Revor i väven: Om kultur och moral i tiden

Godhet är vackert, kärlek likaså – men man bygger inte samhällen med hjälp av känslor som hör hemma i den privata sfären och i mellanmänskliga relationer. Vår lagstiftning strävar inte efter kärlek, utan rättvisa. Vårt socialförsäkringssystem är inte ett uttryck för godhet, utan för ansvarstagande. Vi är solidariska och samarbetar med varandra, inte för att vi älskar varandra eller för att vi är goda, utan för att vi inser att det gagnar alla i ett samhälle att stötta varandra och hjälpa dem som är utsatta … I ett gott samhälle förstår varje medborgare att hennes friheter tar slut där den andres börjar

Ur Den banala godheten av Ann Heberlein

Jag kör bilen. Trafiken är intensiv vid den här tiden. Jag läser trafiken som vore den en bok. En komplicerad bok. Jag läser hastigheter och tempoväxlingar, mina egna och andras. Båda händerna på ratten. Högerfoten vandrar mellan gas- och bromspedal.

Snart kommer rondellen med tre påfarter och fyra avfarter. Här gäller det att vara extra observant. De bilister som är inne i rondellen har förkörsrätt. Jag försöker läsa av deras hastigheter och intentioner. Ska de svänga vidare runt i rondellen eller är de på väg att lämna den? De borde ge mig tecken via bilens blinkers och underlätta för alla oss som är i bilköerna.

Men det är inte många som lever upp till förväntningarna. De flesta kör bara på utan att blinka. Jag måste avvakta tills det uppstår en naturlig lucka stor nog. Då blir det full gas. och blinkers på.

På motorvägen är den högsta angivna hastigheten 100 km/tim. Jag ligger i mittfilen och snittar 98 km/ tim. och blir omkörd på mina båda sidor. På motorvägen är det inte till låtet att köra om på höger sida vilket inte alla bryr sig om. Vissa bilister har accelererat upp till omkring 130–140 km/tim. Några kör slalom mellan filerna. Utan att blinka.

Nej, jag blir inte förvirrad av det som omger mig. När det gäller bilkörning är jag erfaret van, jag tog mitt körkort för sextiofem år sedan och nöjer mig med att muttra något om den numerära bristen på trafikpoliser.

Öppen egoism klingar ju inte särskilt attraktivt under ett samtal

Trafiken utgör en del av vår allmänna kultur. Den skiljer sig egentligen inte från alla andra kulturyttringar. Man kan mycket väl studera en nations eller en stads generella kultur genom att studera människors beteenden i trafiken. Samspelar man med varandra? Har man lika mycket fokus på andra som på sig själv? Är man medvetet hygglig och lämnar en lucka åt den som klargör att den vill in i bilkön? Är man för eller emot myndighetskraven?

När man levt så länge som jag har gjort silas kulturupplevelserna genom mängder av minnen. Förändringarna är påtagliga. Det är inte något konstigt med det. En samhällsbildning är en mycket dynamisk ekonomisk, social och teknologisk produktion som enbart stannar upp när maktens furstar (oftast män) bestämmer sig för att bromsa in, och även backa, via en auktoritär, diktatorisk och strikt konservativ hållning. En sådan kan hota att utarma kulturen, tvinga den till att bli statiskt stelnad och gradvis förtvinad. Men, för all del, det är ju också en kulturell uttrycksform.

Att studera biltrafik är naturligtvis enbart en av mängder av observationsmetoder för att beskriva en kultur. Den fransk-algeriske författaren Albert Camus (1913–1960) studerade stadsbilden (i den algeriska staden oran) i hans klassiska roman Pesten, där han bland annat skrev följande:

”Våra medborgare arbetar mycket, men bara för att tjäna pengar … Naturligtvis är de också roade av vanliga enkla nöjen … Men klokt nog förlägger de sitt nöjesliv till lördagskvällar och söndagar, medan de under veckans övriga dagar försöker tjäna mycket pengar … Hos de yngsta är lidelserna häftigt uppflammande och kortvariga, medan de äldre medborgarnas laster inskränker sig till bowlingspel, kamratliga samkväm och klubbar, där det spelas hasard med höga insatser.”

Med en sensibel psykologisk skalpell avtäcker Camus hur människor agerar under kris, vad som initierar egoism, girigheter och rädslor, likgiltighet, men även hoppfull optimism.

Så hur ser det ut i vårt samhälle av idag? Många arbetar förstås med målet att tjäna pengar, men är visionen om ett fyllt badkar med sedlar (eller digitala valutor) den enda som finns? Eller gör vi det vi gör för att fortsätta att vidareutveckla samhället till fördel för alla, och inte bara för mig själv? Är mitt, och möjligen mina närmaste, välbefinnande den ultimata inre vägvisaren för det jag vill uppnå, eller har jag högre ideal än så för mitt fortsatta liv?

Hypotes: I direkta samtal med andra med dessa frågor i fokus skulle jag övervägande få svar om att man absolut vill det bästa för alla, att solidaritet med alla andra är starka personliga drivkrafter och att sådana bygger något gott för alla. Varför skulle man nämligen inte säga något sådant? Viljan att framstå som förnuftigt godhjärtad skulle lägga sig som ett tjockt täcke över en underliggande egoistisk hållning. Öppen egoism klingar ju inte särskilt attraktivt under ett samtal.

Den som har att utreda människors vanligaste beteendemönster rekommenderas därför att komplettera nära samtalsmöten med iakttagelser och analyser från distans. Det är då man som bäst skönjer kulturen. och med den de mångas inbyggda moral eller brist på moral.

Oavsett samhällsbildning och oavsett var på vår planet en sådan ligger finns komplext inbyggda strukturer, ofta bestående av de ändlösa motsättningar som uppstår när drömmar kolliderar mot lagstiftning, förhoppningar möter krav och rättighetsanspråk skyldigheter. Miljöerna präglas av generella motsättningar, vilka konstant utsätter samhället för en inre press.

Politiska partier som ständigt betonar värdet av individens frihet är alltid ute på balanskonsternas slaka linor

Under vissa tider blir det mesta lättantändligt, frustrationer och missnöjesyttringar kan anhopas och leda till kravfyllda demonstrationer med utrop om byte av den politiska makten. Även under lugnare tider fortgår ändå den ständiga debatten om hur vi egentligen borde ha det i vårt land. Den tar aldrig slut även om debattörerna tvingas under jord.

Det spelar i denna aspekt inte någon roll om ledarna är kvinnor eller män. Även matriarker utsätts för motsvarande tryck som patriarker och verktygen som används för att kväsa uppror kan i stora drag vara desamma. De yrkesutövare som hör till armén och polismyndigheten står oftast för musklerna och rätten att bruka våld, medan de mer raffinerade metoderna har utvecklats i kyrkor och liknande samfund.

De religiösa företrädarna har alltid dunkat in budskapen om det rätta och riktiga samtidigt som man har varnat för alla möjliga helveteseldar om man inte underkastar sig. Tidvis har man lyckats rätt bra i den meningen att man kan få ett helt folk att hellre stå med mössan i handen, buga eller niga, än att bli öppet upprorisk. Det senare kan, som vi ju känner till, vara allt annat än riskfritt i vissa samhällen, både de som fanns igår och de som finns idag.

Moral och etik kan beskrivas som en uppsättning regler vars huvuduppgifter är att dämpa vågrörelserna, att mjuka upp de vassa kanterna och att få medborgarna att försöka samsas under ett och samma parasoll. opinionsbildningar, ja, men inte någon fysiskt öppen kamp, helst inte heller med användande av alltför hårda ord.

Tillbakadragenhet, ja, men inte till en nivå där du försluter dig på sätt som riskerar att leda till någon medicinsk diagnos.

Moralen blommar som bäst när den gödslas varligt via barndomens labyrintiska gångstråk, där föräldrar och andra vårdnadshavare ser till att agera goda förebilder, därefter via prydligt tydliga skolmiljöer och senare via arbetsplatsernas allmänna etiska föreskrifter. Man brukar kalla detta för att man lägger en gemensam värdegrund. Förhoppningsvis, menar många, blir den en pelare i samtidens kultur.

I vissa fall blir den också det. Under en tid. Förr eller senare kommer olika inre och yttre krafter att ifrågasätta moralen på sätt som framtvingar förändringar av den. Dessa krafter kan nästan alltid summeras i begreppet frihetslängtan. oftast handlar det då om individens frihetslängtan, den alltid brinnande låga som göder föreställningar om att jag som enskild individ vill ha min egen rätt att bestämma över min egen kropp, mina egna intentioner, mina alldeles egna drömmar om min alldeles egen framtid, och min absoluta rätt att få vara mig själv som den jag är.

Det sistnämnda, att få vara mig själv som den jag är, vilar emellertid på klart ostadiga ben, helt enkelt därför att de allra flesta faktiskt inte vet särskilt mycket om vad eller vem man är.

Den totala medvetenheten om det egna självet kan i undantagsfall vara stor (till exempel sedan man genomgått ett par års psykoanalys), men omedvetenheten är vanligen bra mycket större. Vanligare är att man navigerar efter egna drömmar om vad man helst skulle vilja vara eller vilja bli, inte vem man faktiskt är.

Förr eller senare kommer olika inre och yttre krafter att ifrågasätta moralen på sätt som framtvingar förändringar av den

Individens frihetslängtan går sällan ihop med en samhällsbildnings övergripande målbilder, annat än möjligen som politiska debattutspel. De politiska partier som ständigt betonar värdet av individens frihet är alltid ute på balanskonsternas slaka linor.

Ett samhälle måste alltid styras av förordningar, lagar och regelverk. Men människan som individ kommer alltid att krångla med sin anpassning till moraliska överbyggnader, särskilt de som kläs i juridisk terminologi.

Hon kommer alltid att sträva efter en egen utveckling oavsett om hon på ett plan kan hålla med om att land måste byggas med lag. I bästa fall kan den egna utvecklingen gå via ett alltmer utvecklat kritiskt tänkande i kombination med ett konstruktivt skapande av det nya, det annorlunda, det ständigt gränsprövande. Vissa finner även för dem attraktiva kanaler in mot politiken eller ideellt verksamma organisationer.

Förhindras eller undertrycks behoven av personlig utveckling kommer det förr eller senare att leda till destruktiva utspel, ibland till regressiva mönster (man går på nytt i barndom), ofta till påtagliga egocentrerade hållningar.

Till det destruktiva hör attackerna mot det gemensamma, mot den moraliska överbyggnaden och den värdegrund som skulle vara stabiliserande. Här kan, inte minst via sociala medier, uppstå öppna ytor för vilka påhopp som helst mot vem som helst och även möjligheter till att attackera etablerade kunskaper och vedertagen vetenskap för att istället blåsa upp olika konspirationsteorier.

Lusten att släppa fram den inre, otyglade impulsivitet som kan leda till allehanda missbruk, även till kriminalitet och andra avvikelser från vedertagna normer, hör även till det destruktiva. Det är då det blir obehagliga revor i den väv som konstruerats för sammanhållningens skull, för allas skull.

Glöm inte att använda blinker när du kör i rondellen och när du avser att byta fil. Det kan vara jag som ligger strax bakom dig eller som väntar på min plats i karusellen.

Hans Gordon, docent i pedagogik, leg psykolog, leg psykoterapeut med en omfattande erfarenhet av konsultverksamhet i den ideella och den offentliga sektorn samt i näringslivet. Tidigare universitetslektor. Driver tillsammans med sin hustru Gordon Consulting. Foto: Sara Appelgren