Nöjesguiden nr 5 2013 by Nojesguiden

STOCKHOLM • NR 5 • 2013 • SEDAN 1982

NÖJESGUIDEN s

JANET LEON — SUNDBYBERG ENLIGT

OSKAR LINNROS — 1 & 6 MÖTER

LINA THOMSGÅRD — KWAAI VILL BYGGA BROAR —

RIKARD ”SKIZZ” BIZZI HAR HITTAT HEM —

ANOREXIAGATE

MODELLAGENTURERNAS BRIST PÅ KONTROLL MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + LITTERATUR Nöjesguiden • Östermalmsgatan 87d • 114 59 Stockholm • www.nojesguiden.se

Foto: Josefin Mirsch

Innehåll NR 5, 2013

T I L L FÖ R O RD N A D C H E F RE DA KT Ö R

Amat Levin amat.levin@nojesguiden.se A RT D I REC T O R

Martin Petersson martin.petersson@nojesguiden.se A D - A S S I ST E N T Daniel Eriksson daniel.eriksson@nojesguiden.se RE DA KT Ö R G Ö T E B O RG

Rasmus Blom rasmus.blom@nojesguiden.se RE DA KT Ö R NOJ E S G U I D E N . S E Parisa Amiri parisa.amiri@nojesguiden.se NOJ E S G U I D E N . S E Vendela Lundberg vendela.lundberg@nojesguiden.se P R A KT I K A N T

Ellinor Ahlborn ellinor.ahlborn@nojesguiden.se M E DV E RK A N D E S KRI B E N T E R

Maina Arvas, Wanda Bendjelloul, Maja Bredberg, Patrik Forshage, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Sara-Märta Höglund, Anders Karnell, Love Lagerberg, Sebastian Lindvall, Vendela Lundberg, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Sanna Samuelsson, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Alf Tumble FO T O GR A F E R

Josefin Mirsch, Tove A. Tormod

NÖJESGUIDEN s JANET LEON

Faje Gani faje.gani@nojesguiden.se

”Jag har lärt mig att andra inte vet bättre.”

V D O C H A N SVA RI G U TGI VA RE

P R OJ E KT L E DA RE

Josefin Lundgren josefin.lundgren@nojesguiden.se WEBBCHEF

Pelle Tamleht pelle.tamleht@nojesguiden.se S Ä L JA RE ST O C KHO L M

KWAAI VILL BYGGA BROAR

Vi har träffat initiativtagarna till musikutbytesprogrammet Kwaai för att prata upplevelser, exotifiering och varför det inte är en semester. 20

SUNDBYBERG ENLIGT OSKAR LINNROS

Tre år senare är han tillbaka och pratar om det segregerade Stockholm, hur han sabbade svensk hiphop och vad vi har att vänta på det nya albumet. 24

RIKARD ”SKIZZ” BIZZI HAR HITTAT HEM

Solodebutanten om attitydförändringen och varför Lårparti var en onödig låt.

Johan Majer johan.majer@nojesguiden.se Joakim Hampus joakim.hampus@nojesguiden.se Ayman Qadri ayman.qadri@nojesguiden.se S Ä L JA RE G Ö T E B O RG

Henning Wideberg hw@nojesguiden.se Charlie Hedström charlie.hedstrom@nojesguiden.se S Ä L JA RE M A L MÖ / LU N D John Stahle john.stahle@nojesguiden.se E KO NO M I

Jeanette Ramberg ekonomi@nojesguiden.se U TGI VA RE

Nöjesguiden Holding AB T RYC KE RI

MittMedia Print D I ST RU B I T IO N

Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading AB P E RIO D I C I T E T

10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Stockholm Nöjesguiden Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm tel 08–456 45 00 red@nojesguiden.se Göteborg Nöjesguiden Kungsportsavenyen 43 411 36 Göteborg Malmö Nöjesguiden Södra Förstadsgatan 1 211 43 Malmö

1&6 MÖTER LINA THOMSGÅRD

”Jag gjorde ju precis samma bänga misstag som alla andra gör när jag behövde en styrelse i början.” NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012. ... har opinionsbildande och trendsättande läsare. ... har en snittläsningstid på 28 minuter. ... når konsumenten nära köp-tillfället. ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare. ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år. ... finns i Stockholm, Göteborg, Malmö/Lund och Uppsala (och även i 24 mindre städer!) Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Foto: Josefin Mirsch Fotoassistent: Tony Ottosson Hår och smink: Thomas McEntee

BEYOND RETRO Vintagebutiken som handplockar, återvinner och redesignar istället för att kassera och slänga bort. Här får starka personligheter skapa sin egen stil. Angelica hjälper kunderna att hitta nya älsklingsplagg och älskar att fota analogt. FÖLJ VÅRT SAMARBETE MED BEYOND RETRO PÅ INSTAGRAM OCH PRIPPS.SE

Distribueras av Carlsberg Sverige. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

www.pripps.se

prippsblå

WDW CREATIVE

LÅT OSS PRESENTERA:

KLASS 1 2,2 %

Medarbetare FOTO: KJELL B PERSSON

AMAT LEVIN är tillförordnad chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden.se och har i detta nummer bland annat intervjuat Janet Leon och Rikard ”Skizz” Bizzi. Är det sant att du fick ställa in en resa till New York nyligen? – Ja, tyvärr. Fick plötsligt lite för mycket att göra på redaktionen. Men att döma av hennes flitiga instagrammande tar min ersättare Vendela Lundberg vara på varje New York-sekund.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak. Han är även redaktionens långsammaste chattare. Varför tar det så lång tid för dig? –Jag väljer att se det som att jag helst vill tänka igenom ordentlig först vad jag vill säga innan jag säger det.

RASMUS BLOM bloggar och är redaktör på Nöjesguiden Göteborg. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Jag ser fram emot att hänga på ölområdet på Way Out West och gnälla över att jag missar alla band jag har planerat att se. Samma sak varje år.

NATALIE IBRON är jurist och har nyligen slutat som redaktör för Nöjesguiden Malmö/Lund. Men i det här numret delar hon ändå med sig av några välbehövliga råd i dessa dagar av arbetslinjer och entreprenörskap. Vad ska du göra nu när du har slutat på Nöjesguiden? – Först ska jag sörja att jag lämnar ett helt fantastiskt jobb här på tidningen, och sedan ska jag göra något helt annat än det jag är utbildad till och det känns obeskrivligt skönt.

PATRIK FORSHAGE ägnar sig åt skolledaruppdrag vid sidan om att vara musikredaktör på Nöjesguiden. I det här numret har han bland annat intervjuat Oskar Linnros. Är du redo att dö nu? – Ah, den gamla hitlåten av Ulf Peder Olrog. Nej, jag är inte riktigt redo än. Och även om jag dels bodde i Sumpan när mitt första barn föddes och dels smittas av Oskar Linnros kärlek till sin förort måste jag ändå hävda att det är storebror Solna som är Stockholms riktiga pärla.

SANNA SAMUELSSON är moderedaktör på Nöjesguiden. I det här numret skriver hon bland annat om modellagenturernas brist på kontroll och förvirringen kring vad det är vi tvättar håret med. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Gagnef ser jag fram emot, jag kommer att vara där med mitt kvinnocrew Grupp 13. Kanske blir det Stockholm Music & Arts för att jag gillar stämningen på den festivalen, men tydligen sålde alla biljetter slut på en dag?! Det vill säga: det kommer bara vara människor med god framförhållning där. Och kan de verkligen festa?

ISABELLE STÅHL skriver på sin magisteruppsats i idéhistoria och är Nöjesguidens litteraturredaktör. I detta nummer skriver hon om sin flykt till Berlin. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Jag är för gammal. Jag kommer istället att bo i Berlin där livet alltid är som sista dagen på Roskilde.

PARISA AMIRI bloggar, pratar i radio och är redaktör för nojesguiden.se som krossade sitt besöksrekord även denna månad. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Det kan verka fantasilöst, men Way Out West! Vi har major planer och vårt radarpar Christopher och Sebastian hänger med.

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

ALF TUMBLE gör musik och listar i varje nummer av Nöjesguiden de bästa alkoholhaltiga dryckerna just nu. Den här gången råder han Sveriges folkhemsambassadörer att sluta lura hans mamma. Exakt hur dålig idé är den färdigblandade rom & cola-drinken som säljs på burk? – 10 av 10. Smakmässigt går det inte att jämföra med att blanda drinken själv hemma. Det är ett hån mot en redan skamfilad grogg som i rätt bartenderhänder kan vara fullkomligt magisk.

MAJA BREDBERG är kulturskribent och medlem i Nöjesguidens musikredaktion, i det här numret gillar hon Mack Beats, Julia Spada och Kelly Rowland. Förra månaden frågade vi om rappare, den här gången blir det producenter. Vilka är Sveriges bästa inom hiphop? – Förutom nyss nämnda Mack Beats är jag hejdlöst förtjust i det flesta toner som Skizz, Redline och Vittorio Grasso pillar ihop.

LOVE LAGERBERG är musikskribent på Nöjesguiden och utöver det jobbar han på Färgfabriken i Stockholm. I det här numret gillar han Ciara, Bibio och Gold Panda. Var Daft Punk-hypen välförtjänt eller överdriven? – Överdriven såklart. Det beror till stor del på att det tilltalar en publik/ generation som dominerar och styr gammelmedieflödena samt att skivbolaget köpte till sig en enorm annonskampanj.

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalisten som bloggar pretentiöst om tv-spel på blogemup.se. I det här numret skriver han om seriemördar-tv. Betyg på förhandstitten av nya Xbox One? – Shiny! I övrigt: Lite för mycket tv och alldeles för lite spel.

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och levererar i det här numret ett par alternativa Bechdeltest. Vilket test, förutom originalet, är viktigast? – Tintintestet som identifierar rasistiska stereotyper inom film är viktigt eftersom det grundar sig i ett utbrett problem inom film och dessutom säger något om samhället. Som fan av postapokalyptiska sci-fi-rullar vill jag dock också slå ett slag för Thunderdome-testet.

SARA-MÄRTA HÖGLUND har tidigare jobbat med Musikguiden i P3 och som musikredaktör på SR. Idag är hon musikskribent för Nöjesguiden och skriver i det här numret om det konsekventa kvinnohatet. Vilka andra kvinnliga artister förtjänar att få sin kredd uppvärderad? – Tycker att det är synd att till exempel Sinead O’Connor exponeras på ett helt annat sätt än manliga genier som flippar, hon skulle behöva lite upprättelse. Men några kvinnliga artister som förtjänar mer kredd på grund av allmän awsomeness? Stevie Nicks, Tina Weymouth, PJ Harvey, Poly Styrene, Ari Up, Kate Bush, Whitney Houston, Judee Sill, Vashti Bunyan, Dory Previn, Alice Coltrane, Neneh Cherry, Kajsa Grytt, Fever Ray, Sarah Assbring...

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden, den här månaden om The Knife-vurmen bland Sveriges musikkritiker. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Way Out West! För att jag längtar efter Solange och Azealia Banks och att min farmor bor i Göteborg, så jag kan lägga en visit hos henne också. Perfekt. Sedan älskar jag att slippa tälta, jag är ingen friluftsperson precis.

WANDA BENDJELLOUL bloggar, är frilansjournalist, tv-producent och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret recenserar hon bland annat The Bling Ring och delar med sig av sina Cannesfavoriter. Vilken är sommarens bästa film? – Dött lopp mellan The Bling Ring och Stories We Tell.

NICHOLAS RINGSKOG FERRADANOLI är jurist, webbredaktör och musikjournalist. I det här numret tycker han att Rikard ”Skizz” Bizzi ”har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent”. Det här numret blir hans sista. Vilken text under dina sex år på Nöjesguiden är du stoltast över? – Min intervju med Håkan Hellström 2010. Det var många som intervjuade honom i den vevan, men jag tycker nog att min intervju slog det mesta. Vi hade ett väldigt fint och öppenhjärtligt samtal om kärlek och konst. Att få komma så nära en artist som betytt så mycket för en i så många år var en fantastisk upplevelse.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret skriver han om sås. Vilken är din favoritsås? – Det varierar från dag till dag. Men en bra tumregel är att allt med ingefära och sprit är gott.

VENDELA LUNDBERG är webbreporter på nojesguiden.se och Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret har hon intervjuat initiativtagarna till musikutbytesprogrammet Kwaai. I skrivande stund befinner du dig i New York. Vad gör du där? – Går runt och ler som en idiot. Sedan går jag på föreläsningar och konserter på Red Bull Music Academy också.

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och skriver i det här numret om Vi, Foxfire och Den store Gatsby. Vilken festival ser du mest fram emot i sommar? – Efter att ha genomlidit det musikaliska pompösfiaskot Den store Gatsby har jag helt tappat festivalsuget. Så jag funderar istället på att stanna hemma och se Spring Breakers, om och om igen. Sex, droger och dum dubstep på tryggt avstånd.

ELINOR AHLBORN pluggar retorisk och litterär kommunikation på Uppsala universitet och är praktikant på Nöjesguiden. I sitt första nummer har hon intervjuat Lina Thomsgård. Hur kommer ditt liv att förändras nu när du är publicerad i Nöjesguiden? – Både Gud, Döden och Journalistförbundet har börjat följa mig på Twitter. Mitt liv fulländas, med andra ord.

MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör i Stockholm och skriver i det här numret om Virpi Pahkinen – en av de mest framgångsrika solodansarna i Skandinavien. Ska du åka på någon festival i sommar? – Jag och mitt zebratält är alltid sugna på Gagnef. Vi får se. Om vi pratar om scenkonst kan ju Parkteatern fungera som teaterfestival, och så blir det i år sjätte upplagan av Unga Turs festival Paradiso.

ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I det här numret undrar han varför det aldrig görs några bra konstnärsfilmer. Det måste väl finnas någon bra som har gjorts? – NEJ, DET FINNS DET INTE!

Ledare

VÄLKOMMEN TILL NÖJESGUIDEN

ppvuxen i Stockholmsförorten Farsta är jag van att känna mig utanför. Dels geografisk, då ”utanför tullarna” är ett begrepp som stockholmare är underligt besatta av, dels samhälleligt då man som ung förortsbo i mindre utsträckning blir välkomnad eller får sin röst hörd. Jag fick inte ihop ekvationen. Jag var intresserad av musik och nattliv, film och politik, men kände aldrig att innerstadens mediekanaler och kulturinstitutioner talade till mig. Än värre, jag kände att de inte ens ville ha med mig att göra, allra tydligast i de otaliga gånger jag blev nekad på krogen, trots spiknykterhet och avsaknad av dålig attityd.

”Sedan dess har det varit tydligt för mig att kultur och nöje inte existerar i vakuum. Att det, precis som allt annat, påverkas av samhällsströmningar och politiska beslut.” Sedan dess har det varit tydligt för mig att kultur och nöje inte existerar i vakuum. Att det, precis som allt annat, påverkas av samhällsströmningar och politiska beslut. När jag började som redaktionschef på Nöjesguiden för lite över tre år sedan var vi fler som delade samma uppfattning. Det är därför vi under Margret Atladottirs tid som chefredaktör har skrivit om bostadskrisen och den svenska drogpolitiken. Om ouppmärksammade kvinnosjukdomar och näthatartrenden. Det är därför vi vek hela nummer åt varför ord som ”hen” kan vara användbara och varför en röst på Sverigedemokraterna gör vårt land till en sämre plats. Och även om vi nu tackar av Margret och önskar

BREV Oanständiga förslag, utmaningar och gammal hederlig post mottages här… Nöjesguidens redaktion Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm … men 2013 föredrar vi något som heter email: red@nojesguiden.se

Fattar inte hur ni kan rekommendera detta vin. Första gången hittills jag hällt ut vin i vasken. mvh Dick Nilson Hej Dick! Himla trist att det körsbärspigga boxvinsalternativet för 59 kronor från

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

henne lycka till är det här en väg vi kommer att fortsätta vandra. För Nöjesguiden ska vara en tidning för människor som intresserar sig för kultur, nöje och samhällstrender. Punkt. Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån eller vem du känner. Nu när utanförskapsgrundade upplopp har härjat huvudstaden är det viktigare än någonsin att vara inkluderade. I det här numret har vi träffat Janet Leon för att prata om livet som barnstjärna och vikten av Pridefestivalen. Vi har diskuterat segregation och bekräftelsebehov med Oskar Linnros. Vi har snackat attitydförändringar med solodebuterande Rikard ”Skizz” Bizzi, exotifiering och utbyte med initiativtagarna till Kwaai och låtit Döskalle & Mästerligt intervjua Lina Thomsgård som ligger bakom flertalet prisade Rättviseförmedlingen. Trevlig läsning! Q grupper har organise1 Högerextrema rat sig för att ”patrullera” områden i Stockholm. Och media väljer att skriva om dem som ”medborgargarde”. Skäms! ger 6 Nöjesguiden sig in i hotellbranschen under sommarens Way Out West. Jo, faktiskt! Bläddra fram till sida 38 för en smygtitt.

T I L L F ÖROR DN A D C H E F R E DA K T ÖR

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

Valle Reale inte föll dig i smaken. Jag hällde halva min flaska i grytan, prova det nästa gång, så känns inte förlusten lika tung. Alf Tumble Hej Amat (sign. AL) och Nöjesguiden, Läste recensionen av Warm Bodies i senaste Nöjesguiden. Bra text och jag håller med dig i din slutsats, och däri ligger poängen: en film för tonåringar med åldersgräns 15 år – igen. Tror inte min dotter bryr sig om Warm Bodies lika mycket som Twilight, men i alla fall. Det var mycket gråt och tandagnisslan i vintras bland henne och hennes vänner. Inte minst på premiären, då vi var två av flera hundra som tvingades lösa in biljetterna. En premiärvisning av sista Twilight-filmen visades åtminstone på Park inför halvfylld salong! Det är upprörande att en myndighet fattar beslut och anser sig veta bättre än föräldrar, samtidigt som beslutsfattarna visar exempel på både sexism och okunnighet. Personligen låter jag t.ex. inte min 13-åring se senaste James Bond (11 år), bara ett exempel av många våldsamma filmer med denna åldersgräns. ”Statens medieråd har 17 medarbetare som arbetar med mediekunnighet, forskning, internationellt samarbete, information, kommunikation, filmgranskning samt administration. Därutöver har myndigheten ett insynsråd.” Inga av dessa s.k. experter – inte ens

AVLYSSNAT … på The Flying Elk kan ”jag vill ha en öl” resultera i att en öl för 360 kronor flaskan (!) dyker upp på notan. Utan förvarning, alltså. Se upp!.. ... enligt uppgift har Stockholm stad beslutat att fälla alla körsbärsträd i stan för att ”det känns så deprimerande att se skiten i motljus tillsammans med en liten diktjävel på Instagram”... … en känd artist och producent med förkärlek för vissa illegala substanser såg, enligt ett vittne, rött när dj:n ”spelade någon

filmgranskarna – redovisar sin kompetens (men det finns pressbilder). Ingen har mig veterligen dokumenterade meriter i ämnet alt är disputerade. Eftersom medierådet är en myndighet med betydande makt spelar detta roll. Här börjar jag få hög puls och bli upprörd: Jag skulle gärna se båda filmerna med min 13-åriga dotter (som sett alla Twilight-filmer, även den sista). Jag har jobbat med ord och bild i hela mitt vuxna liv, är akademiker med färsk masterexamen, har även akademisk spetskompetens. En medelålders filmnördmamma, helt enkelt, som är noga med vad mina barn får se och ofta diskuterar innehåll i filmer. Jag blir förbannad av att bli överkörd av ett gäng oförutsägbara självutnämnda ”experter”. Det finns viktigare saker att ägna sig åt, men jag är intresserad av att veta hur ni på Nöjesguiden ställer er i frågan. PS Jag gillar er tidning men läser lite sporadiskt nu för tiden, ber om ursäkt om jag missat något ni redan diskuterat. DS Vänliga hälsningar, Erika Lunding Som någon som sett lite för våldsamma filmer i lite för ung ålder utan att, i alla fall enligt mig själv, tagit skada tycker jag att stenhårda åldersgränser ofta kan vara överskattade. För sanningen är att det är högst individuellt hur man påverkas. I just Skyfall-exemplet hade medierådet beslutat om en 15-årsgräns innan kammarrätten i Stockholm godkändes SF:s överklagan om sänkt gräns, så där faller inte skulden på rådet. Men jag håller med om att en 15-årsgräns för Warm Bodies är för hög. I USA fick den en PG-13-stämpel vilket känns mer genomtänkt. Amat Levin Kommentar på recensionen av Addis Black Widows album med samma namn, som släpptes 2000 (!). LIAR!!!! LIAR!!! Jag har tagit fram skivan jättemånga gånger och nu är vi inne på 2013! uuh-huh. Joanna För min del hade jag glömt både bandet och recensionen någon vecka efter textens publicerande för drygt 13 år sedan. Är du säker på att du inte var med på skivan själv, Joanna? Med vänliga hälsningar Patrik

skränig låt ashögt” efter stängning på en av stans folktätaste barer. Tydligen blev dj:n nedslagen, men pressad på detaljer svarade det antagligen fulla vittnet ”minns inte detaljerna” och erkände att det var ”mycket luckor i den här storyn”… … wrestling i all ära, vi har inget emot det när det tar plats i en ring. Men den som tog beslutet att ha en 15 minuter lång match inne på nysatsande Humlan – bland folk! – får nog se över sitt omdöme…

Såg denna filmen på bio i går ( 6/4). tja... hade jag varit 12 så hade filmen garanterat gått hem med alla ”coola” motorcyklar som har extra allt å lite till, å insekter med bomber å sådär. Nu har jag sett så mycket sånt så man blivit fullständigt avtrubbad å bara tröttnat på ”super” soldaterna som räddar världen 2 sekunder innan allt går åt helvete. Alexander M Tänk på oss då, som i egenskap av recensenter inte bara måste se sådana här filmer, utan dessutom skriva om dem. Filmredaktionen Kommentar på recensionen av Major Lazers Free the Universe. Håller inte med dig.. Tycker att skivans briljans ligger i alla gästspel och att diplo lyckas göra en platta som tilltalar många människor och att han lyckats utveckla alla genrer till det oväntade. Tycker framförallt att låten med Wyclef är fantastisk. Tycker inte heller att det finns några hitambitioner på plattan, vilket bara är till det positiva. Den här skivan gjordes nog inte för att generera massa hits, utan snarare för att påvisa hur det kan låta 2013. Diplo for president! Anton Om det fanns ett diplom för läsarkommentarer-som-inte-håller-med-artikelförfattaren-men-lyckas-framföra-detutan-att-vara-otrevlig hade vi gett det till dig. Redaktionen

GLÖM INTE ATT KOLLA IN NOJESGUIDEN.SE! Varje dag med nya recensioner och nöjesnyheter direkt hem till dig. Dessutom kan vi glatt meddela att Soran Ismail, Pelle Tamleht, Emelie Thorén, Parisa Amiri, Sara Bourke, Kristin Zetterlund, Tobias Boström, Rebecka Hedström, Brita Zackari, Rasmus Blom, Tobias Norström, Frans Strandberg, Soraya Hashim, Kakan Hermansson, Johanna Swanberg, Fotlol, Nanna Johansson, Björn Werner och Amat Levin bloggar hos oss. Välkommen in!

Kommentar på recensionen av G.I. Joe: Retaliation.

132)=&638,)6

7303

8SVWHEK NYRM To /YPXYVLYW8EOIX &MPN OV J}V YRKHSQ X S Q oV WXYHIVERHI TIRWMSRmV SGL EVFIXWP}W

8%/7,3;

1)( /6-783**)6 86-91*

*SXS 0EVWWSR 4SGOIX )RXIVXEMRQIRX

9RHIV JIQ OZmPPEV M WSQQEV PIZIV /VMWXSJJIV 8VMYQJ YX WMR HV}Q EXX FPM XEPOWLS[ZmVH +mWXIV 7SVER -WQEMP )FFSX 0YRHFIVK &MERGE /VSRP}J 0S /EYTTM %RRMOE 0ERX^ QIH Â¾IVE 4VIQMmV SRWHEK NYRM To /YPXYVLYW8EOIX &MPN OV

7311%6h44)8 0%67 ,-00)67&)6+

)286)46)2h6 3', 463:3/%8h6 Â²/SRWXRmV FPMV HIR WSQ MRXI OER FPM WIVMIXIGOREVIÂ² FVYOEHI 0EVW ,MPPIVWFIVK WmKE ,ERW HVmTERHI WZEVXE WEXMVXIGORMRKEV OSQQIRXIVEV EPPX JVoR WQo HEKWEOXYIPPE LmRHIPWIV XMPP MRXIVREXMSRIPP WXSVTSPMXMO :mPOSQQIR To ZIVRMWWEKI JVIHEK NYRM

VEFEXX J}V YRKHSQ X S Q oV WXYHIVERHI TIRWMSRmV SGL EVFIXWP}W

[[[ OYPXYVLYWIX WXSGOLSPQ WI

PÅ GÅNG I STOCKHOLM Blomstertid, solsken och jordgubbar. Rosévin, nyklippt gräs och… ja, ärligt talat, en och annan gråkall regndag. Enligt kalendern är i alla fall sommaren nu här på riktigt och det finns all anledning att dansa sig svettig för att fira. Släng av dig jackan och börja värm upp inför dessa tunga spelningar.

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR 6 6

Rod Stewart har varit igång sedan sextiotalet och kommer nu, straight outta Rock ’n’ Roll Hall of Fame, till Sverige. 68 år och rykande (nåja) aktuell med plattan Time, i vilken han för första gången på länge bjuder på nytt material. Att Rod rockat samma frisyr sedan åttiotalet är lovande, låt oss hoppas att även energin är kvar.

framförs en musikalisk molotov cocktail som i framtiden kommer att arkiveras i samma mapp som Ramones och The Whites Stripes. Med sin hyllade debutplatta Ride in Your Heart kommer de till Sverige för att rocka Debaser Slussen den 28 maj. Det lär bli allt annat än blekt.

MUSIK

KROG

KLUBB

4 4 KONSERT

FILM

Slakthuset langar dubstep

Lägg sofistikationen åt sidan och släpp loss till tonerna av mörka basgångar som får blodet att vibrera. John Dadzie gör dubstep under namnet 12 Planet och kickar igång Dans Dakar på Slakthuset den 31 maj. Att Slakthuset enligt Polismyndighetens rapport uppvisar brister i bland annat ”ordning” känns snarast som ett uppmuntrande kvitto på kvällens öspotential.

Rod Stewart rockar än

KLUBB

Läskiga basgångar

Owl Vision består av Göteborgskillen Johannes Arneson som experimenterar med tunga hiphopbeats och mörka, kaotiska basgångar. Resultatet är den självetiketterade genren dödselektro. Owl Vision har jobbat med alla från Adam Tensta till In Flames och är nu aktuell med den nya plattan Dystopia och den 1 juni intar han scenen på Dans Dakar, vilket inte kan bli annat än mäktigt (och lite läskigt).

Punkpop från Los Angeles

Pierca örat, dra på en skinnjacka och smält in bland nostalgikerna på Globen den 15 juni. Den brittiska rockgubben

Bleacked är två punksystrar från Los Angeles som skejtar, hänger med Chloë Sevigny och slår på elgitarrer. Bakom lugg, solbrillor och punkig attityd

Vi vägrar hänga på ställen utan terrasser och uteserveringar. Tur att det finns så många!

KONSERT Elektrofest med Justice

Den franska elektroduon Justice och har ägt scener runt om i världen sedan 2007. För ett år sedan släppte de sitt senaste album Audio, Video, Disco och sålde ut hela sin Skandinavienturné på en pisskvart. Därför är det inte mer än rättvist att de nu kommer till Sverige för att ge oss heta remixar på Dans Dakar den 1 juni. Eftersom det är deras enda svenska spelning i år vore det en makalöst dålig idé att missa detta.

KONST

MUSIK

KROG

Sjögräs

Index

Rikard ”Skizz” Bizzi

Oaxen Krog & Slip

Kungsbrostrand 19, tis–lör

Beckholmsvägen 26

Humlan

Johan Thurfjell

Aktuell med Kärlek, funk och solidaritet

Humlegårdsgatan/Sturegatan

Galleri Nordenhake, Hudiksvallsgatan 19, till och med 20 juni

Mack Beats

Mälartorget 15

Aktuell med Centrum

Nytorget 6

Jeppe Hein

Gold Panda

Nytorget 6

Bonniers Konsthall, till och med 28 juli

Aktuell med Half of Where You Live

Kåken

KLUBB

SCEN

Trädgården

Apatiska för nybörjare

Hammarby slussväg 2

Stadsteatern, till och med den 2 juni

WWDIS Summer Fest 2013

Den nya gudomliga komedin

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, den 9–10 juni

Turteatern, till och med den 11 juni

F12 Fredsgatan 12

Explicit, Gorkij Park 2: Kollationeringen och Epic Redux: The Nature MDT, den 1–4 juni, den 13 juni respektive den 15–16 juni

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

”Den mest drabbande låten jag hört på länge.” Maja Bredberg om Kelly Rowlands Dirty Laundry, sida 56.

MUSIK Fantastisk hiphop, house och rock. Sommaren levererar!

KROG Gud välsigne Anita Green och Magnus Ek på nya Oaxen Krog & Slip.

Arrested Development. Ja, det räcker så.

Timmermansgatan 24

Regeringsgatan 66

FILM Biograferna lyckas förvånansvärt bra med att hålla oss inne.

BÄST JUST NU

BAR

Vi skådar festivalsäsongens första staplande steg.

Arrested Development.

The Flying Elk

FILM Stoker

O ”Hej från ballen”-bilder på Instagram 20 %

6 i Nöjesguiden

Bling Ring

O Att ha eller inte ha strumpor 5 %

5 i Nöjesguiden

Star Trek

O Midsommarhets 32 %

5 i Nöjesguiden

O Kvav kollektivtrafik 25 % O ”Snart blir det mörkare igen” 18 %

$ONRKRO lU EHURHQGH IUDPNDOODQGH

Krönika

VI BLEV I ALLA FALL KREATUR MED VÄDRET Text: PELLE TAMLEHT

samband med att värmen äntligen har kommit för säsongen är det som att folk och fä släpper allt vad känsla heter för stil och standard. På samma sätt som vissa människor helt plötsligt tycker att linne och bara fötter följer gängse restaurangvett spikar de allra flesta krogar upp tillfälliga serveringar i tryckbehandlad trall och plockar fram säsongsmöbler från närmaste Rustavaruhus. INTE ÄR JAG bättre själv. Det dröjde inte längre än till den första riktiga vårhelgen när vi skulle göra fint på balkongen som jag fann mig själv inne på Järnia klämmandes på utemöbler i praktisk rotting. Enkla att impregnera och göra rena, för att inte tala om perfekta till balkongens plastgolv i träimitation. Kan det vara så att vi sänker kraven på värdighet bara för att det är varmt? För hur kan det annars vara så svårt att behålla en viss stil bara för att solen tittar fram? Låt gå för att planka/stöl-stället på hörnan kan komma undan med en terrass i plywood. Värre är när krögare, som i vanliga fall tycks ha en hyfsad känsla för inredning, smäller upp hagar i rostfritt stål för att helst redan på premiärkvällen maximera försäljningen av rosémadonnor. Att vi sedan är endast några hjulpar ifrån att se ut som grisar

och kossor på väg till slakt blir sekundärt, det viktiga är att bli full utomhus. Häromdagen stötte jag på ett av de värsta exemplen hittills där ägaren till en ändå relativt fin krog i övrigt hade byggt altan med hjälp av en helt vanlig byggnadsställning och några plankor, snabbt och enkelt. MED DET RESONEMANGET skulle vi lika gärna kunna inreda krogarna året om med ett robust möblemang där det mesta är fastskruvat i golvet. Riktiga och rejäla logar med trägolv och halm som inte går att dansa sönder ens med träskor, för det kommer vi troligtvis att ha på oss. Vill vi piffa till det köper vi in trädgårdsmöbler i bulk från Clas Ohlson. De håller ändå bara en säsong så tröttnar vi på dem kan vi slänga dem och köpa nya, tänker vi och köper precis likadana året efter. DET FINNS SJÄLVKLART ett fåtal undantag till detta resonemang, men i de allra flesta fall utgörs dessa av beständiga konstruktioner och inte säsongsbyggda. Terrassen på förnäma Fredsgatan 12 i Stockholm är ett exempel som till och med kommer undan med plastglas och parasoller då byggnaden i sig är så pass magnifik att det känns högtidligt. Melker

Kåken?

”Att vi sedan är endast några hjulpar ifrån att se ut som grisar och kossor på väg till slakt blir sekundärt.” Anderssons Orangeriet i samma stad är ett annat där designföretaget Stylt Trampoli, om än som vanligt något överarbetat, haft ambitionen att sudda ut gränsen mellan ute och inne. I Göteborg

ROSKILDE

TILL NÄSTA SOMMAR, kära krögare, tänk till en vända och ge mig en uteservering där jag kan bli salongsberusad med värdigheten i behåll. Jag lägger i gengäld mitt kort i baren från maj till september. Men bygger ni ännu en hage i stål kan jag lova att jag kommer att bete mig som en gris. Q Pelle Tamleht är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm.

L A IV US

/ GUR L A N BB S I O I T A N A / DK N E N DE T H A / T H I A S U / R E K E/ US OLB R E W E AG T/ V T F KRA E STON LIPKNO H S T F NS O 29.06 — 07.07

E E U Q

hittar man samma typ av känsla på Dubbel Dubbels lillasyster Kolibris finfina uterum.

I / RÓS

T S E F

AIRBOURNE/AU ANIMAL COLLECTIVE/ US BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB/ US JAMES BLAKE/ UK C2C/ FR CHASE & STATUS/ UK CHELSEA LIGHT MOVING/ US CRYSTAL CASTLES/ CA DEAD CAN DANCE/ AU/UK DISCLOSURE/ UK EFTERKLANG/ DK HATEBREED/ US INGRID feat. LYKKE LI, PETER BJORN AND JOHN, MIIKE SNOW, COCO, J. ÅHLUND and GUESTS/ INT KREATOR/ DE KRIS KRISTOFFERSON/ US KVELERTAK/ NO KENDRICK LAMAR/ US MIGUEL/ US OF MONSTERS AND MEN/ IS HENRY ROLLINS - SPOKEN WORD/ US SIMIAN MOBILE DISCO/ UK SUICIDAL TENDENCIES/ US ROKIA TRAORÉ/ ML TURBONEGRO/ NO BOBBY WOMACK/ US

ACTION BRONSON/ US AGE COIN/ DK MEHER & SHER ALI/ PK ANAAL NATHRAKH/ UK ANGEL HAZE/ US BAAUER/ US BADUME’ S BAND & SELAMNESH ZEMENE/ ET/FR AZEALIA BANKS/ US TOMAS BARFOD - LIVE/ DK NILS BECH/ NO BIXIGA 70/ BR BLOOD COMMAND/ NO THE BLUE ANGEL LOUNGE/ DE BOMBINO/ NE THE BOTS/ US JAKE BUGG/ UK TEGO CALDERÓN/ PR CALEXICO/ US CHINESE MAN/ FR CHORDS/ SE FELIPE CORDEIRO/ BR DAEDELUS - ARCHIMEDES SHOW/ US DAKHABRAKHA/ UA DANNY BROWN/ US DAWANGGANG/ CN DEAD FADER/ UK DEAD RAT ORCHESTRA/ UK THE DILLINGER ESCAPE PLAN/ US DUBIOZA KOLEKTIV/ BA EKKOZONE performs MUSIC FOR 18 MUSICIANS/ DK ELOQ/ DK EL-P/ US ENSIFERUM/ FI FRANK FAIRFIELD/ US FIDLAR/ US FLATBUSH ZOMBIES/ US FLUME/ AU GEOMUNGO FACTORY/ KR GOAT/ SE GOATWHORE/ US JOHN GRANT/ US THE HELIOCENTRICS/ UK HIGHASAKITE/ NO CHRISTIAN HJELM/ DK HOBA HOBA SPIRIT/ MA HOLY OTHER/ UK ICEAGE/ DK INDIANS/ DK JAM CITY/ UK JOEY BADA$$/ US KARPE DIEM/ NO KENTON SLASH DEMON/ DK MARIE KEY/ DK KID KOALA/ CA KILLER MIKE/ US KING KRULE/ UK KING TUFF/ US KOTTARASHKY & THE RAIN DOGS/ BG KRAR COLLECTIVE/ ET LAUREL HALO/ US DAVID LINDLEY/ US LINKOBAN/ DK THE LUMINEERS/ US MASKINEN/ SE MERIDIAN BROTHERS/ CO METZ/ CA MOKOOMBA/ ZW MY BUBBA/ IS/SE MYKKI BLANCO/ US NAZORANAI/ INT NUBANOUR/ EG NUMBERS feat. RUSTIE, JACKMASTER, ONEMAN, SPENCER, DEADBOY, REDINHO and SOPHIE/ UK OM UNIT/ UK ONDATRÓPICA/ CO PARQUET COURTS/ US PINKUNOIZU/ DK PISSED JEANS/ US QUADRON/ DK MARTIN RYUM/ DK SAVAGES/ UK SOHN/ UK THE SOUL REBELS/ US ANDY STOTT/ UK SUUNS/ CA THE SWORD/ US SYND OG SKAM/ DK SÖNDÖRGÖ/ HU TALBOT/ EE THROES + THE SHINE/ AO/PT ÁSGEIR TRAUSTI/ IS TREMORO TARANTURA/ NO TRULS/ NO TYRANNY/ FI UNCLE ACID & THE DEADBEATS/ UK UNKNOWN MORTAL ORCHESTRA/ NZ/US UZ/ US MARCOS VALLE feat. LUCAS SANTTANA/ BR VATICAN SHADOW/ US VINNIE WHO/ DK VOODOO GLOW SKULLS/ US WHEN SAINTS GO MACHINE/ DK MATTHEW E. WHITE/ US JONATHAN WILSON/ US WINTERGATAN/ SE APOLLO COUNTDOWN / PAVILION JUNIOR 30.06 – 03.07

AJUNA/ DK BABY IN VAIN/ DK BENDIK/ NO BINÄRPILOT/ NO BROKE/ DK CAPTAIN FUFANU/ IS CARLI/ SE COMPADRE/ SE DRÅPE/ NO EIK/ NO ELLIPHANT/ SE FRIENDLY BEASTLY COYOTE/ DK GNUCCI/ SE GO GO BERLIN/ DK ICE CREAM CATHEDRAL/ DK KADIE ELDER/ DK KAKA/ DK K-X-P/ FI LEMÂITRE/ NO LOWER/ DK MOTHER LEWINSKY/ DK MØ/ DK NAVNELØS/ DK OVERTHROW/ NO POSTILJONEN/ SE/NO PÄÄ KII/ FI KRISTINA RENÉE/ DK REWOLMER/ DK SCHULTZ & FOREVER/ DK SEKUOIA/ DK SO-SO ECHO/ DK SOLBRUD/ DK SUMMER HEART/ SE THEN COMES SILENCE/ SE TORKELSEN/ NO TRAVELLING TRIBES/ DK URBAN CONE/ SE VANLIGT FOLK/ SE THE WOKEN TREES/ DK

Roskilde-Festival.com 12

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

do yourself a flavor med vitaminer utan konstgjorda fĂ¤rgĂ¤mnen inga tillsatta konserveringsmedel

med vitamin c, b3, b5 och b6 som bidrar till att minska trĂśtthet och utmattning. Konsumeras som en del av en varierad och balanserad kost och en hĂ¤lsosam livsstil.

B1RMHVJXLGHQB [ PPBDQQB6( LQGG

â&#x20AC;&#x2122;glacĂŠau vitaminwaterâ&#x20AC;&#x2122; is a registered trademark of Energy Brands Inc. ÂŠ2012 Energy Brands Inc.

”FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT ALLA MÄNNISKOR SKA HA SAMMA RÄTTIGHETER OCH DET STÖR MIG ATT DET ENS ÄR NÅGOT SOM MÅSTE DISKUTERAS.”

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

NÖJESGUIDEN s JANET LEON

Janet Leon har inte låtit nederlaget i Melodifestivalen hindra hennes framfart. Nyligen släppte hon den officiella låten inför Stockholm Pride och för Amat Levin berättar hon om festivalens betydelse, tiden som barnstjärna och den kommande skivan.

”JAG HAR LÄRT MIG ATT ANDRA INTE VET BÄTTRE” Text: AMAT LEVIN Foto: JOSEFIN MIRSCH

är Janet Leon i mitten på februari klev upp på scenen i Skellefteå var förväntningarna högt ställda. Trots att förhandssnacket handlade om både röst- och klädproblem var hon favorittippad av spelbolagen att ta sig vidare i Melodifestivalen. Men när folket hade sagt sitt stod veterankvartetten Ravaillacz som segrare, medan Janet fick packa väskorna. Men redan på efterfesten samma kväll klargjorde hon att det inte var något större bakslag, en åsikt hon håller fast vid fortfarande. – Man vet aldrig med svenska folket. Jag var bara skitglad att få vara med, för man når ut till så många på bara tre minuter. Sedan var det så klart tråkigt att jag inte gick vidare, men jag hade inte räknat med det. Vad var det mest annorlunda med Melodifestivalen i jämförelse med andra framträdanden du har gjort? – Tv-grejen. Att det är kameror och att allt är anpassat efter dem. Det är lite konstigt att sjunga till en kamera istället för publiken som kollar på dig. Direkt efter Melodifestivalen skiftade hennes fokus tillbaka till albumet som hon har jobbat på i ett och ett halvt år och ganska snart valdes en av skivans singlar, New Colours, som årets officiella Pridelåt. – Jag tycker att det är så coolt att få göra det. För mig är det självklart att alla människor ska ha samma rättigheter och det stör mig att det ens är något som måste diskuteras. Men nu är jag glad över möjligheten att få stötta något som jag verkligen vill lyfta fram. Jag tycker att det är en fantastisk festival. Hur kommer det sig att den låten valdes till att fronta Pride? – Vi spelade in den redan för ett år sedan och nu tyckte Pride att den passade. Det är roligt, för den känns lite skriven för ändamålet, vilket den inte är. Dessutom bytte festivalen sina färger i år, vilket också passade. MELODIFESTIVALEN MÅ VARA mångas första möte med Janet Leon, men 2013 markerar ett decennium sedan hon började jobba som artist. Play var en svensk och väldigt ung popgrupp som under nollnolltalets första tre år sålde guld i USA, turnerade flitigt och vars singlar tog sig in på topp tio-listan över de mest önskade låtarna på MTV:s då omåttligt populära TRL. När Fanny Hamlin, gruppens leadsångerska, hoppade av 2003 valdes Janet Leon som ersättare. Att ansluta till en grupp som redan hade byggt upp en trogen publik var inte lätt. – Det var tufft. Man vet ju hur man själv är ibland när man inte orkar med nya människor. Och Fanny var ju så duktig – det blev stora skor att fylla. Men

tjejerna var underbara och det blev inte konstigt. Däremot blev det ett glapp eftersom de var två-tre år äldre än jag. Det glappet är rätt stort? – Ja, speciellt i åldern mellan 12 och 15. Men det var jättehäftigt att kastas in i den grejen. Det har alltid varit min dröm att vara artist och plötsligt åker jag till New York, träffar någon skivbolagsboss och får vara med om en massa tv-inspelningar och turnéer. Vi åkte turnébuss från New York till Los Angeles och prickade in städer däremellan. Och det var jättemycket folk vid alla signeringar – det var som att jag började i fel ände. Var du extremt mogen som barn? När jag var tolv lekte jag nog fortfarande med lego. – Haha! Jag tror att man mognar in i det. Jag var ju skitnervös på första skivbolagsmötet till exempel. Men man vänjer sig verkligen och jag fick göra det jag alltid har velat göra, vilket gjorde mig redo mentalt och fick mig att tycka att allt som kom i min väg var roligt. Men det var väldigt mycket ansvar och det var kul att få uppleva det för nu vet jag hur det funkar i USA. Jag tror att det byggde mig som person. Det är många som står och mimar framför spegeln med en handkontroll som barn. Hur kommer det sig att du var så pass bra att du kunde signas? – Hmm, jag vet inte riktigt. Du hade inte en sån där Destiny’s Child-bootcamp där de som barn tränade på att jogga och sjunga samtidigt för att kunna klara av både dans och sång på scen? – Haha, det roliga är att vi gjorde de grejerna också. Matthew Knowles, Beyoncés pappa, var en av våra managers så det blev lite samma vibe för oss. Men jag har alltid övat skitmycket sedan jag var liten. Jag lyssnade på Mariah Carey och antecknade alla hennes smågrejer hon gjorde med rösten. Det var sånt jag tyckte var kul, det var det jag pysslade med som liten. Det har varit mitt allt. Har du känt att du gått miste om något eftersom du jobbat sedan en sån ung ålder? – Nja. Eller, det är klart att jag missade en massa grejer – i sjuan och åttan var jag i stort sett aldrig i skolan. Men jag skötte min skolgång och på gymnasiet gick jag på distansskola, men då hade jag ju inga klasskamrater och firade inte studenten på ett sånt sätt som andra gjorde. Det var skittråkigt att se när de hade bal. Men samtidigt, i och med att jag inte har varit med om det vet jag inte hur kul det var. Alla säger att det var det, men jag vet liksom inte vad jag har missat. LÅTSKRIVANDE HAR HON alltid experimenterat med, men det dröjde innan hon

försökte sig på det på riktigt. När hon väl fick chansen parades hon ihop med Anders Bagge och Andreas Carlsson, två av Sveriges mest meriterade låtskrivare. – Det var jätteläskigt! Och skitkonstigt att som 15-åring gå från att aldrig ha skrivit riktiga låtar till att skriva med dem. Jag var jättenervös. De har båda skrivit låtar som jag älskade som barn. Jag dog när jag fick reda på att Andreas skrivit N’Syncs It’s Gonna Be Me. Det gjorde att jag automatiskt tänkte ”ja, alla dina idéer är bättre än mina – skriv låten själv”. Men så är det ju inte, det är själva utbytet som blir resultatet. De var dock världens gulligaste och hjälpte mig verkligen. Men inte till den grad att jag kunde göra det helt själv och därför är min första skiva inte skriven av mig. Men nu har jag skrivit på riktigt i två år, det är det bästa jag har gjort. Jag tog tag i mig själv och sa ”Janet, nu gör du det”, trots att jag var rädd. För det är en sjuk situation att träffa folk du inte känner och bara ”hej, nu ska vi talk feelings”. Jag har fortfarande ångest om jag ska ha en skrivsession. Det är därför jag gillar att ha ett hemma-team att skriva med, för där är det hämningslöst, medan det i nya skrivsituationer blir jättenervöst. Hur skiljer det sig att vara en artist som får låtar skrivna till en, och vara en artist som skriver sina egna låtar? – Jag är ju ett kontrollfreak har jag insett, vilket jag inte trodde att jag var. Sedan jag var liten har alla fixat allt åt mig, men jag har lärt mig att andra inte vet bättre. Alla är lost här i världen. Och som person är jag lycklig när jag gör det jag känner för, när jag följer min magkänsla. Jag hatar att skylla saker på andra, därför är det viktigt att jag är med i varje beslut. Det känns som att din karriär har gått jättefort stundtals och haft höga toppar, men att den samtidigt har dröjt och tagit lång tid. Har det varit frustrerande? – Ja, absolut. När man är ung vill man ju att allt ska hända fort, speciellt med tanke på allt jag var med om som liten. Jag har velat släppa nytt och ha saker att göra hela tiden. Och visst jobbar jag jämt, men att inte ha kunnat släppa skiten… det är störande. Som den här plattan, den började vi skriva på för ett och ett halvt år sedan och låtarna har bara legat i mitt iTunesbibliotek och stört. Men samtidigt vill man ha en grym slutprodukt innan man kan släppa och just nu är den inte helt färdig. När det tar lång tid kan man ju också börja märka hur man själv har blivit bättre eller utvecklat sitt sound, vilket gör att de äldsta låtarna inte längre känns lika intressanta. – Ja! Framförallt med sången. När jag lyssnar på låtarna vi gjorde för ett och ett halvt år sedan vill jag ju spela om sången,

eftersom jag har blivit mycket bättre. Men saker tar tid och i musikbranschen är det väldigt mycket väntan. DEN LÅNGA VÄNTAN och att aldrig kunna ge besked men samtidigt ständigt vara redo för sista-minuten-vändningar var tärande. När det gick som långsammast ifrågasatte hon om musiken verkligen var det hon ville syssla med. – Men jag kom fram till att svaret var ”ja”. Det här är en del av min identitet och skulle jag inte ha musiken skulle jag bli tvungen att börja fundera på vem jag är. Det är verkligen en dröm att jag får jobba med det här, jag ska vara väldigt tacksam. Privat har jag fått intrycket av att du är rätt inne på r’n’b och hiphop? – Ja. Men musiken du själv gör är väldigt poppig. Hur kommer det sig? – Oavsett genre har musiken jag lyssnar på nästan alltid poppiga melodier. Och jag älskar all typ av musik, det enda jag inte lyssnar på är growl – annars tycker jag att allt kan vara bra. Jag dör för Whitesnake, liksom! Så hur kom ni fram till ljudbilden i Heartstrings och New Colours? Om du fastnar för en viss typ av melodier, men i övrigt är allätare, hur kommer det sig att det inte blev typ… reggae? – När vi skriver börjar det väldigt organiskt med piano, sedan kommer melodierna fram och efter det skriver vi texten. Det är produktionen som skapar genren, och genren som det här har hamnat i är populärmusik just nu – dansvänligt, liksom. Sverige är bra på att göra pop och producenterna här gör att det blir ett visst sound. Skulle jag jobba med någon tung hiphopproducent i USA skulle det nog bli hiphop istället. Men du är kontrollfreak även produktionsmässigt? – Ja, verkligen! Det är det som är så skönt med att ha ett hemma-team. Jag sitter i producentens ansikte hela tiden och säger ”jag vill ha en sån här trumma” eller ”jag vill ha ett ljud som låter så här”. Heartstrings och New Colours är de första låtarna Janet släpper sedan 2009 års Heartache on the Dancefloor, men de är ändå ingen indikation på hur det kommande albumet kommer att låta. – Nej, jag skulle inte säga det. Det är många olika influenser på skivan och den är gjord på ett jätteharmoniskt sätt. Vi har haft tid att kunna göra vad vi vill och inte känt av någon press. Jag kan inte riktigt jämföra det med något annat. Q New Colours finns ute nu, en video släpps i sommar och albumet kommer i höst. Stockholm Pride går av stapeln den 30 juli. 2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

presentatรถr

partner

mediapartner

supporter

I december förra året påbörjades det hittills största samarbetet mellan svenska och sydafrikanska hiphopartister. Adam Tensta, Cleo, Mofeta & Jerre, Syster Sol, Kristin Amparo, Dirty Jens och Chords fick resa till Sydafrika för att börja det utbyte som fick namnet Kwaai. Nöjesguidens Vendela Lundberg har träffat initiativtagarna för att prata upplevelser, exotifiering och varför det inte har varit någon semester.

KWAAI VILL BYGGA BROAR Text: VENDELA LUNDBERG

i minns alla fiaskot med den svenska artistgalan i Soweto. Inte för att vi följde Dr. Albans karriär med stort intresse under det sena nittiotalet, många av oss hade knappast åldern inne för att skoja eller uppröras över det magplask den svenska Sydafrikaveckan utgjorde. Men än idag kvarstår konserten, som skulle ta 30 000 besökare och bara fick tre betalande gäster, som ett av Sveriges största misslyckanden i modern pophistoria. NÄR STOCKHOLMSRAPPAREN Victor ”Mofeta” Marko fick ett mejl om att det gick att söka pengar från Kulturrådet för att göra ett musikaliskt utbyte med ett annat land, tände han till. Sydafrika var ett av de listade länder som stod med som förslag och trots en begränsad koll på landets musikliv, bestämde han sig för att göra ett försök. Bidragspengarna skulle bli hans och han skulle samla det nätverk av artister han rörde sig med för att göra något nytt. Förslaget, om att skicka svenska hiphop- och reggaeartister till

FOTO: LUKE DANIELS

Sydafrika för att skapa musik tillsammans med lokala namn och sedan ta resultatet till Sverige, gick hem hos myndigheten. – Jag började leta efter artister via nätet och försökte fråga runt, för jag visste typ ingenting om sydafrikansk hiphop, berättar Mofeta. Jag visste att Spoek Mathambo hade gjort lite låtar med Adam (Tensta, reds. anm.) och var gift med Gnucci, och att Die Antwoord var jävligt stora. Men det var allt. När det stod klart att idén skulle bli verklighet var det mycket att rodda ihop. Artisterna från de båda länderna skulle utses och det skulle krävas mer än en snabb googling för att matcha de svenskar han hade i åtanke med sydafrikanska artister som delade samma vision. – Det var lite som att gå i skogen för att leta svamp. Rätt var det är hittar man någonting eller så hittar man ingenting. När jag hittade Kanyi och kollektivet Driemanskap fattade jag inte vad de sa men upptäckte att de snackade xhosa, ett klickade språk som låter grymt när man rappar. Det var den första överraskningen. I DECEMBER 2012 åkte de, nio personer

tillsammans med ett filmteam som skulle dokumentera resan, till Kapstaden, Johannesburg och de studios de med lite hjälp från en kusin hade nosat upp. – Vi hade en studio när vi kom till

Många av de 25 låtarna de skapade under resan (varav 16 hamnar på det kommande albumet) spelades in i Mofire-studion i Guguletho, ett kåkstadsområde utanför Kapstaden. – Det är väl ett sådant ställe som jag inte riktigt hade vågat traska in i helt själv, det kan vara lite farligt om man inte har koll på läget, säger Mofeta. Där blev vi jätteväl mottagna av Driemanskap och Kanyi och deras producent som hade den studion. De bjöd in oss dit efter att vi hade spelat in i Red Bull-studion, som var lite cleanare, för att visa var de brukade spela in. – Jag minns bara när vi skulle gå och handla mat där, det var en sådan annorlunda upplevelse för det fanns inget vatten, bara cola, förklarar Vanessa Marko, grundare av boknings- och produktionsbolaget Femtastic, som också var med på resan. När jag och grabbarna i

”I SOMMAR INLEDS FAS TVÅ AV KWAAI, NÄR DE SYDAFRIKANSKA ARTISTERNA KOMMER TILL SVERIGE.” Kapstaden från dag ett, det gjorde att man kunde landa och direkt gå in med folk i studion och börja jobba, berättar artisten Chords, som tog på sig något utav en producentroll. Har man tidsrestriktioner brukar det bli att folk börjar producera direkt. Vi hade med oss ett gäng beats hemifrån. Första dagen i studion var vi där med Driemanskap och då hade jag gjort ett beat som alla gick igång på och sedan rann allting bara på.

2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

Driemanskap skulle gå runt i affären för att handla hörde man att de ropade i affärens högtalare: ”Driemanskap in the house!”. De var stora namn där. De var lite oroliga för oss, eftersom vi är vita borde vi inte vara där på kvällarna i townshipet. Jag tror att de tyckte att vi var lite naiva. – Vi kände mer som att vi hade en skyddsbubbla av hiphop runt oss, fortsätter Mofeta. Vi var där som artister från Sverige som är jävligt bra på det vi gör och vi var där med dem, så ingen kommer att röra oss, tänkte vi. Det var hur lugnt som helst. ATT DRA IGÅNG ett sådant här stort projekt är inte helt oproblematiskt. Många talanger och viljor skulle samsas i studion. – När jag tänkte på vilka som skulle kunna haka på var nästan alla jag tänkte på bra på både svenska och engelska, säger Mofeta. Jag var lite rädd för att de inte skulle fatta vad jag höll på med när jag rappade på svenska, så jag fick bara gå in i det som en självklarhet. Folk snackar om att musik är ett universellt språk, jag var inte helt såld på det. Jag har skrivit så mycket textbaserat där det verkligen är meningen att man ska fatta texten. Därför var det min stora fråga; hur kommer min stil att funka om ingen fattar vad jag säger? Så jag kände att jag måste skriva grejer

FOTO: LUKE DANIELS

turné som skulle handla mer om att ge konserter än att spela in nytt material. Chords, tillsammans med resten av Kwaaigänget, kände att det den här gången skulle komma något konkret ur det. Det skulle bli en platta. – Varför gör man projektet? Är det ett utbyte? För förra gången vi gjorde det kändes det som att det utgavs för att vara ett utbyte men blev någon slags semestergrej. Så jag hade mina reservationer innan. Men jag märkte ganska snabbt att folk var måna om att det skulle finnas en Sverigedel i projektet, så det tog bort en del av den här exotifieringen. Så att man inte är där nere, spelar in musik och skiter i b-delen av projektet när man sticker hem.

”FÖRRA GÅNGEN VI GJORDE DET KÄNDES DET SOM ATT DET UTGAVS FÖR ATT VARA ETT UTBYTE MEN BLEV NÅGON SLAGS SEMESTERGREJ.” som låter kul, som låter fett fonetiskt. – Det var lite olika hur beatsen lät när det kom till inspelningstekniker, säger Chords. De sydafrikanska artisterna har en kärlek för ett hiphopsound som vi kanske hade vi tio år sedan. Millenniumbeats kallade vi dem för. Så de var också ganska kompromisslösa, på ett bra sätt. När jag var där 2004 var det helt annorlunda, då hade vi bara en studio. Nu kan man, med laptoptekniker, stå i en snubbes sovrum i Guguletho och spela in i garderoben och det låter bra. DET ÄR INTE bara Dr. Alban och hans vänner som har haft ambitionen att pröva lyckan som artister i Sydafrika. Chords, Looptroop, Spotrunnaz och Timbuktu åkte ner för nio år sedan för att spela med ett initiativ som kallades Imbumba, en

FOTO: LUKE DANIELS

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

I SOMMAR INLEDS fas två av Kwaai, när de sydafrikanska artisterna kommer till Sverige. Gruppen kommer att ge konserter runt om i landet, varav hälften backas upp av Riksteatern. Många som reser till Sydafrika får uppleva vingårdar och en golfbana eller två. Kwaai-gänget fick något annat, de umgicks med lokala celebriteter och ska nu betala tillbaka sin

upplevelseskuld till Kanyi, Driemanskap och de andra när de kommer i augusti. De ska cykla runt i stan, bada bastu och hänga i villan de hoppas hyra, berättar Mofeta. Sedan ska de passa på att spela in lite nytt material också, Mofeta har redan en plan på att åka tillbaka till Sydafrika för att promota vidare Kwaai där. – Sydafrika är ett sjukt bra land att vara i som musiker, för deras musikbransch funkar, berättar artisten Kristin Amparo, som fick reda på att hon skulle få åka med på resan bara fyra dagar innan planet lyfte. Folk köper skivor och de har en stor radiokultur med hur många radiostationer som helst. Stora hiphopartister från USA kommer till Sydafrika för att spela in där eftersom det sättet att leva på sin musik fortfarande är så levande där borta. Internet fungerar inte på samma sätt heller, de har inte Spotify till exempel. – De har inte alls samma YouTubevisningar heller, berättar Mofeta. Artisterna där kanske har 30 000 YouTube-visningar, medan samma artister i Sverige skulle ha 500 000. De har också flera kanaler som visar musikvideos, inte bara miljonproduktioner utan ganska dåliga grejer också som ändå snurrar på tv. KWAAI SKA VARA ett kulturellt utbyte. I de olika studios som gruppen besökte för att spela in låtarna till fullängdaren, bland annat den redan släppta singeln Badman, lades många olika språk (Sydafrika har elva officiella språk) omlott medan andra snickrade på beats. Och i den snabba, ivriga produktionstakten de höll, fanns det inget utrymme för att nysta i vad den andre faktiskt sjöng om. Medan Syster Sol rappade om att ”Badman har ingen chans i min liga”, kom Redondo från Driemanskap senare in och rappade om ”shoot you with my ninemillimeter”. Temat på låtarna var inte i kärnan i musiken, något som Stockholmsrapparna kunde känna var nästan obligatoriskt hemma. Kristin Amparo påpekar att man aldrig vet hur något kommer att tas emot av hiphopsverige. Hon är däremot bergsäker på att det kommer att gå hem i Sydafrika och Vanessa Marko instämmer. – Den här skivan har helt andra teman än vad man får höra just nu. Den här skivan har helt andra teman än vad man får höra just nu. Den har inte Stockholmsförortstemat och den har inte ”den nya r’n’b-

mannen”-temat. Den har någonting annat. Mycket handlar det om att mötas, chilla och ha det bra! DJ HAMMA, en sydafrikan som var något av en festfixare, ordnade så att det nybildade Kwaai-kollektivet kunde göra tre konserter på plats och med det knöts fler kontakter. Chords och Mofeta berättar att de inte letade efter artister som hade den cleana, kommersiella stilen, utan hade hela tiden sökt efter ljud som lät lite mer underground, lite mer urbant. ”Här kommer vi, nu ska vi rappa ihop” – den självsäkerheten ledde till mer spontana låtteman. Även om tidsramen för produktionerna var stram fick inget stressas fram med risk för att bli för genomtänkt och analyserande. – De hade också väldigt mycket sydafrikanska traditionella grejer, till exempel har de en rapstil som de kallar för ”spaza”, berättar Chords. Man kan likna det lite vid södern-bounce på det sättet att det är ganska skrikigt och liksom gapsångigt. En av de sydafrikanska rapparna som knöts till Kwaai (som betyder ”cool” eller snarare ”dope” på afrikaans), Kanyi, är en sangoma. En sangoma utövar traditionell sydafrikansk medicin och kan liknas vid en healer. Kanyi bar alltid med sig en stav. – Jag har inte frågat så mycket om det, för det känns som att det är lättare att prata om rap, säger Mofeta. Folk blir skjutna i kåkstäderna, det finns ju väldigt mycket att fråga om. Men att prata om rap, det är ett bra sätt att mötas. Det kommer säkert alltid att ligga någon exotifiering i det. För mig är det coolt att få komma till Sydafrika och få göra den här grejen, för det är så långt ifrån där jag befinner mig. Men eftersom alla vi är artister och vill hålla på med det här vill vi träffa andra som gör samma grej. Så fokus har alltid varit på musiken. Det finns väldigt lite plats över för någon negativ exotism. Fördomar kommer alltid att finnas men jag tycker att det är viktigt att vi får komma till dem och att de får komma till oss. Vi hjälper dem, de hjälper oss. Vi får prova stilar och utvecklas, och det får de med. Det är det viktiga. Q Den 7 juni släpps Kwaais album och det firas med en lanseringsfest på Debaser Medis i Stockholm. I augusti turnerar Kwaai med Riksteatern runt om i Sverige.

ALK 4,5% VOL. Systembolagets art nr 1520 Pris: 13,90 kr. Konsumentkontakt 020-78985. www.spendrups.se

$/.2+2/ .$1 6.$'$ ',1 +b/6$

Oskar Linnros är tillbaka, tre år efter den succéartade solodebuten. För Patrik Forshage berättar han om den segregerade huvudstaden, hur han sabbade svensk hiphop och vad vi har att vänta på det nya albumet.

ag ska sluta tjata om Sundbyberg efter det här. Jag tänker inte göra en Thåström – inget ont om honom – och ge ut en skiva med titeln Örsvängen 15. Oskar Linnros är bestämd – när han tillsammans med Nöjesguiden är färdig med att utforska den lilla staden som han med solodebutens Ack, Sundbyberg gjorde sig till inofficiell men inte okritisk ambassadör för får det räcka, då är det färdigpratat om Sumpan. Men fan tro’t, för den lilla segregerade småstaden han växte upp i har bidragit till att lägga grunden för hans människosyn och är fortfarande påfallande närvarande i hans musik.

–

PÅ ÅRETS FÖRSTA sommarvarma dag möts vi som avtalat på Järnvägsgatan vid Sundbybergs station. Solen skiner på oss medan vi promenerar förbi det som en gång var Skivcentrum – den bästa skivaffären på norra sidan av Storstockholm och numera ett trött hamburgerhak med felstavat namn – och uppför backarna mot Sundbybergs självklara centralpunkt, Tornparken. – Det här är ju rena jävla träningspasset, pustar Oskar medan vi torkar svetten ur våra pannor högst uppe på kullen. Vi kikar in genom fönstren i det mäktiga 100-åriga vattentornet som kommunens befolkning i en folkomröstning (!) beslutat ska fungera som café, och Oskar berättar att han var nära att få hyra vattentornet för att slutföra inspelningarna av sitt nya album Klappar och slag. – Jag hade gjort det mesta hemma i sovrummet vid datorn, och det funkade inte i längden. Grannarna klagade. Så jag pratade med de ansvariga i Sundbybergs kommun och det verkade som att det kanske skulle kunna gå att få låna vattentornet för det. Det hade varit grymt! Men sedan blev det inte så, utan vi hyrde in oss i några olika studios och så gjorde jag färdigt det sista hemma i tvättstugan. DET HADE VARIT passande om inspelningarna i vattentornet hade blivit av, för en mer genuint entusiastisk ambassadör än Oskar Linnros kommer Sundbyberg aldrig att få. Och kärleken är ömsesidig. – Jag har tilldelats Sundbybergs kulturstipendium, men jag slarvade bort det, rodnar Oskar. Grejen var att jag var i LA – så jävla drygt – när det skulle delas ut, och sedan kändes det fel att hämta ut det i efterskott. Så jag missade tio lax. Men jag vill ge tillbaka något, och det har varit på gång länge att jag ska spela på nationaldagsfirandet på Golfängarna mellan Lötsjön och Råstasjön. Det är folkligt och härligt med tombola och barnfamiljer, men jag började krångla i något jävla hipsterperspektiv om att jag bara kunde spela när det var mörkt ”för annars funkade inte min ljusshow”. Men det går ju inte att komma och spela ball så där, jag ska spela så som det passar där. Inte i år heller, dock, för det är nästan två veckor innan min turnéstart och vi behöver varenda minut för att repetera. SAMTIDIGT FINNS DET en baksida med att vara alltför lokalt fokuserad. På första

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Sundbyberg enligt

OSKAR LINNROS Text och foto: PATRIK FORSHAGE

albumet sjöng Oskar Linnros Ack, Sundbyberg, en utpräglad sort-of-hyllning till sin hemstad, och i låten Debut tar han med tjejen ”ut till Rissne, baby”. På sitt kommande album Klappar och slag är han inte lika specifik. – Jag vill inte bli exkluderande i mina texter, och genom att vara för specifik med ortsnamn och sådant kan det bli så att man stänger ute lyssnare. Och jag är inte intresserad av att representera hooden och spela ghetto. Det är mer intressant att jämföra förorten med småstäder ute i landet, för de har rätt mycket gemensamt faktiskt. Vilka reaktioner får du från småstaden, känner folk igen sig? – Hm. Jag vet inte. Många tänker nog på mig som en Stockholmsjävel, och det gör mig lite obstinat. Jag har till och med en låt på nya skivan som heter Stockholm, bara för att jävlas. Min verklighet är ju Stockholm, och det går inte att smussla med. Däremot är det viktigt att komma ihåg att Stockholm är en segregerad stad, som rymmer många olika typer av områden. Oskar sveper ut med armen. – Kolla bara här. Där uppe på höjden ligger Hallonbergens höghus, och där borta åt andra hållet i Duvbo bor min farsa i sin villa. Och jag har levt lycklig i båda när jag växte upp. Om jag har något budskap att förmedla överhuvudtaget är det nog det fina med integration och mångkultur. Just nu går vi åt fel håll, mot ett hårdare samhälle med mer och mer segregation och hårdare livsvillkor för dem som har det sämst. Jag vet inte, men det känns som att situationen här omkring, i Hallonbergen och i Rissne, blir tuffare för varje år. En snubbe hittades död utanför min morsas hem i Spånga för ett tag sedan, och nu den där bomben som dödade tre i Hallonbergen. OSKAR LINNROS RUSKAR bekymrat på huvudet. Men allt är inte elände. – En sak som är bra med det är att den här verkligheten har börjat skildras av

svenska hiphopscenen igen, och de gör det bättre och mer nyanserat än någonsin. Till exempel folk som Rikard ”Skizz” Bizzi och Kartellen. Och Stor, som vi hade snackat om att jag skulle producera någonting åt, men aldrig hann. Den hiphop Oskar Linnros lyfter fram skiljer sig rejält från den han själv var med att skapa som ena halvan av Snook för tio år sedan. – Jag vet. Ett tag var jag med och sabbade det där som hade varit bra i den första stora svenska hiphopvågen, men även om Snook var något helt annat kan jag som före detta rappare känna mig stolt över hur hiphopen låter idag. Och egentligen kan jag identifiera mig mer med hur hiphopen låter nu, för mitt kall är också att berätta mina historier ur mitt perspektiv. Jag var en udda fågel då, och jag är det nu också, i popen. Att Snook var hiphopens svenne-alternativ är inget Oskar förnekar. – Det kändes inte kul att inse på den tiden. Men samtidigt fanns det väl något bra i att vi bröt upp ett klimat som var för homogent. Men det är intressant att jag inte alls gillar de nuvarande hiphopakter som påminner om hur Snook lät. Inför hans debutalbum 2010 var förutsättningarna annorlunda. – I Snook hade jag inte haft något sug att skriva låtar om att sitta på en bänk i Hallonbergens centrum. Men utifrån bilden av Snook trodde massor av folk att jag var från Lidingö, och då kändes det viktigt att markera. Okej, just det var lite barnsligt, men där någonstans växte det fram ett sug efter att representera. Då visste jag att jag var på väg att inleda min solokarriär, och enligt hiphoptraditionen som jag identifierade mig med var det viktigt att vara lojal mot sitt ursprung. PÅ VÅR PROMENAD ner mot Gröna Stugans café vid Lötsjön passerar vi Duvbos simhall (”jodå, där tillbringade jag mycket tid som barn”) och området där Lötgymnasiet en gång låg (”där skulle jag ha gått, men morsan jobbade där så

det kändes inte riktigt okej”). Annars har Oskar erfarenhet av ett antal av kommunens skolor. – I Hallonbergsskolan gick jag med min syrra två klasser över mig. Den var nybyggd då, skitfräsch, och med bra lärare. Det är synd att den är nedlagd nu. Samma sak när jag gick på Rissneskolan – nytt, fräscht och bra. I Hallonbergsskolan lärde sig Oskar att trumma. – Det var inte läge att trumma i lägenheten hos morsan, eller i farsans hus. Då blev det att jag spelade i skolan. Jag gick och trummade i marscher och parader i skolan, och just marschbakgrunden har jag ofta användning av i mina produktioner. Men att spela i skolorkestern var något jag skämdes för. Det var något töntigt att hålla på med, något jag försökte låta bli att låtsas om. Det var också under högstadieåren som han började rappa. – Jag tror inte att jag berättat om det särskilt ofta, men jag började rappa med två andra Sumpan-snubbar när jag gick i nian. Vi spelade in rätt våldsamma låtar, men det blev förstås inget. Sedan helt plötsligt var jag med i Snook, och för de andra killarna gick det helt annorlunda. En av dem hamnade i fängelse, och har tyvärr gått bort nu. Den andra var aldrig särskilt intresserad av hiphop utan brydde sig mest om att gå på AIK-matcher. Vi har inte haft någon kontakt efter grundskolan, så jag vet inte vad de tänkte om Snook. Uppfattades du som en cool typ i skolan? – Inte alls. Jag tror att folk blev väldigt förvånade när Snook hände, jag hade varit en sportkille som inte gjorde något väsen av mig. I CENTRALA SUNDBYBERG ligger Ängskolan, och även den har Oskar Linnros en relation till. Där ryckte han nämligen in som vikarie när han var i 19–20-årsåldern, precis innan musiken tog all tid i anspråk. – Det var en grym skola, men där fanns tendenser till främlingsfientlighet då. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag var inte tillräckligt gammal, inte tillräckligt skäggig, så när jag mötte nians skinheadkillar i korridoren visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Idag hade jag försökt prata med dem. Integrationsfrågan är en av Oskars verkliga hjärtefrågor. Till den har han envist återkommit gång på gång under åren, på scen, via sina internetkanaler och i intervjuer. Flera gånger under vårt samtal hamnar vi där, och varje gång stegras Oskar Linnros engagemang. – Mina föräldrar undervisar i svenska som andraspråk och har jobbat med komplicerade flyktingsituationer under åren. Tillsammans med dem har jag vuxit upp i mångkulturella miljöer, och aldrig någonsin har jag sett det som problem, utan en tillgång. Men ute i landet finns det en rädsla för storstädernas förorter, och det tror jag beror på att media odlar stereotyper. Den första som lyftes fram som representant för förorten var en färgstark snubbe som Dogge, han var min

idol. Men ända sedan dess är det som att medierna har försökt stöpa alla förortsprofiler i samma form. Och för att folk runt om i landet ska kunna relatera behöver förorten få fler ansikten. Här bor alla sorters människor. Med risk för att låta banal – om media slutar göra stereotyper av människor kommer folk inte att vara lika skraja för varandra längre. I EN INTERVJU i Café 2010 sa Oskar Linnros att han trivdes bättre som popstjärna än som hiphopstjärna. Ändå har han inte riktigt kapitaliserat på den stjärnstatus som debutalbumet förde med sig. Han har varken skyndat på med uppföljare eller lagt sin tid på premiärer och kändisfraterniserande. Istället har han lagt tid på att producera och skriva åt andra. Utöver Veronica Maggios Och vinnaren är… har han dykt upp med till exempel Petter och Timbuktu. – Jag ser mig mer som de där snickarna i tv – mer hantverkare än stjärna. Folk får titta på medan jag snickrar. Jag sitter där vid min dator och hinner faktiskt inte mer. Inför invigningen av nya Abba-muséet sa skivbolaget att de tyckte att jag borde gå – att det är viktigt att synas i tidningar och så inför min albumrelease. Men jag svarade som vanligt att jag inte hinner, för jag hade en albumtrailer att producera. – Men jag gillar att festa, förstås. Det

är klart att det finns frestelser med att alltid ha den där världen närvarande, att känna folk och att få chansen att göra häftiga grejer. Med Snook var vi så häääär nära att göra pengaskrytlåtar, dels för att vi faktiskt började dra in pengar, dels för att de rappare vi lyssnade på gjorde det.

slutar turnera något år efter skivan, och går in i en ny fas av arbete. Uppmärksamheten sjunker så här, flinar Oskar och visar en skarpt nedåtgående kurva med handen. Det är då det är skönt att ha varit med ett tag, och vara beredd på det och omfamna lugnet. Jag ska erkänna att det var lite jobbigt under en period, speciellt när det började komma ut så mycket musik som liknade min. Mot slutet av 2011 hade jag en oskön känsla i kroppen, och visste att jag ville ställa om fokus. Då behövde jag jobba med ny musik, börja prioritera mitt privatliv, softa ned på festandet som det hade blivit alldeles för mycket av. När jag ber Oskar Linnros berätta om sina förväntningar på hur reaktionerna på Klappar och slag kommer att bli ser han genuint förvirrad ut. – Jag vet faktiskt inte. Jag har använt en helt annan typ av energi den här gången, och det gör nog att folk inte kan använda låtarna på samma sätt som de

”OM JAG HAR NÅGOT BUDSKAP ATT FÖRMEDLA ÖVERHUVUDTAGET ÄR DET NOG DET FINA MED INTEGRATION OCH MÅNGKULTUR.” Vi backade i sista stund, som tur var. Även idag gör jag skisser på vansinniga teman ibland, disslåtar mot folk och sådant. Men de stannar alltid på min dator i slutändan. När uppmärksamheten var som störst tog Oskar Linnros emot 40 beundrarmejl om dagen. Plötsligt blev det färre. – Det är en knivskarp gräns när man

kunde med exempelvis Från och med du. Jag hoppas att jag liksom slår igenom igen, men med en annan palett. Om jag kan vinna lite ny publik är jag nöjd, men det vore orimligt att gå omkring och vänta på sju Grammis-nomineringar igen. Men visst är det lite läskigt. Förstasingeln Hur dom än har legat på topp 15 länge nu, men den har inte blivit nummer ett, så… I en gammal intervju har du sagt att du inte har något bekräftelsebehov. – Ja? Det har jag svårt att tro på. Är inte det ett allmänmänskligt drag, och är det inte dessutom beroendeframkallande med en tillvänjningstakt i nivå med de värsta drogerna? – Okej, jag har också svårt att tro på det. Men vad jag menar är att jag inte lever ut popstjärnedrömmar från när jag var liten. Jag har aldrig gjort den där hopprepsmikrofongrejen framför spegeln, det handlar mycket mer om hårt jobb. Jag tror att den där bilden av artisten som någon som söker applåder många gånger är osann, men samtidigt är det klart att jag behöver beröm. Under lång tid var det många av dem jag umgicks med som tyckte att min musik var ganska lökig, och har jag sökt bekräftelse är det nog från mina kompisar snarare än media och lyssnare. Fortfarande påverkar sådana omdömen 2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

från folk som Oskar Linnros litar på. – Jag spelade upp en låt från kommande skivan för en kompis, och han tog av sig lurarna och tittade så här på mig (Oskar visar upp en min som måste tolkas som en blandning av medlidande och misstro). ”Men allvarligt, det här är inte bra”. Då blev jag lite ledsen. FÖR MIN DEL har jag inte haft några problem med de låtar jag har fått höra inför vårt möte. Tvärtom. Det känns som att Oskar Linnros samtidigt har mognat, breddat sig och fördjupat musiken, och suggestiva Från balkongen med stråkar och indiehäng och inte minst ordrikedom drar nästan i Krunegård-riktning. – Kul att du säger det. Jag var faktiskt inne på att döpa albumet till Med andra ord, just av det skälet att jag har börjat

ser till låtar som redan finns. Kan jag få ett vittne? är väl särskilt tydlig på det sättet. Jag väljer ljuden utifrån texterna. Då blir det lättare att avgöra om exempelvis en gitarr förtydligar historien eller ställer sig i vägen för den. En sådan exakt detalj i Kan jag få ett vittne? är när Oskar Linnros efter en minut och 20 sekunder konstaterar ”innan dig var allting tyst”. Och så blir det just tyst, under flera sekunder, innan låten fortsätter. – Det var just en sådan detalj som jag hade grubblat länge på. Jag hade sparat idén på mobilen, och testat det på säkert fem olika låtar innan den hittade sin plats. Den första singeln från albumet var den suggestivt syntiga poplåten Hur dom än, vars video är nästan… goth. Oskar skrattar. – Jag vet! Och den var ännu mer gotisk innan jag tog bort en del grejer i sista stund. Folk har blivit väldigt förvånande. Men även om tillkomsten av den kom att smärta i Oskar Linnros plånbok är han väldigt nöjd. – Jag hatar sådana där diskbänksrealistiska videos där någon går på en regnig gata och man skymtar en Solnakorv-skylt i bakgrunden, fast låten ska vara larger than life. Jag gillar mer när folk unnar sig att vara helt distanslösa.

sådant inga problem. Inte längre. – Nu har jag skapat mig ett universum där jag bara är mottaglig för beröm. Annat når mig inte, och det behövs inte heller eftersom jag kritiserar mig själv så mycket. Är du en rättvis kritiker av dina egna saker? – Hm. Jo, musikaliskt tror jag att jag är bra. Hård. Kanske inte alltid rättvis. Oskar tystnar och tänker. Så backar han lite, och nyanserar det där om att inte ta in negativ kritik. – Jag lyssnar alltid på kritik angående hur jag har uppfattats när jag spelar live. Jag har fått en del kängor, och några av dem har varit rättvisa och lett till att jag ändrat på hur saker görs. Men i andra sammanhang lyssnar jag inte. Just nu sitter skivbolaget och grubblar på singlar från min kommande skiva. Hehe. Jag har alltid vetat precis vilka låtar som jag tycker ska vara singlar, och tänker alltid bestämma det själv i slutändan. Har skivbolaget förtroende för dig på den punkten? – Inte så mycket som de borde ha. Det är en av anledningarna till att jag startar en egen label nu – Dundra. Jag kläcker mina egna ägg angående omslag, låtordningar, videos, allt sådant, och allra bäst vore om jag dessutom kan ge ut andra artister. Vilka kan komma ifråga för den labeln, i så fall? – Folk har faktiskt redan börjat höra av sig. Jag vill verka som co-ex-producent där, och jag tror att det behövs sådana som jag som känner både hemmasnickrandet och skivbolagsrutiner. Men jag vill inte att det ska bli som Petters label Bananrepubliken. All heder åt honom, och jag hjälper också gärna kompisar vare sig det

”MÅNGA AV DEM JAG UMGICKS MED TYCKTE ATT MIN MUSIK VAR GANSKA LÖKIG.” använda fler ord. På ett sätt är det som att återvända till rappen, att säga lite med många ord. Just Markus Krunegård och Håkan Hellström är ju mästare på att berätta ganska enkla skeenden med många ord. Miljöbeskrivningen i Från balkongen låter som Rissne, föreslår jag som liksom Oskar bodde där under många år. Han sjunger om utsikten över en fotbollsplan och järnvägsspår som borde vara SL:s tunnelbanedepå. – Nära, men det är från Ör faktiskt. Vi hade bott på bottenvåningen i Rissne och flyttade till sjunde våningen i Ör, med utsikt över spårområdet åt det håll som nu är Friends Arena. Den där balkongen blev jätteviktig för mig. Jag älskade att sitta där och titta ut och öva på att röka tills mamma och min syster kom hem. Nyligen flyttade jag på samma sätt igen, från bottenvåning till högst upp, och jag fick samma frihetskänsla igen. Det fick mig att göra färdigt det som egentligen var en låtskiss från arbetet med första skivan. LÅTARNA PÅ NYA Klappar och slag drar i olika riktningar, och jag undrar i vilken utsträckning Oskar Linnros tillåter sina låtar att influeras av specifika förebilder, eller om det är en odefinierad mix av blandade influenser. Oskar är tvärsäker. – Jag ägnar mig åt genrelekar, och de flesta av mina låtar är i viss mån referen-

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

OSKAR LINNROS HAR sagt att han skrivit uppåt 200 låtar under de senaste åren, men det är en sanning med modifikation. – Det är ju inte färdiga låtar alltihop, jag måste sluta kalla det låtar. Det kan vara snygga beats jag gillar, skisser, utkast, proggiga instrumentaler. Genom att jag har tjänat pengar på min musik har jag förvärvat lyxen att leka på det sättet. Och säkert kommer även en del av hans nya skisser och beats att hamna hos andra artister. – O ja, det hoppas jag. Det finns säkert 50 olika artister som jag har kommit överens om samarbete med genom åren. Vi som håller på med musik känner ju varandra, dricker öl och spånar på idéer. Jonathan Johansson skulle varit med på mitt nya album, men det hanns inte med. Jag messar med folk som Peter Jöback, för att peka på någon som kanske inte känns så uppenbar. Men dem jag vill samarbeta med är framför allt folk från hiphopscenen, nu när rapparna börjat göra riktiga låtar, med bryggor och sådant. TIMBUKTU BERÄTTADE I en intervju i Nöjesguiden om hur hårt han tagit en sågande recension. För Oskar Linnros är

Vad lokalpolitiken kan köpa dig i Sundbyberg.

handlar om att spela in svensexelåtar eller lyssna på demos. Men jag behöver inte ge ut dem på min label bara för att vi är kompisar. Sådant skulle ju annars kunna innebära att man som känd artist måste vara ännu mer på sin vakt mot dem som kanske inte är så intresserade av personen utan bara av strålkastarljus och position, funderar jag, men Oskar viftar undan invändningarna. – Jag har aldrig känt så, jag riskerar inte att bli en sådan misantrop som låser in mig. Jag blir inte sur om någon ringer och vill att jag ska använda mitt namn eller mitt inflytande för att hjälpa dem. Jag skulle kunnat göra på samma sätt. Och behövs det har jag alltid min undanflykt att jag måste jobba med mina egna låtar, vilket också är sant. KAFFET ÄR SEDAN länge urdrucket och eftersom vädret är strålande promenerar vi en sväng runt Lötsjön. I södra änden står det som länge var Sundbybergs enda höghus. Oskar fnissar, här måste vi förstås stanna och fotografera för att illustrera låten Från balkongen. På högsta våningen finns nämligen en enda balkong, som påhängd i sista stund. – Du kan historien om den balkongen va? Det var typ någon i stadsfullmäktige som lät bygga den åt sig själv, enbart. Otroligt! Oskar Linnros kan sitt Sundbyberg, och även om det gått något decennium sedan han bodde här är Sumpan fortfarande hemma. Q Oskar Linnros andra soloalbum Klappar och slag (Universal) släpps i dagarna, och under sommaren spelar han bland annat på Hultsfredsfestivalen i Sigtuna och på Peace & Love.

JUST NU

S U N O B % 0 10 UPP TILL

5000:S N I P S E E R F 5 + Registrera dig p책 ladbrokes.com

Stockholmssyndromet är dött. Amat Levin har träffat Rikard ”Skizz” Bizzi för att prata mognad, framtid och sexistiska raplåtar.

RIKARD ”SKIZZ” BIZZI HAR HITTAT HEM Text: AMAT LEVIN

et var 2010 och svensk hiphop var inne i en kvalitetsvåg som tre år senare fortfarande inte har kulminerat. Genren hade börjat tas på allvar igen, låtar som gjort succé på YouTube började plockas upp i radio och för första gången på länge blåste optimismens vindar. Men samtidigt kunde konturerna av en mall anas. Det var 2010 och den hiphop som finrummets dörr hade ställts på glänt för lät ungefär likadan. Den var lagom politisk, bekvämt medveten och ständigt sneglandes på kritikernas pennor. Men plötsligt föddes en grupp som pekade finger mot finrummet, istället trivdes bäst i den nedklottrade källaren och frågade om vi vågade följa med ner. Stockholmssyndromets Ettfyranånstans? var mörk hiphop, vrickad funk och ocensurerade eskapader från samhällets utkant. Totalt obrydd inför lyssnarens åsikter. Ett The Latin Kings som i skolan varvat specialklassen med kvarsittningen. ETT ÅR SENARE växte fenomenet ytterligare med uppföljningsskivan Underhundar och det var snudd på omöjligt att röra sig i nattlivet utan att höra Lårparti, en singel av gigantiska

skivbolags husproducent. Via Twitter kom han i kontakt med Stefan ”Storken” Johansson, som jobbar för Petters nystartade Baba Recordings, och tillsammans stämde de träff. – Han frågade om jag inte funderat på att göra en Skizz-skiva istället och trots att jag inte hade tänkt i de banorna blev jag inspirerad. Inspirationen ledde till soloprojektet Kärlek, funk och solidaritet, helt producerat av Rikard själv och som fick fungera som en nystart efter Stockholmssyndromet. Men har samarbetet med Baba Recordings, med tunga Sony i ryggen, påverkat hur han jobbat? – Nja, mitt sätt har inte förändrats. Den största skillnaden att jag är solo nu, vilket har gjort alla förhandlingar och direktkontakten enklare. Baba Recordings är ju också nya som skivbolag, de har varit väldigt öppna för att diskutera hur vi ska lägga upp saker. Det har inte varit någon som har sagt åt mig hur jag ska göra. Mina tidigare erfarenheter av skivbolag är att någon skickar en bild på Lil Wayne i kostym och säger ”så här borde du se ut”. Det har inte varit den dragkampen nu. Jag har varit så ovan med att de har total tillit till det jag gör att det nästan är jag som har hört av mig och frågat om vi inte ska ha en stylist åt mig, haha.

”VILL JAG ATT DET SKA STÅ ’LÅRPARTI’ PÅ MIN GRAVSTEN? ELLER ATT STENEN SKA VARA FORMAD SOM EN RUMPA?” proportioner som orsakade både träningsverk på dansgolvet och upprörda röster i debatten. Planer för ytterlig expandering smiddes och det pratades om ett tredje album. Sedan blev allt tyst. – Jag försökte få fram en tredje skiva, men det gick långsamt, säger Rikard ”Skizz” Bizzi, som tillsammans med Starvin Mar utgjorde Stockholmssyndromet. Jag kände att jag inte ville göra den typen av låtar eftersom mitt liv inte såg ut så längre och Marre bodde i en andrahandslägenhet och ville ta tag i sitt liv, rent ekonomiskt. I efterhand var det jävligt tur, för vi hade en deal på bordet och hade varit fast i det avtalet i ett par år till annars. FRAMME VID ETT vägskäl tänkte Rikard börja producera till andra. Men vetskapen om ”sega rappare” och ett samtal med en gammal bundsförvant gjorde att han istället fick upp ögonen för att bli ett

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Hur kom det sig att du producerade allt på den här skivan? För så var inte fallet med Stockholmssyndromet. – Tidigare har jag inte brytt mig så mycket, med Stockholmssyndromet var allt kaos. Ofta var det mina beats, men fick vi något annat som var bra körde vi på det. Nu ville jag att det skulle vara jag. Det känns så mycket fetare att det står mitt namn på skivan och att det är jag till 100 procent. Produktionerna i Stockholmssyndromet var mörkare och mer klaustrofobiska. På den här skivan är de luftigare och somrigare. Är det en slump eller en reflektion av din sinnesstämning? – De beats jag gillar är ofta väldigt hårda, arga och mörka. Men samtidigt tycker jag att man mår bättre av att lyssna på musik som är lite mer harmonisk. Medan jag producerade skivan köpte jag ett par nya syntar som gjorde det enklare för mig att komma tillbaka till de här

funkiga och souliga harmonierna. Men hela skivan är ett självporträtt och en reflektion av hur jag mår, så förmodligen har du rätt. Attitydförändringen är det första som slår mig när jag lyssnar på Kärlek, funk och solidaritet. Borta är alkohol- och

Stockholms-syndromet kanske hon hade varit mer anti mig. När jag gjorde den typen av låtar ville jag inte prata om texterna på jobbet, hemma eller om jag träffade mamma och pappa. Det var som att jag delade upp mig själv i ”jag” och ”musikjag”.

”OFTA VAR MAN PÅ EN SPELNING OCH SÅ KOM DET FRAM EN HÄRJAD SNUBBE SOM FÖRMODLIGEN BARA VAR 20 ÅR OCH FRÅGADE OM MAN VILLE RÖKA ELLER GÅ OCH DRA EN LINA.” narkotikadoppade referenser till ”orrar”, sviniga efterfester och fega rappare. Nytillkommet är en positivitet, en förhoppning om att det faktiskt går att växa upp och få rätsida på livet även om såren från förr kommer att lämna en del ärr. Vad låg bakom förvandlingen? – Fas ett var att jag fick min dotter, sedan var det att jag tog tag i mitt drickande, vilket jag inte lyckades göra förrän ett år efter att hon fötts. Men att jag lyckades gjorde att jag hittade tillbaka till vem jag var… den person jag var som barn, innan samhället kom och skrynklade ihop mig. När man ser ett nytt liv kanske man återfinner sin egen barndom, hittar tillbaka till glädjen och inser att livet faktiskt är jävligt vackert. Låten Du handlar om din fru. Hur stor del hade hon i din förändring? – Hon hade all del i det. När vi träffades gillade vi båda två att leva impulsivt och vi är lika på många sätt. Men eftersom hon blev gravid var hon tvungen att ta tag i sig själv och hon blev jävligt sur på mig för att jag inte gjorde detsamma. Jag hade ångest och sa att jag inte skulle supa något mer, men tre dagar senare kom suget tillbaka. När vi fick vår dotter Kharma blev vi dock en familj på riktigt och när det sedan hände en grej för att jag hade druckit för mycket fick jag välja mellan att förlora den familjen och fortsätta leva mitt keffa liv, eller ta tag i mig själv. Min fru är allt. Rikard berättar om sin frus hörselskada som gör att hon har svårt att höra diskant och att basen därför framhävs. – Hon har lyssnat väldigt mycket på gangstarap för att hon gillar basen och funken – men hon har svårt att höra texten. Så det är rätt naturligt att jag fastnade för en brud som älskar bas, haha. Hade hon hört allt jag rappade om med

Nu när du har både fru och dotter, en egen familj som du säger, har du ångrat något du gjort med Stockholmssyndromet? – Musikmässigt ångrar jag inte något, vi körde bara på och det är en återspegling av platsen jag var på då. Just för att det är rap och att man har lyssnat på gangstarap sedan man var liten tänker man inte att folk ska ta det man säger så seriöst. Men jag känner att det synsättet är väldigt förminskande för musiken och texten – säger man något måste man kunna stå för det. ALLRA MEST OMTALAD blev Lårparti, en hyllning till det som titeln antyder. Låten blev en hit, men de debatterades huruvida den verkligen var en hyllning eller bara objektifierande snuskrap. Många av gruppens anhängare menade att låten breddade bilden av hur en ”snygg kvinna” kunde se ut och ganska snart föddes ”inga smala gussar” som en form av slagord. – Vi fick kritik för att vara sexistiska, men för oss var det bara en jargong, sånt man är van att höra inom rap. När vi gjorde Lårparti var det många kvinnor som tyckte att det var soft att man kunde vara snygg utan att vara pinnsmal, och det är cool, men å andra sidan är det en sån onödig grej att rappa om. Varför är det så viktigt att göra en låt om brudars utseende överhuvudtaget? Nu känner jag att den låten är jävligt objektifierande och med efterdyningarna, när folk startade ”inga smala gussar”-grejen, blev allt äckligt. Min utgångspunkt var bara att göra en låt om kurviga brudar, jag har inte ens någon sån specifik preferens, det var bara att beatet var basigt och att jag tyckte att det passade. Men ”inga smala gussar”-reaktionen var helt fel, låten handlar inte om att diskriminera och säga att någon annan är ful. För mig var det

FOTO: ADAM FALK/WINTER PROJECT

menat som en positiv låt, men den fick en sur eftersmak och idag kan jag känna att det var en totalt onödig låt. Visst, soundet var ballt och det var kul att så många gillade den, men den gjorde inget för den här världen. Den kanske fick max tio brudar att få bättre självförtroende, men de fick det i så fall av helt fel anledningar. Självförtroende borde inte handla om vilken typ av kropp du har. Jag ångrar den inte, men jag vill inte köra den typen av låtar live längre. Är det gangstarap från USA känns det på många sätt så overkligt. Grova texter på svenska kan upplevas som så mycket närmare för den som lyssnar. – Ja. Men trots det jag nyss sa var det många som verkade vilja hitta fel i våra texter. På Speciell, från vår första skiva, handlar första halvan av min vers om att jag vill bli avsugen, men andra halvan om att en tjej skulle sitta på mitt ansikte och att jag skulle vara undergiven. Så medan många ville försvara våra texter, för att kanske dölja faktumet att de gillade dem trots att det kändes fel, var det många som enbart ville se det negativa. Det var nog ingen som faktiskt tog det för exakt vad det var, haha! Av att följa din Twitter och lyssna på det du säger om Lårparti får jag intrycket av att du har blivit mer feministisk. – Jag har alltid varit det, men när jag var 20-25 år var jag nog mer full än jag

var nykter och inte alltid klar i huvudet. Jag hade ett förhållande som hade tagit slut och var ganska bitter. Men innan min hjärna blev söndersmält av allt supande och knarkande såg jag mig som ganska medveten, och nu när jag är mer klar är det lättare att vara öppen och ta till mig saker. På just Twitter följer jag en del feminister och tycker att det är värt att ta till sig saker och inte bara vifta bort

(Va dig själv) och borde-bli-sommarplågor (titelspåret) till innovativa symbioser mellan text och beat (Blandade episoder) och uppgörelser med en svår uppväxt (Bokstavsbarn). Allt tonsatt med några av hiphopsveriges bästa produktioner. Men han tror inte att han kommer att alienera de lyssnare som fastnade för Stockholmssyndromets mer dekadenta skildringar.

”DET ÄR EN SÅN ONÖDIG GREJ ATT RAPPA OM. VARFÖR ÄR DET SÅ VIKTIGT ATT GÖRA EN LÅT OM BRUDARS UTSEENDE ÖVERHUVUDTAGET?” dem. Jag tyckte inte om att bli kallad sexist, jag har ändå en mamma och tre systrar som alla har varit med om dåliga saker på grund av patriarkatet. Jag vill inte förvärra situationen i världen, jag vill förbättra den. Och utan jämlikhet kommer vi aldrig att nå fram. MED KÄRLEK, FUNK och solidaritet har Rikard ”Skizz” Bizzi skapat något av en milstolpe inom svensk hiphop. Den bjuder på allt från upplyftande rådgivningar

– Ibland var det ”vanliga” människor som gav bra respons på det vi gjorde med Stockholmssyndromet. Men ofta var man på en spelning och så kom det fram en härjad snubbe som förmodligen bara var 20 år och frågade om man ville röka eller gå och dra en lina. Och jag fick känslan av att de såg mig som någon slags förebild. Det är för dem jag gör den här skivan. Inte för de som redan mår bra. De som redan gör det får gärna lyssna ändå så klart, men jag

gör den här skivan för de som var där jag var – det är en plats ingen vill befinna sig på. Vad är det för status på Syndromet nu? – Jag vet inte. Vi var ju aldrig en riktig grupp, jag och Marre var polare och våra vägar korsades under en tid när vi var på samma våglängd. Nu är vi inte det längre. Om han får barn och slår sig till ro kanske det blir en Syndrometskiva till, men då kommer den att låta helt annorlunda. Vänds inte mitt liv upp och ned igen och jag börjar leva destruktivt kommer jag inte att kunna göra den typen av musik. Man kan väl säga att Syndromet bara var en demon som kom upp och rörde om i grytan och nu har vi tagit död på den. OM DUON, i alla fall som den såg ut, är död är den egna karriären i allra högsta grad levande. Och Kärlek, funk och solidaritet visar prov på både inspirerande mognad och ofiltrerad uppriktighet. – Jag är 28 år och har börjat tänka på vad jag vill lämna för avtryck. Vill jag att det ska stå ”Lårparti” på min gravsten? Eller att stenen ska vara formad som en rumpa? Nästa gång kanske folk kan komma fram till mig och säga ”du hjälpte mig igenom den här svåra tiden”, istället för ”ska vi dra en lina?”. Q Kärlek, funk och solidaritet finns ute nu. Läs recensionen på sida 54. 2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

TIDENS ANDA

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

SEGREGERINGEN

Det vi pratar om mest just nu!

1 Upploppen

Man kan bara ignorera människor så länge innan de kräver uppmärksamhet. Hårt uppvaknande för politiker, media och polis.

2 Beyoncé på Globen 3 Vampire Weekends nya

Nej, vi tänker inte sluta prata om det. På länge.

Vampire Weekend släpper nytt och män iförda skägg och en liten, liten mössa hurrar som aldrig förr – äntligen en filial av vampyrvurmen anpassad även för deras demografi.

4 Bruce Springsteen

Han sålde ut Friends Arena tre kvällar i rad. Sedan tackade han för att ”vi” gjort honom till del av ”vårt liv, vår kultur och vårt land”. På en helsidesannons i Aftonbladet. Det sociala utanförskapet slår i taket för den som inte känner sig inbegripen i detta ”vi”.

5 FN ger kostråd

”I snitt kan en insekt med två kilo föda producera ett kilo insektsmassa. För nötkreatur krävs åtta kilo föda för ett kilo kött.” FN tycker därför att vi, för miljöns skull, bör äta mer insekter och mindre nötkött. Som de miljökämpar vi är väntar vi naturligtvis nu bara på att den insekt som består av ett kilo kött ska dyka upp. Så att vi kan döda den fort som attan och sedan be Jonas Cramby langa ett schysst recept på passande salsa.

6 Coca Cola

Coca Colas nya kampanj består i att trycka Sveriges 150 vanligaste förnamn på sina flaskor. Men de har plockat bort namnet Muhammed ur listan, med hänvisning till något luddigt om motsättningar mellan USA och islam. Classy.

7 Kvinnohatande Sverigetwittrare

Hockeyreportern Robert Petterson som nyligen skötte @Sweden-kontot på Twitter... Han har även bloggat om att kvinnor är sämst och att homosexualitet är onaturligt. Efter en helt rimlig Twitter-storm gav svar på kritiken genom att fråga om ”homofober inte också är människor?”. Eh jo, tyvärr. Det vi önskar är att människor inte var homofober.

8 Dans Dakar

Elektrofestivalen har råkat boka 19 manliga och 2 kvinnliga akter. Du är tokig du, slumpen!

sommar9 Reinfelds tecken

Tusslilago och nysopade cykelvägar i all ära – på en studentafton i Lund berättade statsministern att ett av hans egna främsta sommartecken är att se tjejer i korta shorts. Ja, du läste rätt. Finns nu på YouTube för den som trodde att uttalandet var för gubbsjukt för att vara sant.

10 Vine visar för mycket

Det osexiga med Vine är att det avslöjar hur mycket tid människor lägger på sociala medier. De kan planera sina tweets och Instagram-bilder i veckor (MÅNADER) utan att vi någonsin får veta. Men en Vine som täcker en hel tågresa… Så avslöjande! Så tidskrävande! Bubblare: Män utan tröja på stan, nattbad.

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

The Knife, ur videon A Tooth for an Eye.

Vem kan kritisera, utan att bli kritiserad? Text: REBECKA HEDSTRÖM

he Knifes senaste album Shaking the Habitual påminner musikaliskt om en tonsatt akademisk medelklass. Karin och Olof Dreijer bjuder på svårtillgänglig konstmusik, som gjord för modern dans eller performanceteater och utöver det gör de intervjuer strösslade med ord ur kurslitteraturen från valfri a-kurs i humaniora. Vissa rader på albumet påminner om toalettklotter från Stockholms universitet (let’s talk about gender baby, let’s talk about you and me). Nu raljerar jag men; när många kritiker talar om hur modiga de är känner jag mig istället tveksam till hur modigt Shaking the Habitual egentligen är. De behandlas med en nästan överdriven respekt, ett par silkesvantar något som det The Knife vi lär känna i de få intervjuer bandet gör borde tycka rätt illa om. NÅGONTING ÄR FEL när musik som verkligen anstränger sig för att vara subversiv och provocerande bara får höga betyg, och alla tassar på tårna runt de frågor musiken vill ställa. Av de tjugotalet recensioner som finns länkade på kritiker.se finns bara en etta, ett fåtal treor och desto fler riktigt höga betyg i klass med Bruce Springsteens sex getingar i Expressen. Att påstå att du inte gillar eller respekterar The Knife är att vara det aningslösa barnet som ropar att kejsaren är naken. Om folk älskar det du gör villkorslöst skaver det inte tillräckligt och The Knife vill skava. Jag har alltid närt fördomen att The Knife-fans ofta tror att de är mer begåvade än de faktiskt är. Det bevisas (kanske inte vetenskapligt…) till exempel i kommentarsfältet under Sara-Märta Höglunds recension av Shaking the Habitual

på nojesguiden.se, där en kommentator insinuerar att Höglund inte älskar albumet för att det är för ”djupt”. DET FINNS NÅGOT paradoxalt här. The Knife är tydliga i intervjuer med att de vet att det är främst vita manliga rockjournalister som har satt ramarna för vad som anses vara ”fin” respektive ”ful” musik, och det finns en hel del saker som rent

”Vad måste de göra för att reta upp sin målgrupp: vara med i Melodifestivalen?” traditionellt förkastats av musikkritiker, av musikbloggar som Pitchfork och av indietänkare, exempelvis uttalad kommersialism, ytlighet och att framföra musik du själv inte skrivit. Som redskap väldigt användbara om du är ute efter att störa den vita manliga normen (kanske framförallt om du redan njuter av en position som hyllad musiker av denna falang). För den vita manliga kritikerblick som de vill ifrågasätta älskar dem. De möts i anti-kommersialismen, i diy-kärleken, i tanken på musik som politiskt sprängstoff. Herregud, de jammar ju! Det måste vara provocerande att komma från en plats där du vill ifrågasätta allt och få folk att tänka, men bara bli mottagen med applåder och bugningar. Karin Dreijer säger till och med till Pitchfork att det är viktigt för henne att bli ifrågasatt; hennes egen historia, och det sätt hon berättar den på. DET KÄNNS GENERELLT svårt att vara politiskt trovärdig i din musik

när du kommer från en priviligerad bakgrund. Politisk musik som brukar älskas brett (för visst görs det sådan) kommer oftast från ett underdogperspektiv och är mer ”fuck aina” än Judith Butler-vurmande. Att kritisera politiska och samhälleliga system kommer också oftast med krav på äkthet eller en fläckfri personlig moral. En artist som Beyoncé släpas snabbt till stupstocken när hon agerar ”anti-feministiskt” och döper sin världsturné till ”Mrs Carter Show” eftersom hon gjort uttalanden som tolkats som feministiska och Rihanna misstänkliggörs när hon går tillbaka till Chris Brown, trots att hon uttalat sig ”emot” kvinnomisshandel. De är båda svarta kvinnliga artister som agerar inom den kommersiella värld som The Knife hyllas för att de vill undvika. Det blir i förlängningen till en omedveten allians mellan bandet och den pop och kvinnohatande kritikerkåren. Hur redo är bandet att förlora sitt konsensus-privilegium egentligen? Shaking the Habitual är onani. De skiter i mottagandet och i vem det når – det är politik för en redan övertygad publik. ”WE WANT TO fail more” säger syskonen Dreijer via Jess Arndt i sin pressrelease, men inte ens det kan vi ge dem. Vad måste de göra, från sin position för att reta upp sin målgrupp: vara med i Melodifestivalen och vika ut sig? Det finns en massa saker som de rent musikaliskt och praktiskt skulle kunna göra om de vill nå ut med ett politiskt budskap och skaka om. Men som det är går de på bastuklubb med kritikerkåren och politiken stannar där den redan fanns från början. Min recension av Shaking the Habitual? Förmodligen SVINBRA om du är riktigt hög. Q

HEMMAPLAN Fotboll spelas inte bara på stora fina gräsplaner. Det gäller att träna överallt. På gatan, den lilla skolplanen, eller gården. Varje spelares resa börjar på de lite mindre ytorna där glädjen och passionen till fotbollen föds. Där läggs grunden till spelarens teknik, styrka och speluppfattning. Där samhörigheten till ett område och en plan betyder något oavsett hur långt du når som fotbollsspelare. Nöjesguiden träffade tillsammans med Nike unga fotbollspelare från Rissne, Brandbergen, Fisksätra och Henriksdalsberget i Stockholm och dokumenterade deras hemmaplan.

Foto: Saga Berlin/NICEGUZZ

KLUBB

FOTO: RUTH ANNA ERIKSSON

Trädgården är som bäst på Daytime Sessions.

WWDIS Summer Fest 2 TACK, LA FLEUR 2013 Krönika

”

MACKLEMORE & RYAN LEWIS / FEED ME IGGY & THE STOOGES / PARAMORE / MISS LI THE HIVES / THE SCRIPT / OSKAR LINNROS JOHNOSSI / PETTER / GUSTAFSSON SCHYFFERT THE SOUNDS / GENTLEMAN & EVOLUTION GOGOL BORDELLO / BEN HOWARD / DARIN STIFTELSEN / PASSENGER / JAKE BUGG PETRA MARKLUND / GRAVEYARD / RAISED FIST US

LOOPTROOP ROCKERS / SVENSKA AKADEMIEN NORLIE & KKV / LA COKA NOSTRA / PANDA DA PANDA TIMO RÄISÄNEN / LINNEA HENRIKSSON / F.O.O.L OLLE LJUNGSTRÖM / GARY CLARK JR. / ROOTVÄLTA DANI M / ROYAL REPUBLIC / THE BOTS / CHARTA 77 PALMA VIOLETS / WITCHCRAFT / MATT CORBY / HENRIK B NIKOLA SARCEVIC / STIKO PER LARSSON / QULINEZ THE ASTEROIDS GALAXY TOUR / FRITJOF & PIKANEN US

VIKTOR & THE BLOOD / LORENTZ & SAKARIAS / WAYNE & WOODS GAVLYN / LUNDE BROS. / OWL VISION / RÄFVEN / MIRIAM BRYANT CIVIL WAR / SKUMDUM / NAVID MODIRI & GUDARNA / EILEN JEWELL TONI HOLGERSSON / DANIEL NORGREN / ANDERS F RÖNNBLOM CLAS YNGSTRÖM & BIG TEX THREE / DÖKÖTT / YOUNG SQUAGE NOONIE BAO / LAST LYNX / SISTER SIN / INTOHIMO / THE KNOCKOUTS PERTTI KURIKAN NIMIPÄIVÄT / HELLSINGLAND UNDERGROUND THE GOOD THE BAD / ALLA FAGRA / LÈ BETRE US

em fan är orren?” utbrister en här icke namngiven person på Summerbursts Facebook-sida. Det är maj och festivalen har nyss släppt bokningen La Fleur, en av Sveriges mest intressanta och hyllade houseakter. I skrivande stund är La Fleur också Summerbursts enda bokade kvinna. På samma sätt som att jag inte tillhör de som ”känner peppen” inför att Summerburst ska ”leverera”, kanske jag inte heller tillhör målgruppen för det här kommentarsfältet. Kommentarerna är många, långa och de allra flesta är skrivna i affekt, som internets bästa och sämsta kommentarer nästan alltid är. Gott så. Kommentarsduellerna om huruvida folk är riktiga houseälskare eller inte broderar ut sig mer än vad en normalbyggd hand orkar skrolla, bara för Aftonbladets toppkommentatorer att mäkta med.

”Kommentarerna är många, långa och de allra flesta är skrivna i affekt.” Nu är det sommar, 2013 och festivalerna tävlar om vad som kan locka vilka och var. Många festivaler, som inte tryggt kan kalla sig för Way Out West, måste nischa sig. Vissa gör det med en viss typ av genre, andra gör det med en viss typ av kön (ping Bråvalla!). Kanske har festivalbokarna drabbats av en för tidig sommarslöja av lathet. Jag vet att jag också kommer att göra det, när plötsligt allt man orkar är att sträcka sig från filten i parken bara för att byta låt på radion, och knappt det. Eller kanske har vi alla alltid varit dumma, så pass snäva i våra hjärnor att ordförrådet bara sträcker sig från ”vad fan” till ”orre”. Tur då att det finns artister som La Fleur som vidgar både sommarlata preferenser och arenagenrer. Q

BÄST JUST NU

1 Trädgården

Under Bron, Hammarby Slussväg 2, onsdag-lördag, 17–03, 20 år

Trädgården vill och bör du gå till, alla dagar, i alla konstellationer. Allra helst när det vankas Daytime Sessions.

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, den 9–10 juni, 18 år

Joel Borg och Kristian Gustafssons musikklubb What We Do Is Secret har bestämt sig för att slå på den stora trumman. De ordnar en jättefest, kanske snarare en festival, i Stockholm och Göteborg, där artisterna är långväga och ambitionsnivån himmelshög.

3 Natten #24

Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, 23 juni, 21–03, 20 år

Natten gör sig bäst på sommaren, och kanske allra bäst i Färgfabrikens stora sal. Natten är ett unikum och det finns inget bättre att vandra hem ifrån.

4 F12 Terrassens tisdagar

F12 Terrassen, Fredsgatan 12, den 5 juni, 22–03, 20 år

F12 satsar på ett nytt utlandskoncept. Tretton fester kommer att hållas på terrassen i sommar med bland annat Ibizaklubben Circo Loco och skivbolagen Innervisions, Rebel Rave och Hot Creation. Det är alltså stora namn och personligheter som kommer och spelar musik som rör sig i houselandet.

5 Nya Hultsfred

Stoxa utanför Stockholm, den 13–15 juni

Den festival som förmodligen var många besökares allra första ligger inte längre i Småland. Just kanske därför är den värd ett besök i år, bara för att se om den tyskägda festivalen har tappat i charm. Och så för A$AP Rocky, Kurt Vile och nya favoriten Julia Vero då. VENDELA LUNDBERG vendela.lundberg@nojesguiden.se

)ÚS WÌHPSOB LMVDLB FUU QBS NFUFS JGSÌO EJH PDI LÊOO EF TBMUB WJOEBSOB TWFQB JO OÊS EV TJUUFS PDI OKVUFS BW HPE NBU ESZDL PDI NVTJL QÌ 5IF %PDLT %V CFmOOFS EJH QÌ 'SJIBNOTQJSFO EÊS TPNNBSFOT OZB TUPSTBUTOJOH UBHJU GPSN .FE UPUBMU N¤ VQQEFMBU J UWÌ TUPSB QBWJMKPOHFS PDI IFMB N¤ UFSSBTT LPNNFS EFUUB BUU CMJ (ÚUFCPSHT J TÊSLMBTT TUÚSTUB NÚUFTQMBUT VOEFS TPNNBSFO 3FEBO GSÌO LM QÌ EBHFO LBO EV TPMB QÌ UFSSBTTFO PDI CMJ CPSUTLÊNE NFE LZMEB ESZDLFS PDI HPE MVODI 'SBNÌU FGUFSNJEEBHFO WÊOUBS FO QBSUZCSVODI NFE NVTJLVOEFSIÌMMOJOH TPN CBOBS WÊH GÚS FO VOEFSCBS NJEEBHTJUUOJOH ,WÊMMFO IBS CBSB CÚSKBU EÌ 5IF %PDLT LPNNFS BUU IB MJWF LPOTFSUFS PDI JOUFSOBUJPOFMMB LMVCCWJCCBS GSBN UJMM TFOU QÌ OBUUFO CÌEF JOPNIVT PDI VUPNIVT %FU ÊS JOUF CBSB LÊOTMBO BW BUU WBSB OÊSB WBUUOFU TPN MPDLBS VUBO EFO ÚWFSUZHBOEF LÊOTMBO BW BUU 3JWJFSBO IBS LPNNJU UJMM (ÚUFCPSH NFE FO VOJL CMBOEOJOH NFE SVTUJLB JOTMBH JOTQJSFSBU GSÌO #FSMJO PDI /FX :PSL /ÊS NÚSLSFU GBMMFS QÌ IBS WJ GÚSTUB QBSLFUU UJMM (ÚUFCPSHT TLZMJOF TPN TLBQBS FO TLÚO TUPSTUBETLÊOTMB %V UBS EJH FOLFMU UJMM 5IF %PDLT NFE UBYJCJMBS IFMB WÊHFO GSBN UJMM WÌS UBYJTUBUJPO WJE FOUSÏO 6UÚWFS EFUUB mOOT ÊWFO FO CÌU TPN HÌS LPOUJOVFSMJHU NFMMBO -JMMB #PNNFO PDI 5IF %PDLT 'ÊSEFO ÚWFS UBS NJOVUFS MÊUU TNJEJHU PDI UJMMHÊOHMJHU (MÚN WÊOUBO J MÌOHB LÚFS 5IF %PDLT BOWÊOEF CM B FOUSÏCFUBMOJOH WJB WÌS BQQ %FOOB TMÊQQT JOOPN LPSU WJB "QQ4UPSF IFMU HSBUJT TÌLMBSU

*OUFSJÚSFO QÌ 5IF %PDLT TUÌS .BSUJO 3BOFMJE GSÌO (SBOE #VSFBV GÚS PDI EFO IBS SVTUJLB JOTMBH JOTQJSFSBU GSÌO #FSMJO PDI /FX :PSL 'ÚS NBUFO TUÌS .BHOVT (VOOBSTTPO GSÌO .BHOVT .BHOVT PDI #BSB .BHOVT EÊS EFU CMJS FUU TQÊOOBOEF DSPTT LJUDIFO NFMMBO .FYJLP PDI ,PSFB 3FTUFO BW FUBCMJTTFNBOHFU ESJWT BW )FOSJL 5KBMBO 1FBDPDL %JOOFS $MVC PDI 1PSU EV 4PMFJM +PTFQI 4IJSB[J MPV MPV 6CB PDI 1PSU EV 4PMFJM 7JDUPS "QFMHSFO $MBSJPO )PUFM 1PTU $IBSMJF )FETUSÚN /ÚKFTHVJEFO PDI $BSJOB -KVOH $JUZ "SFOB .VTJLFO LPNNFS BUU IB FO TUPS CFUZEFMTF QÌ 5IF %PDLT FO CMBOEOJOH NFMMBO MPLBMB PDI JOUFSOBUJPOFMMB CPLOJOHBS J BMMU GSÌO MJWFLPOTFSUFS UJMM LMVCCTQFMOJOHBS ,PN PDI ÊU ESJDL EBOTB PDI OKVU BW MJWFU OÊS EFU ÊS TPN CÊTU IFMB TPNNBSFO 5IF %PDLT IBS TNZHQSFNJÊS J TBNCBOE NFE 45$$ mOBMFO EFO KVOJ PDI IÌMMFS ÚQQFU WBSKF MÚSEBH IFMB KVMJ PDI BVHVTUJ %F UBS HÊSOB FNPU TUPSB HSVQQFS GÚSFUBH PDI BOESB UZQFS BW FWFOU 'ÚS CPLOJOHBS NFS JOGPSNBUJPO NBJMB QÌ JOGP!5IF%PDLT TF

...din guide i nĂśjesdjungeln! - Vill du annonsera hĂ¤r? Ring 08 525 014 22 eller mejla info@find1.se

KROG

LEV VÄL OCH FRODAS Vi svenskar blir allt mer intresserade av att laga mat, och det är bra. För det ironiska är att lagar man mycket mat hemma kan man göra matlådor och skippa att slösa en dryg hundralapp på den där sunkiga lunchrestaurangen, och vips har man istället råd att lägga pengarna på en riktigt bra restaurang i veckoslutet. Dessutom blir vi kräsnare och ställer högre krav på våra krögare, något alla tjänar på i längden. För vem vill äta på en restaurang där man hela tiden tänker att man kunde ha gjort det bättre själv? Nedan följer tio restauranger som troligtvis är bättre än du på att laga mat.

1 Oaxen Krog & Slip

Beckholmsvägen 26, 551 531 05, oaxen.com

Gud välsigne Anita Green och Magnus Ek. Öppet: tis–sön 17–23, tis–fre lunch 11.30–15.30, lör–sön brunch 12.00–16.30

Nytorget 6 Nytorget 6, tel 640 96 55, nytorget6.se

Nybrogatan 38:s lillasyster har fått en fenomenal start. Öppet: mån–ons 07.30–00.00, ons–fre 07.30–01.00, lör 10–01, sön 10–00

FOTO: T V4

FLYTANDE MATKOMPONENTER – så(s) funkar det

The Flying Elk

Av PELLE TAMLEHT

Mälartorget 15, theflyingelk.se

Frantzéns bakficka blir bara bättre och bättre. Öppet: mån–sön 17–00

Nybrogatan 3, tel 545 035 65, teatergrillen.se

För första gången någonsin expanderar Teatergrillen med uteservering. Det är värt en Dramatenapplåd. Öppet: mån–fre 11.30–14.00, mån 17–00, tis–lör 17–01

Vi reder ut begreppen kring det som enligt många är måltidens viktigaste kondiment – såsen.

Teatergrillen

Strandvägen 1 Strandvägen 1, tel 663 80 00, strandvagen1.se

Pelle Lydmars nya lya är välförtjänt välbesökt. Öppet: mån 11.30–00.00, tis–lör 11.30–02.00, sön 11.30–00.00

6 Farang

Tulegatan 7, tel 673 74 00, farang.se

Finsk mat har aldrig smakat så gott som på Farang. Öppet: tis–fre 11.30–13.30, tis–lör 17–00

7 Smörgåstårteriet

Dalagatan 42, tel 94 91 13, smorgastarteriet.se

På Smörgåstårteriet kan du resa genom hela Sverige utan att lämna Dalagatan, behagligt.

ngen som följde höstens stora tv-produktion Kockarnas kamp kan ha missat spänningen i den såsduell genom vilken kockarna fick lämna programmet en efter en. Avsnittet då Christian Hellberg slog ut självaste Leif Mannerström med dennes egen paradsås bearnaisen är redan en modern klassiker. För få moment i köket är så prestigefyllda såsom att bereda en riktigt god flytande matkomponent, en smakförhöjare. Såsutbudet kan såväl stjälpa som hjälpa en restaurang och både krögare och krogar marknadsför sig genom försäljning av sina såser. Erik Lallerstedts skapelser säljs i dagligvaruhandeln och Tommy

Myllymäki ger ut en såsbok där han i förtexten kallas för Sveriges okrönte såskung. På restaurangsidan ser vi såväl finare krogar som Oaxen och Melker Anderssons Köttbaren använda samma taktik, samtidigt som

”Få moment i köket är så prestigefyllda.” till och med snabbmatsrestauranger av typen Jensens Bøfhus och MAX erbjuder sina såser till försäljning i livsmedelsbutiker. En kock som har specialiserat sig på såser kallas för saucier men en skicklig kock förväntas kunna tillreda

sin beskärda arsenal av såser med bravur. Ordet sås kommer ifrån Frankrike (sauce) där också många av våra idag viktigaste såser härstammar ifrån. Man brukar säga att det franska köket har fem olika grundsåser som med olika smaksättningar sedan kan varieras i nästintill oändlighet. De vanligaste sätten att tillreda sås är genom redning där man tillsätter någon form av stärkelse för att göra såsen tjockare samt emulsion där man blandar två vätskor som normalt sett inte låter sig blandas. Många typer av såser går med fördel att förbereda, för att senare värmas i exempelvis vattenbad innan servering.

Öppet: tis–lör 16.30–22.00

8 Mr French

VÅRA VIKTIGASTE SÅSER

Tullhus 2 Skeppsbrokajen, tel 20 20 95, mrfrench.se

De nya ägarna till Pontus by the Sea har tillsammans med Stylt Trampoli skapat krogen Mr. French som bortsett från det krystade konceptet verkar kunna bli ganska bra. Öppnade i maj

Melt Hökens gata 3, meltbar.se

Söders nya tjugotalsbar utgår från vinet som sedan matchas med fondue och smårätter. Öppnade i slutet av maj

Kung Albert

Hornsbergs Strand 57, tel 519 70 995, kungalbert.se

Krogen som är döpt efter Stockholms legendariske stadsplanerare Albert Lindhagen är värd sin lilla resa. Öppet: mån–sön 10–22

PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

Majonnäs

Om inte alla så många såsers moder då kallemulsionen mellan olja och äggula är varierbar i all oändlighet. Majonnäsen är en av våra äldsta såser och sägs ha sina rötter redan i sent 1500-tal.

Bearnaisesås

Tillredd på dragon, vinäger, smör och äggulor är denna sydfranska pärla med nästan 200 år på nacken inte bara den kanske mest kända såsen utan också en av de fetaste.

Sötsur sås

Den populära kinakrogssåsen består i regel av en kombination av vinäger och socker, i västvärlden ofta smaksatt med ketchup.

Rödvinssås

En av de vanligast förekommande såserna till kött. Rödvin, schalottenlök, fond och lagerblad kokas ihop och reduceras tills såsen blir fyllig i smaken. Smaksätts ofta med socker.

Cumberlandsås

En ursprungligen tysk sås gjord på vinbär, citrusfrukter och starkvin eller cognac. Idag är Cumberlandsåsen emellertid en av de viktigaste beståndsdelarna i Storbritanniens smakpalett.

Café de Paris

Det snart hundraåriga kryddsmöret Café de Paris har sitt ursprung på

restaurangen med samma namn, vars första inkarnation var i Genève. Originalreceptet är än idag hemligt men dragon, persilja, dijonsenap och vitlök är några vanligt förekommande ingredienser.

Hollandaisesås

Majonnäsens smörbaserade kusin som ofta paras ihop med fisk och sparris.

Béchamelsås

Lasagnen och lutfiskens bästa vän som i sin enklaste form består av mjölk redd med smör och mjöl. 2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

KROG

BECKHOLMENS FINSLIPADE DIAMANT Oaxen Slip Beckholmsvägen 26, tel 551 531 05, oaxen.com

Anita Ek och Magnus Greens nybygge har varit efterlängtat bland alla de lyckliga som hade förmånen att hinna besöka deras skärgårdskrog på Mörkö innan den stängde för gott 2011. Nu är väntan slutligen över då de öppnat inte bara en utan två krogar på Djurgårdens appendix Bleckholmen. I krogdelen serveras avsmakningsmenyer i samma prisklass som hos föregångaren, medan bistrodelen ”Slipen” ligger i mellanskiktet. Kvaliteten däremot visar sig snart vara av allra högsta klass. Menyn består av tilltugg samt föroch varmrätter där många är designade för att delas mellan två eller fler och efter en kort sejour med ett nät av högkvalitativa ostron ger vi oss i kast med dessa. Krabbkakorna är perfekt frasiga på utsidan med ett krämigt inre som smakar av sesam och koriander. Råbiffen kommer oblandad och den rena smaken matchas med senapsmajonnäs och gräddfil samt surdegssmulor som busar till uppläggningen så att rätten nästan upplevs som en före- maten-efterrätt. Restaurangen ligger vackert belägen precis vid bron mellan Djurgården och Beckholmen, ett skyddat läge bara ett stenkast ifrån Gröna Lunds åkattraktioner. Vi går vidare med attraktioner av det

FOTO: ELLINOR AHLBORN

mer gastronomiska slaget och ger oss i kast med ett par hängmörade Skarebiffar till vilka vi blir rekommenderade rostade jordärtskockor med rökt majonnäs. Både dessa och den ungsgrillade makrillen som kommer in i samma veva håller minst lika hög klass som förrätterna och det börjar sprida sig en i-landsrädsla om

att bli mätt innan man hinner prova allt som lockar på menyn. Vi ser därför till att även hinna ta in även en fenomenal pulled pork innan mättnaden sätter in så pass att bara en liten radiokaka går ner till efterrätt. Vid det här läget råder det inget tvivel om att Oaxen inte bara införlivat utan faktiskt överträffat de högt

LINDA SVENUNGSSON & SOFIA HAVEL

ställda förväntningar som spridit sig i takt med de förseningar som drabbat bygget. Det här är en av stadens mest lovande restauranger just nu. Öppet: tis–sön 17–23, tis–fre lunch 11.30–15.30, lör–sön brunch 12.00–16.30. Förrätter 45-165 kronor, varmrätter 110–285 kronor.

MARCUS KARLSSON & MALIN OLSSON

LC EMILIA DARLÖT & ALVARO OVAL

SMYGLÄSNING PÅ LE ROUGE Foto: Lina Kruopyte AMAT LEVIN CATHERINE EDLUND & CAR OLIN

DANIELLA CASABLANCAS & CILIA WAGEN

TOVE ARVIDSON, JOHAN LAGERBLAD & SAMUEL PANA

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

JONAS JORDELL & EMIL ARVAS

ANDERSSON

PELLE TAMLEHT & ANDERS KARNELL

23 AUG

MED GÄSTER

ANE BRUN (NO)

27 JUNI

29 AUG

AUGUSTIFAMILJEN

MANDO DIAO

(NO)

30 JULI

MIRIAM BRYANT

REBEKKA KARIJORD

7 AUG

OLLE LJUNGSTRÖM

12 JUNI

12 JULI

NIKKI HILL (US)

26 JUNI

IGGY & THE STOOGES (US)

3 JULI

STING 19 JUNI

(UK)

THE HIVES

TIMO RAISANEN

Med reservation för ev ändringar.

26 JULI

13 SEP

AGNES

30 AUG

NEVERSTORE Se hela programmet och köp eller ladda Lisebergskort på liseberg.se

DRYCK För ett tag sedan hade en artist vinprovning på Popit.nu där ett av Kents viner hamnande högst. Mest för att det smakade som att det kom från Toscana, vilket det också gjorde. Synd bara att min mamma inte har någon koll på ”Blåjeans.” Q

BÄST JUST NU

1 Grenache & grill

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

Sommarens grillviner görs som vanligt allra bäst på blends med druvan grenache. Oavsett om du väljer en snofsig Chateauneuf-du-Pape, en modern spanjor eller en basic Côte-du-Rhône (till exempel fantastiska 2009 Côtes-duRhône Villages Visan, 99 kronor) finns det sötintensiv blåfrukt att bli glad över.

2 Brachetto d’Aqcui

Krönika

LURA INTE MIN MAMMA!

Årstiden och picknickens bästa vän görs på druvan brachetto. Det sötsyrliga, rosapärlande lättbubblet är både beroendeframkallande och livsbejakande på samma gång. Producenten Giacomo Bologna släpper behändiga halvflaskor den 1 juni för 75 kronor.

ad har Lasse Stefanz, Per Gessle och Tomas Ledin gemensamt? Deras låtar appellerar exakt lika mycket till min mamma. Må så vara. Hon väljer själv vilken musik hon tycker om, vilken radiokanal hon lyssnar på och konsert hon besöker. Det tänker jag aldrig lägga mig i. Men när dessa folkhemsambassadörer gör anspråk på att lirka min mamma runt deras slitna plektrumfingrar när det kommer till hennes val av vin då kan jag inte hålla mig. Låt min mamma vara! Vinflaskan har blivit den nya nyckelringen, direktmarknadsföring anno 2010-talet (även om Gyllene Tiders boxvin ”Sommartider” hade känts mer innovativt till återföreningsturnén 2004). Jag har inget emot att kändisar stoltserar med sitt vinintresse, tvärtom. Låt oss prata om vad vi har i glasen, hur det smakar och vad vi äter till – för Guds

3 Sherry

Systembolagets utbud är inte mycket att hurra för men det ska inte få hindra oss att dricka mer sherry. Leta upp producenter som Emilio Hidalgo, Equipo Navazos och Lustao och välj en fino eller manzanilla till allt det där salta du dukar fram innan middagen.

Rémi Jobard 4 Meursault Sous La Vielle 2010

Ibland måste jag bara ha i mig vitt bourgogne i stora klunkar. Gärna ungt, inte för klumpigt och helst inte så förbannat dyrt. 329 kronor på bolaget är vad man i sammanhanget brukar rubricera: ”Fynd!!!”.

”När ska vi sluta dricka hästlasagne?” skull, det är ju det jag brinner för! Men när innehållet i flaskorna helt saknar karaktär och identitet är behållningen som bortblåst. Tillbaka till mamma. Hon skulle aldrig klaga om hon fick ett glas av Lasse Stefanz sötsliskiga ripasso, det ligger henne inte för, men bortsett från etiketten lämnar vinet inget spår i minnet. I princip alla viner i den här kategorin görs på sista sorteringens druvor och från de sämsta vingårdarna. Och smaken blir därefter. I Ledins ”Sommaren är kort Shiraz” kommer druvorna någonstans ifrån South Eastern Australia (slå upp det i en kartbok och försök lokalisera ett ursprung). Jag tvivlar på att Per Morberg själv kan pricka in regionerna i Chile där druvorna till hans viner odlas. Tvivlar på att han ens dricker dem själv. Konstigt nog är de här identitetslösa vinerna raka motsatsen till utvecklingen inom mat där råvara, producent, ursprung och hantverk är något de flesta idag bryr sig om. När ska vi sluta dricka hästlasagne?

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Lagom till sommaren lanserar folkhälsoambassadören färdigblandad rom & cola på burk. Precis vad den svenska dryckeskulturen behöver, eller?

ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se twitter.com/alftumble

Galatea Beer Spirits and Wine AB | w w w.galatea.se

MUSIK

TRE ARTISTER FRÅN TRE STÄDER I EN STUDIO TToriginallager

tttestar

SCEN

FOTO: JOSE FIGUEROA

Virpi Pahkinen, Morpho Z, Dansens Hus.

Den nya gudomliga 2 I ORMENS SPÅR komedin Krönika

Turteatern, till och med den 11 juni

Kärlek och respekt - ska det vara så jävla svårt?

rkuf.se

vartvita organiska mönster kryper över väggarna. Fladdrar svepande från taket. Svajar i remsor som om ormar ömsat skinn och ringlat vidare. Ljusstrimmor smyger genom de svagt rökfyllda rummen i den mörka lokalen, och jag tränger mig längre in mot rörelserna som skymtar inne i hörnet. För några veckor sedan såg jag koreografen och dansaren Virpi Pahkinen – en av de mest framgångsrika solodansarna i Skandinavien, hon har framträtt i fler än 40 länder på fyra kontinenter – premiärdansa sitt nya verk Scarabé på stora scenen på Dansens Hus inför en fullsatt salong med en andäktigt vördnadsfull publik. Nu ser jag henne röra sig i en källare på Söder på ett utrymme stort som en yogamatta. Och jag vet att det här kommer att bli till en av de där kvällarna som inledde våren. Det är inte bara att Martin Bergström, designern vars måleri-foto-mode-konstutställning Virpi Pahkinen dansar på, har en grafiskt naturmystisk estetik som passar en dansare vars händer och fötter ofta blir till ormhuvuden, skorpionstjärtar, svanhalsar, kloförsedda tassar eller känselspröt. Det är inte bara att de är en hel grupp av utmärkta dansare som leker tillsammans i Bergströms plagg och konst (Cilla Olsen, Janne Marja-aho, Kenneth Bruun Carlsson, Annika Hyvärinen och Pahkinen ler när de byter av varandras lätt improviserade solon). Inte bara att det är kittlande att, i stället för att sitta på vördnadsfull stora scenendistans, stå så nära att jag ser svettpärlor trilla och fingrar darra när Pahkinen låter kroppen forma de karakteristiska figurerna och uttrycken. Utan också att den fysiska närheten, mörkret, röken och klubbkänslan bland alla vackra vernissageminglare blir som en illustration av delar i Pahkinens nyligen släppta självbiografiska rese- och dagbok Ormbäraren. För överallt i världen dit Pahkinens resväg ormringlar sig – Novi Sad, Harstad, Dnipropetrovsk, Guadalajara, Washington, Erg Chebbi, Warszawa, Helsingfors, Beirut – tycks det inte bara vänta en stor ljussatt scen utan också ett mörkt, svettigt, svartklubbigt dansgolv. Q

BÄST JUST NU

1 Apatiska för nybörjare Stadsteatern, till och med den 2 juni

rkuf.se 36

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Kanske sista chansen att se en av årets hittills bästa uppsättningar. Teateraerobics för politiskt deprimerade.

Kanske sista chansen att se en av förra årets bästa uppsättningar. Plakatteater för politiskt deprimerade.

3 Motion Dazzle

Martin Bergström, Galleri Bon, till och med den 1 juni

”Jag har velat skapa en liten värld för mina mönster.” Martin Bergströms rumsliga installation av måleri och mode tillsammans med fotografier av Thomas Klementsson går att se ett litet tag till på Galleri Bon. Men dansarna från vernissagekvällen får du förställa dig själv, kanske med Virpi Pahkinens bok Ormbäraren (MBM Förlag) i bakfickan. Eller så tar du dig till Tjolöholms Slott den 29 juni då Martin Bergströms och Janne Marjaahos föreställning, också med titeln Motion Dazzle, gästar Teater Hallands Art & Performance Festival.

Explicit, Gorkij Park 2: 4 Kollationeringen och Epic Redux: The Nature MDT, den 1–4 juni, den 13 juni respektive den 15–16 juni

MDT fyller juni med Mette Ingvartsen och Martin Kilvady, Gunilla Heilborn (som vill sätta upp kalla kriget-thrillern Gorky Park ur minnet) och Mårten Spångberg.

och Untitled 5 Hemland? Black/The Rite of Spring

Göteborgsoperans Danskompani, Dansens Hus, den 30–31 maj

Dansens Hus sista gästspel före sommaren är dansarna från Göteborgsoperan som kommer med dels ett beställt verk från israeliska Sharon Eyal, dels kanadensiska Marie Chouinards version av Våroffer. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

KONST form: Vem är jag? (Luke Skywalker). Kan jag upplösa min person? (Star Trek). Vart är jag på väg? (Ripley). Även superhjältegenren ställer liknande frågor. Och animerat och konst är ju som gjorda för varandra! Komedi är väl det som minst kan tyckas passa konst. Men då har man inte tänkt på Picassos äventyr. Det var en bra film det! Q

BÄST JUST NU

1 Jeppe Hein

Bonniers konsthall, till och med den 28 juli

Den uppmärksamme ser att den här utställningen var med i topplistan redan i förra numret. Den är med en gång till och nu på första plats för att den helt enkelt är så bra! Ett lyckopiller med en kärna av depression. Men även den är rätt kul på något sätt. Vad händer med jaget vid teleportering?

Krönika

HALLÅ HOLLYWOOD!

arför görs det aldrig några bra konstnärsfilmer? Det är alltid samma förutsägbara berättelse. En ung kvinna eller man som har något speciellt, som gör något som bara de kan, men ingen förstår. Tills de träffar Personen som förlöser och förstår. Det är gärna Kärleken (eller Lusten, det är oklart vilket). Sedan förstår alla och de blir episka. Det är ALDRIG så det är. Senast i raden av sentimentala konstnärfilmer är Renoir, som fick den recension den förtjänar här i tidningen. I denna film är det Kvinnan som är triggern. Tänk Ranelid om han var fransman. Och målade. Överlag kan man säga att konstnärsporträtt på film är som sex i finlitteratur: krystat och långt ifrån verkligheten.

”Konstnärsporträtt på film är som sex i finlitteratur: krystat och långt ifrån verkligheten.” Det hela måste bero på att de som gör film egentligen inte kan ett dyft om konst. Istället har de en fantasi om hur det är. Säkra som en Belieber på hur konstnären tänkte och kände. De vet det eftersom de själva är konstnärer. Och då vet man sådant. Tanken är att man som konstnär är ”friare” än om man gör film. Till exempel meddelade Steven Soderbergh 2011 att han skulle sluta göra film för att bli en målare. Det gjorde han i cirka fem minuter. Så, Hollywood, om ni vill få till en bra konstnärsrulle skulle det vara bra om ni träffade och umgicks med några konstnärer. Annars riskerar det att bara bli en samling extroverta skådespelare som lever ut i något man kan kalla repetitionsfrossa. Man kan också diskutera om konstnärens eget liv verkligen är det bästa sättet att visa upp hennes konst på? När jag tittar på vilka filmer som biosommaren 2013 erbjuder, finns där inte en enda om en konstnär. Istället är det huvudsakligen sci-fi, superhjältar, animerat och komedi. Frågan är om inte någon av dessa genrer är suveräna för konst? Sci-fi ställer ofta intressanta filosofiska frågor, även i sin mest enkla

2 Helmut Newton

Fotografiska, den 31 maj–29 september

Välkomna in i en värld där pengar, sex och skönhet regerar. Det är Real Housewives ett par årtionden innan de existerade. Fotografen sa att om han inte blev fotograf skulle han vara tv-producent. Det är bilder av det han begär på ett tyskt S/M-sätt. Och lite smisk har ju ingen dött av.

3 Johan Thurfjell

Galleri Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, till och med den 20 juni

Johan Thurfjell är för svensk konst vad First Aid Kit är för musiken. Det vardagliga blir skört och det enkla vidunderligt. Han är svensk konsts störste lyriker och hans stämmor är det sedda och osedda. Och det är värt alla Grammys i världen!

4 Index

Kungsbrostrand 19, tis 11–21, ons–fre 11–18, lör 11–17

Det har börjat röra på sig i lokalen på Kungsbrostrand sedan Diana Baldon tog över verksamheten. I vintras var det piskkalas på Taverna Brillo och sedan en skön brajutställning i lokalen på Kungsholmen. Den har gått från introvert till extrovert och jag konstaterar: Teori är sexigt igen.

5 Bruno Liljefors

Waldemarsudde, till och med den 25 augusti

Det beror på hur man tittar på det. En del ser fina djurbilder. Jag ser en kamp på liv och död där den starkaste vinner. De slåss mot varandra, har sex och ska överleva elementens påfrestningar. Det är faunans Hunger Games.

ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se

2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

VÄLKOMMEN TILL HOTELL NÖJESGUIDEN HOS RICA NO. 25 I augusti går vi ihop med Skandinaviens största privatägda hotellkedja Rica Hotels för ett unikt samarbete. Under Way Out West, mellan den 8-10 augusti, förvandlas Rica Hotel No. 25 i Göteborg till Hotell Nöjesguiden. Tillsammans skapar vi en mötesplats för nyfikna festivalbesökare, och en stor del av rummen kommer att erbjudas till uthyrning via vår webbshop. Förutom att Nöjesguidens läsare kommer att erbjudas boende, kommer en rad aktiviteter att ordnas på hotellet under festivaldagarna. Allt ifrån exklusiva spelningar med artister till upplevelser inom mat och dryck. Rica Hotel No. 25 är ett nyrenoverat hotell med en identitet där varm atmosfär och en ”hemma hos”-känsla är genomgående ledord. Läs mer om Hotell Nöjesguiden och lämna en intresseanmälan på nojesguiden.se/hotell. Du kommer under sommaren att kunna boka rum direkt i vår webbshop som du hittar på shop.nojesguiden.se. Nöjesguiden gör cirka 140 event om året i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tidningen Nöjesguiden är med 150 000 läsare Sveriges största gratistidning inom populärkultur. Online når nojesguiden.se cirka 100 000 i veckan, och slog nyligen trafikrekord med 267 000 unika besökare under en och samma vecka. Rica Hotels är Skandinaviens största privatägda hotellkedja som grundades av Jan E Rivelsrud och Prins Carl Bernadotte år 1975. Idag erbjuder Rica Hotels mer än 70 hotell på fler än 50 destinationer i Norge och Sverige, vart och ett med sin egen personliga prägel och identitet. I Sverige har Rica sex hotell med citylägen i Stockholm, Göteborg och Malmö.

MODE Krönika

TROR GÖR MAN I AFFÄREN

änner du dig någonsin osäker på vad det är du stoppar i dig? På om det är socker i räkorna, cancerframkallande ämnen i chipsen, eller härdat fett i kakorna? Du är knappast ensam. Men den där rädslan, den där den där rädslan och osäkerheten, som mer än något annat kännetecknar vår tids matkonsumtion, har spridit sig till mer än mat. Hår- och skönhetsprodukter får också gärna vara ”utan tillsatser” numera. No Poo är ett samlingsnamn för olika hårtvättningsmetoder, vars namn är en engelsk ordlek för ”no shampoo”, och ”poo”, det vill säga ingen skit. Skiten syftar på de kemiska ämnen som finns i de flesta schampon, framförallt sulfater som sodium lauryl sulfate (SLS) och sodium laureth sulfate (SLES). Dessa sägs irritera och torka ut huden och hårbotten. Det naturliga fett som finns i håret tvättas bort av SLS vilket gör att håret blir torrt

”Företag som säljer ’naturlig’ hudvård och skönhet är också en bransch och de tjänar pengar på att vi tror på det de säger.” och sprött. Varpå man måste använda balsam som också innehåller kemikalier, för att reparera håret och återställa fettet som man har tvättat bort, enligt Noo Poo-förespråkarna. För att undvika detta bör man tvätta håret på andra sätt, antingen genom att köpa schampon utan SLS, men de är inte jättemånga, eller tvätta håret "naturligt", med till exempel rinnande vatten, bikarbonat, ägg eller ayurvediska örter. Eller tvätta enligt balsammetoden, med bara balsam. Talar vi hudprodukter är den kemiskt framställda mineraloljan något som många vill undvika, men som samtidigt finns i många produkter. Parabener, det vill säga konserveringsmedel, i skönhetsprodukter ska vara hormon-störande. Känner ni förvirringen, rädslan och paranoian som kryper sig på? Det finns produkter som vänder sig till oss som är rädda. Deodoranter utan kemikalier. Schampo utan SLS. Hudkräm utan mineralolja och parabener. Det får mig att tänka på de tusen dieter som finns. De utgår alla från en teori om mat. LCHF-dieten går ut på att det är dåligt med kolhydrater. Raw Food-dieten om att det är dåligt med tillagad mat. Hälsoveganismen om att det är dåligt med animalisk kost. Det är bara att välja utifrån din personliga preferens och övertygelse. Och det är alltid någon som försöker få dig att tro att just deras produkt eller diet är den rätta. Det är likadant med schampo, deodoranter och tvål. Företag som säljer ”naturlig” hudvård och skönhet är också en bransch och de tjänar pengar på att vi tror på det de säger. För oss kunder handlar det mest om att hålla tummarna för att vi valt rätt. Men å andra sidan måste vi hålla rädslan och paranoian nere på något sätt. Tror gör man i kyrkan, säger vissa, men det gäller också köket, butiken och gymmet. Tro, och hålla tummarna. Q

SANNA SAMUELSSON

sanna.samuelsson@nojesguiden.se

FOTO: NINA ANDERSSON

ATT BYGGA SITT EGET SPRÅK En fotograf. En modell. Den ena ska fota och den andra ska posera. Men det kan vara så mycket mer än så. Fotografen Nina Andersson och modellen Lovisa Ingman har samarbetat i många projekt och gillar båda modefoton som blir till i mötet mellan fotograf och modell. Och den klassiska maktrelationen mellan fotografsubjektet och modellobjektet var långt borta när Sanna Samuelsson träffade dem för en intervju.

teamwork, jag kan inte göra allt själv. Det måste vara jobbigt om du har en bestämd uppfattning om hur det ska bli, och så kommer personen du ska plåta med något helt annat? För då kan du ju inte trycka in dem i de ramarna.

NINA: Det började med att vi gjorde ett jobb ihop för Weekday för säkert fyra-fem år sedan. Sedan tog jag kontakt med Lovisa igen efter något år när jag höll på med ett projekt och det funkade bra. Jag gillar att jobba med människor och modeller som är kreativa och som man kan ha en dialog med, istället för att bara bestämma själv. Och sån är ju verkligen du! LOVISA: Jag minns att vi målade med akryl och guldfärg i mitt ansikte, det var jättekul. Och att jag fick en idé om att ha med råa ägg och du sa, ja det gör vi! Hur är det när ni jobbar tillsammans? LOVISA: Vi hittar en känsla och går in i den utan förväntningar. Det är ömsesidigt och båda ger något som skapar kreativitet. Det är ett utbyte som jag också mår bra av. NINA: Jag har tre eller fyra återkommande musor som jag gärna anlitar. Och som jag älskar! Jag har alltid jobbat så. Det är lyxigt. Varför då? NINA: Det handlar om att bygga upp en relation där man vet vad den andra gillar. Det är som vilken relation som helst egentligen. LOVISA: Man skapar sitt eget språk, och när man väl har etablerat det blir allt lättare. NINA: Om det inte funkar när man plåtar, är det så mycket bättre om man känner modellen, för då tar hon det inte personligt. Plåtningar är alltid

NINA: Nej, jag tycker inte att man kan det. Hur tycker ni att bilderna blir då, om man trycker in modellen i sina ramar på det sättet? NINA: Jag tycker att det blir ganska ointressant. Även om jag inte har något emot till exempel roller på plåtningar. Lovisa, modellrollen måste vara märklig. Man ska ge sin pusselbit till samarbetet på plåtningen, samtidigt som man själv är pusslet? LOVISA: Fast det är nog att lägga för stor vikt vid modellen. När jag modellar anpassar jag mina rörelser till hur kläderna är. Och stylisten kanske vill att jag ska röra mig så att vissa plagg syns mer. Make up-artisten vill att jag ska röra mig så att sminket syns på ett visst sätt. Och ljuset faller på ett visst sätt. Det blir inom ramen för det som jag rör mig. När man sätter ihop de bitarna skapas bilden. Men modellen är ändå personen i bilden, eller kroppen… LOVISA: Ja, och jag tror att många fotografer bara ser

LOVISA:

”Vi hittar en känsla och går in i den utan förväntningar.”

modellen som en kropp. Jag minns när jag bläddrade i en tidning och blev så arg över ett modejobb. Det stod en tjej på bilden men det syntes ingen personlighet. Det hade lika gärna kunnat vara en skyltdocka. Ni pratar mycket om samarbete och relationer. Men i modefoto är det väl ofta en fotograf som fotar en modell som hen aldrig har träffat förut. Vad gör det för skillnad i bilden? NINA: Det beror lite på vad det är för typ av jobb. Med en helt ny modell är det alltid lite mer nervöst. Man måste ge mycket mer för att komma till en viss punkt. Jag tror att många fotografer jobbar mer så här: ”Hej, här är jag, jag är fotograf, jag vill att du ska stå där och se ut såhär…”, utan att förstå vem den personen är. Men jag kan inte plåta någon om jag inte vet vad den heter, lite om vem den är och kommer ifrån. Vad tycker ni utmärker riktigt bra modefoto? LOVISA: Ärlighet och närvaro. Hur ser det ut? LOVISA: Jag fotar själv, och när jag står bakom kameran ser jag på en person när det är som att ett draperi dras över personens ögon, eller hela personen. Att den drar sig tillbaka in i sig själv och inte vågar, från det där ärliga uttrycket som man såg sekunden innan. Samtidigt kan tillbakadragandet vara vackert, eftersom det är mänskligt. NINA: Det ska kännas som att det finns en människa, inte ett objekt, i bilden. Det måste inte vara dokumentärt för det, även fotografer som jobbar mycket med smink och hår är fantastiska. Men det måste finnas en nerv. Nu när du har börjat fota själv, Lovisa, vad gör det för skillnad för dig? LOVISA: Det har öppnat mina ögon för andras bilder. Jag märker att jag vill låta personerna bakom kameran vara och att jag inte vill förställa dem. Jag vill släppa modellen fri och inte stöpa in henne i en form. Och det kan ha att göra med att jag själv fått den formen påtvingad mig så ofta, och därför inte vill göra så själv. Q SANNA SAMUELSSON Nina Andersson är fotograf, har nyligen plåtat för bland annat för Bon och Dossier Journal och arbetar på flera fotoböcker. Lovisa Ingman är modell och har gått visningar för bland annat Prada, men fotar även själv, bland annat för Contributor.

2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

MODE

En modellagentur har scoutat utanför en ätstörningsklinik i Stockholm. Vem bär ansvaret?

ANOREXIAGATE OCH AGENTURERNAS BRIST PÅ KONTROLL Text: SANNA SAMUELSSON Illustration: DANIEL ERIKSSON

är Metro i april avslöjade att ”en stor modellagentur” hade scoutat modeller utanför en ätstörningsklinik rasade Sverige. Flera föräldrar berättade i tidningen om hur deras döttrar, som var så ätstörda att de var inlagda, och då pratar vi rejält ätstörda, inte bara sådär normalt ätstörda som cirka 90 procent av alla kvinnor är, hade blivit kontaktade av modellscouter. I anslutning till kliniken dessutom. Kliniken ifråga är Stockholms Centrum för ätstörningar, som är nordens största ätstörningsklinik. Enhetschef Margaretha Sandved berättade i en artikel från 17 april i år om hur modellscouter har kommit fram till patienter med anorexia på de promenader som gjordes som en del av behandlingen. Samtidigt betonar Christina Lillman-Ringborg, också från Centrum för ätstörningar, att den bekräftelse som detta innebär för patienterna försvårar tillfrisknandet, eftersom det bekräftar deras idé om att en ätstörd kropp är önskvärd och värd att upprätthålla. METRO HAR NÄR den här texten skrivs

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

fortfarande inte namngett modellagenturen, av oklar anledning. Men då det ska vara någon av Sveriges största agenturer skulle det kunna röra sig om exempelvis MIKAs, Elite eller Stockholmsgruppen. MIKAs och Stockholmsgruppen avvisade på sina Facebook-sidor att de skulle jobba så och betonar hur vidrigt de tycker att det är. Det är i sig inget oväntat, självklart vill de framstå som professionella. I inlägget som MIKAs gjorde den 19 april, framgår dock intressanta detaljer om vad som faktiskt kan vara problemet. I ett eget Q&A svarar agenturen på frågan ”Kan ni garantera att ingen från MIKAs någonsin kontaktat en anorektiker och frågat om han eller hon vill bli fotomodell?” med: ”Nej, det kan vi inte. MIKAs har funnits i över 25 år och har genom åren haft flera hundra scouter, en del fast anställda men framförallt många frilans.” Det är ärligt, och säger en hel del om branschen. Självklart är det en gynnsam lösning för en agentur att ha frilansare snarare än fast anställda scouter. Eftersom tanken med en modellagentur är att hitta och hyra ut modeller, och modeller i teorin kan finnas varsomhelst, är det förstås bättre att ha tio frilansande scouter än två fast anställda.

MEN VAD GÖR det med ansvaret och de etiska riktlinjer som agenturerna säger sig ha? Modellscouterna har i uppdrag att hitta modellerna, kosta vad det kosta vill. De är det allseende ögat som bestämmer vem som har potential, vem som har ”det där”, vilket kan översättas till ungefär ett symmetriskt ansikte samt en ofta vit,

”Modellscouterna har i uppdrag att hitta modellerna, kosta vad det kosta vill.” jättesmal och lång kropp. Agenturen är kroppen som sedan får fösa bort eventuell kritik med sina välmanikyrerade händer. Mika Kjellberg på MIKAs svarar, efter att jag frågat om detta på deras Facebooksida, att de utbildar sina frilansscouter, men att det alltid finns de som ”känner sig manade att scouta” och att dessa inte alltid har koll på agenturens regler. Här någonstans börjar vi närma oss pudelns kärna. Det verkar inte riktigt finnas någon kontroll över hur modeller scoutas. Alla kan ha etiska riktlinjer och en

kommunikationsansvarig. Men det gäller att implementera dem i hur man arbetar, hur man rekryterar och hur man sedan behandlar modellerna som jobbar för en. MÅNGA HAR IFRÅGASATT varför Metro inte har namngett modellagenturen, bland andra Daniel Björk i texten ”Ett skeptiskt öga på anorexia-gate” från den 26 april på bon.se. Där skriver han ”Att som nu skriva ’en av Sveriges största modellagenturer’ känns lite fegt, eller i värsta fall en eufemism i stil med när kvällspressen skriver om en skandal som involverar en ’rockstjärna’ när det egentligen bara rör sig om trummisen i ett hårdrocksband från åttiotalet som ingen längre kommer ihåg.”. Men föräldrarna och de anställda på Stockholms centrum för ätstörningar ljuger knappast. Eftersom det som har hänt enligt dem själva är skadligt för deras patienter, eftersom det bekräftar dem i deras ätstördhet, är det ingenting de tjänar på att häva ur sig bara sådär. Det som behövs nu är att modellagenturerna får bättre koll på sina scouter, så att de med säkerhet kan säga att deras etiska riktlinjer följs. Annars är de inte mycket värda, de där reglerna. Q

10 책r

ACCESS ALL AREAS

13 08 21

LITTERATUR överlevnadsstrategi, man kommer aldrig tillräckligt nära för att drabbas. Jag lämnade Stockholm för att uppleva något mer autentiskt och skriva något ärligare. Det går ibland flera dagar utan att jag hinner uppleva dagsljuset i Berlin. När jag tittar på texterna jag skrivit där ser de gränspsykotiska ut. Många beskriver Berlin som ett svart hål som slukar en och får det gamla livet att kännas lite som något man drömt. Det är inte längre så självklart vilket liv som är det verkliga. Q

BÄST JUST NU Locus Solus Raymond Roussel

Gertrude Stein.

Sphinx

Krönika

FÖR ATT SKRIVA MÅSTE MAN LÄMNA Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Alkoholhalt 4,6 % vol. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

$ONRKRO L VDPEDQG PHG DUEHWH |NDU ULVNHQ I|U RO\FNRU 42

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

boken Ordens asyl (Bonniers 2011) beskriver litteraturvetaren Anders Olsson hur exilförfattarnas språk rubbas när de bryter upp från hemlandet. I deras texter skapas gåtfulla luckor och tomrum som kanske inte funnits där om de inte lämnat verkligheten där hemma. Jag tänker på det när jag landar i Stockholm en söndagsförmiddag i april, med trasig klänning efter en klubb i Neukölln som jag lämnat klockan sex samma morgon för att ta bussen till flygplatsen. Kanske känner man sig aldrig så smutsig som när man kommer till Stockholm efter ett par månader i Berlin. Centralstationen har byggts om till en galleria. Blondinbella är gravid. Joggande människor springer förbi mig när jag tar morgonens femte cigg på Hötorget där jag ställt mig för att fundera på om jag ska lyxa till det med en biljett till tunnelbanan. En biljett som motsvarar priset på två luncher i Kreuzberg. Allting är så rent och dyrt i Stockholm och så fort jag kommer dit känner jag hur jag inte räcker till. Varken mina känslor, min ekonomi eller mina texter lever upp till stadens krav på genomskinlighet. På trettiotalet sökte sig författare som Gertrude Stein, T S Eliot, John Dos Passos och Ernest Hemingway till Paris för att finna ”det moderna”. Enligt Anders Olsson är modernismen en slags rörelse från periferin i Irland, Skandinavien, och Latinamerika mot ett centrum. Det geografiska centrat erbjuder en verkligare tid, känslan av att vara i nuet där allting äger rum. När jag pratar med svenskar i Berlin tycks motivet att lämna Stockholm för Berlin vara det motsatta. De vill slippa ifrån det påträngande nu som alla springer omkring i, den senaste Twitter-debatten, de nya moderaterna, de fräscha salladerna i Hornstulls galleria. Jag slutade blogga när jag kom till Berlin. Avståndet mellan upplevelserna och Wordpress blåa ”publicera”-knapp kändes för första gången på länge ljusårslångt. Jag hade inte längre något internet på mobilen och kunde inte instagramma eller facebooka för att göra saker verkliga. Utan Spotify i hörlurarna tvingades jag lyssna. I Stockholm är musiken en madrass mellan mig och världen. Min smartphone dämpar stadens ljud och tillåter mig att fly in i en solipsism där mänskliga relationer administreras med knapptryck på sociala medier medan jag transporteras i underjordiska tunnlar mellan nätverkningsmöten. Det är en bra

Den franska författaren Raymond Roussels (1877– 1933) pjäser blev utbuade av alla utom surrealisterna. Han levde bakom fördragna gardiner i en slags husbuss där han satt och skrev dygnet runt på romaner som han trodde skulle göra honom världsberömd. Han blev naturligtvis förkrossad när det inte hände. Så här i efterhand kan man tycka att Locus Solus borde ha fått mer kredd: en underlig historia som ovanligt nog berättas i vi-form och handlar om några vänner som besöker en excentrisk professor på hans hemlighetsfulla gods.

Det eviga folket är inte rädda Shani Boianjiu Natur och kultur

Som 18-åring var författaren Shani Boianjiu (född 1987) vapeninstruktör i den israeliska armén. Det eviga folket är inte rädda är hennes debutroman, en humoristisk och brutal berättelse om tre tonårstjejer som gör militärtjänstgöring i Israel.

Dödsdömd Damien Echols Norstedts

För ett och ett halvt år sedan släpptes Damien Echols från högriskanstalten i Varner, Arkansas. Han hade suttit 18 år i fängelse och befann sig på death row, oskyldigt dömd till döden för mordet på tre barn. Dödsdömd är hans berättelse om fängelsetiden som han beskriver som ”en mörk och förvrängd version av klosterlivet”. ISABELLE STÅHL

isabelle.stahl@nojesguiden.se

...din guide i nĂśjesdjungeln! - Vill du annonsera hĂ¤r? Ring 08 525 014 22 eller mejla info@find1.se

TV Krönika

SERIEMÖRDAR-TV, ELLER: HUR JAG SLUTADE ÄNGSLAS OCH KNIVHÖGG MIG SJÄLV I ÖGAT

”

tt medverka i Criminal Minds är mitt största offentliga misstag någonsin.” Efter två framgångsrika säsonger med tv-serien Criminal Minds fick huvudrollsinnehavaren Mandy Patinkin nog. Fem år senare berättar han varför. ”Jag hade ingen aning om att de skulle mörda och våldta alla dessa kvinnor varje kväll, varje dag, vecka efter vecka, år efter år. Upplevelsen var väldigt destruktiv för min själ och min personlighet. Jag trodde aldrig att jag skulle orka jobba med tv igen.” Mandy Patinkin spelade Jason Gideon som chefade över en grupp specialagenter som varje vecka profilerade, analyserade och fångade en seriemördare. Serien som fortsatte efter Patinkins avhopp är nu uppe i 186 avsnitt och ungefär lika många patologiska mördare. Seriemördar-procedurals – Dexter, Criminal Minds och nu även The Following och Hannibal – har ett uppenbart logistiskt problem. De tömmer världen på seriemördare snabbare än vi hinner tillverka dem. Deras ”veckans mördarmedley” har dessutom gjort oss blassé. Nu vill vi ha vårt psykopatvåld med plusmeny. The Following slår mynt av det med en överspelande mördare som är inspirerad av Edgar Allan Poe och skär ut sina offers ögon eftersom – riktigt citat – ”ögonen är själens spegel”. I första avsnittet hjärntvättar han en tjej till den mån att hon knivhugger sig själv i ögat. Även om Hannibal och The Following simmar i samma genrepöl kunde de inte vara mer väsensskilda. Hannibal har nämligen finess. Visst, stundtals gränsar det till patetik. Att FBI-profilern Will Graham kan ”se” hur mördarna begått sina brott, till exempel. Men i femte avsnittet använder de Wills förmåga för att metakommentera den tv-trend de själva är del av. När de står framför ett lik som fått sin rygg uppfläkt säger Will: ”Det blir allt svårare för mig att se”. Hans partner svarar: ”Ingen tvingar dig att titta själv”. Will igen: ”Jag kan tvinga mig att titta, men jag kan inte tänka längre.” Där, i karaktär, talar de om Wills märkliga förmåga och hur den nöter ned hans själ. Men replikerna gräver djupare än så. Mellan raderna är det en diskussion om hur tv-våldet ersatte innehållet. Och varför knivhugga sig själv i ögat börjar låta som en plan. Q

BÄST JUST NU 1. ARRESTED DEVELOPMENT Ny säsong släpptes den 26 maj. Jag har ej sett, men förutsätter att det är ögonheroin. Fjärde säsongen finns tillgänglig på Netflix.

2. Hannibal Mads Mikkelsen glimrar i rollen som distingerad kannibal. Kanal 5, börjar igen den 17 juni.

3. Game of Thrones Go team Arya Stark! C More Series, måndagar kl 20.00.

JIMMY HÅKANSSON

jimmy.hakansson@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

F I N S M A K A R- P RO C E DU R A L

Hannibal Skapare: Bryan Fuller Medverkande: Hugh Dancy, Caroline Dhavernas, Mads Mikkelsen, Hettienne Park

Will Graham har en kuslig förmåga att sätta sig in i seriemördares huvud och återuppleva deras brott. Men varje gång han empatiserar med ett monster förlorar han en del av sig själv i deras mörker. När Will blir ombedd att återvända till sin utredartjänst hos FBI är det med vissa förbehåll. Han måste gå på regelbundna terapisessioner för att hans hjärna inte ska smälta. Självklart hamnar det på Hannibal Lecters bord att gräva i Wills undermedvetna. Det dröjer inte länge förrän doktorn även blir delaktig i Wills mordutredningar. Hannibal är, som du förstår, en origins-historia som berättar om populärkulturens meste kannibal innan han fick sin ikoniska mask och började samla på livstidsstraff som om

de vore Pokémon. I sin avskalade hiss-pitch – en prequel om seriemördarkannibalen i tajt proceduralkostym – låter det som en skitstorm av allt det jag inte gillar med tv. Men serieskaparen Bryan Fuller serverar sin blodiga rätt tillsammans med ett par favabönor och en fin chianti. Seriens ”Veckans mördare”-upplägg fungerar förvånansvärt väl som fond till det Fuller verkligen vill göra: mejsla gedigna karaktärer. Graham, Lecter och FBI-chefen Jack Crawford får mest utrymme och utmärker sig därefter. Medan huvudrollen pendlar mellan teatralisk och melodramatisk är både Laurence Fishburne och Mads Mikkelsen lysande i sina roller som FBI-chef respektive ärkepsykopat. Framförallt förtjänar Mikkelsen all heder. Istället för att tugga på kulisserna, som brukligt är när nordiska skådisar känner lukten av ett Hollywood-break, spelar han på marginalerna. Mads läsning av Lecter är så nedtonad att de

psykopatiska glimtarna drabbar med full effekt när vi väl ser skymten av dem. Min favoritscen hittills är den där Jack Crawford stormar in på herrtoaletten och ryter ”What kind of crazy is he?”. I det ögonblicket blir han en spegel av publiken och vår osunda fascination för seriemördare. Han är frustrerad och uppgiven för att de inte kan profilera seriemördaren de är ute efter eller vad som driver hen. Precis som oss vill han ha svar på en enkel fråga: Varför? Dessa ögonblick tecknar tydligare konturer runt Hannibal än vad de blodiga sidospåren gör. Även de långa samtalen mellan Graham och Lecter i psykologsoffan vittnar om att serien är mer intresserad av att tala om våld än att vada i det. Det är en hedrande inställning som serien inte delar med sina närmsta genregrannar. JIMMY HÅKANSSON Hannibal börjar igen på Kanal 5 den 17 juni.

W E R E WOL F DI A R I E S

Hemlock Grove Skapare: Eli Roth Medverkande: Bill Skarsgård, Famke Janssen, Landon Liboiron, Penelope Mitchell

Hur gör man en tråkig serie om zigenarvarulvar? Hur är det ens möjligt att förvandla något som har gore-fest skrivet i pannan till en snarkig conversation-piece? Oavsett har Eli Roth lyckats. Alltså, ”lyckats” i dess mest liberala tolkning. För det är ett ord man ogärna använder i samma mening som Hemlock Grove. Det kan ge intrycket av att Hemlock Grove gör något rätt. Precis som Netflix förra megasatsning, House of Cards, har Hemlock Grove ett såsigt tempo. Planen är att sakta vrida upp seriens intensitetsreglage inför säsongsfinalens payoff. Men efter bara några avsnitt inser jag att serien inte har grundmaterial nog för att fylla en hel säsong. Det dröjer nästan två avsnitt innan vi får se Peter Rumanceks smärtsamma metamorfos från slacker till varg. Scenen är explicit. Ben knäcks, ögon ploppar och ur ett trasigt människokranium kikar en blodig vargtrut ut. Förvandlingen är ett av få tillfällen

där Hemlock Grove är, åtminstone estetiskt, intressant. Men det är för lite och för sent. Casten tillbringar för mycket tid i high school-korridorer och för lite i grovmald klasskamratsfärs. Det påminner om när dinoserien Terra Nova fick för sig att vi rattade in programmet för att överdosera kärnfamiljsproblem. Trots att vi bara ville se en t-rex bita någon i ögat. En serie om varulvar kan vara seriös och erbjuda karaktärer med själ och dialoger med mening. Men det förutsätter att karaktärerna har själ

och dialogen mening. Invånarna i Hemlock Grove är för platta för att man ska kunna ta dem på allvar. De blir aldrig mer än summan av sina sammanlagda b-filmsrepliker. För Hemlock Grove är inte ett House of Cards med varulvar – det är på sin höjd en Lidl-remake av Twilight. Och ett dåligt beslut bort från glittrande tonårsulvar. JIMMY HÅKANSSON Hemlock Groves första säsong finns tillgänglig på Netflix.

Medmänskligheten har nu lämnat Sverige. Eller?

Dalai lama har lämnat Sverige men behovet av medmänsklighet består. IM – Individuell Människohjälp – bekämpar och synliggör fattigdom och utanförskap genom utvecklingssamarbete runt om i världen. På vår hemsida kan du läsa mer om hur du kan bidra till att göra världen lite mer medmänsklig. manniskohjalp.se

Webbshop 7ÊMLPNNFO UJMM /ÚKFTHVJEFOT XFCCTIPQ )ÊS IJUUBS EV TBLFS TPN WJ UZDLFS PN Pń B UJMM TQFDJBMQSJTFS FMMFS J MJNJUFSBEF VUHÌWPS .ÌOHB BW QSPEVLUFSOB J XFCCTIPQFO VQQEBUFSBT NÌOBETWJT PDI m OOT EÊSGÚS Pń B CBSB VOEFS CFHSÊOTBEF QFSJPEFS %V IJUUBS EFO QÌ shop.nojesguiden.se. PORTEUR 1PSUFVS ÊS DZLFMO TPN JOUF CBSB ÊS WBOTJOOJHU TOZHH VUBO ÊWFO HÚS TLJMMOBE 'ÚS varje cykel som säljs skänker nämligen Porteur en cykel till ungdomar i utveckMJOHTMÊOEFS FOMJHU TJUU &O GÚS &O MÚń F $ZLFMO m OOT J PSBOHF PDI HSÚOU VUGÚSBOEF PDI LPNNFS NFE FO MBTUIÌMMBSF GSBN o FO QPSUFVS %FO MFWFSFSBT OÊTUJOUJMM GÊSEJHNPOUFSBE IFN UJMM EJH WJB %)- OÌHSB GÌ NPOUFSJOHTNPNFOU ÌUFSTUÌS TPN EV GÌS HÚSB TKÊMW 4LSJW J CFTUÊMMOJOHFO PN EV WJMM IB DZLFMO J TNBMM NFEJVN FMMFS MBSHF %V IJUUBS BMMB TQFDJm LBUJPOFS QÌ QPSUFVS DD

149:-

Ordinarie pris på cykeln är cirka 8 000 kronor. Lär mer på porteur.cc

5 900:-

BRYGG ÖL 4UFHFU GSÌO BUU ESJDLB FO MPLBMU QSPEVDFSBE ÚM UJMM BUU CSZHHB sin egen öl hemma behöver inte vara särskilt långt. HemNBCSZHHU ÚM HKPSU NFE FOLFM VUSVTUOJOH IBS QPUFOUJBM BUU CMJ NJOTU MJLB HPUU TPN QSPå TCSZHHU o J NÌOHB GBMM UJMM PDI NFE CÊUUSF )FOPL 'FOUJF PDI ,BSM (SBOEJO HSVOEBSOB UJMM GBOUPNCSZHHFSJFU 0NOJQPMMP UBS GSBN BMMB TJOB SFDFQU IFNNB J EFU FHOB LÚLFU GÚS BUU EÊSFń FS TBNBSCFUB NFE FUU CSZHHFSJ någonstans i världen som producerar ölet i större volymer. * #SZHH ÚM m OOT GÚSVUPN FUU UJPUBM SFDFQU QÌ 0NOJQPMMPT CÊTUB ÚM PDLTÌ SFDFQU GSÌO &WJM 5XJO #SFXJOH 4FB (PBU #SFXJOH )FM singborgs Hembryggargille och Brooklyn Brewery. Dessutom HFT JOGPSNBUJPO PN IVS NBO CSZHHFS ÚM TUFH GÚS TUFH CJMEFS PDI GBLUB GÚS EFO TPN WJMM GÚSEKVQB TJH J BOBUPNJO CBLPN 7J IBS GÌUU UBH QÌ FUU GÌUBM TJHOFSBEF FY PDI PSEJOBSJF QSJT ÊS cirka 162 kronor.

HYDE'S N° 20 Hyde’s nya modell N° 20 är resultatet av många kreativa hjärnor. Producenttrion CBLPN GSBOTLB TLJWCPMBHFU -B #FMMF 3FDPSET IBS MÊOHF CFUU PN FUU QBS CSJMMPS BUU IB QÌ TJOB TQFMOJOHBS VOEFS MÌOHB TPNNBSOÊUUFS PDI Fń FSTPN EF TMÊQQFS TJO GÚSTUB TBNMJOHTTLJWB J BQSJM CMFW UJNJOHFO QFSGFLU 5JMM TJO IKÊMQ IBEF )ZEFhT GBOUBTUJTLB TNZDLFTEFTJHOFSO -JHJB %JBT TPN IBS KPCCBU GÚS IPU TIPUT TPN "MCFS &MCB[ QÌ -BOWJO 3FJ ,BXBLVCP QÌ $PNNF EFT (BSÎPOT PDI TPN VOEFS WBS BOTWBSJH GÚS #BMFODJBHBT TPMHMBTÚHPOLPMMFLUJPO under Nicolas Ghesquière.

600:-

Ordinarie pris på N° 20 är 1895 kronor. Lär mer på ehydes.com

TRETORN 5SFUPSO /ZMJUF BOTFT WBSB EFO GÚSTUB MZYJHB TQPSUTLPO TPN TÌH MKVTFU GÚSTUB HÌOHFO PDI IBS TFUU MJLBEBOB VU TFEBO EFTT * KVTU FUU QBS TÌEBOB WBOO #KÚSO #PSH 8JNCMFEPO /VGÚSUJEFO TQFMBT EFU NJOESF UFOOJT J /ZMJUF NFO EF IBS JTUÊMMFU VQQOÌUU FO IJQQ QSFQQZ status som sneaker världen över. Johnny Essing och Top Dollar ger J TBNBSCFUF NFE 5SFUPSO VU FO MJNJUFSBE FY FOLFMTJEJH WJOZM TJOHFM NFE UJUFMTQÌSFU UJMM LPSUm MNFO 3ÚSFMTFO 'SBNÌU TPN UPHT GSBN VOEFS WÌSFO -ÌUFO ÊS FO PNBSCFUBE WFSTJPO GSÌO m MNFO PDI CFTUÌS BW NJOVUFS SZUNFS PDI SZNEMÊOHUBO NFE JOn VFODFS GSÌO TÌWÊM &SBTFS IFBE +ÚSHFO -FUI PDI 1FSF 6CV I paketet ingår såväl ett par skor som vinylsingeln.

999:-

0# 4 & 37 & 3 " " 5 5 %&44" 13*4&3 &/%"45 (--&3 1¯ 4)01 /0+ &4( 6* % &/ 4& t "-- " 1 3* 4&3 3 * /, -64* 7 & ' 3 ",5 t % 6 ) * 55"3 0 $ ,4¯ 65 7"-%" 13 0 % 6 ,5 & 3 ' 3 ¯ / 45 6 5 5 & 3) & * . ) " 11: 4 0 $,4 0 $) " / / Ŀ 4 0 ' * & #" $,

FILM

Närmare 30 år efter att Bechdeltestet såg dagens ljus är det populärare än någonsin och ständigt körs nya filmer mot den vid första anblick simpla kravlistan. Nöjesguidens filmredaktör Victor Schultz ger sig på att experimentera med testets premisser och utvecklar ett par alternativa versioner.

KLARAR DIN FAVORITFILM PROVET? Text: VICTOR SCHULTZ

EN FILM SOM innehåller (1) minst två namngivna kvinnor (2) som pratar med varandra (3) om något annat än män. Alltsedan Alison Bechdel publicerade strippen The Rule 1985 som en del av den banbrytande lesbiska serien Dykes to Watch Out For har Bechdeltestet varit en trogen ljussättare av föråldrad kvinnosyn och anti-feminism inom film. Testet har

EN FILM SOM...

SYFTE ATT...

BESKRIVNING

KLARAR TESTET

KLARAR INTE TESTET

BUBBLARE

RELEVANS

CALL GIRLTESTET

BILLKAN-ANNATTESTET

(1) utger sig för att skildra ett verkligt skeende (2) med verkliga människor (3) utan att krydda med godtycklig fiktion.

identifiera otydliga linjer mellan verklighet och fiktion inom film.

I och med Mikael Marcimains Call Girl blev debatten om vad man får antyda i en film utan att det kan kallas förtal förstasidesstoff. Filmhistorien är dock full av exempel på verk som tummar på sanningen eller påstår saker som inte är verifierade.

sedan det skapades varit en effektiv ögonöppnare för hur djupgående de patriarkala strukturerna i samhället ofta är. Att rullar som Wrath of the Titans och Ted inte klarat testet är kanske inte särskilt förvånande, att däremot hyllade filmer i tiden, som The Social Network och The Perks of Beeing a Wildflower, misslyckas bidrar kanske mer till att den

ständigt ringande väckarklockan ljuder allt högre. I ljuset av testets framgång i att exponera det föråldrade och diskriminerande kan man fråga sig om inte omarbetade versioner borde gå att använda för att identifiera andra problem inom filmen – betydande strukturella systemfel samt irriterade trender och fåniga företeelser.

SUNDANCETESTET

THUNDERDOMETESTET

ADAM SANDLERTESTET

TINTINTESTET

KOMMERSIELLATESTET

(1) innehåller Bill Murray (2) som inte ligger med en tjej (3) som är betydligt yngre och snyggare än honom själv.

(1) innehåller minst två namngivna karaktärer av östeuropeiskt/afrikanskt/ asiatiskt/sydamerikanskt ursprung (2) som inte utgör ett hot mot (3) eller får hjälp av vita karaktärer.

(1) bygger på ett beprövat koncept (2) och regisserats av en icke-debuterande regissör (3) som placerat minst en etablerad skådespelare i ledande roll.

(1) undviker barn ”som inte är som andra barn” (2) i ledande roller (3) med omotiverade montage och drömsk musik som ackompanjerar deras liv.

(1) utspelar sig i en postapokalyptisk värld (2) där minst ett barn i slitna trasor (3) hjälper en mystisk man.

(1) innehåller Adam Sandler (2) som skämtar om judisk kultur (3) och bär kortbyxor.

identifiera filmer där Bill Murray inte är gubbslem.

identifiera film utan rasistiska stereotyper.

identifiera svenska filmer som SFI tror kommer att sälja över 250 000 biljetter och erhåller det nya automatstödet.

besparas sinnlig indiefilm som försöker säga något om livet.

identifiera sci-fi-film som kommer att floppa.

slippa undermåliga komedier om samma sak.

Bill Murray är en skön kille som nästan alltid levererar – i Ghostbusters och golfbilar likväl som i fåtöljen hos Letterman. En aning komprometterande då att han ofta har ihop det med betydligt yngre skönheter i sina filmer. Sortera bort gubbsjukan med Bill-kan-annat-testet.

Lika utbredd som könsdiskrimineringen är inom film är de rasistiska stereotyperna (liksom avsaknaden av mångfald). Hämningslösa gangsters från Baltikum är lika etablerade som romska trollpackor och afrikaner med rytmen i blodet.

SFI:s filmavtal är en ständig källa till diskussion och med det nya automatstödet godkänt lär det inte bli mindre av den saken. Automatstödet tar mer än hälften av den budget som används för stöd till långfilm i anspråk och ställer höga kommersiella krav på mottagaren.

Filmer som Beasts of the Southern Wild och Broken har charmat kritikerkåren det senaste året och liksom många andra filmer i samma genre är de vackra skildringar av livet och döden förmedlade genom barn. Men som testet antyder kan denna typ av framvärkt melankoli och skönhet bli tröttsam i längden.

Som i så många andra fall är det barnen som sänker sci-fi-filmerna (E.T. undantaget). Förmodligen för att de är platta till sättet och har karaktärer som kan ersättas av golden retrivers.

Ingen har slitit så mycket på komedigenren som Adam Sandler. De senaste 20 åren har Brooklynsonen levererat skåpmatshumor av den lägsta sorten i snabb takt, ofta med sig själv i huvudrollen.

Zero Dark Thirty, 127 Hours, The Aviator.

Måndag hela veckan, Ghost Busters, Ed Wood.

Bekas, Äta, sova, dö, Babel.

Hamilton – i nationens intresse, Sune i Grekland – All Inclusive, Jägarna 2, Hur många Lingon finns det i världen?

Rust and Bone, Requiem for a Dream, Mullholland Drive.

Mad Max bortom Thunderdome, Soldier, Waterworld.

Filmer utan Adam Sandler.

JFK, Call Girl, Braveheart, 300.

Rushmore, The Royal Tenenbaum, The Life Aquatic, Broken Flowers.

Argo, Taken, Zulu, Iron Man.

Avalon, Hassel, Äta, sova, dö, Darling.

Broken, Beasts of the Southern Wild, Virgin Suicides, Little Miss Sunshine, Tree of Life.

Flykten från New York, De tolv apornas armé, Children of Men.

Samtliga Adam Sandler-rullar.

Alla skräckfilmer som är ”based on a true story”.

Lost in Translation.

Alla filmer med Dolph Lundgren.

Alla filmer av Ulf Malmros.

Haley Joel Osment.

Terminator 2.

American Piekvadrologin.

4 2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

FILM S A M T I D S S K I L DR I N G

The Bling Ring Regi och manus: Sofia Coppola I rollerna: Katie Chang, Israel Broussard, Emma Watson

The Bling Ring bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp ungdomar på inbrottsturné i kända människors Hollywoodhem. En upphetsad jakt på troféer i form av märkeskläder och prylar. Men kanske mest av allt en jakt på själva upplevelsen av att få krypa innanför skinnet på en celeber person som Paris Hilton. Att, om så bara för en stund, få ligga i hennes säng och gulla med hennes knähund. The Bling Ring är en lysande samtidsskildring om våra ytligaste laster och begär. En film om den globala armé av Uggaholics med inövade spegelfejs vars största intresse är Kim Kardashians klackhöjd och huruvida Lindsay Lohan visade blygden sist hon klev ur taxin. Precis som i sina tidigare filmer visar Coppola prov på en enastående förmåga att destillera känslor och tillstånd. Här bjuder hon in oss att uppleva den berusande känslan som konsumtion kan ge och det den för med sig: en känsla av tillhörighet. Det finns där ett tydligt släktskap mellan The Bling Rings partyprinsessor och Coppolas 1700-talsshopaholic, Marie Antoinette. Som alltid med Coppola är det genomgående fingertoppskänslig musikläggning och formmässigt stilsäkert. Men låt dig inte förledas av den strassbeklädda ytan. Detta är civilisationskritik förklädd till en walk in closet med inbyggd champagnefontän. Det gör att The Bling Ring mycket väl kan vara den bästa generationsskildring som gjorts om ägandets eufori och outsägliga tomhet. WB

BÄST JUST NU Wanda Bendjelloul wanda@nojesguiden.se

CANNESFAVORITER Un chateau en Italie av Valeria Bruni-Tedeschi Franska förvecklingar

Alex, Ethan, Arnaud och 16 andra killar tävlade om Guldpalmen. Bara en tjej, Valeria, fick vara med i år. Optimisten skulle kanske säga att det i alla fall är 100 procent bättre än förra året. Andra väljer att odla skägg. The Bastards av Claire Denis Familjedrama

Denis 35 Shots of Rum (2008) är en av mina favoriter. Den fick tyvärr aldrig svensk distribution. The Bastards, som visades i sektionen Un certain regard, har glädjande nog köpts av en svensk distributör. The Bling Ring av Sofia Coppola Prylgalna plundrare

Jag är övertygad om att skälet till att lysande The Bling Ring inte blev uttagen till tävlingssektionen i Cannes är för att den avfärdas som en film om tjejgrejer.

SCI-FI

Star Trek Into Darkness Regi: J.J. Abrams Manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman I rollerna: Benedict Cumberbatch, Chris Pine, Zoe Saldana

Det är lätt att ta på sig Star Wars-glasögonen. När James T. Kirk och Spock slänger käft och är allmänt mysiga ihop på U.S.S. Enterprise kommer jag på mig själv med att tänka på hur Han och Luke brukar låta de riviga kommentarerna studsa mellan väggarna på The Millennium Falcon. Att J.J. Abrams redan har skrivit på för att regissera den första av Disneys Star Wars-reboots spelar givetvis in, på något sätt känns detta som ett genrep inför försöket att skaka liv i filmhistoriens största rymdäventyr. Star Trek Into Darkness är således också en berättelse som osar lika mycket Spielberg som Lucas, det är ömsom lättsamt ömsom allvarsamt, alltid med en rak och tydlig dramaturgi i grunden. Den förra filmen, kort och gott betitlad Star Trek (2009), lyckades återetablerade de klassiska sci-fi-karaktärena med en dämpad nördstämpel som gjorde dem intressanta efter 30

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

år i frysboxen. Denna uppföljare kretsar kring ett annalkande krig som involverar jorden och fiendeplaneten Klingon samt en mystisk man vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch). Som brukligt, om man gått i skola hos ovan nämnda regissörer, är detta en kamp för vänskap och kärlek lika mycket som en kamp för vår planet, mot det onda. Essentiella teman som fungerar utmärkt inom ramen för filmen. Abrams tar inga risker med Star Trek Into Darkness och för de som har hoppats på en riktigt mörk tvåa finns risk för besvikelse, å andra sidan gör han inte heller några större misstag och att det handlar om förstaklassig underhållning från start råder det aldrig något tvivel om. VS I DIO T A C T IO N

Fast & Furious 6 Regi: Justin Lin Manus: Chris Morgan I rollerna: Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Paul Walker, Dwayne Johnson

Det här är på många sätt en omöjlig film att recensera. Ja, ett par hjärnceller bränns upp för varje sekund du tittar. Ja, det är en

buffé i ömsom pinsamma, ömsom sensationella (läs: overkliga) scener. Ja, Vin Diesel utmanar självaste Sylvester Stallone om världsmästartiteln i att sluddra fram repliker. Men det är för alla dessa anledningar du ser Fast & Furious 6. För ett par år sedan lyftes serien ur street racing-träsket och placerades i heist moviefacket, vilket allt mer framstår som ett lyckat beslut. Den här gången måste Vin Diesel samla ihop sitt gamla och lyckligt förtidspensionerade gäng för att stoppa några skurkar/ bilfantaster som använder sina snabba bilar för att slå till mot militära mål och komma över ett datachip som kan användas för terrorism. Typ. Handlingen är så klart helt ointressant och fungerar enbart som klister för att hålla ihop en rad lösryckta actionmoment. Men det Fast & Furious 6 gör bra, spektakulära stunts i ett rasande tempo, gör den bättre än de flesta actionfilmer och lyckligtvis tar ingen inblandad sin medverkan på för stort allvar. Hade den varit aningen kortare hade den varit ett perfekt stycke dumaction. AL P S Y KOL O G I S K T R E L A T IO N S DR A M A

Vi Regi: Mani Maserrat Manus: Jens Jonsson I rollerna: Anna Åström, Gustaf Skarsgård, Rebecca Ferguson

Parhästarna bakom den överraskande bra ungdomsfilmen Ciao Bella är tillbaka. Och den här gången är det betydligt mer barnförbjudet. Ida (Anna Åström) är ny i lärarrummet och omhändertas snabbt av kollegan Krister (Gustaf Skarsgård). De blir förälskade, köper en lägenhet tillsammans. Äter, dricker, knullar. Krister spärrar upp ögonen och varnar för att han kommer att ”älska ihjäl” henne. Och så bäddas sängen för psykologisk svartsjukeskräckis. Bakom Kristers nykära skyddshölje döljer sig ett maniskt kontrollbehov, medan hans glasögonprydda blick röntgar Idas kropp efter varje liten ovälkommen influens. Han hatar när hon röker, krökar och – värst av allt! – smittas av mönsterbrytande idéer från väninnan Linda (Rebecca Ferguson). Skådespelarna breder modigt ut sig i laddade bilder som bryter ned och spårar varje kroppslig sensation. Om det inte vore för den sista halvtimmen, där det nakna kläs över med det konstruerade, skulle det här kunnat bli riktigt bra. SL

C O M I N G - OF - A G E

Foxfire Regi och manus: Laurent Cantet I rollerna: Raven Adamson, Katie Coseni, Madeleine Bisson

Det är tidigt femtiotal i en sömnig utkant av New York, där beatniks jagar kjoltyg och den manliga matteläraren inte drar sig för att förnedra skolflickor i klassrummet. Men Legs (en fantastiskt skådespelardebut av Raven

THRILLER

Stoker Regi: Park Chan-wook Manus: Wentworth Miller I rollerna: Mia Wasikowska, Nicole Kidman, Matthew Goode

Efter att det svårmodiga ensambarnet India (Wasikowska) förlorat sin älskade pappa passerar dagarna förbi i tystnad, hon driver runt i familjens stora vita trähus och är allmänt avigt inställd till livet. Det sociala utbytet med den iskalla modern Evelyn är obefintligt. Denna blaséartade tillvaro spetsas dock snabbt till när faderns okände bror Charlie (Matthew Goode) plötsligt dyker upp, han är en slimmad uppenbarelse i pullover och sköldpaddsbågar som India fattar misstankar om lika snabbt som Evelyn börjar åtrå honom. Park Chan-wook (Oldboy, Sympathy for Lady Vengance) gör sin första amerikanska film till en solid Hitchcock-thriller där de små gesterna regerar. Det är en välspelad kärleksförklaring till genren där insikten om vilka klyschor man ska utnyttja och vilka man ska glömma är total. Det är skräck där våldet är en känsla snarare än en handlig, där varje middag är en massaker av förgiftade kommentarer och själlösa leenden och det agressiva ständigt hovrar under artighetsfraserna och de platta vardagssamtalen. Sinnesstämningar och händelser förmedlas genom korta kärnfulla blickar och förstärks vidare av en imponerande genomarbetad scenografi där färgmatchningar, saker och varelser är symboliska förmedlare som hjälper till att berätta historien på ett lika stilrent som tydligt sätt. VS

Adamson) tänker inte tolerera skiten längre. Hon inser att patriarkatet bekämpas bäst undercover och startar Foxfire, ett gäng vars busstreck eskalerar i takt med retoriken. Gruppdynamiken spänns åt när de köper hus och etablerar ett kollektiv – en fristad där medlemmarna blir fler, agendan mer radikal och insatserna allt högre. Återigen filmatiseras Joyce Carol Oates roman Foxfire – en tjejligas bekännelser (den första gjordes 1996 med Angelina Jolie i huvudrollen), en uppväxtskildring som med sin pomaderade tidsanda och berättarröst för tankarna till Stand by Me. Här sätts saker i perspektiv av Maddy (Katie Coseni), en blyg levnadstecknare som positionerat sig vid sidlinjen med sin skrivmaskin. Torrt och sakligt spåras knuffarna mot kokpunkten till männen – de som utnyttjade och förlöjligade, när resten bara stod stilla och såg på. Regisserar gör fransmannen Laurent Cantet som tidigare hittat svensk publik med Mot södern och Mellan väggarna. Särskilt i den senare visade han ett sällsynt handlag med unga skådespelare, ett som här kommer väl till pass när hetlevrade och röriga situationer registreras med klanderfri lyhördhet och låg promille. Men på vägen mot perfektion märks alltför ofta det vuxna sällskapet. Unga sinnen kräver sina kongeniala klavertramp, även bakom kameran. SL

BÄST JUST NU Amat Levin

amat.levin@nojesguiden.se

Dwayne ”The Rock” Johnson Skådis

Är nästan komiskt stor i Fast & Furious 6. För någon som i sina unga tonår följde hans wrestlingkarriär är det omöjligt att inte tänka ”steroider” varje gång han syns på skärmen. Timecop en gång till Uppföljare som ingen har bett om

Filmen som 1994 förutspådde att vi tio år senare skulle ha tillgång till tidsresor och som annars är mest känd för Jean-Claude Van Dammes förmåga att gå ned i split ska få en reboot. Älskar personen som tog det beslutet. Elisabeth Moss Skådis

Kommer att få mota bort filmförslag efter säsongens prestation i Mad Men.

FILM RO MC O M

I Give it a Year Regi och manus: Dan Mazer I rollerna: Rose Byrne, Rafe Spall, Simon Baker

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) blir blixtförälskade och slår till med giftermål efter bara sju månader. Men redan på podiet gör en harklande präst att olycksfåglarna lyfter och på den efterföljande middagen sprider bröllopsmarskalkens pinsamma tal känslan av att giftermålet är dödsdömt. Därav titelns anspelning på att paret bara kommer att kunna hålla ihop under ett år. Regissör Dan Mazer spelar därefter helt på parets olikheter. Josh är en barnslig och misslyckad författare, Rose en kvinna i karriären utan humor. Ganska snart går de varandra på nerverna, medan de blir uppvaktade från oväntat håll. I Give It a Year är som en lite grövre Hugh Grant-film. Jämfört med en traditionell romcom är upplägget aningen mer vågat, upplägget inte lika förutsägbart och skratten följs av en släng av dåligt samvete. Men den är i slutändan för lättsmält och försvinner ur minnet sekunden eftertexterna börjar rulla. AL

D OK U M E N TÄ R

Porrkungens tårar Regi och manus: Fredrik von Krusenstjerna I rollerna: Berth Milton Jr.

Berth Milton Jr. är mannen bakom det svenska porrimperiet Private Media Group. Ett företag han ärvde av sin far och namne, flickfotografen Berth Milton Sr. Porrkungens tårar är berättelsen om världens kanske ensammaste man och hans bottenlösa längtan efter sin faders kärlek och respekt. Vi får här möta honom i rollen som framgångsrik entreprenör, familjefar och under ett antal självutlämnande terapisessioner där han bearbetar sin barndom och relationen till sin brutale och frånvarande far. Berth Milton Jr. framställs som en ytterst sorgsen och ofrivillig pornograf, en slags porrindustrins svar på tjuren Ferdinand, som helst av allt bara vill investera i nya byggprojekt på Mauritius istället för att förvalta det osedliga familjeföretaget. Filmaren von Krusenstjerna har verkligen en kvällstidningsredaktörs väderkorn när det gäller att hitta bra historier. Att fånga den ljusskygge Milton på bild kräver vanligtvis en naturfotografs tålamod, vilket gör detta till något av ett scoop. Porrkungens tårar hade därför kunnat bli en av årets svenska dokumentärer, om det inte varit för dess dramaturgiska brist på lokalsinne. Men framförallt är det det här med filmens tysta överenskommelse om det-sominte-får-nämnas-vid-namn. Alltså själva snusket. Det är visserligen svårt att inte bli berörd när Berth gråter ut. Men nog hade det varit klädsamt med åtminstone en kritisk fråga till Milton om det han byggt hela sin förmögenhet på – pornografi.

BÄST JUST NU Sebastian Lindvall

sebastian.lindvall@nojesguiden.se

Spring Breakers Bioaktuell (äntligen!)

Är det tack vare Facebookaktivismen, grannländernas biobesökare eller en kombination av båda två? Hurra för Harmony, hursomhelst, som sluppit undan sitt direkt-tilldvd-öde! Claire Denis Filmfestivalen i Cannes

Hennes nya film The Bastards premiärvisades i sektionen Un certain regard. Så en MVP förskjuts alltså till sidolinjen, medan Steven Soderbergh tävlar med en tv-film om Liberace?! Why Don’t You Play in Hell? Trailer

Med våldsamma självmordssatirer och stillsamma familjedramer har Sion Sono utmärkt sig som en mångsidig filmskapare. Härnäst bäddas det för exploitation om regissörens kärlek till 35 mm.

Om filmen rymt ett enda vittnesmål från någon nere på branschens verkstadsgolv, det vill säga en porrskådis. Istället framstår detta som Miltons egna, välorkestrerade show. Men varför väljer han att exponera sig på det här sättet? I filmen berättar han flera anekdoter om sitt raffinerade fiffel. Det gör det svårt att frigöra sig från tanken på att också detta bara är en avancerad manipulation och att det är krokodiltårar som trillar ner för pornografens kind. Berth Milton må vara en av Sveriges rikaste män, men nu vill han bli rehabiliterad och han vet mycket väl vad som krävs i detta mediala tidevarv för att bli det. Man blottar sig och gråter ut. WB KON C E P T S K R Ä C K I S

The Call Regi: Brad Anderson Manus: Richard D’ovidio I rollerna: Halle Berry, Abigail Breslin, Michael Eklund

Kameran glider över downtown Los Angeles. I en av världens till ytan största städer tycks vägnäten och kvarteren fortsätta i all evighet och varje dygn skakas staden av otaliga våldsbrott, det ena hemskare än det andra. Etern är i ständigt kaos och telefonnätet befolkas av lika många 911-samtal som gatorna befolkas av SUV:s. Vem vet vilka galningar som döljer sig i mörkret? The Call tar det säkra före det osäkra och låter oss stifta bekantskap med något av ett

måndagsexemplar. En neurotisk psykopat med lillebrorskomplex (Michael Eklund) som kidnappar unga flickor för att ”piffa till” dem i sin klyschiga seriemördarhåla samtidigt som han lyssnar på tuggummipop. För larmoperatören Jordan Turner (Halle Berry) lyckas han dock skaka om tillvaron rejält. Efter att hon tagit emot ett SOS-samtal från en ung tjej som senare hittas mördad på en åker ger hon sig fan på att vända trenden när en ny tonåring ringer in från bakluckan av Eklunds bil. Därefter följer en thrillertimme som är lika enkel som tät. The Call erbjuder således inga nyheter, däremot en konceptuell, välspelad och bitvis formstark rysare. VS S PL A T T E R S K R Ä C K I S

Evil Dead Regi: Fede Alvarez Manus: Fede Alvarez, Rodo Sayagues I rollerna: Jane Levy Shiloh, Fernandez Lou, Taylor Pucci

Evil Dead är ingen dålig film. Bedömd enbart utifrån sin egen existens är det en underhållande skräckis som dämpar suget även hos de mest blodtörstiga av splatterjunkies. Problemet är att det är en remake (även om regissören Fede Alvarez hellre kallar det en reboot) av Sam Raimis klassiska film The Evil Dead från 1981, och i jämförelse med den pärlan blir den bara en habil efterapning som snabbt får svårt att försvara sitt existensberättigande. Speciellt då originalet hyllades för att vara banbrytande i sitt sätt att använda humor och distanslöshet i en tid då skräck ofta var något seriöst medan denna omarbetning i sin tur är ovanligt seriös och humorbefriad i en tid då nästan all skräck använder sig av humor eller metafilm för att nå framgång. Eller så var det just så Alvarez tänkte och bestämde sig för att en helomvändning i känsla var det enda sättet att skapa existensberättigande för sin film. Inget ont i att se denna film alltså, men enbart om man först sett originalet och hungrar efter mer, eller bara är en riktigt tråkig typ. VS

du blivit äldre, och numera finns desto mer att leva upp till. Särskilt när du och Baz Luhrmann fått för er att remixa den stora amerikanska romanen. Musiken är, som sig bör i Luhrmanns universum, av enorm betydelse. Även om karaktärerna inte bryter ut i sångnummer à la Moulin Rouge finns spår av samma anakronistiska historiefiltrering genom moderna hits, vilket inkluderar autotune och en hel del Jay-Z (som även är exekutiv producent). I de mest extravaganta sekvenserna gör svarta och stumma karaktärer gästspel som rytmisk rekvisita, mest där för att skaka på rumpan och tuta i trumpeter. Dessa inslag hade gott kunnat stryka på foten utan att göra sig ovän med förlagan. Carraways apatiska berättarröst understryker flera gånger känslan av att vara inkluderad men utesluten. Samma emotionella dragkamp drabbar även mig när sekvensernas flärd och fyrverkerier smälter samman i ett enda långt, kaloririkt montage. Å ena sidan är Luhrmanns mastodontmedel och Gatsbys storhetsvansinne en perfekt match, men å andra sidan så uppenbar att den själlösa excessen bara blir långtråkig. Åh Leo, min Leo... SL G U BB S J U K A

Renoir

S K R Ä PH U MOR

Regi: Gilles Bourdos Manus: Gilles Bourdos Jérôme Tonnerre I rollerna: Gilles Bouquet, Christa Theret, Vincent Rottiers

”Jag älskar hud. En ung flickas silkeslena hud.” Ni kan vara lugna –

BÄST JUST NU Victor Schultz

victor.schultz@nojesguiden.se

Stoker Film

MUSIK A L U TA N SÅ NGN U M MER

Den store Gatsby Regi: Baz Luhrmann Manus: Baz Luhrmann, Craig Pearce I rollerna: Tobey Maguire, Carey Mulligan, Leonardo DiCaprio

Tjugotalets Long Island konverteras till flådig 3D i den nya filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiker, där krigsveteranen Nick Carraway (Tobey Maguire) redogör för hur han drogs in i jazzålderns dekadens och blev kärleksmedlare åt den excentriske miljardären Gatsby. I titelrollen syns Leonardo DiCaprio, här återförenad med regissören som för snart 20 år sedan lanserade honom som hjärtekrossare i Romeo + Julia. Men åh Leo, min Leo! Liksom publiken som vuxit upp med dina filmer har även

Thomas Blachman har inte intagit registolen. Nej, det är bara en enkel bekännelse signerad den franske impressionisten Auguste Renoir (Michel Bouquet), stormförtjust i den nakna kvinnokroppen men desto sämre på att formulera känslorna kring sitt favoritobjekt. Gubbsjukan mår suveränt i Renoir, en biopic som söker upp den berömde konstnären på ålderns höst, då han fortfarande är aktiv med måleriet trots att hälsan sviktar. Däremot vaknar han till liv när det pratas bröstvårtor och vid ett tillfälle föreslår han sin snopp som penselhållare, utifall händerna inte längre skulle orka. När sonen Jean (Vincent Rottiers) – den blivande filmregissören – kommer hem med skador från första världskriget, börjar ett stillsamt triangeldrama småputtra mellan männen Renoir och deras gemensamma musa Andrée (Christa Theret). Lejonparten av replikerna berör familjens förflutna och det unga kärleksparets ovissa framtid, men nuet saknar konturer och karaktärsteckningen är närmare stilleben än levande porträtt. I Danmark må detta vara synonymt med public service, men i Sverige kan vi väl kalla det för vad det är: en riktig skitfilm.SL

Park Chan-wooks hårt formatiserade Hitchcockthriller är uppåttjack för ögat och intellektet. Only God Forgives Film

Det är spännande att vänta på Nicolas Winding Refns nya film, ska det bli ett urballat vikingainferno à la Valhalla Rising eller en ursnygg noir à la Drive, den som lever får se. The World’s End Film

Förhoppningsvis kan Nick Frost, Simon Pegg och Edgar Wright återskapa den högklassiska humorn från Shaun of the Dead och Hot Fuzz.

Identity Thief Regi: Seth Gordon Manus: Craig Mazin I rollerna: Melissa McCarthy, Jason Bateman, Amanda Peet

Sandy (Jason Bateman), en reko kille med fru och barn, upptäcker att någon stulit hans identitet och spårar kreditkortsräkningarna till Diana (Melissa McCarthy), en våldsam shopaholic som råkat i luven på den undre världen. För att den ena ska få tillbaka sitt liv och den andra hålla sig levande måste motsatsparet lära sig att samarbeta. Konceptet är alltså en laglös twist på buddy cop-filmer som 48 timmar och Dödligt vapen, där omaka par slängs in i stormens öga och simmar ut som bästisar. Det som hänt sedan åttiotalet är att distinktionen svängts om från hudfärg mot kön och klass: han är den långsmala, hederliga finanskillen och hon den korta, tjocka bedragaren från fel sida av spåren. Jargongen dem emellan går på tröttsam autopilot med upprepade punchlines om att ena duohalvan är en man (med ett könsneutralt namn) och ändå ”a fucking pussy”. Till en början förskjuts viskningarna om Dianas utseende till bakgrunden, men dörrarna för självrannsakning öppnas i takt med att hon utvecklas som person. Efter mycket om och men samlar hon mod och ber om hjälp för att lära sig använda hårspray med måtta och sminka bort det vita slöddret från sin sociala mask. Det lyckliga slutet har nämligen en plats över för smaklösheten, så länge normen först bjuder på en makeover. SL

2013 • NR 5 • NÖJESGUIDEN

MUSIK

Johan Hedberg backar inte för lite klasshat.

SUBURBAN KID MED POLITISK AGENDA Text: PATRIK FORSHAGE

ed den digitala releasen av Nackamasterna nu i juni har Johan Hedberg hunnit med lika många skivreleaser i eget namn som han har med Suburban Kids With Biblical Names, förutsatt att man räknar med singeln Singalong, släppt i 19 exemplar i samband med en spelning på Södra Teatern förra sommaren. – Nja, jag har ju inte släppt någon fullängdare själv ännu. Men vi planerade faktiskt att släppa Nackamasterna som 7”-singel, med Vårdbiträdesblues som B-sida. Paradoxalt nog var det ökande intresset för fysiska skivor det som ställde sig i vägen för genomförandet. – Äsch, det var mitt eget fel. Vi var för sent ute, så när vi skulle pressa singlar var det flera veckors kö till skivpresseriet, eftersom det skulle släppas så mycket skivor till Record Store Day. Så det blev inget. SUBURBAN KIDS WITH Biblical Names existerar fortfarande, i någon mån. – Vi har gott om låtar, förmodligen har vi spelat in 20 stycken. Men vi blev aldrig riktigt klara, och nu har ju Peter flyttat ner till Malmö sedan slutet på förra sommaren. Visst finns vi, och vi kommer att göra mer musik tillsammans, hoppas jag. Men trots att hans parallella solokarriär efter fem år borde vara ganska genuint förankrad har den trots att den numera är Johan Hedbergs huvudsakliga utlopp, inte väckt samma uppmärksamhet som Suburban Kids With Biblical Names gjort. Någon enstaka solorelaterad intervju har Johan Hedberg gjort förut, bland annat med tidningen Proletären. – Det var i samband med att jag var nominerad till Kommunistiska partiets kulturstipendium, vilket var mycket hedrande. Just då hade jag spelat in Vårdbiträdesblues, som en följd av hela Carema-skandalen. Hela det ställe där jag arbetar som vårdare hade blivit privatiserat, utom just min avdelning, och det hade fått ganska absurda konsekvenser. – Men nu har jag fått ett STIMstipendium istället. Man tror alltid att det är sådant som är omöjligt att få, men jag fick 50 000 kronor för att spela in mitt album! Det har gjort att jag haft råd att vara tjänstledig en månad och kunnat finansiera hela inspelningen. ALLA SKULLE INTE vara lika stolta över att uppmärksammas i den sortens politiska sammanhang, men Johan Hedberg har aldrig tvekat inför ställningstaganden.

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Antell. Men jag behöver inte uttrycka mig på samma sätt. Ändå är ord som ”klasshat” sådant som finns bland Johans citat i tryck. – Hat är ett starkt ord, det är sant. Men det är ett ord som behövs. Folk är så rädda för att man hatar något, men att man hatar behöver inte betyda att man blir destruktiv och våldsam. MEN JOHAN HEDBERG har andra sidor också. Den demo han just lagt upp på sin SoundCloud – Solsken i tankarna – är en renodlad hyllning till de första vårdagarna, och års- och högtider är återkommande teman i Johan Hedbergs texter. – Den är verkligen helt i Astrid Lindgrens och Ted Gärdestads anda. Men det är sant, jag gillar det lite högtidliga, förra året släppte jag en remix av Vårdbiträdesblues på första maj.

FOTO: K JELL B PERSSON

– På det kommande albumet blir det kanske inte så tydliga anthems som min Vårdbiträdesblues, men det finns någon sorts kämpande mot den utveckling som finns i samhället just nu. I intervjun i Proletären kallas Johan Hedberg ”protestsångare”. Det är en term som han spontant inte riktigt vill kännas vid. – För att vara protestsångare ska man nog köra hela Billy Bragg-stuket. När vi resonerar vidare om termen definierar vi tre varianter av protestsångare, varav just Billy Bragg nog rymmer alla. Den första är agitatorn med plakattexter och demonstrationsramsor. Den andra är den iakttagande samtids-

skildraren. Den tredje är folkbildaren, med ambitionen att skildra historien och sammanhangen ur ett annat perspektiv än maktens.

”Hat är ett starkt ord, det är sant. Men det är ett ord som behövs.” – Det finns något fint med att berätta att så här är det, typ Hoola Bandoola Band och det stuket. Jag har alltid sett upp till folk som Mattias Alkberg, både i Bear Quartet och på andra håll, och Love

LIKSOM DEN NYA demon gick det fort att skriva och spela in Nackamasterna. Men att den sortens spontanitet skulle vara en av skillnaderna mellan Johan Hedberg solo och i Suburban Kids with Biblical Names hör till det förgångna. – Så var det förr, absolut, men faktiskt inte längre. Inspelningarna av nya albumet är precis motsatsen till det spontana och lite slarviga, det är ett helt nytt tänk. Jag jobbar tillsammans med Emil Johansson från Parker Lewis. Han gillade min Singalong och ville spela in mig. Han har mycket bestämda idéer om hur det ska låta, vilket också gör att det skiljer sig mycket från hur vi alltid lekt fram musiken med Suburban Kids with Biblical Names. ”Vi kommer att bli ovänner under inspelningen”, varnade Emil när vi bestämde att jobba tillsammans. Men jag kom in i hans tänk, så det blev aldrig så illa. Att underordna sig och acceptera att någon annan styr över musiken måste ändå vara jobbigt? – Nej, det har gått bra. Ibland kan det kanske kännas som att göra våld på sina egna idéer, men när arbetet väl kickat igång finns det inga problem kvar. Jag kommer nog alltid att fortsätta göra musik helt på egen hand, men det brukar faktiskt alltid bli bättre när någon annan är med. Och det där med att bestämma helt själv får jag lite utlopp för genom att jag har börjat göra remixer åt till exempel Club 8 och engelska Victoria & Jacob. Där kan jag klippa och ändra precis som jag har lust. Det är kul, speciellt om man någon gång får betalt för det. Q Nackamasterna (Labrador) finns att tillgå nu, och Johan Hedbergs första soloalbum släpps i september.

Yoko Ono & Thurston Moore 18.-19.8.

Yoko Ono och andra världsstjärnor i Helsingfors

Boka hotell till specialpris:

Lianne La Havas 23.8. Matthew E. White 28.8. António Zambujo 31.8.

www.hotellimaailma.fi/ juhlaviikot

...och många fler. Läs mer på www.helsinkifestival.fi

MISSA INTE NÖJESGUIDEN.SE MED ,BLBO )FSNBOTTPO t 1BSJTB "NJSJ t ,MBSB 4WFOTTPO t #SJUB ;BDLBSJ t "NBU -FWJO t &NFMJF ņ PSÏO t 1POUVT 5FOHHSFO t 5PCJBT /PSTUSÚN t +PIBOOB 4XBOCFSH 4PSBZB )BTIJN t 'PUMPM t 1FMMF 5BNMFIU t 5PCJBT #PTUSÚN t ,SJTUJO ;FUUFSMVOE t 'SBOT 4USBOECFSH t 3BTNVT #MPN t 3FCFDLB )FETUSÚN t 4PSBO *TNBJM t 4BSB #PVSLF

“JAG ÄR FÄRGBLIND!” GRATTIS – ELLER? AMAT LEVIN | 16:20 8 MAY 2013

BOSSEN ÄLSKAR DIG INTE

DET BEHÖVER INTE VARA SEXISM

Av ungefär exakt alla medier den senaste veckan har vi fått lära oss att Bruce Springsteen älskar Sverige. Bruce Springsteen är typ kär i Sverige. Ja, om han bara hade tid och kraft skulle han gärna bjuda varje enskild svensk på räkor och vitt vin, ge dem en mjuk fotmassage och sen framföra en liten egen akustisk spelning med just den svenskens favoritlåtar innan han sensuellt men med en underton av olja, mysk och mogen man vandrade mot sänghalmen, hand i hand med denne random svensk. Tyvärr hinner han ju inte det, men hans kärlek är ändå så stor att han köpte en helsidesannons i Aftonbladet till alla svenskars ära. Från Bossen till oss, liksom.

Jag är en nyansernas vän, och därför har jag på sista tiden blivit lite ledsen i ögat när jag sett påstått sexistiska modebilder spridas i sociala medier. Jag tycker att det är lite tråkigt att så många av er VÄLJER att tolka de här bilderna som kvinnohatande reklamares ondskefulla strategier i en patriarkal marknadsekonomi, när det i själva verket inte ALLS behöver vara så.

BJÖRN WERNER | 22:50 14 MAY 2013

NANNA JOHANSSON | 16:49 16 MAY 2013

Tillåt mig bjuda på en alternativ förklaringsmodell till hur två av de mest spridda bilderna kan ha kommit till. *harkel*

Ursäkta cheesy bild, men orkade inte leta fram någon bättre. Jag har märkt av en växande trend på sistone, som gör mig väldigt konfunderad. Låt mig beskriva hur den ser ut: Person A upplever att någonting är diskriminerande eller problematiskt ur en synvinkel som är kopplad till utseende, bakgrund eller klass. I sin beskrivning av problemet använder hen ”vit”, ”svart”, ”färg”, ”invandrare”, ”svensk” eller andra, i sammanhanget väsentliga, ord. Person B ignorerar problemet Person A beskriver och fokuserar istället enbart på att Person A använde sig av ”vit”, ”svart”, ”färg”, ”invandrare” eller andra, i sammanhanget väsentliga, ord. Person B når slutsatsen att eftersom Person A använde sig av ord som påvisar skillnaden mellan människor är Person A rasist, fördomsfull eller alldeles för fixerad vid det som skiljer oss åt.

Okej, ni vet hur det är när man bokat in något och sedan helt glömmer bort det? Så var det för den här tjejen. Hon glömde att hon hade avtalat ett möte med en fotograf, så när det ringde på dörren fick hon PA-NIK.

Eh…

Läs hela inlägget och mer av Amat på nojesguiden.se/amatlevin

Läs hela inlägget och mer av Björn på nojesguiden.se/blogg/bjorn-werner

Läs hela inlägget och mer av Nanna på nojesguiden.se/nannajohansson

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

Konsertsäsongen 13-14 finns att lusläsa på

konserthuset.se

Riktigt billigt för dig upp till och med 26 år.

MUSIK

Patrik Forshage ringde upp Lloyd Cole för att prata tics och hur det är att turnera med sin egen son.

LLOYD COLE SITTER INTE I HÖRNET LÄNGRE Text: PATRIK FORSHAGE

tt påstå att jag har Lloyd Cole på speed dial vore både förmätet och osant, men faktum är att när jag mödosamt slagit in hans mobilnummer visar han sig redan finnas bland mina kontakter. Den privata mobiltelefon han använder både till vardags hemma i Easthampton, Massachussetts och för intervjuer är densamma som senast vi pratade för tre år sedan. För det ber han nästan om ursäkt. – Jag byter inte särskilt ofta, jag är ju ganska konservativ av mig. NU RINGER JAG för att om Standards, hans nya och renodlade rockalbum, och mycket annat är sig likt. Matthew Sweet finns till exempel med på bas igen precis som han gjorde på Lloyd Coles första soloalbum 1990 och 1991. – Du vet, när jag är i studion tappar jag perspektiven. Där har jag ingen koll på min ålder, och med både Matthew och Fred Maher i bandet känns det precis som förr. Matthew har en förmåga att spela rätt utan att ens reflektera över det. Då gick det att bara bocka av låtarna en efter en, ”nu är vi färdiga med den låten, nu tar vi nästa”. För Lloyd Cole är varken elektrifiering eller rockattityd den viktigaste skillnaden med det nya albumet. Istället vill han betona förberedelsens betydelse. – Jag hade gjort klart låtarna i förväg den här gången, med texter och allt. Det

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

FOTO: KIM FRANK

är väldigt ovanligt för mig. Tidigare har jag gått in i studion med skisser och halvfärdiga saker, och så har jag fått sitta i ett hörn och skriva klart medan skivan görs. Nu slapp jag det. Den här gången var skivan färdig redan innan, och då kunde jag förutom att sjunga och spela koncentrera mig på att producera. – Jag är alltid beredd på att det kan ta slut, att jag inte har mer musik kvar i mig. Men så råkar jag ut för något som vänder på det. I höstas var jag ombedd att recensera Bob Dylans nya album, och där hörde jag en 73-årig man som inte alls anser sig för gammal utan jobbar vidare på samma sätt som när han var väldigt ung. Det blir inte alltid bra, men när han lyckas är det lika bra som det var i mitten på sextiotalet. Jag hoppas att jag också har sådana stunder, och det är väldigt tillfredsställande när man upptäcker att det finns kvar. DEN NYGAMLA FÖRTJUSNINGEN i Dylan lyser igenom även i blinkningar åt den gamle mannens sätt att sjunga i Diminished Ex. För en av sakerna som finns kvar med oförminskad finess i Lloyd Coles sånger är hans öga för detaljer och hans förtjusning i att smyga in referenser och citat i sina låtar. – Jo, jag är nog samma låtskrivare som alltid. På samma sätt är det med till exempel en gitarrist som har sin speciella personlighet i sin ton oberoende av vad han spelar. Jag har kul när jag skriver, och plötsligt dyker det upp ett Blondie-citat

som jag känner att jag vill använda, i synnerhet när låten som i Myrtle and Roses fall drar i en helt annan riktning än låten jag citerar. Mitt problem är snarare att det händer för ofta än för sällan. Jag skulle kunna fylla hela skivor med citat och referenser, och måste se till att hålla undan. Ofta är det överhuvudtaget inte medvetet, utan liknar något slags tic.

”Jag är alltid beredd på att det kan ta slut.” BLAND VETERANER OCH gamla samarbetspartners som Matthew Sweet, Fred Maher, The Commotions gamle keyboardist Blair Cowan och nyare bekantskapen Joan Wasser aka Joan As Police Woman märks också Lloyd Cole son Will. – Han kom med och spelade på några festivaler förra sommaren, och det fungerade bra. Han tillförde mycket – inte bara ungdom – till bandet, och det dröjde inte länge innan han och andra såg honom som en i bandet. Jodå, jag också, utom att jag hela tiden känner ett ansvar att ha koll på att han inte dricker för mycket, som jag inte gör för de andra. Hehe. ROBERT QUINE ÄR en av både Lloyd Coles och undertecknads favoritgitarrister. Han var punkpionjär tillsammans med Richard Hell i The Voidoids men spelade samtidigt avantgardistisk och ofta

dansbar avantgarde-funk med Material som en del av New Yorks No Wave-scen i slutet på sjuttiotalet. Tillsammans med trummisen Fred Maher spelade han sedan under flera år i Lou Reeds band innan Lloyd Cole anlitade dem 1990. 2004 tog han sitt liv genom en heroinöverdos, och jag undrar om saknaden blir särskilt svår när Lloyd Cole nu återvänder till den sortens rock som de tillsammans förfinade för dryga 20 år sedan. – Han hade verkligen gillat det nya albumet Standards, och visst tänker jag på honom ofta. Men det var nog ändå bra att det blev som det blev. Robert hade börjat bli så arg på allt och alla, kanske mest på sig själv. Jag förstår nu att det var ganska länge som han inte hade lust att leva. STANDARDS ÄR INTE Lloyd Coles enda skiva i år. För ett par månader överraskade han sina följare med Selected Studies, Vol. 1, där han tillsammans med Brian Enos gamle ambient- och krautkollega Hans-Joachim Roedelius ställde samman instrumentala stycken inom just dessa genres. – Det där är ju ett av mina stora intressen. Jag bygger synt som hobby. Och reaktionerna var långt över förväntan. – Jag hade faktiskt inte trott att någon skulle bry sig överhuvudtaget, men den är ganska omskriven, och de flesta är positiva. Q Standards (Tapete/Border) släpps vid midsommar.

MUSIK Krönika

DET KONSEKVENTA KVINNOHATET

ourtney Love. Det är inte ofta jag tänker på henne nu för tiden, men så dyker hon upp någonstans och påminner mig. Senast jag såg henne var som modell för Saint Laurent. Kritikerfavoriterna Daft Punk och Christopher Owens finns förresten också med i samma reklamkampanj, fotograferade av chefsdesignern Hedi Slimane. Det är stilfulla bilder som porträttterar några av vår tids stora musikikoner. Men varje gång Love exponeras kommer också en drös kommentarer, de låter nu som de gjorde för fem, tio och femton år sedan. Sedan (rock)historiens begynnelse har det svinats, själar har sålts till Satan, roddare har spikats fast i bord och heroin har värmts upp i småländska mikrovågsugnar. Rykten säger att det ska ha spliffats på Buckingham Palace redan år 1965. Skyldiga? De oborstade slynglarna i The Beatles. Den här typen av anekdoter ger näring åt ett konstant flöde av rockbiografier och dokumentärfilmer, vi verkar aldrig få nog av myten om ”sex, drugs and rock’n’roll”. Man kan tycka att det bara känns väldigt trött, men så tänker man på något färskare exempel och så var det kanske lite underhållande med dåligheter i alla fall; Justin Bieber har knark i bussen (roligt!), The Tough Alliance är bänga och mimar till sina egna låtar medan någon annan bryter upp scengolvet (innovativt!), JJ-mannen stormar Lorentz & Sakarias spelning (ti hi!). Det finns egentligen bara ett undantag när det gäller hur artisters tillkortakommanden bemöts. Då idoldyrkan, roande skrock och någon enstaka suck istället ersätts av skriftlig stening. Det är när kvinnliga världsartister beter sig som världsartister gör mest. Whitney Houston, Britney Spears, Lady Gaga, Rihanna – alla är de talangfulla och framgångsrika musiker som fått utstå offentligt kvinnohat, ofta i skepnad av ”moral”. Plötsligt var de dåliga förebilder, offer, missbrukare, psykfall, för tjocka eller för smala. Lyckligtvis har några få, mer konsekvent lagda, skribenter försökt att uppvärdera de här superartisterna på senare år. Kommentarerna i fallet Love gäller samma nedvärderande etiketter. I några fall blir hon också förövare istället för offer, det finns fortfarande de som anklagar henne för att vara skyldig till Kurt Cobains självmord (!). I den

RAP

Mack Beats Centrum Hemmalaget/Sony

När Sveriges ljudmässigt mest behagliga hiphopproducent, Mack Beats, släpper album värms hjärtat upp inifrån. Referenserna i citat, beats och cuts gör att skivan känns som att återse en gammal god vän man inte träffat på länge: allra tydligast i Min värld, en svensk påminnelse om Nas ord ”The world is yours”. I Mack Beats låtar blir rappen till ytterligare ett självklart instrument i ljudbilden likt Goran Kajfes trumpet. Gästlistan består till stor del av de bästa av de bästa av de bästa just nu. Julia Spada är fantastisk och Newkids toner i Barriärer är hur jag föreställer mig att det låter när man kommer till Pärleporten. Mack Beats, du gjorde det. MB

H I PHOP

Rikard ”Skizz” Bizzi Kärlek, funk och solidaritet BABA/Sony

6 54

Producenten och rapparen Skizz ligger bakom två av de

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

hyllade boken How to be a Woman skriver före detta musikjournalisten Caitlin Moran om hur de på hennes redaktion kämpade för att få med någon av de sju kvinnliga artisterna i tidningen, det vill säga de som då var lika stora som de mest uppskattade manliga rockbanden. Så såg det ut till den hardcorefeministiska Riot Grrrl-rörelsen gjorde entré, anförda av C Love. Först då rämnade glastaket. Min kompis Maja köpte sin första elgitarr och jag vågade som 16-åring handla på skivbutiker i Stockholm, fast gubbarna i kassan var otrevliga. I och med att Love började pola med Kurt Cobain, då frontman i Nirvana som inte var lika framgångsrika, fick vi dessutom upptäcka ytterligare ett favoritband. (Yep, Hole sålde större upplagor vid samma tidpunkt.) 2013 borde det väl ändå vara dags att ge Courtney, för att parafrasera Hole, lite jävla kredd i den här snäva världen. Q

BÄST JUST NU Alice Boman Skisser Debut-ep, Adrian/Border

Magiskt. Zomby Soliloquy

E MORO C K

The National Trouble Will Find Me 4AD/Playground

Trouble Will Find Me är tonsatt ångest på det där oversharing-viset som omöjligen skulle kunna fejkas, korten på bordet och hjärtat utanpå. Eller så är det kanske bara ett uppträdande, men när The National lyckas förmedla känslan spelar det faktiskt ingen roll. Ta bara en fras som ”I’m having trouble inside my skin, I try to keep my skeletons in” och låt den sjunka in. Det musikaliska landskapet är, trots dovt pianospel och ledsna stråkar, både vidare och ljusare än på den mer drivna föregångaren. Det gör albumet lite mer krävande, men det är det förstås värt. Måtte Matt Berninger aldrig sluta resonera med sina demoner. SMH

A KUSTISK T

ASS 4 Headspin

I N DI E M E D BE A T S

Bibio Silver Wilkinson

singel, 4AD/Playground

Warp/Border

Lika repetitiv som hypnotisk. Min Stora Sorg M$$

Jag har nästan försökt att lyssna sönder detta men Stephen Wilkinssons nya mästerverk går inte att förstöra, det bara växer stillsamt och organiskt. Jag tror att det är funktionen av att Silver Wilkinson både kan agera bakgrundsmusik och samtidigt uttrycka en djup nyans- och intensitetsrikedom som gör att den bringar mening i alla lyssningssammanhang. Det hänger ihop med den nästintill generande sympatiska framtoningen som fortfarande är gällande på brittens sjunde album. Segment av åskmuller från eran av mjuk fåtöljtechno, gitarrmelodier skapade med fjädersträngar, lagom skitiga ryggsäcksbeats, en röst som lyssnar tålmodigt och ett inspelningsnoise samplat från försommarvärmen blir till sommarens bästa indie med omnejd. LL

ep, Bengtsson & Wirfält

En av landets bästa liveakter släpper sina låtar, som de låter på scen. The National Trouble Will Find Me 4AD/Playground

Emorock för vuxna. Kelly Rowland Dirty Laundry The-Dream-producerad bikt från kommande album

Asbra och alla nivåer av hjärtskärande.

SARA-MÄRTA HÖGLUND

saramarta.hoglund@nojesguiden.se

senaste årens tyngsta svenska hiphopsinglar – egna gruppen Stockholmssyndromets Lårparti och Sjukstugans Zig Zag (som han gästade). Han har en känsla för tjock pulserande funk som han inte delar med någon annan svensk hiphopproducent, det låter som en elektronisk uppdatering av både nittiotalets slöaste västkustrap och nollnolltalets mest progressiva neo-soul. Men på sitt första soloalbum erbjuder han inte bara fascinerande beats utan även en häpnadsväckande mognad som textförfattare och artist. Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik, något som kommer naturligt för en rappare som gör sina egna beats. Han visar att man kan göra hiphop som är vuxen utan att låta tråkig. Och i

mellan ödsligt ekande vals och brutal gitarrattack i Kalopsia med en gästande Trent Reznor är allt annat än illusorisk. Utöver bandkärnan samlar Josh Homme här gamla kollegor som Dave Grohl (som allvarligt talat borde lägga all sin tid på det här), mästaren Mark Lanegan och till och med före detta persona non grata Nick Oliveri. Men de båda sistnämnda är knappt hörbara, på samma sätt som högprofilerade gäster som Alex Turner från Arctic Monkeys, Julian Casablancas, The Scissor Sisters Jake Shears och till och med Elton John. Och hur skulle någon av dem, eller någon annan för den delen, kunna utmana den självklara auktoritet som Josh Homme utstrålar 2013? PF

titelspåret inspireras de båda gästerna Timbuktu och Eye-N-I till briljanta verser. NRFN

Juan Atkins & Moritz Von Oswald Borderland Tresor

Tresor var klubben och labeln i Berlin som byggde broar mellan technons huvudstad Detroit och Europa under tidigt nittiotal. Juan Atkins var en tredjedel av ”The Belleville Three” (med Derrick May och Kevin Saunderson) som i historieböckerna lyfts fram som technons gudfäder. Moritz är Tysklands motsvarighet till en sådan galjonsfigur med bakgrund i minimaltechno Basic Channel och punklegenderna Palais Schaumberg. Detta är alltså gubbtechno at it’s finest, det vill säga så nära frijazz man kommer inom techno. Ljuden är dyra och analoga, attityden är tillbakalutad och mogen. En själfull monotoni som aldrig blir irrelevant eller daterad. LL

BÄST JUST NU Nicholas Ringskog Ferrada-Noli nrfn@nojesguiden.se

Mariah Carey feat. Miguel #Beautiful Def Jam/Universal

Årets bästa låt. Yung Lean Oreo Milkshake låt och video, finns på YouTube

H Å R D RO C K T ECH NO

Gitarristen, flöjtisten och kompositören Andreas ”ASS” Söderström ligger inte på latsidan. Efter samarbeten med Johan Berthling (soundtracket 30 grader i februari) och Titiyo (sorgligt förbisedda El Rojo Adios)

Queens of the Stone Age Like Clockwork Matador/Playground

Josh Homme kan mycket väl vara den coolaste i världen. Andra litar på kraft, på volym, på envetenhet, men Josh Homme ler mjukt, och smyger fram sofistikerat kraftfull, smart, vass och multifacetterad hård rock. Till och med Jack White, som likt Josh Homme också kastar sig mellan ytterligheter med utgångspunkt i bluesen, får vika ner sig när Josh med finess och snille kör sina rockvarianter. Singeln My God is the Sun är ostoppbar, I Sat by the Ocean är lika suggestiv som melodisk, medan The Vampyre of Time and Memory är en pianoballad med dystert gitarrinpass. Smooth Sailing hittar det groove som Guns’n’Roses för ett ögonblick snodde från Aerosmith och sedan slarvade bort, och skönheten i växlingen

Strunta i alla belackare – Yung Lean och hans producenter gör knäckande bra based rap som rusar in i illusionerna med ljusets hastighet. Kelly Rowland Dirty Laundry från kommande skivan Talk a Good Game, Republic/Universal

Kelly och låtskrivargeniet The-Dream påminner om hur mörk, rå och omskakande soulmusik kan vara. Rebecca & Fiona Union singel, Universal

Bästa fackföreningsrocken sedan The Bands King Harvest (Has Surely Come). Älskling Nästan morgon låt, finns på SoundCloud

Lysande försvenskning av Bei Maejors r’n’b-mästerverk End of the Night.

MUSIK

BÄST JUST NU Love Lagerberg

love.lagerberg@nojesguiden.se

Yung Sherman & Baba Stiltz All My Life låt

Stockholms mest lovande producenter teamar upp! Ciara Body Party (eLan Remix) låt

eLan säger ”had to do it” om sin skeva tolkning. Mount Kimbie Cold Spring Fault Less Youth album, Warp/Border

Utan tvekan sommarens album. Mr. Tophat & Art Alfie Yellow Feather/Kamerun 3000 12”, Karlovak

Stockholmslabelns femte och bästa house hittills.

närmast förtrogne och som nu släpper sitt andra egna album. Om vi vågar drista oss till att likna Ty Segall med Alex Chilton är Mikal Cronin hans Chris Bell – lite vekare, lite hemligare, lite ledsnare. Men lika intagande. Han är en multiinstrumentalist i jakt på den ultimata powerpopsången, och när han hamnar strax intill Frosting on the Beater-stämningarna till exempel på inledande Waves är han väldigt nära. PF A B S T R A K T HOU S E

Gold Panda Half of Where You Live Ghostly

Det har hunnit gå tre år sedan Gold Panda lyckades förena både fans från houseortodoxa kretsar och euforiska indiekids med albumet Lucky Shiner och framförallt i den andra kategorin med låten You. Derwin har på sitt andra album (tredje med samlingen av gamla EP:s på Companion) fokuserat på sina säregna laptopljud som fortfarande låter som vaskade ur en gurglande isländsk gejser. Mer balanserad och gladare än debuten men fortfarande med ett mått av oantastligt vemod. Lika mustig vid första som femtonde lyssningen. LL

tydligare, mer nyanserat och mer King Krule (gästar två gånger!). Undantaget i all pop är Sullen Ground som låter som en remix av Burial och Actress samtidigt. Det är ett gott omdöme. Tack för den här skivan. LL

MUSIK BAROMETERN

P OP/ F OL K

Noah and the Whale Heart of Nowhere Mercury

Independentrullen Garden State handlar om en smådeppig heterokille som tappat sin kompass. Sedan dyker en klädsamt galen tjej upp och tillsammans hälsar de på några hälare i en båt. Heterokillen blir förälskad i den (klädsamt) galna och får därmed sin livslust tillbaka. Filmen ger mig exakt samma känsla som Heart of Nowhere, och Noah and the Whales fjärde album på nästan lika många år kan också ses som en musikalisk uppföljare till samma historia. Med utstuderat avslappnad stämma sjunger Charlie Finks om den nu vuxne heterokillens ågren. Soundet är moget och trots ettriga stråkar saknas den lekfullhet som tidigare varit bandets signum. Drömskt blickar

BÄST JUST NU Maja Bredberg

maja.bredberg@nojesguiden.se

Kelly Rowland Dirty Laundry mp3

Den mest drabbande låten jag hört på länge. Rikard ”Skizz” Bizzi Kärlek, funk & solidaritet Album

Miles Kane Don’t Forget Who You Are

album, R&S

Columbia/Sony

James Blakes bandkamrat levererar ett lika emotionellt album som sin arbetsgivare.

kommer här tredje skivan på mindre än ett år. En gång i tiden var han en singer/songwriter med Nick Drake-rötter, men sedan han släppt sången har ASS utvecklats mot riktigt intressanta territorier. Samtidigt har han utvecklats från det introvert individualistiska – det sista s:et i artistnamnet står för solo – till en kollektiv musik som närmar sig jazz med sina fria tyglar och intuitiva kommunikation. Det är just utforskandet av gränslandet mellan fri jazz och komponerad konstmusik som gör detta hans fjärde soloalbum så starkt. Tillsammans med fem musiker som spelar orgel, slagverk, marimba, vibrafon, piano, saxofon och trombon skapas fascinerande stämningar – i den ena stunden klingar det orientaliskt, i den andra besöks mexikanska öknar, i den tredje hörs ursvenskt vemod. 4 rekommenderas till alla som är nyfikna på musiken bortom popmusiken. NRFN A B S T R A K T HOU S E

Mikal Cronin MCII Merge/Border

Ty Segall gjorde en häpnadsväckande bra skiva förra året, fylld av energi, smart pop och mäktig distorsion. Åtminstone någon del av det får nog tillskrivas Mikal Cronin, som är Ty Segalls

5 56

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

Med popveteranen Ian Broudie som producent och låtskrivarpartners som Paul Weller och XTC-Andy Patridge borde kanske inte exaktheten i hans distinkta upptempopop överraska, men att den forne The Rascals-ledaren och Alex Turner-partnern från (underskattade) The Last Shadow Puppets hade en så här medryckande skiva i sig är ändå förvånande. Med refränger fyllda av riffgitarrer, julbjällror, masskörer och höga knälyft, är hans andra soloalbum en glamfest med genomgående referenser till Slade, Sweet och Marc Bolan (och dessutom textblinkningar till Teenage Kicks). Och även om det svajar till någonstans finns här tillräckligt med tempo, melodier och engagemang för att göra Don’t Forget Who You Are till sommarens roligaste feelgoodpop. PF

Ol’ Dirty Bastard och Easy-E återuppstår Rock The Bells Hologram-konsert

Tupac-trenden från i somras fortsätter. Att leva i framtiden är att vilja tillbaka till dåtiden. Mack Beats ft . Grillat & Grändy och Chords Axa

Centrum

Den nya bekännelsepoesin Från Angel Haze till Kelly Rowland, den moderna hiphopen och r'n'b:n är rak, rå och becksvart.

Det här är fulländning. Julia Spada Framtidsrösten Diverse låtar

Är besatt av denna sångerska och vill ha mer.

P O S T- P OP

Mount Kimbie Cold Spring Fault Less Youth Warp/Border

De fina brittiska pojkarna Dominic Maker och Kai Campos hade i tidens anda målat in sig i ett sammanhang, tillsammans med kompisar som James Blake, som kom att definieras som post-dubstep helt mot deras vilja. Egentligen ville de bara göra relevant pop och inte alls trassla in sig i basfrekvenser de aldrig varit i närheten av. Deras andra album belägger också att deras plan aldrig varit någon annan. Starkare, snyggare,

Anti-autenticitet Yung Lean beter sig som om han kom från Bay Area, Daft Punk låtsas som om technon aldrig uppfanns, Håkan Hellström lajvar klumpfot. Skål för den konstnärliga friheten.

TACK OCH HEJ.

G L A M P OP

Airhead For Years

BÄST JUST NU Patrik Forshage

patrik.forshage@nojesguiden.se

Howe Gelb Dust Bowl Turnéalbum, egen utgivning

Missa inte denna pärla, tillgänglig på konserter och hans hemsida. Rebecca & Fiona Union singel, Universal

Bästa fackföreningsrocken sedan Billy Braggs There is Power in a Union. Lloyd Cole Kids Today från kommande Standards, Tapete/Border

”Rage against, rage against, rage against… something. Anything.” Frankie & The Heartstrings Nothing Our Way singel, Pop Sex/Border

Bernard Butler avlöser Edwyn Collins som producent på deras andra album. Det säger mycket. Half Japanese 1/2 Gentlemen / Not Beasts Återutgåva, Fire/Border

Tre CD ostämt skrammel är den enda sanna konsekvensen av Velvet och Jonathan Richman.

Finks tillbaka på dagar som flutit förbi. Som i Lifetime, ”We were young, that was then and I can’t help the feeling that it’s never coming back again”. Behållningen är den dramatiska dynamiken som uppstår när Anna Calvi gästar på titelspåret. För mig blir hon lite som den (klädsamt) galna, utan vilken allt skulle falla platt. I övrigt är Heart of Nowhere en småputtrig och slätstruken popskiva för massorna, felaktigt förpackad som ”indie”. SMH

4 Stråkarnas comeback The National, Matthew E White, Håkan Hellström och Phosphorescent har alla fattat hur man får pop att låta lyxig och vacker.

3 Feelgood-konsensus Eurovision-psykosen och Daft Punk-hysterin var två exempel på att folk helst vill att musik ska vara kul och få oss att må bra.

MEN LÖSHET EN

Mange Schmidt Ensam bland alla vänner Universal

Till skillnad från Rusiak som alltid kommer att ha kredd från Sherlock-tiden eller Petter som med imponerande känsla lyckats ta ett nytt grepp om sin musik, har Mange Schmidt just ingenting. Där är han sannerligen ensam bland vänner. Han rappar fortfarande som att han artikulerar för hörselskadade. Beatsen är futtiga, rimmen förutsägbara, flowet en evighetsloop av copy paste – betoningarna läggs exakt som föregående bar. Tematiken är ointressant, det saknas innovation och han misslyckas konsekvent med att få musiken relevant. Skryt om hur han och hans kompisar är bäst faller, i samma sekund som det uttalats, på sin egen orimlighet. MB

2 Lauryn Hills timing Ny musik var efterlängtad, men sällan har väl de monetära skälen varit mer uppenbara. Och så räckte det ändå inte för att hålla henne ur finkan.

1 Nicholas Ringskog Ferrada-Noli slutar på Nöjesguiden Tack för de här sex åren.

OSCAR, FREDRIK & ALEXANDER

MARIA MOLINARI & MAURICIO MOLINARI

TARA MOSHIZI & LENA RESBORN CARLAN SNYGG & MARIA EDSTRÖM

DANIEL SANDSTRÖM & ERIKA ADAMSIAN

GALAPREMIÄR AV STAR TREK INTO DARKNESS PÅ RIGOLETTO Foto: Lina Kruopyte

TORO NYGREN & ROGER WILSON ANDERS PIHLBLAD & HENRIK ALSTERDAL DANIEL BRUNSON & DEVI BRUNSON

LINDA ENGLUND & SANDRA ENGLUND

JOAKIM HOLFVE & ANNIKA LEONE

41 000 medlemmar och en hel drös utmärkelser har tillkommit sedan PR-miraklet Lina Thomsgård startade Rättviseförmedlingen på en bakissöndag för tre år sedan. Döskalle & Mästerligt drog till deras kontor för att klämma på Titanägget, undersöka den interna mångfalden och få Lina Thomsgård att bekänna vad all framgång beror på.

FOTO: TOVE A . TORMOD

1 & 6 MÖTER

Rättviseförmedlingens 1 ÄrPR-strategi att få dig att synas så mycket som möjligt i media? – Haha. Ja, min insats i det här är kött och blod, hull och hår. Kan jag berätta om vad vi håller på med gör jag det så klart i alla tänkbara sammanhang och då får jag acceptera att folk kanske tycker att jag är en himla linslus. Är det verkligen så viktigt att det alltid är 50/50 när det kommer till kön? – Nej, inte alltid. Men det är ju 50/50 när det kommer till kön. På jorden. Och så länge vi delas in efter kön bör till exempel representation och makt vara fördelad ungefär på det sättet också. Så är det inte idag. En lätt kom-ihåg-ramsa är: mer kvinnor där makten är, fler män där barnen är. Stora PR-priset, alternativa Nobelpriset, Titanägget. Varför älskar alla Rättviseförmedlingen? – Framgångskonceptet är superenkelt: det funkar. Rättviseförmedlingen behövs och gör konkret skillnad på områden som är så uppenbart skeva. Lägstanivån har höjts, folk kommer inte längre undan lika lätt med att osynliggöra kvinnlig kompetens eller befästa tradiga könsroller. 41 000 rättviseförmedlare är där för att motbevisa dem. Eftersom Rättviseförmedlingen är en öppen sida på Facebook måste vi samtidigt vara oantastliga och rara i dessa näthatsdagar. Som talesperson är det mitt ansvar att göra mitt bästa för att se till att folk antingen gillar oss eller inte bryr sig. På vilka områden är det svårast att få till en jämn könsfördelning? – Alla områden där man försvarar sin enögdhet genom att vifta med orden kompetens och kvalitet. Som om sånt gick att bedöma objektivt. Det gäller ju ofta näringsliv och kultur. Att förklara ett sammanhang som består av 99 procent

NÖJESGUIDEN • NR 5 • 2013

LINA THOMSGÅRD

män med att man bara sett till kompetens faller ju på sin egen orimlighet. Är du en liberalfeminist? – Nej. Jag är nog mer en feministisk quattro stagioni med bitar och argument från flera inriktningar och ismer. Jag tror att det är bra att jiddra med sina egna övertygelser om vad som är bäst väg framåt, precis som vi jiddrar med andras. Folk kan väl tänka att jag är liberalfeminist för att jag är en massa saker de kanske

”Jag gjorde ju precis samma bänga misstag som alla andra gör när jag behövde en styrelse i början.” förknippar med det – jag bor i innerstan, jobbar med PR och är klämmig och pragmatisk. Jag vet inte. Det finns ju lika många feminismer som det finns feminister och oavsett inriktning tror jag på att sprida medvetenhet till fler genom feministisk praktik. Ut och röj, föreläs, länka, kramas, protestera, diskutera. Kämpa alla! Att vara feminist och verka i mediebranschen. Är inte det att sälja sin själ till djävulen? – Mediebranschen spelar en väldigt stor roll genom att ideligen reproducera stereotyper, otroliga mängder pengar

pumpas in i budskap som berättar för oss hur vi ska vara, vem som bör göra vad. Kan Rättviseförmedlingen föreslå en kvinna som inte pratar klingande ren svenska som expert i rutan, gör det skillnad för alla som ser programmet. Och 76 procent av alla som förekommer i nyhetsmedia idag är ju män. Om jag kan åstadkomma någon förändring där kan jag sälja min själ eller röv till lite vad som helst. Är det sant att du är en douche? – Jag har nog gjort en massa douchigt i mina dagar, oj oj oj. Förlåt för allt. Nyss fick jag förresten veta att en douche är en sorts vattenballongspruta som ska tvätta fiffi så att den blir ren inuti. INUTI. Du var nyligen på middag hos kungen. Är du rojalist? – Nej, det var en typisk sälja-sin-rövsituation. Jag tror inte på monarki, det är skvatt galet. Men middagen jag var på hölls för att uppmärksamma betydelsefulla grejer i Sverige, så det var ett sätt att visa för de 41 000 rättviseförmedlarna att det vi gör tillsammans uppskattas. Jag är ju talesperson för ett jättegäng! Hur ofta upplever du att andra använder Rättviseförmedlingen som ett ”jämställdhetsalibi” för att själva se bra ut? – Jämställdhetswashing? Jag vill ifrågasätta den idén lite. När till exempel reklambranschens tidning Resumé lyfter fram oss, tillskriver de det vi gör ett värde. Det sänder signaler till deras bransch om

1 1

att jämställdhetsfrågan äger relevans och status. Det är bara bra och jätteviktigt eftersom ett av de största problemen med jämställdhet är att folk tror att det är en åsiktsfråga, när det i själva verket handlar om fakta och kunskap som behöver spridas. Hur står det till med mångfalden inom själva Rättviseförmedlingen? – Den är ett problem. Jag gjorde ju precis samma bänga misstag som alla andra gör när jag behövde en styrelse i början, jag valde först de i mitt närmsta gäng som såg ut och tänkte som jag. Men vi behöver fler smarta människor med olika bakgrund, postnummer, kön och politisk tillhörighet här för att göra ett bra jobb. Så vi jobbar hela tiden med det, och uppmanar folk med olika bakgrund att söka sig hit. Säger ni någonsin nej till efterlysningar? – Ja, någon gång om dagen. Vi gör efterlysningar som bryter stereotyper och berikar sammanhang. När någon vill att vi ska efterlysa en kvinna till en kvinnofestival med jämställdhetstema där kvinnor pratar om kvinnor, skulle vi nog hellre efterlysa en jämställdhetskunnig man. Ibland är någon ute efter en som har typ överlevt bröstcancer, fött fyra barn och kan prata om hur det är att använda nässpray. Då är det bara slapp research, vilket vi säger nej till. Händer det att du ångrar att du blivit en offentlig person? – Ibland är det jobbigt eftersom jag är så löjligt känslig för kritik. Men fördelarna med att få vara med och sätta de här grejerna på agendan överväger helt klart. Rättviseförmedlingen bygger på både ”rättvisa” och ”visa rätt”. Vilken är den bästa ordvits du kommit på? – Oj, finns väldigt många här hörredu! Men jag säger nog gaydies and gentlehen. Hihi. Q

6 6

OAVSETT VAD DU LÄNGTAR TILL ELLER FRÅN I SOMMAR. Sommarpriser fr 790 kr/natt. Dubbelrum inkl frukostbuffé. Alltid på bästa cityläge i Stockholm, Göteborg och Malmö. Boka nu på rica.se

THE SOUND OF SUMMER MOBILE BOOMBOX | BRING IT EVERYWHERE

SUMMER PRIZE

699 :-