Humuskungen! Gäddfiske efter mörka urstarka Norrlandsgäddor!

Vattnet virvlar humusbrunt. Skum och bubblor seglat på ytan. Erik och jag går längs Lögdeälven med jerkspöna. De är korta och styva spön gjorda för haspel. De passar utmärkt i ett sånt här vattendrag då buskar och träd hänger ut över vattnet, och det är mycket trångt att få till ett kast.

MIKAEL ENGSTRÖM

Visst, om man var en kung på att kasta krångelkast med enhands multi så kanske det skulle ge mer känsla. Men haspel jerk fungerar bra. Vi stannar vid en liten vik med en hård stömkant utanför. En raserad stenarm går under vattnet sedan flottningen. Vi har polaroidglasögon och ser den samtidigt. Det står en fin gädda precis innanför stenarmen. - Ta den, säger jag till Erik. Gå ut på sandstranden. Det är en bra position.

Själv ställer jag mig beredd med kameran. Eriks första kast går lite för långt nedströms. Lika så andra kastet. Det tredje är perfekt. Jerken går precis över gäddan. Det tvekar inte en sekund utan bara slänger sig upp över yta med jerken i munnen. Erik gör mothugg och skrattar av överraskning. Även fast du vet vad som ska hända blir du överraskad. igen den. Gäddan har lite rolig anknäbb med kort överkäke. Vi fångade den förra året också. Den har inte vuxit nämnvärt. Det är en hård miljö strömgäddorna lever i. Sommaren är kort och det gäller för dem att sluka allt som kommer i deras väg. De är oftast magra, eller ett mer positivt ord, slimmade och långa med stora fenor. Jag har sett dem uppe i Storån i norra Dalarna, stå och plocka sländor. Brorsan och jag brukade fira midsommar där med öringfiskefiske, men vi fick ingen så vi rökte en gädda i brist på mat. Den hade sländor i magen och en halvsmält skogsmus.

MITT GÄDDFISKE ÄR I SKOGEN

Det har alltid varit. Därför har jag blivit svårt tråkad för mitt låga PB– Det är humusgädda som gällt sedans barnsben. Gösjonas som jag har störst

respekt för i hela vårt fiskeland samt god humor och självironi sa en tröstande sak till mig för 16 år sedan då jag deppade över att jag inte var "något i gäddsverige”. Ett skämt med PB på 7,6 som jag tog när han, Buster och jag fiskade i Västervik och jag fått ett nytt bete av Buster och glömt ta bort kroksskydden av plast rör kring hullingarna...

Jo, Gösjonas sa: När vi andra är glömda kommer man komma ihåg att du lyfte fram skogshumusgäddan i landets åar och tjärnar med alla dina reportage.. Hummushjälten. Vad glad jag blev.

Nu när skärgårdsgäddan är slut söker sig de hårda, tatuerade gäddproffsen upp i norr - ut i skogen. Den har blivit het. Jag låg före fast jag låg sist. Själv har jag fiskat mest i smååar i dalaskogarna. Men senare år har jag prövat på humusgädda i Norrbottensälvarnas sel och biflöden. Det handlar om klart större fiskar. Det är något jag verkligen ska utforska de kommande åren.

Gösjonas och Buster ser jag som de två grindstolparna i det som skulle bli dagens gäddfiske. De är ganska oblyga, och där i båten i Västervik sa de att mina gäddreportage inte var så trovärdiga, jo texterna var det väl inget större fel. Men bilderna på mina ”moderna” jerkbeten. Blanka nya och helt fel. Okej. Jag fattade direkt och gick lös på dem med rasp och kniv. Så var det fixat. Proffs på några minuter.

Nu ska jag backa ganska långt i den här histo-

Ibland rent förskräckt när gäddorna slänger sin i tivolitrix för att ta betet. Den hoppar och snurrar i luften. Ruskar på huvudet. Fisken är kring tre kilo. Erik håller emot. Gäddan gör en snabb rusning - tar fart ut i strömmen och nu blir det tungt. Den rullar i ytan ner mot nacken. Erik brottar på och får in den i viken och nu börjar en hopp och plaskuppvisning. Jag öser på med kameran och hoppas att något ska bli bra och användbart. Erik får in den till sandstranden, sätter sig på huk och tar tag i linan och drar upp den på stranden. Vi knäpper några snabba kort, sen får den gå tillbaka. Vi kände rien. Det var på cykeltiden, innan mopedåldern och jag var kring tolv år. Det var fiske mest hela dagarna. Helst uppe i skogen längs Ryssån. Det är ett fint litet vatten som slingrar mellan Mora och Venjan.

En kväll cyklade jag till ån och metade abborre med spinspö och kastflöte. Det var gädda jag ville fiska, men jag hade kastat bort nästan alla mina drag i ån. Den är svår att spinnfiska i. Ett vattendrag med uråldriga träd, grenar, rötter och sjunkstockar från flottningstiden. Nästan som att lägga ett kast ute i själva skogen. Gäddorna står

En gammal vobbler med trasig sked kan fortfarande fånga gäddor!

svåråtkomliga, gömda bakom stenar och i gropar. Så mycket pengar till drag hade man inte. Gjorde jag ett enda trött, slentrianmässigt kast, skrattade ån till och snodde draget. Därför var det glest i min dragask och det fick bli abborrmete denna kväll. Mitt flöte gungade neröver strömmen och började dragga. En gädda slängde sig över ytan och högg flötet. Jag vevade hem och gjorde ett nytt kast. Gäddan kom flygande efter flötet igen. Först tänkte jag sätta krokar på flötet, men så kom jag ihåg att i min dragask låg en gammal trasig Rapala original, blå/silver utan haksked. Den hade jag bytt till mig av brorsan mot en ask kinapuff. Jag hade tänkt laga den med en utsågad plastbit från ett kassettbandsfodral. Men det hade inte blivit av. Jag tog upp vobblern ur asken och snurrade den mellan fingrarna. Om de högg de på flöten så…

JAG HADE FÅTT EN BRILLIANT IDÉ

Vobblern fick flyta fritt en bit, och just då den närmade sig ståndplatsen där den huggit på flötet, vevade jag och ryckte så Rapalan sprattlade på ytan. Gäddan gick på det. Den kom flygande. Sen blev det cirkus. Jag fick upp den, tog min fällkniv och stack den mellan ögonen. För under dessa barndomssomrar åt morfar och jag all fisk jag lyckades fånga från bäckar och åar. Jag hade en stor fiskeväska i rutigt tyg vari det fanns en rejäl, flätat korg. Väskan hade jag köp på rea på PUB,s sporthörna vid Hötorget. En magisk affär. Väskan hänger nu på väggen i trappan i mitt laxfiskehus vid Lögde. En tvåkilosgädda fick precis plats i korgen om man böjde den ordentligt. Det sitter fortfarande gäddfjäll kvar på locket. Jag prövade med den trasiga vobblern lite längre ner i ån på där det alltid stod gäddor. Den var ett krångligt ställe där många av mina drag satt i

Ett kort haspelspö och några jerkbaits är allt man behöver.

stockar och bråte. Jag brukade försöka undvika att fiska där, men frestelsen blev oftast för stor – och så satte jag liksom bort ett drag till. Men nu hade jag ju kommit på en lysande metod. Med ivrigt darrande händer skickade jag ut vobblern. Den fick flyta i perfekt position, sen ryckte jag och veva så Rapalan sprattlade på ytan. Det bara stänkte till så var vobblern borta och det drog hårt i spöt. Drillen blev kort men vild, jag fick med våld hålla bort fisken från allt bottenbråte. Snart låg den bredvid den andra i korgen.

Med flytvobbler utan sked kunde jag plötsligt fiska av de mest krångliga ställen av ån under full kontroll. Jag gick upp till en grund, lugn strömblankan där gäddorna stod gömda i sjögräset, där hade jag aldrig förut kunnat ta en gädda, fast jag visste att de stora brukade stå där. Jag hade sett dem. Det var bara att kasta tvärs över strömmen och låta vobblern flyta fritt över bottennappsfarorna, och vid troliga ståndplatser ryckte jag i spöt och Vobblern sprattlade. Som skjuten ur sjögräset kom en av åns större gäddor och klippte vobblern. Den bökade runt i sjögräset och försökte göra sig fri, men jag lyckades få upp gäddan till ytan och drog den nedströms till en djup hölja. Där kunde den bråka av sig sina krafter utan större risk att gå fast. Gäddan vägde strax över fyra kilo. Den fick inte plats i fiskeväskan. Jag hängde den på cykelstyret. Jag var grymt lycklig och hade hittat något nytt. Tiden då jag fick närma mig ån med välfylld dragask var plötsligt förbi.

Jag upptäckte också att uppströmsfiske med vanlig flytvobbler med haksked fungerade mycket bra. Hugen kunde komma då den flöt fritt. Man jag brukade också veva ner den helt kort för att låta den flyta upp igen.

Enkelt sagt är det är ett aktivt fiske där man lirkar ner vobblern eller låta den sprattla på de platser där gäddan står. Över stockar och stenar får den flyta fritt. Men höjdpunkten är då någon gädda går upp tar på fritt flytande vobbler. Det händer inte ofta, men det händer. Rena torrflugefisket. Inte helt olikt faktiskt . Man har samma kontroll över betet.

Strömgädda i Lögdeälven är ganska nytt för mig. Jag och Erik hittar nya platser varje år och vi börjar veta lite vad vi håller på med. Ryssån i Dalarna kan jag eftersom jag fiskat gädda där sedan jag var liten. Det som gör ån så märkvärdig och rolig för mig är att jag vet efter alla år var gäddorna står i strömmen. Ofta hittar man gäddorna på krångliga ståndplatser som är svåra att fiska. Det är spännande att veta varför jag försöker presentera jerken

Sverige är fullt av små vattendrag med lågt fisketryck.

just där. Det är de grunda, blanka nackarna som ger det mest fängslande fisket. Eller vad jag ska använda för ord. Jerken bör landa ganska långt uppströms nacken för att inte skrämma fiskarna. Det här är ju ett bete som slår ner som ett bäverplask eller död kyckling i ån. Jerken får glida med strömmen i position. När den når ner till nacken börjar jag jobba med ryck och trix. Oftast startar en eller två stora plogar mot vobblern.

Där vattnet är djupt och strömmen lugn och smyckad med näckrosblad och vita blommor, fiskar jag med en sjunkande jerk. Men det är inte hälften så roligt. Fast på såna platser kan det stå en och annan fetgädda. Jag har även bedrivit det här fisket i glömda små skogsåar i Norrbotten. Det är det värsta jag varit med om. Platser där folk aldrig fiskar. Det kan starta en tre, fyra, fem, plogar efter jerken. Jag och en fiskevän fick kring hundra strömgäddor på en dag i en liten å som mynnar ut i Kaitum.

GÄDDANS BETEENDE ÄR GANSKA MÄRKLIGT

Ett gäddströmvatten kan vara helt dött i flera dagar, för att sen bli totalt förbytt och gäddorna hugger i minsta håla. De har ett kollektivt beteende som är mycket skumt. Gäddorna har någon form av gemensam rytm. Hur kommunicerar de? Jag förstår inte. Något mysko är det med gäddans huggperioder. Fiskebiologen Gunnar Svärdson skrev om det här i Fiskefrämjandets årsbok 1964, jag har den hemma. Han säger att sedan gammalt har man tyckt sig se en långvågig rytm hos gäddan som bland annat ska följa månståndet med utgångspunkt från leken. Då det gäller måntiderna säger Svärdson att denna uppfattning är urgammal och redogörs i boken "En fulständig svensk hushållsbok" från 1739. Där heter det "Ty leker gäddan i nedan, så tager hon i nyet, men tvärt om då den leker i nyet. Sen finns det svallkäftsmyten. Björn-

Små och lättfiskade jerkbaits är effektiva till den här typ av fiske.

jägaren och fiskaren Llewellyn Lioyd skrev 1830 att gäddans käft svullnar en gång i månaden vid övergången från nedan till nyet. "Hon tar då icke på mete". Vem tror på de här teorierna i dag? Och vad menas liksom. Men som sagt skumt är det i alla fall. Erik och jag fortsätter neröver längst Lögdan. Stigen är otydlig och lätt att komma ifrån. Det är en gammal basväg efter älven som flottarna använde förr. Nu är det inte många som går här trots att kommunen försöker sälja in den som turistvandringsled, den är svårt igenväxt. Vi kommer ner till blankglidet. Det är ett bra ställe. Botten är knepig. Det är mycke stockar, rötter och bråte. Här går det inte att fiska med något annat än flytande jerk. Vanliga drag och vobbler med sked sätter man bort direkt. Jag kastar jerken tvärs strömmen och låta den flyta fritt över bottennappsfarorna, och vid troliga ståndplatser rycker jag ner den. Gäddan kommer skjuten upp bakom en sten och klipper jerken i ett språng. Det här är ett fiske på kort distans och stor konroll. Jag ser mitt bete hela tiden. Oftast ser jag också när gäddan tar fart mot det – oslagbart kul. Det är en ganska stor fisk i ett sånt här vatten. Kanske fyra kilo, möjligen lite mer. Och det är stort för att vara en strömgädda i Lögdeälven. En kompis har tagit en på 7 kilo, så visst finns det ”stora”. Men kring 2 kilo är standard, så jerkutrustningen ska vara av lätt och klen, UL-jerk.

Jag drillar och gäddan rusar ner mot kröken. Jag får följa efter. Fisken stångar och vill in mot den rasade timmerkistan. Där har jag förlorat flera gäddor som gått fast. Jag håller emot. Plötsligt gör den en våldsam snabbrusning strax under ytan och drar runt linan bland vassa stenar. Och så går det av. - Börja inte grina nu, säger Erik.

Jag kan hålla mig. Vi fortsätter nerströms. Det är mil efter mil med ofiskade gäddställen. Att gå längs ett rinnande vatten med spöt i handen är nog bästa sättet att fånga sommaren.

TIPS STRÖMGÄDDA

Fiske vid utlopp och inlopp till sel och sjöar. Det är där strömgäddan jagar insektsätande bytesfisk. Ofta står gäddorna i strömkanter. Jag brukar lägga jerken rakt över strömmen så den landar i lugnvattnet på andra sidan. Den får stanna där en stund och sedan gasar jag ut den i strömmen. Då brukar det smälla.

Inte allt för hårda blanknackar brukar också vara bra. De gömmer sig även i gropar på decimetergrunda, strida stryk. Det är ett sommarfiske med en topp i juni innan vattnet blivit för varmt. I Norrbotten kör jag det här fisket i augusti då vattnet börjar bli avkylt.

Flytande jerkvobbler i mindre storlek är själva idén med fisket. Buster II trivs jag bäst med. Eller Salmo Slider men det går också med vanlig flytvobbler med avbruten sked. Bara det sprattlar och plogar på ytan. Brorsan sågade decimeterlånga bitar av ett kvastskaft och satte krokar i – hur bra som helst.

Det är oftast helt otrampat längs norrländska bortglömda skogsgäddvatten. Det finns så många andra fisken att välja på för lokalbefolkningen. Och turistfiskaren som rest långt, vill ha lax, öring och harr. Men för mig är det självklart att packa med mitt korta lilla jerkspö när jag ska norr ut. Denna sommar då jag ska pröva i de stora selen och breda lugna strömmarna i Kalix och Torneälven blir det grövre utrustning. Jag tror mitt PB väntar där uppe. Humuskungen.