A TELL OF TAILS SLINGRANDE GÄDDMAGNETER

Tailbeten var gäddfavoriten som föregick senaste trenden med stora gummibeten. Här är framgångsformeln från två specialister som fortfarande skördar storgädda på tail.

Jag slår av på motorn med knappa två meter under båten. Vi glider några meter innan Jimmy sänker ankaret i det grumliga vattnet och båten ställer upp sig i strömmen. En kall vind kommer uppströms och nyper i näsa och fingrar när jag lägger första kastet in över glesvassen mot land. Det luktar hugg när min favoritbandit zick-zackar närmare mellan vinterbrutna enstaka vasstrån men betet når båten oattackerat. Jag vinklar bak för nästa kast lite nedströms när Jimmy ropar till;

- Yess, har en! Känns fin!

- Gött, svarar jag, kanske en aning avundsjuk. Men alltid kul med fisk i båten och nu gäller det att ge den hjälp som kanske behövs, varför jag greppar håven. Fisken kommer närmare men syns inte än i det grumliga vattnet. Jimmy pressar med sidställt spö för att hindra den att dra in och fast i vassbranten.

- Vad kör du med?

- Satte på en ny McMio, en sjunkare i gulgrönt. Fisken bryter ytan och lotsas närmare av Jimmy. Han avböjer håvhjälp och får efter några viftanden med handen i trakten av gäddskalle och krokar ett bra gälgrepp. Ett lyft och fisken kan läggas på mattan på båtbotten. Vi väger fisken, 9,6 kilo och lotsar den tillbaka i älvens vatten efter en landbaserad fotovända med en lyckligt grinande Jimmy. Den första större tailgäddan från min båt är ett faktum. Tanken på att ge den typen av beten lite mer tid far genom skallen. De seglade upp som stora favoriter för många gäddfiskare några år tidigare men jag hade aldrig gett dem speciellt mycket uppmärksamhet. Men timman innan Jimmy plockade sitt nya ”älvpers” hade jag ett grymmehugg på en tailförsedd amerikansk storjerk. På en plats som vägrat oss ens en virvel när vi hamrat på med våra vanliga jerkbeten. Polletten trillade ändå inte ned fullt ut av det summerade resultatet av mitt hugg och Jimmys tailfisk fick. Det fåtal tailbeten som hängt i beteshinken har sedan fått några kortare stunder tröga dagar innan återväxling skett till beten som ger mig störst trygghet – jerkbeten med tydlig sida, sida gång. Bara för att se mig slagen på fingrarna därefter också av kompisar som varit mindre fundamentalistiska i betesvalet och plockat fin fisk på just tailbeten.

Efter ännu ett sådant tillfälle, då Jonny tailat upp dagens största fisk, pratade jag beten med storfiskmeriterade ”Hall-of fame”-medlemmen och tailvirtuosen Thomas Fischer från Stockholm. Han har i sällskap med fiskepolaren Pelle Nilsson från gemensamma legendarklubben Cisco för det mesta utfiskat både mig och Jonny vid våra årliga Blekingeäventyr. Första tillfället de var med till Blekingevattnen hade de den bestämda uppfattningen att de skulle skörda lika bra på tailar i blekingevattnen som de lyckas med i hemmavattnen kring Stockholm. När vi stämde av dagsläget till kaffe och lunchmacka hade de konsekvent kört tail sedan sjösättningen, utan att ha en fisk i båten. Jonny och jag fortsatte nöjda dagen i liknande tempo som tidigare och hade dryga fyrtio landade till kvällens prestigeladdade avstämning vid middagen. Pelle och Fischer hade under eftermiddagen dragit en bit över femtio – och våra vinnarleenden försvann. Några få på tail men riktig fart på fisket hade de fått när de växlat till klassiska blekingevapen som buster jerk. Lite typiskt för duon Pelle och Fischer. Få fiskare är bättre på att klura ut ståndplatser och dagsmönster i gäddfisket också när fisket går på tvärs med tidigare mönster och – i mitt fall – önsketänkande, i metodvalet.

Tailtillf Llen

När gäddan vill ha beten som går på en rak kurs är det topptillfällen för tailbeten. Man kanske kan kalla dem ”på spåret beten”, säger Fischer. Visst fiskar vi med annat också men de ska alltid med i beteshinken. En av de stora fördelarna med dem är att de är så enkla att fiska med. De ger grymt bra i Mälaren och i skärgårdarna kring Stockholm. Kanske finns här en delförklaring till skillnader kopplat till vatten tänker jag. De senare vattnen är ofta, precis som Göta älv där Jimmy tog sin fisk i inledningen av den här artikeln, grumligare i sina fiskproducerande områden än i Blekingeskärgården.

Samtidigt har Fischer och Pelle ett par år sedan första tillfället ovan, haft ett bra tailfiske också i Blekinge. Den gången var det över ett grundområde packat med både huggvillig fisk och ytlig växlighet. De fiskade in betena så att de plöjde in i ytan. Varje kast gav grönsaker på krokarna – och gädda. En annan plusegenskap för tailbetet. Också med skräp på krokarna fiskar betet bra, då deras lockande egenskap bygger på tailens slingrande och inte som hos jerkbetet, ett triggande sida-sida mönster hos ett i övrigt stelt bete.

Shallowfiske

”Bara att kasta ut och veva in. Göra vevstopp då och då. Svårare är det inte.” Han fortsätter med att lägga till att det är mycket frågan om att variera tempot på invevningen för att hitta den fart som funkar för dagen och prova olika längd på pauserna för att se vad som triggar just under dessa förhållanden. Olika hastigheter, stopp i olika intervall med olika längd… enkelt när man kan det! Sjunkhastighet och längd på pauser hänger samman med vikten på betet och dess flytförmåga. Fischer och Pelle kör sällan riktiga snabbsjunkare utan har i första hand tailbeten i shallow- och slowsink-modeller. Shallowmodellerna fiskar de ofta in med sådan fart och höjd att de plöjer i ytan och trycker en liten våg framför betet. ”Tailen får gärna ligga och göra lite krusiduller i ytan också.”

Sjunkfiske

Tyngre tailar finns ändå i arsenalen och de har flera lyckade Mälarfisken som exempel på när de fungerat. Snabbsjunkande tailar fiskade i branter och djuphålor ned mot 6 – 7 meters djup har då gett bra med fisk. Låta sjunka till botten och sedan fiska in i ett uppåtstigande zick-zack mönster med invevning, vevstopp och låta sjunka, veva igen, tills betet kommit in till båten. I andra ofta grundare vatten experimenterar de gärna med shallowmodellerna för att försöka hitta den sjunkhastighet i spinnstoppen som triggar bäst för dagen. Betena förtyngs då med ett litet päronsänke i beteslåset. 5, 10, ibland 15 gram beroende på storlek på betet och sjunkhastighet i original.

Vevstoppet

Vevstoppet är nyckeln till många hugg men Fischer betonar att det är viktigt att följa med och sakta ta in lina efter stoppet så att du behåller beteskontakten när betet sakta sjunker med lite framåtriktning. Mothuggen ska komma snabbt och hårt på minsta stöt och det är svårt att känna första kontakterna i tid med minsta slack. Pelle har dock en specialteknik som går lite på tvärsen med fullkontakt, ”fällkniven”. En tvärnit i invevningen så att betets fart framåt skapar en liten bukt i linan. Till fällkniven funkar bara Pelles favorit-tail, en gäddmönstrad grön shallowtail från Wolfcreek. I stoppet ställer den sig som ett upp och nedvänt V i vattnet, med skallen riktad nedåt, ”gångjärnet” uppåt och jiggstjärten hängande snett nedåt. ”Den är antagligen lite felkonstruerad men ruskigt effektiv” säger Fischer och fortsätter – ”du anar inte hur mycket fisk Pelle tagit på det betet…”

DRIFTVAPEN

Driftfiske är ett annat tillfälle när han och Pelle helst kör med tailar. De är utmärkta vapen för att driva och fiska av större områden i jakt på fläckar med fisk. Där passar återigen det enkla mönstret med att veva in och stoppa och lita på betets lockande förmåga i växlingen mellan mer hårdslingrande fart framåt och pauser med häng och sakta sjunk i vattnet. Alla som försökt fiska jerkbaits i sidvind kan förstå fördelen av att ha ett bete med tyngd som ger en helt annan kontakt och därmed möjliggör både linkontroll och chans att snabbt registrera hugg. När jag frågar Fischer om inte dessa egenskaper ligger nära de som fås med det bete som avlöst tailtrenden, stora gummibeten och jiggar, håller han med. Men menar att å andra sidan får man med stora gummibeten trixa med stingerkrokar och tafsar för att få ett fungerande bete medan tailen är klar som den är, med krokar på rätt plats för att vara effektiv.

TAILFISKE – PÅ RIKTIGT

Men jag har inte bara ”torrsimmat” tailfiske via telefon med Fischer. Föregående vår bjöd han upp mig på ett tailpass i hemmavattnen ihop med Pelle. Kvällen före fisket dansar glesa snöflingor i ytterlampans sken och vi somnar till vindens vinande kring husknuten. Inga idealförhållanden men har man som jag åkt tåg från ena sidan Sverige till huvudstaden på andra sidan, innebär inte en vårlig snöstorm inställt fiske. Morgonen efter sjösätter vi i så elak sidvind att vi får vara två man för att hålla Pelles båt så att den inte sidledsglider av trailern. Halvtimman senare gör vi första ankringen i en grundvik med vatten i samma färg som det mjölkförsedda morgonkaffet. På tredje kastet tar Fischer dagens första, en fisk kring 2 kilo. Efter ytterligare några kast utan fler kontakter frågar Fischer Pelle;

- Har du kört fällkniven?

- Nej men det är dags nu, svarar han och växlar bete efter att ha lirkat en del för att lossa rätt bete i en överfull beteshink. Pelle lägger ett nytt kast upp mot vassen nära en mindre bäckmynning. Låter betet sjunka några sekunder och börjar veva in. Gör ett vevstopp och vevar på igen i långsamt tempo. Jag släpper blicken från hans fiske och skickar ett låååångt medvindskast rakt ut i viken. Tar in lite löslina och börjar veva.

- Fisk, tjoar Pelle.

Jag expressvevar min tail till båten och får ta det piano för att inte trassla min lina i Pelles slutfightande gädda. Han lyfter en lång slank fisk in i båten, metern plus och full med iglar. Två vikar senare drar jag min första tailfisk för dagen. En liten gädda kring kilot som klipper en mossgrön tail med krokarna fyllda med skräp efter att jag knyckt loss den efter ett överkast flera meter in i växtligheten. Inte så dumt med tailbeten. Inte så dumt att fiska tailbeten med dem som kan!