Vi förstår ingenting! Därför leder vår tystnad till kulturkrockar, utanförskap och sämre möten

TEXT Madeleine Eriksson FOTO Bimo Soenarso

Foto: Bimo Soenarso

Ärligt talat, visst är vi i Sverige bra på att självcensurera oss? Många ämnen är tabubelagda, som exempelvis att prata om araber, muslimer och kulturella skillnader.

Min retur till Sverige och den svenska tystnadskulturen efter mer än 20 år i Tunisien, där jag var gift med en arabisk muslim, födde och uppfostrade fyra barn samt arbetade, chockade mig. Hur kunde svenskar som lever i ett demokratiskt samhälle tillåta sig att självcensurera sina åsikter?

Så småningom fick jag höra talas om uttrycket att vara PK (politiskt korrekt), det var ett helt nytt begrepp för mig. Det kändes som om jag hade flyttat från en typ av diktatur till en annan. Dock var den tunisiska diktaturen ärligare, i mina ögon, för den var uttalad.

I den svenska självcensuren verkade det som om rädslan för att inte vara PK eller bli kallad rasist styrde tystnaden. Jag förstod absolut ingenting. Hur hade det kunnat bli så här?

Efter hand insåg jag att tystnadskulturen tillsammans med medias negativa, ensidiga och ofta okunniga framställning av arabisk och muslimsk kultur bidrog till att skapa rasism och fördomar istället för att tillvarata dynamiken som finns i olika perspektiv.

Visst vet jag efter att ha arbetat för den välkända tunisiska, politiska och ekonomiska tidningen Jeune Afrique att media ”behöver” spetsa till och vinkla verkligheten för att sälja. Men det är farligt. Förutom att bidra till rasism ger det näring åt extremism och kriminalitet i samhället.

Jag kände att jag behövde göra något för att bidra till mer kunskap och började därför föreläsa runtom i Sverige samtidigt som jag påbörjade arbetet med att skriva en bok.

Boken är äntligen klar och har fått titeln Så konstiga NI är!: (O)likheter mellan svenskar, araber och muslimer. Budskapet är bland annat att vi måste gå från självcensur till tillåtande, respektfulla, nyanserade och nyfikna diskussioner med högt i tak. om vi inte gör det öppnar vi dörren för starka krafter som utnyttjar tystnaden till egen fördel. Att ha en självcensur i en demokrati är en underlig och farlig kombination.

Utgångspunkten i boken är att vi alla är lika och har samma behov, men vår kulturella bakgrund innebär att vi har olika värderingar. Vi uppfattar helt enkelt allt omkring oss på olika sätt. Sedan barndomen har vi ”programmerats” med värderingar från bland andra våra föräldrar, skolan, kompisar och på arbetsplatsen.

Dessa värderingar blir våra ledstjärnor och vår trygghet. När vi möter andra och annorlunda värderingar kan en rädsla för det okända uppstå. Det leder i sin tur till att vi kanske förkastar det som avviker från det för oss ”normala” istället för att nyfiket omfamna våra olikheter. I förlängningen blockerar det våra möjligheter att dra nytta av varandras olika perspektiv. o

Om man tittar på skillnader i värderingar mellan den svenska, arabiska och muslimska kulturen upptäcker man med hjälp av World Value Survey, WVS, och Ingelhartskartan att vi är varandras motpoler.

Självklart är det inte lätt att överbrygga så stora värderingsperspektiv, men inte omöjligt, vilket jag själv är bevis för då jag nu känner mig som ”både och, och varken eller”.

I boken har jag tagit fram en modell som jag kallar för ”Kulturverktyget”. Verktyget är forsknings- och erfarenhetsbaserat och tillsammans med tillåtande samtal hjälper det oss att komma bort ifrån ”vi förstår ingenting” tills att vi börjar inse varandras olika värderingsutgångspunkter. Kunskap och insikt ökar förmågan att byta perspektiv, vilket ger kapacitet att inkludera olikheter i en spännande kittel där kreativa idéer föds och utvecklas.

Klarar man detta kan man börja dra nytta av respektive kulturs och religions bästa sidor, något många internationella företag är medvetna om och arbetar med. I mångkulturella möten tillför varje individ något den andra inte har tänkt på.

Vi måste gå från självcensur till tillåtande, respektfulla, nyanserade och nyfikna diskussioner med högt i tak

Var och en i mötet tvingas att ge akt på sig själv, sin personlighet och sin kulturella bakgrund för att kunna vara öppen och mottaglig för nya och annorlunda tankemönster. Vilket i förlängningen ger ett bredare spektrum av synsätt som i sin tur höjer diskussionerna till en högre kreativ och intellektuell nivå. Det medför ofta förbättrad produktivitet, förbättrat samarbete, ett bredare utbud av kunskap, minskad rasism samt mer attraktiva arbetsplatser, nöjdare kunder och bättre affärer.

För att uppnå dessa fördelar är det en förutsättning att var och en klarar av att byta perspektiv för att kunna se varandras beteenden ur olika synvinklar. Man behöver förstå varför man själv agerar som man gör, hur den andra uppfattar dig, hur du uppfattar den andra individen, varför vederbörande agerar som den gör och vilka värderingar som styr respektive parter i kulturmötet.

Mitt framtagna kulturverktyg förenklar perspektivbytet i kulturmötet, och är sammansatt av två välkända modeller:

1. Den ena modellen är Edvard T. Halls kulturella isberg som bygger på att bara tio procent i en kultur är synligt. Resterande 90 procent, som dina värderingar och normer, det vill säga dina känslor och tankar, finns under vattenytan och är osynliga för blotta ögat.

2. Den andra modellen jag har använt är Geert Hofstedes sex kulturella dimensioner där jag endast använder mig av fem. Dimensionerna är våra värderingar och således våra ledstjärnor som vi enligt Hofstede programmerats med sedan födseln och som vi kanske aldrig har ifrågasatt. För enkelhetens skull har jag använt initialförkortningen MOTIF för de fem dimensionerna.

Nedan finns en sammanställning av de respektive dimensionerna (värderingarna) i MOTIF: ƒ

• Maktdistans är ett index som visar hur medborgare i en kultur ser på och accepterar makt. Indexet går från 0–100. ƒ

• Osäkerhetsundvikande indexet (0–100) relaterar till hur bekväma vi känner oss i osäkra situationer.

ƒ• Tidsperspektivet beskriver om vi är framtids- eller nutidsorienterade i vårt sätt att agera. ƒ

• Individualism vs kollektivism återger om vi prioriterar våra egna respektive gruppens mål och behov. ƒ

• Feminint vs maskulint index visar om vi styrs av feminina eller maskulina värderingar.

Det sammansatta Kulturverktyget ser ut och fungerar enligt följande:

Steg ett innebär att man ska notera ett beteende, det vill säga det som är synligt och ovanför vattenytan av isberget. Med notera menas här att tyda, förtydliga och uttrycka innebörden av dina tankar kring hur och varför kulturkrocken uppstod och utgjorde ett problem.

Man börjar med att ställa sig frågor som hjälp för att förtydliga hur man tänkte och uppfattade kulturkrocken.

Bra frågor att använda är: Varför är kulturkrocken ett problem? För vem är det ett problem? När eller i vilka situationer är det ett problem? Hur uppfattade jag krocken?

Observera att detta sker med dig själv som utgångspunkt och där du är medveten om att den andra parten uppfattade samma kulturkrock utifrån ett annat perspektiv.

Steg två består av att analysera de osynliga delarna som börjar med att försöka tolka sina egna värderingar. Frågor man ställer sig i analysen utgår med fördel från vilka värderingsmönster (MOTIF) det var som påverkade hur man uppfattade situationen samt hur man noterade krocken.

Steg tre går ut på att förstå den andra partens perspektiv, utgångspunkt och värderingar. Även här använder man sig med fördel av MOTIF.

Steg fyra, det sista stadiet i Kulturverktyget, utgör ett val där man avgör hur man vill bemöta situationen. MOTIF är även här till god hjälp i valet av bemötandestrategi som alltid ska utgå från organisationens mål och policy.

I mångkulturella möten tillför varje individ något den andra inte har tänkt på

Observera att såväl bemötandet som hur man noterar situationen hamnar ovanför vattenytan av isberget. Eftersom båda grundar sig på det man ser avgör om det blir ett vinstgivande möte eller en kulturkrock.

Observera att utgångspunkten i Kulturverktyget är att vi alla är lika vilket även framkommer i Abraham Maslows välkända behovspyramid. Pyramidens bas är att vi styrs av behovet av mat, vatten, luft etcetera. När det behovet är tillfredsställt kan vi gå vidare i pyramiden för att försöka tillfredsställa trygghet och gemenskap men även självkänsla samt självförverkligande.

Dock är det viktigt att uppmärksamma att hur vi tillfredsställer de olika behoven är kulturellt betingat, och beror bland annat på miljön vi bor i och de förutsättningar som finns, exempelvis om det finns sötvatten, är varmt eller kallt, finns skog eller öken.

Utnyttjandet av Kulturverktyget och tillåtande diskussioner i mångkulturella möten innebär att vi kan gå från ”Vi förstår ingenting” till att vi vågar och vill försöka förstå och ömsesidigt anpassa oss till varandra.

År 1988 gifte Madeleine Eriksson sig med en arabisk/muslimsk man och flyttade till Tunisien. Tillsammans har de fyra vuxna döttrar som bor kvar i landet.

I Tunisien har Madeleine Eriksson bland annat arbetat som universitetslärare i interkulturellt ledarskap vid universitetet Manouba i Tunis, och som försäljningschef för den franskspråkiga politiska och ekonomiska tidningen Jeune Afrique. Hon har även varit styrelseledamot i den tunisisk-svenska handelskammaren.

Idag bor och föreläser Madeleine Eriksson i Sverige om kulturmöten och interkulturell kompetens i mötet med den arabiska och muslimska kulturen.