Ben Hogan 23 - Ett smakprov

www.melkerforlag.se

Sid 1

John Hellgren, eller som du säkerligen känner honom bättre som Ben Hogan, var den svenske westernhjälten som hamnade i Amerika. I det första avsnittet jagade han sin mors mördare.

Han hittade honom och Ben Hogan fullföljde hämnd.

Det visade sig att Ben trivdes ganska bra däröver. Han hittade en lugn plats och han hittade en vacker kvinna. Vad kan en man mer begära. Ja, kanske lite äventyr. Det var milt sagt vad Ben fick uppleva. I sammanlagt 57 böcker skriver Kjell E. Genberg om ben och hans äventyr.

I den sista boken, den 57:e, kommer Ben Hogan hem till sina ursprungstrakter, en liten bruksort i Hälsingland. Platsen han lämnade fyrtio år tidigare. Vi har nu tagit oss fram till 1914.

Här är han känd som Mördar-Hellgren, långt från det namn han var känd för i Amerika, Ben Hogan. Men då, liksom nu, står han på rätt sida om lagen.

Alla böckerna finns snart utgivna som e-böcker.

Vi på Melker Förlag har fått förmånen att ge ut alla böckerna om Ben Hogan.

Du hittar böckerna hos ditt närmaste bibliotek.

Skulle den inte finns där, fråga efter den. De kan mycket snabb se till att böckerna finns tillgängliga för utlåning.

Vill du hellre samla på böckerna, så går du till din välsorterade nätbokhandlare. Där kan du köpa ditt alldeles egna exemplar, som du sedan kan läsa hur många gånger du vill.

Mycket varmt välkommen till Ben Hogans äventyrliga liv.

Göran Waldt

Melker Förlag

John Hellgrens mamma mördas i Delsbo i Hälsingland. John blev själv anklagad för mordet. Men han hittade vem som gjort detta, och fann även att denna person flytt till USA. Väl i Amerika började John med att byta namn. Vem vill heta ”helvetesgrön” i USA. Han tog namnet Ben Hogan. Hur han fick detta namn och en del annat bakgrundsmaterial kan du läsa om på Bens egen hemsida, I den första boken jagar han sin mors mördare. Serien har ytterligare 55 böcker.

Böckerna är skrivna av Kjell E. Genberg. Under utgivningen av pocketböckerna skrevs dom under namnet Matt Jade. Vi på Melker Förlag är mycket tacksamma över att vi får förmånen att ge ut dessa klassiker.

Vår ambition är att ge ut en bok varannan vecka. På tisdagar ojämna veckor ska det finna en ny del.

Vill du vara absolut säker på att inte missa något, jag då smyger du in på Melker förlags hemsida och anmäler dig på nyhetsbrevet. www.melkerforlag.se Vill du veta mera om Kjell? Du går du in på www.keg.se. Där finns det mycket om Kjell och om alla ca 250 böcker han har skrivit.

Välkommen till en stunds avkoppling i Westernmiljö.

Sid 2

www.melkerforlag.se

1

Han hade inte mer än ställt in hästen i det lilla skjulet vid Diligensstationen när han hörde skotten. Ben Hogan drog upp Winchestern ur sadelhölstret och kollade att magasinet var fullt.

Sedan gjorde han laddpumpningen och gick till fönstret.

Diligensstationen hade varit övergiven i flera år. Dammet låg i drivor på golvet och i ett hörn hade en stor tarantel bosatt sig. Den gamla vagnvägen mellan Deming i New Mexico och Las Palomas i den mexikanska delstaten Chihuahua var överväxt och syntes knappt alls där den drog över slättlandet.

Han såg dammolnet först. Det låg som en tät dimma över klipporna i slutet av den kruttorra slätten. Då och då hördes torra gevärsknallar.

Det lät som när någon knäckte grenar och den labra vinden förde med sig ljudet.

Det var fyra ryttare som dök fram ur dammet.

Männen piskade sina hästar och anföraren pekade fram mot diligensstationens grå kummel.

Riddjuren var löddriga, men fortsatte att springa som besatta. En halv kilometer bakom de främsta männen höjde sig ett nytt dammsjok. Ben Hogan rynkade pannan och stack ut gevärspipan genom den glaslösa fönstergluggen.

Männen närmade sig snabbt. Nu kunde Ben också urskilja deras förföljare. Han drog nästan lättat efter andan när han såg att det inte var apacher. Ökenindianer var det han minst av allt ville ge sig i strid med. Han hade blodsband med apacherna eftersom han levde samman med en kvinna ur Chiricahua‑stammen. Men det skulle inte ha hjälpt. Om han vägrat att försvara vita som anfallits av indianer skulle det ha räckt som förevändning för att de vita skulle döda honom.

Saken löste sig av sig själv genom att förföljarna visade sig vara mexikaner.

Nu var mexikanerna så nära att Ben kunde se att de hade trasiga uniformer på sig. Det var inte federalis­ternas eller rurales uniformer så han antog att de tillhörde någon fraktion av de ständiga revolutionärerna mot Porfirio Diaz förtryckardiktatur.

Ben Hogan avlossade första skottet i samma ögonblick som de fyra skäggiga, smutsiga och dammiga männen vräkte sig ur sadlarna och rusade mot stationsdörren. Han höll högt med www.melkerforlag.se

avsikt. Ben menade att han hade så pass gott om patroner att han kunde kosta på sig ett varningsskott. Det brakade till när dörren flög upp och de fyra andfådda karlarna tumlade in.

Mexikanerna fortsatte attacken. Ben rynkade pannan och sänkte Winchestern någon centimeter. Med ett snabbt grepp matade han in ännu en 44/40‑kula i loppet och den utbrända patronen flög ur genom luckan på höger sida.

Ingen av männen som kom verkade förvånad över att finna folk inne i den övergivna diligensstationen. De hälsade inte utan drog bara sina vapen och grupperade sig vid de skottgluggar och fönster som fanns. En nästan gemensam salva från stationen fick mexikanerna att stanna upp. En man tumlade ur sadeln och blev liggande på den chollabeväxta marken. De övriga vände hästarna och drog sig snabbt utom skotthåll. Männen som nyss varit förföljda fortsatte att skjuta, men Ben drog in bössan och lutade sig mot väggen. Långsamt rullade han en cigarrett och tände den. Medan han stoppade tillbaka Bull Durhampåsen i skjortfickan granskade han nykomlingarna.

Den som tydligen var ledare för kvartetten ställde ifrån sig sin Springfieldkarbin och grymtade något mot de övriga. De slutade genast att ödsla på ammunitionen.

Ben och den andre såg stadigt på varandra och Ben gillade inte det han såg. Det fanns något slemt och fientligt hos den grovhuggne man han hade framför sig. Det breda, poriga ansiktet var rödbränt av sydvästerns nådlösa sol. Det svarta håret krullade sig ner mot axlarna och längs kinderna i yviga polisonger. Under potatisnäsan hade han en kraftig slokmustasch och under den fylliga underläppen fanns ett kort pipskägg. Om han inte haft ett så brett ansikte hade han kunnat vara tvilling med salig Wild Bill Hickok.

För det var väl bevisat att det var Wild Bill som tog ner skylten den där gången i Deadwood?

Ansiktet satt väl förankrat på en tjurnacke. Den växte i sin tur upp mellan ett par bastanta skuldror. Mannens hela överkropp verkade överdimensionerad. Han kunde inte knäppa skjortan i halsen. I stället hade han en extra stor blåvit bandana i halslinningen.

Höfterna var breda som hos en kvinna. Men när vår Herre kommit så långt hade han tydligen tröttnat, eller också fått annat att göra.

Benen var smala och spinkiga. De såg inte alls ut att höra ihop med samma person och överkroppens tyngd hade gett mannen en nästan komisk hjulbenthet.

Sid 3

Mannen lutade bössan mot stockväggen och nickade mot Ben Hogan. Han sköt den bredbrättade hatten i nacken och torkade svetten ur pannan.

– Vi hade tur, sa han. Om vi inte hade hittat den här stationen hade de jävla mexarna pepprat oss till såll allihop! Jag heter Chevro. Lettiger Chevro, men man brukar kalla mig Blackie.

– Hogan, svarade Ben. Ben Hogan. Hur kom det sig att ni råkade ut för krigiska mexikaner på den här sidan om gränsen?

Lettiger Chevro flinade snett. Han hade glesa, gula tänder och mellan dem satt gamla matrester.

– Det var det vi tänkte undersöka när de började skjuta på oss, förklarade han. Har du en aning om varför, Lot? Den han tilltalade var en mager, skinntorr karl med håliga kinder och gråblekt hår. Den sträva skäggstubben gav honom vissa likheter med ett nyklippt piggsvin. Lot Usher skrattade tillbaka och skakade på huvudet.

– Vet inte! sa han i tyst samförstånd. Men de hade i alla fall gott om vapen att skjuta med.

Ben Hogan började fatta galoppen. De mexikanska rebellsoldaterna hade antagligen drivit in boskap från Chihuahua in på nordamerikanskt territorium för att sälja dem där. Sedan hade de köpt vapen för en del av kontanterna.

Det var ingen hemlighet att det förekom sådan smuggling i rätt stor skala längs gränsen.

Men de brukade inte nöja sig med att föra tillbaka vapen till sitt blodstänkta hemland.

Rebellerna behövde pengar och hade oftast med sig valuta som var växlingsbar i andra kurser.

De mexikanska regerings­sedlarna och de vildkattpengar som en del rebellgene­raler lät trycka var ingen gångbar valuta hos folk som sålde vapen och annat som behövdes för en framgångsrik revolution.

Det var många som kände till saken och en del samvetslösa personer lade sig gärna i bakhåll för hemvändande rebeller. Eftersom mexikanerna befann sig olagligt på USA:s territorium kom de aldrig med klagomål när deras transportkaravaner anfölls.

Ofta var stråtrövarna framgångsrika. Här och var i gräns­trakterna kunde man finna vitnade ben efter män och mulor. Men ibland misslyckades raiderna. På senare år hade mexikanerna blivit försiktigare och sett till att de bästa skyttarna följde med handelstågen som vakter.

Ben Hogan började förstå att han råkat träffa på några som inte varit särskilt framgångsrika.

Sid 4

– Lot och Avol! Ni håller utkik. Royce gör upp eld och hämtar skaffningen, befallde Blackie Chevro sina män.

Männen lydde genast. Ben log ett snett leende.

Karlen hade i alla fall pli på sina underlydande.

– Tänker ni stanna över natten? undrade han.

– Jepp, svarade Chevro. Om de där jävla mexarna försöker plugga oss igen känns det lite säkrare med en stockvägg framför sig. Ingen anledning att sticka ut näsan för mycket om man kan få tippen bortskjuten.

Lot Usher och Avol Volper kom in med ett par mindre skinnsäckar och gick sedan direkt till gluggarna. Royce Agram kämpade med att få fyr i den gamla stenspisen. Det rykte in och den stickande röken fick alla att hosta. Men till slut hade skorstenspipan blivit uppvärmd. Den kalla luftpluggen steg och röken fick fri passage.

En kort stund senare fräste stekpannan på elden och doften från flottigt fläsk blandades med lukten av sjudande kaffe.

Ben Hogan hade hängt sin Winchester över axeln och tittade ut över terrängen. Skymningen var i antågande.

– Ska ni inte ställa in hästarna? undrade han.

Royce Agram hade kastat fram några blecktallrikar på det dammiga, grovt tillyxade bordet mitt i rummet. Avol Volper stannade kvar vid sitt fönster medan Lot Usher slog sig ner för att äta. Blackie Chevro hade redan munnen full med mat. Han kastade en snabbt blick bort mot Ben Hogan.

– Det är väl ingen brådska, sa han otydligt samtidigt som han svalde och flottet rann ner över hakskägget. Vi är hungriga. Maten får komma i första hand!

Ben ryckte på axlarna och satte sig på en trebent pall i ena hörnet. Inom sig förbannade han oturen att få sådant sällskap. Han skulle ha behövt en natts vila. Det hade varit en svår och tröttsam ritt från Arizona. För tre dagar sedan hade han fått brevet från Daggermanagenturen med beskedet om att han snabbast möjligt skulle komma till Pueblo Vaca, New Mexico. Det stod inget om vad saken gällde. Bara att det var ett ”nytt uppdrag”.

Han hade svurit till, bränt brevet och gått att sadla hästen. Svordomen kom sig av att han hade annat att göra, men han hade tagit ifrån sig själv sin valfrihet genom att signera ett papper för flera månader sedan. Dokumentet innebar att han förskrev sig som agent åt Daggermans Detektivbyrå för fyra år framåt. När han skrev på hade han inte alls varit medveten om vad sawww.melkerforlag.se

ken gällde.

Han hade fått besök av överste Warren Tyler och hans handgångne man Jerry Twillman. De hade bett om hjälp att knäcka en liga boskapstjuvar som härjade i Cochise County, Arizona och de kände till Ben Hogans kapacitet med revolvern och visste att han ägde grundlig lokalkännedom. Innan han sattes in på det uppdraget utbildades han under ett par hektiska veckor på Daggermanagenturens träningsläger i Pueblo Vaca. Det visade sig vara organiserat som en militärförläggning. Varje liten sak som behövdes måste kvitteras ut från ett förråd. Ben Hogan hade skrivit sitt namn på olika lappar, fler gånger än han kunde komma ihåg. När han fullgjort sitt uppdrag och bestämt sig för att återgå till det lugna farmarlivet på gården i Eden Valley utanför Tombstone hade Warren Tyler visat fram ett dokument som Ben satt sitt namn under.

Det var ett anställningskontrakt!

Ben hade försökt skämta bort det hela, eftersom han inte hade skrivit på det av fri vilja. Han hade gjort det i samband med att han fick ut tjänsterevolvern – en Colt Frontier – och Winchestern från förrådet, och han hade trott att det var en kvittering på de attiraljerna han godkänt. Men Daggermanmännen hade varit påstridi­ga. De hotade honom med ekonomisk ruin och trakasserier av många andra slag om han inte gick dem till mötes. Han hade tvingats spela med i spelet – inte så mycket för sin egen skull som för sin kvinnas.

Om han inte gjorde dem till viljes skulle också Perrita få ett helvete.

Och än hade det inte gått fullt ett år. Han hade mer än tre kvar av den tid han lurats skänka bort.

Han smekte Winchestergevärets glatta kolv.

Dag­germans Detektivbyrå visste vad de gjorde. Förut hade han haft en Colt Peacemaker av kaliber 45 i sitt infettade läderhölster. Nu satt Frontiercolten där och den hade kaliber 44/40, samma som Winchestern. Det var praktiskt. På så sätt slapp man släpa med sig två olika sorters patroner.

Blackie Chevro åt med god aptit. Då och då kastade han ett öga mot mannen i hörnet. Han var inte heller riktigt nöjd med att få sällskap.

Men den här Hogan verkade ju vara en ofarlig typ. En sadelluffare på jakt efter nytt jobb troligen. Han tog en tugga till och granskade främlingen. Hogan var lång och gänglig utan att för den skull verka mager. Han hade sin svarta stetsonhatt på sig. Under den stack en volm av blont hår fram. Chevro konstaterade att det var www.melkerforlag.se

en äkta blondhet, inte bara solbleke som de flesta andra fick nere i detta solpiskade klimat. Han förmodade att Hogan kom från norra Europa, kanske var han skandinav.

Ansiktet var ovalt med ett par mjuka blå ögon.

Blicken var kolugn. Under den långa, raka näsan hängde en relativt kort slokmustasch. De breda, muskulösa axlarna bar upp en sliten kalvskinnsväst över en urtvättad, blekblå skjorta.

De slitna levisjeansen gick ner över skaften på ett par handsydda stövlar med hög klack. Hans sporrar var ovanligt korta för att sitta på en man i sydvästern. De flesta använde långa californiasporrar med stora trissor eller vassa, pikformade sporrar av vaquerotyp. Blackie Chevro hade själv sådana, och de klirrade och sjöng för varje steg han tog.

Som de flesta andra hästkarlar var Chevro stolt över att vara det han var – en hästkarl.

Sporrklirret var adelsmärket som skilde honom från andra samhälls­medborgare. Från underklassen som inte hade med hästar att göra.

Härute i ökenlandet var alla lika, men inne i städerna gav sporrarna och de övriga hästpersedlarna honom en känsla av att vara en bättre människa. Han gick inte om han kunde rida. På det sättet var han lik de flesta andra cowboys, som till och med kunde kliva upp mitt i natten, sadla hästen och rida över ranchgården för att komma till dasset hundrafemtio meter ifrån bunkhuset.

Lot Usher hade ätit färdigt och han gick för att avlösa Avol Volper vid skottgluggen. Usher var trött. Gänget hade varit i sadeln sedan före soluppgången. Det kunde inte hjälpas att ögonlocken blev tunga. Han gick bort till skinnkavajen som han hängt på en spik på väggen. Där tog han fram sin pipa och började stoppa den omständligt Han tände den med en sticka ur elden och drog några djupa bloss.

Det var Ben som först hörde ljudet. Ett lätt knakande ljud, som när någon kliver för ovarsamt på en torr kvist. Sedan följde skrapande fotsteg över sanden utanför. Någon ropade till och hovslag smattrade mot den sammanbakade marken.

Lot Usher vräkte sig fram mot skottgluggen med geväret i skjutläge. Men det var för sent.

Ute på gårdsplanen stod bara två hästar kvar – och de var utan sadlar. Några avskurna läderremmar låg kvar på marken intill dem.

Ute på slätten försvann tre ryttare med två hästar i släptåg. Lot Usher vrålade förbannelser och sköt, men skymningen och avståndet gjorde att varken det ena eller det andra hjälpte.

Sid 5

De tre andra männen rusade ut genom dörren och fortsatte skottlossningen, men deras kulor gjorde ingen nytta. Någon minut senare var hästtjuvarna utom skotthåll. Ben Hogan hade hunnit se att de var mexikaner. Mexikaner i rebelluniform.

– Helvete! vrålade Chevro. Hästarna borta, och med dem ...

Han tystnade tvärt och kastade en blick mot dörren där Ben Hogan stod och såg efter dam�molnet som försvann vid klipporna i slutet av slätten. Rebellerna från Mexiko hade tydligen gått systematiskt till väga. De hade smugit sig fram och i ett obevakat ögonblick stulit hästarna och sadlarna. Men varför göra sig så stort besvär för några tröttkörda riddjur?

Lot Usher gnällde som en piskad hund inne i stugan.

– De tog tillbaka pengarna, suckade han. Alla pengarna som vi skulle ha ...

Blackie Chevro dök upp på tröskeln och knuffade hätskt Ben Hogan åt sidan. Han hörde Lot Ushers gnäll och gav kumpanen en giftig blick.

– Håll käften! väste han och sedan såg han på Ben Hogan. Du glömmer vad du hörde, annars är risken stor att det här är din sista kväll på jorden!

Ben ryckte på axlarna och återvände till den trebenta pallen. Han hade fått sina misstankar bekräftade. De här fyra männen hade överraskat mexikanerna, tagit ifrån dem deras pengar och stuckit. Men mexarna hade varit av annan kaliber än väntat. I vanliga fall smet de slokörade tillbaka över gränsen och tog förlusten, om inte med ett leende, så dock med jämnmod. Den avskrevs på revolutionens förlustkonto.

Men de här mexikanerna inte bara tog upp förföljandet, de såg också till att ta sin egendom tillbaka. Ben kunde inte hjälpa att hans sympatier låg på rebellernas sida.

– Det blir att knalla och gå i morgon! sa han.

Ingen i kvartetten svarade. Lot Usher knackade ur pipan och stoppade den i byxfickan. Nu när det redan var för sent stod han på vakt vid den lilla skottgluggen. Tröttheten var borta tillfälligt. Den hade ersatts av rädsla. Rädsla för vad Chevro skulle hitta på för att straffa honom.

Lot Usher hade ridit ihop med Chevro i nästan ett år. De övriga två i gänget hade varit med nästan lika länge.

Till att börja med hade de haft ganska svårt att finna sig till rätta med Chevro. Ledaren för gänget kom ur en strikt militär miljö, var uppfödd i Georgia och kämpade på sydstaternas sida unSid 6

der inbördeskriget. När sedan yankees tog hem segern ställde han sig utanför samhället och Lot Usher hade hört rykten om att Chevro varit med om en hel del vinstgivande kupper innan de två slog sig samman.

Chevro höll sina män i sträng disciplin. De gillade det inte, men fann sig eftersom Chevro var en utmärkt planerare. För första gången hade en stöt gitt åt fanders. Ett missgrepp från allas sida, men Lot Usher var medveten om att det största misstaget var hans eget. Han hade inte sett upp.

Han hade inte Iytt order till punkt och pricka.

Mexarna hade tagit tillbaka pengarna, tagit deras djur och sadlar. Lämnat fyra man i ödemarken med bara två hästar tillgodo.

Han kastade en blick på Blackie Chevro.

Ledaren med pipskägget och slokmustascherna satt och stirrade ner i de stickiga bordsplankorna. Ända bort till fönstret hördes det pinande ljudet från hans gnisslande tänder.

Lot Ushers slarv och dåliga uppsikt hade spräckt en plan innan den ens hunnit genomföras. De hade behövt bytet från mexikanerna.

Stöten mot rebellkaravanen hade ingått som ett led i den större saken. Det hade Lettiger Chevro sagt, fast han hade inte sagt ett knäpp om vad den större grejen gick ut på.

Det behövdes inte heller.

Lot Usher och de andra hade lärt sig att lita på ledarens omdöme. De följde med, lydde order och fick oftast guld i sadelväskorna för besväret.

Nu hade de varken guld eller sadelväskor kvar.

Lot Usher spottade ut genom gluggen. Det hade mörknat så pass att han inte hade längre sikt än en spottlängd, men han stod kvar och stirrade ut i det svarta tills ögonen sved.

Avol Volper och Royce Agram svor lätt medan de lade sig ner på golvet invid spisen. Filtrullarna hade försvunnit tillsammans med sadlar och väskor. De skulle få ligga hårt i natt.

Ben Hogan satt upprätt på den trebenta pallen med ryggen mot väggen. Tröttheten började övermanna honom. Han försökte hålla sig vaken och satt hela tiden och tittade bort mot Chevro som satt vid bordet och tycktes vara tyngd av världens alla sorger. Den lilla fotogenlampan på bordet osade och en tunn, svart rökstråle steg upp ur lampglaset. Veken borde putsas.

Chevro reste sig. Han flyttade ner lampan på stolen han suttit på och sedan han varit ut för att lätta på blåsan lade han sig på bordet. Ben Hogan kände att det fanns en spänning mellan Chevro och Lot Usher, men ingenting blev sagt mellan dem. Chevro såg inte ens mot mannen www.melkerforlag.se

som stod på vakt. Blackie Chevro blåste ut ljuset och stönade tungt medan han lade sig tillrätta på de hårda bordsplankorna.

Ben somnade där han satt. Han märkte aldrig hur Chevro hasade sig ner ifrån bordet och smög sig fram mot honom med dragen revolver. Han märkte bara att någon slog av honom hatten, men innan han fått upp de tunga ögonlocken landade revolverpipan på hans huvud och allt blev ännu svartare än tidigare.

Chevro skrockade till.

– Du sa att det blir att gå, muttrade han och stack ner revolvern i hölstret igen. Det hade du förbannat rätt i. Med den skillnaden att det blir du som får gå! Avol och Royce!

De två männen vid spisen kom snabbt på be-

nen.

– Ja. – Gå ut till lidret och se om det finns rep där.

Vi ska binda den här fösaren så han inte hittar på något i ilskan över att vi tar hans häst!

Ett par minuter senare var Ben Hogan ordentligt bunden. Han hade inte vaknat upp efter det bedövande revolverslaget.

– Nu sover vi! sa Chevro. Lot får ta vakten hela natten! Det var ditt fel att vi blev av med hästarna. Fan ta dig om du somnar på din post. Men räkna med att jag själv tar hand om dig innan jag överlåter dig till fan!

Lot Usher rös till och nickade tyst. En stund senare skallrade den gamla diligensstationen av snarkningar.

Det här var första kapitlet på det tjugotredje äventyret. Det finns tjugofyra äventyr kvar. Du hittar alla hos ditt närmaste bibliotek. Skulle de saknas i utbudet, fråga efter så tar de hem. Du kan givetvis köpa ditt egna exemplar hos din närmaste e-bokhandlare.

Här finns omslagen för alla 23 utgivna Ben Hogan böckerna.

www.melkerforlag.se

Sid 7

Sid 8

www.melkerforlag.se