Pierre och Micaela del 3

PIERRE PAVLOV OCH MICAELA GUSTAVSSON Från Spanien till Värmland på fyra dagar del 3

I slutet av februari tog Pierre och Micaela farväl av den trygga och vänliga campingen i Tarifa som varit deras hemadress i flera månader. Tanken var att fricampa eller stå på ställplatser i staden under en vecka eller två. Därpå ville de följa våren norrut, längs den spanska östkusten, vidare till Frankrike och sedan i den riktning som kändes mest lockande.

Detta har hänt: I somras köpte Pierre Pavlov och Micaela Gustavsson sin första husbil, en Weinsberg CaraSuite 650 MF Scandic Edition. I september begav de sig ut i Europa för att slutligen landa så långt söderut det går att komma i vår världsdel – i spanska Tarifa. De är båda egenföretagare och sköter sina respektive verksamheter från husbilens boyta på elva kvadratmeter. Med på resan är också schäferhunden Alma. I förra avsnittet tog vi farväl av dem när de så smått planerade att bege sig norrut. Kanske till Schweiz. Att Europa skulle ”stänga” ner kunde ingen ana.

TEXT: ANN MELLBLOM BILDER: PARETS PRIVATA

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Snart började butiker, barer och restauranger stänga. Strax efter mitten av mars insåg de att det var bäst att skynda hem till Sverige. - Men vi hann uppleva såväl karnevalen i Tarifa som Gibraltar och europeiska fastlandets enda öken, berättar Pierre och Micaela.

Polisen knackade på Efter att ha lämnat campingen i Tarifa testade paret lite olika ställplatser och även fricamping. Under hela lågsäsongen hade ordningsmakten inte höjt på ögonbrynen åt de husbilar som ställde sig på tomma gräsytor eller var de hittade någon lämplig plats. - Men någonstans i samband med karnevalen blev det annorlunda. Jag antar att karnevalen är början på högsäsongen och då vill man ha ordning och reda i staden. En morgon när vi fricampade knackade det på husbilens dörr klockan åtta. Det var polisen som lät oss veta att vi inte fick stå där nattetid. De tog våra uppgifter och pratade om böter av oklar

Det var fest långt in på nätterna. Musiken fortsatte till både klockan fyra och klockan sex på morgonen. Låg vindarna fel, hördes det över hela stan, berättar Micaela.

Glädje, politiska budskap och sång bjöds det på under karnevalen i Tarifa. Partytält med barnunderhållning på dagen och DJ med dansgolv ända in på morgonkvisten.

Karnevalen i Tarifa var startskottet för våren och säsongen, så vi passade på att köra en tapasrunda.

summa. Det kändes inte så roligt, men än har vi inte fått någon bot så vi utgår från att det mest var en skrämselteknik, säger Pierre.

Karnevalsfest i Tarifa Karnevalen, den katolska festen som inleder den 40 dagar långa fastan fram till påsk, var en brokig tillställning. Årets tema var afrikanskt. Många hade klätt ut sig till djur. Andra hade målat sig mörka i ansiktet. - Det kändes väldigt konstigt för oss. Inget som hade fungerat här hemma. Man såg också att en del spanjorer reagerade och kände sig illa till mods. Bortsett från detta var det kul att få ha upplevt karnevalen. Det var fest långt in på nätterna. Musiken fortsatte till både klockan fyra och klockan sex på morgonen. Låg vindarna fel, hördes det över hela staden, berättar Micaela.

Coronan börjar märkas Lagom till karnevalen vaknade också stadens många caféer, restauranger, barer och butiker. Pierre och Micaela skyndade att unna sig en aptitlig tapas-runda i staden tillsammans med sina vänner Pär och Frida. Någon dag senare hade de siktat in sig på en speciell vinbar som såg lockande och mysig ut. Men tji fick de. Vinbaren hade stängt igen, efter att nyss ha öppnat. Den förklaring de fick var att man ”inte vill ha dit italienare med corona-smitta” och tog enbart beställningar för take-away. Efter det såg de allt fler butiker och restauranger stänga igen.

En snabbis på Gibraltar Nästa anhalt blev ”till utlandet”, det vill säga Gibraltar, den brittiska klippan längst söderut i Spanien. I månader hade de studerat den på håll. Nu skulle de trampa engelsk mark. - Läget var som det var, så det blev en snabbis, några timmar under en eftermiddag. Vi tittade på de många och lyxiga båtarna och hann ta en sväng i den botaniska trädgården. Flera av de fina butikerna hade redan hunnit stänga även där, men det var många som promenerade omkring på gatorna. Det konstigaste minnet var att köa framför rödljus och bom för att få komma in i landet och sedan gå över landningsbanan, säger Pierre. - Men visst var där kanonfint! Jag kan tänka mig att titta närmare på Gibraltar och framförallt klippan någon gång i framtiden, betonar Micaela.

Till Gibraltar flyger man inrikes från Storbritanninen. Så en resa till Spaninen behöver inte bli allt för dyr. Det första man möttes av i Gibraltar var de klassiska brittiska telefonkioskerna.

Linbanan upp till "The rock". Många säljare står efter vägarna och hävdar att linbanan är stängd, så man ska köpa privata turer istället.

Bara en bråkdel av alla de växthus vi fick beskåda i östra Andalusien.

Till Tabernas Från Gibraltar gick färden vidare österut, längs Spaniens sydkust. - Stor del av Andalusien var en underlig syn. Inte särskilt vacker. Så som vi kan se åker, intill åker, på slätterna i Sverige, var hela landskapet vitt av många tusentals växthus. Man vet ju att stor del av den sallad och de tomater vi ser i butikerna kommer från just Spanien, men jag hade inte tänkt mig att det skulle se så enformigt ut, säger Micaela.

Kursen var dock inte inställd på växthusodlingarna, utan på Tabernas, europeiska fastlandets enda öken. Ett säreget landskap och inspelningsplats för många filmer, inte minst westernfilmer och Game of Thrones. - Man kan välja att gå på ”turistsidan” eller på den andra sidan. Vi valde sistnämnda, som vi tyckte kändes mer som det äkta ökenlandskapet. Där traskade vi omkring i stort sett själva i det bergiga stenlandskapet, berättar Pierre. - Först efteråt förstod vi att det steniga och karga underlaget hade skavt bort de yttersta hudlagren på trampdynorna på Almas framtassar. Det kändes inte riktigt bra, säger Micaela med en lätt suck.

I karantän på en parkeringsplats Efterhand som ekipaget körde norrut, blev det allt glesare mellan bilarna. Stundom helt dött på de mindre vägarna kring småstäderna. Här och var noterade de glesa köer utanför livsmedelsbutiker. Folk som väntade på att få komma in och handla.

Söndagen den femtonde mars råkade de köra fel och blev stoppade av polis i

Höga berg och djupa dalar i Tabernasöken.

Under karantänen i norra Spanien fick vi stänga för fönster och krypa under filtar för att hålla oss varma. Lite värmeljus fick även bidra till att hålla fingrarna någolunda spänstiga. Platsen som vi tillbringade i karantän hade toatömning, gråvattentömning och påfyllning av färskvatten.

en liten by. ”Här gäller karantän”, sade polisen.

Pierre och Micaela visste detta, men hade blivit informerade om att det var först från måndagen den sextonde mars. Kommunikationen med poliserna skedde genom Google Translate. Få spanska poliser talar engelska. De blev lite ställda. Vart skulle de ta vägen? - Men poliserna var hyggliga. De förstod vår situation och försökte hjälpa oss att göra det bästa av den. De ledde oss till en stor parkering med service som färskvatten och tömning av toalett och gråvatten. Sedan manade de oss att stanna där i två veckor! ”Minst femton dagar. Har ni förstått? Annars riskerar ni straff!” - Vi tänkte att ”jaha, vi får väl stå här då”. Det mesta funkade, men inte elen. Det var kallt om nätterna och gasen var nästan slut. Vi ransonerade den till enbart matlagning och kylskåp. Vi fick värma oss med filtar och värmeljus och bjuda upp Alma i sängen. Hundar är bra på att värma människor!

Pierre och Micaela berättar att alla bilar stannades av polis. Detsamma gällde dem som var ute och promenerade. Alma fick bara rastas som hastigast på närmsta gräsplätt och endast en av dem fick gå till livsmedelsbutiken: - Det var en av de minsta livsmedelsbutiker vi någonsin sett och utbudet lämnade en hel del att önska. Man fick helt enkelt köpa det som råkade finnas. Lite pasta, vatten, någon kaka.

En lättnad att komma till Frankrike Efter fem dagar var de ordentligt utleda på tillvaron. Det var rejält kyligt och gasen sinade allt mer. De bad om lov att söka upp en bensinmack för att köpa gas. De fick tillstånd, men väl framme vid macken fanns ingen gas att köpa. - Vi gjorde det enda som kvarstod; gick till polisen och förklarade att vi måste få lämna byn, för vi hade ingen värme och ingen el. Till slut fick vi OK av polisen, men inte under vilka premisser som helst. Vi blev hänvisade att köra en viss väg, som ledde till en tunnel in till Frankrike. Framför tunneln stod två poliser och vinkade in oss, berättar Pierre. - Det var en lättnad att komma till Frankrike och därefter var det egentligen inga problem för ekipage som ville norrut till sina hemländer, säger Micaela.

Fyra dagars sträckkörning De sträckkörde från fredag till måndag. Emellanåt kände de sig lätt dåsiga, men vägarna var överlag bra och trafiken inte så tät som den brukar vara.

- Värst var det nog för Alma. Efter månader av långa härliga strandpromenader fick hon knappt komma ut. Hon blev uttråkad och gnydde dessutom över sina onda tassar, minns Micaela.

Ju längre norrut de kom, desto mer trafik. Redan i norra Frankrike var det betydligt mer rörelse än i Spanien. I Tyskland ökade den ytterligare och i Danmark ”kändes det nästan som vanligt”. De stannade bara för att sova. Chansade på att någon ställplats skulle vara öppen. - Helt fantastiskt! Kommunala ställplatser hade öppet, med fungerande service men obemannat och ingen som tog betalt. Eftersom vi anlände sent och åkte igen tidigt, tog vi kontakt och frågade hur vi kunde betala för oss. Vi hade ju faktiskt använt el. Vi fick svaret att det var OK utan betalning, berättar Pierre.

Noggrann dansk tull På sin hemresa genom ett mer eller mindre stängt Europa passerade Pierre och Micaela och fyra statsgränser. Två av dem var helt obemannade. När de skulle in i Tyskland sneglade tullen snabbt på passen. I Danmark tittade man mer noga. - I Danmark såg vi hur gränspolisen tog danska resenärer åt sidan för att kontrollera deras kroppstemperatur. Vi skulle ju bara resa rakt igenom landet, så vi slapp bli kontrollerade.

Väl framme vid den svenska gränsen var det bara att passera. - Vi kände oss rätt färdiga när vi väl var i hemlandet igen, men vi segade oss i varje fall till skånska Höör, där vi hade hittat en öppen ställplats. Vi sov, vaknade tidigt och sedan drog vi rakast möjliga vägen från Höör till Karlstad. Det gick fort från nordspanska gränsen till Värmland. Mindre än fyra dygn!

Självvald karantän Vetskapen om att de kunde vara smittade, gjorde att de satte sig själva i karantän i husbilen i några veckor. Först fram mot påsk vågade de umgås med sina familjer igen.

De har fått många frågor om hur det var i Spanien och hur svårt det var att ta sig hem genom Europa, men Pierre och Micaela vill starkt avdramatisera de problem de själva har haft: - I egen husbil, med mycket utomhusvistelse på avstånd från andra och egentligen bara kontakt när man besökte affären för att handla mat, har vi ju egentligen levt i karantän i ett halvår. Men visst är vi glada att vi lämnade Spanien i tid…

Vännerna Pär och Frida från Göteborg är kvar i Spanien. De berättar om avstängda stränder, stängda restauranger, att bara en i hushållet får gå och handla och om de många volontärer som ställer upp och hjälper till.

Husbilslivet fortsätter Att Covid-19 skulle ha satt ett snöpligt slut för deras år i husbilen, håller de inte med om: - Året i husbilen blir mycket mer än ett år. Vi har ju sålt vår lägenhet och har bara husbilen att bo i. Visst hade vi tänkt oss ett år på kontinenten och istället blev det ett halvår, men ett fantastiskt halvår!

De är överens om att husbilslivet ska fortsätta. Det minimala levernet där man slipper tänka på allt runt omkring. Det bekväma i att kunna röra sig fritt. Vakna en morgon, känna för att se en ny plats och bara förflytta sig. Dock hoppas de innerligt att södra Europa ska vara öppet och välkomnande igen till vintern: - Att övervintra på sydligare breddgrader har varit härligt. Här i Sverige hade det nog blivit lite instängt. Vi har vågat testa en annan sorts liv, som skiljer sig från det traditionella. Vi har lärt oss att vi inte måste vara fysiskt närvarande vid alla säsongsfiranden och födelsedagar.

Alma blev sliten och skadade tassarna i Tabernasöknen

Tid för ensamhet och eftertanke Livet på elva kvadratmeter fortsätter med andra ord för Micaela, Pierre och

Livet i husbilen fortsätter även hemmavid. Jobb, avslappning och självkarantän.

Om faran är över kanske det blir en tur till Tarifa igen till vinterhalvåret.

Alma. Eller? - Livet i husbil fortsätter, men vi är inne på att skaffa något mindre. Nu har vi gott om tid på oss att fundera och utforska vilken husbilsmodell som skulle vara den ideala för oss. När vi har kommit underfund med det, slår vi till. Under tiden jobbar vi på… fast kanske i lite makligare tempo. Någonstans känns det som att allt och alla springer lite saktare på grund av viruset. Man har mer tid för ensamhet och eftertanke. - Är faran över till vinterhalvåret, ger vi oss av igen. Kanske till Tarifa. Kanske inte. Kanske till södra Italien. Men just nu låter vi utvecklingen ha sin gilla gång. Vi sitter och väntar, inte bara vi utan stora delar av världen.