THINK OUTSIDE THE (JIGG)BOX

När vattnet är kallt och abborrarna är tjuriga är det bara riktigt långsamma finesspresentationer med små gummibeten som funkar. Eller? Häng med på ett fiskepass som gick från fiasko till total succé tack vare nytänkande från en fiskekompis.

Vi har lyckats prickat in det sämsta tänkbara vädret för abborrfiske; jag, Jonatan Nellfors, Andreas Ingrids och Danne Persson. Efter flera varma, fina vårdagar vräker snön ner, vinden når nästan stormstyrka och temperaturen vägrar ta sig över nollan. Dessutom har vattentemperaturen störtdykt och abborrsatsningen som vi planerat så länge får inte riktigt den vädermässiga start som vi hoppats på.

– Det känns stekhett, säger Danne i ett försök att lätta upp stämningen samtidigt som vi sjösätter båtarna.

Vi andra tittar på honom och sedan på varandra, med snöflingor stora som tumvantar farande kring oss, och garvar bara rakt ut. – Ja, verkligen. Vilket abborrväder!

Under ett par kalla vintermånader har vi planerat, funderat och lagt upp taktiken för en satsning på stor skärgårdsabborre. Givetvis har vi diskuterat olika reservplaner om vädret inte skulle vara på vår sida… men i ärlighetens namn hade nog ingen av oss föreställt sig de yttre förutsättningar som vi nu ställs inför på båtrampen. Men att kasta in handduken ligger inte riktigt i vår natur – i alla fall inte utan att först ha gett allt vi har.

VIKEN FINKAMMAS – MED KLENT RESULTAT

För att komma lite i skydd undan den värsta vinden bestämmer vi oss för att fiska en grund, långsträckt vik med mycket gräs i. I min båt fiskar jag tillsammans med Jonatan och i den andra båten kamperar Danne och Andreas ihop.

Kast efter kast, meter efter meter, finkammar vi viken i hopp om att hitta abborrarna. Långsamt studsar vi fram jiggar, kräftimitationer, maskar och allehanda mjukbeten. Försiktiga stötar och en avdragen jiggstjärt avslöjar att de randiga riddarna finns där – men de vill inte riktigt hugga. Timmarna går och vi laborerar med olika riggar. Det är dropshot, ned-, tokyo- och texasriggar som släpas fram på botten utan resultat. Snön har övergått i regn och med uppdragna huvor, med ryggen mot stormvindarna, står vi i tystnad och kastar, justerar detaljer och kastar vidare. Allt för att knäcka koden.

EN ”SLUMPFÅNGST” ÄNDRAR SPELREGLERNA

I ögonvrån ser jag plötsligt hur Andreas i den andra båten krokar en fisk och spöet står i en djup båge. – På jerkbait! skriker han på klingande dalmål i ett försök att överrösta vinden och regnet. Fisken går i håven och den är riktigt fin. Det ser vi trots att de ligger en bra bit ifrån oss.

– Jag fiskade en Shadow Rap snabbt och aggressivt ovanför gräset! Han hinner knappt avsluta meningen innan både jag och Jonatan dyker ner i betesboxarna. Medan vi rotar runt hör vi hur de andra glatt ropar att fisken väger drygt 1900 gram. En helt fantastisk abborre!

Samtidigt som jag letar bland boxarna tänker jag för mig själv: ”Jerkbait, snabbt, i tvågradigt vatten… Vilken jäkla slumpfångst! Han är inte riktigt klok, den där Andreas. Men det är klart man måste testa.”

Viken är grund, en dryg meter, och det nedvissnade gräset sträcker sig 50-60 centimeter upp vilket ger oss i runda slängar en halvmeter vatten under ytan att presentera betena på. Jag väljer en Twitchin Shad, ett bete som går att fiska precis under ytan med långa svepande glid. Jonatan knyter på en Shadow Rap 11 cm, ett klassiskt jerkbait, i samma färg som Andreas nyss fick fisk på. Han är också den av oss i min båt som först krokar en fisk.

– Den här är bra, säger han och jag kan bara hålla med när jag håvar den åt honom. Drygt 1800 gram och nära 50 centimeter abborre förevigas med ett par bilder innan den släpps åter ner i det tvågradiga vattnet. Två snabba hugg, två grymma fiskar! Han kanske inte är så tokig ändå, den där Andreas.

FRÅN NOLL TILL HUNDRA

Som i ett trollslag förvandlas det sega och till synes omöjliga fisket till ett fiskepass ingen av oss någonsin kommer att glömma. Vi fiskar våra beten ovanför gräset, snabbt och kraftfullt så att de syns, hörs och väcker abborrarnas intresse. Kraftfulla och snärtiga spörörelser får våra beten att sticka ut åt sidorna, ställa upp sig och i princip be om problem. Och abborrarna, som tills alldeles nyss varit helt ointresserade, är inte sena att tacka ja till inviten. Huggen är stenhårda och flera gånger dubbeldrillar vi i båda båtarna. Vi ett tillfälle får vi även håva två riktigt fina abborrar samtidigt – i samma håv. Medan jag krokar loss min hinner Jonatan ta ytterligare ett kast och krokar ännu en… Så med två stora fiskar i håven får vi helt sonika håva en tredje. Ingen av dem väger under 1500 gram. Helt otroligt!

Innan resan är över hinner vi landa 17 fiskar över 1,6 kilo. Fyra av dem passerar magiska två kilo! Hur många vi får totalt tappar vi snabbt räkningen på.

När vi summerar fisket på väg hem väcks funderingarna på om detta var en engångsföreteelse eller om vi var något på spåren… Nästkommande expeditioner bevisar att så faktiskt är fallet. Strax innan isen lägger sig, när vattnet är som kallast, har vi två pass med ett helt fantastiskt facit. Med samma teknik och beten lyckas vi fånga sju abborrar över två kilo med en toppfisk på 2300 gram och 53 centimeter.

HUR FISKAR VI?

Att fiska abborre med hårdbeten är fantastiskt kul och bitvis otroligt effektivt. Genom att välja beten med precis de egenskaper man önskar, och som situationen kräver, kan man få exakt den presentation man önskar.

När abborren står och gömmer sig i vegetationen gäller det att presentera betet i utkanten av gömstället. Är det mindre, fläckvisa områden, med gräs är det ofta inga problem. Men när områdena är stora och tätbevuxna kan det vara svårt, eller till och med omöjligt, att fiska även med offset-riggade beten. Då får man presentera betet ovanför gräset istället.

Vissa fiskepass har sjunkande beten, som exem-

pelvis Shadow Rap och Twitchin Rap, varit helt överlägsna. Den vaggande rörelsen när betet sakta sjunker har triggat många hugg när abborrarna vill ha maten serverad på riktigt nära håll.

Andra dagar, och i områden där gräset är för högt för att låta betet sjunka, har svävande eller sakta flytande beten som Shadow Rap Shad, Jack Deep och Ripstop fullständigt dominerat. I spinnstoppen kommer ofta abborrarna som skjutna ur en kanon och klipper betet.

Ytterligare en viktig detalj att ha i minnet när man vill presentera sitt bete precis ovanför gräset är tafsmaterialet. En tjockare tafs lyfter mer i vattnet och får betet att simma högre upp. Personligen använder jag mig av flurocarbon i dimensionerna 0,30-0,60 vid abborrefiske med hårdbeten. Inte för att abborren i sig kräver det men för att ha chans att landa gäddor som blandar sig i leken. Min standardtafs är 70-80 centimeter Sufix Super 21 i 0,50 skarvad direkt på flätlinan. Längden gör det snabbt och enkelt att kapa en bit om man får en skada på den utan att behöva knyta om helt. Vissa dagar har faktiskt grovleken på tafsmaterialet

verkat direkt avgörande. Under ett vinterpass fick min fiskekompis, som körde med 0,40 mm, mycket mer gräs på krokarna, och därmed färre hugg, än mig som fiskade med 0,50.

SPÖN OCH TEKNIKER

Jag fiskar med både haspel- och spinnutrustning och varierar ofta under dagen. Tekniken i sig är ofta den samma men utförs lite olika beroende på utrustningen. Med spinnspöet i handen fiskar jag gärna med korta, snabba, rörelser med spötoppen och tar in slacklinan med rullen medan jag med haspel kör två, tre snabba vevtag samtidigt som jag pekar spötoppen mot betet. Oavsett utrustning så är vevstoppen otroligt viktiga. Snabba, närmast aggressiva rörelser för att presentera betet tydligt och klart följs av långa spinnstopp för att ge abborren tid att hugga!

Den upplevelsen vi hade i storm, snöfall och regn summerar vad abborrfiske handlar om i många fall.

Det gäller att knäcka den berömda koden. Ibland krävs det dramatiska ändringar, som i det här fallet, medan det vid andra tillfällen kan räcka med en liten justering av färg, vikt på jiggskallen eller djupet man fiskar på.

TÄNK OM OCH TESTA NYTT

Självklart har maskar, creature baits och klassiska shadjiggar sin självskrivna plats i min arsenal över abborrbeten tillsammans med spinnare, vibrationsbeten, poppers och liknande. På samma sätt som hårdbeten har det. Men ibland är det lätt att fastna i invanda mönster, precis som vi gjorde innan Andreas fick en snilleblixt där i stormen, och bara köra på. Så oavsett vad dina egna erfarenheter säger dig och vad du ser i andras rapporter är det alltid sunt och lärorikt att tänka om, testa nytt och se vad som händer.

Think outside the box som amerikanerna säger… Eller kanske snarare ”think outside the jigbox” – även om vattnet är isande kallt.