Tre Byggmästare i Förra Sekelskiftets Stockholm Av Andreas Pemer

Tre Byggmästare i Förra Sekelskiftets Stockholm

Andreas Pemer

Vi går genom staden. Vi passerar hus och kvarter. I hundra år har människor gått här och passerat dessa portar, rundat hörn, polerat stenar och gatubeläggning med sina skor. Ovanför, i den begränsade vy som bildas av husen, ser vi himlen. Vi kommer ut på ett torg och vyn öppnar upp.

Stockholm har många rum och platser som karaktäriserar staden: Skeppsbron och Gamla stans front mot vattnet; Blasieholmen och Birger Jarlsgatans sträckning. Det kan vara platser vi passerat ett otal gånger, tills de nästan blivit osynliga för oss. Vi snuddar vid en fasad på väg mot något av vardagens alla möten, utan en tanke på vem som byggde huset, eller vem som planerade gatans dragning som gör att vi får vika av, runda hörnet och möta motvinden vid Nybroplan.

Den här texten handlar om tre byggmästare, vilka alla var ledamöter i Murmästare Embetet, och det avtryck de har lämnat i staden, och specifikt kring Strömmen, Nybroplan och Birger Jarlsgatan.

En människas avtryck kan vara flyktigt, men många av våra tre byggmästares hus står kvar, även om de har blivit omvandlade genom åren. Till och med hus, byggda i sten, tunga och stilla förändras genom åren. Staden rör sig ständigt.

Vissa hus bär plaketter eller skyltar där något av deras historia beskrivs. Ofta nämns arkitekten men mer sällan byggmästaren, eller arbetarna som reste byggnaderna.

Namnen lever kvar. Tre av sekelskiftets stora byggmästare var Andreas Gustaf Sällström, Oscar Herrström och Johan Sjöqvist. De var alla drivande i stadens utveckling och reste några av Stockholms mest iögonfallande och färgstarka hus – byggnadsverk vilka länge har definierat staden.

Det här är berättelsen om våra tre byggmästare och en vandring genom den stad de skapade.

Andreas Gustaf Sällström – Den kungliga Operans byggmästare

Mästare nr 163 A.G. Sällström föddes i Stockholms den 31 december 1830 som ett utomäktenskapligt barn. Modern Anna Lovisa Sällström arbetade som piga åt olika familjer i staden. Efter löfte om äktenskap lämnar fadern, kavaljerskusken Anders Jurell, Anna Lovisa ensam och hon föder Andreas Gustaf. Fadern tar inget ansvar, men Anna Lovisa finner sig inte i detta utan stämmer Anders Jurell. Han förnekar först allt, men efter det att Anna Lovisa presenterat ett antal vittnen som styrker hennes sak erkänner han faderskap och betalar inlösen för Andreas Gustaf på Allmänna barnhuset. Anders Jurell och Anna Lovisa Sällström döms till böter för ”oloflig beblandelse”.

Anders Jurell dör redan 1836, endast 37 år gammal av en förkylning, och Andreas Gustaf växer upp utan far. Han bodde tillsammans med sin mor på bland annat Timmermansgatan 9 och Götagatan 15. Han gick på W.U.S. Normalskola på Södermalm med adress Björngårdsgatan 10 under åren 1836–1840. Han var därefter elev vid Akademin för de fria konsterna år 1840–1842 och sedan vid Kungliga Teknologiska Institutet 1842–1844. Han gick i lära hos byggmästare Alexander Grandinson från den 21 april 1845 och avlade godkänt gesällprov 1848. Under sin tid hos byggmästare Grandinson arbetade Sällström som lärling, gesäll, verkgesäll, verkmästare, bokhållare och ritare.

Åren 1846 till 1850 arbetade han med reparationsarbeten på Stockholms slott, Haga, Rosendahl och Kina slott, vid Bellevue, allmänna Barnhuset, kakelugnsfabrik vid Skinnarviken, och ombyggnad av Rådhusets yttertrappa m.m…

A.G. Sällström erhöll rättighet att utöva mur- och byggmästaryrket 1870. Han erhöll burskap som Mur- och Byggmästare 1873 och blev medlem i Murmästarembetet 1878 där han valdes till styrelseledamot 1892, vice ordförande 1902 för att till sist efterträda Johan Ahlström som ordförande 1905.

A.G Sällström har med egna ord beskrivit sin tid som lärling vid byggena på Riddarholmen. Han berättar också om sitt första möte med Byggmästaren Grandinson. Redan som barn drömde Sällström om muraryrket. Hans mor hade en mjölkaffär och många av kunderna var murargesäller. Sällström skriver: ”För dem visade jag mina ritningar och ett timmerhus, som jag gjort, och de rådde mig att gå upp till murmästare Grandinson och anhålla om att bli

upptagen i yrket. Han bodde på Skeppargatan 20–22. Jag gick dit. Mästaren satt vid sitt skrivbord, en vacker och reslig karl, han granskade mig och fällde domen: ’Du är alldeles för liten, du måste stå på tillväxt’ Jag fick gå hem med gråten i halsen.” Sällström var enligt egen utsago 11 år gammal vid sitt första möte med den store Grandinson. Sällström berättar vidare att han blev tröstad av en av murargesällerna och anmodad att nästa morgon gå till arbetsplatsen vid Kungshuset på Riddarholmen. Den unge Sällström var på plats halv 6 nästa morgon och klättrade genast upp i byggnadsställningarna. När Grandinson kommer till platsen och ser pojken uppe i ställningarna frågar han basen vem det är. Sällström kallas ned till marken och när byggmästaren får höra att han gått akademien för de fria konsterna och på teknologiska institutet uppmanar han basen Fredrik Andersson att ”Tag hand om pojken och gör honom till en duktig murare.”

Hos murargesällerna på Riddarholmen fick han lära sig hantverket från grunden, från tillverkning av murbruk till handhavande av skrapa och kvast. Allt skedde under vissa ceremonier. Innan Sällström fick använda mursleven första gången blev han buren till krogen Silverskåpet där han fick bjuda arbetslaget på en sup. Denna ceremoni upprepades varje gång Sällström avancerade i läroplanen.

När Sällström var femton år gammal blev han uppkallad till ämbetet. Den 25 juli 1845 skrevs han in som lärling hos byggmästare Grandinson på fem år. Den sommaren arbetade han med reparationer vid slottet. Men snart kom vintern och den var svår för murarna då arbetet stod stilla på grund av kylan.

Sällström berättar: ”Dessa kalla vintrar voro för många av arbetarna i vårt yrke förskräckliga, i synnerhet för dem som hade hustru och barn. En del kunde få arbete på verkstäder som skräddare, skomakare el. dyl., andra läto värva sig till gardet, många skaffade sig husrum och föda genom att ställa till slagsmål, så att de kommo in på fängelset, andra lade sig sjuka för att bli intagna på sjukhus. Dalkarlar, västgötar, värmlänningar och skåningar reste hem – de hade vanligen en sparad slant. Jag var hos min mor, som nu bodde vid Packartorget (nuvarande Norrmalmstorg). Där var en smed, som hade en mot torget öppen smedja och brukade sko hästar ute på själva torget. Jag plockade där upp en del hästskosöm, som jag sålde i lumpboden och sålunda förtjänade en slant.”

Sommaren 1846 fortsatte arbetet vid slottet. Den kommande vintern skulle Sällström slippa plocka hästskosöm vid Packartorget då han fick anställning på Grandinsons kontor. Där arbetade han med ritning och uppförande av kostnadsförslag vid byggen m.m.

Sällström berättar om Grandinson. ”Han var som en far för mig och undervisade mig i allt, som till yrket hörer. Stenarbeten, eldstäder och valvmurningar voro mina älsklingsarbeten, men även putsning, listdragning, utputsning av vinklar och språng – sådant gjordes med små fina linjaler och putsbräder – samt lagning av gips- och tegelornament var för mig ett nöjsamt arbete.”

År 1852 blev A.G. Sällström intagen i gesällskapet och hade som ungbroder 2 riksdaler i årlig lön. Efter tio år hos Grandinson tog Sällström anställning hos byggmästare J. Andersson.

Pojken som en gång samlade hästskosöm på Packartorget skulle bli en av Stockholms mest välkända byggmästare med många kända byggnadsverk bakom sig. När den mogne A.G. Sällström samtalar med Dagens Nyheter den 29 september 1904 är det den kungliga Operans byggmästare som blir intervjuad. Tidningen kallar honom ”den gamle byggmästaren – kanske den bäste kännaren af vår tids gamla hus.” Samtalet ger en inblick i hur tidens arbete med ombyggnationer av hus gick till.

Dagens Nyheter möter A.G. Sällström på gården till Drottninggatan 32, som just fått en ny våning medan bottenvåningen är utrensad. Huset står uppstyltat på järn- och träbalkar och tidningen frågar honom hur det kan hålla ihop. ”Ingen fara”, svarar Sällström. ”De här gamla husen blir tvärtom mycket stadigare sedan de genomgått en sådan här föryngringsprocess –och jag har hållit på med dylika arbeten i trettio år nu, så att jag bör känna till saken.”

Sällström pekar på en arbetare som skottar bort grus vid ena gårdsflygelns hörn och berättar: ”Här kan ni se hur de byggde för hundra år sedan. Här finns helt simpelt icke ett spår av grund. Och där någon grundläggning verkställts, har man nöjt sig med vanliga kullerstenar. Nu lägger vi under huset en stadig cementgrund och passa samtidigt på att gräfva ut rymliga källare under huset.

Om det tål alla dessa påkänningar? Ja, egentligen är det ju bara yttermurarna som blir kvar. Innermurarna äro nya, trappor och trapptorn lika så.

Om de byggde så ovanligt solidt förr i världen? På sätt och vis, på sätt och vis icke. Se här till exempel – en bakugn under en trappa! Hvad säger ni om det?”

Reportern från Dagens Nyheter vet inte vad han ska svara. Sällström fortsätter att berätta att han en gång lyfte ett helt hus på Bryggargatan med domkrafter och hur han för tjugo år sedan blev inkallad för att rädda huset på Skeppsbron 16, ’Hôtel Frankfurt’, som lutade betänkligt. ”Först jag fick hand om husskrället, var jag verkligen orolig. Snart fick jag dock klart för mig hur otroligt mycket seghet det fanns kvar i huset. Visserligen lönar det sig föga att mura ihop en spricka – den öppnar sig genast – men nog står det huset i hundra år till.”

De samtalar om södra slottsflygeln på Skeppsbron, som är i dåligt skick. ”Ja, jag har också varit inkallad för att råda bot för den. Men det är ingenting att göra. Lyfta upp hela flygeln var ej värdt att försöka – den hvilar på pålgrund – och någon risk för att den skulle ramla finns ej. Visst är det sant att sprickorna i yttermuren ideligen öppna sig igen, fast man söker mura igen dem och binda dem samman med järnförband år efter år. Men detta beror ej alls på att flygelns östra del fortfarande håller på att sjunka, utan på att den intensiva trafiken å en plats som Slottsbacken bringar marken och byggnaderna i en evig vibration, som frestar på murbruket. Det är likadant med alla hus i nedre Klara. Hvad slottsflygeln beträffar, sätter den sig kanske en millimeter om året – och med tiden blir det ingen sättning alls. Grunden hårdnar, vattnet pressas och sugs ut – och slottsgrunden blir nog slutligen lika fast och säker som de flesta byggnadsplatser här i Stockholm.”

Samtalet belyser A.G Sällströms roll i sekelskiftets Stockholm där han ofta blev anlitad som besiktnings- och värderingsman åt både Stockholms stad och privata personer.

Förtroendeuppdrag

Efter Johan Ahlströms bortgång blev A.G. Sällström vald att efterträda honom som ordförande för Murmästerembetet den 3 mars 1905. Han fortsatte det arbete Johan Ahlström inlett med att upprätta ett arkiv. Efter att embetet åter fått ett stamhus 1906 samlade han material till arkivet och en historik över embetet. Han samarbetade med Johan Ahlströms dotter Anna Ahlström med att upprätta register och binda in det material som fanns.

Bevarade brev i Murmästarnas arkiv visar att A.G. Sällström arbetade med att samla in material och information om ledamöternas byggnadsprojekt. Sällström kontaktade bland annat Johan Sjöqvist och Oscar Herrström. I Murmästarnas arkiv finns deras korrespondens bevarad. Både Sjöqvist och Herrström svarar med korta biografier och listor på uppförda byggnader. A.G. Sällström samlade biografianteckningar över murmästarembetets ledamöter i anteckningsböcker som finns bevarade i Murmästarnas arkiv.

Liksom många andra byggmästare var A.G. Sällströms engagemang omfattande. Det var i stadens föreningar, sammanslutningar, klubbar och ordnar som informella och formella beslut fattades. A.G. Sällström blev riddare av Vasa orden 1886. Ledamot i Etthundrade män 1887. Medlem i styrelsen för Stockholms Sjukhem 1889–1914. Kyrkoråd i Finska församlingen 1889. Ledamot i allmänna Konst och Industriutställningen 1897. Kyrkoråd i Klara församling 1898–1906. Styrelsemedlem i Tysta Skolan 1903–1913. Stadsfullmäktige 1898–1904. Hedersledamot i Byggmästarföreningen 1915. Tionde graden Frimurarorden. Ledamot Par Bricole och W6.

Men där Sällström lämnade störst avtryck var som en av det sena 1800-talets och sekelskiftets storbyggmästare.

Kända byggnader uppförda av A.G. Sällström

1869–1870 – Ombyggnad av Hantverksföreningens hus, Brunkebergstorg 15 1870–1874 – Svea Artilleriregementets kasern 1871–1874 – Skandinaviska Kreditaktiebolagets hus, Storkyrkobrinken 7 1871–1874 – Kung Oscar I minne, Björngårdsgatan 23 1875–1876 – Regeringsgatan 64 1877 – Hamngatan 14, om- och tillbyggnad 1878–1880 – Torpedmagasinet på Skeppsholmen 1879 – Ombyggnad av Drottninggatan 26, Drottninggatan 63, Nikolai Församlings Folkskola, Svartmangatan 22, Edelstamska huset södra Blasieholmshamnen 2 ”till en stor del nybyggt och den gamla delen påbyggt och omändrad.” 1881–1884 – Allmänna Barnhuset, Norrtullsgatan 14 1875 – Luntmakargatan 97–99, Apelträdet 10–11 1885 – Sveavägen 90–92, Apelträdet 5, 6

1886 – Markvardsgatan 16, Apelträdet 3 1887–1888 – Industri Kredit Aktiebolagets hus, Övre Munkbron 7 1889 – Scheelegatan 26, Pagen 5 1889 – Luntmakargatan 101 (104?), Apelträdet 8 1893–1895 – Ombyggnad av Hotell Rydberg, Gustaf Adolf torg 14 1893–1895 – Arsenalsgatan 8, Jakob mindre 1893–1895 – Jakobsgatan 6, Jakob mindre 1894–1895 – Restaurering och påbyggnad av försäkringsbolaget Thules hus, Kungsträdgårdsgatan 2, Blasieholmen 2 1891–1897 – River den gamla Operan och uppför den nya Operan vid Gustaf Adolfs torg 1897 – Katolska församlingens hus, Regeringsgatan 76

Dessutom utförde han mängder av reparations- och påbyggnadsarbeten i staden. Bland annat: Gymnastikhuset på Skeppsholmen, reparationer och förändringar på ett flertal hus vid Regeringsgatan (nr 1, 3, 4, 5, 6, 7, 9, 13, och 36) och Drottninggatan, Storkyrkobrinken, Stora Nygatan, Räntmästarhuset vid Slussplan, Nikolais församlings kyrka (1902 och 1913), flertal hus vid Skeppsbron, Hantverkargatan 4, m.m. Han uppförde flera villor bland annat vid Skurusundet, i Saltsjöbaden och Baron Langenskiölds villa i Djursholm.

A.G Sällström avled den 26 april 1917.

Andreas Gustaf Sällström gifte sig med Amanda Charlotta Strandberg. Tillsammans fick de flera barn. Här sitter A.G. med dotter Berhta och barnbarnet Sigurd Lind på trappan till familjens sommarvistelse vid Stocksundstorp. Foto: Solna stads bildarkiv.

Per Johan Sjöqvist – Birger Jarlsgatans förnyare

Mästare nr 170 Johan Sjöqvist föddes i Sunne Värmland den 17 november 1852. Han gick på Sunne Folkhögskola åren 1863–65, därefter flyttade han till Stockholm och gick på Slöjdskolan åren 1871–74. Johan Sjöqvist var anställd som ritare hos arkitektbröderna Axel och Hjalmar Kumlien åren 1874–78. Han var anställd som verkmästare hos byggmästare A.G. Söderlund under åren 1878–1880 och arbetade vid uppförandet av Franska Reformerta Kyrkan, Humlegårdsgatan 13, 15, samt vid byggena av husen Mäster Samuelsgatan 41 och Floragatan 7. Den 28 januari 1887 erhöll han burskap som Mur- och Byggmästare i Stockholm. Johan Sjöqvist blev antagen som ledamot i Murmästareämbetet den 14 december 1888 och styrelseledamot 1891–1915, hedersledamot 17 november 1922. År 1892 blev Johan Sjöqvist godkänd av Byggnadsnämnden.

Johan Sjöqvist var aktiv på Östermalm och drivande i stadsdelens utveckling. Han bodde på Strandvägen 1 och hade sitt kontor i Birger Jarlspassagen. Han var under åren medlem i stadsdelens taxeringsnämnd, i Östermalms kommunalförening, återkommande kandidat för Liberalerna i Östermalms valkrets för stadsfullmäktigevalen, suppleant i Östermalms uppskattningsnämnd, ledamot i Hedvig Eleonora församlings kyrkoråd 1904–1913 samt kyrkovärd i församlingen 1905–1913.

Men hans inverkan sträckte sig även utanför Östermalms gränser. År 1889 blev han ledamot i Byggmästarföreningen, senare ledamot i styrelsen från 1895 och föreningens vice ordförande år 1896. År 1905 blev han ledamot i Stockholms byggmästares olycksfallsförsäkringskassa, och i Kyrkofullmäktige.

Johan Sjöqvist var också medlem i Fastighetsägarföreningen. Som ledamot i styrelsen och senare ordförande (1900) deltog Johan Sjöqvist i mängder av diskussioner rörande Stockholms utveckling och framtid. År 1902 disku-

terar föreningen bland annat rådhusfrågan. Den 19 oktober 1902 refererar Dagens Nyheter Sjöqvist inlägg i debatten under föreningens sammanträde: ”Byggmästare J. Sjöqvist höll före att Eldkvarnstomten i hvarje fall borde af staden förvärfvas, för att staden i sin hand skulle ha entréen till en stor stadsdel. Köpet borde ske ju förr dess hellre, ty i annat fall kunde tomten lätt bli föremål för spekulation och fördyras. Om rådhuset borde förläggas hit vore en annan fråga, men blef detta beslutadt, såsom vore att vänta, borde byggnaden i alla händelser få sin plats in på Eiraplanen och med en 60 fot bred gata skiljas från Karolinska institutet, hvarigenom man finge en större plan framför rådhuset. Den bästa platsen för detta vore emellertid, enligt talarens åsikt, tomterna för Brunkebergs hotell och bakom liggande kvarter. Kungsholmen är nu en relativt central stadsdel, men skall säkert utveckla sig allt mer och mer till ett industriens uteslutande säte, medan Stockholm för öfrigt växer ut åt öster och norr. När rådhusfrågan voro löst, återstode kommunalhusfrågan, och i detta sammanhang fäste talaren uppmärksamheten på tomterna i Kungsträdgården mot Norrlandsgatan.” (DN 19021019)

Johan Sjöqvist hade bestämda åsikter om stadens utformning. Själv hade han några år innan sammanträdet 1902 köpt hörntomten Nybrogatan–Birger Jarlsgatan och där uppfört ett av husen som nu bildar entré till Birger Jarlsgatan. Han lämnade in upprepade petitioner till överståthållarämbetet med förslag på omdaningar av området i direkt anslutning till hans bygge (ofta radikala rivningar). Som styrelseledamot i Renhållningsbolaget AB Sleipner, vilket konstituerades på Hamburger börs den 29 januari 1900, var han med och drev renhållningen av över 1 000 egendomar på Östermalm. Bolaget kom att ha 145 anställda fördelade på 22 arbetslag vilka dagligen underhöll stadsdelens gator och torg.

Johan Sjöqvist gjorde upprepade resor till Paris och Berlin. Notiser i tidningarna om anmälda på olika hotell i städerna visar att vår byggmästare var i Paris 1885 och 1889 tillsammans med sin fru, men också i Berlin våren 1898, september 1899 och år 1905. Passande nog var det också Johan Sjöqvist som byggde Stockholms första passage, Birger Jarls passagen, denna kontinentala och moderna företeelse.

När paret Sjöqvist firar Silverbröllop på Strandvägen 1 anländer blommor och telegram från stadens alla hörn och kanter. Kyrkoherde Lagerström håller tal och innan middagen delas Patriotiska sällskapets medalj i guld

ut till verkmästare J. Petterson och kusken J. Johansson vilka varit i trogen tjänst hos Sjöqvist i 20 respektive 15 år. Samma kväll bjuder byggmästaren medaljörerna och sina äldsta arbetare på middag i Restaurang Riche.

När inte Johan Sjöqvist arbetade i staden tillbringade han mycket tid ute vid Vaxholm och Höganäs. Han var engagerad i Vaxholms hotells tillkomst, byggde villor och deltog i KSSS evenemang. Han skänkte också priser till Svenska segelsällskapets kappseglingar och var ordförande i Vaxholms segelsällskap. Den som ville delta i kappseglingarna på Trälhavet den 23 juli 1905 kunde anmäla sig hos Johan Sjöqvist i Birger Jarls passage. Han var själv ägare till KSSS första utlottningsbåt, kuttern Puck. År 1907 får han KSSS förtjänstmedalj. Men det var inte bara segling som lockade Sjöqvist ut i skärgården. I en annons i Dagens Nyheter tillkännager han försäljningen av två villor på Höganäs. ”Underrättelse å Byggmästare Sjöqvists kontor, 9 Birger Jarlsgatan, eller under helgdagarna å Björkudden Höganäs.” Den driftige byggmästaren tog tillvara på Stockholmsutställningens kanslihus och fraktade ut det till Tynningö. Sjöqvist köpte huset som stod vid Djurgårdsbron för 1 500 kronor och byggde sedan upp det på Tynningö år 1898.

Kända byggnader uppförda av Johan Sjöqvist

1880–1881 – Salemskapellet på Folkungagatan 14, Soldaten 6 1880–1881 – Sturegatan 56, Elgen 21 1881–1883 – Observatoriegatan 16, Nebulosan 16 1883–1884 – Sibyllegatan 22, Jungfrun 16 1883–1884 – Sibyllegatan 36, Tjädern 4. Sjöqvist bygger tvättstugan något större än vad ritningarna anger och döms böta 50 kronor för förseelse mot byggnadsstadgan våren 1884. 1884–1885 – Storgatan 14, 16, Valfisken 10–11 1884–1885 – Sturegatan 2, Sperlingensbacke 36 1886–1887 – Brännkyrkogatan 38, Kattryggen 14 Byggmästaren Olof Ås utmätta fastighet på Brännkyrkagatan 36 auktioneras ut av överståthållarämbetet i juli 1886 och Sjöqvist köper den för 35 000 kronor. 1886–1887 – Karlavägen 26, Brännaren 7.

Grosshandlare K.E. Hedbergs konkursbo auktioneras ut av överståthållarämbetet i juli 1886 och Sjöqvist köper tomten Brännaren 7 för 136 000 kronor. Tomten är saluvärderad till 165 000 kronor. I maj 1888 säljer Sjöqvist huset till friherre Cederström för 300 000 kronor och köper samtidigt Lilla Glasbruksgatan 16 av Cederström för 180 000 kronor. (Våren 1887 köper Sjöqvist tomten mellan Luttnersgatan och Oxtorgsgatan av målarmästaren O. Liljebergs dödsbo. På tomten står två hus, Malmskillnadsgatan 50 och Oxtorgsgatan 4 vilka Sjöqvist river för att resa två femvåningshus.) 1888–1889 – Sibyllegatan 16, Sjökalven 3 I oktober 1895 säljer Sjöqvist huset till hovstallmästare E. Sager för 406 000 kronor. 1892–1894 – Birger Jarlsgatan 2, 4, Skravelberget mindre 1895–1896 – Birger Jarls Passage, Birger Jarlsgatan 9 1895–1896 – Oxtorgsgatan 9 Egendomen i kvarteret Uppvaktaren 8, hörnet Oxtorgsgatan–Hötorget, rivs våren 1897. Här ska Sjöqvist bygga ett affärshus efter ritningar av Ludvig Peterson. 1902–1904 – Strandvägen 1–3 1906–1907 – Frimurarorderns flickbarnhem vid Kristineberg Invigt den 5 december 1907 i närvaro av kronprinsen-regenten och andra dignitärer. 1909–1912 – Kungliga Veterinärhögskolan vid Albano Den omfattar ca 20 byggnader. Arkitekt Ludvig Peterson. 1909–1912 – Nybyggnader för Hamburgerbryggeriet och S:t Eriks bryggerier Renovering av Petersenska huset vid Munkbron 1903. Villor i Saltsjöbaden.

Johan Sjöqvist avled den 9 augusti 1923 och jordfästes i Hedvig Eleonora kyrka den 15 augusti 1923.

Bouppteckning visade en behållning av 843 320 kronor. Till detta kom tillgångar i fastigheter för ett taxeringsvärde av 2 165 000 kronor.

Oscar Herrström – Bankpalatsens storbyggmästare

Mästare nr 172 Oscar Herrström föddes i Herslöfs socken i Skåne den 2 april 1857. På 1870-talet blev han Stockholmare och studerade på Slöjdskolan åren 1875–78. År 1878 började han arbeta som murare. År 1891 blev han godkänd av Byggnadsnämnden och vann burskap som mur- och byggmästare i Stockholm. Men redan år 1882–83 byggde han sitt första hus i staden på Sturegatan 6. År 1889 blev han medlem i Byggmästareföreningen och var revisor i föreningen åren 1895–96. Han verkade även som styrelsesuppleant och skötte underhandlingarna med murarfacket. Den 24 februari år 1892 blev han ledamot i Murmästareämbetet.

Liksom Johan Sjöqvist var Oscar Herrström politiskt engagerad i Östermalms församling.

Han blev föreslagen som Högerns kandidat för valkretsen Östermalm till stadsfullmäktigevalen 1912. Och liksom sin kollega var han ledamot i en mängd styrelser, bland annat i direktionen för Allmänna Barnhuset, medlem av direktionen för Drottninghuset, ledamot i Borgerskapets Gubbhuset, styrelseledamot för ränte och kapitalförsäkrings anstalten, ledamot i överstyrelsen för Stockholms stads Brandförsäkringskontor, i styrelsen Margaretaskolan, ledamot Samfundet E.W, styrelseledamot i Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, styrelseledamot i Överstyrelsen för Stockholms stads brandförsäkringskontor. Oscar Herrström blev riddare av Vasaorden 1906 och riddare av Nordstjärneordern 1919.

Notiserna i tidens tidningar skvallrar om Oscar Herrströms sociala engagemang. Han satt bland annat i styrelsen för aktiebolaget Hemtrefnad vilket bildades 1906 med syfte att uppföra bostäder för ”bildade självförsörjande kvinnor”. Bolaget byggde huset på Östermalmsgatan 11. Herrström undertecknar också år 1905 ett upprop för insamling till resandet av en staty över

nykterhetsrörelsens Peter Wieselgren i Humlegården.

Men Oscar Herrström var framförallt känd som en av grundarna av Mjökdroppen. ”La goutte de lait” var från början en parisisk institution, en välgörenhetsinrättning, vilken skulle råda bot på sjukdom och undernäring hos samhällets yngsta – stadens spädbarn. Utgångspunkten var att ge en sund och närande föda under barnets första levnadsår och på så sätt främja dess utveckling. Barnadödligheten var hög i den tidens Stockholm. Näring gavs till barn vars mödrar ej var i stånd att ge föda eller saknade resurser på grund av fattigdom. Det svenska initiativet togs av Oscar Herrström som efter att ha läst om ”La goutte de lait” i tidningen tog kontakt med läkaren M. Blumenthal. Det hela startar som en välgörenhetsanstalt men snart är de kommunala myndigheterna med på tåget. Den första verksamheten i Stockholm öppnades den 13 december 1901 på Nytorgsgatan 25 och det var Herrström som finansierade. Första dagen delades det ut mjölk till 10 spädbarn. Anstalten blev snart populär och utvidgades till andra stadsdelar. Mjölken blandades med vatten och mjölksocker och tappades upp på flaskor vilka hämtades dagligen av mammor eller syskon. Mjölkblandningarna var anpassade efter barnets individuella behov. En anställd föreståndarinnan besökte barnen i hemmen och var fjortonde dag skulle mödrarna inställa sig med barn för vägning och hälsokontroll. I mars 1903 bildades en förening för att trygga Mjölkdroppens fortlevnad. Herrström medverkar i styrelsen under flera år. Föreningens utvidgade verksamhet underhåller 100-tals barn år 1904. Under ett sammanträde i Hedvig Eleonoras pastorsexpedition den 27 maj 1904 beslutas att även Östermalm ska få en Mjölkdroppe.

Oscar Herrström bodde med fru Eva Herrström och familj i Saltsjöbaden. Han hade kontor på olika adresser inne i staden, bland annat Kommendörsgatan 30, Norrlandsgatan 19 och i marmorpalatset på Birger Jarlsgatan 24 (år 1900). Liksom Sjöqvist gjorde Herrström resor ner till kontinentens stora städer: Paris i maj 1900, Berlin i juni samma år. Byggmästare Oscar Herrström med fru anmäler i Dagens Nyheter att brev kan adresseras till Lagergrens Konditori & Café vid Schlossplatz 3.

Notiserna i tidningarna ger glimtar av Oscar Herrströms sociala liv. I april år 1902 håller Oscar Herrström supé i Hôtel Du Nords festvåning för inbjudna arkitekter, ingenjörer, byggmästare, affärsmän och biträden. Allt för att hylla muraren Per Andersson och timmermannen Erik Nilsson som varit

anställda i hans byggföretag i 20 års tid. De två tilldelas Patriotiska sällskapets silvermedalj och ”penningbelöning i guld” för god och trogen tjänst. Herrström skulle senare vara den som rev Hôtel Du Nord för att ge plats åt Stockholms enskilda bank.

I maj 1905 firar makarna Herrström silverbröllop. De uppvaktas av föreningen Mjölkdroppen vilken överlämnar en minnesgåva. Herrströms personal skänker blomsterbuketter liksom diakonissorna i Östermalms församlingar.

När Oscar Herrström fyller 50 år två år senare hyllar kontors- och arbetspersonalen sin chef med ett väggur i konstsmide ”afsedt att pryda byggmästare Herrströms villa vid Saltsjöbaden.” Herrström själv delar ut gratifikationer till de mest trogna medarbetare. Två av dem, som varit i tjänst hos Herrström i 25 år (antagligen de samma som vid supén i Hôtel Du Nord?), får ta emot pensionsbrev och kassabok med insatt belopp. Familjen firar hemma i villan vid Saltsjöbaden, medan Oscar Herrström och affärsvänner samlas till fest på Grand Hotel.

Vilka var de människor som arbetade tillsammans med Oscar Herrström? De är sällan nämnda i tidningsartiklar eller genomgångar av husens historia. A.L. Wiberg, själv byggmästare, var byggnadsverkmästare hos Herrström under 23 år och basade över uppförandet av Johnsonska palatset vid Stureplan. Noak A. Peterson var under 25 år anställd som kamrer hos Oscar Herrström. Från och med 1913 ägde han Levin & Petersons järnhandel på Sveavägen 64.

Kända byggnader uppförda av Oscar Herrström

1882–83 – Sturegatan 6, Sperlingsbacke 31 Oscar Herrström köper tomten Sperlingens backe 31 i juli 1882 för 70 000 kronor. 1884 – Kungsholmstorg 16, Valnöten 8 1885 – Scheelegatan 3, Valnöten 7 1886–87 – Karlbergsvägen 23 1888 – Villagatan 2, Linden 6 1889 – Norrlandsgatan 42, Vildmannen 5 1890–92 – Artillerigatan 43, Rapphönan 3 1890–92 – Jungfrugatan 38, Rapphönan 4

1890–92 – Karlavägen 29, Rådjuret 7 1890–92 – Strandvägen 39, Sergeanten 7 1890–92 – Restaurering av Tidö slott 1893 – Arbetarinstitutet, Klara norra kyrkogatan 8, Gripen 4 Stockholms arbetareinstituts byggnad överlämnas den 15 januari 1894. Fasad av sandsten och bränt tegel (rohbau). Föreläsningssal i fornnordisk stil med stora takfönster. Arkitekt Carl Möller. 1894 – Ombyggnad Mäster Samuelsgatan 14 1895 – Strandvägen 49, Bajonetten 11–9 1896 – Strandvägen 51, Bajonetten 11–9 1897 – Ångturbinfabriken i Järla 1897 – Brummerska skolan, Johannesgatan 18 Brummerska skolans nybyggnad vid Johannes kyrkogård. Fasader mot Johannesgatan och Jutas backe. Färdigt sensommaren 1897. Förutom lärosal innehåller huset bostad åt föreståndarinnan, bönesal, gymnastiksal. 1897 – Strandvägen 53 Strandvägen 51–53. Arkitekt Sam. Kjellberg. Taklagsöl firades i december 1895. Byggherre Isaak Hirsch och Oscar Herrström delar ut pengar till arbetarna. Sammanhängande fortsättning på hörnhuset Strandvägen 49, också det uppfört av Oscar Herrström med samma byggherre Isaak Hirsch. Nr 51 i huggen kalksten från Sanna, nr 53 med listverk och bottenvåning i sten från Gössäter stenhuggeri. Alla tre husgrunderna krävde omfattande pålning. Sammanlagt användes omkring 2000 pålar. (DN19090508) Delar av husen användes som hotell vid Stockholmsutställningen 1897. I mars 1897 visar Isaak Hirsch upp husen för inbjudna dignitärer, bland annat affärsmän och utställningskommissarie Thiel. Alla imponeras av husen. ”Och vilket läge sedan på dessa hus, midt för den nya Djurgårdsbron och midt för utställningen!” Skriver Sydsvenska Dagbladet den 17 mars 1897. ”Tak, tapeter och kakelugnar i de olika rummen äro värda en stunds betraktande, så eleganta äro de. Och en stor del af dessa våningar skola i sommar bebos af utställningsresande! Dessa komma icke att vantrifvas der.” 1899 – Birger Jarlsgatan 24

1899 – Skånebanken, Drottninggatan 5 1899 – Metallbolagets verkstäder i Västerås 1900 – Drottninggatan 76 (PUB Hörnhuset Kungsgatan 5? Arkitekt Fr. Liljekvist. Affärslokaler i nedre botten hyrs av firma Paul U. Bergström, bostadslägenheter i de övre våningarna.) 1900 – Mälarprovinsernas bank, Skeppsbron 8 1901 – Sundsvallsbanken, Fredsgatan 4 1901 – Ombyggnad av Diskontobanken, Regeringsgatan 1901 – Norra Smedjegatan 36 1902 – Jakobsgatan 14 1903 – Smala gränd 2, Nybrogatan 28 1904 – Norrlandsbanken, Fredsgatan 28 1904 – Restaurering Inteckningsbanken, Fredsgatan 2 1905 – Handelsbanken, Kungsträdgårdsgatan 2 1906 – Malmskillnadsgatan 23 1907 – Göteborgsbanken, Brunkebergs torg 16 Rivet idag. Vid byggandet av Göteborgsbankens nya hus vid Brunkebergs torg 16–20 störtar betongvalvet över den blivande banksalen ned. Tre arbetare anställda av Herrström befinner sig på valvets tak och faller ner och skadar sig. Timmermannen August Willhelm Björkman avlider senare på Serafimerlasarettet. Det är Skånska cementgjuteriet som utför cementarbetena vid bygget. Arkitekt Stenhammar är kontrollör. Olyckan leder till rättsligt efterspel men Herrström frias från alla ansvars- och ersättningsyrkanden. 1908 – Restaurering av Enskilda bankens avdelningskontor på Drottninggatan 48 1909 – Skaraborgsbanken, Malmtorgsgatan 6 1909 – Grand Hotel Royal på Blasieholmen 1910 – Birger Jarlsgatan 32, Trygghuset 1911 – Röntgeninstitutet 1912 – Strand hotell 1913 – Margaretaskolan 1914 – Restaurang Tattersalls nybyggnad 1914 – Stockholms Enskilda Bank

1914 – Jakobs Församlingshus Förutom diverse förändringsarbeten dessutom restaureringar av Håtunaholms och Mälsåkers slott. Generalkonsul Axel Johnsons mausoleum på Solna Kyrkogård. Liksom direktör Johan Bernströms mausoleum på Nya Kyrkogården samt flera villor i Saltsjöbaden.

Direktör John Bernströms mausoleum på Nya kyrkogården i form av ett grekiskt tempel, ritat av arkitekt G. Wickman och uppfört i 500 ton västkustgranit. Dubbeldörr i brons gjuten hos Bergmans konstgjuteri.

Oscar Herrström avled den 18 november 1923 och jordfästes i Solna kyrka. De mängder av kransar som anlände visar något av Herrströms avtryck i tidens Stockholm: direktionen Drottninghuset, AB Hemtrefnad, Stockholms stads brandförsäkringskontor, Logen nr 4 John Eriksson, E. Gottfr. Rystedt a.b., Svenska möbelfabrikerna, Stockholms Byggmästareförening, Uppsala industrifabrik, Allmänna barnbördshuset, Murmästarämbetet, firma Boström & Boström, Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten, Stockholms intecknings- och garanti a.b., A.S.E.A., Mjölkdroppen, rederiet Nordstjernan.

En vandring med 17 stationer

Vi går ut. Vi gör ett strövtåg för att ibland stanna upp och upptäcka några av stadens hus på nytt.

Vår vandring börjar våren år 2021, men vi går sida vid sida med husen som restes för hundra år sedan.

Det förflutna har satt scenen vi rör oss igenom. Gränserna för våra rörelser är satta av det förgångna. Här är stadens rum; husen, kvarteren, rutnätet, Birger Jarlsgatans dragning från vattnet till Humlegården. Vi går längs fasaderna. Vi använder 100 år gamla stadsrum. Vi rör oss i ett nu till stor del definierat av det förflutna.

Norrlandsbanken

Fredsgatan 10 Det blåser i byggnadsställningarnas presenningar på Fredsgatan och arbetare i orange västar och hjälmar tar rast i solskenet på Konstakademiens trappa. Här renoveras regeringskvarteren. Det är en vårdag år 2021 och Fredsgatans damm yr när cyklister och elsparkcyklar far förbi. Högt ovanför glider lyftkranens arm fram och tillbaka. Vi håller undan och tar skydd vid entrén till bygget. Framför oss reser sig en ståtlig ljus byggnad, sandstenen lyser i solskenet.

Det är Norrlandsbanken. Sommaren 1903 utser styrelsen i Bankaktiebolaget Stockholm – Övre Norrland Oscar Herrström som entreprenör för nybygget vid hörnet Fredsgatan och Akademigränd. Kontraktet säger att byggnaden skall vara färdig den 1 september 1904. Arkitekt är Erik Stenhammar. Skånska cementbolaget gjorde grunden. Snickerierna kom från Arboga snickerifabrik och marmorgolven från Grafvefors. Nordiska Kompaniet levererade diskar och möbler till banksalen som Svenska Dagbladet beskrev som ”mycket vacker i sin diskreta färgton, sin behagligt varma belysning och sin i mörkpolerad mahogny utförda enkla väggbeklädnad, mot hvilken diskens i glänsande mässing utförda skärm tog sig briljant ut.” (SvD 19041206)

Flaggorna vajar på taket den 31 oktober 1903 när Taklagsfesten firas. Förmän och arbetare, tillsammans nära nittio anställda, tilldelas gratifikationer av bankaktiebolaget.

Norrlandsbanken. Våren 2021. Foto: Andreas Pemer

Huset invigdes den 5 december 1904 och pressen bjöds in att granska det nya bankpalatset.

I källarvåningen byggdes det stora kassavalvet i armerad betong, med 1 000 fack. Banksalen var vid husets öppnande 1904 en av Stockholms största. Takfönster och i fonden en väggmålning av Asplund. En trappa upp rum för styrelse och revisorer samt sammanträdessal. På den tredje våningen en lägenhet med 7 rum och högts upp i tornet ”tre stycken idealiska ungkarlsdubbletter med utsikt öfver Strömmen och Mälaren.” (Vägvisare För Resande 19041216)

Skånska enskilda banken

Drottninggatan 5 Vi går vidare, in under lyftkranens stora betongfundament, förbi väktaren som står på sin post, stilla och rakryggad, framför entrén till Socialdepartementet. Byggnaden till höger är inslagen i en vit och skimrande presenning. Vinden får väven att bölja i vågor när vi följer Fredsgatan upp mot Drottninggatan. Här vid hörnet står Skånebanken, ännu ett av Herrströms bankpalats, ritat av arkitekt Gustaf Wickman. Bakom järngrindar och presenningar döljer sig den storslagna porten med figurer och virvlande växter i sandsten.

Skånes enskilda bank betalar 600 000 kronor för tomten. Grundläggningsarbetet inleds 1897 och i juli 1897 påbörjas murningen. Undergrunden i granit och källarmurarna i betong står klara sommaren 1898 då tegelmurning av nedre botten och fasadmurar i sandsten pågår. Bottenvåningens järnbalklager är inlagda och inmurningen av stommen till kassavalven nästa klar. 90 centimeter tjock betong med nät av stål. Modern byggnadsteknik med järnbalkar och valv av tegel. (Dagen 18980822)

I februari 1899 firas taklagsfest och bankens styrelse delar ut gratifikationer, en ny 5-kronorssedel, till de 74 arbetarna som är anställda vid bygget.

I september står huset på hörnet fortfarande täck av byggnadsställningar. Sydsvenska Dagbladet beskriver bygget i september 1899: ”Öfver porten och husets förhall hvälfa sig massor af frukter inrankade i löfverk, allt hugget i sandsten. Öfver hallen kommer sedermera en allegorisk grupp föreställande handel, sjöfart och industri att uppsättas.

Den rikt ornamenterade entrén till Skånes Enskilda Bank vid hörnet Drottninggatan–Fredsgatan. Tidigt 1900-tal. Foto: Frans G. Klemming. Stockholms Stadsmuseum.

Högre upp på huset ser man hufvudet af Skånes örn och ännu längre upp tronar det skånska vapnet omgifvet af Kristianstads och Malmöhus läns sköldar och deröfver reser sig tornet med dess urtafla.”

En fris med 13 huvud av skånska folktyper av bildhuggaren Christian Eriksson pryder huset. Inredningen är magnifik. Den 9 meter höga banksalen har ett tak av glas, marmor (från Wester & Nordgren) och vit stuckatur. Sydsvenska Dagbladet beskriver den i februari 1900: ”I salens längdriktning löper i en sirlig båglinie midt genom densamma en synnerligen gedigen och elegant disk av mahogny med rika messingsbeslag; innanför denna äro banktjenstemännens många prydliga pulpeter placerade, medan den öfriga och större delen af salen är afsedd för allmänheten samt likaledes försedd med flere eleganta skrivpulpeter.”

Bankvalvet är byggt i 90 centimeter tjock betong och skyddat av tunga portar i pansar. Dess tak är uppburet av marmorpelare. Ett respektingivande rum att döma av Sydsvenskans ord: ”Väldiga, med svartstrimmig marmor klädda pelare uppbära det i sex hvalf indelade taket, ofvanför hvilket den stora banksalen är belägen. Rundt om de mörka marmorväggarna äro de till ett antal af 1,100 uppgående depositionsfacken placerade, förfärdigade af glänsande nickel, och på hvardera sidan om ingången till hvalfvet finnas fyra från hvarandra isolerade skrif- och räkneskåp /…/ På dörrarna af dessa skåp äro infattade blankpolerade stålspeglar, och från dessa, från alla nickelfacken och den mörkglänsande marmorn återkastas ljuset från de elektriska lamporna, liksom en utstrålning från alla de dolda skatterna i det för öfrigt ödsliga, nästan hemskt praktfulla hvalfvet.” Husets hissar kom från Graham Brothers och sandstenen från Öfveds kloster i Skåne.

I februari 1900 flyttar Skånes enskilda bank sitt kontor till det nya bankpalatset på hörnet Fredsgatan–Drottninggatan.

Våren 2021 är den bombastiska porten med sina pelare helt täck av presenningar. Men fotografier på planket som omger bygget ger en bild av entrén. En grupp arbetare i gula hjälmar och skyddsvästar står denna morgon inbegripna i en diskussion och pekar på fotografiet av porten med dess fantastiska stenhuggerier.

Sundsvallsbanken

Fredsgatan 4

Fredsgatan våren 2021. Skånes Enskilda Bank gömd under presenningar. Foto: Andreas Pemer

Vi lämnar Drottninggatans sorl och fotsteg bakom oss och fortsätter Fredsgatan fram. Vi passerar ännu en väktare. Här på Fredsgatan möter oss ännu en portal i sandsten, mer dämpad, inte fullt så överdådig som Skånebanken. Det är entrén till Sundsvallsbanken, byggd av Oscar Herrström 1901. Arkitekt var Gustaf Wickman med vilken Herrström hade många samarbeten. Vid sekelskiftet kallades Fredsgatan för Stockholms ”Wallstreet” och det är lätt att förstå varför. Bankhusen avlöser varandra. Men idag har de fått nya funktioner.

Efter Skånebankens överdåd framstår Sundsvallsbankens jugend nästan som blygsam. Men stenhuggerierna och portalens figurer av Christian Eriksson visar på stor hantverksskicklighet.

Taklagsfesten på Sundsvallsbanken, med obligatorisk flaggning, firades i oktober 1901. Alla 92 arbetare fick var sin 5 kronorsedel.

När etnologen C.H. Tillhagen intervjuade snickaren K.O. Lindskog, född 1878, berättade han om taklagsölen i Stockholm på 1890-talet: ”Ja, taklagsfest skulle det vara. Det var få byggmästare som ville smita från dem. Visst kostade det lite, men det hade nog byggmästarn igen i form av raskare arbetstakt. Egentligen var det väl byggherrn, som skulle bestå, men i regel var det nog byggmästaren, som fick bestå fiolerna. Ibland var det traktering. Det kunde va pilsner–– Skulle det vara riktigt gentilt kunde det bli en riktig restaurangfest. Men det var inte ofta det förekom. Däremot var det mycket vanligt, att i stället för traktering ge arbetarna, närmast då timmermännen, en guldfemma. Murare fick också vanligtvis, och jag vet, att också jag och de andra byggnadssnickarna ha fått. Den där guldpengen sparade man ju i det längsta, men hur det var, så gick den åt, då det riktigt knep nån gång.

En krans sökte man också rigga upp på taket till tak-lagsfesten. Flaggor var också vanliga, och blev nog allmännare med åren. Dom var lättare att skaffa dom, än kransarna.”

Banklokalerna låg på nedre botten och första våningen, butikslokaler byggdes ut mot gatan. Våning två och tre hyrdes ut som affärslokaler och bostäder.

Kungliga Operan våren 2021. Foto: Andreas Pemer

Kungliga Operan

Vid övergångsstället i slutet av Fredsgatan öppnar Gustaf Adolfs Torg upp och det är omöjligt att inte fastna med blicken på Operans stora terrasserade huskropp. Vinden ligger över det öppna torget. Operan står fri, synlig från alla väderstreck. Upplyst av solen, eller av konstgjort neonljus. En ljusskylt presenterar operans föreställningar i rörliga bilder.

I maj 1889 påbörjas provborrningar på tomten för att undersöka grunden. Kapten Amundsson leder arbetet. Gustav den III:s gamla opera står fortfarande på platsen. Samtidigt diskuterar Teaterkonsortiets byggnadskommitté planerna för den nya operan. I juni tillkallar de kapellmästare C. Nordquist, teaterdirektör L. Josephson och författaren Frans Hedberg för ett sammanträde. De samlade herrarna vill se en större opera och bland annat utöka antalet platser i salongen till 1500.

En nämnd utses till att granska de förslagsritningar som lämnats in till byggnadskonsortiet. I mars 1890 lämnar de ett yttrande. De föreslår att huvudfasaden ska vetta mot Gustaf Adolfs Torg. Operakällaren föreslås ligga

mot Kungsträdgården och Strömmen. Planerna på en arkadgång åt Arsenalsgatan skrotas. Den 10 maj 1890 inbjuds ”hugade svenske fackmän till allmän täflan” för förslag på uppvärmning och ventilering av den nya operan.

I februari 1891 remitteras arkitekt A. Anderbergs ritningar från finansdepartementet till överintendentsämbetet där de granskas av arkitekterna Ludvig Peterson och H.T. Holmgren. Dessa två kommer med en rad anmärkningar och ritningarna återlämnas till Anderberg med uppmaningen att åtgärda dem. Anderberg arbetar på förslagsändringarna vilka bland annat berör fasaden åt Gustaf Adolfs torg. Samtidigt står klart att byggnadsarbetet kommer att överlåtas på entreprenad. Grunden är ojämn och kommer att kräva omfattande pålningsarbeten. Den nya operan beräknas stå klar 1896 och omskrivs som ”operapalatset”.

I mars 1891 besöker Kungen teaterbyggnadskonsortiets kontor för att se på de utställda modellerna.

I november 1891 stängs det gamla Operahuset för gott. Den 2 februari börjar rivningarna av huset och det är byggmästaren A.G Sällström som utför arbetet. Rivningarna pågår fram till juli 1892.

Folksamling på Gustav Adolfs torg vid tiden för rivningen av Gustav III:s operahus 1892. En ensam vägg står kvar med fönster öppna mot himlen. Foto: Stockholms Stadsmuseum

Vid rivningen av Gustav den III:s gamla opera samlar Sällström på sig olika inventarier, bland annat från salongen. N.S. Lundström skriver i Dagens Nyheter den 28 september 1949 om hur han som ung flanerade bort till ödetomterna i slutet av Sveavägen, och där i hörnet av Odengatan–Sveavägen nyfiken blickade ner i den välkända byggmästaren Sällströms upplag. ”Den som öga hade till att se med kunde där nere i den djupa gropen i den Sällströmska hörntomten skåda märkliga ting. Där låg de väldiga kolonner kullvräkta som en gång prytt fasaden till Gustav III:s klassiska operahus. Där låg också en massa andra stenfragment från den stolta Operafasaden, härligt huggna korintiska kolonnkapitäl, ädelt formade fönsterinfattningar och mycket annat.” (DN 19490928)

Många av dessa skatter förde Sällström till sitt sommarhus vid Stocksundstorp. Vid tiden för operabygget byggde han om Stocksundstorp och fick användning för operans gamla dörrinfattningar, ramstycken, pärllister och rumspanel. Långt efter det att Sällström flyttat ut bodde N.S. Lundström själv i huset och han beskriver hur det i stora salen finns målade tapeter och förgyllda dörröverstycken från fjärde radens balustrad. Fält från tredje radens balkongräcke fick bli fönsterpanel till fönstren, och de vackra målade blyfönstren, kom från Operans musikkafé.

Operabygget skulle drabbas av förseningar, och turerna börjar redan våren 1891. Bland annat var det svårt att hitta ett hem åt den gamla operans verksamhet under bygget. På grund av detta ville regeringen ge teaterbyggnadskonsortiet tillgång till den bebyggda tomten först 1892. Frågan var om en successiv byggnadsplan skulle följas, eller om allt skulle byggas på en gång. A.G Sällström fick brottas med regeringens och teaterkonsortiets ambivalenta hållning.

Sommaren 1891 ställs Anderbergs ritningar och en gipsmodell ut på Nationalmuseum. Samtidigt godkänner regeringen överståthållarämbetets förslag på uppgörelse mellan Kungen och Stockholms Stad gällande regleringen av operans nya tomt.

De första spadtagen tas i augusti 1891. Då inleds grävningen av grunden på en del av tomten. Grävningen görs av byggmästare S. Jehander och chef för hela arbetet är kapten A.O. Busch.

Våren 1892 arbetar Sällströms anställda med rivningarna av den gamla operan. En morgon i april rasar en 12 meter hög fristående stenmur vid husets

östra sida. Vinden sliter tag i muren som kraschar ner i ett moln av damm. Det arbetarlag som befinner sig vid foten av muren lyckades fly undan de fallande stenarna, men många blir skadade. Arbetarna G. A. Bergdal och H. Henriksson så illa att de fick vårdas på Serafimerlasarettet. Den förste med ett brutet ben, den andra med allvarlig skada i sidan. Dagens Nyheter reflekterar: ”En olycka har faktiskt inträffat, som under vanliga förhållanden kunnat kosta ett femtiotal arbetare lifvet, och man frågar sig med häpnad hur något dylikt kan ske med den eftersyn som bör finnas vid hvarje byggnadsföretag.” Det var inte första gången en olycka skedde under rivningen av den gamla operan.

Långsamt försvinner Gustav III:s hundraåriga opera. I juli 1892 är den jämnad med marken. ”Kalkstensmolnen som yrt der omkring sedan februari månad har nu lagt sig och man har från Norrbro fri utsigt öfver Jakobs kyrka och Kungsträdgården”, skriver Dagens Nyheter den 7 juli 1892.

Den 24 augusti 1892 utbjuds grundläggning och resning av källarmurar för den nya Operabyggnaden på entreprenad av arbetschefen. I oktober står det klart att Skånska cementbolaget ska lägga grunden för en summa av 320 000 kronor. Arbetet beräknas vara färdigt i början av januari 1894.

En måndagsmorgon i december 1892 avlider arbetaren E. A. Procheus då en äldre grundmur faller och träffar honom illa.

Arbetet med Operaterassen var prioriterat och våren 1893 börjar den resa sig vid Strömmen. Samtidigt har man problem med grundläggningen på den västra delen av tomten där botten består av dy och klippspetsar i en omöjlig blandning. I december 1893 är murarna till Operaterassen färdiga och arbetet med dess inre pågår, men ännu är inte grundläggningsarbetet för Operabyggnaden klart. Först när grunden är klar kommer en ny entreprenad för själva huset utlysas.

I januari 1894 utlyses entreprenad för den nya Operabyggnaden. Arbetschefen annonserar i Dagens Nyheter: ”Arbetet omfattar byggnadens hela stomme, nemligen allt murverk jemte putsning, alla trappor, alla jernbalkar och jernkonstruktioner med undantag af takstolarne, alla mellanbottnar och hvalf jemte golvbeläggning samt yttertaket, men icke snickeri-, målnings- och öfriga inredningsarbeten.”

Anbuden skall vara Arbetschefen till handa senast den 10 mars 1894 och hugade spekulanter uppmanas att anmäla sig på Teaterbyggnadskonsortiets kontor, Västra Trädsgårdsgatan 11 A.

Det är denna entreprenad som A.G. Sällström lyckas få. Den 17 maj 1894 annonseras att det nya Operahusets byggmästare är A.G Sällström. Bygget av operan pågår nu för fullt, 150 man arbetar 10 till 11 timmar dagligen.

Murarna vid operabygget anser att de fått ett löfte om lön på 45 öre i timmen, men A.G. Sällström är av en annan åsikt. En måndagmorgon i slutet av juli 1894 går därför alla 25 murarna i strejk. Svenska murareförbundet sammanträder och ger stöd åt murarna, och beslutar att alla ska fortsätta strejka. Förmannen A. Forsell erbjuder att betala fyra arbetare 45 öre i timmen. Förbundet anser att utspelet är kränkande för de övriga arbetarna. Ett allmänt murarmöte hålls i inledningen av augusti 1894 för att besluta om strejken ska fortsätta. En kommitté tillsätts för att se till att de alla arbetare ska erhålla 45 öre i lön. Många strejkbrytare börjar söka sig till bygget. Den 12 augusti avslutas strejken men den har skapat förseningar.

Den 30 november 1985 meddelar Teaterbyggnadskonsortiet att Operan inte kommer att vara klar till den 1 juli 1897, vilket tidigare varit målet.

Under vintern upphör murningsarbetet och man arbetar istället med scenhusets putsning och inredning. När värmen återvänder drar arbetet igång igen, och det sker högt upp på höga byggnadsställningar. Morgonen den 4 juni 1896 faller timmermannen Karl Karlsson från en 26 meter hög ställning vid Operabygget. ”Den olycklige, hvars hufvud var till oigenkännlighet stympadt och krossadt, slog i fallet mot en mängd bjelkstänger och torde ha ljutit döden innan han nådde marken.” Skriver Dagens Nyheter (18960605) Karl ansågs vara en ordentlig man och en duktig arbetare och många kamrater deltar vid jordfästningen på Nya kyrkogården några dagar senare. A.G Sällström sänder en krans till kistan.

Hösten 1896 börjar stockholmarna bli otåliga. Ska den nya Operan bli klar till den stora Stockholmsutställningen 1897? Sällström anser inte att arbetet kan vara slutfört till den 1 januari 1897. Brist på tegel och strejker har orsakat förseningen och Sällström tror sig vara klar först 1 augusti 1897. Teaterbyggnadskonsortiet vill skynda på byggnadsprocessen genom att gå mot byggnadsordningen och avputsa och måla delar av de nya murarna genast, utan att vänta den föreskrivna tiden innan de torkat. De ber i en skrivelse till regeringen om tillåtelse att få göra ett undantag från byggnadsordningen. Detta skulle befria platsen från ställningar och byggnadsmaterial. Finansministern ber överintendentsämbetet om råd. De avstryker å

Byggnadsställningarna reser sig utmed den nya operans fasad år 1896. Samtidigt arbetar stensättare med stenläggning av Strömgatan. Fotograf: Okänd. Stockholms Stads Fastighetskontor. Stockholms Stadsmuseum.

det bestämdaste Teaterkonsortiets begäran, besöker arbetsplatsen och lyfter fram exempel där för tidig putsning på Operabyggnaden redan lett till mörka fuktfläckar. De vill att denna puts ska tas bort och arbete göras om.

Lördagen den 24 oktober 1896 är det taklagsfest. A.G. Sällström bekostar de flaggor som vajat från Operans tak och samtliga 320 arbetare bjuds in i artistfoajén där arbetschef Busch håller tal och delar ut gratifikationer till var och en – allt från 60 till 2 kronor. Arbetsdagen avslutas klockan två på eftermiddagen men A.G Sällström ger alla arbetare full dagavlöning.

Våren 1897 börjar arbetarna putsa fasaden mot Kungsträdgården. Denna sida hade redan blivit målad, men direkt på rappningen. Nu tar man bort den gamla rappningen och rappar om med murbruk utblandat med gul färg, precis som man gjort med murarna vettande mot Arsenals- och Strömgatan.

I juni 1898 står dekorationsmagasinen till den nya Operan färdiga och inflyttningen i huset kan äntligen börja. Varje dag kommer stora lass med

rekvisita och dekorationer för att föras in genom porten på Strömgatan.

Onsdagen den 29 juni 1898 överlämnar Teaterbyggnadskonsortiet den nya Operan till överintendentsämbetet. Ännu är endast klädlogerna, magasinen och ”de yttre, ej till själfva teatern hörande delarne fullt färdiga.” Överlämnandet sker för att besiktningarna av bygget ska kunna ske fortlöpande. Arkitekt C.O. Möller, H.T. Holmgren och arkitekt J.L. Peterson utses till besiktningsmän.

Den stora invigningen sker den 19 september 1898. Sju års väntan är över. Vid sju-tiden på kvällen samlas tiotusentals stockholmare på Norrbro, Arsenalsgatan, Fredsgatan, Strömkajen och Gustaf Adolfs torg för att se dignitärerna anlända i häst och vagn till den nya Operan. Biljetter har auktionerats ut i förväg, vissa till hisnande priser. Jublet stiger när den kungliga vagnen kör upp framför den kungliga ingången.

Inne i Operan är salongen pyntad till fest och hela det officiella Stockholm rör sig under de gyllene dekorationerna. Alla är där: fröken Selma Ek, bankdirektör Knut Wallenberg, statsminister Boström. Blickarna riktas upp mot den kungliga logen när Kungen, kronprinsen, prinsarna Carl och Eugen med entourage tar plats.

Ridån går upp och invigningsprogrammet börjar. Operans sångare stämmer upp i en kantat vilken inleds med orden: ”Låt upp, låt upp din höga port,

Du sångens nya tempelgård!”

På kvällen hålls en fest på Operakällaren. Dagens Nyheter skriver: ”I ett hörn af kaféet sutto en del arkitekter vid ett bord och bland dem personer som haft med operabyggnadens uppförande att skaffa.” (18980920) Bara major Busch och arkitekterna nämns med namn. Vi får anta, eller hoppas, att A.G. Sällström var en av de närvarande. Arbetsledare major Busch reser sig och utropar ett leve för arkitekt Anderberg. Arkitekterna Wickman och Liljekvist stämmer in i hyllningarna och en lagerkrans överlämnas till Anderberg.

Ett fotografi från Stockholms Stadsmuseums arkiv visar tre murarsmäckor balanserande högt över Gustav Adolfs torg på en av operans murar. Alla tre bär de bruk (i tunga ämbar hängande i ok på axlarna). En av dem vänder sig om i steget och ser rakt in i kameran, rakt mot oss. Hennes blick överbrygger avståndet, från ett ögonblick på 1890-talet till vår tid.

Tre mursmäckor balanserar med bruk högt upp på operabyggets murar. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

Vem var hon? Vi vet att han hon måste varit anställd av A.G. Sällström, en av alla de arbetare som hjälpte till att resa den nya Operan.

Arbetare F.E Lundin berättar: ”Om det fanns brukssmäckor? Jo, var lugn för det, herrn: Visst fanns det brukssmäckor. Och det var fruntimmer som kunde arbeta, skriv opp det, herrn. Dom kila som ekorrar i ställningsstegarna med sina stora bruksrullar. Ja, dom använde ok förstås, annars hade dom inte orkat, men det var vackert ändå. En bruksrulle är tung, och dom var inte lättare på den tiden, då dom var gjorda av trä. Dom var nästan drygare då. Men smäckorna bar dom så lekande lätt. Men det var väl en vana också.

Det gick väl en två–tre murare på var smäcka, d.v.s. en smäcka skulle hinna bära bruk åt två–tre murare. Och då fick dom inte ta sig fem minuter för ofta. ’Mura bruk!’, skrek murarn och då visste dom vad deras frid tillhörde. Snart plockade murarn i tusen sten, och till det gick det åt bruk, skriv upp det.

Var byggena höga, böt smäckorna av varann. Den första som öste i bar då ett par våningar, och där tog nästa vid och bar opp.

Likadant gjorde tegelbärarna. Dom hade en bytarbock, där dom ställde ifrån sig bördan, och näste bärare tog den. Så det var dom tvungna till, annars hade dom inte kunnat stå rycken.

Dålig lön hade både smäckor och tegelbärare. Det var ungefär dagstjyvlönen, en 20 öre i timmen då på 90-talet. Och den slanten fick dom nog göra rätt för.”

Kungsträdgården

Körsbärsträden blommar i Kungsträdgården och turister i ljusblå munskydd fotograferar varandra under de rosa blombladen.

Vi går förbi svanarna i Molins fontän. Genom Kungsträdgårdens grenverk skymtar ännu ett av Oscar Herrströms bankpalats.

Stockholms Enskilda Bank

Kungsträdgårdsgatan 8 På tomten där anrika Hôtel Du Nord tidigare stått är byggandet av Stockholms enskilda banks nya hus i full gång våren 1914. Arkitekt är Ivar Tengbom.

Dagens Nyheter skriver den 30 mars 1914: ”Nydaningen på gott och ont fortgår ständigt. Silhuetter, som man alltid tyckt ingå i Stockholmsbilden försvinner och ersättas av andra, mot vilka man till en början reagerar, men vilka man så småningom vänjer sig vid. Det torde nog vara rätt sällan man numera tänker på Du Nord, då man sneddar över Kungsträdgården och ser Enskilda bankens nybyggnad resa sig vid Kungsträdgårdsgatan” Skribenten anser att Enskilda bankens nya palats ”berövat oss Du Nord”.

Den mörka portalen med den blänkande grodgröna porten och skulpturer av Carl Milles ser ut som entrén till bergakungens sal.

Solen bländar när vi vänder upp mot Strömmen igen och går rakt in i morgonsolens ljus. Vi skyndar oss över Arsenalsgatans cykelstråk.

Stockholms Handelsbank

Kungsträdgårdsgatan 4 Den 1 januari 1902 inleds arbetet med Stockholms handelsbanks nya palats på tomten mellan Palmeska huset och försäkringsbolaget Thules hus.

När det står klart våren 1905 visar en av Oscar Herrströms verkmästare upp ”kapitalets ståtliga borg” för Stockholmstidningen. Han berättar: ”Sju

Porten till Stockholm Enskilda Bank våren 2021. Foto: Andreas Pemer

banker ha de senaste åren flyttat in i egna hus, och vi ha uppfört dem alla, men intet går upp mot detta i fråga om gedigen lyx och dyrbar inredning – ej ens det senaste, Stockholm – Öfre Norrlands.” (Stockholmstidningen 19050520) Efter avslutad visit är tidningen beredd att hålla med. ”Tunga kopparportar stänga ingången till hufvudentrén. Redan här får man ett imponerande intryck af gedigen lyx – den härligaste polerade granit i väggar och golf, under det att det hvälfda taket prunkar i färgrik mosaik af äkta italiensk stuck.” ”Skall man nämna, hvad som ter sig som det mest luxuösa i denna den raffinerade lyxens skapelse, måste man först tänka på den stora direktionssalen… ”

Huset är byggt i svensk granit från Kullgren i Uddevalla. Merkuriushuvuden pryder bronsportalen. Entrén glänser i svart och röd polerad granit från Grafverfors och har marmormosaik i taket. ”Stockholms vackraste banksal” skriver Svenska Dagbladet den 20 maj 1905. Den 13 meter höga banksalen med glastak gör enligt tidningen ”ett synnerligen läckert intryck, [och] slå ett rekord icke blott bland Stockholms, utan äfven bland kontinentens banksalar.” (SvD 19050520) Återigen understryker tidningar att Stockholm nu kan mäta sig med kontinenten. Det är ett tema som återkommer vid beskrivningen av tidens byggen. Stockholm kan nu mäta sig med Berlin, Paris och London.

Stockholmstidningen kallar det nya bankpalatset ”en verklig sevärdhet i det moderna Stockholm”, och fortsätter: ”Strålande ljus och nobel ter sig denna unika banksal.” Georg Pauli är i maj 1905 då huset står klart i färd med att måla väggmålningar i salen.

Valvet i anslutning till banksalen har metertjocka väggar. Valvet med kassafack är öppet för allmänheten och kan nås via en särskild ingång på Kungsträdgårdsgatan. Styrelserummet liknas av Svenska Dagbladet med en ”modern slottssal”.

Dagens Nyheter skriver om Stockholms nyaste bankpalats den 18 maj 1905. ”Om man finge döma Stockholms betydelse som affärsstad efter våra banklokalers antal och prakt, så skulle man knappast kunna undgå att komma till det resultatet att vår älskade hufuvdstad vore en af den internationella penningomsättningens knutpunkter här i världen.” Stockholms nya Wall Street kallar Dagens Nyheter Fredsgatan med omnejd. ”Här flödar ljuset in öfver marmor och guld, och penningfloden rinner öfver diskar af de ädlaste

träslag.” Det moderna Stockholm tar sig uttryck och det är Herrström som har byggt dess senaste tillskott. Erik Josephson är arkitekt. Våren 1905 står Handelsbankens nya hus klart och inflyttningen från de gamla lokalerna på Fredsgatan ska ske inom några dagar. Därefter öppnas lokalen för allmänheten. Tidningen beskriver banken som en ”prydnad” för Kungsträdgården med ett intryck av ”solid styrka”. Den stora entrén leder in i vestibulen av mörk granit och porfyr. Banksalen med träinredning i polerad mahogny, elektrisk armatur, marmorstuck och bilder av konstnären Georg Pauli beskrivs som en ”sevärdhet”. Man har inte sparat på kostnaderna. En trappa upp huserar bankens direktörer i rum vars dekorer kostat 7 000 kronor. Styrelserummet, beläget mot Kungsträdgården, påminner om en riddarsal och bara de paneler i valnöt som pryder rummet har kostat 25 000 kronor. Väggarna täcks av fem handvävda Gobelänger, de Wallanderska gobelängerna. Träinredningen är tillverkad av fabrikör F.U. Aspengren. I husets källare finns kassavalvet, byggt efter de mest moderna principer med pansardörrar redo att skydda stockholmarnas förmögenheter. ”Från djupet af dessa stålkasematter kan Stockholms handelsbank trotsa hvilka stormar som helst.” (Dagens Nyheter 18 maj 1905)

Blasieholmen

Det doftar lite unket från Strömmen men vattenspegeln är bländade denna vårdag. En ung sångsvan simmar in mellan sightseeingbåtarna när vi går Strömkajen fram mot Skeppsholmen. Till höger om oss, på andra sidan vattnet, ser vi Gamla Stans välkända räcka av hus. Ett av dem, Skeppsbron 8, är Mälarprovinsernas enskilda bank, Oscar Herrströms smalaste bankpalats från 1901.

Mälarprovinsernas enskilda bank

Skeppsbron 8 På tomten stod tidigare ett hus från 1600-talet, en syskonbyggnad till Skeppsbron 6. Tomten köps av Mälarbanken för 150 000 kronor och huset rivs 1899. Banken försöker, men misslyckas, att förvärva en tomt i närheten. Det gamla husets portar som vette mot Skeppsbron och Skeppar Karls gränd bevarades. I april 1904 skänker Oscar Herrström portaler och stenhuggerier från det gamla huset till Nordiska Museet.

Det smala huset med fasaden mot vattnet i hörnet av Skeppar Karls gränd stod färdigbyggt och redo för avsyning av byggnadsnämnden i september 1901. Arkitekt var Erik Josephson. Banken är byggd i sandsten från Orsa

Mälarprovinsens Enskilda Bank på Skeppsbron 8. Oscar Herrströms smalaste bankpalats. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

och uppfört i barockstil anpassat till Gamla stans hus. ”Ett modernt palats, vore det än i och för sig aldrig så vackert, skulle på denna plats, i den gamla staden med de smala gränderna och de många minnena, ha utgjort en styggelse för alla, som ifra för Stockholms skönhet.” Skriver Svenska Dagbladet (19010915) Tidningen lovar dock att det inre av huset är fullt modernt med elektriskt ljus och värmeledning. Entrén är dekorerad med stuck av italienaren Bellio. Hiss saknas dock i det fem våningar höga huset där banksal och kassavalv tar plats i bottenvåningen. I huset finns också obligatoriskt sammanträdesrum, arbetsrum och arkiv. Övriga lägenheter hyrs ut som kontor.

Edelstamska huset våren 2021. Foto: Andreas Pemer

Edelstamska huset

Södra Blasieholmshamnen 2 Huset härstammar från 1820-talet och var från början tre våningar högt. Det kallades Hotel Ture efter krogen i nedre botten. År 1841 blev det ombyggt och fick en till våning. Huset köptes 1877 av Carl Fabian Edelstam som byggde om huset till hyreshus. Det var då det fick sitt nuvarande utseende. Arkitekten Axel Kumlien framställde ritningarna. Byggherre Edelstam ville

dock inte följa dem och kom i stor konflikt med byggnadsnämnden. Vid tillbyggnaden skapades stora lyxiga lägenheter med elva rum, ny inredning med paneler, dubbeldörrar, stjärnparkett med mera. Sällström skriver själv i Murmästareämebetets arkiv att han arbetat på huset år 1879 ”till en stor del nybyggt och den gamla delen påbyggt och omändrad.”

Tyska staten förvärvade huset 1919 för 1 200 000 kronor och den tyska legationen hade sina lokaler i huset fram till andra världskrigets slut. Idag Lydmar hotel.

Grand Hotel Royal

Stallgatan 4 Vi lämnar vattnet och Vaxholmsbåtarna för att gå in i kvarteren på Blasieholmen. Vi följer Blasieholmsgatan fram till Grand Hotel Royal.

Oklarheter i vem som egentligen äger tomten bakom Grand Hotel reds ut genom att familjen Stenbock betalas 100 000 kronor. Hertigen av Skåne upplåter tomten till bygget för att sedan utarrendera hotellet åt AB Nya Grand Hotell i 50 år.

I maj 1905 inleds grundläggningen av utvidgningen av Grand Hotel mot Blasieholmstorg och Stallgatan. Ernst Stenhammar har framställt ritningarna till det fem våningar höga huset och Oscar Herrström är dess byggmästare.

En strejk bryter ut sommaren 1908 vilket försenar bygget men onsdagen den 20 januari 1909 visar arkitekten Stenhammar upp hotellet för pressen. ”Uppvisningen för pressen stadfäste i alla afseenden det intryck man i förväg kunnat bilda sig om detta hypermoderna och originella etablissemang”, skriver Dagens Nyheter den 21 januari 1909. Hotellets vinterträdgård, matsalar och café tycks imponera. Stenhammar leder reportrarna från festvåningen högst upp via hotellrummen, inredda ”på ett sätt som skulle afvinna en ung dam de allra starkaste utbrott af förtjusning”, ner genom läsrum till bottenvåningens köksavdelningar. Störst intryck på den samlade pressen ger nog ändå den tre våningar höga Vinterträdgården med sin rymd och ljus. Allt som allt har bygget kostat 1 800 000 kronor.

Från första stund blir Vinterträdgården omskriven. Den stora salen, som nås från entrén vid Stallgatan, är en ny företeelse i Stockholm. Palmer, gräsmattor och blommor i det inre av Grand Hotel Royal för tankarna till Rivieran. Vattenfontäner, en speciellt utformad luftväxlingsanordning och varmvattenvärme är

Grand Hotel Royal tidigt 1900-tal. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

några av moderniteterna. Betjäningen mellan matsal och kök ska underlättas med ”rullande trappor”. Grand Hotel Royal och Grand Hotel kommer nu att dela på ett elektricitetsverk, detta för att ge kraft åt de 50-tal båglampor och över 10 000 glödlampor som ska lysa upp hotellen vid full festeklärering.

När Dagens Nyheter blir inbjudna dagen före invigningen skriver de:

Nu kunde frusna stockholmare fly undan stadens kalla vindar och möta söderns värme i Grand Hotel Royals prunkande vinterträdgård. Foto från 1909. Stockholms Stadsmuseum.

”Äfven den mest blaserade londoner, parisare eller berlinare skall säkerligen inte kunna underlåta att erkänna att detta verkligen är Royal.

Föreställ er, intresserade, att ni sitter i en elegant matsal med mahognyklädda väggar och rika sniderier i dörrinfattningarna, rikt eklärerad med praktfulla kristallkronor. /…/ Mellan väldiga pelare öppnar sig lokalen utåt en vinterträdgård, som går tre våningar i höjd och har en golfyta som ett litet torg. I midten en springbrunn i form af en kopparklädd skål på marmorfötter. Från skålen skjuter en kraftig vattenstråle högt mot taket, och kring dess kant leka kaskader, belysta af elektriskt ljus från brunnens inre. Tvärs öfver ett haf af växter, företrädesvis palmer af olika slag, ser man på motsatta sidan det rymliga, åt Stallgatan belägna kaféet…” (DN 19090120)

I februari 1909 serveras middagar till ett pris av 3 kronor och 50 öre. En enklare middag kostar 2 kronor. Fontänen spelar hela dagen och musik framförs av den italienska orkestern Venezia ledda av konsertmästare Giouse

Bonelli. Stockholmaren kan nu fly den kalla vintern, och lämna de vindpinade kajerna för att gå in i vinterträdgårdens medelhavsdröm.

Strand Hotel

Nybrokajen 9 Vi lämnar Stallgatans trånga schakt och återigen öppnar stadsrummet upp. Ljuset strålar in mellan Musikaliska Akademien och Strand Hotel. Nybroviken möter upp med vita skärgårdsbåtar längs kajerna och några elsparkcyklar ligger utströdda på stenbeläggningen.

Efter vissa problem med byggnadsstadgans regelverk meddelar byggnadsnämnden i december 1910 att det fritt fram för Frimurarorden att uppföra sitt planerade bygge på Blasieholmen. Tanken är att konkurrera med Grand Hotel och Grand Hotel Royal. De kommande olympiska spelen ska garantera gäster och inkomster. Oscar Herrström får i uppdrag att utföra byggnadsarbetet efter ritningar

Strand hotel reser sig mäktigt över Nybrovikens vatten 1914. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

av arkitekt Ludvig Peterson. Arbetet med grunden hade redan inletts våren 1910.

Det nya frimurarhotellet, det tretton våningar höga Strand hotel, med torn och fasad i Höganästegel, öppnar i januari månad 1912. Det var nu färdigt till det yttre medan arbetet fortgick med inredningen. Mattorna hade precis lagts in i hotellrummen. I nedersta våningen fanns matsal och café. En trappa upp skapas en två våningar hög festvåning för 150 personer med anslutning till Frimurarordens ordenssal med ännu större mått: tre våningar hög med rum för 300 sittplatser. I hotellet finns också ett flertal salonger, en matsal och ännu ett café. I våningarna 2–6 inreddes hotellrum och planer finns på att inreda rum i husets torn.

Vi kan stanna upp just här framför Strand hotell, vända oss runt ett varv och se hur Murmästareämbetets bröder är närvarande. Deras byggnader ringar in vattenrummet. Med ryggen mot Herrströms hotell ser vi från vänster till höger: Musikaliska Akademien (Johan Ahlström), Nybrokajen 13 (Johan Ahlström), Berns (tillbyggnad av Ahlström), Birger Jarlsgatan 2 (Johan Sjöqvist), Dramaten (Frithiof Dahl) samt Strandvägen 1 och 3 (Johan Sjöqvist).

Strandvägen 1, 3

Hösten 1902 står fortfarande Källaren Flaggen på Dramatens framtida plats och bygget av huset på Strandvägen 1 och 3 pågår efter ritningar av

Strandvägen 1–5 porträtterat av en okänd fotograf 1915–1920. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

arkitektfirman Hagström & Ekman. Ett två meter högt plank omger Johan Sjöqvists arbetsplats och när leveranser anländer lyfts en del av planket bort och lutas mot sidan. En dag i oktober när arbetarna lyft undan en del av planket kommer ingenjör Torngren gående på trottoaren tillsammans med sin fru. En vindil tar tag i planket och välter det rakt över fru Torngren. Hon faller omkull och blir liggande under planket innan hon räddas och kan föras i droska till sitt hem ”där det konstaterades att hon lyckligtvis och till följd af sin starka kroppskonstitution ej fått några andra skador än att en vrickning uppstått i ena knäet” (DN 19021109). Händelsen drivs vidare i rätten, men blir uppskjuten i väntan på läkarintyg från fru Torngren. Vår byggmästare Johan Sjöqvist avsäger sig allt ansvar. (Han har beställt uppsättandet av ett plank, men kan inte ta ansvar för några olyckor.) Dagens Nyheter anser dock att planken borde ha ställts på insidan av arbetsplatsen, eller hängts upp på hakar. ”Något bör emellertid göras för att trygga stockholmarne, så att ej flera liknande olyckor hända från de 2 till 4 meter höga plank som uppföras äfven på våra mest trafikerade gator.” Rådhusrätten ogillar senare käromålet. Det hela avskrivs som en olyckshändelse.

Men vinden ligger på från vattnet. På juldagen 1902 stormar det så att en byggnadsställning lossnar från fasaden mot Hovstallet och rasar omkull. Som tur är är det helgdag. Två höga stödpelare kastas mot den mur där arbetarna annars skulle ha befunnit sig.

I januari slår gnistor ut från en ugn som används för tegeluppvärmningen och tänder på husets bjälklager. En poliskonstapel som råkar gå förbi ser rök och telefonerar efter Johannes brandkår. Människor samlas runt planket, men elden är snart släckt.

Johan Sjöqvist döms i februari 1904 att böta 25 kronor för att ha brutit mot byggnadsordningen då torkgaltar brunnit i nybyggnaden utan att säkerhetsåtgärder vidtagits.

Det nya huset på Strandvägen står klart sensommaren 1904. ”Det är ett verkligt slott,” skriver Svenska Dagbladet, ”som egentligen skulle ligga på en höjd, omgifvet af vidsträckta parker, grönskande ängar och blå sjöar. Nu ligger det emellertid vid Nybroviken, framför kungliga stallet, och vi får vara glada för det, ty den nya byggnaden förhöjer på ett glänsande sätt denna plats, som en gång i en ej allt för aflägsen framtid väl kommer att bli en af Stockholms vackraste och elegantaste partier.” (SvD 19040716)

Tidningen fortsätter med att beskriva överdådet i de nya våningarna: utsikt över Strömmen, parkettgolv, varmvattencistern, mahognydörrar, ljudlösa skjutdörrar, vitt och guld, målade friser, marmor …

Johan Sjöqvist har byggt huset nr 1 och 3 medan generalkonsul Magnusson och ingenjör Löwenadler äger nr 5 och byggmästare R. Bengtsson nr 7. Inflyttningen i husets 35 stora lägenheter har börjat hösten 1904. Svenska Dagbladet skriver om ”Strandvägspalatset” ”Stockholms finaste och dyraste hyrespalats” (SvD 19041023) där lägenheterna har allt från sju till tio rum. Hyrorna ligger på 3 500–6 000 kronor. Hörnlägenheterna är dyrast där hyran är 600 kronor/ rum. ”Elegant och dyrbart hvar man kommer, förstås, våningarna med förhallar, elektriska normalur, balkonger, öppna marmorkakelugnar, härliga badrum, moderna, läckra tapeter, massor med skåp, garderober och andra bekvämligheter, och – till husmödrarnas och tjänares förtjusning – verkliga mönsterkök.” (SvD 19041023) Feithska konditoriet har öppnat på Strandvägen 1.

Johan Sjöqvist bodde själv på Strandvägen 1. Hösten 1913 köper Allmänna livförsäkringsbolaget Strandvägen 3 av Johan Sjöqvist för 490 000 kronor.

Birger Jarlsgatan

Det slår om till grön gubbe på övergångsstället vid Nybroplan och vi kliver in på Birger Jarlsgatan.

Birger Jarlsgatan bjuder in morgonsolen, dess strålar lyfter fram husen; gatan får relief och ett nytt djup. Gatan väntar in ljusets ankomst belägen som den ligger, utsträckt från Nybrovikens vattenspegel till Engelbrektsplan. Vi kan se hörnhusen stå upplysta likt punkter eller accenter längs gatan framåt. På höger sida Birger Jarlsgatan 2, Daneliuska huset vid Stureplan och långt borta Trygghuset. Alla tre är byggda av våra byggmästare.

Birger Jarlsgatan är uttrycket för sekelskiftets moderna rörelse. En gata där arkitekter och byggmästare byggde det nya, skapade det moderna Stockholm. Den gamla staden med sin rännil försvann och på dess plats sträckte sig nu paradgatan Birger Jarlsgatan, med hela utbudet av kontinental modern stad, till och med en passage.

Johan Sjöqvists nybyggda hus på Birger Jarlsgatan 2-4 sett från Strandvägen år 1901. Till höger ligger Källaren Flaggen som senare revs för att ge plats åt Dramaten. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

Birger Jarlsgatan 2, 4

Tillsammans med Birger Jarlsgatan 1 bildar Birger Jarlsgatan 2 entré till Birger Jarlsgatan.

I oktober 1891 skriver drätselnämnden ”under förbehåll af stadsfullmäktiges samtycke” kontrakt med Johan Sjöqvist om försäljning av tre av stadens tomter vid Birger Jarlsgatan. Det är hörntomten Birger Jarlsgatan–Nybrogatan, hörntomten Birger Jarlsgatan–Smålandsgatan och ”en [tomt] norr om det stora Edlundska huset belägen tomt, hvilken sträcker sig tvärs igenom qvarteret från Birger Jarlsgatans vestra sida till Smålandsgatan” (det som skulle bli Birger Jarls Passage). Johan Sjöqvist betalar 464 800 kronor för allt. I kontraktet står att ”fullständig grund ska vara lagd samt första våningen till boningshus af sten åt angränsande gata uppförd på hörntomten före 1 oktober 1893”. Samma villkor gäller för de båda andra tomterna men med ett senare datum, 1 oktober 1894. Som en del av betalningen lyckas Sjöqvist få

staden att köpa huset på Lilla Glasbruksgatan för ett pris av 150 000 kronor.

På Stockholms Byggnadsförenings sammanträde våren 1892 visar arkitekten Ludvig Peterson ritningar och modell av det tänkta huset på hörntomten vid Birger Jarlsgatan.

Samtidigt med byggandet av Sjöqvist hus omdanas de närliggande kvarteren. Dagens Nyheter skriver den 17 januari 1893 om hur det sista gamla huset i kvarteret nu ska rivas. Det handlar om den sista av de så kallade ”Hammerska ladorna” vid Nybrogatan 3. Ett beslut är fattat att så fort Johan Sjöqvist är klar med rivningarna på sin nyförvärvade tomt ska den Hammerska egendomen möta samma öde. ”Med [detta] hus /…/ försvinner det sista gamla huset i detta qvarter.” Förändringens vindar blåser även på Smålandsgatan och Johan Sjöqvist är driver på förändringen. Efter en framställan av Johan Sjöqvist ”om ordnande af Smålandsgatan” beslutar drätselnämnden i januari 1893 att alla hyresgäster i Grev Turegatan 9 ska sägas upp och huset omedelbart rivas. Gatan ska breddas och förses med grusad körbana och huggen kantsten.

Stenläggare arbetar med stenläggningen av Birger Jarlsgatan år 1898. Till vänster Birger Jarls basar. Direkt till höger skymtar hörnet av huset på Birger Jarlsgatan 2-4. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

Hösten 1893 är det nya huset uppbyggt. I oktober 1893 öppnar Café de Restaurant Riche dörrarna till sin nya restaurang. Inredningen är ritad av husets arkitekt Ludvig Peterson. Taket i den stora matsalen har dekorerats av F. Thelenius. Här firar Stockholms byggnadsförening sin årshögtidsdag i festvåningen den 3 december 1902 då Sjöqvist är vice ordförande.

Vintern 1895 säljer Johan Sjöqvist Birger Jarlsgatan 2 och 4 till försäkringsbolaget Skandia.

Johan Sjöqvist fortsätter att arbeta för omdaningen av kvarteret. Hösten 1896 lämnar Johan Sjöqvist, med flera andra icke nämnda husägare, in en petition till stadsfullmäktige med en anhållan om att de gamla husen vid korsningen Birger Jarlsgatan, Grev Turegatan och Riddargatan ”måste snarast rifvas och den kringliggande platsen ordnas.” (DN 18961202)

Hösten 1897 föreslår drätselnämnden i sitt budgetförslag att den sträcka av Birger Jarlsgatan som går mellan Nybroplan och Stureplan ska beläggas med tuktad sten och träd planteras. (DN 18971105)

Birger Jarls passage

Birger Jarlsgatan 9 – Smålandsgatan 10 Idag går det inte att passera genom passagen. En skylt utanför restaurangen Misshumasshu förklarar att vägen är avstängd. Antagligen är det en konsekvens av den pandemi som håller världen i sitt grepp våren 2021. Vi får hålla avstånd. Vi får gå ut och runt kvarteret om vi vill nå butikerna på andra sidan serveringen.

Birger Jarls passage är byggd på en av de tomter Johan Sjöqvist förvärvade 1891. Till skillnad från de två andra hörntomterna vid Birger Jarlsgatan sträcker sig denna i en smal remsa genom kvarteret på baksidan av Birger Jarls basar. Hur bebygger man en tomt som sträcker sig tvärs genom ett kvarter? Den kreativa idén om en passage kanske föddes under någon av Johan Sjöqvist resor till Paris och Berlin.

Passage Birger Jarl, ritat av Ludvig Peterson och Thure Stenberg, öppnas och visas för inbjuden press den 9 januari 1897. Det är Johan Sjöqvist själv som tillsammans med arkitekterna visar runt i huset. Förutom passagen innehåller det tre våningar åt Smålandsgatan och fyra åt Birger Jarlsgatan. Bostadslägenheterna har 6 eller 9 rum. En inbjuden reporter från Socialdemokraten skriver: ”Det är inte blott elegans man här påträffar – det är

Birger Jarls Passage på 1960-talet när biograf Maxim fortfarande bjöd på föreställningar. Foto: Lennart af Petersens, Stockholms Stadsmuseum.

en verkligt artistisk smak utvecklad vid det hela. Rummen äro på en gång artistiskt, solidt och komfortabelt inredda. Ett synnerligen angenämt intryck göra de fina, dämpade, öfvervägande ljusa färgerna på tapeter, målning, kakelugnar, det hela sammansmältande till ett bygnadskonstverk.” (Socialdemokraten 18970109)

Efter rundturen genom huset bjuder Sjöqvist in till frukostmiddag, eller brunch som vi kanske skulle kalla det idag. De som bidragit till bygget avtackas. Reportern på Socialdemokraten skriver: ”Förmodligen inbegreps häri också arbetarne, hvilka icke hade någon särskild representant där. Vi vilja tro det och icke vara nog elaka att tala om den snön, som föll i fjol, då

hr Sjöqvist tämligen ensam i hela Stockholm satte sig på tvären i det längsta mot att betala en ordentlig arbetslön till murarne. Han har bättrat sig sedan dess och får väl på sina blifvande fina hyresgäster ta in hvad murarena kostat honom mer än möjligen beräknat var.

Han var emellertid en hygglig värd och maten god, påstod det andra tidningsfolket, vanare vid invigningsmiddagar.” (Socialdemokraten 18970109)

För den tyske filosofen Walter Benjamin var stadens passager ett av modernitetens tydligaste uttryck, platser där upplevelsen av det moderna livet, av moderniteten stegrade sig och tog sig det mest omedelbara uttryck. Det var en flytande plats, en magisk plats där människan drogs med i en virvel av sinnesintryck. Och som vi ska se tycks även Passage Birger jarl vara ett rum som bjöd in till fantasi och flykt.

För August Strindberg var Birger Jarls passage en källa till inspiration. I det lyriska dramat Stora Landsvägen figurerar passagen, om än som en spegling, eller drömd version. Dramats huvudperson Jägarn lämnar en ensam tillvaro i bergen för att åter besöka människorna. Han beger sig ut på en vandring neråt och i den fjärde av dramats sju stationer når han staden Thofeth. (Thofeth är namnet Strindberg ger Stockholm i Blå Boken.) Där utspelas dramats fjärde scen i ”En passage i staden”. Scenanvisningen lyder: ”Passagen i Thofeth. Första kulissen till höger restaurang; andra fotografihandel, tredje snäckbutik; första till vänster blommor och frukt, andra: Japansk te och parfymhandel.” Här möter vandraren positivspelaren, fotografen, flickan i kafét, den döende japanen Hiroshima och Mördaren Möller – stadens mäktigaste man.

Jägarn återser passagen efter sin frånvaro. I en stund av ensamhet står han framför fotografens låda och minns sitt liv i staden och ger samtidigt en beskrivning av upplevelsen av passagen:

”Det här var en gång mitt… för länge sen! Min vandring i regntid under takets glas; när grågult dagsljus lade sig på sinnet, här inne brunno alltid tända ljus, och blommor, frukter fröjdade mitt öga; och snäckorna de viska sagor ifrån havet;

här lådans bilder av bekanta och halvbekanta mitt sällskap var i ensamheten! /…/ Och här var mitt kafé! V å r t bord! För mycket länge sen –allt detta upphört vara, men ä r ännu – i minnet! Den eld som ej kan släckas, som bränner men ej värmer –som brinner men ej brinner opp …” (s.413)

I Jägarns minne är Passagen en plats liksom utanför staden, vid sidan av, utanför klimat och bortom ”grågult dagsljus”. Här möter frukt och blommor och snäckor som viskar havets sagor – det är en magisk plats, en sagolik värld upplyst av tända ljus, en värld där Jägarn finner värme, fröjd för ögat och sällskap bland fotografiernas ansikten. Det är en plats bortom vardagen.

Jägarns passage tycks ligga nära verklighetens Birger Jarls passage. Annonser från tiden visar att här verkligen fanns ett kafé: Café Passage ”moderata priser och godt bemötande utlofvas”, en blomster- och frukthandel: Frukt- och Blomsterhandeln Passage Birger Jarl. ”Blommor, Grönsaker, Frukter, Växter, Sparris, färsk Potatis dagligen. Utmärkta Safter.”, en fotograf: Bengt Orlings Fotografiaffär. ”Vackra utställningsvyer. Stor Julrealisation. Prisbelönt arbete.” Men kanske märkvärdigast av allt: Det fanns en affär som sålde snäckor. I en annons i Dagens Nyheter från den 23 december år 1900 kan vi läsa: ”De mest originella och mest varaktiga Julklappar finnas i största urval bland till Julen inkomna nyheter af Snäckor och Perlemor i Snäckaffären Passage Birger jarl. Namn anbringas på kemisk väg gratis å hvarje artikel som köpes.”

Passage Birger Jarl invigdes i januari 1897 och Dagens Nyheter jämför den med kontinentens passager. ”Litet hvarstans i kontinentens större städer påträffar man en arkitektonisk företeelse, som än kallas passage, än galleri och utgöres af en glastäckt

gata eller ett dito gatukors med allehanda butiker och caféer.” Tidningen skriver om de ståtliga passagerna i Milano, Neapel, Haag och Berlin. ”Och nu till sist har äfven Stockholm fått sin passage Birger Jarl, liten och blygsam visserligen, men behaglig och nätt i alla fall.” Tidningen berömmer arkitekterna Ludvig Peterson och T. Stenberg och lyfter speciellt fram fasaden mot Smålandsgatan med sina ”behagliga proportioner och en hel del sirliga stenhuggeridetaljer.” Passagen och butikerna är belysta genom ett glastak och halvcirkelformade fönster. ”Troligt är,” fortsätter Dagens Nyheter, ”att passagen kommer åtnjuta samma popularitet, som i utlandet kommit dess större och förnämligare likar till del.”

Denna förnämliga nyhet byggde alltså Johan Sjöqvist och i januari stod passagen öppen. Sjöqvist hade sitt kontor i passagen och redan i oktober 1896 börjar han att annonsera i pressen. Här finns lediga lokaler och lägenheter att hyra. Allt från Lagerkällare, Utställningslokaler, större och mindre Butiker ”för finare varor”, Montrar och Skyltplatser, samt Kabinett för herrar och damer. Dessutom finns lägenheterna a 6–9 rum på de övre våningarna. Alla ”med nutidens bekvämligheter och personhiss.” Underrättelser går att inhämta på Kontoret, en halv trappa upp i passagen, vardagar mellan 9–14 och 16–19. Telefon: 44 60. Annonsen dyker upp oförändrad de kommande månaderna och först i slutet av december verkar en lägenheterna på andra våningen ha blivit uthyrd.

En av de första hyresgästerna var Kungliga Svenska Segelsällskapet, KSSS, kanske på grund av de nära banden mellan Sjöqvist och sällskapet. Den 9 januari 1897 öppnade de en utställning med ”priser, medaljer, diplomer, modeller m.m.” Biljetterna kostade 50 öre för vuxna, 25 öre för barn. Här visades en stor kinesisk vas som skänks till Friherre A. E. Nordenskiöld då han besökte Hong Kong på hemfärd efter resan genom Nordostpassagen med Vega. Silvervasen var rikt utsmyckad, fotstället bestod av två delfiner i ebenholts, medan vasen var smyckad med figurer och scener från kinesiskt vardagsliv; ryttare med pilbågar, mandariner och folkliv.

Någon gång i början av 1897 flyttar Clara Smitt, ägare av ett sanatorium i Saltsjöbaden, in och öppnar filial i form av hälsokostaffären och hälsoanstalten Hygeia i passagen. I januari serverar Hygeias dietiska avdelning kraftbuljong med pastejer. Clara Smitt öppnade också en ”Kneippanstalt” i

passagen där det dagligen bjöds på ”begjutningar, duschar, packningar, halfbad, sittbad m.m.” En föregångare till dagens skönhetssalonger. Clara höll föredrag ”Om solljuset såsom läkemedel” och demonstrerade sina berömda ”elektriska ljusbad”.

Signaturen ”Dan” besökte Clara Smitts mottagning i passagen och beskrev det i Dagens Nyheter den 17 oktober 1897. ”Således gick jag och gick och kom fram till passagen, steg en trappa upp och läste på Dörren: Clara Smitts elektriska ljusbad mot muskelsmärtor, nervförlamningar etc. etc. /…/Nå jag ringde på, steg in i en elegant våning och mottogs af en elegant dam med distigneradt utseende – det var fröken Clara Smitt.” Efter en inledande massage sätter sig Dan i ljusbadet, en vilstol omsluten av skärmar vänd mot en projektor med båglampsljus. ”Det värmde så härligt. Det var alldeles som när man sitter på en klippa vid sjön en varm sommardag och låter solen steka sig.” Dan känner sig som en ny människa efter badet i ljus. ”Jag dansade utför trapporna, dansade genom staden och sof på natten en lugn och sund sömn utan drömmar.”

För den som inte kände sig redo för ett elektriskt ljusbad hade passagen annat att bjuda på. Besökare kunde lyssna till Edisons nyaste Tal- Sång och Konsertmaskin. Avgift 10 öre / person.

Den 9 december 1899 öppnar ett nytt panorama i passagen. Det annonseras som det ”Förnämsta i Skandinavien”. ”Alla senare tekniska erfarenheter tillämpade. Bilderna härigenom illusoriskt lika verkligheten.” Och liksom KSSS’s vas visade panoramat scener från andra delar av världen. Den första veckan kunde besökarna se bilder från Konstantinopel. ”Passage Panorama” visade varje vecka en ny serie av 50 vyer.

Passage Panorama var av fransk tillverkning och enligt ägarna vida överlägset de äldre tyska panoraman. ”Allmänheten bör ej försumma att vid passerandet af Passage Birger Jarl göra ett besök i Panoramalokalen och öfvertyga sig om denna panoramas framstående egenskaper, hvilka ögonblickeligen framträda på ett fördelaktigt sätt.” Meddelar en annons i Dagens Nyheter den 19 januari 1900. Fram till den 26 januari visades då vyer från Paris, därefter förevisades Rom. Passage Panorama kom att ha många namn; ”Biograf Varieté”, ”Photoplasti-con”, ”Panorama International” innan det blev biograf Maxim.

I september 1905 öppnas Biograf-Varieté i passagen. I oktober 1905 meddelar en annons: ”Alla måste se. Den blodiga revolutionen i Ryssland, skräckscener från upproret i Odessa. Mord och våld, staden i lågor. Spelas å Biografteatern i Birger Jarls Passage.”

Här fanns också mindre automater vilka visade bildspel. De så kallade Mutoscopet. Signaturen ”Joy” beskriver ett besök i passagen tillsammans med sin kusin Svea på 1930-talet när dessa automater stod kvar. ”I Birger Jarls passage var det svalt och dunkelt. Svea och jag blev blyga och tordes inte genast undersöka maskinerna. Vi vi besprutade oss i stället med parfymer i en annan automat. Sedan gick vi tillsammans fram och läste på anslaget. Där stod: ’Mutoscopet. Biografens föregångare och alltjämt lika populär. Levande unika bilder. Inlägg 10 öre och ni får se ’Straffad Nyfikenhet’.

Vi nedlade slanten och vevade och såg tillsammans ljuset tändas inne i en skraltig maskin, som började fladdra fram några pappskivor, på vilka syntes fotografier. Själva bläddringen av dessa åstadkom illusion av en hackig och knyckig rörelse. Och nu såg vi en gammalmodig järnsäng, i vilken en rikligt påbyltad ung dam satt med bara fötter och lurvigt hår. En annan vitklädd dam, som hade lång nattskjorta på sig, klev fram och tillbaka. Man såg plötsligt ett herransikte i fönstret. De unga damerna drog ner rullgardinen. Jaha, det var ju pikant! Men vi hoppades på mera sensationer och stoppade ner en ny 10-öring i ’Ett hemskt uppvaknande’.” (DN 19380518)

Det ekivoka verkar ha tagit plats redan vid sekelskiftet. Efter ett tips till överståthållarämbetet i februari 1907 om att ”nakna kvinnofotgrafier” visats i Stereorama Parisinnes lokaler besöker poliskommissarien Th. Frithiofs passagen och talar ägaren till rätta. De anstötliga fotografierna tas bort och ägaren lovar att i framtiden endast visa landskapsvyer.

Än i dag vilar något stillsamt magisk över platsen. När den gnisslande dörren har slagit igen är det tystnaden som omger oss. Vi står mitt i staden, på en gata, men ändå avskilda och skyddade. Här kommer ljuset från sirliga glastaket och värmen får jackan att kännas tung. De gamla butiksfönstren, trapporna och våningarna som anas bakom glasen, tycks bära på hemliga berättelser.

Här finns inga spår efter Clara Smitt’s elektriska ljusbad, eller det mer osedliga passagen som kommissarie Frithiof fick tala till rätta. Men det måste ha varit här som signaturen ”Dan” dansade nerför trapporna och ut i staden,

och de två nyfikna kusinerna lade 10-öringar i Mutoscopen för att se ”Straffad Nyfikenhet”.

Passagen är tom. Misshumasshu har inte öppnat än. Vi kan trotsa förbudsskylten, passera borden och ta oss ut på andra sidan.

Konstnärernas Hus

Smålandsgatan 7 Efter passagens dunkel är solljuset bländande ute på Smålandsgatan. Alla stadens ljud möter upp. Till höger om oss ligger Norrmalmstorg, rakt fram ser vi Marimekko. På vänster hand reser sig ett vackert, ljust hus smyckat med sirliga stenhuggerier och fönster likt ett venetianskt palats. ”Restaurant KB” säger en skylt på fasaden. Det är Konstnärernas Hus. Rest av Johan Sjöqvist.

Konstnärsklubben och Svenska konstnärers förening samarbetade om projektet. Initiativet togs vid Konstnärsklubbens 25 års jubileum 1882 av dåvarande sekreterare Hugo Hörlin. Finansiering skedde genom konstlotterier. Det första byggnadslotteri ordnas 1885. År 1891 överlämnar Konstnärsklubben en byggnadsfond till Svenska konstnärers förening med villkor att den ska användas till ett konstnärshus.

Svenska konstnärernas förening hade under en längre tid diskuterat frågan om att bygga ett konstnärshus. När föreningen sammanträder i februari 1895 står det klart att tomten nr 15 i kvarteret Skravelberget mindre ska inköpas för 44 319 kronor. Herrarna i styrelsen, och dess suppleanter varav arkitekten Gustaf Wickman är en, hoppas nu att konstnärernas nya hem ska stå klart 1897.

En tävling utlyses för att vaska fram ritningar till Konstnärernas hus. I oktober 1895 hade 11 förslag lämnats in. Prisnämnden bestående av förste intendent A.T. Gellerstedt, professor Julius Kronberg och Is. G. Clason, bildhuggaren Theodor Lundberg och arkitekten Carl Möller, anser att arkitekten Thor Thoréns förslagsritningar är de bästa. Svenska konstnärernas förenings styrelse ger Thor Thorén i uppdrag att ta fram arbets- och detaljritningar till huset vars byggande beräknas kosta 90 000 kronor. Arbetet planeras att börja vid nyåret.

Men så lätt skulle det inte gå. Thoréns förslag får snart kritik och jurymedlemmar och andra medlemmar i Konstnärsklubben lägger själva fram egna förslag. Efter många turer antas istället Ludvig Peterson förslag.

Efter fler turer sammanträder Svenska Konstnärernas Förening på Hotel

Konstnärshuset våren 2021. Foto: Andreas Pemer

Continental tisdagen den 15 december 1896. De nya fasadritningarna av Ludvig Peterson visas. Dagens Nyheter kallar det ”en förtjusande fasad, ett delikat konstverk” (DN 18961216) Herrarna kunde äntligen enas och på kvällen den 15 december fattas beslut om att anta arkitekt Ludvig Petersons ritningar. Byggnadsnämndens prövning återstod.

I augusti 1897 har arbetet med grunden påbörjats. I oktober 1897 samlas flera av ledamöterna i konstnärsföreningens styrelse, konstnärer och nyfikna för att närvara vid nedläggandet av grundstenen. En låda med mynt och tidningar läggs ner i stenen och professor J.A. Malmström håller ett högtidstal. Allt avslutas med leve- och hurrarop för det blivande huset. Under sommaren och hösten 1898 växer Konstnärshuset upp.

När Dagens Nyheter besöker bygget i oktober 1898 och granskar det halvfärdiga huset imponeras reportern av dess ovanliga stil. Många förbipasserade stannar upp för att titta och diskutera huset som tar form. Men mycket arbete återstår. ”Det inre af byggnaden företer ännu ett fullständigt kaos af ställningar, bräder, stenar och murbruk och gifver ännu så godt som ingen ledning till bildandet af en föreställning om hvad som komma skall. Man har således svårt att föreställa sig att ens konstnärer, trots deras kända förmåga att ackommodera sig, ska kunna finna sig tillrätta här vid sitt till den 20 dennes utlysta sammanträde. Nåja, det må vara deras ensak!” Dekorationerna är utförda av Carl Grabow.

Signaturen Onkel Bräsig skriver i Svenska Dagbladet den 23 oktober 1898 om hur ”Förvandlingens lag” kan spåras över allt i Stockholm: ”Bergen sprängas bort – mer eller mindre oförsiktigt – dalarna fyllas; den stockholmska äran skär sig nya banor, ’vägar’ uppstå, mot hvilka de gamla gatorna, för att nu inte tala om gränderna, äro som en myrväg i skogen mot en k. M:ts och kronans landsväg, palatser växa upp som svampar om hösten, fast något solidare, och fabriksskorstenar peka mot himlen, visande att äfven industrialismen ingalunda är främmande för högre uppgifter. Och månget privathus stoltserar i glädjen öfver att ha blifvit färdigt utan strejk med en hörnspira, som själfva mångubben skulle kunna begagna som tandpetare, /…/ Allt detta är öfverspunnet med en spindelväf af telefonledningar /…/” Onkel Bräsig tycker sig inte bara se en yttre förändring, även människorna har förändrats. Som exempel lyfter han fram konstnärerna som nu byggt sig ett palats på Smålandsgatan. Han ställer nutiden mot den bild Strindberg målar i

Röda Rummet: ”På den tiden bodde konstnärer i en för tillfället öfvergifven fotografieatelier och elda med golfvet, sedan möblerna gifvit hvad de förmådde af värme och rök. Nu är konstnärerna sina egna arbetsgivare och bygga ett gemensamt palats med smörgåsar på nedre botten och klubbrum samt utställningslokal därofvan, det hela en affär på lumpna 200 000 kr.”

Konstnärshusets invigningsfest äger rum lördagen den 7 januari 1899. Dagens Nyheter kallar fasaden som växer fram på Smålandsgatan ”en af de vackraste” av Stockholms nybyggen. Dagen efter skriver Dagens Nyheter om huset: ”Fasaden verkar alls icke genom sin storlek – den är föga större än den snedt öfver gatan resta lilla fasaden som öppnar ingången till Birger Jarls Passage – men den har alltigenom de behagligaste proportioner, och med sin ännu blott afsedda slutliga utsmyckning af guld och mosaiker lär den utan tvifvel komma att se så täck och omhuldad ut att den främmande ofrivilligt skall stanna och fråga sig: Hvem kan det vara som tyckt om att bygga sig ett så vackert hus?” (DN 18990108)

Alla är inbjudna till invigningen: representanter för stadsmakten, vetenskapsmän, musiker, författare och konstnärer. Kungen hade tackat ja, men tvingades ställa in i sista stund. Vi får anta att Johan Sjöqvist också var på plats. Alla begav sig till Smålandsgatan och samlades klockan 8 i våningen en trappa upp. Invigningsceremonin tar plats en våning upp, i den höga rymliga och festligt inredda utställningssalen., Kronprinsen med prinsarna Carl och Eugen är där. Carl Möller håller föredrag om konstnärshusets tillkomst, medaljer delas ut, skålar utbringas och klockan tre på natten är festen fortfarande i gång.

I tidningen Idun Nr 3. 1899 beskriver Carl Larsson det nya konstnärshemmet. Han bjuder stolt in Iduns läsarinnor i det nya huset men ger också prov på den kritik som huset fått: ”Var så god och stig på min nådiga! Att vi gått vilse, att här är hos grefve Hallwyls? Nej, för all del, det prakthuset ligger på baksidan af vårt. Ja, hvarför kunna ej också vi ha det fint! Ty nog är det fint i bästa mening, vårt lilla hus. /…/ Visst är det förtjusande, och min gamle vän Ludvig Peterson har heder af det. Dock i mitt djupaste innersta hjärta hade jag nog en gång önskat, att det blifvit mera svenskt, mera enkelt och reellt. Nu är det en Riviera-fantasi, till hvilken det ständigt skall saknas den djupblå himmelen och det safirfärgade vattnet. Men, bah, hufvudsaken är dock, att det är vackert och praktiskt.

Och det är det. Båda delarna. Ser ni, så klart hela fasaden är fördelad, det är något skönt att slippa de där vanliga parodierna på kungliga slottet, som hvarje hus i staden är, där de långa, dumma fönsterraderna äro ditsatta med cirkelbestick, utan den ringaste motsvarighet till det inres kraft.”

Så beskriver Carl Larsson huset för sin uppdiktade ledsagarinna innan de försvinner in i huset för att delta i festligheterna. ”Usch, hvad det drar här i Smålandsgränd! Nu går vi allt in.”

Vid Svenska konstnärers förenings årssammankomst i Konstnärshuset riktar föreningen ett tack till arkitekt Ludvig Peterson och byggmästaren Johan Sjöqvist.

Det blåser på Smålandsgatan även idag, en torr vårvind viner in från Norrmalmstorg. Men just denna vårdag är himlen över Stockholm egendomligt djupblå och Konstnärshusets sandsten skimrar svagt mot det blå.

Vi tycks ha gått i en cirkel. Vi står nu åter på Birger Jarlsgatan framför Birger Jarls basar, huset där Murmästarembetets ordförande Johan Ahlström år 1901 blev porträtterad av fotograf Thålin. Vi tar av till vänster och går förbi butikerna upp mot Stureplan.

Gamla NK, Johnsonska palatset

Stureplan 3 Det smala huset, inkilat mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan, stävar fram som ett fartyg genom staden. Här hade rederierna Johnson-linjen och Nordstjernan sitt säte under flera år. Men innan dess var det Nordiska Kompaniet som lät uppföra sina affärslokaler här, och husets mer nautiska uttryck kom i dagen först efter rederiernas ombyggnad.

Huset byggdes åren 1898–99 efter ritningar av E. Josephson för K M Lundbergs varuhus. Sedan Nordiska Kompaniet lämnat huset svävade dess öde i ovisshet. År 1916 florerar ett rykte att Johnson-linjen tillsammans med rederiet Nordstjernan är intresserade av NK’s gamla lokaler. I maj 1916 meddelar Nordiska Kompaniet att de sålt fastigheten till rederiet Nordstjernan. Tillsammans med A. Johnson &Co ska de husera på adressen. En ombyggnad är i förestående och arkitekt Torben Grut har fått uppdraget att framställa ritningar. Så snart ritningarna är godkända kan ombyggnaden börja. Dagens Nyheter skriver den 26 maj 1916 att de antar att Oscar Herrströms ska få

K.M. Lundbergs varuhus vid Stureplan innan ombyggnaden. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

uppdraget eftersom han en gång uppförde huset i fråga. Huset bygges om efter ritningar av Ivar Tengbom 1919–1920, men det är oklart om Herrström var inblandad.

Daneliuska huset

Stureplan 10 Delar av den trekantiga tomten mellan Birger Jarlsgatan och Biblioteksgatan hade länge stått tom när grosshandlare B.A. Danielus bestämde sig för att uppföra ett storstadspalats efter arkitekt E. Josephsons ritningar. A.G. Sällström var byggmästaren som förverkligade ritningarna. Hösten 1898 börjar rivningarna på tomten. År 1900 stod huset klart. Stockholms Tidningen beskrev huset som ”en af vår vackraste gatas allra förnämsta prydnader”: På grund av dess form kallas det ofta strykjärnshuset. Det hotades av rivning på 1960-talet men räddades efter ett upprop av namnkunniga stockholmare och övergick i stadens ägo.

Daneliuska huset möter solens strålar på Birger Jarlsgatan. Till höger det numera rivna Hotel Anglais. Den ljusa fasaden på Oscar Herrströms ”Marmorpalats” (Birger Jarlsgatan 24) skymtar ovanför den hästdragna spårvagnen till vänster. Foto: Frans G. Klemming, Stockholms Stadsmuseum.

Birger Jarlsgatan 24

Under rubriken ”Den fashionabla Birger Jarlsgatan.” Skriver Dagens Nyheter den 3 augusti 1898 att ”Ett af hufvudstadens mest lovande byggnadsföretag är för närvarande under arbete å Östermalm.” Fasaden kommer att kläs i vit marmor, en ny företeelse. Ritningarna är utförda av arkitekt Sam. Kjellberg. Med fasad av ”ren hvit marmor, är det lätt att föreställa sig hvilken tilltalande verkan det nya marmorpalatset skall göra”, fortsätter Dagens Nyheter. Huset omskrevs just som ”Marmorpalatset”. Aftonbladet kallade det ”ett av hufvudstadens mest storartade byggnadsföretag.” (18980804) Huset i spansk stil blir ännu ett tillskott till den storstilade Birger Jarlsgatans. Lägenheterna har 9 rum och kök och det finns elektrisk hiss i trapphuset. Taklagsöl firas i september 1898. Här hade Oscar Herrström sitt kontor.

Marmorpalatset har behållit sin fashionabla karaktär. Bentley har sin affär här, och bilarna blänker innanför skyltfönstren. Oscar Herrström verkar själv ha sett husets potential för biluppvisning. Under rubriken ”Bil!” annonserar

han i Dagens Nyheter den 12 april 1914: ”Synnerligen passande Utställningslokal för bilar att hyra i Birger Jarlsgatan. Dörringången tillräcklig för intagande av de största bilar. Närmare meddelas å Byggmästare Oscar Herrströms kontor i samma egendom, med ingång från 27 Biblioteksgatan.”

Trygghuset

Birger Jarlsgatan 32 Vi lämnar Herrströms marmorpalats för att besöka det hus som nu dominerar stadsbilden framför oss. Trygghuset reser sig mäktigt vid Engelbrektsplan.

Tisdagen den 10 maj 1910 invigde försäkringsbolaget Trygg sin nya byggnad vid Engelbrektsplan. Det bjuds på supé när bolaget samtidigt firar sitt 10-års jubileum. Styrelsemedlemmar, inbjudna affärsvänner och personal tågar in i den blomsterprydda expeditionssalen där maten serveras. Landshövding Svedelius inleder den långa rad av tal som avlöser varandra. När det är generaldirektör Linroths tur håller han tal för Trygghusets arkitekt Lallerstedt och för dess byggmästare Oscar Herrström vilken han ger epitetet en av ”anstaltens ’fältmän’ för arbetsglädjen.”

Försäkringsbolaget Trygg har sina lokaler i våningen en trappa upp samt i delar av andra våningen. Expeditonssalen i hjärtat av huset är avsedd för 100 kontorsarbetare. I anslutning till denna har styrelse och direktörer sina rum.

Avslutning

Om det inte vore för reklamskylten och den skog av trafikljus som täcker Engelbrektsplan skulle vi ha fri sikt från Trygghusets trappa ner längs Birger Jarlsgatan mot Nybroviken.

Här flöt den å som kallades Rännilen från Träsket vid nuvarande Jarlaplan mot Katthavet vid Nybroplan. Idag ligger paradgatan här med butiker som Gucci, Louis Vuitton, Chanel, Prada … Vid de vita dukarna på restaurang Riche dinerar stockholmarna och skyltfönster visar upp de mest exklusiva varor. Våra tre byggmästare spelade en stor roll i denna förvandling av Stockholm.

Vi har vandrat genom en del av Stockholm. Vi har besökt våra tre byggmästares hus och upptäckt fragment av det förflutna.

Vi har vandrat genom en stad där gator är kantade av uråldriga hus fyllda av minnen. Minnet tycks i vara immanent i byggnaderna, i husen och gatorna.

Det nybyggda Trygghuset omgärdat av plank år 1910. Foto: Stockholms Stadsmuseum.

Att nå det förflutna kräver arbete, vi får gå in i det, upptäcka det och försöka väcka det till liv.

Den moderna Birger Jarlsgatan tar form år 1892. Vy mot Stureplan. Är det murarna till Johan Sjöqvist nybygge på Birger Jarlsgatan 2–4 som reser sig till höger? Foto: Stockholms Stadsmuseum.

Litteratur

Alm, Henrik, Murmästareämbetet i Stockholm, Stockholm 1935 Andersson H.O & Bedoire F., Stockholms byggnader, Prisma 1973 Bedoire, Fredric, Den svenska arkitekturens historia 1800–2000, Nordstedts 2015 Benjamin, Walter, Paris - 1800-talets huvudstad, Symposion Bokförlag 1990 Blomberg, Göran, ”A G Sällström - Barnhusbarnet som blev storbyggmästare”, Murmestare Embetet i Stockholm Årskrift 1994 Hesselman, Georg, Från skråhantverk till byggnadsindustri, AB Tidskriften Byggmästaren 1945 Strindberg, August, Stora Landsvägen, Bonniers 1962 Sörenson, Ulf, Vägvisare till Stockholm, Lind & Co 2009 Wikström J. & Lundgren J., Perspektiv på Stockholm, Max Ström 1998

Källor

Murmästareämbetets arkiv Stockholms Stadsmuseum Solna stads bildarkiv Artiklar ur Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Idun, Aftonbladet, Socialdemokraten, Sydsvenska Dagbladet, Dagen

Digital källa

Tillhagen, Carl-Hermann, Stockholms folkminnen, https://dokument.nordiskamuseet.se