusiastiskt de vetenskapliga upptäckterna, i synnerhet när det gällde vapenteknik. Ur-

Den elektromagnetiska själens ljus

sprungsfolken på de amerikanska kontinenterna, å andra sidan, var inte lika glada för att bli ”upptäckta”. Likadant var det i Afrika söder om Sahara, eftersom miljontals människor därifrån tillfångatogs av européerna och tvingades in i slaveri. På det här sättet växte de europeiska kolonialväldena fram och ockuperade länder över hela världen ända fram till deras sammanbrott efter andra världskriget.

Upplysningen sammanföll med renässansen, som blev Europas konstnärliga, politiska, kulturella, filosofiska och ekonomiska pånyttfödelse. De vetenskapliga framstegen ledde så småningom fram till utvecklingen av den vetenskapliga metoden: att formulera en frågeställning, att utveckla en hypotes om den och att sedan komma fram till ett svar genom att samla in data, göra experiment och göra en objektiv analys av resultaten. Det här ledde till en växande klass av intellektuella som öppet började fråga sig huruvida själen och livet efter detta bara var en myt eller om de kunde bevisas med hjälp av den vetenskapliga metoden.

Leonardo da Vinci kan ha varit den första som använde sig av den vetenskapliga metoden för att studera själen. Han var uppfinnare, konstnär, skulptör, arkitekt, ingenjör och vetenskapsman, och man kan nog hävda att han var en av de främsta tänkarna som någonsin har levt på jorden. Med sin genialitet kunde Leonardo göra uppfinningar som gick långt bortom den teknik man annars hade tillgång till på hans tid. Detta bekräftas av att han gjorde upp ritningar för en helikopter 500 år innan det faktiskt gick att bygga en sådan farkost.

Med sitt charmiga sätt kunde Leonardo vinna såväl de politiska som de religiösa ledarnas gunst, vilket hjälpte honom att ta sig fram i det stelbenta italienska samhället som fortfarande styrdes av den katolska kyrkan. Å andra sidan tänjde han på kyrkans regler och bortsåg från samhällets normer, men lyckades på något sätt komma undan med det. Etablissemangets högsta toppar kanske inte alltid gillade vad han gjorde, men eftersom de inte kunde förneka Leonardos konstnärliga och vetenskapliga genialitet lät de det ändå passera.

I de intellektuella kretsarna på Leonardos tid var frågan inte huru-

vida själen existerade, utan i stället var den satt i människans kropp. Många ansåg att den satt i hjärtat, vilket kallades för den kardiocentriska själen, medan andra ansåg att den satt i hjärnan, vilket kallades för cefalocentriska själen.

I sin törst efter kunskap intresserade Leonardo sig för alla slags ämnen, och diskussionerna om var själen satt i människokroppen var en utmaning som han inte kunde motstå. Till skillnad från sina kollegor, som nöjde sig med att diskutera denna filosofiska fråga under det att de läppjade på fina viner på Italiens piazzor, var Leonardo en handlingens man som ansåg att svaret på detta andliga sökande fanns i vetenskapen.

Trots att det var straffbelagt och strängt förbjudet av den katolska kyrkan att dissekera människolik, innefattade Leonardos anatomiska forskning en hel del dissekering. Som vanligt undvek han kyrkans vakande blickar och utförde sin forskning i hemlighet. Han ägnade åratal åt att samla in data från forntida och samtida källor och sedan tillämpa den vetenskapliga metoden på sina egna observationer och studier.

Leonardos forskning tycktes visa att hjärtat, om än ett storartat organ, i allt väsentligt fungerade som en pump. Han drog slutsatsen att själens sensus communis (det sunda förnuftet) hade sitt säte i den intrikata och komplexa hjärnan. Återigen var Leonardo da Vinci flera århundraden före sin tid.

På 1600-talet skakade den franske matematikern och filosofen René Descartes om den religiösa världen med sitt banbrytande verk Betraktelser över den första filosofin (Meditationes de prima philosophia). Liksom Leonardo da Vinci före honom använde sig Descartes av dissekering, mestadels av djur, för att studera hjärnans beskaffenhet. Han ansåg att studiet av hjärnan kunde göra det möjligt att hitta medvetandets säte. Hans mål var att bevisa Guds existens och själens odödlighet. Descartes beskrev själva kärnan i sitt arbete med orden: ”Jag tänker, alltså finns jag.” Hans doktrin blev känd som den kartesianska dualismen, som innebar att upplevelsen av självet inte kommer från den fysiska kroppen utan från själen, som definierades som en energivarelse åtskild från kroppen.

Den elektromagnetiska själens ljus

Under senare delen av 1600-talet verkade sedan upplysningens och naturvetenskapens superstjärna sir Isaac Newton, vars genialiska upptäckter lever vidare än i dag. Han var en av dem som började utveckla differentialräkningen inom matematiken. Mest känd är han för att ha formulerat gravitationsteorin och rörelselagarna, som utgör själva grunden för fysikämnet.

Det fanns dock också en annan sida hos den brittiske sir Isaac Newton. Han var djupt troende, och han ägnade faktiskt mer tid åt att söka efter dolda budskap i de bibliska texterna än åt sina naturvetenskapliga studier. Newton hade en fast tro på Gud, men inte på att människan skulle ha en odödlig själ. För Newton var medvetandet och tänkandet en biprodukt av hjärnan, snarare än en immateriell kraft utan fysisk substans som lever vidare efter den mänskliga kroppens död.

Newton och hans efterföljare gav upphov till den reduktiva materialismen – det vill säga föreställningen om att endast den fysiska världen är verklig och att allting i universum består av fysisk materia. På den mest grundläggande nivån kan fysisk materia observeras som molekyler, som i sin tur består av atomer (därav ”den reduktiva materialismen”). Enligt den här skolan var molekylerna och atomerna de minsta möjliga beståndsdelarna i den materiella världsuppfattningen.

Med upplysningen förstärktes uppdelningen mellan tro och vetenskap. Murar restes mellan de två lägren. De troende betraktade de vetenskapligt sinnade, som avfärdade Gud och livet efter detta, som kättare och ateister. De vetenskapligt sinnade betraktade de troende som följare av primitiva, ogrundade och obevisbara myter och trosföreställningar.

Under 1800-talet hade naturvetenskapen sin glansperiod. Ett av de stora framstegen inom fysiken gjordes år 1873, när det skotske geniet

James Clerk Maxwell gav ut sin bok A Treatise on Electricity and Magnetism. Genom en rad matematiska ekvationer förklarade Maxwell hur alla elektromagnetiska fenomen, bland dem det synliga ljuset liksom alla andra osynliga former av elektromagnetisk energi, omfattar ett brett spektrum av frekvenser och våglängder. Till råga på allt tydde

Maxwells ekvationer på att denna osynliga energi existerar överallt i universum.

Tysken Heinrich Hertz byggde vidare på Maxwells beräkningar och på så sätt kunde han år 1886 bevisa radiovågornas existens. Den italienske ingenjören och uppfinnaren Guglielmo Marconi fann en praktisk användning för radiovågorna som ett sätt att överföra information. År 1901 sände han de första transatlantiska radiosignalerna från England till Newfoundland. Den trådlösa kommunikationens tidsålder tog nu sin början, och år 1906 kunde man sända ut mänskliga röster och musik via radion. På några årtionden hade den sortens elektromagnetiska energi som kallas för radiovågor gått från att vara en vetenskaplig teori till att bli ett vetenskapligt faktum.

Vid 1900-talets början kunde man se tecken på att de vattentäta skotten mellan tro och vetenskap var på väg att lösas upp. Bland den tidens kända namn inom den naturvetenskapliga forskningen fanns nu Albert Einstein, Max Planck, Werner Heisenberg, Karl Schwarzschild, Niels Bohr, Louis de Broglie, Erwin Schrödinger och Richard Feynman, för att inte nämna begåvade ingenjörer som Nikola Tesla, Thomas Edison och George Westinghouse.

Till försvar för sir Isaac Newton och hans grupp av reduktionistiska materialister ska det sägas att de var begränsade av den tidens tekniska utvecklingsnivå, medan 1900-talets banbrytande fysiker inte var det. Med hjälp av avancerad teknik kunde denna nya generation av vetenskapliga forskare och uppfinnare upptäcka att atomerna inte är de allra minsta partiklarna, och att de i själva verket består av ännu mindre partiklar såsom elektroner, protoner och neutroner. Den stora överraskningen blev sedan upptäckten om att protoner och neutroner består av ännu mindre och mer grundläggande partiklar av elektromagnetisk energi som kallas för kvanter (kvant eller kvantum i singular) – därav termen kvantfysik. Elektronerna, som har en negativ elektrisk laddning, är mycket mindre än protonerna och neutronerna. Elektronerna har cirka 1/1800 av protonernas massa. Med andra ord är elektronerna kvant-

Den elektromagnetiska själens ljus

partiklar. Denna upptäckt visade att allt som existerar på den mest grundläggande nivån består av energi.

Under ett samtal jag hade med parapsykologen Dean Radin, chefsforskare på IONS (Institute of Noetic Sciences), förklarade han för mig att den värld av energi som fysikerna upptäckte innefattar ”gravitation, stark växelverkan, svag växelverkan och elektromagnetism. Det finns också mörk energi och mörk materia, vilka anses utgöra 95 procent av universum – om vi utgår från att vår nuvarande kosmologi är korrekt”.

Diskussionerna om dessa krafter utgör ämnet för många böcker, men det är den elektromagnetiska energin som är nyckeln till att förstå sådana saker som livet efter döden, andlig kommunikation, synkronicitet och frekvenser från andevärlden. På den subatomära och mest grundläggande nivån består allting i vår materiella värld, även vi själva, av elektromagnetisk energi – den energi som råkar vara samma energi som ryms i den mänskliga hjärnan.

Jag har myntat termen den elektromagnetiska själen, för att jag är övertygad om att den bäst beskriver vad vi egentligen är – ett evigt medvetande som består av elektromagnetisk energi. Det här är min term, som hör hemma på 2000-talet och som överbryggar klyftan mellan det andliga och det vetenskapliga. De troende anser att själen/anden existerar före kroppen, och att den lever vidare när kroppen dör.

Enligt fysikens lagar kan energi varken skapas eller förstöras utan bara omvandlas från en form till en annan. Själen är en elektromagnetisk energi som varken skapas av hjärnan eller förstörs när hjärnan dör – därav termen ”den elektromagnetiska själen”, som jag ibland också förkortar till EMS.

I den här boken talar jag om den elektromagnetiska själen som har frikopplats från kroppen som en ande. Det gör jag för enkelhetens skull i mina berättelser som handlar om kommunikationen med andar. Ha dock i minnet att termerna ande och elektromagnetisk själ i den här boken syftar på samma sak.

Den elektromagnetiska själen är inte en metafor som grundar sig på

fantasier. Det är ett etablerat faktum att hjärnan avger ett elektrisk fält. Sedan flera årtionden tillbaka har man kartlagt och studerat hjärnvågornas frekvenser med hjälp av EEG (elektroencefalogram) och QEEG (kvantitativt elektroencefalogram), det vill säga med hjälp av utrustning som används för att mäta elektrisk aktivitet i hjärnan. Inom den konventionella biomedicinska forskningen inriktar man sig dock nästan uteslutande på vad som händer i hjärncellerna, de så kallade neuronerna, som kan sägas utgöra hjärnans nervbanor. Enligt det gängse biomedicinska synsättet är medvetandet en biprodukt av hjärnans kemiska och elektriska funktioner, trots att man inte vet exakt hur detta sker.

Trots detta har flera forskare ända sedan 1920-talet förespråkat en teori om att medvetandet skulle bestå av ett elektromagnetiskt fält. Tråkigt nog har deras arbete betraktats som alltför udda och det har därför legat utanför den vetenskapliga huvudfåran. Lyckligtvis har denna inställning förändrats i och med att vi under 2000-talet har fått en ny generation forskare. Upptäckter gjorda av forskare såsom Gary Schwartz, Johnjoe McFadden, Shelli Joye, Stuart Hameroff och sir Roger Penrose har bekräftat uppfattningen att elektromagnetisk energi är själva grunden för medvetandet.

En viktig fråga uppstår här: Hur kommer det sig att forskarna inte kan lösa detta dilemma en gång för alla genom att använda sig av teknisk mätutrustning för att fånga upp frekvenser från andevärlden och kommunicera med elektromagnetiska själar? Trots att EEG och QEEG är mycket användbara mätmetoder för medicinska experiment och diagnoser, kan svaret på denna fråga vara att de inte är tillräckligt känsliga och inte heller är utformade för att kunna uppfatta den elektromagnetiska själen – och ännu mindre för att uppfatta frekvenser från andevärlden.

Shelli Renée Joye, Ph.D. och verksam vid California Institute of Integral Studies, har lagt fram en teori om att det kan vara så att medvetandet existerar på mycket högre frekvenser än de vågformer som för närvarande studeras med hjälp av EEG. Dr Joye har beskrivit det så

Den elektromagnetiska själens ljus

här: ”Det är fullt möjligt att tänka sig att det finns specifika frekvensområden som genom resonans samspelar med sinnet och hjärnan, och att det är frågan om betydligt högre frekvenser än vad man för närvarande har utgått från.”

Det här behöver dock inte vara något problem! Dr Gary Schwartz vid University of Arizona (som har skrivit förordet till den här boken) är nu i färd med att utveckla mätinstrument som är tillräckligt känsliga för att kunna uppfatta frekvenser från andevärlden och kommunicera med elektromagnetiska själar. Han är chef för The SoulPhone Project, som vi kommer att gå närmare in på i kapitel 7.

Nu på 2000-talet expanderar den naturvetenskapliga och kvantfysiska forskningen exponentiellt. Med hjälp av kvantfysiken kan man förklara allt sådant som den elektromagnetiska själen, frekvenser från andevärlden, andlig kommunikation, nära-döden-upplevelser, synkronistiska händelser liksom att vi alla hänger samman med varandra. En av upphovsmännen bakom strängteorin, dr Michio Kaku, har till och med sagt: ”Tanken om evigt liv strider inte mot fysikens lagar.” Inom fysiken är det vedertaget att hjärnan och nervsystemet avger elektriska fält. Termodynamikens första lag säger att energi varken kan skapas eller förstöras, utan bara omvandlas från en form till en annan. Det innebär att den elektromagnetiska själens existens föregår hjärnans.

Det innebär också att när hjärnan dör, upphör inte den inre energin att existera utan övergår i ett annat tillstånd, det vill säga att den elektromagnetiska själen överlever den fysiska döden.

Många har svårt att acceptera tanken på den elektromagnetiska själen och livet efter döden. Det har att göra med att det är enkelt att avfärda och förneka fenomen som man inte förstår genom att hävda att de inte har någon vetenskaplig grund eller att de bara är rena fantasier.

Men bara för att något ligger utanför det område man själv förstår och har kunskap om, betyder inte det att det inte existerar. Det finns en logisk och vetenskaplig grund för allt, vare sig det kan förklaras med hjälp av vårt nuvarande tekniska och naturvetenskapliga kunnande eller inte. Så länge som vetenskapen inte kan förklara sådana fenomen

som människor inte förstår kommer de ofta att avfärdas som alltför osannolika. Men som astrofysikern Neil deGrasse har sagt: ”Det fina med naturvetenskapen är att man inte måste tro på den för att den ska vara sann.” Det fantastiska med naturvetenskapen är att den inte är statisk, och att våra kunskaper om skapelsen med dess hjälp kan utökas för varje dag som går.

Det är en sak att ha en filosofisk diskussion om medvetandet och att tala om livet efter detta i fysikaliska termer, men det är något helt annat att själv bli vittne till det så som Kristen och hennes bror Alfred blev när deras mor Ingrid dog. Jag träffade dem under ett symposium om livet efter detta, och de ville gärna berätta för mig hur de själva hade fått en direkt upplevelse av den elektromagnetiska själen.

Kristen började: ”Vår mamma Ingrid föddes 1927 i Frankfurt i Tyskland. Hon var enda barnet. Hennes föräldrar hette Andrea och Peter. Precis som mamma gjorde kallade vi på tyska dem för ’Mutti’ och ’Vati’, vilket betyder ’mamma’ och ’pappa’.”

”Mamma växte upp i Hitlertyskland”, fortsatte Kristen. ”Hennes familj var en av de få som hade tur och överlevde kriget. Vati – vår morfar – arbetade på ett myndighetskontor, så han deltog aldrig i några strider. Frankfurt var dock en stor stad och den bombades så svårt att den efter kriget närmast låg i ruiner.”

Alfred inflikade: ”När Tyskland kapitulerade ockuperades Frankfurt av den amerikanska militären. Mamma har berättat att de i familjen var livrädda för de amerikanska soldaterna.”

”Ända tills hon träffade Edward – vår pappa”, tillade Kristen. ”Mamma sa att han såg så bra ut. Han var fänrik i den amerikanska armén och behandlade henne med största respekt, och till och med Mutti och Vati tyckte mycket om honom. De blev kära i varandra och gifte sig i början av 1946. Jag vet att det här är en lång berättelse, men vi behöver verkligen få tala med er.”

”Fortsätt”, svarade jag med stort intresse.

Kristen fortsatte: ”Pappa var yrkesofficer i armén och hade ett avtal på 20 år. Han var stationerad på olika amerikanska baser världen över. Mamma älskade det här livet – hon tyckte om att resa – och så fick de ju sex barn. Vi är de två yngsta.”

”Pappa skulle ha pensionerat sig 1965”, sa Alfred, ”men när Vietnamkriget började blossa upp tog han värvning igen. Mamma blev inte så glad.”

”Hon hade rätt”, sa Kristen med sänkt blick. ”Pappa omkom i strid under Tet-offensiven 1968.”

”Det var sorgligt att höra”, sa jag.

”Efter pappas död var mamma helt förkrossad. Hon hade nyss fyllt 40, och helt plötsligt var hon änka och ensamstående mamma med sex barn. Alfred var så liten när pappa dog.”

”Mamma var en riktig kämpe”, tillade Alfred. ”Hon var alltid optimistisk och lät sig aldrig nedslås. Hon hade två arbeten, uppfostrade oss barn och fick oss att gå i kyrkan varje söndag.

När vi alla hade flyttat hemifrån behöll mamma familjens hus. Kristen och jag bodde i närheten. Under flera års tid var allt bra, men när mamma var i 85-årsåldern förstod vi att något inte stämde. Hon började bli glömsk, och då tog vi med henne till en neurolog som var specialiserad på geriatrik. Det visade sig att mamma hade fått alzheimer.”

”Mamma var stark”, sa Kristen. ”Hon envisades med att hon ville bo hemma och klara sig själv, men till slut gick det inte längre och vi fick se till att hon kom in på ett vårdboende.”

”Sedan blev hon allt sämre.” Alfred fick tårar i ögonen. ”Hennes alzheimer förvärrades. Hon blev desorienterad – och hon kände inte ens igen oss och trodde att barnbarnen var fullkomliga främlingar. Till sist var mamma så dålig att hon blev sängliggande och var helt okontaktbar – hon föll i koma.”

”Det var verkligen ledsamt att höra”, sa jag till Kristen och Alfred, ”men jag har en känsla av att Ingrids berättelse inte slutar där.”

”Vi rådgjorde tillsammans i familjen och det beslutades att Alfred

och jag, eftersom vi bodde närmaste vårdboendet, skulle ansvara för mammas vård och behandling. Jag utsågs till mammas medicinska ställföreträdare, men vi båda två besökte henne varje dag.”

”Dr Kathy Rose, mammas läkare, sa att hennes hjärna var så allvarligt skadad av sjukdomen att hon var oförmögen att prata och att hon aldrig skulle återfå medvetandet.”

Jag kände hur stämningen mellan de två syskonen blev alltmer spänd.

”Kristen insisterade på att mamma skulle hållas vid liv med hjälp av sondmatning, trots att resultatet var givet på förhand”, förklarade Alfred. ”Det blev sex helvetiska veckor då vi väntade på det där samtalet. Och så kom det – de ringde från vårdboendet och vi fick veta att mamma var på väg att dö.”

”Vi skyndade oss till vårdboendet”, fortsatte Alfred. ”Dr Rose satt redan vid mammas säng tillsammans med en sjuksköterska.”

”Berätta vad som hände, steg för steg”, bad jag dem.

”Dr Rose berättade för oss att mammas vitala funktioner var i avtagande. Kristen gick med på att ta bort sondmatningen, eftersom den inte längre gjorde någon nytta. Läkaren sa att hon beklagade, men att det inte skulle dröja så länge nu. Jag kommer aldrig att glömma synen av sjuksköterskan som drog bort sondmatningsslangen från mamma”, snyftade Alfred och satte händerna framför ögonen.

Kristen fortsatte: ”Jag vet att det kan låta märkligt, men för mig kändes mammas död nästan som en formalitet. Hon hade inte kunnat tala sammanhängande på länge och sedan hade hon legat i koma. Det kändes som om vi redan hade förlorat henne för länge sedan, och vi ville bara att hennes lidande skulle få ett slut.”

”Men sedan …” Kristen tittade upp på mig.

”Och vad hände sedan?”

”Plötsligt öppnade mamma ögonen.”

”Det var så konstigt”, inflikade Alfred. ”Hon var verkligen svag, men hon lyfte på huvudet och sa ’Alfred, Kristen – ni är sådana underbara barn’.”

”Vi blev helt förstummade. Det enda vi fick fram var ’Mamma! Vi älskar dig’.”

”Ge mig en kram innan jag ger mig av.”

”Kristen satt på ena sidan av sängen och jag på den andra”, sa Alfred, ”och vi lutade oss båda fram och kramade henne. Det var helt fantastiskt!”

”Det här är helt otroligt!” svarade jag.

”Jaa, men vänta bara.” Alfred var så berörd att han nästan darrade. ”Mamma tittade från sida till sida på oss båda – jag menar att hon verkligen såg oss i ögonen. Hon visste vilka vi var. Sedan fäste honom blicken mellan oss, stirrade mot fotändan av sängen och sa: ’Edward! Min älskade! Du kom hit!’ Och jag sa: ’Mamma, pappa är död – du hallucinerar’.”

”Jag visste att hon inte gjorde det”, avbröt Kristen sin bror och fortsatte: ”Mamma stirrade fortfarande mot fotändan av sängen och sedan tittade hon lite åt vänster. Plötsligt lyste hon upp och sa: ’Mutti! Vati!

Danke dass Sie für mich gekommen sind ’.”

”Först trodde jag att hon hade blivit vimsig igen och bara hittade på, men så var det inte – hon talade tyska!”

”Min tyska är lite rostig, Kristen”, sa Alfred, ”men det låter som om hon sa något om sina föräldrar.”

”’Mamma! Pappa! Tack för att ni har kommit för att hämta mig’”, förklarade Kristen.

”Alfred och jag fick en chock. Hon såg pappa, och sedan Mutti och Vati – våra morföräldrar – och hon tackade dem för att de hade kommit för att hämta henne! Sedan lade hon huvudet på kudden igen, slöt ögonen och tog sitt sista andetag.”

”Jag överöste dr Rose med frågor”, sa Alfred. ”Jag ville veta hur det här var möjligt. Jag menar att mamma hade ju alzheimer. Hennes hjärna var skadad! Hon hade legat i koma! Dr Rose hade sagt att hon aldrig skulle kunna tala igen! Jag frågade doktorn hur det var möjligt att mamma bara kunde vakna till, känna igen oss och tala sammanhängande på engelska och sedan på tyska? Hur var det över huvud taget möjligt?”

”Vad svarade doktorn?” frågade jag.

”Den här läkaren som var specialist inom neurologi bara stod där och stirrade på mammas kropp och sa sedan: ’Herregud, jag tror att vi precis har blivit vittnen till en stund av klarhet i dödsögonblicket’.”

För närvarande kan man från den medicinska forskningens sida inte förklara hur det kommer sig att 10 procent av okontaktbara, obotligt sjuka och hjärnskadade människor plötsligt kommer till fullt medvetande och blir mentalt klara igen precis innan de dör. Det här fenomenet med klara stunder har kallats för terminal lucidity av den tyske forskaren och biologen Michael Nahm.

Dr Nahm och hans kollegor dr Bruce Greyson, Emily Kelly och Erlendur Haraldsson upptäckte också att sådana här klara stunder har förekommit och iakttagits i tusentals år och har rapporterats av Hippokrates, ”läkekonstens fader” i det gamla Grekland, liksom av klassiska tänkare som Cicero och Plutarchos och ända fram till vår tid. De kunde också visa att framstegen i forskningen om den mänskliga hjärnan under de senaste 250 åren innebär att läkarna med större exakthet kan identifiera mentala sjukdomar och störningar hos patienter som upplever klara stunder strax före dödsögonblicket.

De här framstegen har lett till häpnadsväckande avslöjanden. I århundraden har läkarna observerat att klara stunder strax före dödsögonblicket inte är ett fenomen som är begränsat till någon specifik sjukdom som påverkar den mentala förmågan. Det kan uppstå oavsett om man lider av alzheimer, demens, hjärntumör, hjärnböld, hjärnhinneinflammation, stroke, schizofreni eller affektiva störningar.

Så som det har beskrivits av professor Alexander Batthyány vid universitetet i Wien strider fenomenet med klara stunder strax före dödsögonblicket mot den medicinska vetenskapens vedertagna synsätt, inte bara för att de förekommer utan för att de förekommer hos patienter med många olika slags sjukdomar som skadar hjärnan på olika sätt.