Skrået som överlevde Av Per Kallstenius

Skrået som överlevde

Av Per Kallstenius

Hur kan det komma sig att just Murmestare Embetet överlevde som stort sett det enda skrået med insignier, arkivalier, mästarprov och inte minst yrkesverksamhet ända in i vår tid? Stockholms stadsarkiv har en förteckning över 90 historiska skrån, totalt 46 hyllmeter. Till detta kommer ytterligare handlingar i Kungliga biblioteket, Nordiska museet och Riksarkivet. Dessa skrån omspänner så vitt skilda hantverksyrken som Badareämbetet, Bryggareämbetet, Gelbgjutareämbetet, Järnbärarämbetet, Kanngjutareämbetet, Notfiskareämbetet, Pumpmakareämbetet, Sillpackareämbetet, Snörmakareämbetet, Timmermansämbetet, Vindragareämbetet och förstås Murmestare Embetet.

För att skapa en näringsfrihet i den liberala avreglering, som svepte genom Europa, utfärdades i december 1846 en Fabriks- och Hantverksordning . Den skulle bli dödstöten åt det svenska skråväsendet . Från och med 1 juli 1847 upphörde den hantverksorganisation, som under ett halvt årtusende varit grunden för våra städers organisation, förvaltning och yrkesgemenskap . Vem som helst kunde nu utöva hantverk för egen försörjning . Skråembetenas kontroll av yrkesskickligheten i sina olika hantverk skulle nu övertas av hantverksföreningar med fullmäktige, som representerade de olika yrkena . De gamla skråna gick nu till sin upplösning och deras insignier och mästarprov skingrades . Några levde vidare en tid som sjuk- och begravningskassor som den ännu existerande Bryggareembetets pensionskassa . Då den totala näringsfriheten införts 18 juni 1864 upphörde också hantverksföreningarna . Det skulle dröja ändå till 1889 innan mur- och byggmästare bildade Stockholms Byggmästareförening till försvar för sina arbetsgivare och yrkesintressen .

Hur kunde då Murmestare Embetet överleva det stormangrepp som näringsfrihetens lagstiftning riktade mot den gamla skråorganisationen? En förklaring är att utvecklingen på 1880-talet naturligen kom att anknyta till traditionen

från de byggnadshyttor som efter kontinentala förebilder under tidig medeltid uppstod vid kloster- och katedralbyggen . Genom dem utvecklades yrkesskicklighet inte minst i murarhantverket . Under samma tid vid 1800-talets slut kom också den engelska Arts- and craftsrörelsen att utöva en stark internationell påverkan för återuppståndelsen av skickligt traditionellt hantverk (crafts revival) .

Den byggnadskonst som utvecklades i byggnadshyttorna kom under 1000-talet från kloster med benediktiner- och cisterciensermunkar . Men munkarnas byggverksamhet fick snart en sådan omfattning att man fick ta hjälp av s k lekbröder ”laici conversi”, som trädde i klostrens tjänst . Här utbildades de olika hantverken konstsmeder och grovsmeder, snickare, timmermän, stenhuggare och murare . Parallellt skedde en utbyggnad av städerna i Europa . Lekmän, som lärt sig den nya murningstekniken med bl a slagning av kryssvalv gick där samman i arbetslag . De kunde knytas lokalt till de städer de verkade i . Men störst betydelse för yrkeshantverkets utveckling var de byggnadshyttor där de mest framstående hantverksmästarna samlades för byggandet av de stora katedralerna . De kallades compagnonnage i Frankrike, guilds (lodges) of masons i England och Bauhütten i Tyskland . Byggnadshyttorna kunde pågå i flera sekler och de olika mästarna vandrade ofta runt mellan dem, skulpturalt skickliga stenhuggare eller murmästare som behärs- kade slagningen av gotiska ribbvalv med kontreforter (stödben) . Ritningskonsten utvecklades på stora sammanfogade pergament och noga kontrollerade beskrivningar spreds inom de skrån som bildades . Men samtidigt höll Bygge på 1200talet där de olika yrkena man hårt i yrkeshemligheterna . Den syns tydligt, från vänster nertill stenbäryttersta konstfärdigheten ansågs magisk arna och bruksbäraren uppför stegen, ovan och förbehållen de som visade sig bestå till vänster tramphjulet med linan över mästarproven . I magin fanns också en blocken som lyfter stenen till murarna på krönet. Ner till vänster stenhuggaren och religiös dimension och de fria vand- mästaren som ritar upp förlagan på stenen.

rande mästarna blev ”de frie murares compagni”- magistri latomorum . För gesällerna blev de långa vandringarna runt till Europas stora byggen och katedralernas byggnadshyttor en oundgänglig del av deras yrkesutbildning . De gesällbrev som medfördes från hemmaverkstaden blev inträdesbiljetter till nya mästare över alla Embetets skråordning i original från landsgränser . År 1287 anlitades sten10 september 1487, som 1879 överlämnades till Kungliga Biblioteket där den finns i huggarmästaren Etienne de Bonneuil deras unika handskriftssamling. från Paris för att med tio mästare Foto:Per Kallstenius och lika många gesäller bege sig till Uppsala och leda arbetet med att uppföra en ny domkyrka och upprätta en byggnadshytta för sextio hantverkare och deras medhjälpare . Dessa blev som på många andra håll undantagna från den vanliga rättskipningen och kunde bara dömas av ärkebiskopen . Byggnadshyttorna England och Tyskland hade också egen jurisdiktion med möjlighet att överklaga till en ”huvudhytta” . Bland skråreglementen i Stockholm kommer Murmestare Schråån från 10 september 1487 på sjätte plats, Förordning om skråväsendets upphörande föregångna av bältaresvenner, timfrån december 1846 som innebar början till näringsfriheten införande. Ett skrå mermän, skomakare, köttmånglare, inordnade sig inte i detta utan överlevde, slaktare och smeder . Men sannolikt Murmestare embetet i Stockholm. är Murmestare Embetet äldre än skråordningen . Denna innehöll också bestämmelser om ”kompaniets systrar” vilket också fanns i andra skrån som timmermän, skomakare och smeder .

Dråpslaget från den 22 december 1846 mot skråordningen mottogs med upphöjt lugn i Murmestare Embetet . Man fortsatte som vanligt men den sista

kvartalssammankomsten hölls 29 juni 1847 två dagar innan den nya förordningen trädde i kraft . I protokollet från 7 juli 1847 nämns ”f d Murmästare Embetets ledamöter” . Kontrollen av yrkesskickligheten låg nu under den nya Hantverksföreningen och magistraten . Men man beslutade sig för att hålla verksamheten i gång och fortsatte som förut att anta gesäller och lärlingar . Någon konstituering som ”Murmästare Förening” skedde aldrig . Åldermannen Johan Hedwall blev uppmanad att ta med sig skrålådan hem . Han behöll också sin titel till sin avgång 1853 . Vid den inventering som då företogs bestämdes att mästerstycksritningarna skulle inbindas och bättre förvaras . Efterträdaren Anders Atterberg titulerades sedan som ”fullmäktig” eller ”lådföreståndare” eftersom ämbetslådan Embetets rekonstruktör åldermannen Johan Ahlström som 1882 skulle förvaras i hans bostad . Trots att 1860- återställde ordningen och sökte sig och 70-talen var en nedgångsperiod med täta tillbaka till rötterna. Han såg till att ombyten av lådföreståndare fortsatte man det första stamhuset på Trångsund att vårda och försäkra sina ärvda skatter . Vid 12 förvärvades av embetet 1890. varje byte inventerades lådans innehåll och mästerstycksritningarna . 1862 antogs byggmästaren Johan Ahlström som ny ledamot . Han skulle knappt tjugo år senare bli den som skulle ge Embetet en pånyttfödelse och anknyta till dess äldsta traditioner . Han var också styrkt av de impulser som kom från det florerande ordenslivet .1879 bekostades tryckningen av en transkription av 1487 års skråordning av ”brodren” Holmberg . Det var en medveten markering av begreppet ”broder” som nu återinfördes . Man tog dock fel på året för skråordningen och beslöt 31 januari 1880 att fira 400 års jubileum innevarande år . Man tog då det viktiga beslutet att originalet till Skråordningen skulle överlämnas till Kungliga biblioteket där den fortfarande förvaras i handskriftssamlingen .

Den 14 januari 1881 utsågs Johan Ahlström till lådföreståndare . Han skulle under nästan ett kvartssekel komma att stå i spetsen för ett återuppståndet

Murmestare Embete efter dess bästa traditioner och med inflytandet från de stockholmska sällskapsordnarna . Mellan mars 1881 och oktober 1882 hade uppenbarligen hänt något som innebar att man ville återgå till sitt tidigare namn och anknytning till skråtiden . I protokollet från sammankomsten den 25 oktober 1882 i lådföreståndaren Johan Ahlströms bostad på Linnégatan 17 har sista ledet i ”Murmästareföreningen” strukits över av Ahlström själv och i stället har han lagt till ”Embetet” . Det framgår att det Fastigheten Aescuiapius 1 Trångsund 12 köptes in uppståndna Embetet var ytterst av Johan Ahlström och den förmögne embetsbrodern mån om förvaring och försäkJohan Andersson, ”Stick Anders”, för 70.000 kr 1886. Om och tillbyggt med bostäder och lokaler ring av de från skråtiden ärvda kunde embetet förvärva det för 100.000 kr 1890. klenoderna som skråordningen, Embetets första sammankomst här hölls här 13 ämbetslådan, sigillstamparna december, Luciadagen, 1890. och välkommorna . Man sökte sig verkligen tillbaka till sina rötter och den cirkelslutning och anknytning till den ”conviviala” delen som präglade de gamla byggnadshyttornas och Murmestareskråets tid . Med idag ännu gällande skrå ”att i goda samkväm befordra vänskapsbanden mellan bröderna” . Ordensintresset delade Ahlström med de övriga ledamöterna . Frimurarorden hade på 1620-talet utvecklats från gillen av yrkesmurare . Den yrkesmässigt besläktade Timmermansorden låg dock närmare murmästarnas intressen . 1885 gick Johan Ahlström till verket . Under århundradena hade inte Murmestare Embetet haft en egen hemvist utan fört en ambulatorisk tillvaro med sina nedärvda klenoder . Ahlström såg hur de olika ordnarna engagerade sig i sina ”stamhus” . 1874 hade Frimurarorden förvärvat det

Insignium för stenhuggarmästarna i Strasbourg från 1524 med passare, hammare och passmått med libell. Murmestareembetets sigill med libell, tumstock, murslev, vinkelhake, murborste och stickmått (passare).

Sedan den totala näringsfriheten införts 1864 kunde vem som helst ta på sig uppgiften att bygga hus. Ibland gick det illa som här då den katolska kyrkan 1866 skulle uppföras där Gallerian ligger nu. Vid ett oväntat ras omkom ett tjugotal personer.

Ritningar i stor skala gjordes genom sammanfogning av flera stycken pergament. Här ritningen på rosettfönstret till katedralen i Strasbourg, västfasaden, av mästaren Michel Parler 1385. Hela ritningen är 4 meter på höjden, detta utsnitt ca 1,5 x 1,5 meter skala ca 1:10. Efter denna gjordes mallarna till stenhuggarna.

Rosettfönstret i verkligheten på katedralen i Strasbourg. Foto: Jan Svanberg.

Mur och stenhuggarmästarna gjorde också ritningar och förlagor till avancerade konstruktioner som här för Milanodomen 1399 av mur och stenhuggarmästaren Paul Mignot.

Bååthska palatset på Blasieholmen, som alltjämt är deras stamhus . Tillsammans med murmästarkollegorna den förmögne Johan Andersson och August Strehlenert köpte Ahlström in fastigheten Aesculapius 1, Trångsund 12 i Gamla stan för 70 000 kr . Säljaren var typiskt nog Kryddkramhandlaresocietetens pensionskassa, som förvaltade tillgångarna från sitt skrå . Syftet var uppenbarligen att skaffa Embetet ett eget stamhus . Den 19 maj 1886 föreslog Johan Ahlström att Embetet skulle förvärva huset om- och tillbyggt för 100 000 kr . Men det fanns inte en fullständig enighet och det kom att dröja till den 9 januari 1890 innan beslut om inköp kunde göras . När så det återuppståndna Embetet samlades till årsmöte den 13 december 1890 ägde det rum i dess ”stammhus” . Vid denna första sammankomst i stamhuset beslöts om stadgar för det rekonstruerade Embetet . Detta var en fråga som varit vilande sedan skråembetet hade ersatts av en förening 1848 . Den 27 januari 1891 ingav Johan Ahlström de nya stadgarna till Överståthållareämbetet för fastställelse . Inledningen klingar som en trumpetstöt för den egna identiteten och kopplingen till det förflutna: ”Detta Embete utgör fortsättningen af det förut såsom handtverksskrå befintliga Murmestare Embetet i Stockholm” . I och med det nya huset fick också Embetet ekonomiska och affärsmässiga förpliktelser, vilket ställde krav på tydliga stadgar . En stamhusvärd måste tillsättas . I stadgarna sägs också ”De inventarier, effekter, ritningar och böcker hvilka tillhört det i 1§ omnämnda handtverksskrå, skola såsom minnen bibehållas samt af styrelsen förvars och vårdas.” Embetet bestod nu av 19 bröder och två hedersledamöter, stadsarkitekten Ludvig Hedin och arkitekten Johan Fredrik Åbom .

Embetet behöll sitt stamhus vid Trångsund i tio år . Den 28 januari 1901 såldes det för 135 000 kr . Samma år efterträddes Johan Ahlström av Andreas Sällström . Embetet fick nu hålla sina sammankomster på restaurant Riche eller Byggmästareföreningens kontor på Oxtorgsgatan . Redan samma år beslöt man att försöka förvärva fastigheten Sibyllegatan 13 på Östermalm . Men den visade sig inte fungera för Embetets behov och planer . Johan Ahlström hade varit sjuklig sedan 1902 och inte kunnat bevista sammankomsterna . Men in i det sista ivrade han för att Embetet skulle äga en egen fastighet, ett stamhus . En skrivelse från honom upplästes vid sammankomsten den 4 mars 1904: ”Embetet bör så fort sig göra låter gå i författning om köp af lämplig fastighet, der Embetet kunde få en stadigvarande hemvist med samlingsoch

klubblokal etc med andra ord ett stamhus.” . På hösten samma år gjordes en fullständig renovering av ämbetslådan . Kort därefter den 8 november 1904 avled Johan Ahlström . Johan Ahlströms efterträdare Andreas Sällström drev frågan om ett nytt stamhus vidare . Den 3 december 1906 kunde en majoritet av de 32 bröderna fatta beslut om att förvärva fastigheterna 6, 7 och 8 i kvarteret Järnlodet på Nybrogatan 20, 22 och 24 för en summa av 310 000 kr . Säljaren var murmästaren Axel Alms familjestiftelse . Han hade uppfört husen 1901 såldes Trångsund 12 för att man ville för 1864 och själv gått bort 1872 . värva ett nytt stamhus på Sibyllegatan 13.Men det fungerade inte och in i det sista ivrade Johan SällJohan Ahlström hade varit ström för ett nytt förvärv.Efter hans död 1904 kunde verksgesäll hos Axel Alm 1855 efterträdaren Andreas Sällström två år senare och de hade knutit nära vänförvärva ett nytt stamhus i kvarteret Järnlodet på Nybrogatan 20 – 24, som blev embetets hemvist till skapsband . Johan Ahlströms 1975. Genom Stig Adling kunde då vårt nuvarande nära band med den Almska stamhus förvärvas. familjen var säkert ett skäl till att stiftelsen valde att sälja just till Embetet . Men de tre fastigheterna var samlat för stora för Embetets behov och man beslöt i oktober 1907 att sälja två av dem för 270 000 kr . Den kvarvarande krävde en omfattande ombyggnad för att fungera som stamhus . För den anlitade Embetet de renommerade jugendarkitekterna Ullrich & Hallquist . Ombyggnaden kostade 109 400 kr . Genom försäljningen av de andra två fastigheterna hade Embetet fått hela ombyggnadskostnaden betald och dessutom gjort en vinst på 160 000 kr . Den 29 december 1909 kunde det nya stamhuset invigas med en storslagen supé då ordföranden Andreas Sällström hälsade deltagarna med ”Mine bröder…” Äntligen hade Embetet fått en varaktig hemvist och på

Nybrogatan 20 fanns goda lokaler för Embetets förnämliga arkiv . Genom Sällströms energiska insatser blev arkivalierna ordnade, inbundna och förtecknade med bistånd av Johan Ahlströms dotter, doktor Anna Ahlström .

Vid 1800-talets slut hade funnits en strävan att uppträda som näringsorganisation men under Sällströms ordförandetid 1905-1917 blev inriktningen tydlig på den kulturvårdande uppgiften, kunskapsutbytet och den ”conviviala” sällskapliga delen från det gamla skråets verksamhet . Embetets lyckosamma vidare förvärv 1975 genom Stig Adling av nuvarande stamhuset von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68 kan ses helt i Johan Ahlströms anda . Det är också tack vare hans personliga drivkraft som Embetet 1881 kunde återknyta till sin historiska identitet och anknyta till århundraden av den framgångsrika verksamhet, som drivits av mästare och gesäller i byggandet av Stockholm . När vi samlas i vårt traditionsmättade stamhus, kan vi således med både beundran och stolthet blicka upp på Johan Ahlströms porträtt - och tänka att det till stor del är tack vare hans resoluta insats 1881, som vi har både Embete och stamhus .

Tryckta källor: Murmestare embetet i Stockholm 1487 – 1987 – T Hall, O Hidemark, L Wikström, S Adling Medeltida byggmästare – Jan Svanberg, Carmina 1983 The Cathedral Builders of the Middle Ages – Alain Erlande-Brandenburg, Thames & Hudson 1995