Att de i tid må väckas

Att de i tid må väckas Frida Arwen Rosesund MÖRKERSDOTTIR FÖRLAG

Copyright © 2013 Frida Arwen Rosesund Mörkersdottir Förlag Omslag Anna Henriksson Tryck ScandBook Falun ISBN: 978-91-87015-17-5 ISBN e-bok: 978-91-87015-24-3

Till farfar John

Ho satans boning tänker på Och de fördömdas pina Hans blod av fasa stelna må Hans kraft av ångst förtvina Där masken gnager som ej dör Där elden ej ska släckas Ack Herre våra hjärtan rör Att de i tid må väckas ur Psalm nr 464 ur 1819 års psalmbok

Mars 1941

Något ont var på väg och Sofia hade sovit dåligt. Det knackade i väggarna under natten igen, hårdare än tidigare och hon visste att det var de små som ville varna. Sprickorna i timret blev allt större för varje år och genom hålen blåste de små på henne med sina jordstinkande andedräkter. Hon hade försökt täta med kåda men det hjälpte inte.

Ett bankande väckte Sofia och hon steg upp. Det stod en man vid hennes dörr med blicken flackande och irrande bakåt, som om han vore förföljd. ”Vill hon vara vänlig och släppa in mig?”

Sofia tittade närmare på hans ansikte och kände igen mannen men han ville inte möta hennes ögon. ”Vad gör kyrkoherden här mitt i natten? Jag som trodde vi var ovänner.” ”Jag har tappat… det gör detsamma. Något har hänt och hon är nog den enda som kan tro mig.” ”Jaså, nu duger en gammal käring. Jo, jo.”

Hans händer var brunfläckiga. Blicken irrade som en fluga och hon märkte att han försökte undvika att stirra för länge på hennes skraltiga stuga. ”Var det inte kyrkoherden som talade illa om mig i kyrkan?

Jag har nog hört mig för jag. Talade om hin håle och hans anhang. Varnade dem för mig?” De trodde att hon var farlig på något vis. Själv anade hon att de mest var rädda för sig själva och för vad som skulle komma att hända med dem. Hon såg bränder i vissas ögon, scharlakansfeber i andras. Det visade sig som små bilder i ögonvitan och om hon tittade riktigt noga kunde hon få sinnesförnimmelser av deras olycka.

7

”Det har hon missuppfattat. Hon blandar ihop mig med Magnevill.” Han mötte hennes blick en kort stund, men vände sedan ner den igen. Hon trodde honom inte men sa ändå: ”Kom in då.” Han gick in och satte sig på pallen, lade händerna under låren som om han vore ett barn. Sofia stoppade sin pipa och såg hur han grimaserade när hon började bolma. ”Det är förskräckligt.” Han kliade sig på kinden med ena handen som skakade. Sedan stängde han in den under benet igen för att få slut på skakningarna. ”Vill pastorn att jag ska dra ur han vad som skett?”

Han såg upp och blinkade. ”Jag har tappat min tro, förstår Sofia. En herde som har tappat sin tro, det är inte bra. Det var något som visade sig för mig, något ohyggligt.” ”Hin håle?” ”Det tror jag inte, men Gud har övergivit prästgården, det är ett som är säkert.” ”Är kyrkoherden säker på det?” ”Det var något annat. Och jag tänkte…”, han sneglade runt i rummet, ”att hon kanske kunde hjälpa mig.” ”Om han slutar tala i mjugg kanske jag kan hjälpa han.” ”Det går inte att klä i ord, hon måste följa mig till gården.

Kanske kan hon ta hand om det, veta hur man ska göra.”

Sofia betraktade honom och det kom för henne att det var blod han hade på sina händer.

8

Hilda

November 1940 Kapitel 1 Hilda drömde om honom igen. Om kalla läppar mot hennes kind, något blombladslätt som smekte magen, det vassa som tog sig in. Vem var han? Och varför fick hon aldrig se hans ansikte? Det brusade i Hildas öron när han sjöng för henne och dimman var tät. Tät som natten som omfamnade henne och gjorde andningen tung.

Hilda ryckte till, ögonen vidöppna mot ansiktet som skulle säga henne vem han var, men det enda hon såg i mörkret var broderns nattbleka kind. Det var torrt runtomkring och det fanns ingen man där som rörde vid hennes kropp. Det hade aldrig funnits, ändå måste hon iväg. Hon smekte över sin mage, kände rundningen och värmen, det rörde sig inuti, något spratt till som en fisk.

Hjärtat började bulta. Var det snart morgon? Natten låg mörk utanför och lillebror sov med jämna andetag och med ögonen öppna. Det var hans vana sedan spädbarnsåren. Hans ögonvitor var grå, med en spöklig glans i sig och han hade sagt till Hilda att han kunde se varelser om nätterna. Dem det talades om efter att mörkret lagt sig och dem det viskades om i hemlighet. Det var bara för henne han berättade om synerna, deras far tillät inte sådant prat. Då fick han grymma ögon och ur munnen kom tal om Djävulen.

Det var dags. Hilda undrade om lillebror såg henne när hon steg ur utdragssoffan. Hon blev för ett ögonblick svag i magen när hon betraktade hans vilande huvud mot kudden. Hon ville lägga sig bredvid honom igen, sluta hans ögon försiktigt och höra hans snusande andetag i sitt öra. Ville vakta hans steg när de gick ute tillsammans, bära honom när han blev trött.

11

Men på denna vandring fick han inte följa med och det gjorde ont i henne.

Golvet var kallt mot fötterna när hon tassade iväg för att hämta packningen. En hel dag hade den legat gömd i vedlåren, under vedträn och damm och hon var noga så att inget ljud hördes när hon stängde till om gömstället.

Ränseln var fylld till brädden med sådant hon kunde komma att behöva: yllekofta, kängor, finvantar och mössa; kam, nål och tråd och så bröd som hjälpen Asta hade bakat. Hilda stannade upp för ett ögonblick och betraktade den bonad som satt ovanför vedlåren. Den hade suttit där så länge hon kunde minnas och var sliten i hörnen och dammig. ”Jag och mitt hus vi vilja tjäna Herren”, stod i sirliga bokstäver med en broderad bild av en stuga med en kvinna som satt och bad i fönstret. Orden hade alltid gjort henne fundersam som barn, och hon hade undrat om hon tjänade tillräckligt.

Numera fnös hon åt bonaden och var glad att slippa se den mer. Som om den alltid påminde henne om hennes brist på tron och om att hon inte var den rättrogna flicka hennes far önskade att hon var. Inbillade sig att hon var.

Samtidigt sved det i henne av skuld över att hon lämnade brodern och fadern. Skulle hon gå in igen, krypa ner till lillebror och svälja sin rädsla? Men så ryckte hon blicken från bonaden. Det gick inte att tänka bakåt, steget var taget och hon var redan på väg.

Hilda visste inte hur många timmars vandring hon hade framför sig, men hon skulle hitta goda människor. I den lilla byn med de stora skogarna måste det finnas ett ställe där hon kunde gömma sig från sin fars vakande öga. En god själ som kunde hjälpa henne med bördan.

Så smög hon ut, stängde dörren försiktigt bakom sig. Den knirkade avslöjande, fadern hade inte smörjt gångjärnen på länge. Alla dessa saker som inte blev av, tänkte hon, inte sedan modern gick bort. Det brände i Hildas bröst när hon tänkte på sin mor, och saknaden efter henne var större än någonsin. Nu hade hon verkligen behövt henne.

12

Huset stod stilla och avvaktande bakom henne när hon lämnade det. Det röda vackra träet, de gnisslande fönstren, bulan i golvet i hallen som blev större för varje år. Vad dolde sig därunder? Något som växte i hemlighet? Hildas lillebror som talade om gastar som levde under husen, spöken av barn som dött alldeles för tidigt. Hon ville inte att det som växte i henne skulle gå ett sådant öde till mötes.

Sorgsamt betraktade hon deras egen storsten, där de lekt om vintrarna under uppväxten, hoppat och lekt och skrämt slag på sina föräldrar, hon och kamraterna. Hur de åkt höskrinda utefter vägarna, sprungit och gömt sig för ilskna prästfruar. Hennes barndoms landskap som hon nu abrupt lämnade. Det stack till och skapades ett hålrum inuti som satt kvar långt efter att hon lämnat huset bakom sig. ”Jag kommer tillbaka”, viskade Hilda och hoppades att lillebror hörde det i drömmen.

Vägen gick förbi Jönshyttan där det fortfarande fanns spår efter en medeltida väg. Hilda och Olga hade lekt där många gånger som barn, smugit bland ruinerna av det gamla gruvfogdehuset, letat grodor i bäcken och samlat slaggsten. De hade även sett mycket som de inte kunnat förklara, vita skuggor som svept förbi sena sommarkvällar, som om älvorna dansade över ängarna. Nattetid hade hon aldrig varit där, och hon gruvade sig för att behöva passera stället. Hon knöt armarna om kroppen och försökte ta så tysta steg som möjligt. Innan flykten var hennes största farhåga att någon människa skulle få syn på henne, nu var hon snarare rädd att oknytten eller gastarna skulle se henne komma gående. Månens sken gav vägen ett blekt ljus, stenarna och gruset skimrade till då och då och hon var glad att det inte fanns snö ännu.

När hon passerade hyttan försökte hon att inte se åt sidorna, men blicken drogs ofrivilligt mot de gamla hyttplatserna och det luktade rök utan att det fanns någon mila i närheten. De sista milorna hade brunnit här långt innan hon föddes. När hon var liten talade de om en silverskatt som låg gömd under marken och som vaktades av underjordens makter.

13

Hon log åt att hon hade trott på det som barn, hur hon och Olga sprungit runt och grävt i ruinerna av den gamla hyttan.

Hur de fått jord under naglarna som gjorde ont. Så sorglöst livet hade tett sig på den tiden. Visst hade hon varit rädd för de väsen som rörde sig i skogen och som hennes farmor talat om på kvällarna för att de inte skulle ge sig ut sent. Men det fanns en spänning i rädslan och inte som nu då rädslan endast var av ondo. Och visst hade hon varit rädd för far som liten, men inte lika skräckslagen som hon var sedan hon upptäckt det obegripliga. Fadern talade mycket om att leva sitt liv rent och fläckfritt och att vara en god medmänniska, kamrat och gudstjänare. Hon hade snällt gått och läst i Säter och konfirmerat sig. Hon mindes fars stolta ögon när hon stått där framme och hur rödögd han varit. Det var första och enda gången hon sett sin far gråta. Men hon hade aldrig begripit tron hennes far ägde, efter konfirmationen hade hon bara känt sig tom inuti, som om hon förväntat sig något mer som inte kom. Hon hade burit silverkorset runt halsen, men den dag hennes mor dog i barnsäng tog hon av sig det, gömde det längst inne i linneskåpet och ville aldrig ha på sig det mer. Fadern hade haft nog med sin egen sorg för att undra var hennes smycke tagit vägen.

Hilda sneglade mot bäcken som rann, svart nu om vintern och hon tänkte på de tänder hon tyckte sig ha sett som barn i vattnets djup, bortglömda avbrutna tänder från någon som inte längre fanns i livet. Men det var längesedan, numer var hon vuxen och förnuftig och visste att det inte samlades tänder i vattendrag. Doften från de osynliga milorna var stark och det steg en rök från den gamla hyttruinen. Bara dimma, sa hon sig och ökade takten. Det var ingen idé att jaga upp sig redan, då skulle hon aldrig orka med hela sträckan. Hon måste spara på krafterna.

I det skugglika gråa kunde vad som helst bli till rörelser och hon hetsade alltid upp sig nattetid då hon var tvungen att besöka dasset eller gå upp för att dricka vatten. Då kunde hon komma springande med andan i halsen, och hoppa under täcket till lillebrors stora förtjusning. Han tyckte det var roligt att se 14

henne uppskrämd. Skrattade så han kiknade. Trygga lillebror som var liten och borde vara räddare än hon. Nu fanns han inte vid hennes sida men hon var samtidigt glad över att han låg i säkerhet inne i kammaren under täcket.

En sista gång vände hon huvudet mot bäcken och då såg hon en rörelse. Det såg ut som ett huvud som steg upp ur bäcken, ett par breda axlar och så stillnade bäcken helt och något följde henne med blicken. Hilda frös i steget, sedan sprang hon, andningen stannade som när man hoppar i alltför kallt vatten och benen rörde sig av sig själva. Luften blev med ens kyligare, lederna stelnade och hon ville vända tillbaka, springa in och lägga sig under täcket igen men nu var det för sent. Hon skulle aldrig kunna gå tillbaka samma väg igen. Det är han som tar tänderna, det är han som tar tänderna, det är han som tar tänderna. Orden ekade i Hildas huvud medan hon sprang. Och hon kände hur den lilla i magen knep åt och det värkte och molade.

Det brann i halsen och bröstet och hon måste sakta in på stegen. Hon drog ett djupt andetag för att få tillbaka syre i kroppen och stannade upp och lyssnade med alla sinnen på helspänn. Det var tyst i skogarna, endast ett välbekant susande när vinden svepte genom granarna hördes. Det kom duggande stänk från himlen. Hon hade sett i syner, inbillat sig, det var drömmens fel och tankarna på tänderna i bäcken.

Men hon vågade inte se bakåt och nu gick hon på, bestämt och riktade blicken rakt fram och ner i grusvägen. För varje steg kom hon närmare sitt mål, hon måste tänka så, ett steg i taget, närmare och närmare och aldrig se sig om, aldrig se tillbaka. Det måste gå, om morgonen skulle hon få hjälp.

Hon frös om ryggen där hon gick, som om någon fanns nära och kylde kroppen. Armarna var spända och axlarna stela. Hon satte händerna i armhålorna som hennes far visat henne en gång och det kändes något tryggare att hålla om sig själv på det viset.

Det tryckte i brösten och ömmade, de hade växt den senaste tiden och hon hade hört av Olga att mjölkproduktionen kunde komma igång tidigt under graviditeten. För några dagar sedan provade hon att trycka på bröstet för att se om något sipprade ut, 15

men det enda som kom var blod och det röda var så skrämmande att hon genast slutade. Hon ville inte att fadern skulle se hennes nedblodade undertröja så hon hade gömt den under madrassen och tänkt tvätta den när hon fick tillfälle. Det slog henne att den låg kvar där, hon hade glömt. Det gör detsamma, tänkte hon. Förmodligen skulle de inte hitta den ändå.

Hon tänkte på det som rörde sig därinne. Bördan. Kanske skulle den komma ut outvecklad? Som grannens trillingar. De var för små vid födseln, hade kvar simhud mellan fingrarna och med skallar som inte var hela. Läkaren hade sagt att de var ofullgångna, men fadern hade talat om häxfödsel, simhud mellan fingrarna var inget annat än Djävulens barn. Trots att man slutat prata om häxor flera hundra år tidigare.

Bördan hade kommit till henne smygande, som den svarta kräfta som dödade människor i trakten. Den växte i henne och snart kunde hon inte dölja bukens kula längre. Hon hade hört om flickor som tagit hjälp av strumpstickor och giftiga bär, men hon var rädd för att sjukdomen eller rentav Döden skulle ta henne om hon skadade sin kropp.

Hur bördan kommit dit kunde hon inte begripa. Inte för att hon var helt tappad bakom en vagn, nog kände hon till och hade läst om hur kvinnor blev gravida och varningarna från fadern att inte vara ensam med unga män hade hon tagit på stort allvar. Hon hade lytt hans råd och aldrig låtit en man komma nära. Ändå växte den lilla i henne.

Hon lade handen på magen, trots oron kunde hon inte låta bli att undra vem det var som fanns där, hur barnet skulle komma att se ut och på något vis kände hon kärlek till det, även om det var en ambivalent kärlek som ibland gränsade till avsky.

Hon kunde känna hur den rörde sig, sparkade mot den tunna magväggen, tryckte på blåsan och ibland kändes det som om den knep med vassa klor så att det sved när hon kissade. Om nätterna inbillade hon sig att hon hörde dess skrik inuti, en liten röst fylld av ångest och kval.

Men en ofödd kan inte skrika, en ofödd har ingen röst.

Olga hade gått före, visat Hilda den väg som hon själv skulle 16

gå om hon inte valde annorlunda. Olgas mage hade växt, och Olga hade gråtit, sagt att hon var oskyldig och Hildas far hade ryat om den ogudaktiga väninnan och förbjudit Hilda att träffa henne mer. ”En slyna som springer på byn bland karlfolk”, hade fadern sagt och spottat på marken. Hilda hade betraktat den bruna spottloskan och sett sin framtid däri om hon inte funderade ut ett sätt att fly sitt öde, samma öde som hade drabbat Olga, bara att det ännu inte syntes på henne själv. Den senaste tiden hade fadern varit mer retlig än någonsin och varje gång han såg på henne var hon rädd att han skulle se vad det var hon dolde. Vid matbordet fick hon ibland sådan panik att hon inte kunde äta, vilket förvärrade saken ytterligare eftersom han då kunde börja fatta misstankar över det. Hennes kropp var ständigt spänd och hon började få värk i både axlar och nacke. Även magen gjorde ont eftersom hon var tvungen att trycka in den med hjälp av trånga byxor. Ett tag hade hon även provat att ha korsett men det blev alldeles för obekvämt.

Hilda hade noga tänkt igenom sina val, blev hon kvar skulle hon lägga skam över familjen och även om de kunde dölja det för omvärlden ville hon inte se sin fars onda blick vid ett avslöjande. Hon ville finna någon som kunde ta hand om den lilla och kanske kunde hon sedan återvända hem. Hon skulle leta efter en kvinna som bodde ensam, en kvinna skulle inte döma henne som männen gjorde. Olga hade talat om byn Norbo, där människorna levde ett fritt liv, där man fick vara den man var och att det nog fanns kvinnor där som kunde hjälpa henne. Det låg också tillräckligt långt bort från Dalkarlsnäs men ändå så pass nära att det inte skulle bli besvärligt att gå.

Ränseln hängde tung över axeln, magen molade. Blåsan tryckte på, det var den lilla som nöp henne igen. Hon hukade sig, drog upp kjolen och lät det gula strila ner mot marken. Den här gången sved det inte. Hon tog ett löv och torkade sig och reste sig sedan för att fortsätta sin vandring.

17

Kapitel 2 Hilda såg de vaktande bergen som skymtade i fjärran, betraktade konturerna av de svarta träden mot den mörka himlen och synerna gjorde henne ännu kallare, både i kroppen och till sinnet. Hon passerade en sjö efter vägen, en stilla dimma rörde sig över vattnet och vid kanten av sjön på andra sidan syntes ljus från en stuga, ett litet men synbart sken av mänsklig närvaro. Det gjorde henne tryggare, det fanns människor och värme omkring henne och hon var inte helt ensam i världen.

Vassruggen var vissen nu, bara bleka spröt som stack upp på måfå ur vattnet. Och så tystnaden, den som alltid var närvarande men som blev starkare på natten. Det enda hon hörde var prasslet från vinden som smekte det vissna gräset. Gruvområdet skymtade förbi, där skulle hon aldrig våga sätta sin fot, de gamla gruvhålen var dåligt utmärkta. Som liten hade hennes far visat henne den ödekyrkogård som låg i närheten av gruvområdet, han berättade för henne om de gamla anfäderna som låg under marken och han sa att det funnits ett kapell på platsen men som senare ersatts av Silvbergs kyrka. Hilda mindes att hon som liten undrat om de kunde titta på sina gamla släktingar, eftersom de ändå bara låg där under marken, kanske de kunde ta fram dem och se om de kände igen dem? Far hade blivit vred då, sagt att det var ogudaktigt att tala på det sättet och att hon skulle lära sig att respektera de döda. Hilda förstod inte hans vrede, frågan hade bara uttalats i ren nyfikenhet. Senare, när hennes mor dog hade gravläggningen kommit så smärtsamt nära och hon tänkte ofta på att modern låg där nere under marken intill kyrkan i Säter och undrade hur hon såg ut. Tankarna fick henne att fundera över sin egen död och 18

hon tänkte att hon inte ville att hennes kropp skulle gömmas under marken för att aldrig mer komma upp igen. Hellre ville hon bli bränd till aska och strödd för vinden, över sin barndoms marker eller över sjön Ljustern i Dalkarlsnäs. Om hon hade en själ trodde hon att den skulle trivas bättre där än att vara fast under marken på någon kyrkogård. Men när hon berättat om sina tankar för fadern hade han inte förstått henne. ”Du ska vara beredd att återuppstå på den yttersta dagen då Jesus kommer tillbaka. Då måste din kropp finnas kvar, vara intakt. De som bränner sig till aska, de kommer aldrig kunna uppstå igen.” Så hade far sagt till henne och hon försökte lyssna och tro, men det fanns ett skavande tvivel i henne som sa något annat. De hade fortsatt ta sina promenader till Silvbergs kyrka, även efter moderns död och hennes far hade talat om Gud under de där promenaderna, så mycket att Hilda till slut hade börjat undra om den där guden verkligen fanns. Han var så motsägelsefull, å ena sidan god och å andra sidan en straffande makt. Hon såg ofta i fars ögon att Gud skrämde honom, han var ofta rädd för att handla fel, att tänka fel och höll ständigt reda på henne och brodern för att se till att de inte vredgade hans gud. Det gjorde att hon tvivlade än mer.

Vägen genom skogarna var som Hilda mindes den från sin barndom, men de vandringar hon gjort med sin far hade ägt rum dagtid eller på morgnarna, helst under vårar och somrar då ljuset låg högt över nejden och det fanns värme i luften.

Hilda tänkte på brevet hon lämnat på sin huvudkudde, där hon förklarat för sin far att hon drabbats av en synd, närmare än så kunde hon inte beskriva det oförklarliga, men att hon måste bege sig bort för att ta hand om det, lösa sitt problem och att hon tänkte på dem och att de inte skulle oroa sig för henne.

Länge hade hon stått och tvekat över vad hon skulle skriva, vilka ord kunde hon använda för att inte få honom att tro att det var fara för hennes liv?

Hon hoppades att hon en dag kunde komma tillbaka och att han då skulle förlåta henne. Att han förstod varför hon varit tvungen att handla som hon gjorde och att 19

det till syvende och sist var hans ilska hon var rädd för.

Skogen viskade till henne där hon gick, men det var ingen trygghet hon kände, skogen var svekfull, det slog henne nu när hon var ensam i natten. Om dagarna, i tryggheten, i ljuset och värmen bjöd skogen på en trolsk värld full av under och godhet. Om natten hade den ändrat skepnad, blivit grymmare, ondare, mer hemlig. Vad som helst kunde dyka upp när som helst. Blev det kallt kunde skogen inte värma henne, träden skulle stå där stilla och betrakta hennes kamp, men de skulle inte göra något för att hjälpa henne. Skogens djur var inte hennes vänner, de var lika rädda för henne som hon var för de djur som kunde skada, som hade vassa tänder och stora rovdjurskroppar. Skogens väsen, de gamla andar som befolkade skogarna och hade gjort det sedan urminnes tider, inte heller de hade något att vinna på att vara goda mot en människa, de drevs av sina egna begär och planer. Hilda önskade att hennes bror funnits nära henne, han som kunde se dem hon inte såg, som kunde förvarna, som inte var rädd. Han som alltid sträckte på halsen och lyssnade mer intensivt när deras farmor berättade om den gamla folktron, medan hon själv drog sig tillbaka, in i sitt skal, ville inte höra, höll för öronen. Älskade bror, om du hör mig, skydda mig från skogens faror.

Vägen gick upp på en höjd och Hilda undrade om hon gått fel, om hennes minnen från förr hade svikit henne. Hon mindes inte platsen från tidigare vandringar. Hon stannade upp, vädrade som ett djur, försökte hitta vägledning i stjärnorna, men det gav hon snart upp, hon hade aldrig förstått faderns instruktioner. Hon blundade och kände efter i kroppen var hon befann sig, åt vilket håll som kändes rätt och visste med ens att hon gått fel. Hon skulle tillbaka, hon hade vikit av från vägen för tidigt, nu var hon på väg mot byn Gustafs och det var inte dit hon skulle. Hur många timmar extra skulle hon få gå på grund av det här? Och hur hade hon kunnat vara så ofokuserad att hon svängt fel på den väg hon så många gånger gått? När hon tänkte efter var sjön hon passerat också fel, den kom för tidigt, skulle komma senare och ha en annan form.

20

Det var tungt att vända om och ett ögonblick övervägde hon om hon skulle fortsätta ändå, ta en annan väg, gå rakt igenom skogen åt det håll som var rätt. Men hon slog det snart ur hågen, hon kände inte stigarna här och risken fanns att hon skulle förirra sig helt. ”Håller man sig bara till de större vägarna och inte viker av på stigar man inte känner till är man trygg.” Så hade hennes far sagt och när hon mindes orden var det nästan som om han gick bredvid henne och talade. Så gick hon tillbaka, förbi sjön igen och hon förstod inte att hon inte hade reagerat tidigare. Men allt var så svart och så olikt de ljusa sommardagarna.

Hur skulle nästa sommar se ut, var hon ens vid liv då? Hon skulle ha fött barnet, men var befann hon sig? Blev det en flicka eller pojke? Blev den lik henne? När barnet kom ut hoppades hon få svar på vem fadern var, kanske skulle hon komma att minnas en händelse hon just nu inte kände till. Eller var det rent av en jungfrufödsel? Ett nervöst havandeskap? Var barnet ett stenfoster? I en av moderns gamla böcker hade hon läst om kvinnans sjukdomar, sådant som kunde hända vid en graviditet och hon hade flera gånger undrat om någon av diagnoserna stämde in på henne. Jungfrufödsel var knappast något som läkarvetenskapen tog upp, däremot fanns det nervösa havandeskapet, där kvinnan inbillade sig att hon var gravid, som en skengravid tik som byggde bo och fick mjölk. Och så det förtvinade stenfostret, det som utvecklades i äggledaren och sedan skrumpnade ihop och fanns kvar i kroppen många år.

Länge hade hon hoppats på det nervösa havandeskapet, men hon vågade inte chansa. Hon rös till när hon tänkte på beskrivningarna och de otäcka bilder av dissekerade foster som illustrerade texterna. Även om boken hade fyllt henne med avsmak, kunde hon inte låta bli att titta i den då och då, ibland så ofta som varje kväll, som för att hitta orsaken till graviditeten där, mellan raderna i den tunna boken.

Efter några timmars vandring var Hilda trött och törstig, hon tog upp brödet ur ränseln och tuggade samtidigt som hon gick.

21

Brödet var inte längre färskt, det hade legat i vedlåren tillsammans med packningen och det mjuka hade hårdnat, tuggorna var torra och gjorde ont att svälja ned.

Hon gick och vägen såg likadan ut för varje steg. Hon väntade på att hon skulle se något hon kände igen, hoppades att snart befinna sig vid Silvbergs kyrka i byn Grängshammar och därifrån ta sig till Norbo. Kanske skulle de hitta henne ihjälfrusen efter att hon gått vilse, tänkte hon och ökade på takten. Om hon bara höll kroppen igång skulle nog inte kylan ta henne. Den var än så länge inte så sträng, värre hade det varit om hon väntat till december med att ge sig av. Novemberkylan var rå, medan december var torr och bister. Vila eller sova en stund gick inte för sig, som hon tidigare tänkt, det var bara att röra på sig som gällde.

Efter en lång nedförsbacke vek träden bort och slätten öppnade sig och visade upp ett litet samhälle. Nog måste det vara Grängshammar? När hon närmade sig allén med sina lövlösa knotiga grenar kunde hon skymta Silvbergs vita kyrka till höger med bergen i bakgrunden och hon visste att hon var rätt.

Den såg ut som hon mindes den, en liten, åttakantig kyrka, en av de vackraste hon sett. Hon andades lättat ut, nu kunde det inte vara många kilometer kvar till Norbo. Hon passerade gamla bruksruiner, fadern hade berättat att bruket hade funnits sedan 1500-talet, men lagts ner i slutet av 1800-talet och nu var det bara stora tegelväggar utan innandöme kvar. Ulfshyttan hade nu tagit över verksamheten, det var inte lönsamt med flera bruk i bygden.

Byn var inte stor; vid nästa vägkorsning svängde hon av till vänster och styrde stegen mot Norbo.

Det måste vara morgon snart, hon kände det i hela kroppen, hur den började protestera efter att ha fått för lite sömn.

Sträckan mellan Grängshammar och Norbo var för Hilda okänd, men hon visste att det bara var att följa vägen så skulle hon komma fram.

22

Kapitel 3 Hon hade gått flera kilometer när hon fick syn på den, en stuga mitt ute i skogen. Det var ännu en bit kvar till byn, men det var som om något drog henne till stugan och hon fick en upprymd känsla i kroppen som måste tyda på att hennes intuition att gå dit var rätt.

Doften av rök spred en trygg känsla i hennes kropp, hon mindes sin barndoms vandringar med fadern ute i skogen, då de hälsade på skogsarbetare som levde där. De var alltid vänliga och bjöd på starkt, beskt kaffe som Hilda grimaserade åt, men som värmde gott i magen.

Stugan var ett bra gömställe från nyfikna blickar. Den låg inbäddad bland stora träd, såg bastant och välbyggd ut och det lyste svagt av ett eldsken inifrån stugan och hon hörde viskande röster någonstans i närheten. Hon såg sig omkring i dunklet, men kunde inte urskilja någon människa. Granris att torka fötterna på låg i en hög på farstubron. Hon trampade av sig leran från skogen på kvistarna, och sedan knackade hon på dörren. Upprymdheten i henne ökade, det var ett äventyr hon var ute på, något i detta osäkra gav henne en kick. Hon kände en bekant doft av trä och tjära. Det var alldeles tyst bakom dörren, men hon hörde fortfarande de små viskningarna utan att kunna urskilja orden.

Så gled dörren tyst upp och ett blekt kvinnoansikte framträdde, hon var inte många år äldre än Hilda och bar en vit särk, håret var mörkt och tovigt och ögonen frågande. Allt med henne tycktes stort, hon var lång, hade runda former och stora händer och fötter. ”God morgon, förlåt att jag stör er, men…” Orden tog med 23

ens slut, vad hon skulle säga när någon väl öppnade hade hon inte haft en tanke på. Hon var inte van vid att be främmande människor om hjälp.

Kvinnan log och bjöd Hilda att stiga in i kammaren. Vid sängen längre in stod en kopia av kvinnan som öppnat, och hennes ansikte sprack upp i ett identiskt leende. Hilda tog ett försiktigt kliv in och var nära att svimma av tröttheten som plötsligt övermannade henne, innan en av kvinnorna drog fram en pinnstol. Hon satte sig och det började flimra för ögonen. Den ena kvinnan höll fram en emaljmugg med vatten. ”Lia”, sa hon och Hilda förstod först inte vad hon menade. ”Lia”, upprepade hon, ”jag heter Lia och det här är min syster Märta.”

Hilda tog en klunk av vattnet som smakade järn. Vätskan fick hennes sinnesintryck att klarna. Det högg till i magen, som om den som bodde därinne försökte påminna henne om att de behövde hjälp. ”Hilda”, sa hon och höll en skyddande hand över magen.

Med en synkroniserad rörelse vände båda systrarna sina blickar mot magen och log. Sedan tittade de på varandra och nickade. ”Jag ser att hon är gravid. Som vi”, sa Märta och nu upptäckte Hilda att deras storvuxenhet berodde på att de var gravida, båda två. ”Jag letar efter någon som…” Hilda kom av sig, hur skulle hon kunna ta hjälp av två kvinnor som befann sig i samma situation som hon själv? ”Hon kan ta vår morbrors säng”, avbröt Lia och pekade in mot kammaren där en lop med rödlila tageltäcke och smutsiga kuddar skymtade. De tog henne i armarna och ledde henne in i kammaren. Deras grepp var hårt och bestämt och Hilda förvånades över hur lätt hon hade fått hjälp. Som om det var hon som hjälpte dem genom att bara dyka upp. Som om de väntat på henne. Med tanke på storleken på deras magar måste de vara lika långt gångna som henne själv.

När Hilda sjönk ner i sängen kände hon en dov lukt av smuts och damm. Hon kände sig inte bekväm med att ligga i en okänd 24

mans säng. Lia skyndade sig att tillägga: ”Vår morbror är död, så nu är sängen hennes.” Hon log återigen och Hilda rös till. Att le samtidigt med sådana ord. Lia satte sig intill Hilda på sängen och drog täcket över henne, långt upp till hakan. ”Hon får stanna här så länge hon vill, ända tills barnet är fött.” ”Tack”, viskade Hilda och tänkte att allt var som det skulle, men samtidigt långt därifrån. Skulle de inte fråga henne saker?

Undra vem hon var? Kjolen och strumporna var fortfarande våta och kylde hennes ben. Det gick rysningar upp längs benen och uppför ryggraden. Hon började lirka av sig kläderna under täcket, men det var svårt eftersom Lia satt på sängen och tyngde ner. ”Är ni också…?” sa hon och nickade mot den buktande särken. ”Nu ska hon sova”, sa Lia och klappade på täcket. Hilda lät kläderna vara och blundade för att kvinnorna skulle lämna henne. Efter en stund gick de ut och Hilda tog av sig det våta och tryckte täcket hårt mot kroppen, lindade det under fötterna för att stänga ute råkylan. Kroppsvärmen gjorde sitt och hon somnade in.

Det blev en orolig sömn, hjärtat slog hårt i bröstet och huvudet värkte varje gång hon vaknade till. Även om hon inte hade sovit på hela natten, var det svårt att få ro i kroppen och hon vaknade flera gånger av att hon sparkade till i sömnen.

Hilda vaknade av att tvillingarna pratade, men hon kunde inte se dem. Först hade hon svårt att orientera sig och när väl minnet kom tillbaka om nattens flykt och mötet med systrarna, önskade hon att allt bara var en mardröm. Gårdagens känsla av upprymdhet hade försvunnit och ersatts av en krypande rädsla.

Hon satte sig upp och betraktade rummet. Väggarna pryddes av tavlor med naturmotiv: änder, rävar och skogssjöar. På en hylla stod en liten samling slitna böcker. Gardinen för fönstret var av vit spets, men hade grånat och söndrats med tiden och 25

hängde som en trasa. På ett bord låg ett gulnat exemplar av Falukuriren från september 1939. Det fanns inga kristendomsmotiv så långt ögat nådde och det var Hilda glad över, de hade alltid gjort henne vemodig. Duken över bordet var svart och randig, några gamla dockor med elaka munnar satt i rad på en liten soffa. En leksaksand med vingarna avslitna stod på golvet och såg malplacerad ut. Möblerna var från gamla tider, ett skåp med texten Anno 1857 lutade sig ut från ena hörnet, som en stor svart vaktande ande. Det hade hänt saker i detta rum, saker som inte var av godo. Det var något som strömmade ur väggarna, vibrerade i luften och om hon ansträngde sig kunde hon känna att en stor sorg och vrede länge hade bott i rummet. Är det här jag ska tillbringa mina kommande månader, mitt ute i skogen med dessa kvinnor? tänkte hon för sig själv och tanken skrämde henne, samtidigt hade hon inte många val. Och sedan – vad skulle hända sedan?

Hilda avbröts i sina tankar av att Märta kom in i rummet med ett fång grankvistar i sina armar. Hon lade dem på bordet bredvid tidningen, trollade fram en vas ur hörnskåpet, sedan försvann hon ut i köket och kom efter en stund tillbaka och placerade omsorgsfullt kvistarna i en vacker komposition. ”Det växer inga blommor i november”, sa hon med blicken stadigt fäst vid kvistarna, ”de är döda nu. Men granen lever.”

Hilda betraktade hennes allvar, hon hade ett helt annat vemod i rösten än sin syster, trots att de var så lika varandra. ”Som hon och barnet.” Hon pekade mot Hildas mage och det spratt till därinne. ”Vadå?” ”Levande.” Hon plockade med kvistarna en stund, innan hon nöjd med sitt verk slog sig ner på Hildas säng. Det knarrade till när hon satte sig. Hilda betraktade kvinnans ansikte, som också var Lias ansikte. Det som skiljde dem åt var kläderna: Märta bar skjorta och byxor och Lia kjol och blus. Och så rösterna, vemodet i Märtas som saknades i Lias. I övrigt var de så lika som bara tvillingar kan vara. ”Hur långt är du gången?” frågade Lia. 26

”Och vem var han?” ”Det fanns ingen.” Det skrämde henne mest av allt, det skrämde henne mer än tankarna på själva födseln och faderns vrede. ”Låt mig känna”, sa Märta och tecknade åt henne att blotta magen. Den var rund, mest nertill och lite hård. En varm stor hand mötte Hildas frusna hud. Det rörde sig inuti henne, som om den försökte fånga handen som letade. ”Fyra månader tills det är dags”, sa Märta och tog bort sin hand. Hilda drog upp täcket som för att skydda sig och undrade tyst hur Märta kunde veta. Var hon synsk på något vis? De storväxta kropparna reste sig från sängen och Lia log. ”Om en stund får Hilda morgonmat. Kom ut när hon känner sig utvilad.” Hilda sjönk återigen ner i sängen. Hon kände med handen över den spända magen. Smekte över den och ansträngde sig för att känna kärlek till det lilla livet. Men det var svårt, det hade än så länge bara givit henne problem. Och hon kände rädsla över det faktum att hon inte visste vem det var, som en osynlig parasit som åt upp henne inifrån. Fyra månader kvar. Om fyra månader skulle det vara mars och vintern vara på väg bort. Det måste vara ett gott tecken, tänkte hon för sig själv, att ljuset då var tillbaka och jorden på väg att återfödas.

Hon låg en stund till innan hon klev upp och gick ut till systrarna i köket.

Det stod ett fat med rågmjölsgröt på bordet när hon kom ut.

Lingonsylten var besk och smakade lite härsket, men Hilda åt för att få krafter. De andra verkade redan ha ätit, för de stod och torkade ur muggar och fat med en trasa. ”På somrarna diskar vi, men på vintern är det för kallt att stå ute med händerna i vatten.”

Det fanns ingen diskbänk inomhus, bara en spann med vatten och en slaskhink med avfall. Hilda saknade familjens stora kök där allt var rent. Här verkade det inte vara lika noga.

Efter morgonmålet måste hon besöka avträdet, eller gå på huset, som hennes mor alltid sagt. Hon klädde sig och Lia visade henne var dasset fanns.

27

De gick ut på tomten, visset gräs låg sorgset i högar, frosten hade gjort marken stel och gamla avtryck av kängor hade fryst fast till små gropar. Rabatterna var överväxta med sly och Hilda tvivlade på att några blommor hade levt där de senaste åren. Själva tomten sträckte sig troligen längre eftersom det inte fanns några hus i närheten. Förmodligen hade de en hel del skog som tillhörde stugan. Det fanns flera fruktträd och buskar och hon önskade att det hade varit sommar när hon hade behövt rymma. Allt skulle varit så mycket enklare då.

På dasset var det förvånansvärt rent, med tanke på hur stugan såg ut. Hilda drog ner kjolen, strumporna och underbyxorna och satte sig på den kalla träsitsen. På väggen fanns gamla vykort med sommarmotiv. Försiktigt pillade hon loss ett hörn för att se vad som stod på baksidan.

Kära Lia och Märta, Här kommer en midsommarhälsning från ett grönskande Härjedalen. Det är grönt och frodigt i naturen, men solen har inte visat sig på flera dagar. Jag tänker på er och hoppas ni är snälla.

Varma hälsningar, m.

Kortet var daterat 23 juni 1922 och m:et var barnsligt ritat med en blomma längst ut på ena benet. Framsidan föreställde en fäbod. Det var kolorerat i efterhand men blekt av solen. ”Hoppas ni är snälla”, viskade Hilda för sig själv, det var något som inte stämde med orden, något hon inte förstod.

28

Johanna

Juni 1940 Kapitel 4 Ibland kände Johanna att det var olidligt att vara människa.

När känslorna rörde sig som en molande värk, värre än kroppslig smärta och tankarna hade stannat inne i sin egen virvel.

Det var sommaren före Hermans bortgång och de hade dagarna fulla av arbete och vardag. Vera skrek ofta och Johanna visste inte hur hon skulle få henne att bli stilla. Herman lämnade åt henne att ta hand om barnet och vek undan när det trilskades.

Hon hade träffat Georg ute på gården, när Herman varit borta och Vera somnat under tidiga kvällar. Han kom gående förbi på sommarvägen och visslade och det gjorde ont i henne på ett bitterljuvt sätt när hon hörde de välkända melodierna.

Han satte sig direkt på marken, ibland låg han på sidan i gräset och läste högt för henne ur sin slitna gamla anteckningsbok med vaxdukspärm och glättat papper. Pennan satt alltid bakom örat, en brun blyerts som blev kortare för varje dag.

Han pratade om någon som hette Dan Andersson, som han aldrig träffat men ändå tycktes känna. Dan gjorde si, Dan gjorde så. Han visste allt om en man som var som han själv ville bli.

Men när han talade om Döden som hämtat Dan alldeles för tidigt kom det tårar i hans ögonvrår. Det gjorde henne förvånad, hon hade aldrig sett en man gråta. Då tog han av sig de runda glasen för ögonen, tog upp en näsduk ur bröstfickan och torkade bort det. Sedan drog han handen över det höga hårfästet och skrattade till med genans i skrattet. ”Förlåt mig Johanna. Inte ska jag sitta här och grina.”

Hon svarade inte, tittade bara undan och drog på måfå några grässtrån ur backen. Det sved i hennes bröst och hon kände det 31

där olidliga smyga sig på. Det var då hon tänkte att hon ville vara något annat än en svag människa.

Han läste sina dikter för henne och hon vandrade med i dem, tänkte att hans bilder var så verkliga. ”De skrattar åt mig på byn”, sa han när han läst klart, ”säger att jag tror jag är märkvärdig.” ”De är bara avundsjuka”, svarade Johanna och inom sig hörde hon Hermans vassa ord om dagdrivande slashasar som inte gjorde rätt för sig. Hon höll inte med sin man, men det vågade hon inte säga.

Hon ville fånga de där ögonen när Georg talade, men det var som om de alltid letade sig mot fjärran, som till en annan värld. ”Jag är inte rätt för den här världen”, sa han, ”tiden har gjort något galet med mig, satt mig fel. Känner hon aldrig så?”

Det brann till inuti Johanna när han såg på henne, hon ville hålla kvar det men det var så undflyende att blicken var borta igen när hon svarade: ”Jag vet inte.” Men inom sig tänkte hon att hon också hamnat fel, att det hade något att göra med att hon blivit människa.

Som om det borde finnas mer.

Vera började alltid skrika under de där samtalen i gräset, som om hon kände att Johannas fokus fanns någonstans där det inte skulle vara. Johanna kände skuld över att hon inte gick in till henne med en gång, utan dröjde sig kvar med händerna grävande i gräset och med förhoppningen att han skulle tala mer, titta på henne en liten gång till. Men han reste sig när han hörde Veras skrik som inte ville sluta, och han höjde handen till mössan och gick visslande vidare, kanske gick han hem till sitt eller till någon annan han kunde språka med.

Johanna gick in, tog upp Vera och lade henne intill bröstet, sedan satt de där och Vera bet till då och då som för att påminna Johanna om att hon fanns. Kände hon på sig att något inte var som det skulle? Kunde så små barn förnimma sådant?

Herman var ofta borta om kvällarna, denna kväll var det dans i Jonhagen och han brukade vara glad när han kom hem, glad så att Johanna blev rädd.

32

Hon tyckte inte om när han var sådär, det var som om en ande hade intagit hans kropp och även om han aldrig blev elak, som Sveas gubbe, skrämde hans ögon henne för hon såg inte längre Herman därinne. Det var någon annan som tittade ut genom hans ögon.

Den här kvällen ramlade han in sent, när hon precis höll på att somna in, hörde hon hur han rörde sig i stugan med klumpiga rörelser. ”Väck inte Vera”, viskade hon tyst för sig själv, ”snälla, låt henne sova.” Hon litade inte på att han kunde ta hand om barnet när han var på det där sättet, så det skulle bli hennes vaknatt om Vera vaknade. Men tack och lov var det tyst i vaggan, bara ett lätt snusande läte och Herman damp ner i sängen. ”Sover du Johanna?” frågade han med en viskning som inte var en viskning. ”Hysch, Vera sover.” ”Tack och lov”, sa han och suckade belåtet. ”Du skulle se vad de höll på att stöka och var fulla. Tre slagsmål på en kväll. Och så var Jonstöserna där, konstiga flickor.”

Jonstöserna, hon såg dem framför sig, hur de alltid höll krampaktigt i varandras händer, trots deras frodighet och storlek tycktes de ständigt rädda för någonting, ögonen flackade och om någon tilltalade dem hoppade de till av rädsla. Hon hade svårt att se dem framför sig på dansbanan med berusade män och lössläppta kvinnor, de passade inte in där. ”Är du säker? Vad gjorde de där?” De gick sällan ute, bodde ensligt i en stuga med morbrodern, mostern hade tagit sig av daga för några somrar sedan. Det var prat om att hon hamnat på Säters hospital innan hon dog, men det kunde vara lösa rykten. Vilka föräldrarna var, var det ingen som visste. ”De var där tillsammans med en karl. En mörk en. Han dansade med dem båda två. Kan du tänka dig – Jonstöserna dansade! Alla stod som fån och stirrade på dem. Det var som om självaste Näcken hade kommit för att dansa oss i fördärvet.

Ståtlig var han och jag såg nog blickarna från de andra jäntorna. De var bra avundsjuka på töserna.”

33

Hermans prat gjorde henne gott, fick henne att tänka på andra människors förehavanden istället för sina egna. Hon rös till vid tanken på flickornas morbror, alltid med röda ilskna ögon, och något sjukt i blicken, något som rörde sig under ytan och kunde komma ut när som helst. De där oberäkneliga rörelserna och tankarna som skymtade fram när man mötte hans blick. Hon undrade för sig själv hur livet stod till där i stugan egentligen.

Johanna kände hur Herman tafatt lade sin hand på hennes lår under täcket, hans hand var alltid så tvekande när han rörde henne, som om den alltid måste fråga om lov. Det brände till i bröstet, längtan väcktes till liv igen, men det var inte Hermans förtjänst, när hon blundade såg hon Georgs tunna, nästan kvinnliga kropp. Finlemmad, små händer för att vara karl, oförstörda. Inte som Hermans valkiga händer med torra rispor i huden som rev henne på låret. Skulden växte i magen och hon försökte komma tillbaka till Herman, tillbaka till en tid då hon njöt av hans kropp. Så avlägset nu. Han lade sin hand över hennes sköte och rörde den på måfå och hon väcktes till liv på allvar, satte sig på honom och alla andra tankar flög sin väg. Hans ögon var lystna i mörkret när han kupade sina händer runt hennes mjölkstinna bröst och hon tänkte att det hade varit längesedan, innan Vera föddes.

Men han somnade innan något blev slutfört, hans lystna blick blev matt, kroppen slapp. Hon sjönk ihop, besviket. Lade sig på sidan med ryggen mot hans snarkningar, kröp ihop, otillfredsställd och tankarna vandrade bort från honom till Georg igen. Det kunde inte hjälpas och det var inte hennes fel. Hon hade i alla fall försökt, ansträngt sig.

Hon låg vaken länge, svalde ner klumpar av besvikelse och skuld. Försökte tänka goda, lyckliga tankar. Kunde inte gråta.

Inte sedan Vera föddes. Hennes gråt gick alltid före Johannas, Johannas egen hade stannat inne.

Den ljusa natten lockade henne, huset sov och hon kunde vara för sig själv, uttagen ur sitt sammanhang med hem och familj var hon en egen person. Så hon klev upp, behövde inte 34

vara försiktig när Herman sov berusningssömnen, klädde sig i en tunn klänning och kofta och så smög hon ut ur stugan och det pirrade i henne när hon kände den svala nattvinden och lukten av daggen. Hon huttrade till, men det var samtidigt en behaglig kyla. Hon var fri att tänka. Hennes tankar gick med henne längs grusvägen, det knastrade under skorna i den tysta natten, endast fåglarna var aktiva. Bergen låg långt där borta, blånande och tunga. Noran var grå så här på natten och höll sitt vatten stilla.

Hon satte sig på en sten invid strandkanten som var överväxt av vassruggar. Hon visste hur bottnen kändes mot barfota fötter när man klev i på fel ställe, avbrutna vasstrån som kunde skära en och så dyn, mörk och murrig. Trädgrenar på botten av sjön som sträckte sig efter en när man simmade, särskilt på de grunda ställena i sjön. Det uråldriga som vilade under ytan och som inte gick att se.

Hon blundade och såg en framtidssyn, eller kanske bara en önskan. Georg i båten, roende med skjortärmarna uppkavlade och huvudet lite på sned när han tittade på henne. Han skrattade på det sätt som alltid ömmade i henne, hon tyckte det lät vekt och samtidigt starkt, som om han släppte taget om något i samma stund som han skrattade.

Hon kände sin egen kropp i vitt spetslinne, ett sådant hon hade som ung flicka. Hon frös lite i linnet så huden på armarna knottrade sig. Han styrde ekan ut mot Kampö och när de gick i land var det deras egen ö, deras eget land. Han drog upp båten och hans byxben blev blöta av vattnet som flöt mot hans bara fötter. Det kvittrade i hela kroppen när han tog hennes hand och de satte sig på en björkstam som hade fallit tvärs över ön.

Så smekte han hennes läppar med sina mjuka fingrar och det luktade salt och sand av dem.

Johanna rycktes upp ur sina drömmar av ljudet av grenar som knäcktes och fnitter. Tre gestalter skyndade förbi längre bort i skogen, två stora flickor som hon kände igen som Jonsflickorna och en man med otydliga drag. Det måste vara mannen som Herman berättat om. De höll varandras händer och 35

mannen gick i mitten. Hon ville skrika åt dem att inte följa med, men förmådde inte, hon hade inget med deras liv att göra.

Huvudet började värka av brist på sömn och hon bestämde sig för att gå hem igen, sjunka ner i den äktenskapliga sängen och sluta fantisera som en flicka. Georg var inte mer än en fantasi, och hon hade sitt verkliga liv med Herman och Vera. Det var det livet hon hade valt och det var det hon hade att hålla sig till.

När hon gick in och stängde dörren om sig, stängde hon samtidigt ute samvaron med Georg, den fick stanna i minnet och resten av sommaren höll hon sig inomhus om kvällarna. Synen på Kampö, i ekan, var ingen framtidssyn, endast en önskan.

36

September 1940 Kapitel 5 ”Det bor någon i dina ögon”, sa Sofia en brittsommardag när hon och Johanna satt ute i bersån och rensade lingon. Eftermiddagen hade de ägnat åt att vandra i skogen och plocka bär, ljung och kamomill. Bären skulle bli sylt och saft, ljungen och kamomillen skulle kokas tillsammans med vinbärsblad till ett välgörande te, allt enligt Sofias recept. Johanna beundrade Sofia, kvinnan var över sextio år, men fortfarande pigg i kroppen.

Hon kände till vartenda svampställe och varenda tjärn som lurade till sig folk och som man skulle akta sig för. Hennes blick var skarp och vass som eggen på en kniv.

Sofia satt bredbent med hinken med lingon framför sig, håret hade hon alltid flätat i en knut i nacken och den stora kroppen doldes i flera lager av kläder; underklänning, klänning och ett fotsitt förkläde. I mungipan satt allt som oftast en pipa, tänd eller inte. Munstycket var slitet och mörkt. ”Du skrämmer mig, Sofia”, sa Johanna och ville inte möta kvinnans blick, ville inte att hon skulle veta. ”Det var inte meningen. Det bor en kärlek där som du håller hemlig. Men oroa dig inte, jag ska inte säga något till Herman.

Han skulle ändå aldrig lyssna på mig.” Det var sanning, det visste de båda. Herman och Sofia hade aldrig dragit jämnt. ”Den enda kärlek som bor i mig är till Herman och Vera”, sa Johanna och det brände i hennes kinder av skuld. ”Jo, jo”, sa Sofia och tömde ut skräpet från lingonen ur konten.

Johanna tänkte att hon ville ge Sofia alla sina lingon, men hon visste att Sofia var för stolt att ta emot dem. Hennes stuga var inte mer än ett ruckel och hon levde på det lilla hon fick 37

genom att bistå byns barnmorska med viss assistans. Någon familj hade hon inte. ”Har du haft någon kär någon gång?” frågade Johanna.

Sofia såg förvånat på henne, Johanna var själv förvånad över frågan. ”Jo, på sätt och vis. Men det var aldrig besvarat så jag kan inte säga att det var på riktigt inte. I min ungdom sörjde jag min brist på skönhet och det faktum att mor min var ökänd i bygden, men det gör jag inte längre. Jag har kommit till ro med att vi alla har olika livsöden, vissa är älskade och beundrade och andra inte. Nu lever jag för mina kamrater.”

Johanna såg på Sofia, hon hade aldrig tänkt på kvinnan som vare sig vacker eller ful. Men när hon drog sig till minnes hade hon varit lite rädd för kvinnan som liten. Det talades mycket om Sofia och hennes mor Don-Fia på den tiden, de bodde tillsammans i stugan till moderns död. Det sades att de var häxor och att de kunde se saker som ingen annan såg. ”Jag levde för nära min mor”, sa Sofia. ”Det var först efter hennes död som jag utbildade mig till barnmorska och då var jag redan fyrtiofem.” Johanna hade aldrig hört henne tala om den tiden, trots att de känt varandra i flera år. Sofia hade hjälpt Johanna med rädslan inför förlossningen och även bistått henne då hon fött Vera. ”Hon styrde över mitt liv och till viss del gör hon det fortfarande. Jag ser henne ibland om nätterna, tillsammans med de små.”

Johanna ryste till i värmen. Sofia pratade ofta om ”de små”, som talade till henne och varnade henne för saker. ”Blir du inte rädd då?” frågade hon men då skrattade Sofia.

Skrattet lät kraxande och Johanna tänkte att hade det inte varit för Sofias ovana att röka pipa hade skrattet varit mindre häxlikt. ”Jag har levt så länge att inget skrämmer mig”, sa hon.

Solstrålarna silade igenom bladen i bersån och Johanna tänkte att den borde klippas ned innan den blev för vildvuxen.

Gräset var hårt och strävt mot fötterna, det hade fått för lite ljus. Hon mindes hur hon och hennes mor hade brukat smyga 38

ut i bersån om kvällarna istället för att använda dasset. Det var lite hemligt och Johannas far fick aldrig veta. Kanske var det också därför som gräset inte växte så bra. Hon log vid minnet.

Gården hade hon fått i arv när hennes mor och far gick bort.

Herman hade alltid gruffat om att gården var dåligt skött, men Johanna trodde att det var för att han skämdes över att flytta in på sin hustrus gård. ”Jag har inte gjort rätt för marken och stugan”, brukade han säga. Då svarade hon inte, ville inte bråka.

Hon ville att han skulle glädjas över det de hade. Hon tänkte att han skulle vara glad över att de ägde sin egen mark och inte som i Ulfshyttan där bolaget ägde tomterna.

Herman var uppvuxen på ett arrendetorp i Ulfshyttan och hade en annan syn på gårdar och tomter än vad Johanna hade.

Men hon tyckte ändå han skulle vara tacksam; det var väl bättre att äga sin mark än att slava för någon annan? Ibland tyckte hon att han var alldeles för tjurskallig. Hon fnös till och Sofia såg upp på henne. ”Vad sitter du och grubblar på Johanna? Du ser ut som om du skulle vara på väg att ta död på någon.” ”Nej, så illa är det inte”, sa Johanna och skrattade. ”Ibland tänker jag för mycket bara.” ”Johanna!” Hermans röst hördes ute på gården och Johanna skyndade sig upp från pallen. Vera vaknade samtidigt och började skrika, hon lyfte upp henne ur korgen och det började bulta i bröstet.

Herman såg förskräcklig ut; kläderna var blöta och lortiga och håret stod på ända. ”Hur du ser ut!” sa Johanna. ”Jo, Ramberg har fått för sig att vi ska tömma gruvhålet på vatten.” Johanna gick fram för att trösta, lade en hand på hans axel, men han ruskade av sig den tvärt. ”Finns det någon mat?”, sa Herman. ”Jag har inte fått i mig någonting på hela dagen.” ”Men…”, sa Johanna, ”smörgåsarna då? Dem jag gjorde i morse?” ”Dem hittade jag inte. Men det var snällt av dig, jag trodde 39

du glömt.” Hans ögon veknade. ”Hur är det med lillpigan då?” sa han och smekte Vera över kinden. ”Hon blir rädd när hennes far är arg”, sa Johanna. ”Inte är jag arg på er heller. Men nu måste jag tvätta mig och sedan vill jag ha mat.”

Johanna såg Sofia genom bersån, hur hon tittade med en sökande min på henne och hon ville vifta bort kvinnans blick.

Sofia höll sig kvar därinne, hon ville nog inte störa.

Johanna gick in i stugan, lade några vedträn i spisen och tände på. Det fick bli salt fläsk till middag.

40

Kapitel 6 Herman hade tvättat och kammat sig och klätt sig i en ren blåblus. I början hade Johanna älskat att se på när han rakade sig, hur han stod böjd över emaljfatet i bar överkropp och hur han med van hand rörde upp ett lödder med rakborsten. Då kunde hon glida upp bakom honom, vira armarna runt hans kropp och dra in hans doft. En tung doft som gick rakt ner i hennes underliv. Så ljuvligt det hade varit då i början, innan tvära ord och besvikelse hade klampat in mellan dem. Hon såg aldrig på honom när han rakade sig numera, det var som om ögonen inte längre tog in den bild som hade blivit alltför vardaglig. ”Sofia har hjälpt mig att plocka lingon idag”, sa Johanna samtidigt som hon dukade. Hon stod och avvägde om hon skulle duka för tre utan att fråga. Herman svarade inte, så hon ställde fram tre tallrikar och höll andan. ”Ska hon äta här också?” ”Jag tänkte eftersom hon hjälpt mig med Vera och så…” ”Nåväl, gammeljäntan är så smal och tunn, så hon äter väl oss inte ur huset i alla fall. Men du får inte vara för snäll, Johanna, då utnyttjar de dig.” ”Tok heller”, sa Johanna och gick ut på trappan och ropade på Sofia. Men pallen i bersån där hon suttit var tom. Skamset tänkte hon att hon borde ha frågat tidigare. Hon fick se till att bjuda på frukost på dagen när Herman var borta. ”Jaså, hon gick upp i rök, trollpackan”, sa Herman när Johanna kom in igen. Hon såg i hans ögon att han ville göra henne osäker, så hon låtsades som ingenting. ”Hon är för stolt för sitt eget bästa.”

Fläsket smakade salt och knaprade i munnen och de åt så det 41

blev alldeles tomt på faten. Det tredje fatet stod oanvänt på bordet och Johanna tänkte att det var svårt att dela med sig när maten knappt räckte till två. Det tog bort något av hennes dåliga samvete. ”Jag vill så gärna hjälpa henne”, sa Johanna, ”hon har ingen som tar hand om henne och hon har det tunt med mat och inte är det mycket pengar hon får från att hjälpa Ingeborg med barnafödandet. ”Du är för gränslös, Johanna, man kan inte hjälpa alla. Ibland måste man se till sitt eget.”

Johanna sa inget mer men tänkte att han hade fel. Man kan alltid göra något. ”Som jag minns det hade de en stor gård med både bryggeri och bageri på Don-Fias tid. Så fattig kan hon väl inte vara precis.” ”Inget av det finns kvar i Sofias ägo idag. Och vad jag vet fick hon inga pengar för det, jag undrar just vad som hände. Du skulle se vilket ruckel hon bor i idag.” Johanna tänkte på den fallfärdiga stugan full av råttlort, jordgolvet och de otäta väggarna och det knöt sig i hennes hjärta. Herman såg tvivlande på henne. ”Jag får det ändå inte att gå ihop. Men vad kan vi göra? Hit kan hon inte flytta.” ”Nej, det är klart. Men kanske kan vi hjälpa henne rusta huset?” ”Och när skulle vi ha tid med det? Jag sliter ut min kropp i gruvan för att vi ska få mat på bordet. När jag är ledig måste jag vila.”

Johanna suckade och samlade ihop deras tallrikar och ställde på diskbänken. Han hade säkert rätt. Men hon kunde inte släppa tankarna på hur Sofia alltid hade funnits där vid hennes sida när hon behövt tröst och hjälp.

När Johanna var gravid för första gången var hon och Herman lyckliga, han brukade ta henne om midjan och svänga henne i luften, prata om hur glad han var över att de skulle få sitt första barn tillsammans. Johanna var i glädjerus och tänkte 42

att det var först nu som livet hade börjat, efter all sorg då hon mist sina föräldrar i lungsoten. Hon och Herman var nygifta, sorglösa och skulle bilda en egen familj.

Hon hade spänt för hästen Andersson och begett sig iväg in till byn för att handla mat i Hedmans affär. På vägen åkte hon förbi Don-Fias hus, kvinnan som dött samma år som hon själv föddes. Hon tyckte alltid att det var lite obehagligt att åka förbi där. Dottern Sofia bodde kvar och hade arbetat som barnmorska innan hon lämnade över tjänsten till den yngre Ingeborg.

Den här dagen var hon ute på tomten och när hon fick se Johanna ropade hon. ”Johanna! Stanna på lite kaffe vet ja!” Johanna tvekade ett ögonblick, sedan vinkade hon tillbaka och stannade hästen.

Sofia dukade åt dem på förstubron och ville inte att Johanna skulle gå in i stugan. ”Det är för risigt där inne”, sa hon och hällde upp en brunaktig dryck som smakade sump. Johanna grimaserade av smaken men försökte dölja det så gott det gick. ”Hur går det för Johanna?” sa Sofia och Johanna undrade vad hon menade. ”Hon är gravid?” ”Hur kan ni se det?”, undrade Johanna förskräckt, det hade inte gått mer än ett par månader. ”Jag är van”, sa hon ”och det är bara att komma till mig om det är något. Ingeborg är bra men hon är fortfarande ung och oerfaren.” ”Tack”, sa Johanna och kände sig generad över att kvinnan visste.

En vecka senare fick Johanna en blödning när hon stod i landet och rensade ogräs. Det forsade ur henne och hon blev kall inombords av att se det röda blodet som inte skulle vara där. När Herman kom hem om kvällen låg hon till sängs med darrande gråt och vågade knappt berätta vad som hänt. ”Sänd efter Sofia”, sa hon.

Sofia kom hem till dem, gav Johanna örter och te kokat på daggkåpa medan Herman gick runt och muttrade. Hans sinne förändrades efter det första missfallet och han tyckte inte om 43

att Sofia var där med sina ”häxdrycker”. ”Varför?” sa Johanna till Sofia. ”Varför ville den inte komma till oss? Vad har jag gjort för fel?” ”Den ville nog komma till er, ibland är det bara så att de inte kan, de är inte starka nog. Och det är ledsamt.”

Det skulle bli flera blödningar, flera samtal med Sofia om livets orättvisor och Herman blev på sämre och sämre humör för varje gång. Graviditeterna avslutade sig själva långt före magen började växa och på sätt och vis var Johanna glad över det, det hade varit värre att gå med en mage som plötsligt försvann utan att det kom något barn. Nu var det bara hon, Herman och Sofia som visste om det. ”Vad ger hon dig?” sa Herman en natt när han kom hem drucken efter att ha träffat Sveas karl. ”Vem?” Johannas röst var så tunn och liten att hon trodde den skulle spricka. Kroppen värkte både av sorg och av det senaste missfallet. ”Gammeljäntan. Hon tycks ju inblandad i varenda graviditet. Är väl avundsjuk på din ungdom och på att du är gift och inte hon.”

Johanna drog förfärat efter andan när hon insåg att han skyllde missfallet på Sofia. Hon tänkte att det var spriten som talade och teg om sina tankar. Att han också sörjde på sitt eget vis.

När så Vera fann ro i Johannas kropp och växte till sig och blev ett friskt och varmt barn, en hel person, bad Johanna till Gud och tackade över att just detta barn kommit till dem. Hon tänkte att all plåga, väntan och längtan var värt känslan av att få hålla den lilla flickan mot sitt bröst. Även Hermans sinne lättade och han slutade tala om Sofias häxkonster ett tag, men vänner blev de aldrig.

Johanna undrade för sig själv om Sofia hade något att äta till kvällen, hon tyckte kvinnan blivit magrare den senaste tiden.

På kvällen när Herman lagt sig smög Johanna ut i jordkällaren. Det hade blivit kallare i luften, snart skulle det vara höst 44

och hon undrade hur Sofia skulle klara den kalla årstiden. Hon plockade ner några varor i en hink: potatis, kålrötter, smör och lite fläsk, så lite att Herman inte skulle märka något. Sedan hängde hon hinken på styret på cykeln och begav sig av med den nattliga gåvan.

Var det för att timmen var sen, sommaren gick mot höst eller var det bara hennes undermedvetna som talade när hon tog en omväg förbi Georgs stuga, vilket visste hon inte, bara att benen trampade henne ditåt utan några dubier. Hinken med matvaror fick cykeln att komma i obalans och vägen var knölig av de mörka stenar som hon alltid hade tyckt doftade speciellt.

När hon närmade sig hans stuga saktade hon in, ledde cykeln och blev kall när hon insåg vad hon höll på med. Smyga runt en ungkarls stuga mitt i natten, var hon helt från vettet? Hastigt, innan någon skulle upptäcka henne vände hon cykeln och skyndade därifrån, hon trampade som aldrig förr och rädslan att han skulle få syn på henne satt kvar i ryggen resten av vägen hem till Sofia.

45

Hilda

November 1940 Kapitel 7 Första natten hade Hilda svårt att komma till ro. Tankarna rusade runt i hennes kropp som oroliga råttor. Hon sov ensam i rummet men kände sig ändå bevakad. Hon tänkte på sin lillebror och det grät i hennes hjärta när hon såg hans oskyldiga uppsyn framför sig. Hon önskade att hon hade kunnat lämna ett meddelande till honom om var hon befann sig och att hon mådde bra.

Månen lyste rakt i hennes ansikte den natten, som en vit irriterande böld som hotade att spricka när som helst. Något rörde sig i hörnet av rummet, närmast dörröppningen. Hon såg en hand sträckas ut och drog hastigt efter andan, så det kom ett susande ur bröstet. Handen ryckte till och fördes tillbaka in i skuggorna igen. Vem av dem var uppe? Så hördes viskningar från hallen, upprörda viskningar som om de var oense. ”Lia?” sa Hilda högt, men rösten var svag trots att hon tog i. Inget svar. Så var handen där igen och pekade på henne, eller snarare mot hennes mage och den därinne svarade med en kraftig spark. Värken från tidigare under dagen smög sig långsamt tillbaka och Hilda lade händerna på magen för att lindra den men också för att stilla det som rörde sig. Då kände hon en ordentlig spark mot revbenen och hon tappade för en kort stund andan. Vad var det Märta hade sagt, fyra månader?

Skulle hon gå med detta i fyra månader till? Hon ville sparka tillbaka, men fick genast dåligt samvete, det var bara ett barn, ett litet, litet barn. Ett barn som skulle skratta och leka. Ett barn som skulle behöva omsorg och villkorslös kärlek. Hon hoppades att hon skulle hitta någon som kunde ta hand om barnet, men hon ville inte att det skulle bli tvillingarna.

49

”Jag ska sörja för ditt bästa”, viskade hon. Då hördes ett lågt skratt från hallen och det började krypa i Hilda av skräck.

Natten blev en enda lång plåga tills gryningsljuset sakta silade in genom de slitna gardinerna. En klarvaken natt med värk och viskningar hade gjort Hilda vek och matt och hon orkade knappt kliva ur sängen. När hon väl kommit upp var tvillingarna borta och hon letade fram en hård smörgås som hon bredde en klick margarin på. Hon åt den och drack en skopa vatten till.

Stugan var stilla och det var ovanligt tyst. När hon såg ut genom fönstret hade den första snön kommit, därav tystnaden.

Ett gräddliknande täcke bredde ut sig över den sargade trädgården och kvävde de sista levande växterna. Det var något definitivt med årets första snö, som om naturen givit upp en sista suck innan den bestämt sig för att dö.

Lugnet i stugan gav Hilda en respit från nattens upplevelser och hon torkade av bordet där hon suttit, tvättade av ansiktet, under armarna och mellan benen med en våt trasa och kände sig genast bättre till mods. Till dasset ville hon inte gå i all snö, så hon satte sig över slaskhinken och tömde blåsan.

Det var kallt inomhus, så hon tände en brasa i öppna spisen. Det fanns gott om ved än så länge. Veden var torr och brann bra. Hon slog sig ner framför brasan, värmde kalla leder och kunde andas ut för första gången på flera dygn. Hon var varm, hade tak över huvudet och tillgång till mat. Ingen skulle komma och leta efter henne här och systrarna tycktes välvilligt inställda, även om de betedde sig en aning märkligt.

Framåt middagstid var hon fortfarande ensam och hungern började riva i hennes inre. Hon hade fått mer än tredubbelt så stor aptit sedan hon blev havande och ibland tyckte hon sig höra skarpa skrik inifrån magen. Hon tittade igenom skafferiet och hittade sill och lite potatis, hon åt det hela kallt, stående intill skafferiet. Vart kunde de ha gått i detta snöoväder?

Hilda längtade efter kaffe, hon hade inte druckit kaffe på flera dagar. Dess värme hade tröstat henne många gånger när hon känt oro. När det riktigt brände i halsen så det dystra 50

försvann, den beska smaken på tungan. Men hur hon än letade i systrarnas skåp och skafferier hade hon inte hittat något. Inte ens något kaffesubstitut.

Istället värmde hon sig vatten till silverte över vedspisen, och det värmde behagligt i magtrakten när hon drack. Det gjorde henne gott. Hon blundade och tänkte att hon drack silver, att det porlade glänsande silverkulor ner genom hennes kropp och just i den stunden kände hon sig fri och vacker. Som om det varma vattnet renade henne inifrån.

Det var när hon satte sig på systrarnas soffa som hon upptäckte det. Under en hög med täcken och filtar var det vått och kladdigt. När hon drog bort högen med sängkläder var hela sängbotten ett stort slagfält med intorkat, tjockt blod, svart och brunt i olika nyanser. Hon drog förfärat handen till sig och backade bort från soffan. Huvudet blev kallt och hon måste sätta sig på en stol för att inte svimma. Det brusade i öronen och hon undvek att titta på soffan och drog djupa andetag för att lugna ner sig. Vad var det som hade hänt? Var fanns systrarna? Hon lade instinktivt handen på sin mage. Hade de förlorat sina barn? Skulle hon ge sig ut och leta efter dem? Varför hade de inte väckt henne? Först nu upptäckte hon blodspåren på golvet som de slarvigt hade försökt sopa bort och när hon öppnade dörren lyste blodspåren i snön, bort över gården. Hon skulle kunna följa dem, men samtidigt var det kanske bättre att hon stannade här tills de kom tillbaka. De hade antagligen hittat hjälp i byn och skulle bli väl omhändertagna.

Hilda ryste till och lade sig på sin egen säng. Lillebror, tänkte hon, om du ändå vore här.

Hilda slumrade in och när hon vaknade var det mörkt och systrarna fortfarande borta.

51

Kapitel 8 I tre dagar gick hon runt ensam i stugan innan hon hörde Lias röst i sitt öra igen. Rösten kom en morgon då hon misstänkte att hon hade blivit lämnad för alltid och till en början trodde hon att hon drömde. Men så kände hon en fuktig pust på kinden, samtidigt som hon återigen hörde orden. ”Vakna moderflicka, vakna.” Hilda såg upp i ett par grå ögon och kvinnan doftade på ett sätt som hon inte gjort tidigare.

Lia hade lagt en hand på Hildas mage, det kändes intimt och obehagligt. Sömndrucket satte hon sig upp, hon ville fråga om blodet men visste inte var hon skulle börja. Det drog kallt i rummet, temperaturen hade sjunkit för var dag och Hilda hade tvingats gå upp och elda varannan timme för att inte frysa ihjäl. ”Har ni varit borta?”

Lia såg på henne och tycktes inte förstå. Ögonen var vidöppna och stirrade. Som om Hilda skrämt henne med orden. ”Vi är inte borta,”, sa hon och nöp sig i armarna så runda mörka fläckar framträdde i hyn. ”Vi är här, jag och Märta, vi är här”, orden var frågande, tveksamma. ”Vi är här och tar hand om moderflickan.” Det sista sa hon som till sig själv, mumlande och med ansiktet vänt mot dörröppningen. ”Mår ni bra, jag såg blodet…” ”Blodet?”

Hilda reste sig och kände en spark så hård att hon nästan ramlade omkull. Sedan gick hon före ut i rummet där systrarnas soffa stod. Hon lyfte försiktigt på täcket men därunder var det rent, samma täcken och filtar som tidigare, men nu rena.

Var det hon själv som höll på att bli tokig? ”Jag såg…” sa hon och blev förvånad över att hon numera 52

pratade med ofullständiga meningar, det var inte likt henne.

Det var som om systrarnas blickar gjorde henne osäker. Deras ögon glodde misstänksamt på henne. ”Vad pratar hon om?” ”Nej, jag…” Hilda tystnade. I smyg tittade hon på systrarna, försökte se om något var annorlunda med dem. De var fortfarande lika stora som tidigare, magarna fanns kvar, kanske hade barnen därinne överlevt. Systrarna hade blåmärken på sina händer såg hon när hon betraktade dem mer ingående, Märta på sin högra hand och Lia på sin vänstra. ”Jag är nog bara lite trött”, sa hon. De ryckte på axlarna och Hilda andades ut när de vände sin uppmärksamhet åt ett annat håll.

Senare på eftermiddagen kom Märta in till Hilda och sa: ”Kom så går vi ut till ladugården, Rosa mår inte bra.”

Rosa?, tänkte Hilda, hade de en ko?

Kvinnan gick före till en liten lada som låg inbäddad i ris och buskar. Hilda hade inte lagt märke till den tidigare. Det luktade starkt av djururin och lortig halm. En röd ko stod och idisslade i ett hörn. Några kalvar syntes inte till. ”Vi försökte mjölka henne i morse men det kom bara vatten. Är hon van att mjölka?” ”Jodå, nog kan jag det.” ”Kanske kan hon få igång kons mjölk. Kom.” Märta tog Hildas hand och ledde henne fram till kon. Hon ställde henne så nära att Hildas mage nuddade kons mage och Hilda strök med handen över kons rygg. Hon hade förväntat sig värme från djuret, men kon var alldeles kall, som om hon vore död. ”Hon är sjuk”, sa Hilda och kände på mulen. Lika kall som kroppen och torr istället för fuktig. ”Prova att mjölka henne”, sa Märta och drog fram en pall.

Spenarna var svala och det som kom ut i spannen var bara en genomskinlig vätska. ”Ni måste ta hit någon som kan titta på kon”, sa Hilda och reste sig. ”Det går inte.” Märta vände hastigt ryggen mot Hilda.

53

”Varför?”

Märta svarade inte. Hilda betraktade kon igen, försökte möta dess blick, men ögonen var grumliga. Hon klappade den på ryggen, och undrade hur hon skulle kunna hjälpa den. Hon hade varit med om att djuren hemma på gården blivit sjuka förut, kor som sinade för att de var stressade eller kor vars juver blivit infekterade. Men då hade de haft feber, varit varma.

Denna ko var alldeles för kall. ”Något är fel och jag kan inte hjälpa. Men det finns väl en veterinär i trakten?”

Märta vände sig mot Hilda och i ögonen rörde sig något – något skrämt. Hon blev svart i synen och röt till. ”Tig!” Hilda hoppade till. Utfallet hade kommit så plötsligt och oväntat. Märta gick före ut ur ladugården, det ryckte i hennes nacke, ett nervöst ryckande som hon inte tycktes kunna kontrollera. Hilda följde tigande efter. Hon förstod inte denna ilska, hon ville bara hjälpa kon. ”Vi måste plocka brännbart. Veden kommer inte att räcka i vinter. Det är krigets fel.” Märtas röst var fortfarande ilsken.

Innanför dörren fanns en vedkorg och Märta pekade på den.

Hilda tog lydigt upp korgen. Först trodde hon att hon skulle ut själv och plocka, men Märta följde efter.

De gick tysta genom en kall skog, snön hade lagt sig över träd och buskar och det gjorde det svårare att hitta brännbart.

Märta grävde fram kottar och lade i korgen och Hilda tittade frågande på henne. ”Man får ta det man hittar.”

Hilda insåg att det var ett nytt liv hon måste anpassa sig till, borta var tryggheten i ett välbärgat hem där hon inte hade behövt tänka på hur de skulle få värme i huset. ”Äger ni inte skogen?” frågade Hilda och förvånades över att just ved skulle vara ett problem med alla dessa granar och tallar. ”Jo, men vi kan inte hugga.” ”Kan ni inte ta hjälp?”

54

Märta stannade tvärt så hennes ansikte var alldeles nära Hildas. ”Sluta ställa dumma frågor, dumma flicka. Hon får bo hos oss, så visa lite tacksamhet.” Det högg till i Hilda av förvåning.

Hon såg rakt in i Märtas ljusa ögon och någonting därinne darrade. De fortsatte att gå och Hilda höll ett krampaktigt tag i korgen. Varför bar inte Märta själv en korg? Men Hilda frågade inget mer, hon vågade inte ställa frågor som kvinnan verkade uppfatta som kritik.

De plockade allt de kunde hitta som var någorlunda torrt, kvistar, kottar, ris. ”Om vi plockar varje dag kommer ska vi nog klara oss.”

Hilda såg på de sorgliga kvistarna och kottarna. De skulle brinna upp så fort, om de nu ens brann, så genomfrusna de var. Om inte kvinnorna ville hugga kanske hon själv kunde göra det? Hon skulle föreslå det senare, när Märta var lugnare.

Kanske Lia inte skulle bli lika arg.

På kvällen hördes musik från systrarnas rum, dova röster som sjöng en munter melodi. ”Vi har så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, ingenting sagt.” I soffan satt Lia och Märta bredvid varandra och gungade i takt till musiken och i deras ögon syntes ett bitterljuvt uttryck, blickarna långt borta. De tycktes inte märka att Hilda kommit in. Ur en gammal dammig resegrammofon kom en kvinnoröst som sedan byttes ut mot en mansröst. ”Men om i blindo i kärlek vi vandra kan också stumma vi gå på vår jord. Vi ha så mycket att säga varandra, men allt det där blir nog sagt utan ord.” När sången tog slut reste de sig och gick fram till grammofonen och Lia lyfte nålen under Märtas överinseende och flyttade den tillbaka några hack så att sången återigen började. De stod kvar vid grammofonen och vaggade i takt stående med blickarna in i väggen. Hilda såg deras stora ryggar gunga fram och tillbaka och hon ryste till. Då vände Märta huvudet och såg på henne. Hilda började backa när hon såg rädslan i den andra kvinnans ögon. Den skrämde henne.

55

”Hon ska inte smyga på oss!” sa Märta och lyfte oförsiktigt bort nålen från skivan så att det raspade högt. Ögonen var kalla och samtidigt förvirrade, som om hon ryckts upp ur en sömngångarsömn. ”Fö-förlåt”, sa Hilda och backade mot väggen. Denna ständiga rädsla och förvirring, hon förstod inte vad det var som försiggick i stugan egentligen. Den tryckte sig på henne som en svart, våt och kall filt.

Hungern rev i Hilda. Sillen och potatisen verkade ha tagit slut.

Kanske hade de ett förråd någonstans, om inte måste hon söka sig vidare någon annanstans. I köket fann hon några skorpor i en liten korg. Hon tog en skorpa och skulle just gå in i kammaren för att inte störa systrarna när hon hörde Märtas röst. ”Följ mig till jordkällaren.”

De gick ut i snön och måste skotta sig fram till källaren.

Väl därinne fanns mer sill, saltad fisk, potatis, rovor, margarin och Hilda andades lättat ut när hon insåg att maten skulle räcka hela vintern för alla tre. Eller fyra, påminde hon sig. Hon plockade ner maten i en korg medan Märta tittade på. Hilda förvånades över att hon inte hjälpte till. Det kändes inte rätt att ta av deras mat, det var som om de var gäster i hennes hus istället för tvärtom. ”Jag skulle kunna låsa in henne här”, sa Märta och log. ”För att hon snokar.” Hilda såg förfärat upp. Det där leendet tydde på att hon narrades, men Hilda kunde ändå inte slappna av.

Hon såg sig runt i den kalla mörka hålan och föreställde sig hur det skulle vara att sitta på jordgolvet utan minsta gnutta ljus. Hilda fick inte fram ett ord, det stockade sig i halsen. Men Märta höll upp dörren för henne och hon andades ut i den friska luften. ”Hon får inte slösa med veden”, sa Märta när de gick tillbaka. ”Den ska räcka länge nu när snön kom så tidigt.” ”Jag ber om förlåtelse, det var inte meningen. Det var bara så kallt när ni var borta.” ”Vi är inte borta”, svarade Märta.

56

Kapitel 9 Dagarna i stugan flöt så sakta på och Hilda började känna sig allt mer bekväm med att bo hos systrarna. En undran hade börjat smyga sig på henne. Även om det var många månader kvar till födseln kunde hon inte låta bli att fundera över hur det skulle gå till. Hon mindes med fasa den kalla natt då hennes lillebror föddes och hur modern kämpat för sitt liv men förlorat.

De hade haft en barnmorska, en liten kvinna med starka nypor som hade räddat livet på pojken. Hilda fick aldrig veta vad som gått snett, barnmorskan var tyst om det och fadern talade aldrig om sådana saker. Om natten hade Hilda hört honom vråla ut sin sorg.

Det borde finnas en barnmorska i byn, men eftersom systrarna verkade hålla sig för sig själva oroade detta henne.

Kvällen hon ställde frågan var en lugn, vilsam afton med brasan sprakande och hennes kropp var i ro. Lia och Märta satt som så ofta, tillsammans i soffan och tittade in i elden. Ibland berättade Lia historier om människor som blivit tillfångatagna av skogsflickor och mörkervarelser och även om det var längesedan Hilda slutade tro på sådant hade hon svårt för mörkret och ville inte gärna se ut genom fönstret på kvällar och nätter.

Hon inbillade sig att bleka ansikten skulle dyka upp där och skrämma livet ur henne. Den här kvällen var båda tysta och Hilda drog kort efter andan för att förbereda sig på frågan. ”När det blir dags, finns det någon som kan bistå vid födseln?” Orden var ute och de svävade i luften, men de hade lämnat henne så allt hon kunde göra var att vänta. Det sprakade till inne i öppna spisen och först var det alldeles tyst från soffan. Sedan hördes Märtas röst: 57

”Han reder sig.” Hilda vände sig om och såg henne stänga munnen med en knipning. ”Jag förstår inte”, svarade Hilda och tittade på Lia, som hon upplevde som något vänligare. Då startade ett mörkt skratt djupt nere i Hildas mage, först lät det bara som knorranden, sedan hördes ett tydligt skratt mullra inuti hennes kropp, ett ljud som långsamt steg från den nedre delen av magen, upp genom magsäck och bröst för att sedan leta sig ut ur hennes mun och hon hade aldrig hört någon skratta så och hon visste inte att hon kunde framkalla sådana avgrundsljud. Hon kunde inte stoppa skrattet, även om hon visste att det kom från henne själv hade hon ingen makt över det. Hon tittade hjälplöst mot systrarna och de log mot henne på ett nöjt, hemligt sätt. Hildas kropp stelnade och halsen värkte av skrattet som inte var hennes. När det äntligen ebbade ut kände hon sig mörbultad i hela kroppen och barnet simmade rastlöst runt. ”Jag vill inte ha den där!” skrek hon och började gå runt, runt i rummet, rädslan vässade sina klor mot allt hårt i hennes kropp: naglar, tänder, pannben. Hon slog handen växelvis mot det onda i magen, växelvis mot pannan där skräcken bodde.

Systrarna reste sig utan att Hilda märkte det och omringade henne, höll fast hennes händer så hon inte kunde röra dem, lyfte upp henne från golvet och vände henne upp och ner. Allt blod rann ner i huvudet och det började brusa och svartna för ögonen. ”Med blod ska han väcka dig, ditt blod ska bli hans, din kropp hans kärl, för den som fulländad är”, sjöng de medan de höll henne fast i sitt grepp. Världen omkring henne började snurra så fort att hon måste blunda och det kändes som om alla inälvor skakades runt och bytte plats.

Efteråt låg Hilda stilla av en förlamande rädsla, medan det som bodde i henne rörde sig livligare än någonsin. Systrarna hade knutit fast hennes händer i varandra så att hon inte kunde röra dem. Som om hon var farlig för sin omgivning eller för sig själv.

Hon var kall om fötterna, täcket räckte inte ända ner och 58

hon kände de vassa hyvelspånen tränga igenom madrassen så att det skavde i ryggen. Vem var det som hade skrattat förut?

Vem var det som parasiterade på henne? Hilda var törstig och hon insåg att hon inte hade druckit vatten på hela dagen, men hon förmådde inte tala längre. Det var som om skräcken gjort henne stum.

Hon hörde hur de travade runt i rummet, med viskande röster tycktes de lägga upp någon form av strategi för hur de skulle hantera henne. Hon hörde spridda ord här och där som ”skydda honom”, ”inte glömma” och ”besvärlig”. Hon tänkte på kon som var fånge som hon och tårarna började rinna, mer av sorg över kon än över sin egen situation. Hon provade att be till en Gud hon inte trodde på, som hennes far försökt lära henne, men det hjälpte inte, bönen gjorde henne bara vemodig. ”Hjälp!” ville hon skrika, men ljuden kunde inte färdas ur hennes mun och även om de kunde det hade det varit meningslöst.

Till slut somnade Hilda av utmattning, men vaknade av att Märta satt i hennes säng och mumlade. Märta verkade inte märka att Hilda vaknat så hon låtsades fortsätta sova och lyssnade till kvinnans ord. ”Förlåt för vår svaghet. Det var inte så här det var tänkt att bli.” Till en början trodde Hilda att det var henne Märta talade till, att hon bad om förlåtelse. Men sedan stämde inte orden: ”Det är jag som ska bli din mor, inte moderflickan. Kom ihåg det.”

Så reste hon sig och gick ut ur rummet. Hon måste ha blivit galen, de var galna båda två, tänkte Hilda, och här låg hon, helt skyddslös med fara för sitt liv. Imorgon skulle hon fly.

59

Johanna

September 1940 Kapitel 10 Johanna drömde om en trehövdad man, dess ansikten kände hon igen som Hermans, som han såg ut på den tiden de var nya tillsammans, när det varma leendet fortfarande fanns kvar. Så var det Georgs huvud och hans blick var riktad rakt in i hennes, det fanns inget annat som lockade hans fokus bort ifrån henne. Det tredje huvudet tillhörde en man utan ansiktsdrag.

Svart, vågigt och glansigt hår, och något mörkgrönt som lyste där ögonen skulle sitta, men resten av honom gick inte att urskilja.

Den trehövdade tog henne i sina armar, hårt och hetsigt och hon kände inte igen våldsamheten. Hon var nära dem alla tre, men fick bara välja en. När hon lutade sig fram för att besegla Hermans läppar med en lojal kyss, trycktes armarna hårdare om henne, började riva henne som i vrede, tills de släppte efter att hon kysst sin make. Händerna tog tag i Herman hals och tryckte hårt. Det sista hon såg var Hermans livlösa ögon.

Morgonen därpå påmindes Johanna återigen om drömmen när Herman knöt sin slips. Det var söndag och han hade lovat följa med henne till gudstjänsten i kyrkan. Hans grova händer rörde sig klumpigt vid halsen, hon betraktade den håriga halsgropen och hans rörelser blev allt mer hetsiga. ”Förbannade slips”, han slet i den och hon kände igen den som sin fars, den mörkblå han brukade använda när hon var liten och han skulle vara fin. Det var den bästa han hade haft.

Nu var den trådig och blek, vilket inte blev bättre av Hermans vårdslösa hanterande av den.

Johanna fick en stark förnimmelse av att fadern fanns i rummet 63

att han såg på henne med rynkade ögonbryn. Att det var han som gjorde att slipsen trilskades. Det var då hon mindes drömmen, hur händerna hade tryckt livet ur Herman. Men inte fadern, nej, han skulle aldrig önska livet ur någon.

Johanna gick fram, tog tag i Hermans händer och stillade dem. Kände hans ilska som en vibrerande energi som strålade ut från honom och rakt in i henne. Hon måste behålla sitt lugn.

Johanna tog tag i slipsen, knöt den så att det blev en hyfsat snygg knut och så smekte hon Herman över kinden, något hon inte gjort på mycket länge. Han slappnade av en aning och när hon såg på hans kraftfulla hals och breda bröst kändes det omöjligt att tänka att han skulle kunna dö.

Johanna höll Vera i famnen medan Herman spände för Andersson. Hermans rörelser var fortfarande hetsiga, som om han reds av feber. Johanna undvek hans blick, ville inte se ilskan i hans ögon. Hon tänkte vara tyst och lugn tills de kom fram.

När de satte sig på kuskbocken var Herman röd i ansiktet och skjortan hade mörknat av svett. Hon ville lägga en lugnande hand på hans arm, men vågade inte. Andersson travade i sakta mak längs vägen, Vera somnade i Johannas famn och Herman stillade sig till slut.

Vid krönet för Rusens gård såg Johanna Jonsflickorna, de gick längs dikesrenen och plockade liljekonvaljer. Deras huvuden trycktes samman när vagnen med Johanna och Herman passerade och de dolde sina ansikten. Ett svagt nynnande hördes medan de långsamt plockade de vita blommorna till små vackra buketter. Johanna kände lättnad över att de verkade välmående och friska, efter att hon sett dem med den okände mannen hade hon undrat hur det var med dem. Hon tryckte Vera tätare intill sig, slappnade av och log. Livet var inte så illa ändå, tänkte hon, hon hade sin familj och sitt hem och en ordnad tillvaro. Denna söndag skulle hon åka till kyrkan och höra en vacker predikan, sjunga lite samman med de andra och be. Den bästa stunden brukade vara efteråt, då de alltid drack kaffe med vänner och smälte den andliga upplevelse de delat.

Till och med Herman brukade vara på gott humör efteråt när 64

han fått träffa de andra karlarna och språka. Men själva gudstjänsten tyckte han inte om, det hade hon hört honom säga alltför många gånger.

Johanna fick en plötslig ingivelse, varför kunde inte Jonsflickorna åka med? De hade plats i vagnen och flickorna behövde nog någon som tog hand om dem nu när deras släktingar var döda. Johanna visste själv hur det kändes. Hon vände sig om och ropade på flickorna som hade plockat klart och gick med händerna i varandras och med blickarna stint riktade framåt, men utan att titta på Johanna. Klänningarna var ljust gula och de bar sitt mörka hår uppsatt i lösa knutar. De hade varit vackra om de inte var så okontaktbara, tänkte Johanna. ”Vill ni åka med till kyrkan?” ropade Johanna och kände hur Herman stelnade till. Flickorna tvärstannade, vände resolut på klacken och gick sedan tysta åt motsatt håll. ”Vad trodde du?” sa Herman och flinade. ”Att du skulle kunna omvända de där? Satans barn, det är vad de är.”

En besvikelse samlades i Johannas halsgrop, egentligen visste hon inte varför, men hon kände sig misslyckad. Den sorglösa känslan som nyss funnits där hade med ens ersatts av en stickande oro. Oron följde henne sedan hela vägen ända till kyrkan.

Det var i Silvbergs kyrka de gift sig, hon och Herman. När hon tänkte på det, hur de gått ner för altargången med nervositet i kroppen, hur buketten i hennes händer hade blivit alldeles fuktig av handsvetten och hur hon sett på sin stilige man smög hon in en hand i hans armhåla, som hon brukat göra förr. Han stelnade till och ryckte i tömmarna. Snabbt drog hon tillbaka sin hand. Den luktade av hans svett, en doft hon tidigare älskat. Nu kändes lukten främmande och hon torkade av handen mot klänningen och vände istället blicken mot kyrkan i slutet av allén. Älskade han henne inte längre? Älskade hon inte honom?

Framme på kyrkbacken mötte de Helga och Emil och de tre sönerna som surmulet gick efter. Helgas blick lyste upp under baskermössan när hon såg sin väninna och hon räckte Johanna sin arm. Helga bar alltid det senaste modet och Johanna kunde 65

inte låta bli att känna en smula avund över den moderna mössan. Helgas hår som stack fram under baskern var shinglat och blänkte i dagsljuset. ”Kära Johanna”, sa hon och Johanna kände sig genast tillfreds igen.

Hon satt i kyrkbänken med psalmboken i knät, det var trångt mellan Herman och Helga. Hennes blick vandrade iväg längs bänkraderna, sökande efter ett huvud, en kropp, som inte stod att finna. När hon upptäckte vad det var hon höll på med, bannade hon sig själv och förflyttade blicken ner i psalmen igen och tog i med än högre röst. Herman sjöng aldrig, han satt med armarna i kors och såg ut att vilja vara någon annanstans. Helga sjöng med ljus och gäll röst i Johannas öra.

Så steg kyrkoherde Dalborg upp i predikstolen och Johanna beredde sig på att svepas med i hans predikan. Melker Dalborg var en tunn man, en orolig själ och så olik sin föregångare som en människa kan bli. Föregångaren, Magnevill, var stor och bullrig, rösten kraftfull men budskapet hade Johanna aldrig tyckt om. Han talade alldeles för mycket om helvetet och om människans synd. Dalborg, däremot, predikade om ljuset, om möjligheter att göra gott. Sofia hade berättat att på hennes moders begravning hade den förre prästen Magnevill lagt till en psalm de inte hade kommit överens om, den otäckaste psalm han kunde finna. Johanna mindes inte hela versen, men några av orden hade satt sig djupt: ”där masken gnager som ej dör, där elden ej skall släckas, ack Herre våra hjärtan rör, att de i tid må väckas.” Hon rös till i sin tunna klänning och var glad över att det var Dalborg som stod däruppe och inte Magnevill. ”En sådan här vacker dag gör gott i människans själ”, sa Dalborg och pekade mot de stora fönster som släppte in ljuset. ”En dag då man kan gå ut i skog och mark och betrakta Guds rika natur. Det är då vi förstår vidden av vår skapares gärning.” Orden gick rakt in i Johanna, gjorde hennes kropp glad. Så såg hon det vackraste ansiktet inför sin inre blick och han var där igen, Georg, utan att hon medvetet framkallat bilden av honom.

66

Gud hade även skapat denna gode och vackre man, men varför kunde hon inte hålla sig till den hon hade nära? Det ljusa blev till mörker inom henne och hon undrade om Gud kunde se hennes otrogna tankar och vad som skulle ske när han upptäckte det. ”När Gud skapade Adam och Eva, man och kvinna, kom den onde och ville testa Guds skapelse. Ormen frestade Eva som inte kunde stå emot och människan drabbades av syndafallet.”

Johanna tyckte att det kändes som om Dalborg såg rakt på henne när han talade och det slog henne att hon var Eva och att hon hade frestats av den onde. Han hade sänt Georg för att testa hennes trohet. En kall kyla ilade i hennes kropp. Gud kunde se hennes tankar genom kyrkoherdens ögon. Sedan sansade hon sig, hon hade faktiskt inte låtit sig frestas, det enda hon gjort var att tala med honom och nu när hon visste att det var en prövning var det bara för henne att göra så som var rätt.

Efteråt stod prästen utanför kyrkan och tog gästerna i hand.

Det var bara ett par bland de församlade som hon inte kände igen, en man med stora händer och en liten kvinna med vitt hår.

De närmade sig och sökte ögonkontakt med Johanna. ”Mindor”, mannen räckte frimodigt fram en hand som Johanna tog och hans handslag var kraftigt och hetsigt. Herman hälsade också och mumlade någonting. Johanna visste att han hade svårt för främlingar. Det fanns något överspelat hos mannen, men han var trevlig och frågade om Johanna och Herman och om deras dotter. ”Jag och min fru Manda är nyinflyttade i huset intill Reens, dem vi köpte av sa att vi skulle hänvisa till det, då skulle alla veta vad vi menade.” Kvinnan intill såg förväntansfull ut. ”Ja, jo, det är sant, det har stått tomt ett tag. Dödsbo”, svarade Johanna. Hon kände på Herman att det ryckte i honom, som om han ville gå därifrån. ”Jag har sett att det finns ett underbart bönehus i byn, används det?” ”Ja, det är väl någon auktion där då och då, annars är det väl 67

missionarna som har gudstjänster där. Vi är inte så aktiva. De har mycket för ungdomar och barn också.” ”Barn har vi inte, men det låter bra. Vem är det man ska prata med för att få använda huset för samlingar? Jag tänkte mig någon slags samtalsgrupp.” ”Hör med Hedman. Men han är noga med vem han släpper in, det har varit en del bråk med pingstvännerna som har lånat lokalen några gånger.” ”Har de varit oense alltså? Kristet folk?”, frågade Manda. ”Ja, jag vet inte så mycket om det, men det sas att det kunde bli en aggressiv stämning när de kom ihop sig.” ”Vi är då så fredliga så det ska nog inte vara några problem.

Hedman, det är han som har affären?” ”Ja, uppe i backen.” ”Trevlig kyrka det här”, sa Mindor och Johanna log tillbaka.

Det var något bekant med mannens rörelser, men hon kunde inte sätta fingret på det. Och det skar sig när han pratade om kyrkan. Det fanns något oroväckande över hans ögon, de var stela och bar ingen spegel. Som om han vore utan själ.

Johanna var trött av alla tankar och känslor som härjat runt i hennes kropp. Hon ville helst sätta sig i vagnen och fara hem, luta sitt huvud mot Hermans axel och slumra till Anderssons lunk. Men de stannade kvar på kaffet, det bjöds på söta drömmar och kaffe gjort på cikoriarot. Herman talade och bullrade med de andra karlarna och Johanna och Vera fick plats mellan kvinnorna vid ett av borden i gräset.

Prästfrun Linnea gick omkring mellan borden och språkade med gästerna. Hon bar en vit klänning som fick henne att se mycket ung ut och hennes ljusa hår var kort och lockigt, det hade rullat upp sig kring öronen. Hon var vacker och Johanna såg hur männens blickar drogs ditåt, så även Hermans. Det sved till inom henne när hon lade märke till det. Linnea var yngre än Johanna, och de hade ännu inga barn. Kyrkoherde Dalborg kom fram och tog sin fru om midjan, hon sa något och alla kring borden närmast skrattade. ”Tänk att han har hittat en så vacker hustru”, sa Helga, som 68

även hon betraktade prästparet i deras idyll. ”Det kunde man då aldrig tro. Själv ser han inte mycket ut för världen.” Johanna svarade inte, log bara så att Helga skulle bli nöjd. Ville inte vara den som satte sig till doms över andras liv. ”Men det nya paret verkar trevliga, Mindor och Manda. De hälsade så artigt på oss”, fortsatte Helga och rörde vid sitt shinglade hår. ”Det var en ordentlig och ståtlig karl.” ”Ja, kanske det”, svarade Johanna. Att Helga var karltokig visste hon sedan tidigare, även om hon hade svårt att tänka sig Helga göra slag i saken och vara med en annan man. Emil höll henne alldeles för hårt.

Johanna tyckte om de här förtroliga samtalen i gräset när de kunde skvallra och alla var avslappnade efter allvaret inne i kyrkan. Även Herman såg ut att trivas där han satt med Emil och Anton, spottade snus och språkade. Sommaren började gå mot sitt slut, men det var fortfarande varmt och grönskan fanns kvar, även om den inte var helt ny.

Hon betraktade det nya paret på håll, Mindor och Manda rörde sig vant mellan borden och de tycktes redan känna de flesta. Hon avundades människor som alltid tycktes smälta in och säga rätt saker. Själv höll hon sig mest till dem hon kände, där hon var trygg och visste vem hon var. Med nya människor kunde hon ibland tappa bort sig själv.

När de senare åkte hemåt hade Johanna alltför mycket som snurrade i sig att hon inte kunde slappna av och slumra som hon tänkt. Även Vera var orolig, kanske kände hon av moderns sinnesstämning för hon gnällde och trilskades hela vägen hem. ”Jag undrar jag, vad det där var för hittefågel”, sa Herman.

Hittefågel var ett uttryck Herman brukade använda, Johanna hade aldrig riktigt förstått innebörden, bara att det var någon man inte var säker på. Det hade sitt ursprung i en händelse, men hon mindes den inte. ”Vem menar du?” ”Den där Mindor, en riktig luring.” ”Jag tyckte han verkade bekant på något sätt.”

69

”Jag har då aldrig sett till karln.”

Johanna önskade att hon hade fått sig en stunds närhet till den man hon levde med, en öm kram eller handtryckning bara för att få känna sig levande. Men Herman var stel och oåtkomlig och hon mindes hur han ryckt till tidigare när hon försökt närma sig honom.

På natten vaknade Johanna av att någon flämtade och hennes kropp riste i ljuvliga vågor som hon inte känt på länge. Förfärat insåg hon att det var hon själv som framkallat flämtningarna och att kroppen rörde sig efter vågornas svall. Herman snarkade intill henne och rörde sig i sängen, han sov lyckligtvis och hade inte märkt någonting. Johanna stelnade till och försökte minnas vad som hänt i drömmen. Något starkt som höll fast och kittlade henne så att hon darrade av njutning, kalla spår av något i hennes mun. Hon såg ett par gröna ögon stirra på henne i mörkret och hon kunde inte avgöra om det var på riktigt eller bara en synvilla. Flera gånger blundade hon så att det skulle försvinna. ”Det var väl inte på riktigt?” viskade hon till mörkret, men fick inget svar. Sedan drabbade skammen henne med full kraft.

Som när hon som ung flicka av en händelse råkat röra sig själv mellan benen och tyckte om känslan. Då som nu blev hon illamående och kroppen spänd som en fiolsträng. Hon stirrade upp i taket, såg månens sken bleka väggar och tak, leta sig in i deras rum och det var som om något eller någon vaktade henne. Inte konstigt att folk förr i tiden blev sinnessjuka av religionsgrubbel, tänkte hon. Gud såg allt och vad skulle han tycka om vad han just sett? Johanna tänkte på ormen i paradiset och hur det kändes som om en orm just hade krälat i hennes mun. Var det bara prövningar eller hade hon släppt in något i sitt liv? Gläntat på en dörr till fördärvet genom att åtrå en annan man?

70

Hilda

November-December 1940 Kapitel 11 När morgonen kom hade de bundit henne ännu hårdare. Över benen låg korslagda rep lindade flera varv så att hon inte kunde röra dem och även händerna var bundna. Hon tittade sig vilt omkring i rummet och mådde illa. ”Ge henne vatten”, hörde hon Märtas röst och så kom Lia in med en vichyvattensflaska. Hon hjälpte Hilda upp i sittande ställning och det värkte till i hennes ländrygg. När Hilda vred på huvudet högg det till och tog stopp. Munnen klibbade och läpparna var såriga. Hon drack girigt ur flaskan. Sedan kom Märta in med varm, mosad vattnig potatis och salt fisk. Lia matade Hilda som om hon vore ett litet barn. Lia log och det fanns längtan i hennes blick. ”Om sol och om guld och om våren, om silver och vinter och dig…” Hon hade en klar sångröst och Hilda hade nog tyckt om den om det inte var så att hon låg fjättrad i en säng, om det inte var så att hon var så rädd för Lias uppenbarelse. Häxor, tänkte hon för sig själv och aningen slog henne i magen. När hon fått i sig så pass mycket mat hon kunde skakade hon på huvudet när ytterligare en sked trycktes mot hennes läppar. ”Det är viktigt att hon äter”, sa de i kör, ”det är viktigt för den lille. Den lille, den lille som ska bli stor.” Lia pressade skeden mot Hildas mun tills hon öppnade den och tvingade i sig ännu en tugga som aldrig tycktes ta slut. ”Hon ska vara duktig så ska allt gå bra.” Och så började Lia nynna igen, samma melodi. Hilda räknade till ytterligare tio vämjeliga tuggor mat innan Lia tycktes nöjd och istället gav henne flaskan med vatten. Det salta i maten hade gjort Hildas mun sträv och hon tycktes aldrig få nog med vätska.

73

Med en lortig trasa tvättade sedan Lia hennes mun. Det luktade mögel och Hilda var nära att kräkas upp maten, men lyckades stoppa sig själv. Hon ville inte att allt skulle börja om igen, matningen och den blöta fisken. ”Nu ska Hilda sova och vara snäll, annars kan hända att Hilda får smäll”, sjöng Lia och blåste ut ljuset.

Hilda var åter ensam i rummet. Dagen hade börjat, men det var fortfarande dunkelt och mulet, som alltid i november. Om någon ändå kom förbi stugan och hittade henne där! Hennes fars vrede syntes långt mycket bättre än dessa systrars galenskap. Ska jag dö nu? tänkte hon.

Utanför stugan blåste vinden elakt och de viskande ljuden kom allt närmare. Deras röster var tunna och ljusa, viskande, fnittrande som småflickor. Det var inte systrarnas röster, det var röster från små barn. Hilda låg så stilla att hon kunde höra vad de sa. ”Nu börjar det.” ”Inte riktigt än.” ”Men snart nog.” ”Och så olyckan.” ”Ja, och Odjuret.” ”Och Döden.”

Så fnittrade de igen innan ljudet försvann.

Dagarna passerade långsamt. Ibland lät de henne gå på dass, men de vaktade henne noga och hon måste gå ut i bara nattsärken med fötterna nakna i den trettiogradiga kylan, så att hon inte skulle kunna rymma. Magen buktade onormalt stor.

Det var något märkligt med systrarnas hud, något som var onormalt. Huden var alldeles genomskinlig och när de tog i Hilda var deras händer torra och starka, men hon kände ingen värme från deras kroppar.

Det blev en kall vinter, brädorna i stugan bar tunna islager om morgnarna, Hilda var oftast tvungen att uträtta sina behov inomhus, i slaskhinken eller pottan, som de sedan gick ut och 74

tömde. En tung vintersömn lade sig över bygden och Hilda gick in i någon sorts dvala, allt blev henne likgiltigt, hon kunde ändå inte göra något åt sin situation. De tog hand om henne och så länge hon inte ”betedde sig”, som Märta sa, var de goda mot henne. Sängen blev trängre för varje dag, hennes mage växte snabbare, men själv tycktes hon magra. I sin dvala försvann hon ibland in i en varm, välsignad värld där alla sinnen kopplade av. Hon fantiserade om en liten pojke som var hennes och som kallade henne mor. Han var lite rödlätt, sprang på osäkra ben och sjöng barnsliga sånger. Hon höll om hans vackra kinder och sjöng med i en melodi hon aldrig hört förut.

Ibland såg hon honom leka med en snurra på golvet, det var en sådan i trä med vita och röda ränder som när man satte snurr på den blandade sina färger så att det blev alldeles vitt. När den snurrade skrattade han gott och hon såg fascinationen i hans blick och stoltheten över att det var hans händer som hade fått leksaken att röra sig så snabbt.

Han hoppade runt full av liv och hon tittade hänfört på honom och hennes glädje växte sig stor. Han liknade hennes lillebror, men var ändå sin egen lilla person. Hon ville bara stanna kvar där i dunklet med honom, höra hans namn för hon visste ännu inte vad han hette, men varje gång rycktes hon obarmhärtigt tillbaka till den hårda, kalla sängen med dova ljud som hotade att göra henne sinnessjuk. Och hon kände närvaron av något, men det var inte alls som i drömmen.

Ju längre graviditeten framskred, desto mer anade hon att det var något ont som bodde i henne. Det var som om hon kunde känna ondskan stråla ut ur kroppen med sitt centrum i magen. Det var inte bara känslan av en varelse så olik det goda fantasibarnet, utan även det faktum att magen växte onaturligt snabbt och buktade ut på konstiga sätt. Den var inte rund längre, snarare knölig.

Hon önskade att hon kunnat separera magen från sig själv, hon ville bara bli av med denna kraft, men hon var i symbios med den. Nu hörde hon inte bara barnviskningarna, när magen blivit så stor att hon knappt orkade resa sig ur sängen utan 75

hjälp, hörde hon en dov stämma som talade till henne. Även om hon höll för öronen hörde hon vad den sa, eftersom den talade inuti hennes kropp. Det enda hon kunde göra för att överrösta ljudet var att nynna svagt för sig själv, högt nog för att inte höra rösten, samtidigt så pass lågt att inte systrarna hörde.

Hon nynnade den melodi hennes fantasibarn i drömmen, det goda barnet lärde henne i dvalan, det gjorde henne lugnare.

Kanske kunde hon med sin goda kraft påverka det som växte, ge det kärlek för att läka det onda.

Men rädslan lurade där bakom, rädslan för att höra något av hans ord. Han tyckte inte om när hon nynnade, då sparkade han henne på revbenen, men hon tog hellre smärtan än att höra vad han sa.

En morgon hördes knackningar på dörren. Hilda trodde först att det var i hennes fantasi eller att det var de viskande barnen som busade, men snart förstod hon att det var på riktigt, det stod någon vid dörren och knackade försynt. Hon ville resa sig ur sängen och springa sin räddare till mötes, men hon hade svårt att få sin tunga kropp ur sängen tillräckligt snabbt. Det ryckte i handtaget, men dörren verkade vara låst och ingen öppnade den. Hilda tog i med alla krafter och drog sig upp till sittande, armarna vek sig nästan av belastningen och det krampade i magen. Nästa steg var att ta sig upp till stående och hon insåg att hon inte längre var fastbunden, de måste ha lossat hennes bojor under natten. Måtte inte människan försvinna, måtte inte systrarna hinna före, tänkte hon. Det fanns en kant i lopen som hon måste bemästra och den rev henne i knävecken och det kändes som om en sticka fastnade när hon pustande försökte resa sig upprätt. På tredje försöket lyckades hon. Benen svajade, som pinnar mot hennes stora bål.

Hon vred om nyckeln två varv. Något skakade i henne. Minuterna tickade högt från en klocka inne i rummet, hon kunde nästan känna sekunderna slå inom sig. Det var tyst i resten av stugan och hon kände en ilande förhoppning om att hon äntligen skulle bli fri. Vem det än var som stod därute skulle den 76

kunna hjälpa henne på ett eller annat sätt.

Men det som stod där gjorde henne kall i bröstet. Det var en ung flicka med axlarna spända mot vinden, hon bar en ränsel som såg ut att kunna sluka henne när som helst och något buktade ut under den bruna kappan. Ögonen var skrämda och samtidigt bar de något slags naivt lugn. Hennes kjol var alldeles blöt och hakan darrade. Av köld? Det dröjde en stund innan Hilda såg hennes ansiktsdrag framträda, och när de gjorde det var det sig själv hon såg. Den som stod utanför dörren var hon själv för några veckor sedan, när magen fortfarande bara var en rund bula och inte den groteska klump den var nu. Hon såg in i sina egna, lika förvånade ögon och hon mötte sig själv så som hon varit när hon först kom till stugan. De stirrade på varandra en lång stund, och det kalla i henne förlamade hela kroppen och hon sjönk ner i ett mörkt hål.

När Hilda kämpat sig upp till ytan igen insåg hon att hon fortfarande låg fastbunden i sängen, hon hade inte rört sig en centimeter och det hade aldrig funnits några knackningar på någon dörr. Aldrig hade hon varit med om en dröm som känts så verklig tidigare, med så klara sinnesintryck. Overklighetskänslan stormade i henne, spände i bröstet och hon hade svårt att stilla sin andning. Hon försökte känna efter om det satt en sticka i knävecket, men det verkade inte så. Om hon nu hade så verkliga drömmar, hur skulle hon då veta när något hände på riktigt?

När Hilda lugnat ner sig en aning försökte hon tänka nyktert på situationen. Drömmen kunde trots allt ge ett visst hopp, det kunde komma någon och knacka på och hon måste utarbeta en plan för hur hon skulle göra om tillfället dök upp. Hon måste få tillbaka sin röst, för det var trots allt det enda verktyg hon hade när hennes kropp var fastlåst.

Hon började nynna, provade några olika melodier och försökte ta i så mycket hon kunde. Det skulle inte hjälpa att bara nynna om någon var i närheten, men när hon provade att tala fick orden inte nog med kraft att ta sig ut ur hennes mun. Det var som om de måste klättra över en mur som var alldeles för 77

hög. Hon fick bara till läten, som ”mmm” och ”aaa”. Om hon fick till aaa-ljudet tillräckligt högt och ljust borde det kunna väcka uppmärksamhet. Hon vågade inte prova med detsamma, var alltför rädd för åtgärder från Märta. Det var Märta som bestämde vilka straff hon skulle få om hon betedde sig. Lia var bara en hjälpande hand.

Hon undrade varför det inte hade kommit någon tidigare. Även om tiden hade luckrats upp och hon inte visste exakt hur länge hon befunnit sig där, måste det ändå röra sig om några veckor. Hade de inga vänner? Släktingar? Och varför kunde de inte ta hjälp av någon med skogen? Frågorna snurrade i hennes huvud, runt, runt utan att få något vettigt svar. Hon såg dem framför sig när de vandrade tillsammans i byn och människor viskade bakom deras ryggar, kanske ansågs de som byfånar eller kufar. Hon undrade vad det pratades om och varför de hade blivit så ensamma. ”Kanske finner vi varsin man”, hörde hon Lias röst nära örat men när hon tittade upp var det ingen där. Rösten var bara en del av en dröm, så hon blundade igen och såg en blommande sommardag med damm på vägen och cyklar och ivriga klänningar som virvlade fram i vinden. Märta svarade inte för hon ville inte ha någon man, hon trivdes bra med att vardagen var stillsam och ville inte att något skulle förändras.

När de kom fram var karlarna redan fulla och Lia suckade besviket, men tog ändå Märta i handen och drog iväg med henne till dansbanan. De stod utanför och väntade, hade inte pengar till inträdet. Men senare, när mannen med biljettlådan gick för att få sig en sup, smet de in utan att bli upptäckta.

De dansade med varandra och de andra flickorna viskade och pekade samtidigt som de drack ur sina Pommacflaskor.

Systrarna brydde sig inte om att man skrattade åt dem, de var ystra och glada av sommarens grönska och nöjda över att ha varandra. De var aldrig ensamma, som andra flickor som saknade en tvilling, kan vara.

Men så kom en man upp på dansbanan och han trängde igenom systrarnas enhet och med ens var de tre däruppe som 78

dansade, han hanterade dem skickligt med varsin hand och till en början var Märta misstänksam, men allt eftersom orkestern spelade och han gav henne lika många långa ögonkast som han gav till Lia, slappnade hon av och tillät sig att bländas av denne man, denne riktige man som de aldrig tidigare hade sett i trakten och som inte visste något om dem, som inte visste att man skulle peka och viska bakom deras ryggar istället för att tala direkt till dem. ”Sluta snoka!” Hilda rycktes bryskt tillbaka till nuet och verkligheten av en hård knackning på pannan. Märta stod böjd över henne och det brann i hennes annars tomma ögon.

Hilda ville att de rätta orden skulle komma ur henne, någon slags förklaring att hon inte alls snokade, det hade bara varit en dröm. Men orden var fastlåsta i hennes inre och hon kunde bara ligga stilla och hoppas att Märta inte skulle hitta på en ny bestraffning.

Märta försvann ut och Hilda spände alla sinnen för att höra om hon skulle komma tillbaka, men det blev tyst och långsamt kunde hon slappna av. Hon ansträngde sig för att tänka på andra saker, även om hon fann det omöjligt att de skulle veta vad hon tänkte på. Hon hörde hur ytterdörren öppnades och sedan dova, obekanta ljud utanför, sedan ovanför. Någon rumsterade runt på vinden. Vad planerade de nu? Ovissheten bildade en oroshärd i Hildas bröst och hon fick återigen svårt att andas normalt. Det brann till i hennes tinningar när hon föreställde sig ett nytt straff.

Med ens var de tillbaka och med starka armar bar de henne i repen över golvet, medan hon ilsket kämpade för att komma loss, ut ur stugan och när de kom till gaveln knöt de upp hennes rep så att hon kunde klättra upp för den stege som ledde till en vind högt ovanför. De puttade på henne och höll henne hårt i armarna så att hon inte skulle kunna rymma. Hilda hade svårt att få sin tunga kroppshydda upp för stegen och hon spejade ut mot skogen för att se om det fanns några människor i närheten.

De tryckte och drog henne upp för stegen och världen 79

omkring dem var stilla, som om de var de sista överlevande.

Det var tyst ute, hela naturen hade gått i vila och gömt sig under snön. Det sved om Hildas händer och bara fötter av den gnistrande snön mot huden. När de väl kommit upp fick de gå in en och en, för öppningen var liten och trång. Det fanns inget ljus, inga fönster, inga fotogenlampor, endast smala springor i väggarna som släppte in bleka strimmor av ljus. Murstocken delade av vinden i två rum och i det inre manade de henne att sätta sig ner. Hilda famlade i mörkret efter en säng eller madrass, men det enda som fanns var en gammal trasmatta. Hon satte sig mödosamt ner. Sedan kände hon hur seniga fingrar var framme och band repen runt hennes händer. De lät fötterna vara denna gång, kanske anade de att hon aldrig skulle lyckas ta sig ner för stegen själv. ”Nu ska de dansa för dig”, sa systrarna unisont. Och så gick de.

Tillvaron var gråare på vinden, det fanns inte en möbel eller ett prydnadsföremål, det enda som fanns var den dammiga mattan hon satt på. Det värkte i hennes rygg och bultade i magen. Hon kände att det snart var dags för han i magen att prata, så hon började nynna igen, något högre denna gång eftersom hon var ensam.

Då kröp det ut barn ur väggarna, och hon såg dem först bara som konturer i dunklet, men när hennes ögon vant sig vid det gråa ljuset såg hon ögon, munnar och tänder. De tillhörde små, små barn, bebisar i olika utvecklingsstadier, en del var ofullgångna foster och en del var ett par, tre år. De lämnade kalla avtryck på hennes hud och hon ville skrika, men det enda som kom ut var ett hest kraxande.

Det sparkade till i livmodern och gastarna reagerade vid varje spark och vände sina små döda ögon mot hennes mage. ”Vill hon skada er?”, viskade en med overklig bebisröst. ”Som de gjorde mot oss?” Till sin fasa hörde hon ett jakande svar som mullrade från magen och ut ur hennes mun utan att hon kunde stoppa det. ”Nej!” skrek barngastarna och började dansa runt henne.

80

Hon ville blunda, ville inte se, men den största av dem höll upp hennes ögon så hon tvingades se deras dödsdans. ”De små, de små de kallar oss, Vi som inte fick vara med Med vatten och eld de dränkte oss Nu ställer vi oss på led Och visar oss för er.”

Rösterna var så tunna och orden otydliga, men hon förstod alltför väl budskapet. De fortsatte dansa runt henne, nöp henne i kinderna, i magen, i benen och varje gång kände hon respektive moders stora smärta när hon dödade sitt barn. En varning, tänkte hon, detta är en varning.

Efter en stund drog de sig ut mot väggarna igen och Hilda frös till. Hon tog sig bort mot murstocken, som var varm av systrarnas eldande och lutade sig mot den. Hon skakade en lång stund av chock och rädsla och hoppades att barnen aldrig mer skulle komma fram igen. Det måste ha varit dem hon hört tidigare när hon låg nere i rummet. Farmodern hade berättat om de döda barnens andar, som bodde under husen, men hon hade aldrig trott på dessa spökhistorier. Hon hade bara sett historierna som underhållning, möjligen som skrämsel. Hon försökte minnas vad hon mer berättat om dem, men chocken hade fått hennes hjärna att förlora sina tankar. Hon ville vakna upp, tänk om allt bara hade varit fantasier, om hon kunde vakna upp i sin egen säng utan stor mage och utan några tankar på att fly hemmet. För första gången sedan hon var liten knäppte hon händerna och bad en bön. ”Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen.”

Skakningarna i kroppen lugnade ner sig en aning och hon vågade sluta sina ögonlock. Efter en stund sov hon.

81

Då kom drömmarna tillbaka och hon ville stoppa bilderna som kom, men det var omöjligt. Lia och Märta som dansade med den okände mannen, svärtan i hans blick och hans hårda händer om deras armar. Han log ett leende som de svalde som agn och Hilda ville säga åt dem att gå därifrån, att lämna mannen för han var så vacker att det smärtade och han ville bara ont.

Han höll om deras midjor så att det glödde om dem, det sprakade i flickornas ögon och Hilda visste att det inte var bra. De vandrade iväg tillsammans, bort från dansbanan och de glömde alla blickar i ryggen. Det rörde dem inte längre. De gick ut i en skog som grönskade och där gömde de sig intill varandra, på mossa, under granen med myror, harsyra och barr in på skinnet.

Lia fick börja, mannen tog henne under armen, lade henne i mossan, som löstes upp och blev till en tjärn där Lia flöt på ytan medan mannen tog sig in i hennes innersta med sin mörka mandom. Samtidigt stod Märta en bit bort med huvudet bortvänt och höll för öronen. Det ljud som kom ifrån tjärnen var isande hett, älskande skrik som blandades i en symfoni av njutning. När de var klara stapplade Lia upp med ett sömndrucket, fridfullt ansikte. Hon log ett stilla leende och gick bort till Märta, viskade ”din tur”, sedan föll hon ihop på marken och somnade. Samma procedur upprepades med Märta, men denna gång förvandlades mossan till en bäck som porlade ikapp med älskogsskriken.

Scenerna var så motbjudande att Hilda tvingade sig själv att vakna. Obehaget av att ha sett systrarna nakna hade klistrat sig fast, och det hjälpte inte hur många gånger hon rös till eller skakade på kroppen, så fanns det där.

82

December 1940 Kapitel 12 Hilda visste aldrig vilken tid det var på dygnet när hon var instängd på vinden. Det fanns inga ljud som gav henne någon vägledning. Ibland var det lite mindre mörkt längs väggarna och då visste hon att det åtminstone var dag. De dansande barnen höll sig undan, men hon bävade för att de skulle dyka upp igen. Deras sång hade lagrat sig i huvudet och hon blev rädd varje gång hon tänkte på den, tänkte på orden så då nynnade hon sin glädjesång för att jaga det onda på flykten. ”Mor säger att hon såg syner i drömmen igen”, en liten barngast var tillbaka och Hilda ryckte till när den klämde om hennes arm. Mor? ”Det som inte är hennes, är inte för hennes ögon. Därför ska hon plikta med sitt nyfikna hår!” Med en rakkniv i ena handen och en sax i den andra stod Märta med ens framför henne. Hilda kände hur kvinnan tog tag i och klippte hennes långa mörka hår, som den lilla gasten hjälpte till att hålla. Små hårstrån kilade in sig i näsan på henne och stora sjok föll av mot golvet. När hon drog med handen över magen hade en stor hög av hår samlats där och små händer inuti sträckte sig efter håret, utan att kunna nå det. Det vassa bladet rafsade över Hildas huvud och det sista av håret försvann. Kylan bet sig ännu hårdare om henne när det var borta.

Varför? ville hon fråga, men allt inom henne var stumt. Hon insåg att mer och mer av hennes frihet försvann, hon blev allt svagare, hade inte tillräckligt med kläder för att gå utomhus, magen gjorde henne allt mer klumpig och hon hade svårt att skilja på dröm, fantasi och verklighet. Kanske var gastarna bara hallucinationer? Hennes rakade huvud var åtminstone inte det.

Hon misstänkte att systrarna ville ha hennes barn, men de ville 83

inte ha henne. De skyddade henne så att hon skulle föda ett barn till dem, men vad skulle hända när barnet var ute? Märta rörde med handen över Hildas huvud, sedan tog hon tag i hennes haka och riktade sin blick in i hennes. ”Hon ska inte titta på oss, förstår hon det?” Rösten gick upp i falsett i slutet. Hilda nickade och det krampade i hennes nacke. ”Har hon inte mål i mun? Hon kunde ju tala i början när hon kom. När hon talade om kon och lade sig i. Men nu talar hon inte längre, nu tittar hon bara. Hon ska tala, inte titta, inte fråga. Svara när vi pratar med henne.” ”Aaa”, svarade Hilda och försökte få ut ett ”ja”, men då började hon stamma på j:et. I dunklet såg hon Märta le. ”Är hon rädd? Inte behöver hon vara rädd. Vi tar ju hand om henne. Eller hur?” Hilda nickade igen. ”N-n-ni…” Hon började om. ”N-ni ä-ä-är go-go-goda momot mi-mig.” Hennes kraft tog slut och det snurrade i huvudet. ”Om hon är snäll kan hon få komma ner från vinden.” Hilda visste att det var bättre att befinna sig på marken, där hade hon större chans att rymma. Men hon var tvungen att undvika att drömma mer, så hon måste hålla sig vaken det närmaste dygnet. Hon svalde hårt och försökte säga något, men det blev bara ett kvävt hummande. Så lämnades hon ensam igen bland skuggorna.

De första timmarna kunde hon hålla sig vaken, bara skräcken och tankarna som snurrade gjorde att hon höll sig från att somna. Hon flyttade sig en bit ifrån murstocken, eftersom dess värme gjorde henne sömnig. Hon satte sig med ryggen mot en av långväggarna istället och började nynna för sig själv när kroppen blev alltför avslappnad.

Hon riktade sina tankar mot en annan tid och plats, innan kriget, innan allt blev svart och hon fortfarande var ett barn.

Hennes bror som föddes när Hilda var femton och hur hon höll i honom, så sköra både han och hon när hon bar honom i magra armar. Hon fick vara hans barnflicka när hon var ledig från skolan och hon fick vara med om alla nya upplevelser i hans liv, när han överraskade dem båda genom att plötsligt 84

säga hennes namn, hur han svettades av rädsla första gången de gick iväg själva utan fadern. Hon mindes hans kluckande barnskratt när hon tokade sig för honom. Han fattades henne så hårt och obarmhärtigt där hon satt på det hårda vindsgolvet och det väckte en kamp inom henne, hon måste ta sig ut härifrån. Någon dag måste hon få tillbaka sin lillebror, vad som än hände med henne. Hon skulle göra upp en plan för hur hon skulle ta sig ut. Betrakta systrarnas dagliga rutiner för att se vilken tid på dygnet det skulle vara möjligt att rymma. Välja en dag när vintern blivit mildare. Veta vilket håll hon skulle gå för att komma rätt.

Det blev en lång natt, tankarna på att fly och att hon inte fick drömma höll henne vaken. Hon gick upp och gick över vindsgolvet varje gång hon var nära att nicka till och då vaknade barnen i väggarna och vandrade på led bakom henne. Hon ville inte titta på dem, anade bara deras små steg och arga nypor som när som helst kunde klämma till. De bar en sådan stor ilska och ångest över att ha förlorat sina liv och hon hade svårt att stänga ute deras energi från sin egen kropp. De borrade sig in under Hildas hud och ville synas, ville ha någon att ta ut sin ilska på. Hon längtade därifrån, ville ut ur detta mörker med svarta barntankar. Hon försökte tänka på det vackra barnet i hennes drömmar, hur han lekte med snurran och föreställde sig honom där framför henne medan hon gick fram och tillbaka. Han tyckte så mycket om den där leksaken och skrattade varje gång han fick ordentlig fart på den.

Hilda hade vandrat i en evighet när systrarna äntligen kom och släppte ut henne. Ljuset utifrån smärtade i ögon och huvud, men det var en välkommen smärta. Hon kisade mot det starka, men efter en stund öppnade hon ögonen så mycket att ljuset kunde stråla in i hennes kropp och skrämma en del av mörkret på flykten. I ljuset trivdes inte de döda barnen. ”Hon har varit duktig, moderflickan”, sa Märta och smackade belåtet. Hilda log så mycket rädslan tillät för att de skulle tro att hon inte var ond på dem. De måste tro att hon hade fogat sig om hon någonsin skulle slippa härifrån. Att de inte kunde 85

höra hennes tankar var hennes räddning.

Väl nere ledde de in henne i finrummet och hon lät sig ledas, slappnade av i kroppen så att de inte skulle känna hennes egentliga motstånd. De knöt upp repen som lämnat tjocka märken kring handlederna. Hilda smekte försiktigt över dem för att lindra. Lia kom med en salva som hon fick smörja in och i sitt stilla sinne undrade Hilda över denna plötsliga vänlighet. Återigen satt de vid brasans sken, som om tiden på vinden aldrig hade funnits. Lia började berätta om barnen som dött i stugan. ”Det var Magdalena med korgen. Hon gick alltid på byn med en korg vid sin arm och talade till den. Först gömde hon möss däri, men de tuggade i sig hennes korg så hon fick byta. Sedan gick hon med korgen full av garn och stickor och hon stickade små tröjor allt medan magen växte i lönndom. En dag hade korgen ett lock och ingen visste vad som fanns däri. Men det sas att det var det barn som hon fött och sedan dödat och att hon låtsades att det levde och talade till det som om det kunde höra henne.”

Ett litet dött ansikte dök upp inne i eldskenet och gjorde sig påmint. Hilda huttrade till och tänkte att det enda som var levande i stugan var den brinnande elden. Även om den bar döda barns ansikten. ”Sedan ska det komma en olycka till bygden och fem män ska dö och tio barn ska bli faderlösa och inget ska bli som det någonsin varit.” Det var Märta som talade och hennes röst var monoton. ”Och vi vet för vi har fått veta.” Hilda nickade, som om hon var en del av deras pakt och hon försökte anstränga sig för att inte se rädd ut. ”Berätta för oss om skogsflickorna”, sa Märta och Lia log med förväntansfulla ögon. ”Det kan jag göra. Det är de glömda flickorna, de som aldrig fick någon man.” ”Som vi”, sa Märta och sorgen blinkade till i hennes ögon. ”Nej, inte som vi. De här flickorna bor bland granarna i hålor och grottor och de gråter ständigt av längtan. Ty när väl en 86

man kommer förbi som de kan snärja dödar de honom utan mening. De vet icke vad de gör fel, de vet inte att deras mat inte kan stilla hungern hos människorna eller att vattnet inte kan släcka deras törst. Och de är hårda i kroppen, så hårda att männen får sår på sina mandomar och rivmärken över hela kroppen. Deras största sorg är att de aldrig kan behålla en man för de gör dem alltid illa.” Lia tystnade och sedan skrattade hon till: ”Stackars, stackars.”

Hilda såg något skadeglatt i kvinnans blick och undrade hur deras egen berättelse slutade, den som startade på dansbanan med den främmande mannen. Om hon slapp härifrån kunde hon kanske drömma klart för att få veta. Eller var det så att drömmarna bara kom när systrarna var i närheten? ”Hon må tro att vi har varit med om och sett mycket och i dessa tider, mer än någonsin.” Hilda nickade återigen och försökte göra sina ögon nyfikna. Rädslan fick inte sippra ut. ”Allt vi inte trodde fanns har vi sett. Inte bara som syner, utan också på riktigt. Det står många i väggarna i detta nu och väntar på att få komma fram. Den här stugan har burit många rädslor och tankar och hårda ord har yttrats här, smärtor har stegrats här och fötter har trampat tungt på dessa golv. Vi kan se dem alla om vi blundar tillräckligt hårt. Hon ska prova så ska hon se.” Hilda stirrade på henne och då stängde Märta hennes ögonlock och väste: ”Blunda, sa jag!”

Först såg hon bara mörkret bakom sina ögonlock, men efter en stund var det som om något lade ett filter över det som skedde och det som hänt förr i tiden och hon såg rummet som det såg ut för länge sedan. Möblerna var annorlunda och ljuset starkare, det grönskade utanför fönstret.

Det var något sorgset som låg över rummet, och i dess mitt stod en säng med en pojke som inte längre var en pojke för livet hade runnit ur honom. På ögonen låg ärgade femöringar och under hakan hade han en psalmbok för att stötta upp. Runt sängen stod två tvillingflickor i fyraårsåldern, en man och två kvinnor.

87

Den ena kvinnans ögon var uppspärrade och hon blinkade inte, som om hon inte hade några ögonlock. Händerna rörde sig upp och ner över kroppen, flög över ansiktet, rev i huden och så började hon skrika så att de små flickorna höll för öronen. Den andra kvinnan slog till henne över kinden så att hon tystnade. ”Sansa dig Carla”, sa hon, ”du skrämmer livet ur flickorna.”

Kvinnan som hette Carla hade lugnat ner sig, händerna stillat sig och hon blinkade för första gången på flera minuter.

Flickorna såg från den ena till den andra som för att få stöd, men ingen av de vuxna såg åt dem. I en enda rörelse sträckte flickorna ut och tog varandras händer i ett krampaktigt grepp. ”Mor?” sa de. ”Vad händer nu?”

Kvinnan som inte hette Carla grinade stort och hon vände ryggen åt dem när hon sa: ”Ni får stanna här och ta hand om morbror och moster. Ni får bli deras nya barn nu när Daniel är död. Allt är ordnat.” Så gick hon och ingen sorg syntes i hennes ansikte, bara lättnad. ”Vad är det hon ser?” frågade Märta och det gjorde Hilda förvånad. Visste hon inte? Hon bävade för att berätta, samtidigt bävade hon för att vara tyst. Rädslan för att göra fel hur hon än betedde sig gjorde att hon hackande började stamma. ”D-d-det är en som är död.” ”Vem?” Frågan kom som en väsning. ”Daniel. Er bror.” Lia och Märta tittade tomt på henne. Allt i stugan stannade upp. Hilda slöt ögonen hårt och väntade på straffet. Det dröjde en lång stund innan Märta åter tog till orda. ”Det var inte vår bror, det var vår kusin. Honom minns vi knappt. Och moster Carla grät och morbror Anton var arg. Det hörde vi om kvällarna. Morbror hade inte bett om att få ta hand om sin systers oäktingar. Flickor dög inte annat än till att sy, sa han. Men det vågade han aldrig säga när mor var här.

Morbror var rädd för mor.” Orden tycktes komma så enkelt ur Märtas mun, så sorglöst.

Lia och Märta satt tätt ihop i soffan och gungade som de hade gjort till musiken.

88

De gungade, vajade fram och tillbaka åt sidorna och de tänkte.

Det syntes i deras ögon. Hilda hoppades att de skulle nöja sig och var glad över att hon inte väckt deras vrede, snarare var det en förundran som intagit dem. Kanske var detta nyckeln, tänkte Hilda, att få dem i detta tillstånd så att de nästan glömde bort att hon fanns. Om det inte hade varit afton hade hon kunnat smita ut nu när deras sinnen var så uppfyllda av glömda minnen.

Hildas mage smärtade till och hon fick ett trängande behov av att kasta vatten.

Det skvalade i slaskhinken som hon var tvungen att använda, satte hon sig på pottan kom hon inte upp igen. Det värkte i hennes ben när de hukade sig för kroppens tyngd.

När hon gick ut för att tömma var det natt och stjärnorna strålade i avlägsna klungor på himlen. Allt verkade fridfullt och stilla och kylan hade mattats av något, även om det fortfarande var kallgrader. Det var länge sedan hon tittade upp mot stjärnhimlen och den gjorde henne trygg. Hon fick en förvissning om att allt skulle gå bra, att systrarna blivit mildare och att hon skulle ta sig igenom sina prövningar. Värre saker hade hänt, tänkte hon och gick in i värmen igen.

Hilda lyckades hålla sig från att drömma om dem de kommande nätterna, och för första gången sedan hon rymde fick hon någon slags ro i kroppen. Så fort orostankarna ställde sig på led sköt hon bort dem innan de hunnit infektera hennes hjärna. Om hon bara svävade, lät allt ske så skulle det bli bra.

Det var när hon gjorde motstånd som det gick illa.

89

Kapitel 13 Det blev jul och Hilda hörde hur det gick folk ute på vägen, men Märta var genast där och hindrade henne från att kliva upp ur sängen. Att tända ljus, som var brukligt på julaftons morgon var det inte tal om. Hon förstod inte systrarnas ovilja att visa sig ute bland folk, kände de sig aldrig ensamma? ”De går sin vanliga julrunda med stoj och sång”, viskade Märta, samtidigt som hon höll för Hildas mun.

Hon kunde höra avlägsen sång därute, det var Staffansvisan som sjöngs och det skar hårt i hennes hjärttrakt av den sorglösa visan och att Staffan vattnade sina fålar fem. Så enkelt det tycktes för de upprymda rösterna att fritt gå runt och sjunga.

Hon ville vara en av dem, men Märta höll så hårt i hennes armar och över hennes mun att hon inte hade en chans.

De sedvanliga grankvistarna ställdes på bordet i Hildas rum varje morgon, oavsett hur kallt det var ute. Nya, färska kvistar varje dag. Till julen pratade de om att de saknade en gran, men istället för att hugga en tog de in fler grankvistar, i vilka de hängde hemgjort pynt: kristyränglar, smällkarameller och årsgamla polkagrisstänger. Polkagrisarna var gråa till färgen och såriga. Änglabilderna på kristyren hade antagit en kuslig skepnad, de var bleka och hade inte längre några ögon. Hilda ryste till när hon betraktade dem och ville helst inte ha dem i sitt rum.

De grillade äpplen i öppna spisen som de gav Hilda, äpplen som nästan var genomruttna efter att ha legat sedan hösten.

Hon vågade inte annat än att ta emot dem och försökte tugga så att så lite som möjligt nuddade tungan. De sotiga partierna dolde en del av den ruttna smaken.

90

På julaftons kväll satt de vid brasan och Hilda hoppades innerligt att sångpatrullen från tidigare under dagen skulle komma förbi och se att det eldades inne i stugan och komma och knacka på. Hon var inte längre rädd för att ansikten skulle dyka upp i fönstren, nu bad hon till Gud att de skulle göra det.

Mörkret fanns inte därute längre, det fanns inne i stugan, alldeles för tätt inpå. ”Nu har hon varit duktig, moderflickan, och därför vill vi ge henne en julklapp.” Hilda såg upp från brasan och mötte ögon lika stela som kristyränglarnas. ”Vi har gjort det själva”, sa Lia och gick och plockade fram en korg ur gömmorna. Ur korgen tog hon fram ett buckligt paket, inslaget i smörpapper och med ett brunt snöre runt. Hon lade tyngden i Hildas knä och Hilda fick en stark impuls att slänga den ifrån sig. Men systrarna såg uppfordrande på henne, så hon samlade sig och började knyta upp snöret. Det som kom fram när hon lyfte bort smörpapperet var en gråaktig, oregelbunden klump gjord av trasor, hår, avklippta naglar och levrat blod och kräkningarna hotade att komma upp ur Hildas hals. ”Den är till hennes beskydd, till hennes och barnets beskydd.

Allt organiskt kommer från Hilda, sådant vi samlat sedan hon kom hit. Samlat och tagit till vara. Den ska skydda henne och barnet från henne själv. Alla onda tankar och handlingar som strålar ut från henne ska samlas där och kapslas in så att hon bara gör gott mot honom. Han ska få en likadan när han kommer ut.” Hilda tittade på klumpen i knät och hennes ben började skaka. Hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte visa hur hon skälvde av vämjelse. De måste ha klippt hennes naglar när hon sov, håret hade de redan stulit från henne och de hade samlat blod från henne, hur? Så mindes hon ett sår hon fått när hon skar sig i tummen och hur Märta snabbt var där med smutsiga trasor. Och hur de brukade torka ur slaskhinken efter att de tömt den. Hon hade fått en klump av sina egna kroppsrester. Hur hade hon hamnat på denna helvetets plats av alla ställen?

Systrarna såg nöjda ut med sin gåva och de sa åt Hilda att ha 91

den i sängen, då skyddade den som bäst. Hildas tidigare tankar om att systrarna blivit mildare och att hon skulle klara av sin vistelse här försvann snabbt som vinden. Om hon inte kom härifrån snart skulle hon bli galen och hamna på Säters hospital. Kanske hörde hon redan nu hemma där? ”Låt mig lägga den i din säng”, sa Lia och tog upp paketet.

Hilda var glad att slippa se det, men bävade inför den stund hon skulle gå och lägga sig bredvid den i sängen. ”Har hon ingen julgåva till oss?” frågade Märta när Lia var tillbaka. ”N-n-nej. Ha-ha-har inte sk-skaffat någon.” ”Då får hon ge oss ett löfte. Att vi får hans första tänder och hans första hår.” Hilda nickade i fasa. ”Och så får vi namnge han”, sa Märta och Lia log ett sammansvuret leende tillbaka. ”Han ska heta Ernst Valdemar.”

När hon kröp ner denna julaftons kväll intill det otäcka knytet tänkte Hilda på julafton för ett år sedan. På fadern som muntert väckte dem på morgonen, stod där i köket med håret rufsigt och ett snett leende, det var så sällan han log sedan modern gick bort, men på julafton var han alltid glad.

Det fanns en frid i huset på julaftonen och det var nästan så att Hilda började tro på julevangeliet som far alltid läste till frukost. Med högtidlig röst som fick henne och lillebror att bli fnittriga läste han om skattskrivningen och stjärnan och det lindade barnet. Det lindade barnet, den förstfödde fick Hilda tillbaka ett ögonblick i sin nya verklighet men hon pressade tankarna bort från det och tillbaka till förra julen.

Hon och brodern dolde sitt fnitter i munnar med gröt, hade fadern kommit på dem med att skratta hade hans vrede vaknat.

Det var bara broderns ögon som sa Hilda att han var lika full av skratt som hon.

Den varma gröten med sträv kanel, en lyx som de bara unnade sig på själva julafton, lade sig i deras magar som ett varmt, skyddande moln.

92

Fadern gick ut efter frukost för att hugga gran och Hilda diskade tillsammans med Asta, som även hon var på gott humör denna julaftons morgon. Hon skulle vara ledig en vecka och Hilda skulle hjälpa fadern med hushållsarbetet. De sjöng julsånger tillsammans medan de diskade och brodern sprang runt och lekte och försökte fånga deras uppmärksamhet. Han tyckte alltid att julaftonsförmiddagarna var så långsamma, själv tyckte Hilda det var skönt att tiden gick sakta, hela kroppen blev lugn.

Asta lagade maten, men förberedelserna hade börjat långt tidigare, den slaktade grisen låg i saltlake och gäddan hade legat i lut sedan Anna-dagen.

Hilda och brodern fick gå ut och hämta in ved, det skulle gå åt mycket ved under juldagarna och Asta tyckte att det vore synd och skam att behöva gå ut under själva julfirandet.

Hon saknade alltid sin mor under de där stunderna och sorgen var stor över att brodern aldrig hade fått träffa henne.

När fadern kom tillbaka med granen hängde de nygjorda smällkarameller med sockerbitar i, glänsande röda polkagriskrokar och de sköra julkulorna som inte fick tappas i golvet för allt i världen. Och så svenska flaggor som Hilda tyckte skar sig mot allt det röda och gröna. Det doftade från granen och stack i fingrarna, doften som numera gjorde henne mer obehaglig till mods än lugn.

När maten var färdig och framdukad torkade Asta av händerna på förklädet och hastade hem till sitt. ”God jul”, hälsade de till henne innan hon stängde dörren.

Så var de ensamma, den lilla familjen och de åt den goda maten under stillsam tystnad.

Det skrek i Hildas mage av hunger när hon mindes det överdådiga julbordet, det nybakade brödet som Asta gjort, den salta sillen, köttbullarna, skinkan och gröten. Kosten hos systrarna var så ensidig att hon var rädd att hon skulle få skörbjugg.

Hilda nynnade glädjesången för sig själv, blundade bort den mörka stugan, andades med öppen mun så att lukten från knytet och den lortiga sängen inte skulle kännas.

93

Det var länge sedan någon hade gjort rent i rummet, Hilda hade aldrig sett systrarna sopa eller damma, själv orkade hon inte och hade heller inte sett några städredskap. Någon gång hade det varit fint, hon tyckte sig se spår av det och när hon såg med den inre synen fick hon nya bilder serverade. Hon betraktade rummet från samma ställe hon befann sig på, men det såg åter annorlunda ut. Det var försommar och en kvinna stod vid bordet och arrangerade lila syrenblommor i en vas, på samma sätt som Lia och Märta gjorde varje morgon med grankvistarna. In kom två flickor i femtonårsåldern och dragen var henne alltför välbekanta. Ansiktena var mindre, näsorna inte så långa, läpparna inte lika stora. De hade armarna om varandra och gick synkroniserat, som om de vore siamesiska tvillingar.

Kvinnan vände sig om när flickorna kom in, men hon tycktes inte se dem, blicken var glasartad och smet förbi, landade istället på gardinen i fönstret som i denna värld var alldeles ny, vit med stolta spetsar. Kvinnan smekte över gardinen och mumlade någonting. På kinden hade hon ett svart tumavtryck, som av sot. Sedan började hon riva och klia sig nervöst över kroppen, och Hilda kände igen henne som Carla från den tidigare synen. Flickorna satte sig på varsin stol vid bordet, doftade på syrenerna och började sedan vagga tillsammans, fram och tillbaka. Deras ansikten var stängda, blickarna lika glasartade som kvinnans. Deras naglar lortiga, svarta ränder löpte under dem. Händerna var bleka, nästan vita och de höll varandra hårt i händerna.

Så hördes en kraftig hostning i hallen och både systrarna och kvinnan ryckte till. Det kom något elakt in i rummet, tillsammans med hostningen, en smutsig kolare som osade färsk milrök och systrarnas ryggar böjdes i en enda rörelse. ”Odugliga jäntor!” röt mannen. ”Vad ska jag med er till när ni inte ens kan hugga ved? Springa runt som fåniga nippertippor. Om bara Daniel hade fått leva.” ”Förlåt”, sa flickorna i kör. ”Det är en olycka”, mumlade kvinnan och flickornas ryggar böjdes än mer.

94

”Ni gör mig olycklig”, sa mannen och gick ut ur stugan.

Kvinnan fortsatte sitt pysslande, utan att titta åt flickorna.

Hilda öppnade ögonen och det mörka rummet var tillbaka.

Tårar lurade i ögonen och det gjorde ont när hon tänkte på tvillingarnas unga ledsna kroppar. Trots allt de gjort mot henne kunde hon inte låta bli att känna sympati för dem. Det var något med familjen som inte var som det borde vara och det rev djupa sår i flickornas sinnen. Hilda betraktade den slitna gardinen i fönstret som en gång varit vit och undrade vart mannen och kvinnan tagit vägen, för inte hade de varit särskilt gamla i hennes syner. Kanske ett fyrtiotal år. Men slitna och tärda.

Innan hon somnade tänkte hon intensivt på allt i sitt liv förutom systrarna, så att hon inte skulle drömma drömmar där hon snokade i deras kärleksdans.

95

Kapitel 14 På juldags morgon hörde Hilda julottesång utåt vägen och avlägsna bjällror som klingade. Hon smög mödosamt upp ur sängen och spanade ut genom fönstret, men hon kunde inte se människorna. Det var svart ute, men ljudet gjorde henne trygg, det vittnade om att det pågick ett liv utanför dessa väggar. Livet hade inte stannat, åtminstone inte i resten av världen.

För första gången i sitt liv saknade Hilda att åka på julotta, tidigare hade det bara varit en pina att gå upp mitt i en kall och mörk natt, men nu längtade hon dit så mycket att det gjorde ont. Att sitta inklämd mellan far och lillebror med hans hand i sin och med en fäll över axlarna mot kylan. Halvsova sig igenom prästens predikan för att sedan piggna till under psalmsången. Hon hade alltid älskat att sjunga och psalmerna hade hon förknippat med trygghet. En slags besvärjelse mot det onda. På en kyrkbänk, sjungandes en psalm kunde inget komma åt henne.

Sången klingade av och med ens kände hon sig väldigt ensam. Hon sjönk ner i sängen och lät tårarna rinna. Hulkningarna dolde hon i kudden. Det var skönt att gråta och hon lät det komma, det var så många känslor som strömmade ur henne: rädsla, sorg, vanmakt. Det var en befrielse att låta allt lätta.

Hon fick en frist, en egen privat stund såhär på juldagens morgon, även om hon aldrig, aldrig var ensam. Tingesten i magen låg alltid på lur och lyssnade. Hon drog sig numera för att lägga händerna på magen, det kändes inte som att det var hennes egen mage längre, den tillhörde någon annan. Hon drömde drömmar om att hon lossade magen, tog bort den som ett klädesplagg från kroppen, lämnade den i den lortiga sängen och 96

flydde därifrån. När hon vaknade efter en sådan dröm var hon alltid rädd att Lia eller Märta skulle bli arga, men det verkade inte som att de ännu hade hört dessa drömmar. Hon lade täcket över nedre delen av kroppen och bålen så att det precis täckte magen. Det dolde den delen som inte var hon och hennes riktiga jag fanns över ytan. Efter en stund blev det alltför kallt, så då tog hon filten och lade den över bröstet, ända upp till hakan.

I mörkret låg hon sedan länge och funderade. Bedömde sina flyktmöjligheter. Antecknade några ord mentalt: dagtid, tidsfrist, människor i närheten. Nattetid fanns det ingen möjlighet på grund av mörkret och kylan, dagtid var systrarna alltid nära och vakna. Och om de märkte att hon var på väg att rymma kunde hon bara föreställa sig vad straffet skulle bli.

Hon måste ha tid och de måste vara borta. Fanns det dessutom människor i närheten kunde de hjälpa.

De var inte noga med mörkläggningen här, inte som i Hildas hem. När novembermörkret lägrade hemmet var Hildas far alltid noga med att sätta upp svarta tyger för alla fönster innan de fick tända några ljus. Då fanns det alltid en oro i faderns rörelser och hon tyckte inte om det, men efteråt verkade fadern alltid lugnare och de tände ljus och fotogenlampan och satt och läste och kände sig trygga. Det var som om de vore osynliga och nästan inte fanns för den yttre världen.

En gång såg Hilda norska soldater trava genom byn och deras ansikten bar samma oro i sig som faderns när han täckte för fönstren. Det var som om kriget närmade sig, kom krypande på vassa armbågar vid dessa tillfällen, annars kunde hon oftast hålla det ifrån sig.

En stark hopplöshet rev i Hildas inre, hoten var så många, även om hon skulle slippa ur systrarnas klor, bli av med det växande, så fanns det stora hotet därute och väntade. Över huvud taget tycktes systrarna inte vara medvetna om att det härjade ett krig ute i världen, de hade inte nämnt det med ett ord och de verkade inte äga någon radio, bara resegrammofonen som gick om kvällarna.

97

De närmaste dagarna kom en fruktansvärd kyla och borrade sig in genom väggar, golv och tak. Det började med att Hilda blev kall om händer och näsa, sedan måste hon dra på sig kappa, mössa och alla kläder hon hade. Märta kunde sy så hon hade hjälpt Hilda att sprätta kjolen och sy in ett sprund, samt förlängt den framtill allt eftersom magen växte. Underbyxorna kunde hon behålla som de var, resten av hennes kropp ökade inte i storlek som hon sett hända med andra kvinnor.

En del fick enorma bakdelar, som om barnet satt sig baktill på dem. Kappan kunde hon inte knäppa och tröjorna fick de också sprätta upp och sy om. Det blev en stor trekant i ett strävt svart tyg frampå magen och Hilda tänkte att det svarta var en passande färg för det som växte därinnanför.

Hilda gick ut i köket för att lägga på mer ved på brasan, som brann med en svag glöd. Systrarna satt på varsin stol och tittade på henne. Hon generades av deras blickar, de såg så ingående på henne att hon inte visste vartåt hon skulle titta. Efter att hennes egen självmedvetenhet dämpats något lade hon märke till att Lia och Märta inte hade klätt sig i flera lager som hon själv; de hade fortfarande bara kjol och blus, byxor och skjorta.

Deras läppar var bleka som vanligt. Hilda hade aldrig sett dem frysa när hon tänkte efter, vilket var märkligt denna kalla vinter. Speciellt nu när termometern måste vara nere på trettio minusgrader. En annan sak var att deras magar inte hade förändrats sedan de kom tillbaka efter att ha varit borta, de var lika stora som då Hilda kommit till stugan.

Till synes oberörda av allt satt de där med sina stora ögon och tittade sig omkring. ”Jag ska sjunga för barnet”, sa Lia och ut kom en kvillrande melodi med en text som Hilda aldrig hört förut. ”Uppå en ängsmark vandrade en kvinna, Som blommor plockade och sjöng de orden: ’Den som mitt namn vill känna, Han må veta jag Lia är, Och mina sköna händer 98

Jag flitigt rör För att en krans mig binda.’”

Medan hon sjöng plockade hennes händer osynliga blommor, som hon band till en dold krans. Sedan gick hon fram till Hilda och satte den inbillade kransen på hennes huvud. Mot sin stubbade skalle kunde Hilda förnimma hur något sattes där, som om kransen verkligen existerade. En lätt tyngd med kalla blad och en doft av liljekonvalj. Hilda tänkte att hade hennes far varit där hade han talat om häxkonster, hon kunde riktigt se hans vredgade ögon framför sig. Inom sig undrade hon vad av allt detta som hände i den verkliga världen och vad hon kunde tänkas inbilla sig. Fanns systrarna alls? Hon vågade inte chansa. Istället lade hon ytterligare ett vedträ på den brasa som värmde hennes fångsthåla.

För värmens skull hade hon helst velat bosätta sig framför brasan, men hon ville inte ha kvinnornas blick på sig. Även om de alltid fanns närvarande var det ändå där, i deras eget kök, som närvaron var som starkast. Inne i kammaren kunde hon vissa stunder ändå låtsas vara ensam.

Sedan övergick sången till den andra, den de alltid spelade på grammofonen. ”Vi har så mycket att säga varandra Men det blir ingenting, ingenting sagt Och dock har Amor hos oss som hos andra I hjärtat någonting, någonting lagt Men om i blindo i kärlek vi vandra Kan också stumma vi gå på vår jord Vi har så mycket att säga varandra Men allt det där blir nog sagt utan ord.”

Märta visslade melodin efteråt och sedan ställde de sig upp och dansade med varandra. Märta med byxorna förde Lia med kjol runt på golvet i en sorts dans och en stark overklighetskänsla grep tag i Hilda. Hon kunde inte låta bli att stirra på de 99

dansande, svängande stora kropparna, deras toviga hår rörde sig, som om de levde ett eget liv och Hilda kände med handen över sin egen nacke och saknade sitt hår. De dansade sig andfådda i den kalla stugan och ur Hildas mun kom rök, men ur deras – ingenting. Svängande höfter hos Lia, stela armrörelser hos Märta som om de intagit roller av att vara man och kvinna.

Hon borde ha försökt rymma då, i det ögonblick som hon inte fanns för dem, men hennes tankar tog sig aldrig åt det hållet, vilket hon ångrade bittert efteråt. Hon var som i trans och kunde inte sluta titta.

Efter en stund dök det upp ytterligare en människa, en lång man med mörkt hår och Hilda visste att han inte var verklig, han var bara en syn, men ändå kunde hon känna den manliga doften av honom. Det luktade vasst och starkt, inte otäckt, mer som bitter medicin och doften var henne bekant. Han trängde sig emellan systrarna och tog dem under varsin arm och orden han sa mullrade. ”Dansa med mig tills solen går ner.” Han såg på Hilda när han uttalade orden och även dessa kände hon igen. Hon hade hört dem nattetid, under sommarens ljusaste dag och orden hade en större betydelse än vad som syntes vara. Hennes egen mara stod framför henne, den hon lyckats glömma bort, som hon inte tillskrivit någon betydelse tidigare, men som nu pekade mot hennes mage och det var något som svarade därinne, något som pekade tillbaka med ett starkt, vasst finger. Allt som var vasst och gjorde ont härstammade från honom.

Hilda stängde ögonen, blundade bort allt som var och när hon tittade igen fanns bara systrarna kvar, med ryggarna mot varandra stod de på golvet och blundade. Om hon slöt ögonen igen och åter tittade, skulle en ny scen komma? Men inget nytt hände när hon gjorde det. Då märkte hon att hon frös, trots eldens flammor och alla klädesplagg låg kylan som ett envist täcke över hennes lemmar och fick henne att darra av köld.

Eller var det rädslan som darrade i henne?

När Hilda såg in i elden sträckte en arm sig ut, ville gripa tag. Allt var storm inuti, eldens sprakande ökade i styrka, det 100

fräste och spottade från träet, systrarna nynnade så starkt att det skrek i hennes öron och darrningarna i kroppen blev än kraftigare. Till slut försvann hennes medvetande, hon sprängde in i en annan värld där kroppen inte vägde och andetagen inte kändes. Systrarnas minnen tog över och visade vad som hänt efter deras kärleksdans.

De skiljdes från mannen, gick hem och blandade kärleksdrycker med sitt eget månatliga blod, var för sig utan den andras vetskap. Lia blandade blodet med myrten och Märta med belladonna. Lia på natten när Märta sov och Märta gömde sina göromål inne på dass. I varsin vichyvattenflaska med patentkork hällde de svagdricka, blod och örter. Lia gömde sin i en gammal sockerlåda i jordkällaren, Märta hade sin gömd i ett tygstycke i skåpet inne på dass. Men Lia var den som hann först, en natt när Märta sov smög hon ut, tog moderns cykel med ballongdäck och med flaskan på pakethållaren begav hon sig bort till dansbanan där de sista tonerna klingade ut och de sista paren dröjde sig kvar. I utkanten stod en ensam man, som om han väntat på henne hela kvällen. ”Var har du syster din?” frågade han och såg mot tomrummet bredvid henne. ”Hon blev sjuk.” ”Inget farligt hoppas jag?” ”Äsch, hon har varit ute och slarvat. Träffat karlar och supit”, svarade hon utan att tänka efter. ”Men jag är här, jag har inte varit med någon annan, jag finns bara till för dig”, skyndade hon sig att säga men han såg ändå inte nöjd ut. ”Kom, vi går in här”, sa hon och tog tag i hans hand. Han gick långsamt, alltför långsamt och när han stannade upp och tittade på henne med en otydbar blick, fann hon sig snabbt och tog upp vichyvattenflaskan med den grumliga drycken. ”Här, du måste vara törstig efter allt dansande”, sa hon och log blygt. Han tog den, korkade upp den, korken lade sig tillrätta i mossan och så drack han, stora klunkar och hon tittade förväntansfullt på. När han svept hela flaskan log han ett rött leende och sa: 101

”Med blod ska du väckas.”

Hon såg frågande på honom. Korken blev bortglömd på marken.

Han lade armen om henne och de gick längre in i skogen.

Det var som om han hade glömt allt tidigare prat om Märta och han kysste Lia mellan brösten, klädde av henne alla kläder. Sedan tog han henne i mossan, medan hon stod på alla fyra och han vrålade och skrek som om Djävulen bosatt sig i honom. Efteråt låg Lia kvar en lång stund, höll sig om magen och jämrade sig. Han smög iväg inåt skogen och sökte efter den andra systern. Märta hade smugit efter, höll krampaktigt i sin egen vattenflaska med blodblandning, betraktade älskogsscenen i bakgrunden, fastfrusen i marken. När akten var slut kom hon loss, vände om och sprang längre in i skogen för att de inte skulle få syn på henne. Men mannen visste redan att hon var där och snabbt var han framme, tog hennes flaska och drack och sedan var även Märta hans.

Mer kunde inte Hilda se, innan mörkret tog henne i sin hand.

När världen klarnade igen visste hon först inte vad det var för tid, hur gammal hon var, var hon befann sig och mörkret låg runt henne. Men snart gjorde den stora magen sig påmind, den mullrade och molade. Så kände hon repen om sina armar och ben. Och så lukten, den fuktiga vindslukten och hon visste att hon ännu en gång var fast på systrarnas tak.

Hennes underbyxor var våta och det luktade avföring. Hon äcklades av sin egen kropp. Ju mer hon vaknade till liv, desto mer kände hon hur det värkte i olika delar av kroppen. Efter att sinnena kommit tillbaka ett efter ett, dök hopplösheten upp som en grävande kniv i hennes bröst. Den karvade bort det lilla sista hopp hon hade kvar om att någonsin slippa därifrån.

Det fanns ingen gråt kvar i Hilda, bara fasa. Och så skrek hon, när alla tankar på att vara till lags försvunnit, de kunde inte göra värre mot henne nu. Hon skrek av smärta, ångest och äckel, lät sin röst bära de känslor som systrarna skapat hos henne, och hoppades innerligt att någon därute skulle höra hennes 102

illvrål. Hon ropade på hjälp, hoppades att ljudet skulle leta sig ut mellan springorna på vinden, nå en god människas öron.

Hon skrek tills hon var alldeles utmattad och sedan väntade hon. Halsen brände och krafterna var nästan helt slut. Systrarna var genast där, utan att hon hört dörren öppnas, på var sin sida dök deras luktlösa andedräkter upp. Och så slog de henne på kinderna, Lia på hennes högra och Märta på den vänstra, och de hyschade väsande åt henne. ”Hon ska hålla mun, moderflickan.” ”Hon ska vara tacksam, moderflickan.” ”Annars ska vi hänga henne i taket!” ”Eller slänga henne i kylan.” ”Eller gräva ner henne under jord.” ”Eller stegla henne.”

De pausade och varje ord skapade brännmärken i Hildas hud, värre än örfilarna. Skulle hon möta sin död nu? ”Men nej, tänk på Ernst Valdemar, han bor i henne och han ska bli vår.” ”Ja, hon ska få leva ett tag till, tills han har kommit och hon kan gå.” ”Ska vi släppa henne fri?” ”Det får vi se.”

Orden gav Hilda hopp, mitt i skräcken, ännu hade hon en frist eftersom de ville ha hennes barn. Vad henne anbelangade fick de gärna ta det. I början ville hon det inte, men nu efter att hon hört den onda rösten och känt de hårda nyporna, kände hon bara att det som levde i henne var ont. Lika ont som Lia och Märta, så han skulle få det bra hos dem. Och sedan skulle hon vara fri, både från barnet och från dem. All skräck hon känt drog sakta bort. Bara parasiten i henne kom ut så skulle allt vara över. Om lite mer än två månader. Hon måste bara härda ut till dess, göra exakt vad systrarna ville och hålla sitt sinne lugnt. Hon tog fram sin lillebrors ansikte inför sin inre syn och han gav henne styrka och mod. Hans kraft skulle hjälpa henne härifrån, göra henne levande igen. ”Förlåt, kära Lia och Märta, förlåt att jag har varit så omöjlig, 103

jag inser det nu. Säg vad jag ska göra så att allt blir bra igen.”

Hon förvånades över att rösten var tillbaka, stamningen var borta och rösten klar, även om det fortfarande rev i hennes hals. Systrarna började gå runt henne, stirrade på henne och verkade tveksamma. ”Vadan denna omvändelse? Satt hon inte och skrek alldeles nyss? Och snokar, det gör hon ideligen fast vi sagt åt henne!” ”Jag är bara rädd för förlossningen.”

Lia mjuknade och smekte Hilda över kinden med en kall hand. ”Vi tar ju hand om henne, det har vi ju sagt.” Då kom Hildas gråt, stilla tog den sig ut ur ögonen och rann sakta ner för kinderna. ”Hon ska följa med oss ner, lägga sig på sängen.”

Hilda nickade och försökte le. Saknade sin mor så att det gjorde ont.

Väl nere somnade hon och sömnen var hård, men hon drömde ingenting.

104

Johanna

Mars 1941 Kapitel 15 Dagen då katastrofen inträffade var en mulen marsdag och Johanna hade drömt tiden innan, en mara som vägrade släppa taget så att hon vaknade skrikande varje natt och väckte Vera. Sofia pratade om nattskräck, men Johanna avfärdade det hela, Sofia hade alltid märkliga teorier för sig. Det var en man i drömmen som böjde sig över henne i sömnen, svarta lockar som kittlade henne på kinden, lockar som verkade ha ett eget liv. Hans ansikte var höljt i dunkel. Ur honom kom en lukt av ruttna blommor, som blomvatten som stått för länge. Bakom hans öra satt en näckros, en gul svulstig blomma och stjälken försvann in någonstans i hans tjocka hår, som om den växte på honom. Varje gång han närmade sig måste hon skrika så att inte den ruttna lukten fortplantade sig i hennes mun. Hon måste spotta ut honom, stänga ute honom från sitt liv.

När budet kom var hon i färd med att skura golvet, passade på medan Vera sov i sin vagga. Såpvattnet frätte hennes fingrar och hon hade flera röda sprickor i händerna som sved varje gång hon doppade skurborsten i spannen. Vårens ljus hade avslöjat ett lortigt golv och det var dags att göra något åt saken.

Hon vandrade iväg i tankarna för att glömma de svidande händerna och utan att hon visste hur det gick till var han i hennes tankar igen, Georg, hans ord, hans smidiga kropp, deras senaste möte. Hon sa sig att det inte gjorde något, inte om det bara var tankar, så länge det bara var Georgs osynliga ande som svävade i rummet, över henne, under henne, hade hon inte gjort något ont. Det var när man satte tankarna i praktiken, som det kunde gå illa.

107

Som för Bagg-Emma. Hon blev utestängd i byn, gick och ställde sig under isen, hoppade resolut ner i en vak och gick i botten med huvudet mot istäcket. Stod så tills hon drunknade i det frusna vattnet och man fann henne i den hukande ställningen.

Johanna hade många gånger undrat hur det skulle kännas att frysa ihjäl under isen, om man upplevde själva dödsögonblicket eller om man var förbi då. Senare skulle hon ställa sig frågan hur det kändes att störta ner i ett gruvhål och om det trots allt var hennes förbjudna, färgglada tankar på Georg som gjorde att Herman dog.

Dödsbudet kom ur en tunn mun som rörde sig med fel ord och som sa att nu har Herman blivit död. Hon hade aldrig tyckt om det uttrycket, blivit död lät som om det skett något som var meningen. Någonstans i hennes bröst levde en annan känsla en stund, en liten lättnad över att hon var fri, en liten tanke på Georg, en förbjuden tanke som hon pressade sönder med tänderna. ”Hur gick det till?” frågade hon den tunna munnen. ”Vet inte så noga, det var något med berghunden, den var visst inte av någon bra kvalitet.” ”Var är han nu?” ”De har inte fått upp dem än.” Rösten från den talande munnen var lägre nu, nästan viskande.

Hon såg Hermans bröstkorg i sitt minne, en ung stark kropp som vilade i ängsgräset och det var innan Vera, innan deras livstrossar flätats samman. Gräset som luktade torrt sprakade under hennes fingrar. De inkräktade på Reens ägor, dolde sina kroppar i högt midsommargräs. Hon lade en smörblomma på hans läppar och bad honom gissa vad det var. Hans tänder tryckte mot underläppen där blomman låg, han bet sönder den och fortsatte bita sig så blodet flydde från hans bett och gjorde läppen vit. Sedan sprack den och det röda vände håll och letade sig ut i det nygjorda såret. De gula blombladen blandade sig med hans blod och Johanna såg att det ryckte i hans ansikte. ”Varför gör du så?” frågade hon. ”Jag kommer att lämna jorden en dag.” Hon log och torkade 108

bort hans blod med sin blusärm. En ljusröd fläck bildades på ärmen. ”Jag också, det är inget att oroa sig över.” ”Jo, för det blir tidigt.” ”Tok”, svarade hon, men minnet sög sig in i henne på samma sätt som den röda fläcken på blusen. Hon önskade att hon hade frågat hur han kunde veta, för nu hade det verkligen hänt.

Efteråt stod hon med budet i sina händer. ”Vad gör jag nu? Kan någon vara snäll och berätta det för mig?” sa hon till luften framför sig men det fanns ingen som kunde fånga upp frågan.

Senare på kvällen hade Sofia nåtts av budet och kom skyndande till Johannas stuga. När Johanna såg den äldre kvinnans ansikte började hon skaka. ”Hur är det Johanna?” Sofia satte sig bredvid på en pall och sökte med blicken i Johannas ansikte. ”Det är Vera, hon är ledsen och jag vet inte varför.” ”Du är i chock, kära du. Kom, jag tar Vera så får du lägga dig och vila.” ”Nej, jag vill ha Vera hos mig.”

Sofia lade en filt över Johannas axlar. Först då upptäckte hon att hon frös.

Sofia satt sedan hos henne hela kvällen, tog hand om Veras blöjbyten och gav dem mat och dricka. ”Här, du behöver en sup nu”, sa hon och ställde fram en ordentligt tilltagen mugg med fjolårsgammalt vinbärsbrännvin.

Johanna var inte mycket för sprit i vanliga fall, men nu brände det skönt inuti bröstet och även om det inte tröstade, lugnade det henne en aning och hon slutade skaka. ”Kära barn”, sa Sofia och äntligen kunde Johanna gråta.

Morgonen därpå gav hon sig ut tidigt ner till sjön, den som ofta gav henne tröst. Ljuset var blankt över ytan, isen sjöng, på väg att spricka. Johanna spanade mot Kampö, tänkte på synen med 109

Georg, hur tankarna hade straffat henne. Det sög till i magen när hon klev ut över isen, hörde hur den jämrade sig under hennes tyngd. Hon stod där stilla en stund, med hjärtat bankande i vågor, med sitt inre så turbulent att det nästan svartnade för ögonen. Hon hade gått över den vassa skaren för att komma dit, efter att sömnen aldrig infunnit sig. Budet hade fått hennes hjärta att slå som en smedshammare. Hon behövde luft, behövde vidder, behövde betrakta världen för att se om den fortfarande existerade.

Johanna tog några försiktiga steg över isen, såg framför sig hur hon öppnade en vak och liksom Bagg-Emma sjönk ner under vattnet med kroppen. Men hennes vilja att leva var stark, trots budet och hon hade Vera att leva för. Att dö under isen var inte för henne. Så hon gick tillbaka, backade bort från det vita och en djup suck riste i hennes kropp.

Hon såg hans blödande läppar framför sig, de började alltid blöda när han blev upprörd, huden var så tunn och han bet sig omedvetet för att lindra sin ilska. Hon undrade om hans läppar hade blött en sista gång innan han dog.

Det sved i hennes kinder av den kalla luften men svedan i magen var större. Hon tog upp en sten som begravts i isen, luktade på den, fyllde sina näsborrar med den fuktiga lukten.

Sedan kysste hon ovansidan och kastade stenen mot sjön. ”Adjö Herman”, sa hon med fast stämma, starka ord i den tidiga morgonen. Något glimmade till på himlen, snabbt och flyktigt, nästan som ett leende. ”Nu börjar det”, hörde hon en röst viska i örat, Hermans andedräkt mot sin kind. Rösten var verklig men samtidigt inte. ”Vad är det som börjar?” frågade hon högt. Men Herman var tyst, hon kände en lätt smekning på handen och så var ögonblicket över.

När Johanna kom tillbaka till huset hade Sofia vaknat och satt med Vera i knät och gav henne välling. Sofia såg på när Johanna klev in genom dörren och sparkade bort snön från skorna. Johanna skämdes när hon tänkte på att detta bara var andra gången Sofia var inne i deras hus, hon hade tidigare 110

dragit sig för att gå över tröskeln, inte velat störa. Sorgen över Herman lättade en aning när hon tänkte på det, att det var för hans skull Sofia aldrig kommit in, Johannas vän utestängd från hennes eget hem. Nu var hon där lika självklart som om hon alltid bott där. ”Vad skulle jag göra utan dig, Sofia?” sa hon med vek röst.

Sofia nickade bara, reste sig och höll fram Vera. ”Jo, jo, du skulle nog reda dig. Men nu måste jag få ta min morgonpipa”, sa hon och Johanna log för sig själv. Hon tog emot Vera, lade henne intill sig och barnet rapade efter vällingen. Sedan såg hon in i sin dotters ögon och tänkte att det var för väl att hon var så pass liten att hon inte skulle minnas förlusten av sin far. Samtidigt skulle det bli en sorg för henne. ”Din far älskade dig, det är det enda du behöver komma ihåg”, viskade hon.

Andra natten efter Hermans dödsbud kändes sängen fruktansvärt tom. Johanna gick upp, tog Vera ur vaggan och lade henne i sängen, men hon var för liten, den kropp som skulle ligga där skulle vara stor och manlig och vara hennes beskydd. Så hon lade tillbaka Vera i vaggan. Hermans kläder låg över stolen, slarvigt slängda med lortiga knän och svettiga undertröjor. Strumpor som skavts sönder i hårda skor. Oljefläckar efter smörjningen av maskinerna i gruvan.

Hon tog plaggen, lade dem i sängen, undertröja och skjorta, sedan byxor och strumpor. De luktade fortfarande manssvett och arbete. Om hon ansträngde sig kunde hon även känna en svag doft av hans raklödder från skjortkragen. Det var då hon mindes vad hon hade drömt, hur Herman hade dött och bilderna av hur hon knöt slipsen på honom, hennes fars slips framför spegeln i en tid som var för länge sedan. Gråten gick inte att stoppa, den vällde fram som ett vattenfall, sprutade ur henne och andningen blev så ansträngd att hon var rädd att helt tappa luften. Hon hörde hur Sofia gick utanför, men hon kom inte in, utan lät Johanna vara ensam med sin sorg.

111

Några dagar senare knackade Mindor och hans fru Manda på dörren, i händerna höll kvinnan en ugnsform med kålpudding i. Johanna mådde illa av lukten, men tog emot den och tackade. De klev in efter henne i stugan och slog sig ner. ”Vi är så ledsna över er förlust”, sa Mindor och först nu hörde Johanna att han hade en härjedalsdialekt, kanske var det därför de hade blivit så avogt inställda, hon och Herman när de först mötte honom. Hittefågeln. Hon ville tro det, ville tänka att det var en inbillad avoghet och ville ta emot deras godhet med öppna armar. ”Tack”, sa hon och kände att det var skönt att sitta ner, Sofia bar Vera på armen och dukade samtidigt bordet med tallrikar och glas. Johanna hade ingen kraft i sina lemmar, så hon var tacksam över den äldre kvinnans hjälp.

Johanna skar sin kålpudding i små bitar, tog en på prov i munnen men den smakade ingenting och halsen ville inte svälja.

Mindors fru var liten och späd, hade vitt hår, trots att hon inte kunde vara mer än drygt 40 och ögonen var röda. Johanna hade aldrig sett något liknande och den röda blicken förvånade henne. Men rösten var vän och len. Mindor lade ofta sin hand på hustruns axel och då tittade hon upp på honom och log med hela ansiktet. ”Ska det vara något starkt till maten?” sa Sofia och tog fram flaskan som fanns i skafferiet. ”Nej, oh, nej, vi dricker inte. Vi är blåbandister!” sa Manda och rösten hade med ens blivit skarpare. ”Jaså, jaha”, sa Sofia och plockade genast undan flaskan. Johanna var glad över att det varit Sofia som bjudit och inte hon själv, men skämdes för tanken. ”Spriten, det är den som för ondska med sig till byn”, sa Manda och smackade med munnen. ”Och här tycks den vara allenarådande.” Johanna var inte säker på om hon syftade på spriten eller ondskan, men sa ingenting. Kanske hade hon rätt. ”Åjo, den har nog hjälpt många därtill”, sa Sofia. ”Nu ska vi inte resonera mer om ett så otäckt ämne”, sa Mindor.

112

”Men visst har det hänt mycket hemskheter i trakten den senaste tiden. Och ryktena går, om att något har kommit hit.

De sa att Sofia kanske vet något om en födsel?” Han betraktade Sofia ingående, som om han skulle få ett svar i hennes ögon.

Sofia, som satt sig för att äta, blev vit i ansiktet. ”Det var länge sedan jag arbetade som barnmorska. Jag är för gammal nu.” ”Hur det nu än är med det, vill vi bjuda in er till ett möte, där vi och alla familjer som mist någon i olyckan samlas. Vi tror att det är viktigt att samlas och prata i den stora sorg vi befinner oss i och finna styrka att gå vidare”, sa Manda.

Det lättade i Johannas bröst vid hennes ord, det fanns kvinnor i närheten som genomgick precis samma sak som hon och tanken på att få träffa dem gjorde att det ljusnade litegrann mitt i sorgen. ”Det låter trevligt”, sa Johanna. Sofia sa inget. ”Det blir i all enkelhet, medmänniskor emellan”, sa Mindor. ”Lite kaffe och kakor bjuder vi på, jag ska baka”, sa Manda och hennes ögon lyste. ”Ja, kaffe kan verkligen värma en frusen själ, bättre än spriten”, sa Mindor.

Vera började gråta och Johanna sträckte sig efter henne, nu orkade hon och Sofia räckte varsamt över barnet. Dotterns huvud doftade sött och gott och kinderna och halsen var varma.

Hade flickan feber?

Efter en stund vid bröstet lugnade hon ner sig och ännu en stund senare somnade hon. Det värmde så gott i Johanna att hon hade sitt barn och samtalet med Mindor och Manda hade muntrat upp henne. Det nattsvarta kunde delas med andra och få det att lysa, om än svagt.

Tillsammans blev de starkare, tänkte hon och var tacksam över att det fanns människor som orkade bry sig och ta hand om andra, trots att de inte kände varandra. ”Tack så hjärtligt för att ni kom”, sa Johanna och ville säga mycket mer, men vågade inte riktigt. Hon ville inte bli för stor i orden.

113

”Onsdag afton, klockan arton då. I missionshuset”, sa Mindor innan de gick.

Johanna såg efter dem, den högreste mannen och hans lilla vita, nästan genomskinliga fru. Två välgörare. Men Sofia var inte lika positiv. ”Hon var det nog inget ont i, men han, han dolde något bakom de där rättrogna ögonen.” ”Tror du?” sa Johanna och ville inte kliva ur sin tillfälliga lättnad i sorgen. Sofia måste ha sett hennes besvikelse, för hon la en hand på Johannas och sa: ”Men gå dit till samlingen, det gör dig nog gott att träffa de andra som drabbats. Alla hade väl hustru och barn såvitt jag förstått. Sedan kan du väl hålla dig ifrån den där Mindor, det skulle jag råda dig till.”

Hon tänkte en stund på Sofias ord, kvinnan brukade ha rätt.

Men vad det där med födseln handlade om undrade hon över. ”Det kan jag berätta om sedan, inte nu”, sa Sofia. ”Du ska inte ha mer på dina axlar.”

Johanna suckade och oron gnagde i henne. Så fick hon en ingivelse. ”Sofia, vill du flytta hit till mig ett tag? Tills allt har blivit lugnare.” Johanna önskade vid Gud att hon skulle säga ja, att ha Sofia i närheten var det närmaste trygghet hon kunde komma. ”Jo, visst kan jag det. Hade tänkte föreslå det själv.” ”Ta hand om hemmet och Vera kan jag göra, det ska du inte känna att du måste. Men ditt sällskap är viktigt, din närvaro.” ”Bara de inte börjar prata på byn, man vet aldrig vad de kan få för sig.” ”Låt dem tala då, det är det sista jag bryr mig om.”

Johanna lade sig på utdragssoffan ovanpå täcket och blundade.

Allt hade skett med sådan hastighet omkring henne. Det hade varit så lugnt tidigare om åren, det hade funnits tid för eftertanke mellan skeendena. Vad var det som höll på att hända?

Var det krigets fel? Höll världen på att närma sig sin undergång?

114

Så kom hon att tänka på Georg. Hon såg hans ljumma leende framför sig och skulden slog henne med full kraft. Tankarna på Georg och sedan Hermans död, nog hade de ett samband?

Samtidigt växte en tanke inom henne, en tanke hon inte ville kännas vid. En tanke på att hon nu var fri, att hon inte längre hade något äktenskap som stod i vägen för att tala med och träffa Georg. Så onda mina tankar är, tänkte hon och huvudet började värka. Det var möjligt att hon hade drivit sin man i döden!

Under natten sov hon en orolig sömn och drömmarna var livliga. Jonsflickorna stod vid ett stup med händerna i varandras, men hon såg bara deras ryggar. Nedanför stupet låg Noran, mörk och hotfull och den hade ändrat form och inget var som det såg ut i verkligheten. På andra sidan sjön härjade en stor skogsbrand och människor kom springande, slängde sig i vattnet men blev kvar där, drogs ner till det okända under ytan.

Någon tog hennes hand, men hon kunde inte se ansiktet på den, om det var Herman eller Georg eller någon annan. Handen som höll i hennes var våt och kall. Den förändrades medan de stod där och när hon ännu en gång såg ner var det en svart klohand och när hon lyfte blicken såg hon ansiktet; det var ett odjurs ansikte, som hämtat från de målningar av Djävulen hon sett i kyrkan. Han grinade illa och det skar i hennes huvud som om någon högg med en kniv. Då vände sig Jonsflickorna om och deras ansikten var förvridna när de skrattade och Djävulen tog Johanna i sin famn. Då rycktes hon ur drömmen.

Med skräcken fortfarande ren och skär låg hon i mörkret och stirrade på det välkända lilla rummet. Hon sträckte sig efter Herman för att få tröst, men ingen Herman fanns där, bara ett tomrum. Hon klev upp, tog Vera som sov tryggt och ovetande om Johannas drömmar och la henne i sängen intill sig.

Med ens kändes det något bättre, hennes varma lilla kropp gav Johanna bra tröst. ”Kära lilla Vera”, viskade hon, ”nu är det bara du och jag.”

Vera gnydde till i sömnen och mardrömmens faror kändes genast mer avlägsna.

115

Mars 1941 Kapitel 16 De satt på hårda stolar och det var unket kallt i Folkets hus.

De tunna masonitväggarna, en nymodighet som nyss satts upp, hade svårt att hålla den råa kylan ute. Johanna hade Vera i famnen och Sofia satt intill. Några stolar bort såg Johanna de andra kvinnorna som förlorat sina män. Hon visste vilka de var, men i deras ögon, och ansikten fanns inga tydliga tecken på vad de varit med om. Kanske syns det inte heller på mig, tänkte Johanna. ”Kära vänner”, det var Hedman som talade och hans röst vibrerade i de församlades kroppar. ”Jag vill först och främst beklaga det som hänt och mina tankar finns hos er alla som mist en nära i olyckan.”

En kvinna längre bort snyftade till och Johanna såg hur hennes pojke, drygt 12 år gammal, ställde sig upp och tröstade sin mor. De var kvinnor hon bara kände till namnet och utseendet, hon hade aldrig talat med dem. ”Jag hoppas att vi alla i byarna nu hjälps åt att ta hand om de familjer som drabbats. Det är män från Bråfall och Norbo, men jag önskar att även ni som bor i Ulfshyttan och Grängshammar med omnejd tänker på era medmänniskor. Så vill jag även meddela att man tillsatt en utredning för att ta reda på vad som hände och hur detta kan undvikas i framtiden. Vi vet redan en del, men det kommer två inspektörer från Gävle och Falun hit som ska undersöka det ytterligare.” ”Ska det vara nödvändigt?”, viskade Sofia. ”Vad är det för märkvärdigt de kan som inte våra karlar begriper?” Johanna nickade bara tyst åt henne men sa inget. Själv tyckte hon att det kändes bra att det kom folk utifrån. De skulle inte tysta ner 116

det hela. ”Vad är det vi vet med säkerhet?” frågade en man. ”Valter, vill du berätta, du som blev vittne till olyckan?”

En blek man från främsta raden ställde sig upp och gick fram. Alla lutade sig framåt för att höra vad han hade att säga. ”Klockan var ungefär fyra, då vi skulle bege oss upp för att äta. Jag hade redan börjat klättra på stegen, då jag hörde gruvfogde Ramberg, som jämte de fyra andra åkte i malmhunden, ropa till mig: ’Kom, får du åka.’ ’Nej, jag tar stegen, det är ju så kort väg’, svarade jag, tyckte det såg farligt ut med så många i trallan. Karl blev också med mig på stegen och då skrek Ramberg efter oss: ’Är ni rädda?’ ’Nej’, ropade jag, det är ju inte så lång bit att gå. När jag stod på sista steglängden hörde jag någon ropa: ’Ring Håll!’ Malmhunden hade spårat ur och de ville stoppa den. Jag hissade mig ner i schaktet, men kunde ingenting se för röken från skjutningarna i gruvan. Då hörde jag Öman skrika: ’Du behöver inte ringa, för jag har själv ringt Håll.’ I samma stund hörde jag någon säga: ’Nu bär det iväg för mig.’ Allt blev så konstigt, så jag visste inte hur jag kom upp till backen igen och jag måste uppbjuda alla mina krafter för att komma mig för att ropa på hjälp. Tre karlar kom springande. En av dem klättrade ned till första stegbotten och hissade ned en lina utefter stegen. Han ropade flera gånger, men fick inte något svar. De båda andra, som fortsatt ännu ett stycke, fann de förolyckade liggande på en avsats i berget intill en utskjutande bergspets, som vi under den senaste tiden varit i färd med att spränga bort. Av de fem männen var fyra svårt massakrerade, medan Herman ännu var vid sans, men svårt skadad.

Gruvfogde Felix Karlsson, förman vid Hästhagbergsgruvan, tillkallades och det var under hans ledning som gruvkarlarna lyckades föra upp offren. Den skadade Herman, som avled strax efteråt, bars på bår de tre steglängderna upp, medan de övriga hissades upp med linor.”

117

Mannen tystnade och kroppen sjönk ihop därframme. Han vände inte blicken mot församlingen, såg bara ner på sin mössa som han höll i händerna, som om det var han som var orsaken till katastrofen.

Herman levde! tänkte Johanna, då hade han hunnit förstå vad som hände. Stackars, arme Herman. Hon hade funnit en tröst i det faktum att de störtade ner och dog utan att hinna följa med i tanken. Hon ville inte veta mer. Resolut reste hon sig från stolen, banade väg genom ben och stolar tills hon kom ut i luften. Varför hade han måst beskriva det så utförligt?

Mars-solen sken på Johanna med sin bleka låga. Snart skulle naturen väckas till vår, men inget kunde uppväcka de människor som gått bort. Varför väcktes bara växter till liv på denna jord? Andningen blev kvävd och illamåendet pockade på.

Hon kände en hand på sin arm, det var knappt en beröring men den fanns där. Mindors fru Manda mötte Johannas blick med sina rödaktiga ögon bakom tjocka glas. De fick ögonen att se ännu större ut. Hade hon haft glasögon förra gången de träffades? Kanske mindes Johanna fel. ”Det är svårt”, sa Manda, ”men Gud bär er i er sorg.” Johanna nickade men insåg att hon inte hade känt något stöd från sin Gud sedan olyckan skett. I Mandas ögon kunde hon läsa något frågande, som om hon ville ha ett svar på något. Kvinnans arm var blek och vit. ”Jag förlorade många innan jag fann Mindor och Gud”, sa hon och handen låg fortfarande kvar, lätt som en fjäder på Johannas arm. ”Det var för mitt syndiga leverne, jag umgicks med karlar och kom i olycka flera gånger om. Barnen togs ifrån mig, de dog eller adopterades bort och jag som sökt närhet på ett lättvindigt sätt blev lika lättvindigt alldeles ensam. Nu är jag för gammal för att få barn, men jag har Mindor och en gudstro.

Min bror är borta och min far och mor är döda. Så jag har nog haft min beskärda del.” Johanna nickade bara, visste inte vad hon skulle säga. ”Gud välsigne dig och din lilla dotter!” Hon höll fram 118

händerna som om hon ville bära Vera och Johanna räckte tveksamt över henne. Hon brukade inte låta främlingar hålla sitt barn, men Manda kunde väl inte räknas som främling längre?

Mandas ögon lyste om möjligt ännu rödare när hon fick tag i flickan och vyssjade henne i sina armar.

Vera såg upp på Manda och började jollra när kvinnan talade till henne och med ens kände Johanna det som om hon var den utomstående som betraktade en mor med sitt barn. Ju längre stund Manda höll i Vera, desto längre bort tycktes Johanna befinna sig och snart var det som en avgrund mellan dem. Då tvingade hon sig ur stilleståndet, sträckte ut sina armar och bad om att få tillbaka flickan. Det blänkte till i Mandas ögon, innan hon sakta räckte över Vera, som genast började skrika. Johanna vyssjade henne sakta och Manda tittade på dem och ett litet, knappt märkbart leende lurade i hennes ena mungipa. ”Du har väl mjölk åt henne?” sa Manda menande och instinktivt vände Johanna sig bort och sa adjö över axeln. Hon höll Vera hårt intill sig när hon började gå hemåt och undrade för sig själv var Sofia hade tagit vägen. Men hon ville inte vända sig om och riskera att möta de där ögonen igen. Där hon gick kände hon det som om någon satt på hennes rygg, följde med i hennes rörelser och blickar och hon skyndade på stegen för att bli av med obehaget.

Snön var knastrig under fötterna, snart skulle den vara borta och det bruna gräset stack fram här och där. Vera började bli tung nu, och hon saknade Sofia.

Väl hemma gav hon Vera bröstet och andades lättat ut när barnet åt som vanligt. Ett tag hade hon oroat sig för att Mandas ord hade någon betydelse, kanske kunde hon se att Johannas mjölk med ens sinat. Men Vera åt och hon blev lugn i kroppen.

När Sofia kom in i stugan hade de somnat båda två.

I sömnen mötte Johanna Herman, den dagen då han störtade. Hon gick runt därnere under marken, som en spöklik gruvfru och lockade på männen som arbetade. Hon sjöng ljuva toner som ekade mot bergets kropp och som fortplantade sig till en hundrahövdad kör.

119

Deras sång störde männens arbete, de stannade upp och lyssnade, hyschade på varandra och ur bergets djup klev Herman fram och han fångade upp sången i sina händer. ”Du och jag, vi var bra samman, Johanna”, sa han och hans röst var vemodig. ”Att jag aldrig sa det medan jag levde. Kan du förlåta mig det? Orden har aldrig kommit lätt för mig.”

Johanna såg i marken och förmådde inte ta hans händer. ”Är du ond på mig, Johanna? För att jag lämnade er?” ”Nej”, viskade hon och hennes röst hade ingen klang, hon ville säga att hon var ond på sig själv som burit orena tankar, men kunde inte bekänna något så fult i denna vackra stund. ”Det är mörkt härnere på botten av berget, men än mörkare för de män som dog före mig. Jag fick lite ljus med mig innan jag dog.” Han tystnade och såg på Johanna och ansiktet var svart av smuts. Hon ville bära honom med sig upp igen men hennes sovande jag hade ingen styrka. ”Jag ser er ändå, följer dig och jäntans dagar. Gott att Sofia tar hand om er, kanske hade jag fel om henne. Men lita inte på någon, tänk på vad jag alltid sagt, det kan dölja sig ulvar var som helst.”

Johanna log svagt, hon mindes hans ord och hans förutbestämda åsikter. Själv föredrog hon att tro människor om gott till dess de avslöjade motsatsen, Herman hade varit tvärtom. ”Ta inte på dig någon skuld, Johanna, det fanns inget du kunde göra.” Så försvann Herman, blektes bort till ett ingenting och Johanna stod ensam i den mörka gruvan.

120

April 1941 Kapitel 17 ”Jag måste söka mig ett arbete. Känner ni till om det finns något ledigt?” frågade Johanna de andra kvinnorna vid bordet efter en av Mindors samlingar. ”Allaredan? Ska du inte vänta tills Vera är lite större?” sa Svea. Sin storlek till trots blev hon slagen hemma av sin fyllhund till karl, alla visste om det men ingen pratade om det. ”Jag har hört att en del kvinnor har tagit jobb på SSAB, eftersom deras män försvarar gränsen. Du kanske skulle prova där?” ”Jag behöver något i närheten dit jag kan ta Vera med mig”, sa Johanna. ”Det blir väl inte mycket gjort med en unge på halsen”, sa Svea.

Då bröt Manda in. ”Johanna kan hjälpa mig med församlingsarbetet. Vi ska starta en frikyrkoförsamling här, jag och Mindor, vi har talat om det länge nu och vi har funnit att denna plats är den rätta.

Egentligen hade vi tänkt vänta med att berätta tills allt är klart, men nu kunde jag inte hålla mig. Vi kommer att behöva hjälp med att starta upp barnverksamhet bland annat. Och Johanna är ju bra med barn. Det blir en lön förstås, inga enorma summor men tillräckligt att klara sig på. Vad säger Johanna?” ”Måste du inte prata med Mindor först?” ”Jo, det ska jag naturligtvis göra. Men vi har diskuterat det länge, som sagt och jag har haft dig i åtanke ett tag nu. Och de andra fruarna som förlorat sina män, förstås.” Hon nickade bort mot borden där de andra änkorna satt. ”Det låter väl bra, Johanna”, sa Rosa, som tidigare hade talat om SSAB, ”då slipper du den hemska fabriken och får ta hand 121

om barnen.”

Svea knep med munnen och Johanna såg att det rörde sig av funderingar inne i hennes huvud.

Ute i kapprummet hörde Johanna henne viska med Rosa: ”Var får de pengar ifrån som har råd att anställa bara sådär?” ”Jag har hört att han har pengar, han Mindor. Ett arv eller något sådant”, svarade Rosa. ”Hm!” sa Svea. ”Det var värst.” ”Det låter bra tycker jag”, sa Johanna till Sofia när hon kom hem och berättat om nyheten. ”Ett arbete i närheten och Vera kan följa med.” ”Jo, du måste försörja dig såklart.” Sofias röst var låg och hon såg inte upp när hon plockade fram tallrikar till kvällsvällingen. ”Så vad är det som är fel?” ”Du vet att jag inte är mycket för den där Mindor. Hur var samlingen förresten?” ”Väldigt vacker”, svarade Johanna, ”han bad en stilla bön över oss och vi fick knäböja på en sorts bänk. Sedan sjöng Manda en sång. Och så fikade vi.” Hon var glad över att kunna komma med glada nyheter och blev lite irriterad över Sofias negativa inställning. ”Förlåt mig, Johanna, att jag är så tvär. Jag kanske har fel om honom.” ”Det gör inget, jag tror att det kan vara bra för byarna. Inget ont som inte för något gott med sig.” ”Du har rätt”, sa Sofia och log. ”Tänk om alla hade din tillförsikt. Den ska du vara rädd om.”

122

Hilda

Mars 1941 Kapitel 18 Framåt mitten av mars började vintern trappa ner och kylan var inte lika bister. Märta höll sin hand på Hildas mage och sa att nu var det bara några veckor kvar. Lyckligtvis hade hon inte drömt mer om systrarna och därför heller inte behövt tillbringa fler timmar uppe på den rysliga vinden. De var goda mot henne och hon aktade sig noga för att tänka tillbaka på hur det varit; nu såg hon bara framåt, tog en dag i taget och lät sig i sakta mak ledas mot den kommande förlossningen.

Dag och natt flöt in i varandra som i dvala. Magskinnet spände som på en trumma, och ibland var hon rädd att det skulle spricka, hon upptäckte bristningar i huden som hon mindes att hennes mor haft när hon väntat lillebror. Det rörde sig inuti dygnet runt, men det var länge sedan hon hört dess röst. Det tycktes henne som om allt bara varit en mardröm. Systrarna tittade till henne hela tiden, som när man väntar på att en hund ska få valpar. De var mer uppsluppna än någonsin, och ibland hörde hon dem fnissa om kvällarna. Det var så längesedan hon skrattade att det värkte i musklerna när hon provade att le för sig själv. Det bar emot och det var nästan som om hon glömt hur man gjorde.

En långsam eftermiddag ryckte det i dörren. Ljudet var så främmande och osannolikt i Hildas öron att hon först inte hörde vad det var. Systrarna låste alltid så dörren förblev stängd. Hon nöp sig själv i armen ifall det var så att hon drömde igen, som den gången hon såg sig själv i dörröppningen, men det gjorde ont i armen så det som skedde måste vara på riktigt.

Ryckningarna var inte hårdhänta, men personen lät ändå 125

bestämd, som om han varit säker på att komma in. Ute i rummet hördes inga ljud som tydde på att systrarna skulle ha reagerat, hur mycket hon än lystrade.

Ryckningarna upphörde, istället kom någon fram till fönstret. Där Hilda låg nedbäddad var hon osynlig för betraktare.

Hon fick se en tunnhårig man sätta upp sina händer mot fönstret. Ett magert ansikte tittade förvånat in och runt i rummet.

Till en början låg hon som fastfrusen och hoppades att mannen skulle stå stilla så länge som det krävdes av henne att komma upp och ge sig tillkänna. Just då möttes deras blickar och Hildas förlamning släppte. Han stirrade med stora oförstående ögon och hon reste sig långsamt i halvsittande och det enda ljud som kom över hennes läppar var: ”Hä-hä-hä…” Efteråt visste hon inte vad hon egentligen hade velat säga, det blev en blandning av en hälsningsfras och ett ”Hjälp”. Hon förstod inte uttrycket i mannens ögon, ren skär skräck som växte tills hela ögat tycktes vara en enda stor pupill. Det var nästan så att hon skrämdes av hans rädsla. Såg hon så anskrämlig ut? Han ryggade bakåt och så var han borta.

Hildas enda kontakt med verkligheten och så var han försvunnen på mindre än en minut. Om hon ändå hade hunnit kliva upp, öppna fönstret i hemlighet och låtit honom rädda henne! ”Vad gastar hon om?” ”Var det någon vid dörren?” Systrarnas ljudlösa steg och så var de inne hos henne.

Hilda kunde inte släppa mannens blick, hans rädsla hade borrat sig fast i henne och hur hon än tänkte och funderade kunde hon inte förstå vad han blivit så rädd för. En gravid kvinna i en stuga? Och vem var han? En släkting? Vän? En främmande? Hon undrade om det var gastarna han hade sett som skrämt honom, om de små trädde fram bakom henne, om han hört deras röster?

Hilda kände ett starkt behov av att stänga om sig, men det fanns ingen dörr till rummet, bara ett skynke att dra för.

Hon tänkte på Döden och på hur befriande det skulle vara att låta honom komma till henne, befria henne från orostankar, 126

smärta och sorg och bara sjunka in i en mörk, djup och varm dödskram. När dessa tankar dök upp brukade den lille inne i magen slå henne, han ville inte dö, tycktes han säga, om hon dog så skulle även han dö. ”Stilla dig”, viskade hon, ”jag ska låta dig leva.” Då blev det lugnare i magen, men som straff knep han med vassa naglar så det sved inuti henne. Måtte han komma ut snart, tänkte hon.

127

Mars 1941 Kapitel 19 Den dagen Hilda födde ett odjur var en svart dag. Värkarna hade rivit i hennes kropp i flera dygn, magen hade krumbuktat sig och hon hade sett hans rörelser som ormar som krälade innanför den spända maghuden.

Det började mitt i natten. Hilda hörde hur han jämrade sig inuti hennes kropp och det högg till i livmodern, en smärta hon aldrig tidigare upplevt, inte trott var möjlig. Värken fortplantade sig med ljusets hastighet i hennes kropp och fick magsäcken att trycka upp den lilla kvällsmat hon hade kvar i magen. Maginnehållet hamnade på golvet och var grönsvart och hon måste blunda bort det för att inte kasta upp igen. Hela hennes kropp riste av sparkarna i magen och hon skrek, av smärta, skräck och vanmakt. Ett vackert, ljust och gott barn skulle aldrig kännas så här. Systrarna fanns runt henne, inte av omtanke för henne, utan för sin iver över att barnet skulle komma ut.

Hon kände systrarnas kalla händer mot sitt ansikte, mot magen, de tog av henne underkläderna. ”Det är dags”, sa en av dem och en ny värk fick hennes kropp att skaka. Det var som en tiodubbel månadsvärk och Hilda skrek så att det måste ha hörts vida omkring stugan. Hon kände hur något rörde sig inuti, pressade sig nedåt genom den trånga passagen och slet sönder henne inifrån. Systrarnas ögon lyste när hennes mage vred sig i plågor, de väntade och väntade på ett barn som de hade sett ut som sitt. De vandrade runt i rummet, nynnade sånger som Hilda hörde spridda ord ifrån. ”Med sol och med eld och om våren…” ”I blod ska du vakna, du välskapta pojk.”

128

Med ens upphörde värken och det som fanns i magen stillnade, liksom systrarna. Hela stugan stod stilla i flera minuter och ingen rörde sig. Hilda skulle precis dra ett lättat andetag när en värk värre än någon av de tidigare satte igång och hon trodde den skulle slita henne mitt itu. Hon pressade allt vad hon kunde, nu måste det som levde där komma ut, dras ur henne. Systrarna var genast framme med starka nypor och hon kände hur händer bände upp hennes underliv, medan andra händer tog emot det som trycktes ur henne. Det blev alldeles tyst i stugan, återigen denna tystnad men nu utan någon förväntan i luften, snarare förfäran. ”Vad är det här? Vad har du gjort?” skrek Märta och slängde ifrån sig ett svart, hårigt och blodigt paket i sängen. ”Det här är inte Ernst Valdemar”, sa Lia med sträng röst. ”Han som skulle komma i deras ställe”, sa Märta. ”De som dog i våra magar”, sa Lia. ”Allt skulle bli så bra igen”, sa Märta. ”Se nu vad du har gjort, dumma, dumma moderflicka!” Hilda hörde deras röster som i en dimma, kände hur blodet rann i strida strömmar och hur hela världen suddades ut.

Det var inget barn som kom ur hennes kropp. Det hade Hilda anat sedan hon först upptäckte sin graviditet och hon hade vetat det länge, men innan hade det funnits ett hopp om att det kanske var hennes drömbarn ändå, det goda ljusa barnet som bodde i henne, han som lekte med den färgglada snurran. Trots att systrarna tycktes veta allt, var deras reaktion när han kom ut ett tydligt tecken på att deras beräkningar varit felaktiga.

Det kom inte ut någon Ernst Valdemar som de kunde ta hand om och låta växa upp. Deras ilska var monumental. De förbannade henne, odjuret, varandra.

Det som kom ut ur henne hade hår växande över hela sin varelse, tänderna stack ut som spjut ur hans felställda käke, ögonen var röda och han morrade och nöp med svarta, vassa klor. Han hade en svans som såg ut som hos en råtta och tårna bar långa, förvridna svarta klor. Inte konstigt att hon hade haft ont i magen.

129

Hilda var så svårt chockad efter all smärta, allt blod och åsynen av varelsen att hon bara skakade. Systrarna skrek ut sin vrede och gav henne ögonblicksbilder av sina förväntningar som krossats. Och så intill henne i sängen, fortfarande sammanknuten med en groteskt stor navelsträng, den morrande varelsen som låg och knep med sina klor. Han kunde inte förflytta sig och hon såg till att inte vidröra honom.

När blodet började välla ur henne i vågor var det som om hon vaknade upp ur sin dvala och det röda sände starka varningar i hennes kropp och hon skrek att de måste stoppa blodet och hon tittade återigen på det otäcka som låg i sängen och skrek att de måste ta bort det. Döda det, döda henne, de fick göra vad de ville. Hon kände en våt trasa tryckas mot sitt sargade underliv, en mugg vatten sattes till munnen och sedan försvann hon från denna värld och hon bad till Gud att hon skulle dö.

Han trasade sönder henne inifrån när han tog sig ut. I hennes medvetslösa tillstånd såg hon bilder som inte gick att stoppa, bilder över födelsen. Hon såg allt från ett inifrån-perspektiv, hur svart blod brann i livmodern, hans mörka stämma som var så omänsklig mässade under utfärden. Hur han rev och slet sig ut i ilska, hur hela hennes kropp blev trasig och värkande. Hur vasst, stickande hår från hans kropp vandrade i en smärtsam bana genom hennes inre.

I drömmen kunde hon inte blunda bort hans utseende och allt var förstärkt, som om allt det otäcka hade växt, blivit än mer groteskt. Ögonen var onda och hon ville inte att han såg på henne. Samtidigt – denna hjälplöshet mitt i alltihop, en ond varelse utan kraft eller förmåga att agera eftersom han var nyfödd. Det fanns något skrämmande med den motsägelsen.

Sedan kom systrarna skriande i luften, med sina huvuden och ansikten intakta, men där kropparna var förvandlade till fåglar, svarta fjädrar på enorma vingar, mörka kroppar och så det hesa skrattet som tillsammans med ord hon aldrig hört ekade i hennes öron: 130

”Där reda bo Harpyerna, de leda, Som från strofaderna Trojaner drevo Med dåligt förebud om bitter framtid.

Med breda vingar, mänskohals och anlet, Med klor på tårna, baken stor och fjädrad, De ge sitt tjut från underliga träden.”

Men de var inte ensamma, efter dem kom en likadan varelse, en gammal fågelkvinna med ett skelettartat ansikte och röda ögon. Hon skrek inte som de andra, hennes röst var död, hennes ande gammal. De andra skrattade åt henne, skrattade åt sin mor som inte längre hade någon makt över deras känslor och de gottade sig i hennes oförmåga att tala.

Någon bar Hilda medan hon var borta och i hennes fasansfulla mardrömmar kände hon kalla armar under sig, hur hon släpades och hennes kropp var lealös och hade ingen egen vilja.

Kylan brände, men hon kunde inte lokalisera den. Hårdhänta fingrar över hennes kropp, kalla vindpustar och ljus. Skarpt, inträngande ljus mot hennes stängda ögonlock. Och sedan – tystnad, stillhet. Och efter det – väsandet som väckte henne till liv i takt med att kylan kröp närmare. Det började i fötterna, sedan kröp skakningarna uppåt i kroppen, och hon darrade av köld och matthet. När hon äntligen fick upp ögonen som var sammanklistrade av gegga, såg hon att hon befann sig utomhus. Stugan syntes inte längre till och systrarna var borta.

Det var skog runtomkring henne och en väg några meter bort.

Ljuset från himlen var blekt, men inte lika blekt som det varit i november när hon varit på flykt.

Hon satte sig långsamt upp. Det smärtade i underlivet och i magen kändes det som om allt därinne var trasigt. Runt henne fanns blodspår i snön men nu ville hon inte dö längre. När huvudet klarnat fanns det bara ett fokus – att överleva. Hon orkade inte resa sig, utan hasade sakta mot vägen, där någon borde få syn på henne. Det var då hon upptäckte att hon inte var ensam. Ett blodigt trasbylte och hon undrade om han var död, för inget ljud kom ifrån det. Men när hon rörde sig bort 131

från det, började det att hasa efter. Hade han redan lärt sig att förflytta sig? Så såg hon ner och upptäckte att den onaturligt tjocka navelsträngen fortfarande höll dem samman. Han fick fortfarande näring från henne. ”Jag vill inte”, sa hon högt.

Törsten rev i henne, så hon tog en näve snö och åt. Med en raskhet hon aldrig sett var varelsen över henne och hon skrek till när den grävde sig in under kläderna och bet tag i hennes bröst. Han sög girigt och hon såg skräckslaget på när han drack stora klunkar och de mörka ögonen var lystna.

Hilda var så svag att hon inte ens orkade slita honom från bröstet och hon sjönk ihop i snön igen och kände hur den smälte runtomkring och hur vätan trängde in i huden.

Ett brummande ljud hördes någonstans långt borta och en lukt hon kände igen men inte kunde placera närmade sig. Hon orkade inte lyfta ögonlocken men hörde tydligt hur ljudet kom närmare och sedan hur det stannade. Så tveksamma steg, som med ens ökade i takt. ”Men kära barn!” Armar som återigen lyfte henne, varelsen som hängde sig kvar med trasorna över sig. Hon landade i ett hårt säte och lyckades öppna ögonen en liten aning. Oroliga ögon såg på henne. Hon slocknade återigen som ett skrämt ljus.

132

Kapitel 20 När Hilda vaknade var hon ensam och ren. Ren för första gången på månader och det var den mest himmelska känsla hon någonsin upplevt. Och hon var ensam, var fanns han? Magen var tom och det var en ny känsla, men den värkte fortfarande, underlivet brände av smärta och hon kände sig febrig, men hon var varm och omhändertagen. Var befann hon sig? Hon såg sig runt i rummet. Vita spetsgardiner för fönstren, rena och vita till skillnad från stugans smutsiga. Lakanet stärkt med L.D. broderat i vitt, sängen den största hon någonsin legat i och på bordet intill stod ett emaljerat handfat och en vattenkanna.

Hon hörde dova ljud och knakningar någonstans i huset, annars var det tyst. Den svarta skräcken smög sig på mitt i allt det vita, fina och hon mådde så illa att hon var tvungen att kasta upp i det vackra handfatet. Efteråt darrade hon och gråt utan tårar krampade i henne. Det bultade inuti magen och huvudet värkte av feber. Hjälp! ville hon skrika men rösten hade återigen försvunnit.

En stilla knackning på dörren hördes och in kom en ung kvinna med ljusa lockar och vitt förkläde. ”God morgon”, sa hon utan att vänta på svar och gick försiktigt fram till Hildas säng. Hon satte sig på en pall så att hon hamnade i ögonhöjd och höll ett par meters avstånd. ”Jag heter Linnea och är prästfru, det var min man Melker som fann er på vägen. Fröken har sovit nära ett dygn sedan ni kom hit och det var nog vad ni behövde. Vill ni säga ert namn?”

Hildas huvud var långsamt och det tog en stund innan hon hade uppfattat frågan. När hon väl förstått blev paniken inom henne stor, så stor att det inte gick att pressa fram ett enda ljud.

133

Linnea tittade på henne och väntade. När hon inte svarade på en lång stund fortsatte Linnea att tala. ”Det är ingen brådska med det, ta den tid fröken behöver.

Eller är hon fru?” Hilda skakade långsamt på huvudet och var glad över att åtminstone kunna svara, även om det inte var med ord. ”Då förstår hon vad jag säger, det är bra, då får vi tala med jaoch nejfrågor tills vidare.” Linnea log ett gott leende och Hilda slappnade av inombords. Tänk om hon ändå hade hamnat här först istället för hos systrarna. ”Min man tog hand om det dödfödda barnet, och vi ska se till att hon får vara med på begravningen när hon blivit starkare. Jag beklagar djupt.” Barnet? Dödfött? Hilda såg det hasande knytet framför sig, hörde den mörka skrämmande rösten. Hade hon bara inbillat sig alltihop? Höll hon på att bli galen på riktigt? Eller var det bara Linnea som inte visste om vad det egentligen var hon hade fött? Tankarna slog kullerbyttor i henne och på sätt och vis var hon glad över att hon inte kunde tala. ”Vi måste göra en undersökning, en doktor är på väg hit.

Har hon ont i magen?” Hilda nickade. ”I de undre regionerna?”

Hilda nickade återigen. ”Blöder hon mycket?” Hilda lyfte på täcket och under henne var blod, en stor skrämmande blodfläck som sträckte ut sig under kroppen på båda sidor. Hon skämdes, åh så hon skämdes och skakade på huvudet samtidigt som hon stängde om det skrämmande. ”Det var bra. Om hon vill mig något är det bara att ringa i klockan som står invid sängen så kommer jag. Jag ska se till att hon får hit penna och papper så hon kan meddela sig. Tänk nu inte på något särskilt, utan försök vila sig frisk.” Hilda såg på den goda ängeln och försökte pressa fram ett tacksamt leende.

Hon visste inte om den andra kvinnan uppfattade det, men Linnea log tillbaka, tog med sig det nedspydda fatet och lämnade Hilda ensam.

Det var blött under kroppen, och den rena känslan hon tidigare känt var nu förstörd.

134

Hon vågade inte röra sig av rädsla för att hon skulle blöda ännu mer.

När hon blundade var allt rött. Insidan på ögonlocken brann men smärtan lättade när hon inte tittade. Hon försökte fokusera på att flytta sinnet utanför kroppen, utanför det som gjorde ont och i tanken vandrade hon vägen tillbaka till sitt hem i Dalkarlsnäs. Såg lillebror leka ute på vägen och hur han spärrade upp ögonen när hon kom och sprang henne till mötes. Hur lent hans hår kändes mot hennes händer och hans kluckande skratt i örat. Hon tänkte på hur de dansade fram efter vägen och hennes kropp var lätt, utan läckande blod och hon kunde röra sig fritt som förr. De sprang ner till vattnet, dagen var ljus och leende och det mörka i skogarna och i Hildas minne var långt, långt borta. Fadern kanske skulle skälla på henne, men även han var ute i periferin; i Hildas dagdrömmar var det bara hon och brodern.

Så gick dagdrömmarna över i något ondare, febern grumlade Hildas hjärna så att skrämmande bilder framträdde istället för de ljusa som hon ville ha där. Ljuden utifrån började svaja i öronen och blanda sig med drömbilderna, någon som ropade ute, vars ljud blev till svajande ord utan mening. Ett inre ljud startade i Hildas öron, ett slags sjungande waowaowaowao och händerna kändes stora som dasslock med spetsiga, smala fingrar.

Lillebror i drömmen hoppade ner i vattnet och drogs iväg av ett vidunder med långa armar, bloddroppar smyckade vattenytan och hon tänkte att det inte fick vara lillebrors blod, men att det ändå inte spelade någon roll nu när vidundret fått tag i honom. Hon sträckte sig efter för att ta tillbaka honom, hon blodade ner sina händer och armar och det luktade sött och unket som gammalt månadsblod. Men hur hon än sträckte sig efter honom kom hon inte närmare och brodern försvann med sina ögon vidöppna och med huden så blek. ”John!” skrek hon men rösten bar inte, den luckrades upp och det smärtade i halsen så att hon började hosta kraftigt. Något varmt och slemmigt for i samma stund ur hennes kropp 135

och Hilda hejdade hostningarna, försökte lindra klådan och smärtan genom att istället harkla sig. Genom vattenytan såg hon ett groteskt leende ansikte som rörde sig böljande i takt med vattnets rörelser. Det fanns någon där under ytan som betraktade henne, men det var inte vidundret, det var borta nu.

Det var inte ett fult ansikte, snarare tvärtom men dess förvridna drag gjorde det motbjudande. I drömmen blödde hon som i verkligheten och det röda blandade sig med vattnet och rörde sig mot det leende ansiktets mun. Det ville ha hennes blod. ”John”, viskade hon återigen och med ens var ansiktet i vattnet borta.

Drömmen övergick till att hon flög över jorden, som om hon var utan kropp och bara ande, utan vingar eller kraft flög hon över svarta vatten, mörka skogar och djupa tjärnar. Ovanifrån var det som om jorden saknade sina människor, de syntes inte, var gömda i hus och gårdar som knappt kunde urskiljas från ovan. Jag är på väg bort, tänkte hon, jag är på väg att lämna.

Men så såg hon en liten gestalt gå på vägen och vinka med sin lilla hand och med ens ville hon ner igen, stanna på jorden för att en gång kunna återse sin bror. Hon sträckte ut den hand hon alldeles nyss trott sig sakna och han tog emot den genom luften och hon for ner till honom och tog honom i sin famn. ”Lillebror”, viskade hon, ”älskade lillebror.”

136

Kapitel 21 Hilda vaknade ur sina feberdrömmar av att Linnea kom in i rummet, hörde hur hon tände i kaminen och hur värmen snart spred sig. Hon blundade, ville inte att Linnea skulle veta att hon var vaken och behöva möta den oroliga blicken. Fönstret knakade när den vänliga vädrade ut luften och kylan utifrån började en kamp med värmen från kaminen.

Det var dags för bäckenet och Hilda förstod först inte vad Linnea menade. Hon kom till sängen med ett märkligt föremål i stål och bad henne lyfta på täcket. Hilda frös när täcket lämnade huden bar och Linnea lyfte varsamt upp hennes ben och Hilda fick ta i med alla sina krafter för att lyfta underkroppen så pass att bäckenet kom på plats under henne. ”Det är inte för kallt?” frågade Linnea oroligt när stålet mötte Hildas hud. Hon skakade på huvudet. ”Ni har blött igenom” sa Linnea odramatiskt. ”Vi ska ta och byta bomullen så snart hon är färdig.”

Det stack som knivar när Hilda kissade och hon tänkte att det kanske var bättre att hon kissade i sängen när hon ändå bara blödde igenom allt.

Linnea rörde inte en min när hon tog ut det blodiga varma bäckenet, utan bar det bara försiktigt till en slaskhink och hällde ut det. Sedan gick hon ut ur rummet och kom snart tillbaka med några slitna lakan, stora sjok med bomull och en trasa.

Hon hjälpte Hilda att lägga sig på sidan så att hon kunde ta bort de nedsölade sängkläderna, torka av vaxduken som skyddade madrassen och lägga dit rena lakan och bomull som täckte området där Hilda skulle ligga. Sedan hämtade Linnea vatten och tvättade Hilda försiktigt i underlivet och Hilda försökte 137

förtvivlat tänka på andra saker för att skrämma skammen på flykten. ”Så, nu är ni ren och kan lägga er igen”, sa Linnea när det var klart. Hilda tänkte att hon snart skulle vara lika blodig igen men att hon just för tillfället var alldeles ren och det var en skön känsla.

Linnea samlade ihop de lortiga lakanen och bomullen och bar ut slaskhinken. När hon kom tillbaka lade hon en fotmadrass under Hildas rygg för att stötta upp. Hon log ett moderligt leende mot Hilda, som vände bort blicken. Det var förnedrande även om kvinnan var snäll. Och även om hon inte längre var hos de hemska systrarna dröjde deras handlingar och blickar fortfarande kvar i henne. Som om de satt sig i huvudet och vägrade att flytta på sig. ”Fröken ska få lite buljong, blir det bra?” sa Linnea och Hilda rös när hon tänkte på hur hon blivit matad av systrarna, också då försvarslös och svag, liggandes till sängs. Hon tvingade sig att nicka men tanken gjorde henne illamående.

När prästfrun kom in igen sa hon: ”Doktorn har precis anlänt, han kommer att undersöka er efter att ni har fått i er lite att äta.”

Buljongen som Linnea kom med smakade godare än vad Hilda förväntat sig, kanske berodde det på att hon fick riktig mat, ren och färsk mat. Det smakade kött och var varmt och lent i gommen.

Med magen varm och kroppen ren gjorde sig Hilda beredd att träffa doktorn.

Det var en äldre man med vitt hår och skägg som kom in i rummet. Han höll en svart och sliten läkarväska mot bröstet och hade hårda, klampande skor. Det svindlade i Hilda av febern och rädslan inför att visa upp sin nakna kropp för en vilt främmande man. Även om det var en doktor.

Han tvättade händerna noggrant i emaljfatet som Linnea ställt fram och kom sedan fram till sängen. ”Hur mås det här då?” sa han och lade en tung hand på Hildas knä.

138

”Hon talar inte”, sa Linnea, ”hon har förlorat sitt barn och är i någon form av chock.” ”Jaså”, sa doktorn och tog bort handen. ”Jag beklagar. Vill hon hjälpa mig?” sa han riktat mot Linnea. De lyfte täcket och doktorn lyfte Hildas ben så att han kom åt att se ordentligt.

Hilda vände huvudet åt sidan och blundade. Det här är nästan värre än hos systrarna, tänkte hon för sig själv. Systrarna var onda och förstörda, Linnea och doktorn var goda människor, ändå utsatte de henne för det här. Samtidigt visste hon att det var nödvändigt, hon ville inte dö som sin mor. ”Vilket slagfält”, utbrast doktorn med dundrande röst, ”värre än någonting jag någonsin sett. Hur stort var barnet?” Rösten gjorde ont i Hilda, den mullrade i öronen, svajade av febern och det värkte i hennes bröst av skam. ”Jag vet inte”, sa Linnea med tunn röst. ”Min make tog hand om det. Det var dödfött.” Linnea tryckte Hildas hand. ”Jo, ni sa det.”

Han grävde i Hilda och det smärtade för varje beröring, det var som om han högg henne med flera svärd rakt igenom kroppen.

Han reste sig och tvättade återigen händerna i handfatet. ”Se till att byta hennes sängkläder och bindor två till tre gånger per dag, beroende på hur mycket avslag som kommer.

Vad jag kan se är avslaget normalt men ni måste kontakta mig igen om hon skulle få mycket kraftiga blödningar.” Hilda tänkte att blödningarna hon haft varit kraftiga, men Linnea sa ingenting om det och Hilda var stum. Visst borde väl Linnea säga till om det varit för mycket? ”Se till att hon dricker och får i sig näring och hon måste ligga till sängs minst fjorton dagar. Kanske längre om det skulle behövas. Det har varit en svår förlossning. Var ni med?” sa han till Linnea. ”Nej, min make hittade henne efteråt på vägen.”

Doktorn tittade på henne ett ögonblick och frågor syntes bakom ögonen. Han frågade inget mer, gick fram till Hilda och kände på hennes panna.

139

”Det är normalt med lite feber efter en sådan här ansträngning, men skulle den stiga så kontaktar ni mig. Hon har järnbrist, så ge henne järnrik föda såsom kavring, rödbetor, kål, morötter, lever och bär.”

Linnea nickade och tackade doktorn med en nigning. ”Ni ser ut att ta väl hand om henne, det är bra”, sa han och Linnea log svagt. ”Jag är utbildad sjuksköterska”, sa hon och slog ner blicken som om hon kände att hon var skrytsam. ”Bra, då kommer flickan att klara sig.”

Ordet slagfält ekade i Hilda flera dagar efter doktorns besök.

140

Johanna

Maj 1941 Kapitel 22 Den största chocken efter olyckan började lägga sig och maj kom med nya lockelser och ett löfte om en varmare årstid. Sorgen efter Herman fanns kvar som en molande värk i Johanna, men dagarna blev lättare att bära och skrattet letade sig fram mellan de mörka perioderna. Vera fyllde ett år och hon firades med söta bullar och varm lingonsaft ute i trädgården som strålade sig i solens glans. Johanna pekade upp mot himlen och viskade till Vera att däruppe vinkade hennes pappa och morföräldrar från sitt moln i Guds rike och även om Vera inte förstod tittade hon uppåt och skrattade sitt ljuvliga barnskratt. ”Tack käre Herman, för att du gav mig Vera”, sa Johanna och blundade.

Det knastrade på gruset och Georg stod på vägen och hade mössan i hand. När Johanna såg upp bockade han servilt och hennes hjärta började banka så hårt att det bultade i öronen. ”God dag, Georg”, sa Sofia och gick honom till mötes. ”Ska det vara dopp utan kaffe? Saft har vi i alla fall.” ”Ja tack”, sa han, ”om inte Johanna misstycker?” ”N-nej, visst inte”, sa hon och reste sig och hälsade. ”Jag beklagar sorgen”, sa Georg och tog hennes hand. Den var slät och mjuk. ”Tack”, svarade Johanna och kände hur halsen hettade. Kunde han se hur hennes hjärta slog genom blusen? Och vad skulle Sofia tänka om hennes uppförande? Han slog sig ner på en stol och strök Vera över kinden. ”Gratulerar på bemärkelsedagen”, sa han och bockade mot henne.

Det stack till i Johannas bröst och hon var tvungen att le.

143

Sofia skrattade och ställde fram ännu ett glas på bordet.

Georg satt på stolen bredvid Johannas och hon kunde känna hans ande så nära inpå att det värkte till i henne. Hon hade inte sett honom sedan vintern och det gamla kom tillbaka med full kraft. ”Vad jobbar Georg med nu då?” sa Sofia på sitt rättframma sätt. Johanna ville tysta henne men var själv nyfiken på svaret och skulle inte våga ställa frågan. ”Jag har fått jobb nere på affären, Hedmans ni vet. Det är ett trevligt jobb, får träffa folk och plocka med varor. Han är bra han, Hedman.” ”Får du något betalt då?” sa Sofia och Johanna stelnade till.

Vilken fråga! ”Nja, det är väl så man överlever. Men jag jobbar inte full tid så jag får tid över att skriva.” ”Jaså, du ska bli författare du. Jo, jo.” Hon skrattade men Georg såg allvarlig ut. Johanna ville släta över, säga att han skulle komma att bli en stor författare och diktare en dag, men orden kom inte fram. Hon skämdes, åh så hon skämdes över Sofias tonfall. Men Georg fann sig: ”Ja, det är inte många som tror på en här i byarna inte. Men det bryr jag mig inte om. Lyssnar man för mycket på folks åsikter tappar man sig själv.”

Johanna log och Sofia skrattade igen, den här gången det snälla skrattet. ”Du är en modig karl du, Georg. Det är bra, låt inte en gammal käring sätta sig på dig.”

Då kunde Johanna inte hålla sig längre, hon började skratta och de andra stämde in. All spänning fick sitt utlopp och hon skämdes inte längre för Sofia. Till och med Vera skrattade och lade sitt huvud på sned. ”Värst vad muntert det var här då!” Svea dök upp med en blomma i hand och log ett leende som inte nådde ända fram. ”Är det herrsällskapet som bjuder på denna munterhet?” sa hon menande och tittade på Johanna. ”Tack Svea”, sa Johanna och reste sig och tog emot blomman.

144

”Varsågod och sitt så ska du få saft.” ”Hur går det med församlingsarbetet?” frågade Svea och plirade bakom sina runda glasögon. ”Jodå”, svarade Johanna, ”jag har varit där och pratat med dem och om deras planer för verksamheten. Men vi har inte kommit igång ordentligt ännu.” ”Jaså, jaha. Hur verkar han som arbetsgivare då?” ”Han verkar ordentlig och bra”, svarade Johanna och hoppades att Svea skulle nöja sig med det svaret. ”Hörde ni att Karl Emil Larsson hamnat på Säter?” fortsatte hon och de andras tystnad och frysta rörelser såg ut att göra henne nöjd. Det lyste i hennes ögon när hon berättade: ”Han förirrade sig tydligen till Jonsgården uppe i skogen i vintras och såg att det lyste där. Han såg dem, Jonsflickorna och så en tredje flicka som var fastbunden i en säng. Trots att det var månader efter att de dränkt sig.” ”Jag har hört flera som sett dem”, sa Georg och Johanna ryckte till. Svea viftade bort hans ord. ”Men i alla fall, Karl Emil kom hem och berättade om vad han sett men ingen trodde honom. Så han gick dit en gång till eftersom han hade svårt att tro på det själv och då såg han något fruktansvärt.” Svea tystnade och tog en bulle och mumsade nöjt. Hon såg sig om på de andra, men ingen sa något. ”Tänk på deras arma själar, Svea, innan du gottar dig för mycket”, bröt Sofia av. ”En varelse med svarta ögon och vassa klor stirrade på honom inifrån stugan. Och någon skrek, som om Djävulen tagit henne. Något var det som skrämde honom så pass att han inte hann mer än att berätta om det förrän han segnade ihop på golvet och började darra. Sedan dess har han bara blivit sämre och sämre så nu vårdas han på Säters hospital.” ”Vilket elände”, sa Sofia, ”men man ska inte lyssna för mycket på galet folk. Han såg väl i syner, det var väl en del av sjukdomen.” ”Jo, men om det är sant? Och fler hade sett dem, Jonsflickorna, Georg?” Svea vände sig hoppfullt till den ende mannen i 145

sällskapet. ”Det är kanske bara rykten”, svarade han.

Johanna ville lyssna på Georg, tro på hans ord om att det bara var löst skvaller. Det blev med ens kyligare i luften och molnen tycktes bli fler och mörkna. ”Nu blir det regn snart”, sa Sofia och reste sig och började plocka av från bordet. ”Ska vi ta en promenad?” frågade Georg Johanna, vars första tanke var nej, men då Sofia nickade bifall fanns det ingen anledning att inte följa med. Johanna kände hur Svea såg efter dem när de gick vägen ner mot sjön.

De gick sakta och Johannas kjol, som blivit för stor efter att sorgen och amningen tärt på hennes kropp, halkade hela tiden ner så hon fick hålla fast den med ena handen.

Det dammade om deras fötter där de gick, men hon kunde inte slappna av, hon kände det som om det fanns något svart på ryggen, som då hon hade känslan av att någon hängt sig fast där. När de vek av på stigen ner till sjön kändes det lite bättre. ”Kan du simma?” frågade Georg och tog hennes hand. Det brände till och Johanna ryckte snabbt åt sig handen. ”Jo då, mor lärde mig när jag var liten.” ”Då kanske du kan lära mig någon gång?” ”Jag vet inte. Är nog ingen bra lärare.”

Hon ville få jorden att sluta snurra, ville kasta sig sorglöst i Georgs famn, men hon visste att det inte gick. Det skulle inte vara passande, inte så nära inpå. ”Det var sant det jag sa om Jonsflickorna. Jag har själv sett dem. Men jag ville inte spä på Sveas lystnad.” ”Hur kan det vara möjligt?” ”Jag såg dem på dansen i början på maj, de stod vid skogsbrynet och höll varandra i händerna. Och det såg ut som om de spanade efter någon. Hela kvällen på samma plats. Ingen vågade gå dit, det sägs att det för otur med sig att tala med spöken. Man kan bli tokig.” ”Jag såg dem innan de dog”, svarade hon, ”precis här där vi står nu stod jag och såg hur de försvann in i skogen med en 146

mörk, främmande man.” ”Jo, det minns jag, det var stor uppståndelse då förra sommaren när de syntes på dansbanan. Det är mycket som har blivit svart i vår by”, sa Georg och i hans ögon speglades sjön som två mörka fläckar. ”Hu, säg inte så”, bad Johanna. ”Ibland har jag dessa dagar, dessa melankoliska stunder då jag inte finner ljus någonstans. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen.” Han plockade upp en sten från marken, bollade den i händerna en liten stund. Några måsar varnade för att komma nära, deras skrin lät nästan mänskliga. ”Jag har sett så mycket otäckt, skarpa syner i vaket tillstånd om saker som är på väg att hända i trakten.” Johanna såg på honom och försökte dölja sin förfäran inför hans ord. Det mest skrämmande var att hon kände igen sig. ”Men tror du inte det är över nu”, försökte hon, ”det börjar bli sommar och ljust och hur mycket ondska kan drabba en bygd? Någon sorts balans måste det väl finnas.” ”Jag vill tro det, Johanna”, sa han och i ögonen glittrade sjöspeglarna och munnen var stor och log. Han var så vacker att hon måste se bort. ”Vi ska inte gräva för djupt under mossan.”

Hon såg frågande på honom. ”Det är ett uttryck min mor brukar använda, man vet aldrig vad man kan hitta därunder, så det är bäst att låta det vara.”

147

Juni 1941 Kapitel 23 Det vardagliga livet tog sig efter Hermans död andra vägar, Johanna fick anlita en karl som kunde fälla träd nu när inte Herman fanns. Själv sågade hon och högg till vedklabbar, det tog längre tid än då Herman utfört arbetet, men hon fann det tillfredsställande och hon kände hur musklerna blev starkare för varje dag. Jag reder mig, tänkte hon stolt när hon staplade den nyhuggna och väldoftande veden intill bodväggen.

Hon sålde hästen Andersson till Hedman och för pengarna hade hon råd att anlita hjälp med trädhuggning och fick en stor kredit i Hedmans affär som skulle räcka flera månader framöver. Hon hade även kvar en hel del ransoneringskort, de som Herman lämnat efter sig kunde hon inte använda, även om Hedman försäkrade att det nog inte var så noga med det.

Johanna bar in vatten, bar ut slask, hällde askan från spisen över trädgårdslandet där potatisen var satt, skurade golv och tvättade kläder i regntunnan ute på gården. Sofia tog hand om Vera och hjälpte till så gott hon kunde med de praktiska sysslorna, lagade mat och överraskade Johanna med att komma hem med femtiotalet abborrar som hon vittjat vid djupvålarna i Noran som hon och byns karlar lagt ut under vintern. Johanna började förstå hur Sofia hade klarat livhanken och hon var flink med att ta reda på fisken, röka och salta den medan Johanna fascinerat såg på.

Sofia såg till att Johanna fick skratta då och då när hon berättade sina skrönor om gammalt folk i bygden och deras bravader. ”Berätta en skröna för mig Sofia, något spännande”, sa Johanna en kväll när de stod och rensade fisk som Sofia dragit 148

upp tidigare under dagen ute vid djupvålarna. Det var flera tjocka abborrar som skulle bli god till potatisen. I sjön behövdes inga ransoneringskort. ”Jag har berättat så mycket så snart får jag väl börja om från början. Eller hitta på.” Hon log snett med det tandfattiga leendet. ”Börja om du, Sofia, jag tycker bara om att höra dig tala.” ”Ja, det skulle väl vara hur man trodde man kunde få trollen och det onda att lämna huset. Täpp-Ture, han fick för sig att pinka i skon och slänga den över axeln innan han flyttade in i huset, det skulle jaga bort det onda. Och så trollade han bort vägglössen genom att lägga två brödbitar ihop med sju vägglöss emellan. Sedan gick han till en korsväg och lade det där.

Vägglöss kunde man också bli av med genom att lägga en lus i en likkista.”

Johanna log till en början men snart tänkte hon på Herman och hur han låg under marken i sin enkla kista. Hon såg det kantiga ansiktet framför sig och undrade i vilket stadie av förruttnelse det var i nu. Tanken fick henne att rysa. Sofia tystnade när hon märkte Johannas reaktion och rösten blev dovare då hon sa: ”Det jag ska tala om för dig nu är inte en skröna, även om man skulle vilja tro det.” Hon tystnade och händerna som for över fisken stannade upp. ”Det har fötts ett odjur i trakten, för några månader sedan. En ung flicka ligger uppe hos kyrkoherden och han bad mig om hjälp. Det är ohyggligt.” ”Ett odjur? Hur då odjur?” ”Som något ur en mara. Den värsta du kan tänka dig. Det måste ha varit fruktansvärt för flickan att bära och sedan föda det där. En svart kropp full av ondska. Den där Karl Emil Johansson såg inte i syner inte, det var på riktigt.”

Sofia ryste till och Johanna fann att allt kändes kallare, inte bara i stugan, även utanför som om något kröp närmare och tog sig igenom varje mur av trygghet som någonsin funnits. Nu fanns inget av det kvar. ”Varför har du inte sagt något?”

149

”Jag ville inte göra dig upprörd, det var så nära inpå katastrofen. Minns du att Mindor och Manda talade om en födsel som jag visste något om? Du undrade då men jag tyckte det var fel tillfälle. Ville att du skulle bli starkare först.”

Johanna rös i hela kroppen, när skulle eländet ta slut? Nu när hon äntligen hade fått tillbaka lite av det ljusa i livet. ”Kan du tänka dig att prästen kom för min hjälp”, sa Sofia. ”Han som avskytt mig så. Han sa att han fått svårt med sin tro efter att ha sett det där. Den där… varelsen. Och det kan jag förstå, kanske tänkte han att det var satans son som fötts.” ”Vad ska ni göra med… det?” ”Jag vet inte. Vad gör man? Han har låst in det i någon slags bur men han är för from för att ha ihjäl den. Om han nu vet hur man gör. Flickan får väl bestämma, den är ju hennes.”

Johannas hals snördes åt och ett vagt illamående steg upp inom henne. ”Kan vi inte tala om något annat?” ”Förlåt, Johanna, jag trodde du ville veta.” ”Jo, men nu är det nog.”

Det var möte i Missionshuset och Johanna gick dit ensam. Gårdagens samtal med Sofia om ett odjur kändes avlägset då hon klev in i salen med välbekanta ansikten. Det var en liten sal med ett podium längst fram, brunmålade kyrkbänkar i rader och sparsamt med tavlor och utsmyckningar. En stor bild av Kristus med välsignelsetecknet var det enda som prydde väggen. Johanna tyckte att det doftade speciellt i missionshuset, en blandning av arbetarkroppar, svett, kaffe och förväntan.

Många hade slagit sig ner på de hårda bänkarna för att lyssna till Mindor. Johanna såg till sin förvåning att flera av dem som ofta talat negativt om kyrkan och kyrkligheten satt med spända sinnen och det gjorde henne glad eftersom det visade att människor kan förändras.

Framme vid orgeln satt redan Manda, beredd att spela de psalmer som hade valts ut. Hennes blick vilade över församlingen och ett litet leende skymtade på läpparna.

150

Mindor kom in från köksingången, ställde sig nedanför podiet och surrandet av röster tystnade. Han var klädd i en fin kavaj över skjorta och väst, som stramade en aning över magen. Rösten var behaglig och lugn. ”Kära vänner och medmänniskor. Gud har sänt mig till denna bygd av en anledning. Han vill göra mig till ett språkrör och han har mycket han vill förmedla. Livet har inte varit lätt alla gånger för er, det har flera av byborna vittnat om, ingen nämnd, ingen glömd. Jag känner stor sympati för dem av er som drabbats av stor sorg och bedrövelser. Och jag vill hjälpa er.” Han började gå bland dem i bänkarna. ”Jag vill hjälpa er att finna ett sätt att leva som gör er trygga och lyckliga och som gör att byarna häromkring får frid och glädje. Min förhoppning är att inom ett år kommer denna plats inte vara olik den Guds himmel, det paradis som vi alla en gång vill komma till.” Johanna kände lättnad i kroppen av hans ord, och märkte att de andra i salen sträckte på sig, det var som om det gick ett ljus genom lokalen och lyste upp deras dystra hjärtan. ”Vill ni säga något, säg det rätt ut! Vill ni applådera, gör det!

Härinne är inget förbjudet, härinne ska ni känna er som hemma och slappna av. Det finns ingen skillnad mellan en predikant och hans församling, vi är alla jämlikar.”

Surrandet i bänkarna upptogs trevande, de betraktade varandra, visste inte vad de skulle tro eller vad de andra tänkte. ”Det låter underbart!” sa en kvinna högt. ”Även Gud är vår jämlike, och han är med oss i detta rum”, fortsatte Mindor, ”men han är också den som kan hjälpa oss att skapa detta paradis på jorden och därför är det viktigt att vi rättar oss efter hans vilja. Är vi beredda att göra det?” Han såg ut över bänkraderna. Folk tittade sig blygt omkring, men så började någon med att säga ja och snart följde de andra efter. Även Johanna sa ja, högt och tydligt, flera gånger om. Hur kunde hon annat? Det han sa lät så enkelt och självklart.

Manda började spela och församlingen sjöng: 151

”Vad dig än möter käre vän, Här på din vandrings stig O säg det då till Frälsaren Nog vill han hjälpa dig.

Och det skall ske att vem som helst Som Herrens nåd begär Skall från all synd och nöd bli frälst Och vara där han är.

Om du av vänner misskänd är Om världen hånfullt ler Din Frälsare är likväl när Och lyssnar när du ber.

Och har du varit barn en tid Åt Gud i himmelen Men nu förlorat Jesu frid O kom, kom hem igen.

Om du har synd och brott i mängd Om du är hård och kall Om nådens dörr ock synes stängd Så bed i alla fall Och om du ej kan bedja så Fullkomligt som du vill Så kan du bedja barnsligt då Din Fader lyssnar till.”

Johanna såg sig runt på människorna som hon aldrig hade hört sjunga, hur deras munnar gapade stort över orden och hur deras ögon glittrade. De kände igen sig, det fanns ord och rum för alla där, även för den som var hård och kall och den som hade svårt för att be. Texten blev så tydlig för henne, aldrig hade hon verkligen lyssnat till en text och tagit till sig dess budskap på riktigt. Det var en renande känsla som rensade upp oro och 152

vånda inuti. Sedan bad Mindor högt därframme och de knäppte sina händer hårt och tog in hans röst, djupt ner i sina hjärtan.

Efteråt var stämningen uppsluppen, det brann i folks ögon och alla var glada och skrattade högt och lätt. ”Han talar så enkelt.” ”Han förstår oss.” ”Tänk att en så god man har kommit hit!”

Men det fanns även dem vars lovord lyste med sin frånvaro, de som hållit sig i de bakre raderna och vars ögon inte hade samma glans. De sa inget, men lämnade salen i tystnad och Johanna visste att hon aldrig skulle se dem där igen.

För första gången såg hon med nya ögon på dem som var där, hon såg inte längre deras yrken, rykten som florerade eller människors sjukdom eller fattigdom. Här var alla samma sort och jämlikar och det gav henne tröst. Hon gick med en frimodighet i sina steg, fram till kvinnor hon aldrig förr talat till, det kändes ovant men bra. Och de svarade henne med öppna leenden.

Rosa var där, men inte Svea och hennes man. Inte heller Georg syntes till. Helga var där och i hennes ögon såg Johanna samma värkande, men något blekta sorg över en störtad make.

Hennes man Emil hade följt Herman ner i djupet och lämnat fru och barn efter sig. Ingenting behövde sägas om det, men i Helgas blick mötte Johanna en ny förtrolighet. De slog följe från samlingen, gick längs vägen med en uppväckt iver i sina kroppar. ”Han var underbar”, sa Helga och Johanna insåg att det var hennes röst som hade hörts under samlingen. ”Att du vågade, så modigt av dig att säga din mening”, sa Johanna. ”Ja, det kändes så rätt, precis som han sa att vi skulle känna oss som hemma. Det var som om all blygsel släppte. Jag som alltid varit så tyst av mig. Emil skulle se mig nu, han som alltid sa att jag var så försagd.” Hon fnissade, nästan ungflicksaktigt och lite maniskt, men Johanna förstod, vid Gud så hon förstod. ”Jag tror det här är vändningen, jag känner det på mig. Det 153

kommer att bli bättre för oss nu, Helga.” ”Betyder det här att vi är frälsta nu då?” sa Helga. ”Jag hade i alla fall aldrig fått gå på samlingen om Emil funnits i livet.”

Nej, så var det nog och Johanna visste inom sig att inte heller Herman hade tyckt om det. Frihet, tänkte hon, var det det de hade fått, hon och Helga, frihet och sorg? Men så skämdes hon över sina tankar och över Helgas också. ”Prata inte sådär, man ska tala väl om de döda.” ”Jo, men det är sant”, sa Helga dovt och såg ner i marken. ”Förlåt om jag lät dömande, det var inte meningen. Följ med hem till mig så bjuder jag på ett glas saft. Såvida inte barnen väntar?” ”De är stora nog att ta hand om sig själva, jag följer gärna med.”

När de kom in i stugan hade något förändrats. Sofia satt vid bordet och såg inte upp när de kom in, fnittrande och rosiga.

Johannas leende stelnade genast när hon såg Sofias min. ”Vera!” sa hon och rusade in i kammaren. Men Vera satt glatt i sin hage och lekte med några träklossar. Hon gick ut till Sofia igen. ”Hur är det?” frågade hon.

Helga backade ut ur stugan och ursäktade sig att hon måste gå.

När dörren gått igen bakom henne satte sig Johanna på stolen intill Sofia och tog hennes ådriga händer i sina. ”Sofia?” ”Det är kyrkoherdens fru, Linnea. Hon har hittats död, lemlästad i skogen utanför prästbostaden. Och buren, där de förvarade det där… odjuret är tom.” ”Men det är ju vansinne.” Hela Johannas kropp sjönk ihop och skräcken började krypa som spindlar uppför hennes rygg, placerade sig där till en enda stor kropp. Borta var tryggheten i missionshuset och instinktivt kände hon att hon måste skydda Vera. Hon hämtade sin dotter och placerade henne i sin famn, mellan sig själv och Sofia.

154

”Vad ska vi göra?” sa hon. ”Kyrkoherden är utom sig och flickan som bor där måste tas om hand. Kanske kan hon flytta hit?” ”Och riskera att dra hit odjuret? Aldrig i livet”, sa Johanna. ”Det spelar nog ingen roll, vill han hitta oss så hittar han nog oss ändå.”

Johanna var tyst, höll i Vera så hårt att hon började gnälla. ”Jag förstår inte. Vad är det som har drivit något så ohyggligt till trakten?” frågade hon. ”Förr sa man att om en kvinna blev riden av en manlig mara kunde hon bli havande och om det överlevde blev det ett odjur.” ”En mara?” sa Johanna och tänkte på sina egna drömmar.

Hon mindes drömmen med näckrosmannen som hemsökte henne dagarna innan Hermans död. Hon vågade inte berätta om dem för Sofia, var rädd att möta ett par bekymrade ögon.

Sofia skulle ändå aldrig berätta sanningen för henne. ”Tror du att det är en sådan mara som drabbat flickan?” ”Det är det enda svar jag kan finna”, sa Sofia. ”Vill du följa med mig och hälsa på henne? På något vis vill jag gärna hjälpa till.” ”Ja, naturligtvis, arma flicka.”

155

Kapitel 24 Johanna hade aldrig besökt prästgården i Silvberg, hade bara sett den från utsidan. En tung gulrappad byggnad ovanför kyrkan och vattnet. Lugnet rådde över huset, ingen kunde ana att något fruktansvärt just hade skett där. De blev mottagna av en liten kvinna som visade dem in i salen där kyrkoherden kom dem till mötes. Hans ögon stirrade stint, kroppen var stel och rösten knappt hörbar. Han svepte över dem med blicken, tog i hand snabbt och flyktigt och satte sig sedan tungt, som om det varit för mycket att komma fram och hälsa. Hela tiden irrade blicken omkring och hans ena ben skakade. ”Jag såg bara att hon hade ett bylte först”, förklarade han, ”och jag utgick ifrån att det var ett barn. Och nu…”

Ett skrapande ljud hördes och prästen ryggade till. ”Dora?” ”Det är bara jag”, svarade kvinnan i dörren och prästens axlar sjönk igen. ”Jag bara väntar på att råttan ska ta sig in i mina rum, jag är så förskräckligt rädd. Kan Sofia hjälpa mig? Flickan är svag och hon vägrar tala. Jag vet inte var hon kommer ifrån och jag kan inte sköta henne.” ”Råttan?” sa Sofia. ”Den där… djävulen. Jag kallar honom råttan, han är inte värd mer än en sådan.” ”Nog kan jag hjälpa han”, sa Sofia, ”men vi vill gärna träffa flickan för att bilda oss en uppfattning. Hon kan komma och bo hos mig om Johanna här kan avvara mitt sällskap ett tag. Jag bor där sedan katastrofen.”

156

Johanna såg på Sofia och kände sig med ens usel. Sofia höll nästan på att dela sig i två för hennes och flickans skull. ”Flickan kan bo hos mig”, sa hon, ”jag har större än Sofia och vi kan ta hand om henne tillsammans.” Hon mötte Sofias ögon, och hon log med dem. ”Det vore ytterst vänligt av er! Hon har inte gjort annat än sovit de senaste två månaderna, hon har ingen feber längre men är väldigt matt.” Han tystnade och händerna rörde sig ryckigt upp över ansiktet. Kyrkoherden var sig långtifrån lik.

Johanna tänkte på den fridfulle man som stått i predikstolen så många gånger och med en lugnande stämma predikat Guds ord. Nu var det en blek, tunn och nervös man som satt framför dem, en spillra av den han en gång varit. ”Hur den har fått mat och livnärt sig, det kan jag inte förstå, jag låste om buren och tänkte att han skulle självdö. Den senaste månaden har ingen fått närma sig ladan och nu är den uppbruten och tom och Linnea…” Hans röst bröts och ett snyftande, jämrande läte kom ur hans hals. ”Såja, kyrkoherden”, sa Sofia och lade en hand på hans rygg. ”Vi tar över nu.” Han såg upp och nickade, andningen hackade medan han sa: ”Kom får ni träffa henne.”

I sängen låg en späd, avmagrad flicka och Johanna kom att tänka på en visa hon hört om en bröstsjuk flicka på ett lasarett.

Det var svårt att säga hur gammal flickan kunde vara, alltifrån fjorton år men inte långt över tjugo. Hur kunde denna väna, vackra flicka ha burit och fött ett odjur? Kanske var prästen galen? Men visst hade Sofia sagt att hon sett den, eller hade hon? ”Jag vet inte ens vad hon heter”, sa prästen. ”Hon säger inget.

Jag tror att Linnea fick någon sorts kontakt med henne, men…”

Han tystnade och hela rummet drogs ihop kring hans sorg.

Sofia gick fram till sängen och tog flickans hand. ”Hon är alldeles kall”, sa hon, ”det är nog skräcken som tagit henne. Han kan vara svår att bli av med.” Johanna tänkte att det lät som om Sofia talade om ett väsen, en levande varelse. ”Vad heter fröken?” sa hon men flickan svarade inte, bara 157

tittade på henne med misstänksamhet i blicken. ”Har någon doktor varit här?” ”Ja, han har haft henne under uppsikt men han har inte hittat några större fel, förutom att hon är i chock. Men hon orkar inget själv, Linnea har, Linnea hjälpte henne med det mesta.

Dora har nog med att ta hand om huset och laga mat, så jag vore så evinnerligt tacksam om ni ville…” ”Självklart”, sa Sofia, ”hon följer med oss. Det blir bra för henne med en promenad. Vet du om hon läkt efter födseln?” ”Det sa läkaren inget speciellt om, så jag antar att hon gjort det.” Hans röst dog bort och en rodnad spred sig på halsen.

När de kom hem lade Johanna Vera i vaggan och sedan bäddade hon och Sofia åt flickan i kökssoffan, där de kunde ha uppsikt över henne. Flickan satt på en av köksstolarna och medan de bäddade började hon försiktigt nynna med en skrovlig röst: ”Vi ha så mycket att säga varandra, men det blir ingenting, ingenting sagt.”

De stannade upp och såg på varandra, sedan på flickan. Johanna sjönk ner på knä intill henne. ”Du sjunger?” sa hon trevande. ”Du kanske kan sjunga ditt namn?” Men flickan bara fortsatte sjunga och gick över till ett ordlöst nynnande. ”Tror du det betyder något, Sofia, just den sången?” ”Det vet jag inte. Nu kan hon lägga sig här och vila.” ”Jag heter Hilda”, sa flickan och Johanna och Sofia ryckte till. ”Hilda”, sa Johanna, ”vilket vackert namn.” Hon såg på Johanna och i ögonen fanns ett nytt mörker, som om hon plötsligt blivit påmind om vad som hänt. ”Det är inte mitt, säg det till far, det var inte mitt.” ”Ta och lägg dig och tänk inte mer på det där”, sa Sofia och klappade på den nybäddade soffan.

När Hilda somnat satte sig Johanna och Sofia ute och diskuterade den nya situationen. Himlen var oroväckande mörk i väster och Johanna anade att ett ordentligt oväder var på väg.

158

Det hade varit kvavt och klibbigt hela dagen och hon var trött av allt som hänt. Huvudet värkte som det brukade göra innan ett oväder, som om hennes kropp kände på sig, visste före hon själv visste. ”Hon är fortfarande i chock, men hon börjar förstå nu”, sa Sofia, ”jag såg det i hennes ögon. Jag hoppas att hon inte var medveten om vad som hände med Linnea. Vi måste ta det försiktigt med henne, inte ställa för mycket frågor, låta henne vila mycket. Jag var med om många fall där kvinnorna blev melankoliska och inte kunde ta hand om sina barn efter födseln. Och så det där, till råga på allt, vad det nu är.” ”Har du sett den alls?” frågade Johanna. ”Jag såg en skymt, ja. Inte mer, men det räckte.” ”Vi får ha uppsikt över varandra, ingen ska gå själv någonstans. Kanske borde vi hålla oss inomhus med låst dörr”, sa Johanna och spanade ut mot vägen. Var som helst och när som helst skulle den kunna dyka upp och skräcken grep tag samtidigt som de mörka molnen närmade sig. ”Om inte ens kyrkoherdens fru går säker, vem gör då det?” sa Johanna och önskade inom sig att allt bara var ett missförstånd, att de sett fel, att Linnea fortfarande levde. Men tankens kraft är ibland alltför svag.

Mindor och Manda hade kallat till möte i Missionshuset. Sofia stannade med Hilda och Johanna låste om dem ordentligt och såg till att alla fönster var stängda, innan hon lämnade hemmet med Vera tätt tryckt intill sig. Egentligen ville hon inte gå själv, men tänkte att hon kunde ta sällskap på hemvägen.

Kanske kunde de diskutera fram en lösning på mötet där de hjälptes åt att skydda varandra i byn.

Hon gick med snabba steg och tittade sig hela tiden över axeln. Ovädersmolnen var nära nu, när som helst kunde det börja regna. Hon kände en längtan efter en manlig arm kring sin axel, någon som kunde gå med henne längs vägen och göra henne starkare. Sofia var ett bra sällskap, men det kunde inte jämföras med en mans närvaro. Hon hade inte sett till Georg på flera dagar, ibland var han som uppslukad av jorden, andra 159

perioder tycktes han ständigt finnas i hennes närhet.

Johanna kände de första stänken och åskan mullrade längre bort, hon räknade sekunderna mellan blixt och muller och fick det till tre kilometer därifrån. Kanske slog blixten just nu ner i Ulfshyttan, tänkte hon. Hon skyndade på stegen, tryckte Vera ännu tätare till sig och hann precis innanför dörren på missionshuset innan skyfallet anlände.

Det var fullt av folk inne i lokalen och de såg oroliga ut, ögon irrade och sorlet var upprört. Johanna blickade runt i lokalen efter Helga och såg henne i andra änden av salen där hon stod och talade med några kvinnor. Johanna gick igenom hopen, hälsade kort på några bekanta innan hon nådde dem. ”Johanna! Så trevligt att se dig. Här är Greta och Sara, mina närmaste grannar.” De hälsade och såg avvaktande på Johanna.

Vera hade vaknat och såg sig runtomkring med stora ögon. Det var fullsatt på de bänkar som stod utplacerade, så Johanna stod kvar vid väggen med de andra och väntade. ”Det är mer folk än i kyrkan!” sa någon och ett unisont skratt lättade upp stämningen. Den sjönk dock igen när Mindor dök upp och meddelade orsaken till dagens möte. ”Djävulen har kommit till byn.” Det blev med ens tyst, endast skrämda andetag som drogs in hördes. Mindor såg sliten och tärd ut, som om han sovit dåligt och blicken var härjad.

Johanna vågade inte titta på någon, var rädd att de skulle se i hennes ögon att hon redan visste. ”Och han har antagit fysisk gestalt.” Nu började folk titta på varandra – vad var det han pratade om? ”Kyrkoherdens fru, Linnea har brutalt dödats på sin egen gård av ett odjur som på något vis har tagit sig dit. Flera vittnen såg det fruktansvärda, men de vill inte träda fram så jag har fått förtroendet att föra deras talan. Det var en varelse, längre än en fullvuxen man, med svarta klor, ett huvud som satt bak och fram på kroppen, huden hårig och svampig. Ett av vittnena såg också att han saknade tummar. En sorts svans ska också ha skådats.”

Informationen tycktes ha svårt att sjunka in hos de församlade, 160

ingen sa något och det var som om man väntade på att Mindor skulle ta tillbaka det han sagt, allt kanske bara var ett horribelt skämt. Men Mindor fortsatte. ”Vi sörjer det som hänt kyrkoherdens familj, men samtidigt måste vi ta oss i akt och skydda oss. Det finns ett odjur, en djävul som går lös därute och vem som helst kan drabbas nästa gång. ” ”Det låter ju inte klokt”, viskade Helga till Johanna, ”kan det verkligen vara sant?”

Mindor vände sig mot dem. ”Har Helga något hon vill säga?” sa han. ”Det låter otroligt… har de verkligen sett rätt? Ett odjur?”

Det började mumlas i salen och flera instämde: de måste ha sett i syner. ”Vi vill gärna tro det”, sa Mindor och suckade. ”När sådana här saker händer har vi svårt att tro det, trots att det framträder så tydligt inför våra ögon. Trodde ni på olyckan i gruvan när ni först hörde om den? Kunde ni tänka er att en sådan otäck olycka skulle drabba era små byar och rycka bort flera familjefäder?” Det skakades på huvuden, allt som skett den senaste tiden var ofattbart. ”Det är Djävulen som opererar och endast Gud kan skydda oss. För den som tror och lyder finns räddning. För den som väcks i tid.” ”Det är lögn alltsammans!” sa en hög röst och alla vände blickarna ditåt. ”Hör ni inte hur han står här och försöker lura oss? Det finns inget odjur, det var väl en varg som rev henne!”

Det blev tyst en stund i salen, alla väntade på att Mindor skulle svara, men han förblev tyst. Hade han givit upp? Blivit avslöjad som lögnare? Då började mannen som yttrat sig att skaka i hela kroppen, tills han föll ihop i en hög på golvet och andades stötvis. ”Gud ger och Gud tar”, sa Mindor och såg medlidsamt på mannen på golvet. En kvinna skyndade fram och hjälpte honom upp. Han såg sig yrvaket omkring, sedan gick han fram till podiet där Mindor stod. Alla höll andan. Skulle det bli bråk?

161

Men mannen klev upp och gav Mindor en stor kram. ”Förlåt mig”, sa han, ”förlåt att jag smädade Guds talesman.”

Så vände han sig om mot de församlade. ”Jag såg Gud”, sa han, ”och Mindor här har rätt. Allt ont som sker är Guds straff för att vi inte är lydiga och gudfruktiga nog.

Tack för att jag fick se sanningen.” Så klev han ner igen och Mindor tog åter till orda. ”Låt oss bedja.” ”Vad var det som hände med mannen?” sa Helga till Johanna när de gick därifrån. ”Jag vet inte, men jag vill inte vara med om det. Guds vrede, hu!”

Helga nickade. ”Inte jag heller.”

De gick tysta en stund, på något vis kände Johanna sig tryggare med att fler nu visste, att någon som Mindor hade tagit tag i det. Ovädret hade dragit förbi och lämnat marken uppfläkt av hårda vattendroppar. Små drivor av hagel låg i samlingar längs vägen. Det var byns angelägenhet nu, de var inte längre några få människor som skulle behöva bära det på sina axlar och se sig skrämt om vid minsta ljud. ”Ändå har jag svårt att tro på det hela”, sa Helga. ”Djävulen, i fysisk form.” ”Sofia har sett den”, sa Johanna, ”och hon som födde det bor hos oss.”

Helga stannade upp och tittade med stora ögon på henne. ”Hos er? Är ni från vettet? Det är Sofias idé kan jag tänka. Du vet väl om att det sas förr att hon hade kontakt med den onde?”

Johanna suckade. ”Folk säger så mycket”, sa Johanna. ”Men hon som fött det, Hilda, hon är bara en ung flicka. Svag och fortfarande i någon slags chock.”

Helga tystnade och tycktes begrunda det hon hört. ”Men om det gömmer sig i skogarna, vad ska vi göra? Hur ska vi kunna skydda oss?”

162

”Vi måste se till att aldrig gå någonstans ensamma. Låsa om oss ordentligt. Hålla noga uppsikt över barnen.” ”Skogen är så nära vårt hus, tänk om den kommer och tar något av barnen på tomten?” ”Om vi har tur har den tagit sig vidare till andra trakter, den kanske är flera mil härifrån vid det här laget. Inget mer har ju hänt sedan Linnea…” ”Tänk om det är som han säger?” sa Helga och rösten var låg. ”Vad?” ”Att ondskan har kommit hit för att vi inte har lytt Gud. För att vi inte varit gudfruktiga nog?”

Johanna svalde och tänkte på Georg, på sin besatthet som kanske bidragit till att det hemska hänt. Hon kunde inte prata om det med någon och skulden och rädslan växte sig till en stor, svart klump i hennes bröst.

163

Kapitel 25 Kvällen sänkte ett dovt mörker över stugan, trots sommartiden var himlen mörk och stugan tycktes sjunka ihop som av en tyngd.

Hilda satt med vid bordet och åt små tuggor av sin kvällsgröt. Johanna och Sofia ville inte tvinga henne med frågor, utan lät henne själv meddela sig med dem när hon fann att det var lämpligt. De småpratade om inget särskilt när plötsligt ett ansikte dök upp utanför fönstret. Johanna skrek till, tänkte genast på odjuret, men hon lugnade sig igen när hon såg att det var Georg. Hjärtat började dock bulta hårt igen, men av andra orsaker. Hon skyndade till dörren och ropade på honom. ”Snälla Georg, vad gör du ute så här dags? Är du inte rädd?” ”Var det inte det han sa?” ”Vem?” ”Gruvfogden, när de andra vägrade åka med i hunden, ’är ni rädda?’” Johanna stannade upp i rörelsen, tittade på honom. ”Förlåt mig Johanna, det var inte meningen att påminna om olyckan. Mitt huvud – det associerar och så kommer det ut grodor alldeles utan att jag hinner att blinka. Var inte ledsen på mig.” Johanna veknade. Georg gick fram till förstubron, och stod bara en meter ifrån henne. Han andades andfått, som om han sprungit. Skjortan var felknäppt, en knapp längst ner var ensam och tyget hängde ner. ”Vill du ha kaffe?” sa Johanna och Georg nickade glatt. ”Vad gör Georg ute den här tiden på dygnet?” frågade Sofia medan Johanna värmde på pannan. ”Jo, förstår Sofia, jag har varit nere på sjön och fiskat.” ”Jaså, fick han något då?”

164

”Ja, nej, det kan jag inte säga, men jag såg en konstig sak och jag var tvungen att skynda till någon jag känner för att berätta.” ”Jaså.” Sofia lät inte det minsta intresserad. ”Vad kan det vara för något då.” ”Det var svallvågor på Noran.”

Johanna mötte Sofias blick och de skrattade, Johanna av lättnad, medan Sofias skratt var hånfullt. Johanna slutade med ens skratta, hon ville inte stämma in i det hånfulla. Varför kunde inte Sofia vara lika god mot Georg som hon var mot henne? ”Svallvågor? Jaha, vad var det som svallade?” ”Ni tror mig inte? Nej, det kan jag förstå, det är knappt att jag tror på det själv.” Han blev tyst och tog en sörplande klunk ur sin kopp. ”Det var som om något rörde sig i djupet och som skapade vågor? Mitt i sjön?” sa nu Hilda och de andra stirrade på henne. ”Ja! Ser ni, här är en som tror på mig. Ekan gungade så jag trodde hon skulle slå runt”, sa Georg, ”men inte såg jag något därnere, vattnet var alldeles svart.” ”Jo, jag minns”, sa Hilda, ”men jag vet inte om det var en dröm.” ”Hon drömmer sanndrömmar?” sa Georg.

Men Hilda svarade inte, blicken var stängd igen och Johanna visste att hon inte skulle prata igen på ett bra tag. ”Det bor något därnere i djupet”, sa Georg, ”sanna mina ord.” ”Tala inte högt om det”, sa Sofia, ”då får du misstankar mot dig.” ”Ja, då får de väl misstänka mig då. Är det han Mindor hon menar?” Johanna ryckte till när hon hörde misstron i hans uttal av namnet. ”Det finns många onda tungor på byn som inte skulle dra sig att…” Sofia tystnade. Det var olikt henne, mitt i en mening.

Johanna anade att hon inte ville tala för mycket, ville inte bli en av dem som for med skvaller. ”Nej, jag ska väl inte störa mer jag, tack för kaffet”, sa Georg och Johanna ville hålla honom kvar, få honom att tala mer om det mystiska i Norans djup, för hon hade själv känt det, även 165

om hon inte sett något med egna ögon. Hon följde honom till dörren. ”Jag tror dig”, sa hon tyst så inte de andra skulle höra. Han vände blicken mot henne, förde upp en hand, smekte hennes kind och sa: ”Tack Johanna.” Hans hud brände vid hennes, och även om gesten snarare var farbroderlig än romantisk och även om orden var enkla, rös hon när han sa hennes namn. Han hade nuddat vid hennes innersta på ett sätt ingen gjort, bara genom en enkel gest. Var det så förbjudet, tänkte hon, att hysa dessa känslor för en man?

166

Juni 1941 Kapitel 26 ”Jag har sett Georg Karlsson besöka dig ett antal gånger”, sa Manda när hon och Johanna stod i missionshusets köksdel och förberedde kaffet före gudstjänsten. ”Jaså?” sa Johanna och undrade förtvivlat hur hon kunde ha sett det. De bodde flera hus bort. ”Har ni varit bekanta länge?” Manda skar en sockerkaka i små, prydliga bitar, snabbt flög hennes hand med kniven över ugnsformen. ”Nej, ett tag, det är väl som med alla på byn, man är väl bekant med de flesta som bor i närheten.” Hennes röst var vekare än vanligt och hon kände sig som en liten flicka. Manda lutade sig fram och sa: ”Jag vill bara varna dig om att det pratas. De säger att ni sågs samman långt före Hermans olycka. Och du vet hur folk är. De drar slutsatser. Speciellt i dessa dagar när det finns så mycket ondska omkring oss. Man undrar var den kommer ifrån, vad det är för synder som Gud vill straffa oss för och många har blivit väldigt försiktiga.”

Johanna blev kall inombords och det susade i öronen. Det var alltså inte bara hon som haft dessa skrämmande tankar, skvallret gick på byn om henne och Georg. ”Han är bara en bekant, inget annat”, sa Johanna bestämt. ”Gud ser och Gud ger och Gud tar. Kom ihåg det Johanna.”

Johanna nickade till svar, men darrade så mycket på händerna när hon höll i det fina porslinet att hon var rädd att tappa det. ”Här, ta en bit och provsmaka”, sa Manda och hennes röst var ljus och varm igen när hon höll fram en ljuvligt doftande 167

sockerkaksbit. Som om det gömde sig två personer i hennes kropp, tänkte Johanna. Hon mötte de glada ögonen som sprudlade av liv, det var bara det röda i dem som hade skrämt henne tidigare. Men i ljuset såg de inte längre röda ut, det var som om himlen speglade sig i dem och hennes blick var klarblå. ”Tack”, sa Johanna, ”så god den är.” ”Mitt eget recept, men säg inget till tanterna, då kommer de försöka dra det ur mig.” Hennes vita lockar hoppade när hon vände sig om och gick ut för att duka borden. Johanna andades ut i ett enda långt andetag. Men orosormen rörde sig i bröstet när hon försökte tränga bort Georg ur tankarna. Den fanns kvar och växte sig ännu större när Mindor tog till orda ute i salen. ”I en svunnen tid talade man om de sju dödssynderna. Och jag tror att vi är mogna att plocka fram dem igen, även om det har fallit i glömska hos många. Vi får naturligtvis inte glömma Guds tio bud, men för många av oss är dessa bud så självklara och så inrotade att vi inte ens reflekterar över dem. Men hur är det med dödssynderna? Varför har de fallit i glömska hos den moderna människan? Jo, för att vi kommer allt längre bort från Gud och den lära, det samhälle som är det rätta. Därför har Gud blivit vred eftersom vi struntar i att rätta oss. Dessa dödssynder leder enligt läran till evig fördömelse om man inte ber Gud om förlåtelse. Och som jag ser det har det redan börjat.

Gud finns här, ser och dömer och om vi inte är försiktiga kan det gå som för Linnea.” ”Det där var sådant man trodde på under den mörka medeltiden när vi var katoliker.” En av skolans lärare hade ställt sig upp. ”Kan hända. Men vad är det som säger att de hade fel? Vågar vi verkligen prova? Är det inte bättre att be om förlåtelse om vi har begått dessa synder innan det är försent och vi blir måltavla för den Djävul som härjar i bygden? Alla känner sin egen synd och tillsammans kan vi söka förlåtelse i stilla bön. Då går vi skyddade ur detta hus. Kom ihåg att ni inte kan gömma er inför Guds blick.”

168

”Jag såg Linnea ligga och lata sig på blanka förmiddagen”, sa en kvinna från de främre raderna. ”Tror Mindor att det var därför hon miste livet?” ”Det kan jag inte svara på, jag är inte Gud, men det är inte omöjligt. Vi kan tänka oss att det är de som har syndat alltför länge utan att bli väckta som blir tagna av Djävulen. Han hämtar hem dem som det redan är försent för. Det är därför viktigt att vi slår akt på våra tankar och känslor och inte låter oss dra iväg med dem. Och om vi gör det, kan vi komma hit, till denna plats och söka Guds förlåtelse. Tänk också på de medmänniskor som inte är med oss här, de som blundar för sanningen.

Vad ska ske med deras stackars själar? Vi måste alla hjälpas åt att rädda dem, väcka dem ur deras blindhet innan det är försent.”

Johanna tänkte på Sofia, Hilda och Georg, ingen av dem var där och hans ord skrämde. Hur det än var – vågade hon chansa på att det inte var sanning det han sa? Hon hade inget att förlora på att gå på dessa möten och be om förlåtelse för sin synd.

Det var det bästa skydd som erbjöds för stunden, för den varelse som rasade runt i skogarna. Hon strök Vera över huvudet och tänkte att det var tur att hon var så liten, hon skulle inte kunna begå några synder med sin lilla barnkropp.

Johanna hade sällskap av Helga på hemvägen. De sa inte mycket, båda hade nog av sina egna funderingar. Det syntes i hela Helgas kropp att hon var fundersam – hon gick sakta och tittade ner i backen med en spänd rynka mellan ögonbrynen. ”Vad har jag gjort för synd?” sa hon med en olycklig röst. ”Hur ska jag kunna be om förlåtelse för något jag inte vet vad det är?” Hennes röst gick upp i falsett. Ögonen var vilda när de såg på Johanna. ”Stilla dig, Helga”, sa Johanna, ”kan du inte be Gud om förlåtelse bara, det kan väl inte vara så noga.” ”Men då är det ju inte på riktigt. Och tänk om…” Hon slutade plötsligt att tala och stirrade rakt framför sig. Johanna följde blicken och längre bort på vägen, i backen som ledde upp mot slutet av byn gick en märklig skepnad.

169

Det såg ut som en stor man, eller två män som satt fast i varandra. Johannas kropp blev kall och det började brusa i hennes öron. ”Helga, fort!” sa hon och drog med sig väninnan ner mot dammen. De halkade på det våta gräset, vätte sina kängor och rev sig på snåren. Sedan hukade de i en buske, hand i hand, samtidigt som de stirrade mot vägen. ”Var det…?” viskade Helga, men Johanna hyschade henne.

Släpande steg hördes längs vägen och Johanna ville blunda, ville inte se, men faran skulle vara så mycket större om hon stängde av ett av sina sinnen, så hon tvingade sig att titta.

När skepnaden kom närmare blev hon lättad; det var bara Hedman som kom gående. Hon var just på väg att skratta till och kliva fram ur gömstället när hon såg att det var något med honom som inte stämde. Något hängde på ryggen. När han passerade dem såg hon vad det var. En stor, svart tyngd, som ett spöke av en man hängde sig fast på Hedmans rygg, tyngde hans steg med sina egna fötter. Som jag kände det, tänkte Johanna, något tungt som hängde på ryggen.

Helga tog Johannas hand och de klev ut ur buskarna efter att Hedman passerat. Det var inte ett odjur som hade hängt sig fast på Hedman, det visste Johanna och hon trodde att även Helga hade sett det och känt samma sak. Det var sorgen. ”Visst har ett av barnen fått lungsot?” sa Johanna.

Helga nickade. Det var tyst en stund. Sedan fortsatte Helga: ”Det var gladare förr, visst var det? När ungdomen levde i våra kroppar, innan man visste hur många hemskheter som kan drabba en människa.” ”Jo, man var naivare då”, sa Johanna och tänkte att det var hon kanske fortfarande. ”Jag drömmer så otäckt om nätterna”, sa Helga, ”det är en man som... nej, jag kan inte säga det.” Hon höll för munnen och stirrade skrämt på Johanna. ”Vi drömmer alla mardrömmar.” ”Men det är inte bara det. På morgonen när jag vaknar…

170

Det är alldeles vått i sängen. Och något som känns som slem.

Hela sängen är full av det. Jag törs inte gå till tvättstugan med det. Tror du att det har att göra med Guds straff?”

Ibland tyckte Johanna att Helga var som ett barn, ett frågvist och osäkert barn. ”Det låter märkligt. Men jag har svårt att tro att det har med Gud att göra. Vill du så kan jag be Sofia sitta hos dig en natt?” ”Sofia? Nej, det vill jag då rakt inte. Jag är inte förhäxad.”

Helgas röst var inte längre vek och rädd, nu lät hon bestämd. ”Jag förstår. Vågar inte berätta för Sofia om mina mardrömmar. Är rädd att hon ska få reda på något om mig som jag själv inte vet. Och det är ibland bättre att inte veta. Man ska inte gräva i mossan för mycket, eller hur det är man säger.”

Hela Johannas inre blev svagt när hon kom att tänka på Georgs talesätt, att inte gräva i mossan. ”Drömmer du också mardrömmar?” ”Jag gjorde, tiden innan Herman dog.” Det gjorde ont i henne att säga orden, men förr eller senare visste hon att hon måste lära sig att använda dem. Och faktiskt lättade det en aning när hon yttrat det. Det var vad som hade hänt och hon kunde inte blunda för det. ”Det var en man med en näckros som växte ur håret, som hemsökte mig. Men nu är han borta och det är jag glad över.” ”Så vi drömmer om karlar båda två”, konstaterade Helga och de skrattade till. ”Ja, det finns inga andra i ens liv så vad ska man göra”, sa Johanna och ville skoja men skämtet föll platt till marken. De tystnade. Johanna tänkte på Mandas varning om att bli sedd med Georg och hon visste att hon inte ens kunde anförtro sig till Helga i det avseendet. ”Det är tungt att ta hand om allt själv hemma”, sa Helga, ”min bror hjälper till så gott han kan men han har ju sitt. Jag tänkte mig som fri, min karl bestämde ju allt när han levde och jag hade bara att foga mig efter honom. Men jag är inte fri, allt är så mycket svårare nu och jag vet inte hur länge jag ska klara mig själv. Ett år ska väl gå, men sedan måste jag tänka på att 171

hitta en man.” Hon fingrade på det tunna sorgbandet som satt runt hennes arm. ”Hitta en man”, sa Johanna, ”hur gör man det i de här bygderna? De flesta karlar är ju gifta. Eller så är de tokiga.” ”Eller så heter de Georg”, sa Helga och log ett hemligt leende. ”Georg?” sa Johanna och det brände till i hennes bröst. ”Georg Karlsson.” Johanna ville i den stunden ruska om Helga, säga att han var hennes. Men hon svalde och fortsatte gå.

Kroppen kändes med ens väldigt trött. Han var inte någons och definitivt inte hennes. Hon tänkte på den drömbild hon målat upp på Kampö när han kysste henne. Det sved lika starkt som ett minne, men det var bara fantasier, hon visste ju det. Kanske hade Helga och han haft det på riktigt. I så fall var även Helgas makes död Guds straff. ”Tänk om det…” började Johanna, men så avbröt hon sig. De skulle bara bli ovänner om hon sa vad hon tänkte. ”Ja?” sa Helga. ”Tänk att nu skulle det vara gott med riktigt kaffe istället för det där rågkaffet de bjöd på. Jag tror Sofia har sparat lite. Följ med hem så bjuder jag dig.” ”Nej, jag måste hem till gården. Men tack ändå. Du är en god vän Johanna.” Hon log och tog Johannas hand. Sedan fortsatte hon åt sitt håll. Johanna såg efter henne, såg ryggen på den kvinna som åtrådde samme man som hon.

172

Kapitel 27 ”Hur var mötet?” frågade Sofia när Johanna kom in. ”Jodå”, svarade hon. Synd och Guds straff, Sofia skulle aldrig förstå. Eller var det Johanna som inte förstod? Litade hon för mycket på Mindor och Manda? Hon tryckte bort tankarna, det fanns viktigare saker att tänka på.

Sofia såg trött ut. Hon hade tagit hand om både stugan, gården och Hilda varje gång Johanna hade varit på möte eller arbetat. Hon kände skuld inne i sig, det var inte rätt att Sofia skulle jobba när hon var gammal. ”Sofia, blir det tungt åt dig?” ”Nej, inte alls. Tänk inte på det. Jag är van att arbeta. Och det var på mitt ansvar vi tog hit flickan.” ”Har hon berättat något mer?” ”Nej, hon talar inte mycket. Sitter mest och nynnar. Jag föreslog en promenad men då såg hon skräckslagen ut. Georg var här och frågade efter dig förresten.” ”Georg?” Det drog i henne och hon ville dras med i känslan, men det gick inte. Inte nu. ”Kommer han igen, säg att jag inte vill tala med honom. Det pratas på byn.”

Sofia tittade på henne med en allvarsam min. ”Det är inte vad du vill, det ser jag men jag ska göra som du säger.” ”Tack.”

Johanna ammade Vera och passade henne medan hon lekte med några kottar i gräset. Flickan hade inte börjat gå ännu, men kröp och tog sig fram genom att hasa sig sittande. Det såg lustigt ut, men det fungerade och hon hade blivit riktigt snabb 173

på att ta sig fram på det sättet.

Johanna hade börjat se Herman i flickan, de tunna läpparna som så lätt brast och ögonens styrka. Hennes kluckande skratt som ofta hördes. Som Herman, innan hans arbete tog musten ur honom. Johanna tänkte att han fick vila nu.

Hilda åt tillsammans med dem alla måltider och började se rundare ut i ansiktet. Första gången Johanna hörde henne skratta var en enorm befrielse. Hon hade börjat intressera sig för Vera, det var som om hon såg henne för första gången och hon hade god hand med barnet. Vera satt i Hildas knä och när Hilda sjöng för henne började hon skratta så hon kiknade. Det smittade av sig och de fick höra Hildas skratt. Johanna tyckte att det klingade vackert. ”Så du har det i dig, det är gott!” sa Sofia. ”Hos systrarna vågade jag knappt prata”, sa Hilda och Johanna och Sofia utbytte en blick. ”Systrarna?” ”Jo, jag bodde hos dem i november i fjol till i mars. De låste in mig som ett djur och jag…” Rösten försvann. ”Vilka systrar?” Sofias röst var onödigt hård tyckte Johanna.

Hon ville tysta henne, men när hon drog efter andan viftade Sofia med handen mot henne som för att tysta. ”Lia och Märta, de är tvillingar, bor i en stuga i utkanten av byn. Känner ni dem?”

Johanna stirrade på henne. November till mars? Då låg de i jorden. ”Är du säker på att du minns rätt? Kan det inte ha varit tidigare?” ”Hurså? Jag är säker, jag födde ju det… där hos dem, innan de kastade ut oss.” ”Men kära barn, Lia och Märta dog i november, de dränkte sig. Hand i hand. Johanna var på deras begravning.” Det blev tyst i stugan, tiden stannade, till och med flugorna tycktes stanna upp och lyssna, vänta på fortsättningen. Johanna såg kistorna framför sig, hörde psalmtonerna klinga någonstans i bakhuvudet.

174

”Nej”, sa Hilda, ”tvillingarna levde, de talade till mig, de band mig.” Hon reste sig häftigt från stolen, gick runt i stugan, sneglade mot dörren men verkade vara rädd för att närma sig den. Hon hade knappt varit ute sedan hon kom, bara vid några enstaka tillfällen då de suttit i trädgården.

De åt upp under tystnad, tankarna yrde och for runt inom Johanna. Hur var det möjligt, hur passade det ihop? Hon tog med sig disken och gick ut till diskbänken vid gaveln på stugan.

Hon tyckte om att stå där sena kvällar och lyssna till kvällsljuden. Hon hällde upp vatten i baljan, sköljde tallrikarna och tvättade dem med såpa. Mumlande ljud hördes inifrån stugan och hon kände sig trygg med att Sofia fanns där som en sköld mot världen och allt det hemska. Som en mor.

Johanna klarade inte av att tänka på det Hilda sagt, hon fann ingen lösning som verkade trovärdig så tankarna for istället vidare och landade åter hos Georg. Om hon blundade kunde hon föreställa sig att han kom visslande ute på vägen, hur han smygande tog sig fram och hur han lade sina armar om hennes väntande kropp. Hur han borrade in sitt ansikte i hennes hår. Så kom hon på sig själv, öppnade ögonen och stirrade ner i diskvattnet. ”Käre gode Gud förlåt mig”, sa hon högt, som en besvärjelse.

Hon kunde komma undan människornas blickar men aldrig, aldrig Guds blick. Det var så hon hade sagt, Manda med sin lilla barnsliga mun. ”Lyssna inte på henne, vad är det som säger att hon har rätt?”

Det var som om Sofia pratade inuti hennes huvud, Sofia, tryggheten. ”Sofia har kontakt med den onde, det vet alla”, ljöd Helgas röst i Johannas huvud. Vad är det som händer med mig, håller jag på att bli galen? Hon sköljde av det sista och ställde porslinet på bänken för att torka. Natten var ljum och disken kunde stå kvar till imorgon. Av någon anledning dröjde hon sig kvar utomhus, hon ville inte gå in riktigt än, hon behövde vara för sig själv och tänka.

Hon gick ut på vägen, betraktade stugan med dess varma 175

ljus, nu på sommaren hade de inga mörkläggningsgardiner och hon tyckte det var skönt att slippa dem. Om hon inte lyssnade på radion kunde hon låtsas som om kriget inte fanns.

Ibland ville hon stänga av sitt huvud som om det vore en radio. Bara stänga av och lyssna till tystnaden. Hon plockade en smörblomma, smekte med fingret över dess gula blad. Så många ansikten som fanns när hon blundade, så många olika känslor som högg och ryckte i henne. Älskar, älskar inte… De gula, tunna bladen singlade ner på vägen och hon trampade på dem där hon gick. Hennes fötter ledde henne vidare, trots att hon egentligen inte borde, men det var som om de gick av sig själva. Hon drogs mot Noran, ville se hennes mörka, svala vatten. Känna det mot sin kropp. Kanske fanns Georg nere vid sjön, tänkte hon och skyndade på stegen.

Men vid Norans strand var det tomt, endast insekter surrade kring vattenytan och en lom sjöng långt borta. Hon klädde av sig, det var längesedan hon badade och vattnet var så lockande.

När hon klev i huttrade hon till lite, men vattnet var lent mot hennes nakna kropp. Det smekte henne som om det vore en älskare. Hon sjönk i med hela kroppen, tog några simtag och spottade ut vatten som hamnat i munnen. Det luktade natt och jord. Hon simmade längre ut, ville ta sig ut till Halhälla, en stor sten mitt i sjön där hon hade legat och solat många gånger förr om åren.

När hon nästan var framme kände hon hur något slöt sig om hennes fot och drog. En isande skräck spred sig i Johannas kropp och hon började desperat plaska med armarna och försöka slita sig loss. Det som höll henne fast kändes kallt och svampigt men hade samtidigt en styrka som gjorde det svårt att göra sig fri. Det kom bubblor upp till ytan, tillsammans med gröna tjocka näckrosblad. Hon gjorde en kraftansträngning och sparkade under vattnet, det svampiga tappade taget och hon skyndade sig att simma till hällen där hon satte sig med armarna tätt om benen. Bubblorna sprack kring bladen som simmade på ytan. Men det verkade stilla sig där under, vad det nu var som rörde sig.

176

Hon satt fastfrusen på hällen i flera minuter, tills det började värka i baken och fötterna domnade. Då rörde hon försiktigt, prövande på lederna. För varje rörelse höll hon andan, som för att inte störa det som fanns nere i djupet. Hur länge skulle hon kunna sitta där? Kläderna låg på stranden, annars var hon spritt språngande naken. Vattnet vågade hon inte hoppa ner i igen, även om det verkade lugnare nu. Lommen hördes närmare och hon ryckte till av dess hesa skri. Knotten bet henne i ansiktet. Varför hade hon inte sagt till Sofia att hon skulle ut?

Och hur hade hon tänkt när hon gick ut ensam mitt i natten?

Det var som om något styrt henne, lockat henne.

Då såg hon skepnader på stranden, två av dem var på väg mot en brygga, en tredje hukade vid en av ekorna. Hon borde ropa, men tordes inte. Hon väntade på att han vid ekan skulle bli ensam, men han tycktes vara på väg bort. När hon just skulle till att skrika hörde hon en välbekant röst från stranden. ”Hallå där!” De andra vände sig mot ljudet, sedan mot henne. Hon såg inte vilka de var, ett ungt par med mörka ansikten så här i natten. Visst var det Georgs rop hon hade hört? Hon såg hur han plockade upp något från marken, sedan sköt han ut ekan från stranden och hoppade i så att det plaskade till vid vasskanten.

Hon visste inte hur hon skulle skyla sig, satte sig med benen vikta åt sidan och händerna över sina bröst. Såg hur ekan närmade sig och en gestalt med mörk skjortrygg kom roende med uppkavlade ärmar och då och då vände på huvudet för att beräkna riktningen. När han kom närmare blev bakåtblickarna allt snabbare och färre och hon anade att han tyckte det var lika genant som hon. Men visst var det Georg som satt i båten.

Han lyckades landa med aktern mot hällen så att hon kunde plocka upp sina kläder och han hade ryggen vänd mot henne när han sa: ”Vad gör hon ute mitt på Noran så här sent?” Det lurade ett skratt i rösten, inget elakt, bara ett glädjeskratt som gjorde henne varm inombords och fick henne att också vilja skratta mitt i skräcken och obehaget.

177

Hon klädde sig så hastigt att kjolen hamnade bak och fram och hon skämdes så för sina underkläder som han hade sett och tagit i. Sedan hoppade hon klumpigt i ekan och han vände sig om och log mot henne. Ögonen var varma och retsamma på samma gång och det började rycka i hennes mun av fnitter. ”Nu tror ungdomarna att jag har plockat upp en sjöjungfru”, sa Georg och nickade mot bryggan där paret satt. Johanna fnissade som en skolflicka och kunde inte sluta. ”Ja, det var inte långt ifrån att jag förvandlades”, sa hon sedan. ”Något tog tag i mig djupt där nere.” ”Jomen, det är någon därnere, sanna mina ord.”

Just som han yttrade orden verkade han tappa greppet om åran, den halkade ur och försvann snabbt ner under ytan. ”Vad i…” sa Georg och ställde sig halvt upp i ekan. Johannas skrattlust försvann och rädslan kom tillbaka. ”Han tog den”, sa Georg.

Båten krängde till och något dunkade i botten, som om någon låg därunder och försökte välta den med sina fötter. ”Håll i dig, hårt”, sa Georg och Johanna tog tag om båtkanterna och höll så hårt hon kunde. Båten krängde och gungade mer och mer och den andra åran föll också i vattnet. Det var fortfarande långt till land. ”Hjälp!” ropade hon. Vatten tog sig in i ekan, krälade över kanterna, vätte deras kläder och hon visste att om detta skulle pågå länge till skulle de sjunka. Georg tog öskaret och började desperat ösa ur ekan samtidigt som dubbelt så mycket vatten rann över kanten och ner i båten. Johanna ville hjälpa, men visste inte hur och skämdes för sin dumdristighet, att ge sig ut på sjön mitt i natten. Vad var det som hade tagit åt henne?

Det svallade av vågor från den krängande båten och hon tyckte sig se simmande jungfrur i vågorna, och det kluckade som om de skrattade gäckande och inbjudande.

Med ens stillade sig vattnet och båten och det som var därunder verkade vara borta. Georg såg på Johanna så det värkte i henne.

Sedan fortsatte han ösa och snart var det så pass lite vatten kvar att de nog skulle klara sig flytande till stranden. Årorna flöt upp 178

som av ett mirakel och Georg hakade fast dem. ”Jag kan ro”, sa Johanna och skyndade sig fram och satte sig vid årorna innan han hann protestera. Men han flyttade inte på sig, så de hamnade nära varandra med varsin åra på varsin sida. ”Johanna ville inte veta av mig, sa Sofia till mig. Är det sant?” sa Georg och tittade ut över vattnet som nu var kav lugnt. Som om aktiviteten under ytan aldrig hade ägt rum. ”Det är bara det…” sa Johanna och svalde luft. ”Det pratas om oss.” ”Jaså? Vad sägs det då?” ”Att vi har setts samman. Och sorgeåret är inte förbi.” Hon kände hur hennes hals blev varm. ”Jaha”, sa han. Det blev tyst och Johanna kunde känna sin puls dunka genom det tunna blöta tyget. Hon stirrade på hans byxben som hade mörka, tjocka fläckar av tjära från ekan. ”Men om det inte vore för det, skulle hon vilja vara samman med mig då?” sa han och vände huvudet mot henne så att hon kunde känna hans varma andedräkt. Det tycktes som om även han hade ansträngd andning och det flammade i hans hud. ”Ja”, viskade hon så tyst att hon knappt hörde det själv. Hon var tvungen att hålla sig för bröstet och andas djupt för att inte helt tappa luften. Det var som om kroppen glömde att den behövde andas. ”Jag med”, sa han och log. Hon skrattade till av nervositet och glädje över hans ord, men så såg hon Manda framför sig och det blev mörkt i hennes inre. ”Väntar du på mig?” sa hon. Det kändes som om hon räknade till hundra andetag innan han svarade. ”Mitt hjärta vill inte vänta och inte heller min kropp, men om det krävs gör jag det.” ”Det är inte ens ett år till dess.”

Under tystnad rodde de tillsammans med varsin åra i land.

Ungdomarna hade gått hem och det lugnade henne, kanske hann de aldrig se vilka de var. De stod en stund stilla och såg ut över Noran.

179

”Vad tror du att det var?” sa Johanna. ”Jag tror att självaste Näcken bor där i sjön, och nog var det Ägirs döttrar som kom oss till undsättning. Men så är jag bara en tokig en med stor fantasi”, han blinkade åt henne.

Hon visste inte vilka Ägirs döttrar var, men ville inte verka obildad, så hon nickade bara.

Ett skärande skrik färdades genom skogen och den här gången var det ingen lom. De tittade förskräckt på varandra.

Skräcken gjorde Johannas ben stela och hon kunde inte röra sig. ”Natten är för farlig, jag måste gå hem”, sa hon och ryckte sin kropp ur förlamningen. ”Jag följer dig hem”, sa Georg. ”Men vem ska följa dig?” ”Det ordnar sig”, svarade han och de började gå hemåt. Johanna såg sig omkring, lyssnade efter ljud, farorna var plötsligt så många och stora och hon visste inte vad som var värst: att någon skulle se dem tillsammans, att Näcken hade försökt suga ner henne i djupet eller att det lurade en djävulsvarelse i skogarna. Som om det var värre att möta Mandas blick efter att hon hört om henne och Georg än att stå öga mot öga med självaste Djävulen. ”Du borde inte gå hem ensam”, sa Johanna när de stod på förstubron till stugan. ”Jag reder mig nog, jag är ju karl.” ”Är du inte rädd?” ”Nej, rädslan försvann när jag förstod att jag bara är en kropp, min själ är större än en människas rädsla.” ”Så du talar!” sa Johanna och skrattade till, men tystnade när han såg allvarligt på henne.

Dörren till stugan slogs upp och en yrvaken Sofia uppenbarade sig i dörröppningen. ”Vad gör ni ute så här mitt i natten?” ”Hörde du skriket?” ”Gå och lägg dig nu Johanna, ska jag jaga bort karlen?” Hon blinkade.

180

”Adjö mina damer och ha en god natt”, sa Georg och vände på klacken.

Var försiktig, ville Johanna säga men orden kom inte ut. ”Så det är till att ha nattliga möten med karlar? Var det inte Georg du inte ville träffa?” ”Snälla Sofia, retas inte med mig.”

När Johanna kröp ner i sängen susade öronen av intryck och ljud. Så mycket som var satt i gungning i kroppen på en och samma gång. Huvudet värkte av spänning och trötthet, men ögonen stirrade i mörkret, öronen lyssnade efter ljud. Hjärtat bankade för Georg. Det var nio månader tills sorgeåret var över. Nio långa månader. Men så tänkte hon på Herman, att det var för hans skull och då blev det lite lättare. Hon hörde orden inom sig, de ord som någon sades ha yttrat när hunden spårade ur i gruvan och hon visste att det var Hermans ord: ”Nu bär det iväg för mig.” Det var ord hon hade hört honom säga flera gånger tidigare, när inget alls hade hänt men då han trodde att han svävade i fara. När tyskarna gick in i Norge var senaste gången hon hört honom säga det. Det var över ett år sedan, men orden ringde tydligt i hennes öron.

Den tiden kändes så avlägsen nu, då de hade suttit kring radion och lyssnat, kriget som kröp närmare inpå men som fortfarande var så pass avlägset att de kunde stänga av radion när de inte ville låtsas om att det pågick. Det vardagliga livet flöt trots allt på som vanligt och hade så gjort sedan kriget startat.

181

Kapitel 28 Johanna vaknade tidigt, trots sin nattliga utflykt kände hon sig pigg och hon klev upp innan någon annan vaknat. Vera sov i sin vagga, Sofia snarkade vidare i kammaren och Hilda låg stilla med hårt hopknipna ögon. Hon tycktes inte röra sig alls under sömnen, kroppen låg stel och rak som hos en död och det enda som skvallrade om att hon levde var den stötvisa andningen.

Johanna smög ifrån de sovande, svepte en sjal över axlarna och satte sig på förstubron och andades in den svala morgonluften. Det var fullt av droppar i daggkåporna i gräset och hon fick ett plötsligt infall att plocka dem och göra te av dem nu när det var så ont om kaffe.

Gräset mötte hennes bara fötter och det svalkade skönt mot fotsulorna. Hon plockade de vackra daggkåporna och la dem tillsammans i kjolfållen. Det var något oskyldigt över de veka bladen. Hon drog in doften av kåporna, de luktade nytt och rent. Hon hade gjort te av dem då hon bar Vera i magen, Sofia hade sagt att te gjort på daggkåpa kunde lindra födslovärkar och hon ville tro på det, men då värkarna kommit hade hon knappt fått i sig någonting. Kanske hjälper det mot brist på kärlek, tänkte hon medan hon plockade.

Efter morgonmaten tog hon Vera med sig och gick till Missionshuset. Det såg ut att bli en varm och solig junidag och det skulle förberedas inför midsommar. Hela byn var inbjuden, vilket innebar att Johanna och de andra kvinnorna skulle komma att spendera många timmar i köket. Hon såg fram emot det, och tänkte att Mindor och Manda var generösa som stod för all mat.

182

När hon kom fram var det full aktivitet i köket, Selma, Helga, Ebba och Manda var redan igång, koncentrerat rörde sig deras händer med porslin, bunkar och bak. Instinktivt ville Johanna vända och skynda därifrån utan att hon riktigt visste varför.

Men hon hann inte, Manda fick syn på henne. ”Hur mår lillflickan?” sa hon och log mot Vera. ”Jo, bra”, mumlade Johanna. ”Du kan hjälpa Helga med pajerna”, sa hon. ”Vera kanske kan leka på golvet. Moderflickan Stina är här med sitt barn, de kanske kan leka tillsammans.” ”Moderflicka?” Johanna hade aldrig hört ordet och det hade en kuslig klang över sig. ”Ja, en ung flicka som blivit mor. Hon är bara arton år.” ”Vi kanske kan turas om att passa barnen”, sa Johanna prövande till Stina. Flickan log och satte ner sitt barn på golvet, sedan höll hon fram händerna mot Vera. Johanna räckte över henne och Vera förblev lugn. Johanna sneglade mot Stina och barnen samtidigt som hon började blanda pajdeg, men det verkade gå bra, Stina hade bra hand med dem. ”Är hon också stum?” viskade Johanna till Helga. ”Nej, det tror jag inte. Stina?” sa Helga och tittade bakåt. ”Visst talar du?” ”Ja”, sa Stina blygt. ”Vem är det som är stum?” sa Helga onödigt högt. Johanna kände hur Manda stelnade till bakom henne. ”Nej, det var någon Sofia pratade om bara.” ”Hyser ni in någon?” hördes Mandas skarpa stämma. Hur kunde hon veta? ”Nej”, sa Johanna och tvingade sig själv att inte säga något mer. ”Men den där flickan som bor hos er? För det gör hon väl?” sa Helga och tittade på henne med en menande blick. ”Det är bara tillfälligt.” Johanna väntade på en kommentar från Manda, men det kom ingen. Hon ångrade att hon berättat för Helga och kunde bara lita till hennes goda vilja att hon inte avslöjade allt hon visste. Johannas axlar var spända som 183

fiolsträngar där hon stod och blandade mjölet och margarinet i bunken med en träslev. ”Stina och lilla Alice bor hos oss sedan ett par månader tillbaka”, sa Manda med dämpad röst när hon och Johanna senare stod ensamma vid bänken. ”Fadern var gift och hon hade ingenstans att ta vägen. Ibland måste man hjälpa andra även om man får offra något. Inte sant?” ”Jo, visst”, sa Johanna och kände sig på ett sätt hedrad av kvinnans vilja att anförtro sig. Det var något med Manda som gjorde att hon ville göra henne nöjd och glad och något som gjorde att hon ville befinna sig i kvinnans närhet och bli omtyckt, trots att hon samtidigt var lite rädd för henne. Johanna betraktade Manda från sidan och undrade vad det var för speciell dragningskraft hon hade, alla runtomkring tycktes vilja vara henne till lags. Kanske var det det där leendet, det moderliga varma leendet som kom fram ibland och som gjorde att Johanna kände sig speciellt och utvald. ”Men det är inget besvär alls med lilla Alice, jag och Mindor älskar henne som om hon är vår egen dotter. Ja, ibland tror jag nästan mer än Stina själv. Men det får du inte säga att jag har sagt.” Hon blinkade till Johanna. ”Det kan inte vara lätt att vara så ung och få barn, hon är inte riktigt mogen. Det är konstigt med naturen, tycker du inte det Johanna? Att man kan bli med barn så tidigt. Naturen kunde gott vänta tills man är runt fyrtio, som jag. Då man har levt och lärt sig. Med mig är det försent.”

Manda höll så hårt i brödspaden att hennes fingrar vitnade, till en lakansblek färg. Johanna tyckte med ens synd om kvinnan.

Att bli barnlös, det hade Johanna varit rädd för många gånger innan Vera föddes och missfallen hade avlöst varandra. ”Tur att det finns andra barn att ta hand om”, sa Manda med lite gladare röst. ”De finns ju överallt.”

Några timmar senare var Johanna varm och hade börjat slappna av, bakandet hade gjort henne gott och Stina hade tagit hand om barnen hela tiden, Johanna hade bara behövt amma Vera en gång. Manda kom fram och lade en hand på Johannas 184

arm och trots att kvinnan var kortare än Johanna, kändes hon större. ”Kom så går vi till Mindor”, sa hon.

Mindor satt i ett rum på övervåningen, som om han ägde stället och Johanna gick efter Manda och det knöt sig i magen på henne. När de kom in satt han vid skrivbordet och skrev och då han såg dem lyste han upp och kom fram och tog i hand. ”Johanna, så trevligt”, sa han, ”sätt dig!” Manda ställde sig intill sin make och lade sin hand på hans axel. Men det var Mindor som talade. Från hans kropp kom en däven lukt, kanske hade han inte tvättat sig på länge. ”Vi är mycket nöjda med dig och det jobb du lägger ned hos oss. Därför vill vi ge dig en liten bonus, eftersom du har skött dig så bra.” Manda log sitt varma leende. ”Jag har förstått att du och Sofia tar hand om människor som har det svårt och det är en sann kristen gärning. Därför kommer du att få en extra lön den här månaden, samt att vi kommer att visa församlingen vikten av kristna handlingar så som era. Vi vore mycket glada om både Sofia och flickan som bor hos er skulle vilja komma på nästa möte. Kan det ordnas, tror Johanna?” ”Ja, jo”, sa Johanna och undrade för sig själv hur stor bonusen skulle vara, det vore välbehövligt, men att få Sofia att komma på ett möte? Och hur skulle hon förklara vem Hilda var utan att de skulle bli lynchade allihop? Djävulens mor. ”Det låter bra”, sa Mindor och drog ut en skrivbordslåda och plockade fram ett kuvert som han räckte Manda. Manda tog det och gick fram till Johanna med det. ”Tack”, sa Johanna men vågade inte öppna kuvertet så länge de såg på henne. ”Muta”, sa Sofia när Johanna kom hem och lade fram deras önskan. De hade öppnat kuvertet och däri låg en check på tvåhundra kronor. Hilda satt vid bordet och såg på dem med stora ögon. ”Jag följer med”, sa hon, ”vi kan säga att jag är en avlägsen släkting till Sofia, vi behöver inte låtsas om någonting. Hur ska 185

de kunna se att det var jag som födde…” ”Sofia, snälla följ med du också. Om inte så för min skull”, sa Johanna.

Sofias ögon veknade och det svarta molnet bakom henne tonade bort och försvann. ”Jag följer med för din skull”, sa hon. ”Men om de frågar saker om dig Hilda, säg så lite som möjligt. Och hur är det med kyrkoherde Dalborg? Kommer han till mötena?” ”Nej, jag har aldrig sett honom där”, sa Johanna. Hon reste sig och lade kuvertet med checken i sekretären och andades ut.

Hon hade lyckats med något till synes omöjligt, och det stärkte henne.

Hilda hade knappt varit utanför dörren och våndan syntes i hennes ansikte när det var dags att bege sig iväg. Händerna snodde sig om varandra och ögonen var som vanligt vidöppna.

Till och med när hon sov hade hon ögonen öppna och hon var alltid spänd. Johanna kände att hon ville göra något för att Hilda skulle bli lugn och avslappnad, men hon visste inget sätt.

Sofia hade sagt att hon bara behövde tid. Men flickan var viljestark och hon gick med dem till Missionshuset utan att yppa ett ord. De satte sig längst fram i lokalen och det var mer folk än vanligt. Det var som om det samlades fler för varje möte, som om detta var den enda trygga plats de hade.

När Mindor och Manda kom in i lokalen dämpades talet och Johanna kände hur Hildas arm blev spänd och hur hon drog efter luft. Johanna vände på huvudet och tittade på henne och hennes blick var stint fästad mot paret som stod därframme.

Ansiktet blekare än någonsin.

Johanna ryckte till när Mindors röst hördes. ”Får jag välkomna fram Johanna, Sofia och Hilda.” Johanna såg på Hilda och skräcken lyste genom ögonen. Åh, så hon tyckte synd om henne, att hon skulle behöva bli uttittad på detta vis. Men Hilda tog hennes hand och de gick fram. ”Det är första gången vi ser Hilda och Sofia här, men jag hoppas inte att det blir den sista. Ni är så välkomna i vår gemenskap.

186

Jag har förstått att Johanna och Sofia har tagit hand om Hilda som kommer från svåra förhållanden? Vill ni berätta lite om det?”

Johanna ångrade att de hade gått dit, ångrade att hon hade tagit emot pengarna och det knöt sig i halsen och hon fick inte fram ett ord. ”Hilda är föräldralös och hon är mitt kusinbarn.” Sofia fick det att låta enkelt och ärligt. Kanske behövdes det inte sägas mer? tänkte Johanna. Kanske skulle de nöja sig? ”Det är en stor kristen gärning ni gör genom denna insats, ni lånar ut ert hem och ger en medmänniska mat på bordet, som annars skulle ha svårt att klara sig. Jag har förstått att Hilda varit sjuk också?” Det gick ett sus bland de församlade, som om de tyckte synd om flickan. Hilda nickade bara och Johanna såg hur hon svalde. Hennes hand blev isande kall.

187

Hilda

Kapitel 29 Johannas hand kändes kladdig och varm och Hilda ville ta sig loss, men hon stod kvar och såg den vithåriga kvinnan i ögonen. Det var något bekant med Manda, och även om hon aldrig hade träffat henne visste hon att de där ögonen var onda. Ondskan lyste igenom det vita skinnet, men det tycktes bara vara Hilda som såg. Hur kunde de låta henne hållas? Hilda sneglade mot Sofia och jo, Sofia såg, men Sofia visste inte. Och vad visste hon själv egentligen? Även Mindor var vagt bekant, något med håret som blänkte i ljuset. ”Jag mår inte så bra”, sa Hilda men det verkade inte som om någon hörde. Hon slet sig loss från Johannas varma hand och rusade genom bänkarna, mot dörren som slogs upp med ett brak. Hon skulle aldrig ha lämnat stugan, varför hade de tagit med henne dit? Johanna och Sofia kom ut på trappan och skyndade fram till henne. ”Förlåt kära Hilda”, sa Johanna, ”jag borde ha förstått att du inte var beredd att stå inför en massa människor.”

Människor? Hade det varit en massa människor där inne?

Dem hade hon knappt lagt märke till, det enda hon sett var den otäcka kvinnan och hennes karl. Men det var bättre att Johanna trodde att hon fått scenskräck än någonting hon inte skulle kunna förklara. Sofia kom lunkande fram och tog henne under armen. ”Nu går vi hem”, sa hon. Ända sedan Hilda hade fått talförmågan tillbaka hade hon funderat på att säga var hon kom ifrån och att resa tillbaka till sitt hem. Men det var gruvsamt, hon hade varit borta så länge och hur skulle hon kunna förklara varför hon hade rymt, var 191

hon hade varit och vad som hade hänt? Hon tänkte på Sofias och Johannas reaktion när hon berättat om tvillingarna, hur de hade stirrat på henne som om hon vore vansinnig. Då trodde hon att de skulle skicka henne raka vägen till hospitalet. Hon var glad för varje dag hon fick tillbringa i deras trygga stuga.

Hon hade börjat minnas tiden innan, den sommaren då hon blev havande med odjuret. Minnena kom tillbaka ett efter ett, långsamt och smärtande. Hon, som trott sig veta att hon aldrig hade varit med en man, fick starka minnesbilder av vatten, hårda händer, en ormliknande manslem och vassa tänder. Ett efter ett hade sinnena påmint henne om skeenden som hon hade trängt undan. Hon framkallade dem för sig själv nattetid, bara för att komma vidare, visste att hon aldrig skulle få ro innan hon gått igenom det i tankarna. Hon viskade det för sig själv om nätterna, som en saga som handlade om någon annan.

Som Hilda mindes det var det midsommarnatt och hon bar en tunn klänning med spetsar. Dagen hade hon tillbringat tillsammans med sin far och bror, de hade varit i kyrkan och så hade de ätit matjessill i trädgården. Hildas kusin Anna var på besök och nattetid smög de sig ut ur huset och Anna drog med henne ner till sjön. Hildas hår var klätt i en blomsterkrans, midsommarblomstren hängde tunga och mörkt lila i pannan, hundkexen doftade sött. ”Kom, så badar vi!” ropade Anna och klädde av sig. I sommarnatten såg hon gråaktig ut, men de blonda lockarna lyste och ögonen glittrade. Hilda sprang efter, vattnet lockade med sin stillhet och hon tog av sig skor och strumpor, klänning, underbyxor, underkjol och linne. Sedan följde hon Anna ner i det kalla vattnet. Anna simmade iväg och plaskade och tjöt som en siren. ”Kom och ta mig, ni söner av vatten!” ylade hon och Hilda skrattade åt Annas tokerier. Anna doppade huvudet och ropade åt Hilda att simma ut till henne. Hilda kände sig fortfarande lite osäker i vattnet, det var så nyss hon lärt sig simma.

Men det var skönt och vattnet bar henne framåt, utan att hon 192

behövde anstränga sig. Kroppen slappnade av och hon njöt av frihetskänslan. Ett grönt sken, som om ett norrsken stigit ned från himlen och dansade omkring henne, uppenbarade sig och hon skrattade till och ville säga det till Anna, men hon kunde inte slita blicken från det gröna skenet. Så kände hon hur starka armar höll henne bakifrån, tänkte att det måste vara Anna, men Anna var inte så stark och armarna var stora och muskulösa. Hon försökte vrida på huvudet, men nacken var alldeles stel. Något hårt tryckte mot ryggen, letade sig nedåt och så fanns där något kallt och hårt i hennes underliv. Det var upphetsande och skrämmande på samma gång. Han vände henne mot sig i vattnet men han hade inget ansikte. Hon flämtade till när han böjde sig fram och kysste henne på munnen.

En tunga gled in mellan hennes läppar och sedan tänder, vassa tänder som bet henne i läpparna så att hon kände hur hon börjar blöda.

Blodet sipprade ner i vattnet och då skrattade mannen och greppet om henne hårdnade. ”Med blod ska din livmoder väckas”, sa han. Hilda ville skrika, men fick ingen luft, lungorna var sammanpressade.

Det trolska norrskenet yrde runt hennes huvud, snabbare och snabbare och han var inne i henne, stötte med hela sin kraft.

Det var som en orm som slingrade sig inuti, som om den rörde sig runt i hela kroppen och det tycktes aldrig ta slut. Hilda försökte klösa sig loss, men hans grepp om henne var stenhårt och vad hon än gjorde blev hon inte fri. Inte förrän han var färdig med sitt och ormen gled ur henne och norrskenet försvann ner i djupet tillsammans med mannen. Det sista hon såg var en näckros som flöt upp till ytan på samma ställe som den mörke mannen försvann. Hon flämtade av chock och försökte trycka ut det som han lämnat i hennes kropp. Sedan tittade hon sig omkring. Anna? Hon syntes ingenstans. ”Anna?” rösten gick upp i falsett och ljudet ekade ut över sjön. Hur hade det gröna skenet kunnat förblinda henne så?

Skakande gick hon upp ur vattnet, kände hur något kladdigt rann nedför benet. En grönaktig, slemmig vätska gled sakta 193

ned och hon skyndade sig att tvätta bort den med sjövattnet.

I en hast klädde hon sig. Annas kläder låg inte kvar i mossan. ”Anna!” ropade hon igen, men natten var stum. Med skräcken i hasorna skyndade hon hemåt, hon frös så hon skakade.

När hon kom tillbaka till huset var det stilla och tyst, på trappan satt Anna och stirrade tomt framför sig. ”Vattnets söner”, hon hade kallat på dem och de hade kommit.

194

Kapitel 30 Nattens minnen värkte i Hilda morgonen därpå, sorgen och skräcken gjorde henne kall. Hur hade hon kunnat glömma?

Och det onda som tagit henne förklarade hur ett odjur hade kunnat slå rot i hennes kropp. ”Är det svårt?”

Hilda ryckte till av rösten, skräckslaget stirrade hon och var beredd att möta Lias eller Märtas blick i morgonljuset. Men det var bara Johanna och hon såg vänligt på henne. ”Jag hörde du ropade i natt?” ”Ropade?” ”Du skrek i sömnen. Ord jag inte förstod.” ”Jag minns inte”, svarade Hilda tvärt, ville inte dela med sig av sina tankar och minnen. Johanna rörde sig försiktigt och långsamt, tittade prövande på Hilda. Hon satte sig vid bordet, flätade händerna om varandra, harklade sig lite. ”Manda tror att det är bra för oss att gå på deras möten och be till Gud. Hon säger att det kan skydda oss mot ondskan.” ”Hon har röda ögon”, svarade Hilda. Orden bara kom. ”Jag har aldrig sett någon med röda ögon. Inte ens tvillingarna.”

Johanna såg på henne med en blick som om hon sagt något obegripligt. Såg inte Johanna samma sak som hon själv? ”Jag är rädd”, sa Johanna, ”det känns som om jag står på tur.”

Hilda förvånades över hennes rättframhet, hon hade inte verkat vara en person som visade känslor på utsidan. ”Varför?” undrade Hilda och sköt sina egna bekymmer åt sidan. ”Min man togs ifrån mig.” ”Då har du drabbats nog.”

195

”Jo, men det är mitt eget fel. Och jag kan inte sluta, inte stoppa det.” ”Sluta med vad?” ”Min synd. Mer kan jag inte säga. Men Manda säger att…” ”Det är Manda som är ond.” Hildas röst blev bara en svag viskning. ”Vad säger du flicka? Hur kan du tro något sådant?” ”Jag bara vet”, sa Hilda och såg ner på sina händer. Det fanns fortfarande spår av de rep som varit virade runt hennes handleder och hon tänkte på vad som var ont och var det onda kom ifrån. Tvillingarna kunde inte ha fötts onda, kanske blev det de efter döden. Det var först nu hon började förstå och se, alla tecken som tydde på en sak, att Lia och Märta inte varit vid liv när hon bodde hos dem. Att de aldrig hade ätit mat. Att de aldrig hade frusit, trots kylan och deras tunna kläder. Att deras hud varit genomskinlig och deras kroppar kalla. Att de inte hade kunnat hämta hjälp med vedhuggningen eftersom alla visste att de var döda. Och så kon, den kalla kokroppen med de döda ögonen och vattnet som kommit ut ur juvret. Kon hade inte varit sjuk, den hade inte varit levande. ”Tvillingarna…” började hon.

Johanna ryckte till och reste sig. ”Tvillingarna är döda”, sa hon med lugn röst, men Hilda hörde att hon höll tillbaka en ilska, som om hon var trött på att Hilda inte förstod. ”Jag vet det nu”, sa Hilda och reste sig och lämnade köket.

Det fanns inget mer hon kunde säga, inga fler ord som kunde förklara.

196

Kapitel 31 Hon hörde deras röster säga att det var morgon och Hilda blundade när de pratade. Vissa morgnar var hon tillbaka hos systrarna, hörde dem stöka runt och mumla med sina dova röster.

Då knep hon ihop ögonen extra hårt och försökte ligga platt och osynlig i kökssoffan. En fruktansvärd smärta kom över henne när hon insåg att det hemska som förut bott i henne nu var lös och hade dödat den goda Linnea. Hon mådde illa när hon tänkte att det var hennes fel och hon undrade när Sofia och Johanna också skulle börja tänka så och ange henne för Manda. Manda som sa sig stå för den goda kristendomen hade röda ögon och var lika ond som det odjur Hilda burit inom sig.

Lika ondsint som den vattnets son som överfallit henne och skapat monstret med hjälp av hennes kropp.

Hilda öppnade försiktigt ögonen och såg Johanna plocka oroligt med lakan och handdukar i linneskåpet. Hon slappnade av igen när kvinnan lämnade rummet, men blev återigen spänd när Johanna återvände med en vas blommor i händerna: smörblommor, midsommarblomster och hundkex. Hon ställde vasen på bordet och Hilda ville kräkas. Hade hon inte lagt band på sig hade den nog åkt i golvet med en smäll. ”Visst är de vackra?” sa Johanna och såg belåten ut. Hilda svarade inte, det enda hon kunde tänka på var Lias och Märtas återkommande vana att komma in med en vas grankvistar varje morgon. ”Det är för likt”, sa Hilda ansträngt och klev upp ur soffan.

Hon måste göra något, något naturligt som inte påminde om tiden hos systrarna. Johanna såg frågande på henne. Ibland tänkte Hilda att Johanna var för snäll, för inkännande.

197

Hon trivdes bättre i Sofias sällskap, Sofia var mer rakt på sak.

Men hon kunde inte uppträda hur som helst mot Johanna som var vänlig nog att ta hand om henne, när det dessutom var Hildas fel att odjuret var lös.

Hilda klädde sig, skämdes över sin oformliga mage som fortfarande inte återhämtat sig efter födseln. Den var uttänjd och hängde och hade konstiga gropar i sig. Hon dolde den så gott det gick i sina stora utsydda klänningar och försökte undvika att tänka på att systrarna tagit i plaggen. ”Jo, Hilda, det sades visserligen på byn att systrarna blivit sedda efter döden, men att de kunde bo kvar, ta hand om ett hem på det där viset. Jag har aldrig hört talas om gastar som varit så verkliga.” Det var Sofias röst som talade, hon hade kommit in i stugan och såg eftertänksam ut. ”Det var inga gastar”, sa Hilda och tänkte att de inte heller var levande. De var något annat, något hon inte hade ord för. ”Det fanns gastar uppe på vinden”, sa Hilda, ”men de var annorlunda. Barn som saknade ro.” ”Jo, jo, dem känner jag allt till. Sådana har jag i min gamla stuga. De kan vara elaka och hämndlystna men om man lyssnar på dem kan man också få veta saker.”

Det lättade inombords när Hilda hörde Sofias ord. ”Finns det några här?” frågade hon.

Sofia skakade på huvudet. ”Nej, detta är ett välsignat hus, här har inte skett några hemska saker.”

Hilda tänkte att hon var trygg här, inom detta hus väggar och att hon aldrig ville bege sig ut igen. ”Tror Sofia han letar efter mig?” frågade hon men Sofia svarade inte. ”Hon har öppnat sig nu”, hörde Hilda Sofia säga till Johanna genom väggen. ”Det är gott.” Johanna svarade något som Hilda inte kunde uppfatta, rösten var lägre än Sofias skarpa stämma.

Förmodligen var den äldre kvinnan lomhörd. ”Kanske kan hon vara en bra barnpiga till Vera medan du jobbar?

198

Jag är inte snabb i benen och Vera börjar bli svår att passa.”

Det hördes ett mummel igen och Hilda tänkte och hoppades att Johanna skulle säga nej. ”Ja, men då så”, hörde hon Sofias röst igen och så slutade de tala. Hilda väntade på att Johanna skulle komma med frågan, men inget hände.

Hilda tog vasen med blommor från bordet och ställde på ett litet sidobord för att slippa ha den nära. Hon kände att hon ville hjälpa till med hushållssysslorna, men hennes lemmar var tunga som bly och hon kände sig nedtyngd och platt. Det var knappt hon kunde göra sig frukost. Hon gick ändå ut i köket och såg på när Sofia skalade potatis. Hilda mindes tiden när hennes mor levde och de brukade sitta utomhus och tvätta nypotatis med borstar. ”Ska jag göra något?” sa Hilda. ”Gå ut till hönsen och hämta ägg”, svarade Sofia utan att vända sig om. Hilda nickade stumt, ville ogärna gå ut men kunde inte neka. Hon tog Sofias träskor och en korg och skyndade sig över gårdstunet bort till hönshuset. Det var varmt och luktade.

Ingen verkade ha rengjort på ett tag och hon kände sympati för hönorna som trampade runt i sin egen avföring. Kanske kunde hon försöka städa upp lite. Redskapen fanns i boden intill och hon började med att skotta ut lortig halm med hjälp av en spade. Hönorna kacklade och stirrade på henne, men hon fortsatte och även om det var tungt att andas in den kvalmiga luften kändes det bra att utföra ett arbete.

Efter någon timme var det rent och fint i hönshuset, Hilda torkade av händerna på förklädet och såg sig nöjt omkring. Hönorna hade lugnat ner sig och gick och pickade i godan ro. Hon sträckte in handen och plockade äggen, fick ihop ett tiotal som hon gick in till Sofia med. ”Vad tid det tog”, sa Sofia när Hilda kom in. ”Jo, jag städade åt dem”, sa hon och ställde korgen på bänken. Något kom över henne och hon ville bara gråta. Hon satte sig på en pall och det värkte i halsen. ”Det var bra”, sa Sofia och så vände hon på huvudet och såg 199

på Hilda. ”Men kära vän, du är alldeles blek.” De varma orden, som påminde om Hildas mors omsorg gjorde att tårarna började rinna och hon kände hur ansiktet förvreds, hakan trycktes ihop och hon dolde sitt fula grin bakom händerna. Sofia sjönk ner på knä framför Hilda, hennes ansikte fårat och håret grått under hucklet. Hon tog Hildas händer och såg på henne. ”Berätta för Sofia nu om hur allt hände. Från början till slut, så ska vi se vad jag kan hjälpa dig med. Min mor var en klok gumma och hon har berättat mycket för mig om de väsen som finns i dessa trakter. Jag har inte sagt det här till någon av dem som kallar sig kristna, men odjuret jag såg, som du födde, det var ingen Djävul. Sanna mina ord. Det var ett väsen från gammal tid och om du berättar kanske jag kan få hela bilden klar för mig.”

Hilda såg häpet på Sofia. Hade hon vetat saker utan att tala om det? Varför hade hon tvingat henne leva i denna ovisshet? Hur skulle hon kunna berätta om det som hänt? Tänk om Sofia lurade henne till att tala för att sedan skicka iväg henne.

Men å andra sidan borde det i så fall skett för länge sedan. Så Hilda berättade, stammande och tveksamt, ibland fick hon tala högre så att Sofia skulle höra, hon berättade om natten då hon blev tagen av vattnets son, om hur hennes månadsblödning försvann, om hur strängt religiös hennes far var och hur han kallade flickor som blivit gravida som ogifta för slynor. Om hur hon flydde hemmet den där mörka natten i november och hur hon sedan blev omhändertagen av systrarna. Sofia såg ut att lyssna särskilt noga när Hilda berättade om vattnets son och hon ställde flera frågor: ”Vilken natt, var det midsommarnatt? Hur såg mannen ut?

Fanns det näckrosor i vattnet?”

När Hilda var klar såg Sofia tankfull ut. ”Min mor brukade berätta liknande historier. Det berättades om en piga, som en kväll gick ut för att träffa fästmannen, men denna kom ej till mötesplatsen. Hon gick åter mot hemmet, men plötsligt stod en skepnad framför henne och ville följa med henne hem, vilket han också fick.

200

Hon berättade dagen efter om det nattliga sällskapet och att det var vattmannen med sin bockfot, som varit hennes sällskap.

Kväll efter kväll gick hon ut, ty hon påstod att han vinkade mot henne, men han hade inga tummar, ingen annan kunde se något hur mycket hon än utvisade stället där varelsen stod. En tid fortgick så och slutet blev att hon blev sinnesförvirrad och att det var umgänget med vattmannen som var orsaken visste alla.

Det fanns även flickor i byn vilka varje månad födde ofullgångna foster med vattmannen. I en by västerut påstås det att en flicka fött tretton ofullgångna foster med vattmannen. De begravdes alla i Noran, varifrån varje natt hördes sånger sjungas av späda barnröster. Det sas även att en flicka som drömde om att Näcken tog henne kunde bli havande med ett odjur.

Men detta var alltså ingen dröm?” ”Nej.”

201

Johanna

Kapitel 32 Det var under samlingen samma dag som Hilda städade hönshuset och Sofia talade om vattmannen som Johanna fick veta allt vad Manda kände till om de händelser som pågick omkring dem. Med den vassa blicken tycktes hon se igenom allas fasader och Johanna kände sig naken där hon satt på främsta raden med Vera intill sig. Vera kunde inte längre skydda henne, Mandas ord var riktade rakt mot Johanna, hon kände det i hela kroppen och hennes röda blick naglade fast Johanna medan hon talade. Det var ett stycke som beskrev helvetet, varifrån det kom hade Johanna glömt. Men Manda verkade kunna det utantill, för hon behövde bara se ner i texten en enda gång. ”Vidare syns ett odjur, förskräckligare än alla de andra, sittande på ett tillfruset sumpigt ställe och försett med fötter, vingar och en lång smal snabel af järn, som beständigt utspyr eld. Detta djur sväljer alla de själar, som komma i dess närhet, förtär dem i sitt inre och gifver dem sedan ifrån sig i form av träck. Denna själsträck nedfaller på den tillfrusna sumpmarken hvarvid hvarje själ på nytt återtager sin gestalt, men därpå omedelbart, man likaväl som kvinna, blir hafvande. Hafvandeskapet har sitt naturliga förlopp och under tiden stå själarna på isen, medan deras inälfvor sönderslitas af det växande fostret.

När tiden är inne, föda såväl män som kvinnor otäcka odjur med hufvuden af glödande järn, spetsiga snablar och en med taggar försedd svans. Dessa bestar uttränga ur alla delar af deras kroppar och sönderslita vid framkomsten kött och inälfvor och slå sig sedan ned bakom dem, ilsket rifvande, bitande och vrålande. Detta straff drabbar de vällustiga, framför allt dem, som inträda i Guds tjänst och sedermera ej förmå tygla sitt kött.”

205

Församlingen skälvde vid orden och den tystnad som följde tydde på att man smälte det man nyss hört, såg dessa fasansfulla scener framför sig. Johanna tänkte att hon visste, Manda visste att det var hon och Sofia som tagit hand om Hilda och att det var Hilda som hade fött det hemska, det som ingen av dem ville tala om.

Efter samlingen tog Manda en uppskakad Johanna åt sidan. ”Kära Johanna, du vet att nu måste du välja. Att du inte har kommit till oss tidigare är obegripligt, för du vet väl att den flicka du och den där Sofia inhyser är något ont? Helvetet har kommit ner på jorden och skapat odjur ur till synes oskyldiga flickors sköten.” När hon sa orden ”sköten”, grinade kvinnan illa. ”Jag hoppas att du förstår allvaret i det här? Du och lilla Vera, vad ni har svävat i fara på grund av den där kvinnans skull. Men gråt inte, kära barn, du och Vera får flytta in hos oss och ingenting har hänt eller hur? Det är inte försent. Vi ställer iordning en av sängarna till er så kan ni komma redan i afton.”

Johanna såg på Manda och slets mellan de olika världarna.

Sofia och Hilda, två goda vänner eller var de hantlangare till Djävulen? Hade de förvänt synen på henne så att hon bara såg det hon ville se? Var de en del av prövningen där även Georg ingick? Och så Manda och Mindor och församlingen, där hon visserligen känt sig välkommen, men ändå på något vis var en främling. Hon kunde aldrig bestämma sig för om Mandas ögon var snälla eller elaka. Men odjuret fanns därute fortfarande och Linnea var död. Om det var Satans odjur skulle hon vara tryggare med kristna människor än med hedniska. ”Jag tar gärna en plats hos er”, sa Johanna, ”men jag behöver hämta kläder och saker till Vera och så vill jag förklara för Sofia.”

Manda såg nöjd ut. ”Var försiktig bara, låt dem inte lura dig.” ”Jag lovar”, svarade Johanna och benen darrade när hon ställde sig upp.

206

Hela vägen hem försökte Johanna fundera ut vad hon skulle säga till Sofia. Hon visste att Manda tyckte att hon skulle slänga ut dem, det var ändå hennes hus och Sofia hade sitt eget. Men hon hade inte hjärta att göra det. De fick bo kvar och hon fick hitta på en förklaring som rörde hennes arbete i församlingen.

Förklaringen lät alltför tunn, hon visste att Sofia skulle se igenom den med en gång. Rörande Hilda hade nog Manda rätt, tänkte Johanna, en flicka kunde inte vara utan synd om hon hade fött något som odjuret och synden kunde definitivt inte vara liten.

När hon kom hem till stugan och mötte Hilda försökte hon se igenom ögonen på flickan vad det var för orätt hon begått.

Hon försökte se bortom den väna fasaden och undrade vad för ohyggligheter som dolde sig där bakom. Hilda sträckte ut händerna som för att ta Vera, men Johanna tänkte aldrig mer låta henne hålla i barnet. Hon såg förvåningen i Hildas ögon men vände huvudet mot Sofia istället. ”Kan vi talas vid?”

De slog sig ned på förstubron, den som Herman hade byggt för åratal sedan, nu var den missfärgad av regn men fortfarande hel och stabil. Spikarna var oregelbundet formade och Johanna fokuserade blicken på en av dem medan hon talade.

Snabbt, innan hon började tvivla på sina egna ord. Manda hade sagt att hon måste bli mer beslutsam, hon var alltför velig och vände kappan efter vinden. ”Jag behöver flytta till Mindor och Manda för att bättre kunna utföra mitt arbete hos dem. Det är bara tillfälligt och du och Hilda kan bo kvar här till dess att… Jag kommer att flytta redan idag och är här för att hämta Veras saker och lite kläder.”

Hon stirrade på spiken, tyckte nästan att den rörde sig, eller så var det bara hennes ögon som spelade henne ett spratt. ”Men kära barn, varför? Är det Manda som har övertalat dig?

Den kvinnan säger sig vara kristen men innanför den masken finns inget rättfärdigt.” ”Hur kan du säga så? Mindor och Manda har hjälpt mig många gånger och man lyssnar på dem.”

207

”Vi tror naturligtvis på olika saker”, sa Sofia, lugnare än Johanna trodde hon skulle vara. ”Men jag vill inte att du ska flytta ut ur ditt eget hus, jag och Hilda kan hitta någon annanstans att bo.” ”Det kommer inte på fråga, ni bor kvar, åtminstone du Sofia, och giv akt på flickan så att hon inte förvänt synen på dig.” ”Ho, ho, ho, skulle den rara flickan vända synen på en gammal trollkunnig käring, jo, jo. Det hör du själv hur dumt det låter.”

Johanna ville le, skratta med Sofia och slappna av, men hon kunde inte. Istället reste hon sig och gick in för att packa. Hon kunde känna Sofias besvikelse bakom ryggen, den stramade i bröstet och hon bannade sig själv för att hon var så svag och lät sig påverkas. Hur skulle hon någonsin kunna handla så att ingen blev besviken på henne? Och om hon hade fel? Om Manda hade fel och Sofia rätt? Borde inte Sofia försöka övertala henne ytterligare om hon nu visste allt?

När Johanna vände sig om stod Sofia där, tyst och stilla och med ett drag kring munnen hon kände igen som stolthet. Nej, hon skulle inte komma att truga. ”Jag tar flickan med mig hem till mitt”, sa hon och vände på klacken. Det var inte vad Johanna hade velat, men det var å andra sidan väntat. Hon hörde Mandas ord inom sig, att hon måste vara beslutsam och stå fast vid det. Hon kunde inte börja vackla nu. ”Du gör som du vill”, sa Johanna, ”men för min del får ni gärna bo kvar.” Orden lämnade hennes mun och föll tunga mot golvet. Sofia var inte kvar och hade inte hört, men Johanna hade i alla fall stått fast vid sitt beslut. Så hon packade, kippade efter luft eftersom andningen lagt sig alldeles för högt upp i bröstet, tog Vera i vagnen och lade packningen däri. ”Adjö”, sa hon till Sofia och Hilda och allt kändes så fel.

Johanna sköt Vera och vagnen framför sig och det sved i halsen och bakom ögonen. Det var inte lång väg att gå till Manda och Mindor men hon tänkte att hon måste hitta någon som 208

kunde ta hand om kon och hönsen om nu Sofia och Hilda gav sig av. Att springa mellan skulle inte gå i längden. Tänk om Herman såg mig nu, tänkte Johanna, hur hon hastade runt, än hit än dit. Så mycket enklare det hade varit att ha en make, att veta var hon hörde hemma.

Bortåt midsommarplatsen såg hon en välkänd gestalt och det stack till i henne av nervositet. Georg satt i gräset med sin svarta vaxduksbok och verkade djupt försjunken i den. Kanske skulle hon bara gå förbi och låtsas som ingenting. Hon riktade blicken stint framåt och skyndade på stegen. När hon nästan var förbi och kände besvikelsen smyga sig på hörde hon hans: ”Johanna!” Hon vände på huvudet, försökte se överraskad ut, men anade att hon inte lyckats så bra. ”Vart är Johanna på väg?” sa han och for med blicken över den fullpackade vagnen. ”Jag ska flytta hemifrån”, sa Johanna och måste le åt det absurda i situationen. Han frågade inte närmare vad hon menade och det gjorde henne lättad.

Georg klev upp ur gräset med ett vigt skutt och kom fram.

Han stod nära och såg henne rakt i ögonen med glitter och glädje i blicken. ”Så roligt att se Johanna, det var länge sedan.” ”Ja”, sa hon och med ens kändes allt mycket lättare. Flytten, Sofia, Hilda, Mindor och Manda, katastrofen, odjuret, allt rann av henne och de tidigare lurpassande tårarna svaldes ner i halsen och försvann. Vera var ovanligt lugn och låg och snusade i vagnen. Johanna hade ingen tid att passa och hon fick en ingivelse. ”Kan vi gå hem till dig och tala? Jag behöver inte vara framme förrän senare och jag vill inte stå härute och tala så folk börjar prata.” Hon visste inte var hon fick modet ifrån, kanske var det Georgs uppmuntrande blick.

Georgs stuga låg ensligt vid kanten av Noran och Johanna var glad över att kunna ställa vagnen på förstubron utan att vara rädd att någon skulle se den. ”Johanna får ursäkta mitt ungkarlsboende, det är inte så vackert som Johannas hem. Får jag säga du?”

209

”Jag trodde redan vi gjorde det”, sa Johanna.

Stugan hade bara ett kök, någon kammare fanns inte, men det var trevligt och rent och det stod till och med en bukett med midsommarblomster på bordet. En och annan smörblomma kikade också fram. ”Har du plockat?” frågade hon och hade svårt att tro det.

Herman skulle aldrig ha kommit på tanken att göra något sådant. ”Äsch, det där, ja lite midsommar vill man väl ha in i skruttstugan, lite fägring när det kommer fagert flickbesök”, sa han och blinkade. Johanna kände hur hon blev röd om halsen.

Flicka? Jo, jag tackar jag, tänkte hon och log inombords.

Han hade ett litet fönster som vette ut mot sjön. ”Ljuset är så vackert över Noran så här års”, sa Johanna och önskade att det vore kväll, att de firade midsommarnatten tillsammans och att det inte fanns några hinder i vägen. ”Jo, men det rör sig under ytan”, sa Georg och Johanna tänkte på den där natten han funnit henne ute på Halhälla och hon höll på att dras ner under det svarta vattnet. Hon anade att han tänkte på samma sak för hans ögon var oroliga när han mötte hennes blick. ”Du gör väl inga nattliga utflykter längre?” sa han och rösten lät blyg. Som om han hade oroat sig för henne men inte riktigt vågade erkänna det. ”Nej. Men har jag känt en dragning till vatten allt sedan dess.

Som om någon vill ha mig ner dit.” Hon tystnade och var nära att sätta handen för munnen, var kom allt detta tal ifrån? ”Så jag säger!” ”För mig behöver du inte censurera ditt tal, jag vet allt för väl vad som göms i naturen.” Johanna såg på Georg, såg på hans tunna handleder, hans sneda leende och veka mun. Och hon insåg att hon inte alls kände honom, hon visste inte vem han var eller var han kom ifrån, visste inget om hans liv. Tänk om här dolde sig samma faror som lurade under vattnet? Det var en befängd tanke, hon visste det, men alla händelser den senaste tiden hade gjort henne misstänksam och nojig.

210

”Hur kan du veta?” frågade hon och kände hur hon automatiskt backade mot dörren. ”Jag har ögon att se med, öron till att höra och så något de kallar ett sjätte sinne.”

Manda skulle dåna om hon visste att Johanna talade med Georg på det här viset. Tanken gjorde Johanna full i skratt och hon tänkte att en eftermiddag, en enda kort eftermiddag kunde hon väl få slappna av i Georgs sällskap, där ingen kunde se dem och ingen kunde döma. Sedan skulle hon bli ordentlig igen. Av någon anledning kände hon inte som om Gud kunde se henne här. Hon var dold för andras ögon och det var bara tillfälligt, bara för några timmar. Hennes axlar slappnade av så att det smärtade, men på ett behagligt sätt. Vera sov och det var alldeles tyst. ”Du är vacker Johanna, det har jag alltid tyckt”, sa Georg och tog hennes hand. Han såg på hennes ansikte och hon blev glad men samtidigt generad. Tänk att hon inte mindes hur länge han hade bott här i trakten, det var som om han bara fanns och alltid hade funnits. Hon tänkte på de där dagarna då Herman levde och Georg hade kommit till henne i gräset. ”Tok”, sa hon och såg ner på hans hand. Sakta och försiktigt lade han hennes hand intill sin egen kind, den var sträv och het och det började bulta på märkliga ställen i hennes kropp.

Så tog hon några steg närmare så att hon automatiskt omslöts av hans famn. ”Jag har längtat så länge efter att få famna dig”, sa han mot hennes nacke. Hon ryste av välbehag och kroppen började leva sitt eget liv. Om Georgs rörelser varit försiktiga, var hennes nu hetsiga, flammande, hon rörde vid hans bröst, drog i skjortan, ville känna hans bara hud under sina fingrar. Hon brann och kunde inte sluta. Han skrattade ett Georg-skratt i hennes öra och hon blev alldeles svag i hela kroppen. ”Kom”, sa han, tog hennes hand och ledde henne till kökssoffan. Med några vana rörelser förvandlade han den till en bädd och de rasade ner i den, kyssande varandra för första gången.

Hon kysste honom hårt och hetsigt. Hon tog av sig klänning 211

och underklänning och linnet och det gjorde nästan ont när han mötte hennes hud med sin. Älskogen rände igenom dem som hetsig feber och de flämtade sig fram till det ljuvliga, underbara, det som hon aldrig fått uppleva med Herman. Efteråt var det som om hon undrade vad som hade hänt, som om hon inte varit medveten eller som om någon annan styrt hennes kropp. Hon vågade inte möta hans ögon, anade förvåningen i hans smekningar över hennes rygg. Att hon hade haft något så djuriskt i sig hade hon aldrig trott. Vad skulle han tänka om henne nu? ”Jag måste gå”, sa hon fast hon inte ville. Hon ville ligga kvar där med honom för alltid, men verkligheten kom ikapp henne, Vera skulle tas om hand och Manda och Mindor väntade på henne. Hon reste sig hastigt, klädde sig med ryggen mot Georg och skämdes över sina gamla slitna underkläder. ”Johanna”, sa han mot hennes rygg. Hon knäppte blusen, kände hur huden kring bröstet och halsen fortfarande var alldeles varm. ”Kom igen”, sa han, ”kom tillbaka en annan dag.” ”Vi får se”, sa Johanna och hörde hur sval hennes röst lät.

Det varma i kroppen sa något annat.

Vera låg och kikade när Johanna kom ut på förstubron. När hon såg sin mor började hon prata sitt obegripliga språk och Johanna log åt hennes underbara ljud. Hon tog vagnen och lämnade Georgs stuga. Varje steg smärtade i hennes inre, det kändes i hela hennes kropp att hon gjorde fel, att hon förstörde något vackert genom att bara gå därifrån. Något som kunde bli vackert om det inte vore för den fula, kalla verklighet de befann sig i. För vad skulle ske om hon blev kvar hos honom?

Hon skulle förlora sin heder, sitt arbete, bli utstött och baktalad. Den enda som skulle finnas kvar vore Sofia, men om det var sant det som Manda sa att Hilda var ondskan i en flickas skepnad, ville hon inte heller vara en del av Sofias liv.

212

Kapitel 33 När Johanna såg Mandas leende försvann alla tvivel för en stund. Det hade blivit så viktigt för Johanna att göra kvinnan nöjd, att göra rätt. Och det budskapet såg hon i blicken hos Manda; hon hade gjort henne mer än nöjd och det kändes bra.

Timmarna med Georg försökte hon förtränga, det tillhörde nu hennes gamla liv. Så fort hon klev över tröskeln hos Mindor och Manda skulle hon vara räddad och allt skulle bli mycket enklare. ”Johanna, hjärtligt välkommen.” Manda gav henne en hastig kram, något Johanna inte var van vid och hon stelnade till. Sedan tog Manda henne under armen och ville visa henne runt.

Johanna hade aldrig besökt paret i deras hem. De hade det modernt med en ny spis med elektrisk ugn, en ordentlig diskbänk i rostfritt stål, till och med ett litet kylskåp och en frys. ”Vi har planer på att låta installera en vattenklosett också, det hade vi när vi bodde i Sveg. Men jag vet inte hur det blir med det, Mindor talar om problem med avlopp och sådant men det ska nog lösa sig. Kan man bara betala för sig brukar det inte vara några problem.” Manda log ett hastigt leende, som hann dö på hennes läppar innan Johanna besvarat det. ”Och här har vi sovrummet. Du förstår, vi vill vara lite moderna som man är inne i städerna. Ett rum för olika ändamål, ett för att sova i, ett för att laga mat och äta i, ett vardagsrum, som man kallar det, där man umgås, lyssnar på radio, eller arbetar. Det ska vara ljust och luftigt och rent.”

Johanna betraktade de två sängarna i rummet, en vid var vägg med en vikvägg emellan. Sov de inte i samma säng? Sängarna var omsorgsfullt bäddade med vita, virkade överdrag, 213

kuddar i brunt och vid varje säng en matta med ett par tofflor, ett par nätta i gult siden vid den ena och ett par större, bruna, vid den andra. Tofflornas tår pekade mot sängarna och hade hälarna vända mot varandra och Johanna undrade för sig själv om Mindor och Manda även sov med ryggarna mot varandra, om de ens talade om kvällarna eller om tystnad rådde i deras moderna sovrum.

Hon tänkte på hur hon själv och Herman sovit i den trånga bädden, med lukter, kroppsliga avdunstningar och blandade kroppsvätskor i ett enda virrvarr. Sedan Georgs nakna bröst och Johanna flämtade svagt till när hon tänkte på det.

Vid Mandas gavel hängde ett draperi, Johanna gick fram och skulle precis dra undan det för att se vad som fanns bakom då Manda sa att det var dags att gå vidare. Johanna ville inte snoka så hon släppte tyget, men tyckte sig skymta en liten säng bakom.

De gick vidare i huset och Manda visade Mindors skrivbord där han satt och skrev sina predikningar. ”Vi sitter här och han läser sina ord för mig medan jag virkar i soffan. Jag kommer med förslag på ändringar och så rättar jag hans skrivna texter, du förstår, Mindor är inte så bra på att stava så det får jag hjälpa honom med. I övrigt är han duktig.

Inte sant?” Frågan kom så oväntat och hennes ögon lyste av något, som om frågan var viktig för henne och att hon ville ha ett särskilt svar. ”Ja. Visst”, sa Johanna. ”Men han vore inget utan mig”, mumlade hon så tyst att Johanna undrade om hon verkligen hört rätt.

Johanna tittade efter det rum där hon och Vera skulle bo, men hon såg inga fler sängar än Mindor och Mandas och den traditionella kökssoffan var ersatt av vita stolar med röda sitsar. ”Var ska jag och Vera sova?” frågade Johanna och då skrattade Manda till. ”Ni ska bo i pigkammaren, kom ska du få se.”

Manda gick före ut på gården, molnen hade mörkat himlen och kanske skulle det komma sommarregn.

214

Intill huset fanns en mindre byggnad som för några år sedan varit igenväxt i ett hav av brännässlor, Johanna mindes den tidigare vanskötta trädgården som nu var välansad och geometrisk. Det lilla huset var bara några kvadratmeter stort och när Manda öppnade dörren möttes de av ett litet rum med fyra sängar och en stor öppen spis. ”Vi har nyss sotat skorstenen, de andra flickorna klagade på att det rökte in.” ”Bor det fler flickor här?” undrade Johanna även om hon redan visste svaret. ”Jo, det är ju som sagt en pigkammare”, sa Manda och skrattade till igen, ”du får dela rum med Stina, Anna och Greta.”

Hon böjde sig ned, plockade upp en bok från golvet och lade den tillrätta på huvudkudden. ”Slarviga flickor”, sa hon och Johanna kände sig som om hon gått tillbaka i tiden, som om hon återigen var en ung flicka. ”Sover Vera med dig eller ska hon ha en egen säng?” ”Jag kan hämta hennes vagga från huset”, sa Johanna och kände sig olustig till mods. Hon, en vuxen kvinna med ett barn, skulle bo i pigkammaren hos ett par när hennes eget hus låg bara en promenad bort. Hur hade det blivit så här? Manda verkade se hennes förvirring, hon gick fram och lade handen på Johannas arm. ”Du har gjort helt rätt, här är du skyddad från all ondska.

Och det är bara tillfälligt, när allt det här är över och flickan och odjuret är borta kan du flytta hem igen, till ditt.”

Johanna nickade och sjönk ned på sängen, med ens utpumpad. ”Vi har kvällsvard och bön klockan åtta inne hos oss. Nu får du installera dig så ses vi senare.” Manda stängde dörren och Johanna hörde hur gångjärnen gnisslande gick igen.

215

Hilda

Kapitel 34 ”Vi blir inte kvar här”, sa Sofia, ”jag tänker inte inkräkta på någons hem och om du vill får du gärna följa med och bo hos mig. Men jag varnar dig, det är inte vackert där.”

Hilda undrade hur illa det kunde vara och tänkte att om hon hade överlevt en hel vinter hos de döda systrarna borde hon klara vad som helst. Och det fanns inget alternativ.

Det som mötte henne när de kom bort till Sofias gamla hus var inget hon i de vildaste fantasier kunnat föreställa sig. Att någon hade kunnat bo där verkade orimligt och ännu mer främmande tycktes henne tanken att detta nu var hennes hem. ”Det är tre månader sedan jag var här”, sa Sofia och gick in före i den håla som skulle föreställa ett hem. Golvet var förstört, på flera ställen skymtade jorden, dammig och mörk. En gammal järnsäng var det vackraste i rummet, eller snarare det minst motbjudande, en svart järnsäng från förra århundradet med slingrande järnblommor men som lika gärna hade kunnat vara ormar. En nedlegad madrass, ett gammalt hästtäcke och två grånade prydnadskuddar fulla av damm låg på sängen. ”Vi måste städa”, sa Sofia och vinkade åt Hilda att följa henne. Tillsammans bar de ut alla sängkläder och ute i luften syntes hur dammet yrde från dem och hur grå fet smuts låg över allt. Ett tunt dammlager lade sig på Hildas tunga och irriterade. ”Det räcker nog inte att bara skaka dem, vi måste tvätta”, sa Hilda när Sofia med kraft började skaka hästtäcket så att Hilda tappade balansen. ”Vi skakar, sedan lägger vi dem i solen så blir de rena.” ”De blir inte rena av solen.” ”Solen dödar bakterierna, det sa man på min tid.”

219

Hilda skakade på huvudet, suckade åt den gamla vetenskapen. ”Jag tror ändå det är bäst vi sköljer av dem”, sa Hilda och Sofia gav motvilligt med sig. Tillsammans gick de under tystnad ner till ån som rann en bit ifrån stugan. Gräset var vått av allt regn den senaste tiden och Hilda sjönk ner med fötterna i marken så de blev alldeles blöta.

De sköljde sängkläderna våta och tunga. Medan de bar det tunga hästtäcket som dröp av åvatten tänkte Hilda på det tomma huset de just lämnat, att det var vansinne att de båda kvinnorna var för stolta för att bo kvar men att hon själv inte hade någon talan i detta. ”Hör du Hilda?” sa Sofia. ”Någon klagar.” Hilda ansträngde hörseln för att uppfatta det Sofia lyssnade till och långt borta hördes ett ihållande jämmer. Det var något välbekant med ljudet, det ropade på henne och hon kände igen det från tiden odjuret hade levt i hennes mage. Han lät sorgsen och det stack till i hennes hjärta. Hon kunde inte låta bli att känna skuld varje gång Odjuret fördes på tal. ”Vem tror du att det är? Vem kan låta så?” sa hon, trots att hon visste. ”Bara en mor kan känna igen sitt barns gråt”, sa Sofia och fortsatte gå. Det var ingen idé att dölja något för Sofia och det kändes på sätt och vis tryggt.

Hilda tänkte på det hasande, blodiga byltet, på systrarnas förfärade blickar när de såg vad hon fött fram och det vred sig i magen. ”Tror du den är på väg?” sa hon. ”Om du känner att det är så, så är det nog så.”

Tanken på att möta Odjuret, se det för första gången som en fullvuxen varelse gjorde Hilda tokig av skräck. ”Såg du den, Sofia? Hur såg han ut?”

Sofia tittade frågande på henne. ”Har du inte sett den själv?” ”Bara när den kom ut, men sedan gömdes han undan.” ”Dalborg kom till mig en natt i mars med blodiga händer och sa att Gud lämnat prästgården”, sa Sofia. ”Jag hade svårt att tro 220

på honom när han talade om något så ohyggligt, men jag följde med honom och i ladugården, instängd i en hönsbur satt en svart figur med ledsna ögon och ryckte i gallret. Dalborg stängde dörren kvickt så jag hann inte se mycket mer än så och han darrade på rösten när han sa att det verkade som om flickan de tagit hand om hade fött den där varelsen. Du hade blodiga sår som av klor längs låren och dina bröst bar en blandning av blod och mjölk. Varelsen hade varit nedblodad och någon sorts fosterhinna fanns kvar över ansiktet. Men det största beviset för att det var du som fött honom var den navelsträng som sammanband er och som ingen ännu hade klippt av. Han berättade aldrig något för Linnea, tog hand om det hela själv och sedan hämtade han mig för att få någon slags andlig hjälp. Han sa han hade förlorat sin tro.”

Vridningen i Hildas mage utvecklades till ett starkt illamående, att det var henne Sofia talade om var svårt att ta till sig, det måste handla om någon annan.

Det klagande lätet hördes återigen, det sjöng över sjön och skogarna, en klagosång.

221

Johanna

Kapitel 35 Mindor kom inte hem till kvällsvarden och Manda gick nervöst runt i köket, fram och tillbaka. Bordet var dukat och Johanna och de andra inneboende kvinnorna satt och väntade med den varma maten på bordet som kallnade för varje minut som gick. ”Nej, nu äter vi”, sa Manda med glättig röst.

När maten var uppäten och samtalet tystnat kring bordet, reste sig Johanna för att plocka undan. ”Sitt igen Johanna”, sa Manda, ”vi ska ha kvällsbön.” Johanna satte sig igen och betraktade kvinnorna runt bordet. Det fanns något kvävande i rummet. De andra knäppte sina händer och fällde ner hakorna mot bröstet med slutna ögon. Även Manda blundade, men höll sitt huvud höjt. Johanna slöt sina ögon, knäppte händerna hårt och gick in i sig själv. ”Käre far, tack för denna dag i din nåd, att vi är omslutna av den och av din barmhärtighet. Vad vore vi utan den? Vad vore ett barn utan sin mor, sin far, vad vore en make utan sin maka, en människa utan vän? Tack för att Johanna och barnet har kommit till oss, ta hand om dem och vägled dem rätt. Ta hand om jordens alla barn och deras mödrar och fäder. Vaka över denna bygd, denna osedlighetens vagga där du utdelat dina straff över dem som syndat.”

Manda tog en paus och Johanna tänkte att det hon sa inte stämde med det tidigare talet om att Djävulen var lös. Om det var Djävulen som dödat Linnea, inte kunde det då samtidigt vara Guds straff? Hon öppnade ögonen och tittade på Manda.

Kinderna var vita, som av marmor, ögonen hårt knipna och munnen talande. Ryggen var rak och hakan högt och stolt lyft.

225

Johanna blundade igen, började be med egna ord, men snart fortsatte Manda och dränkte Johannas egna tankar.

Stina hjälpte Johanna att bädda sängen, vek lakanet fint över täcket och lade över en av sina kuddar på Johannas sida. Johanna log som tack. De andra sa ingenting, det var en förlamande tystnad över dem och Johanna letade efter något att säga för att slå hål på den.

Hon bäddade Veras vagga och det slog henne att Alice inte var där. ”Var är din dotter?” sa hon till Stina. Att behöva ställa en sådan fråga till en kvinna med ett så litet barn kändes inte normalt. Kanske var det som Manda sagt, att Stina var oförmögen att ta hand om barnet. ”Hon sover inne hos Manda i natt”, sa Stina och Johanna stirrade på henne. ”Varför i all sin dar då?” sa hon. ”Det är lättare för henne att gå upp på nätterna om flickan vaknar, hon är mer van än jag”, sa hon och såg ner. ”Varsågod, nu är sängen klar.”

Johanna såg på Stina. Hon verkade så ordentlig och bra, inte alls en sådan som lämnade sitt barn vind för våg. Men att inte ens orka gå upp på nätterna när flickan behövde henne? Något var fel. ”Du sover i alla fall hos mig”, sa hon tyst till Vera medan hon gjorde iordning henne för kvällen.

Sent under natten hörde Johanna gråt utanför fönstret och när hon tittade ut såg hon Manda stå i fönstret och titta in mot vaggan där Vera låg. Manda sträckte upp sina armar som om hon höll ett barn där, sedan vände hon armarna och grep i luften mot fönstret, mot det barn som var Johannas. Vad höll hon på med? Gick hon i sömnen? De röda ögonen lyste som facklor i mörkret och Johanna rös av synen.

Vid morgonmaten var Mindor fortfarande borta och när de hjälptes åt att ta undan efter måltiden gick Johanna fram och lade en hand på Mandas axel.

226

”Hur mår du?” frågade hon. ”Det är inget fel på mig.” ”Jag såg dig i natt”, viskade hon så att de andra inte skulle höra.

Manda stirrade på Johanna, de röda ögonen blänkande av misstro. ”Såg mig i natt?” sa hon och ögonen blinkade inte, det var som om de saknade ögonlock. Som om hon inte kunde stänga dem. ”Ja, du stod utanför pigkammaren?” sa Johanna tveksamt, kanske hade hon bara drömt det hela. ”Du ska inte lyssna på Stina, hon far bara med osanning.” ”Stina?” ”Ja, var det inte hon som sa det? Hon brukar anklaga mig för både det ena och andra. Oss emellan tror jag hon är lite sjuk.

Hon är inte som hon ska. Jag ska prata med Mindor om det, kanske får hon flytta. Idag är det midsommarafton och vi har mycket att förbereda. Så det är bäst att vi sätter igång”, sa hon och vände Johanna ryggen. Johanna ville fråga fler saker om Stina, ville veta på vilket sätt hon var sjuk och varför hon inte hade sin dotter hos sig på nätterna, men Mandas kroppspråk visade tydligt att det var färdigtalat.

Luften var kvav i köket, som om de inte vädrat på flera år.

Johanna kände att det var tungt att andas och öppnade ett av fönstren, hakade av hasparna och lät den ljumma sommarluften strömma in. Fönsterbågarna knakade till av ansträngningen och det lossnade lite vit avflagnad färg från karmen.

Utanför tycktes det som om världen var ljusare och varmare än inomhus. Hon tog några djupa andetag av det friska och ställde sig sedan och diskade. Det mumlades bakom hennes rygg, inte så att hon trodde att de talade om henne, men de andra flickorna var så lågmälda att de knappt märktes. Alla var de yngre än henne, runt tjugo och deras ögon var vaksamma. Johanna vände sig om och fångade Stinas blick. ”Hur länge har du bott här Stina?” frågade Johanna.

Hon kom fram och såg glad ut över frågan.

227

”Sedan nyåret”, sa hon viskande. Automatiskt sänkte även Johanna rösten. ”Trivs du?” ”O ja, de är så snälla.” ”Varför kom du hit?”

Stina såg rådvill ut. ”Det blev bäst så.”

Johanna frågade inte mer, ville inte göra flickan besvärad.

Stina smög iväg lika försiktigt som hon kommit, likt en skugga.

När det blivit fint i köket satte sig Johanna för att amma Vera i vardagsrummet. Hon sjönk ner i en karmstol och lade Vera intill bröstet. Vera tittade upp och började gnälla, när Johanna försökte ge henne bröstet ville hon inte ha, hon ålade sig och trilskades för att slippa. ”Älskade Vera, är du inte hungrig?” Hon kände på barnets panna, men den var sval och ansiktet var som vanligt rosigt.

Barnets ögon började flacka och ingen del av kroppen var stilla. Som en oro, ett obehag som levde i henne. Johanna knäppte klänningen och reste sig. Då kom Mandas kropp i hennes synfält, hon stod i hallen mot rummet, fastfrusen och stirrade på barnet. Johanna skyndade sig förbi utan att säga ett ord, lämnade huset och gick ut till pigkammaren istället. Ingen av de andra flickorna var där och det gjorde henne lugn. Hon sjönk ner på bädden med Vera i knät och nu var hon hungrig och åt tills hon somnade i moderns famn.

Sömnen ville även ta över Johannas ögon och hon slumrade till, sövd av Veras lugna andetag. Drömmarna kom tillbaka, dem hon inte ville ha. Hon såg Odjuret i sin dröm, först som en stilig ung man med mörkblå kostym och håret blankt och bakåtkammat. Så förändrades han, ansiktsdragen blev groteska, tänderna växte utåt, huden blev svart, hår trängde fram över kroppen; kostymen sprack av den växande kroppen. I hennes dröm var han ett varulvsväsen, vredgad, skriande och hungrig.

Han såg henne, för hon var där, med röda ögon och ansiktet förvreds ännu en gång och blev till Mandas. Kroppen var 228

fortfarande monstruös, men huvudet litet, ansiktet blekt. ”Kom till mig”, hörde Johanna i drömmen men hon ville inte närma sig det ohyggliga, så hon backade, sprang tills hon inte orkade längre.

Hastigt vaknade Johanna till och något fattades. Hon hade inte sovit särskilt länge, men Vera var borta och det var tomt i Johannas famn. Insikten högg henne i magen. Hon for upp ur sängen, skyndade ut ur pigkammaren, hörde orden från drömmen, Mandas ord ”kom till mig”, och hon visste att det var på riktigt, men inte riktat till henne. Hon slog upp dörren till huset, letade febrilt efter Manda och Vera, mötte Stina med barnet på armen. ”Har Stina sett Manda och Vera?”

Stina skakade på huvudet, men något i hennes ögon sa Johanna att hon visste. ”Snälla Stina, var snäll och berätta.” Stina skakade återigen på huvudet och fällde ned hakan och blicken, likt under bönestunden föregående kväll.

Johanna letade igenom vardagsrummet, gick upp till övervåningen, till Mandas och Mindors sovrum. Sängarna var prydligt bäddade men Mindors tofflor var borta. Han har lämnat henne, hann Johanna tänka innan hon skyndade vidare. Hon drog undan draperiet och där stod en tom barnsäng med tydliga märken efter att ett barn legat där. Alice.

Ingenstans i huset fanns de och paniken forsade igenom henne. Hur kunde hon ha varit så naiv att hon inte sett det mest uppenbara? Hon satte ingen tilltro till att få med sig de andra flickorna att leta, istället tog hon en olåst cykel som stod intill husväggen och skyndade sig att cykla bort mot Sofias trygga famn. ”Åh Sofia, att jag misstrodde dig så.”

Det sjöng över nejderna, ett klagande ljud och det dröjde en stund innan hon insåg att det inte var vinden i träden som frambringade ljudet, utan något annat, omänskligt. Vera, tänkte hon, Gode Gud, låt mig finna Vera!

229

Johanna slängde cykeln ifrån sig vid Sofias stuga och skyndade sig in. Måtte hon vara hemma! En omisskännlig lukt av piprök letade sig genom mörkret fram till Johanna. Att hon hade levt här! Så kikade Sofias ansikte fram och Johanna hade svårt att få fram orden, andningen var ansträngd efter den snabba cykelturen och det värkte i bröstet. ”Det är Vera, Manda har tagit Vera, Vera är borta, snälla Sofia hjälp mig!”

Sofia lade en hand på Johannas axel. ”Vad säger du flicka?” ”Manda. Har. Tagit. Vera.” Hon hackade ur sig orden mellan snyftningarna. ”Ack, ack ack… Den onda kvinnan.” Hon såg ut att tänka efter ett ögonblick. ”Hedman kan säkert hjälpa, vi får samla oss nu. Johanna, du åker före, ta med dig Hilda, ni kan säkert låna en till cykel efter vägen. Vart kan hon ha tagit vägen tror du?” ”Jag vet inte.” Johanna snyftade. ”Bege er mot Grängshammar, så ser jag till att Hedman sänder ut folk mot Ulfshyttan, ut på Miljonvägen och ut i skogarna. Ge er iväg med det samma!”

Hilda hade omärkligt smugit upp bakom dem och hon såg förfärat på Johanna.

Johanna tänkte att hon hellre ville ha med sig Sofia eller en karl, men det fanns ingen tid för det så hon gjorde som Sofia sa och Hilda fick hoppa upp bakpå cykeln och de gav sig av.

Vid den första backen blev det för tungt att ha Hilda på, så hon gick av. ”Jag försöker låna en cykel”, sa hon, ”åk före så kommer jag.”

Johanna trampade uppför backen, det sved i vaderna men hon måste framåt. Helga var ute i trädgården och arbetade, men Johanna hann bara vinka till henne och hoppades att någon annan skulle förklara vad som hänt. Det enda som drev henne var tanken på Vera, hennes mjuka kropp som var så skör och den enda hon hade som egentligen betydde någonting. Sedan försökte hon tänka logiskt, Manda skulle ha begränsade möjligheter att ta sig fram fort med ett barn.

230

Hon kunde inte köra bil så vitt Johanna visste om inte Mindor kommit tillbaka och de rymt tillsammans. På cykel kunde man inte ta sig med ett litet barn, inte i en hast. Att spänna för hästen skulle hon aldrig ha hunnit på den korta stund Johanna sovit. Veras vagn hade stått kvar, så den enda möjligheten som fanns var att hon gått med Vera i famnen. Johanna kände hur hoppet återvände, hon skulle hinna ifatt henne om hon gick längs samma väg.

På Skepparvallen, vid korsningen som delade sig mot Grängshammar till vänster och Miljonvägen till höger tvekade hon en stund. Tänk om Manda hade tagit Miljonvägen? Visserligen skulle de andra söka efter den vägen, men om det dröjde och Manda hann vika av inåt skogen eller åt finnmarken till innan de kommit ifatt? Men så besinnade hon sig, tog vägen mot Grängshammar som hon och Sofia kommit överens om.

Det knastrade i gruset bakom henne och Hilda slöt upp vid hennes sida på en svart herrcykel som var alldeles för stor. ”Jag fick låna av en kvinna som heter Helga”, sa hon, ”hon var så förskräckt och sa hon skulle komma efter hon också.”

Johanna nickade tacksamt.

Ju längre de kom mot Grängshammar, desto mer ansträngd blev Hildas andning. När Johanna tittade på henne var hon alldeles vit i ansiktet. Stackars barn, tänkte hon, hon är skräckslagen men yppar inte ett ljud om det. Vägen var ojämn av djupa kärrhjulspår och stora stenar stack upp lite här och var. Hilda var duktig på att parera dem. ”Tack för att du följer med”, sa Johanna och försökte le.

Hilda log svagt tillbaka och drog en darrande suck. ”Det var den här vägen jag tog när jag hamnade hos systrarna.”

Johanna mindes när hon och Herman åkt längs vägen med Andersson och hon hade ropat på systrarna, undrat om de ville åka med. Det var samma ställe som de nu passerade och hon kände hur något drog i henne, något som hade med Vera att göra. Hon bromsade försiktigt, viskade Hildas namn, som för att stoppa henne och stannade cykeln och kände efter.

231

Inom sig hörde hon ett barnskrik, som samtidigt kom inifrån skogen och hon hade svårt att avgöra om det var ett yttre eller inre ljud. ”Det är här de bor”, sa Hilda och pekade inåt skogen.

Johannas ben darrade, vad skulle hennes nästa steg bli? Var det bara inbillning eller var det något som drog henne mot Jonsflickornas stuga? Varför i hela friden skulle Manda vara där? Hon tvekade en sekund, sedan lade hon cykeln försiktigt mot vägrenen. ”Jag måste dit”, sa hon och Hilda blev än blekare. ”Jag kan inte”, sa Hilda. ”Stanna här och vakta”, sa Johanna utan att riktigt veta vad hon menade. Hilda såg lättad ut. ”Kanske kan jag åka och hämta hjälp om Manda och Vera är där?” föreslog hon. ”Ja, det är bättre. Om jag ropar ditt namn, åk och hämta de andra. Om jag ropar Veras namn vet du att de inte är där, då är det bättre att de andra letar på annat håll.”

Hilda nickade och Johanna gick inåt skogen, stigen var tydlig och nästan upplyst inifrån som om den ville att hon skulle beträda den.

En stuga framträdde bland tallarna, en svart stuga där rök ringlade ur skorstenen.

232

Hilda

Kapitel 36 Hilda kramade sig själv där hon stod och väntade, hon satte händerna i armhålorna som hennes far lärt henne. Nu ömmade inte brösten längre, men skräcken i henne var starkare än någonsin. Jag gör det här för Johannas skull, tänkte hon, och för Veras.

Vid minsta ljud från skogen ryckte hon till, spände hörselorganen, såg sig om och hon kände sig naken där hon stod efter vägen, vem som helst kunde dyka upp och systrarna fanns i hennes närhet igen. Hur länge kunde ett par döda systrar vandra bland dem egentligen? Kunde inte Johanna ropa snart så att Hilda visste hur hon skulle göra. Men det var tyst inifrån skogen och Hildas hud knottrade sig.

Så hördes ett ljud, men det var inte någon mänsklig röst, det var klagosången från tidigare under dagen och när hon vände på huvudet åt dess skarpa ihållande tjut mötte hon sitt Odjur för första gången sedan födelsen. Han stod i skogen på motsatt sida om systrarnas stuga och han glodde på henne. Allt hon hört om hans utseende såg ut att stämma, kroppen var stor, svart och hårig; klorna långa och deformerade; hans svans taggig och hans groteska händer saknade tummar. Tänderna spretade ur munnen som nu hade tystnat. De stod stilla i flera sekunder och bara stirrade på varandra. Hilda hade bävat för detta tillfälle så många gånger de senaste månaderna, men det hon i denna stund kände var inget av det som hon hade trott hon skulle känna. Hon blev både varm och kall inuti, som om hon betraktade något hon kände hatkärlek till. Det var när varelsen tog ett skutt framåt och samtidigt vrålade sitt skärande skri som hon vaknade upp ur sin dvala och hon kom snabbt upp på 235

cykeln och trampade iväg, tillbaka mot Norbo, bort från Johanna och tvillingarna, bort från Odjuret som hon hörde rusa efter och hon kunde inte se sig om över axeln, då skulle hon tappa fart. Hon trampade så hårt på pedalerna att det började sticka i benen, huvudet dunkade och det sved i hennes bröst.

Hon måste ifrån honom, han skulle döda henne och det klagande skriet tjöt i hennes öron. Hon hörde hur han kom närmare och så kände hon hur något tog tag i cykeln bakifrån och hur trögt det gick att trampa. En stinkande varm odör letade sig fram till hennes näsborrar, det luktade dött kött, träck och rutten munhåla. Hon skrek för att få kraft, trampade ännu hårdare och med ens lossnade hans grepp och cykeln flög framåt.

Fortfarande vågade hon inte vända sig om och till hennes lättnad kom en nedförsbacke där hon fick mer fart och vrålet tystnade bakom henne.

Inte förrän hon befann sig vid Helgas hus vågade hon sluta trampa och kunde äntligen se bakåt. På bakhjulets stänkskydd fanns svarta märken kvar efter stora händer och det satt något på pakethållaren.

Hilda föll ihop på Helgas tomt, flämtande så hon trodde bröstet skulle spricka. Det smakade järn i hennes mun och hjärtat bankade i öronen. Helga kom rusande mot henne, satte sig intill på marken och tog Hildas huvud i sina händer. ”Vad har hänt, var är Johanna och Vera?” sa hon men Hilda flämtade så hårt att hon inte kunde svara på flera minuter. ”Jag såg de andra bege sig av och leta. Tänkte det var bra om någon fanns kvar här också så jag stannade.” Hon reste sig och kom efter en stund tillbaka med en mugg med vatten som Hilda drack mellan flämtningarna. Det kalla vattnet gjorde ont att svälja men samtidigt försvann lite av blodsmaken. Efter en stund kunde hon andas mer normalt. ”Odjuret, jag såg Odjuret, han höll på att döda mig.” ”Vad säger hon?” ”Och Johanna gick in till systrarna men jag vet inte om Vera var där. Hon skulle ropa men hon ropade aldrig.” ”Systrarna?”

236

”Jonsflickorna, kallas de visst. Jag vet att de är döda, men de bor kvar i stugan.”

Helga tittade misstroget på henne som om hon blivit galen. ”Johanna är i Jonsflickornas stuga och hon tror att Manda och Vera är där.”

Ett bilhorn hördes från vägen och Hedman dök upp i sin bil med Sofia och Georg. ”Vi har inte sett till dem”, sa Hedman. ”Kom så åker vi med”, sa Helga, ”Hilda får förklara för jag förstår inte vad hon säger.” ”Kära barn”, sa Sofia när Hilda berättat vad som hänt medan de åkte, trygga i bilens famn. ”Han kommer inte våga sig fram när vi är så många”, sa Hedman. Det blev tyst i bilen, något andäktigt var det att färdas i ett sådant fordon, samtidigt som luften dallrade av skräck inför det främmande, onda.

När de svängde av på vägen mot Grängshammar blundade Hilda och lutade sig mot Sofia, som höll henne om kroppen och smekte hennes hår. ”Snart är det över kära barn”, viskade hon men Hilda tänkte att det aldrig skulle vara över, det som hänt hade satt alldeles för djupa spår i henne.

När bilen stannade öppnade Hilda försiktigt ögonen och spanade omkring för att se om hon skulle möta de svarta ögonen eller det ihållande ropet. Men det var stilla runtom dem. ”Blir du med?” frågade Sofia och Hilda nickade. Att sitta kvar i bilen var inget alternativ och kanske var det bra att möta sin rädsla vid systrarnas stuga med trygga människor runtomkring sig. De hade ingen makt över henne nu.

När de gick längs stigen tänkte hon på den dagen i november då hon gått här, även då i rädsla men av en annan sort. Så länge sedan det kändes. Sofia gick på hennes högra sida och Georg på den andra och de höll henne om axlarna så att hon kände sig trygg.

När de kom fram till stugan var det tyst och först tänkte 237

Hilda att Johanna inte var där längre, kanske var stugan tom och hon hade fortsatt sitt letande. Men cykeln låg kvar vid vägen och Hilda trodde inte Johanna begett sig rakt ut i skogen.

Så syntes en rörelse innanför gardinen och ett glädjelöst skratt hördes, ett skratt Hilda hört i en syn för länge sedan.

238

Johanna

Kapitel 37 Det rörde sig oroligt i Johannas mage när hon gick mot dörren, hon tänkte på Karl Emil, hur han kikat in genom fönstret och sett både det ena och det andra.

Dörren var inte låst och hon bävade inför vad hon skulle komma att se där innanför. De levande döda, men framförallt Manda med Vera i famnen. Hon blundade en sekund och bad en snabb bön, sedan öppnade hon dörren och steg in.

Manda satt i en sliten soffa, just i färd med att ge Vera mat från sitt eget bröst. Synen äcklade Johanna, samtidigt som hon blev lättad över att se sitt barn och att hon tycktes vara oskadd.

När Manda fick syn på henne vidgades ögonen. ”Vad gör du här?” fräste hon. ”Är du här för att ta mitt barn?” Ögonen lyste, nu rödare än någonsin. Några döda systrar syntes inte till. Kanske hade de bara funnits i Hildas fantasi. ”Snälla Manda”, lirkade Johanna, ”låt mig hålla Vera en liten stund.” ”Åh nej. Hur hittade du hit?”

Johanna svarade inte, var rädd för att göra för hastiga rörelser, kanske skulle hon göra illa Vera då. ”Tänk om Mindor såg dig nu, Manda”, försökte Johanna, ”hur du tagit en annans barn. Och Gud, vad säger Gud om det.” ”Mindor den bocken. Vad han säger bryr jag mig inte om.

Vet du Johanna, att jag upptäckte att han låg med en av flickorna, kanske hade han legat med dem alla. Tog dem ut i skogen.

Redde sig en bädd där åt sig och dem. Mig ville han inte ha, jag var för gammal sa han. Förbrukad, ofruktsam.” ”Det var tråkigt”, sa Johanna, ”än Gud då?” ”Gud?” Det var som om Manda med ens hade glömt sina 241

predikningar om Guds straff och gudfruktighet men en rädsla rörde sig snabbt över hennes ögon. Rädslan gick över i något annat och hennes kropp sjönk sakta ihop. ”Det är förbi med mig”, sa hon, ”ingen man vill ha en förbrukad kvinna som inte kan ge honom barn och några fler barn kommer jag aldrig att få. Jag missbrukade min chans för länge sedan och jag hade satt min tilltro till er, ni unga mödrar, att få rå om era barn. Men det räcker inte för mig att ha dem i närheten, jag måste känna att de är mina, att de ser mig som sin mor.” Hon började snyfta, en sorts torr gråt och ansiktet förvreds så att hon såg grotesk ut.

Hennes slappa kropp höll nästan på att tappa Vera, så Johanna skyndade fram och passade på att ta sitt barn med skräcken bultande bakom tinningarna.

När Vera äntligen var i hennes armar igen, värkte det av lättnad i Johanna.

Efter snyftningarna hejdade sig Manda, tittade på Johanna och barnet och sa: ”Lia och Märta, lås dörren.”

Johanna följde Mandas blick mot kammaren där två stora flickor klev fram, Jonsflickorna så som de såg ut sist Johanna sett dem, med håret i lösa knutar och med frånvarande bleka ansikten. Den ena av dem låste dörren, den andra ställde sig på vakt vid den. Johanna började förstå hur Hilda kunnat bli fånge här. Instinktivt kramade hon hårdare om Vera. ”Ska vi ta barnet, mor?” sa en av flickorna och Johanna försökte tänka snabbt för att hitta en lucka mellan dem, ett sätt att prata sig ur denna situation. Hon vände sig mot systrarna, de som hindrade hennes flyktväg. ”Lia och Märta, heter ni så?” sa hon och de nickade. Det fanns något slappt över deras uppenbarelser, som om de följde Mandas direktiv utan att riktigt förstå varför. ”Är Manda er mor?” Johanna försökte få frågan att låta så tvivlande som möjligt, vilket inte var svårt eftersom hon själv inte riktigt hängde med i släktförhållandena.

Ett tvivel drog förbi över deras ögon, i exakt samma stund och Johanna insåg att här hade hon något att ta fasta på. Rikta 242

uppmärksamheten bort från sig själv, mot Manda. ”Ta barnet”, hördes Mandas röst från soffan, men systrarna hade flyttat sitt fokus mot frågan. ”Ja, det är moderflickan.”

Ordet ringde bekant i Johanna. ”Moderflicka?” ”Ja, det var så moster kallade mor när vi var små.”

Det började snurra av tankar i Johannas huvud och hon förstod inte hur allt hängde ihop. ”Ta barnet!” röt Manda och reste sig. Johanna ryggade bakåt.

Något väcktes till liv i stugan, en stor vrede som växte för varje sekund, men den var inte längre riktad mot Johanna. Systrarna tog varandras händer, hårt och mötte Manda som såg ut som en späd fågelunge bredvid de stora. Johanna drog sig ytterligare bakåt och ville se vad som skulle komma att ske. ”Mor, vår mor du kallade dig tills vi var fyra år. Sedan blev vi stora och du blev rastlös i din kropp.” Lia och Märta talade unisont, som under en mässa. ”Man sa du en moderflicka var, en moderflicka, allt för ung för att förstå, alltför ung för att ta om hand och du lämnade oss åt morbror utan att säga adjö. Vår far fick vi aldrig se, och vår kusin, ja han blev dö’.” Medan de talade gick de närmare och närmare kvinnan som de en gång kallat mor och Johanna förstod varför Manda hade kommit hit, denna stuga kände hon till, för här hade hon en gång bott. Och sedan lämnat sina egna barn. Johanna mindes kvinnans tal om sitt syndiga leverne och hur hon fått bortadoptera sina barn. Så detta var alltså hennes sörjda barn. ”Nu ska hon plikta”, sa en av systrarna, ”göra bot för sin synd.”

Den ena systern höll fast Manda medan den andra hämtade rep och tillsammans band de henne medan Manda skrek och vrålade. ”Johanna, snälla Johanna, hjälp mig!” bad Manda och Johanna stod handfallen och såg på. Systrarna stannade med ens upp och lyssnade. ”Det är någon bakom huset”, sa den ena och den andra nickade. ”Ni kommer inte undan med det här”, sa Manda och skrattade till.

243

Johanna drog sig sakta mot dörren, systrarna stoppade henne inte, de brydde sig inte längre om henne, det enda de ville ha var sin hämnd.

När hon kommit så nära dörren hon kunde för att sträcka ut handen och låsa upp den, gjorde Johanna det medan hon skakade i hela kroppen. Måtte Sofia och de andra vara utanför, tänkte hon. När dörren gick upp blev hennes böner besvarade; utanför stod Sofia, Georg, Hilda, Helga och Hedman och Johanna blev rörd över att de alla kommit till hennes undsättning. De såg lättade ut när de fick syn på henne och Vera. ”Hur var det här då?” sa Hedman med sin myndiga stämma.

Han klev orädd in i stugan där systrarna tronade över modern och höll henne i ett fast grepp. Så ryggade han bakåt när han såg vilka de var. Även Helga hördes flämta till. ”Men käre värld, Lia och Märta!” sa Hedman. ”Ni lever inte, ni är döda. Ni dränkte er i november i fjol, lämna nu denna jord och vila där ni hör hemma”, sa Sofia.

Lia och Märta stirrade på Sofia, sedan på varandra. De höll hårt i varandras händer och skräcken lyste i ögonen för en stund, innan den försvann och ersattes av ett lugn. Hela stugan blev lugn och systrarna log lättat, lät sig falla bakåt tillsammans för att sedan försvinna. Johanna hörde hur Hilda drog en djup suck av lättnad och så hörde hon Vera skratta till. Ett underbart ljud i den spända situationen. ”Bra att du är bunden”, sa Hedman, plockade upp Manda som om hon vore ett barn och bar ut henne ur stugan. Johanna kunde äntligen slappna av. ”Tur att du är så liten att du inte förstår”, viskade hon i Veras öra.

244

Hilda

Kapitel 38 Medan Sofia talade såg Hilda i ögonblicksbilder vad som hände den där natten i november, när hon var ensam i systrarnas stuga.

Lia och Märta vaknade samtidigt av en värk som skakade deras kroppar, red dem i vilt raseri. De ville ut för tidigt, den mörke mannens söner, innan de var färdiga. De rev och slet i systrarnas innandömen så att de jämrade sig, ur dem rann blodet alltför snabbt, alldeles för tidigt. Systrarna flydde ut i den kalla natten, hand i hand, sökande efter den man som var sönernas far, kanske kunde han hjälpa dem, tala sina barn till rätta. De sprang genom skogen i tunna linnen och bara fötter, rev upp sår de inte kände, riktade stegen mot Noran där de visste att han fanns. Deras andning var tung när de slog sig ner vid strandkanten. Blodet från deras livmödrar rann långsamt ut i vattnet och så var han där, steg upp från Norans djup med sina svarta lockar. Hans blick var sträng när han tittade på Lia och Märta, hans händer knöts och käken krampade. ”Vad har ni gjort?” skrek han så det ekade över vattnet. ”Vad har ni gjort med vattnets söner?” Så sträckte han ut handen, tog tag i Lias ben och med den andra grävde han runt i henne tills han hittade det han letade efter. Ett dött, ofullgånget foster med svarta klor och hårigt ansikte. Han tittade med avsmak på det, slängde det i sjön och började istället gräva i Märtas livmoder. Det som fanns i henne var mindre, men mer likt ett människobarn än ett odjur. Inte heller det levde. ”Som kärl är ni värdelösa, värdelösa. Ditt hade kunnat bli något, men du har inte tagit hand om dig”, sa han till Märta.

Han drog upp dem från marken till stående, de tog varandras 247

händer och det grät och skrek inuti dem av rädsla. Han tog ett bestämt tag i Lias hand och så drog han dem med sig ner i djupet.

När Hilda såg systrarna falla bakåt och gå upp i rök, som om de aldrig hade funnits, inträdde en stor frid i henne. På sätt och vis hade hon önskat att Manda hade fått dela samma öde som hon själv, inlåst på vinden i systrarnas våld, samtidigt var hon glad att det var över.

Hon åkte med i bilen tillbaka tillsammans med Hedman, Sofia, Helga och den bundna Manda, medan Johanna och Georg gick tillbaka med Vera och cykeln. ”Aldrig att jag åker i samma bil som den kvinnan”, sa Johanna och inte heller kunde de lämna Manda efter vägen. Hon skulle tas om hand av fjärdingsmannen.

Det var tyst i bilen, det enda som hördes var en svag gråt från Manda. ”Var har du Mindor då?” sa Hedman med sträng röst.

Men Manda svarade inte och gråten fortsatte.

Vid Johannas stuga bad Hilda och Sofia att få kliva av, det fanns inte längre någon anledning att bege sig tillbaka till Sofias hem, även om de inte hade talat om det kändes det naturligt att de flyttade tillbaka igen. Åtminstone tillfälligt.

Hedman körde iväg med Manda och Sofia tog Hilda om ryggen. ”Jo, jo, jag visste väl att det var något fel på henne. En riktig hittefågel.”

På kvällen när alla samlats igen kom Sofia med ett förslag. ”Ska vi gå ner till Noran och tända ett ljus för Lia och Märta?” sa hon och tanken kändes för Hilda till en början motbjudande. ”Det var ändå där de dog och vi kan göra det som en gärning för att hedra deras levande minne, det de var efter döden var inte vad de var medan de levde. Så kanske vi kan skydda oss bättre från levande döda i framtiden också.” Det sista argumentet bet på Hilda, även om hon helst inte ville gå 248

ner till vattnet. ”Kan vi inte tända ljus här i stugan istället?” sa Hilda. ”Jag tror att det finns något mer också”, sa Sofia, ”jag tror att någon vill säga adjö. Och det ska ske nu ikväll.” Hon tittade på Hilda och ögonen ville säga något som inte munnen kunde.

Hilda suckade och reste sig. ”Då gör vi det nu”, sa hon.

Det fanns något uppsluppet i deras sinnen när de tre kvinnorna gick ner till Norans vatten för att tända ljus. Trots allt som skett under dagen och den senaste tidens rädslor och skräck. Som om det var så som Sofia sa, att det onda var på väg att släppa greppet om bygden. ”Det här lärde jag mig av min mor”, sa Sofia och tände ett stearinljus som hon höll över vattenytan så att lågan speglades däri. ”Titta noga på lågan i vattnet och följ dess rörelser.” De tittade i vattnet, det rödgula ljuset flammade och böljade stilla och Hilda kände ingen rädsla längre, inte för sjön, inte för något som lurade i skogarna. Sofia viskade ord hon inte kunde uppfatta, det lät som en bön och ibland hörde hon Lias och Märtas namn och lågan fladdrade till vid namnen. Sedan blev den stilla för ett ögonblick och även vattnet stillade sig. Det var som om jorden stannade, vindarna slutade blåsa, inga djurläten hördes och ett stort lugn lade sig över dem. De satt i lugnet en stund och det var som om deras andning upphörde, som om allt liv tog en paus.

Mitt i lugnet hördes så ett vrål och de tre ryckte till, Hilda kände igen ljudet och strupen snördes åt, återigen av skräck.

Skulle det aldrig ta slut? tänkte hon då ursprunget till ljudet visade sig.

Ute på Halhälla mitt i sjön satt Odjuret och det såg ut som om han speglade sig i vattnet. För varje gång han såg sig själv vrålade han, ett öronpinande, sorgset tjut som om han såg sig själv för första gången och inte klarade av sin egen spegelbild. ”Han är här”, sa Sofia dovt. Hilda ville blunda, men kunde inte, skräcken var för stor så hon höll ögonen vidöppna mot det monster hon på sätt och vis skapat.

249

Han ställde sig upp, såg åter ner i vattnet och vrålet övergick i en slags gråt, ett jämmer ur hans förvridna strupe.

Så dök han ner i vattnet och Hilda flämtade till, skulle han komma till dem? Men snart bröts vattenytan igen och han kom upp, med en stor sten i händerna. Han lade den på klipphällen och de tittade, förstenade på, spända på vad som skulle hända. Han var än så länge en bra bit ifrån dem, de skulle hinna springa om han kom närmare. Men ännu hade han inte upptäckt dem.

Han dök återigen under ytan och den här gången kom han upp med en mjärde med ett grovt rep. Han började trassla med repet och mjärden, de svarta klorna bröt ståltrådar och hela tiden medan han arbetade jämrade han sig. Kroppens behåring var nu blöt av vattnet och det gjorde att han såg mindre ut, även om han fortfarande var lika hotfull och skrämmande att titta på. Sedan knöt han trådarna och repet runt stenen, noga och flera varv så att de verkligen satt och så snörade han fast stenen runt sitt ena krokiga ben. En sista tvekan innan han slängde ner stenen i vattnet och drogs med under ytan. Några bubblor steg upp, sedan blev allt stilla. En lång stund gick medan de tre kvinnorna bara satt och såg ut över vattnet, väntade på att han skulle dyka upp igen men inget mer hände.

En klump bildades i Hildas hals när hon insåg att Odjuret kände sorg. Att han inte stod ut med sig själv. ”Så var det med den saken”, sa Sofia och bröt tystnaden. ”Jag kände det på mig.”

Tysta gick de hemåt, inte längre uppsluppna men lättade. Det onda var borta.

När de kom tillbaka till stugan stod Helga och väntade på dem. ”Har ni varit på promenad?” sa hon men väntade inte på svar. ”Manda sitter i Falun nu, häktad för barnarov. Henne lär vi inte se mer här i trakterna.” ”Inte odjuret heller”, sa Sofia. ”På tal om det”, sa Helga , ”det satt en sak på pakethållaren 250

till Emils gamla cykel, den som Hilda lånade. Inte satt den där när jag lånade ut den till henne. Men jag tog med mig den, tänkte att hon kanske ville ha den.” ”Vad var det?” frågade Hilda.

Helga räckte fram ett knyte, ett lortigt gammalt tyg med något hårt i. Kunde Odjuret ha satt den på cykeln? Hilda mindes den fruktansvärda julklapp med hennes gamla kroppsrester som hon fått av systrarna och bävade för att öppna knytet. Men de andra tittade nyfiket på, så till slut tog hon mod till sig och vecklade upp tyget. Däri låg något hon så väl kände igen från sina drömmar. Det var en liten snurra, gjord i trä med röda och blåa band målade runt den. En snurra som man snurrar igång på golvet och som barn leker med. Som hennes glädjebarn i drömmarna lekte med, det barn hon älskade och höll kärt. Hon stirrade på föremålet och den tidigare klumpen i halsen förvandlades till tårar. Han hade känt till hennes drömmar, han ville bli älskad på samma sätt som hon hade älskat drömbarnet. ”Tack”, sa hon bakom tårarna, ”tack för att du tog vara på den.”

251

Kapitel 39 ”Jag tror att jag är redo att återvända hem nu, men jag skulle gärna vilja ha sällskap”, sa Hilda några dagar senare när de satt och åt sin morgonmat. Dagarna hade blivit varmare och färgerna klarare sedan allt det hemska försvunnit. Hilda hade börjat sakna sin lillebror så att det värkte bakom bröstbenet och hon kände sig så pass stark att hon bestämt sig för att det var dags. ”Jag går gärna med dig”, sa Johanna, ”om Sofia är kvar och vaktar Vera.” ”Fattas bara annat”, sa Sofia, ”själv ska jag inte gå så långt med mina krumma ben.”

Det fanns inte mycket att packa, bara några kläder hon fått av Johanna som hon propsade på att Hilda skulle ta med och så träsnurran som hennes lillebror skulle få. ”Kom och hälsa på”, sa Sofia och tryckte Hildas hand samtidigt som hon rökte sin pipa. En tår syntes i ögonvrån medan hon viftade med handen att de skulle bege sig. ”Rök inte för mycket nära Vera”, sa Johanna och sedan gick de.

Den första biten gick de tysta, det var så mycket som rörde sig i Hildas huvud och hon tänkte på hur hon skulle förklara för fadern och brodern var hon hade varit och vad som hade hänt. Hur förklarade man det oförklarliga? Kanske skulle hon inte behöva säga allt, kanske skulle hon kunna utelämna det mest otroliga, det som hon fortfarande hade svårt att tro att hon över huvud taget varit med om.

De gick ännu en gång på vägen mot Grängshammar, där 252

Hilda sett Odjuret, då hon bara sett dess ondska och inget mer.

Hon smekte träsnurran med fingret, tänkte på hur orättvist liv kunde vara. Trots allt som hänt var hon glad över att vara människa.

När de passerade stigen upp mot Jonsstugan kom hon att tänka på julafton då hon fortfarande var inlåst där och hur hon hade hört folk ute på vägen, sjungandes julsånger. Så nära friheten hon hade varit. Samtidigt, så låst av det som levde i henne. ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna”, sjöng hon och Johanna såg förvånat på henne. ”Julsånger, mitt i sommaren”, sa hon frågande. ”Jag längtar till jul”, sa Hilda och tänkte att denna jul skulle bli den lyckligaste i hennes liv. Såvida hon var välkommen tillbaka förstås, slog det henne och hon tystnade.

När de kom fram till Grängshammar och prästgården tänkte Hilda på Linnea, hur god hon hade varit och hon undrade hur kyrkoherden hade det, om han hade kunnat gå vidare. ”Vill du besöka honom?” frågade Johanna, men Hilda skakade på huvudet. Hon ville inte riva upp ett öppet sår. Att meddela honom att Odjuret nu var borta för alltid litade hon till att Sofia skulle ta hand om, hon som kände kyrkoherden.

Det var när de passerat Grängshammar och var på väg hem till Dalkarlsnäs som Hilda kände den första stora lättnaden inträda i sin kropp. Oavsett vad som skulle hända sedan, oavsett hur hon skulle bli mottagen av fadern och brodern, fanns det inte längre något som skrämde henne, nu när hon varit med om det värsta. Att hon kunnat vara så rädd för sin fars vrede syntes henne nu obegripligt när hon visste vilka riktiga faror som fanns.

Dagen var varm och de stannade och drack av den saft som Sofia skickat med dem. Så stor skillnad mot då hon gått här förra gången och det var mörkt och kallt och hon hade allt det hemska framför sig. Nu var stegen lätta, axlarna lätta, livet lätt. Även om hon fortfarande hoppade till av knakande grenar från skogen och fortfarande såg sig över axeln när hon hörde steg 253

bakom. Det skulle nog aldrig komma att försvinna.

Till sist passerade de Jönshyttan och Hilda påmindes om den man hon tyckte sig ha sett i vattnet, ögonen som följde hennes steg. Kanske var det inte inbillning då. I ljuset var hyttan lugn och doften från spökmilorna fanns inte längre kvar.

Snart, snart skulle hon få träffa sin bror. Det bubblade i magen av nervositet, hon undrade om han hade växt, om han hade lärt sig fler saker och hon hoppades att han inte hade varit alltför ledsen över att hon varit borta. Och så fadern. Vad skulle han säga? Hade han letat efter henne?

Hilda återsåg storstenen och tårarna samlades i hennes ögonvrår, hon hade inte trott att hon någonsin skulle se sin barndoms trakter igen, men nu var den här framför henne, vägen, vattnet som skymtade bakom träden och så huset, hennes barndomshem. Det stod kvar och såg likadant ut som alltid.

När hon öppnade dörren knakade den som förut och hon log för sig själv. Fadern var alltså sig lik, gångjärnen hade fortfarande inte blivit smörjda. ”Hallå?” ropade Hilda prövande och hennes röst kändes tunn och darrade av förväntan och nervositet. Johanna hade stannat utanför, ville inte störa Hildas första möte med de sina.

Springande steg hördes och så kikade ett litet ansikte fram i dörren. ”John!” Hildas bröst fylldes av värme och ömhet och hon sträckte ut armarna, föll ner på knä och han rusade fram och kramade henne hårt. ”Storasyster”, sa han mot hennes hår och hon började gråta. ”Älskade vän, hur har du haft det? Jag är så glad att se dig.”

John hade växt, blivit lite längre och håret såg mörkare ut. Han skulle fylla sju om några månader. ”Vad stor du har blivit”, snyftade hon. ”De är borta nu va?” sa han och hon tittade i hans ögon som såg allvarligt på henne. ”På riktigt?” ”Vilka då?” sa Hilda och försökte greppa vad han menade. ”De onda, systrarna, moderflickan och Odjuret. Dem jag drömt om. De är borta va?”

254

Hilda såg på sin bror, visste inte vad hon skulle säga. Hur kunde han veta? ”Har du sett dem i dina drömmar?”

Han nickade. ”Ja, de är borta, definitivt borta.” ”Defnit?” ”Ja, definitivt, för alltid.”

Johns ansikte öppnade sig, en oro föll av honom och han kramade Hilda och skrattade. ”Bra gjort, storasyster”, sa han och Hilda kramade honom så hårt att hon trodde att han skulle gå sönder.

Då kom Hildas far in i rummet och till en början stod han bara stilla och tittade på henne med en barsk min. Hilda sa inget. Så kom han fram, tog henne i sin famn och kramade hårt.

Han vände upp hennes ansikte mot sig och tittade på henne igen, som om hon skulle försvinna om han inte gjorde det. ”Lova att aldrig mer rymma”, sa han. ”Letade ni efter mig?” frågade Hilda senare, när de satt till bords ute i trädgården och Asta hade dukat fram kaffekoppar och sockerkaka. John satt bredvid henne, drack sin saft och tittade på henne som om han var rädd att hon skulle försvinna om han inte vaktade henne. Hon hade presenterat Johanna för sin familj och Johanna hade intygat att hon och Sofia tagit hand om Hilda, att Hilda fått ett dödfött barn och inte vågade komma hem tidigare. Om systrarna, Manda och Mindor och Odjuret sa de ingenting. Det fanns ingen anledning. John visste och det räckte för Hilda. Men medan de berättade tittade brodern misstroget på henne, som om han inte förstod varför hon ljög.

Frågan hängde löst i några ögonblick, sedan sa fadern: ”Jag litade på att du skulle klara ut ditt problem på egen hand. Givetvis blev jag ond till en början, men jag kände hela tiden på mig att du skulle återvända, vilket din bror också sa.”

John nickade bestämt. ”Jag har saknat er så”, sa Hilda. Hon såg på dem i turordning, 255

fadern med de mörka mustascherna, håret som hade bleknat och vars framtoning syntes henne mildare nu än tidigare. Brodern med sina glada ögon och förmågor bakom pannan och så Asta, hjälpen som rusade runt mellan dem med röda kinder och serverade och stod i. Hon älskade dem alla, var och en på sitt sätt.

När de skulle till att sova på kvällen tog John Hildas hand och sa: ”Vad bra att du är hemma, nu behöver jag inte drömma de otäcka drömmarna mer.” ”Nej, nu ska du bara drömma goda drömmar.”

Han var tyst en stund, sedan sa han: ”Men det var inte Odjuret som dödade prästfrun, det var hans far, Mindor.”

256

Johanna

Kapitel 40 Johanna satte sig på cykeln hon dragit med sig hem till Hilda, det gick snabbare så och hon trampade på och lät vinden blåsa igenom sitt hår. Den här dagen var hon så nära lycka hon kunde komma. Som att träda ut ur ett stort mörker, en lång och vidrig vinter, ut i en frisk och varm sommardag med solljus över trädtopparna och doften av frisk skog.

Hon släppte händerna från styret som när hon var barn och fnittrade åt sig själv och åt hur hon betedde sig. Hon hade aldrig någonsin känt sig så fri. Ikväll skulle hon träffa Georg och tala, tala om allt som hänt, om vad som skulle komma att hända och hon ville ställa alla de frågor hon inte tidigare vågat fråga och hon sparkade i luften åt sorgeåret; även om Herman fanns med i tankarna och hon alltid skulle sörja honom så måste hon gå vidare. Hon struntade i vad folk sa. Vera levde, Georg levde och det fanns ingen anledning till att de inte kunde bli en egen familj.

Vägen och rymden och livet låg framför henne som ett långt och vackert äventyr, äntligen kunde det börja igen, det liv som hon så länge hade haft på sparlåga. Väntat och längtat efter kärlek, efter tröst, efter något bättre. Hon tänkte på Sofia och hoppades att inget agg skulle finnas kvar i den äldre kvinnan över Johannas svarta misstro mot henne. Tänkte på hur Vera skulle växa upp och så småningom bli en stark och vacker kvinna. Hon hoppades att Sofia skulle leva så länge att hon fick lära känna den vuxna Vera.

Det grönskade i dikena, färskt regnvatten hade gjort sitt till för att få blåklockor och klöver att blomma. Där trängdes även smörblommorna med hundkexen och midsommarblomstren.

259

Det kliade i Johannas fingrar att plocka, hon bromsade den gamla cykeln och böjde sig ner över det grönskande blomhavet, andades in doften av friska blad och ren jord. Flera av blommorna kom upp med rötterna, särskilt hundkexen var svåra att plocka och hade starka, tåliga stjälkar. Hon skulle skära av dem när hon kom hem, komponera en vacker bukett och byta ut den gamla.

På ett sätt kändes det lite sorgligt att lämna Hilda, även om hon varit tveksam till att ha flickan boende hos sig hade hon ändå vant sig vid och börjat fatta tycke för henne. Samtidigt värmde henne synen av den lilla familjens återförening, att se den kärlek som fanns mellan Hilda, brodern och fadern. Snart skulle hon själv återförenas med sin familj.

Johanna stannade vid ett vattendrag och drack sig otörstig; värmen tog verkligen, huvudet kändes snurrigt och saften hade tagit slut.

När hon böjde sig ner för att skopa upp vatten i handen kände hon hur något högg tag och en rispa uppstod i huden ur vilken det sipprade blod ner i vattnet. Vad var det som hade stuckit henne? En insekt? Det sved i skinnet och hon undersökte handen för att se efter.

Med ens hördes ett skratt och så en röst som sa: ”Med blod ska du väckas”, och så drogs hon ner i det rinnande vattendraget.

260

Ett enormt tack För det första vill jag tacka min käre farfar John Edman (19111989) som tog hand och mig och min bror när vi var små, vi har tillbringat många sommardagar i byn Norbo där min farfar är född och uppväxt. Tack för att du var en så god man, och för att du gav oss Norbo, denna mystiska, trolska och smärtsamt vackra by. Jag dedicerar denna bok till dig, även om jag vet att du hade sagt ”Usch en så otäck bok” om du hade läst den.

Ett gigantiskt tack även till min farfars systers make Erik Reyier som så länge jag kan minnas har berättat om bygden, om människorna, som kan varenda liten detalj om vår släkt och om alla de människor som befolkade bygden och när. Denne nu 94-årige man har ett enormt minne, tycker mycket om att berätta och är en ren uppslagsbok.

Tack till eldsjälen Gunnar Dicander som kan allt om gruvorna och gruvarbetet i Silvberg och som tog mig med till just det gruvhål där den tragiska olyckan som nämns i boken, inträffade. Bakom avspärrningar och med två klumpiga mopsar i släptåg tog han mig den farliga vägen upp till gruvhålet. Vi besökte även en av sönerna till en av de förolyckade, i en stuga mitt ute i skogen där han hade bott hela sitt liv.

Tack till Bodil Schönberg som delade med sig av minnen kring sin egen uppväxt i Dalkarlsnäs i Säter, vars hem står som förebild för Hildas barndomshem.

Tack till Sune Hedström som med stor berättarglädje och ett osvikligt minne berättat om sin barndoms uppväxt under 30-40-talet i Ulfshyttan, främst i sin egen bok ”Hyttpojken” som han skrivit under pseudonymen Bror Sunhed.

261

Tack till Sofia Fritzson och Leffe Delo som lektörsläst och tyckt till, ni har varit till ovärderlig hjälp.

Tack till testläsarna Alice Krysén, Mia Hansén, Therese Mårtensson, Veronica Sandström, Anneli Israelsson och Jenny Magnusson, som även ni bidragit med många bra synpunkter som gjort historien bättre.

Tack till Anna Henriksson som gjort omslaget och verkligen fångat stämningen som jag ville få fram.

Tack till min mentor Eva som pushat på mig när det har gått tungt.

Tack till min älskade Anders som alltid finns där och stöttar och som har ställt upp med matlagning, städning och semlor när jag har suttit och redigerat.

Tack till alla följare på Facebook och Twitter som redan ett halvår innan boken kom ut gillade och längtade efter den.

262

Något om personerna och namnen i boken Alla namn och karaktärer är inte fiktiva, vissa är en blandning och vissa är antingen eller.

Hilda, Johanna, Sofia, Mindor, Manda, Herman, Lia, Märta, Hedman och Helga är alla fiktiva karaktärer.

Georg är delvis fiktiv, delvis en person som existerat, nämligen min farfars bror som dog ung i TBC. Han skrev dikter och tyckte om Dan Andersson. ”Vid rosornas tid ska mitt stoft grävas ner”, diktade han några år före sin död.

Kyrkoherde Dalborg fanns i verkligheten, men hans fru hette inte Linnea och drabbades inte av något odjur.

Don-Fia levde i slutet av 1800-talet i Norbo och var en så kallad klok gumma. Prästen Magnevill och hon kom inte så bra överens och därför lät han spela psalmen 464 ur 1819 års psalmbok på hennes begravning: Ho satans boning tänker på Och de fördömdas pina Hans blod av fasa stelna må Hans kraft av ångst förtvina Där masken gnager som ej dör Där elden ej ska släckas Ack Herre våra hjärtan rör Att de i tid må väckas

263