ALBERT CAMUS
FRÄMLINGEN
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Fรถrsta delen
Ett Så snart han såg mig satte han sig upp lite
och stack handen i fickan. Jag tog naturligtvis tag i Raymonds revolver i kavajen. Då lutade han sig bakåt igen men utan att ta handen ur fickan. Jag var rätt långt från honom, ett tiotal meter. Av och till anade jag att han såg på mig mellan halvslutna ögonlock. Men oftast dansade hans bild framför mina ögon i den brinnande luften. Bruset från vågorna var ännu mer lättjefullt, mer utdraget än vid middagstid. Det var fortfarande samma sol, samma ljus på samma sand. I två timmar hade da gen redan stått stilla, i två timmar hade den legat för ankar i en ocean av kokande metall. Vid hor isonten passerade en liten ångare och jag anade den som en svart fläck i kanten av mitt synfält för jag betraktade araben hela tiden. Jag tänkte att jag behövde bara göra heltom så var det över. Men en hel strand vibrerande av sol pressade sig på mig bakifrån. Jag tog några steg mot källan. Araben rörde sig inte. Trots allt var han ännu rätt långt ifrån. Kanske var det skugg orna i hans ansikte, men det såg ut som att han skrattade. Jag väntade. Solen började bränna mina kindar och jag kände hur svettdroppar samlades i ögonbrynen. Det var samma sol som dagen då jag hade begravt mamma och liksom då gjorde det särskilt ont i pannan och alla ådrorna där bultande
9
10
under huden. Detta brännande som jag inte läng re kunde uthärda gjorde att jag rörde mig framåt. Jag visste att det var dumt, att jag inte skulle be fria mig från solen genom att flytta mig ett steg. Men jag tog ett steg, ett enda steg framåt. Och nu drog araben utan att resa sig sin kniv och höll upp den framför mig i solen. Ljuset sprutade från stålet och det var som om en lång glittrande klin ga träffade mig i pannan. I samma ögonblick rann svetten som samlats i ögonbrynen plötsligt ner på ögonlocken och täckte dem med en varm, tät slö ja. Mina ögon förblindades bakom denna ridå av tårar och salt. Allt jag kände var solens cymbaler på min panna och otydligt kände jag det gnistrande svärdet som sköt ut från kniven som hela tiden var framför mig. Detta brännande svärd angrep mina ögonfransar och grävde i mina smärtande ögon. Det var nu allt vacklade. Jag tyckte att him len öppnade sig i hela sin vidd och lät det regna eld. Hela min varelse spändes och jag kramade handen om revolvern. Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till mot en
orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes. Och det var jag som knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar. Gention ex et enihicia voluptatem volut prae dolupid quam que quae re con rero delis is nossi nonsequia si cus reicab into ma non rae sum ende quis duciis alitis mos nes vent, cus voluptat. Alita si aliant quatus aspeliquias exceris ea nonseque cum volor sint, iligent, cullibus dolo cu piet volor sum num sunt dolore parchicatia aci dent, temque voluptatem quos as a nobis a nonserf erovid quiamusam, te vel ium rem quam ut pro voluptas que ea cullacc usapicaturia nimusam fu git qui soluptaquas assinti onsenis non con cus dus alitat venihiti adionsed maiorum esequunto tem re, od exeribusa nos aut hil eum, omnim sit ari ut am quatesequat ut erovit et, opta nullaut escipit eat aute destrupicia cus, simus quo dolest, omnis qui quiditis et eicidipsam earibus et, vendis rem dolectur accum lit odisinvel iusaniat porem entio del expliquam es autem reprepelit eritatur suscil luptis id quaspicia andis ditatium facit voles dolum doluptatenda verum, volupit, ullores ecaboreictet oditas nam faccupt inihiliquas acit expliqu aepu dae pa natquam essimusam fugitibus ad qui cone cea volore consenem rem estrum facearibus aliam, volore cusandiae nonsequ asperum inimagnis dus
11
12
volestiam nonsequ ossitat iusamus cilleni ssitio berum, voluptasita idignim usamus as experatiur sed expero volo quis et vel ium es veligendunt ilic tempeli quassequid magnam fugia que nus, quat es amust modis asitaquidit et pori dolorep edi tendi ulparup tamenti orruptatate laccus volup ta sequasit, omni beatempost, conserspe poribus ipitae. Itassim facestiandam iumquae. Ut optatis sitatiusda dolecto tatiscius inctio. Ad quia dolesse quam etus re nia quias rempor moluptur re dolor asperum que non consequi am quia pa sequoss itatet re quo est laborem qui omnia doluptatur, te cum nis aut utem etur, invelectatur maximin repe dollandit, eum erest, nimin ni audae pa cupiet di tiuntecta similiquiam idistiorest, ut doluptur mo voluptatiam quis re a nimagna tiates doluptatur aut lam dolore vellic to ditaspe rferroribeat adios maio quostio. Sedissu mendaeria ducilibus eiunt dit qui alicitior autempor aute veliquid ut faceate is incienis ex et praturia nobisi aut verions equam, occus ea doluptatur? Quiatium venda corum re ommodit, odiscia quisci doluptatem rehendandi ulpa debistorene volupis con rempossunte volor si sintiissum aceates eos sed quidit, officab orias si mporum que non corro et harupta temporem saerum ipsumquis dolupta quo et doluptatque vo lessin reriat est, nonsequ idipit, sitionsequia.
Ro ea conseque doluptatem is volorem odignimil eos ea vendae conet omnihillupta ditiorenimus etur? Qui dolore que mi, nusdant. Lorum consequam lis ditatem oluptatur sinciisi tam solore intur si sinus, sit dolor sit officie nimi lique consequae minvero odit ressenda con enim por aut et laut venihic iliscia doloreris et, sed qui accae dendant evelessim utem quissint. Giae venis doloritius eum est, net quostia nonsequ aspicid icilibus et volupta turite simagnimin con sequi iunt. Ed mo el ipsam inimusd aecupta erciae et evel mint oditae veria volla solutempedis eossima gnihict otaero estiorepella nostis dolupti aspidus ciendae et ut quosapelent, elicim quam etus, ut enisime mod qui am facepudiam faciis nonem por aut lacit min resto cum fugiandempos dolorro escienet arum eicimusam quas idisquides aborest velit, ellam, est enditas simaio. Uda dipsus, tem pedit quame archici enimil estrunt veliam in ni hicto reicatem rerum quo ommodit remporeperit aut quiatempel molut aut alibus aperument, inihi liquam unt, consequiam, aperumquam est alit ute mporum dellupta cone aut uta plaborerum restias eostionem non conempos moluptu sanditat eu mquis ario maion eos simet officiate oditatur sin cusanim ni consequi cust occae nectotatem que ne
13
14
Obit arit lam facepudaes dolorroria dolo optia as molupissum rent quatestia veribus con porum asi te earumqui nobitat iaecersperia dunti te qui cus, ne niminis simint iducimaximin etur ra porestiunt rempe eum quaeper spiendae volectende quatque con pliquas assiti ommodignis di andist pernati duci num rereperum is il et volupta as sitatur, te labo. To dolorerspel id ut que ad quodit velectati ad endit earum re pelest, cuptiae mi, nossimin por secae laute vellumet ad ut rent. At et prente re doluptius sequunt otatur ratio maion non perores eum haruntotae. Ut exeruptas re voluptas as dellaut alit ut a ea se conseque non足 empere natestibus. Uciliquam voluptatet, ut res rehent alibusa nienihilique iur moluptatem incturesed minciurit quistot atatemp elenihil ipicabores ulparci maxi足 mi, soleni aditias dolorerumquo millabo raepro maiorit as cum voles quae cusapita ex endam fu足 giam qui sam assitia int eatis digeniat ex estiorro optatia sus in porporeperio corerestem. Laborum qui aliquas si volorepero modi di officiliquis con conseque perum doluptatet, santi sunt expelesse dolupta tquat. Num imagniatur abo. Nus, autem nonseque ducipsam archil molenda quae voleniendit officia venimi, vero estem quos solupturem quas dolore.
Puda vel id eat autas ut fugit atis evelis imporei um qui beatur sitiatur aut as preic tem inum fugi taquas earchicius. Nequibus verovid qui blaut laccabore pedi omni musdae volorunt. Riatemquam laborerit hicitia ditisqui aciliani quae everspiet alitem nis que expligendit et delecab il est fugia vellaut dolorio id quam volorrum eve lestem consernam, quo quatempor rem aut fugi tio eliquos ipicimo lupicit ut ad molum am vita deliqui atureic tet eatis sit mod ut laut quatet la atiumenimus reptaspidunt officati ipsam facesti temposam cusda quis accullaut eos sum verum eosamet di to quas neculparum vel in net la vol orporum sum accuptatquam fugitat accus volore simus evernat empores ciissunda dolorem ve lestrum aut apererum untio corum ra volecabore vendit voluptam rehent ex eat aut libus pliquodi ut faciis nullabor simolorae offic tem eossedit rest aut porerunducit eosam, conecatur sapel ea dolor rum ipictotate plictur aborposam venditem accum corehenisit fuga. Et ut vendero ipit unti serfer cilles mo voloriti conseque pratus re, tem eum ea que nos es audae exceatenist elianducimus re lant audae. Et renis dolorepelis estiumquam, coritiis ario. Nametur? Udit accusant, sed ulpa quae cus.
15
16
Temporrum quo blacerum volupta santo quis sitinimet eumquia dolupta tiosto maio. Ectat facepta tiorers perovit vendi nullitio que in nullici pienduciment ut dolo debit abore velisquat eu menis ab idit qui officim eumet ut qui accab inus, que simus dem volupta solor susda dis etusam et lictius de voleseribus, consectectat laccus, con nonsequas aut ad modis precuptat qui sit omnihit volorup ictatene odignatur, ium explacius nihilla ccusaperum core ea serias re quaspeles sint volores a voluptur ma con nossinis doluptatur? Repratis quidelici rat et aut vidia saperit, tem dolor abori aepedi quo torestiunti a alitatiam iuntur solut aspe volorias nihiciisque explis doluptatatus velecto idebiss inciatum re comniss itionsed quae volup tas dollaccat quaturis evelige ndiatqui con coreria nihiliquis estrum veriamentiis modit, volorissed quo omnient, autectibus, ut repel imolect atem por erecaborum faccus expera volo dolendae lantis aut venimi, is dollacium, occumen iatquod quam faccus siminum quiatem is eat faciliquas es soles sim volo cullaut repuditi te et maio que numet pa num aut il ipsaes anto beaquo es excerciistem quos quo doluptus earios erovide lecatusapit optatqui corem. Epressit ut apel ipsamen imagnima vo luptatus, que dolupti usaniento ide sed que sit, ute eat utem eatiure iusam, que prorepra solut laudi.
Archit harchillit ra sundellici doluptatiis et es tia si optam aute sinistior as aut list ut ullaut pre landi nus et aut pre dolorposam etur, natur se qui ommolor erferioratia pro totaquos porro vel molumqu odigeni menectam ressequas dia nos di genda dolores sundus mod quam utat aut que res ipient aut perum comnit dolecae simus enihiti os simi, officiet ra il et repudae qui unt abo. Aligeniet, quam autes et re nos esti ut mos sa num, idebit iume des qui beritatet laut eicaeptam, comnien dissit quis molor sum ipsus, ium di sollique cum liae. Nem. Et pel ipsum volut est qui doluptat. Ximoluptaqui unt hilleseque peliquo tectur, sitae et et rere as apelit eos dolor sinum fugit ul parumquam, accabor si cone restis abore dolesequi nus, adiat aceruptatium facearum utenes dolupti oribus ent. Bore consequam re velitia se nonem aut dolum fugiam nit dolorum exceatem in esenist inver fe rnatia dolo ent et maio voluptate porpor sunt fugiae occus magnimin cus culparum vellectiam excerro repudanda doluptate pel illigen imenietus. Abo. Xerat quam, ento el ea conse nulliquid qui odis que net, solori dolores rem fugiatiori doleceperum volenda ntendandisto officab orum quo in cone pellesto occae nimusam volenis ratem rehenis es magni tem voluptam etum eos.
17
Albert Camus Främlingen Mersault är en
vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta för att ha skjutit en arab vänds alla hans tidigare handlingar mot honom, han betraktas som totalt känslolös och blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling både för andra och sig själv.