Prolog - Runans kraft Disa vaknade av att något närmade sig. En enorm kraft som inte gick att beskriva, men hon kände definitivt en närvaro. Något som sträckte ut sitt medvetande och prövande sökte av området, stannade upp vid Disa och studerade henne. Försiktigt satte hon sig upp och föste undan en lock av sitt långa mörka hår för att kunna se bättre. Förbannelse också, hon hade somnat på sin vakt! Månens bleka sken letade sig ner mellan granstammarna och fick snön att glittra svagt i gläntan, men där utanför under träden låg omgivningen mörk och hemlighetsfull. Disas bror Worek och deras läromästare Haldar verkade båda sova djupt under sina tjocka björnfällsmantlar då deras långsamma andhämtning var allt som hördes. Sällskapets lägereld hade falnat och endast glödande kol återstod. Lägerplatsen var väl vald i en glänta vid foten av en stor klippa som sköt upp som en väldig knytnäve ur en låg sluttande berghäll, omgiven av skog på alla sidor och med en bäck som porlade förbi alldeles nära. Så här års bar den en tunn skorpa av is och dess ström kluckade sövande under det frusna skalet. Disa hade tjatat på sina föräldrar om att hon skulle få följa med sin storebror på jakten efter den väldiga björn som man hade sett i trakten. Hon ville bli en sköldmö precis som sin mor och ett första steg var att skaffa sig erfarenhet av jakt, men även den vapenträning som hennes två år äldre bror nu gav henne varje morgon och kväll. Björnen hade varit svår att spåra och hade vandrat långt sedan de började förfölja den. Hittills hade de bara följt vägbeskrivningarna de fått av människor de stötte på längs vägen. Ymniga snöfall hade raderat alla spår, nästan som om björnen förde med sig snön. Det sades att björnen endast visade sig för ensamma individer och den hade aldrig verkat hotfull, men den ryktades vara enorm och kännetecknades av en vit strimma i den mörka pälsen, från höger öra ned till vänster skuldra. Underligast av allt var kanske att björnen ännu inte gått i ide, trots att det var vinter. Deras jakt hade fört dem långt österut och farligt nära de områden där Dorlogs soldater
hade drabbat samman med fhulraier. Enligt Haldar var dock gränsen så välbevakad att de inte behövde vara oroliga, så länge de var försiktiga och höll vakt. Det pris de skulle få för pälsen gjorde det värt risken. Disa rentav hoppades på att de skulle stöta på fiender så att hon kunde få en chans att visa sin duglighet. Den främmande kraften pulserade och drog i Disa. På en ingivelse vände hon sig mot den högresta klippa som skapade skydd för deras läger. Där stod den! Mörk i pälsen och med en manke hög som en man stod björnen på alla fyra en bit upp på klippan och tittade på henne. Såg in i henne. Besten hade en ljus strimma i pälsen, tvärs över huvudet och ned mot skuldran. Disa förde försiktigt och långsamt ner handen mot svärdet som låg i sin skida på marken bredvid henne. Den väldiga varelsen började sakta röra sig ner från sin viloplats - den måste ha legat där hela tiden - och rakt ner mot Disa. Målmedvetet lufsade den fram med värdiga steg och klev ända fram till de sovande männen, vädrade i luften ovanför dem och fortsatte sedan i riktning mot Disa. Hennes hand höll krampaktigt om hjaltet, men hon vågade inte dra svärdet. Hon vågade inte ens andas utan satt där på marken som fastfrusen i ögonblicket. Björnen förde med sig en doft av blod, mull och smält snö. Nu såg Disa att det stack ut pilar ur dess rygg. Tjocka svarta fhulraipilar. Besten lade sig ner på mage och tittade på henne utan vare sig fruktan eller mord i blicken. Endast hopp och något annat. Kanske förståelse och igenkännande? Disa sneglade på de båda männen där de sov. Om hon väckte dem nu skulle tumult uppstå och någon kunde skadas i mörkret. Att möta en björn om dagen var livsfarligt. Att möta den om natten var vansinne. Den väldiga björnen gav ifrån sig en djup suck och sänkte huvudet till marken. ”Det kommer att göra ont”, viskade Disa, men fick endast en fnysning till svar. Disa släppte taget om svärdsfästet och gick försiktigt fram till björnen, greppade med varsam hand en av pilarna och satte den andra handen mot björnens skuldra. Hon tvekade en aning men ryckte sedan till. En spasm for genom den enorma kroppen, men björnen höll sig tyst, trots den uppenbara smärtan. Hullingarna höll kvar pilen så hon tvingades använda sin slidkniv för att öppna såret och få loss pilen. Björnen höll sig märkligt stilla under hela förloppet. Disa upprepade proceduren med de övriga två pilarna, en i ryggen och en i högra låret, och när hon var klar kastade hon pilarna på brasans glödbädd. Med ett fräsande flammade pilarna upp med en röd låga och det stank av svett kött och blod. Björnen sprang upp på benen och rusade ut i natten men stannade precis vid skogsbrynet, vände sig mot Disa och sänkte vördnadsfullt huvudet till hälsning innan den lufsade in i skogen och försvann. Både Worek och Haldar skruvade på sig där de låg, men det verkade inte som om de hade
vaknat. Disa lade på lite mer ved och petade ner pilspetsarna i askan så de doldes. Hon visste inte varför, men hon ville inte väcka de båda männen. Trots att de nu äntligen hade fått kontakt med den björn de sökte kände hon en tvekan. Det hade helt klart inte rört sig om en vanlig björn. Kanske den rentav var märkt av gudarna. Eller av Skogsherden, den väktare som sades råda om Dorlogs väldiga skogar. När slutligen de båda männen vaknade i gryningen var Disa ännu vaken, utan att ha bett om avlösning. Hon hade funderat på vad hon skulle säga till dem men kommit fram till att sanningen, eller åtminstone en del av den, var det enda alternativet. Worek reste sig med en rejäl gäspning som han kvävde med höger-handens baksida för att sedan räta ut ryggen. Han tittade rakt upp mot den ljusa morgonhimlen med armarna i sidorna och vände sedan blicken nedåt mot snötäcket igen och stannade upp i sin rörelse. ”Det var aldrig meningen att du skulle ta hela vakten själv Disa. Men vad …? Disa, vad är det här? Har du sovit på din vakt? Björnkräket har ju vid Skaparen traskat rakt igenom vårt läger!” Woreks röda axellånga hår spretade som pälsen på en ilsken katt. ”Jag lät den göra det”, svarade hon trotsigt och mötte sin broders blick utan att släppa den. ”Skulle jag ha attackerat den i mörkret och medan ni sov? Då hade vi alla varit döda nu.” ”Hon har rätt”, skrockade Haldar. ”Vi befann oss i underläge i natt. Att Myrtass sov mitt ibland oss, det var det värsta.” Den gamle mannen tittade finurligt på Disa och blinkade med ena ögat. Visste han? ”Jag har länge misstänkt att vi har att göra med en trollbjörn och nu är jag säker”, fortsatte Haldar. ”Den har trots allt ännu inte gått i ide. Nu vet vi åtminstone vart björnen tagit vägen och det ger oss en fördel vi har saknat sen vi gav oss in på det här äventyret. Men innan vi fortsätter bör vi konsultera gudarna.” Gamle Haldar lutade sig mot sitt spjut och log så att de få tänder han hade kvar i sitt väderbitna anlete blev synliga. Trots den kalla vintern bar gamlingen varken mössa eller huva och hans glesa gråa hår vajade sprött för vinden. Det gråbruna skägget bredde ut sig över bröstet på honom och smälte nästan ihop med den mörka björnfäll han bar som skydd mot årstiden. Med en valkig, knotig hand klappade han på en skinnpung som hängde i hans bälte och höll sedan upp ett förmanande finger. ”Runorna kan ge oss vägledning där de mänskliga sinnena inte räcker till”, sade Haldar allvarligt. ”Runorna är gudarnas röst.” ”Men vi ser ju spåren här i snön”, påpekade Worek och gjorde en gest med högerhanden mot de tassavtryck som tydligt visade vilken väg björnen hade tagit. ”Den har ju gått rakt
igenom vårt läger medan vi sov!” ”Visst gjorde den det”, medgav Haldar och tittade åter på Disa. ”Men spåren säger inget om varför den gjorde så, eller vart den är på väg. De ger oss bara en tillfällig riktning. Ett fruset ögonblick.” ”Den kände väl lukten av mat”, fnös Worek otåligt. ”Du sätter bara massa griller i huvet på min syster, Haldar. Och kyrkan gillar inte att man brukar runorna.” Den unge mannen var bara två år äldre än Disa, men var trots sina arton år redan en erfaren jägare och krigare, vilket björnfällen runt hans axlar vittnade om. Förra vintern hade han dödat en fhulrai uppe i Skuggbergen och mörkervarelsens svarta hår prydde nu skaftet på Woreks spjut. Till skillnad från Disas mörkbruna hår var Worek rödlätt och hade redan ett begynnande skägg på sin smala haka. Trots att de var syskon var de ganska olika. Worek var lång och muskulös och hade gröna ögon, medan Disa var smärt och slank med blågrå ögon, färgade som ett stormande hav. Fast längden hade de gemensamt och även om Disa var kortare än sin storebror var hon ändå huvudet längre än Haldar. ”Kyrkan är väl svartsjuk då jag talar direkt med gudarna, utan deras inblandning”, resonerade Haldar. ”Vad björnen beträffar rörde den inte vår packning. Trots att den hade tillfälle. Och den angrep oss inte.” ”För att Disa upptäckte den så klart”, svarade Worek. ”Av spåren att döma är det en rejäl rackare och den har knappast blivit så gammal utan att vara slug.” ”Så du medger att slughet kommer med åldern?” flinade Haldar och skrattade hjärtligt. ”Då kanske du kan lyssna på vad jag har att säga då?” ”Jag har väl inte direkt något val”, muttrade Worek som mötte Disas blick och skakade på huvudet. Han hade alltid varit impulsiv och äventyrslysten och inte haft mycket till övers för magi och runristande. Disa såg sig om i gläntan där de hade slagit upp sitt nattläger. En strid fors kom uppifrån Skuggbergen på sin färd vidare ner mot Blodfloden och till höger om denna reste sig klippan upp från den berghäll som skar in bland granarna. Det hade snöat rikligt på sistone och de kunde ta sig fram hjälpligt på sina skidor med varsitt spjut som stav. ”Han måste ha legat uppe på klippan hela tiden och väntat”, sade Disa och kunde inte låta bli att känna respekt för det sluga djuret. ”När vi väl sov kunde han slinka förbi och komma undan.” Hon sade inget högt om sitt möte med björnen och de pilar hon avlägsnat, men hon såg att Haldar studerade henne.
”Han kommer knappast undan nu. I den här snön kommer vi att hitta Myrtass lätt”, konstaterade Worek. ”Jag hoppas att du har vässat spjuteggen ordentligt Disa. Den här björnen kommer att bjuda oss rejält motstånd. Det känner jag på mig.” ”Om det nu är en trollbjörn kanske vi ska låta den vara?” föreslog Disa som kände sig olustig inför att döda det magnifika djuret. ”Blev syster så rädd av att se den?” sade Worek och drog flinande sin kastyxa ur öglan i bältet. ”Om du inte vågar möta den så sätter jag den här mellan ögonen på Bamsefar.” ”Det låter du bli!” röt Disa. ”Den här björnen är min. Du lovade!” ”Jag lovade att du skulle få första försöket, syster. Men jag tänker inte se på när han sliter dig i stycken. Om du tvekar är du dödsdömd.” ”Så, så”, skrockade Haldar. ”Lugna er nu. Disa kommer att klara det här utomordentligt, men som sagt, vi ser vad gudarna säger innan vi fattar några beslut.” Gamlingen satte sig på huk och plattade till snön så att han fick en slät yta på berghällen. Sedan lossade han skinnpungen med runorna från bältet och satte den bredvid sig på marken. Haldar började gnola på en melodi och ritade samtidigt upp en liten cirkel i snön med högerhandens pekfinger. Sedan ritade han upp en större cirkel som omgärdade den mindre. När denna cirkel var klar drog han en lodrät och en vågrät linje genom cirklarna så att linjerna kom att bilda ett kors. I de fyra fält som bildades av linjerna och utrymmet mellan cirklarna ritade han de slingrande symbolerna för eld, vatten, vind och jord. Sedan började han tala: ”Fermon av skogen, Markon av spjutet, jag ber er att styra min hand. Vi förföljer inte Myrtass med ondska i sinnet. Han är en prövning för vår syster Disa på hennes väg mot att bli sköldmö av Dorlog. Ge oss ett tecken och vi skall lyda er vilja. Hur skall Disa välja?” Haldar stack handen i skinnpungen och plockade upp ett antal runor som han sedan strödde ut över marken. Tre benbitar med ristade tecken, infärgade med en blandning av blod och aska, landade nu inuti den symbol som den gamle schamanen hade tecknat i snön. I det fält som bar symbolen för vind låg nu runan Starim, ett tecken för storm eller födelse. I mittcirkeln hade de båda andra runorna landat på varandra. Den övre med runan nedåt så att man inte kunde urskilja vilket tecken den bar, men även så att den skymde den undre. ”Vad betyder det?” undrade Disa. Haldar svarade inte utan förde försiktigt, nästan tvekande, handen mot de båda runorna i cirkelns mitt. Han vände på den översta runan. Det var svärdsrunan Naidar, symbolen för krig eller prövning. Den undre runan var Burga, symbolen för hem, men även befästning eller fosterland. ”Vår undergång”, viskade Haldar och ställde sig upp på skakiga ben. Han sänkte sitt spjut
och tittade mot skogen framför dem. ”Björnen är vårt minsta bekymmer just nu…” Då hördes ett brak inifrån skogen och ljudet av något stort som kom springande emot dem. Grenar knäcktes och stammar skakade så att snö föll av dem när något väldigt och mörkt rusade ut i gläntan. Björnen stannade upp på andra sidan bäcken och reste sig upp på bakbenen med ett vrål. ”Vid gudarna”, flämtade Haldar, men Worek hade redan gripit tag om sitt spjut och måttade ett kast mot björnen. ”Nej!” skrek Disa och hävde sig fram mellan björnen och sin bror. ”Är du galen?” utbrast Worek ilsket, men sänkte spjutet. ”Den kommer att döda oss!” ”Nej, den varn…”, sade Haldar, men fullföljde inte meningen då en grov pil borrades in i hans strupe. Gamlingen slungades bakåt av anslagsenergin och blev gurglande liggande i snön med båda händerna om sin hals. ”Fhulrai!” skrek Worek och kastade sitt spjut mot den första av de storväxta och mörkhåriga krigare som nu stormade fram ur skogen, klädda i svarta rustningar och hjälmar. Spjutet träffade krigaren i bröstkorgen, men skramlade bara till mot dess harnesk och föll till marken. Krigaren hånlog med vassa gula tänder i ett gråblekt ansikte, inramat av en rund sotfärgad hjälm med hoplänkade ringar som skydd för nacken. ”Mot klippan!” kommenderade Worek och grep tag i Disa som stod som fastfrusen, chockad av attacken. Då hördes gläfsande läten inifrån skogen och stora vargliknande varelser med mörk päls rusade ut och gick till anfall mot björnen. ”Shishta?” flämtade Disa och äntligen släppte hennes förlamning. När en fhulrai med långskaftad yxa gick till attack sjönk hon ner på knä och reste sitt spjut så att det trängde in i skarven under krigarens harnesk. Kraften i fhulraiens attack drev in spjutet djupt i dess mellangärde, men ändå pressade den vidare och högg till med yxan. Disa rullade åt sidan och drog sitt svärd, högg till mot varelsens vad och sprang sedan bort mot Haldar, men konstaterade sorgset att den gamle mannen var död där han låg med tom blick riktad mot himlen. En pil skramlade till mot stenen bredvid Worek som vände sig om och kastade sin yxa mot den fhulrai som sköt. Yxan träffade den rakt i ansiktet, men den krigare som undsluppit Woreks spjut fanns fortfarande kvar och den närmade sig klippan och Worek som nu var utan vapen. Disas bror drog sin långa dolk och backade uppför klippan. Björnen krossade nattlöpare med sina väldiga ramar och bet ihjäl dem med kraftiga käkar, men de hade ett numerärt överläge. Disa tvekade, men sprang sedan tillbaka mot björnen med draget svärd. Då röt den mot henne som om den manade henne att fly. Den återstående fhulraien var redan på väg uppför klippan mot hennes bror. En av shishtorna fick syn på Disa
och halvsprang mot henne på två ben och med öppna käftar. Disa utförde de rörelser hennes bror hade lärt henne och högg av nattlöparens ena arm, gled åt sidan och högg den i ryggen. Morrande och ylande fäktade den med den återstående armen och försökte bita henne, men hon drev in svärdet i dess förvridna ansikte. ”Disa!” Hon vände sig om och fick se hur Worek var trängd uppe på klippan av fhulraien som högg mot honom med ett taggigt svärd. Hennes bror parerade med sin dolk men verkade vara sårad då han höll sin vänstra hand mot mellangärdet. Den fhulrai hon spetsat på spjutet levde fortfarande men låg på sidan på marken och hon sparkade till den över ansiktet och ryckte loss spjutet så att mörkt blod bubblade ut i snön. Med ett vrål rusade hon uppför klippan och stötte in spjutet i ryggen på fhulraien som tappade sitt svärd vilket skramlande föll ned från klippan. Fäktande med armarna försökte den förgäves få tag om sina angripare. Worek var snabb och avslutade med att skära av den halsen med sin dolk, men segnade sedan ned på knä. Disa knuffade undan mörkervarelsen som döende föll ned från klippan. Hon fattade tag om Woreks axlar och såg honom i ögonen. ”Vår mor kommer att bli stolt över dig”, sade han och log. Blod vällde fram från hans buk. ”Åh nej, Worek”, flämtade Disa och pressade en hand mot hans sår. ”Se upp!” ropade Worek och knuffade Disa åt sidan så att shishtan istället angrep honom och begravde sina huggtänder i hans ansikte. Med ett krasande ljud krossade den hans huvud och Worek blev med ens alldeles livlös. ”Nej!” Disa högg mot varelsen, men var förblindad av tårar och kände hur den bet tag om hennes arm och ruskade på den. ”Ditt odjur!” skrek hon och hävde sig fram mot nattlöparen så att de båda rullade ned från klippan och när de landade kastade hon sig åt sidan och på alla fyra trevade hon efter ett vapen i snön, vad som helst. Kroppen bultade av alla de skador fallet och striden hade åsamkat Disa. Hennes eget svärd låg kvar uppe på klippan, bredvid hennes döde bror. Nattlöparen bet tag i Disas högerben och klöste henne över ryggen men då fick hon tag i det taggiga svärd som fhulraien på klippan hade tappat. Med ett vrål snodde hon runt och högg med en kraftansträngning till med det tunga klumpiga vapnet som begravdes i shishtans huvud. Flämtande backade hon undan från den döende besten där den nu låg och sparkade i luften. ”Jag tror bestämt att det är kämpaglöd i tösen”, sade en sträv röst och en man kom gående mot Disa. Han hade långt ljusbrunt hår, såg ut att vara medelålders och bar en svart mantel över sin mörkgröna vapenrock. ”Du kommer att bli en god tillgång till mina trupper. Ja, de som jag inte hade med här vill säga. Det verkar som att jag behöver rekrytera fler vasaller, men de fyllde sin funktion. Häxan är allvarligt sårad och kommer inte undan längre. Jag har hennes
vittring nu.” ”Aldrig!” väste Disa och tog sig haltande upp till stående. Hon stödde sig mot det tunga rostbruna fhulraisvärdet. ”Åh jo då. Tro mig. Det svarta blodet sprider sig redan i din kropp”, sade mannen leende och tog ett steg närmare. ”Så allvarliga som dina skador är kommer du troligen att förvandlas innan jag har hunnit sjunga klart Anfeins speleman.” ”Jag dör hellre”, sade Disa och backade undan. ”Då ditt försök skulle roa mig ska du få chansen att fly”, sade mannen och nu när han log såg Disa hans huggtänder. ”När visan är slut kommer jag och tar dig till min tjänarinna.” Sedan började han sjunga. ”Lyssna go’ vän, en ton rinner fram.” Disa såg sig omkring. Björnen var borta och i gläntan fanns förutom dasheptin endast döda nattlöpare och fhulraier kvar. Och hennes broder och deras läromästare. Snön var missfärgad av blod och inälvor. ”Likt porlande vatten den viskar ditt namn.” Hon fick syn på spåren efter trollbjörnen och började snubbla bort från gläntan i samma riktning som björnen. Där fanns blod i dess spår. ”Kallar och lockar, till dans bjuder opp.” Nu kände Disa hur hennes blod brann. Som om inte blodförlusten var nog höll även något annat på att ske inom henne och hennes krafter mattades av. På ren viljestyrka ökade hon farten och började stapplande springa därifrån. Svärdet lämnade hon bakom sig. ”Kom låt dig lyftas till himmelens topp!” Dasheptin höjde rösten så att hon skulle höra honom. Hennes ögon var fyllda av tårar och armen och låret bultade där nattlöparen hade bitit henne. Disa stötte emot träd och grenar piskade henne. Hon pressade sig igenom ett buskage och snö föll ner från växtligheten och kylde ner hennes ansikte. Hon föll till marken och kunde inte längre urskilja orden från visan
men hon hörde ännu dasheptins röst. Gråtande släpade hon sig vidare genom den kalla snön som skoningslöst letade sig in under hennes kläder. Till slut stötte hon emot en trädstam och kom inte längre. Då vände hon sig om och pressade sig upp till sittande med ryggen mot stammen. Dasheptin kom gnolande gående emot henne, sjungande på visans sista refräng: ”Din själ är min, den är min… den är min…” Disa drog sin dolk och satte den mot sin egen hals. Hennes händer darrade och febern hade henne nu i sitt våld. ”Jag är rädd att jag inte tänker tillåta det där”, sade dasheptin och med en gest med handen lät han dolken fara iväg genom luften. ”Av… skum…” viskade Disa och sjönk ihop mot trädstammen. Mannen var nu framme och satte sig på huk framför henne. Tog tag i hennes haka och lyfte hennes huvud så att hon mötte hans blick. ”Jag tror rentav att jag ska göra en dashepti av d…” Hans ord avbröts tvärt när en gren snoddes runt hans hals och han sprattlande lyftes upp i luften. En annan gren spetsade hans bröstkorg så att en kaskad av blod for ut bakom honom och dasheptin slungades iväg, bort över den frusna marken. Disa föll åt sidan och blev liggande på rygg. Tittade upp mot trädet bakom henne som underligt nog skimrade till och ändrade skepnad. Nu stod där istället en gammal trött gumma med en vit lock i sitt mörkgrå hår, blodiga händer
och blodstänk i
ansiktet. ”Jag kan kanske fortfarande rädda ditt liv och för evigt fördöma dig mitt barn, eller så kan jag döda dig här och nu”, sade gumman med en suck. ”Jag bär skuld till dig och lovar att göra mitt yttersta. Valet är ditt, men fatta ditt beslut nu då tiden är knapp.” Disa försökte prata, men fick bara fram rosslande och pipande läten. Istället satte Disa ned handen i snön och började rita en symbol. En uråldrig runa, skänkt av gudarna för länge sedan och med stor kraft och innebörd. Den blixtformade runan Starim. Storm och födelse. Disas blick grumlades och hennes medvetande började mattas av. Framför henne såg kvinnan ut att förvandlas till en väldig björn med ett vitt stråk över huvudet. Björnen bet till över hennes axel men Disa var för svag för att skrika. Mörkret föll över henne.