Whisky ­Japan

HENRIK AFLODAL

WHISKY

JAPAN

innehåll

det mest japanska av allt

oitsuke, oikose – hinn ifatt, kör om pionjären taketsuru & entreprenören tori

11 19 39

destillerier yamazaki yoichi hanyu & chichibu sendai hakushū shinsyu karuizawa gotemba

de andra – shōchū eller whisky? den bästa japanska whiskyn

123 127 155 185 223 259 285 301 325

343 355

index malt whisky blended whsky grain whisky

359 361 401 405

register karta

whisky-japan

12

DET MEST JAPANSKA AV ALLT Att skriva en bok om japansk whisky är inte lätt. Allt är otill­gängligt. Språket, kulturen, whiskyn. Japan är så långt bort från den europeiska kontinenten man kan komma. Jag har tur som är svensk, som underdog från ett litet land är jag mottaglig för nya kulturer och språk. Mina kollegor britterna som skriver whisky­historien trampar för evigt runt i sin egen kultur. Kanske är det därför ingen orkat skriva en bok om japansk whisky, uppgiften blir engelsmannen övermäktig.

Timslånga samtal på stapplande engelska ligger till grund för den här boken. Både på plats i Japan och på knackiga telefonledningar i ottan, tidsskillnaden är knepig. Mejlkorrespondens, ofta förvirrad då engelsk språkkunskap i många fall är rudimentär. För att få smaka whiskyn var jag tvungen att åka till Japan, där finns allt, ute i världen finns förargligt lite att tillgå. Kulturgapet är det första som fångar en, frestelsen att demonisera eller idolisera den aparta japanen är stor, att frossa i olikheter likt en nykläckt antropolog. Det är onödigt, på gott och ont nöts det japanska ner, japanen förlorar gradvis kontakten med sitt mångtusenåriga ursprung, modernismen suddar ut vårt förflutna, vi lever alla samma tillrättalagda kylskåpsliv i fullständig komfort. Den sista bastionen

O

13

で

め

じ ゃ ぱ ん か

あ

whisky-japan

är språket som formar tankarna och förser oss med ett yttre, skalet och innehållet däri är vårt förhållningssätt till omvärlden. Byt till ett främmande språk och stilen kastas om, manér och gester försvinner, alla blir nakna och kanske mer ärliga. Just där har vi mötts, japanen och jag, på neutral mark i ett ovant språk. De svar jag fått har varit ärliga, ibland har det blivit nej när jag kommit för nära makandets kärna, de hemliga metoder som inte får komma till konkurrentens kännedom. Som journalist kan jag nämligen ställa alla dumma påträngande och i normala affärssammanhang omöjliga frågor. En form av industrispionage vore det inte för att jag offentligt vittnar om mina fynd i en bok. Hur man än vrider och vänder på begreppet japansk whisky leder det till en enkel konklusion. Japan och Whisky är inte förenligt. Kulturen och människorna kan aldrig assimilera den västerländska whiskytraditionen. För en självupptagen whiskyeuropé präglad på skotsk, irländsk och amerikansk whisk(e)y är ekvationen omöjlig. Det enda som är säkert är att whiskyn, gjord i Japan av japanska whiskymakare, är bättre än allt annat. Den här boken handlar om en främmande civilisation som tidvis frånsagt sig all inblandning från omvärlden, för att senare ohämmat importera idéer, teknologier och seder. Ett fragment i allt detta är whisky och det är i mötet med den japanska whiskyn, i mitt aromglas, jag lägger all kraft på att försöka komma hemligheten på spåren. Men att koppla samman whisky med det japanska går inte, för mig som västerlänning är tingen oförenliga. Ändå måste frågan ställas: Vad är japansk whisky? Om den här boken skrivits för 10 år sedan hade jag måst inta försvarsställning och rättfärdiga beslutet att skriva en bok om något tvivelaktigt.

Då visste få att japaner kan göra riktig bra whisky. Affärsresenärer i österled under 1970- och 80-talen vittnar om eländig spritig whisky. De smakade andra eller tredje klassens whisky, helt enkelt 14

det mest japanska av allt

infärgat och smaksatt rent brännvin. Japansk lag reglerar nämligen inte whisky innehållsmässigt. Idag behöver jag inte förklara mig, inte för de mest initierade i alla fall. I maltwhiskykretsar vet folk att japansk maltwhisky är bra, allt fler inser också att den österländska malten i prestanda slår skotsk. Min bok handlar om Japansk whiskys världsmästerskap. En överlägsenhet som är svår att acceptera men likafullt ett faktum. I Single Malt World Cup har Nikka vunnit tvåfalt, Yoichi och Miyagikyou äger tävlingsklassen Malty, varken extremt rökig eller explicit sherryfatslagrad whisky.

Vi väntar fortfarande på invasionen. Mycket lite japansk whisky exporteras. År 2007 skeppade Nikka 20 000 nioliterslådor whisky utomlands, mest till Europa, litegrann till Korea. Samtidigt fick storebror Suntory iväg 240 000 lådor, för dem är Taiwan den stora marknaden, över hälften går dit, följt av USA och på sistone Europa. Inte mycket med tanke på de miljoner enskilda Scotchmärken skickar utomlands varje år. Vad är haken, varför exploderar inte försäljningen om whiskyn är så bra? Dyr produktion i kombination med långa avstånd och ett ibland lite väl kaxigt ego gör att priset inte är konkurrenskraftigt. Gemene man är ”sunt” skeptisk och frågar alltjämt: Vad är japansk whisky? Få tar sig mod och köper en flaska, rekryteringen av Japan-vänner går långsamt, en återvändsgränd marknadsmässigt. Kunskap försätter berg, min bok bryter ny mark. Läs, lär och prova mycket. Svinga därefter glaset och fräls din omgivning. Oförlåtligt vore att missa det japanska whiskyundret. Om tid gives det vill säga. Försäljningsmässigt faller Japansk whisky som en sten. Hemmamarknadens 127 miljoner vänder whisky ryggen. Export är den sista livlinan, fungerar inte det går whiskyindustrin under.

I det mörka Norden är vi alltid nybörjare. Direkt efter andra världs­ kriget trampade vi in i industrialismen från ladugården. Bistert 15

whisky-japan

klimat och glest med människor har skapat ett kultur-fattigt folk. Svältfödda suger vi åt oss allt nytt girigt. Allt är just nytt.

Later och förtjänster från kontinentens gamla civilisationer har introducerats i modern tid, i alla fall bland allmogen som på kort tid förvandlats till medelklass med pengar och fritid att upptäcka världens gåvor. När brittiska iakttagare tar sig an japansk whisky har de redan sin uppfattning klar. I de brittiska folkdjupen finns uppenbarligen erfarenheter att redovisa. Eller rättare sagt, brist på närkontakt med asiatisk whisky som i nästa andetag utgör bas för grundlösa beskyllningar. På 1970-talet valsade en vandringssägen runt som hävdade att fejk-Scotch gjord i Japan i reklamen påstods ha preparerats i Buckingham Palace under överinseende av självaste drottningen. Andra inrapporterade felgrepp i marknadsföringen var fejkwhisky som sades ha pressats från de finaste skotska druvor. Elak brittisk humor som inte vill något ont men skjuter trovärdigheten i sank. En konspiration anas, med tanke på japanernas framgångar med allt annat västerländskt vet nog ryktesspridarna instinktivt att japansk whisky utmanar det skotska whiskyarvet. Särskilt sant var det för amerikanen som efter kriget hade täta kontakter med Japan, den lokala whiskyn upplevdes som en form av ’Japanese Scotch’.

Skönt att som svensk slippa allt kulturellt bagage av vanföre­ ställningar och blossande känslor och bara få hänge sig åt goda drycker. Sådana är vi skandinaver. Vad det än gäller – vin, öl eller sprit – så räknas bara smaken, vi vet mycket lite om sammanhanget runtomkring. För oss är japansk whisky inget skämt, det kanske låter en smula underligt men eftersom det funkar är vi med utan krångel. Glöm nu allt detta. Inget mer klankande på brittiskt oförstånd. Du har en förtjusande läsupplevelse framför dig. Vänd blad och stig in i en underbar japansk whiskyvärld.

16

det mest japanska av allt

Amerikanske showmannen Sammy Davis Jr har gjort reklam för Suntory-whisky i Japan i likhet med Sean Connery och Francis Ford Coppola.

Naket säljer. En konkubin med ett glas Akadama, Toriis framgångsrika sötvin.

Affisch från cirka 1920.

Torys var whiskyn för ungt folk i farten.

En billig andra klassens whisky, ändock trendriktig. Visst är det David Niven?

17

OITSUKE, OIKOSE – HINN IFATT, KÖR OM Japan är stort. Landet rymmer midvinter och tropikvärme samtidigt. När jag pulsade omkring i djupsnö på Yoichi Distillery på norra ön Hokkaido susade skidglada australiensare nedför Naganos olympia-pister i Happō-One. Ännu längre norrut i Okhotska havet utanför ryska ön Sakhalin gick ett isflak med 800 pimpelfiskare flott, en katastrof i vardande som avvärjdes med gemensamma japansk-ryska krafter. När jag vandrade i Yamazakis bambuskogar på kullarna bakom destilleriet kom våren över mig och dunjackan åkte av. Söderöver startade den efterlängtade körsbärsknoppningen. Träden blir luddigt vita likt fluffsnö till rosa när livet vaknar, blommorna sprider sig som en löpeld norrut, våren hälsas med Hanami-festivaler. På söderhavsön Okinawa, Japans sydligaste utpost, sippar lata turister på paraplydrinkar under dånande solskyar invid strandbrynet. Okinawa-folkets kost av fisk och grönt ihop med gynnsamt klimat och en i det moderna Japan malplacerad ”det ordnar sig”-attityd har skapat en unik stresstålighet som förklarar att man här finner några av jordens mest långlivade människor. Alltsammans obegripligt för mig när snöyran piskade ansiktet i Otaru på Hokkaido, vackra snölyktor kantade stadens ålderdomliga kanal samtidigt som ljus flöt nedströms, en

n

21

で

め

じ ゃ ぱ ん か

あ

whisky-japan

ljusfestival och besvärjelseritual för att mota mörkrets dysterhet.

Du må tro att det var skönt att sänka kroppen sent om kvällen i ett hetbad, blodet rusar och adrenalinet pumpar när man sakta glider ner i 42-gradigt vatten. Kontinentalsprickan under Japan producerar över 3000 heta källor kallade ’onsen’. Japaner badar sent, gärna efter middagen innan läggdags, de renläriga vill ha skållhett upp till 49ºC. Kroppen mjuknar, endorfinerna söver, med en ’night cap whisky’ sover man drömlöst sött. Japanen är frusen av sig. På tåg, hotell och offentliga lokaler brassar man på med värme, upp till 26ºC får en ängslig västerlänning att skruva på sig. Förutom badceremonins adrenalinkick är basta populärt. Ångbastu finns på de stora hotellen, ibland torrbastu a la Finland, som på Metropolitan Hotel i Sendai. När jag efter en lång destilleri­dag steg in satt en sammanbiten japan där och gjorde gymnastik, termometern visade 102 grader, omedelbart vräkte jag på vatten och temperaturen sjönk till 95, samtidigt störtade den stackars japanen ut, vattenångorna slet i skinnet som tusen nålar, o vad skönt!

En annan bild av Solens rike är det välstädade Japan, alltid i tid.

Här finns inga offentliga klockor, så hur håller folk reda på tiden?

Ingen fara, alla böjer sig engagerat över 3g-telefoner och knappar iväg meddelanden samt plockar upp info från Internet, troligen visar manicken tiden också. En annan irriterande sak med Japan är de kliniskt rena gatorna. Hur är detta möjligt, skräpkorgar saknas ju, vart tar skräpet vägen? Smit in på ett varuhus eller ta med skiten hem! Japanen är väluppfostrad. Här finns ett extraordinärt kollektivt beteende som liknar ’borgerna’ i science fiction-serien Star Trek, många sammanlänkade individer agerar som ett kollektivt medvetande och försöker alltid assimilera nya arter för att utöka den gemensamma kunskapsmassan. Förklaringen till mentaliteten kan vara geologisk. Japans läge på kontinentalsprickan gör terrängen 22

hinn ifatt, kör om

bergig, det är ont om plats att bo på, folk lever trångt. I alla tider ett hierarkiskt jordbrukssamhälle, ett strikt klassamhälle. Inte konstigt att japaner tyr sig till varandra, de har lärt sig leva tätt ihop samt hyllar konsensus och ett gemensamt nationellt psyke. Japsarnas kollektiva medvetande är trösterikt för en vilsen utlänning. Svenskar tillber också kollektivismen, vi skyr konflikter mer än allt annat, söker alltid samförstånd i grupp. Den uppenbara skillnaden är kollektivets densitet, en svensk behöver manöverutrymme och trivs gott i enslighet, japanen klarar inte av ensamhet. Bruket av ansiktsmasker gnager också. Maskerna dyker inte bara upp i Tōkyōs folkvimmel, enstaka munskydd syns även på rälsbussen mot Yoichi. Det handlar om baciller. Folk lider antingen av hösnuva eller vill skydda sig mot influensan eller undvika att dra på sig en vanlig förkylning vid väderomslag. Jag önskar att folk täckte sina nunor i Stockholms tunnelbana, kanske borde jag själv dra på mig en ansiktsmask. Som whiskyprovare förlitar jag mig tungt på sinnena, en svullen hals och rinnande näsa håller inte. Men att maskera sig skulle socialt sett vara en förolämpning i Sverige, kanske också olagligt, folk kan ju tro att jag är en galen kirurg på rymmen. Å andra sidan är jag sällan i stan, för det mesta sitter jag i avskildhet i min skrivarlya, egen­ händigt byggd under mitt tvåvåningshus. Där samlar jag tankarna och ger mig i kast med nya whiskies, i en idealisk provningsmiljö.

Japansk exotism är ett populärt samtalsämne, framförallt bland västerlänningar men även japaner emellan. Något typiskt japanskt finns inte, kulturen uppvisar en strålande mångfald. Folkets mystiska framtoning kommer av språkförbistringen. Japanen är urdålig på språk, undervisningen i skolan är klen, utländska filmer på tv dubbas precis som i andra stora språkområden. Japaner är till sättet blyga, de känner kravet på perfektion och är faktiskt tekniskt illa rustade eftersom japanskan i sig innehåller färre ljud än andra stora språk. Kommunikation är knepigt, tro mig, jag har tillbringat 23

hinn ifatt, kör om

många timmar ’lost in translation’. Korta frågor har föranlett långa diskussioner på japanska och sedan rudimentära engelska svar. Men något mystiskt drag har jag inte uppdagat, japanens psyke följer samma logiska känslostyrda nervbanor som våra. Som svensk från ett litet land van vid att lyssna in andra tycker jag mig förstå japanen rätt väl. Chosefria naturliga människor, kanske lite stela men fullkomligt uppriktiga och ärliga utan konster, precis som nordbor.

Vad vet du om japansk historia? Makten utgår från folket.

Bondeväldet är grundmurat, utan pöbelns stöd regerar ingen, ris är hårdvalutan som reglerar makten. Själva taktpinnen innehas dock av den gudomlige kejsaren, eller inte? Snarare av den krigiska högadeln under ledning av en diktatorisk shōgun. Den ofta omtalade Edo-eran inleddes kring 1600, själva storhetstiden för shōgun, samuraj-elit går före kejserlig överhöghet. År 1867 avsätter folkopinionen shōgunen och kejsaren kommer igen, så småningom införs demokrati. Idag regerar premiärministern men i praktiken sätter Japans superstarka storföretag agendan. De alltid försmådda borgarna, lägst i rang, har fått sin revansch: Economy Rules. Den ekonomiska supermakten Japan imponerar på alla, resningen efter kriget är exempellös. För japanerna själva inget märkvärdigt, de har ju alltid tyckt sig vara bäst. Självkänslan är gränslös. Allt bottnar i den ökända japanska nationalismen. Övertro på den egna förmågan och den japanska ”rasens” överlägsenheten har ställt till det. Världskrigens vidrigheter och övergrepp på grannfolken glöms inte bort. Som handelspartner och enorm ekonomi välkomnas man men vänskap är otänkbar, japanen är illa omtyckt i närområdet. Ett måttlöst självförtroende har bytts från krigisk dominans och krav på omvärldens underkastelse till ett ekonomiskt under som saknar motstycke i modern tid. Ett liknande exempel är faktiskt Sverige med sin fenomenala höjning av levnadsstandard efter 1945.

25

余 市

sendai Allt börjar med ett namn. Osedda platser existerar inte riktigt. Bergstoppar, floder och sjöar döps kvickt, de är så iögonenfallande. Skogar förblir doldisar (utom i Skottland och Danmark där de sticker ut i öppet landskap och döps). Lilla Sverige hyser 1 procent av världens skogar, över hälften av landets yta täcks av skog. I Lappland kan man färdas timtal i bil utan att träffa på bebyggelse, bara skog. Hos oss är skogen namnlös, den bara finns där. I taxin på väg mot Nikkas andra destilleri funderar jag över det här med namn. När maltwhiskyn kom i egen flaska som 12-åring i juni 1989 kallades den naturligt Sendai efter destilleriet. Hösten 2005 dök plötsligt ett ”nytt” japanskt destilleri upp, Miyagikyou. I det finstilta står att whiskyn kommer från Sendai Miyagikyou Distillery. Taxichauffören lystrar enbart till Sendai.

Och se minsann, entréskylten säger Sendai. Nå, heter destilleriet Sendai eller Miyagikyou? General Manager Keiichi Nakagawa skruvar på sig och svarar kort: “Vi säger Sendai. Sendai Distillery är det officiella namnet. Miyagikyou betyder Korn från Miyagi som är regionens namn.” Varför namnbytet? “Det bestämdes av säljavdelningen. För oss är det här fortfarande Sendai Distillery”, säger herr Nakagawa och slår ut med armarna. Trams, tänker han nog och

∆

225

whisky-japan

förstår lika litet som jag. När jag luskar vidare i frågan förklarar Naofumi Kamiguchi vad som ligger bakom: “Sendai är en storstad jämfört med 1969 då destilleriet etablerades. Ingen bra image för en singelmalt.” Så där. Klart att frasen “Miyagi-korn” får det att vattnas i munnen på en japan mer än tanken på miljonstaden Sendai. Frågan är fortfarande vad vi kallar destilleriet. Jag går på Nakagawas linje och tar det registrerade destillerinamnet Sendai (SÄNN-dajj), whiskyn kallar vi lydigt Miyagikyou (Mäjja-gi-KJÅ).

Storbolagen har delat upp landet emellan sig. Nikka håller till norrut med Yoichi på Hokkaido och Sendai på norra Honshū. Suntorys Hakushū klättrar ett stycke upp i Japanska Sydalperna mitt på Honshū och Yamazaki sitter ända nere vid Kyōto-Ōsaka. Så ser också marknaden ut. Nikka gillas norröver, Suntory söderut. Glesbygd kontra storstad, vilket återspeglas i bolagens marknadsandelar.

Bra för Nikka är att norrlänningarna dricker mer whisky per capita.

Trots sin kraftfulla distribution lyckas inte Suntory tränga igenom riktigt i de norra delarna. Ont blod bubblar fortfarande sedan 1980talet då Suntorys ägare Keizo Saji orsakade storpolitiskt rabalder genom ett slarvigt rasistiskt uttalande. I slutet av decenniet rasade en debatt om att flytta huvudstaden från det överbefolkade labyrintiska Tōkyō. Kansai-adeln förespråkade Ōsaka-Kyōto, tidigare huvudstad mellan åren 794 och 1867. De besuttna har inte glömt skuffelsen när kejsaren vid Meiji-restaurationen utan förvarning gav sig av till nybygget Edo, senare Tōkyō. Bara några dagar efter 1923 års jordbävning som ödelade Tōkyō lades förslaget ånyo på bordet, högst opassande, ett kejserligt dekret tvingade Kansaieliten till reträtt. Det andra förslaget till ny huvudstad var nordliga Tōhoku, ett carte blanc. Argumentet var en nystart med ypperliga kommunikationer, ett nytt Edo. När Kansai-borgaren Saji, en av storföretagarna i området, uttalade sig i tv sa han: “Tōhoku! Däri226

destillerier

sendai

från kommer Kumaso! En primitiv kultur.” En grov förolämpning med rasistiska undertoner, Kumaso är ett av Japans ursprungsfolk bosatta på södra Kyūshū, undanträngda av invaderande Yayoi som sprängde in på Honshū på 400-talet före Kristus och trängde både norrut och söderut, Kumaso förlorade sin självständighet i slutet av 700-talet. Vad detta har med nordliga Tōhoku att göra undrade alla, Saji hade blandat ihop folken. Den underlägsna kulturen var egentligen Emishi, ett ursprungsfolk direkt sprunget från Jōmonkulturen och kanske besläktat med Hokkaidos Ainu-folk. Emishi gjorde motstånd mot centralmakten ända in på 900-talet innan de assimilerades. Hur som helst blev Tōhoku galna. Suntorys annonser bannlystes från lokala TV-kanaler. Staden Sendai tömdes fullständigt på Suntory-produkter. Vice vd ryckte ut för att be om ursäkt vilket hjälpte föga. Till slut tvangs Keizo Saji själv göra avbön och tårfyllt ångra sina ord inför stränga guvernörer i norr. Bojkotten varade länge och ännu minns de äldre oförrätten, Nikka är det självklara whisky-valet för Tōhoku-folket.

Det är februari , snön ligger i drivor. Bitande vindar sveper ner från bergen och ruskar om. Trädkronorna vispar oroligt, destilleriet ligger inbäddat i barrskog, på ömse sidor omsluts egendomen av älvar, Nikkawa går upp i större Shiroso. Här byggde Masataka Taketsuru 1969 Nikkas andra destilleri. Läget på 240 meters höjd var idealiskt för lagring av whiskyn. En aning kallt på vintern (snön smälter i april) med hög luftfuktighet sommartid. En publikmagnet, området hyser flera varma källor och lockar med rekreation. 200 000 besökare stannar till varje år!

Sendai är Nikkas verkliga whiskycentrum. Här görs 4 miljoner liter whisky årligen, den mesta maltwhiskyn och bolagets samlade behov av grainwhisky. Helheten gör stället unikt i världen, i Skottland är det bara Loch Lomond som jobbar dubbelt, på Irland var229

whisky-japan

var Cooley kolonn- och pot-pannor. På Sendai görs grainwhiskyn i gammalmodiga Coffey-kolonner. Självklart får man säga, Coffeyapparatur användes ju på skotska Bo’ness där Masataka Taketsuru praktiserade några sommarveckor 1919. Den första pannan togs i bruk 1963, levererad av Blair Ltd i Glasgow, den andra installerades 1966, båda flyttades till Sendai 1998. Kolonnerna är 10 meter höga, bara en går varm för tillfället och kokar kontinuerligt grainwhisky på 95 procent majs och resten malt. Pannan spottar ut en rad stilar, både lättare och tyngre varianter. Förutom den krämigt oljiga majswhiskyn en intensivt estrig maltwhisky och ett mellanting där majsen balanseras av en större andel malt. Nyfiken griper jag mig an coffey-malten, en 55%-ig 12-åring. Nosen behöver vattnas ner till 40% innan den vaknar och ger ifrån sig torkad frukt på maltig grund. Munnen fungerar bättre och får bra fart med mycket vatten.

Salt entré förbyts i lätt exotisk frukt och en rullande kryddlavin, halvvägs tallbarrsek som går ut i en lång chokladkaksavslutning.

Att whiskyn genomgående är mycket söt med lätt finish indikerar effektiv kokning i kolonn-panna. En nyhet släppt i november 2007 som inte bara säljs på destilleriet utan även finns i handeln, den japanska whiskypubliken är hälsosamt krävande! Mittemot står ett koppel kolonnpannor som används för att koka fram ren sprit av shōchū-typ. Fördelningen mellan whiskyslagen är hemlig menar Sendai-folket. Det enda jag får veta är att produktionsplanen fastställs på årsbasis utifrån blender-kollegiets behov, Chief Blender Tesuji Hisamitsu bestämmer. När jag senare träffar honom nere på Tochigi får jag klara besked: “Maxkapacitet för Sendais maltdestilleri är 3 miljoner liter ren alkohol per år, drygt 2 miljoner produceras för tillfället.” Grain-delen i full fart med dubbla coffey-kolonner kan trycka ut 6 miljoner liter på ett år, den enda aktiva pannan ger ifrån sig 2 miljoner, en tredjedel av maxkapaciteten. Rätt bra kapacitetsutnyttjande ändå, det är Yoichi med höga driftskostnader som fått 230

destillerier

sendai

stryka på foten volymmässigt. Det säger också en del om brittiska whiskyskribenters misstänksamhet mot den japanska industrin som antagligen bottnar i språkförbistring. Kommer man tillräckligt högt upp i hierarkin levereras svaren rappt, japanerna är överlag mer transparenta och öppna än skottar. Antagligen har britterna fastnat en bit ner vilket till del bottnar i ruelsen att som toppchef inte behärska det engelska språket. När jag som svensk kommer jämnas språkbalansen ut, de vet att jag också är dålig på engelska, skuffelsen blir mindre och dialogen öppnare.

Här arbetar 100 personer, hälften gör whisky (både grain- och maltwhisky) och bemannar buteljeringsbandet. Resten sköter underhåll, blending och lagerhusen. Kvalitetssäkringsavdelningen utför kemiska analyser, de kollar ’washens’ densitet och alkoholhalten hos ’new make’ samt vattnets renhet. Blender-teamet sätter ihop maltdelen till olika blends som tas med tankbil ner till Tochigi där Yoichis maltdel möter upp och grainwhisky adderas.

Keiichi Nakagawa har chefat på Sendai i ett år. Med 30 år inom Nikka ingen duvunge precis. Som utbildad mikrobiolog har han tillbringat 20 år i bolagets nervcentra Tochigi och forskat i bioteknik. Keiichi är Nikkas jästexpert och ligger bakom firmans komplexa jästkompositioner som styr smakerna. I ett obevakat ögonblick uttalar han plötsligt: “Med genmanipulation kan vi skapa en jäst som aldrig dör, en evighetsmaskin, men det är inte tillåtet.”

Ojoj, genmanipulerad whisky! Men varför inte, blir det mer och fler smaker är jag med. Herr Nakagawa ser inte märkvärdig ut.

Klädd i blåställ. En skotsk chef hade tagit emot i kostym, här är det konform overall som gäller, Sendais färg är mörkblå. Forskningen är intensiv i varje del av den japanska whiskyindustrin, inget lämnas åt slumpen. Det är bra, oändligt bra. Sedvänja och tradition är ett elände. Skottarna vaknade upp ur sin slummer först på 1960-talet, 233