GÄSTLEDARE
SLUTA BAGATELLISERA PROSTATACANCER! I årets mustaschkamp kräver vi en nationell översyn av prostatacancervården. Bristerna är många och stora och kräver åtgärder utöver vad de 21 regionerna var för sig kan klara av. Istället för att se och ta itu med problemen väljer en del att bagatellisera sjukdomen, att ”prata ned” prostatacancer som en tämligen beskedlig cancerform som de allra flesta överlever. Argumenten hör vi framför allt bland politiker och tjänstemän men också inom professionen.
En form av skönmålning är att lyfta fram att de flesta nyupptäckta har en snällare cancer som inte behöver behandlas, och att de som behandlas oftast botas låt vara med diverse för livskvaliteten mer eller mindre allvarliga behandlingsskador. Det är bara att hålla med, bra för dem! Men det får inte skymma blicken för den andra sidan av sjukdomen. Ingen annan cancerform tar så många mäns liv som prostatacancer, 2 300 varje år. Runt 6 000 män är i sent stadium av sjukdomen, många med stort lidande. I prioriteringssammanhang, redan före Covidepidemin, var ett annat vanligt påstående, att män utan symtom kan vänta med undersökning. Tänk efter! Det skulle betyda att man tycker att vi ska backa 25 år till den tid då man inte kunde upptäcka sjukdomen före symtom. Ändå vet vi att prostatacancer är förrädisk på så vis att den vanligen inte visar symtom förrän den utvecklats långt och därmed inte kan botas. Ett tungt vägande argument mot screening är att det fortfarande är svårt att säkert skilja ut de män som har en oförarglig cancer från dem som har en mer aggressiv sjukdom. Den slutsats som dras är att vi i första hand ska undvika att sätta onödiga cancerstämplar på män. Priset för denna hållning betalas av de män som hinner utveckla obotbar cancer innan den ens upptäckts. Och de är faktiskt väldigt många, runt 2 000 varje år.
Även om de flesta kan vänta länge så är det förödande för vissa. Eftersom 2 300 avlider av metastaserad sjukdom varje år så måste något fler passera det så kallade fönstret för möjligheten till botande behandling. Det betyder att minst 6–7 män varje dag går över gränsen till att vara obotbara. Istället för att hänvisa till att de flesta kan vänta så borde principen vara, att det är bråttom med alla som inte med stor säkerhet kan sägas ha en beskedlig cancer.
Det gör inget om de med mer beskedlig cancer får vänta länge”, säger man. Rätt! För de flesta. Men problemet är att vi inte med säkerhet vet om just Kalle Karlssons tumör är snäll. Tänk efter! Om vi hade säkra metoder att avgöra det så hade vi redan haft screening.
Hur många andra cancerformer har bland männen under ett år 2 000 för sent upptäckta för att kunna botas, 6 000 metastaserade och 2 300 dödsfall? Hur kan man kalla det för en beskedlig cancerform? Invändningar kommer snabbt – dödligheten är högre inom andra cancerdiagnoser. Visst är det så, men bara i procent av antalet insjuknade, inte i antal. Och – viktigt – för den man som drabbas av metastaserad cancer är det knappast någon tröst att i alla fall många andra kom lindrigare undan. Lidande kan inte mätas i procent. Att undvika överdiagnostik är naturligtvis angeläget. Men ännu mer angeläget borde vara att begränsa antalet som drabbas av metastasering och för tidig död.
Möjligheten till botande behandling
Ett annat exempel på hur prostatacancersjukdomen inte lyfts utan snarare förringas är betydelsen av lång väntan på behandling. ”Det gör inget om de med mer beskedlig cancer får vänta länge”, säger man. Rätt! För de flesta. Men problemet är att vi inte med säkerhet vet om just Kalle Karlssons tumör är snäll. Tänk efter! Om vi hade säkra metoder att avgöra det så hade vi redan haft screening.
CALLE WALLER Vårdpolitisk talesperson, Prostatacancerförbundet #2 2021
5
