PROJECTmagazine

LEDARE

blod, svett & tårar För snart ett år sedan föddes idén till tidningen du just nu läser. Resan med vårt projektarbete började en eftermiddag i maj 2010. Vi fick inspiration från några av de dåvarande treorna på Södra Latin som hade gjort just en tidning, och bestämde oss i första ögonblicket vi såg detta projekt, att det här vill vi båda hålla på med.

Några månader senare började själva arbetsprocessen, och efter mycket funderingar om hur upplägget skulle se ut, var helt plötsligt första terminen slut, och vi stod där och hade bara åstadkommit en sak: enkätundersökningar. Som tur var, var det som återstod att göra det som vi hade sett fram emot hela tiden - att skriva, fota och utforma tidningen estetiskt.

Det har varit två långa terminer, och en stundvis plågsam process i form av slit, skrivande, blod, svett och tårar, men framförallt har den här tiden varit fylld av skratt, glädje, och kreativitet.

Men varför ska ni då bläddra vidare i den här tidningen? Syftet var redan från första början att skapa ett forum för ungdomskulturen, som fokuserar på att ge uttryck för ungdomars kreativitet och kulturella intressen. Oavsett vad du brinner för: musik, konst, film eller teater, så är vi övertygade om att du kommer få en intressant och givande läsupplevelse. Vi har bland annat intervjuat flertalet intressanta personer, alla med sitt unika sätt att ge uttryck för det de brinner för; och vi har även recenserat skivor, konserter och andra föreställningar. Under rubriken ”NU” har vi samlat några av vårens mest aktuella händelser, däribland skivreleaser, biofilmer och Stockholms hetaste klubbliv. Vi hoppas att du kommer finna den här tidningen lika givande att läsa som den var att göra - så vänd på bladet och låt dig inspireras!

Emily Andersson Joline Fransson Södra Latins Gymnasium, 27 april 2011 2 PROJECT MAGAZINE

CREDITS

chefredaktörer Emily Andersson Joline Fransson

tack till Manne Wahlström Alice Isakson Mikael Boman Ola Fransson Erik von Campenhausen Annika Färjh Urban Cone A Handful of Samie

KONTAKT Emily Andersson mail: emilysadress@hotmail.com tel: 0730231958 Joline Fransson mail: jolinefransson@hotmail.com tel: 0707509781 Besök oss på internet issuu.com/projectmagazine

PROJECT MAGAZINE 3

INDIESCEN.SE

MYSPACE.COM/URBANCONE

INNEHÅLL

innehåll NU JUST NU

8

Vi hat tagit tempen på de mest högaktuella punkterna, när det gäller allt från YouTubeklipp och klubbar, till skivsläpp och streetstyle.

BIOVÅREN 2011

22

BASISTDRÖMMAR Joline Fransson har intervjuat Erik von Campenhausen från A Handful of Samie.

12

Tips om vårens absolut hetaste filmer som dyker upp på bioduken.

VÅRENS SOFFMYS

MUSIK

16

För dig som gillar att krypa ner i soffan framför en härlig DVD har vi listat vårens nya filmsläpp.

26

PLATS PÅ SCEN Reportage med mikrobloggaren Manne Whalström som berättar om sitt växande projekt Indiescen.

URBAN CONE LÄMNAR INTE EN KOTTE BESVIKEN

30

Emily Andersson recenserar indierockbandet Urban Cones spelning på Debaser Slussen.

32

NOSTALGITRIPP Joline Franssons recension av Ringo Deathstarrs senaste platta – en nostalgisk resa!

34

SVÅRMODET TAR ÖVER Albumrecension av Lykke Lis senaste platta Wounded Rhymes – är den en hit eller miss?

36

LIVET PÅ TURNÉ Reportage om ljudteknikern Ola Franssons turnéliv med några av våra största stjärnor – men var det lika rock’n’roll som det verkar?

Johnny Depp är aktuell i den fjärde Pirates-filmen

FILM & TEATER EN HÅRRESANDE UPPSÄTTNING Recension om en av Stadsteaterns kanske mest flummiga pjäser – äntligen har de satt upp musikalen Hair i Sverige.

EN PLATS I RAMPLJUSET

40

VELVET, WARHOL OCH EN RÖD TRÅD

42

MED PENNAN SOM VAPEN

Hur är det egentligen att studera teater på heltid, och har alla som gör det en framtid inom skådespelarbranschen? Reportage med Alice Isakson om teaterns fram- och baksidor.

500 DAGAR PÅ 95 MINUTER

44

Joline Franssons krönika om den ljuvliga filmen 500 Days of summer.

MORALKAKA FRÅN ETT LEJON Emily Andersson har skrivit en krönika om Disneys tidlösa klassiker Lejonkungen.

6 PROJECT MAGAZINE

KONST

45

48

Om ett besök till Fotografiska museet, där det just nu pågår en utställning av ingen mindre än Andy Warhol.

50

Ett reportage om 19-åringen Mikael Boman som drömmer om att bli illustratör på heltid. Vad krävs för att nå dit? Och hur väcks en sådan dröm?

SYNDIGT Bildreportage där vi gestaltat några av dödssynderna, i ny skepnad och form.

58

NU

VÅRENS YOUTUBEKLIPP

JUST NU

shoppingsugen?

Sök på: Poker Face sung by CathyMay15 Efter sin episka debut med sin egen tolkning av låten ”Boom Boom Weeho”, kommer här uppföljaren; en alternativ version av Lady Gagas ”Poker Face”. Vi rekommenderar den vid 3-snåret på morgonen, vare sig du är på klubben, efterfesten, eller bara har tråkigt.

Sök på: Östgötskt fyllesamtal på nyårsafton 2 Skönaste killarna snackar om allt och ingenting. Det är två östgötar på fyllan - behöver vi säga mer?

Invigningen av Topshops nya butik på Sergel-gatan har väl inte undgått någon, i alla fall inte sedan man sett den till synes milslånga kö som ringlade längs Sergelgatan i Stockholm en rå torsdagskväll i mars.

Den 17 mars var det nämligen dags för den brittiska klädkedjans nya flaggskepp att slå upp portarna till sina 1300 kvadratmeter, fyllda till bredden med kläder för både tjejer och killar, skor, accessoarer och Topshops egna, relativt nylanserade sminkkollektion.

Kvällen till ära bjöds det på drinkar, tilltugg och hög musik från DJ-båset, som gästades av modeprofilerna Daniel Lindström, Parisa Amiri och Petra Tungården; alla shoppingsugna klädgalningar kunde dessutom med glädje erhålla goodiebags och 20% rabatt på hela sortimentet.

Sedan SOUK-gallerian på Drottninggatan gick i konkurs i slutet av 2009, har Topshops enda innerstadsbutik legat belägen på betydligt mer sparsamma ytor i Gallerian på Hamngatan. Den nya flaggskeppsbutiken är alltså ett mer än välkommet inslag på shoppingstråket Sergelgatan, som allt mer börjat utmärka sig på Stockholmskartan i skuggan av turisttäta Drottninggatan.

Ta vägarna förbi nyöppnade Topshop och låt dig inspireras, vare sig du är ute efter en ny vårgarderob eller om plånboken för tillfället bara tillåter fönstershopping.

Sök på: Talking twins Om du mot förmodan missat detta You´Tube-fenomen, föreslår vi att du kollar in dessa två pratsamma killar som tycks diskutera något högst Upprörande, och låter dem lysa upp din vardag.

FOTO: FRANK NORDENBERG,STUREPLAN.SE

10 PROJECT MAGAZINE

JUST NU

VÅRENS KLUBBLIV

tja snygging, vad har du på dig?

3 tjejer, 3 stilar, låt dig inspireras!

STOCKHOLMSSYNDROMET Slakthuset, Slakthusområdet, Globen 21 år facebook.com/stockholmssyndromet

Vårens kanske mest hypade klubb slog den 2 april äntligen upp sina portar i det gamla industriområdet vid Globen. Tre dansgolv med samma antal barer, till tonerna av allt från Håkan till tunga elektrobeats.

Industriell Berlinkänsla på högsta nivå, en gång i månaden. Det är bara att kötta!

KLUBB ACE/LOADED Sveavägen 36, Hötorget/ Medborgarplatsen 18 år/20 år klubbace.se/klubbloaded.se

Fågelduon breder ut sina vingar över sina nästen på Sveavägen respektive Medborgarplatsen. Lagom till påsk har de värpt klart sina bästa indie– dängor och kläcker dem som vanligt på Mango Bar och Debaser Medis.

Daniel Öhrn och Pelle Höök fortsätter sätta klorna i Stockholms klubbliv.

JULIA FHORS, 18 ÅR, STUDERANDE

MIKAELA GUSTIN, 19 ÅR, STUDERANDE

ANNIKA FÄRJH, 18 ÅR, STUDERANDE

SOMMAR! Fleminggatan 2, Fridhemsplan

”Klänningen är från H&M, skorna, väskan och skärpet är second hand.”

”Väskan har jag köpt på second hand, och klänningen är från H&M, skorna är från Scorett.”

Text

Snart är väntan över! Den 20 maj är förra årets succé tillbaka, den här gången med nya klubbar, större livescen och nytt utomhusområde.

Fjolårets fullträff kan bara bli bättre!

20 år/18 för medlemmar sommarutropstecken.se

PROJECT MAGAZINE 11

VÅRENS SKIVRELEASER PETER BJORN & JOHN Gimme Some StarTime International 28/3

Vi minns väl alla den välkända visslingshiten “Young Folks” som toppade listor över hela världen? Nu är svenska bandet Peter Bjorn and John tillbaka med deras sjätte album som går i pop och rockens tecken. Efter originella namntips så som ”Clever Pig” och ”Stupid Sock”, bestämde sig bandet för att namnge albumet ”Gimme Some”.

I’M FROM BARCELONA Forever Today EMI Music Sweden 23/3

Detta indiepopband bildades under som maren 2005, och de blev kända genom hitlåten ”We’re from Barcelona”, som snabbt blev en succé på Youtube.

Den stora gruppen på 20 personer släpper nu sitt nya album ”Forever Today”. Enligt bandet själva handlar den här plattan om hur det är att vara så många som delar på en liten yta och även en stor dröm.

VERONICA MAGGIO Satan i gatan

JUST NU

vad är kultur för dig?

Grunden för den här tidningen är ett antal enkätundersökningar vi genomfört bland skolungdomar i åldrarna 17-19 år. Förutom de statistiska svaren, ställde vi även den öppna, tolkningsbara frågan ”vad innebär ordet kultur för dig?”.

Syftet med undersökningen var att få perspektiv på hur uppfattningarna om det breda begreppet ”kultur” kan variera ungdomar emellan. Här har vi samlat några av de många, skiftande svaren.

”Den ger ett skimmer till verklighetens kvävande tyngd” ”Något kreativt skapande som alla får ta del av” ”Något som är viktigt, genomsyrar samhället, ett uttryckssätt; mitt liv”

Universal Music 27/4

Redan nu kan man höra Veronica Maggios nya singel ”Jag Kommer” på radio och Spotify. Låten är skriven och producerad av ingen mindre än falsettgrabben-hela-dan, Christian Walz, som även har producerat resten av hennes album, tillsammans med Veronica själv. ”Satan i Gatan” är titeln på den kommande plattan, som även gästas av låtskrivaren, och skaparen till ”Jag är en vampyr”, Markus Krunegård.

Veronica Maggio beskriver sitt nya album såhär: ”Den kommande skivan är någon sorts sammanfattning av ett par ganska så underliga år. En magisk utekväll, en rastlös hemmakväll, en havererad kärleksaffär, en förlorad vän, en fest, en stad, en kväll för 30 år sedan och ännu mera kärlek som gått snett.”

12 PROJECT MAGAZINE

”Kultur är för mig en blandning av olika konstformer som teater, dans, arkitektur, litteratur, musik och konst” ”Mänsklig verksamhet som ej syftar till att tillfredsställa de basala behoven av överlevnad och fortplantning, i alla fall inte direkt. Konstnärlig verksamhet, umgängesformer av olika slag, sport, och dylikt”

JUST NU

”Kultur kan vara allt från moderattanter som köper dyr konst, till förortsungar som sprejar mönster på väggar”

VÅRENS TOPPLISTOR SOMMARENS FESTIVALER 1. Peace & Love Borlänge

”Uttrycker känslor, samtidsuppfattningen, och idéer”

Bob Dylan, Kings of Leon, the Strokes - bättre blir det inte.

2. Way Out West Göteborg

Allt ifrån Kanye West och hip-hop till Thåströms hesa toner och Robyns dansanta pop.

3. Emmabodafestivalen Rasslebygd, Emmaboda

Litet, mysigt, med den perfekta blandnigen av electro och indie.

”Film, musik, konst” ”Det är individuellt beroende på vad man själv har för intressen”

4. Roskilde Danmark

Brittiska Arctic Monkeys möter legendariska Iron Maiden i vårt kära grannland.

5. Arvikafestivalen Arvika

Kör i år på en nysatsning i mindre skala med mindre välkända band.

VÅRENS ”DET HÄR GILLAR VI” 1. Studentskivor

Glöm allt vad betyg heter, det är kört i alla fall, och snart är studenten här, så varför inte satsa och gå all in?

”Konstformer, traditioner och beteendemönster gemensamma för olika folkgrupper”

2. Glass

Oavsett om du väljer att lyxa till det med en hel pint Ben & Jerry’s, eller håller dig till det arma studentlivets hårda budget och nöjer dig med en enkel Piggelin, finns det inget bättre än att sitta i vårsolen och avnjuta en glass.

3. Strand Hornstulls strand, Stockholm

Grymma konserter, klubbar - eller varför inte en pingisturnering? Strand har allt, och lite till.

”Kultur innebär kreativa inslag i vardagen. En chans att få använda alla sina sinnen och färdigheter”

4. Snaps

Medborgarplatsen, Stockholm

Lyckas du få en plats på Medis mest välbesökta uteservering, sätt på dig glajjerna, ta en bira, luta dig tillbaka, och njut!

5. Justin Bieber

Mest bara för att.

PROJECT MAGAZINE 13

NU PÅ BIO

FOTO: EXCLUSIVE FILMS

NU PÅ BIO

av joline fransson

biovåren 2011 Trots att ljusare tider väntar bakom hörnet längtar vi ändå till biosalongernas mörker, för vad går upp emot att avnjuta en Hollywood-meny framför bioduken? Oavsett om man föredrar romsvepande pirater i Karibien, dramatiska krigsskildringar, eller inte har fått nog av vampyrer än, finns det bland vårens biofilmer garanterat något för alla.

the way back premiär 25 mars regi Peter Weir (Master and Commander, Döda poeters sällskap) genre drama skådespelare Colin Farrell, Ed Harris, Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård m. fl. handling The Way Back är ett krigsdrama, inspirerat av den internationella succéromanen The Long Walk av Slavomir

Rawicz.

Filmen utspelar sig under det krigshärjade 1940-talet, och berättar den fantastiska historien om sju krigsfångars flykt från det sovjetiska Gulag.

Resan går genom extrema terränger, från Sibirens iskyla till Gobiöknens extrema hetta, vidare över Himalayas milshöga bergstoppar. På sin färd tvingas de sju stå under enorma påfrestningar; tillvaron ställs många gånger på sin spets på grund av såväl

fysiska som psykologiska hinder, allt för att nå slutmålet: Indien och friheten.

Allas vår Alexander Skarsgård gestaltar den lettiske krigsfången Voss, medan 16-åriga Saoirse Ronan gör en stark insats som föräldralösa Irena, en roll hon, under London Critics Circle Film Awards, nominerats till ”Young British Performer of The Year” för.

PROJECT MAGAZINE 15

NU PÅ BIO

FOTO: DNA FILMS

never let me go

en engelsk internatskola. Idyllen förbyts dock snart i förvirring och premiär 25 mars svek, när ungdomarna får reda på regi Mark Romanek den ödesdigra sanningen om hela genre romantiskt drama sin existens. De tvingas så skådespelare Carey Mulligan, småningom att försöka acceptera Kiera Knightley, Andrew den brutala verkligheten, en Garfield m.fl. process som för dem både handling I denna romantiska närmare varandra, samtidigt som skildring, baserad på Kazuo den rör till det ordentligt bland Ishiguros roman med samma känslorna. namn, får vi följa de tre Never Let Me Go har öppnat, brittiska ungdomarna Ruth, Kathy spelats och tagit hem många och Tommy, och deras uppväxt på priser på ett otal filmfestivaler un-

the fighter premiär 11 mars regi David O. Russell (Three Kings) genre drama skådespelare Mark Wahlberg, Amy Adams, Christian Bale handling Dramat The Fighter utspelar sig under 80-talet, och är den gripande berättelsen om en ung amerikansk boxares väg från underdog till världsmästare.

Filmen är baserad på ”Irish” Micky Wards liv, en gång juniormästare i lätt weltervikt. På sin väg mot framgång handleds ”Irish”

16 PROJECT MAGAZINE

der 2010, och har av kritiker placerats högt upp på åtskilliga listor över det föregående årets bästa filmer. Carey Mulligan har, för sin prestation som Kathy, vunnit och nominerats till bästa skådespelerska och huvudroll både i brittiska som amerikanska filmfestivaler.

av sin halvbror Dicky, före detta världsmästare - numera kokainmissbrukare. Wards roll gestaltas av Mark Wahlberg, medan Christian Bale utmärker sig som hans nedgångne och utmärglade halvbror, en biroll han i februari kammade hem en Oscar för.

The Fighter har redan prisats för briljanta skådespelarinsatser, och nominerades till hela 7 Oscar för bland annat bästa regi och foto.

FOTO: CLOSEST TO THE HOLE PRODUCTIONS

NU PÅ BIO vara ute i solen, och för att komma in hos Owen måste hon premiär 1 april bli inbjuden. Snart börjar regi Matt Reeves (Cloverfield, märkliga saker ske i den lilla, The Yards) enkla staden i New Mexico, genre thriller U.S.A., och efter en rad blodskådespelare Chloe Moretz, törstiga mord kan Owen snart Kodi Smit-McPhee, Richard lägga i hop ett och två, för att Jenkins, m.fl. slutligen komma fram till sanningen. Abby är ingen flicka, handling Let Me In är den amerikanska adaptionen av 2008 hon är en vampyr. års svenska filmatisering av John Den unga Chloe Moretz insats Ajvide Lindqvists succéroman Låt som Abby har lett till flera priser den rätte komma in. Filmen är en och nomineringar, precis som gastkramande och psykologisk hennes motspelare, Kodi Smit-McPhee, som kammade historia om utanförskap, död, och den minst sagt udda hem priset för ”Best Performance by a Youth in a Lead or vänskapen mellan den skygge Owen och den mystiska Abby.

Supporting Role – Male” på Phoenix Film Critics Society 12-åriga Owen blir mobbad i skolan, men finner styrka i sin Awards. nyfunna vän Abby. Abby är inte som alla andra, hon kan inte

let me in

FOTO: EFTI

pirates of the caribbean 4 on stranger tides premiär 18 maj regi Rob Marshall (Chicago, En geishas memoarer) genre actionäventyr skådespelare Johnny Depp, Penelope Cruz, m.fl. handling I den fjärde filmen om Jack Sparrow (Johnny Depp) och

hans galna seglatser till världens alla hörn, slår han följe med sin före detta ärkefiende Barbossa (Geoffrey Rush), i jakten på ungdomens källa. Den här gången har han även en gammal flamma med på sin färd, den eldiga Angelica, spelad av Penelope Cruz, som därmed gör entré i filmerna.

På sin resa genom 1800-talets pirathärjade farvatten, stöter Jack och hans besättning på allt från sjöjungfrur till zombies. De tvingas även stå öga mot öga med

sina likar och havets mest fruktade pirat: Blackbeard (Ian McShane), som med sin dotter även han har siktet inställt på evig ungdom.

Precis som i den tredje filmen gör Keith Richards, Depps inspirationskälla inför sin roll som Jack, ett gästspel; vi ser fram emot storslagen action och kvicktänkta one-liners från Karibiens mesta romdrickare, Jack Sparrow.

PROJECT MAGAZINE 17 FOTO: JERRY BRUCKHEIMER FILMS/WALT DISNEY PICTURES

NU PÅ DVD

av emily andersson

vårens soffmys Nu nalkas våren och solen tittar fram, men det kallas inte aprilväder utan orsak. Inte för att förstöra stämningen—men vi vet alla att vårsolens varma strålar kan förbytas mot gråa molntäcken. Vårt tips är då att krypa ner i soffan och bunkra upp med något du tycker om; vare sig det är din partner eller en skål chips. Vi har listat vårens bästa filmer, som innehåller allt ifrån animerade superskurkar och gulliga adoptivbarn, till actionspäckade Bruce Willis-draman och autentiska berättelser om aen artists tragiska livsöde.

18 PROJECT MAGAZINE

FOTO: CHAMDIN & STÖHR FILMPRODUKTION

NU PÅ DVD

cornelis släpps 16 mars regi Amir Chamdin genre drama skådespelare Hans-Erik Husby Dyvik, Malin Crepin, Helena af Sandeberg åldersgräns barntillåten

red släpps 16 mars regi Robert Schwentke genre action skådespelare Bruce Willis, Morgan Freeman, Helen Mirren åldersgräns 11 år

handling Detta är filmen om en av Sveriges största stoltheter inom musikvärlden; Cornelis Vreeswijk.

Den skildrar detta unika konstnärskap på et naket, ärligt och kärleksfullt sätt, där man får höra många av hans stora ballader och verk. Men man får även följa historien om Cornelis

som person, mannen bakom scenen, som sökte efter kärlek och bekräftelse genom hela sitt liv. En intressant film om livet hos en av Sveriges mest folkkära artister.

handling Frank, Joe, Marvin och Victoria var för länge sedan CIA’s bästa agenter, men på grund av de hemligheter de känner till är de numera organisationens främsta måltavla. De är även efterlysta för mord. För att kunna ligga steget

före sina fiender och förföljare måste de fyra samarbeta och använda sig av deras gemensamma erfarenhet och list för att kunna överleva.

PROJECT MAGAZINE 15 FOTO: SUMMIT ENTERTAINMENT

FOTO: COLUMBIA PICTURES

NU NOTISER

the social network släpps 23 februari regi David Fincher genre drama medverkande Jesse Eisenberg, Rooney Mara, Bryan Barter åldersgräns barntillåten handling Dataprogrammeringsgeniet Mark Suckerberg som pluggar på Harvard sätter sig en

despicable me

kväll ner vid sin dator och börjar utveckla en ny idé han har fått.

Med tiden arbetar han med denna idé som växer och växer för att sen bli världens största sociala nätverk – en revolution inom kommunikation. Sex år senare och 500 miljoner kompisar rikare har Mark Zuckerberg blivit den yngsta miljardären någonsin, men det betyder inte slutet gott, allting

som högsta dröm att bli världens främsta brottsling, men han stöter släpps 23 februari ständigt på problem i form av regi Chris Renaud, Pierre Coffin yngre skurkkollegor som genre äventyr/barn konkurrerar om samma titel. Gru medverkande Steve Carell, planerar därför att genomföra Jason Siegel, Elsie Fisher århundradets brott; han ska stjäla åldersgräns barntillåten månen. För att kunna förverkliga handling Den nya äventyrsfilmen sin dröm adopterar han tre Despicable Me är en fin berättelse föräldralösa flickor, vilket inte går om superskurken Gru som har som han från början hade tänkt 20 PROJECT MAGAZINE

gott. Denna lilla entreprenör får istället se din framgång leda till både privata och rättsliga komplikationer.

sig. Mot sin egen vilja börjar Gru fästa sig vid barnen, och han tvingas välja mellan att fortsätta leva som en skurk, eller att bli en hängiven förälder...

NU NOTISER

PROJECT MAGAZINE 17 FOTO: ILLUMINATION ENTERTAINMENT

MUSIK

MUSIK INTERVJU

intervju med a handful of samies erik von campenhausen

intervju & foto joline fransson

basistdrรถmmar 24 PROJECT MAGAZINE

MUSIK A HANDFUL OF SAMIE

S

tämningen är förväntansfull på Klubben i Fryshuset, när det börjar bli dags för kvällens sista band, A Handful of Samie, att gå på scen. Det är den slutliga inledande rundan i Emergenzafestivalen 2011, en sista chans för kvartetten att ta sig till semifinal.

Med sin glada pop-punk utmärker sig killarna i A Handful of Samie bland föregående akter: en salig blandning bestående av minimalistisk electro, alternativ metal och bongotrummor. Med tydliga influenser från pop-punklegender som Blink-182 och Sum 41 gör killarna, med sin outtömliga energi och glädje, det omöjligt för publiken att stå stilla. Efter spelningen får jag några ord med bandets basist, Erik von Campenhausen.

JF: Har du spelat i några andra band innan A Handful of Samie?

EVC: Nope, det är mitt första band!

JF_ Hur länge har A Handful of Samie funnits?

EVC: Sedan 2008 ungefär! De andra i bandet spelade faktiskt tillsammans redan innan, med en annan basist, men då kallades bandet ”Juezel”. De har själva beskrivit Juezel som ”världens sämsta coverband”, så det var nog en bra nystart, haha.

JF: Hur gick det till när du började spela i A Handful of Samie?

EVC: Jag hade kommit till den period i mitt spelande då jag börjat skriva lite musik och var sjukt taggad på att få spela med andra, så jag bestämde mig för att leta efter något band.

Innan jag spelade i bandet så JF: Hej Erik! Vad gör du när du sökte jag efter ett under kanske inte lirar bas i A Handful of två veckor. Det fanns inte Samie? jättemånga pop-punkband som EVC: Hej där! Förutom att spela sökte medlemmar, så jag kollade bas så går jag tredje året på Södra efter nya annonser på lite olika Latins sam/språk linje, och på websidor varje vecka. Jag var nära fritiden brukar jag, förutom bas, på att börja i ett annat band som spela gitarr och nyligen även lite var intresserade, men deras gamla piano. Jag har dessutom börjat basist återvände i sista minuten. jogga eftersom det börjar bli vår.

Slutligen såg jag annonsen till A Handful of Samie, klickade på den JF: Du spelade gitarr innan du och hittade en MySpace-länk, där plockade upp basen, hur komtre av våra låtar var uppe. Jag blev mer det sig att du började spela sjukt taggad på att söka eftersom gitarr? att jag tyckte att låtarna lät grymt EVC: Den tiden då jag började bra, svarade på annonsen och spela gitarr var ungefär samtidigt kontaktade trummisen David. Jag som jag upptäckte rockmusik, som fick i uppdrag att lära mig spela oftast såklart innehåller massa fyra av deras låtar, och till sist gitarrspelande. Det här tror jag kom dagen för audition. Jag var taggade mig till tanken att även sjukt nervös, men kunde spela alla själv någon gång kunna spela alla låtarna med dem trots allt. Efteråt dessa sjukt coola riff. Jag bad min sa de att de skulle snacka lite och pappa om att få låna hans kontakta mig om det blev något. akustiska gitarr, och att skriva Samma kväll fick jag ett sms med fingersättningen till lite frågan om jag ville vara med; jag ackord, och sedan dess så har jag svarade ja, och sedan den dagen med tiden lärt mig själv att spela. har jag spelat med dem!

JF: Hur länge har du spelat i bandet?

EVC: Sedan hösten 2009 ungefär.

tankar genom huvudet när det börjar närma sig, men de sista fem, tio minuterna, då vi brukar stå färdiga och hänga precis bakom scenen, och kan man skymta ut över publikhavet, då vill jag bara springa ut direkt och lira stenhårt.

JF: Vad är det roligaste med att spela i ett band och stå på scen?

EVC: Att få spela musik tillsammans med tre andra polare är egentligen motivation nog, att vi sedan spelar egenskriven musik som vi själva gillar gör bara saken ännu roligare tycker jag. Hela grejen med att skriva och spela musik är nog mitt favoritintresse egentligen, och det är såklart svårt utan ett band. Men det är en svår fråga, det finns mycket jag gillar med det.

JF: Hur var det att spela in EP:n, och när släpps den?

EVC: Det var en grymt kul och lärorik process! Vi spelade in med en kille som heter Dino Medanhodzic, en superskicklig kille som vi lärde oss mycket av genom att bara kollaborera med honom i studion. Vi spelade in den under några dagar, men trots att det gick relativt snabbt så hann vi få ut mycket av upplevelsen.

Det här är faktiskt första gången vi outar något slags datum. Den kommer att släppas i början av april, då den hunnits tryckas ut i ett större antal, och vi har hunnit göra lite reklam för den.

JF: Ni är i semifinal i Emergenza, hur ser framtiden ut efter festivalen? Har ni några planer inför sommaren?

EVC: Vårt närmaste mål är att släppa EP:n. All design, som till exempel framsida, blev nyligen klar, så den är på mycket god väg.

Utöver det har vi som mål att spela live så mycket vi kan, och nå ut till lite nya människor med vår musik.

JF: Vad tänker du precis innan Låtskrivandet fortsätter, vi har du går upp på scenen? Blir du faktiskt redan nu ett par nya låtar nervös? som inte är helt färdigskrivna, , EVC: Inte alls! Tvärtom så blir jag det finns mer från oss att se fram väldigt energisk och taggad av hela emot helt enkelt! grejen faktiskt. Såklart går många

PROJECT MAGAZINE 25

MUSIK REPORTAGE

A HANDFUL OF SAMIE Genre: pop punk/punk Bolag: Osignerad Medlemmar: Bill Dysting (sång/gitarr), Staffan Hallmen (gitarr), David Thorell (trummor) Erik von Campenhausen (bas) Låter som: ”Sex on the beach during spring break” Releasedatum: början av april 2011 Hemsida: myspace.com/ahandfulofsamie

26 PROJECT MAGAZINE

MUSIK A HANDFUL OF SAMIE

ERIKS TOP 5 POP-PUNK ANTHEMS 1. Dumpweed – Blink-182 2. Damned If I Do Ya, Damned If I Don’t – All Time Low 3. Forget Everything – New Found Glory 4. In Too Deep – Sum 41 5. Anthem – Blink-182 (Skämt åsido så är den riktigt bra)

PROJECT MAGAZINE 27

MUSIK REPORTAGE

plats på scen intervju med indiescens manne wahlström intervju & foto joline fransson ”Lykke Li - I Follow Rivers. Nya plattan släpps sista feb”. Så lyder Indiescens senaste inlägg på Facebook. Det är kort, koncist, och förmodligen inte mer ingående än dina vanliga statusuppdateringar, men det är också just det Indiscen handlar om, och i eftersvallet av de senaste årens blogghysteri är det kanske just det som tilltalat sidans idag över 3 800 anhängare. Med sina sakliga notiser sticker mikrobloggen ut bland bloggosfärens milslånga krönikor om söderpretton och lattemammor, och oräkneliga ”dagens outfit”-inlägg. Jag har intervjuat Manne Wahlström, eldsjälen bakom en av internets snabbast klättrande musikbloggar.

D

et är kanske inte under helt optimala omständigheter jag träffar Manne Wahlström, grundare och redaktör på mikrobloggen Indiescen, där vi sitter hopträngda framför en dator bakom en bokhylla i Södra Latins bibliotek. I korridoren hörs ständigt steg och skratt, och den koncentrerade eleven vid datorn bredvid verkar inte helt förtjust i vårat val att slå oss ner.

Vid närmare eftertanke, utgör det här kanske ändå en passande 28 PROJECT MAGAZINE

plats, om inte helt perfekt, med tanke på att det var just framför en datorskärm det hela började, för snart två år sedan.

Manne Wahlström är 18 år och går till hösten ut trean på naturvetenskapliga programmet på Södra Latins gymnasium. Han är bosatt på Södermalm i Stockholm, en stad med en levande klubboch musikkultur, och med ett brinnande intresse för musik och formgivning, kändes förmodligen Indiescen som ett naturligt sätt att ge utlopp för sin

produktivitet på.

Indiescen har idag över 4000 anhängare på Facebook, men för de som aldrig kommit i kontakt med fenomenet beskriver Manne Wahlström sidan som en blogg med tips om allt ifrån nyheter inom musik och skivsläpp till klubb- och konserttips.

- Än så länge klassas Indiescen som en blogg, och inte en hemsida, tillägger han.

Sidan har funnits sedan mars

MUSIK REPORTAGE år 2009, och mycket har onekligen hänt sedan dess.

På frågan om hur idén till mikrobloggen uppkom, svarar Manne med ett aningen förläget uttryck.

- Jag hade en annan musikblogg förut, som sedan vidareutvecklades till Indiescen.

Varför han avstår från att avslöja den ursprungliga bloggens namn väljer jag undvika att fråga om, av alltför stor personlig erfarenhet av mindre lyckade blogg- och visningsnamn.

klubben, men de hör i alla fall om det. Indiescen tar tempen på musikklimatet just nu.

Förutom på Facebook, finns Indiescen på flera andra stora portaler på internet, däribland Twitter, YouTube och The Hype Machine, en samlingsplats på internet för musikbloggar världen över, och jag frågar hur lanseringen utav bloggen fungerat på dessa plattformar.

bloggen, lansera på fler plattformar, eller inleda samarbeten med klubbar eller band, låter projekten många och spännande. Manne Wahlström berättar att man efter sommaren, så fort hemsidan är klar, framförallt planerar att satsa hårdare på plattformarna YouTube och Flickr. Ytterligare ett projekt blir att utveckla ett bloggverktyg på hemsidan, där utvalda klubbar och band kommer att kunna blogga själva, och förutom det kommer vi dessutom kunna räkna med att se en hel Hur började lanseringen av del av Indiescen på Stockholms Indiescen? hetaste dansgolv i vår. Eller - Jag började med att köpa som Wahlström själv uttrycker hemsidan, domänen det: Indiescen.se, och i början av - Självklart kommer vi även 2010 startade jag en sida på synas på klubbar i höst och Facebook. Sommaren 2009 var - Facebook är där vi lägger mest spela rätt mycket grym Indiescen en hemsida, med fokus. Twitter fungerar som en musik. artiklar och intervjuer, men den samlingsstation, där alla inlägg var ganska dålig eftersom vi byggt från YouTube, Facebook och The den själva, så vi tog ner den Hype Machine hamnar. hösten 2009 och koncentrerade Beträffande MySpace blir svaret oss på Facebook i väntan på den en aning kritiskt, medan man nya hemsidan. Den ska vi inte planerar att öka aktiviteten på göra själva, och det kommer inte fotosidan Flickr så snart en bli förrän jag gått ut gymnasiet, då hemsida lanserats, och Wahlström jag kommer att kunna ägna mer har mer tid att ägna åt denna. tid åt Indiescen.

I skrivande stund har Indiescen Trots att Manne Wahlström 3 879 ”gilla”-markeringar på driver bloggen ensam, har den Facebook, en hängiven fanskara nått ut till en stor publik. Vad som som alla delar samma intresse: började som en privat blogg, läst musik; och vad som startade som av vänner och bekanta, en liten, personlig blogg har idag utvecklades så småningom, utvecklats till en kulturportal för genom inbjudningar och ett otal alla sorters människor, över hela ”gilla”-markeringar på Facebook, Sverige. När jag mot slutet av snart till en publik portal som idag intervjun understryker detta, och bidrar till spridandet av indiefrågar om den här framgången var musik och klubbscenen i Sverige; något man hade räknat med från och när Manne Wahlström början, kommer det uppriktiga berättar att varje inlägg på svaret varken besviket eller bloggen visas i genomsnitt 8 000 kritiskt, utan snarare gånger, är det inte svårt att förstå förväntansfullt och entusiastiskt: hur stor roll sociala medier som - Det är ju ingen enorm succé, Facebook och bloggar som Indiemen visst är det kul. I och för sig scen faktiskt spelar idag. När jag är det ju ganska bra för att vara sedan direkt ställer frågan om på en mikroblogg på Facebook eller vilket sätt Manne Wahlström Twitter, men senare, när det finns tycker att Indiescen bidrar till en hemsida, hoppas och räknar musik- och klubbscenen i Sverige, jag med många fler. kommer svaret ödmjukt: Men framtidsplanerna för - Om man skriver om något Indiescen slutar inte där, och när som är på gång, är det självklart jag avslutningsvis frågar om det inte så att alla går till just den finns planer på att expandera

”Självklart kommer vi även synas på klubbar i höst och spela rätt mycket grym musik”

30 PROJECT MAGAZINE

MUSIK INDIESCEN

MANNE WAHLSTRÖM Ålder: 18 år Bor: Stockholm Sysselsättning: går naturvetenskapliga linjen på Södra Latins gymnasium, driver hemsidan Indiescen.se

PROJECT MAGAZINE 31

MUSIK RECENSION

text emily andersson

foto manne wahlström

urban cone lämnar inte en kotte besviken När nya band uppkommer på stjärnhimlen kan det vara svårt att slå sig fram bland alla andra artister, att hitta sitt egen stil och approach. Urban Cone är en relativt nybildad indiegrupp som redan har kommit en lång väg i sökandet efter ett originellt och proffsigt sound. Jag gick till deras spelning på klubben Screamadelica, Debaser Slussen den 17 mars, utan några speciella förväntningar, och gick därifrån med en känsla av att jag vunnit något.

Jag kände mig en musikupplevelse rikare.

N

i vet den där känslan man får när man precis upptäckt en ny artist som man verkligen gillar, den som påminner lite om en nyförälskelse som man tänker kan bli något riktigt stort, den som gör att man frågar sig själv ”Varför har ingen berättat om det här bandet tidigare, var har de varit hela mitt liv?”, den som ger en inspiration att själv spela musik? Den känslan fick jag ta med mig hem efter att jag sett Urban Cone.

Som vanligt på konserter tar det ett tag för bandet att rigga upp alla instrument och göra soundcheck, vilket så även är fallet på denna spelning. När de efter ett tag börjar spela introducerar de kvällen med en av deras ännu outgivna låtar. Och det låter bra.

Publiken börjar lite blygsamt digga till indie-elektrorockbandets pulserande beats och killarna på scen känns självklara där de står.

Som tredje spår väljer de att spela Dialogue, en av de två låtar som nu ligger uppe officiellt på deras sida på Myspace. Eftersom jag endast hört två låtar hade jag inte särskilt mycket att lyssna in mig på innan konserten, men jag 32 PROJECT MAGAZINE

förstår snabbt att Urban Cone har flera ess i rockärmen.

Efter ett tag kommer publiken igång och allt fler placerar sig längre fram, närmare scenen. Alla fyra killarna i bandet är väldigt samspelta, vilket ger en känsla för mig som åhörare att det är en professionell grupp som lagt ner mycket tid på att det ska låta bra, och även på att de har sin personliga utstrålning. Trots att bandet har sin egenartade stil, kan man ändå höra att de har tagit influenser från världskända band såsom MGMT, Miike Snow och Coldplay. I vissa stunder tycker jag mig höra tydliga likheter mellan ledsångarens stämma och Ben Gibbard från Death Cab For Cutie, vilket i min mening inte är något negativt, men det är viktigt att ha en personlig ton hos frontsångaren, då han eller hon oftast är bandets ”ansikte utåt”.

När konserten börjar närma sig sitt slut tar Urban Cone fram sitt vassaste kort; deras mest välkända låt Urban Photograph, som legat på topplistan bland de mest spelade på Gimmeindie.se, och under november förra året var det även den mest nedladdade

låten på Klubbace.se. Det märks tydligt att det är denna som flest känner igen. Man hör ett sorl bland publiken som helt klart släpper loss ännu mer när den säregna pianoslingan introducerar indie-pop-dängan som mycket väl skulle kunna bli en radiohit.

Urban Cone känns som ett utmärkt live-band som ger väldigt mycket när de står på scen, och även fast jag innan spelningen bara hade hört två låtar, fångade de genast min uppmärksamhet.

Bandet släpper sin första EP inom en inte alltför avlägsen framtid.

De spelade nämligen in sitt sista spår till plattan i februari. Jag avslutar min recension med tanken att innan jag gick på denna konsert hade jag ingen större koll på vilka de var. Nu väntar jag bara på att de ska släppa sitt första album.

Missa inte Urban Cones spelning på Strand, 21/5!

MUSIK URBAN CONE

URBAN CONE Genre: Indie / Electro / Rock frรฅn Stockholm Bolag: Osignerad Ursprung: Stockholm Medlemmar: Rasmus Flyckt, Magnus Folkรถ, Tim Formgren, Emil Gustafsson, Jacob William Sjรถberg Inspirerade av: Miike Snow, Coldplay, Death Cab For Cutie, MGMT, Radiohead Hemsida: myspace.com/urbancone

PROJECT MAGAZINE 33

MUSIK RECENSION

M

ed spår ständigt präglade av höga ljudmattor och full distortion både vad gäller stämmor såväl som gitarrer, är det inte svårt att förstå vart Ringo Deathstarr vill komma med sin musik. Utan kompromisser återskapar de ett rått, förvrängt, men samtidigt melodiskt sound, som stundvis tycks gå i rakt nedåtstigande led 34 PROJECT MAGAZINE

från närmast ikonförklarade album så som My Bloody Valentines Loveless och The Jesus and Mary Chains eradefinierande debut Psycho Candy.

Således är tempot i stort sett genomgående högt, där öppningsspåret Imagine Hearts sätter tonen för vad som komma skall. Distade gitarriff utgör största delen av ljudspåret, ackompanjerade av en

melodisk underliggande basgång och dynamiska trummor. Toppad av Gehrings ljusa stämma, blir Imagine Hearts en kortlivad, men koncis tolkning av sin tio år äldre motsvarighet: My Bloody Valentines Only Shallow.

Vidare följer tempopräglade Do It Every Time och So High,där Frazier kanaliserar känslan i Jim Reids släpiga sång närmast

MUSIK RINGO DEATHSTARR

perfekt, och tillsammans med Gehring skapar harmoniserande melodier som för tankarna till mitten av 90-talet och indiepopikoner som The Primitives. Övergången från de hårdare, förvrängda gitarriffen känns naturlig, men tillintetgörs dessvärre relativt fort av två av skivans mindre utmärkande spår: Two Girls och Kaleidoscope.

Präglad av en genomgående gitarrslinga snarare än anslagna ackord, för Kaleidoscope relativt stillsamt skivan vidare till en av dess, enligt mig, absoluta höjdpunkter.

Som spår nummer sex i ordningen är Day Dreamy, precis som namnet antyder, ett drömskt inslag på en annars relativt rå debut, och kräver eventuellt ett par lyssningar för att uppnå full uppskattning. Låten, en tillsynes melankolisk historia om hopplös längtan, är med sin genomgående uppbyggnad på reverb och ekande gitarrslingor, en välkommen kontrast till det annars jämförelsevis hårda soundet.

I följande spår, så som Tambourine Girl, Never Drive och You Don't Listen, anar man återigen den senare halvan utav 90-talets indiepop, samtidigt som

de aggressiva trummorna vittnar om punkiga influenser.

Det elfte och sista spåret, Other Things, är en lugn, sövande, och relativt enformig historia.

Uppbyggnaden är densamma genom hela låten, och trots att den bidrar till ett naturligt avslut på albumet, utgör den ett exempel på områden där Texas-trions svagheter ligger. Med en stundtals enformig låt-uppbyggnad, tillsammans med den stiliserade monotona sången och repetitiva lyriken, ger Ringo Deathstarr ibland skäl för det ifrågasättande och den kritik som många gånger åsamkats deras musik. Redan sedan bandet debuterade med en självbetitlad EP för fyra år sedan, har många reagerat mot deras ivriga efterliknande av tidigare nämnda influenser; något som lett till att musiken ibland tolkats som ett resultat av fantasilöshet och brist på originalitet, på gränsen till plagiat.

Givetvis beror åsikterna som alltid på vem man frågar, och samtidigt som det finns brister i musiken och dess uttryck, kan man ändå se den fylla en representativ funktion i dagens musikindustri. För även om kritikerna var där -87, när den brittiska shoegazevågen drog fram

över världen, var jag det inte; och istället för att se Ringo Deathstarr som ett substitut till den forna noise- och dreampopens ikoner, har bandet och debutskivan för mig fungerat som en introduktion till en hel epok. En era av brittiskt åttiotal och nostalgi, trots att jag inte ens var där.

RINGO DEATHSTARR

Medlemmar: Alex Gehring (bas, sång), Elliott Frazier (gitarr, sång) och Daniel Coborn (trummor) Från: Austin, Texas, U.S.A. Genre: indie, shoegaze, dreampop, noisepop Influenser: The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine, Medicine, The Velvet Underground, The Primitives, m.fl.

Bolag: Club AC30 Releasedatum: 14e februari

PROJECT MAGAZINE 35

MUSIK RECENSION

av emily andersson

svårmodet tar över

Ända sedan skivdebuten 2008, med albumet Youth Novels, har vi kunnat följa och lära känna Lykke Li’s särpräglade stämma och moderna nostalgi. Om debutplattan innehöll ungdomsårens mer poppiga, drömlika låtar, så är Wounded Rhymes den uppdaterade versionen, mer mogen och vuxen – och även melankolisk och retrospektiv. För man märker att Lykke Li blivit äldre, trots att hon endast är 25 år gammal.

M

ånga av låtarna på albumet har ett sound som för tankarna till amerikansk 50-tals blues, med bombastiska trummor, stark reverb och finstämd körsång.

Detta kanske inte är så konstigt, då hon under en period av återhämtning efter en kraschad kärlekshistoria dragit sig undan till Kaliforniens öknar för att finna inspiration.

Hennes deppiga ton efter uppbrottet med hennes pojkvän är något man tydligt märker av på Wounded Rhymes. Med låttexter som ”sadness is my boyfriend” ( från Sadness is a Blessing) och ”all my love is unrequited” (från Unrequited Love) förstår vi att hon vill förmedla en viss sorg, en känsla vi alla själva stöter på här i livet.

Men det är inte bara deppiga stråk av musik som kommer ut ur högtalarna, det finns trots allt en svängig dänga som blivit en radiohit; singeln Get Some är plattans enda ljusa spår, i varje fall när det kommer till själva musiken. Texten i sig kan tyda på det motstånd hon fått i media tidigare. Men orden ”I’m your prostitute, you gon’ get some” vill hon kanske indikera på att de

36 PROJECT MAGAZINE

kritikerna som tryckt ner henne i mediasammanhang fått vad de vill av att tracka ner på henne och hennes musik, att de på något sätt livnär sig på att kritisera hennes artisteri, för att de ansett hennes debut vara ”gullig och jollrande”. Nu fick hon minsann sin revansch.

Att Lykke Li skapar musik som ofta innebär dansant, svävande pop är inget nytt. Men på det här albumet har det hänt en stor förändring, även om det är samma Lykke Li. Rösten har fått en djupare, mer nostalgisk och genuin ton, och hela albumet andas en slags gotisk mystik. Hon är sorgsen, och hon förmedlar det.

Dock går det inte hela vägen in, det nuddar inte ens de yttre delarna av mitt hjärtas förmak, utan det fastnar någonstans i luften, ligger kvar som en (ganska mörk) dimma som försvinner lika snabbt som den kom. Men, det betyder inte att det är dåligt. Det är trots allt kvalitet på musiken och texterna, just eftersom det känns så pass genuint. Men trots detta är det inte tillräckligt slående för att det ska nå ut till mitt hjärta.

Jag märkte att det krävs några lyssningar för att förstå Lykke Lis

stil på den här plattan. Det är tydligt att det har en mer djup och deppig tongång än debutalbumet, men man vänjer sig vid tanken.

Risken är dock att dessa nyanser av svart blir långtråkiga med neddragande effekt utan i princip en enda färgklick i allt mörker.

Get Some är det enda spåret som har en lite ljusare nyans, med ett litet svängigare sound som man inte blir deppig av, tvärtom så är denna utstickare en skön låt som bjuder på en uppiggande glädjespridare mitt i allt mörker. Det hon vinner på när det gäller Wounded Rhymes är att det låter unikt. Trots att det är mörkt, så har det ändå en mäktig utstrålning. Det kan bero på att Lykke Li känns väldigt liten mitt i all sorg, och ändå gör hon något så stort. Något eget.

Och visst är det originellt. Men efter 10 låtar som alla är svartare och samtidigt mer svepande än Lykke Lis egna scenkläder, känner man att hon inte riktigt vågar tänka utanför albumets ganska små ramar.

MUSIK LYKKE LI

PROJECT MAGAZINE 37

MUSIK REPORTAGE

följ med backstage

livet på turné ”Vi drog på turné ut i landet, med Ola som chaffis och hela bandet”, så inleds sjuttiotalsdängan ”På turné” av Magnus Uggla (1977). För de allra flesta låter det som rena drömmen, för vem har aldrig fantiserat om att bli rockstjärna, turnera jorden runt och leva ut inför ett publikhav varje kväll? Att då istället vara den som sköter ljudet är kanske så nära drömmen man kan komma utan att faktiskt stå i rampljuset, så vem är egentligen ”Ola”, och var livet på turné lika rock n’ roll som det verkar?

N

av joline fransson

foto micke westerlund

är jag träffar Ola tyckte att det var kul och kände Fransson, idag 56 år, är att det var vad jag ville hålla på det under vardagliga med. omständigheter. Vi sitter på varsin Ola kastades alltså ut på sida av köksbordet i en vägarna genom hela Sverige bara lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han rör förstrött runt i sitt kaffeglas, i bakgrunden ljuder klassisk sydstatsrock, och med den bilden som första intryck kan det vara svårt att tänka sig att han, för ett tiotal år sen, reste världen runt som ljudtekniker till en mängd världskända band och artister. Så hur hamnade egentligen en grabb från stockholmsförorten Blackeberg på andra sidan jorden med legender som Glen Hughes och Ron Wood?

- Jag hade lärt känna Magnus Uggla på klubbar på stan och gick i samma yrkesskola som Dante Holmberg, gitarristen i Strix Q. Vi umgicks ibland, och på helgerna mixade jag till Högst upp fr. v: Ola Fransson, Joakim Magnus Uggla när han hade Thåström, Christian Falk, Stry Terrarie börjat göra gig ute, svarar han avslappnat och smuttar på sitt ångande kaffe. något år efter att han tagit - Jag sa att jag kunde hänga examen från yrkesskolan, utbildad med och sköta ljudet, eftersom jag till instrumentmakare. Och en intresserade mig för det och hade lång resa blir det, fylld av turnéer byggt högtalare och sådant. Jag som inte skulle börja sina förrän i

38 PROJECT MAGAZINE

slutet på 90-talet, men på frågan om under vilka år han genomförde flest turnéer blir svaret osäkert: - Oj, det måste vara under 80talet någon gång. I slutet av 70talet och i början av 80-talet jobbade jag bland annat med Ebba Grön. Sedan gjorde Jerry Williams en turné varje säsong i tre år i sträck, samtidigt som man turnerade med massa andra emellanåt. Sedan blev det Magnus Uggla igen, Imperiet… Listan med namn blir därefter lång, och inkluderar kända band som Roxette och Nationalteatern, men när han räknar upp dem låter det på Ola som om de bara är gamla vänner.

- Det blev ungefär 200 spelningar per år, man turnerade nästan jämt, avslutar han.

Själva spelningarna kunde variera i storlek, och kunde vara på allt från små klubbar som tog in 200-300 personer, till den enorma Roskildefestivalen där Ola gjorde ljudet på stora scenen inför 45 – 50 000 besökare.

Vilken är den största turné du har gjort?

- Den mest kända är väl kanske Roxettes Look Sharp-turné i Sverige. Både Roxette och Imperiet gjorde 25 utsålda sporthallar i

MUSIK OLA FRANSSON Sverige, men de största artisterna måste vara Ron Wood från Rolling Stones och Glen Hughes från Deep Purple. Den absolut största turnén, och en utav de längsta, var när vi åkte med Imperiet till Mexiko, Nicaragua, Cuba och sen U.S.A., den vara ungefär i två månader.

Det kan vara lätt att glömma hur mycket slit det faktiskt ligger bakom en stor turné, men när Ola berättar hur de längsta turnéerna kunde pågå oavbrutet i över två månader, börjar man kunna förstå hur ljudteknikeryrket är

Oslo i Norge och åkte över Hardangervidda under vintern. Vi fick punktering på en jättebrant och slingrig väg upp över bergen, och det tog flera timmar innan vi kunde laga däcket. När vi sedan skulle ta oss över Hardangervidda var det stängt, så vi fick sova i en liten stuga och hade ingen mat.

Ett litet leende smyger sig in i vänstra mungipan när Ola återberättar den skrattretande, men trots allt allvarliga situationen, och man förstår att det här bara var en av en mängd

- Under Badrock, en av mina favoritturnéer, var vi verkligen som en stor familj. Björn Skifs hade satt ihop turnén och vi hade med oss våra egna familjer som bodde i Borgholm, där vi hade vår bas.

När intervjun börjar lida mot sitt slut har jag insett att livet på turné inte alltid är lika glamoröst som det verkar, utan att det är ett krävande jobb med långa nätter och tunga dagar. Ändå gör alla de fantastiska platser man besöker, oavsett transportmedel, gemenskapen samt att hela tiden vara omgiven av kreativitet och musik, att jag inte kan låta bli att avundas dem som kan kalla det sitt jobb.

Jag väljer att avsluta med att minst lika krävande som vilket liknande historier. vanligt heltidsjobb som helst.

Trots den trevliga lättsamheten öppet fråga om Ola har något att tillägga.

Dock skilde sig livet på turné i vårt samtal kan jag inte låta bli - Om jag skulle berätta alla väldigt mycket beroende på vart att komma in på tyngre ämnen. mina turnéhistorier så skulle det man åkte: De allra flesta vet ju att många här bli en bok, och det kanske det - I Sverige var det ofta mycket stora karriärer inom musik ofta blir om jag skriver mina slut, långa dagar och nätter, gått hand i hand med olika slags memoarer. Den skulle bli fulla av medan de större turnéerna var lite missbruk, men när jag ställer turnéhistorier, både roliga och mer välorganiserade, fortsätter frågan om kontakten med droger tråkiga, och även en del skandaler han. Då ersattes dock slitandet av kommer svaret lika avslappnat och avslöjanden, svarar han och väntan, och Ola förklarar ur man som förut: ofta fick vänta länge på - Visst förekom det droger, men sveper med de orden det sista av kaffet. flygplatser, att börja bygga scenen, faktiskt inte särskilt mycket och I bakgrunden sjunger Tom och slutligen börja spela. Som för det handlade inte om några tyngre Petty och svunna tider, men själv att illustrera hur rastlösheten sorter. Inte många av de artister har jag bara Magnus Ugglas kunde te sig trummar han, i takt jag åkte med använde sig utav melodi i huvudet: ”Men med musiken, fingrarna mot droger. någonstans i skiten så måste man bordet.

Ola tittar därefter ner i glaset väl njuta, för det här är livet man Den bild som utomstående har och den allvarliga minen byts ut älskar, annars skulle man väl om turnerande skiljer sig alltså av det sneda leendet innan han sluta. Det är turné.” ofta till stor del från verkligheten, lyfter blicken igen. och det gäller även sätten att sig - Däremot dracks det väl en del mellan olika spelningar. Idén om öl och andra alkoholhaltiga att bandet skulle sitta i ett privat drycker, tillägger han med ett jetflygplan och sippa champagne skratt. ärmånga gånger så långt ifrån Det blev alltså en hel del verkligheten man kan komma, och festande trots allt, och Ola OLA FRANSSON Ola berättar att det finns många förklarar att man som ljudÅlder: 56 år skräckhistorier när det kommer tekniker ofta ansågs som en del av Bor: Södermalm I Stockholm till hur man tog sig mellan de bandet. Alla som jobbade under Familj: Frun Susanne, döttolika spelningarna. turnén: monitortekniker, ljusrarna Vanessa och Joline - Den största rysaren var nog tekniker och så vidare, var som ett Sysselsättning: Ljudtekniker, när vi skulle ta oss från Bergen till sammansvetsat gäng. försäljare av ljudutrustning

”Vi fick sova i en liten stuga och hade ingen mat”

PROJECT MAGAZINE 39

FILM & TEATER

FILM & TEATER RECENSION

D

et första jag får beskåda när jag hittat min stolsplats är tre vuxna människor som står på scen med hörlurar som diggar till sin privata musik som strålar ut i högtalarna.

Allt känns på något sätt flummigt, och det håller i sig genom hela pjäsen. Och jag gillar det.

De som har sett musikalen eller filmmusikalen vet att den har mycket fokus på droger och krig, och inte tar det mindre plats i denna uppsättning. Ibland bli man förvirrad av den speciella scenografin, och vissa stunder

42 PROJECT MAGAZINE

känns det som att man själv har fått i sig en svamp eller två för att man förs bort i något slags drömlikt tillstånd när man ser gorillor hängas upp och ner och en av rollerna ser sitt liv passera revy då han upplever krig och galna upptåg som känns oerhört surrealistiska. Det känns som att budskapet i pjäsen blir att visa upp baksidorna både när det gäller krig och även droger, och det är intressant hur man kan ta detta ämne och göra det till en så otroligt stark historia som även är så flummig den kan bli.

Pjäsen ska, i originalversionen, utspela sig i 60-talets USA bland frigjorda hippies. I denna uppsättning är det oklart exakt var och när de befinner sig, men scenen ska hela tiden föreställa en tältfylld festival och för mig verkar det som att det ska utspela sig i Sverige, och de har även översatt alla sångtexter till svenska. Men samtidigt så spelar det inte så stor roll var och när det är – det är flummigt, och det är snarare upp till var och en av åskådarna att tolka i sina egna huvuden var och när det ska utspela sig.

FILM & TEATER HAIR Det frigjorda är inget som man uteslutit från originalversionen. I denna pjäs blir det i princip så frigjort det kan bli. Nakna hippies här och var dyker upp ett fåtal gånger genom hela pjäsen, kanske för att understryka hur hämningslösa dessa drogpåverkade, sexuellt frigjorda och okonventionella hippies var under perioden då Vietnamkriget brakade loss för fullt.

Det är ingen tvekan om vad det är som imponerade mest på mig med denna pjäs; sång och musik.

Detta var den största underhållningen, då alla i hela ensemblen var så pass virtuosa i sina röstförmågor, och likaså musikerna med sina talanger för instrument. Fredrik Lycke, som

spelar huvudrollen Berger, var den som tog mig mest med häpnad, för att han hade ett så otroligt djup i rösten och han levererade även på ett mycket trovärdigt sätt som skådespelare, precis som Albin Flinkas och Cecilia Wrangel som också hade några av de större rollerna.

Låten som avslutar hela hippieföreställningen är The Flesh Failures (Let The Sunshine In), som många av er säkert känner till, även om ni inte har sett pjäsen.

När hela ensemblen står längst fram, tar ifrån tårna och sjunger denna mäktiga powerdänga i flertalet stämmor, känner jag mig översköljd av en oerhört mäktig känsla. Deras röster och musikernas taktfulla basgångar

gav mig rysningar så att håret reste sig på armarna.

För endast en hundring kan du se denna musikal med virtuosa sångare som kan sin grej, i flummig hippieanda. Det hair får ni bara inte missa!

PROJECT MAGAZINE 43

en plats i rampljuset

av emily andersson

Att stå på en scen är något många drömmer om, men det är få som faktiskt sätter de drömmarna i verket. De som satsar på en skådespelarkarriär har ofta en lång väg till toppen, det krävs mycket energi och ibland även en del uppoffringar. Jag har träffat teaterstudenten Alice Isakson som berättar om sin syn på teaterlivets framoch baksidor, hur det är att studera teater på heltid, och även om en livslång dröm som ändrat riktning.

D

et är en typisk grådaskig februarieftermiddag då jag möter Alice på ett café beläget i Södermalms centrala del.

Vi slår oss ned i några fåtöljer, och i bakgrunden hör man cafépersonalen slänga ihop latte, kaffe och varm choklad med marshmallows. Mörkret börjar så smått falla utanför fönstret när jag ber Alice att introducera sig själv.

- Jag är en glad tjej på 18 år, gillar att läsa tidningar, och brädsport är något jag brinner för.

Hela mitt liv har jag bott på Söder, och jag har alla mina vänner här, så man kan säga att jag är en äkta söderböna. För övrigt så läser jag estetiska programmet med inriktning teater på Södra Latins Gymnasium, säger hon med ett leende. Jag frågar om hon lever upp till ryktet att teaterelever ska vara djuptänkande och filosofiska.

- Många tror att vi som läser teater ska vara så att säga ”djupa”, men egentligen är de som läser teoretiska program tio gånger djupare. Faktum är att jag går helt fel linje, jag vill gå ett teoretiskt program där man får ”plugga på riktigt”. Jag tror det är

44 PROJECT MAGAZINE

bra att ha något att falla tillbaka på om man inte kan hålla på med teater. Det finns en slags säkerhet om man går andra program, som exempelvis Samhällslinjen, just för att man kan falla tillbaka på det. Bara för att man inte går teater behöver inte det betyda att man inte kan bli en stor skådespelare. Titta bara på Hasse och Tage, några av Sveriges största komiker, de var universitetsstuderande akademiker. Jag tror det handlar om att man borde ”halvsatsa” på både teater och även teoretiska ämnen.

börjat svalna lite, så nu är den självklarheten inte så självklar längre, säger hon och tar en klunk av sitt te.

Många ungdomar i dagens samhälle vill satsa på att bli artister, musikproducenter, skådespelare etc., men dessvärre är det många som inte når sitt mål på grund av att utbudet av sådana arbeten är väldigt begränsat, och det är många som tävlar om de få platser som finns. Alice säger att det är en bitter sanning att inte alla som vill bli skådespelare kommer lyckas.

- Det beror ju förstås på hur Hur började ditt intresse för mycket man vill satsa, men jag vet teater egentligen? att inte ens hälften av alla dem i - När jag var liten brukade jag min klass kommer att ta sig dit de stå på bussen och sjunga, sen när vill. Jag börjar också inse att jag jag var tre och ett halvt år satte själv inte kommer att lyckas, säger mamma upp mig på Drama och hon med ett förvånansvärt lugn i Lek. Sen dess har jag alltid gått på rösten. teater, både på fritiden och i skolan. Många av mina släktingar För att bli en stor skådespelare jobbar inom den kretsen också, krävs det väldigt mycket hårt min mamma jobbar med kostym, arbete, utlämnande av sig själv, så det har alltid funnit där. Det men även en stor tillgivenhet till har alltid känts som en självdet man håller på med. Men det är klarhet, men mitt intresse har inte alltid så lätt att veta vad man

FILM & TEATER ALICE ISAKSON bör fokusera på som mest. Alice funderar lite och radar sedan upp flera punkter som är viktiga att lägga på minnet.

- Något av det viktigaste man bör fokusera på tror jag är att man har någonting att falla tillbaka på om man inte får något jobb inom skådespelarbranschen, säger hon och gestikulerar med händerna.

- Men om man menar rent tekniskt så är det ju centralt att jobba mycket med rösten och lära sig hur man skapar karaktärer.

Sen är det också väldigt viktigt att vara trevlig när man ska på auditions, att visa bra framåtanda, då brukar det ofta gå bra.

Att ha en god självuppfattning och självinsikt bör man tänka på. Man kan inte gå runt och tro att man är bäst i världen, för då måste någon till slut säga åt dig så att du inte faller i något hål.

Kontakter inom yrket underlättar också väldigt mycket, då kan du få större chans till en roll.

måste ha sett ett ansikte för att kunna skapa en karaktär. Om jag till exempel ska gestalta någon som haltar så tar jag ju inspiration från någon jag har sett halta.

Det finns många som har en hemlig dröm om att bli skådespelare, men som kanske är lite blyga och drar sig för att få allas ögon på sig. Scenskräck är ett vedertaget begrepp som är vanligt förekommande hos oss människor, det är inte ovanligt att bli nervös när man ska framträda inför publik. Många kan känna igen sig i denna situation. Även utbildade skådespelare.

- Det är ju visserligen svårt för mig att säga att jag har scenskräck, eftersom det blivit en sån självklarhet för mig att stå på scen, däremot är det jättejobbigt att hålla föredrag framför klassen.

Varför tror du det är så?

- Det är väl för att jag är mer van vid att spela teater än att Vad har du för förebilder inom hålla ett föredrag. När man ska teater- och filmvärlden? redovisa så gör man det om ett - När jag var nio år såg jag speciellt ämne. Då ska man vara sig själv och prata om ämnen som Jonas Karlsson spela Puck i En man inte känner till lika bra. Det Midsommarnattsdröm, sen dess har jag haft honom som en av är logiskt att osäkerheten kommer mina största förebilder. När det när man inte är expert på ett gäller regissörer är Suzanne Osten ämne. När du spelar teater så ska en stor favorit. Sen så har jag en du spela någon annan, men när otrolig kärlek för Tim Burtons du håller föredrag är du bara dig filmer, de gillar jag jättemycket. själv, det är mer utlämnande.

Men varifrån får du inspiration i din kreativa process?

- Musik. Musiken är en väldigt stor inspirationskälla för mig. Det är också därför som jag dras mer till film, för allting är mycket friare på film. Konst överhuvudtaget inspirerar mig. Samhället och vänner tar jag också mycket idéer från. Karaktärer man skapar har ju ofta sin grund i folk man träffar. Man brukar säga att man

Hon tar en sista klunk av sitt te just när mörkret lagt sig som ett täcke utanför fönstret. Jag undrar vad hon har för planer efter gymnasiet, om hon lagt skådespelardrömmen åt sidan helt och hållet.

- Nja, jag ska ta steget ifrån teater ett litet tag. Det blir till att jobba, spara pengar, sen vill jag surfa och efter det söka till Handelshögskolan. Jag förkastar

inte teater, men vill satsa på film istället. Dessutom har jag tröttnat lite på människorna inom teatern.

Antingen är de pretentiösa eller så är de clowner.

Vilken av de kategorierna skulle du sätta dig själv under då?

- Jag byter gärna karaktär, så jag kan vara både och. Utifrån de förväntningar jag har på mig ändrar jag karaktär.

Men du ångrar inte att du valde att lägga ner så mycket tid och energi på teatern?

Jag älskar fortfarande teater som konstform, men vill inte jobba med det just nu. Dock har jag inte slängt idén i papperskorgen, utan lagt den åt sidan så att jag kan hålla på med det senare. Så nej, jag skulle aldrig önska det ogjort.

Det är lite som med en olycklig förälskelse; det är kul när man inte vet sanningen, men när man sen får veta hur det är blir man besviken. Men eftersom man lärt sig något bra så vill man inte någonsin få det ogjort!

Vi lämnar caféet och det känns som att vi kommit till en slutsats när det gäller teaterbranschen; Vem som helst har förutsättningen att bli skådespelare, och vem som helst kan drömma om att bli skådespelare, oavsett vilken bakgrund du har.

ALICE ISAKSON Ålder: 18 år Bor: Stockholm Sysselsättning: teaterlinjen på Södra Latins gymnasium Favoritskådespelare: Jonas Karlsson

PROJECT MAGAZINE 45

FILM & TEATER KRÖNIKA

500 dagar

på 95 minuter

J

ag är visserligen bara 18 år, men det finns en sak jag kommit fram till i livet, en insikt jag kommer att bära med mig och ha nytta av under hela mitt resterande liv: allting går inte alltid som planerat, faktum är att livet relativt sällan blir som man tänkt sig.

Hur många gånger har man inte suttit och tänkt ut precis hur saker och ting ska gå till; hur mycket man ska plugga inför provet, hur man ska få de där åtta timmarnas sömn, hur man bara ska dricka två cider ikväll. Och hur många gånger har man inte hamnat där, klockan ett en söndagsnatt, och tragglat latinska konjugationer efter att ha glömt tiden totalt framför dokusåparepriser, med huvudet dunkande som ett resultat av gårdagens strapatser? Det var nog delvis därför jag kände igen mig i Tom Hansen, huvudrollen i den romantiska dramakomedin 500 Days of Summer.

Tom är en helt vanlig, på heltid gratulationskortsförfattande ung man, med en särskild förkärlek till brittisk populärmusik, som lever på övertygelsen om att han en dag kommer finna sann kärlek.

När den romantiskt lagde Tom träffar Summer Finn, är han förvissad om att hon är kvinnan i hans liv, trots att Summer förklarat att hon sedan länge slutat tro på kärlek. De inleder en komplicerad romans, som bitvis

46 PROJECT MAGAZINE

visserligen ter sig idyllisk, men som ständigt kantas av ovisshet och tvivel. När den så småningom tar slut, är det med blandade känslor man bevittnar hur de båda sluter fred, och går vidare i sina liv.

Det är just denna oväntade, paradoxala vändning som får 500 Days of Summer att beröra mig på sätt jag aldrig förväntat mig av en romantisk komedi. Trots att jag egentligen inte vet om jag ska skratta, gråta, eller om jag bara är irriterad, lämnar filmen mig ändå med en inre känsla av optimism.

Toms livsuppfattning grusas visserligen totalt, men det faktum att han accepterar det och går vidare, är ett budskap som verkligen inspirerat mig och min syn på livet.

I artikeln Bio får bitarna att falla på plats, för Svenska Dagbladet den 27e januari 2010, framför Karin Andersson liknande upplevelser, då hon tar upp religionssociologen Tomas Axelsons teorier om hur film och musik kan påverka människor positivt. Axelson diskuterar i sina studier bland annat hur just identifikation med filmkaraktärer kan inspirera människor i hur de vill leva sina liv, något jag tycker sammanfattar min relation till huvudrollsinnehavaren i 500 Days of Summer ganska väl.

Vidare talar Axelson om hur det ofta är vid särskilda tidpunkter i livet då man som person är

av joline fransson särskilt mottaglig för denna typ av upplevelse. Man kan gå igenom en svår period i livet, och filmen kan då fungera som ett slags utlopp för känslor man kanske inte kan sätta ord på. Eller som Axelson uttrycker det: ”Plötsligt kommer det en film som fångar upp problemet, och allt faller på plats”.

Personligen kunde jag inte hålla med mer, och det Axelson tar upp är förmodligen en stor del i vad som gjort att filmen 500 Days of Summer gjort så stort intryck på mig. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag går igenom en känslomässigt tuff period, men att balansera sista året på gymnasiet med någon form av fritid är, som jag redan nämnt, inte alltid det lättaste.

Att då se Tom, vars hela tillvaro rämnar i en handvändning, resa sig upp och gå vidare trots alla motgångar, är en filmupplevelse som verkligen gjort intryck på mig.

Att trots livets alla bakslag vara kapabel att se tillbaka på dem med optimism, är för mig ett bevis på hur allt slit och alla sömnlösa nätter helt enkelt är en del av livet. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, livet är oförutsägbart, men det gör det också värt varenda sekund.

FILM & TEATER KRÖNIKA

av emily andersson

moralkaka från ett tecknat lejon

E

tt otaligt antal gånger har jag sett en film som efter att jag sett klart den, lämnar en känsla av ett slags lyckorus, välbehag och lust att leva. Känner ni igen er? Den film som jag ända sedan mina första stapplande år har sett, har jag fortfarande som en av mina favoritfilmer – Lejonkungen.

Karin Svensson (Svd, 27-01-2008) skriver i sin artikel ”Bio får bitarna att falla på plats” om Thomas Axelssons avhandling som berör den positiva påverkan film kan ha på oss människor.

Enligt Axelsson vill många människor ha moraliska förebilder, för vi vill veta hur vi ska leva våra liv som goda människor. Han säger även att ”identifikationen är ännu viktigare, att man kan känslomässigt engagera sig och få hjälp att mejsla ut sina egna ideal”.

Jag kan inte göra annat än att hålla med Axelsson. I Lejonkungen får man möta olika sorters ideal, olika karaktärer som kan dyka upp i vårt eget samhälle – trots att det är en tecknad film med fabliska figurer. De får mänskliga egenskaper som man redan som fyra-åring kan börja förstå och kanske omedvetet analyserar man de karaktärsdrag hos personer som man möter senare i verkliga livet. Huvudkaraktären Simba är den typiska förebilden, åtminstone för mig. Jag kan identifiera mig med detta gula lejon på flera olika sätt, bland annat med de tuffa motgångar som han möter.

När jag var liten blev jag väldigt

berörd vid det ögonblicket hans pappa, Mufasa, blir dödad av Simbas farbror. Då jag själv förlorat en närstående i min unga ålder, kopplade jag antagligen Mufasas död med det jag upplevde i mitt eget liv. Jag kunde sitta framför teveskärmen och verkligen leva mig in i det som Simba kände. Det är bland annat detta som gör identifikationsfaktorn så hög i Lejonkungen.

Det finns dock mycket annat i filmen som haft stor positiv påverkan på mig. För det första finns det någon slags överlappande nostalgisk känsla över hela filmen – den välkända musiken framkallar rätt sinnesstämning vid rätt tidpunkt (låten En värld full av liv gör att jag känner hopp), de mjuka färgerna gör att man tas tillbaka till den tid då 3D och andra datoranimationer inte var aktuella. För det andra kan jag verkligen känna den passion och kärlek som uppstår mellan Simba och Nala, något som jag också har fått uppleva när jag blivit äldre.

Kanske är Lejonkungen en barnfilm som är meningen att den ska vara förberedande för livet, förbereda de små liven för de motgångar som kan dyka upp, men även för den kärlek som kommer upplevas och för de personer med goda eller mindre goda karaktärsdrag som personen i fråga kommer att möta.

Det som mest påverkat mig positivt är filmens totala budskap.

Den där känslan av välbehag, det är den jag vill åt varje gång jag startar filmen. Och jag upplever

den. Varje gång.

Trots att Simba råkar ut för hemskheter på sin väg genom livet, återfinner man alltid det lyckliga slutet – och det är där själva budskapet ligger. För att citera Timon och Pumba, de två hjälpande händerna (som jag identifierar som mina bästa vänner i verkliga livet), ”tråkiga saker händer, men det finns inget du kan göra åt det. Lämna ditt förflutna bakom dig. Hakuna Matata – inga bekymmer!”. Det här budskapet har följt mig hela livet, och på så sätt har jag redan från barnsben intalat mig själv att livet inte alltid är så lätt, men det blir alltid bättre efter ett tag. Just eftersom detta kan anses vara en barnfilm vill jag be alla ni vuxna som läser – tänk om! Lejonkungen är en film för den som vill få en insikt i, och känna medlidande med allt som inträffar i de flesta människors liv.

För att återknyta till Axelssons teori om att människor vill kunna identifiera sig med karaktärerna på film, så kan jag säga att Lejonkungen är ett, för många, oväntat praktexempel på detta. Det finns en anledning till att den blivit en klassiker. Både barn och vuxna kan identifiera sig i livets bergochdalbana som gestaltas i denna tecknade film. Jag tror att vi människor blir glada av att se att man inte är ensam om att ha motgångar, att man kan känna en slags gemenskap med andra i deras problem, men att man också kan dela den glädje som man känner i kärleken. För trots allt så lever vi i en värld full av liv.

PROJECT MAGAZINE 47

KONST

KONST REPORTAGE

av joline fransson

velvet, warhol och en röd tråd Under våren får Fotografiska museet finbesök, när utställningshallarna gästas av några utav fotokonstens absolut största namn.

Ta vägarna förbi en mulen aprileftermiddag och förbryllas över Andy Warhol som du aldrig sett honom förut, eller förlora dig i en ung kvinnas tragiska livsöde.

FOTO: SARAH MOON

S

edan Fotografiska museet öppnade i Stora tullhuset på Stadsgårdshamnen i Stockholm förra året, har mängder av foto-entusiaster vallfärdat för att insupa den fängslande, vackra och stundtals upprörande konsten. Såväl svenska som internationella, flerfaldigt prisade eller mindre renommerade fotografer, har ställt ut sin konst för allmän beskådning, och turen har nu kommit till några av världens mest uppskattade och

50 PROJECT MAGAZINE

uppmärksammade fotografer att ansluta sig till skaran.

Med porträttserien Lady Warhol ger vännerna Christopher Makos och pop art-ikonen Andy Warhol betraktaren en tankeställare, medan legendariska Sarah Moon väcker starka känslor med sina melankoliska sepiatoner, respektive färgstarka modefoton, i utställningen 12345. Lägg till en psykedelisk videoinstallation till de gnisslande tonerna av the Velvet Underground och Nico av

Ronald Nameth, och du kommer att spendera många timmar i Stockholms fotografiska mecka.

I sin utställning 12345, tar Sarah Moon, en av världens första, och främst ansedda kvinnliga fotografer av hautecouture, oss med på en mångfacetterad, poetisk resa präglad av oskärpa. Vägen vindlar genom Moons drömska värld: från ikoniska, origniella modebilder för bland andra Comme des Garçons och Issey Miyake, till en makaber

KONST FOTOGRAFISKA

FOTO: CRISTOPHER MAKOS

Och gripande kärlekshistoria i videoverket Den röda tråden.

I skarp kontrast till Moons stundvisa vemod, står Christopher Makos samarbete med Andy Warhol: Lady Warhol. Som en tolkning av Man Rays och Marcel Duchamps projekt Rrose Sélavy, består utställningen av 50 porträtt, föreställande legenden

Warhol som sitt kvinnliga alterego. För första gången visas porträttserien i helhet, och det är en ny, svårtolkad bild man får av den omsusade Warhol; Makos sätter själv ord på känslan: - Jag ser både en öppenhet och en sårbarhet mitt i hans behov av att synas, säger han själv till Fotografiska.

EPI, Exploding Plastic Inevitable, är namnet på Ronald Nameths högljudda videoinstallation, och den bygger på ett samarbete mellan honom och Warhol. Under en veckas tid dokumenterade Nameth fenomenet EPI: en manifestation bestående av ¨Warhols filmer, live-akter av några av dåtidens mest omtalade

FOTO: RONALD NAMETH

musiker, så som The Velvet Undergrounds Lou Reed och Nico, samt Warhols egna Factory Superstars. Exploding Plastics Inevitable på Fotografiska är en facinerande installation, bestående av en 18 minuter lång film uppspelad på fyra omgärdande skärmar, samt utvalda fotografier ur dokumentationen; allt till de

förvrängda gitarrljuden av The Velvet Underground.

Utöver de tre utmärkande utställningarna, görs under våren även ett samarbete mellan Fotografiska och Rädda Barnen.

Resultatet är utställningen Intended Consequences av fotojournalisten Jonathan Torgnovik: en avskalad, upprivande dokumentation av livet i Rwanda

efter folkmordet 1994. Under utställningsperioden går 5 kronor av entréavgiften till muséet till Rädda Barnens projekt i Rwanda; alltså ännu en stor anledning av många att besöka Fotografiska museet i vår.

PROJECT MAGAZINE 51

KONST MIKAEL BOMAN

D

et är snöigt, mulet och svårframkomligt på gatorna på grund av all snö som ansamlats under flera månader. Efter att ha pulsat fram på Södermalms isiga trottoarer möter jag till slut Mikael vid Medborgarplatsen. Det första jag möts av är ett brett leende från en oerhört lång 19-åring.

Tillsammans går vi till vad många serieintresserade ser som sitt Mecka, serieaffären Alvglans. När vi går runt bland serietidningar, samlardockor, LP-skivor och tusentals andra samlarprylar frågar jag Mikael om hur han fick ett sådant brinnande intresse för illustration.

- Min farbror jobbar på en bildaffär, så jag fick en hel del fina pennor därifrån, vilket gjorde det lättare att rita. När jag skulle välja gymnasium funderade jag på att läsa bildlinjen, men det blev arkitekturlinjen istället. I tvåan ville jag bli designer. Några kompisar till mig höll på med graffiti, och jag tyckte det var en häftig grej, så jag blev förtjust i figurerna och uttrycken.

Hur skulle du definiera din konst?

- Det speciella, eller det lite udda kanske man kan säga. Jag har väl alltid varit lite inställd på det.

Träffade en kille en gång, som

hette Leo, han sa att det är väldigt viktigt med stilen, mer än själva tekniken. Sen så provar man sig ju liksom fram, och det är jätteroligt. I början tyckte man väl att det man gjorde var jättehäftigt, men när man tittar tillbaka på det nu kanske man tycker det är jättedåligt. Jag tycker det kan vara häftigare med någon som gör nåt enkelt, häftigt, lite udda, som ingen annan gör, till skillnad från nån som kanske är jätteduktig på att teckna ansikten. Sen är det där väl en smaksak. Alla kanske inte gillar Robert Crumbs typ av kvinnor till exempel. Men det viktiga är att man har en personlig stil som känns bra, säger Mikael

PROJECT MAGAZINE 53

KONST REPORTAGE efter att han funderat ett tag.

det vardagliga, men även det osedvanliga. När Mikael hittar När man ska komma på en inspiration i sin vardag kan han grundidé, en tanke eller situation komma på många nya idéer bara för en teckning vet de flesta av oss genom att gå på stan. att inspiration är något väldigt - Man kan ju få inspiration från vitalt för att kunna sätta pennan nästan vad som helst. Det kan till till pappret. Det kan vara i form av exempel vara ett speciellt ljus som en förebild, eller så kan man man känner att man vill teckna på hämta det ur vardagliga papper. Om man ser en viss typ av situationer. Visst kan man få en person kan du ta del av det i tanke som en blixt från klar teckningen. Om du har gjort en himmel, men oftast snappar vi teckning så kan det också vara så upp information från runtomkring att du får inspiration från den till oss, ibland kanske till och med att göra en ny teckning, som att omedvetet. Mikael har en hel del idéerna växer ur varandra. Förut inspirationskällor till hans hade jag svårt att komma på vad tecknande, bland annat några av jag skulle rita, men nu är det de största namnen på mycket lättare, nu får jag tecknarhimlen. nästan för mycket inspiration, - Ja, Banksy, som är en av haha, säger han skrattandes och

”Man kan få inspiration från nästan vad som helst. Det kan till exempel vara ett speciellt ljus som man känner att man vill teckna på papper.” världens största streetart-artister, var en av de första som inspirerade mig. Finsta, som är en svensk illustratör, är en annan som gett mig mycket inspiration.

Jag tyckte om honom förut, men inte nu längre. Jag får ofta höra att mina illustrationer liknar hans, vilket då inte är så kul att höra, säger han och skrattar.

- Robert Crumb och Basil Wolverton är några av mina absolut största inspirationskällor när det gäller serietecknande. Sen så har vi H.R Giger, som har vunnit en Oscar för att han fick fram varelser, eller monster, som såg så hemska ut.

Det är som sagt inte bara förebilder och andra tecknare som kan ge inspiration, utan även det vardagliga livet, som kan ibland kan förefalla så oerhört trist, grått och slentrianmässigt. Men när du minst anar det kan du utnyttja det till en idé som hamnar på pappret. Ibland bjuder även vardagen på oväntade överraskningar, och då kan man självklart använd detta som ännu en inspirationskälla – alltså både

54 PROJECT MAGAZINE

mungiporna dras högt upp.

Vad vill du uppnå med ditt tecknande?

- Jag skulle vilja öppna eget, kanske en egen byrå, tillsammans med nån kompis eller så. Man får liksom ta det som finns, men det är ju bra om man har ett brett kontaktnät så att man lättare kan komma in i branschen. Sen vore det häftigt att jobba på Pixar eller något liknande.

Våra framtidsval när det gäller yrken och annat styrs ofta av våra drömmar. Därför är det också viktigt att vi håller fast vid drömmarna för att kunna hålla på med det vi verkligen vill. Mikael säger att hans dröm när det gäller arbete är att han vill hålla på med något han tycker är roligt, så att vardagen blir till något kul.

- Pappa sa att det vore bra om jag gick på KTH, för att det är en bra utbildning, men jag vill hellre göra det jag tycker är kul. Visst, man ska ju inte behöva leva på knäckebröd liksom, men man kan ju åtminstone få in sitt intresse i

yrket och såklart tjäna lite pengar på det. Om man försöker går det nog bra. Kontakter är också en väldigt viktig del när man vill hitta ett jobb. Sen gäller det att man kan leverera hela tiden. Jag tror att det är samma sak när det gäller teater, att man måste kämpa sig upp. Det är häftigt med de som börjar från noll, som kämpar för det de vill göra. Det kommer ju alltid upp tankar på vad man ska bli. Jag är ändå bara 19 år och vet någorlunda säkert vad jag vill hålla på med resten av livet.

Det börjar närma sig slutet av intervjun, och precis innan vi ska säga hej då till varandra ber jag Mikael berätta mer konkret hur hans framtid ser ut den närmaste tiden. Han lägger tillbaka en tidning han kollat lite snabbt i och säger med ett leende på läpparna att om han inte kommer in på den utbildning han vill så ska han nog åka utomlands. Sedan tillägger han: - Men jag ska nog inte planera så mycket. Det bästa är nog att bara ta dagen som den kommer.

Robert Crumb är en stor inspirationskälla för Mikael Boman.

KONST MIKAEL BOMAN

MIKAEL BOMAN Ålder: 19 år Bor: Stockholm Familj: mamma, pappa, lillasyster, hund Sysselsättning: studerar engelska på universitetet Favoritkonstnärer: Robert Crumb, Banksy, Basil Wolverton, H. R. Giger

PROJECT MAGAZINE 55

56 PROJECT MAGAZINE

KONST

foto joline fransson modeller emily andersson annika f채rjh

60 PROJECT MAGAZINE

PROJECT MAGAZINE 63

KONST

64 PROJECT MAGAZINE

KONST

66 PROJECT MAGAZINE

KONST

68 PROJECT MAGAZINE

70 PROJECT MAGAZINE