Nöjesguiden Nr 2 2015 by Nojesguiden

MALMÖ/LUND • NR 2 • 2015 • SEDAN 1982

JONATHAN JOHANSSON BRYTER MOT EGNA REGLER HAR VI SLÄPPT SKAMMEN KRING SEX? VÅRENS BÄSTA MUSIK JOEL ALME SABINA DDUMBA MADI BANJA JOSÉ GONZÁLEZ

JOY MED SVERIGE RUNT LILLFINGRET

MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + SPEL + LITTERATUR Nöjesguiden • Stora Nygatan 17 • 211 37 Malmö • www.nojesguiden.se

INNEHÅLL | Nr 2, 2015

Chefredaktör och ansvarig utgivare AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Art Director MARTIN PETERSSON martin.petersson@nojesguiden.se AD-assistent DANIEL ERIKSSON daniel.eriksson@nojesguiden.se Digital redaktionsansvarig JENNY NORDLANDER jenny.nordlander@nojesguiden.se

Redaktör NATHALIE BORGMAN PETERS nathalie.borgman.peters@nojesguiden.se Redaktör Göteborg BJÖRN WERNER bjorn.werner@nojesguiden.se

Redaktör nojesguiden.se GRETA THURFJELL greta.thurfjell@nojesguiden.se Praktikant DAISY KINTU Medverkande skribenter: Camila Astorga Díaz, Sanna Berg, Sara Berg, Christoffer Bertzell, Elis Burrau, Isabelle Espinoza, Patrik Forshage, Michael Gill, Julia Gummesson, Julia Holst, Petter Hallén, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Adam Jansson, Hanna Johansson, Valerie Kyeyune Backström, Sebastian Lindvall, Christoffer Reichenberg Andersson, Victor Schultz, Alf Tumble, Annahita Yazdi Fotografer: Christian Andersson, Evelina Carborn, Daniel Stigefelt VD FAJE GANI faje.gani@nojesguiden.se

18 14

Produktionschef JOSEFIN LUNDGREN josefin.lundgren@nojesguiden.se

JOEL ALME: ”BARNVAKTEN VAR SÄKER PÅ ATT JAG SKULLE HAMNA I FÄNGELSE”

Missbruk, frånvarande fadersfigurer och dödsfall. Hans mamma ville inte att han skulle berätta, men nu gör han det ändå. Det här är släktkrönikan om familjen Alme.

JONATHAN JOHANSSON BRYTER MOT EGNA REGLER

Nöjesguidens hemliga sexskribent tänker på Freud, skam och om fysisk orgasm verkligen är bättre än konstens.

Säljare Malmö/Lund PETER MAGNUSSON peter.magnusson@nojesguiden.se (0707 60 88 77)

MED VÄRLDEN VIRAD RUNT LILLFINGRET

Marknadsassistent ANNA SANDELL anna.sandell@nojesguiden.se Ekonomi JEANETTE RAMBERG ekonomi@nojesguiden.se Utgivare NÖJESGUIDEN HOLDING AB Tryckeri MITTMEDIA PRINT Distribution BUDCOMPANIETT AB, BRING AB, MALMÖ EUROPA TRADING AB

1 & 6 MÖTER ERIC SAADE

Fotograf: DANIEL STIGEFELT Stylist: LISA SUNDSTRÖM Hår/Makeup: DIANA BOWGIRD Tack till BERNS

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Creative Sales JOHAN MAJER johan.majer@nojesguiden.se (0705 87 57 05) FELIPE FERNANDEZ felipe.fernandez@nojesguiden.se

Regionschef Göteborg HENNING WIDEBERG hw@nojesguiden.se (0708 28 13 71)

HAR VI VERKLIGEN SLÄPPT SKAMMEN KRING SEX?

Nöjesguidens hårdaste reportrar badar bollhav med Melodifestivalen-finalisten och tvingar honom att bekänna om han verkligen ligger till sin egen musik.

Försäljningschef JOAKIM HAMPUS joakim.hampus@nojesguiden.se (073 447 25 62)

Säljare Stockholm RIKARD ARODÉN JONSSON rikard.aroden@nojesguiden.se (0704 37 196 8) MATILDA FREUDENTHAL matilda.freudenthal@nojesguiden.se (0733 24 02 28)

Inför sitt nya album var Jonathan Johansson farligt nära att låta som en Lorentz-kopia. Istället tänkte han om och plockade upp funkgitarren. Resultatet blev hans kanske bästa hittills.

Hon har klivit in i rampljuset på egna villkor. Nu berättar Joy om varför det hon har på sig är lika viktigt som musiken, varför hon inte vill ha mediers sympati och varför allt hon gör (för tillfället) hyllas. 54

Webbchef PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

Periodicitet: 11 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Nöjesguiden Slussplan 11 111 30 Stockholm red@nojesguiden.se Nöjesguiden c/o Companeros Södra Larmgatan 16 411 16 Göteborg Nöjesguiden Stora Nygatan 17 211 37 Malmö

PREMIÄR PÅ HIPP 14 MARS 2015

A N K R A H/SJÖVA L L

AV ÖDÖN VON HORVÁTH

BILJETTER MALMOSTADSTEATER.SE

MEDARBETARE

AMAT LEVIN är chefredaktör på Nöjesguiden och bloggar på nojesguiden.se. Den senaste tiden har han smitt storslagna planer för Nöjesguiden under 2015.

JENNY NORDLANDER är Nöjesguidens nya digitala redaktionsansvarige. Hon kommer senast från Aftonbladet och har inga problem att sträckkolla på Nymphomaniac. Förutom att rodda i innehållet på sajten har hon den här månaden sparkat igång inspelningen av Nöjesguidens festival-tv och börjat bygga en poddstudio.

NATHALIE BORGMAN PETERS är redaktör på Nöjesguiden och ägnar den mesta tiden åt att röra om i texter. I mars ska hon testa Soylent, klättra på Game of Thrones-muren med Oculus Rift och styra upp Nöjesguidens kommande studentbilaga.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Efter en kväll på Sónar, som han tyckte påminde om att jaga runt i korridorerna på Arlanda, ser han fram emot att utomhusfestivalsäsongen börjar närma sig.

GRETA THURFJELL är redaktör på nöjesguiden.se. Hon gick för en tid sedan igenom de roligaste googlingarna folk har hamnat på sajten genom och hittade ”kan man dö av samlag?”, ”resonerade texter”, ”hur lång är malou?”. I det här numret frågar hon var latexet i 50 Shades är.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens spelredaktör. Förutom att berika sin blogg på nojesguiden.se med en serie där han testar en VR-hjälm, skriver han i det här numret om hur glasögonen kommer påverka framtiden.

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. Den här månaden funderar han över hur höga oddsen är att Anders Borg träffade Dominika Peczynski på Victoria Milan. I det här numret tycker han att tv-licens är något vi skriftligen borde få ansöka om.

VICTOR SCHULTZ recenserar film för Nöjesguiden. I det här numret ger han Leviathan, filmen som närapå inte tilläts i Ryssland på grund av lagen som förbjuder svordomar i film, stålande betyg.

ELIS BURRAU är poet och litteraturredaktör. Förutom att lista månadens bästa läsning frotterar han i mars i tidskrifter som räddats av kulturstödet.

ISABELLE ESPINOZA frilansar för SVT Kulturnyheterna, jobbar som informatör på Sveriges Radio och är filmrecensent på Nöjesguiden. Till det här numret har hon sett Cermonin, en betydligt mer realistisk skildring av sadomasochistiskt begär än vissa andra bioaktuella filmer.

PATRIK FORSHAGE har skrivit om musik i Nöjesguiden så länge vi kommer ihåg. I det här numret har han träffat Joel Alme. Joel berättar om hur hans släktingar supit bort sina liv, hans far varit frånvarande, hans kusin dog ung och hans barndomskompis körde ihjäl sig. Hur munter var stämningen? – Han ville inte älta elände utan tvärtom beskriva var han kommer ifrån och vad han vill göra annorlunda än det nedärvda. Även om stämningen var allvarsammare än bordsgrannarnas Melodifestivalpepp log vi ofta, och för min del gick jag därifrån inspirerad av den styrka Joel utstrålade.

666 är Nöjesguidens sexskribent. Hen är anonym men verkar för ett mer öppet pratklimat om det sexuella. I det här numret skriver hen om hur Freuds syn på sex påverkar konsten. Tror du Freud hade haft en annan uppfattning om han hade fått ligga mer? – Freud fick säkert ligga jättemycket. Men jag tror att de kvinnliga patienter som han analyserade för deras hysteri antagligen hade mått helt annorlunda om de inte hade levt i ett hycklande manssamhälle som behandlade borgerlighetens kvinnor som porslinshundar och arbetarkvinnor som djur.

ANNAHITA YAZDI är en juridikstuderande skönhetsbloggare som har en softspot för katter, arbetsrätt, vissa män med skägg och exakt alla tjejer. I det här numret tipsar hon om tre skönhetsprodukter som på riktigt passar alla. Nämn ett vanligt antagande gällande skönhet som inte stämmer! – Att män generellt antar att alla kvinnor sminkar sig för att behaga dem. Det är väldigt långt ifrån verkligheten. Många män kan knappt se skillnad på ett sminkat och ett osminkat ansikte, varför skulle en kvinna då anstränga sig för hans skull?

SANNA BERG pluggar psykologi och utgör en tredjedel av podcasten Vad blir det för rap?. I det här numret träffar hon Sabina Ddumba, som spås bli årets nykomling. Vilka andra artister tror du kommer prägla året? – Jag tror 2015 kommer bli ett bra år för svensk soul och r’n’b och tycker särskilt att man ska hålla ögonen på Cherrie och Leslie Tay!

CAMILA ASTORGA DÍAZ är journalist och en av initiativtagarna till den antirasistiska plattformen Rummet. Hon är även skivrecensent på Nöjesguiden. Mars tillbringar hon genom att djupdyka i Drakes berättandekonstodyssé. I det här numret skriver hon om hur hiphopen börjar ta plats på hiphopens premisser.

SARA BERG är frilansjournalist, skriver mest om kultur och mat och är skivrecensent på Nöjesguiden. Förutom att utveckla en speciell teknik för att svara på jobbmejl har hon i mars stressdrömt att hon fick päls och att Instagram fick virus. I det här numret har hon träffat José González.

DAISY KINTU tog studenten i somras, är Nöjesguidens stjärnpraktikant och te-entusiast. Förutom att heja på Samir i andra chansen ska hon i mars skanna Stockholm efter lägenheter.

JULIA GUMMESSON är Nöjesguidens krogredaktör i Malmö/Lund. Den här månaden synar hon representationen av kvinnor i fine dining och funderar på om två kvinnliga finalister i Årets Kock är revolutionerande.

SEBASTIAN LINDVALL är filmredaktör på Nöjesguiden. Förutom att bjuda på en fenomenal sågning av 50 Shades frågar han sig i det här numret om föräldraskap är negativt för kulturkonsumtionen.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

PETTER HALLÉN utgör en tredjedel av Vad blir det för rap?, en kritikerrosad podcast och blogg på nojesguiden.se. Till det här numret har han träffat Joy inför släppet av kommande ep:n Glädjeflickan.

JOSEFIN LUNDGREN är produktionschef på Nöjesguiden och jobbar med största sannolikhet just nu på ett roligt event. CHRISTOFFER BERTZELL är kommunikatör, musiker, journalist och Nöjesguidens hårdrocksrecensent. I det här numret tycker han veterantyskarna Blind Guardian äntligen hittat en musikalisk dramaturgi präglad av nördig fantasystämning. CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON har jobbat som dj, klubbarrangör och musikbokare och är skivskribent på Nöjesguiden. Han har fortfarande mindervärdeskomplex efter att ha sett Kindness dansmoves och glitterloafers på Sónar. I det här numret ger han Berghain-residenten Nick Höppner högt betyg för enastående fingertoppskänsla.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret konstaterar han att när Lupe Fiasco inte tjafsar med sitt skivbolag, Twitter-bråkar eller pekar ut brister på egna album kan han fortfarande rappa finurligt bra.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden. I det här numret funderar hon på varför inte föräldrar och managers får negativ publicitet när barnstjärnor gör bort sig.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. Under månaden har han gett sig in i debatten om rökförbud och träffat Jonathan Johansson.

JULIA HOLST är Nöjesguidens konst- och scenredaktör i Malmö/ Lund. I det här numret skriver hon om de skeva utställarna som anställde två rumänska tiggare för att agera just tiggare i gallerimiljö.

För alla sneakersälskare nu öppnar Radical Sports i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg & Helsingfors.

REEBOK 599:CONVERSE 699:-

CONVERSE ORIGINAL 899:-

NIKE 1099:-

NEW BALANCE 899:-

VANS 650:-

REEBOK 799:-

THE BEST OF SNEAKERS. IN STORE AND ONLINE STOCKHOLM: BIBLIOTEKSGATAN 3, HÖTORGET/SERGELG.27, GALLERIAN, DROTTNINGG. 50-52, SERGELSTORG 12. GÖTEBORG: ARKADEN, KUNGSGATAN 48. MALMÖ: SÖDERGATAN 15. HELSINGBORG: VÄLA C. HELSINGFORS: FORUM, MANNERHEIMVÄGEN. / RADICALSPORTS.SE

LEDARE

NÄR GLÖMDE VI HUR DET ÄR ATT VARA BARN?

mitten av februari spred sig ett klipp som en löpeld över hela Sverige. Två pojkar, en nio- och en tolvåring, som avvikit från ett HVB-hem tillfångatogs på Malmös centralstation efter att ha tjuvåkt på tåget. När klippet inleds sitter en ordningsvakt på den nioåriga pojken, som verkar ha svårt att andas, håller för pojkens ansikte och dunkar sedan hans huvud i golvet. Genom hela klippet har pojken panik, ni vet, en rätt normal känsla när någon som är tre gånger så stor som en själv använder ens huvud som hammare. Några sekunder efter att ha sett klippet slogs jag av den ena tanken efter den andra: • Det var både lamt och förutsägbart av säkerhetschefen att direkt ta vakten i försvar, hänvisa till att man har rätt att ”försvara sig” vid ett ingripande och lägga allt ansvar på polisen. Även om det är polisen som i slutändan gör bedömningen önskade jag mig ett mindre inrutat svar med tanke på att övervåldet gällde en nioåring. • Jag vänder mig också starkt emot vd:n för Svensk Bevakningstjänsts version av händelseförloppet. Han hänvisar till ytterligare en mobilfilm, att pojken har bitits och sparkats och att klippet som visas inte är i kronologiskt ordning. Men det förändrar inte faktumet att det vi ser i klippet, oavsett kronologisk ordning, faktiskt har inträffat. • En av ordningsvakterna polisanmälde pojken för våld mot tjänsteman. Var det måhända en ren hämndaktion eller saknades bara ryggraden helt? • I Sydsvenskans artikel om händelseförloppet fanns en talande passage, apropå att flera vittnen försökte berätta om övervåldet för polisen: ”enligt vittnet Sydsvenskan pratat med verkade poliserna inte intresserade av att höra vittnesmålen”. Denna ständiga oförmåga att stanna upp, lyssna och ta in. • Ibland frågar sig diverse politiker och tyckare varför vissa grupper i samhället har ett sådant lågt förtroende för ordningsvakter och poliser. Detta fall kan vara en ledtråd. • Men det viktigaste: oavsett anledning, oavsett ytterligare klipp, kronologisk ordning eller (påstådda) brott kan det omöjligen vara befogat för en fullvuxen man att misshandla en nioårig pojke. Det kan omöjligen vara okej att dunka ett barns huvud i ett stengolv så att det, enligt ett vittne, ”ekar i hela väntsalen”.

”Oavsett ytterligare klipp, kronologisk ordning eller (påstådda) brott kan det omöjligen vara befogat för en fullvuxen man att misshandla en nioårig pojke.”

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Och det är den sista tanken som har etsat sig fast allra mest. Under resten av februari blir nämligen bakgrunden till händelseförloppet allt klarare. Barnen var ensamkommande flyktingar med traumatiska upplevelser i bagaget, de kunde varken förstå eller prata svenska och de avvek från HVB-hemmet de placerats på för att försöka hitta sin bror som de blivit särade ifrån vid ankomsten till Sverige. ”Jag tror folk har glömt hur det är att vara barn. Hade man kommit ihåg det hade man aldrig kunnat begå övergrepp.” Citatet kommer från en intervju med Joel Alme, som ni kan läsa längre fram i det här magasinet. Och när jag läser det kan jag inte göra annat än att hålla med. För hur annars, förutom det uppenbara r-ordet, kan vi förklara att en oroande mängd människor ägnade sig åt ryktesspridning på nätet om de två pojkarna? Att till synes vuxna människor hittade på rövarhistorier och påstod att pojkarna rånat pensionärer och spottat passagerare i ansiktet strax innan ingripandet? Att många, ofta anonyma, nätkommentarer var övertygade om att pojkarna ”säkert var skyldiga” och därför behövde ”veta hut”? Det är lika delar tragiskt som ofattbart och ett obehagligt tecken på att vi som samhällsmedborgare fortfarande har en del kvar att lära oss om hur vi behandlar våra barn. FÖRUTOM DEN DRABBANDE intervjun med Joel Alme har vi i det här numret av Nöjesguiden pratat med Joy om varför allt hon gör hyllas. Vi har även snackat rampljushat med Madi Banja, klippta röda trådar med Sabina Ddumba, ”lebensraum” med Jonathan Johansson och tråkiga stilar med José González. Dessutom har vi listat några skönhetsprodukter som på riktigt passar alla, tagit reda på om föräldrar är sämre filmkritiker, frågat oss om vi verkligen släppt skammen kring sex och låtit Döskalle & Mästerligt bada bollhav med Eric Saade. Dessutom: vår 33-åriga vana trogen bjuder vi på allt det här helt gratis. Trevlig läsning!

Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Twitter: @amatlevin

Varannan fĂśrare som omkommer i singelolyckor i trafiken Ă¤r alkoholpĂĽverkad.

Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Alkoholhalt 4,6 % vol. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

BREV ”Att man till exempel inte får servera redan berusade gäster är ett sådant exempel som är ambivalent och som många krogar struntar i, men som de samtidigt kan förlora sitt tillstånd för om de inte sköter sig.”

Posten verkar mest ha fullt upp med att vara ofrivillig spiceleverantör och oroa sig över kuvert med bakpulver i. Ge dem något vettigare att göra! Skicka brev med dina åsikter om Nöjesguiden till: Nöjesguidens redaktion Slussplan 11 111 30 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

knots eller twists, så får du förhoppningsvis en snygg frilla på morgonkvisten. Annars gäller det att ta till vara på stylingmöjligheterna när håret är nytvättat och blött, något jag kommer skriva mer om snart! Valerie Läsarkommentar på Patrick Davids ”Välkommen till ett rum du inte tillhör”, publicerad i Nöjesguiden #1.

Hej, Säkert extremt naiv fråga men jag måste tillåta mig själv att vara just naiv för att lära mig, hoppas överseende! Jag blir så obotligt nyfiken, hur ser man om folk tillhör normen? Erika Läsarkommentar på Jenny Nordlanders ”Loa som Ica-Stig är ett enormt misstag”, publicerad på nojesguiden.se den 2 februari.

Läsarkommentar på Valerie Kyeyune Backströms ”En introduktion till afrohår: så tar du hand om dina lockar”, publicerad i Nöjesguiden #1.

Precis som det är lika lätt att plocka billiga poäng genom att skriva att Ica borde valt en kvinna. Men så handla på Coop istället då? De som gör narr av sina kunder i reklamen. Gå dit. Pelle Pilsner

Äntligen! Det är på tiden att någon i ett större mediasammanhang tar upp ämnet afrohår, och ännu bättre att du gör det utan att göra en exkluderande grej av det! Inget ”det här är bara för oss rasifierade” utan bara saklig information som även inkluderar andra med afro-aktigt-hår. Jag tycker själv att det är svårt med håret, hade gärna velat kunna styla det utan att blöta men får inte till det. Dock har jag på senare tid hittat mirakelkuren nr. 1; kokosolja. Det funkar i håret, det funkar på huden, det funkar i kaffet och det funkar på min sons vintereksem. Ser fram emot nästa del av hår- och skönhetsguiden. Melanie

Ica-Stig är en färdig och etablerad karaktär som utgörs av en man i 60–70 årsåldern. Det har aldrig varit tal om att det skulle komma någon ny chef till den fiktiva Icabutiken. Chefen är således exakt samma nu som innan, nämligen Stig, men spelad av en ny skådespelare. Precis som att flera skådisar har spelat James Bond. Jag vill inte se någon kvinnlig James Bond heller. Grodjäveln Precis Pelle Pilsner! Jag plockade ju mina poäng, det gjorde jag rätt i tycker jag. Precis som du plockar dina. Och det är bara det jag säger: Det var osmart av Ica att inte göra. Grodjäveln: Jag vill se en kvinnlig James Bond! Jenny

Hejsan! Vad kul att du gillar texterna, och hoppas du ska gilla dem i fortsättningen också! Älskar också kokosolja, men tycker den fungerar dåligt på egen hand, även om det är en av få oljor som faktiskt kan tränga in i hårstrået på djupet. Jag rekommenderar dig att försöka styla håret genom dina sovfrisyrer om du inte vill blöta det i onödan: gör en protective style med valfri olja/creme såsom bantu

Läsarkommentar på Annahita Yazdis: ”Tre skönhetsprodukter som (på riktigt!) passar alla”, publicerad på nojesguiden. se den 22 januari (och som du även kan läsa längre fram i tidningen).

Hej Annahita! Tack för tipset om By Terry-pudret, instant success! Undrar dock lite över AHA och BHA-syrorna. Jag har blandhy, blir snabbt oljig i ansiktet och får ganska lätt finnar men blir samtidigt torr/får grov struktur på hyn då och då. Även några små solskador och smårynkor runt ögonen. Ska jag använda båda typerna eller är det någon av dom som passar mig bättre? Om jag ska använda båda, när/hur ska jag använda dom? Tänker mig en gel. Isabel

Läsarkommentar på Rebecka Hedströms ”Låt inte könsrocken bli Sveriges främsta subkultur”, publicerad i Nöjesguiden #1.

Eddie Meduza sjunger om sprit, brudar och fest – exakt samma tema som ständigt är återkommande i hiphopen. NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Ja, Meduza är väl raggarnas Labyrint kanske, älskad av folket men utanför finrummen. Just sprit, brudar och fest är vanliga teman inom all musik skulle jag säga. I slutändan handlar det om hur det framförs och inte av vem tycker jag. Det finns massor av musik om onani till exempel men Toni Braxtons You’re Makin Me High är ändå inte samma slags låt som Meduzas Runke ball, right? (Nej, jag menar inte att Braxton är hiphop). Rebecka

Hej Erika, Det är inte naivt att vilja lära sig! Texten handlar dock inte om att se på folk om de tillhör heteronormen eller inte, då detta är både bi- och transhatiskt. Min text handlar om folk som faktiskt nämner att de är utanför queer-spektrumet men ändå befinner sig i rummet. Patrick

Isabel: Jag tror att du kommer rätt långt med enbart BHA till att börja med. Ge den en chans att arbeta ordentligt, så ska du se efter ett par veckor att torrheten och den grova strukturen förbättras som en positiv bieffekt av det övriga som BHA:n jobbar med. Min uppfattning är att det är lite onödigt att använda både AHA och BHA. Om du använder en gel ska du daska på EFTER toner men FÖRE serum. Annahita

Så det handlar inte så mycket om vad som sjungs utan istället om vem som sjunger det. Olof

Läsarkommentar på Sanna Samuelssons ”Danstillståndets uppgång och fall –när lagen inte speglar verkligheten”, publicerad i Nöjesguiden #1.

Hej, Är inte danstillståndet en lagstiftning som är menad att användas som en ”brown paper bag” (om du förlåter the Wire-referensen)? Någon kontroll av klub, dans och fest är bra att ha (brandsäkerhet, kompetens, intentioner etc) och då är danstillståndet den saken en bar måste bocka av för att kunna expandera. Detta på samma sätt som man inte får dricka öppet i USA, men i brun påse är det ok: Man tar det lugnt, dricker under kontrollerade former och ingen bryr sig, typ. Anton Hej, Vid samtal med polisen får jag definitivt känslan att det kan vara så: de vill ha något att kunna skylla på vid kontroller. Men jag tycker det är onödigt med tanke på det omfattande regelverk som finns kring alkoholservering. Att man till exempel inte får servera redan berusade gäster är ett sådant exempel som är ambivalent och som många krogar struntar i, men som de samtidigt kan förlora sitt tillstånd för om de inte sköter sig. Sanna

THE KOOKS / MASKINEN UK

FAMILJEN / BOB HUND / AT THE GATES BEATRICE ELII // BOMBUSS // GENERAL KNASS // JOEL ALMEE LITTLE JINDER / SILVANA IMAMM//THOMAS STENSTRÖMM / VIGILAND + mÅNGA FLER AKTER

3-4 JULI / HÄSSLEHOLMSGÅRDEN

BILJETTER, LINEUP & INFO: SIESTAFESTIVALEN.se

Maten är slut. Ett matpaket och kostar 385 kr ger mat till en nad. må en i familj

6 miljoner människor är i akut behov av mat i Syrien. För att undvika hungersnöd behöver vi under mars samla in pengar till 15 000 matpaket. Men tänk inte på 6 miljoner människor. Våga tänka dig att du har makten att rädda ett liv. En helt vanlig människa, precis som du. Sms:a MAT till 72 900 för att skänka 50 kr.

PÅ GÅNG I MALMÖ/LUND/KÖPENHAMN

MARS

Vi vaknar äntligen ur vinterdvalan, vilket också stadens konsertbokare verkat ha gjort. Varsågoda, här är månades bästa upplevelser.

Dante

Mapei

Mejeriet i Lund

Tinashe

Mejeriet i Lund

Internationella kvinnodagen

7 Ta natten tillbaka

Zola Jesus

Say Lou Lou

Vega i Köpenhamn

Babel i Malmö

Thåström

Amiralen i Malmö

Malmö Öl och Whisky Festival

Beatrice Eli

Malmömässan

Babel i Malmö

Mejeriet i Lund

27 Ikväll är vi kungar

Möllenvångstorget i Malmö

NÖJESGUIDEN GENOM TIDERNA År 2000 fick vi för första gången bekanta oss med brodern på soloutflykt som skyndade att skapa sig ett namn innan ”skivbolaget inser att de begått ett misstag”. Det här är första artikeln om Håkan Hellström i Nöjesguiden.

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

KOMIKER

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

NÖJESGUIDEN FRÅGAR

TEMA: GALA I mars månads frågestund tar vi oss an det delikata temat gala. Tycker ni Kanyes Grammykupp var det pinsammaste ögonblicket i prisets historia? Fick Britney och Madonnas kyss för mycket eller för lite uppmärksamhet? Omröstningen visar att 58 procent av er vill gå på galor, en majoritet tycker att män i allmänhet vinner för mycket och ni trodde att Mobilgalan, som faktiskt är en riktig gala, var påhittad istället för det rätta svaret, ”Svenska korventusiaster”.

ANDERS LINGER, ansvarig för Mobilgalan, hur känns det att våra läsare tror att Mobilgalan är påhittad? – Tack, alldeles utmärkt. Mobilgalans uppgift är att belöna företag och entreprenörskap inom mobila och digitala affärer som intresserar en mindre publik, till skillnad mot de andra svarsalternativen. Att Nöjesguidens läsare inte känner till den är därför helt naturligt. Våra pristagare har många gånger meddelat hur mycket priset betytt för dem och deras tidiga pionjärinsatser tycker vi är värda att belöna. Mobilgalan är även en trevlig kväll om du går igång på entreprenörskap – vi kör den 5 november på Berns i år, ni är varmt välkomna!

9. En av dessa galor eller kategorier är påhittad, vilken? Mobilgalan: 34 % Svenska korventusiaster: 26 % The Secret Policeman’s Ball: 16 % Miss Earth: 15 % Best Kiss Award: 6 % Svenska hjältar: 3 %

8. Den här galahändelsen kunde gärna fått mer uppmärksamhet: Saga Becker vann Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll: 40 % Fotbollsgalans nivå av pinsamhet: 30 % Christina Aguilera & Madonnas kyss på VMA:s 2003: 13 % Alexandra Dahlström vs. Loa Falkman: 12 % Kodjo Akolor som programledare: 3 % Andreas Mattssons mordhot mot Arvingarna: 2 %

10. Vad är bäst med galor? Potentialen för skandaler: 39 % Röda mattan-mingel: 31 % Artistframträdanden: 25 % Tacktal: 5 %

1. Tittar du på galor? Nej: 52 % Ja: 48 %

2. Går du på galor? Nej, men skulle vilja: 58 % Nej, och vill inte: 29 % Ja: 13 %

3 4

8 7 7. Den här galahändelsen borde ha fått mindre uppmärksamhet: Ellen De Generes kändistäta selfie från Oscars 2014: 29 % De ständiga Michael Jackson-hyllningarna: 27 % Britney och Madonnas kyss på VMA:s 2003: 18 % Tal i allmänhet: 10 % Kodjo Akolor som programledare: 10 % Andreas Mattssons mordhot mot Arvingarna: 6 %

6 6. De här filmerna har fått flest Oscars. Vilken är mest överskattad? Sagan om konungens återkomst (11 statyetter): 46 % Titanic (11 statyetter): 24 % Slumdog Millionaire (8 statyetter): 13 % Den engelska patienten (9 statyetter): 11 % Borta med vinden (8 statyetter): 6 %

3. Den här galan bryr jag mig mest om: Oscarsgalan: 39 % P3 Guld: 15 % Ingen av dessa: 15 % Grammy Awards: 8 % Nöjesguidenpriset: 6 % VMA: 5 % Grammisgalan: 5 % MTV Music Awards: 3 % Polarpriset: 2 % Ellegalan: 1 % Guldbaggen: 1 % Kristallen: 0 % Manifestgalan: 0 %

4. Vem har vunnit för många gånger? Män i allmänhet: 57 % Håkan Hellström: 11 % Eminem: 11 % Zlatan: 6 % Roy Andersson: 5 % Kent: 3 % Ruben Östlund: 3 % Veronica Maggio: 2 % Robyn: 2 %

5. Pinsammaste galahändelsen? Kanye West-incidenten med Taylor Swift 2009: 29 % Att en kvinnlig artist vunnit ”Årets låt” på P3 Guld 3 av 13 gånger: 22 % Guldbaggen överhuvudtaget: 15 % Att DiCaprio aldrig vinner en Oscar: 11 % Lorentz beställer champagne med engelskt uttal i baren på P3 Guld 2015: 11 % Ruben Östlund på Guldbaggen: 5 % Lukas ”björnöronsdiademet” Moodysons tal när han vann Guldbagge för Fucking Åmål: 3 % Petra Mede på Guldbaggen: 2% Ebbots fall genom taket på P3-guld 2015: 2 %

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

BÄST JUST NU

KROG Saiko Sankt Knuts väg 7

Rebell Friisgatan 8

Snapphane Adelgatan 4

TIDENS ANDA Det vi pratar om mest just nu!

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

KONSERT

KROG

FILM

MUSIK

3 KLUBB

KONST Helena Lund Ek – The Loud Wordless Process Johan Berggren Gallery, till den 7 mars

Forårsudstillingen 2015 – fernisering Charlottenborg i Köpenhamn, till den 1 mars

Nordic Sound Art Skånes konstförening i Malmö, till den 1 mars

BAR Grand Öl&Mat Monbijougatan i Malmö

Fregatten Föreningsgatan 87 i Malmö

Far i Hatten Folkets park i Malmö

1. Mexikofeber Det finns inget som säger osmaklig svenne så mycket som en bild på en vit strand i Thailand. Det finns inget som säger trendig innerstadsbo så mycket som en bild på en vit strand i Mexiko. Forskarna försöker fortfarande ta reda på om det handlar om tacos eller klassförakt.

2. Vardags-tv Vi kan inte förneka tv-kanalernas utbasunering av vardagsprogram med nyhetsvärde i klass med din egen morgonrutin. Korsstyngsrace i Hela Sverige syr, sopa-smulor-ur-husbil-tävling i Sveriges städmästare och power-mjölkning av tre kossor samtidigt i Bästa bonden skulle inte ens kvala in på Malou von Sivers programschema.

3. Soylent Vi är andfådda efter att ha kokat grytor i timmar, matat surdeg, marinerat grönkål och tagit reda på vad kon i vår burgare hette. Nu kommer Soylent, matens dunderhonung som ersätter alla andra måltider, och vi pustar äntligen ut.

4. Kompromisspolitik SCEN Dana Michell – Yellow Towel

Baksmällan från decemberöverenskommelsen rasar över oss som Ebbot på P3 Guld. Mosad under ligger regeringen. Betyg från fyran? Ordningsomdömen? Ser ut som vi kommer fortsätta drömma mardrömmar i ljusblått och orange.

Inkonst, den 3 mars

Feministisk Återhämtning Potato Potato, den 8 mars

Work In Progress: God sikt Potato Potato, den 12–14 mars

FILM Ceremonin 5

Palo Alto 5

Leviathan 5

5. Ebbots ökade desperation Apropå Ebbot. Du behöver inte ramla genom tak, ner i en strategiskt placerad säng för att få uppmärksamhet. Om du verkligen har ett så stort behov av att vara aktuell – ställ upp i Doobidoo.

6. Presidenters misslyckanden på sociala medier Den senaste tiden har mäktiga män skakigt stapplat ut på sociala medier. Putins ”nättroll”, Fidel Kastros Instagramliknande konto ”#leva life” eller Mugabes meme-explosion. Vi väntar med spänning på att vår egen konung också börjar ta viral plats.

7. Australien i Eurovision Song Contest

KROG Vi gäspar åt Årets Cock Kock och tipsar istället om fyra kvinnor som har satt Malmö på krogkartan. Missa heller inte att se bortom sushin på Saiko!

KLUBB Tur att vi ändå har svartklubbarna.

KONSERT Vi kan inte klaga på att få uppleva Tinashe, Beatrice Eli, Say Lou Lou och Mapei under en och samma månad.

FILM Efter en besviken BDSM-upplevelse slår dokumentären Ceremonin bokstavligen 50 Shades med råge.

TV Girls för vuxna, Togetherness, synar tvåensamhetens status som jordelivets nirvana med skämskittlande humor.

MUSIK Björk, Drake och Rosh utmärker mars spretiga smörgåsbord av nysläppt med toppbetyg.

MARS BESTÅR AV

Ursäkta, va? Azerbaijan dallrar redan på Europas gräns, men Australien? Kan vi inte öppet låta de länder med högst tittarsiffror direktkvala och sluta med hysh-pyshet.

MUSIK Björk – Vulnicura 5

Drake – If You’re Reading This It’s Too Late 5

Rosh – Svart diamant EP 5

8. BACK-mannen Ända sedan den larviga mössa-på-sned-ett-öra-tittar-fram-trenden verkar vissa dudes ha famlat i mörker. Nu kan äntligen Brixtol-jackan kompletteras med en urvattnad BACK-mössa, alla åter nöjda och mellanmjölkigt trendiga.

9. Myten om menstabuet 2014 var mensens år. Efter menskonst, menssommarprat och mensböcker hoppas vi innerligt att denna kroppsvätska nu med det nya året är så pass normaliserad att vi kan gå vidare till det riktigt brinnande ämnet: kesoliknande flytningar.

10. Nya rökförbudet Förbered dig på den största slitningen hittills mellan dig och dina vänner. Bubblare: Absolute Chris O’Neill, Kanyes nästa galautspel,

Anders Borg ❤ Dominika Peczynski, polisbevakade nyhetsredaktioner.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

■ Solglasögon: 30 % Semmel-backlash: 10 % ■ Uteserveringar lite för tidigt: 15 % ■ ”De nya sedlarna ser ut som Monopol-pengar”-konstateringar: 45 % ■

05:43 djurg책rdsbron, stockholm Our friend Patrik Jonasson in the Alert Jacket #CATCHMAGICHOUR

JOEL ALME:

”BARNVAKTEN VAR SÄKER PÅ ATT JAG SKULLE HAMNA I FÄNGELSE” Barndomen är en rysk roulette. För Joel Alme innehöll revolvertrumman skott och hans uppväxt har präglats av missbruk, frånvarande fadersfigurer och dödsfall. Hans mamma ville inte att han skulle berätta, men nu gör han det ändå. Det här är släktkrönikan om familjen Alme. Text: PATRIK FORSHAGE

et är en orolig Joel Alme jag träffar. Han vet att han klättrat ut på en tunn gren med sitt första svenskspråkiga album Flyktligan, och måste nu hålla balansen när han talar om skivan. Även om texterna alltid bottnat i dyrköpta erfarenheter och en stökig tillvaro har de aldrig varit lika explicita. Det är en sak att sjunga om familjehistoriska vedermödor och en annan att analysera samma saker i media. – Några kommer bli förbannade, säger han. Och mamma tycker det är jobbigt. Den trasiga familjen var en social skam. Jag ljög om pappa, att han var bättre än han var, och mamma ville inte att jag skulle prata om de där sakerna. ”När jag har dött får du prata om dem”, sa hon. Ändå fanns det aldrig någon tveksamhet om att beskrivningen av en uppväxt där det sociala arvet bidrog till dysfunktionalitet i familjer, missbruk och dödsfall måste göras. – Från början ville jag göra som Amarcord av Fellini, en barndomsskildring med både dramatik och humor. Men det gick inte riktigt, jag var tvungen att berätta om andra saker också. Och jag vet inte, humorn hittar man kanske mest i rytmerna? Skivan växte fram av nödvändighet. – Det var inte konstigt att ha en pappa som drog när jag växte upp, både min morfar och farfar hade lämnat på samma sätt, och 70–80 procent av alla mina kompisar växte upp med enbart sina mammor. Men när jag fick egen familj började jag tänka på varför de är som de är, och hur jag själv beter mig mot familjen. Han funderar på om barn som själva blivit lämnade har större tendens att gå i samma spår, och vad som hade hänt om han också gjort det. – Jag har sådana drag, men förstår att om jag sticker blir det problem imorgon. Men jag gör det ändå. Det var mycket strul när jag försökte skaffa mig ett vanligt liv. Man går miste om så mycket om man drar.

”JAG TROR FOLK HAR GLÖMT HUR DET ÄR ATT VARA BARN. HADE MAN KOMMIT IHÅG DET HADE MAN ALDRIG KUNNAT BEGÅ ÖVERGREPP.”

ven om andra kommer hitta sig själva i texterna är Flyktligan framför allt Joel Almes uppgörelse med sig själv. – Det handlar inte om att skuldbelägga någon, bara om att förstå. När man har familj går det inte att vara cynisk. Jag upptäcker det fina i människor nu, och ser tydligt att alla har varit barn. Jag betraktar även papporna som lämnar som sårade barn, och när jag tänker på det ilar det i mitt huvud. Hans pappa var ”aldrig riktigt där” sjunger Joel Alme. När jag undrar hur hans pappa kommer att ta emot texten ser Joel förvånad ut. – Jag vet inte. Jag har haft bra kontakt med honom i omgångar, och

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

sedan har det gått lång tid utan kontakt. Nu är det jättemånga år sedan. Jag vet inte ens var han bor. Den andra gemensamma nämnaren i Joel Almes släktkrönika är alkoholen. ”I vår familj vinner spriten stort” sjunger han i Våran sort, och när han presenterar sin morfar i Röda bolaget är det med krassa konstateranden om att ”du drack upp Göta Älv” och ”du söp bort din familj”. – Han var kapten på Röda Bolaget, och drack ihjäl sig vid 50.Några år senare dog min mormor, så mamma och hennes bröder växte upp delvis på barnhem. På något sätt klarade mamma det, men hennes bröder blev aldrig trygga i familjer som vuxna. På samma sätt var det med Joels farfar. – Han var från Norge och hade en del hemska upplevelser. Han var fiskare och hjälpte flyktingar, och för det satte de honom i koncentrationsläger. Sachsenhausen. När han kom ut skaffade han familj, men det gick inte. När min pappa var ung fick han träffa sin pappa genom att stämma möte på krogen, precis som jag gjorde med min pappa på Gyllene Prag. Farfar söp också ihjäl sig, och blev liggande sex månader i sin lägenhet innan någon hittade honom. Ändå är det flykten som är grundproblemet. – Jag tror nog egentligen att spriten kommer in sedan, efteråt. Efter att man flytt. FOTO: ANNA LEDIN WIREN

”70–80 PROCENT AV ALLA MINA KOMPISAR VÄXTE UPP MED ENBART SINA MAMMOR. MEN NÄR JAG FICK EGEN FAMILJ BÖRJADE JAG TÄNKA PÅ VARFÖR DE ÄR SOM DE ÄR, OCH HUR JAG SJÄLV BETER MIG MOT FAMILJEN.”

Backa tiden fantiserar Joel Alme om att kunna gå tillbaka, att göra annorlunda. Ibland väldigt drastiskt. – Min kusin Isak har jag sjungit om på alla mina skivor. Han och jag var så nära varandra hela uppväxten, vi litade fullständigt på varandra. Men det började gå illa för honom, och när vi båda var 19 dog han. Då ringde för första gången hans pappa, som hade dragit till Australien och bildat ny familj. För att fråga om det fanns något att ärva. På begravningen ville jag så gärna ge honom på käften. Men det gjorde jag inte. Så suckar Joel och konstaterar att han förmodligen inte hade kunnat förändra något ändå. – Isak hade så mycket emot sig. Han kallade mig ”farsan”, lite argt, för att jag inte ville hitta på dumma grejer. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var när han började förändras. ”Käften, farsan”, sa han till mig. I Backa tiden får vi också möta Joels barndomskompis Erik. – Jag växte upp i Linné, och det var annorlunda då. För mitt i det där andra fanns en frihetskänsla. Jag hade en nära sammanhållning med Isak och med min kompis Erik som var världens snällaste kille. Joel sjunger att han hoppade in i Eriks stulna bil, men hoppade ur igen. Det gjorde inte Erik. – Han dog samma år som Isak, också 19 år gammal. Han körde ihjäl sig.

”Den pojken faller nog hårt”, sjunger du i Backa tiden. Sa man det om dig?

– Jag var så jävla vild när jag var liten, jag fick inte följa med till släktingar som mamma skulle till för att jag alltid spårade ur. Vi hade en barnvakt, en finsk konstnärinna, och hon har sagt att hon var helt säker på att jag skulle hamna i fängelse. Men tack vare mamma hade vi struktur i familjen, och vi hade kärlek. Gång på gång återkommer Joel till den betydelse hans mamma och styvpappa haft. – Mamma satte mig i hockeylaget, och att vara målvakt där tog massor av tid när andra var ute och snurrade. På det sättet hamnade jag annorlunda än dem. Jag levde på mitt rum istället, nästan pedantiskt med glasbord och ordning. Jag kollade på film och hade musiken, och det blev så att jag nästan blev rädd att gå ut. Det hade kunnat ta annorlunda vägar. – Livet känns som rysk roulett för alla barn. Jag kan vara så jävla arg för dem som inte får den där gnistan, den där omtanken, åtminstone någonstans. Av sin mamma, av någon på förskolan, av lärare, bara någonstans.

sökt kommer vi in på det övergrepp som en nioåring utsattes för av en vakt på Malmö Central härom sistens, och Joel Alme skakar på huvudet. Än mer när vi kommer in på hur vissa kretsar lägger skulden på barnet. – Jag tror folk har glömt hur det är att vara barn. Hade man kommit ihåg det hade man aldrig kunnat begå övergrepp. ”Children are the only ones who blush”, sjöng Lou Reed, och så är det.

Det är en egenskap vi behöver behålla. Jag kan komma ihåg den oskuldsfullheten, du vet som i filmen Stand By Me. Innan hormonerna hade hunnit sätta igång, innan tjejer blivit viktiga. Jag minns hur det var att bygga lego, men jag minns också känslan av att bli kränkt i olika sammanhang. ”Finns inte den vuxne som kan hjälpa barnet att sortera, förstå och att reagera rationellt påverkar det resten av livet”, funderar Joel, och exemplifierar med sin morbror, som på skivan skildras med kärlek och sorg som en person som ”ett spöke helt utan balans” – Han är så där otroligt snäll och omtänksam, men han klarade aldrig, till skillnad från mamma, att skapa ett stabilt liv utan blev som en massa andra barnhemsbarn amfetaminmissbrukare. Vi hade flyttat ut på Brännö och byggt ett hus där, jag, min mamma, min syster och vår styvpappa, och så fick vi inbrott i huset. Då kom min morbror för att hämnas, och jag minns fortfarande hur han stod längst fram på skärgårdsbåten med en pistol i högsta hugg. Det fanns ingen struktur, ingen hade lärt dem.

å minst ett område var ändå Joels pappa betydelsefull för honom. Det musikaliska. – Min pappa var en av Göteborgs första soul-dj:s. Medan jag bodde varannan helg hos honom åkte jag runt på stans krogar och svartklubbar och satt på en högtalare och drack cola medan han spelade skivor. Kanske är det timmarna med en soul-dj till far som gjort att flera låtar på Flyktligan låter som Orange Juice, med den där veka popattityden i försöken att kombinera Velvet Underground och Al Green. – Haha, tack. Jo, Slå hjärta slå har fler sagt låter Velvet. Annars är barockpopen fortfarande central för Joel Alme. – Jag och producenten Mattias Glavå gillar samma sorts musik. Vi drog runt hela Göteborg för att hitta ett särskilt piano som man kunde täcka med speciell filt för att få fram den där cembalo-effekten. Sångmässigt är Frank Sinatra fortfarande en av de centrala förebilderna. – Men i Jag kan bara ge dig allting försökte jag sno från Dusty Springfield. Haha. Jag vet inte ens vad låten hon gör heter, men en glidning uppåt i slutet av en strof är så snyggt. Men det tog en jävla tid för mig att få in svenskan som sångspråk. Tonen i rösten blir annorlunda. Och allt på Flyktligan är inte elände, för Joel Alme bryter sina nedärvda sociala mönster. Redan i inledande Håller mig på kanten konstaterar han att han har fötterna på jorden nu, och från balkongen hemma i Björkhagen kan han höra – av alla människors – Kenta Gustavssons stämma när Hammarby har hemmamatcher. – ”Somliga får nog bara en chans att hitta lyckan.” Så tror jag att Kenta har sagt. Det är för bra för att kolla upp, så jag vet inte. Men det stämmer på mig. ◆

Flyktligan (Razzia/Sony) finns att uppleva den 11 mars. NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

SABINA DDUMBA FÖLJER INGEN RÖD TRÅD Från Tensta Gospel Choir till Mohammad Ali, Jenny Wilson och Katy Perry. Sabina Ddumbas artistskap genomsyras av kontraster, både i samarbeten och texter. Sanna Berg träffade det omskrivna stjärnskottet och pratade om hennes rap-alterego, övermänskliga artister och vikten av att vara sansad. Text: SANNA BERG

Tennant, bägge baserade i London. Refrängen är mäktig och starka körer för tankarna till Sabinas rötter i Tensta Gospel Choir. Din debutsingel Scarred For Life handlar om att ha blivit väldigt sårad i en relation, det är ganska stor kontrast jämfört med lyckliga Effortless.

– Definitivt stor kontrast, men livet behöver inga övergångar. Ibland mår du fett kefft och andra dagar är du världens lyckligaste. Det känns som många varit rädda för kontraster inom musik och alltid strävat efter en röd tråd, en story, men jag känner att den röda tråden för mig är livet, verkligheten. För Sabina är det viktigt att musiken känns rätt i stunden. Då blir kontrasterna inte farliga, snarare naturliga. – När jag gjorde Scarred For Life var jag singel, inte alls miserabel men hade på något sätt enklare att relatera till låtens situation. Sen blev jag kär vilket väckte en helt annan känsla. Därför känns det skönt nu, jag gör inte låtar bara för att, utan av en anledning. Ett år har hunnit gå mellan debuten Scarred For Life och nya singeln Effortless, men Sabina har inte legat på latsidan. Hon har jobbat i både London och Los Angeles, och har konfronterats med ett annat tempo i skapandeprocessen. – Jag har lärt mig jättemycket. Det är nyttigt att se hur folk jobbar utanför min lilla stad. Det är stor skillnad, allt ska gå fortare där. Jag är en sådan person som kan sitta idag och tycka att jag borde gjort om en låt jag spelade in för sex månader sedan. I Los Angeles lärde jag mig acceptera att jag gör mitt bästa i stunden. ATT SABINA HÖRTS på Katy Perry-låten har uppmärksammats en

är körledaren i Tensta Gospel Choir inte kunde ta ett sångjobb med producenten Klas Åhlund fick 21-åriga Sabina Ddumba från Fisksätra i Stockholm av en slump hoppa in. Hon skulle sjunga en refräng till, enligt Åhlund, en ”Katy Perry-låt” och Sabina tolkade det självklart som en Katy Perry-aktig låt. En tid senare såg hon chockat hur Perry uppträdde på Saturday Night Live med Walking on Air med Sabinas egen stämma på. Samtidigt klättrade låten på amerikanska Billboardlistan.

UTÖVER DEN SMÅTT ökända Katy Perry-historien har Sabina hunnit med mycket trots sin unga ålder. Hon har jobbat med en rad svenska artister som Mohammed Ali, Adam Kanyama och Lorentz & Sakarias samt körat för Jenny Wilson. När jag träffar henne är hon nyss hemkommen från Lanzarote, där hon spelat in videon till nya singeln Effortless, en glad soullåt som beskriver en lycklig och självklar kärlek, så given att ingen ansträngning krävs. Låten är resultatet av ett samarbete med producenten Michael Angelo och låtskrivaren Ali

hel del, men hon har tagit uppståndelsen med ro. Hon beskriver sig själv som svårimponerad, enda gången hon blivit riktigt starstruck var på en konsert med favoritartisten Lauryn Hill. Överdriven personkult kring musiker har hon svårt för. – Folk ser vissa artister som övermänskliga, det kan jag bli lite less på. Alla stora artister är människor som börjat på noll och tagit sig dit de är nu. Jag tror den inställningen hjälpt mig att inte vara rädd för att göra det jag gör. Jag har fått inställningen från pappa, han har alltid sagt ”alla kämpar, livet är ingen dans på rosor, ingen kommer servera något till dig”. Jag tror det är sunt för mig att tänka så, det gör mig sansad och lugn. Man behöver vara sansad om man ska göra det här.

”Sången har varit medicin, terapi, allt möjligt. Och rap är mer nöje, därför är det så kul att ha båda grejerna i sig.”

Du är en artist som folk haft ögonen på i ganska många år, men samtidigt verkar du ha tagit det rätt lugnt.

– Jag ser inte mig själv som en artist. Egentligen är jag det, men det känns så labelat, jag kan fråga mig ”vadå, har folk väntat?”. Jag har inte känt stress för jag har inte tänkt ”jag är en artist som måste släppa någonting”.

Det låter skönt!

– Ja, men jag har också känt av att folk har jättehöga förväntningar, och då kan jag inte bara släppa för att släppa, utan måste vara helt säker när jag tar steget. Du chockade många på Latin Kingshyllningskonserten förra året när det visade sig att du även kan rappa. Kommer vi få höra någon mer rap från dig?

– Haha! Ja, någon gång. Jag måste lära mig att ta mig själv på allvar, jag har bara rappat på skoj. Det tog tid för mig att acceptera och lära känna min sångröst. Jag måste gå igenom samma process med rap. Jag har stor respekt för människor som verkligen kan rappa, så jag vill inte göra något halvdant. När jag rappar blir jag ett alterego. Man kan bli så trött på sig själv, och genom att släppa fram en annan sida frisätts kreativitet. Känner du aldrig så när du sjunger?

– Nej, sången är alldeles för nära. Efter att jag sjungit känner jag lättnad och kan andas ut. Sången har varit medicin, terapi, allt möjligt. Och rap är mer nöje, därför är det kul att ha båda grejerna i sig. Vad har du planerat framöver?

– Jag tänker helst inte så långt framåt, jag kan lätt bli stressad. Jag fokuserar mer på en grej i taget. Jag är väldigt säker på att jag vill hålla på med musik, och jag är verkligen villig att kriga. ◆ Effortless (Warner Music Sweden) finns ute nu. FOTO: SOTARN

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

LIFELINE PRESENTERAR

MENINGEN MED LIVET ALEX & SIGGE lifeline i samarbete med villman produktion presenterar

SCHULMAN

”HumOristiskA fullträffAR i nya showen” - jönköpingsposten

EKLUND

”Publiken står upp, klappar händer och tjuter som efter ett vm-brons.” - DN

SPARBANKEN SKÅNE ARENA, LUND LÖRDAG 21 MARS

n e m ä ä ä N Al Pitcher it’s

A STAND UP COMEDY SHOW

MALMÖ, PALLADIUM - 27/3 R L BI LJ ET TE FÅTA

MALMÖ, PALLADIUM - 31/10 LUNDS STADSTEATER - 16/12 HELSINGBORGS KONSERTHUS - 17/12 KRISTIANSTADS KONSERTHUS - 19/12

Biljetter: www.ticnet.se, 077-170 70 70 samt www.lifeline.se

Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Alkoholhalt 4,6 % vol. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

REGI PETER SETTMAN

Alkohol i samband med arbete ökar risken för olyckor.

JONATHAN JOHANSSON BRYTER MOT EGNA REGLER Malmö, Hitlerreferenser och Zlatan. Jonathan Johanssons nya album är fullt av musikaliska utflykter och flörtar vilt med andra genrer och hans nya opoetiska sida. För Pelle Tamleht berättar han om den skrotade idén att vara en Lorentz-kopia och hur han istället dammade av funkgitarren. Text: PELLE TAMLEHT Foto: FRIDA VEGA SALOMONSSON

en Malmöfödde artisten Jonathan Johansson avgav tidigt ett löfte till sig själv att inte behandla sin uppväxt i låtskrivandet. Efter 15 år i Stockholm fick emellertid detta löfte stryka på foten. Flera av låtarna på den nya skivan Lebensraum utspelar sig i och omkring Malmö, texterna låter nästan parodiska ibland, med referenser till Zlatan, Rosengård och Pildammsparken.

Var det viktigt att göra det lättförståeligt?

– Känner du till Raja? Eller att de stängde min högstadieskola Hermodsdal på grund av för mycket våld? Känner du till att det stod två elefanter utanför bajskorven till köpcenter Emporia på deras invigning? Eller att det bildas helt magiska fabulösa regnbågar över Pildammarnas fontäner när solen lyser?

jag mer intresserad av att ölen inte fick kosta mer än 25 spänn och att en McDonalds fanns i närheten så jag hade råd att äta. Annars har Stockholm erbjudit ett perfekt klimat för min självupptagenhet. Den har odlats noggrant och minutiöst.

Nej.

Måste du inte vara ganska självupptagen för att överleva som artist?

– Då börjar vi om. Helt ärligt är väl den texten inte bara lättförståelig, den är snudd på intern. Men det är klart jag vill kommunicera, bli någorlunda förstådd. Jag blev trött på att vara poet och ville vara mer konkret. Platserna är dessutom kända för att de är viktiga. Vad är Malmö utan Rosengård och Ibrahimovic?

– Jo, absolut. Men det får inte gå överstyr. Vissa perioder när jag inte mår bra av olika anledningar kan jag lätt känna mig väldigt patetisk.

Under de sex år jag känt dig kan jag inte minnas att jag någonsin hört dig prata om Malmö.

Skäms du för att du inte kunde hålla dig ifrån att skriva om något du aldrig skulle beröra?

– Jag tar väl igen det nu. I och med den här skivan har jag babblat om staden konstant. Jag har också åkt tillbaka till Malmö mer än vad jag brukar göra. Kört runt med en bil och tittat på gamla ställen, tagit kontakt med människor jag inte pratat med på jättelänge.

– Lite, men regler är till för att brytas. Prestige är livsnödvändigt och samtidigt värdelöst. Jag försöker navigera mellan dessa poler med någon slags värdighet och försöker samtidigt vara fri. Hela ljudbilden är uppochnedvänd också, vilket egentligen är det största regelbrottet. Jag fattar inte hur jag tidigare kunnat lyssna på musik utan att låna från olika genrer.

Hur kändes det?

– Det var jävligt jobbigt att växa upp i Malmö på den tiden, vilket har gjort det extremt svårt att skriva om på rätt sätt. Man vill vara sann och inte förfina för mycket, samtidigt som det inte ska bli för konkret. Som i låten Dröm en dröm till exempel, där det finns en hel del sanning och egna erfarenheter men kanske snarare är ett hopkok av sanningar. Du har bott i Stockholm i 15 år. Hur har det påverkat dig?

– Jag uppskattar numera vällagad mat på restaurang. Förr var 18

”OM VI SKA HÅRDRA HAR VI IDAG ETT LEBENSRAUM FÖR VITA MÄNNISKORNA FRÅN ’RÄTT’ LÄNDER.”

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Är du rädd för att bli det?

– Inte längre, men det har funnits perioder när mina kompisar har bett mig chilla. När hybrisklorna slagit fast i mig.

LEBENSRAUM ÄR FULL av musikaliska utflykter och flörtar vilt med

både genrer och stilar. Med andra ord tvärtemot det konceptuella ljudlandskap vi är vana vid att få höra från en artist som säger sig vara säker på att åtminstone några av hans befintliga fans kommer tacka för sig. Skivan andas en lekfullhet som ibland närmar sig gränsen för vad som kan anses vara helt kosher.

Var det någon utflykt som verkligen inte fungerade?

– Extremt mycket fick kasseras. Jag såg föraktet i ögonen på mina vänner när vi skulle spela in videon till första versionen av Ny/Snö. Det var någon slags Lorentz-kopia rakt av. Det är överlag väldigt funkigt. Nästan lite Linnros?

– Jag skulle mer säga Blood Orange, eller Kindness om vi nu måste gå ner den trista gatan. Vi har blandat allt vi lyssnar på – pop, r’n’b, house, hiphop med mera – med klassiskt låtskrivande. Men ja, det är funkigt. Jag kan spela funkgitarr kom jag på, underbart härligt. I Helveten på jorden ropar till och med någon ”En, två, tre, fyr!” i bakgrunden. Det trodde jag aldrig om dig.

”JAG SÅG FÖRAKTET I ÖGONEN PÅ MINA VÄNNER NÄR VI SKULLE SPELA IN VIDEON TILL FÖRSTA VERSIONEN AV NY/SNÖ. DET VAR NÅGON SLAGS LORENTZ-KOPIA RAKT AV.”

– Nä, se där! Hur känner du inför att ha blivit vuxen?

– Mitt ansikte måste smörjas in morgon och kväll, annars krackelerar det till oigenkännlighet och min skrynklige far stirrar på mig i spegeln, hålögd och sorgsen. Jag springer mil på bandet för att undvika mig själv. Annars är det skönt. Jag är inte längre rädd för att gå och lägga mig. Sedan 2012 tror jag inte längre på monster under sängen.

TITELN PÅ DEN kommande skivan Lebensraum är ett ord som användes

Behövde du få den vuxna distansen för att våga närma dig din uppväxt?

Hur tänkte du?

– Det verkar så. Det var ett konstnärligt val jag gjorde förut, men min egen historia hann ikapp och gav mig en välplacerad örfil.

– Att ondskan är banal. Bland annat. Om vi ska hårdra har vi idag ett Lebensraum för vita människorna från ”rätt” länder.

REDAN I VÅR förra intervju, som gjordes under perioden då Jonathan

Skivan kommer också ut samtidigt som det är 70 år sedan koncentrationslägren uppdagades. Det är ett känsligt ämne att beröra.

av Hitler för att beskriva det ”livsrum” herrefolket förtjänade att få på bekostnad av ”undermänniskorna”. Det är således lätt att gissa sig till temat skivan kretsar kring. En Hitlerreferens i titeln på skivan medan musiken låter lättare än någonsin.

spelade advokaten Jonathan Harker i den musikteater-föreställningen av Dracula han även gjorde musiken till, resonerade han kring metaforen som finns i historien. Både om rädslan för det okända och metaforen till främlingsfientlighet.

– Just därför. Jag kunde inte längre bara blicka inåt, precis som många av mina kollegor inte heller kunnat göra. Det här är min plikt och min version av motstånd.

Har ditt engagemang i den frågan blivit starkare nu?

– Egentligen inte alls, ämnet ligger i tiden. Man kan också se det som att jag kommer ett par år försent och ska visa vad jag tycker. Jag började på den här skivan för två år sedan och ser hur flera av mina kollegor har tagit upp liknande saker. Vi står i samma skit så det är inte alls konstigt.

– Det blir sjukare för var dag som går, Europa har en helt ofattbart pinsam historia, och nu ska vi tydligen ner och pissa på oss själva och alla andra igen. Halva poängen med plattan är att visa var jag står och säga vad jag tycker. Men jag har inte heller egentligen förändrat någonting i mitt liv. Jag utnyttjar min ställning som vit, heterosexuell man till fullo. Jag går på mina fester, dricker mina drinkar och tar inget större ansvar.

Är det modigt?

Är det lättare att ta i svåra ämnen genom att klä dem i en poppigare skrud?

Jag visste knappt att de fanns i Malmö.

– Det är bara ett annat sätt att bearbeta det omöjliga. Jag ser det jag gör som konst. Så pretentiös är jag. Det är ingen egentlig skillnad på att göra en platta eller skriva en roman, göra en utställning eller sätta upp en teaterföreställning, om man tar formatet på allvar. Det är självklart möjligt att skapa något sublimt, komplext och gudomligt av pop. Jag säger inte att jag har lyckats, utan bara att yta och djup lever i relation till varandra. Den här plattan är ett försök att säga något sant om oss. Ett försök att gestalta vår samtid, hur förljuget och samtidigt tappert vi faktiskt lever. Med en funkgitarr, ett fett beat och en enkel melodi. ◆

– De fanns överallt, låg på alla listor. Skulle inte förvåna mig om P3 spelade dem.

Lebensraum släpps den 18 mars.

Du sjunger om Ultima Thule, lyssnade du på dem som liten?

– Ja, jag var 12–13 år, samtidigt som jag lyssnade på Snoop och Nirvana. Det har tjatats oändligt om det där, men den sköna Lasermannen/Ian Wachtmeister-tiden känner vi som är tillräckligt gamla igen. Det är typ samma nu som då, fast mycket obehagligare. Mamma tvingade mig att sluta lyssna på Thule, hon är en god och förståndig mor, som vet när man ska ta en skitunge i örat. Hon accepterade inte det. Tack mamma.

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

”JAG BLIR ALDRIG NERVÖS. VAD FINNS DET ATT VARA NERVÖS ÖVER?” NÄR JAG KOM till Schweiz var det verkligen vändpunkten. Jag sökte någonting men jag visste inte vad. Jag ville ha förändring, och hade gjort samma saker hela livet. Jag tänkte fuck it, nu ger jag mig iväg. Kände du någon där?

– Inte direkt. Jag hade en kusin som jag inte var särskilt sams med, men träffade kompisar jag kunde bo hos. Jag var där i sex månader. Men hade du köpt enkelbiljett och tänkt stanna?

INGA SCENER SKRÄMMER LÄNGRE MADI BANJA Vissa spelar bakom skärmar, andra har masker. För Madi Banja var höga skrik i schweiziska skogar det enda som fungerade mot rampljusskräcken. För Camila Astorga Díaz berättar han om envishet som drivkraft. Text: CAMILA ASTORGA DÍAZ

är Lorentz stängde sin konsert på Berns i Stockholm i slutet av förra året var Madi Banjas Inga problem den första låten som besökarna fick höra på dansgolvet. I Där dit vinden kommer, den i särklass mest spelade låten från det bejublade albumet, rappar Lorentz ”de behöver mera Banja i sitt liv. Fråga Madi Banja inga problem”. ”Förståru. Er tid är ute och nu är det äntligen vår tur.” Madi Banjas staccatoaktiga röst möter Vittorio Grassos mäktiga och grammisvinnande ljudlandskap. Vi sitter på ett litet hotellrum på Avenyn i Göteborg, där Vittorio Grasso, eller Vito som han kallas, klickar upp spåren på sin dator och kommenterar dem kort. Madi Banja själv lutar sig tillbaka i sängen, lyfter armarna och dansar med.

I Inga problem rappar du ”jag lärde mig svenska ifrån Skilda världar”. Hur kommer det sig?

– Jag var 13 när jag kom till Sverige från Gambia. Då, i slutet av 1999 gick Vita lögner och Skilda världar på tv. Det var inte som att jag visste något om själva historien, utan det var tillgängligt eftersom det var textat. Jag rappar ju också ”Enskededalen, det här är ni värda”, eftersom det var det stället jag kom till först. Det är där jag har bott halva mitt liv. Dalen (förort i södra Stockholm, reds.anm.) kommer alltid vara i mitt hjärta. Efter gymnasiet sökte sig Madi till Kalifornien. Han hamnade i Central Valley där han pluggade internationella relationer i tre år. – När jag hade möjligheten att åka tog jag den. Jag hade aldrig varit där tidigare, men hade hört att det var sol 24 timmar om dygnet, att det aldrig snöade och att football var populärt där. Madi flyttade sedan tillbaka till Sverige och jobbade och pluggade om vartannat. Men efter ett par år tröttnade han på det statiska, att varje dag var den andra lik. Då bestämde han sig för att lämna allt och åka till Schweiz. 20

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

– Ja, jag gav mig bara iväg. Give, love and take. Får jag nog rör jag mig. Men det var också i Schweiz som Madi för första gången hamnade i rampljuset, trots att han alltid trott att han inte trivdes i det. – Jag träffade ett gäng som ville starta en dj-grej. Det verkade som att de väntade på någon. Och samtidigt letade jag också efter någonting, så det var verkligen ett sammanträffande. Vi dj-ade ihop och en dag ville de ha mig på micken. De ville att jag skulle toasta. Men det slutade med att jag sjöng istället. När kom du till insikt om att du ville flytta hem igen?

– Jag var hemma i Sverige på min sons tvåårskalas, och då träffade jag Vito och freestylade för honom. Det hade jag aldrig gjort förut och han verkade imponerad. Jag insåg att fan, det här är något jag verkligen vill göra. Vito är min bästa kompis men han hade aldrig hört mig rappa innan. IDAG ÄR MADI BANJA 29 år. Men att han var barndomsvän med någon som höll på med musik professionellt hade inte tidigare påverkat hans beslut om att inte syssla med musik. – Även om jag älskar musik så jävla mycket och alltid går runt och mumlar för mig själv hatade jag verkligen rampljuset. Man kan inte övertala mig, jag är fruktansvärt envis. Så Vito har aldrig försökt, för han visste att jag inte ville det här. Att jag inte ville stå på scen och hellre höll mig i bakgrunden. Men allting ändrades när jag såg Vitos reaktion. Det var det gröna ljuset som jag behövde. Men hur gjorde du för att börja skriva, eftersom du aldrig gjort det tidigare?

– Jag åkte tillbaka till Schweiz och tog promenader i skogen. Där kunde jag vara för mig själv och lära känna min röst. Jag skrek en del för att testa rösten men såg alltid till att ingen var i närheten. Jag var en dold talang, för jag visade inte det för någon. Jag har till och med försökt gömma det för mig själv. Men tycker du inte själv det är spännande? Du har bytt inställning till musiken helt och hållet och är kanske en av Sveriges färskaste artister med en miljon spelningar på Spotify.

– Jo, absolut, folk har hållit på med musik hela sina liv. Jag började bara med det. Det är helt magiskt. Jag vet inte hur jag ska ta det här för det har gått otroligt snabbt. PÅ TRÄDGÅRN I Göteborg, en lokal som egentligen lämpar sig bäst på

sommaren, är det fullsatt när Sakarias inleder sin spelning. Det är P3 Gulds efterfest och Madi Banja ska spela sist. När Martin Sakarias, som tidigare rappade tillsammans med sin bror Lorentz, spelar står alla deras kompisar i trappan vid sidan av scenen och sjunger med. Madi Banja står en bit upp men verkar inte ens nervös. – Jag blir aldrig nervös, säger han och ler. Vad finns det att vara nervös över? Det är egentligen hans andra spelning för kvällen och tredje någonsin. På Elite Park Hotel, där musikbranschen minglade efter galan, stod Madi Banja på scen med ett tjockt röktäcke framför sig. Där hade alla hört Inga problem och låten loopades så länge att det slut var Madi själv som fick ta sig samman och avsluta efter tio minuter. Låten släpptes i början av vintern. Kritikerkåren var enhälliga och låten är nu högt upp på P3:s spellista och på dansgolven runtom i Sverige spelas den varm. Just nu, i början av 2015, har Inga problem spelats över 1,3 miljoner gånger på Spotify. PÅ TRÄDGÅRN INLEDER han med den nyskrivna låten Mangidoff.

– Det betyder ”jag är galen” på wolof, ett språk som talas i Gambia, som jag kommer ifrån. Jag kommer slänga in wolof där det passar på mina låtar, eftersom det är min identitet. Jag sjunger lite på wolof i Inga problem och vill gärna att de som lyssnar hör att jag kommer därifrån. Det ger mig lugn och ro att kunna uttrycka mig på mitt sätt. ◆

En föreställning med musik av Mikael Wiehe

1–19 april på Skånes Dansteater Biljetter www.skanesdansteater.se & 040-20 85 00

HAR VI VERKLIGEN SLÄPPT SKAMMEN KRING SEX? Sexualiteten är inte längre en smutsig drivkraft och urinspiration för konsten. Eller? Nöjesguidens sexskribent 666 frågar om vi verkligen lever i ett postfreudianskt samhälle eller om skammen kring sex fortfarande sköljer över oss. Text: 666

ag tänker på konsten. Jag försöker komma på ett alias till ett nytt musikprojekt. De enda namn jag kommer på är Royal Slut och Pussy Ache. Det känns inte bra. Måste allt jag skapar ha med sex att göra? Är det den oundvikliga utkomsten av att släppa skammen? Eller är skammen ständigt närvarande, ser den bara annorlunda ut? Är det därför jag ständigt återkommer till sex? Kanske finns det inget annat än sex, om vi tänker oss den populärvetenskapliga förståelsen av Freuds tankar kring sexualitet och libido. Sexualiteten som en grundläggande drivkraft som vi kan rikta åt olika håll, negativa eller positiva. Just att vi riktar, omvandlar eller förtrycker är det som skiljer oss från djuren. Detta är Freuds förklaring till kreativitet, till konstens uppkomst. Han hade inte helt lätt att förstå det där, utan antog att vi sublimerar våra förträngda sexuella impulser till konstverk eller intellektuell verksamhet.

”Vad är egentligen mest värt: en konstnärlig skildring av ett sexuellt möte eller det sexuella mötet i sig?”

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Freud talade förstås om sina kompisar, borgerligheten. Inte om mina förfäder, de som jobbade på fälten. Jag är säker på att de låg lite överallt – på höskullar, i buskar eller efter dansbanan. Men skammen var säkert närvarande oavsett. Hur som tror jag inte Freud nödvändigtvis har rätt i sin förklaring av kreativitet. Men, liksom allt han har skrivit, har det tagits på så stort allvar att det blivit vår verklighet och något vi måste förhålla oss till. Om vi antar att vi nu inte behöver skämmas eller förtrycka vår åtrå längre. Att vi inte ser sexualiteten som en smutsig drivkraft vi måste gömma. Att vi har uppnått en viss grad av sexuell frigörelse. Att vi kan, får, och vill ligga i tid och otid. Vad gör det då med konsten? Freud Schmeud. Om du fick ligga flera gånger om dagen, skulle du göra det då? Och vad skulle du då få gjort i övrigt? Det tar tid att överhuvudtaget hitta personer du vill ligga med, för att inte tala om att få dem att vilja ligga med dig. Kanske skulle det bli svårt att få tid att göra en låt, måla en teckning, skriva en dikt. Och vad är egentligen mest värt: en konstnärlig skildring av ett sexuellt möte eller det sexuella mötet i sig? DET SEXUELLA MÖTET är förgängligt. Orgasmen är ofta kort, i sig

otillfredsställande. Jag känner ofta en känsla av besvikelse efter att ha kommit. Som att det var en muskelspasm, en axelryckning. Något som krävde mer än det gav. Jämför det med bilden av orgasmen som något upphöjt, ett evigt nu där allt släpper. Den lilla döden, men också kopplingen till födelsen och livet. Det är som skillnaden mellan ett kort sockerrus och en mustig gryta. Kanske är det bara i teorin som vi lever i ett postfreudianskt samhälle. Känner jag ändå inte skam efter att till exempel ha legat med flera personer, vid olika tillfällen, under samma dygn? Räknar jag inte in det i kategorin ”kul att berätta om, men oseriöst beteende”? Tänker jag ändå inte, när jag ligger där och svettas på söndagskvällen, att jag måste ”skärpa mig”? Att jag på något sätt har gått över en gräns för vad som är civiliserat. Är det hur den gränsen ser ut i dag som är intressant för oss att utforska konstnärligt? Jag tänker på det när jag går igenom onlineutställningen Body Anxiety som pågår just nu. Den utforskar förkroppsliganden av femininet och vår digitala bildkultur, men också i stor utsträckning sexualitet. I ett verk onanerar konstnären Ann Hirsch till väldigt tveksam porr och upprepar ”bad feminist, bad feminist”. Verket ifrågasätter ”den goda sexualiteten”. Vilken sexualitet tar form när kvinnor börjar fokusera på sin egen njutning istället för andras? Vad hittar vi när vi vänder på den stenen? Det är inte nödvändigtvis något vackert. ◆ 666 är Nöjesguidens sexskribent. Hen är anonym men verkar för ett mer öppet pratklimat om det sexuella. Läs mer om sex och relationer på nojesguiden.se/sex.

MED VÄRLDEN VIRAD RUNT LILLFINGRET Hon har klivit in i rampljuset på egna villkor. Nu berättar Joy om varför det hon har på sig är lika viktigt som musiken, varför hon inte vill ha mediers sympati och varför allt hon gör (för tillfället) hyllas. Text: PETTER HALLÉN Foto: DANIEL STIGEFELT

edan innan årets upplaga av P3 Guld-galan i Göteborg visade 20-åriga Joy M’Batha prov på sin speciella förmåga att se tillfällen och utnyttja dem maximalt. När hon dök upp utanför Scandinavium med fyra barn i koppel, sminkade som katter, gjorde hon röda mattan helt till sin

egen scen. – Från början ville jag ha tjugo barn, i tioårsåldern. Av säkerhetsoch budgetskäl blev det till slut fyra trettonåriga pojkar, som också var mina dansare på scen. De var otroligt fina, jag grät både när jag träffade dem och när vi sa hejdå. Tillställningen blev i sig en manifestation av hur långt Joy har kommit på bara ett år. Förra året uppträdde hon i princip helt okänd på galans efterfest tillsammans med bland annat Jaqe. I år stod hon på själva P3 Guld-scenen två gånger, både med den egna singeln Kattliv och tillsammans med Lorentz, Duvchi, JJ och Jaqe. Utöver det vann Linda Piras Knäpper mina fingrar remix, som gästas av Joy och blev hennes första introduktion till den breda publiken, pris för ”Årets låt”. – Musiken är viktig, men jag sysslar även med underhållning. Hur jag ser ut, vad som händer på scen och vad jag har på mig spelar också roll. Det finns ett helhetstänk och det gör inget om ingen fattar, bara jag har en tanke bakom och gör något jag kan stå för. På Instagram skrev Joy att hon ”hade P3 Guld-galan runt sitt lillfinger”. – Jag mördade tre moment: röda mattan, mitt eget uppträdande och min medverkan på Lorentz uppträdande. Nästa år tänker jag vinna på själva galan också, säger hon och ler. Men hon är fundersam över reaktionerna på just röda mattanframträdandet. – Det syns inte riktigt på bilderna att klänningen under pälsen var genomskinlig, och att jag bara hade trosor under. Jag stod i princip med pattarna ute, med fyra knappt könsmogna barn i koppel. Alltså, det är olämpligt. Men ändå säger ingen det till mig, istället hyllas jag. Hon får ofta höra kommentarer som ”Åh Joy, det är en kvinna som tar för sig och vet vad hon vill”. – Om en kille gjorde samma sak hade det aldrig gått hem. Nästan allt jag gör blir hyllat nu känns det som, eftersom det är så stor debatt kring de här sakerna. Men jag sysslar inte med politik, utan underhållning. Det är intressant att se hur långt jag kan ta saker, vad jag kan komma undan med för att jag är den jag är.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

ag träffar Joy i källarlokalen där hennes skivbolag har kontor och studio. Stället är stort och stökigt, en mix av den inneboende lyxen i att kunna breda ut sig över många kvadratmeter i huvudstadens centrum och en obryddhet som känns mer Malmö än Stockholm. Vi slår oss ner i en avskild vrå som verkar vara Joys egen. Där finns en fåtölj och en soffa, de enda möbler hon tagit med sig från Skåne, och en vägg där Joy satt upp en blandning av pressklipp, teckningar och foton. Överst på väggen hänger hennes första guldskiva, fortfarande kvar i skyddsplast. Joy är trött och säger att hon är ”måndagsdeppig”, vilket förvånar henne själv eftersom hon vanligtvis älskar den dagen. – Måndagar betyder att veckan börjar och då brukar jag ha massor att göra, vilket jag gillar. Jag blir stressad av att vara sysslolös. Idag har jag inte haft något speciellt inbokat men jag har ändå skrivit en att-göra-lista som jag fyllt med skit, bara för att känna att jag får något gjort. Hur är det att jobba med och för sig själv?

– Det kan vara stressigt och nervöst, samtidigt vet jag precis vad jag vill göra. När jag skrev avtalet med skivbolaget kändes det som att signa med djävulen, inte för att mitt skivbolag är ont utan för att det är på riktigt nu: fuckar jag upp fuckar jag upp på riktigt. Ju mer offentlig jag blir desto svårare blir det att backa tillbaka. Om jag gör bort mig ordentligt som offentlig person kanske jag inte ens kan få ett vanligt jobb sen. Inte för att jag nånsin kommer vilja ha det igen, men det kan ju vara en skön trygghet.

”MIN NYA EP HETER GLÄDJEFLICKAN. KALLAR JAG MIG HORA ELLER ÄR DET HELT ENKELT FÖR ATT MITT NAMN BETYDER ’GLÄDJE’ OCH ATT JAG ÄR EN FLICKA? DET FÅR NI TOLKA.” Lite som att tatuera sig i ansiktet.

– Därför är det bara att köra på. Jag kan aldrig slappna av, alla val jag gör, allt jag tänker på, handlar om att utveckla mig själv. Ibland vill jag bara slappna av, andas lite. Men det är försent nu, jag kan andas när jag är död. Efter att ha flyttat runt i Stockholm under det senaste halvåret håller Joy på att hitta en mer permanent lösning. Men materiell trygghet är egentligen inte särskilt viktigt för henne. – Jag har inget intresse av den där ljusa tvåan på Södermalm med extra plats för när barnen kommer. Jag trivs med att röra på mig, jag är tillräckligt trygg i mig själv. Du kan inte spara på allt, det finns en frihet i att släppa saker. Om jag tappar bort en av mina kedjor är det nästan lika bra, säger hon och fingrar på en av de många guldkedjor hon har runt halsen. Då kan jag skaffa en ny, ännu fetare. Det finns inte plats för allt.

samband med årets upplaga av webb-tv-serien Nästa nivå, där nya rappare paras ihop med mer etablerade artister och producenter, träffade Joy Maskinen. De klickade direkt och har umgåtts sen dess, en kreativ relation som utvecklats till en vänskap. – Jag har inget intresse av att hänga med människor bara för hängandets skull. Jag har ett stort behov av att känna mig förstådd, och det är skitsvårt när man umgås med andra som inte har samma typ av mål, eller ser underhållningsvärde i allt så som jag gör. Men nu

har jag fått vänner för livet, som är engagerade i sig själva och sina karriärer som jag är. Det är en jävligt egoistisk vänskap på så sätt att jag utvecklar och jobbar med sig själv, tillsammans med andra. Vad är det du uppskattar i den vänskapen?

– Det är skitfett att lära känna någon som har liknande erfarenheter, och som också vill åt samma håll som en själv. Snarare än folk som har gått igenom liknande saker men använder det som en ursäkt att inte göra något av sina liv… Att du haft en jobbig uppväxt säger ju ingenting om hur din framtid kan se ut.

rbetet med den kommande EP:n Glädjeflickan är i full gång och Joy spelar upp embryot till första singeln, Ingen hejd. Hon säger att det är ”det bästa jag någonsin rört vid” och gör inga försök att dölja sin entusiasm. Joy gillar beats som ”låter som fem olika låtar på samma gång”, vilket är ungefär exakt hur den kaotiska och ”stört hårda” produktionen på Ingen hejd låter. Beatet är massivt, snabbt och ändrar otåligt karaktär. Den låter redan i originalet som den remixats flera gånger. Joy tacklar detta genom att rappa på olika sätt och i olika tempon, ibland sjunger hon, innan hennes röst hackas upp och blir ett med musiken. – Jag tycker inte om mallen för hur en hiphoplåt ”ska låta”, du vet, tre verser med sexton bars, tre refränger. Jag tar bara varje parti jag tycker låter fett i produktionen och skriver utifrån vad som passar just där, sen klistrar jag ihop allting. Det får bli vad fan det blir. En del av låten fungerar som någon slags refräng och påminner om NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

gammal holländsk gabber-techno. Eller snarare dess moderna motsvarighet hardstyle, en musikstil som Joy lyssnar mycket på för tillfället. För ovana öron, även den del av rappubliken som börjat vänja sig vid de elektroniska influenser som krupit in i genren på senare tid, ter sig ljudbilden på Joys nya musik som en attack. Detta oroar dock inte Joy, tvärtom. Är det viktigt att din musik kallas rap?

– Absolut inte. Alla genrebeteckningar är frustrerande. Jag hatar att bli satt i ett fack, för då börjar man också undermedvetet anpassa sig. Min genre är ”Joy”. Mitt i kaoset på Ingen hejd finns en rad som står ut. Joy rappar: ”Jag är grov och jag är ond, men det är en sak ni glömmer/ Det är OK, give me a break, min mamma dog i mina händer.” När vi satt mitt emot varandra och lyssnade hade jag svårt att titta på dig när den raden kom.

– Jag förstår det. Men jag får inte göra vad jag vill och komma undan med det på grund av vad som hände med min mamma. När jag skrev kände jag själv ”såhär kan jag inte säga”. Hade jag rappat långsammare, över en annan typ av beat, hade det inte funkat. Energin i låten gör det okej. Men det är inte lugnt att säga så. Fast vem ska stoppa mig?

tt Joy i tonåren förlorade sin mor är något hon valt att dela med sig offentligt, men hon frustreras av hur hennes bakgrund tenderar att behandlas i media. Hon pekar på pressklipp hon stör sig på, irriterad över att få sina erfarenheter beskrivna på ett skevt sätt. – Det som hänt innan är inte avgörande för det jag gör nu. Jag hatar när det blir en snyfthistoria och rubriken är ”Joy tar revansch för sin hårda barndom”. Jag pratar om vad som har hänt för att det är ren fakta, folk undrar. Jag vill inte ha någons sympatier, jag avskyr när folk får en att känna sig som en förlorare istället för en vinnare.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Hade jag velat sitta och gråta i tv, då hade jag gjort det för länge sen. Det jag vill ha sagt om min bakgrund säger jag i min musik. Det är bara att lyssna. Kan det aldrig tillföra någonting att uttala sig vid sidan av musiken?

– Nej. Jag är rädd att säga för mycket. Då dör hela poängen, vissa grejer vill jag lämna öppet. Till exempel att min nya EP heter Glädjeflickan. Kallar jag mig hora eller är det helt enkelt för att mitt namn betyder ”glädje” och att jag är en flicka? Det får ni tolka. Konst är till för att tolkas, alla får ha olika tankar. Det är då det blir roligt. Funderar du på vem som ska lyssna på din musik?

– Egentligen inte. När jag gör musik tänker jag på att jag vill ha roligt på scen. Sen vet jag om att jag delvis har en ganska ung publik. Det kan kännas lite konstigt när jag uppträder, massa små ansikten som skriker med i raden ”fuck you din jävla slyna”. Men det är inget jag tänker på när jag gör musiken. När du själv var, säg 13, skulle du ha lyssnat på artisten Joy?

– Aldrig. Jag var en tyst och ordentlig tjej som lyssnade på fina akustiska låtar. Hon hade tyckt att det var förskräckligt. Unga Joy var väldigt pryd, vilket jag har svårt att relatera till idag. Men det gick inte att fortsätta vara den där duktiga flickan när jag gick igenom de grejerna jag gjorde, det går inte att kombinera med att sitta snällt i skolan och försöka lära sig algebra. Då blev jag en annan. Skulle den tjejen vara mer mottaglig för Joy, rapparen?

– Ja. Jag är fortfarande den tjejen. Men nu mår jag mycket bättre och kan jag göra det jag vill. Varje gång jag kommer på idéer som att ha barn i koppel eller döpa min EP till Glädjeflickan brukar jag skämta om att ”hade jag haft föräldrar hade de varit väldigt stolta nu”. Vilket är jävligt kittlande. Det är sjukt hur livet kan ta en sådan vändning och hur man kan förändras. Och jag är jävligt nöjd med hur jag har blivit. ◆ Glädjeflickan släpps i april.

HAPPY BIRTHDAY

--------------

-----------------------------------

------------------------------------

På Green Matmarknad hittar du Skandinaviens bredaste utbud av naturliga och ekologiska produkter. Vår vision är att mat ska vara fri från kemikalier och artificiella tillsatser. De varor som inte är ekologiska har noga valts ut, för att du som kund ska känna dig trygg och säker när du handlar hos oss. Vårt mål är att erbjuda dig hälsosamma produkter och den information du behöver för att få ett friskare liv. Ju mer du vet, desto bättre val gör du!

-------------------------------------------------------------------------------

Green Matmarknad, Turning Torso, Västra Varvsgatan 42, 211 15 Malmö instagram.com/green_matmarknad facebook.com/greenmatmarknad www.greenmatmarknad.se

JOSÉ GONZÁLEZ:

”JAG HAR BLIVIT TRYGG I MIN TRÅKIGA STIL” Han är en av Sveriges största musikexporter men det tog sju år för José González att släppa nytt album. För Sara Berg berättar han om sitt kontrollbehov, prestationsångesten och att han accepterat att han aldrig blivit bokad som underhållningsartisten. Text: SARA BERG

LÅTARNA PÅ NYA skivan Vestiges & Claws kretsar tematiskt kring tankar

om upplysthet, utan att de nödvändigtvis måste tolkas religiöst. José är ateist, men säger att det finns mycket att hämta inom både filosofin och religionen. Han är intresserad av spiritualitet och de psykologiska mekanismerna bakom tron. – Vi lever i en spännande tid i mänsklighetens historia där den moraliska tidsandan verkar ändras drastiskt från århundrade till århundrade. Jag tycker om att spåna kring ämnen som etik och hur människors världsåskådning leder till olika etiska val, vad folk tycker att man bör och inte bör göra och hur man kan göra det bättre för alla istället för enskilda individer. Jag ogillar etiketter men sympatiserar med den upplysta veganismen, även om jag äter fisk ibland, dock aldrig däggdjur. Det handlar om att inte orsaka lidande i onödan.

et var sju år sedan José González gav ut ett soloalbum senast. Först säger han att det beror på att han släppt skivor med sitt band Junip, skrivit filmmusik och turnerat. Sedan att han kanske bara varit lite långsam och petig, på ett dumdristigt sätt. – Jag har relativt få lediga veckor, men gillar att tänka igenom saker. Om prokrastinering är en sjukdom har jag den.

– Egentligen inte, men jag kan komma på mig själv med att tänka på det när jag gör musik. Jag märker att det här med att göra konst som lever för evigt eller berör människor lätt blir ett ändamål. Nu tror jag inte att min karriär kommer gå åt helvete, men det värsta scenariot är att jag får spela på någon resort för mat och bad. ◆

Hur har du råd att jobba så långsamt?

Vestiges & Claws finns ute nu.

– Jag är jämnliten eller kanske jämnstor överallt, vilket gör att jag lätt kan få spelningar om jag vill. Det händer ibland att jag kollar om jag kan spela i något varmt land och så åker jag dit och får lite pengar och semester samtidigt. För en tid sedan var jag på Filippinerna och spelade på en festival och passade på att stanna i en vecka. Manila var en sjukt maxad stad och två timmar söderut låg en idyllisk strand. VI SES PÅ ett pendlarfik på centralstationen i Stockholm. José bor egentligen i Göteborg, men har gjort promo inför den nya skivan Vestiges & Claws och ska strax ta flyget till Berlin för att göra mer reklam. Han är på nivån av kändisskap där vissa känner igen honom på gatan, medan andra inte har en aning om vem han är förrän han berättar. – Förr ville folk bara ha en signerad skiva efter en spelning, nu vill alla ta selfies med mig. Jag tycker det är lite jobbigt ibland. Även om jag är nöjd med hur jag ser ut finns plötsligt en massa bilder av mig på nätet som jag inte har kontroll över. Numera går jag inte ut i publiken lika ofta. José hoppade av en utbildning i biokemi för att göra musik på heltid. Han säger att han inte kommer gå tillbaka till doktorerandet, men att han blivit intresserad av en massa andra saker som sociologi, artificiell intelligens och hjärnan. – Jag skulle vilja gå en distanskurs i något. Det är intressant hur kunskap om artificiell intelligens kan appliceras på programmering, och jag är fascinerad av hjärnan och vad som definierar medvetandet.

”Jag tror inte att min karriär kommer gå åt helvete, men det värsta scenariot är att jag får spela på någon resort för mat och bad.”

RENT MUSIKALISKT GÅR han dock snarare åt andra hållet. Han har behållit sin ljudbild ganska intakt genom åren och strävar efter att skapa musik som låter gammal, på ett bra sätt. Han får en idé, spelar in en demo på gitarr och jobbar sedan utifrån det, försöker att inte polera för mycket. – Den nya skivan har jag producerat själv, vilket har gjort mig ännu mer medveten om mitt sound. Jag spelar på nylonsträngar och vill ha lagom mycket brus och dist. Även om jag har möjlighet att jobba helt analogt i min studio brukar jag mixa i datorn. Jag är lite som en pingpongboll och har hamnat mittemellan artister som Daft Punk, som gör allting på riktigt med gammal teknik, och sådana som jobbar digitalt vilket går snabbare. Din musik är ganska lågmäld och eftertänksam, är den representativ för din personlighet?

– Ja, men jag har även en goofy sida som få personer känner till. Jag tycker om dåliga skämt och att kolla på film och kommentera det 28

som händer. Och så gillar jag Borat, Lilla drevet och flera komiker, jag föredrar konst som stryker mothårs. Men det har hänt många gånger att jag känt mig tråkig och tänkt att jag borde göra någonting åt det. Nu tänker jag att det är bättre att vara konsekvent och jag har blivit trygg i min tråkiga stil. Jag kommer aldrig bli bokad som underhållningsartisten i festivalsammanhang, utan passar bättre som den som bryter av mot de andra, lite som pausmusik, på gott och ont. I en intervju i samband med att José gjorde en cover på The Knifelåten Heartbeats berättade han om prestationsångesten kring textförfattandet, om att musiken kom mycket naturligare än orden. Nu är det bättre. – Det släppte med andra Junip-skivan. Idag börjar jag med musiken och känner av vilken stämning jag vill ha i låten, sedan jobbar jag metodiskt och schematiskt med synonymer och ord som rimmar. Förr kunde det ta uppemot tre år att skriva klart en låttext, nu går det ofta på en vecka.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Är du rädd för att bli bortglömd?

FOTO: MALIN JOHANSSON

MARS

FLAWED –ALAN ØYEN/WINTER GUESTS

EN SÄSONG MED VARDAGSMUSIKAL, KAFFE OCH TÅRTA, HETEROSEXUALITET OCH TVÅSAMHET SOM PRODUKTMALL FÖR LYCKA, ETT UNDERSÖKANDE AV PUBLIKENS BLICK OCH EN UPPGÖRELSE MED MISOGYNS EFTERDYNINGAR, CINÉMA VÉRITÉ, KAMPSPORT, POETISK LIVEMUSIK, LITE DRAG OCH MYCKET DANS!

VÅREN 2015 DANSPROGRAM PÅ PALLADIUM 19-20 MARS KL.19.30 INTRODUKTION KL. 18.30, EFTERSNACK DEN 20E CULLBERGBALETTEN + URPREMIÄR! + HIGHLIGHTS

THE RETURN OF THE MODERN DANCE AV TRAJAL HARRELL REPRODUCTION (2015) AV ESZTER SALAMON 24-25 MARS FLAWED – WINTER GUESTS /ALAN ØYEN 21 APRIL EDGE – LONDON CONTEMPORARY DANCE SCHOOL /DAVIES, CLARK, DRENNAN, SERUSSI 25 APRIL THE CONSPIRACY OF SPRING – KASPER RAVNHØJ /MUTE COMP. PHYSICAL THEATRE 27-28 APRIL ROSES AND BEANS – TOVE SAHLIN OCH DAG ANDERSSON /SHAKE IT COLLABORATIONS 12 JUNI PLATTFORM – DIN GUIDE TILL DEN SENASTE DANSEN!

BILJETTER: WWW.KULTURCENTRALEN.NU | 040 – 10 30 20 INFO: WWW.DANSSTATIONEN.NU

Palladium | Södergatan 15 | Malmö dansstationen_nojesguiden_feb2015_123x365 mm.indd 1

2015-02-16 16:19:11

4/3 scenkonst DANA MICHEL “YELLOW TOWEL” Som exorcism i technicolor i denna queera dansföreställning. 14/3 konsert LUR Förtrollande scenshow som uppmanar till olydnad och dans

21/3 konsert DEAN BLUNT (ex. Hype Williams) egensinniga och märkliga poplåtar. 24/3 samtal NYA AVANTGARDET Utmanande samtalsforum där samtidspolitik blir poesi. 27/2 konsert MIDNATTSRIT MED BOHREN UND DER CLUB OF GORE mytomspunnet doomjazzband. 27–28/3 scenkonst MALIN HELLKVIST SELLÉN ”JAG MINNS DIG SOM DU VAR DÅ” Ett verk om att inte kunna släppa taget.

Se hela programmet på INKONST.COM

TRE SKÖNHETSPRODUKTER SOM (PÅ RIKTIGT!) PASSAR ALLA Känner du att skönhetstips sällan berör dig? Då kan du titta hit. Annhita Yazdi har samlat tre relevanta råd från marknadspölen, oavsett din färg, hudton eller könstillhörighet. Text: ANNAHITA YAZDI

1. AHA- och BHA-syror Cirkapris: allt ifrån någon hundralapp till, ja, the sky is the limit

Jag inleder med bland det mest hypade som kommit ut ur hudvårdsbranschen under denna sida av den industriella revolutionen. AHA- och BHA-syror är inte direkt någon hemlighet som endast angår de mest insatta, utan är numera ganska lättillgängliga. Däremot känns det som att syrorna är en välbevarad hemlighet – de är ofantligt bra och har en påtaglig effekt, och ändå används de inte av alla. Varför? Det finns ingen rimlig anledning! Skillnaden mellan AHA och BHA är i korthet detta: AHA-syrorna är vattenlösliga och arbetar därför på hudytan. De är bäst lämpade för solskadad hy med grov struktur, torrhet, kanske en del rynkor. BHA-syrorna är å andra sidan fettlösliga och kan därför penetrera oljelagret i hyn, och framförallt flottigheten inuti porerna. Det betyder att den hudtypen jag själv tillhör, fet/kombinerad med en tendens att leverera riktigt duktiga finnar, kommer att bli extra bra kompis med BHA-syrorna. HÄR ÄR EN disclaimer på sin plats: jag är inte utbildad hudterapeut. Men som med all annan aktiv hudvård är det klokt att börja stegvis och prova sig fram med mildare peelings. Glöm inte att använda solskyddsfaktor, åtminstone SPF 15, men helst högre. Inte för att du någonsin ska slarva med det, men det är extra viktigt om du har exfolierande produkter i din hudvårdsrutin. Och hörni: bli inte för ivriga med syrorna. Jag vet att det är lätt att ryckas med när en ser goda resultat, men överanvändning gör huden arg och känslig.

”DEN LYCKAS MED KONSTSTYCKET ATT GE DE TJOCKASTE OCH MEST TÄCKANDE FOUNDATIONS EN SUPERBT NATURLIG FINISH, LÅNGT IFRÅN DEN DÄR HALVOJÄMNA HUDFÄRGADE MASK VI ANNARS FÅR NÄR VI ANVÄNDER FINGRAR.”

fta upplever jag att skönhetstips, råd och recensioner är för specifika för att vara användbara för mig. Antingen passar de inte min hudtyp, är helt fel för min hudton, baserade på produkter jag inte använder, eller på annat sätt är totalt irrelevanta (”Sminktrender som killar hatar!”). Jag vet att skönhet inte är universellt, och att det är orimligt att alla ska gilla och kunna använda allt. Ett av de nyare, mest floppartade exemplen är trenden att lansera foundations med en ”universal shade” som sägs passa alla – i färgen ljust orange. Men under alla dessa år av skönhetsvårdsmani har jag ändå stött på en handfull produkter och produkttyper som förtjänar mer beröm för att de är just universella. De är hjältar och innovationer på en lite högre nivå än allt annat som simmar runt i marknadspölen, framförallt eftersom de har kvaliteter som nästan alla intresserade individer har nytta och glädje av. Det här är så allmängiltiga skönhetsprodukter kan bli utan att vara grovt generaliserande.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

DEN EXFOLIERANDE EFFEKTEN hos syrorna finns i flera olika styrkor och i flera olika produkttyper: vissa gillar det i rengöring, andra i en toner som sveps över ansiktet med en bomullsrondell. Själv föredrar jag mina syror i en separat produkt, gärna i geléform, som appliceras efter toner men innan serum och/eller fuktkräm. De finns i alla prisklasser, så har du pengar att avvara för skönhetsvård har du ingen ursäkt längre. Gå och gör din googlingsläxa! Orkar du inte googla är Paula’s Choice Skin Perfecting 2% BHA Gel Exfoliant ett säkert kort i mitt badrumsskåp, men jag vet att många också använder Gilda Cosmetic AHA Gel. Föredrar du tonerformatet har Clarins en mild variant som heter Gentle Exfoliating Toner, och Pixi har en numera legendarisk variant i sin Glow Tonic. Enzyme Cleansing Gel från Mario Badescu har den exfolierande effekten i en rengöringsgelé. Oavsett preferenser måste alla ha AHA eller BHA, och jag tänker fortsätta sprida deras evangelium tills de blivit så välkända att de återfinns i mataffären. Varför behöver alla detta?

– De hudvårdande syrorna förbättrar nära nog alla hudtyper. Min hy, som är fet med benägenhet till pormaskar och finnar, blir lugnare, mer jämn och balanserad. Torra hudtyper får lättare att behålla fukt när en massa döda hudceller inte längre dräller runt på hudytan och blockerar alla krämer som smörjs på. Mogna hudtyper får nytta av syrorna för att de hjälper huden att producera sin egen superstar-fuktbindare, hyaluronsyra. Det är hudvård för nollnolltalet!

”ETT AV DE NYARE, MEST FLOPPARTADE EXEMPLEN ÄR TRENDEN ATT LANSERA FOUNDATIONS MED EN ’UNIVERSAL SHADE’ SOM SÄGS PASSA ALLA – I FÄRGEN LJUST ORANGE.” 3. By Terry Hyaluronic Hydra-Powder Cirkapris: 420 kronor

Detta opigmenterade och mikrofinmalda puder innehåller bland annat hyaluronsyra och kiseloxid, och effekten är unik. Den är perfekt men inte onaturlig. Matt men inte platt. Har fin lyster men blir aldrig flottig. Dyr – ja. Dryg – ja, jävligt dryg! Men framförallt imponerar effekten. En diskret air av wow. Varför behöver alla detta?

– För att ingen vill ha en hud vars finish är så matt att den mest liknar en wellpappkartong, men vi vill inte heller se ut som en svettig ost. Det finns en hårfin gräns mellan matthet och lyster, och det är bara att konstatera att det blir groteskt mycket lättare med en burk av Terry de Gunzburgs hyaluronpuder i ena handen och en puderborste i den andra. I och med att pudret inte har någon färg är det också universellt i ordets riktiga bemärkelse.

TONER Ansiktsvatten som återställer hudens PH-balans efter rengöring och stänger hudens porer. Tar även bort rester av smuts från smink. Huden tar bättre upp fukt från hudkräm om du använder toner innan.

SERUM Används under hudkräm för extra näring och effekt. Serumet går djupare in i huden än hudkräm och kompletterar dess effekter. Det finns olika serum för olika behov, till exempel för ökad fukt eller mot rynkor.

2. The Beauty Blender Cirkapris: 200 kronor

Det är ett till synes simpelt verktyg: en rosa, äggformad makeupsvamp som blöts upp, kramas ur och sedan används till att med ett idogt duttande applicera basprodukter i flytande form. Jag har använt svampar för att applicera foundations och dylikt förut, men det är något med Beauty Blendern som skiljer den från klåparna. Den lyckas med konststycket att ge de tjockaste och mest täckande foundations en superbt naturlig finish, långt ifrån den där halvojämna hudfärgade mask vi annars får när vi använder fingrar, och då har jag inte ens nämnt ränderna som en foundationborste lämnar efter sig. BEAUTY BLENDERN BLANDAR ut och mjukar upp intrycket av kanter

och linjer mellan foundation och concealer, och med den spetsiga änden kommer en åt i ögonvrån, runt näsvingar och andra ställen som kräver finlir. Faktumet att svampen används fuktig gör att den inte absorberar mycket av produkten eftersom den redan är mättad med vatten, vilket bidrar till mindre slöseri. Fukten gör även att slutresultatet ser mjukare och mer äkta ut. The Beauty Blender är ett Columbi-ägg från verkligheten. Varför behöver alla detta?

– Vi som använder basprodukter i flytande form, vare sig det är BB-creams, flytande foundations, färgade dagkrämer eller concealers, vet hur illa dåligt applicerad bas ser ut. Oavsett hur dyrt och högkvalitativt själva sminket är blir det ofta platt fejsfall om det applicerats med dåliga verktyg. En Beauty Blender garanterar en flawlessness som skulle göra Beyoncé stolt. NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

Stray Dogs.

ÄR FÖRÄLDRAR SÄMRE FILMKRITIKER? Att ens liv förändras av att få barn är ingen nyhet, men hur påverkas kulturkonsumtionen? Sebastian Lindvall närmar sig frågan och undrar om hans föräldraskap har gjort honom till en sämre filmkritiker. Text: SEBASTIAN LINDVALL

”

et går inte att förstå om man inte själv har barn.” Det kan gälla en pjäs, låt, roman eller film, men ni har säkert stött på någon variant av resonemanget: du har inte barn, och kan därför inte riktigt förstå eller ta till dig den emotionella vidden. Jag minns själv hur provocerad jag blivit när vissa kollegor, vänner eller bekanta diskvalificerat mina åsikter med hänvisning till just detta. Och än mer förbryllad när samma människor menar att de börjat nobba vissa typer av filmer efter att de fått barn. Det är givetvis fullt naturligt att vissa berättelser och bilder väcker försvarsmekanismer, eller direkt anstöt, som en kanske inte frivilligt vill utsätta sig för i alla lägen. I min kritikerroll har jag oftast betraktat den sortens skyddsmur som en svaghet. Visst, det är en annan sak om filmtittandet bara är för nöjes skull, men om det tillhör ens faktiska jobb att ge sig i kast med verk, ibland utmanande och tabubrytande och kontroversiella, är ett öppet sinne helt klart att föredra framför egensnickrade brasklappar.

OCH DET HÄR var jag fullt övertygad om – tills jag själv fick barn.

Plötsligt känns hjärtat större, musklerna förslappade, mitt kritiska tänkande fördunklat. Jag har blivit en av dem. Successivt upptäckte 32

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

jag även hur det färgade av sig på mitt skrivande, vilket flera gånger fått mig att undra: har föräldraskapet gjort mig till en sämre filmkritiker? Förpassat mig till salongens lättstötta föräldraklack? Tidigare har jag haft som princip att jaget bör lämnas utanför texter för att istället fokusera på det faktiska verket. Men snart inbillade jag mig att det här med barn, och att just jag blivit förälder, är en storslagen symfoniorkester som bara måste få höras och synas. Så när jag dryga månaden efter min sons födsel skulle skriva om Tsai Ming-liangs sorgliga familjedrama Stray Dogs blev recensionen som en smetig sida ur en offentlig dagbok. Det spelade självklart in att filmen följer en man som försummar sina barn, ett upplägg som tryckte på rätt känsliga knappar och närmast bad om en redogörelse av mina biografiska kriterier. ALLT OFTARE HAR jag kommit på mig själv med att mina åsikter har

börjat filtreras genom det här föräldraperspektivet. Men jag fick upp ögonen för ett annat perspektiv när jag läste artikeln ”Tumbling Into the Screen” (Slate, den 27 januari), där filmkritikern Dana Stevens beskriver hur dotterns filmvanor påverkat hennes sätt att se på film. Dotterns filmtittande har fungerat som en språngbräda för deltagande: filmerna ses fragmentariskt, hon spolar fram och tillbaka, hakar upp sig på vissa favoritscener, agerar ut dem i skolan och i vardagsrummet. Alltså den totala motsatsen till hur filmkritiker förväntas se på film. Och om vi läser mellan raderna kan det tänkas att det ”seriösa” sättet att se på film i själva verket är mer i linje med moralpanikens diagnoser över skärmberoende ungdomar. Vi är helt enkelt mer passiva, vi filmkritiker. Men i Stevens fall har dotterns lekfullhet smittat av sig. Det har resulterat i en djupare förståelse, eller åtminstone större uppskattning, för vissa sorters filmer hon enligt tidigare kriterier skulle ha föraktat och sågat längs fotknölarna (Mamma Mia uppges här som exempel). HITTILLS ÄR MIN sons tittarvanor tämligen begränsade till Fåret

Shaun och Shrek, men i egenskap av hans trognaste filmsällskap har jag också tagit till mig filmerna, observerat deras pedagogik och dramaturgi, gått igång på att hitta påskägg som placerats ut åt vuxna tittare (som när stora stygga vargen i Shrek 2 blir påkommen med att läsa Pork Illustrated). Även om vi kanske inte uppnått dans- och karaokesessionerna som äger rum hos Stevens, har jag åtminstone börjat återupptäcka ett socialt förhållningssätt till film som jag helt glömt bort. Min tidigare oro över barnens inflytande på kritiskt filmtittande har varit så fokuserat på begränsningarna och rädslan för att föräldrarollen ska placera ögonbindlar, eller skapa ett tunnel-seende. I själva verket har jag blivit en mer tolerant och öppensinnad åskådare. Det kanske inte direkt var något som slog mig när jag såg Tsai Ming-liangs senaste film på Göteborgs filmfestival, men jag räknar med att det gör sig påmint på premiärdagen för Fåret Shaun – Filmen. ◆

BUFF.SE

MODE

FEMTIO NYANSER AV GOTH Den omåttliga succén Fifty Shades of Grey har nyligen haft premiär – men den modemässiga aspekten av det förmodade BDSM-sexet gör Greta Thurfjell besviken.

ag ser om den gamla Depeche Mode-dokumentären 101 från 1989, från när synthpojkarna från Basildon var på turné i USA. Det slår mig att bandets otvivelaktiga hjärna Martin Gore, på samtliga spelningar klädd i läderremmar och stål, var tidigt ute med att haka på BDSM-trenden – numera smärtsamt påtaglig i och med att filmatiseringen av den omåttliga succétrilogin Fifty Shades of Grey har premiär i dagarna. SJÄLV HAR JAG tagit mig igenom samtliga böcker (i mobilen eftersom jag skäms för mycket för att flasha omslaget i kollektivtrafiken) i ett försök att maskera min kärlek till dåligt skriven fanfiction som ”allmänbildning”. Det som slår mig är att deras sex, sida upp och sida ner i böckerna, väldigt sällan faktiskt skulle klassas som BDSM. Främst, som många innan mig har påpekat, på grund av att deras utsvävningar sällan sträcker sig längre än att Christian Grey ligger, lugnt och sansat, med Anastasia Steele tills de kommer, alltid exakt samtidigt. Men också på grund av frånvaron av attiraljer. Enligt min, relativt begränsade, ska sägas, kunskap om BDSM finns en inte obetydlig del av upphetsningen i utsmyckningarna: korsetter, chokers, latex, lack, läder, rep, klackar, snörningar. Men i Fifty Shades knyter Christian Grey en gång fast Anastasia Steele i en ljusgrå slips som 34

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

lämnar märken på hennes handleder, och det är det. Inget läder så långt ögat kan nå. JAG TÄNKER DÄRFÖR på varför

BDSM är så tätt sammankopplat med stilen goth. Ovanstående uppräkning, förutom att man sällan ser en goth iklädd rep i offentligheten, skulle nämligen också kunna vara en guide till hur en viss typ av gother klär sig. Förvisso har gotherna förpassats till periferin sen emotrenden under mitten av nollnolltalet dog ut, men än idag kan man på Gamla Brogatan i Stockholm skymta något svartrött och uppsnört pila förbi på väg till storstadsgothernas högborg: Blue Fox. Gillar de att utsättas för läder av det mer smärtsamma slaget, eller bara att ha det på fötterna? Kallar de sina partners för husse/matte, bara för att de har chokers som ser ut som hundhalsband? Hur hårt snörar de egentligen sina korsetter? SAMTIDIGT ÄR DET kanske, bara kanske, just därför som det har varit så lätt för så många att ta till sig Fifty Shades of Grey. Om Anastasia Steele hade varit en trulig övervintrad gothtjej i svartfärgat hår och nätstrumpbyxor hade hon inte varit lika skrämmande lätt för kvinnor världen över att identifiera sig med. Inte heller hade Christian Grey varit lika mycket av en universell sexsymbol om hans välsittande kostym hade bytts ut mot en sele i läder. Det står alltså helt klart att många kan uppskatta lätt smisk, men gud förbjude att smisket sker iklädd latex. Tacka vet jag Martin Gore. ◆

GRETA THURFJELL greta.thurfjell@nojesguiden.se

6 Läs mer på nojesguiden.se /mode

lördag 28 mars kl 17 - 22

VÅR ENS KLÄDER ÄR HÄR!

fristadsmusiker från Egypten i Malmö samtal – konsert – film

PANORA Friisgatan 19 Malmö

Ramy Essam

biljetter www.kulturcentralen.nu www.mixmusik.com

SOPPA SOPPA

75 KR 85

.......................... Besök oss Friisgatan 3, Malmö www.nois.nu

.......................... Prata med oss 040-120 800 info@nois.nu

..........................

Finns även med tofu, räkor eller kyckling

LUND Kyrkogatan 5B Tel: 046 211 07 81 mån-fre 10–18 lör 11–16 (långhelg = sön 12–16)

MALMÖ Möllevångsgatan 29B Tel: 040 12 11 10 mån-fre 10–18 lör 11–17 sön 12–16

KRÖNIKA

GE KÄNDISFÖRÄLDRAR ETT STÅLBAD

arje år i januari föreställer jag mig att det värsta kommer vara över i mars, men icke. Det är en skittråkig och ofta kall månad. Årets mars bjuder på två händelser: Justin Bieber fyller 21 år och han ska grillas på Comedy Central Roast. Vi får se om det värsta är över för honom efter det. När dåvarande YouTube-kändisen Justin Bieber, 15 år gammal, besökte The Ellen Show 2009 varnade Ellen honom för att han kanske aldrig blir lika gullig igen som han var just då. ”You may be peaking right now.” Förmodligen visste hon att det var sant efter ett helt yrkesliv i nöjesindustrin, för lika gullig blev han aldrig igen. Den förmodade planen att smidigt övergå från barnstjärna till Justin Timberlake-typen landade istället mer åt Chris Browns håll, även om Bieber aldrig har försökt mörda Selena Gomez.

”Det är onekligen grymt av managers, skivbolag och föräldrar att låta någon som varit kassako sedan tonåren bära hela hundhuvudet.”

NATURLIGTVIS ÄR DET omöjligt att vara lika gullig hela livet som när du med tindrande ögon står inför allt du någonsin önskat dig, men det finns få som är så unga och vansinnigt hatade av andra i branschen som Bieber. Jag menar inte att han inte gjort sig förtjänt av det, men det är onekligen grymt av managers, skivbolag och föräldrar att låta någon som varit kassako sedan tonåren bära hela hundhuvudet. För bakom varje Amanda Bynes, Lindsey Lohan och, ja, även Chris Brown går en jävla massa vuxna som fullständigt misslyckats med sina uppgifter och samtidigt blivit rika. NU VERKAR JUSTIN Bieber sitta i ett minutiöst krishanteringsprogram, förmodligen framtaget av de bästa Olivia Pope-typerna, för att rädda sitt anseende och en väldigt massa pengar till sitt management. Efter att ha hållit sig undan medieskandaler ett tag har han synts i Los Angeles med självhjälpsböcker (As a Man Thinketh från 1902) om positivt tänkande i handen. Den vän som varit med honom under grannbråk och 36

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

fortkörningar har dumpats och fått rollen som syndabock, och nu är det dags för medieberättelsen att ändras. I slutet av januari dök han upp hos Ellen igen, stel med flackande blick och med robotliknande rörelser, påtagligt pressad. Framträdandet gick väl… sådär, och efteråt publicerade han ett egeninspelat videomeddelande till sina fans: jag var nervös, jag är rädd för vad människor tänker om mig nu, jag är inte den jag låtsades vara, jag bryr mig om vad folk säger, jag vill vara snäll, kärleksfull, öm, mjuk och om folk kallar mig en mjukis är det så min mamma uppfostrade mig. NU I MARS är det alltså dags för Comedy Central Roast,

det ultimata offentliga stålbadet. Sitt här så drar vi upp all skit du gjort de senaste åren, och du ska skratta. Nu fuckar du inte upp. Roasten i sig är bara intressant när det kommer till offentliga personer som publiken har en uppfattning om och relation till, men det skulle vara trevligare rent etiskt med douchepappa Jeremy Bieber eller om det var managerpappa Scooter Braun som fick lite skit. Och jag har ett förslag: varför inte kalla in Tina Knowles som moraliskt stöd till unga megastjärnor, hon verkar göra ett bättre jobb än de flesta. ◆ REBECKA HEDSTRÖM rebecka.hedström@nojesguiden.se

För övrigt: Nej, självklart fyller inte bara Justin Bieber år i mars. K Michelle gör det till exempel också. Hennes senaste album Anybody Wanna Buy a Heart är ett av de jag lyssnat mest på under de senaste månaderna, och inte bara för att det till stor del berör K:s relation till Idris Elba. Det är ett tips! Om du tycker titeln låter som refrängen på ett av spåren på Nicki Minajs Pinkprint är det för att K Michelles titel kommer från samma Meek Mill-demo som Nickis låt. Lyssna på den med.

PÅ STAN 6 Läs mer på nojesguiden.se /klubb/malmo

Crow’s Egg.

BUFF FILMFESTIVAL VILL INKLUDERA Temat för årets upplaga av BUFF Filmfestival i Malmö är delaktighet. Av de 52 långfilmer och 53 kortfilmer som visas under festivalens fem dagar är hälften regisserade av kvinnor. Det är något få filmfester brukar uppnå och dessutom kommer filmerna som visas från fler än 30 olika länder. Nöjesguiden pratade med Daniel Lundquist om festivalen och varför det är så viktigt med större mångfald på vita duken.

Det finns en hel del filmfestivaler, varför ska vi gå på BUFF Filmfestival?

bästa filmerna. Ingen behöver bli besviken.

– För att filmerna som visas berättas ur ett ungt perspektiv, det vill säga inga tråkiga filmer om gamla människor. Dessutom har vi bara valt ut de allra

Årets tema för filmfestivalen är delaktighet, vad innebär det?

– Vi strävar efter att alla ska känna sig inkluderade och då är mångfald och

representation nyckelbegrepp. Vi visar filmer från olika delar av världen och som berättas ur olika perspektiv. Till exempel från ett flyktingbarns (som i Macondo), en ung trans-persons (Songs for Alexis) eller en autistisk tonårings (X+Y) perspektiv. Är festivalen bara för barn?

– Nej, vi visar filmer för alla åldrar. Mer än hälften av de 105 filmerna är ungdomsfilmer som riktar sig till 13–14 åringar och uppåt. Våra kvällsvisningar domineras av en ung vuxenpublik. Fredagen den 13 mars arrangerar vi en skräckfilmskväll som riktar sig till en publik från 15 år och uppåt.

Om temat var ett annat än ”delaktighet”, hade ni struntat i mångfalden då?

– Nej, vi har jobbat länge med den. Det speciella för i år är att vi vill lyfta frågan och skapa debatt kring vem som syns på film och hur de skildras. I en av årets filmer, May Allah Bless France, får vi möta en ung kille som utvecklas i en positiv riktning tack vare sin kärlek till hiphop och islam. En sådan film sätter till exempel fingret på hur stereotyp bilden av muslimer annars ofta är på film. DAISY KINTU Filmfestivalen pågår mellan den 9 och 14 mars runt om i Malmö.

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

KROG

TAR INGEN GENVÄG MOT KVINNLIG REPRESENTATION NÄR ÅRETS KOCK-finalisten Saori Ichihara gästade Nyhetsmorgon i TV4 fick hon frågan om varför hon trodde att det brukar vara så få kvinnliga deltagare i tävlingen. Hon log och svarade "När jag jobbar eller tävlar är jag mer kock än kvinnlig kock", nästan som att hon inte ville svara på frågan. Lite som Anja Pärson när hon berättade att hon var kär i en kvinna i sitt sommarprat och sedan bad att slippa bli symbol för hbtq-rörelsen. Kanske lite som jag när jag egentligen hellre hade velat skriva om veganism bland särskilda världsstjärnor i detta nummer än snooze-festen Årets Cock. Men där har vi den kanske i ett nötskal, drömmen om att få verka hur man vill och vara den man är utan att samtidigt tala för en hel rörelse eller ett helt kön. Det vore skönt att hoppa över ännu en text om underrepresentationen av kvinnor i krogbranschen, men den genvägen kan vi ta när underrepresentationen inte längre är ett faktum. Och som hyllning till att skita i genvägar listar jag i detta nummer fyra kockar i kategorin kvinnor som har satt Malmö på matkartan.

BÄST JUST NU 1. Frida Nilsson När Clarion Hotel & Congress öppnar i maj med två restauranger signerade stjärnkocken Marcus Samuelsson blir det Frida Nilsson som chefar. Frida har under hösten medverkat i Kockarnas kamp och tidigare arbetat på stockholmskrogen Gastrologik och som köksmästare på Clarion i Tromsö.

2. Pernilla Elmqvist Kanske har du sett en foodtruck under namnet Nordic Street Food på Malmös gator? Det är Pernillas förtjänst. Vi tackar för högrevsklämmor och strömmingsmackor lagade på lokala råvaror och hungrar efter mer.

3. Marie Skogström Malmö Akvavit-stipendiet tilldelas årligen ut till en kulinarisk profil som främjar skånsk gastronomi. I slutet på januari stod det klart att konditorn och kocken Marie Skogström är 2014 års mottagare av diplom och prischeck. Grattis säger vi, och skyndar till Mat & Vin Slottsparken där Marie huserar.

4. Emma Kolback Kock, krögare och en av skaparna bakom dumplingsrestaurangen Dubbel Dubbel. Emma är proffs på Nordostasiens alla smaknyanser och det är ren lyx att besöka restaurangen på Simrishamnsgatan i Malmö.

6 Läs mer på nojesguiden.se /krog/malmo

JULIA GUMMESSON julia.gummesson@nojesguiden.se

HURRA FÖR ÅRETS COCK! ELLER? I NOVEMBER FÖRRA året korades finalisterna i 2015 års upplaga av Årets Kock. Sedan dess har det upphetsat pratats om hur historia håller på att skrivas, att något revolutionerande är i görningen. Bakgrunden till dessa maxade ordalag är att finalen av SM i matlagning, en tävling som kritiserats gång på gång för sin boys club-mentalitet, aldrig varit lika kvinnotät som i år. Av åtta finalister är två kvinnor. Detta i en tävling där ingen kvinna varit i final sedan 2009.

”Men hur entusiastiskt jag än tuggar i mig denna överrepresentation i förhållande till övriga branschen kvarstår en unken eftersmak.” På landets restaurangskolor är könsfördelningen ungefär hälften kvinnor och hälften män. Efter utbildningen verkar merparten av kvinnorna vandrat iväg åt andra håll, till kallkök eller den offentliga sektorn, för i fine dining-Sverige representerar de bara en knapp tiondel. 122 personer sökte anonymt till ÅK 2015. Av dessa var 18 kvinnor. Det är nästan 22 procent av de sökande, alltså en överrepresentation i förhållande till hur många kvinnor som arbetar som kockar inom det som kallas fine dining. Med dessa siffror i bakhuvudet kan man i alla fall rent statistiskt glädjas över att finalisterna i ÅK 2015 utgörs av en fjärdedel kvinnor. Men hur entusiastiskt jag än tuggar i mig denna överrepresentation i förhållande till övriga branschen kvarstår en unken eftersmak som får mig att undra vad som egentligen krävs för att kvinnliga kockar ska representeras på gourmetkrogarna i samma utsträckning som på skolorna där de utbildas för att hamna där.

SAORI ICHIHARA FRÅN stockholmskrogen Shibumi och Emma Erlandsson från Oaxen Krog & Slip, som är de enda kvinnliga finalisterna i ÅK 2015, drar till sig allmänhetens uppmärksamhet specifikt på grund av att de är just kvinnor. De är lika kompetenta som resterande finalister, men har passerat nålsögat i en matvärld uppdelad i två läger – hantverkare och konstnärer, och det senare blir man inte i den offentliga sektorn eller i kallköket. Så varför hamnar så många av restaurangskolornas kvinnliga elever där när det uppenbarligen inte är något fel på talangen? KROGBRANSCHEN ÄR UTTJATAT ökänd för att vara extremt fysiskt krävande, sexistisk och hierarkisk på ett närmast medeltida vis. Förra året gjorde en mycket väletablerad och aktad kvinnlig krogrecensent en riktig fetsågning av en krog signerad en av Finlands mest erkända krögare. Krögaren kontrade med att instagramma en bild på tidigare nämnda krog och hashtagga den #fuckyougranny #dufattaringenting #dukommeraldrigfatta #sprutimun. I höstas sa ägaren till Storbritanniens enda tvåstjärniga krog under ett framträdande att ”det är möjligt att detta inte är rätt bransch för kvinnor på grund av den hotfulla stämningen”. Han följde upp med att konstatera att ”kockar behöver driv för att göra jobbet ordentligt”. Han bekände dock att han hoppades på en förändring ”för att det skulle göra männen i köken glada och att de skulle prata mindre om fotboll och bröst då”. Ett annat exempel på kökssexism är de fotografier som krögaren Anders Vendel valde att hänga på väggarna i egna restaurangen Vendels Matrum. Motivet var en manlig kock med en purjolök i handen i ett restaurangkök där ett antal kvinnor står böjda över arbetsbänkarna iförda kockrock, kockmössa, trosor och stayups. Anders Vendel sitter i juryn för Årets Cock. Förlåt, jag menar Årets Kock. Med ett sådant klimat i branschen blir det lite tydligare varför många kvinnor avviker från fine dining-banan trots att det börjar så lovande. NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

KROG

SKÅNSKJAPANSK DJUNGEL I GOTT SKICK Saiko Sankt Knuts väg 7 i Malmö, tel 040 616 05 75, saiko.se

Malmös krogscen blomstrade under hösten med ett helt gäng spännande öppningar. Vintern däremot har varit lite av en dvala, och i väntan på att vårens små krogknoppar ska brista passar vi på att besöka en gammal favorit. Vi frågade oss: är Saiko något att ha fortfarande. En gång var ägaren Pontus Johansson bäst i världen på sushi. Nu är han ”bara" näst bäst, med en silvermedalj från Sushi World Cup 2014 som bevis. Att Saiko är en högborg för sushi i toppklass råder det således inga tvivel om. Men vi går dit för att utforska resten av menyn. Bordsbokning är inget de sysslar med på Saiko, så en kväll mitt i veckan styr vi hoppfulla stegen mot Sankt Knut. Det visar sig att vi har tur, lokalen är lågmält stimmig och full av folk som sitter skolösa kring de låga borden, och vi blir tilldelade två av de enda fyra lediga platserna. Vi är vansinnigt sugna på öl och hinner knappt mumla något innan vi får ett gäng rekommendationer på japanska ölsorter. Det märks att

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

FOTO: CHRISTIAN ANDERSSON

servitören är insatt och förtjust i dryckesmenyn, och han verkar nöjd när vi beställer in en öl bryggd på färsk ingefära från Kiuchi Brewery. Den visar sig vara fruktigt kryddig med smak av aromatisk ingefära som förvandlas till en eftersmak som nästan är buljongig, på bäst tänkbara sätt. Vi får in en saké på rekommendation av tidigare nämnda dryckespeppade servitör. Den är len och blommig och jag tänker på daggiga sommarskymningar och andra sentimentaliteter. Första rätten är maki på griskind. Ett sötsyrligt lingon känns igen liksom en krispig saltgurka. Köttet är saftigt, sådär sönderfallande trådigt och en liten puré på morot ovanpå ger alltsammans balans, medan några lättfriterade alger

piggar upp med sin frasighet. Dags för tartar på häst. ”Häst?!”, tänker du. Ja, finhackad rå häst med ett fint misodjup, rostade pumpakärnor och något slags friterat fiskskinn. Alltsammans är fint men inte hänförande. En perfekt konfiterad äggula höjer poängen. Dags för kvällens första och största besvikelse. Ett par pankofriterade risbollar med en lätt citrussmak dyker upp. Till dessa en majonnäs med lime. Vi rynkar ögonbrynen i förvirring. Inte alls i nivå med det vi fått tidigare. De deppiga risbollarna följs upp av en fläsksida. Konsistensen på köttet är perfekt men rätten som helhet är mest förvirrande i sin tamhet. En liten sallad på kål och sesamolja gör fläsksidan sällskap men tillför bara mer förvirring. Vi får in

kvällens sjätte rätt som är sötklibbiga kamben som förvånande nog går alldeles utmärkt att äta med pinnar då de lossnar från benet bara man andas på dem. Tillbehören som består av krispig inlagd kål och selleri imponerar. Personalen har lagom mycket åsikter och tips på ändringar för att få smakupplevelserna att flyta på bättre. Vi saknar dock ordentliga presentationer av rätterna vid servering vilket hade behövts i denna skånsk-japanska djungel. Slutsats? Ja, Saiko är fortfarande något att ha. Gå hit och härja dig genom menyn eller låt dig guidas genom dryckeslistan. Men hoppa över de friterade risbollarna. Öppet: tis–lör 17–00.

DRYCK TOPP TRE ÖL ENLIGT BESÖKARNA PÅ NÖJESGUIDENS ÖLMÄSSA: 1. Flamingo-Go, PangPang Brewery 2. Södra IPA, Södra Maltfabriken 3. Belgian Red Strong Ale, S:t Eriks Bryggeri - Translantic #1

Samtliga tävlande öl:

DE BLEV ÅRETS MIKROÖL OM DET VAR cirkusattraktionerna i

montern, flörtigt röstfiske eller bara en väldigt bra produkt som avgjorde låter vi vara osagt. Klar vinnaröl på Nöjesguidens Ölmässa i slutet av januari blev nämligen med god marginal PangPang Brewerys Flamingo-Go, som vann såväl juryns som publikens hjärta. Grattis till förstaplatsen, Fredrik Tunedal!

– Tack! Vad glad jag blir. Det finns rättvisa i världen! Jag satt inte ner en enda stund under hela mässan utan stod

och hällde upp öl samtidigt som jag skrek ”Rösta rosa!”. När jag startade för fem år sen tyckte min omgivning att jag var galen för att jag sa upp mig från mitt jobb och startade ett bryggeri. Vilken revansch! Vad händer nu?

– Ja, nu finns det en risk att jag vågar ta tag i mina andra idéer också, haha! Antingen startar jag en bananbåtsverksamhet eller satsar allt på min kattblogg. En annan öl i din monter som blev populär

var en slags semmelöl där du staplade mandelmassa, öl och grädde i ett glas. Är det något vi får se mer av framöver?

– Det blev en sjuk succé! Nu överväger vi att släppa den kommersiellt. Den stora utmaningen blir att få skiktningen av dessa ingredienser att lira ihop i flaskan. Det vinnande ölet kommer som Nöjesguiden tidigare har rapporterat om att finnas till försäljning på HTL Kungsgatan i Stockholm under en överskådlig tid framöver.

Imperial Brown Stout – Mohawk Brewing Company Pacifics Pale Ale – Stigbergets Bryggeri Södra IPA – Södra Maltfabriken Klackabackens Pale Ale – Klackabackens bryggeri Mangofeber – Brewski Brew Grönskärs Lager – Värmdö Bryggeri Ocean Västkust – Oceanbryggeriet Juicy Lucy Pale Ale – Designbrew Hip Hops IPA – Beerbliotek Gilda – Åre Bryggcompagni Kellerbier – Nya Carnegiebryggeriet Everyday IPA – Oppigårds Bryggeri Stockholm Lager – Sthlm Brewing Co. Flamingo-Go – Pang Pang Imperial IPA – Omnipollo Dubbel IPA – Poppels Bryggeri RLGK – All In Brewing 10 Year Anniversary Strong Ale – Sigtuna Brygghus Transatlantic #1 – Belgian Red Strong Ale – S:t Eriks Bryggeri

ÖPPNAR I MARS Vår idé kring övrig dryck

Vår idé kring tapparna

Lagringsbara specialöl på flaska Rött, vitt och rosévin Mackmyra Whisky Flera sorter alkoholfri öl

10-20 egna öl, Malmö Brewing co 5-10 andra lokala bryggerier 10-30 bryggerier från hela världen 2 cider 1 mjöd

R A P P 42 TA

T EGE RI E G G BRY

ÖPPETTIDER MÅN - TIS 17.00 - 23.00 ONS - TOR 16.00 - 01.00 FRE - LÖR 16.00 - 03.00

SUR ÖLSK

MALMO BREWING CO

NYTT KÖK

150 NYA SITTPLATSER

www.malmobrygghus.se +46 (0)40-209685

E S T. 2 0 1 0 - S W E D E N

bokning@malmobrygghus.se

BERGSGATAN 33

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

SCEN & KONST

SLUTA OBJEKTIFIERA TIGGARE FÖR KULTURELITEN ”SEDAN NÄR HANDLAR tiggeriet om vad

jag känner inför fattigdom? Borde inte allt handla om hur den som inte har ett korvöre känner inför sin egen fattigdom?” Under en kortare period i slutet av januari och början av februari pågick en utställning vid namn Toleranshuvan Reloaded – A Pair of Rubber Gloves Called Tolerance på Malmö Konsthall. Toleranshuvan är ett gammalt konstprojekt av Institutet med fokus på makt och vithet som nu återintroducerades med en ny vinkling: tolerans, och vår föreställning om det. Syftet var att ta upp dilemmat kring det ständigt dagsaktuella ämnet tiggeri och fattigdom. De ville begrunda om det är lättare att ”tolerera” fattigdom som vi inte ser eller hör, och vad det innebär när det nått vår vardag. Vad händer när det inte går att blunda för verkligheten utanför din närbutik längre? Och vad sker med oss när vi ställs inför detta relativt nya moraliska problem: vem är jag i situationen och hur ska jag välja att hantera den? Till utställningen rekryterades två tiggare från Rumänien för att förtydliga detta moraliska dilemma. De båda tiggarna, Cheresi Marcela och Lacatus Luca Ioan, anställdes följaktligen

för att låta oss besökare på riktigt känna vad vi egentligen känner inför den uppstådda problematiken. Här väljer jag att stoppa det välsmorda konstdravlet som Konsthallen och Institutet valt att kommunicera kring utställningen. För sedan när handlar tiggeriet om vad jag känner inför fattigdom? Borde inte allt handla om hur den som inte har ett korvöre känner inför sin egen fattigdom? Hur denne kämpar sig igenom var dag och hur hen känner inför att varje natt gå och lägga sig i ett tält på en ödetomt fast det är snö ute för att Malmö som kommun har bestämt att nattkafé räcker gott och väl? I slutet av utställningens beskrivning står följande ”(…) Tiggarnas berättelser berättas då och då i medier. I detta projekt fokuserar vi på den andra parten i tiggarrelationen: Den som ger och inte ger. Den som ser eller inte ser.” Så, för att vi i lugn och ro verkligen ska få reflektera ordentligt, anställer Institutet dessa två extremt utsatta människor för att vi ska kunna gå och titta på dem som rena objekt. Jag kan inte ens tänka mig hur outhärdligt det har varit för Cheresi och Lacatus att sitta som apor i bur för

att den välbärgade kultureliten ska kunna strosa förbi en snabbis och avlägga ett blaserat ”det är ju så himla trist det där, de är ju överallt nuförtiden” innan de intar restaurang Smak för fredagsspättan och ett glas vitt (OBS sett och hört detta scenario med egna ögon och öron). Det är uppenbart ett helt bedrövligt genomskinligt sätt att försöka låtsas att man bryr sig. Jag förstår att Institutet ville belysa ett problem, men varför vände de inte fokus till tiggarna, och frågade dem hur de känner sig vareviga dag? På något sätt lyckas vi ofta i Sverige, likt en bortskämd tonåring, få allting att handla om oss.

JULIA HOLST julia.holst@nojesguiden.se

BÄST JUST NU

mig som en besökare i konstnärens tankevärld, där gårdagen och framtiden, vardag och sinnlighet blandas. Mjuka material och handarbete samsas med stora oljemålningar och installationer. Egentligen en helig röra men med en gemensam ödmjuk samlingspunkt, Helena Lund Eks ödmjuka närvaro.

Dana Michell – Yellow Towel Inkonst, den 3 mars

Med influenser från mode, queerkultur, komedi och egna erfarenheter har koreografen och dansaren Dana Michel de senaste åren skapat sig en trogen fanclub och hyllningskör. Michel har länge varit en av frontfigurerna på Montreals undergroundscen men fick sitt egentliga genombrott alldeles nyligen i samband med föreställningen Yellow Towel på Festival TransAmeriques (2012) då hon hyllades av både publik och kritiker. I föreställningen, nu äntligen aktuell på Inkonst, blickar hon tillbaka på sina barndomsår då hon brukade svepa in sitt hår i en gul handduk i försök att efterlikna de blonda tjejerna i skolan. En hjärtknipande och ärlig föreställning med ett genuint uttryck.

Feministisk Återhämtning Potato Potato, den 8 mars

Under rubriken ”Feministisk Återhämtning” på Potato Potatos hemsida står följande: ”Välkommen att återhämta dig efter en dag av kamp. Fotbad och musik i ett eget rum. Kaffe och kaka.” Detta är precis vad jag behöver just nu i denna jävligt karga och ej okej värld. Ta med dig ett gäng kompisar och gå på ett välbehövligt själsligt spa. Potato Potato har under våren ett flertal likartade 42

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

kvällar som också är väl värda ett besök. Både eventet ”Högläsning”, där politiska texter läses upp och efterföljs av reflektion samt ”Processcen” som är en öppen scen för konstnärer i behov av publikrespons, verkar intressanta och lärorika.

Helena Lund Ek – The Loud Wordless Process Johan Berggren Gallery, den 29 januari–7 mars

Helena Lund Ek är purfärskt nyexaminerad från National Academy of Fine Arts i Oslo och ett geni när det kommer till färgskalor. Hon jobbar främst med måleri men även i viss mån skulpturer och installationer. Utställningen The Loud Wordless Process behandlar en egenupplevd förlust och utforskar sambandet mellan konsten och den alltjämt verkliga vardagen. Utställningen fick mig att känna

Work In Progress: God sikt Potato Potato, den 12–14 mars

Föreställningen God sikt är främst en föreställning som har premiär i slutet av oktober men i mars presenteras själva arbetsprocessen i en förproduktion skapad av Linda Forsell i samarbete med koreografen Ofelia Jarl Ortega och konstnären Josefin Snygg. Jag själv ser detta som ett unikt tillfälle för gemene man utan speciellt konstnärliga egenskaper (typ jag) att ta del av den konstnärliga processen och därmed få en djupare insikt i vad det egentligen kan innebära.

LITTERATUR Indianlekar

LÄS GLÄNTA

Felicia Stenroth Norstedts

I december höll ett politiskt snedsteg på att dränera det svenska kulturklimatet. Kulturtidskrifterna räddades, men det var på håret. När jag läser Gläntas gröna dubbelnummer, det som tar fjolårets ambitiösa migrationstema i mål, blir det påtagligt hur viktigt produktionsstödet är. 2015 tilldelas Glänta 725 000 kronor. Med tanke på vad som finns på de 170 sidorna är det motsatsen till en orimlig summa. Ta bara tre av de skönlitterära bidragen: ett strålande utdrag från ett projekt signerat Lidija Prazovic (äntligen!) där berättaren ska bli aerobicsinstruktör, en drabbande dikt av Jazra Khaleed vars vittnesbörd om döda kroppar i Egeiska havet vrider sig som en rytmisk kniv i magen och Malin Nords detaljerat isande flyktskildringar. Sådant måste få kosta.

I Felicia Stenroths andra roman hamras handlingen fram med ett blytungt språk. Ebba och hennes kusin Edith flyttar in i Jonatans skitiga lägenhet över sommaren. Därefter utvecklas ett händelseförlopp vars intensitet eskalerar i takt med den trögflytande årstiden. Det är våldsamt som en lek, allt laddas imponerande mot en bristningsgräns och slutet är oerhört.

Kliniken och andra berättelser Anna Kavan Förlaget Glas

Lars Norén. FOTO: BRIGIT TE ENGUÉRAND

MÅNADENS LÄSNING Fragment Lars Norén Albert Bonniers Förlag

Jag orkade aldrig läsa Lars Noréns dagböcker (jag försökte inte). Däremot funkade lösryckta citat från dem utmärkt på Twitter, sporadiskt utspottade av något anonymt geni. Som små doser förgylld ångest. Ingen överraskning då att jag älskar Fragment. En onumrerad tegelsten som är vad den heter och bör slukas respektlöst. Fragmentet är, för övrigt, mycket sexigare än besserwisserkusinen aforismen. Poetiskt knallpulver besegrar putslustighet (läs: Horace Engdahl). Formen är vidöppen, och vi slipper den överskattade punkten, Noréns nya är komprimerade rader i ett flöde oberoende av kronologi. De skapar svindel, inför döden/livet/konsten. Och de alltför pretentiösa? Läs kursivt.

Bilder av Dora Hélène Cixous Atrium

1976 gjorde Bilder av Dora scenisk succé i Paris. Det är med andra ord på tiden att Hélène Cixous pjästext ges ut på svenska. Det är ett lika mångtydigt som skarpt drama vars flätade röster tar avstamp i Freuds första psykoanalytiska fallstudie. I Cixous raffinerade omskrivning ges Dora röst och upprättelse, det blir en hämnd som kastar nytt ljus på historieskrivningen med en skickligt uppbruten dialog. Förhoppningsvis gestaltas detta banbrytande maktspel om subjektspositionen på en teater nära dig inom kort. 44

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Texterna i Kliniken och andra berättelser är gäckande, strama och alldeles lysande. De skimrar av krypande obehag, skapar en invecklad väv av svek och ensamhet. Anna Kavan var en av 1900-talets skarpaste modernister, hittills sorgligt ignorerad i Sverige. Därför är det stort att dessa noveller introduceras i översättning av Helena Eriksson och Helena Fagertun. I Kavans berättelser finns en paranoia som inte går att skratta bort, en oroande byråkrati, växande hus, elaka välgörare och maskiner i kroppen. Ett pärlband av hjärtskärande scener från en klinik bildar en sorts porös stomme och världens vansinne smittar av sig på karaktärerna, tyglas av textens logik. Det är spännande, precis som kuvade mardrömmar. När ni väl läst Kavan kan ni strunta i Kafka ett tag till, med skadeglatt samvete.

Hélène Cixous.

Det enkla och det ensamma Asta Olivia Nordenhof Modernista

Den nya danska dikten är oförskämt stark och Asta Olivia Nordenhof går i framkant. Jag älskar hennes lika vackra som likgiltiga som upprivande rader, de som löper genom Det enkla och det ensamma. De är avspända i sin form, och samtidigt akuta. Som när hon talar om arbete. Om kriminalseriers sexism. Samtidigt bittert roliga. Som när hon talar om det danska kungahuset. Om att vara en genomknullad man som heter Torben på 7-Eleven. Samtidigt smärtsamma. Som när hon talar om familjen. Nordenhof löser upp konventioner, alltid med en blaserad utsaga redo. En som bara förstärker den svidande skönheten. ELIS BURRAU elis.burrau@nojesguiden.se Twitter: @elis_burrau

SPEL

GUBBROCK ELLER KULTURGÄRNING? JAG VET INTE hur det är med er, men

när jag tittar ut över lanseringslistorna vinter/våren 2015 kan jag inte låta bli att fråga mig: hur mår egentligen spelbranschen? ”Remastered”-trenden har aldrig varit större. Halo, Wind Waker, Heroes of Might and Magic, Duck Tales – listan kan göras hur lång som helst. Ofta handlar det om PS3- eller Xbox 360-titlar som säljs i ny, lite glansigare förpackning för att få en längre försäljningssvans. Cynikern i mig tänker att det beror på feghet hos de som sitter på pengarna. Istället för att satsa på nya idéer är det gamla repriser som fyller utrymmet. Varumärken som spelarna redan har en relation till, där dyrbar marknadsföring inte behöver slösas på att etablera nya rollfigurer och världar. Och det är ju oändligt mycket billigare att låta pris-pressade kinesiska grafik-sweatshops producera högupplösta varianter på gamla texturer än vad det är att bygga nytt. Resident Evil HD Remaster är ett exempel på ett spel som kanske mått bäst av att få vara fortsatt orört. Men i fallet med Grim Fandango är en nyversion

mer motiverad. Originalspelet är i princip omöjligt att spela, om du inte sparar på gamla PC-datorer. Den omgjorda, upprustade versionen innehåller kommentarspår, symfoniorkestrerat soundtrack och nya ljusmodeller. Grim Fandango är ett spel som många missade när det begav sig, 1998, men som alla borde ge en ny chans. Det har sina genrespecifika brister, men det är också ett helt fantastiskt varmt litet spel.

”Är det så här historielösheten manifesteras i ett så pass ungt medium?” Och då slår det mig. Kanske handlar remastered-trenden om en vilja visa sina rötter? Är det så här historielösheten manifesteras i ett så pass ungt medium? Genom att gräva upp pärlorna motiverar vi för oss själva, och andra, att spel fortfarande är relevanta. Vi minns våra högvattenmärken trots att det som finns på spelhyllorna just nu mest påminner om sådant vi redan tröttnat på.

FRAMTIDSDRÖMMAR BLIR VERKLIGHET DRÖMMEN OM DEN totala inlevelsen.

Att helt omslutas i en annan, främmande värld. Det här är grunden för VR, virtual reality, och ett av spelvärldens hetaste samtalsämnen just nu. Intresset för VR har gått i vågor – vågor som synkats med teknologiska framsteg. Den som levde på nittiotalet upplevde också det legendariska ZTV-spelprogrammet Funhouse. Där fick tittare tävla mot varandra på virtuella slagfält samtidigt som de bar otympliga plasthjälmar. Gräsklipparmannen visade vad cyberspace var på bioduken och William Gibson kändes mer aktuell än någonsin tidigare. Spola framåt till ett tidigt tiotal och det lilla företaget Oculus crowdfundar ihop tiotals miljoner dollar för en VR-hjälm för hemmabruk. Oculus köps några år senare av Facebook för ett par miljarder dollar. Och nu utvecklas en handfull konkurrerande VR-alternativ. Samsung Gear VR är en av de första VR-produkterna att nå marknaden (även om det i dagsläget är lite oklart exakt hur 6 svenska konsumenter Läs mer på ska få tag på den). nojesguiden.se Och det är en /spel förvånansvärt underhållande sådan. 46

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Hjälmen, eller ”glasögonen” kanske är en mer passande beskrivning, kopplas till en Galaxy Note 4 (den enda mobilen som klarar hjälmen i dagsläget). Telefonen agerar sedan skärm – samtidigt som hjälmen har inbyggda sensorer som sköter huvudtracking och liknande. Det som verkligen skiljer Samsungs Gear VR från konkurrensen är att hjälmen på riktigt är mobil. Standarden för andra VR-hjälmar är att de är kopplade till ytterligare en maskin (en dator eller konsol). Prestandan blir visserligen begränsad i jämförelse, men mobilteknologin utvecklas i otroligt snabb takt. Nu är det kanske inte tänkt att användarna ska vara ute på promenad med sin Gear VR, men i hemmet är det trevligt att kunna röra sig någorlunda fritt. Tekniskt sett finns ett par brister. Upplösningen på skärmen står sig i konkurrensen, men är absolut inte tillräckligt hög. Mobilen blir ofta överhettad och måste vila. Och utbudet av appar och bra spel är ännu långt under all kritik. Att se på film i en virtuell biosalong (eller på månen, om det är att föredra) är dock ganska mäktigt. På samma sätt ger 360-gradersfoton och -videor svindlande föraningar om en mäktig multimedieframtid. Tänk att få

se livekonserter, sportevent eller liknande på plats, och samtidigt sitta i sin egen tv-soffa. Samsung Gear VR är inte på något sätt slutdestinationen för vad den här teknologin är på väg. Men betraktat som ett nedslag längst en accelererande och otroligt spännande utvecklingskurva är den guld värd. För mer information om Virtual Reality – kolla #Framtidsdrömmar på Nöjesguidens spelblogg. MICHAEL GILL michael.gill@nojesguiden.se Twitter: @MFGill

VISSA MÄNNISKOR BORDE FÅ TV-LICENSEN INDRAGEN

BÄST JUST NU 1. Togetherness Duplass-bröderna doppar tårna i den iskalla tvåsamheten. HBO Nordic.

2. Better Call Saul När du läser det här har Better Call Saul haft premiär på Netflix. Netflix.

3. Trissmannen Det norrländska vemodets Pewdiepie.

JAG LYSSNADE PÅ Medierna i P1. I ett reklamigt inslag

om en avgående reklamfilmskaraktär, som vi för sakens skull kan kalla ”Matbutiks-Sten”, läste de upp några upprörda röster som uttalat sig i frågan på Facebook och Twitter. Jag reagerade framför allt på ett indignerat ”Nu ska jag sluta titta på tv”. Vänta nu. Tittar du på tv med förhoppningen att nästa reklamavbrott ska bjuda på putslustig reklamfilmssåpa? På riktigt? Jag var tvungen att koppla in telefonmodemet och surfa raka vägen ut på internet för att dubbelkolla. Mycket riktigt. ”Fan fan fan!” skriver en stackare medan en annan ”gråter rätt ut”. Jag vet inte hur det rent vetenskapligt fungerar att gråta ”rätt ut”, snarare än rakt ner, men saken är densamma. Folk sörjer ”Matbutiks-Stens” när vi egentligen borde sörja den svenska tv-underhållningen. ”Matbutiks-Stens” sorti markerar skärningspunkten där den svenska tv-kulturen kolliderar med den svenska överkränktheten. Särskilt det senare har blivit en slags valuta. 6 För så fort någon jävel nämner en Läs mer på trillingnöt eller Kalle Ankas jul nojesguiden.se förvandlas någon annan jävel till /tv en Marcus Birro/Frida Boisenterminator mer kränkt än svenskt

YouTube.

farvatten. Du kan inte kasta en sten på sociala medier utan att träffa en ”Vi som tycker [idiotisk skitåsikt]”grupp” i ansiktet. Och när svenska folkets mest folkkäre reklamfigur drar finns det ingen hejd för gråtmilda utspel och artificiellt konstruerad kränkthet. Till dig som sa ”Nu ska jag sluta titta på tv” för att din favoritreklam måste nyrekrytera: du förtjänade aldrig att titta på tv till att börja med. Ditt utspel är det enskilt dummaste sedan den moderata plikten som hotade att kasta ut sin tv på grund av något han hade hört på radio. Men allt ont bär något gott med sig. Nu vet jag nämligen hur vi löser den utdragna tvisten. Den svenska tv-licensen ska inte reduceras till en betalningsskyldig skatteavgift. Den ska upphöjas till ett privilegium du skriftligen måste ansöka om.

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se Twitter: @jhawkansson

situationen. Hon tvingar genast på honom den elektroniska babyvakten. I deras monogama värld är sexet både ett vapen och ett vakuum. Eftersom sexet inte existerar i deras relation ockuperar det hela deras relation. Även om normen säger att tvåsamheten är jordelivets nirvana finns det en skam i den misslyckade tvåsamheten som vida överträffar den icke självvalda ensamheten. Skammen genomsyrar Togetherness inifrån och ut. Inte ens seriens skapare kan fly den. I en intervju med Slate fick Jay Duplass frågan om han som gift kan relatera. Han svarade med emfas: ”No, not us, never, never”. JIMMY HÅKANSSON Togetherness finns tillgänglig på HBO Nordic.

GIRLS FÖR VUXNA Togetherness Skapare: Jay Duplass, Mark Duplass Regi: Jay Duplass, Mark Duplass I rollerna: Mark Duplass, Melanie Lynskey, Amanda Peet, Steve Zissis

Togetherness handlar om tvåsamheten, den som sedan urminnes tider sålts in som meningen med livet. Men för att vara meningen med livet kan den vara jävligt svår att leva med. I sin nya serie utforskar Jay och Mark Duplass det monogama och av Gud sanktionerade äktenskapet snarare än att slentrianromantisera det.

”Så fort någon jävel nämner en trillingnöt eller Kalle Ankas jul förvandlas någon annan jävel till en Marcus Birro/Frida Boisen-terminator mer kränkt än svenskt farvatten.”

Togetherness kärna består av fyra personer och den komplicerade relationsmatrix som binder dem samman. Brett och Michelle är det gifta paret, Tina är Michelles drivna men desillusionerade syster och Alex är Bretts lätt överviktige och komplett misslyckade skådisvän. Det gifta paret står modell för den eftertraktade tvåsamheten, de som har allt men inte vill ha varandra. På andra sidan står singlarna och åker förnedringsslalom mellan dumpning och friendzone. Allt är trasigt. Men där Alex och Tina bär sin ensamhet på kavajslaget gömmer Brett och Michelle sin ensamhet bakom tvåsamhetens vitmålade medelklasstak. I en särskilt uppmärksammad scen smygrunkar Brett i sängen samtidigt som frun ligger bredvid och ogillar

SURSNUT

Backstrom Skapare: Hart Hanson Regi: Mark Mylod I rollerna: Rainn Wilson, Beatrice Rosen, Genevieve Angelson, Page Kennedy

Att Backstrom är en amerikansk tv-serie baserad på ärketrötta Leif GW Perssons sluskige

romanfigur har inte gått svenska medier förbi. Ända sedan det började ryktas om en amerikansk tv-adaption av GW-böckerna rullade kvällstidningarna ut sina obligatoriska ”USA vet att Sverige existerar!”-artiklar med den välbekanta osen av mindervärdeskomplex. Efter att ha sett första avsnittet av Backstrom finns ingen anledning att känna sig slentrianpatriotisk. Backstrom paketeras som en crime of the weekserie med en politiskt inkorrekt Rainn Wilson i huvudrollen. ”Brilliant detective, total dick” lyder hisspitchen som är lika oinspirerad som pilotavsnittet. För när Rainn Wilson (mer känd som superkufen Dwight Schrute i amerikanska The Office) hetssveper öl, trycker i sig baconbagels eller puffar på en cigarr tjock som en babyarm blir han bara parodisk i sin unlikeability. Särskilt töntigt blir det när Backstroms snutkollegor, med karaktärsdjup värdiga en klippdocka, ständigt ska påpeka hur sexistisk, rasistisk och homofobisk han är. Antingen för att vi inte ska glömma vad det är för serie vi tittar på eller för att klimatkompensera för de elaka skämten, som varken är elaka eller skämt. Backstrom bygger på det uråldriga Sherlock Holmes-konceptet om en protagonist som är omöjlig att älska men som vi trots det måste dras med eftersom han – det är alltid en han – är så bra på sitt jobb. Men det mest förargelseväckande med Backstromserien är att den är så provocerande oförarglig. JIMMY HÅKANSSON Backstrom sänds söndagar klockan 21 på TV3.

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

FILM UNGDOM PÅ GLIDDRAMA

Palo Alto Regi och manus: Gia Coppola I rollerna: Jack Kilmer, Emma Roberts, James Franco

Palo Alto handlar om vinddriven, melankolisk high school-ungdom i en villaförort i Silicon Valley. Gia Coppola, vars farfar heter Francis Ford, har adapterat och filmatiserat skådespelaren James Francos novellsamling med samma titel. Det är en pärla till debutfilm. Snälla killen Teddy röker på då och då och är i hemlighet förtjust i April, som i sin tur inte tror att det kan vara så. Istället svärmar hon för fotbollstränaren Mr. B. Teddys vän, Fred, är ohämmad och gränslös och kommer med galna, destruktiva idéer som sällan leder till något gott. Och Emily tackar hellre ja till sexuella inviter än att vara ensam. Föräldrar och vuxna, måhända välvilliga, är egofixerade, distanserade och verkar existera i en egen surrealistisk drömvärld. April är inte deprimerad, bara trött, svarar hon sin mammas yttringar av manierad oro. Alltmedan hon med de andra liksom släntrar längs randen av ett fruktansvärt fall som de, eventuellt, nästan alla, förundransvärt nog lyckas undkomma. Men när man är ung blir man ledsen, heter det i en sång. Filmen flyter förbi fyllefester och planlöst sex, ömtåliga vänskaper och värme mellan meningsfränder; bristande hjärtan, och barnsliga och tramsiga vildpanneupptåg, men som ändå är det som glimrar till i minnet när allt annat bleknat. Vuxnas svek och tarvlighet tär på krafterna och kampen mot vilsenheten tröttar ut. Jag älskar att den här filmen är enkel men mirakulöst tonsäker. Och ljuset,

DOKUMENTÄR

Ceremonin Regi: Lina Mannheimer I rollerna: Catherine Robbe-Grillet, Beverly Charpentier, Dominique Corringer

Svenska Lina Mannheimers debut i det långa formatet är en dokumentär om den berömda författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet. Filmen är ett seriöst och estetiskt högt strävande verk med vackra ingångar och ett par longörer. Mannheimer intervjuar medlemmarna i Robbe-Grillets innersta sadomasochistiska cirkel. En man och några kvinnor berättar öppet och naket med större eller mindre grad av utlämnande om förhållandet till Catherine eller hennes alter ego Jeanne de Berg, en dyrkad gudinna i deras värld för vilken de är villiga att offra allt. Men att tillhöra någon, vad innebär det? För dessa utvalda är piskor en komponent, tatueringar med de Bergs initialer inbrända på huden en annan. Mannheimer varvar intervjuer med precist genomförda erotiska iscensättningar i slottsmiljö, där människor i ekivok kostym följer instruktioner från en dominatrix eller den uråldriga Robbe-Grillet själv. 85-åriga Catherines förflutna som en undergiven och inte ännu utblommad dominatrix i öppna förhållandet med maken, författaren och filmaren Alain Robbe-Grillet, rekapituleras med hjälp av familjefilmer i 16mm färg och svartvitt från sextiotalet. Dessa magiska bilder, en

guldgruva av skön alldaglighet, förlänas dimensioner av sexualitet och beroende genom Catherines kommenterande beskrivningar av relationens mångfacetterade natur. Intressant! Som mycket i filmen, exempelvis diskussionen om maktspel är överbetonat i sammanhanget, versus att skapa intensitet och väcka känslor, njuta av dominans och se förmånen i att släppa kontroll. Särskilt två partier i filmen är anmärkningsvärda. Intervjun med mannen som var ung när han träffade en gift Catherine och nu är i 50-årsåldern, som förklarar sin böjelse för undergivenhet och sin kärlek till Catherine. Den är rörande och obetalbar. Liksom en kortare iscensatt episod, där en ung kvinnlig dansande adept i en av RobbeGrillets sadomasochistiska ceremonier blottar sig på ett så sällsynt sätt att det egentligen inte borde vara möjligt att visa. Sedan kunde Mannheimer ibland ha gått ur intervjusvaren tidigare, för effektivitetens skull, till förmån för fler tankar, resonemang och ännu mer fördjupning. Samt kortat några sadomasochistiska övningar något. Om än stilfullt och ambitiöst genomförda är dessa scener trots allt inte det mest intressanta för utomstående. Som Ceremonin hjälper till att klargöra är det essentiella i sammanhanget deltagandet, grunderna till deltagandet, hur det påverkar och bakgrunden till hur, varför och med vem man önskar utöva ett sadomasochistiskt begär. IE

EPISKT DRAMA

Leviathan Regi: Andrej Zvjagintsev Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin I rollerna: Aleksej Serebrjakov, Roman Madjanov Jelena Ljadova

Som när det gäller majoriteten av jordens riktigt sköna naturmiljöer står de att finna på rätt ogästvänliga ställen. En sådan plats är ryska Kolahalvön (inte särskilt långt från finska och svenska gränsen), med vida slätter, jordig bergskust och pissigt väder. Hit har Andrej Zvjagintsev förlagt sin senaste film som fokuserar på arvet från Sovjet: dess sönderfall och huggsexan som följde. Nikolaj är en gammal soldat som blivit änkling och nu lever med sin moderslösa son Roma och nya kärleken Lilia i ett vackert trähus som gått i arv genom generationerna. Tiden är dock knapp eftersom den närliggande lilla stadens korrumperade borgmästare bestämt sig för att annektera tomten, riva huset och bygga ett palats till sig själv.

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Grundhistorien är inte särskilt komplicerad, men karaktärerna den drabbar är storslagna manifestationer av förlorade själar som alla är lika mycket offer för sig själva som för Rysslands usla statsapparat. Nikolaj super som om hans sista stund är kommen medan vännen och Moskvaadvokaten Dimitri låter sin lusta och självkänsla styra, medan borgmästare Vadim ständigt hemsöks av sitt förflutna. Allt i de vackraste och mest minimalistiska, miljöer vi kan tänka oss. En episk film som närapå förbjöds i Ryssland på grund av en ny lag som förbjuder svordomar i konstnärliga verk. VS

den dova intensiteten i dialogen och musiken, ger en äkthet som påminner om tidiga filmer av Francis Ford Coppola. The Outsiders och Rumble Fish, till exempel, är i ton och stämning besläktade med Palo Alto. Dessa filmer har gemensamt tema om begåvade, känslomässigt strandsatta ungdomar som av livet tvingas genomgå en oförtjänt mangling, innan de hunnit bli tillräckligt gamla för att ha någon riktig kontroll över tillvaron. Att filmen fallit väl ut för 28-åriga regissören Gia Coppola, trots ett inte så lite betungande arv, är himla fint. Det var länge sedan jag såg om en film två gånger under samma helg. IE

BONUS: Idag finns en Coppola för varje filmsmak. Bortsett från Francis Ford har vi fått bekanta oss med dottern Sofia och sonen Roman, den senare känd för sina samarbeten med Wes Anderson och just nu aktuell med Amazonserien Mozart in the Jungle. Och så får vi inte glömma att Francis har två framgångsrika syskonbarn: brorsonen Nicolas Cage och systersonen Jason Schwartzman.

HÄ XFANTASY

Cirkeln Regi: Levan Akin Manus: Sara Bergmark Elfgren, Levan Akin I rollerna: Irma von Platen, Miranda Frydmanruth, Vega Fernandezs, Verrir Gudnason

Bortsett från den vasstandade Blackebergskräckisen brukar svensk genrefilm förpassas till små salonger eller falla i glömska på filmskaparens egen hårddisk. Om man radar upp de minnesvärda försöken märks en passionerad, grabbig och effektbaserad lågbudgetrörelse. Än roligare därför att få se så pass påkostad, karaktärsdriven och tjejdominerad fantastik som Cirkeln, baserad på den första boken i den populära fantasy-trilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Sandberg. Redan från start står det klart att detta är en ungdomsfilm som inte räds att klämma på de mest variga, besvärande och dramatiska blemmorna. Efter ett laddat samtal med den mystiska rektorn (en stark och återhållsam insats av Ruth Vega Fernandez) går den unge och lätt paranoida emopojken Elias (Gustav Lindh) mot sin död i ett skitigt toalettbås. Det osannolika självmordet sätter igång en mystisk händelsekedja som svetsar samman fem väldigt olika gymnasietjejer under en blodröd måne. Det märks att Cirkeln är den första filmen i en planerad trilogi. Förvisso finns en imponerande lätthet i hur universumet etableras, den tråkiga småstaden Engelsfors som livas upp med unika smultronställen, skugglandskap och satanistiska kryphål. Men emellanåt blir förklaringen till hur magin vaknar så

pass pliktskyldig att den snarare slumrar, tappar kraft och går i cirklar med obligatoriska glimtar in i tjejernas privatliv. Till skillnad från andra övernaturliga ungdomsfilmer lyser filmen upp mest i de dialogtunga sammankomsterna, där det går att se den oerhörda karaktärskärlek som gjorde regissören Levan Akins första film Katinkas kalas så njutbar. Även de mer subtila stämningsbyggena är förtrollande. Täta viskningar, förföriska dimmor och blanka blickar sätter fart på handsvetten, men när det väl exploderar kvävs bilderna av Benny Anderssons svulstiga musik som överröstar effekterna och påminner om att det hade behövts 40 miljoner dollar, snarare än kronor, för att matcha ambitionsnivån. Filmens främsta element är den fina ensemblen, präglad av ett dynamiskt och hjärtskärande teamwork, som skakar liv i ett rollgalleri som med mindre driven personregi hade kunnat bli karikatyrer. Med enad kraft övertygas man om att ”ensam är stark” bara är skitsnack. Det är en vacker omfamning i en historia där gymnasietidens hårda prövningar är den mörkaste kraften. SL

FILM SMISKDRAMA

Fifty Shades of Grey

”Istället tar de för sig på ett sätt som påminner om amfetaminmissbrukande gerillasoldater i en krigszon. Vilket i och för sig inte är en helt opassande metafor för hur världens rikaste lilla klick beter sig.”

Regi: Sam Taylor-Johnson Manus: Kelly Marcel I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Marcia Gay Harden

Tvåtusentalets snuskigaste bästsäljare har blivit film, men det finns inte tillräckligt många sexleksaker i världen för att rädda förspelet från sadomasochistisk smörja. Det är den numera kända historien om oskulden Anastasia Steele (Dakota Johnson) som motvilligt dras till den unge, mystiske multimiljonären Christian Grey (Jamie Dornan). Han släpper in henne i sitt ”lekrum”, men är tydlig med att passerkortet inte gäller till hans hjärta. Kärlek och förhållanden är inget för honom, slår han fast, men envisas ändå med påflugna överraskningar, gåvor och dejter som krossar det slutna skal som envist byggs upp med klumpiga repliker. Skådespelaren Jamie Dornan, mest känd för sin insats i tv-serien The Fall, spärrar upp ögonen ordentligt för att bidra med intensitet. Jag oroar mig mest för spänningshuvudvärken som stirrandet måste ha orsakat mellan tagningarna. Medspelaren Dakota Johnson gör sitt bästa för att verka trovärdig när hon förtrollas av den känslostörda stalkern, men faller på den omöjliga uppgiften att pånyttföda något så klichétyngt som att bita sig i läppen. Och hon gör det många

Victor Schultz om The Riot Club.

gånger, i hel-, halv- och närbild, tills åtråsignaturen liknar en hälsningsgest till pizzabudet i en porrfilm. Mer spännande än snusket är personen som sitter i registolen: Sam TaylorJohnson. En hyllad konstnär som fångat sina egna skutt i fotografier, sysslat med rökig tableau vivant och som häromåret spelfilmsdebuterade med John Lennonporträttet Nowhere Boy. Hennes intresse för kroppen är en utmärkt ståndpunkt för filmerotik, som i bästa fall kan utmana och utvidga ens fantasiers bildförråd. Något sådant sker dock aldrig i Fifty Shades of Grey. Trots en rejäl uppsättning

handklovar, slipsar, ögonbindlar och smiskverktyg återvinns de mest konventionella kåtslagen med svepande silhuetter av styva bröstvårtor, bara magar, spända rumpor och buskigt könshår. Det stora problemet ligger inte i den usla dialogen, det stela skådespeleriet eller ens de fadda försöken till nakenchock. Filmen är helt enkelt förbannat livlös och långtråkig. Förhandsskriverierna har varnat om något farligt och upprörande, men den totala tristessen sätter stopp för känslomässiga utspel. Ett bottenbetyg för en snackis med kontroverskrydda som största säljpunkt. SL

BÄST JUST NU

Ex Machina Psycho-techno-thriller

”Effekterna förlitar sig på enkla kamerarörelser och klassiska genregrepp, och dessutom med sådan finess att man vrider sig i soffan med en ständig molande oro.” Victor Schultz om The Babadook.

Sedan följer en lika välorkestrerad som skrämmande resa ner i den mentala galenskapen. Effekterna förlitar sig på enkla kamerarörelser och klassiska genregrepp, och dessutom med sådan finess att man vrider sig i soffan med en ständig molande oro. Som om det inte vore nog är The Babadook dessutom full av stämningsskapande referenser till från allt från Nosferatu till Ensamma hemma-filmerna. VS

BONUS: Den otäcka barnboken blev så populär att en kampanj startades via filmens officiella hemsida för att fans skulle få lägga beslag på egna exemplar av popup-boken. 2 000 förbokningar krävdes för att få ekonomin att gå ihop, men det stora intresset resulterade i 6 200 exemplar. Det är i dagsläget oklart om det blir en andra upplaga.

SKRÄCK

The Babadook Manus och regi: Jennifer Kent I rollerna: Essie Davis, Noah Wiseman, Daniel Henshall

Liksom de flesta riktigt bra skräckfilmer förlitar sig The Babadook på mörkret och det mänskliga psykets obehagliga skörhet. Plus ett par jävligt otäcka illustrationer. Utan några omskrivningar skickas vi in i en konventionell grundhistoria om en änka och hennes son, som båda kämpar med att bearbeta makens och faderns död trots att det gått snart tio år. Modern (mästerligt spelad av Essie Davis) sörjer i det tysta medan sonen (perfekt spelad av Noah Wiseman) riktar sin ångest och frustration utåt, när plötsligt en olustig barnbok med filmens namn dyker upp i familjens ingrodda och dystra hus.

FRATFILM

The Riot Club Regi: Lone Scherfig Manus: Laura Wade I rollerna: Max Irons, Sam Clafin, Jessica Brown Findlay

The Riot Club är på samma gång befriande och djupt irriterande. Befriande eftersom den, till skillnad från de flesta

filmer om prestigefulla anglosaxiska universitet, inte går ner sig i visioner om geniala och hedonistiska elever vars ultrapriviligierade bakgrund enbart generar mer excentricitet och sex appeal. Snarare är den här skildringen av en fiktiv och anrik elitklubb vid Oxford (enligt vissa inspirerad av verklighetens Bullingdon Club) djupt obehaglig och smutsig. Glamouren och den mytiska lockelsen är borta. Istället får de brådmogna och välfriserade medlemmarna, var och en för sig, representera den allra värsta typen av manschauvinism, klassförakt, kvinnohat och dräggighet. Tyvärr är det en strävan som lyser igenom lite för tydligt och gör allting kladdigt. Klubbens medlemmar försöker varken täcka över sina härjningar under någon glättig fernissa, eller dölja dem bakom fina traditioner. Istället tar de för sig på ett sätt som påminner om amfetaminmissbrukande gerillasoldater i en krigszon. Vilket i och för sig inte är en helt opassande metafor för hur världens rikaste lilla klick beter sig. Dramaturgiskt och karaktärsmässigt blir det dock rätt platt. Alldeles för mycket möda går åt till att överförtydliga de fina godhjärtade dragen hos de ”enkla” medelklassmänniskorna som råkar komma i vägen för gruppen. Som ägaren till den lilla puben som pojkarna bestämmer sig för att festa sönder, som oroligt kramar sina händer, och mår dåligt när de andra gästerna blir upprörda och går och som, om det inte vore nog, talar med mycket bred och provinsiellt irländsk eller skotsk dialekt. VS

Alex Garlands efterlängtade regidebut om en enkel kodare som vinner ett hembesök hos företagets CEO och möter Alicia Vikander i AI-form. VICTOR SCHULTZ victor.schultz@nojesguiden.se

Palo Alto Generationsskifte

Ingenting är så underbart eller sorgligt som växlingen av generationer, sägs det. Se Val Kilmers son Jack och Julia Roberts syskonbarn Emma göra underverk tillsammans med Gia Coppola i Palo Alto. ISABELLE ESPINOZA isabelle.espinoza@nojesguiden.se

Fifty Shades of Grey Snacket om snackisen

Ibland är eftersnacket betydligt mer underhållande än själva filmen. Särskilt när det gäller något som en själv har sågat. SEBASTIAN LINDVALL sebastian.lindvall@nojesguiden.se

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

MUSIK KRÖNIKA

HIPHOPEN TAR PLATS, SLAPPNA AV Text: CAMILA ASTORGA DIAZ JAG TÄNKER OFTA på hur skönt det är att bo i Göteborg. De som är härifrån brukar

fnysa åt mig, men jag står för det. Jag har bara bott här i snart fyra år. När Göteborg inte är en mötesplats för diverse kulturarbetare sviktar golvet när Yung Lean härjar på Yaki-Da. Och samtidigt längs med allén vid Trädgårdsföreningen står folk på tårna för att tjuvkika på random rocklegendar. Längs med hamnen repar rockband i riktiga smedjor, ur smutsiga lokaler skränar nypunken och när solen går upp skingrar sig röken på technoklubbarna. Göteborg är gött just eftersom stan lider av ett ofrånkomligt popkomplex. Det sitter i väggarna på alla lokaler, allt från Jazzhusets backstageområde bestående av en soffa och ett inpyrt trapphus till att hela Göteborg använts som kulisser till filmatiseringar av popdrömmar (inte bara Känn ingen sorg utan senast också Peter Birros SVT-drama Viva Hate). Det är stadens smutsiga historia, den står där på perrongen och gör sig påmind när tåget gått åt alla andra håll. Har du aldrig hatat pop? Tur. Även om den kan vara oäven och trotsig är det trots allt den som har gjort att alla vågar blanda lite friskare, att genrerna inte behöver ha egna arenor, och att det finns mer utrymme för känsla än för eftertanke. För samarbeten framför elitism. Och det leder mig in på Lyckliga gatan. För aldrig någonsin har hiphopen porträtterats på ett lika ärligt sätt och mixats med pop. Det var ett Så mycket bättre men med mindre fokus på att fälla tårar och större på mötena. Förra året var hiphopen äntligen i alla finrum, men inte på finrummens premisser. Inte som när Sebbe Staxx höll en monolog på Dramaten 2012, när Petter, Timbuktu och Ken Ring var med i Så mycket bättre eller när Ison var jurymedlem i X-Factor. De är inte längre hiphopalibin, utan istället i fokus. Och Samboii, Gee Dixon, Linda Pira och de andra rapparna fick berätta bakgrunden till sin musik. Där hände något magiskt, sällsynt i svensk television: Arja Saijonmaa, Harpo och Kicki Danielsson lyssnade istället för att själva berätta, stå i fokus och förklara vad musik betyder för dem. Popen fick stiga åt sidan och ge hiphopen platsen den förtjänar, och publiken fick sin emotionella kick. Inte av de på förhand regisserade stunderna, utan av att det finns något tragikomiskt i att vi kan ha envisa fördomar mot en genre vi aldrig tidigare hört men som självklart raderas när vi träffar rätt personer. Vi trycker delete och börjar om. Nästa steg är att radera 6 språket som används i hiphopkretsar för att utesluta de som Läs mer på precis har börjat lyssna. Istället för att prata om hiphopens fyra nojesguiden.se element och att man ”varit med sedan dag ett” och alla andra /musik triviala sätt att beskriva sin egen överlägsenhet inom en genre kan väl alla bara ta och ladda ner Drakes nya. ◆

”Aldrig någonsin har hiphopen porträtterats på ett lika ärligt sätt och mixats med pop.”

HOUSE

Nick Höppner

BÄST JUST NU CAMILA ASTORGA DÍAZ camila.astorga.diaz@nojesguiden.se

Post Malone White Iverson Soundcloud

Det sömniga beatet och släpsången är irriterande bra. Oavsett om det härmar PARTYNEXTDOOR eller inte. Drake If You’re Reading This It’s Too Late Album, Cash Money

Vill trycka på repeat och pausa allt annat när Drake låter oss djupdyka ner i sin berättandekonstodyssé. Love it.

Folk

Ostgut Ton

Efter mer än tio år av singlar släpper den förre detta Ostgut Ton-bossen och Berghainresidenten sin första fullängdare. ”We like keeping it personal” svarade Höppner en gång på en fråga om skivbolaget, och det återspeglas här. Folk är gedigen och smakfull dansmusik utan att någonsin kännas som en enformig variation av ett säkert kort. Detaljrikedomen syns exempelvis i kontrasten mellan inledande och direkta Paws och mer experimentella och stråkfyllda Grind Show. Att spåren har fått ta sina egna uttryck beror på fingertoppskänsla som ingen kommer bli besviken på. CRA

Rosh Gamet i min ficka Från Svart diamant, Hemmalaget

Sveriges vassaste debutant spränger ljudvallen tillsammans med Mack Beats och Nebay Meles. SOULPOP

Migos One Time

Natalie Prass Natalie Prass

Soundcloud

Spacebomb/Caroline

Så enkelt men också briljant svängigt. Repetition är nyckeln.

De resurser Natalie Prass har att tillgå är otroliga. Inte bara har hon Matthew E Whites Spacebomb-studio, hans återhållsamt svängande husband och subtila stråksektion, hans varma blåsarr och delikata flöjtdetaljer, på sitt debutalbum visar hon sig dessutom skriva minst lika utsökt intima soullåtar som han gör. Och inte nog med det. Ovanpå allt annat har hon en röst som är både varm och personlig, och när hon gör avvikelser från huvudspåret i hackigt smarta Reprise höjer det stämningen ytterligare. Avslutade It Is You med en melodi som självaste Harold Arlen hade varit stolt över och med en svepande orkestrering som hämtad ur en amerikansk fyrtiotalsmusikal är pricken över i. PF

Fetty Wap Trap Queen Soundcloud

Släpptes egentligen i somras men har inte fått hypen den förtjänar förrän nu. Melodin är så studsig att vi tappar allt annat fokus.

HIPHOP

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth långsamma och terapeutiska spår. I producentsamarbetet med The Haxan Cloak blir de dessutom både eviga och ytterst samtida i sitt både klassiska och konstnärligt knastriga sound. SB

Atlantic/Warner

POP

AKUSTISK POP

HIPHOP

Björk

José González

Drake

One Little Indian

Imperial

OVO Sound/Cash Money

Det finns en myt om att alla islänningar känner Björk. Enligt mitt isländska ex är det åtminstone nästan sant. Alla kanske inte känner henne personligen, men antingen känner de någon som känner henne, eller så har de träffat henne på någon klubb. Själv har jag aldrig riktigt haft någon musikalisk relation till Björk (men jag minns svanklänningen), så den här skivan är en positiv överraskning. Jag älskar hur de symfoniska och lätt högtravande stråkarna kombineras med hennes teatrala röst, hur hela skivan förvandlas till ett drama. Och det är även plotten, ett dramatiskt uppbrott från en partner, ett sorgearbete. Förmodligen kunde inte skivan låta på något annat sätt än detta, det vill säga som en känslomässigt utlämnande och bitvis utmattande samling av nio långa,

Det är först när han är tillbaka med sitt första soloalbum på mer än sju år som vi inser hur mycket vi saknat den varma och trösterika musik José González gör på egen hand. Sångerna är fortfarande lika mjukt vänliga och inbjudande, och för den som väljer ett mer aktivt lyssnande, samtidigt så intrikata att man häpnar. I José González akustiska gitarrfigurer slösar han med intrikata finesser som merparten av lyssnarna aldrig ens kommer uppmärksamma. Han kontrasterar gärna melodier mot loj handklappsgroove, allra mest effektivt i Stories We Build, Stories We Tell och Leaf Off/The Cave. Junip i all ära, men det är i den här formen som skönheten i melodier, gitarrspel och José González chosefria röst får utrymmet den förtjänar. PF

Utöver det flowmässigt experimentella hittar man inget direkt förvånade över den rapmässiga insatsen på detta vassa överraskningsalbum. Drake rappar om sig själv. Och han gör det bra. Men även om han med sin lekfullt kaxiga rap befäster sin plats på den raptron han av många sägs sitta på, är det den enastående produktionen som är den största behållningen. Mycket av produktionen har givetvis skötts av polarna Noah ”40” Shebib och Boi-1da. Kanske kommer det OVO-sound som skapades på Take Care, förfinades på Nothing Was The Same och breddades med egensignade lärlingar som Majid Jordan och produktions- och featurekrediterade PARTYNEXTDOOR att kulminera här. Word to Preach, kanske ökar han tempot nu. AJ

Vulnicura

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Vestiges & Claws

När Lupe Fiasco inte tjafsar med sitt skivbolag, Twitter-bråkar eller (innan release) pekar ut brister på sina egna album kan han fortfarande rappa rundor med de flesta. Som här, på hans i särklass bästa projekt sedan The Cool. Framförallt är det första gången på dryga fem år som Lupe hittat den där unika balansen mellan raptalang, politisk medvetenhet och inspirerande excentricitet som han slog igenom med. Även soundmässigt utstrålar albumet ett helt annat självförtroende än hans föregående två. Efter ett själfullt men något utdraget mittenparti, serverar DJ Dahi på albumets avslutande del återkommande sin patenterat knorrande basgång, som likt en startande jetmotor bidrar till en metalliskt burdus och fängslande atmosfär. Och i den lagom dos den används utgör en ljuvligt spänstig kontrast till Lupes finurliga raps. AJ

If You’re Reading This It’s Too Late

ELECTRONICA

Systraskap MVIMW Bassonga

Systraskap bjuder på en revolution att dansa till. Duons debut är en stark samling

MUSIK BÄST JUST NU SARA BERG sara.berg@nojesguiden.se

Zhala/Trust Aerobic Lambada/Joyland Remixutbyte

Två fantastiska artister remixar varandra, say no more. Jamie xx Gosh

sekunder av Asphalt Sparkle innan den bottenlösa basen har tagit kontroll över ens sinne. Sedan lugnar det ner sig och vaggar in en i en vacker långsam dans innan tempot höjs och Swill får en att helt överlämna sig i Pearson Sounds värld. Varje spår bjuder på nya infallsvinklar av vad dansmusik kan vara och hur det kan låta, och från första bas till sista rundgång är Pearson Sounds debut ett strålande verk. CRA

igenspikade fönster. Denna ödesmättade ljudgestaltning skapades från början för en pjäs, och Råd Kjetil Senza Testa tog beslutet att göra någonting av det överblivna materialet. Resultatet är ett mäktigt verk. Alkbergs distade sång, grymtningar och poesi passar otroligt bra ihop med de vackra monotona, suggestiva ljudkulisserna. Den som lyssnar på albumet i helhet får en vacker och skrämmande ljudteater direkt uppförd i sitt huvud. CRA

AVANTROCK

Conny Nimmersjö

SOUL

Från kommande In Colour

Tänk, nyss var här så trevligt

En av de bästa klubblåtar jag hört på länge. Courtesy

Novoton/Border

Fresh Blood

Vi vet att med Conny Nimmersjö kommer färden bli vådlig. Han kommer trampa distpedalen i botten och bromsa bara när det passar honom, oberoende av regler och begränsningar. Han kommer gorma i falsett på ”homofoberna, rasisterna, kvinnohatarna och mobbarna” bland medtrafikanter, även om de råkar vara riksdagsledamöter. Han kommer göra livsfarliga omkörningar, vägra titta i backspegeln, släppa ratten för att headbanga på motorvägen och gasa mot hastighetsbegränsande gupp bara för att skaka om oss rejält. Ändå hoppar vi utan att tveka in i baksätet, eftersom vi vet att hans vansinnesfärder på egen hand precis som i Bob Hund och Dödsfest alltid tar oss till outforskade Kung Ubu-styrda territorier och spännande nordliga CBGB:s-filialer. Och som vi njuter under resan. PF

Domino/Playground

Köpenhamnsbaserad dj

Rymdtechno.

lågor att värma oss till i det frusna. Ömsom stökigt, ömsom reflekterande varierar albumets nio låtar i tempo, men har en agiterande röd tråd hela vägen. På ett befriande vis har Systraskap nyttjat exakt alla instrument i replokalen för att skapa en massiv, eklektisk och energisk ljudbild som hela tiden backas upp av bestämd electro. CRA

Matthew E. White Debuten var avsedd som showcase för Matthew E. Whites källarstudio men blev i förbifarten 2013 års varmaste och mest innerliga soulalbum. Den här gången behöver han inte sälja in vare sig studion eller sig själv, men Fresh Blood frångår inte framgångsreceptet. Med omfattande användande av studions gospelkör, stråkar och blåssektion slipar Matthew E. White vidare på sin intima rootssoul med sin framviskande falsett. Den egentligen rätt banala standardblues-låten Rock’n’Roll is Cold är bara ett exempel på hur fingertoppskänsla med nyanser skapar storverk (och har dessutom en text där varenda strof är gjord för att trycka på t-shirts), men finsmakare gör gott i att skaffa deluxe-vinylvarianten med en bonus-LP där allt lullull skalats av hela albumet. Där kan man verkligen tala om intimitet. PF

BÄST JUST NU ADAM JANSSON adam.jansson@nojesguiden.se

Drake 10 Bands Favorit från If You’re Reading This It’s Too Late

Måhända autopilot, ändå slakt. Sia Elastic Heart (Clams Casino Remix) Remix på singeln från 1000 Forms of Fear

Came for Clams, stayed for Sia. Den rösten. Ty Dolla $ign Stand For (DJ Mustard Remix) Remix på singeln från kommande Free TC

Bästa remixen från Mustards pågående trapförtjusning.

Ian Curtis röst, Johnny Marrs catchy slingor och Kraftwerks industriella anslag. Tonen är mörk, karg och kall, men med en gedigen melodikänsla och ett underliggande driv, som får varje låt att andas hitpotential utan att för den sakens skull känns insmickrande. SB

ZOMBIESOUNDTRACK

Råd Kjetil Senza Testa & Mattias Alkberg Levande död i norra Norrland POPEXCESSER

Lamour Records

Marc Almond

Skivan tar avstamp två veckor efter Mattias Alkbergs begravning och en vecka efter zombieapokalypsen. Alkbergs kropp har ryckts ur jorden för att sätta ord på den dystopi som är Råd Kjetil Senza Testas ljudverk från en dunkel källare där de levande döda hasar förbi utanför

The Velvet Trail Cherry Red/Border

I vanliga fall skriver Chris Braide musik åt artister som Beyoncé och Britney, men att få idolen Marc Almond att återuppta det låtskrivande han trodde sig ha förlorat förmågan till var en utmaning som Braide inte kunde motstå. Med skräddarsydda demos fulla av vad Marc Almond lyckligt beskriver som ”songs in minor keys with big dark dramatic pianos and strings” väckte han åter Marc Almonds lyriska ådra, och resultatet är ett arketypiskt Almondalbum. Det sträcker sig längst tillbaka till Soft Cell med syntpop i upptempo, och därifrån vidare förbi dramatiska pianoballader och rejäla doser glampop ända fram till storslagna orkesterverk. Exotiska platser och erotiska fantasier hanteras med samma lust som läderjacksreferenser till Vince Taylor och Gene Vincent och en och annan urbrittisk kopp te. Och när det nästan inte går att bli mer Marc Almondsk toppar han hela bakelsen med den extravaganta discoduetten When the Comet Comes med Beth Ditto, insmickrande refräng och kitchiga österländska effekter. Smack! PF

POP HIPHOP

Rosh

Svart diamant Hemmalaget

The Slow Show White Water

Haldern Pop/Border

Redan den dramatiska orkesterinledningen föranleder viss oro, och när sedan Rob Goodwin kliver in med en baryton mitt emellan Stuart Staples i Tindersticks och John Cale, bara mer avmätt teatralisk, inser man att det inte är direkt någon solskenshistoria det debuterande Manchesterbandet har att bjuda. Hans återhållet dova och kallsvettiga desperation är central i The Slow Shows musik, där avlägset ekande elektroniska rytmer ställs mot kompletta 30-personer starka blåsorkestrar. Den dynamiken och en samling riktigt starka låtar gör sitt, men sångens övertygelse gör The Slow Show så mycket bättre än alla andra band med storslagna paneuropeiska ambitioner. När de skalar bort allt utom rösten, piano, stråkar och massor med ödesmättat eko förstås i Bad Day är det nästan ännu mer effektivt. Där anar man dessutom en möjlig framtida utväg för ett band vars arena-pretentioner annars riskerar att svälla i takt med de på förhand givna framgångarna. PF

Djup house som får våren att komma tillbaka från semestern. Levande Död Studie i närhet, längtan och besvikelse

Mack Beats har byggt ljudlandskapen, Grillat & Grändy gästar, Vaz lägger glittrande stämmor och Nebay Meles är sparringpartnern i Gamet i min ficka. Men det enda som lyckas överglänsa Rosh är hon själv när hon gapskrattar lyssnaren rakt i örat och säger ”jag stoppar er i min fucking ficka yao” (som också är den mest kärleksfulla av hälsningar till Ison Glasgows rad i New Shit). Det är något med hur Rosh uttalar orden, hur hon tar i lika mycket för varje strof. Först låter det lite som ett formspråk, ett sätt att artikulera, men allt eftersom förstår vi att det handlar om att allt är lika mycket värt. Insikten är mäktig. Och genom hela EP:n glänser det och glimrar och sliter och drar och stampar, nästan rastlöst. Rosh är vassast när tempot matchar hennes energi. I de långsammare låtarna ringar hon något ärligare, mer utlämnande, men mycket vill ha mer, och känslan vi lämnas med är att Rosh har extremt mycket mer att berätta. CAD

Debutalbum, Northern Electronics

MÖRKPOP

ELECTROPOP

Motorama

Say Lou Lou

Hessle Audio

Talitres/Border

á Deux/Cosmos

Efter sex år av hyllade och älskade singlar släpper Pearson Sound sitt självbetitlade debutalbum, och de höga förväntningarna infrias direkt. Det krävs bara några

Det är inget unikt sound det ryska bandet skapar, men det spelar ingen roll då de på ett både skickligt och självklart vis lyckas sammanfoga denna heliga treenighet:

Redan från första singeln Maybe You har Say Lou Lou haft sitt tydliga estetiska helhetsuttryck. Kanske är det just det som gör att Say Lou Lou till skillnad

ELEKTRONISKT

Pearson Sound Pearson Sound

BÄST JUST NU CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON christoffer.reichenberg.andersson@ nojesguiden.se

Levon Vincent Levon Vincent Debutalbum, Novel Sound

Mästaren släpper debut med en uppmaning. Omar Santis A.T.D.L.D Joint Fyraspårsskiva, Karakul

Vacker sorgsenhet av Varg och Sars.

Poverty

Lucid Dreaming

NR 2, 2015 | NÖJESGUIDEN

MUSIK BÄST JUST NU PATRIK FORSHAGE patrik.forshage@nojesguiden.se

Commando M Pigg En sån människa från kommande album

För 35 år sedan var Eva Sonesson Sveriges bästa sångerska. Det är hon idag igen. Jonathan Johansson Midsommarkransen baby och Alla helveten

men ändå ha något slags hopp och en vilja att förändra och förändras. Det är även en av de låtar som musikaliskt ligger längst från Håkan Hellström (oundviklig parallell på grund av dialekt och svenska, självupplevda texter), Ulf Lundell (den lätt högtravande tonen) och Bruce Springsteen (förstasingeln Backa tiden har tydliga likheter med hans Jungleland). Och det är nog det som stör mig, inte för att man inte får influeras av andra, utan mest för att jag inte är särskilt förtjust i nämnda artister. Som textförfattare däremot har Joel Alme skapat någonting både välgjort och viktigt. SB

Från kommande Lebensraum, Sony

Två höjdpunkter från vårens snyggaste och mest oroande samtidsskildring.

GUBBROCK

Noel Gallagher’s High Flying Birds Chasing Yesterday

Personal Trainers Show Me Love Singel, Hybris

De hemliga upphovsmännen Tobias Isaksson och Peter Morén avslöjades snabbt, men sångens luftiga bris räcker hela våren.

från många andra får sin retrodoftande electropop att kännas relevant och spännande. Den snygga 24-karatsproduktionen är som en glänsande ram för albumet, och i detalj och helhet är deras impressionistiska popmusik oerhört estetiskt tilltalande. Att lyssna på Lucid Dreaming ger samma känsla som första gången du ser havet på en solsemester. CRA

SourMash/Playground

Noel Gallagher har aldrig varit någon musikalisk innovatör, men någon kredd för ihärdighet måste vi ändå ge honom. I ett Storbritannien där en pubhit har evigt liv skulle han kunna leva på royalities och på att då och då sälja ut en nostalgiturné, men även om han bekänner sig till att jaga det förflutna envisas han likväl med att ändå göra ny musik. Att det konsekvent handlar om omskrivningar av hans tidigare musik är helt naturligt, även om han inte längre har tillgång till någon karismatisk sångare. Men här finns också tendenser både till släpigare groove i en dragning åt popigare britpopkonkurrenter som Albarn, Ashcroft och österländsk psykedelia-rekvisita eftersom nestor Weller verkar gilla sånt. I bakgrunden till en stabbig publunch funkar hans gedigna kött-och-potatislåtskrivande utmärkt, och när han sent omsider drabbas av insikten att You Know We Can’t Go Back höjer den larmiga rocklåten på egen hand skivans betyg ett snäpp. PF

POP

Kelly Clarkson Piece by Piece RCA /Sony

Albumets inledning, den redan mycket populära ledsingeln Heartbeat, är en storslagen poplåt med betydligt mer poprockaura än Clarksons senaste superhit, 2011 års danssmash Stronger (What Doesn’t Kill you). Ett genomgående drag för Piece by Piece, mer rockinfluenser och ett något lägre tempo. Ballader varvas med större arenanummer, där den gemensamma nämnaren oavsett genreinfluens är det väloljade maskineri som står bakom denna popprodukt. Det är förmodligen också detta maskineri, med Greg Kurstin och Sia i spetsen, som gör att Clarkson känns lite opersonlig och poptypisk. Men de som vill ha sin pop hitig och mallenlig lär inte bli besvikna. AJ

POP

Purity Ring

Another Eternity En purity ring är en ring som kyska, amerikanska ungdomar har på sig för att visa att de inte haft sex före äktenskapet. Som en liten manifestation i avhållsamhet. Bandet Purity Ring kommer från Kanada, men har lyckats fånga just denna essens av oskuld, renhet och barnslig naivitet överraskande väl i sin musik. Megan James röst är en blandning av kristet konvent och amerikansk highschool-tonåring och hade det inte varit för de skitiga, lätt r’n’b-dubbiga klubbsounden, hade detta blivit outhärdligt smetigt. Nu är det bara lite för mycket topplistemusik. SB

CHRISTOFFER BERTZELL christoffer.bertzell@nojesguiden.se

Trident Shadows EP, War Anthem Records

När satanisk dödsmetall med anor av Dissection ljuder ur högtalarna, då vet vi att det handlar om kvalitet. Atlas Losing Grip Currents Album, Cargo/Sound Pollution

Jag är nog sist på bollen, men denna fenomenalt punkigt tunga och melodidrivna juvel öppnar musikåret 2015 fantastiskt.

POP

Apple utmanar Spotify … och värvar Zane Lowe från BBC Radio 1 för att ge status åt sin kommande musikapp.

Full Speed

ROCK

The Wave Pictures

3 Absurditetens bortre gräns Okej, att rubba traditioner är positivt, men att Australien tävlar i Eurovision Song Contest är ju bortom absurt.

2 Kanye West skämmer ut sig. Igen. Kanye tog sig återigen friheten att agera enväldig Grammyjury, denna gång på Becks bekostnad.

Great Big Flamingo Burning Moon Moshi Moshi/PIAS

Joel Alme Flyktligan

Bonafide Denim Devils

Razzia

Album, Off Yer Rack/Border

Jag befinner mig i Göteborg när jag lyssnar på den här skivan, en självutlämnande skildring av en tonårstid präglad av missbruk, sorger och förluster, om att bli vuxen och få barn själv. Det var här Joel Alme bodde under sin uppväxt, vilket får texterna att kännas lite extra nära. För det är en närgången skiva, i synnerhet i låtar som melankoliska Våran sort, om att vara barn till alkoholiserade föräldrar

Mjukt och följsamt, men ändå smutsigt och strävt. Malmös Bonafide vet hur en slipsten ska dras.

Kid Ink

Kid Ink är ett utmärkt exempel på hur en artist år 2015, med hjälp av stjärnproducent och stjärnfeature, kan toppa en Billboardlista i 18 veckor och trots det framstå som fullkomligt anonym. Fenomenet återfinns även här, på uppföljaren till förra årets My Own Lane. En medioker huvudakt undsatt av ett gäng lagom intressanta gäster och flertalet A-liststämplade producenttags. Lite av 2015 års svar på 2008 års Flo Rida. Vid sidan av Kid Inks trötta one-liners utmärker sig bland annat Dej Loafs oemotståndliga refräng på Be Real och Loyal-producenten Nic Nacs luftiga beat på Dolo. AJ

Sedan den orkestrala experiment lustan tog över på A Night at the Opera har veterantyskarna saknat en fängslande musikalisk dramaturgi. Det tog tre album, men på denna uppföljare till 1995 års Imaginations from the Other Side, presterar Blind Guardian sitt starkaste album sedan Nightfall in Middle Earth. Motsägelsefullt nog är också den symfoniska aspekten svulstigare än någonsin, men den spelar snarare med Blind Guardian än åt dem. Det är audiellt sprängfyllt av melodiskt finpynt, men det sker inte på bekostad av den thrashiga power metal, som så finurligt sprider en nördig fantasystämning över hela produktionen. CB

Frankie Knuckles & The Warehouse blir film En ny Gudfadern.

HIPHOP

Blind Guardian

BÄST JUST NU

RCA/Sony

Nuclear Blast

6 Rapåret 2015 Med tidiga initiativ från Kanye, Drake och A$AP Rocky kan året bli synnerligen intressant.

4AD/Playground

POWER METAL

Beyond the Red Mirror

Musikbarometern

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Den här typen av medvetet skev och skräpig slackerrock med vibbar av saloon och tuggtobak är tyvärr så himla tråkig. Den är ungefär lika intagande som de ganska osympatiska huvudkaraktärerna i tv-serien True Detective, till vilken den för övrigt hade blivit ett utmärkt soundtrack. Det hjälper inte att låtarna har fyndiga namn som Fake Fox Fur Pillowcase och All the Birds Lined Up Dot Dot Dot, när de ändå bara låter som om någon satt på en playlist på en bilverkstad längs Route 66. SB

1 Diplo är ett as Producenten Diplo snodde artwork av tecknaren Rebecca Mock. Hon protesterade, han blev obehagligt sexistisk.

Du vet väl att Du kan få nöjesguiDen Direkt hem i brevlåDan? nojesguiden.se/prenumerera

Funderar du på hur du ska få fram dina trycksaker riktigt snabbt? Då kan du ta det lugnt, just det är vi specialister på. Oavsett om du behöver hundra visitkort, tusen foldrar, tio broschyrer eller tre roll-ups så ser vi till att du får det i rätt tid. Kontakta oss på JustNu nästa gång du ska göra en trycksaksbeställning, då spar du tid. Det trevliga bemötandet bjuder vi på.

JustNu Triangeln Södra Förstadsgatan 70 B, 214 20 Malmö triangeln@justnu.se, 040-619 66 00 www.justnu.se

FÖR BILJETTER OCH MER INFO: RATTVISEFORMEDLINGEN.SE/RATTVISEFESTIVAL

TACK TILL ANDY’S LEKL AND

Hur länge skämdes du efter ”hashtag milf”-grejen med Petra Mede?

1 & 6 MÖTER

– Jag skämdes inte alls! Det var jag, Petra och maunsförfattaren som kom på det och tyckte det var sjukt kul. Intressant att folk tolkade det som nedlåtande när jag egentligen bara sa att hon var jävligt snygg.

ERIC SAADE På ett lekland försöker artisten Eric Saade lägga sig tillrätta i ett bollhav för treåringar. Eric har en upparbetad fotomin, men är egentligen inget fan av selfies. Under en timma i havet dricker han en dubbel espresso med Döskalle & Mästerligt och bekänner sina svårigheter med att ha sex till gladpop.

Vad tänker du göra för att varumärkesförflytta dig från ”Barnens favorit” till ”Sveriges Bieber”?

– Det frågan är skev. Ingenting! För några år sen fick jag nallar i present och nu får jag vin av mina fans. Jag har växt med min publik så jag behöver inte göra någonting. Hur många speglar har du hemma?

– Det skulle vara att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vilken av dina låtar tycker du själv är mest irriterande?

– Irriterande? Jag tycker inte att någon av mina låtar är irriterande. Visserligen finns det väl vissa jag inte relaterar till idag, precis som med kläder jag har på mig. Förut tyckte jag att Manboy var asball men nu... Du lade i våras ut bilder på nätet när du eldade upp Sverigedemokraternas valsedlar. Är politik viktigt för dig?

Hur ser du på hen-debatten?

6 – Mitt enkla svar blir att jag inte ser på den debatten. Jag sätter mig inte ens in i det. Om jag ska vara ärlig intresserar det inte mig.

Om du inte vinner, vem ser du helst ta hem Melodifestivalen?

– Det kan jag inte svara på än. Jag har 54

NÖJESGUIDEN | NR 2, 2015

Vad ska du egentligen bli när du blir stor?

– Jag känner att jag är stor nu och jag känner mig fruktansvärt gammal! Ett tag hade jag en dröm om att bli arkitekt, men det kommer jag aldrig bli. Det känns som att jag är född för entertainment. Men kanske ritar jag ett hus till mig själv någon gång.

1 ”Det händer jätteofta att tjejer kommer fram och frågar ’Hej, ska vi knulla?’. Men jag tänder inte på när det är för lätt.”

– Ja, det är klart. I det fallet handlade det om att ta ställning mot rasism. Jag hatar inte de som röstar på SD men jag markerade var jag står.

Vid vilka tillfällen passar INTE solglasögon?

1 – När det är mörkt ute. 6

Blir du bitter på tanken att Anton Ewald har 100 000 fler följare än dig på Instagram?

1 – Tre stycken: en i sovrummet, hallen och badrummet. 6 Finns det något kommersiellt samarbete som du absolut inte skulle ställa upp på?

– Jag älskar Sverige. Det är världens bästa land. Om vi talar musik och business kan jag känna att det är för litet ibland. Det finns inga fler glasrutor att krossa här, haha.

inte hört alla låtar, men tycker att svenska folket ska bestämma och ingen jury.

Hur var det att supa ikapp med Plura i Istanbul?

– Det var kul! Plura och jag bor grannar, han öppnade bara fönstret en dag och frågade om jag ville hänga på. Han är så jävla skön! Jag är lite gammal i mina intressen, samlar på cigarrer och så. Ja, vi klickade verkligen där.

Vilken författare skriver de allra bästa böckerna?

– Jag måste ha någon bokstavskombination

för jag blir för rastlös för att läsa och kan knappt kolla film.

Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?

– Hmm. Någon äldre… Johnny Depp kanske? Eller George Clooney. De är båda mörka, snygga och bra skådespelare. Jag tror att Depp skulle kunna fånga min karaktär. Du frågade Caroline Winberg om porrfilmsförslag. Vilket är det mest oanständiga förslag du råkat ut för?

– ”Slay my pussy” var det någon som sa en gång vilket jag tyckte var roligt, eftersom jag tog det som ett skämt. Det händer jätteofta att tjejer kommer fram och frågar ”Hej, ska vi knulla?”. Men jag tänder inte på när det är för lätt. Hur rik är du?

6 – Jag känner mig rik på livet. Jag har mycket folk runt omkring som får mig att må bra. Att vara rik rent materiellt är oviktigt för mig. Det spelar ingen roll hur stort och fett hus man har om man sitter ensam.

Är Sverige för litet för dig – eller precis lagom?

– Nej. Jag bryr mig inte om hur många följare jag har där eller vem som likear mina selfies. Jag bryr mig om vilka som gillar min musik. Kolla hur många följare Anton har på Spotify och sen jämför du det med hur många jag har... (Anton har 10 151 mot Erics 152 714, reds. anmärkning). Vad lever du efter för livsmotto?

6 – Just do it! Nikes slogan alltså.

Det beskriver mig rakt av. Jag sitter aldrig och väntar på att någon ska göra något åt mig. Mitt svenska motto lyder: ”om jag inte jobbar hårdast finns det alltid nån som jobbar hårdare än mig” – it’s as simple as that.

Vilken av dina låtar älskar du helst till?

– Knullar alltså? Ehm… Shit. Svårt. Om jag skulle syssla med detta hade jag valt låten Covergirl. Den handlar om sex och har ett passande tempo. Det går inte att knulla till gladpop liksom. Eller om man är med en galen hipster kanske det går. ◆ Eric Saade tävlar med låten Sting i finalen av Melodifestivalen den 14 mars. Foto: EVELINA CARBORN

Orangutangen är allvarligt hotad av utrotning. Nära 90 % av antalet orangutanger har försvunnit de senaste femtio åren. Detta beror till stor del på att regnskogen, deras livsmiljö, skövlas för att ge plats åt oljepalmsplantager. Världsnaturfonden WWF arbetar för att skydda regnskogarna och dess invånare, bland annat genom att upprätta nationalparker och skapa förutsättningar för ett hållbart uttag av naturresurser, till exempel genom FSC-certifiering.

Stöd vårt arbete, bli Orangutangfadder idag! wwf.se/orangutangfadder

Mjuk, orange och hemlös

LEXUS NYA HY NX 300 BRID h

N ya NX 30 säger kom 0 h är lösningen nä bi men hjä rtat skrike r förnuf tet vassare. NX r efter nå got S karp de är praktisk, snygg sign , sm o c h rolig. ar ta eller fyrhju lsdrift, hyb lösningar, fram rid och äk k ä n s la . U ta Lexuspptäck n ya NX 3 lexus.se 0 0 h på /NX

Bränsledeklaration blandad körning: NX 300h 5,1-5,3 l/100 km, CO 2 117-123 g/km. 197 hk. Miljöklass Hybrid, ger reducerat förmånsvärde från 1 721 kr/mån netto vid 50% marginalskatt. Rekommenderat cirkapris från 361 700 kr. Bilen på bilden är extrautrustad.