Nöjesguiden Nr 8 2013 by Nojesguiden

STOCKHOLM • NR 8 • 2013 • SEDAN 1982

VERONICA MAGGIOS BALANSGÅNG —

KUNG ABIDAZ MOT ALLA — NAKET PÅ KROGEN MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + LITTERATUR Nöjesguiden • Östermalmsgatan 87d • 114 59 Stockholm • www.nojesguiden.se

Foto: Fredrik Etoall

Innehåll NR 8, 2013

T I L L FÖ R O RD N A D C H E F RE DA KT Ö R

Amat Levin amat.levin@nojesguiden.se A RT D I REC T O R

Martin Petersson martin.petersson@nojesguiden.se A D - A S S I ST E N T Daniel Eriksson daniel.eriksson@nojesguiden.se RE DA KT Ö R G Ö T E B O RG

NAKET PÅ KROGEN

Varför har så många krögare börjat marknadsföra sina restauranger med naket? Och kan det ens räknas som konst? 15

DEN OLJADE KÄFTEN FRÅN GRIMSTA

Alexander Salzberger är tillbaka med en egenskriven succémonolog. Maina Arvas har träffat honom för att prata om vad som hänt sedan sist, med det svenska kulturklimatet och med Alexander själv.

Björn Werner björn.werner@nojesguiden.se RE DA KT Ö R M A L MÖ / LU N D Nicole Briggs nicole.briggs@nojesguiden.se RE DA KT Ö R NOJ E S G U I D E N . S E Parisa Amiri parisa.amiri@nojesguiden.se NOJ E S G U I D E N . S E Vendela Lundberg vendela.lundberg@nojesguiden.se P R A KT I K A N T

Mathias Jensen mathias.jensen@nojesguiden.se M E DV E RK A N D E S KRI B E N T E R

Maina Arvas, Wanda Bendjelloul, Maja Bredberg, Niklas Eriksson, Patrik Forshage, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Sara-Märta Höglund, Anders Karnell, Love Lagerberg, Angela Larsson, Sebastian Lindvall, Sanna Samuelsson, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Alf Tumble FO T O GR A F E R O C H I L LUST R A T Ö RE R

Fredrik Etoall, Viktor Fremling, Josefin Mirsch V D O C H A N SVA RI G U TGI VA RE

Faje Gani faje.gani@nojesguiden.se P R O D U KT IO N S C H E F

Josefin Lundgren josefin.lundgren@nojesguiden.se WEBBCHEF

Pelle Tamleht pelle.tamleht@nojesguiden.se S Ä L JA RE ST O C KHO L M

VERONICA MAGGIOS BALANSGÅNG

”Det är kul att ibland sno grejer för att se om någon märker det.” 22

KUNG ABIDAZ MOT ALLA

Abidaz är på väg att ta över den svenska rapscenen. För Amat Levin berättar den solodebuterande veteranen om uteblivna chanser, återfödseln och konsten att vara bättre än alla andra. 45

ALICIA VIKANDER FANTISERAR OM LEDIGHET

Johan Majer johan.majer@nojesguiden.se Joakim Hampus joakim.hampus@nojesguiden.se Ayman Qadri ayman.qadri@nojesguiden.se S Ä L JA RE G Ö T E B O RG

Henning Wideberg hw@nojesguiden.se Charlie Hedström charlie.hedstrom@nojesguiden.se S Ä L JA RE M A L MÖ / LU N D John Stahle john.stahle@nojesguiden.se E KO NO M I

Jeanette Ramberg ekonomi@nojesguiden.se U TGI VA RE

Nöjesguiden Holding AB T RYC KE RI

MittMedia Print D I ST RU B I T IO N

Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading AB P E RIO D I C I T E T

10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Stockholm Nöjesguiden Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm tel 08–456 45 00 red@nojesguiden.se

Victor Schultz snackar nya filmen, charmen med fantasy och Harvey Weinstein-rykten med den återvändande Hollywoodstjärnan.

Göteborg Nöjesguiden Kungsportsavenyen 43 411 36 Göteborg

Malmö Nöjesguiden Engelbrektsgatan 20 211 33 Malmö

1 & 6 MÖTER

SORAN ISMAIL OCH MAGNUS BETNÉR

Kommer de att stå på scen tillsammans? Vem av dem är störst skam för Sverige? Och hur hanterar man en aspackad publik? O M S L A G V E R O N I C A M A G GIO

Fotograf: Fredrik Etoall Styling: Eden Goitom

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter. ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

O M S L A G A B I DA Z

Fotograf: Josefin Mirsch

BEYOND RETRO Vintagebutiken som handplockar, återvinner och redesignar istället för att kassera och slänga bort. Här får starka personligheter skapa sin egen stil. Angelica hjälper kunderna att hitta nya älsklingsplagg och älskar att fota analogt. FÖLJ VÅRT SAMARBETE MED BEYOND RETRO PÅ INSTAGRAM OCH PRIPPS.SE

Distribueras av Carlsberg Sverige. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

www.pripps.se

prippsblå

WDW CREATIVE

LÅT OSS PRESENTERA:

KLASS 1 2,2 %

Medarbetare AMAT LEVIN är tillförordnad chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden.se och har i detta nummer bland annat skrivit om The Butler, recenserat Janelle Monáes The Electric Lady och intervjuat Abidaz. Vad är ditt största problem med The Butler? – Att den komprimerar decennier av komplicerad medborgarrättskamp till ett gråtmilt Hallmark-drama. Det, och det extremt opassande slutet, som känns som en reklamkampanj för en tredje fyraårsperiod för Barack Obama.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak. Vad är fördelarna med att ha två omslag till ett och samma nummer? – Dubbelt så kul!

BJÖRN WERNER är stadsvetare och redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I det här numret kräver han ett nytt strandinlopp. Vad är skönast med att lämna Stockholm för Göteborg? – Att det kommer att bli så lätt att reta upp folk! Klagar man på Stockholm nickar alla medlidande och drömmer sig bort till New York. Göteborgare däremot mördar en om man ens råkar skoja om Håkan. Eller kalla hela stan för ”Stora Hornstull”. Det är fantastiskt.

NICOLE BRIGGS är beroende av indisk mat, utgör en fjärdedel av Systerkollektivet och är ny redaktör för Nöjesguiden Malmö/Lund. Hur kommer ditt liv att förändras nu när du skriver för Nöjesguiden? – Deadlines, ännu mer gratis öl och full inbox – större risk för magsår. Eller inte. Jag vet knappt själv om jag skämtar eller ej.

PATRIK FORSHAGE är Nöjesguidens musikredaktör sedan så länge någon kan minnas. I det här numret har han bland annat intervjuat Veronica Maggio. Vad överraskade dig mest med henne? – Överraskad vet jag inte, men eftersom jag aldrig haft nöjet att prata med Veronica Maggio tidigare blev jag både inspirerad och glad av hennes kombination av intellektualitet, självreflektion och omedelbar social kompetens.

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

SANNA SAMUELSSON är moderedaktör på Nöjesguiden. I det här numret bjuder hon på den ärligaste guiden till modejournalistiken. Du slutar som moderedaktör i och med detta nummer. Vad ska du göra istället? – Jag tänkte skriva om annat. Kultur, konst, samhälle och kulturpolitik. Jag tänker dock inte skriva debattartiklar. Vägra debatten. Den kan dra.

MAJA BREDBERG är kulturskribent och medlem i Nöjesguidens musikredaktion. I det här numret gillar hon Lilla Namo.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden, den här månaden om att lyxkonsumera parfym. Varför har det blivit så inne med att skylta med sin parfymsmak? – Jag tänker att det är ett sätt att hävda sig på som alla andra. Här är jag, detta kan jag, älska mig, beundra mig, hata mig!

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och har i det här numrets studentbilaga skrivit om onödiga humaniorastudenter. Vad är det, ur arbetsmarknadssynpunkt, onödigaste du har pluggat? – En distanskurs i tecknade seriers historia. Läraren var dansk, litteraturen likaså.

LOVE LAGERBERG är musikskribent på Nöjesguiden och jobbar utöver det på Färgfabriken i Stockholm. I det här numret skriver han den definitiva Avicii-recensionen.

ISABELLE STÅHL skriver på sin magisteruppsats i idéhistoria och är Nöjesguidens litteraturredaktör. I detta nummer skriver hon om omodern realism. Du befinner dig i Kiev i skrivande stund. Vad gör du där? – Äter deg, går på museum och dricker vodka på Femens favoritklubb.

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalisten som bloggar pretentiöst om tv-spel på blogemup.se. I det här numret skriver han om varför vita män är bäst. Hur jobbigt är det att ha ditt namn varje gång Sverigedemokraterna är på tapeten? – Det är bara jobbigt när vallokalens rösträknare läser upp mitt namn som Jimmy ÅKESSON. Roligt för hela familjen (minus mig).

PARISA AMIRI bloggar, ägnar sitt liv åt tv-serier och är redaktör för nojesguiden.se. Dela med dig av lite nyheter vi kan se fram emot på sajten snart? – Som att det inte vore nog med Hanna Perssons sajtentré får vi sällskap av mästersatirikern Ola Söderholm! Skäms nästan över hur nöjd jag är.

ALF TUMBLE gör musik, listar i varje nummer av Nöjesguiden de bästa alkoholhaltiga dryckerna och gör podcasten Dela en flaska på nojesguiden.se. Vilka gäster kommer vi att få höra i podcasten framöver? – Det blir allt från sommelierer och vinnördar till krogfolk och kändisar. Den gemensamma nämnaren är en slags kärlek till vinet, och att de vill dela en flaska med mig förstås.

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och har i det här numret bland annat intervjuat Alicia Vikander. Du avskydde Michael Bays Pain & Gain. Vad var det sämsta med den filmen? – Svårt att säga, det som gjorde mest ont var förmodligen att se Anthony Mackie, som gjorde en grym insats i Kathryn Bigelows The Hurt Locker för ett par år sedan, spela pajas. Ovärdigt!

SARA-MÄRTA HÖGLUND har tidigare jobbat med Musikguiden i P3 och som musikredaktör på SR. Idag är hon musikskribent för Nöjesguiden och har i det här numret intervjuat Könsförrädare. Vad är det bästa med det bandet? – Allt.

WANDA BENDJELLOUL bloggar, är frilansjournalist, tv-producent och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret skriver hon om Belleville Baby, Hotell, The Grandmaster och Before Midnight. Hopp, den tredje delen i Ulrich Seidls magnifika Paradis-serie hade premiär i slutet av september. Var placerar den sig bland tidernas bästa trilogier? – Det roliga med trilogier är att de kommer i alla genrer, från western till sci-fi och tecknat. Seidls mörka trilogi om kroppstukt och sexuell frustration har definitivt sin plats bland de bästa.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret skriver han om krogars fallenhet för att använda naket i sin marknadsföring och konst. Vilken krog har varit den värsta förövaren? – Utan att nämna några namn kan jag säga att jag skrattar till varje gång jag läser Leif Mannerströms uttalande i frågan. Eller, oj?

VENDELA LUNDBERG är webbreporter på nojesguiden.se och Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret skriver hon om sitt besök på Red Bull Music Academy i New York. Vem var den bästa föreläsaren? – ?uestlove, han var så himla gullig.

ANGELA LARSSON är samhällsdebattör och skribent. Hon twittrar som @taggenlarsson och bloggar på taggen.blogg.se. I det här numret gästar hon Nöjesguiden med en krönika om varför hon inte skrattar åt rasistiska skämt. Varför har det börjat pratas om intersektionalitet först nu? – Intersektionalitet är väsentligt för ett samhälle som strävar efter att vara antirasistiskt. Personligen tror jag att de starka röster som influerat den rådande antirasistiska debatten genom bland annat olika medier (särskilt sociala!) har gjort att frågan blivit sedd som viktigare än den sågs förut.

MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör och har i det här numret intervjuat Alexander Salzberger. Vilken är hans främsta egenskap på scen? – Salzbergerenergin.

ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I det här numret skriver han om konst för sjuka. Vilket otippat ställe kan man hitta bäst konst på? – I fängelser. Nästan värt att begå ett brott bara för att få kolla.

NIKLAS ERIKSSON är journalist, copywriter och Nöjesguidens före detta filmredaktör. I det här numret återvänder han med en intervju med en av Skäggbokens upphovsmän. Vem har tidernas mest imponerande skägg? – Jag jobbar ju inte med kvantitet i såna sammanhang. Att bara bo i södra Tyskland, upphöra med all form av hygien och låta skägget växa ner till marken är ju ingen konst. Kräver bara fritid och gener. Jag imponeras snarare av tydlighet. Lowell Georges (Little Feat) vänliga sjuttiotalsrockskägg har alltid varit en favorit här. Lowell George-skägget har nästan blivit en egen genre. Kombineras gärna med olika slags behagliga mössor och mjuka bomullströjor. Arvtagare #1 idag är väl Jack Black.

MATHIAS JENSEN pluggar journalistik och praktiserar på Nöjesguiden. I det här numret har han intervjuat Soran Ismail och Magnus Betnér, samt pratat framtidens arbetsmarknad med trendanalytikern Paul Alarcón i Nöjesguiden Student. Efter att ha pratat med Paul, hur oroliga borde studenter vara inför framtiden? – Ganska oroliga, trots allt. Att hitta ”sin plats på internet” känns som den digitala motsvarigheten till att som twentysomething sticka till Indien för att hitta sig själv. Att sätta ett likhetstecken mellan att lansera en blogg och lansera sig själv på arbetsmarknaden utgör en ganska spännande tid, får man ändå säga.

JOSEFIN MIRSCH är frilansfotograf och har plåtat Abidaz till ett av det här numrets två omslag. Du har gjort ett par Nöjesguidenomslag nu. Vem har varit roligast av fota? – Väldigt svårt att avgöra, alla är ju roliga på olika sätt. Men jag måste nog säga att Janet Leon var roligast, vi var ett så bra team och den bilden blev så snygg, favoriten i min portfolio.

FREDRIK ETOALL är frilansfotograf och har plåtat Veronica Maggio till ett av det här numrets två omslag. Du har fotat ett par Nöjesguidenomslag genom åren. Vilket har varit roligast? – Kakan och Julia. Två positivt eldiga dominanssjälar som har distans till sig själva och fick min dag att bli något minnesvärt, plus att vi skapade magi ihop där dagen skulle sammanfattas. Det är lätt att trivas på jobbet!

L E DA R E

DE OLIKA VÄGARNA TILL FRAMGÅNG

oktober släpps två av årets mest efterlängtade svenska skivor – Veronica Maggios Handen i fickan fast jag bryr mig och Abidaz In & ut. De befinner sig båda på en plats där lyssnare tävlar om att bli först att höra deras låtar, men har nått dit på två vitt skilda sätt. Maggio började i modest takt men har via en rad hitsinglar blivit större för varje album och är inför sin fjärde skiva en av våra mest folkkära artister. Abidaz är rapveteranen

”När det gick upp för oss att de båda två, inom loppet av några veckor, släpper nya fullängdare var det naturligt att, för första gången sedan 2010, sätta ihop ett dubbelomslag.” som missade chanser i början av nollnolltalet, men som bytte språk och nu utmanar hela rapsverige om kronan. Där Maggio har verkat ovanför mark, tagit över radiokanaler och erövrat prisgalor, har Abidaz hållit till i underjorden med musik som har spridit sig från utkanten av Stockholms tunnelbanelinjer till resten av landet. Så när det gick upp för oss att de båda två, inom loppet av några veckor, släpper nya fullängdare var det naturligt att, för första gången sedan 2010, sätta ihop ett dubbelomslag. De må göra musik som skiljer sig åt, men förenas i sättet de engagerar och överskrider. Jag har hört människor som inte ens lyssnar på hiphop fråga om när Abidaz singel kommer och sett hur Veronica Maggio har fått ett stelt och blandat barhäng att förvandlas

BREV Att skicka brev är ett av livets små nöjen. Så sluta missunna dig själv och släng iväg ett till… Nöjesguidens redaktion Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

Stockholmsredaktionen mottog ett maskinskrivet brev i början av september. Nedan följer en transkribering. Hej! Skriver till er, eftersom jag inte lyckats få kontakt på telefon. Det handlar om avd. KROG i tidningen. Alltså de recensioner som skrivs. Ofta

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

till ett sammansvetsat dansgolv. Du hittar intervjuerna på sida 18 och 22. I Nöjesguiden #8 skriver vi även om krögares fallenhet för att använda naket i sin marknadsföring och konst. Vi har träffat Alexander Salzberger, som är tillbaka med en egenskriven monolog, för att prata utveckling, både hans egen och det svenska kulturklimatets. Vi har dessutom intervjuat Alicia Vikander, som gör sin första svenska film efter ett par Hollywoodproduktioner, besökt ett musikkollo för vuxna, snackat ansiktsbehåring med personerna bakom Skäggboken och låtit Döskalle & Mästerligt intervjua turnéaktuella Soran Ismail och Magnus Betnér. Och i mitten av tidningen kan ni läsa det andra numret av Nöjesguiden Student. Som vanligt bjuder vi även på de bästa guiderna till stans kultur- och nöjesliv. Helt gratis. Trevlig läsning!

Håll utkik efter #klassresan på nojesguiden.se!

1 Att Breaking Bad måste ta slut. T I L L F ÖROR D N A D C H E F R E DA K T ÖR

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

GLÖM INTE ATT KOLLA IN NOJESGUIDEN.SE! Varje dag med nya recensioner och nöjesnyheter direkt hem till dig. Dessutom kan vi glatt meddela att Soran Ismail, Pelle Tamleht, Emelie Thorén, Parisa Amiri, Sara Bourke, Kristin Zetterlund, Tobias Boström, Rebecka Hedström, Brita Zackari, Tobias Norström, Frans Strandberg, Soraya Hashim, Kakan Hermansson, Johanna Swanberg, Fotlol, Nanna Johansson, Björn Werner, Hanapee, Ola Söderholm och Amat Levin bloggar hos oss.

Välkommen in! Med vänlig hälsning, Sven P.S. Har tidigare hört av mig (brev) i samma ärende, men tyvärr aldrig fått något svar. Bättre nu? P.P.S. Önskar också att ni bekräftar att ni fått det här brevet. Tack. Hej Sven, I Stockholmseditionen har priserna angetts till och från, men du har självklart rätt om att de alltid bör stå med, även i övriga editioner. Vi hoppas att irritationen lägger sig nu. Redaktionen Alf Tumble är redan en legendar i branschen, efter sitt tips att kyla en flaska vitt under rinnande kran i trettio minuter. I princip utan tidigare meriter seglade han upp som bubblare på planetens värsta fiender-toppcharten, några få poäng efter ledaren Kim Jong-Un. Nu väntar vi med spänning på att Alf ska ta upp kampen med pantamera och demonstrera hur man enklast spolar ner tomburkar i toaletten. Chest Rockwell Hahahaha! Spola ner burkarna oöppnade så går det lättare. Alf Tumble Angående Wanda Bendjellouls recension av Monica Z.

långa, utförliga (men inte helt!), ganska intressanta och relativt välskrivna. Men – Varför nämns aldrig(!) prisnivån, priserna?? Det finner jag mycket märkligt. Något som andra tidningen – exempelvis City och Sydsvenskan – öppet redovisar. Det är ju ”basfakta” och en viktig info. till presumtiva kunder. Eller hur? Exempel. I Nöjesguiden nr. 5/2013 finns en jättelång (för lång?!) artikel om restaurang Myteri (Malmö). Om ”allt” skrivs det – men bland alla ord: inte en siffra (prisuppgift)!! Tror ni verkligen att era läsare (många studenter) har obegränsat med pengar, och struntar blankt i priset? Knappast. Maten och miljön är inte allt. Jag förstår inte det här. Är det er ”policy” (eller stil) att utelämna prisuppgifter (som är offentliga)? Kan ni ge en förklaring till det här, till er hållning? Hur tänker och resonerar ni? Det är helt frapperande (och oacceptabelt, tycker jag) att läsa nästan en halv sida – utan att få veta något om priserna på rätterna och drycken. Sådant irriterar, och skapar frustration. Man ska inte själv behöva ta reda på så självklara saker° Nu hoppas jag på – och ber om – ett utförligt svar (har/nyttjar ej e-mail ell. internet m.m.: hoppas detta respekteras och EJ medför att ni av den anledningen inte väljer att avstå att svara). Hoppas på några rader inom kort. På förhand stort och varmt TACK!

Snälla någon gång, bara någon enda gång lämna det där genusperspektivet utanför. Det räcker!!!!!!!! Mats Filmen är inte en biopic."Regissören Per Fly har varit mycket noga med att ange att detta inte är någon ”biopics”, någon bokstavstrogen upprapning av skeden och fakta. Däremot är det i stora drag viktiga händelser i Monicas liv som skildras." Ur recension i UNT.SE film Josefina Även om MZ var känd som artist, måste väl ändå föräldraskapet vara centralt i hennes liv, oavsett hur "bra" eller "dålig" hon ansågs vara. Det skulle bli extremt märkligt att utelämna barnen i historien, precis som i alla amerikanska filmer där man aldrig fattar var barnen befinner sig. Och biopic är väl för övrigt den mest konventionella genren som existerar. Gilda Mats: Bra att att du säger ifrån på skarpen! När du nu ändå sitter med fingret på tangentbordets utropstecken tycker jag att du ska passa på att rycka min kollega Victor Schultz i flätan också. Han har också precis skrivit en superirriterande recension med det där tjatiga genusperspektivet om filmen Pain & Gain. Josefina: Det finns inga autencitetskrav när det gäller biopics även om de allra flesta naturligtvis utgår ifrån att det som berättas i dessa filmer är sant. Per Fly har i andra intervjuer hävdat att

han gjort en biopic. Men jag tycker verkligen att biopic-genren skulle må bra av att beskrivas som fiktion inspirerat av verkligheten än tvärt om. Gilda: Du har verkligen helt rätt i att många biopics är väldigt konventionella. När det sedan gäller skildringen av Monicas moderskap är det inte så mycket att det skildras som hur det skildras. Men framförallt handlar det om att det och hennes relation till män får ett så väldigt stort fokus i berättelsen. Wanda Bendjelloul Angående recensionen av Lars Winnerbäcks Hosianna. Thåström hans värsta konkurrent? Tror du på fullt allvar att nån av Winnerbäck eller Thåström tänker så? Knappast. Dessutom har ingen av dom ambitionen att vara "folkkära i genren". Du har helt fel utgångspunkt när du försöker beskriva dom och vad dom står för, ungefär som en kass sportjournalist som vill skapa rubriker. Fan, ta reda på hur båda tänker istället för att skriva en dålig och slarvig artikel. Ove Allvarligt talat, du tycker att recensenter ska utreda vad artister tänker innan vi har synpunkter på deras musik? Och vi som tyckte att det var illa nog med alla de arga fans vars idoler mötts av någon som helst invändning och som därför kräver att recensenten ska ”lyssna noggrannare på skivan” innan vi uttalar oss. Med vänliga hälsningar Patrik Forshage, Rubrikfiskare Hej Björn, Eftersom jag mest läser romaner från första halvan av nittonhundratalet och poesi från andra halvan av nittonhundratalet och dessutom sagt upp min prenumeration på GP för länge sedan och GT ska vi bara inte tala om hur lite jag läser den, så var det väldigt upplyftande att läsa senaste numret av Nöjesguiden, som jag av en slump hittade vid butiksvagnarna på Hemköp vid Stigbergstorget. Blev tvungen att högläsa Din ”hemflyttarkrönika” och delar av konstkrönikan för vår kommunikationschef. Gillade väldigt stilen och tonträffen. Tänk om de hade haft en sådan kulturredaktör på GP eller GT? Som är intresseras av KONST och KULTUR, snarare än av taxikvitton, administrativa rutiner vid de kommunala förvaltningarna och personliga vendettor. Vänliga hälsningar Björn Sandmark Chef för Kulturförvaltningen Tusen gånger tack! Känns tryggt att ha kulturförvaltningen i ryggen i det slitiga sisyfosarbetet att få rätsida på kultursynen i den här stan. Må de gamla redaktionerna darra. Fast... det där med taxikvittona verkar lite spännande ändå. Berätta mera! Björn Werner

with vitamins to help you be your best #shinebright

PÅ GÅNG I STOCKHOLM

Hösten. Den helt oändligt långa hösten. Den är här nu. Och med den kommer även de bästa spelningarna. Efter den bastutempererade festivalsommaren finns det inget bättre alternativ än att skruva upp den inre temperaturen genom att tränga sig längst fram på klubbgolven. Här är månadens starkaste framträdanden.

Globen den 25 oktober, bland Reasonable Doubt-vurmande puritaner och Niggas in Paris-färskingar.

Cirkus med MGMT

Från kliniska hitmakare till obegripliga psykedeliker i mångas ögon. Men det vore att göra det enkelt för sig. MGMT är både bättre än sitt rykte och större än sina definitionsramar. Den 29 september är det läge att spränga fördomarna och uppleva vad som har gjort den här duon till ett av 2000-talets bästa band, och ingen lokal har passat något band bättre än vad Cirkus gör för MGMT. James Blake har gjort en karriär av att stå och se riktigt sur ut på pressbilder. Men även på sin elektroniska musik. Den 4 oktober är han tillbaka i Sverige igen, och få artister de senaste åren har lyckats göra lika påträngande, pulserande houseelectro. Se honom, och det snart. På Berns.

Jay Z återvänder

Nya albumet må vara högst ojämnt, men vilka är vi att tacka nej när kungen av rap kräver audiens. Jay Z har hiphopvärldens tajtaste show och ni kan hitta oss på

Sumie på Dramaten

Sumie Nagano kallar sig för Sumie när hon spelar gitarr och sjunger, och trots att debutalbumet inte hunnit släppas än har hon skaffat sig trogna fans – både genom förhäxande singlar och sättet hon släppt dem på. Som en del av en ny våg av kreativa människor som släpper sitt material online, rakade hon snabbt ihop en stark skara fans som prisade hennes liberala inställning till tiotalet. Se henne live på Dramaten den 19 oktober.

MUSIK

KROG

5 KLUBB

3 FILM

Aldrig trött

Mavis Staples belönades med vårt näst högsta betyg när hon släppte sin One True Vine tidigare i år. Inte illa för någon som inledde sin karriär 1950. Se den levande legendaren på Nalen den 31 oktober.

Kaah till Medis

House i huset

6 6

KONSERT

Drömpopvåg på stranden

Ernest Greene är Washed Out, och han är den ende som på riktigt kan göra anspråk på att vara genren chillwaves fader. Med två fullängdare i ryggen har han gjort drömpop ännu mer drömsk, chill ännu mer chill, och hans musik har hunnit spelas i introsekvensen till den djupt skruvade tv-serien Portlandia. Den 8 oktober uppträder han på Hornstulls Strand.

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

Sensommarens hetaste, svenska artist hette Kaah och Matcha din look är redan nu en av kandidaterna till årets bästa album. Den 11 oktober kommer han till Debaser Medis och dränker lokalen i sin dånande fusion av soul och r’n’b, och ingen anledning är anledning nog att inte vara på plats.

Den brittiska klaustrofobrocken är här nu

Foals har gjort en snabb karriär de senaste åren genom att växla mellan indierock och klaustrofobisk, slukande pop. På det receptet har de blivit ett av Storbritanniens mest populära rockband de senaste åren. Den 12 oktober uppträder de på Berns.

1 TV

KLUBB Lyckas Tolv Stockholm får stans nöjesliv en större geografisk spridning. Extremt behövligt. Vi håller tummarna!

KONSERT Jay Z! MGMT! James Blake! Mavis Staples! När Kaah nästan glöms bort vet man att konsertmånaden är spektakulär.

FILM Vi behöver fortfarande en bra film om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. The Butler är inte den.

MUSIK Janelle Monáe, The Weeknd och Drake? Hösten går i r’n’b:ns tecken.

KROG Stockholm har nu extremt många bra restauranger i alla prisklasser. Och food truckarna ser vi allt oftare.

BÄST JUST NU

TV Vad ska vi ta oss till utan Breaking Bad?

BAR

KONST

MUSIK

KROG

Boqueria

Sonja Nilsson

Könsförrädare

Oaxen Krog & Slip

Jakobsbergsgatan 17

Färgfabriken, till och med den 1 december

Aktuella med Curse All Law

Beckholmsvägen 26

Janelle Monáe

Vassa Eggen

Lilla Nygatan 5

Alina Szapocznikow

Aktuell med The Electric Lady

Birger Jarlsgatan 29

Sjögräs

Bonniers Konsthall, till och med den 24 november

Haim

Farang

Aktuella med Days Are Gone

Tulegatan 7

Tweed

Timmermansgatan 24

Counter Production, Index Kungsbro strand 19, till och med den 30 november

WTF-nivå på att Orups nya skiva heter Rosenthaler Platz EP: 30 % Hösten som trött kallpratsämne: 30 %

KLUBB Solidaritet Arena

De oskyldiga

Tele2 Arena

Dramaten i Stockholm, till och med den 1 december

Who Run the World? Bar Brooklyn, Hornstulls Strand, onsdagar 22–03, 20 år

Under Bron Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 11 oktober, 23–05, 23 år

SCEN

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

Misantropen Malmö stadsteater, premiär den 28 september

Räls Folkteatern Göteborg, premiär den 28 september

”Lilla Namo rör sig med lätthet genom könsrollsgränser tills de brister samman och visar det politiska i att själv välja sina attribut.” Maja Bredberg om Lilla Namos Tuggare utan gränser, sida 52.

Försök till att gilla suröl: 9 %

FILM

Lyckade försök till att gilla suröl: 1 %

Blue Jasmine

Sannolikhet att undvika snack om iPhone 5s och 5c: 0 %

5 i Nöjesguiden

The Conjuring 5 i Nöjesguiden

This is the End 5 i Nöjesguiden

Glädje över att Barack Obama inte lär komma tillbaka och belägra stan på ett bra tag: 20 % Förundran över E-Types medeltidsfascination: 10 %

6 Vi är nominerade! Svenska Publishing-Priset

Nöjesguiden har blivit nominerade till Svenska PublishingPriset i kategorin magasin, tidningar och tidskrifter. Priset som instiftades i början av 90-talet lockar flera hundra deltagare varje år, och delas ut under Svenska Publishingdagen som i år går av stapeln den 23 oktober på Musikaliska i Stockholm.

Svenska Designpriset

I höstas byggde vi tillsammans med IKEA och Futurniture om ett konferensrum på Scandic Malmen till en lägenhet under tre månader. Nu har projektet blivit nominerat till Svenska Designpriset i kategorin Event, display, inredning och monter.

NÖJESGUIDEN

MATTHEW E WHITE

Ett år efter debuten har det äntligen lossnat för Matthew E White. Med Patrik Forshage pratar han egna skivbolaget och Michael Jacksons kopplingar till storbandsjazz.

”JAG HAR INTE VARIT I STUDION PÅ ETT ÅR” Text: PATRIK FORSHAGE

et började bubbla redan när Matthew E White släppte sitt debutalbum Big Inner på sin egen Spacebomb-etikett för ungefär ett år sedan. Men inte förrän den hippa brittiska etiketten Domino plockade upp skivan och gav ut den igen i januari i år brakade det loss rejält. De mest inflytelserika musikskribenterna i hela Europa applåderade den storvuxne och vänlige missionärssonen från Richmond, Virginia, och hans sätt att med inspirationskällor som Jorge Ben, Harry Nilsson, Allen Toussaint och Curtis Mayfield så uppenbara att det inte kan vara lagligt bygga subtil soul med välbalanserade blås-, stråk och gospelkörarrangemang. MEN ATT FÖRSÖKA prata med Matthew E White om Matthew E White är dödfött. När jag inleder vårt samtal med att konstatera att han framstår som oerhört passionerad i sin relation till musik lutar han sig tillbaka i logens sunkiga soffa och gör allt för att motbevisa den tesen. – Jaha? Absolut, jag antar det. Är inte alla musiker passionerade? Men släng åt honom några musikaliska referenser så väller passionen över. Och eftersom Matthew E White i grunden är en skolad jazzgitarrist börjar vi där. – Jag studerade jazzgitarr på universitetet. Men det var bara för att man var tvungen att välja mellan det och klassisk musik. Det vore kul att spela in mer musik med Fight the Big Bull, men jazz är inte min själs musik. Fight the Big Bull är det avantgardistiska jazzband som Matthew E White var med i under sin studietid, och som kanske eller kanske inte fortfarande existerar. – Det fanns en ganska lång period när jag lyssnade enbart på sjuttiotalets frijazz, men sedan gick jag vidare till Duke Ellington och Count Basie. Och jazzen lärde mig att förstå saker om musik. Varje år vid thanksgiving spelade Fight the Big Bull sin version av ett komplett album, och det var ett år när vi skulle spela Michael Jacksons Thriller. Jag transkriberade hela skivan, och då märkte jag att de arrangemang som Quincy Jones hade gjort var rena storbandsjazzarrangemang. Det var ingen slump att han å ena sidan arrangerade åt Count Basie och å andra sidan åt Michael Jackson. LÄNGE OCH UTFÖRLIGT pratar Matthew E White om jazzmusikens styrka och om arrangemangshantverkets finesser. Passionen är nästan överväldigande.

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

– Jag skulle gärna vilja. Dub är viktigt för mig, det är hälsosamt och ger mycket utrymme för improviserande. Men för det krävs planering, och med tanke på allt som händer med Big Inner har jag inte tid. Jag har gjort en dubversion av Big Love och någon mer låt, jag får väl smyga ut dem på något sätt. ATT BIG INNER skulle väcka sådana reaktioner gick förstås inte att förutsäga. Och det är inte odelat positivt. – Jag har inte haft tid att vara i studion på ett år. Å andra sidan känner 10 000 gånger fler människor till Spacebomb, och då har Domino inte ens släppt skivan i USA än. Det är förstås världens bästa problem, men jag får vara lite mer noga med min almanacka framåt, och det kommer till en punkt när jag måste prioritera Spacebomb. Spacebomb är den studio/label/ husband/lokala community han driver i källaren i sitt hus i Richmond, Virginia, och Matthew E Whites passion för det hjärteprojektet är lika påtaglig som hans musikaliska. – Jag och några av mina vänner bestämde oss för att bilda en form av gamla tiders husband, som hos Stax och Muscle Shoals, och erbjuda våra tjänster till många. Nästa steg var att bestämma oss för att göra något större, och använda all den kompetens som finns i Richmond. På det sättet kan vi erbjuda tillval som blåssektion, stråkar och körer. Jag kan arrangera, vi kan spela in och producera – allt du kan önska dig.

– Ibland blir det svårt att hantera känslorna i relation till den musik man hör och den betydelse den har. De där gamla låtarna från The American Songbook – det var ju jazzen som blev till doowop, som blev till pop. Samma sak med musiken från New Orleans. The Meters, Fats Domino, Allen Toussaint, Louis Armstrong. De var så modiga musikaliskt. Louis Armstrong var en galen musikalisk filosof – hans solon var 20 år före sin tid! Minst! Alltid! Och det där lever kvar – Notorious B.I.G., Stevie Wonder. De har hittat sätt att göra musik

”Jag kan arrangera, vi kan spela in och producera – allt du kan önska dig.” som massor av människor kan älska, utan att för den skull anpassa sig det minsta. Lee Scratch Perry och King Tubby är två av hans andra hjältar. Men den där dubversionen av Big Inner som han talat längtande om kommer inte att bli av.

MEN HISTORIEN ÄR bara Matthew E Whites avstamp – inte hans kontext – och nyligen har Hot Chip tagit det till samtiden rejält med sin remix av Big Love. Och Matthew E White gillar det, trots att Hot Chip inte riktigt är hans kopp te. – Jag visste faktiskt inte riktigt vilka de var när de tog kontakt och ville göra en remix. De verkade kunniga och hade goda avsikter, så de fick testa, även om jag såg till att ha veto om det skulle suga. Men det var rätt okej. Faktiskt. Jag tycker nog att deras remix faktiskt är lite som dub, fast mer glittrigt. Matthew E Whites låt Will You Love Me, som till stora delar är en stilla soul-mashup av Joe Souths Games People Play och Harry Nilssons tolkning av Jimmy Cliffs Many Rivers to Cross är rätt ingång, och snart släpps albumet Big Inner (Domino/Playground) ännu en gång, nu som dubbelt deluxealbum.

K RÖ N I K A

VARFÖR VI INTE SKRATTAR Text: ANGELA LARSSON

inns ni Miley Cyrus stora rasistiska flopp på MTV Video Music Awards för några veckor sedan (Nej, jag tänker inte låtsas som att Miley satte igång någon frigörelse av den vita kvinnan som vi ska heja på samtidigt som hon förnedrade den svarta)? Många kloka svarta kvinnor har under den senaste tiden poängterat det problematiska med framträdandet i artiklar och bloggar. Detta var dock inte första gången som Miley satte foten i rasistklaveret, oavsett hur mycket jag än önskar att det vore så, då Hannah Montana var min favoritserie som ung. För ett par år sedan satt hon bredvid en asiat på en hemmafest och drog på ögonen så att de såg ut som svarta streck. Runtom fanns andra vita, till exempel en av The Jonas Brothers, som gjorde samma sak samtidigt som allt fotograferades. En mysig rasistsoaré. Hon gjorde det för att matcha asiaten samt vara ”rolig”. För asiater har två deformerade streck till ögon som inte tycks bidra till någon vidare normal synförmåga. Skämt, ni vet. Fast jag skrattar inte. JAG TROR ATT mitt ”humorlösa” sinne när det kommer till rasistiska hån mot min redan, i samhället, förtryckta grupp är en konsekvens av att det alltid anses vara så himla roligt att skämta om asiater.

Det ses knappt ens som hänsynslöst. Ett tag trodde jag att det var mig det var fel på. När jag gick på högstadiet och fick höra ”Jag gillar inte kineser” i samtal just när jag gick förbi, eller när någon skämtade om asiatiska mäns små kukar, eller när en kille fick för sig att fråga mig om jag hade trängre underliv än övriga tjejer på grund av var mamma kommer ifrån var det kanske jag som samlade på erfarenheter för att tycka synd om mig själv. Visserligen hände något sådant minst varje vecka men så farligt kunde det ju inte vara. Eller? NÅGRA ÅR SENARE började jag blogga, twittra, skriva krönikor och märkte att samma klang upprepade sig i min inkorg från människor som aldrig ens skakat min hand. Jag märkte hur kända profiler, till och med feminister som jag trodde skulle ha ett hum om vad förtryckande strukturer faktiskt innebär, använde människor som mig att göra sig roliga över. Dra på ögonlocken. Skämta om hur de skulle vilja ha ett asiatiskt barn som miniräknare. Jag märkte också att jag och mina asiatiska vänner är långt ifrån de enda som utsätts för humoristisk smutskastning på detta sätt. Det skämtas om många andra minoriteter i samhället. Skämt som bara för fram motbjudande

Miley Cyrus.

”Till och med feminister som jag trodde skulle ha ett hum om vad förtryckande strukturer faktiskt innebär, använde människor som mig att göra sig roliga över.” åsikter ett stort antal personer redan bär på. Skillnaden är att det inte tas på lika stort allvar när det gäller asiater som när det gäller andra utsatta grupper, just för att det i Sverige uppmärksammas på tok för lite. Fördomarna kring oss är normaliserade och anses vara så pass ”sanna” att det är okej att ironisera kring asiaters utseende, uttal samt kultur. Senast för ett par veckor sedan var jag tvungen att om och om igen påtala för en svensk YouTube:r att hens skämt om att

östasiater har ögon som ”konstant kisar” var rasism. MED DET SAGT menar jag inte att förminska förtrycket för icke-asiater. Jag vill fastslå att asiater ofta ses så lätta att göra sig roliga över att det glöms att vi också är människor med känslor. Angela Larsson är samhällsdebattör och skribent. Hon twittrar som @taggenlarsson och bloggar på taggen.blogg.se.

MISSA INTE NÖJESGUIDEN.SE MED Ola Söderholm (NY!) t )BOBQFF (NY!) t ,BLBO )FSNBOTTPO t 1BSJTB "NJSJ t ,MBSB 4WFOTTPO t #SJUB ;BDLBSJ t /BOOB +PIBOTTPO t &NFMJF ņ PSÏO t 5PCJBT /PSTUSÚN +PIBOOB 4XBOCFSH t 4PSBZB )BTIJN t 'PUMPM t 1FMMF 5BNMFIU t #KÚSO 8FSOFS t ,SJTUJO ;FUUFSMVOE t "NBU -FWJO t 3FCFDLB )FETUSÚN t 4PSBO *TNBJM t 4BSB #PVSLF

7 LEDTRÅDAR SOM FÖRKLARAR ROBIN THICKES SLISKIGHET

NU ÄR JAG HÄR??

GG!

NY BLO

HANAPEE | 12:08 9 SEP 2013

MINA BÄSTA 5:2-RECEPT! NANNA JOHANSSON | 16:44 1 SEP 2013

Många hör av sig till mig och frågar: “Nanna, vad kan jag egentligen äta under 5:2-dietens fasta?” Därför har jag sammanställt några enkla recept som garanterat inte överstiger 500 kalorier. Bon appétite!

AMAT LEVIN | 14:33 2 SEP 2013

NYTTIG RÄKSALLAD (ca 10 kcal)

Det här är Robin Thicke, mannen vars kontroversiella Blurred Lines just nu toppar Billboards Hot 100 för tolfte veckan i rad.

Omg. Lol. Rofl. Sitter just nu i ett helt annat “skriv-verktyg” än det jag suttit i de senaste sju bloggåren. Hittills har jag hittat dessa smileys att röra mig med:

1 cocktailtomat 1 gurkskiva 1 räka Blanda ingredienser väl. Ät sallad.

123456 Hur det känns...?

6 Men också: 3 SÅHÄRA:

Det här är Thicke och hans fru, skådespelerskan Paula Patton.

Läs hela inlägget och mer av Amat på nojesguiden.se/amat

...Den sista ska alltså föreställa *chockad*. Jag hoppas att ni fanz hängde med på den här flytten från hanapee.com hit till detta krypin? Ni kan väl meddela med ett “HÄR!” eller liknande i kommentarsfältet om så är fallet...

Läs hela inlägget och mer av Hanna på nojesguiden.se/hanapee

MAGER ROTFRUKTSSOPPA (ca 0 kcal) 3-4 potatisar 2-3 morötter 1 palsternacka Skala rotfrukterna. Släng rotfrukterna och koka skalen. Sila bort skalen och släng dem. Släng vattnet. Gör 20 situps. Läs hela inlägget och mer av Nanna på nojesguiden.se/nannajohansson

2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

Det har stormat om avkläddheten på Sveriges krogar under våren och sommaren. Då menar vi inte att kockarna har ankeborgat eller att gästerna kört bar överkropp under de varma månaderna. Den stora debatten har vållats av vissa krögares sätt att marknadsföra sina restauranger.

NAKET PÅ KROGEN

Text: PELLE TAMLEHT och MATHIAS JENSEN Illustration: DANIEL ERIKSSON

början av våren hamnade Pelle Lydmar och nya stockholmskrogen Strandvägen 1 i blåsväder. Anledningen var att många besökare reagerat starkt på att krogen marknadsfördes med ett kvinnobröst på krogens hemsida. Bakgrundsbilden utgjordes då av en svartvit bild på en halvnaken kvinna som satt på en klippa vid stranden någonstans i skärgården. Krögaren själv gick ut och försvarade bilden med att det var konst och att han aldrig censurerade sådan. Ett par dagar senare var den emellertid utbytt mot en bild på Lydmars egen hund, bullterriern Billy. Inne på restaurangen fick den däremot hänga kvar. Lydmar är dock långt ifrån ensam om att ha blivit föremål för diskussion, eller att använda naket till sin marknadsföring och val av konst till sina lokaler. Vassa Eggen i Stockholm prydde exempelvis nyligen väggarna med än mer explicita bilder då fotograf Andreas Kock ställde ut sina verk. I fullstorlek kunde man bevittna helnakna kvinnokroppar medan man avnjöt sin köttmåltid. Även Sturehof hade länge en naken kvinnokropp i form av en klassisk sextiotalsprint som prydnad på väggen i sina lokaler. Fenomenet är heller inte på något sätt isolerat till huvudstaden. Tidningen Sydsvenskan skrev i juni ett större reportage om den med Kockarnas kamp tv-aktuelle lundakrögaren Anders Vendel. I samband med nyöppningen av hans restaurang Vendels Matrum i Lund publicerade krögaren ett antal bilder på sin Facebook-sida. En av bilderna, som var tagna av fotografen Thomas Muselet, föreställde en man och fyra kvinnor i ett restaurangkök, där kvinnorna endast var iklädda stringtrosor och strumpebandshållare. Mannen var fullt påklädd och höll i en purjolök och bildtexten löd ”Vi öppnar igen den 21 aug!”. En annan av bilderna återgav samma kvinnor bakifrån med trosorna nerdragna, blottandes bara rumpor, framför en målning. Bildtexten var ”Konst?”. Till tidningen Sydsvenskan var krögarens egen kommentar följande. – Det finns väl någon som har reagerat på att det skulle vara sexistiskt eller liknande. Det är upp till dem i så fall. Det är inte min tanke i alla fall och jag tycker absolut inte det. De kritiserade bilderna försvann strax därefter från krögarens Facebook-sida. Enligt en artikel publicerad i webbtidningen Feministiskt perspektiv kan den

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

sexistiska krogtrenden i exemplen ovan komma att bli en fråga för Arbetsmiljöverket. För vad händer om en anställd på krogen i fråga känner sig diskriminerad av att se nakna kvinnokroppar på sin arbetsplats, oavsett om det är konst eller porr? Det är dessutom så att alla arbetsgivare enligt arbetsmiljölagen ska jobba förebyggande och främja jämställdhet på arbetsplatsen.

”Man måste vara bekväm i sin arbetsmiljö oavsett, och ska aldrig behöva utsättas för saker som väcker anstöt.” Vilka krav kan anställda ställa på sina arbetsgivare i sådana här typer av fall? – Man måste vara bekväm i sin arbetsmiljö oavsett, och ska aldrig behöva utsättas för saker som väcker anstöt, säger Torsten Heinberg som är beteendevetare på Arbetsmiljöverket. Det är förstås vanskligt att uttala sig som man i just den här frågan, jag kan aldrig bli kvinna i den här bemärkelsen, men jag får uttala mig rent principiellt i det här fallet. Och jag ställer frågan som jag alltid ställer när konst väcker anstöt: om man vet att det väcker anstöt, varför gör man det då? Har man lättklädda bilder i sin arbetsmiljö vet man ju att det kommer att bli problem. I de fall då de anställda känner sig diskriminerade, vad kan man rent konkret göra? – Det beror på relationen till chefen. Känner man sig trygg med chefen ska man börja där, först och främst. I annat fall kan man med fördel vända sig till skyddsombudsmannen. Och det finns även något som heter diskrimineringsombudsmannen man kan vända sig till. Men det bästa tipset är väl trots allt att ta det med chefen. Om jag kände mig stött av bilder eller konst i den här krogmiljön skulle jag ta det i ett vidare resonemang dessutom, och ställa frågor kring vilken image man vill vara en del av. Vad vill vi stå för? Vad försöker vi förmedla? Det blir en sak för sin egen stolthet och trygghet. En av de krögare som har försvarat trenden, och bland annat Anders Vendels tilltag, är Göteborgskocken Leif Mannerström.

– Allt har blivit så otroligt överkänsligt, säger kändiskocken i en intervju med Aftonbladet. För mig kan en halvnaken kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring. Alla är dock inte lika positiva till naket som utsmyckning eller marknadsföring. Grillmästaren Christian Hellberg säger sig i samma artikel vara oförstående till syftet med nakenhetens koppling till restaurangvärlden. När krogen Tranan i Stockholm fick liknande kritik för en avklädd konstutställning med kvinnor i provokativa positioner valde krögarna att ta åt sig av kritiken och lovade att ta en mer aktiv roll i valet av konst. Carl Carboni som är ansvarig för konsten på Riche i Stockholm, menar att man måste gå försiktigt fram med att profilera sig med konst som kan väcka anstöt. – Jag kan väl säga att jag inte följer samma principer som de restauranger som hamnat lite i blåsväder. Vi kommer i och för sig att ha en serie tecknade vaginor här framöver, men det är ett annat sätt att porträttera det på. Man måste vara oerhört försiktig med hur man tar sig an det här. Det kan lätt bli fel. Man måste göra det väldigt rätt för att inte väcka anstöt.

”Det inte konst, och det är inte marknadsföring. Det är bara dumt.” CARL VIDAREUTVECKLAR sina resonemang. – Nakenhet är en del av uttryckssättet för många konstnärer och det finns en problematik inbyggd när man porträtterar nakna kroppar i dagens samhälle. Om det bara är kvinnor kan det upplevas som sexistiskt och om det bara är smala nakna modeller kan man också få kritiken att man som utställare då visar skeva skönhetsideal som förvränger unga flickors idealbild. VAR GRÄNSEN GÅR mellan konst och marknadsföring i detta fall kommer vi nog aldrig att kunna fastslå. Krögare vill givetvis ha folk i lokalerna, och varför inte använda en konstutställning som ett sätt att få oss till bords? För även restauranger med ”en massa god mat” behöver med

största sannolikhet marknadsföring oavsett vad tv-profilen och guldfågelkrängaren Leif Mannerström hävdar. Restaurangkonst är i allra högsta grad också ett verktyg för en krog att profilera sig. Vi frågade PR-strategen Desirée Maurd, som var en av de som reagerade starkt på Strandvägen 1, vad det var som fick henne att reagera i det specifika fallet. – Det handlade om 100 procent subjektivitet. Lydmar hotell är en favorit så när jag fick reda på att de skulle öppna nytt googlade jag direkt och kom in på en sajt – som man inte fattade hörde till en restaurang. Det fanns ingen logisk koppling och jag blev bara irriterad. Frågan om det är konst eller inte är därför helt irrelevant. Vad hade den bilden med något att göra överhuvudtaget? Är det här en trend vi ser? – Det är nog faktiskt bara en slump att det har hänt flera gånger under en kort tid. Men framför allt finns det en mycket lägre tolerans idag och man kommer inte undan med den här typen av sexistisk kommunikation, vilket är helt fantastiskt. Hur påverkar den här typen av rabalder krogens varumärke? – Om man tittar på fallet med Vendel är det inte konst, och det är inte marknadsföring. Det är bara dumt. Är man dessutom en ny restaurang, som i flera av de här fallen, är det jätteviktigt att försöka spegla med första intrycket vilken typ av restaurang man vill vara. Många krogar profilerar sig med konst. Hur stor är innebörden av det ur ett PR-perspektiv? – Konst är en kulturyttring som alltid får kämpa och det är såklart fantastiskt om man kan hitta nya arenor för den. När man sätter dit sin logga som på en sajt till exempel, då använder man den som marknadsföring. Punkt. Konst inne på restaurangen handlar mer om att skapa mervärde för själva besöket och där är det också svårare att säga var gränserna går. Kan de berörda restaurangerna rentav tjäna något på den här typen av uppmärksamhet? – Självklart kommer vissa personer säga att det var det här som var poängen, och att de aldrig hade fått så här mycket uppmärksamhet annars. Men i slutändan handlar det om huruvida det är en sympatisk restaurang som jag vill ha att göra med och besöka. Jag tror att det negativa väger över.

”Nakenhet är en del av uttryckssättet för många konstnärer och det finns en problematik inbyggd när man porträtterar nakna kroppar.”

2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

FRÅN STOCKHOLMARE TILL STOCKHOLMARE Nu är butikerna fyllda med härliga höstkläder, skor, prylar och accessoarer. När du lämnar gåvor eller handlar i våra second handbutiker bidrar du till ett schysstare Stockholm. Kläder och prylar får nytt liv och bidrar också till våra sociala verksamheter och arbetsträning för många stockholmare. stadsmissionen.se/secondhand Butiker: Hagagatan 3, Hantverkargatan 78, Hornsgatan 58, Liljeholmstorget, Skånegatan 75, Trångsund 8 Gamla stan, Sturegatan 24 Sundbyberg och Väsby centrum.

Foto: Daniel Söderstedt

”Jag är inte så jävla tacksam. Jag tycker att det är självklart att den här monologen ska in på Sveriges nationalscen.” FOTO: SOTARN OTF

DEN OLJADE KÄFTEN FRÅN GRIMSTA Text: MAINA ARVAS

I början av 2007 slog skådespelaren Alexander Salzberger igenom med den egna monologen Måsarna skrattar sig hesa. Både teatern och tv-världen började dra i honom – titta, ett komiskt underbarn från förorten! Nu står han för första gången sedan dess på scenen med en egenskriven succémonolog. Maina Arvas har träffat honom för att prata om vad som hänt sedan sist, med det svenska kulturklimatet och med Alexander Salzberger själv.

et var mitt på dagen och tomt på Södra Teatern. Ändå hoppade Alexander Salzberger upp på scenen, med överskottsenergin hos en tonårig fotbollskille, och dribblade fram partier ur sin humormonolog med bara mig som publik. Men med samma självklara intensitet som om han stod inför en jublande, fullsatt salong. Och det skulle han snart komma att göra. Den egenskrivna enmansshowen Måsarna skrattar sig hesa, som blev hans genombrott, hade inom några veckor

premiär på Stora scenen på Södran och gick sedan ut på Sverigeturné med Riksteatern. DET VAR FÖR snart sju år sedan, första gången jag såg den oljade käften från Grimsta, och det var som att intervjua ett självspelande piano. Det gick inte att hinna ställa frågorna innan han hade svarat på dem själv. Tonåring var han visserligen inte (han hade fyllt 21) och inte fotbollskille heller längre (en gång i tiden spelade han sex gånger i veckan), men överskottsenergin fyllde scenrummet. Som om han inte kunde stå stilla. – Ja, men folk drog i mig från alla håll,

förklarar Alexander Salzberger nu, när vi ses på den tysta övervåningen på ett kafé i Stockholm. Idag sitter han förhållandevis stilla på sin stol, ser avslappnad ut och förekommer mina frågor bara ibland. – Jag var så ung när jag kom in på Teaterhögskolan, ändå började folk rycka i mig direkt. Dagen efter att jag hade antagits på utbildningen ringde det från SVT eller någon teaterinstitution, och sedan höll det på så. FÖR ATT FÖRSTÅ varför alla drog i Alexander Salzberger – förutom på grund av hans uppenbara talang – krävs en

tillbakablick på Sveriges kulturliv våren 2007. Året före var mångkulturåret, det av regeringen utsedda temaår då Sveriges kulturella och etniska mångfald bättre skulle införlivas i kulturinstitutionerna. Det var året som debatterades och kritiserades redan innan det hade börjat. Som av en del ansågs behövligt och behjärtansvärt, av andra provocerande, konstruerat eller löjeväckande. Året då till exempel Malmö stadsteater uppdaterade Hamlet till Mohamlet, och Dramaten satte upp sin första arabiska pjäs någonsin, Tawfiq al Hakims Sultanens hemlighet, med Fares Fares typecastad till sultan och 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

”Vill du på en teater skapa något som ska kännas angeläget för 15-åriga kids i Rissne måste du kanske släppa din egen kontroll. Lämna plats åt andra, våga ge ifrån dig makt.” Özz Nûjen som böneutropare. Alexander Salzberger skrattar lite när jag nämner uppsättningar som Uppsala stadsteaters spretiga En vintersaga 2008, där han omotiverat fick bygga ut en biroll till en egen humorshow utan tydlig förankring i William Shakespeares drama. Svensk teater framstod överlag som lätt villrådig i mångkulturfrågan – den ville ha personer som Salzberger men visste kanske ännu inte riktigt till vad. – Ja, det kändes så. Och inte bara teatern. Under den tiden ringde det från Babben Larssons show, Idol och andra tv-produktioner som ville att jag skulle sitta i paneler och dra skrivna skämt. TILL BESKRIVNINGEN AV kulturlivet när Alexander Salzberger började bli ett namn hör också att då syntes de första tecknen på den kommande nya svenska humor-vågen. Även detta var något scenkonsten verkade sukta efter. Dramaten bad Killinggänget att skriva en pjäs, dansteaterdrottningen Birgitta Egerbladh började samarbeta med humorgruppen Klungan. Så för den som ville ha både mång-kultur och humor på en teaterscen var Alexander Salzberger en dröm – halv-marockanen med en ”charm som kan välta höghus”, enligt en recension, och som kunde spruta ur sig 30 roliga imitationer på en timme. – Jag hade en mellanförskapsposition. Jag kunde vår svenska litteraturkanon men var också från förorten. Det fanns ett intresse för sådana som mig. Men jag har aldrig definierat mig som komiker. Jag har aldrig gjort ståupp. Tror folk att du gör det? – Inte nu längre. De som vet vem jag är nu vet att jag är skådespelare i första hand. Men då blev det nog en del av bilden av mig. Jag höll väl på med något som kändes modernt. Efter Måsarna skrattar sig hesa fick han många erbjudanden om att göra nya enmansshower. Men då slog prestationsångesten till. Rejält. – Jag vågade inte stå på en scen ensam. Jag valde att fokusera på teatern, att spela i ensembler och verkligen djupdyka i skådespeleriet. Då kom jag också längre bort från humorfacket. VI FORSAR IGENOM dessa år av djup-dykning i teatern. För att ha varit en kille med, som han säger, nästan inga teaterkontakter har Alexander Salzberger ändå lyckats bli vald av, och själv valt, rätt personer. Scenkonstproducenten Emma Kjellander var tidigt viktig. Uppsala stadsteaters chef Linus Tunström gav honom kontrakt direkt efter en föreställning. Han fick jobb av Moment teaters konstnärliga ledare Pontus Stenshäll. Backa Teaters konstnärliga ledare Mattias Andersson tog honom till Göteborg, på rekommendation av vännen Joel Kinnaman. Där jobbade han även med koreografen Anna Vnuk. Nu, 2013, har detta ”naturbarn” enträget samlat speltimmar och erfarenhet i kroppen. – Nu upplever jag att jag verkligen är någonstans där jag vill vara. Och det är att stå ensam på scenen med en egen monolog igen? – Ja. Jag kände mig redo. Vi hade ett temaår på Backa, vi ville prata med unga människor om droger. Jag skrev Kicktorsken där jag berättar om min familj, min klassresa, om övergrepp, kicksökande… Hur min styvfar misshandlar mig, hur jag knarkar och super, om min mammas missbruk. Vad fick dig att skriva om det? – Jag ville skriva något osentimentalt och brutalt som har lika tvära kast som mitt eget liv. Kreativt och konstruktivt men också bottenlöst mörkt. Föreställningen slutar inte lyckligt, den slutar där jag är nu. Det går bättre, men jag håller på med samma krig. Samtidigt är pjäsen så jävla rolig! Recensionerna har varit fina, jag nominerades till Svenska Teaterkritikers Förenings pris, men framför allt har publikresponsen varit helt otrolig. Vad fick dig att våga göra en monolog igen?

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

– Jag har lärt mig hur man gör. Jag har spelat huvudroller, stått på scen fem kvällar i veckan. Måsarna skrattar sig hesa lade jag ner efter bara 13 föreställningar. Jag stod inte ut med mig själv. Kicktorsken har jag gjort 60 föreställningar av och det kommer att bli många fler. DET STÄMMER. För den hyllade pjäsen, som hade urpremiär på Backa Teater i Göteborg förra hösten, gästspelar nu i oktober på Unga Dramaten/Elverket i Stockholm och ska eventuellt ut på turné. Samtidigt gör Alexander, tillsammans med regissören Mani Maserrat, en dokumentärfilm om den för SVT:s K special, med förmodad sändning i vår. – Där intervjuar jag mina syskon om hur de upplevde sin uppväxt. Jag försöker få intervjuer med min mamma, min styvfar och min riktiga pappa också. Filmen går ut på att jag bjuder in dem till en föreställning. Kommer de att komma eller inte? Jag vill leka med vems sanning som berättas. Du är snart aktuell i ytterligare en uppsättning på Dramaten, The Mental States of Sweden. Har det varit en dröm, att spela på nationalscenen? – Det är klart att det finns laddning och stjärnstatus i det huset. Jag gick förbi när jag var ung och tänkte: ”Här ska jag stå en gång.” Sedan var jag inte intresserad av Dramaten förrän Marie-Louise Ekman blev chef. Jag gillar henne. Det händer mycket där nu. Men när jag var yngre var allt det där förvirrande. Jag var mitt uppe i en klassresa när jag gick på Teaterhögskolan: diskuterade med Stina Ekblad på dagen, åkte sedan hem till min etta i Grimsta och träffade mina polare. Vad tyckte dina polare? – Jag blev ganska excentrisk. Från att ha varit kicker bytte jag till rutiga byxor och sparade ut till afro. Jag försökte få dem att förstå vad teater var. För dem var det trikåer och en dödskalle i handen. Jag sa: ”Men er idol Al Pacino, han håller på med teater!” Hur visste du själv vad teater var? – Jag var statist i en tv-serie av Tarik Saleh och Daniel Fridell. Daniel och jag fick kemi och han utvecklade min roll till en talroll. Han tog mig åt sidan och frågade om jag höll på med teater, och jag svarade: ”Tror du att jag är någon jävla balettbög? Jag ska bli fotbollsproffs.” Sedan valde jag teatergymnasiet. Blir du fortfarande en representant för ”mångkulturen” i teatervärlden? – Nej, det har släppt. Jag upplever att jag kan välja själv vad jag vill prata om. Men det har varit en resa. Ett exempel var när jag spelade i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. Det hade nog aldrig hänt i Sverige att en roll i den traditionstyngda pjäsen spelades av en icke-vit skådespelare. Men de senaste åren har jag erbjudits flera ”vita” huvudroller. Jag får inte sådana erbjudanden som jag fick 2007. Det var känsligt då: ”Är jag bara här för att jag är inkvoterad?” Det kan jag skratta åt i dag.

”Han tog mig åt sidan och frågade om jag höll på med teater, och jag svarade: ’Tror du att jag är någon jävla balettbög? Jag ska bli fotbollsproffs.’ Sedan valde jag teatergymnasiet.” Säger det något om svensk teaters utveckling? – Jag hoppas det. Jag tror på inter-sektionalitet. Och på att ge folk utrymme. Vill du på en teater skapa något som ska kännas angeläget för 15-åriga kids i Rissne måste du kanske släppa din egen kontroll. Lämna plats åt andra, våga ge ifrån dig makt. På riktigt, inte bara på låtsas. Har du fått sådan makt? – Ja. Men jag är inte så jävla tacksam. Jag tycker att det är självklart att den här monologen ska in på Sveriges nationalscen. Det är ett skitbra konstverk som har förmågan att kommunicera med teaterkritiker, 70-åringar och kids från Rinkeby. Bam! Det händer inte så ofta. Alexander Salzbergers monolog Kicktorsken spelas på Unga Dramaten/ Elverket den 27 oktober-8 december. Han medverkar i Mattias Anderssons The Mental States of Sweden som har urpremiär på Dramaten den 14 november. K special-dokumentären om Kicktorsken beräknas sändas på SVT i vår.

07:83BB3@( B71<3B A3 %% % % % Â·;=23@< D/;>7@3A =4 B63 17BGÂ¸ CB3 <C j D/;>7@3E3393<2 1=; j :C53@ A3

% <=D AB=196=:; /<<3F3B

:C53@ >@3A3<B3@/@ 7 A/;/@03B3 ;32 E;3

”Tidlöst” och ”värdigt” – det är ledorden för Veronica Maggio när hon gör musik. Lika bra fungerar orden för hennes balansgång mellan privat vardagsliv och offentlighet, och mellan självförtroende och osäkerhet.

VERONICA MAGGIOS BALANSGÅNG Text: PATRIK FORSHAGE Foto: FREDRIK ETOALL

eronica Maggio tittar sig lite oroligt omkring. – Han kanske vill stänga nu? Vad tror du? Vi är ensamma kvar i den hemtrevliga kinarestaurangen, och ägaren har sjunkit ihop vid ett hörnbord i tröstlös väntan på att de sista lunchgästerna äntligen ska ge sig av. Men eftersom Veronica Maggio är långtifrån fåordig och vi befinner oss mitt i ett resonemang om behovet av – och rätten till – att vara privat i relation till att vara offentlig, får restaurangägaren vackert vänta lite till. HANDEN I FICKAN fast jag bryr mig är det något otympliga namnet på hennes fjärde skiva, och den knut i bröstet som titeln antyder är en sammanhängande stämning i skivans alla delar. Hela tiden finns en antydan till desperation i både låttempon, crescendobyggen och inte minst texter. Du ska ha sagt att stämningen på nya skivan kommer ur att du är sårad. Är sårad rätt ordval? – Inte riktigt. Snarare har jag någon sorts ambition att göra upp med allt. Det var viktigt att rätt sinnesstämning skulle komma fram och att jag inte skulle maskera med ironi eller gömma mig bakom kontraster. Det har jag annars en tendens att göra – jag matchar högklackat med en gammal tischa. Men Veronica Maggio har inga storslaget sammanhållna tematiska idéer när hon sätter igång med ett nytt album. – Det är snarare så att jag är sjukt trygg i att något kommer att växa fram. Jag har alltid älskat det vita pappersarket, att börja från noll och se vad som växer fram. Jag märker att samma ton letar sig in i alla scener. När stämningen väl är etablerad tvivlar hon aldrig på sitt vägval. – Nej, det finns många andra områden där jag är osäker, men när det gäller ordval, låtenergi och produktion har jag inga tvivel. Jag tillåter mig att låta några centrala begrepp finnas i många texter, och på förra skivan var det mycket ”taxi”, ”hiss” och ”hall”, så då var det klart. Nu är det mycket ”regn” och ”parkering”. Fast någon taxi utan skylt finns det fortfarande kvar även i år. – Jamen, jag åker så okristligt mycket taxi, så det letar sig fortfarande in i mina texter. Den sortens detaljer är viktiga. – Medan vi jobbar skriver jag långa listor på detaljer som ska ändras. Ord som ska förstärkas, ljud, arrangemang.

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

Det är ett metodiskt arbete, och Veronica Maggio är den första att erkänna sin perfektionism. – I efterarbetet är jag verkligen perfektionist. Men inspelningarna går väldigt mycket på magkänsla. Mina egna tveksamheter och dömanden är ett bra filter. På samma sätt vill Veronica Maggio styra hur hon avbildas. – Jag gillar inte att ha för tidstypiska bilder på mina skivor. Min beiga dräkt som finns på en del bilder är en exakt kopia av den dräkt som David Bowie har på sig i videon till D.J. Och på bilden i konvolutet till Satan i gatan sitter jag i samma gröna klänning som Debbie Harry finns på bild i. Eller en kopia av den i alla fall. Hon njuter när hon ser min djupt imponerade häpenhet, men noggrann-

växande publikens förväntningar påverkar henne. Men först måste vi reda ut hur vi ska benämna dem som lyssnar på hennes musik. ”Fans” är ett ord hon inte är bekväm med. – Det är att ställa in sig i artistledet att lägga sig till med sådana ord, och börja tala om ”platta” istället för skiva, eller kalla folk för ”fans”. Jag tycker att det känns von oben. Och att hålla på att rota i statistik om antal lyssningar och sålda skivor känns inte heller bra, det är en Pandoras ask. Ska man verkligen gräva i sådant? Då känns det mycket viktigare och riktigare när man träffar människor som gillar min musik på spelningar och så. Vi enas om ”lyssnare” istället för ”fans”, och då kan Veronica göra några iakttagelser om vem som gillar hennes musik. – Texterna känns högst relaterbara,

”När jag gav ut mitt första album var jag så torr och hemlig att klockorna stannade.” heten är inte bara av godo. – Perfektionismen är en tillgång och ett fängelse. Om man är en kreativ person och det inte blir som man vill gör man förstås allt för att ta sig bort från det oönskade. Då kan jag peta hur länge som helst i saker. MED LÅTAR SOM utspelar sig på Sergels Torg och Trädgården en fredag arbetar Veronica Maggio med markörer som resolut placerar Handen i fickan fast jag bryr mig i en samtidskontext. Annars är hon noga med att undvika tids- och platsmarkörer. – Jag undviker ord som är dödfödda redan när de skapas. De skämtar med mig om det här i studion, hur jag alltid talar om att saker ska vara ”värdiga” och ”tidlösa”. Jag menar, jag tror förstås inte att mina skivor ska leva i tusen år, men de ska ha förutsättningarna att kunna göra det. Vissa saker undviker jag instinktivt, och jag städar lika mycket bland ljud och sångmanér som i språket. Jag vill verkligen inte waila, när jag gör det blir det bara ointressant i mina öron. Jag vill fråga i vilken usträckning den

funderar hon. Det gör att många olika gillar musiken. På spelningarna kommer det både morsor med tonårsdöttrar och tatuerade hårdrockare. Hon har ett beundrarbrev (”maskinskrivet”) från Ulf Lundell inramat hemma på väggen, och det tillsammans med den fantastiska tolkning av hennes Inga kläder som Toni Holgersson gjorde förra året gör att poetiska sångare i övre medelåldern verkar vara ett annat starkt publiksegment. Men hon skakar på huvudet när jag frågar om hon lyssnar på Ulf Lundell, och även om hon hört Toni Holgerssons tolkning vet hon inte riktigt vem han är. – Men det är helt okej att göra covers på mina låtar, och kanske också att ändra något i texten som han väl gjorde med Inga kläder? Skulle någon be mig ändra i min egen låt skulle jag däremot aldrig gå med på det. HENNES RELATION TILL media är mer ambivalent. – Jag är så otroligt glad att slippa skvallerpressen, ler hon. Jag vill ändå påstå att hennes relation till och uppbrott från Oskar Linnros gav

rejält eko i sensationslysten press. Bara någon dag innan vi ses har Aftonbladet saxat några bisatser ur en djup och mycket personlig intervju som Tomas Andersson Wij skrivit för Café, och skapat relationsdramafokus där inget drama finns att tillgå. Det suckar Veronica över, men samtidigt rycker hon lite på axlarna. – Det är inte så mycket jag kan göra åt sådana saker. Men i den mån jag kan försöker jag hålla det till ett minimum. Ändå är Veronica Maggio relativt öppen med sig själv i relation till media. Hennes parrelationer är som sagt väldokumenterade, liksom hennes föräldraskap och till och med vilket parti hon röstade på i senaste valet (Miljöpartiet, ”mest för att försöka stoppa SD”). – När jag gav ut mitt första album var jag så torr och hemlig att klockorna stannade. Jag var tillräckligt gammal för att tänka på vad man borde och inte borde tala om i media. Hade jag varit 18 hade jag nog bara öst på. Och ändå blev det så att varenda gång jag träffade någon avväpnande journalist som lyckades få mig att prata lite kom någon släkting eller vän som jag hade nämnt och kände sig missförstådd. Idag har hon hittat balansen mellan sin offentliga roll och sin privata. – Nu drar jag gränsen vid det som är uppenbart. Jag är inte tillsammans med min son Bosses pappa längre. Där stannar jag. Vissa kan tala om sina misstag under ungdomsåren, men det gör inte jag. Det har inte med min musik att göra. Den där integriteten har Veronica nytta av. Det är ett väldokumenterat faktum att hon skyr kändistillvaron för ett vardagsliv i kollektivtrafik och hemmakvarterens butiker. – Går jag ut osminkad och i vanlig tischa är det ingen som bryr sig. Jag är bara artisten just i den stunden jag arbetar. Det har hänt att jag träffat någon i en loge, när jag varit uppvarvad och fixad, och sedan stöter ihop med samma person på Ica. Åh nej, kan jag tänka, nu fick du budgetversionen av mig också. VI HAR ÄNTLIGEN låtit lunchrestaurangens tålmodige ägare plocka undan förrättsbuffén och låsa entrédörren, och går runt hörnet för kaffe. S:t Eriksplan är inte hennes hemmakvarter, men hon är likväl hemtam, och när hon visat vägen in på ett smart kafé hälsar innehavaren igenkännande på henne. – Hej igen! – Jag var här i förmiddags, faktiskt, ursäktar sig Veronica. De har så gott kaffe. Det har de onekligen, och på Veronicas

”Det är en allmän uppfattning att Oskar Linnros ’uppfann mig’ med Och vinnaren är... och att Christian Walz sedan fortsatte med samma sak på Satan i gatan.” förslag sätter vi oss vid ett litet bord på trottoaren. Eftersom hon har fotograferats tidigare på dagen släpar Veronica på en fullproppad Ikea-kasse med glittrande kläder, och smink och nu solglasögon som skvallrar om att hon inte är bara en förbipasserande eftermiddagsfikare. Men när bordsgrannen känt igen henne och hälsat får vi sitta ostörda här också, och kan prata mer ingående om hennes nya skiva, där hit-potentialen är påfallande hos stora delar av låtarna. Men Du låtsas som det regnar skiljer sig från resten av skivan. Utan beats, och orkestrerad med rösten naken och längst fram har den ett direkt tilltal till en icke namngiven person,

ett ”du”. Är det den odödliga ballad som Veronica Maggio tidigare talat om att hon drömmer om att skriva? – Oj. Det vet jag inte. Men för mig är den viktig. Jag hade kommit till New York för att jobba med skivan, och satt på mitt hotell och tittade ut genom panoramafönstret. Det regnade och jag kände mig så otroligt ledsen. För mig fungerar sången som ett maskhål tillbaka till det otroligt sorgsna ögonblicket. Man kan ju undra varför jag vill just dit, men det är skönt att kunna styra det så. En given hit är Håkan Hellströmduetten Hela huset. – Från början hade jag tänkt mig den

för mig själv, enbart. Men någon sa att texten lät som att Håkan Hellström kunde ha skrivit den. Egentligen tycker jag att det är så otroligt lökigt med duetter, men den här är inte en sådan där man står mitt emot varandra och sjunger ”du och jag” till varandras ansikten. Att få med Håkan Hellström på tåget gick lättare än väntat. – Det var så sjukt enkelt. Jag vågade inte riktigt ringa, men jag hade fått hans mejladress. Han reagerade blixtsnabbt, enligt honom själv ”som en reptil”, och svarade direkt. Sedan krånglade saker lite, så han fick lägga på sin sång i Göteborg. Men jag räknar med att vi kan göra den

live tillsammans. Hela huset är möjligen också ett undantag från den dystra karaktären på Handen i fickan fast jag bryr mig, åtminstone i sin upptempo-popighet. Men även i en sådan allsångskick finns ett styng av oro. ”Allt är för bra nu”, sjunger de, ”allting har ett slut”. – Det skulle vara min lyckliga låt, om en lycklig tid. Men på gränsen till perfektion ligger ofullständighet. Den handlar om visionen att ta med bandet till en timmerstuga med piano, höst och rödvin. Men just där när allt känns fullständigt kommer insikten om att det kommer att ta slut. Livet är ju aldrig kontrastlöst. Har du snott basgången från David Bowies och Queens Under Pressure med flit eller oavsiktligt? – Hehe, flinar Veronica. Med flit. Det är kul att ibland sno grejer för att se om någon märker det. Det gör jag då och då. Enda gången jag snott oavsiktligt var med riffet i Jag kommer, som är likadant som Reptilia av The Strokes. Hade jag vetat det hade jag… Veronica stannar tvekande upp, men sedan spricker hon ut i ett stort leende. – …använt det i alla fall! Men till skillnad från till exempel 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

Håkan Hellström uppfattar fortfarande många Veronica Maggio som en söt vokalissa snarare än som en stor artist. – Jag måste fortfarande ta igen att jag inte hade skrivit något på mitt första album Vatten och bröd. Efter det är det en allmän uppfattning att Oskar Linnros ”uppfann mig” med Och vinnaren är... och att Christian Walz sedan fortsatte med samma sak på Satan i gatan. Men ibland är det nog bara något jag inbillar mig för att det ingår i min personlighet att ständigt känna att jag har så mycket att bevisa för folk. Sådant har till exempel Morrissey aldrig behövt fundera över, trots att han inte skrivit en enda melodi i hela sitt liv. – Har han inte? Hmm. Men det är ju så att jag fortfarande blir beskriven mycket utifrån mitt utseende och hur jag rör mig på scenen när man recenserar mina spelningar, mer än att man talar om musiken eller min sång. Men så ser ju genustänkandet fortfarande ut – en kvinnlig bärare anses inte ge budskapet samma pondus som en man. Det är bara att kolla voiceovers i reklamen, det ska vara män för att ge tyngd. DEN HÄR GÅNGEN har hon arbetat tillsammans med artister som Vincent Pontare och Salem al Fakir. Finns det inte risk att man definieras av dem man samarbetar med när man arbetar med folk som har starka egna profiler, undrar jag, och Veronica nickar. – Jag har dragits till folk som har en egen vision att ställa mina tankar emot. Renodlade producenter innebär mindre motstånd, mindre dragkamp. Det blir mer komplicerat när man jobbar med andra artister. Jag har en tendens att vara lite för trevlig och tillmötesgående, som man har lärt sig som tjej bland väldigt mycket män. Men till slut upphör det där supermysiga, för då markerar jag. Det var så det planerade fortsatta

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

”Det är kul att ibland sno grejer för att se om någon märker det.” samarbetet med Christian Walz upphörde. – Förra gången funkade det för att det som han ville göra gick hand i hand med det som jag ville göra. Men nu hade han en egen idé om vad han ville med min skiva, och den idén stämde dåligt med min egen. Så vår session i New York blev inte det jag hade hoppats på. Och även om hon och Christian Walz hittade tillbaka till varandra och slutförde en låt till skivan blir det förmodligen ingen fortsättning på listan av samarbeten med högprofilerade musiker. – Jag är nog lite mer redo att inte samarbeta med någon annan musiker nästa gång. Jag är lite avskräckt. Den här gången kunde jag laborera, och då märker jag att jag inte behöver den sortens partner. Hon beskriver sig själv som jobbig att samarbeta med. – Jag skickar långa mejl med mina listor på saker som behöver ändras. ”Den och den låten skimrar inte tillräckligt i versen”. Jag kräver mycket av den jag samarbetar med. Deras egna idéer ska vara tillräckligt bra, jag har aldrig varit intresserad av att jobba med någon som bara kan tapetsera, jag vill lära mig nytt under tiden också. ”Jaha, gör du så”, konstaterar jag när jag lutar mig över axeln. Det är precis som Bodil Malmstens bok Så gör jag – Konsten att skriva – jag älskar den och har lärt mig så mycket. Det är en nyfikenhet som ibland kan leda till missförstånd, men Veronica

verkar mer förtjust än besvärad av dem. – Som många andra i musiken har jag en tendens att härma. Det har hänt att mitt band har sagt om någon låt från förra albumet att ”aha, det där är typiskt Markus Krunegård, det måste vara en av hans grejer”. Och så är det egentligen min låt, hehe, som jag har gjort efter att jag har jobbat nära Markus. Texten till Jag lovar utspelar sig på en finlandsbåtsterminal, och i smarta och avskalade Bas gillar hörn tar du pendeltåget till stan och går på en liten bar. Det är inte direkt ett glamoröst popstjärneliv. – Den är självupplevd. Jag var på väg till Pet Sounds bar, det kan man fatta av texten om man vet att de hade en drink som heter New York New York. Det där är knäppt egentligen. Jag var trött på Stockholm, det var bland annat därför jag åkte till New York för att spela in. Och sedan när jag skulle sätta ihop min skiva blev det så att jag öppnar med en låt som heter Sergels Torg. Min A&R undrade över det, ville jag verkligen… Veronica avbryter sig mitt i meningen. – Men Gud, det där besvarar ju inte alls din diskbänksrealismfråga. Förlåt! DET DÄR BALANSERANDET kännetecknar mycket av Veronica Maggios uppenbarelse. I intervjuer har hon ofta talat om sitt dåliga självförtroende, men den person som nu ägnat ett par timmar åt att tala

inte bara om sin musik utan också om sitt föräldraskap, sitt identitetsskapande och sin feminism är inte bara bland de mest reflekterande artister jag mött utan verkar dessutom vara en genomtrygg och stabil person. Hur kan man passa ihop de bilderna? – Det är dubbelt, nickar Veronica. Jag kan känna en stark övertygelse när det gäller ord, ljud och musik – i de sammanhangen vet jag vilka knappar jag ska trycka på. Men i resten av livet är det inte lika enkelt. Att hantera mina känslor kan vara skitsvårt. Jag kan känna mig bedömd, jag vet att jag strävar för mycket efter bekräftelse – jag inser att jag jagar det. Jag är en sådan person som kan scrolla mig igenom tusen positiva omdömen om mig själv i något forum, och fastna på den enda negativa. ”Precis så är det, det här personen har genomskådat mig”. ”Försöker vara hård, men alla förstår”, sjunger du i Bas gillar hörn. Är det du idag eller som tonåring? – Det är nog jag idag. Det är sånt där som sitter kvar sedan unga år. Det tar några vuxna år att tvätta bort sådana brister i självkänslan. Det är först nu, när jag har ansvar för en annan person också, som jag känner att jag kan ta beslut för mig själv. ”Jag vill hellre vara bortgjord än att vara ensam”, sjunger du. – Så är det ju inte bara för mig. Man vill hellre få negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. Turnerandet drar fram sådana egenskaper, de sämsta sidorna man har. Samtidigt kan du ju göra hela den här analysen om dig själv. – Jamen, jag är ju inte dum. Men jag är självreflekterande bara i perioder, det går inte att sitta hemma och tänka så hela tiden. Då skulle jag snabbt bli neurotisk. Handen i fickan fast jag bryr mig (Universal) släpps den 4 oktober. Recensionen hittar du på sida 53.

prime|unitedminds vill du vara med och skapa framtidens kommunikation? Sista ansökningsdag 31 oktober Läs mer och ansök på primelab.se

Prime är den högst rankade byrån inom public relations i världen. Prime består av kommunikationsbyrån Prime och analys- och strategiföretaget United Minds. Vi har expanderat kraftigt de senaste åren men växer gärna lite till. Just nu söker vi studenter inom ekonomi, juridik, statsvetenskap, marknadsföring, teknik och reklam som vid sidan av studierna vill vara med och bygga framtidens kommunikation. Vår filosofi är att din kompetens går före din examen. Är du rätt person för oss ser vi till att du hamnar där din talang kommer till sin rätt.

Abidaz är på väg att ta över den svenska rapscenen. För Amat Levin berättar den solodebuterande veteranen om uteblivna chanser, återfödseln och konsten att vara bättre än alla andra.

KUNG ABIDAZ MOT ALLA Text: AMAT LEVIN Foto: JOSEFIN MIRSCH

olen fick alla att le lite mer än vanligt och det kändes som den officiella starten på sommaren när Abidaz klev upp på Kulturhustakets scen i Stockholm i början av juni. Närmare två meter lång och klädd i kängor och igenknäppt militärjacka såg han ut som en bortglömd medlem i Wu-Tang Clan eller Boot Camp Clic. Nöjesguiden hade smygläsning och de nyfikna åskådarna visste inte riktigt vad de hade att vänta. Men redan under den första låten vann han publikens intresse och när han spelade Röd, blå, grön, en omedelbar rapklassiker om Stockholms tunnelbanelinjer, erövrade han den. Det var Abidaz första liveframträdande på flera år. – Det var kul, minns han när vi ses på Universals kontor på Östermalm i Stockholm. Men det var jobbigt också. Ett tag tänkte jag ”Kan jag verkligen de här texterna?”, haha. Men jag hade med min kusin, han är 14 år, och jag blev glad av att kolla på honom. Jag tänkte ”Om han kan, kan jag”. UNDER DEN DÄR junikvällen på Kulturhustaket utbrast en vän till mig: ”This is dope, I feel like I can understand him better than other rappers!”. Han hade nyligen flyttat hit från USA och höll på att lära sig svenska. Men Abidaz musik är universell, något som har gått upp för mig när jag har sett både förortskids, rappuritaner och människor som inte ens lyssnar på hiphop prata lyriskt om honom. Under sommaren och den unga hösten har förväntningarna växt och har nu nått en hypenivå som, med svenska mått, påminner om den 50 Cent hade när han höll hela New York-publiken gisslan i början av 2003. Men Abidaz är så långt ifrån en färsking man kan komma. På YouTube finns det klipp på när du 1995 kör i Solnahallen… – Haha, ah! Och du var med på klassiska Sidewalk Headliners-skivan 1998 när du var en del av duon Chapee N Chess. Varför blev du eller ni inte större under hiphopvågen i början av nollnolltalet? – För att vi inte rappade på svenska. 100 procent. Det fanns säkert andra småsaker också, men huvudgrejen var att vi inte rappade på det språk som stod folk närmast om hjärtat. NÄR PRODUCENTEN OCH barndomsvännen Stress började spela in sin skiva Playlist, som släpptes 2011, hörde han av sig till Abidaz och frågade om han inte kunde tänka sig att gästa på en låt och rappa på svenska. Resultatet blev Banka skiten och ett större samarbete kändes

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

naturligt. Abidaz säger sig ha märkt en omedelbar skillnad i responsen i och med språkbytet, men när jag frågar vad han tycker om att uppståndelsen har dröjt tvekar han. – Det hade varit mycket roligare om det hade hänt tidigare, men det hade inte varit bra för mig som människa. Nu när jag är äldre och står mer stadigt är det lättare. Varför hade det varit roligare tidigare? – Vi var många fler som var bra då. Och när man är yngre har man kul på ett annat sätt. Du var med i ett kollektiv som hette Hundreadz och ni gjorde en låt med Ayo som hette Vem vill vad i början av nollnolltalet, något du refererar till på Kartellens AM43-remix. Det känns som att det finns en del likheter mellan dig

Jo. Men hade du lagt av i ditt huvud redan då? Du hade inga planer på att komma tillbaka? – Nej. Jag var borta och är fortfarande borta. Jag är fortfarande inte här. Det är därför min skiva heter In & ut. Nu är jag inne i den här grejen, men sedan ska jag ut igen – och vara borta. Jag har älskat att rappa sedan jag var liten, men nu är det mer business. Rap igår och rap idag är inte samma sak. Hur tycker du att det har förändrats? – I Sverige är de ganska bra på att ta upp viktiga saker. De tar nästan upp det lite för mycket, det är hela tiden samhället och politiken. Men USA-rappen handlar bara om ”bitches”. Jag skäms för rap. Innan jag kom hit kollade jag på ett klipp som hette ”Mos Def vs. Lil Wayne”. Det var en gammal Mos Def-freestyle och han

”Jag säger som det är, jag fuckar med Piraterna, Ozzy, Kartellen… och jag vet inte ens så många fler som är bra.” och Ayo, ni har båda väldigt starka röster och har exploderat under en kommersiell hiphopvåg, men känns samtidigt kompromisslösa. Och precis som Ayo har du varit borta från musiken under en lång period. – Det är sant, nu när du säger det! Det är en riktig broder till mig. Låten släpptes aldrig på grund av skivbolagsstrul, men han var den första som trodde på mig och hade skitmycket hopp för mig och Hundreadz. Men vi hade problem med BMG och Swartling och blev blåsta. Vi var väldigt duktiga på det vi gjorde, men det var många som försökte stoppa oss. Många var emot oss då, men samma människor ger oss kärlek idag. De vet vad de gjorde. På vilket sätt försökte folk stoppa er? – Vi hade bokningar som försvann, folk tog inte med oss på turné. De turnerade överallt med Sidewalk Headliners och vi fick bara vara med på två uppträdanden. Så när vi träffades blev det jobbigt för dem… sedan blev det jobbigt för oss. Haha! Funderade du någonsin på att följa Ayos fotspår helt och aldrig komma tillbaka? – Jag var ju borta från musiken under flera år.

rappade om riktiga saker. Sedan kom Lil Wayne och sa nåt om ”motherfucker – fuck your mother”. Haha! Jag tänkte ”vad är det här för skit?”. Det är sjukt vad de har gjort. Men samtidigt säger du att du älskar att rappa och folk vill höra dig göra det. Så varför ska du ut igen? – Jag kanske släpper låtar och videor, men jag kommer inte att åka runt och uppträda. Jag gillar inte livsstilen som kommer med den här grejen – alla shows, drickandet och de dåliga sakerna. Jag är för gammal. Tidigare har jag varit djupt in i gatan och väldigt vild, men jag vill inte ens gå i närheten av de där sakerna nu. Jag vill bara ta hand om familjen. Skivan tar upp bra grejer, mycket om mig själv och min familj och struggles som man har haft på gatan och överallt. Jag svär inte ens mycket på låtarna! Det kanske låter som att jag gör det, det låter G som fan, och jag har fått det till det utan att behöva svära eller säga någonting om polisen. En låt på skivan – Röd, blå, grön – handlar om de olika tunnelbanelinjerna och det är den enda jag pratar om street shit på. Det här är en mogen skiva, många äldre kommer att gilla den.

Många yngre också – vi ska göra dem mognare. Hur ska du göra dem mognare? – Genom att prata om mogna saker, genom att inte svära. Sånt man lär sina barn, eftersom barn också kommer att lyssna på den här skivan. Vad gjorde du under tiden när du var borta från musiken? – Det blir mycket ”gatan” nu, men det var så det var. Jag har snurrat, driftat, begått brott, allt möjligt. Det har funnits roliga kvällar, men det var en jobbig tid. Känns det konstigt för dig att det är först nu intresset har exploderat? – Ja, för mig är det… Abidaz suckar. – För mig är det ”Aha, nu vill du göra en låt? Och du med?” Jag orkar inte ens och det är därför jag inte visar mitt ansikte i mina videor. Jag vill kunna gå runt med mitt barn utan att någon vet vem jag är, utan att någon säger ”där är Abidaz!”. Det är kul att folk gillar det, men de kunde ha gillat det för längesen. Alla vi från Hundreadz har en sån där känsla. Vissa från den tiden bor i London nu, eller Saudi, och de ringer mig, skrattar och säger ”Nu skriver de om dig, va?”. Har du någonsin känt dig bitter över det? – Nej, jag har väldigt svårt att bli bitter, jag krigar och kämpar alltid. Men jag kan skratta åt det, liksom. Efter en show var det någon som nämnde en svensk rappare och sa ”Om du fortsätter som du gör nu, kan du bli som han”. Jag skrattade bara. Han visste inte att vi har beatboxat på gatan sedan –92. ETT KONKRET EXEMPEL på hur svensk hiphop har förändrats är, enligt Abidaz, att svenska producenter har blivit bättre på att göra beats. Han säger också att det är fler rappare som ”kan” nu, men nämner få namn. – Jag säger som det är, jag fuckar med Piraterna, Ozzy, Kartellen… och jag vet inte ens så många fler som är bra. På riktigt? – Nimo! Alltså, jag lyssnar inte så mycket på rap. När jag började skriva på svenska lyssnade jag mycket för att ta reda på vem jag var tvungen att vara bättre än, men inte nu längre. Men svensk rap har förändrats, nu är det mycket gulligull och kramar. När vi var unga var det mer ”De här nya rapparna kommer – vi slår dem!”. Haha, det var hårt. Jag har också fått intrycket av att svensk rap har bättre sammanhållning nu. Att fler hjälper varandra. – Ja, och det är bra! Det är bra att inget dåligt händer, jag har aldrig varit för sån där rap beef – att någon säger något på en låt och så säger man något tillbaka. Förut var det mer på riktigt. När man sågs var

det mer ”Vem fan är du, du får inte göra någon mer musik!”. Varför var det en sån konfrontativ stämning förut, tror du? – Jag vet inte. Vi var fett många i Hundreadz, från Bredäng, Dalen och Hagalund. Alla dissade varandra inom rap, det var många ovänner. Jag kommer ihåg den där låten Ayo gjorde om bönderna, till exempel (låten Hiphopbönder där bland annat Ayo, Petter, Ken Ring och Infinite Mass dissar Looptroop och Kashal-Tee, reds. anm.). Kanske var det för att vi var så unga, de flesta som rappar nu är lite äldre. Ja, mycket hinner hända i mognaden mellan 18 och 25. – Exakt. Och på det här sättet finns det mer pengar att tjäna. Hade rappare bråkat med varandra hade arrangörer inte velat ta i dem. SOLODEBUTEN IN & UT har i skrivande stund inte släppts, och jag har bara hört en version som är klar till cirka 80 procent, men det låter redan som att den kommer att slåss om titeln som årets bästa svenska rapskiva. Och detta under ett historiskt bra år för svensk hiphop. In & ut är ett exempel på en perfekt symbios mellan rappare och producent, mellan röst och beat. Stress fogar samman blytunga instrumentaler och Abidaz röst kräver ens totala uppmärksamhet. Men där finns även lugnare, mer introverta spår och det är bland dem man hittar låten som betyder mest för Abidaz. – Jag spelade in två verser till Benägen, sedan dröjde det ett år tills jag spelade in den tredje. Och under det året hände mycket saker – jag fick begrava människor

– och det var skitjobbigt att skriva klart den. Jag fick skriva en rad, gå ut och ta luft och sedan skriva en ny. Det var helt tyst i studion. Jag bryr mig inte ens om folk gillar den. In & ut är en bra blandning av hårda bangers och långsammare, mer personliga låtar. Vilka föredrar du? – Jag föredrar trapen, det är det som är jag. Jag har en låt på skivan som heter Jag vet, som handlar om en relation – den lyssnar jag aldrig på. Varför inte? – Jag orkar inte lyssna på sånt där. För att den är för mjuk? – Ja! Det är en sån där låt som måste vara med. ”Vi har ingen låt om en tjej!”

bara komma någon vart. Jag har tidigare tagit hand om asylsökande barn, så det är inte som att jag aldrig har jobbat – det finns mycket jag vill göra, jag försöker bara få ihop lite kapital så att jag kan få det att hända. Ta det där första steget. JAG BERÄTTAR ATT jag kommer ihåg en gammal intervju på en Passagen-sida som hette B-Boy Sweden, publicerad 1998, med en då bara 17-årig Abidaz. Där ombads han beskriva sig själv och svarade ”Rhymar med mina polare samt står för lucid dreaming”. Abidaz skrattar förvånat. På nya skivan har han nämligen en låt som heter ”Lucida drömmar”.

”Rap blev business när jag blev farsa.” Haha, jag sa bara ”Jag gör den sen”. Är det svårt att skriva en sån typ av låt, någon som man egentligen inte vill ha med på albumet? – Nej, det gick skitsnabbt. Ståendes, på typ 40 minuter. Jag fick den ur vägen och blev skitglad, haha! Du har även en låt tillägnad din dotter på skivan. Hur påverkades du av att bli pappa? – Ouff. Rap blev business när jag blev farsa. Det är därför jag gör den här skivan, jag blev tvungen att lämna de dåliga sakerna bakom mig och göra något som ger vita pengar. Jag la ner många saker och förändrades totalt. Nu försöker jag

– Haha, det där var en grej vi höll på mycket med när vi var unga. Min kompis Josh drömde fett mycket när han var liten. Jag kommer inte ihåg en enda dröm jag haft, men varje dag i skolan brukade jag fråga honom vad han drömt om. Och varje dag svarade han ”Abow, det här hände!”. Så nu fick jag bara ett beat skickat till mig som hette ”Lucida drömmar” och då kom jag ihåg den där intervjun. Vi var flummiga som fan när vi var små och brukade snacka om att vi vakna medan vi drömde. Och det är det jag snackar om på låten – ”Lasta stora säckar av cash” – jag pratar om saker jag inte har och vissa saker som jag har. Gränslandet. Det kommer att

komma en video som förklarar allt. Jag har fått intrycket av att du är religiös? – Ja. Jag försöker praktisera mer och mer och bli bättre. Hur har det funkat att kombinera det med en musikkarriär? – Det funkar inte bra. Det är därför jag måste ut igen. Jag försöker hålla ett rent huvud och vill vara duktig för mitt barns skull. Hela livsstilen som rap har blivit är för mycket. Men jag har bröder som backar och hjälper mig, så det blir bättre. Hur ser dina framtidsplaner ut? – Jag vill försöka turnera så mycket jag kan, ta hand om min dotter och göra videor till varje låt på skivan. Jag vill förändra den här saken, få det att låta annorlunda. Svensk hiphop låter så… de låter som att de rappar på fel takt. Jag kommer från Biggie-tiderna, förstår du? Jag har en teknik som andra inte har. Jag tror att det kommer att höras. Ja, du har ju fått bra respons hittills. – Riktigt bra. Men vi är inte där än. This black face, du vet… de måste gilla mig. Jag gör det mycket för svarta, vi har inga svarta där framme som tar täten. Tror du att det blir svårare för dig för att du är svart? – 100 procent. Det är alltid så, haha. Jag ska inte hålla på och ljuga, det innebär alltid extra jobb. Jag gillar inte att prata om det eller säga ”Det är bara för att jag är svart”, men det är klart att det är svårare. Det är tur att jag har det där lilla extra som andra inte har. Det gör förhoppningsvis att jag landar bredvid dem, trots att jag egentligen är bättre. In & ut släpps i slutet av oktober. I samma veva hittar ni recensionen på nojesguiden.se. 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

I höst kommer Red Bull Music Academy till Sverige och Stockholm. Men vad döljer sig bakom spretigheten och är det ens värt att gå på? Tidigare i år skickade vi Vendela Lundberg till New York för att ta reda på det.

MUSIKKOLLO FÖR EN UTVALD SKARA Text: VENDELA LUNDBERG

1998

fick tre figurer som trivdes och verkade i Berlins underground-scen i uppdrag att samla de artister, producenter, konstnärer och oupptäckta kids de tyckte utmanade musikvärldens snäva genreramar, under ett tak och en jättelik happening. I våras var det New Yorks tur att agera värdstad åt den sammankomst som är Red Bull Music Academy, som i år firar sitt 15-årsjubiluem. IDÉN BAKOM RED Bull Music Academy är lika enkel som den är spretig. Under ett antal veckor varje år breder evenemanget ut sig över en stor metropol som en typ av stadsfestival med konserter och fester för de som hinner få en plats på gästlistan, samtidigt som det är ett slags musikkollo för en utvald skara på ungefär 60 deltagare från hela världen (utvalda efter långa ansökningsprocesser, där de inte bara ska skicka in sin musik utan också beskriva sådana saker som vad de skulle laga för mat till svärföräldrarna). Ett kreativt läger, bara det att utrustningen är värd miljoner och föreläsarna, som ibland också uppträder, heter saker som Giorgio Moroder, ?uestlove, Brian Eno och Debbie Harry. Och när turen har kommit till New York, då vill man blåsa på rejält. DET ÄR MAJ och vårt lilla följe från Sverige har förts till Meatpacking-området i New York, för att få vara med om en bråkdel av det som har kommit att förkortas RBMA. Tillsammans med ett gäng främlingar som bär det typiska musikjournalistutseendet blir vi infösta i ett mindre samlingsrum med utställda stolar och likadana fåtöljer som de hade på Central Perk i Vänner. I ena änden av rummet står en soffa, ett litet mixerbord och två stora högtalare under en enorm logga, allt för trivselns skull. När Van Dyke Parks, en legendar till musiker och

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

producent som jobbat med bland annat The Beach Boys, Frank Sinatra och Skrillex (!), sedan bekvämt och entusiastiskt berättar om en tid där ”ingen hade tid att känna sig förmer än någon annan”, ser jag mig om i rummet och det är inte svårt att urskilja gruset i alla deltagande killars (en överhängande majoritet) ögon, där de sitter och omedvetet matchar i sina vita hoodies, som om det tillhörde modekanon här på högkvarteret. När Parks, som med sina 70 år och sitt vita skägg, spelar Vad nöjd med allt som livet ger från Djungelboken, ett musikstycke han var med och orkestrerade, rycker många av oss till. Av alla låtar han spelar upp, känns det här otippat nog störst. MINA MISSTANKAR OM att det inte sovs särskilt många timmar om natten bekräftas av André Laos, en av två svenskar som fick vara en del av akademien i år och vars minne av RBMA handlar om tacksamhet över att få studiotid med folk som Just Blaze. Men det präglas också av alla olika transporter till klubbar och konserter med företagets buss. Och trots de massiva insatser som läggs på att årets deltagare ska få en osannolik upplevelse, är det det här vi och de som snabbt lyckades roffa åt sig biljetter har kommit för. Efter en lång dag med föreläsningar modererade av typiskt retoriskt finslipade amerikaner, åker vi till The Knitting Factory i Brooklyn där beatmakare som Young Chop, J.U.S.T.I.C.E. League, Mannie Fresh och Drake-producenten Boi-1da, som tidigare hållit en föreläsning om hur allt började med programmet FruityLoops, samsas om att framföra dj-set för publiken. Kvällen har fått namnet Drum Majors och medan bas och rök av olika sorter fyller den lilla, ruffiga lokalen står de flesta förundrat och smågungar till alla hits. Det är som att alla har svårt att

greppa att människorna som står och mixar två meter ifrån dem faktiskt också är upphovsmän till det vi hör, sammanhanget blir på ett absurt och nästan lite bortskämt sätt för exklusivt.

”Mot slutet av ?uestloves föreläsning blir stämningen sentimental och nästan blödig.” TANKEN MED INSAMLANDET av de relativt unga, men inte särskilt oetablerade adepterna, är att de inte bara ska ha en geografisk spridning utan också en musikalisk. Ändå anländer de som har riktat in sig på dansmusik, eller möjligtvis hiphop, med ett försprång – det är inte tillgången till lyxiga studios som kommer att ta årets alumni vidare till skivbolagskontrakt (RBMA har, gott nog, inget ägaranspråk på musiken som produceras i lokalerna), det är DIY-tänket och nätverkandet. André Laos berättar att i hans hemstad Göteborg avråder man nästan folk från andra genrer än just dansmusiken till att söka. Jag ser ett par stycken med en mer utpräglad indie-look men den största klungan av deltagarna här i New York är de som började med en laptop i sängen. MIN NEW YORK-vistelse däremot, tangerar inte ens dansmusik. Under dagarna berättar den kanske störste inom modern konstmusik, kompositören Philip Glass, insiktsfullt under sin föreläsning anekdoter som att ingen i hela filmvärlden någonsin har vunnit en dust mot Martin Scorsese. Det är fascinerande att höra – i ett rum

där de flesta är under 30 – att mannen med alla Oscarsnomineringar, som fastslår att ”all music is ethnic music”, själv fick försörja sig med ett ”vanligt” jobb fram tills 40-årsåldern. The Roots-mannen ?uestlove demonstrerar hur hans eget instrument, trumsetet, har vuxit genom musikhistorien och visar hur man gör för att spela riktigt skitigt, trots en konservativ uppfostran. När han nämner att D’Angelos kommande album bara saknar mastring på en sång, sitter alla i bänkraderna plötsligt mycket rakare. Mot slutet av hans föreläsning blir stämningen sentimental och nästan blödig, det är som att hans talkshow-personlighet aldrig har funnits när han talar om allt han har fått ge upp för musikens skull. NÄR JAG UNDER min sista kväll med akademin får se basdrivna storheter som Egyptian Lover på en klubb som liveprojicerar Leila K-typers expressiva koreografi börjar hela miljonprojektet klarna för mig. Allt är en show, men en show som har vett att maskera sin marknadsföring med autenticitet. Förväntningarna på vad man kan åstadkomma med så stora muskler, kreativa som ekonomiska, har faktiskt införlivats, mycket tack vare den udda samling av eldsjälar som deltagare, artister, frilansande journalister och bokare bildar. Jag åker hem och är bara lite, lite besviken över en sak – att jag missade James Murphys DFA Records-kväll. Den första helgen i november kommer en miniversion av RBMA, Red Bull Music Academy Weekender, till Stockholm. Fredagen den 1 november kommer Arve Henriksen, Stian Westerhus, Sigbjorn Apelans, Morten Qvenild och Hauschka till Stadshuset, den 3 november gästas Kulturhuset av Four Tet, Neneh Cherry och Omar Souleyman.

LUGER PRESENTERAR I STOCKHOLM

JA M E S B L AKE FOALS MA RK L AN E G A N THE NAKED AND FAMOUS L O C A L N AT I V E S VA M P IRE W E E K E N D TOM ODELL GL AS VE GAS NEKO CASE JUNIP KURT VILE & THE VIOLATORS EL L IE GOU L DI N G 4 oktober

12 oktober

B e r n s ( S U P P O R T : SAY L O U L O U )

1 n ov e m b e r

3 n ov e m b e r

Berns

Debaser Medis

Berns (SUPPORT: CLOUD CONTROL)

7 n ov e m b e r

9 n ov e m b e r

Annexet

Debaser Medis

1 8 n ov e m b e r

7 december

Berns

D e b as e r M e d i s ( S U P P O R T : T R U E W I D OW )

3 1 ja n ua r i 2 0 1 4

Arenan

Är ni redo för lite fler härliga män som pratar om andra härliga män och deras förehavanden – i det här fallet vård av kulturbärande ansiktshår? Om så, säg välkommen till Skäggboken, uppföljaren till den fina lilla lifestyle-institutionen Skäggbloggen. I boken är det ganska mycket kungar, historik och helt vanliga svenska dudes/småbarnspappor som berättar om sitt lurviga identitetsbygge. Men ”globalt” då? Vilka koder gäller för sydamerikanska politiker, etiopiska musikanter och kinesiska konceptkonstnärer? För att inte nämna Hollywood, som bara blir skäggliberalare för varje dag som går. Vi haffade tag i en av de tre upphovspersonerna, Eric Thorson, för en snabb guidning.

TIO VÄRLDSSKÄGG FÖRKLARADE OCH BETYGSATTA Text: NIKLAS ERIKSSON

BE T YG

9/10

BE T YG

7/10 JAMES HARDEN

AI WEIWEI

RICK RUBIN

Houston Rockets fruktansvärt coola shooting guard som i senaste slutspelet snittade 26.3 poäng, 6.7 returer, 4.5 assist och 1.0 fruktansvärt coolt mad professor-skägg.

Den kinesiske konstnären/dissidenten som bland annat är känd för sina 100 miljoner handmålade solrosfrön på Tate Modern och för en närmast hundraprocentig fan-uppslutning bland västerländska kändisar.

Extremt inflytelserik musikproducent, skivbolagsdirektör och allmän flumskalle som bland mycket annat varit med om att föra ut hiphopen till den amerikanska medelklassen.

Eller är det ett mad professor-skägg? – Visserligen är spetsigt skägg traditionellt sett elakt, men jag skulle väl kalla det ett klassiskt hiphopskägg. Och då tänker jag på ?uestlove och sådan lite mer medveten hiphop. Det är sådana signaler det skickar. Jag menar, det dröjer innan vi får se Jay Z i ett sådant här skägg. ... Eller Fifty. – Haha, ja det vore något. Kommer inte att hända. Så slutomdöme? – Om Mr. Harden? Jävligt snygg. Vi följer honom på Instagram.

Jaha, vad säger du? – Alltså som skägg betraktat är det ju ganska risigt... Men det är ju wisdom-skägget, det som vi förknippar med kung-fu och lärdom, en person som går sin egen väg. Syns det på skägget att han är intellektuell? – Inte nödvändigtvis. Han hade också kunnat vara en vanlig gubbe på gatan. Dock är det en ganska ansad mustasch, vilket tyder på att han inte helt har schavat ut. Han har en linje på den. Det är medvetet.

Typ: Bo i stuga i skogen-skägget Typ: Kung-fu-mästarskägget

Typ: Det samhällsengagerade hiphopskägget BE T YG

4/10

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

Han ser ut som 80, men är faktiskt bara 50... – Haha, det här är ju jävligt fint! Jag tänker på Garth Hudson, det galna geniet i The Band, som brukade stå i bakgrunden vid en hoper orglar. Men jag ser inte vem det är...? Jaha, är det Rick Rubin. Shit! Har han alltid sett ut så här? Makes sense i så fall. Folk bakom spakarna brukar se mer städade ut, men är man demonproducent och helt geniförklarad ska det ju synas... Man har en vision. Man ser saker som inte andra ser. Man är som Lee Perry.

BE T YG

7/10

5/10 RYAN GOSLING

JAH LUDE

HAN I AMERICAN APPAREL-REKLAMEN

Skådishunk och Skäggbloggen-favorit.

Den etiopiske singer-songwritern som i somras var på Stockholmsvisit med bland andra Nhatty Man.

Concious-företagets reklam med en hasidisk jude som hunkar sig och drömmer om Yom Kippur, den viktigaste och mest allvarsamma av de judiska högtiderna.

Det här gillar du, va! – Absolut. Det är ju ett av våra standardskägg. Det här är kanske så mycket skägg man kan ha och ändå vara en pretty boy i Hollywood – för sedan blir man Joaquin Phoenix eller Zach Galifianakis. Och det är ju ändå en framgång – för tio år sedan hade man inte kunnat ha ett sånt där skägg och fortfarande vara, du vet, en hunk. Så vad du säger är: Det här är en bild av skäggkulturens seger? – Mm, precis. Det här och Måns Zelmerlöw. Det är samma genre, fast Måns kanske har ännu kortare...

Han är inte från Kingston alltså, utan Addis Abeba. Kan man se det på skägget? – Jag vet inte... Många jamaicaner har tunnare skägg känns det som, och det här är förhållandevis matigt. Jag gillar verkligen sådana här skägg; de har mycket konstnärligt och socialt patos inbakat i sig förstås. Men ändå: det här är helt ordinärt. Typ: Standard reggaeskägg BE T YG

6/10

Typ: Pretty boy-skägget

Vad säger du, är det här modigt? – Oj, hasidisk kille! Det är ju jätteroligt. Och ja, kanske är det också modigt – även om det hade varit modigare om kampanjen gått i Sverige och inte USA. Men visst, med poseringen och allt, han ligger ju verkligen och åmar sig. Det här är bra, det väcker känslor... Men vad sjutton är det han har framför sig, en hälshatt? Är det buskis eller inte buskis, då? – Jag förstår vad du menar... Det där är svårt, allt handlar om avsändaren. Och här vet man att det är American Apparel som ligger bakom – och inte Filip och Fredrik, liksom. Sedan är det nedtonat och vitt och cleant. Är det benettonskt? – Absolut. Men Benetton kör ju också mycket på den där ”brotherhood/sisterhood”-grejen, som lika gärna kunde vara KappAhls ”We are family”. Allt är så härligt. Det är inte det här. Det är mindre inställsamt. Jag gillar det. Sedan får man inte glömma bort att det här är ett religiöst skägg och när man inte får kapa det blir det ju lite stripigt. Så ur ett skäggvårdsperspektiv ser det inte så kul ut. Men det är ju laddat med så mycket annat... Typ: Traditionell hasidiskt skägg

BE T YG

6/10 MARK HENRY

LUIZ INÀCIO LULA DA SILVA

BEACH HOUSE-SKÄGGET

BRAD PITT

Amerikan, väger 187 kilo och brukar gå långt i Världens starkaste mantävlingarna.

Brasiliens president mellan 2003 och 2010.

Victoria Legrand är ju den intressanta här. Men hon har inte skägg. Det här däremot Beach House-killen. Alex Scally heter han.

Skådespelare, far, skägganalfabet.

Vad har vi här? – Ooohhh! Han är wrestlare, va? Haha. Grejen är väl att han inte ser så skräckinjagande ut, han vill mer än han lyckas förmedla... Själva skägget är inte så spektakulärt. Finns inte så mycket att säga, det är vad det är. Typ: Grottskägg

BE T YG

4/10

Den här känner du igen. – Visst, det är ju ”Lula”. Det där är ett fint skägg. Men jag sympatiserar ju med honom också. Vad ska vi kalla det: vänsterskägg, gammal grånat revolutionärt skägg...? Ja, det syns i alla fall var han har sin politiska hemvist. Finns inte så mycket att tillägga, va? – Nej. Det är tätt, det är grått, det är perfekt. Typ: Fackföreningsskägget

BE T YG

9/10

Är det ett dreampop-skägg? – Ja, det får man säga. Återigen är det hela framtoningen som avgör: den blommiga väskan och håret och solglasögonen. Jag har hört en del av deras musik, och jag tycker att det stämmer in extremt väl: de ser ut som deras musik låter. En rostig bil i bakgrunden, de är ute på roadtrip – det är ett tydligt paket helt enkelt. Utifrån skägget, vad gillar han att göra? – Han skulle absolut kunna gilla att surfa. Det är lite borderline mellan popkille och surfkille. De är från Baltimore, säger du? Hmm, okej. Tycker ändå att de har den där Kalifornien-grejen. Jag tänker mig att det är så här man ser ut om man vill vara indiepopare och bor i San Diego, typ. Surfaren går inte att tvätta bort helt. Han kanske är en östkustbo med svåra västkustkomplex? Typ: Indieskägget

Okej, sista nu. En ren kontrollfråga: Är det här världens töntigaste skägg? – JA, DET ÄR DET!!! Åh, med den lilla mössan, det lilla självgoda leendet. Det här är inte bra. Inte på något sätt. Är det så här det går när ingen säger ”nej”? Typ: Snart-på-lyxrehab-skägget

BE T YG

2/10

Skäggboken är utgiven av Kalla Kulor Förlag. Övriga upphovspersoner är Brysselbyråkraten Axel Naver (blont, glest trivselskägg) och Göteborgsfotografen Anders Bergstedt (feta polisonger). De är också män. Bloggen hittar ni fortfarande på skaggbloggen.se.

2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

TIDENS ANDA

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

OSALTADE CASHEWNÖTTER

Det vi pratar om mest just nu!

1 Nu får det väl ändå vara nog?

Hör vi en enda jävla kränkt fotbollskille till nämna ordet ”polisnota” så… ringer vi polisen.

2 Politikernas mest skamlösa grepp

Nu har ännu en politiker, biståndsministern Gunilla Carlsson, avgått och belönats med en helt absurd peng. Carlsson kan räkna med uppemot elva miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i inkomstgaranti och pension. Allt för att underlätta återgången till det vanliga arbetslivet. Hur fan kan vi tillåta detta?

3 Att sälja själen till Så mycket bättre

Det kan vara så att TV4 är vår tids djävulen. ”Skriv under här med ditt eget blod”, skrattar programchefen medan hen polerar sina horn och pekar på ett gulnat kontrakt. ”Skriv under här, så säljer du din själ och värdighet mot en sista chans i rampljuset.” Uppgivet skär Ebbot, Ulf Dageby och Ken Ring upp sina handflator, doppar fjäderpennan i blodet och signerar.

K RÖN I K A

ÄR DET DU ELLER JAG SOM LUKTAR?

4 Kommunpampar

SVT:s nya serie om livet som kommunalpolitiker är en kniv i hjärtat för de som oroar sig för bristen på politiskt engagemang bland ungdomar. Det verkar nämligen vara exakt så tråkigt som det låter.

5 Gympakassen

Vi vet att nittiotalet är här igen. Det är okej. Men den där gympakassen i nylon som man hade sin glömda blöta handduk i till idrott och hälsan, kan vi inte bara komma överens en gång för alla om att den inte är vare sig snygg eller praktisk? Doften av småmögliga kläder tränger fortfarande upp till oss genom decennierna.

6 ”IPA är inte gott”

Alltså, IPA är ju gott, men det hör inte till saken. Hösten 2013 är IPA inte gott. Känns det jobbigt? Öva in detta och bara kör: ”Jag gillar faktiskt ändå en riktigt välgjord lager allra mest, en IPA kan ju vem som helst slänga ihop i badkaret”.

7 Förfallet

Vad händer på Spy Bar? Ända sedan Julia Frändfors slutade har det varit tråkigt och knäpptyst. Finns det ens längre? Och varför har vi så få klubbalternativ efter klockan 03? Ingen blir ju insläppt på Berns.

8 Kakkriget

Det mest hippa och svåra att göra idag är inte att bara lyssna på vinyl, rösta i ironiskt kyrkovalet eller cykla en jätteliten cykel. Det är att gå mot strömmen och gilla SJ, även kända som satans hantlangare. Men helvete vad det blir svårt när det visar sig att de manipulerar sina priser via användandet av cookies och cache.

Avicii-ilskan

Är folk arga för att Aviici har jobbat med countrymusiker på nya skivan? Eller för att vissa ser ner på honom? Eller för att några skivrecensenter tyckte att man borde ta hans musik på allvar? Vi fattar ingenting.

För bra väder-hetsen

Efter en otippat bra sommar som sträckte sig långt in i september hoppas vi nu att vi får andas ut och se fram emot en ordentligt lång och grå höst och vinter. Vi orkar inte tävla om vem som badat senast in på året eller ätit kallast glass mer. Låt oss sitta inne på vårt kontor i åtta månader och jobba under sur tystnad nu. Tack. Bubblare: Hampaprotein, läsk med smak av glass, att se dåligt men inte ha glasögon istället för att bli full.

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

Text: REBECKA HEDSTRÖM

ör någon vecka sedan gick jag in på parfymavdelningen i PUB-gallerian i Stockholm för att titta efter en ny parfym eftersom jag fått ett presentkort. Jag hade på mig tights, otrendiga gympaskor, en lite för stor jacka och håret i en bekväm tofs. Allting väldigt bekvämt, faktiskt. Eftersom min tanke var att hitta någonting nytt bad jag en i personalen om hjälp och skräckades när jag såg hur hon utvärderade min klädsel för att sedan tipsa mig om Viktor & Rolfs Flowerbomb, en av de enskilt mest igenkännbara dofterna på tunnelbanan tillsammans med DKNY:s gröna äpple. Jag kände mig kränkt, missförstådd och fullständigt oansenlig. Framförallt ville jag skrika ”TITTA INTE PÅ MIG, DET HÄR ÄR INTE JAG!”. När jag var 14 år hade jag önskat mig Calvin Kleins Escape i julklapp och fick en kalldusch i skolan när min medelålders engelsklärare nosade bekant runt min bänk och sa ”Escape? Min fru har den”. PARFYM OCH DOFT handlar väldigt mycket om självbild och identitet, mer om jaget i idévärlden än i den rent fysiska. De senaste åren har parfym som intresse bland både kvinnor och män ökat, vilket märks kanske främst på bloggar och Instagram. Mitt flöde är plötsligt fyllt av novelliknande berättelser som beskriver dagens doft och bilder på små paket från obskyra webbshopar fyllda av dekanter (parfymnördspråk för provrör med parfym) med ”doftabstraktion av nybadad bebis”. Dofterna är inga kommersiella duschkrämsliknande historier utan drar gärna mot läder, tjära, tobak och andra mer svåra noter, parfymer

”En doft är något du själv och bara ett fåtal andra omkring dig kan uppfatta, den blir som en svindyr t-shirt med en osynlig logga som bara bäraren känner till.” som inte luktar fräscht eller gott. På sajten riktigparfym.se, som drivs av en person som beskriver sig som både foodie och sommelier utöver parfymintresset, beskriver man sitt utbud såhär: ”Lite förenklat kan man säga att det är parfym som inte säljs på Åhlens. Nisheparfymer är inte gjorda för att tilltala en så stor målgrupp som möjligt (vilket implicerar slätstrukenhet) utan för att uppfylla en konstnärlig vision, vad denna nu må vara.” VEM VILL DU vara? Ja, ingen slätstruken person som handlar på Åhléns i alla fall! Nä, då är jag mer intresserad av att testa den här ”ganjadoftande rabarberpajen”, två dekanter tack. Parfymintresset går hand i hand med suget efter egenpullad pork till de mexikanska tacosen, en god IPA till den från grunden hemsyrade kimchin och andra mer sinnligt inriktade men fortfarande lyxpräglade trender. De låter oss diskret framhäva vår egen förfining genom valet av smaker och dofter som inte tilltalar gemene man utan att förhäva oss på ett vulgärt sätt inför andra.

FÖR VAD MANIFESTERAR parfymintresset mer än en näsa för lyxkonsumtion? Det är ett väldigt diskret konnässörsbeteende till skillnad från till exempel en kärlek till dyrt läder från Bottega Veneta. Blir intresset en sexigare lyx genom att vara svårkommunicerat? En doft är något du själv och bara ett fåtal andra omkring dig kan uppfatta, den blir som en svindyr t-shirt med en osynlig logga som bara bäraren känner till. Kanske fungerar den som det klassiska tricket att alltid bära vackra underkläder. Även om det inte syns märks det på hur du för dig. Det ger också en tillhörighet i en smal krets där bara ett fåtal personer kommer att förstå vad som händer på skärmen när de skrollar igenom Instagram och får syn på ett litet glasrör med en lapp på. DOFTENS OFÖRMÅGA att kommunicera i samtida bildappar blir så tydlig när du måste skriva en roman som bildtext för att förmedla inte bara doftens karaktär men också din egen kunskap. Framförallt lyckas du kommunicera vad du inte är – du är inte något man hittar på Åhléns, i bästa fall finns du på NK. BYREDOS SKAPARE Ben Gorham sa 2008 att folk kommer att intressera sig mer och mer för nischade dofter och välja bort de mer kommersiella. Jag undrar om han insåg att han själv 2013 skulle bli bortvald av självutnämnda perfumistor av just samma skäl. För övrigt tycker jag att parfym är väldigt härligt, men blir mer och mer sugen på att köpa en av Britney Spears dofter på ren trots. Det är trots allt den jag är.

KLUBB

SCANDIC GRAND CENTRAL FRI ENTRÉ KUNGSGATAN 70

K RÖ N I K A

KLUBBSTEREOTYPER

eptember lämnade oss med ett sista patetiskt försök att sola i en park och snart är det jul. Vi har släppt våra utagerande sensommarpersonligheter och har redan bytt ut våra efterfester i naturen mot att kämpa med en cigarett i någons fönster på tredje våningen utan hiss. Nu har vi tillräcklig distans till det svekfulla som kallas svensk sommar, Bugatti och Fireball, och tillräckligt med tid att spela på för att fortfarande införliva våra nyårslöften om att ”upptäcka nya ställen”, ”våga prata med främlingar” och ”lära oss twerka”. Därför är det på sin plats att uppdatera registret över klubbstereotyper. Varsågoda, här är, på gammalt-sitta-på-sinahöga-hästar-manér, guiden till klubbens vanligaste människor hösten 2013.

BÄST JUST NU

Solidaritet Arena Tele2 Arena

I skrivande stund har jättekomplexet Tolv Stockholm med sina 12 000 kvadratmeter stora festlokaler inte ännu öppnat men detta kan mycket väl bli första gången en galleria (visserligen utan shopping) hamnar på klubbsidan, hjärnorna bakom bådar gott.

Who Run the World?

ONSDAG 16 OKT FRÅN 18.00

GRAND CENTRAL TRIO CONCEPT MED

MATS ANDERSSON

TORSDAGEN 17 OKT 21.00

ISABELLA LUNDGREN

VÅRA KONSERTER UNDER

STOCKHOLMS JAZZFESTIVAL 14-20 OKT

Bar Brooklyn, Hornstulls Strand, onsdagar 22–03, 20 år

En onsdagsklubb på en av de annars så killiga Debaser-inrättningarna för människor med brains, med gäster som Mamarazzi, Grupp 13 och Malcriada.

3 The Baby Steps

Marie Laveau, Hornsgatan 66, 22–03, 20 år

Guiden till klubbens vanligaste människor hösten 2013 Riv ut och spara. DEN ARTISTISKE. Du känner igen honom på hans små vita ramar runt sina Instagram-alster och hans små, dyra tatueringar som är en hommage till barndomens seriehjältar. Du känner också igen honom på hans fruktansvärda ölsinne som alltid slutar med firmafest och en cheeseburgare vid kudden. F12-NOSTALGIKERN. För gammal för klubben Sommar med nyss fyllda 19 år, har stentvättade höga shorts och/eller keps, älskar ironiskt bling och Tumblr. Drömmen om Hyper Island har slagit in så i höst blir det Kåken med bästisen som också har lämnat det ”alldeles för ytliga” Stureplan bakom sig. DEN BEGÅVADE. Den begåvade skriver bäst spaningar i statusraden av alla sina 300 Facebook-vänner, och är alltid rappast med att fåordigt pricka rätt i sina kommentarer på sociala medier. Den begåvade uppfattas alltjämt som mystisk eftersom den aldrig yttrat ett ord ute bland folk men är den enda som faktiskt känner till hela Under Brons line-up. #THROWBACK-DJ:N. En person som förklär sin dåligt maskerade lättja med att ständigt hävda att det enda folket egentligen vill ha är guilty pleasure-musik. VÄRLDSFÖRBÄTTRAREN. Upplyser alla sina bekantskaper om hur allt egentligen ligger till med världen efter att ha lyssnat på samtliga P3-dokumentärer en stillsam sommar på föräldrarnas landställe på Gotland.

Månadsklubben som tidigare hade som regel att flyga in minst en britt flyger nu inte in någon alls, den här terminen bokar The Baby Steps-duon små lokala diamanter att upptäcka tillsammans med välkända, inhemska artistnamn.

4 Under Bron

Under Bron, Hammarby Slussväg 2, den 11 oktober, 23–05, 23 år

För alla som har förvirrats av mellanspelet med DanneBrogen och mest av allt vill tillbringa dygnets första fem timmar i mörkret inomhus, återuppstår trygga Under Bron. Delroy Edwards (Los Angeles) och Baba Stiltz får inviga vinterhalvåret.

FREDAG 18 OKT 21.00 KLEERUP/BAGGE JAZZ!

BASIA BULAT TORSDAG 24 OKT 22.00

FREDAG 25 OKT 22.00

CALIFORNIA MAN

Chance the Rapper

Debaser Medis, Medborgarplatsen 8, den 4 oktober, 19–03, 20 år

Chicagorapparen har plockats hit till Stockholm av AKA-bokarna! Medan vi väntar på att 20-åringen ska anlända, håller vi ögonen öppna för minst lika intressanta öppningsakter.

FREDAGEN 22 NOV 22.00 LAKE STREET DIVE

VENDELA LUNDBERG vendela.lundberg@nojesguiden.se

– LIVE JAZZ VARJE ONSDAG KL 18-22 MED GRAND CENTRAL TRIO CONCEPT OCH THOMAS WINGREN – LIVE 4 OKT 22.00 TINY TORNADO

FÖR MER INFO OM DJS OCH KONSERTER – grandacoustic.com facebook.com/scandicgrandcentral @scandicgrandcentral på Instagram scandichotels.se/grandcentral

2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

Unga Klara PRESENTERAR

Författarna PREMIÄR 17 OKTOBER AV ALEJANDRO LEIVA WENGER REGI FRIDA RÖHL BILJETTER: 08-506 20 200, UNGAKLARA.SE

OSCAR TÖRINGE ARDALAN ESMAILI

PABLO LEIVA WENGER

FOTO: SARA P BORGSTRÖM

KROG

STJÄRNORNAS POSITIONER

dagarna serverar stjärnkocken Michael Wignaill sina sista niorättersmiddagar på pop-up-restaurangen Dill. Krögaren som till vardags kränger molekylär gastronomi på tvåstjärniga The Latymer i Surrey har då under en månads tid lånat sin stjärnglans till Södermalm, en stadsdel med förvisso många bra men inga lyxkrogar. En stjärnkrog ska ju vara något värt att resa till, vilket Mistral förmodligen tänkte på när de lämnade sina lokaler i Gamla Stan för att flytta ut till Fruängen. Hur kommer det sig då att alla Stockholms stjärnor – Lux undantaget – är placerade inom tullarna? Personligen skulle jag som gäst uppskatta restaurangbesöket än mer om det krävde lite ansträngning, enligt samma resonemang som att man aldrig ger bort en kattunge gratis. Hur som helst följer här de krogar jag gärna besöker när jag är lat och vill gå till något jag vet är bra.

1 Mathias Dahlgrens Matsalen Södra Blasieholmshamnen 6, tel 679 35 84, mathiasdahlgren.com

Mathias Dahlgren möter hösten med fokus på fågel och man kan utan överdrift konstatera att det flyger.

TVÅ NYANSER AV GAMLA STAN

Öppet: tis–lör 19–00

The Flying Elk Mälartorget 15, tel 20 85 83, theflyingelk.se

Flyger gör också älgen i gamla stan, budgetalternativet för att prova Frantzéns matlagningskonst. Öppet: mån–sön 17–00

Boqueria Jakobsbergsgatan 17, tel 30 74 00, boqueria.se

De pankofriterade pulled pork-bollarna är skäl nog att boka bord bums på Boqueria. Öppet: mån–ons 11.30–01.00, tors–lör 11.30–02.00, sön 11.30–00.00

4 Nytorget 6

Nytorget 6, tel 640 96 55, nytorget6.se

Nytorgets kanske just nu trevligaste barhäng. Öppet: mån–ons 07.30–00.00, ons–fre 07.30–01.00, lör 10–01, sön 10–00

5 Oaxen Krog & Slip

Beckholmsvägen 26, tel 551 531 05, oaxen.com

Oaxen utökar öppettiderna och kanske blir det då något lättare att knipa en åtråvärd middagssittning. Öppet: mån–sön 17–23, lunch tis–fre 11.30–15.30, brunch lör–sön 12.00–16.30

Vassa Eggen Birger Jarlsgatan 29, tel 21 61 69, vassaeggen.com

Det råder ingen tvekan om att Vassa är en av Stockholms klart bästa köttkrogar. Öppet: mån 17.30–22.00, tis–lör 17.30–23.00

7 AG

Kronobergsgatan 37, tel 410 681 00, restaurangag.se

Kockarnas kamp i all ära, men det är bakom pannorna på AG som Johan Jureskog gör sig bäst. Öppet: mån–fre 17–01, lör 17–01

8 Broms

Karlavägen 76, tel 26 37 10, bromskarlaplan.se

Urtrevliga Broms saktar trots namnet knappast ner. Öppet: mån–sön 7–22

9 Pharmarium

Stortorget 7, tel 20 08 10, pharmarium.se

Romantiskt och fyndigt på Stortorget. Öppet: mån–tis 11.30–23.00, ons–lör 11.30–01.00, sön 11.30–23.00

10 Pubologi

Stora Nygatan 20, tel 506 400 86, pubologi.se

Pubologi sänker priserna med tio procent och satsar allt på en dagsaktuell femrättersmeny. Öppet: mån–lör 17–23

PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

Pharmarium Stortorget 7, tel 20 08 10, pharmarium.se

Med den nya krogen Pharmarium har designföretaget Stylt Trampoli skapat ännu ett uppskruvat koncept. Denna gång är dock relevansen möjligtvis flera nivåer högre än tidigare då faktum är att Stockholms äldsta apotek grundades just här år 1575. Lokalen är således utformad som ett sådant av äldre modell med små lådor och fack märkta med mystiska små lappar. Apropå läkekonst är menyn starkt influerad av Pharmariums stora fokus på och utbud av smörjmedel i form av

cocktails. Till varje rätt presenteras också ett passande dryckesförslag, ofta med inslag av läkande örter och elixir. Rätterna å sin sida är överlag tämligen små i sitt utförande, men desto mer intressanta sett till smakkombinationer. Tacos på grisnacke och myskmadra, anka och hallon samt pilgrimsmusslor och fänkålspollen är tre av de möten vi fastnar för. Den senaste rekommenderas tillsammans med drinken Angelika som förutom att också innehålla fänkål även bland annat tillför nässelte och angelikarot till smakmötet. Det är lekfullt och spännande. Som de alkoholromantiker vi är upplever vi

det dessutom trevligt att det ligger mycket tanke bakom drycken till maten och att den i de allra flesta fall utgörs av sprit i olika konstellationer. Prismässigt ligger de flesta rätter i skiktet runt 150 kronor vilket spontant kan låta överkomligt, men då storlekarna är så pass blygsamma krävs åtminstone ett tretal för att bli någorlunda mätt. Även cocktails ligger i samma prissegment vilket gör att Pharmarium kanske mer är en krog man går till på daten eller fördrinken, snarare än brakmiddagen med släkten.

ärevarv runt bordet i form av en ombeställning. Vissa rätter tappar dock något i finishen. Till exempel är det vita brödet som kommer både med korven och burgaren rejält trist och rätten skulle tjäna på ett roligare glutentillbehör. Alla rätter matchas kunnigt och noggrant med utvalda viner och det är framför allt här man verkligen upplever skillnaden mot tidigare nämnda turistattraktioner. Personalen är lyhörd för den personliga preferensen och rekommenderar dessutom vin på halvglas så att man hinner med ett större antal utan att gå i

golvet. Till efterrätt tillåter vi oss själva att gå lös på en laddning livsfarligt välsmakande churros med choklad och extra sås, en desserternas guilty pleasure vars dragningskraft är svår att motstå. Cultur Bar ägs av samma koncern som ligger bakom Den Gyldene Freden på andra sidan gatan, men att kalla det en bakficka känns överflödigt. Cultur Bar står helt och hållet på egna ben utan att behöva livnära sig på storebrors renommé.

Öppet: mån–tis 11.30–23.00, ons–lör 11.30– 01.00, sön 11.30–23.00, smårätter 70–175 kr.

Cultur Bar Österlånggatan 34, tel 22 66 66, culturbar.se

Förutom läget kan det vid en första anblick te sig som att Cultur Bar och Pharmarium inte har något gemensamt överhuvudtaget. Men faktum är att ambitionsnivån på båda krogarna ligger på en standard som på senare år lyckligtvis börjat distansera sig från de turisthak som tidigare har utgjort krogfloran i Gamla Stan. En annan likhet är att menyerna utgörs av smårätter, och personalen känns igen från hotellbarer och liknande typer av ställen. Men där Pharmarium satsar på cocktails och finurliga smårätter, ligger Cultur Bars fokus på klassiska tapas och en vinlista av det bättre slaget. Och klassiska tapas är just vad som står på menyn, det är inga direkta överraskningar utan mer eller mindre säkra kort som erbjuds. Å andra sidan är det inte särskilt svårt att hitta något man gillar. Vi börjar med rödbetscarpaccio och råbiff varpå vi snart inser att rätterna speglar den klassiska menyn väl även smakmässigt. Cevichen visar sig däremot vara överraskande het och sticker tillsammans med den rotisserade spädgrisen ut som favoriter. Också den halstrade tonfisken är av hög kvalitet och får därför ta ett

Öppet: mån–fre 11.30–23.00, lör 13–23, tapas 40–135 kronor. 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

KROG

Månadens krogprofil:

HELENA UNGH Helena Ungh är 40 år och jobbar efter 20 år i krogbranschen som hovmästarinna på restaurang Riche. Innan dess har hon hunnit med att jobba som stylist, kock, bagare och som delägare i en restaurang. Hur stor del av ditt jobb går ut på att parera Anders Timell? – Haha, ja det har väl hänt att jag fått parera Anders Timell, men allt som oftast jobbar vi väldigt bra ihop. Lika mycket som jag älskar honom hatar jag honom ibland. Det finns ingen som jag beundrar så mycket som Anders, och utan att lovebomba honom för mycket är han helt otroligt duktig på det han gör. Hur hamnade du i krogbranschen? – Jag utbildade mig till kock på Esther Mosessons Restaurangskola i Göteborg. Sedan kom jag in på konstskola i Stockholm och började jobba extra på NK i Stockholm. Där träffade jag Sofia vars dåvarande kille ägde en restaurang och de övertalade mig att börja jobba där en sommar. Sedan blev jag delägare i den restaurangen. Efter det jobbade jag som kallskänka och bagare. Men för fyra och ett halvt år sedan insåg jag att jag saknade de möten med människor som man får av att jobba på golvet. Då ringde

jag Anders och hamnade på Riche och Teatergrillen. Vad tycker du är bra med Stockholms krogvärld och vad saknar du? – Att Stockholm blivit en erkänd aktör på den europeiska restaurangkartan med många turister som kommer hit för de fina restauranger som finns, det är ju kul. Det jag kan sakna är ett bra nattmatställe som inte är McDonalds eller ett taxifik, som man kan gå till efter att man har jobbat. Sedan skulle jag vilja ha hit ett riktigt karaokehus av den typen det kryllar av i till exempel Tokyo. Hur ser din favoritgäst ut? – Mina favoritgäster har varit på restaurang tidigare och vet vad de vill ha. De har öppet sinne och är ödmjuka men inte alltför ängsliga. De respekterar personalen och är ute för att ha kul och få en upplevelse. Alla som någon gång tänkt gå på restaurang borde ha jobbat minst ett dygn inom branschen. Jag tror att alla skulle maximera sin upplevelse på krogen då. Vad är det konstigaste du har varit med om på din arbetsplats? – Anders Timell. Med andra ord händer det varje dag något oväntat. På gott och ont. Vart går du själv ut och äter och dricker

”Alla som någon gång tänkt gå på restaurang borde ha jobbat minst ett dygn inom branschen.” i Stockholm? – Vassa Eggen gör mig aldrig besviken. Jag älskar maten där och att det finns en puls. Du kan välja att äta en härlig middag och sedan fortsätta till baren och sedan vet man aldrig vad som händer. Jag älskar även att gå till min arbetsplats, lite märkligt kanske men alla som har varit gäst på Riche eller Teatergrillen vet vad jag menar och då spelar det ingen roll att jag jobbar där. Jag vill ju också vara

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

med där det händer. Det brukar sluta med att jag går till Spy Bar, alltid kul! Och vad gör du när du inte befinner dig på krogen? – Jag spelar handboll i division 2, vilket jag har gjort från och till i 22 år. Sedan målar jag tavlor, gör egna batikjeans och designar barnstolar. Riche ligger på Birger Jarlsgatan 4, tel 545 035 60, riche.se.

DRYCK PÅ KROGEN

ÄR JAG KORKAD SOM BESTÄLLER HUSETS VIN?

Pris Systembolaget 139,00 Art nr 729 Alkoholhalt 11 %

John Williams

Tubakonsert

Premiär för tubakonserten i Konserthuset! Hör Kungliga Filharmonikernas egen tubaist ”Kalle” Elf som solist. Torsdag 31 oktober kl 18.00 Maffigt billigt för dig som är upp till 26 – 50 kr på körläktaren

www.konserthuset.se 34

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

ara insikten att du funderar över om du gör något dumt är sund. Husets vin behöver inte nödvändigtvis vara äckligt. Tvärtom faktiskt. Dess enda uppgift är att tillfredställa så många gäster som möjligt utan att kosta eller smaka för mycket. Smakmässigt ska du därför aldrig förvänta dig några kullerbyttor eller änglasång, det händer helt enkelt inte på den här nivån. När inköpspriset per flaska ligger runt en femtiolapp är det lätt att räkna ut hur lite resurser det finns kvar att göra gott vin av när alkoholskatt och transportkostnader är avräknande. Jag skulle tippa att nio av tio gäster väljer husets vin på en vanlig krog, och då är priset oftast det enda man bryr sig om. Och det är faktiskt nu dumheten infinner sig. När du surt konstaterar att du faktisk betalar fem till sex gånger pengarna för ett vin som du knappt tycker om. I vinproducerande länder – och dit räknar jag inte Sverige – tenderar påslagen inte vara lika höga. Kring Medelhavet kan du lätt få en karaff med husets rödpang för en dryg hundralapp, men här hemma står drycken för drygt hälften av krogens inkomster och vi har vant oss vid att betala mer när vi går ut (tänk bara på vad vi betalar för kaffe, öl och mineralvatten). Dessa bitar är dock svåra att rucka på. Särskilt när du väl sitter där med menyn i handen och undrar vad du ska beställa. Att klaga på servitören lönar sig sällan, men det finns några trick för att du ska känna dig mindre lurad. För att göra kap, såväl ekonomiska som gastronomiska, ska du dels överväga att ta in en flaska och dels kika neråt i prislistan. Kan du tänka dig att spendera 500 kronor eller mer för en flaska sjunker påslagen rejält, ibland ner till under dubbla. Alternativ bara dricka ett dyrare glas. Att du går därifrån med någon hundring mindre på fickan har du igen dubbelt i vinupplevelse. Våga fråga om det finns något som är schysst prissatt – att du vill köpa ett bättre vin än husets brukar uppskattas. Och kom ihåg att en bättre flaska vin på krogen alltid smäller högre på livets upplevelsekonto än samma pava hemma. Värt att ha i bakhuvudet.

PODCAST

Dela en f laska

P OD C A S T P R E M I Ä R

Att dela en flaska vin med någon hör till livets vackraste stunder. Vem har inte poppat en pava för att catcha upp med en kompis, ta igen förlorad tid med sin älskade eller bara för att våga lära känna någon bättre? Oavsett uppsåt är vinflaskor till för att delas. Nu är det premiär för podcasten Dela en flaska där Nöjesguidens krogredaktör Alf Tumble delar en flaska bättre vin med intressanta personer. En gång i månaden korkas det upp en flaska som serveras blint. Samtalen kommer givetvis att handla om vin men förhoppningsvis svävar det ut bredare än så – det brukar göra det när flaskan är halvtom. När flaskan har druckits upp avslöjas vinet och vi trycker på stoppknappen. Först ut är ingen mindre än vinbloggspionjären och den ständigt nyfikne entusiasten Torsten Rundqvist även känd som Finare Vinare. Förbered dig på en timmes nördig djupdykning i subjektiv smak, meningslösa tasting notes, bilresor, skämsviner, svavel, vinjournalistik och producenter du bara måste prova.

ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

D E R A S VA P E N

våran röst

THE WHISTLE IS A SYMBOL OF PROTEST, A TOOL TO ELEVATE COMMON CONVERSATION. SPEAK UP

Be a

WHISTLEBLOWER

for

Peace

Join us. Be a

WHISTLEBLOWER for PEACE

S e h i s t o r i a n p å w w w. f a l l i n g w h i s t l e s . c o m

SCEN

FOTO: ELISABET SVERL ANDER

Så enkel är kärleken av Lars Norén.

K RÖ N I K A

GOD NORÉNJUL

Kärlek och respekt - ska det vara så jävla svårt?

rkuf.se

ulen kom tidigt i år. Knappt hade sensommaren börjat så var det julafton för Lars Norén-fans: en urpremiär, en avdammad 20 år gammal pjäs och ett nytt En dramatikers dagboksläpp inom loppet av bara några dagar. Jag är anhängare av teorin att uttrycket Norénjul är en missuppfattning på grund av sammanblandning (det finns ingen julpjäs av Norén men på nittiotalet när flera av hans pjäser hade visats på tv. sändes Stig Larssons Svinet, där Lena Nyman och Johan Rabaeus tindrar i ett riktigt vidrigt juldrama). Fast i augustis sista skälvande dagar kändes Norénjul relevant för tillståndet i Stockholms scenvärld. Och högtiden firas fortfarande. Till och med den 6 oktober ges den Norénnostalgiska nittiotalspjäsen Så enkel är kärleken på Scalateatern. En svart komedi med dramatikhistorisk intertextualitet som har satts upp som en drygt fyra timmar lång kollektiv bestraffning av en mänsklighet som ägnar livet åt alkohol, personlig bekräftelse och svartsjukedraman i förnekelse av att världen blir allt trasigare utanför dörren. När katastrofen är ett faktum även innanför villadörren (primadonnan har begått självmord i badrummet) diskuterar de kvarlevande bilmärken med chockavtrubbad släpighet. Det är långsamt och svajigt men balansen på slak lina är samtidigt den här uppsättningens styrka: bära eller bristanerven är lika påtaglig som spänningen mellan Anna Wallanders Alma och Thorsten Flincks Robert. En plågsam och underhållande skamsköljning. Samma dramatiker men en helt annan pjäs och en helt annan uppsättning spelas på Stockholms stadsteater till och med den 3 november. 3.31.93. är mörk politisk poesi i vackert snöfall. Regissören Sofia Jupiter, som jag ibland har tyckt gjort väl svala uppsättningar, har här perfekt tonträff i en sorgsen symfoni som jag gissar hamnar på min topplista i år. För dig som inte firar Norénjul listar jag fem alternativa högtider nedan.

BÄST JUST NU

1 De oskyldiga

Dramaten i Stockholm, till och med den 1 december

rkuf.se 36

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

På Dramatens lilla scen är det inte olagligt att nämna homosexualitet, som vid urpremiären i New York 1934, men alla vet vi att det finns liknande förbud på nära håll. Och förtryckande normer och socialt maktspel finns överallt. Ett av höstens måsten i Stockholm är Jenny Andreassons tydliga, tajta, svängiga

uppsättning av Lillian Hellmans flickskoledrama. Både smart och emotionellt, snyggt och drabbande.

2 Misantropen

Malmö stadsteater, premiär den 28 september

Skådespelaren och regissören Anna Pettersson som vann alla priser och allas hjärtan när hon regisserade sig själv i Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater förra året ska här få köra med en hel ensemble. Och med Molières människohatare.

3 Arv i rörelse

Skånes Dansteater, Malmö, den 8–12 oktober

Att ”bevara och levandegöra ett kulturarv” står inskrivet i den regionala kulturplanen. Vems kulturarv och varför, frågar Skånes Dansteater med denna festival. Själv skulle jag, förutom att se om Malin Hellkvist Selléns Rosa löften från 2008, välja Future Memory av Rani Nair och Polskans historia i Sverige av Martin Forsberg.

4 Räls

Folkteatern Göteborg, spelas till den 12 oktober

För oss som missade den slutsålda spelperioden hösten 2012 bjuds det på nypremiär av Elisabeth Åsbrinks debutpjäs baserad på hennes Augustprisade bok Och i Wienerwald står träden kvar, om förintelsen.

år av magiskt 5 Ett tänkande

Helsingborgs stadsteater, premiär den 28 september

Plötsligt läste alla Joan Didion. Och plötsligt spelade alla teatrar scentolkningar av hennes bok Ett år av magiskt tänkande från 2005. Själv blev jag drabbad av Ingela Olssons skådespelararbete i Teater Galeasens version 2011. Nu sätter Anna Novovic upp sorgemonologen med Evamaria Björk. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

KONST

SEBASTIAN NOWACKI & CHRISTOPHER GARPLIND

Skulle en Jeff Koons passa här?

K RÖN I K A

KONST FÖR SJUKA

in hypokondriske vän ville av någon anledning att jag skulle följa med när han testades för allergier på det stora sjukhuset. Vi skulle ses i väntrummet till mottagningen. Jag var försenad. När jag till slut anländer vid huvudentrén blir jag överfallen. Först av en kvinna från Röda Korset. Sedan av konsten. Okej, kanske inte lika handgripligt som av välgörenhetsarbetaren, men ändå. Hela den stora väggen är en relief i grått av något som kan beskrivas som småsten satt under lupp. Intill sitter diverse sjuka, friska och besökande. Jag vet att en hel del tid och kraft går åt till att välja konst till sjukhus. Den ska passa med arkitekturen, inte vara stötande och helst vara helande. Den stora lilla biten stenstrand uppfyllde åtminstone två av de tre kraven. Men ack så tråkigt! Jag får ett sms som säger att jag ska till mottagningsrum 32. Jag ska bara till den högra korridoren, när jag tagit hiss G till våning 5. Hmm, var är den? I jakt på den rätta hissen, passerar jag en skulptur av vad jag tror är två människor, fast ”figurer” är nog mer passande i det här fallet. Intetsägande i sitt lilla, mörka hörn av huset, jag gissar att de inte var placerade där från början (kan personalen ha tröttnat?). Efter förtvivlat letande inser jag att hiss G inte existerar! Det hela känns plötsligt som I huvudet på John Malkovich där jag letar efter en hiss som inte finns. När jag frågar får jag vaga svar. Till slut får jag tag på någon som vet: Jag måste först ta hiss B till våning 1, ta C-korridoren till höger och där i slutet väntar hiss G. Och John Malkovich, tänker jag. När jag till slut kommer fram till allergimottagningen, är min vän inte där. Jag tittar ner i telefonen där ett nytt meddelande talar om att han gått in. Jag slår mig ned och kan pusta ut. Platsen jag befinner mig på är en lugn och nyrenoverad del av den myrstack som sjukhuset är. Dagsljus kommer in från taket, och på väggen sitter en lågmält färgglad grupp små skulpturer. Jag vet inte om man kan bli frisk av konst, men att ta sig runt i landets större sjukhus är definitivt en performance i sig.

som en fest med Chelsea Manning. I en mörk labyrint får man liksom kika in på några stadier av partajande. Det flirtiga, det frustrerade och det desperata stadiet. Allt till tonerna av dunkande sjuttiotalsdisko. Let’s boogie down!

Rawiya

EBBA BJELKHOLM & SOFIA DAHLÉN

CAMILLA GESTRIN & AMY LÖNN

Malmö Konsthall, St Johannesgatan 7, Malmö, till och med den 17 november

Det är som att hijabuppropet fått en egen utställning. Sjalens kritiker säger att den är förtryckande, sjalens försvarare säger att den står för integritet. Den här utställningen ser människan som bär den. Och det väl dem det egentligen handlar om?

Alina Szapocznikow

Bonniers Konsthall, Stockholm, till och med den 24 november

Världen är fixerad vid den kvinnliga kroppen. Det visste Alina. Det enda hon kunde göra var att ta makten över sin kropp och ställa ut den. För när hennes kropp blir konst äger hon den igen.

SMYGLÄSNING AV NÖJESGUIDEN #7 PÅ NYTORGET 6 Foto: Clara Uddman

MADELENE LINNERGREN, ELLINOR RYRSTAM & JOSEFIN BERGLUND

4 Inta Ruka

Fotografiska, Stockholm, den 5 oktober–8 december

Hon är egentligen en väldigt blyg person. Men med en kamera mellan sig och världen försvinner det och hon kommunicerar suveränt. Det är det kanske ärligaste porträttet av ett land som någonsin gjorts.

5 Ola Åstrand

Galleri Thomassen, Götabergsgatan 26, Göteborg, den 3–20 oktober

En av Sveriges vassaste tecknare och grafiker har snöat in på elstationer. Inte så konstigt. Är inte alla beroende av detta? Önskar bara att alla kunde vara lika poetiska som han. Elkraft till folket!

JUDITH KIROS & SARRA ANAYA

JOSEFIN LINDBERG & NINA MITTJAS

ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se

BÄST JUST NU

1 Sonja Nilsson

Färgfabriken, Stockholm, till och med den 1 december

ERMIR PECI & ERIK JANSSON

JOSEFIN MIRSCH & JAY SHAW

Sonja Nilssons fantastiska installation är 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

The Leather Jacket SHOP AT JC.SE !

MODE K RÖ N I K A

DEN SISTA KRÖNIKAN

et här är mitt sista nummer som Nöjesguidens moderedaktör. Det har gått mer än två år. Jag har skrivit om allt! Min kreativitet har inte haft några gränser när det gäller att hitta obskyra vinklar på mode. Från paranoida miniessäer om drönare och mode till självmedvetna selfies-reflektioner. Nöjesguiden är ett bra forum för att skriva om mode. Men jag har för svårt för mode som bransch, mer än som begrepp och som idé. Men mest har jag problem med den funktion som modejournalistiken har. En besjälare av objekt, ett smörjmedel i en gigantisk kapitalistisk apparat som sträcker sig ända från Bangladesh sweatshops till min överhettade dator. ”When all those with the brightest minds and the biggest heart can’t cope it’s something wrong with the context.” Så skrev stylisten Maria ”Decida” Wahlberg på Twitter i augusti. Nu anspelar jag inte

”Jag har aldrig fått något gratis skickat hem till mig.” på mig själv, det hade varit lite väl. Jag vet inte om jag har varit en del av modebranschen. Kanske har jag doppat en tå, men jag har aldrig trivts. Men det jag menar är att jag inte är ensam om att vara obekväm. Alla de snälla assistenterna slutar. Jag har cirka 50 vänner som har jobbat en period med mode och sedan slutat. Dåliga arvoden, arbetsmiljö och behandling från stylister, fotografer, fan och hens moster. Nu pratar jag självklart inte om alla. Men när de snälla assistenterna slutar blir bara de som inte orkade bry sig kvar, de som inte tvekade över de moraliska tveksamheterna. Det är de som blir stylister och fotografer. Jag vill säga en sak och det är att jag aldrig har fått något gratis skickat hem till mig. Jag vet inte ens hur man gör för att få det? Inte för att jag vill det. Kan det vara så att mitt rykte har föregått mig? Eller beror det på att företag förstår, bara av att läsa mig, att det vore totalt meningslöst? Det enda som jag faktiskt har blivit erbjuden som har varit av intresse är en gratisresa till Belgien i utbyte mot att jag skrev om det. Jag tackade tyvärr nej. Något som dock har hänt ofta är att PR-personer kontaktar mig med olika ”artikelförslag” för märken de företräder. Det fascinerar mig. Är det så det fungerar, att PR-personer föreslår artikelidéer till modejournalister som de sedan skriver? Satan, vilken lyx att någon annan kommer på idéer till en. Synd bara att idéerna alltid är sämst. Men jag har lagt in PR-företagens nummer i min telefon, så jag vet när jag inte ska svara. Tips! Något som jag aldrig kommer att förstå är det här med modellerna. Ann-Sofie Back brukar säga att när hon använde ”vanliga tjejer”, pratade alla bara om det istället för kläderna. Men tro mig, folk pratar även när man skickar ut modeller som ser tydligt ätstörda ut, som på den senaste visningen för Back på Stockholms modevecka. Oacceptabelt. Förlåt, nu låter jag väldigt negativ. Jag är i grunden en extremt positiv person. Jag brinner egentligen för modebranschen! Så mycket att jag exploderar inombords! Hjälp! Ciao! Vi ses! Tack för att ni har läst!

ILLUSTRATION: DANIEL ERIKSSON

Modejournalistik har varit ett hett debattämne de senaste åren. Men inte bland modejournalister. Där är det tyst som i graven.

GUIDE TILL MODEJOURNALISTIK D

et kan bero på att folk är upptagna med att frilansa sönder sig, alternativt har skelett i garderoben som man helst inte vill exponera. Den som kastar den första stenen, och så vidare. Det här är dock inte ett debattinlägg, utan en guide till alla där ute som vill skriva om mode. För pedagogikens skull är den uppdelad i två guider, en snäll för idealisten och en falsk för karriäristen.

DEN SNÄLLA GUIDEN

FUNDERA ÖVER vilken typ av modejournalistik du vill skriva. Vill du skriva visningsrecensioner? Vill du anknyta till kultur och samhälle? Vill du skriva om shopping? Fundera över vad som är din ”grej” och skriv om det, på det sätt som du tycker är bäst, inte på det sätt som du tror att folk förväntar sig.

LÄS PÅ. Du kommer att få helt nya referenser som få andra orkar leta upp. Läs inte bara artiklar på internet. Gå till biblioteket och låna modevetenskapliga böcker, läs rapporter om rättvis handel och om hur modesystemet funkar. Läs på om konst och estetik.

SANNA SAMUELSSON sanna.samuelsson@nojesguiden.se

SKRIV ÄVEN OM du inte har någon uppdragsgivare än. Skriv en blogg, även om det kanske är lite omodernt. Du blir inte modejournalist på Instagram. Enda sättet att lära sig att skriva är att skriva, skriva och skriva. Skriv på det sättet som du skulle vilja

skriva i din drömtidning. På det sättet visar du att du kan. Var inte slapp bara för att det är på internet.

VAR INTE RÄDD för att utmana systemet. Eftersom alla är väldigt otrygga på sina positioner i ”branschen” finns det många oskrivna regler och ritualer som kan göra en nervös. Men strunta i dem, de är inte relevanta för ditt skrivande. Var respektlös när det krävs och ge respekt åt de som förtjänar det. Undvik PR-personer. PR är deras jobb, men du står inte i tacksamhetsskuld till dem bara för att du fick komma in på en modevisning en gång.

VAR KRITISK MOT modesystemet. Fundera över din position och hur du ställer dig till branschens mest tveksamma skrymslen och vrår. Din uppgift som modejournalist är inte att till varje pris försvara mode som fenomen. Det behövs inte, det finns överallt ändå. Nittiotalet är över. Fundera över vem du gör en tjänst när du till exempel skriver en superambitiös och poetisk recension av en J.Lindeberg-visning.

DEN FALSKA GUIDEN

FUNDERA ÖVER VILKEN typ av modejournalistik som är enklast att göra sig ett namn inom. Vad saknas i svensk modejournalistik idag? Om du är kreativ kommer du att bli uppmärksammad förr eller senare, eftersom att allt, och jag upprepar allt, ser likadant ut.

LÄS INTERNATIONELLA tidningar och ”inspireras” till ämnen. Ju obskyrare desto bättre. Det är ingen bra idé att inspireras av Suzy Menkes senaste text från International Herald Tribune. Men förankra alltid ämnet i en svensk kontext, annars blir det helt irrelevant för en svensk läsare.

LÄR KÄNNA ASSISTENTER och folk som jobbar åt fotografer, designers och stylister. De har ofta högst ambivalenta känslor inför sina arbetsgivare då de har dåliga arbetsförhållanden, låg lön och ofta har chefer med konstig syn på vad de kan be om, typ gå privata ärenden eller passa barn. De kommer att ge dig information, skvaller och en god insyn i branschen.

VAR INTE RÄDD att kritisera folk som är äldre och kreddigare än dig. De är alltid extremt ängsliga och kommer att uppfatta det som att du är ”den yngre generationen” och antagligen vilja rekrytera dig. De kommer dessutom att bli smickrade för att du bryr dig. Det är också ett sätt att positionera dig som en ”intressant skribent med saker att säga”.

VAR BEREDD PÅ att du kan behöva skriva lite gratis i början. Det är utbrett att modetidningar utnyttjar att unga är ”hungriga” genom att låta dem skriva gratis notiser. Men erbjud dig inte att göra det frivilligt, du måste låtsas som att åtminstone du tycker att det du skriver har ett värde. Fråga alltid om arvode först. Var inte blygsam. Och skriv inte mer än några få texter gratis för en och samma tidning. 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

MODE

Kroppspanik – Fett, lögner och sjukt onödig ångest, är en ny bok av journalisten Julia Skott och en välkommen uppgörelse med allt vad dieter, bantning och hets heter.

ONÖDIG KROPPSPANIK Text: SANNA SAMUELSSON

roppspanik, som kom ut i september, är ett ifrågasättande av fikarumsdiskussionen om att man ju äter semlor bara en gång om året. Stackars semla! Julia Skott skriver ofta om kropp, vikt och ideal och hade mellan 2011 och 2012 bloggen Kroppsbilder, där folk fick skicka in bilder på sig själva. Ett försök att visa att människor kan se olika ut och till att skapa andra referensramar än reklamkroppar. – Om de kroppar vi möts av i bilder hela tiden är väldigt smala, ser ut på ett visst sätt och dessutom är retuscherade så att ”felen” försvinner, påverkar det vår bild av den egna kroppen, säger Julia Skott.

– BMI togs fram av en statistiker för att få en uppskattning om hälsa hos större folkgrupper. Idag används det på individen, och sammankopplas med fett och hälsofaktorer. Det finns inte nödvändigtvis en kausalitet där, man kan ha ett högre BMI och ändå må bra. Det är heller inte bra för kroppen att banta, med all den ansträngning det innebär. Plus all den ångest och stress som kroppshetsen innebär för många. Men god mental hälsa anses sällan vara viktigare än smalhet i samtalet kring vikt. Det får folk att skylla sin ångest på sig själva. Folk tänker att om de bara var starkare som personer skulle de inte må dåligt över sina kroppar. Det ses som ett personligt misslyckande, fast det egentligen handlar om strukturer som påverkar oss alla.

SKOTT MENAR ATT det finns ett överdrivet fokus på smalhet i samhället, där det kopplas ihop med att vara hälsosam och lyckad. Det leder till att alla blir olyckliga, de som är smala och de som bantar sig smala eller de som är ”överviktiga”. Oavsett kroppsform dömer vi oss själva. Och även om vi har testat någon ny diet och gått ner i vikt, mår vi dåligt över ”de där extra kilona”. Det tar liksom aldrig slut. I boken föreslår Skott att all den tiden och energin skulle kunna läggas på annat istället. – Vi fokuserar så mycket på utseende, vad som borde vara annorlunda och bättre med våra kroppar. Istället för att fokusera på vad vi kan använda kroppen till. Den är ett fantastiskt verktyg. INTE FÖR ATT det är lätt – i boken betonar Skott att hon förstås inte heller står över samhället med alla dess strukturer och normer kring kroppen. Men det kan vara värt ett försök. Kroppen ska må bra för att den förtjänar det, inte som ett straff. Det finns strategier för att ändra sitt tänkande kring vikt, mat och kroppar, som att inte ha andras och den egna kroppen som evigt samtalsämne, till exempel. – Man kan försöka göra en aktiv ansträngning att inte tänka eller prata negativt om kroppar, den egna eller andras, säger Julia Skott. Testa att i en dag eller en vecka bara tänka snälla tankar, eller i alla fall inte elaka, om kroppar. Att prata om mat på ett annat sätt än att det är busigt att äta, eller att man unnar sig, att istället prata om mat för att det är gott, menar Skott också är ett sätt att förändra samtalet kring vikt. Just för att man påverkar inte bara sig själv, utan även andra. Ett annat sätt att tänka nytt kring kroppar är att titta på alla typer av

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

FOTO: SARA MACKEY

”God mental hälsa anses sällan vara viktigare än smalhet i samtalet kring vikt. Det får folk att skylla sin ångest på sig själva.” kroppar. Att gå till badhuset, eller kolla på fatshion-bloggar, där modebloggare modell större lägger upp outfitbilder. I BOKEN IFRÅGASÄTTER Skott BMI som ett användbart mått på kropp och hälsa. Hon menar att det bland annat påverkar

vården som människor får. Att det leder till att folk med högre BMI får frågor om vikt hos läkaren fastän de kanske är där för något annat. Men även till att folk med lägre BMI får sämre vård för att de antas ha god hälsa, och hjärt- och kärlsjukdomar inte upptäckts i tid.

I BOKEN UPPMANAR Skott alla att tänka över vilka som tjänar på vikthetsen. Nya dieter lanseras hela tiden, och bantningsindustrin omsätter miljarder globalt. Senast ut är som bekant 5:2-dieten, som har lanserats stort som den Nya Dieten efter LCHF. – Det är lustigt med den här dietcykeln. Med just 5:2 kan man ju säga att det kan vara problematiskt att äta väldigt lite två dagar i veckan. Och många av tipsen som man kan läsa om i 5:2-böckerna påminner om hur ätstörda äter. Tipsen kan ju också påverka redan ätstörda och få dem att äta ännu mindre, och kanske mer än bara två dagar i veckan, säger Julia Skott. Idag talar vi, både kvinnor och män, om dieter mer öppet. Julia Skott tar upp hur medierna lanserar dieter och tjänar på hetsen. De säljer problemet och lösningen, som hon uttrycker det. – Kvällstidningarna är med och matar det. Löpsedlarna hetsar om vikt, för de vet att det säljer. Och så säljer tidningarna receptböcker och har viktklubbar på sina sajter. Kanske finns det en bakomliggande föreställning om förnuft och kropp i fixeringen i kroppen och vad vi stoppar i oss. Kroppen ska tämjas till alla pris. Men är det verkligen värt det? – Det finns en tanke om att vi ska stå över våra behov. Att hjärnan ska vara starkare än kroppen. Men många pratar om att man blir trött och retlig av dieterna. Och att äta som en genomsnittlig åttaåring tar på din fysiska energi, men också den mentala. Kroppen är smart, den klarar av det ett tag, men inte i längden, säger Julia Skott. Kroppspanik – Fett, lögner och sjukt onödig ångest, som är utgiven på Natur & Kultur, finns ute nu.

JACKA SARAH LEO 449:! BYXA KARIN LEO 349:!

LITTER ATUR

DRÖMMER DU OM ATT BLI FÖRFATTARE?

BÄST JUST NU Den mörka sporten Viktor Johansson Wahlström och Widstrand

Viktor Johansson har skrivit en självlysande poetisk roman om en ung man i en förort som försöker bli tennisens Zlatan men är för dålig. Hans tränare är lika ung och lika vilsen som han och tillsammans försöker de programmera om sina kroppar, göra dem slagtåliga och redo för samhället. De upptäcker att tennisen är för clean, för smärtfri, för vit, och måste skapa en mörk sport för kroppar som värker av krigets erfarenheter. Viktor Johansson skapar en skimrande, närmast mytisk saga av en hård och ful verklighet. Metaforerna är geniala och den ihållande overklighetskänslan är mästerligt skildrad. Sara Danius.

FOTO: SOFIA RUNARSDOT TER

K RÖ N I K A

OMODERN REALISM

Tidningen Svensk Bokhandel guidar dig i förlagsvärlden. Ett helt år med tidningen och tillgång till allt på nätet. www.svb.se Ange internetkod 275-2751100

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

dag när samtidsskildringen och självbiografin är så enormt uttjatade känns det svindlande att tänka på en tid då författarna huvudsakligen hämtade sitt material från gamla myter, Bibeln och historiska hjältesagor. Under 1700-talet var det omodernt att skriva realistiskt: karaktärerna skulle ha ädla, uppbyggliga känslor och språket skulle vara fyllt av symboler för en högre, tidlös värld bortom vår egen. Detta förändrades under 1830-talet då realismen slog igenom. Alla metaforer och symboler rensades bort ur litteraturen, orden skulle skildra människor här och nu, helst när de gjorde något riktigt långtråkigt och besvärligt. Realismen uppstod delvis eftersom fotografiet började konkurrera med den skrivna texten. Författare som Zola och Flaubert tittade på fotografier när de skrev sina romaner, för att konkretisera. Detta läser jag i litteraturforskaren Sara Danius trollbindande essäsamling Den blå tvålen (Bonnier, 2013). Danius menar att de realistiska författarna var fixerade vid det synliga och framträdande. Litteraturen tvingades bli beskrivande. Man ville få fram världens tinglighet och räknade upp varenda detalj som framträdde framför den inre blicken, mycket för att frambesvärja en verklighet som gått förlorad under industrialisering och sekularisering. Själv tycker jag att sådan litteratur är ett mycket bra alternativ till sömnpiller, men innan filmens och datorspelens uppkomst upplevdes den realistiska litteraturens tiosidiga in- och utzoomningar av vardagliga situationer säkert lika explosiva och spännande som tonåringar upplever en actionfilm med häftiga CGI-effekter idag. Tillbaka till samtiden: efter årtionden av samtidsromaner med realistiskt språk finns det tecken som tyder på att vi börjar tröttna på verklighetshärmande litteratur. Gabriella Håkanssons historiska äventyrsroman Aldermanns Arvinge (Bonniers 2013) skulle kunna vara ett sådant exempel, samtidigt försöker den vara lika nyktert realistisk som vilken Knausgårdvolym som helst. Viktor Johanssons mörka fantasi Den mörka sporten (Wahlström och Widstrand 2013) är ett bättre exempel.

Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Pakistan Mohsin Amid Natur & Kultur

Amids ironiska självhjälpsbok handlar om en pojke som föds på den pakistanska landsbygden och flyttar till stan, utbildar sig, arbetar hårt och bygger upp ett affärsimperium genom att hörsamma berättarens råd: ”undvik idealister”, ”var beredd att ta till våld” och, viktigast av allt, ”bli inte kär”.

Expeditionen – Min kärlekshistoria Bea Uusma Norstedts

Juli 1897 ger sig ingenjör Andrées expedition iväg i en vätgasballong med riktning Nordpolen. Snart befinner sig tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. I 33 år undrar en kvinna vart hennes fästman tog vägen. År 1930 hittas männen på en öde glaciärö i ishavet. Bea Uusma försöker få svar på varför expeditionsmedlemmarna dog innan de ens packat upp slädarna, med varma kläder oupppackade, med matkonserver oöppnade? Det här är också en historia om Bea Uusma själv. Varför blir en ovanligt bekväm person som hatar att frysa besatt av en hundra år gammal polarexpedition och ägnar sitt liv åt att följa i dess igensnöade fotspår? Ständigt på rätt plats, men i fel tid. ISABELLE STÅHL isabelle.stahl@nojesguiden.se

TV K RÖ N I K A

VITA MÄN ÄR BÄST

on Sheltons film från 1992 lärde oss att vita män är oförmögna att hoppa. Men det är lugnt. För i övrigt plockar vi alla stjärnvinster på genlottot. Vita män är nämligen bättre samurajer, mohikaner, aboriginer och till och med rymdsmurfar än alla andra. Fuck nedärvda traditioner och hundraåriga kulturarv. Random vit man behöver bara en kraschkurs i kaststjärnor för att bli världens bästa ninja någonsin. ”Mighty Whitey” är begreppet som talar om hur vita män som hamnar i en ny främmande kultur automatiskt blir bäst i allt – åtminstone i filmer, serier och böcker. Därför är Tom Cruise den bästa samurajen, Daniel Day-Lewis är bäst på att vara mohikan och ingen – ingen! – kokar lika smaskig meth som Walter White. Mumsfillibaba! I skrivande stund närmar sig AMC:s superserie Breaking Bad sitt himlastormande avslut. Ända sedan 2008 har vi fått följa den otursförföljde kemiläraren Walter White som fick cancer och i hemlighet började koka metamfetamin för att kunna försörja sin familj. Fem säsonger in har Walter

”Random vit man behöver bara en kraschkurs i kaststjärnor för att bli världens bästa ninja någonsin.” oskadliggjort sin konkurrens och byggt ett osannolikt knarkimperium genom att sälja marknadens bästa metamfetamin. Trots det blir han sällan misstänkt för brotten han begår. Han har nämligen den mest effektiva kamouflagen som finns: han är en vit medelåldersman i villaförorten. Efter dödsskjutningen av Trayvon Martin har frågan om rasprofilering fattat eld. Nyligen plockade dessutom Fruitvale Station – som berättar om polisens oprovocerade avrättning av Oscar Grant som ägde rum 2009 – priser på Cannes-festivalen. 17-årige Trayvon Martin blev skjuten 64 meter från sin pappas hus. Oscar Grant låg på marken iförd handfängsel när polisen som skulle använda sin elpistol på honom i stället råkade avlossa sin revolver. Två män som råkade vara på fel plats, vid fel tid, med fel hudfärg. I Breaking Bad kan den ofrivillige knarkbaronen däremot vandra längs gatorna utan att någon skulle få för sig att ingripa. För det där är ju en annan sak som vita män bevisligen är bäst på. Att komma undan.

BÄST JUST NU 1. Breaking Bad This is the end. AMC och Netflix

2. Newsroom Gillar ju Sorkins snabbpratande fantasyredaktion. C More Series och C More Play

3. Orange is the New Black Om du inte hunnit se än – gör det! Netflix

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se

Det gömmer sig mer bakom stereotyperna än vad man kan tro.

ETT FÄNGELSE FÖR TIOTALET FÄ RG -T V

Orange is the New Black Skapare: Jenji Kohan Medverkande: Taylor Schilling, Laura Prepon, Kate Mulgrew, Jason Biggs

Piper Chapman är allt det du förväntar dig av en vit kvinna som trivs med sin tillvaro i den övre medelklassen. Hon läser böcker, driver eget företag, kan tala för sig och är alldeles lagom liberal; hjärtat till vänster, plånboken till höger. Hennes fästman är en aspirerande journalist från en välbärgad judisk familj och tillsammans med sin väninna har hon ett företag som tillverkar tvål för hand. Livet går som en berg-och-dalbane-räls som tickar upp för de sociala skikten tills det förflutna hinner ikapp henne och rälsen plötsligt börjar peka nedåt. Det visar sig att hon för tio år sedan smugglade knarkpengar åt sin dåvarande flickvän. Konsekvensen: 15 månader i finkan. När Piper sitter i bilen tillsammans med sin fästman på väg mot anstalten oroar hon sig över att missa en hel säsong av Mad Men för att inte tala om nästa iPhone-modell. Hon mäter sin fängelsetid i tv-säsonger och produktlanseringar. Det blir, som du förstår, ganska uppenbart att hon inte hör hemma bland yrkeskriminella kåkfarare. Enligt anstaltens socialarbetare är det ett slöseri med

skattebetalarnas pengar att hon över huvud taget är här. Orange is the New Black bockar av nästan alla rasistiska stereotyper. Vi får träffa tystlåtna asiater, hårdföra ryskor för att inte tala om svarta kvinnor som fantiserar om friterad kyckling och bråkiga latinobrudar som förökar sig som kackerlackor – och behandlar barnen därefter. Tidigt får Piper höra att man ska hålla sig till sin sort. ”It’s not racist”, försäkrar de. ”It’s tribal”.

”Orange is the New Black leker med våra fördomar och får oss att skämmas för dem.” Att Piper Chapman är den priviligierade vita kvinnan som hamnar i ett fängelse uppdelat i ”stammar” ger kalla 1800-talskårar. Som om hon vore en kolonisatör som besöker ett zoo. Men enligt seriens skapare Jenji Kohan finns det en anledning varför Piper Chapman är vit och medelklass. Hon blir ett fordon för berättelsen, en trojansk häst, eftersom de flesta av oss hellre relaterar till den civiliserade vitingen än de degenererade övriga. Ett par avsnitt in visar det sig vara

en ganska orättvis kritik. Avsnitt för avsnitt avslöjar Orange is the New Black att de har gömt mångfacetterade karaktärer bakom stereotyperna. När vi upptäcker att ”Crazy Eyes” är adopterad av en borgerlig vit familj, är sjukt beläst och fylld med trauma upphör hon att vara ”den galna bruden med världshistoriens mest intensiva blick” och blir personen Suzanne. Likaså framstår den överkristna abortmotståndaren ”Pennsatucky” som en vandrande white trash-klyscha. Tills vi får reda på hur hon hamnade här. Hon sköt ihjäl en arrogant sköterska på den abortklinik som hon frekventerade. Det var först i efterhand som den kristna antiabortrörelsen anammade henne som hjälte och fick hennes våldsbrott att framstå som ett ställningstagande. Orange is the New Black leker med våra fördomar och får oss att skämmas för dem. Mot slutet av den första säsongen har Piper Chapman gått från att vara en oskuldsfull avatar för tittaren till en manipulativ opportunist som är otrogen, oärlig och till slut även våldsam. Men förvandlingen sker inte genom karaktärsutveckling, utan snarare genom självinsikt. Hon har alltid varit den karaktären – men det är först nu vi kan se det. JIMMY HÅKANSSON Orange is the New Black finns tillgänglig på Netflix. 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

FILM

Med dramafilmen Hotell återvänder Alicia Vikander till Sverige efter ett par hektiska år med internationella storproduktioner. Victor Schultz passade på att ringa upp den svenska Hollywoodstjärnan för att tala om nya filmen, charmen med fantasy och Harvey Weinstein-rykten.

ALICIA VIKANDER FANTISERAR OM LEDIGHET Text: VICTOR SCHULTZ

är Alicia Vikander lyfter på telefonen gör hon det från en fjällstuga bland fjordarna i Norge. Där spelar hon in det sista till filmen Ex Machina. – Det är Alex Garland som har skrivit manus och regisserar. Det är en väldigt intim och psykologisk sci-fi-thriller. Vi har spelat in i studio under ett antal veckor och nu är vi här och tar helt magiska exteriörbilder. Jag har länge velat åka hit så det är väldigt häftigt att vara här i en natur som är helt galen. Du är aktuell med Lisa Langseths nya film Hotell, berätta lite om den. – Det är min och Lisas andra film och det är den första svenska film jag har gjort på ett tag. Hon bad mig att läsa manuset och frågade om jag ville vara med. Det är en väldigt modig film om människor som kämpar för att kunna leva i sina jag och identiteter och få en känsla för de trauman och svåra situationer som de har gått igenom i sina liv. Det är ju en ganska personlig film som handlar om svåra teman som ångest och depression, var det något som var svårt att knyta an till? – Egentligen tror jag att i den roll som jag spelade i Till det som är vackert, Katarina, fanns det mer personliga band som jag kunde relatera till. Erika, den här rollkaraktären, går ju igenom trauman och tillfälligheter som jag aldrig har varit nära, och därför fick jag gå in och göra mycket research, vilket var häftigt. Men självklart tror jag att alla dras med sina egna demoner och mörka rum och dem var jag ju tvungen att dra fram. Mina emotioner är ju mina verktyg. Det låter som ett problem i sig själv att inte tro sig bära på några problem... – Ja, och det tror jag också är vad som händer rollkaraktären i den här filmen. Det är lätt att leva ett lyckligt liv och tro att man är väldigt glad men sedan när livet ställs på sin spets uppdagas många personligheter och mörka sidor i en själv som man kanske omedvetet, eller medvetet, har undertryckt. I ett vardagsliv kan man inte gå runt och hantera allting konstant, och det är också det som jag tycker är intressant att filmen tar upp, att man kan välja den personlighet man

ett ganska klassiskt och gammalt vis. Dante Ferretti, en fantastisk italiensk setdesigner hade byggt upp en hel värld. Berätta om SFI-festen i Cannes och att filmproducenten Harvey Weinstein kom dit för att träffa dig men inte blev insläppt? – Ja, det hörde jag i alla fall. Jag ska ju göra en film med Harvey nästa år, Tulip Fever, så jag tror att han kom dit med lite folk för att… han springer runt på varenda fest liksom. Tjejen i dörren visste inte riktigt vem han var men på beskrivningen lät det som honom. Men jag tycker att det är lite fint, jag gillar den svenska mentaliteten att rätt ska vara rätt, att alla ska behandlas precis likadant och att det är något som gäller, även under Cannesveckan.

”Jag gillar den svenska mentaliteten att rätt ska vara rätt.”

FOTO: JOHNNY WOLIN

vill vara, att man kan få välja bort andra sidor för att klara av att leva liksom, vilket jag på ett sätt tror är en ganska terapeutisk idé. Du är även på gång med filmen Seventh Son, hur var det att spela in fantasy? – Det var ju min första studiofilm och min första egentliga utländska roll även om vi i slutändan spelade in Anna

Karenina före. Det var ett viktigt steg när jag insåg att jag skulle få göra en så stor produktion, men också just att få göra fantasy. Även om jag vet hur man gör det var det ändå som att jag inte riktigt kunde visualisera hur det verkligen skulle bli att spela in själv. Hur som helst gjordes den inte framför en green screen, vilket man kanske trodde från början, utan på

Känns det som du hittat en bra riktning i livet? – Det är väl som för alla skådisar. Man vet inte riktigt när man får nästa jobb och allting är väldigt förgängligt. Jag har jobbat extremt mycket det här året så nu känner jag att jag faktiskt måste vara ledig snart. Samtidigt känner jag en enorm vördnad inför faktumet att jag vet vad jag ska göra några månader framöver, det känns som en fantastisk gåva. Och nu när du gjort fantasy kan du ju alltid åka runt på mässor och skriva autografer om allt annat skulle skita sig… – Ja, precis. Jag var ju på Comic Con för två år sedan när vi presenterade Seventh Son. Det var typ den första stora amerikanska intervju jag gjorde, inför 7 000 utklädda människor. Det var roligt, jag gick runt där och log och ville bara uppleva allt och kände att det var så mycket kärlek och sedan går någon förbi och bara “varför har du inte kostym, jävla tönt?”. Åker jag dit en gång till tänker jag också ha kostym. Hotell har premiär den 4 oktober. 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

FILM överraska skräckveteranerna, medan det vidriga stämningsläget kommer att överrumpla färskingarna. SL

”Mia Enbergs film är en alldeles underbar och poetisk skildring av vår vilja att mytologisera det förflutna.”

D O M E DA G S KO M E DI

This is the End DI N VÄ R S T A M A R DRÖ M

The Conjuring Regi: James Wan Manus: Chad Hayes, Carey Hayes I rollerna: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Lili Taylor

Det demonutdrivande paret Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) hjälper familjer i nöd och håller föreläsningar om hemskheterna. På så sätt kartläggs genren lagom mycket för att löpa över och ta trovärdig form i den parallella historien om familjen Perron, nyss inflyttade i ett hus där varje kurragömma är några klapp från kallsvettiga mardrömmar. Över en ovanligt generös speltid lär sig publiken andas i takt med karaktärerna och bekanta sig med de höstgotiska 1970-talsmiljöerna. Men just då, när man äntligen börjar bli bekväm på de knarrande golvplankorna, gör sig djävulen hörd och helvetet bryter loss på allvar. En hel del känns igen från James Wans tidigare filmer – särskilt fäblessen för otäcka buktalardockor som först dök upp i Saw, återvände i ljumna Dead Silence och äktades med förvriden karnevalsestetik i Insidious. Ända lyckas Wan fräscha upp skåpmaten med så självsäker auktoritet att han kan blåsa upp den obligatoriska ”baserad på en sann historia”parollen utan att skämmas. Den här verklighetsförankringen lär

Regi & manus: Evan Goldberg, Seth Rogen I rollerna: James Franco, Seth Rogen, Jonah Hill

De fick sina första chanser i kultserien Freaks and Geeks (1999), sina genombrott i Knocked Up (2005) och har sedan dess haft fria händer i Hollywood med både toppar (Superbad, Pineapple Express, Tropic Thunder) och dalar (Your Highness, The Green Hornet) som följd. Säga vad man vill om den, men Judd Apatowklanen har tagit sin weed-humor och förvandlat det till ett av den amerikanska filmindustrins mest säkra kort. This is the End kan närmast beskrivas som en hyllningsfilm, av och till upphovsmännen. Däri ligger så klart en rätt ofräsch självgodhet, men de känner till sin publik, har stor självdistans och låter filmen präglas av någon slags the-band-got-back-togetherkänsla. Alla spelar snedvridna versioner av sig själva och vad som börjar med en rätt ordinär hemmafest omvandlas snart till en av årets mest befängda filmupplevelser. Lavasprutande avgrunder som sväljer världsartister? Homoerotiska demoner? Absurda gästspel från Emma Watson och Channing Tatum? This is the End är exakt det den utger sig för att vara – en löjlig, men lyckad kaotisk komedi. AL

KOL L A G E D OK U M E N TÄ R

Belleville Baby Regi & manus: Mia Engberg I rollerna: Mia Engberg, Olivier Desautel

BÄST JUST NU Victor Schultz

victor.schultz@nojesguiden.se

Captain Phillips Samtidsthriller

Bourne-nestorn Greengrass ger sig på en av vår tids mest uppmärksammade fenomen med piraterna utanför Somalias kust. Regissören som försvann Mats Helge Olsson

Sveriges mesta b-filmsregissör får sitt porträtt tecknat i en eminent dokumentär, finns på Svt Play.

Ex Machina Sci-fi-thriller

Alex Garland, manusförfattare till Dredd, regisserar filmatiseringen av en av nollnolltalets bästa serier.

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

Ett minne. Vincent, Mia, Paris. I Belleville Baby kontaktas filmaren Mia Engberg av en före detta älskare som ber henne berätta om deras tid tillsammans. Han har nyligen avtjänat ett långt fängelsestraff och har vaga minnen från tiden innan. Med hjälp av stillbilder, video- och Super 8-material återskapar så ”Mia” deras relation i form av en fiktiv telefondialog. En historia om förbjudna fester i Paris katakomber, romantiska vindskupor och upplopp på stadens gator. Men Vincent protesterar, vilka upplopp? Minns du inte den gången vi gick på isarna i Stockholm? Han gillar inte rollen han tilldelats. Minnena skaver mot varandra och fastnar i ömsesidig exotism. Men ju mer hon försöker ringa in och sammanfatta deras relation, desto overkligare blir den. Har den egentligen någonsin ens ägt rum? Mia Engbergs film är en alldeles underbar och poetisk skildring

Wanda Bendjelloul om Belleville Baby.

BÄST JUST NU Amat Levin

amat.levin@nojesguiden.se

Tom Hanks Aktuell i Captain Phillips

Har jag sett någon gestalta känslan av chock bättre? Jag vet inte. Oprah Winfrey Aktuell i The Butler

Det pratas redan om en Oscarsnominering. Och visst är hon fantastisk i medelmåttiga The Butler. Men allra bäst är det att få se henne svära. Michael Cera Aktuell i This is the End

Harmlös fågelunge i verkliga livet. Kokainberoende svin i This is the End. Ja, det är roligt.

av vår vilja att mytologisera det förflutna. WB S JÄ LV H JÄ L P S F I L M

Hotell Regi & manus: Lisa Langseth I rollerna: Alicia Vikander, David Dencik, Nina Zanjani

Efter en traumatisk förlossning går Erika in i en djup depression. Under en lång tid isolerar hon sig i sin lägenhet utan att vilja träffa någon. Till slut går hon ändå med på att pröva att gå i gruppterapi. Efter en av träffarna kommer hon tillsammans med några av de andra på idén att fly smärtan genom att anta en ny personlighet. Vilken plats passar väl bättre för det än ett hotell? Likt ett dockhus fylls sedan de tillfälliga rummen av dessa trasiga vuxnas låtsaslekar. Någon vill vara liten igen. En annan vill vara populär. Alla vill de ta en paus från sig själva. Langseth har lyckats skapa ett både originellt och underhållande manus om människor i kris. Hon redogör för deltagarnas sorg och smärta på ett osentimentalt sätt. De uppfinningsrika självhjälpsövningarna är bitvis väldigt roliga. Men medan gemenskapen i gruppen och dess udda karaktärer skildras med stor värme är det något i det raka bildberättandet och Erikas svala, designerskrudade uppenbarelse som skapar en viss distans. En kylighet som gör att Hotell ändå inte riktigt når ända fram. WB

D OK U M E N TÄ R

The Spirit of ’45 Regi & manus: Ken Loach I rollerna: Winston Churchill, Clement Attlee, Tony Benn

Det anrika brittiska postväsendet Royal Mail bjuds ut på börsen

nu i dagarna och blir ytterligare en symbol för den nedmontering av den brittiska allmännyttan som pågått sedan slutet av sjuttiotalet. Att skildra sitt hemlands klassamhälle har drivit Ken Loach i närmare 50 år och med The Spirit of ‘45 tecknar han bilden av en nations vilja att bekämpa fattigdom och misär. Med utgångspunkt i andra världskrigets slut får vi se mannen som just lett landet genom världshistoriens största krig (Churchill) röstas bort till förmån för Labourpolitikern Clement Attlee, vilket visar med vilken styrka britterna längtade efter att lämna det konservativa trettiotalets arbetslöshet och totala otrygghet bakom sig. Att åren som följde också innebar en nödvändig förbättring råder det heller ingen tvekan om. Lika sorgligt som det är att se arkivbilder från åttiotalets avregleringar är det lätt att dra paralleller till den svenska allmännyttan där privata aktörer som Carema, John Bauer och Aleris blivit ökända. Tyvärr väljer Loach att undvika de svåra frågorna om varför den brittiska ekonomin kollapsade åren innan Thatchers maktövertagande, men tecknar ändå ett gripande, intressant och smått utopiskt porträtt av åren efter det stora kriget. VS

version av paradiset en mycket mörk och ensam plats full av frestelser i form av frosseri och sexuella begär. Trilogin blir till en studie i våra skamligaste överlevnadsstrategier. Som mamma Teresas kärlekslängtan och hur den leder henne in i ojämnlika kärleksrelationer med en bitter eftermak av kolonialt förtryck. Moster Anna Maria som sviken av livet bokstavligen tagit Jesus till sin älskare och håller sina fysiska behov i schack med hjälp religiöst sanktionerat skadebeteende. Allt hopp ställer vi nu till Melanie och ber en liten bön om att hon ska få behålla sin tillit och skapa sin egen väg i livet mellan dessa ytterligheter. WB

BÅT K A PN I NG

Captain Phillips Regi: Paul Greengrass Manus: Billy Ray I rollerna: Tom Hanks, Barkhad Abdi, Corey Johnson

För fyra år sedan blev det amerikanska lastfartyget Maersk Alabama kapat av pirater

DR A M A

Paradis: Hopp Regi: Ulrich Seidl Manus: Ulrich Seidl, Veronika Franz I rollerna: Melanie Lenz, Verena Lehbauer, Joseph Lorenz

Medan mamma Teresa sexturistar i Kenya och moster Anna Maria är ute och missionerar tillbringar Melanie sommaren på Diet Camp där hon utforskar känslor av hunger och kroppsförakt tillsammans med andra österrikiska ungdomar. Men kanske upptas hennes känslor allra mest av förälskelsen till den stilige lägerläkaren med de grå tiningarnas charm. Seidl håller vad han lovar i titeln till den avslutande delen av sin Paradis-trilogi med tro, hopp och kärlek som övergripande tema. Till skillnad från de tidigare filmerna finns det nämligen här en liten och för Seidl mycket okaraktäristisk antydan till just hopp. För även om lägrets ungdomar lydigt fogar sig i de dagliga exerciserna tvekar de inte inför att nattetid bryta mot reglerna genom att länsa kylskåpen, supa och smita ut på stan. Men framförallt är det Melanies sätt att ta för sig i förhållande till sin första, om så något osunda, förälskelse som känns allra hoppfullast. För som helhet är Seidls

BÄST JUST NU Wanda Bendjelloul wanda@nojesguiden.se

Paradis: Hopp av Ulrich Seidl Friktion

Nu är det dags att pilla på den sista sårskorpan i Seidls Paradis-trilogi. Återträffen av Anna Odell Dålig stämning

Återupplev skoltidens kränkningar tillsammans med sanningssägaren Anna Odell. Before Midnight av Richard Linklater Praktgräl

Varför sitta hemma och tjafsa med varandra när man kan gå på bio och se andra, både snyggare och mer välformulerade människor, bråka?

FILM utanför Somalias kust. Besättningen hann stänga av motorerna, låsa in den viktigaste lasten och gömma sig. Kvar blev kapten Richard Phillips som kidnappades av piraterna i ett försök att föra honom till Somalia och utkräva en lösensumma från försäkringsbolaget. Paul Greengrass använder här samma skakiga kamera som i The Bourne Ultimatum och United 97, vilket är snurrigt till en början men sedan skänker Captain Phillips en dokumentär känsla som gör filmen gott. Musikläggningen och de ångestladdade skådisprestationerna gör även att spänningen håller i sig, trots att många som följde nyheterna redan vet hur kapningen slutade. Captain Phillips största problem är inkonsekvensen i porträtteringen av piraterna. I ena sekunden får man intrycket att de kapar båtar under tvång av giriga krigsherrar och i nästa att de gör det för att de är empatilösa sadister. I en bisats nämns de bakomliggande orsakerna till att pirater överhuvudtaget förekommer – extrem fattigdom, ingen regering, av europeiska och asiatiska båtar urfiskade vatten – men sedan tillbringas resten av tiden med att utmåla dem som nästan ideologiskt motiverade terrorister. Greengrass kan inte riktigt bestämma sig för om han vill att de ska vara nyanserade opportunister eller ansiktslösa monster, men lutar mot det senare. Tom Hanks är bra, mot slutet rent av fenomenal, och Captain Phillips har en ständigt hög puls. Den hade varit ännu bättre med mer flerdimensionerade skurkar. AL

BÄST JUST NU

det gäller skillnaderna mellan de olika skolorna inom kung fu. Det blir tillslut lika tröttsamt som att fastna i ett hörn på en fest med en controller som ingående beskriver sitt nya ekonomistyrningssystem. Men ändå, trots att det inte riktigt lyfter den här gången, förblir Wong Kar Wang en av de riktigt stora visuella mästarna. WB

sebastian.lindvall@nojesguiden.se

R E L AT IO N S DR A M A

Sebastian Lindvall

Before Midnight James Wan Skräckfilmsregissör

Ingen blir mer förvånad än jag när regissören till Saw, tortyrporrsmörjans heliga graal, levererar ett rör c-vitamin åt den kommersiella skräckfilmen. The Conjuring är en post-modern nostalgitripp av det mest uppfriskande slaget. Haifaa al-Mansour Filmhistorieskrivning

Den gröna cykeln är gjord av Saudiarabiens första kvinnliga långfilmsregissör och utsågs alldeles nyligen till landets första Oscarbidrag. En välbehövd historisk utveckling som, förhoppningsvis, lär röra om i en av filmvärldens mossigaste grytor. Renoir Humor

Och på tal om Oscarsbidrag fick Frankrike för sig att spela världen ett spratt och skickade Renoir för att utkämpa striden om statyetten för bästa utländska film. Det är en mansgrisig, daterad, fånig och framförallt urbota trist skitfilm.

materialet och elaka känsla för tajming. Men löken saknar lager. Filmen tas aldrig längre än sin idé, som i sin tur inte är tillräckligt tankeväckande för att motivera den totala avsaknaden av mänsklig värme. SL F ÖR N E DR I N G S F I L M

K A M P S P OR T S F I L M

Smärtgränsen

The Grandmaster

Regi & manus: Michael Franco I rollerna: Tessa Ia, Tamara Yazbek, Hernán Mendoza

Regi & manus: Wong Kar Wai I rollerna: Tony Leung, Ziyi Zhang, Chen Chang

Föreställ dig hur ditt livs värsta tonårsminne växer till en ogräslik vardagsrutin, kryddad med känslan av att världen vänt sig mot dig bara för att klasskamraterna gjort det. Det är vad som drabbar nyinflyttade Alejandra (Tessa Ia) efter att hon blivit ena huvudpersonen i en mobilfilm. Videon sprids och blir ett carte blanche för pluggets populära att gadda ihop sig och dressera nykomlingen som en kollektiv knähund – en plågsam process som innefattar en rad örfilar och kroppsvätskor. Smärtgränsen är en förnedringsfilm vars sociodynamiska sadism piskas på med utstuderade kompositioner och långa tagningar. Även om det flera gånger balanserar på gränsen till banal festivalfilmsprovokation, sveps jag ändå in av Michel Francos raka hantering av

När den store kung fu-mästaren Gong Yutian drar sig tillbaka utbryter en maktkamp om vem som ska bli hans efterträdare. Under två decennier och med det japansk-kinesiska kriget som fond får vi så följa de inre stridigheterna i staden Foshan. The Grandmaster innehåller naturligtvis genrens alla konventioner i form av fantasifullt iscensatta slagsmålsscener, övernaturligt skickliga hjältar och fysiskt orimlig luftakrobatik. Alltsammans är vackert gestaltat med hjälp av förhöjda färger, slowmotion och sneda perspektiv. Det är utan tvivel dessa scener som är filmens huvudnummer, i övrigt är det en ganska snårig och bitvis oengagerad berättelse. Många karaktärer känns vaga i konturerna och deras drivkraft förblir grumlig. Filmen är dessutom oerhört detaljerad vad

Regi: Richard Linklater Manus: Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke I rollerna: Julie Delpy, Ethan Hawke, Seamus Davey-Fitzpatrick

Det har nu gått 30 år sedan vårt första möte med Céline och Jesse i Wien. Då möttes de bara för en natt, nio år senare för en dag och nu delar de ett liv tillsammans. Den här gången träffar vi dem och deras barn under några semesterveckor i Grekland. Céline är precis på väg in i en ny fas av sin karriär och trivs med livet i Europa. Jesse längtar hem till USA och sin son från ett tidigare äktenskap. Situationen utlöser en konflikt om hur de ska gå vidare, tillsammans eller var och en för sig? De långa tagningarna, den ordrika dialogen och känslan av att vandra omkring i en europeisk resekatalog är intakt. Men om de första två delarna kännetecknades av romantiskt svärmeri är detta mer av en filmatiserad medelålderskris. Ju längre in vi kommer i filmen desto mer börjar grälen, precis som i verkligheten, gå på tomgång. Jag hävdar fortfarande att Julie Delpy är en gudabenådad dialogkonstruktör men i det här fallet blir det faktiskt ett pratminus för mycket. Till slut vill man bara att terapeuten Poul Perris från SVT:s Par i terapi ska dyka upp och sätta stopp för allt innan det går sönder helt. WB

FA N T A S Y K R Ä K S

The Mortal Instruments: Stad av skuggor Regi: Harald Zwart Manus: Cassandra Clare, Jessica Postigo Paquette I rollerna: Lily Collins, Jamie Campbell Bower, Robert Sheehan

Närmast tänker jag på bioaktuella kitschkungen Liberace när jag ser The Mortal Instruments: Stad av skuggor. Filmen är en fest i parodiska fantasyschabloner så uttjatade och överexponerade att de egentligen bara hör hemma i porr-spinnoffs. De unga passionerade, trånande, välsvarvade och pubertala huvudkaraktärerna springer runt i lackbyxor, ärmlösa hoodies och skjortor uppknäppta till naveln samtidigt som de slåss mot vampyrer och demoner som finns lite varstans i New York.

” S A N N ” H I S T OR I A

The Butler Regi: Lee Daniels Manus: Danny Strong I rollerna: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, John Cusack

Cecil Gaines växer upp på ett plantage och får i ung ålder se sin mamma bli våldtagen och sin pappa mördad. Strax därefter börjar han jobba inne i huset istället för ute på fältet och blir en så kallad ”house negro”. Där får han lära sig allt om att passa upp på rika, vita människor, något som kommer att tjäna honom väl när han senare får anställning som butler på ett hotell och sedan i Vita huset, där han ska komma att betjäna åtta olika presidenter över 34 år. På samma sätt som jag skyndar igenom handlingen, snabbspolar The Butler, som (väldigt löst) baseras på en sann historia, förbi medborgarrättsrörelsen. Den försöker vara överallt, hela tiden. Cecils ena son är med i demonstrationerna i Selma, Alabama, han snubblar in på ett Malcolm X-tal, hänger med Martin Luther King, Jr. på motellet dagarna innan frihetsikonen skjuts till döds och är med i formationen av de svarta pantrarna. Den andra sonen förvirrar sig och anmäler sig som frivillig till Vietnamkriget. Och Cecil själv lyckas tjuvlyssna på ungefär alla viktiga beslut som tas under hans tid i Vita huset. Som en följd blir allt ytligt och otrovärdigt. Oprah är dock fantastisk som den semialkoholiserade fru Gaines och även om det inte var intentionen är den bisarra castingen av presidenter stor humor (skrattade högt åt Robin Williams som Dwight Eisenhower och John Cusack som Richard Nixon vid några tillfällen). Den maxade rollistan, som innehåller allt från Jane Fonda och Cuba Gooding, Jr. till Lenny Kravitz och Mariah Carey, är mest där för att locka publik, men alla levererar väl godkända prestationer. Mest lider The Butler av att den försöker säga för mycket och som ett resultat säger den inget alls. Och slutet urartar i en extremt obekväm Barack Obama-propaganda, komplett med ”Yes we can”-slogan och allt. Filmen hade tjänat på en mer fokuserad berättelse, eller på att vara en miniserie. AL

Bara man har den mystiska gåvan att se dem. Det är helt okej att stjäla från andra filmer och vara tydlig med sina influenser, bara man gör det med lite finess. Tyvärr är teamet bakom The Mortal Instruments: Stad av skuggor gatuförsäljare av lägsta klassens piratkopior och det havererade manuset fullt av plastiga och billiga efterapningar vars levnadstid är kortare än en soft-air gun från Pattaya. VS M IC H A E L B A Y

Pain & Gain Regi: Michael Bay Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely I rollerna: Mark Wahlberg, Dwayne Johnson, Anthony Mackie

När Michael Bay försvarar sina filmer brukar han säga att han gör underhållning för tonårspojkar. Att tonårspojkar bara skulle bry sig om booty, pussy, tits, speed och abs tror jag dock är ett missförstånd, ungefär som att Lundin Petroleum bryr sig om mänskliga rättigheter.

Pain & Gain är en märklig historia om ett gäng löjligt pantade bodybuilders som kidnappar, torterar och sedermera mördar rika människor för att slippa hjälpa tjocka tanter att träna bort bilringarna. Tydligen bygger den på en sann historia, ett påstående som givetvis sätts i gungning så fort man börjar läsa om filmen. Sant eller inte står det i alla fall snabbt klart att varken bögskämten eller de absurt sexistiska kvinnoporträtten är bärande i ursprungshistorien. Det är något som Bay helt enkelt valt att ha med eftersom han tycker att det är underhållande. Vilket man kan ha svårt att förstå om man nu inte råkar vara regissörens schablonbild av en tonårsdude. Det enda jag egentligen tänker på när jag ser filmen är att det är synd att osäkra människor kommer att trycka in Harmony Korines Spring Breakers i samma manschauvinistiska fålla som Pain & Gain, trots att den ena är en komplex satirisk generationsskildring och den andra skit. VS 2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

Albumaktuella Könsförrädare gör normkritisk pop som dröjer sig kvar. De är skramliga, angelägna och unga. Men framgången tar de med ro. För Nöjesguidens Sara-Märta Höglund berättar de hur allt startade.

KÖNSFÖRRÄDARE LUCKRAR UPP BEGRÄNSANDE NORMER Text: SARA-MÄRTA HÖGLUND

ANINNE SANDSTRÖM OJA: Jag började spela piano när jag var nio år. Lärare från Kulturskolan i Luleå åkte ut till byn där jag bodde och vi som spelade instrument fick gå från klassrummet och den ordinarie undervisningen för att lära oss spela instrument. ALINA BJÖRKÉN: Blinka lilla stjärna var nog den första låten jag lärde mig alla ord i och att spela på piano. Men vet inte om jag skulle kalla det ”att börja med musiken”. När jag var typ nio började jag ta pianolektioner och fick en egen gitarr, det är en tydligare början. Vad tyckte ni var coolt då? MÅNS LUNDSTEDT: Dylan i Beverly Hills, look-mässigt. ROBIN BERNHARDSSON: För mig var musiken då, likt nu, ett sätt att umgås med folk en tycker om. Att pilla lite på instrument är inte så himla annorlunda från att hänga i en trappa i ett köpcentrum. Vad är egentligen en könsförrädare? RB: En som ser det positiva i att begränsande normer luckras upp och gärna även

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

”Vi vill få fin respons, bli viktiga för någon och provocera någon annan.” bidrar till det. JSO: En könsförrädare är någon som bara kör. När er musik ska beskrivas dyker ofta ordet normkritisk upp. Vad är det med normsamhället som är problematiskt? RB: Jag är en vit semihetero man så jag upplever i princip bara att samhället älskar mig hela tiden, vilket är sjukt då massor av andra människor rasifieras eller könas konstant. Det är äckligt och orättvist och borde förrådas. ML: Normkritik är livsviktigt om en inte vill att den starkaste samhällsgruppen – till vilken vi till sorgligt hög grad bör sägas tillhöra – ska fungera som referens för alla andras värderingar och livsvillkor. AB: Vad är inte problematiskt med

normsamhället? Det sätter folk i små lådor där de inte trivs och inte växer rätt. Normer hämmar och hindrar, det är sämst. Har det alltid varit självklart för er att ni skulle satsa på musiken? AB: Jag har alltid haft, eller åtminstone försökt ha, andra sysselsättningar för att musiken aldrig har betalat någon av mina hyror, men det har ändå alltid varit självklart att ägna mig åt musik. Det är jag värd. ML: Jag, som tror att det är möjligt att leva fyra liv på samma gång, pluggar som en dåre samtidigt som jag ströjobbar med forskningsassistans. Jag är en hoarder när det kommer till sysslor. Ert album är producerat av Mattias Alkberg. Hur kommer det sig att ni ville jobba med honom? ML: Vi kände att vi behövde ett yttre öra för att kunna utveckla våra gamla demos och Matti är och var både vän, fan och idol. JSO: Han är en fantastisk musiker och han bor i Luleå. Dröm-combo. Vad vill ni med Curse All Law?

ML: Få fin respons, bli viktiga för någon, provocera någon annan. AB: Sälja platina, spela på Wembley och bli ekonomiskt oberoende. Nej då, det vore fint om någon lyssnade på det och blev inspirerad, peppad, intresserad eller kanske arg. Om någon skulle känna för någon av låtarna som jag känner för mina favoritlåtar, om någon låt var med på någons pepplista, vore jag enormt stolt och glad. Skivan släpps under årets bokmässa i Göteborg och i samband med det ska ni också prata om genus på själva mässan. Hur kommer det sig? ML: Centrum för Genusforskning ska köra en serie kortare samtal med feminister inom popkulturen, och av någon anledning ville de ha oss. Jag är råpeppad. AB: För att vi blev förfrågade! Det är ett intressant ämne, som jag ju till och med har 30 högskolepoäng i! Vi har ett intresse helt enkelt.

Könsförrädares debutalbum Curse All Law (Teg) släpptes den 26 september och recenseras i detta nummer.

Vet ni? Biljetter fr책n 75 kr!

Billigare 채n bio!

040-20 86 10 MALMOSTADSTEATER.SE

MUSIK

De må ha befunnit sig under vingarna på The Soundtrack of Our Lives, men är nu redo att kasta sig ut på egen hand. För Patrik Forshage berättar side effects om motreaktioner och varför det låter så oborstade.

SIDE EFFECTS HAR INGEN SKAM I KROPPEN Text: PATRIK FORSHAGE

unt bordet på det stora skivbolaget sitter fyra entusiastiska unga musiker med en förkärlek för allt som är psykedeliskt. De stoltserar med Paisleymönster, med Roger McGuinn-frisyrer, med gitarrpedaler och orglar, och framför allt stoltserar de med den tidlösa kombinationen fantastiska poplåtar, modiga utsvävningar och en ordentlig dos oslipad skitighet. Men istället för piller som gör dem större och piller som gör dem små poppar de smågodis medan vi pratar, och den enda relation till sextiotalet de egentligen har är att deras föräldrar föddes då. Så även om de har grävt ner sig i Syd Barrett och Love var det mer samtida psychrockare som lockade Side Effects att hoppa ner i det kaninhål som snart leder till debutalbumet A Walk in the Space Between Us. – Det har tagit lång tid att komma hit, berättar Billy Cervin som är gitarrist och en av bandets sångare. Många av låtarna på albumet är flera år gamla. Och även om albumet rymmer låtar som side effects börjar känna är gamla (”vi har redan skrivit färdigt vårt andra album”, ler Billy) gick det snabbt att spela in det hos The Soundtrack of Our Livesbasisten Kalle Gustafsson Jerneholm på Svenska Grammofonstudion i Göteborg. – Han är ju så sjukt upptagen, förklarar Elias Jungqvist, bandets organist. När han ringde och sa att han hade en ledig dag för inspelningar slängde man sig på

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

luren och sjukanmälde sig till gymnasiet, medan man satt och bokade tågbiljett till Göteborg under tiden. – Det blev bra, bestämmer Hugo Mårtensson som spelar trummor. Jag gillar att det är oborstat. Alla låtar slutar i ett annat tempo än de börjar, eftersom vi vägrade klicktracks och metronom. I Feel Flows är det tydligt att vi hade arrat om låten så att vi inte kunde den längre när vi skulle spela in. SIDE EFFECTS ESTETIK är svår att förena med fördomarna om Rytmus-gymnasiet, där bandet bildades. Där ska man väl gilla Sting och spela jazzrock med instrumenten upphissade precis under hakan? – Vi var en motreaktion mot allt det, nickar Elias glatt. Vi var de enda där som spelade fel med flit. –”Indiegänget” kallades vi, minns Hugo. Trots att vi inte alls är indie. Sextiotalsreferenserna börjar de vilja skaka av sig. – Visst, vi började där, medger Hugo. Men nu är vi uppe ur det träsket. – Det viktigaste är ju låtarnas kvalitet, förklarar basisten Joacim Nilsson, och han får medhåll av Elias. – Kalle Gustafsson Jerneholm städade upp oss. Han rensade bort sådant som var onödigt. Bland annat halverade han låtarnas längd. SIDE EFFECTS REFERERAR alltså gärna till Love och 13th Floor Elevators, och –

än mer anmärkningsvärt – till den gamle grekiska schlagersångaren Demis Roussos psychband Aphrodite’s Child och till Bo Hansson. Men deras största passion befinner sig avsevärt närmare både tidsmässigt, geografiskt och socialt. Och trådarna till förbilderna och vännerna i The Soundtrack of Our Lives är tätt sammanvävda.

”Vi vägrade klicktracks och metronom.” – Jag såg plötsligt Mattias Bärjed från det bandet hemma i Waxholm när jag var tolv, minns Billy. Jag var ett massivt fan, via mina föräldrar, och älskade framför allt singeln Bigtime. Att Mattias hade flyttat till min lilla stad var helt overkligt. Han och resten av bandet är inte helt överens om det var Mattias Bärjed som tog den första kontakten, med hänvisning till den Queens of the Stone Age-tröja Billy stoltserade med, eller om det var Billy som vågade sig fram för att fråga om Mattias Flying V-gitarr. Hursomhelst blev det många The Soundtrack of Our Lives-spelningar för de unga side effects-medlemmarna, och när Mattias återgäldade det genom att komma på ett side effects-gig tog Billy ordentligt mod till sig. – Jag frågade om inte vi kunde få spela

förband, ler han. Vi var 16 år gamla och hade ingen skam i kroppen. Men vi fick en spelning i Uppsala, och sedan rullade det på. – Ebbot var lyrisk, fortsätter Elias, och efteråt har han bett oss vara hans kompband flera gånger. Förra helgen spelade vi gamla Misfits- och Black Flag-låtar tillsammans på någon av hans kompisars 40-årsfest. NÄR DE FRÅGADE om möjligheterna att spela in i Svenska Grammofonstudion undrade Kalle Gustafsson Jerneholm om de hade koll på producent, och givetvis var side effects inte sena att erbjuda honom jobbet. Billy har fått chansen att vikariera i The Soundtrack of Our Lives live en gång 2011, och precis i början av bandets existens spelade de till och med ett par gig iklädda kaftaner. Men nu börjar det ändå bli dags att tona ned kopplingen till mecenaterna i The Soundtrack of Our Lives. – Om man lyssnar på vår skiva hör man kanske spår av The Soundtrack of Our Lives, menar Hugo. Det beror på att Kalle och vi jobbat i deras studio, och att vi har samma sorts driv. – Men vi är 25 år yngre, konstaterar Elias, och vår publik har aldrig hört talas om det bandet. A Walk in the Space Between Us (Sony) släpps den 30 oktober, och från det datumet finns det ingen anledning att prata mer om side effects förebilder.

Medmänskligheten har nu lämnat Sverige. Eller?

Dalai lama har lämnat Sverige men behovet av medmänsklighet består. IM – Individuell Människohjälp – bekämpar och synliggör fattigdom och utanförskap genom utvecklingssamarbete runt om i världen. På vår hemsida kan du läsa mer om hur du kan bidra till att göra världen lite mer medmänsklig. manniskohjalp.se

MUSIK

P OP

Avicii True Universal

Vid sidan av Random Access Memories finns det ingen tvekan om vilket album som synts mest och givits mest uppmärksamhet i Sverige och kanske i världen i år. True är ett maskineri som arbetar i flera ändar. Den svenska dj:ns närvaro på stan är mer frekvent än vägskyltar. Samtidigt som det affischeras massivt för albumet på Stockholms gator täcks även varenda busskur med Tim Berglings/Aviciis varelse iklädd flanell betalat av ett världsomspännande skjortmärke. I sociala medier hetsas det med interaktiva säljknep som att spränga glaskuber med ljud för att “avslöja” det kanske inte så märkvärdiga skivomslaget eller att snatta korta filmsnuttar från fansens mobiler till material för en musikvideo. Marknadsbudgeten verkar inte veta några gränser för ett album som ändå inte skulle gå någon förbi. En annan gemensam nämnare med Daft Punk är Nile Rodgers. Chic-veteranen är på samma sätt närvarande på ett par låtar även här (Shame On Me och Lay Me Down) för att strössla med sin lite rockhistoriska legitimitet och funkighet (han jobbar nu med Disclosure också). Men även om samarbetena ansågs vara många och förvånande på Random Access Memories är de långt många fler och uppseendeväckande på True. True är ett samlingsalbum med hitkomprimerad pop. Det är få saker som egentligen binder samman låtarna mer än att alla skulle platsa att spelas på en valfri svensk FM-radiofrekvens och att produktionerna är så kompakta att jag får andnöd. I förhandsspekulationerna inför True hade det rustats för en arenahousens revolution, i och med att singeln Wake Me Up så tydligt hade brutit med

I N DI E

Könsförrädare Curse All Law Teg

I en sällsynt och demokratisk process har Könsförrädares fyra medlemmar alla bidragit till varje låt, ändå låter det både sammanhållet och genomarbetat. Stundtals för Curse All Law tankarna på band som Au Pairs eller The Slits – akter från indiens barndom då begreppet handlade mer om gör-det-själv än perfekta snedluggar. Ibland drar det åt den melodiösa pop The Bear Quartet gjort i perioder. Men mest låter det rakt, samtida och skitförbannat. Det är rå pop fri från poser, ute för att krossa alla normer (lyssna på till exempel Raging River). På tal om Bear Quartet är albumet producerat av Mattias Alkberg, musikvärldens enfant terrible. Om den titeln fick han precis verklig konkurrens. SMH

förväntningarna. Att Avicii väljer att dansa till banjos tillsammans med gamla Marlboromän som Mac Davis (bara flanellskjortan är gemensam) istället för att vaska champagne med Usher är i EDM-kretsar att betraktas som revolt eller kreddmässigt felslut. När Avicii i mars beväpnade sig med ett countryband på Miamis Ultra Music Festivals största scen rådde en ängslig förvirring om det var tillåtet att gilla dunkadunka som låter mer oktoberfest än Summerburst. Det dröjde ända tills att singeln visade sig vara en kommersiell framgång som han återigen vann de inbitna EDM-fansens respekt. Det är viktigt att förstå att framgången i sig är det mest värdefulla verktyget för att mäta kvalitet (och kredd?) i dessa kretsar. Förutom i just Wake Me Up och Hey Brother försvinner countryflirtarna totalt. En oväntad soul- och själslighet finns på Addicted To You och genom Linnéa Henrikssons röst på Anthony & The Johnsons-covern Hope There’s Someone. Smittande pophookar finns på Miike Snow-iga You Make Me med Salem Al Fakir och Vincent Pontare vid mickarna, Liar Liar och Dear Boy med danska Mø som lärt sig en Lana Del Rey-frasering. Det kaxiga i mångfalden på True är att arvet och ramarna från (den relativt unga) EDM-scenen på många sätt är bortglömt. Avicii har vuxit ur sammanhanget där han själv var en av de mest självklara fixstjärnorna och står nu med hela världen som sitt imperium, egentligen tack vare sin Etta James-sampling på Levels. Han är genrelös och behöver inte förhålla sig till några kulturella regelverk längre. Men det finns en del spår kvar från den dj-kultur han är fostrad i. Att Dear Boy kommer som en lång originalversion på albumet istället för en radio edit är ett tecken på att Avicii vill göra avfallet från dj:ns arbetsmaterial hörbart även för hemmalyssnaren. Ett otränat öra tänker att det är onödigt många händelselösa takter i slutet av låten medan det för Avicii är ren och skär produktionsromantik som symboliserar goda arbetsvillkor för dj-yrket. Avicii är från och med nu den mest folkliga artisten vi har. Han har en befäst plats i svensk historieskrivning men vad hans inflytande får för konsekvenser återstår att se. En sak som är säker är att detta är början på slutet för arenahousen som vi känner den. Avicii har imploderat EDMscenens nuvarande tillstånd och det borde han få allas fulla respekt för. LL

Abel Tesfayes storbolagsdebut är som befarat en vattendelare. De som uppskattade de tre mixtapen han gjorde förrförra året för den sovrumsdimmiga otydligheten i ljudtexturen kommer instinktivt att rygga tillbaka av den mer välpolerade emaljen hos Kiss Land. Jag ser inte detta som ett problem då låtmaterialet ändå finns kvar där (framförallt hitsen Wanderlust, Belong to the World, Kiss Land, Odd Look och Live For). Problemet ligger snarare i att mitt öra per automatik granskar alla hans (ganska menlösa) texter om kvinnor genom ett mer kritiskt filter då produktionen som hans röst vilar mot låter dyrare och mindre DIY-sympatisk. Det kan vara fel på mitt öra men det är ungefär lika misstänksamt som när det möter R. Kelly. LL P OP

Haim Days Are Gone Polydor/Universal

R’ N ’B

The Weeknd Kiss Land Republic/Universal

Många anhängare till emo-r’n’b, alt-r’n’b eller indie-r’n’b kommer inte våga gilla det här albumet.

5 52

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

På Way Out West i somras var Haim ett av de största utropstecknen. Med stämsång och smart pop var de tre Los Angelessystrarna lika vassa som stökiga. På sitt debutalbum har de dock städat bort allt stökigt, tydligast

genom att byta ut den Joan Jett-skitigare originalversionen av The Wire mot en nyinspelad gnistrande version. Men de har inte tappat i attraktionsförmåga. Efter att Danielle Haim spelade gitarr på hans soloturné har de stått under Julian Casablancas beskydd, och de är hypade av såväl Pharrell Williams och Rihanna som av Mumford & Sons och Vampire Weekend. I den spridningen finns deras uttryck, som ändå är sammanhållet och profilstarkt. De struntar i att smart softrock, slick r’n’b och gnistrande syntpop kan ses som ytterligheter och sammanfogar dem sömlöst. My Song 5 till exempel kombinerar ett hårt beat med ett lika tufft gitarriff, synteffekter och en pigg sångrap i stämmor. Det skulle kunna bli vedervärdigt men är motsatsen. I sina bästa stunder – och det är ofta – låter Haim som en intelligent och modern kombination av E.S.G., Tom Tom Club och The Bangles. PF S OU L

Janelle Monáe The Electric Lady Wondaland Arts Society/Bad Boy

Jag har inte orken att sätta mig in i konceptet bakom Janelle Monáes

skivsläpp. Det är någonting om androider och en science fictionframtid som nog är av intresse för få andra än Monáe själv. Tur då att hennes musik är så pass bra att man kan bortse från den konceptuella inramningen. Monáe har nämligen en självklar utstrålning, en stark röst och blandar dansvänlig northern soul med sensuella r’n’b-drömmar och futuristisk funk. Och Atlanta-arvet (där hon har bott sedan 2001) blir tydligt via Andre 3000-jazz och blåsinstrument lånade från Dungeon Familys källare. På vissa sätt är hon och hennes musiker nästan FÖR bra – stundtals blir The Electric Lady för experimentellt och gränsar mot en undervisning i musikteori. Det och de onödiga dialogerna mellan låtarna drar ned betyget. Ett betyg som höjs igen när man betänker fyrklövern av samarbeten med Prince, Erykah Badu, Solange och Miguel, som tillsammans utgör årets bästa albuminledning. AL

BÄST JUST NU Patrik Forshage

patrik.forshage@nojesguiden.se

Prefab Sprout Crimson/Red Icebreaker/Border

Hösten blev plötsligt varmare än sommaren någonsin var. Jenny Wilson Demand the Impossible! kommande album, Columbia/Sony

Lätt för henne att säga, med ett så här osannolikt suggestivt album. The Strypes Heart of the City Från Snapshot. Virgin/EMI

F OL K P OP

Kathryn Williams Crown Electric One Little Indian/Border

Duetten Arwen tillsammans med James Yorkston är en riktig hjärtestoppare. Redan den andlösa balladen vore tillräckligt för att gå ner på knä inför Kathryn Williams första album på fyra år. Att den har en hel radda nästan lika fina sånger att stilla njuta – två av dem med Ed Harcourt – är nästan för bra för att vara sant. Även om arrangemangen bygger på att låta starka melodier bäras av en akustisk gitarr är det egentligen mer pop än folkvisa Kathryn Williams excellerar i. Hennes fluffiga stråkarrangemang förstärker sångernas skönhet, och smarta texter till exempel om lastbilschauffören Elvis Presley (som arbetade åt företaget Crown Electric, därav albumtiteln) gör det än bättre. Men den största förtjänsten hos Crown Electric är den självsäkra skönheten i Kathryn Williams klingande stämma. PF

F U S ION T E C H N O

Laurel Halo Chance of Rain Hyperdub

Nyanserna inom industriell techno i synnerhet men techno i allmänhet har de senaste åren blivit allt mer mångskiftande. Det är en underjordiskt vildvuxen industriell vurm som gjort att kantiga och gnisslande produktionsmedel föredras framför de mjukgörande medel som allt för enkelt besprutar sönder livslusten i programvarans ljud. Sedan Laurel Halo gjorde entré hos Hyperdub verkar dessa mörkare fuktavvisande material vara det främsta intresseområdet i musik som numera är helt instrumental. Men som tidigare är infallsvinklarna många och subtila. Denna gång med ekon av dub, fusionjazz med shufflade ambientrytmer och svajiga borduntoner. LL

Månadens slynglar gör slyngelrock från förra århundradet. Elvis Costello & The Roots Stick Out Your Tongue Från Wise Up Ghost, Blue Note/Universal

I botten känner vi igen 30 år gamla Pills and Soap, men så här har Elvis aldrig låtit. Devo Hardcore Devo Volume I & II album, Superio Viaduct/import

Nu finns omistliga Be Stiff- och Jocko Homo-demos i ultrarapid på vinyl, CD och iTunes.

H I PHOP

Lilla Namo Tuggare utan gränser Baba/Sony

Folk som inget förstår frågar ibland hur en kan lyssna på hiphop som feminist. Lilla Namos EP är en manifestation av det uppbrytande, omorganiserande, bearbetande verktyg rap kan vara. På klubben, i bilen när det skymmer, mitt i jobbstressen. Tuggare utan gränser är precis så gränslöst självdefinierande som samhällsbygget vi lever i borde vara: fuck era mallar för hur folk ska bete sig, fuck era trånga sinnen. Lilla Namo rör sig med lätthet genom könsrollsgränser tills de brister samman och visar det politiska i att – vad segregation och klassindelning än säger – själv välja sina attribut. Och allt detta i en hypelåt? Imponerande, minst sagt. Vare sig Lilla Namo sjunger i baktakt om Dilla, KTH och högskolepoäng eller rappar släpigt om andras retoriska falskhet är detta så bra, så smart, så skillad framtidsfusion av svensk hiphop. MB

MUSIK A M BI E N T P OP

Trentemøller Lost In My Room/Border

M E L A N KOL I

The Grand Opening Don’t Look Back Into the Darkness

BÄST JUST NU Maja Bredberg

maja.bredberg@nojesguiden.se

Meron Mangasha Hjältar mot sin vilja (Hemma-laget) och diverse gästspel

Jag tänker att det finns ingen just nu som skriver sannare ord än Meron.

Lava/Republic/Universal

Så imponerande att det knallar runt 16-åringar med sådan här mäktig röstförmåga?

Baba/Sony

Den här är magisk.

Tapete/Border

Åter är The Grand Opening John Roger Olssons egna projekt, efter att under en period vuxit till vad som kunde uppfattas som ett helt band. Men de nattligt vemodiga stämningarna, de starka melodierna eller de luftiga arrangemangen – som ett bara aningen ljudligare Paul Buchanan från The Blue Nile –

BÄST JUST NU

från kommande A Mary Christmas, Decca/Universal

Älskar man jul och Mary J Blige tar man glatt emot denna för tidiga julklapp redan nu.

har inte påverkats av sådana detaljer. Möjligen har gitarrer fått en aning större utrymme för sina sparsamma toner, och även om hans autentiska gamla familjefoto på skivomslaget är både spöklikt och lite obehagligt är värmen i hans sånger och hans mjuka röst fortfarande mer trösterika än skrämmande. PF

Love Lagerberg

love.lagerberg@nojesguiden.se

FKA Twigs EP2 EP, Young Turks

Missa detta och du missar fundamental DNA till 2013. Cupp Cave NVMB kommande EP, Ramp

Belgiska vaggvisor mittemellan Shlohmo och Actress. Truls TRVLS album, Parlophone/EMI

Norsk lyxig vemods-r’n’b som den aldrig gjorts for. 1987 Ocean låt, Hybris

Svensk lyxig vemods-r’n’b som den aldrig gjorts förr. Four Tet Beautiful Rewind kommande album, Text

Kieran Hebden har alltid införlivat mina förväntningar.

P OP

Veronica Maggio Handen i fickan fast jag bryr mig Svenska inspelningar/ Universal

Mary J Blige Cover på Donny Hathaways This Christmas

P OP G E N I A L I T E T

Prefab Sprout Crimson/Red Icebreaker/Border

Som vi jublade över Paddy McAloons återkomst med Let’s Change the World with Music för fyra år sedan, trots att vi var införstådda med att de inspelningarna hade 17 år på nacken. Hade vi varit av den nervösa sorten, och hade vi talat om någon annan än Paddy, hade det med andra ord varit läge för oro när Prefab Sprout nu mot alla odds faktiskt återvänder med en riktig comeback, hans första skiva med nyinspelat material på 13 (!) år. Men nervositet vore förstås helt obefogat, för Paddy McAloon är för evigt ett geni på både området popmelodier och på området intelligenta texter. Det må vara ett överanvänt ord, men inget annat räcker för att beskriva en man som efter att ha raddat upp argument med ett ”ergo” sammanfattar sig själv som The Best Jewel Thief in the World. Hans betraktelser av vad Adolescence innebär borde vinna litterära priser, och mer än hälften

MUSIK BAROMETERN

6 Festivalsommar hela året Sonár i Sverige! I februari!

NOSTA L GI

Moby Innocents Little Idiot/Border

Den elektroniska musikens historia som bipolär sjukdom kan på vissa sätt speglas i Mobys nittiotal. En inledning av obegriplig framgång på topplistor och ifrågasatt av technopuritaner ledde till tillfällig förvirring (gitarrock med Animal Rights) och senare genom konstiga genrekorsbefruktningar som skapade en popsensation. På Innocents vänder han sig enfaldigt tillbaka till sitt nittiotal med en nästintill besatthet i tunnelseendet. Kanske söker han sin enda kvarvarande publik, de som var där 1999? Det mesta låter som stölder från egna låtar med big beat-tema inklusive lite triphopigt Portishead-vemod, Screamadelica-körer och new age:ig trance-eufori. LL

Lorde Team och Royals

Lilla Namo Alla fel på samma gång ft Jaqe & Linnea Henriksson

ett möte med Lasse Winnerbäck, som ”var som vem som helst”. Han bjuder in sin värsta konkurrent Thåström – den enda med potential att bli mer folkkär i genren – för en duett i Gå med mig vart jag än går. Det är knep som tillsammans med Hosiannas allmänna nostalgiska deppigheter räcker mer än väl för att garantera att Lars Winnerbäck åter sitter där med famnen full av grammisar och P3-Guld-utmärkelser i slutet av året. PF

FOT0: FREDRIK ETOAL

Stämsång i klagande klang, en lös vispande virvel och några ringande klockor. I ungefär fem minuter går det att tänka att detta är början på nya First Aid Kit-albumet. Kanske inte helt förväntat av danska electronicastoltheten Anders Trentemøller. Den första låten är inget annat än ett genialt samarbete med amerikanska minimalistindiebandet Low, och likt hans förra album visar det sig att det är just samarbetena som gör Lost speciell. På vägen möter vi även medlemmar från Lower Dens, Raveonettes, Blonde Redhead och The Drums. Det ger en värme, identitet och närhet som speglar sig i Trentemøllers mer apokalyptiskt och krautigt iskalla produktioner. LL

av hans låtar vore var för sig tillräckligt för ett musikaliskt nobelpris. Man skulle kunna invända att även hans nya sånger ofta låter som slickad melodisk åttiotalspop, men det vore förstås att skjuta bredvid målet. För även om en låt som The Songs of Danny Galway – om ett möte med Jimmy Webb i en bar i Dublin för dryga 20 år sedan – påminner om Lloyd Cole, Aztec Camera eller andra inom den erans popintelligentia – är den faktiskt överlägsen dem vi jämför med. Det här hade varit värt att vänta ett par decennier ytterligare på. PF

Förväntningarna är uppskruvade på max då Veronica Maggio ska följa upp den formidabla succé som Satan i gatan innebar. Inte minst märktes det på uppmärksamheten som föregick första singeln Sergels torg. Men hype kan vara en förbannelse att bära upp. Maggio har den här gången samarbetat med Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus ”Filthy” Lidehäll. Resultatet av ett och ett halvt års arbete är en välregisserad irrfärd på under 40 minuter. Ständigt växlande mellan ilfart och melankoli, över leriga åkrar och under broarna i Skanstull i Stockholm. Genomgående starka refränger och körarrangemang tyder på att Maggio kommer att möta alla förväntningar. Bäst gör sig hennes röst i uppriktiga Bas gillar hörn eller med stråkarna i balladen Låtsas som det regnar. En inte allt för vild gissning är att du kommer att få höra Hela huset många gånger i höst. En smittsam duett med Håkan Hellström, den enda artist i Sverige som troligen är mer folkkär än Maggio själv. SMH

RO C K V I S A

Lars Winnerbäck Hosianna Universal

Om ”visa” är en stor genre i Sverige är ”rockvisa i midtempo med lagom allmängiltiga höstsentimentala vardagspoetiska betraktelser framsjungna av svårmodiga medelålders herrar med forcerad röst” faktiskt en lika stor genre. Den genren kan Lars Winnerbäck bättre än någon annan, och därmed kan han också avvika från dess norm i precis lagom utsträckning. Han slår Ulf Lundell på fingrarna med röjiga Det gick inte för pojkarna längst fram. Han ställer sig utanför sig själv och sjunger om

5 Elliphant Snart förstår precis alla att Elliphant klampar mot världsherravälde. Nu ett album och snart osannolikt feta nyheter som väntar. Stay tuned.

4 Wu-cykeln En Killah Bee-svartgul ”Wu Tang 20th Anniversary Ltd. Edition Bike”. Nu snackar vi merch.

3 BÄST JUST NU

Sara-Märta Höglund

Typecasting Sigur Rós syns i nästa säsong av Game of Thrones. Som sig själva?

saramarta.hoglund@nojesguiden.se

Könförrädare Curse All Law Album, Teg

6 Arcade Fire Reflektor Singel, Universal

2 Redigeringsbrister Genomsnittslängden per låt på Justin Timberlakes The 20/20 Experience – Part 2 är sex och en halv minut. Vem tror han att han är – Neil Young?

Höstens indiehit. Vit Päls Sexuella frigörelsen från Ägd, Vit Päls/Playground

Höstens alternativa indiehit. Au Revoir Simone Move in Spectrums Album, Moshi Moshi/Border

Älskar Erika Springs svala röst. 1987 Ocean Singel, Hybris

Mjukt r’n’b -mys från Victor Holmberg.

1 Aviciis nya publiksegment Gradvall gillar = många gubbar gillar.

2013 • NR 8 • NÖJESGUIDEN

FOTO: VIKTOR FREMLING

1 & 6 MÖTER

SORAN ISMAIL & MAGNUS BETNÉR I oktober åker landets två mest samhällskommenterande komiker ut på turné. De kallar den En skam för Sverige. Döskalle & Mästerligt drog ut i regnet för att ställa ojämna frågor om humor och labila SD-anhängare. av er är mest en skam för 1 Vem Sverige?

har ni som den andre av er 6 Vad saknar?

Magnus, utan tvekan. Jag är bara en skam. Han är en skam för Sverige. MAGNUS: Ja, du ska ju helst inte vara här överhuvudtaget. Du är inte en del av Sverige. Varför väljer ni att INTE stå på scen samtidigt när ni bara är två som gör en show ihop? MAGNUS: För att det är roligt att åka med någon, och tråkigt att behöva dela scen med någon. Ska man vara seriös kan man även svara att vi gör stand-up, inte sketcher. Jag är inte intresserad av den typen av humor när man skriver en rolig sång eller nåt. SORAN: Jättebra svar. Är det många som tror att ni ska stå på scen tillsammans? SORAN: Nej, det finns det INGEN som gör. MAGNUS: Tror de det får de väl bli nöjda i alla fall. SORAN: Det bara är journalister som tror det. Ni är ganska förknippade med Sverigedemokraterna båda två, och är aktiva motståndare i offentligheten. Hur hatade är ni bland Sverigedemokrater? MAGNUS: Sverigedemokraterna som parti tycker jag är spretiga. Den absoluta toppen är ganska slipad, och duktiga politiker, och beter sig inte illa om de inte är fulla på Kungsgatan. Så jag tycker det är tvådelat även bland de aktiva. Deras väljare är ett helt annat typ av gäng. De har man mycket interaktion med. Hur ser den interaktionen ut? MAGNUS: De skriver att man är dålig på allt, ungefär. SORAN: Det är samma här. De är sura och arga på alla sätt. Men jag tänker att de kanske hatar Magnus mer. MAGNUS: Ja, om vi pratar om anhängare är de nog på många sätt surare på mig. SORAN: De hatar mig av andra anledningar, också.

Förhud. Skulle du vilja ha det? SORAN: Jag tror det. Vad är det sämsta med att vara Soran Ismail? SORAN: Det sämsta är mitt Liverpoolintresse. Mitt fotbollsintresse kan få mig att må rätt dåligt ibland. Jag kan må rejält dåligt av fotbollsresultat, men jag vill heller inte ha det på något annat sätt. Så jag får nog svara att min hållning är det sämsta med att vara Soran. Längden och hållningen. Sedan är det sämre att se ut som jag gör än att se ut som Magnus gör i samhället. Men det vill jag inte heller vara utan. Jag har det rätt bra. Hur hanterar man en aspackad publik? SORAN: Man går av. MAGNUS: Ja, det är bara att gå därifrån. SORAN: Absolut. MAGNUS: Det är arrangörerna som gjort bort sig i de fallen. Är svensk stand-up sexfixerad? SORAN: Jag tycker inte det. MAGNUS: Inte jag heller. Jag tycker tvärtom att den är ganska lite sexfixerad jämfört med andra länders stand-up. När stand-up är nytt handlar det väldigt mycket om sex. Men det där försvinner successivt. SORAN: Jag tror inte det har med standupens ålder att göra, jag tror det handlar om sexets tabu. Och det är mindre här i Sverige än i, exempelvis, USA. MAGNUS: Sedan finns det en viss tendens här att journalister hänger upp sig på det. Mina shower som varit 90 minuter långa har haft MAX 15 minuter om sex. Ändå är det många som BARA skriver att min stand-up handlar om sex. Det stämmer ju inte! Det är ju bara inte sant! Vad tycker ni egentligen om att vara en del av humorpanel i billiga

SORAN:

6 6

NÖJESGUIDEN • NR 8 • 2013

SORAN:

MAGNUS:

tv-produktioner? MAGNUS: Jag har inga problem alls med det. Jag tycker att det har varit väldigt roligt, bitvis. Men det är ganska få av dem programmen jag gjort som varit så välproducerade att de blev bra. Jag tycker att Parlamentet var RIKTIGT bra när jag började vara med där, sedan tycker jag att det blev sämre och sämre. På det stora hela tycker jag dock att det var ett ganska bra program under lång tid. SORAN: Jag kan bara hålla med. MAGNUS: Sedan tycker jag väl inte att NÅGOT av de övriga programmen jag var med i var bra. Och nu finns det ju inga sådana program kvar. Varför har det försvunnit? SORAN: Människor lär sig formen. På 26 säsonger har man hunnit göra alla Tips från coachen. Robert Gustafsson har SJÄLV gjort alla Tips från coachen. Humor är överraskning, det finns inget kvar. Parlamentet försökte verkligen. Men inget humorprogram ska hålla på så länge som Parlamentet höll på. Är ni i grunden smartare än ert genomsnittliga fan? MAGNUS: Ja, smartare än många i alla fall. SORAN: Ja. Vad tycker ni om när folk i publiken väljer att interagera med er på scen? MAGNUS: Det är det sämsta som finns. SORAN: Vi behöver inte deras inblandning, vi har förberett allt redan. MAGNUS: Det där är en missuppfattning om stand-up, att det ska VARA så, men det ska det inte. Det är ytterst få komiker som tycker om när publiken kommenterar. SORAN: VI skiter rätt mycket i våra publiker, de ska sitta och hålla tyst och kolla. Vilka komiker är överskattade? MAGNUS: Jag vet inte, jag har ganska stor respekt för alla som jobbar med

1 6

stand-up. Men det som är mediehajpat är väl alltid på något sätt överskattat, på något plan. Men just nu tycker jag inte att det är någon som är det, riktigt. Stand-up har blivit ganska etablerat som genre här. SORAN: Jag tycker tvärtom att många är väldigt underskattade. Magnus, berätta om din relation till Peter Wahlbeck. MAGNUS: Jag har ingen alls längre. Han var en av mina stora förebilder när jag började. Han var överlägset bäst i Sverige. Och det kan han nog fortfarande vara, en gång på tusen. Men han har varit oseriös i förhållande till vårt jobb, och sedan tycker jag att han är en idiot, privat. Kommer han in på en krog där jag är, går jag därifrån. Soran, hänger du med Magnus för att få större publik? SORAN: Nej, absolut inte. Det är inte så att jag hänger på Magnus, utan vi åker tillsammans. Sedan min Värvet-intervju – där jag pratade lite om längtan efter större publik – har det hänt en del, dessutom. Jag har gjort en show på SVT, sommarpratat och vinterpratat, och hela SD-grejen kom där också. Du har en ordentligt inaktiv Nöjesguiden-blogg. Berätta om ditt förhållandet till den. SORAN: Haha, jag har massa fakturor jag ska skicka iväg. Nej men, den ÄR ju igång. Den är ju verkligen aktiv, det är ju bara det att det är världens sämsta blogg. Den lever ju upp till sitt namn. Jag uppdaterade den i juni, senast, så den håller vad den lovar. Det är världens absolut sämsta blogg, och jag tycker den är jättebra, och är jättestolt över den. Den är bättre än alla andras bloggar på sajten.

En skam för Sverige har premiär den 4 oktober.

Webbshop VĂ¤lkommen till NĂśjesguidens webbshop. HĂ¤r hittar du saker som vi tycker om, ofta till specialpriser eller i limiterade utgĂĽvor. MĂĽnga av produkterna i webbshopen uppdateras mĂĽnadsvis och finns dĂ¤rfĂśr ofta bara under begrĂ¤nsade perioder. Du hittar den pĂĽ shop.nojesguiden.se.

STATISTIK FRĂ&#x2026;N VĂ&#x2026;R SAMTID

100:-

Ă&#x2026;r 2013 Ă¤r The International Year of Statistics. Detta firar vi med att samla Tobias BostrĂśms veckostik i bokform. Hette Lars Adaktussons fĂśrfader verkligen Adaktus. Vad var anledningen till att Art Garfunkel fĂśrsvann? Hur ser vĂĽra politikers instagramovanor ut? Allt detta reder Tobias BostrĂśm ut i simpla stapeldiagram. 'Ă&#x152; LBO IB NJTTBU 5PCJBT #PTUSĂ&#x161;NT WFDLPTUJL TPN TFEBO MFWU TJUU FHFU MJW QĂ&#x152; #PTUSĂ&#x161;NT CMPHH QĂ&#x152; OPKFTHVJ den.se/bostrom. Varje vecka tolkar hanSTIGnyheter och LARSSON VS STIEG LARRSON hĂ¤ndelser genom formler och grafer. Det kan lĂĽta som en omĂśjlig uppgift, men BostrĂśm har fĂśrmĂĽgan att gĂśra grafer och diagram till en skrattfest. VERKLIGHET

FIKTION â&#x20AC;&#x153;MĂ&#x201E;N SOM HATAR KVINNORâ&#x20AC;?

150:-

Varje exemplar av boken kommer i vĂĽr shop med ett specialritat diagram av Tobias.

FILMFESTIVALKIT

BRYGG Ă&#x2013;L Steget frĂĽn att dricka en lokalt producerad Ăśl till att brygga sin egen Ăśl hemma behĂśver inte vara sĂ¤rskilt lĂĽngt. Hemmabryggt Ăśl, gjort med enkel utrustning, har potential att bli minst lika HPUU TPN QSPĂĽ TCSZHHU o J NĂ&#x152;OHB GBMM UJMM PDI NFE CĂ&#x160;UUSF )FOPL 'FOUJF PDI ,BSM (SBOEJO HSVO darna till fantombryggeriet Omnipollo, tar fram alla sina recept hemma i det egna kĂśket fĂśr att dĂ¤refter samarbeta med ett bryggeri nĂĽgonstans i vĂ¤rlden som producerar Ăślet i stĂśrre volymer. I Brygg Ăśl finns fĂśrutom ett tiotal recept pĂĽ Omnipollos bĂ¤sta Ăśl ocksĂĽ recept frĂĽn Evil Twin #SFXJOH 4FB (PBU #SFXJOH )FMTJOHCPSHT )FNCSZHHBSHJMMF PDI #SPPLMZO #SFXFSZ %FTTVUPN HFT JOGPSNBUJPO PN IVS NBO CSZHHFS Ă&#x161;M TUFH GĂ&#x161;S TUFH CJMEFS PDI GBLUB GĂ&#x161;S EFO TPN WJMM GĂ&#x161;SEKVQB TJH J anatomin bakom. Vi har fĂĽtt tag pĂĽ ett fĂĽtal signerade ex och ordinarie pris Ă¤r cirka 162 kronor.

220:-

Vi har tillsammans med Stockholms 'JMNGFTUJWBM TBUU JIPQ FUU TUBSULJU GĂ&#x161;S EJH som vill besĂśka festivalen i ĂĽr. I paketet ingĂĽr fĂśrutom ett ĂĽrs medlemskap Ă¤ven UJEOJOHFO '-. TBNU FO UZHWĂ&#x160;TLB GSĂ&#x152;O /Ă&#x161;KFTHVJEFO ,PSUFU Ă&#x160;S PCMJHBUPSJTLU GĂ&#x161;S samtliga filmer under festivalen och HĂ&#x160;MMFS EFTTVUPN UJMM BMMB NFEMFNT WJTOJOHBS GSBN UJMM BVHVTUJ 'VMMTUĂ&#x160;O digt program och biljetter slĂ¤pps den 22 oktober pĂĽ stockholmfilmfestival.se.

LA FLEUR â&#x20AC;&#x201C; POWER PLANT ELEMENTS %+ O PDI QSPEVDFOUFO 4BOOB -B 'MFVS CPS TFEBO TFY Ă&#x152;S UJMMCBLB J #FSMJO EĂ&#x160;S IPO ESJWFS EFU FHOB TLJW bolaget Power Plant Records. I ĂĽr slĂ¤ppte hon ocksĂĽ, tillsammans med designern Stacey DeVoe, sin fĂśrsta klĂ¤dkollektion Power Plant Elements, en exklusiv unisex kollektion i lĂ¤der, ylle och jersey. Vi har glĂ¤djen BUU QSFTFOUFSB 11& FO MĂ&#x152;OHĂ&#x160;SNBE USĂ&#x161;KB BW m OBTUF jersey som ger en halvgenomskinlig kĂ¤nsla utan att avslĂśja fĂśr mycket.

1 995:-

MUTEWATCH PURE BLACK .VUFXBUDI Ă&#x160;S FO UZTU WJCSFSBOEF UPVDITDSFFO LMPDLB 1SPEVLUFO Ă&#x160;S VU vecklad i Stockholm. UrsprungsidĂŠn om ett vibrerande armband uppstod EĂ&#x152; .BJ -J TPN Ă&#x160;S FO BW HSVOEBSOB CBLPN .VUFXBUDI JOUF WJMMF WĂ&#x160;DLB TJO GSJMBOTBOEF LJMMF QĂ&#x152; NPSHPOFO 'PLVT VOEFS VUWFDLMJOHFO WBS BUU TLBQB en produkt som kan anvĂ¤ndas i en rad situationer dĂ¤r mobiltelefonen av OĂ&#x152;HPO BOMFEOJOH Ă&#x160;S PMĂ&#x160;NQMJH ,MPDLBO GVOHFSBS TPN SFNJOEFS BUU SJOHB tillbaka till samtal och "boxar in tiden" vid exempelvis produktion, inspelning, scenframtrĂ¤dande, matlagning eller trĂ¤ningspass.

0#4&37&3" "55 % &44" 1 3* 4&3 &/%"45 ( Â--&3 1ÂŻ 4)0 1 /0+ &4( 6* % &/ 4& t "-- " 1 3* 4&3 Â3 * / , -64 * 7 & ' 3 " ,5

1 300:-