Åsa & Mikael - del 5

Ett år i Sunlight – åter i fädernelandet

Den 20 maj körde Åsa, Mikael och Jason över Öresundsbron och återförenades med fädernelandet Sverige. Dock inte utan förundran: - Under nio månader har vi kört över stora delar av Europa. Varit i nio olika länder och ingen har någonsin bett att få se våra pass. Därför blev vi ganska paffa när vi stoppades för identitetskontroll vid brofästet i Malmö. Vi var helt enkelt tvungna att bevisa att vi var svenskar, berättar Åsa.

Hon viftade stolt även med hunden Jasons pass, men den identitetshandlingen visade gränspolis och tull inget intresse för. Men låt oss knyta ihop berättelsen med där vi slutade sist: någonstans i gränstrakten mellan Italien och Österrike, högt uppe i bergen.

Nivåskillnader är charmen

Ekipaget valde att inte färdas på motorvägar. Dels för att slippa vägtullar, dels för att få se mer av landskapet. Ett bra val, konstaterar de. Fina landsvägar tog dem genom ett underskönt landskap med små pittoreska byar. - Lite mer nivåskillnader än om man väljer motorvägen, men nivåskillnader är ju liksom charmen med Alperna, kommenterar Åsa.

Tanken var att övernatta någonstans i Österrike, men Mikael höll foten på gaspedalen och Sunlight snurrade på så fint att de plötsligt befann sig i Tyskland.

Bröderna Grimms rika sagovärld

Den lilla sydbayerska byn Oberammergau, ett par mil norr om GarmischPartenkirchen, visade sig vara en riktig lyckoträff. Småstadskänsla, trots att orten bara har runt 5000 invånare. Typisk bayersk arkitektur kantade kullerstensgatorna. Många av husen var dekorerade med vackert målade bilder ur Bröderna Grimms rika sagovärld. Här fanns Hans och Greta, Rödluvan, Mästerkatten i stövlarna och flera andra välkända sagofigurer. Ekipaget stannade i två nätter, för att insupa den gemytliga atmosfären. - Visserligen befann vi oss i södra Bayern, men det var ändå något som andades Nordeuropa igen. Kanske det skummande ölet tillsammans med alla korvar och wienerschnitzlar, filosoferar Åsa, vi kände oss helt enkelt hemma!

Detta har hänt:

För snart tre år sedan köpte Åsa Hederstedt och Mikael Eriksson en Sunlight T69L. Känslan av frihet infann sig direkt och de började planera för ett sabbatsår. Ett komplett husbilsår runt om i Europa. I september lämnade de hemmet i Stockholm. Med ombord finns också hunden Jason. Vintern tillbringade de i södra Spanien. I februari började de sakta leta sig norrut, följande den spanska våren. Den första april passerade de gränsen till Frankrike och fortsatte in i Italien. Påsken firade de i Venedig. När vi lämnade dem sist, var de på väg in i Österrike.

Nivåskillnader - charmen med Alperna och att inte åka Autobahn.

Öresundsbron - snart hemma igen!

Hundpasset - av måttligt intresse... "Sagohus" - eller åtminståne med målade motiv ur Grimms sagor.

Årets vinhäxa

Resan fortsatte med siktet inställt på Rhendalen. Efter några övernattningar längs vägen kom de fram till Oberwesel. På den lilla stadens ännu mindre camping – Schönburg Blick – fann de parkettplats teatern Rhen och dess skådespel. Med husbilens nos bara femton meter från flodstranden betraktade de pråmar och kryssningsfartyg som navigerade på den omtalade vinfloden, och ovan hela sceneriet vakade slottet Schönburg.

De hade kollat in Oberwesel i förväg och visste att staden hade en festival den sista april, samma dag som vi firar Valborg. Det tyckte de lät spännande: - Weinhexennacht – vinhäxans natt – har både likheter och olikheter med vårt Valborgsfirande. Varje år koras en tjej från byn till årets vinhäxa. Ungefär som när vi väljer en lucia. Nu var det dags att kora en ny sådan. På en scen stod fjolårets vinhäxa och tjejen som skulle koras till årets vinhäxa. En krans överräcktes av förra årets häxa till årets häxa. Samtidigt brändes förra årets vinhäxa. Man hade gjort en symbolisk figur som man satte fyr på och lät brinna upp, berättar Åsa.

Efteråt firade hela staden. Borgmästaren höll tal, folk hade gått man ur huse och torget fylldes med festmat, tillhörande drycker, långbord och uppträdanden. Det var dans långt in på natten, lovar Åsa.

Ännu en vinfestival

Med vinhäxan färsk i minnet, tog ekipaget farväl av Oberwesel och styrde kosan mot Koblenz, där Rhen och Mosel möts. De fortsatte ner i Moseldalen. Stannade till i små byar längs vägen och hamnade omsider i byn med det kuriösa namnet Schweich. Här väntade ännu en vinfestival! - Ja, det låter nästan som om vi inte har sysslat med annat, skrattar Åsa.

Korv i alla dess former, vin i ännu fler former och ett ambulerande tivoli fyllde stadens centrum. Kul med överraskningar, men inte lika mysigt som i Oberwesel med sin vinhäxa, tyckte Åsa och Mikael.

En omväg genom Belgien och Nederländerna

Resan hemåt kunde gått snabbare. Åsa och Micke kunde valt Autobahn, men de valde andra vägar. - Även om vi tycker att vi håller oss på betryggande avstånd från stora städer som Köln och Düsseldorf, blir det ändå väldigt tät trafik på ringlederna, som går långt utanför själva städerna. Hetsig och stressig trafik är inte särskilt roligt. Har man ingen anledning att ge sig in i den, är det bättre att välja bort den. Vi tog istället omvägen om Belgien och Nederländerna, på betydligt lugnare vägar. Det kan vi rekommendera dem som inte har bråttom, säger Åsa.

Mitt i Ruhr-området

Efter avstickaren in i Nederländerna, korsade de åter den tyska gränsen och hamnade mitt i Ruhr-området. Stora industrikomplex, höga skorstenar, rök, sten och betong vart än de vände blickarna. - Det var en otrolig kontrast till hur vi hade upplevt landskapet kring Rhen söderöver. Det var inte första valet att

stanna där. Vi skulle bara rakt igenom. Vi hade hört om ställplatsen Greven Camp Marina, vid Ems-kanalen, inte så långt från Münster. Flera svenskar som vi mött under resan rekommenderade den. Vi åkte dit. Där var både fint och vackert med en bra restaurang precis intill. Ett bra ställe att vila ut på, men dock ingen mysig stad i närheten, menar Åsa.

Lugnt men regnigt i Stade

Stade är namnet på den tyska hansestaden fyra och en halv mil väster om Hamburg. Under trettioåriga kriget flaggade Stade svenskt i åtta år, från 1628 till 1636, då danskarna erövrade den strategiskt viktiga staden. År 1643 kom staden åter i svenska händer. Ett stormigt förflutet, med andra ord.

Betydligt lugnare nu när Åsa, Mikael och Jason kom dit. Elbe-kanalen flöt som vanligt lugnt och stilla genom staden. De vackra gamla husen hälsade vänligt på trion som hade slagit sig ner på ställplatsen, belägen nästan mitt i centrum. - Där hade vi gärna stannat längre, men så började det regna och såg ut att bli ihållande. Då blev vi rastlösa och gav oss iväg österut, säger Åsa.

Åter vid Östersjön ”Jaha, nu är vi här igen”. Det var känslan som infann sig när ekipaget åter skådade Östersjön efter nio månader med Atlanten och Medelhavet. Nu började de verkligen förstå att de var nära hemmet.

De stannade på Ostseecamp Glücksburg, som så många andra svenska husbilsfantaster har gjort. De åt sig mätta och belåtna på den närbelägna italienska restaurangen och beundrade det vackra renässansslottet mitt i sjön. Det är en sällsam vy, när de vita murarna och det röda taket speglar sig i vattnet. Lika sällsam idag som 1587, när slottet ursprungligen stod klart.

Skagen funkar inte

Efter att åter ha skådat Östersjön, styrde de västerut igen, in i Danmark. Planen löd Skagen. Men det är något med Skagen som inte funkar ihop med Åsa och Mikael. De vill dit, men stoppas av olika anledningar. Så var det på vägen söderut i september. I maj gjorde de ett nytt försök, men fastnade i Århus på CampOne Ajstrup Strand.

- Fräscht är bara förnamnet. Verkligen en jättefin anläggning. Vi slog oss ner där och vilade ut under några dagar. De som driver campingen berättade att de just nu håller på att gräva för att anlägga en pool. Nästa års projekt är bastu. Precis intill havet. Passade oss perfekt!

Efter Ajstrup fortsatte resan sakta men säkert i riktning mot Öresundsbron. När dess 7 845 meter var avklarade var det dags att möta den svenska gränspolisen. Välkomnandet kändes inte som det allra roligaste, men när ekipaget strax senare landade på Falsterbo Camping & Resort, skrattade de mest åt det hela.

Vackra Rhenfloden, med sitt omväxlande skådespel av pråmar, slott, lugn och rörelse.

Nu är det vi som skramlar in med husbilen

Från Skåne till huvudstaden valde de

Pittoreska Stade i Tyskland, några mil från metropolen Hamburg.

att följa kusten. Sydkusten, Österlen, Åhus, Blekingekusten. I Karlshamn, på Långasjönäs Camping, var de bara tvungna att stanna. - Av nostalgiska skäl, medger Åsa, för tre år sedan hyrde vi en stuga där. Vi satt på verandan och tittade på husbilsfolket. ”Det där ser ju rätt mysigt ut”, sade vi.

Det var där och då som de började ”suga på husbilskaramellen”. - Och nu var det vi som skramlade in på campingen i vår husbil, iakttagna av stughyrare på verandor!

I Kalmar träffade de vänner som de mötte i Spanien i februari. Därpå var det raka vägen till Stockholm.

Micke sin bostad i Stockholm. De gjorde sig också av med sina båda bilar. De kom alltså inte tillbaka till den härligt insuttna fåtöljen framför teven. - Allt vi äger står i ett par förråd… och så husbilen förstås. Den är vårt hem fram till slutet av oktober. Då ska vår nyproducerade lägenhet vara inflyttningsklar. Vi tecknade oss för den innan vi åkte. Vi har också stått i kö för en fast husbilsplats i Vaxholm. Det glada meddelandet fick vi i mars, när vi fortfarande var i Spanien. Vi ska bygga ett trädäck på vår plats i Vaxholm nu, poängterar Åsa.

Tillbaka till jobbet

Resten av sommaren förflyter som föregående nio månader. Det fria husbilslivet ska ta dem till Mora, där Pecuna ska installera ett nytt fönster i fordonet. På Gotland ska Åsa åter få krama om sina föräldrar. Sedan kommer vardagen… - Vi pratar om det ibland. Livet i Sunlight har varit ett liv i princip utan tider att passa. Nu ska man upp i tid, tänka till så man slipper köa i duschen och se till att ha matlåda med sig till jobbet. Men det kommer att gå bra! Vi gillar våra jobb båda två och det är ju faktiskt våra anställningar, tillsammans med vår sparsamhet, som har möjliggjort det fantastiska år vi lever nu, betonar Åsa.

Så länge vi har varit iväg!

En sista fråga: Hur kändes det att återförenas med familjen? Åsa tar sats innan hon svarar, man hör en lätt darrning på rösten: - Helt underbart! Jättemysigt att få umgås på riktigt med dem alla. Och lille Oskar, som har hunnit bli ett halvår nu. Det var en underlig känsla. För oss är han ju ”nyfödd”, men när man är sex månader är man inget spädbarn längre. Han följer saker med blicken och är vaken för det som sker i hans omgivning. När vi fick träffa Oskar förstod vi verkligen hur länge vi har varit iväg!

Det vackra renässansslottet Glücksburg.

Mysigt fiskeläge i trakterna runt Ajstrup och Århus.