Tiden får avgöra

Västerländsk arkitekturtradition har haft beständighet som ideal, medan österländsk tradition framhållit det tillfälliga och det föränderliga som en kvalitet. Men nu sker en förändring.

TEXT: CAROLINE DAHL

Det är många teoretiker som genom tiderna försökt sätta ord på hur tid och rum samspelar. Geografen Torsten Hägerstrand, till exempel, är upphovsperson till teorin kring tidsgeografier som kom att bli världskänd under 1970-talet. Kanske stadsplaneraren och arkitekten Kevin Lynch inspirerades av den när han 1972 skrev sin kanske mest förbisedda bok What time is this place? Där utvecklar Lynch sina tankar kring behovet av en ökad medvetenhet om nuet – där vi är – och enligt honom måste leva efter. Men boken fångar också nödvändigheten och, enligt Lynch, längtan efter att förändras. Lynch menar att stadsplaneringens huvudsakliga uppgift är att förvalta sådana förändringar.

Ännu en tänkare kring olika aspekter av tid är arkitekten Bernard Tschumi som i ett förord till den franske filosofen Paul Virilios bok A Landscape of Events skriver att tid snarare än rum styr vår uppfattningsförmåga. Nicolas Bourriaud, fransk konstkritiker, har sagt att vår samtids största estetiska fenomen är hur tid och rum interagerar och där tid är en av rummets koordinater. Så det finns många trådar att dra i när man ska ringa in tidens betydelse för rumslig förståelse och gestaltning.

Landskapsforskarna Sonja Duempelmann och Susan Herrington har samlat ihop landskapsspecifika trådar i en artikel med titeln Plotting Time in Landscape Architecture. I artikeln pekar författarna på att tid kan vara både objektiv och subjektiv, där den objektiva tiden ofta förknippas med naturens geologiska eller meteorologiska processer. Den subjektiva tidsuppfattningen influeras å andra sidan snarare av kulturella, sociala eller politiska perspektiv som påverkar hur vi upplever tid. I en antropocentrisk tidsålder kan man dock reflektera över hur stor skillnaden är mellan objektiv och subjektiv tid om man tar hänsyn till den påverkan människan har på de ”objektiva” geologiska eller klimatologiska processerna.

Andra premisser som författarna pekar på är att tidsförståelse kan vara antingen linjär eller cirkulär. Årstidernas cykler upprepas exempelvis ständigt, medan ett projekt snarare genomförs i en linjär process. Tid kan vara mätbar i uppdelade enheter, som en sekund, eller uppfattas som ett kontinuum där händelser läggs till händelser i ett sammanhängande skeende. Författarna menar att en av de egenskaper som skiljer landskapsarkitektens arbete från andra designers är den samtidiga användningen av just linjära och cykliska tidsuppfattningar.

Att genom illustrationer – det vi också kallar för representationer – visa hur miljöer förändras över tid är väsentliga arbetsverktyg inom de miljögestaltande disciplinerna. Om vi blickar tillbaka i historien hittar vi redan under 1700-talet Humphry Reptons användning av före- och efterbilder. Tekniken att lägga två bilder sida vid sida av varandra som visar miljön före och efter förändringen blev mycket framgångsrik för Repton och kom snart att kopieras av många andra.

Illustrationstekniken är fortfarande idag i princip en slags standard för att beskriva en förändring. De ”delade” bilderna antyder att tiden är linjär och ändlig. Men det riktigt intressanta är att före- och efterbilderna faktiskt döljer själva processen och det arbete som ingår i transformationen. Rumslig förändring riskerar att framstå som en ”quick fix”, vilket faktiskt kan göra projektet en björntjänst genom att dölja förändringsprocessens faktiska komplexitet.

»Författarna menar att en av de egenskaper som skiljer landskapsarkitektens arbete från andra designers är den samtidiga användningen av just linjära och cykliska tidsuppfattningar.

»För att skapa dessa tidscollage krävdes enligt Lynch ett medvetet estetiskt omdöme där tid fungerar som en designprincip.

Flyttar vi oss framåt ett antal hundra år till 1960- och 1970-talen finner vi två diametralt olika förhållningssätt till hur tid kommer till uttryck i landskapsarkitekturen. Bakgrunden till uppkomsten av båda förhållningssätten står att finna i tekniska framsteg, framför allt den begynnande datoriseringen av information och hur detta påverkade förståelsen för relationen mellan tid och rum. Landskapsarkitekten Ian McHargs arbete med systematisk kartläggning av markområdens förutsättningar illustrerade genom ritningar i olika lager tog intryck av en naturvetenskaplig syn på linjär tid. Landskapsarkitektens roll är att vara den expert som på avstånd kartlägger förutbestämda faktorer.

Samtidigt utvecklade Lawrence Halprin sitt förhållningssätt genom så kallade eco-scores. I Halprins förhållningssätt finns inte en förutbestämd systematik utan gestaltningsprocessen inkluderas också i själva designarbetet. Halprin hämtade sin inspiration från design och humaniora och erbjöd en utforskande process där landskapsarkitekten är en aktiv part tillsammans med andra deltagare. Synen på processen, och därmed tiden, var följsam och cirkulär.

I efterhand kan man konstatera att McHargs angreppssätt blev betydligt mer framgångsrikt, inte minst genom utvecklingen av geografiska informationssystem (GIS). Men frågan är om det inte är dags att återupptäcka Halprins processkunskaper i den tid av samhällsomställning som vi nu befinner oss i, där få faktorer är förutsägbara och absoluta.

Kevin Lynch verkade delvis parallellt med McHarg och Halprin. Som tidigare nämnts intresserade sig Lynch både för nuet och uppgiften att stötta förändringsprocesser i stadsbyggandet. Lynch lyfter fram möjligheterna med vad han kallar för tidscollage. Hur dessa konkret tedde sig är inte helt klart, men syftet med dem var att väva samman fragment av olika tidsdjup. I detta vävande kunde äldre element lyftas fram eller försvinna, men även nya funktioner tillkomma. Själva poängen var att åskådliggöra samexistensen mellan olika tidsuppfattningar. För att skapa dessa tidscollage krävdes enligt Lynch ett medvetet estetiskt omdöme där tid fungerar som en designprincip.

Inspirationen till Lynchs tidscollage kom också från Charles Eliot, landskapsarkitekt, som under 1800-talet utvecklade tekniker för att illustrera landskapsförändring genom ritningar i lager på lager som beskriver landskapsförhållanden vid olika tidpunkter. Detta har påverkat vår landskapsförståelse: vi betraktar landskap som ett collage eller en palimpsest. Denna landskapsförståelse är fortfarande vanlig, bland annat vid transformation av postindustriella landskap. Forskaren Rebecca Krinke pekar på fördelen av att använda sig av collage som metafor vid förändring eftersom det inbjuder till att historien inte ses som ett linjärt fenomen utan som olika lager mellan en tidigare händelse (historia) och den nuvarande återkallelsen av den (minnet). Dessa tekniker skapar en möjlighet – eller nästan en nödvändighet – att skapa ett narrativ där förändringen beskrivs som en sekvens.

Inom de miljögestaltande disciplinerna betraktas tid ibland som kulturellt bestämt. Enligt arkitekturteoretikern Mark Taylor har västerländska arkitektoniska traditioner länge förespråkat beständighet som ideal, medan österländsk tradition har varit mer benägen att värdesätta det tillfälliga och det föränderliga som kvalitetsaspekter inom arkitekturen. Taylor spårar dock en förändring i västerländskt tänkande där det temporära och flexibla börjar värderas högre än beständighet och tidlöshet. Vad som föranleder ett sådant skifte kan man gott reflektera över. Kanske spelar de pågående samhällsförändringarna in?

Dagens samhälle präglas av en känsla av skyndsamhet, inte minst för att möta framtida klimatförändringar. Det är bråttom. Vi har kort om tid. Tid har under klimathot blivit något ändligt. Tanken på att det ska gå att fixa hållbarhetsutmaningar och klimatförändringarna inom en given tidsrymd är dock i botten problematisk eftersom det underbygger förlegade modernistiska tankemodeller om utopiska samhällsbyggen utifrån givna premisser. Sådana synsätt anknyter också till övertron på evidens och det som ibland kallas för front-loading, ett begrepp som beskriver ageranden som kräver att vi måste veta ”allt” innan vi kan agera – och om åtgärden ändå misslyckas så är det för att bevisunderlaget varit för svagt.

Översätter vi resonemanget till ett tidssammanhang skulle det innebära ett resonemang som bygger på att om klimatåtgärden misslyckas så har tiden varit för knapp. Och med detta växer känslan av att det är bråttom och att vi måste göra ”mer”, ”rätt” och ”snabbare”. I en tid präglad av hast är beständighet och tidlöshet inga gångbara ideal.

En alternativ ingång till behovet av att agera nu och att sträva efter det beständiga är att utveckla instrument för ökad flexibilitet. De holländska stadsplanerarna Tom Bergevoet och Maarten van Tuijl menar att förändring inte är resultatet av avgränsade fristående händelser utan snarare ska ses som en sammanhängande process där olika delar befinner sig i ett slags ständigt övergångsskeende.

I boken The Flexible City: Sustainable Solutions for a Europe in Transition (recenserad i STAD nr 13) hävdar författarna ett aktivt förhållningssätt till tid där en hållbar stad är en flexibel stad och dess beståndsdelar ska vara lätta att återanvända och anpassa till invånarnas förändrade krav över tid. Dessutom betonar de båda vikten av en samtidighet kring att arbeta med små stegvisa åtgärder och holistiska förändringar där enskilda projekt ses som delar av en kontinuerlig utvecklingsprocess. Författarna identifierar fyra villkor: ekonomi, juridik, rumslighet och organisation, som påverkar i vilken grad flexibilitet kan verka i fråga om funktion, tid och plats. Vid en test av denna tankemodell på en fallstudie i Göteborg inom forskningsprojektet Plan Redux framkom väldigt intressanta resultat i en jämförelse mellan tillfälliga åtgärder av olika tidsdjup och permanenta åtgärder i ett transformationsprojekt. Jämförelsen visade att vid kortvariga, temporära aktiviteter är flexibilitet i alla sammanhang – det vill säga ekonomi, juridik, rumslighet och organisation – av stor nytta. Detta främst för att kunna agera smidigt och skapa möjligheter i förhållande till snabbt skiftande premisser. För medellånga tidsdjup ansågs ekonomisk flexibilitet vara viktig och till viss del också juridisk och organisatorisk. Däremot var flexibilitet för rumsliga förhållanden – var aktiviteten äger rum – inte en fördel. För permanenta aktiviteter ansågs flexibilitet vara en tillgång för tre villkor, förutom för organisatoriska aspekter där långsiktighet i förvaltningsåtaganden trumfar behovet av flexibilitet.

»Tid har under klimathot blivit något ändligt.

Resultatet är ytterst preliminärt men visar trots det hur tid kan vara en konkret designparameter i stadsbyggandet. Hur tid ska kommuniceras är en spännande utvecklingsfråga som bör uppmärksammas på nytt inom landskapsarkitekturen och de miljögestaltande disciplinerna. Inspiration finns att hämta från tidigare århundraden. På samma sätt som teknikutvecklingen gav upphov till nya tankemodeller och visualiseringstekniker under andra halvan av 1900-talet bör vår samtids teknikutveckling tillåtas göra detsamma. Tiden får utvisa vilka dessa blir.