Nöjesguiden Nr 9 2013 by Nojesguiden

GÖTEBORG • NR 9 • 2013 • SEDAN 1982

VAD TROR VI PÅ?

Storstädernas växande nyandlighet LINDA PIRA ÄR MATRIARKEN • GEORGE SCOTT HAR FUNNIT RO NYBÖRJARENS GUIDE TILL ILLUMINATI MALCOLM B • JENNY WILSON • JONATHAN JOHANSSON MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + LITTERATUR Nöjesguiden • Bellmansgatan 1 • 411 28 Göteborg • www.nojesguiden.se

Paper Art: Ollanski Foto: Caroline Wimmer

Innehåll NR 9, 2013

T I L L FÖ R O RD N A D C H E F RE DA KT Ö R

Amat Levin amat.levin@nojesguiden.se A RT D I REC T O R

Martin Petersson martin.petersson@nojesguiden.se A D - A S S I ST E N T Daniel Eriksson daniel.eriksson@nojesguiden.se RE DA KT Ö R G Ö T E B O RG

Björn Werner björn.werner@nojesguiden.se RE DA KT Ö R M A L MÖ / LU N D Nicole Briggs nicole.briggs@nojesguiden.se RE DA KT Ö R NOJ E S G U I D E N . S E Parisa Amiri parisa.amiri@nojesguiden.se NOJ E S G U I D E N . S E Vendela Lundberg vendela.lundberg@nojesguiden.se P R A KT I K A N T

Mathias Jensen mathias.jensen@nojesguiden.se M E DV E RK A N D E S KRI B E N T E R

NÖJESGUIDEN

MALCOLM B

”Jag ser mig själv som en av the top dogs.”

Maina Arvas, Wanda Bendjelloul, Maja Bredberg, Patrik Forshage, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Sara-Märta Höglund, Anders Karnell, Love Lagerberg, Sebastian Lindvall, Vendela Lundberg, Sebastian Løken, Hasan Ramic, Victor Schultz, Isabelle Ståhl, Pelle Tamleht, Ida Therén, Alf Tumble, Kalle Wannerskog FO T O GR A F E R O C H I L LUST R A T Ö RE R

GEORGE SCOTT HAR FUNNIT RO

Amat Levin har träffat den före detta världsmästaren i lättvikt för att prata om den problemfyllda uppväxten, kampen om att finna en tillvaro efter boxningen och den nysläppta självbiografin. 16

MATRIARKEN LEVERERAR

Linda Pira om det nyfunna lugnet, kommande EP:n och hypens baksida.

Ollanski, Tomas Wal, Caroline Wimmer V D O C H A N SVA RI G U TGI VA RE

Faje Gani faje.gani@nojesguiden.se P R OJ E KT L E DA RE

Josefin Lundgren josefin.lundgren@nojesguiden.se WEBBCHEF

Pelle Tamleht pelle.tamleht@nojesguiden.se S Ä L JA RE ST O C KHO L M

Johan Majer johan.majer@nojesguiden.se Joakim Hampus joakim.hampus@nojesguiden.se Ayman Qadri ayman.qadri@nojesguiden.se S Ä L JA RE G Ö T E B O RG

Henning Wideberg hw@nojesguiden.se Charlie Hedström charlie.hedstrom@nojesguiden.se S Ä L JA RE M A L MÖ / LU N D John Stahle john.stahle@nojesguiden.se E KO NO M I

VAD TROR VI PÅ?

Rebecka Hedström skriver om häxor, energirensande växter, mindfulness och den andlighet som håller på att växa i de svenska storstadsregionerna. 25

NYBÖRJARENS GUIDE TILL ILLUMINATI

Vad är det ens för något? Hur har teorin fått spridning? Och varför anklagas så många artister för att vara inblandade? Vi bjuder på en grundkurs i Illuminati-kunskap. 58

Jeanette Ramberg ekonomi@nojesguiden.se U TGI VA RE

Nöjesguiden Holding AB T RYC KE RI

MittMedia Print D I ST RU B I T IO N

Budcompaniett AB, Bring AB, Malmö Europa Trading AB P E RIO D I C I T E T

10 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Stockholm Nöjesguiden Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm tel 08–456 45 00 red@nojesguiden.se Göteborg Nöjesguiden Bellmansgatan 1 411 28 Göteborg Malmö Nöjesguiden Engelbrektsgatan 20 211 33 Malmö

1&6 MÖTER ANTJE JACKELÉN

Hon är Sveriges första kvinnliga ärkebiskop sedan ämbetet infördes år 1164. Men hur ofta svär hon i kyrkan?

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter. ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

OMSLAG

Paper Art: Ollanski Foto: Caroline Wimmer

Premiär 1 november Stora Scen Baserad på Tre systrar av ANTON TJECHOV Översättare LARS KLEBERG Regi MELLIKA MELOUANI MELANI Med ANNA BJELKERUD, PELLE BOLANDER, JADE FRANCIS HAJ, JOHAN GRY, HENRIC HOLMBERG, NINA JEPPSSON, ANTHEA LEWIS, LISA LINDGREN, ABDELLAH NOUKRATI, JESPER ODELBERG, CAROLINE SÖDERSTRÖM samt ytterligare 20 medverkande och medskapande göteborgare

Biljetter 031 708 71 00 Restaurangen 031 708 70 90

www.stadsteatern.goteborg.se

Medarbetare AMAT LEVIN är tillförordnad chefredaktör på Nöjesguiden, bloggar på nojesguiden.se och har i detta nummer bland annat intervjuat George Scott och Linda Pira samt bjudit på en grundkurs i Illuminati-kunskap. Vilken är den galnaste aspekten av Illuminati-mytologin? – David Ickes världsstyrande rymdödlor är så klart svårslagna. Men jag gillar också teorin som påstår att det var Illuminati som mördade Michael Jackson, James Brown, Left Eye, Aaliyah och Dean Martin eftersom de alla dog på månadens 25:e dag.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Han har förmodligen världens bästa smak. Berätta om det här med att spela skivor på fel hastighet. Varför gör man det? – Det är inget man ska missbruka, men det finns de skivor som överraskar och låter fantastiska när man spelar dem på halva hastigheten och i mer sällsynta fall dubbla.

BJÖRN WERNER är redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I det här numret skriver han om stadens självbild. Vilken stad i världen har bäst, eller mest korrekt, självbild? – Borås! Deras inofficiella slogan ”Småstadens närhet, storstadens problem” är så prick på. Smågnällig men förnöjd stämning fast ovanligt mycket amfetaminmissbruk per capita – och det står man för!

NICOLE BRIGGS är beroende av indisk mat, utgör en fjärdedel av Systerkollektivet och är redaktör för Nöjesguiden Malmö/Lund. I det här numret förklarar hon varför det är bättre att födas 2013 än 1991. Vilken är Malmös bästa indiska krog? – India på Amiralsgatan, alla gånger. Jalfrezin där... Hjälp mina smaklökar.

PATRIK FORSHAGE är Nöjesguidens musikredaktör sedan Dackefejden fortfarande bara var en glimt i sin pappas öga. I det här numret har han bland annat intervjuat Jenny Wilson. Det här är årets näst sista nummer. Vilka svenska skivor ser ut att göra upp om årets album? – Kom igen nu! Ni lyckades inte få mig att avslöja något i förtid förra året, och ni kommer inte att lyckas nu. Men på nojesguiden.se kan ni ju söka på vilka skivor som fått högsta betyg, och det kan vara en fingervisning. Ett tips ändå? Okej. Efter många lyssningar står det klart att Nina Perssons soloalbum kommer att vara ett av årets allra bästa album. År 2014. Kom ihåg var du läste det först.

ISABELLE STÅHL skriver på sin magisteruppsats i idéhistoria och är Nöjesguidens litteraturredaktör. I detta nummer skriver hon om en tid då man riktade ilskan mot samhället istället för den egna kroppen. Det här är årets näst sista nummer. Vilka böcker ser ut att göra upp om årets bästa? – Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, Viktor Johanssons Den mörka sporten och Christian Krachts Imperium.

PARISA AMIRI bloggar, ägnar sitt liv åt tv-serier och är redaktör för nojesguiden.se. Nöjesguiden.se vann Svenska Publishing-priset 2013 och det ryktas om att du höll ett fantastiskt tal. Berätta! – Haha! Too soon. Har bara inte listat ut hur man lyckas vara överlycklig utan att vara hysteriskt ovärdig samtidigt. Får (förhoppningsvis!) göra ett nytt försök på Tidskriftspriset nu i november.

ALF TUMBLE gör musik och är Nöjesguidens dryckesredaktör. I det här numret svarar han på frågan om krogarnas egna öl är något att ha. Vilken svensk krog har satt sitt namn på bäst öl? – Texas Longhorn har lyckats bra med sitt samarbete. Även NK:s brandade folköl är ett bra exempel.

MAJA BREDBERG är kulturskribent och medlem i Nöjesguidens musikredaktion. I det här numret gillar hon Daniel Adams-Ray och Malcolm B. Det här är årets näst sista nummer. Vilka svenska skivor ser ut att göra upp om årets album? – Det är ett år då många starka namn trängs i toppen, kanske främst Stor, Kaah, Lilla Namo. Men mest anmärkningsvärt är hur oerhört många starka låtar som strösslats över landet: Kapitel 15–27 (Botkyrka), Pappas låt, Håll om mig, Tuggare utan gränser, Matcha din look, Bäng Bäng, Barriärer, Ett tillfälligt för alltid, Från balkongen... Alltså, vi kan hålla på i en evighet.

LOVE LAGERBERG är musikskribent på Nöjesguiden och jobbar utöver det på Färgfabriken i Stockholm. I det här numret gillar han Tim Hecker och Blood Orange. Det här är årets näst sista nummer. Vilka svenska skivor ser ut att göra upp om årets album? – Axel Bomans Family Vacation eller Mack Beats Centrum skulle jag säga!

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. I det här numret skriver han om tv-världens slappa hantering av Aspergers. Du har kallat The Wolf Among Us för höstens bästa tv-serie som inte går på tv. Berätta om den! – Det är en kapitelindelad tv-spelsserie baserad på den grafiska novellen Fables. Utvecklarna gjorde även en fantastisk speladaption av The Walking Dead förra året.

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och skriver i det här numret bland annat om filmvärldens internatskolor. Om du var tvungen att gå på ett internat från filmvärlden – vilket hade du valt? – Internatskolan Carmelite i Louis Malles Vi ses igen barn (1987) verkar vara ett mysigt ställe även om saker går åt helvete mot slutet av filmen. Hade det inte varit för nazistockupationen av Frankrike under Andra världskriget hade jag lätt valt den.

SARA-MÄRTA HÖGLUND har tidigare jobbat med Musikguiden i P3 och som musikredaktör på SR. Idag är hon musikskribent för Nöjesguiden och har i det här numret bett oss lämna Miley Cyrus ifred samt flugit till London för att lyssna på Arcade Fire. Vid vilket tillfälle under din Arcade Fire-resa kände du dig som mest köpt? – När jag storögt sa till skivbolagsmannen att det var den finaste studio jag någonsin sett. Fast för mitt otekniska öga såg det ut som ett helt vanligt rum med ett helt vanligt mixerbord. Minus den mysiga heltäckningsmattan som finns i P4 Östergötlands studios.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden. I det här numret undersöker hon häxor, energirensande växter, mindfulness och den andlighet som håller på att växa i de svenska storstadsregionerna. Blev du lockad av något av det nyandliga de du intervjuade berättade om? – Ja, jag funderar på att lära mig meditera faktiskt, söka lite själslig frid. Jag har laddat ner ett 21 dagars program i Oprahs regi, vi får se hur det går...

WANDA BENDJELLOUL bloggar, är frilansjournalist, tv-producent och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret skriver hon om bland annat Återträffen. Det här är årets näst sista nummer. Vilka filmer ser ut att göra upp om årets-bästa-titeln? – Årets bästa filmer blir Återträffen, Paradis: Kärlek, Austenland.

PELLE TAMLEHT är Nöjesguidens krogredaktör i Stockholm, webbchef på nojesguiden.se, dj och karaokefantast. I det här numret har han intervjuat Jonathan Johansson. Det ryktas om att intervjun, och själva skrivandet av artikeln, kom till med visst stöd från en vinflaska. Skriver man verkligen bättre på fyllan? – Det var inte vin, det var blod.

VENDELA LUNDBERG är webbreporter på nojesguiden.se och Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm. I det här numret har hon intervjuat personerna bakom podcasten Klassresan. Vad är förstaintrycket av nyöppnade Tolv Stockholm? – Att det var väldigt rent. Tycker egentligen att det ligger något jätteläskigt över alla gallerior men tyckte om LED-väggen inne i klubben. Vill se mer LED-väggar.

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och recenserar i det här numret The World’s End och Insidious. Det här är årets näst sista nummer. Vilka filmer ser ut att göra upp om årets-bästa-titeln? – Alltid lika ängsligt att damma av årets-bästa-tronen, men okej: Spring Breakers, Stories We Tell, Belleville Baby, Återträffen, Gravity... Eller kanske se om Turinhästen och sova på saken?

MAINA ARVAS är Nöjesguidens scenredaktör och skriver i det här numret om teaterns musikhav. Det här är årets näst sista nummer. Vilka föreställningar ser ut att göra upp om årets bästa? – Jag kan i alla fall säga så mycket som att bäst också har varit viktigast, alltså att några riktigt bra uppsättningar har behandlat ett av de viktigaste ämnena nu: främlingsfientlighet.

ANDERS KARNELL, redaktionens transformer, har varit programledare på SVT, pratar i radio och är dessutom Nöjesguidens konstredaktör. I det här numret skriver han om kungahusets nyblivna konstintresse. Vilken kunglighet, om du får välja från hela världen, är bäst på konst? – Det är enkelt. Prinsessan Al-Mayassa bint Hamad bin Khalifa Al-Thani av Qatar. Kallas också för konstvärldens mäktigaste kvinna.

MATHIAS JENSEN pluggar journalistik och praktiserar på Nöjesguiden. I sitt sista nummer har han klurat på hur Döskalle & Mästerligt ska kunna ställa blivande ärkebiskopen Antje Jackelén mot väggen. Var det extra svårt att komma på obekväma frågor till någon som har ett sådant seriöst ämbete? – Man kan gömma sig bra bakom hela Döskalle & Mästerligt-begreppets natur, men visst, självinsikten som drabbar en när man tror sig vara lite skön bakom skärmen när man författat en fråga om ateister, den är väl inte så rolig att brottas med.

IDA THERÉN är kulturskribent, klubbokare och en av två chefredaktörer för CONST Literary (P)review. I det här numret skriver hon om spiritualismen inom konstvärlden. Det ryktas om att du befinner dig i Barcelona för tillfället. Vad gör du där? – Smiter undan hösten fram till jul och äter fett god mat. Och hänger med bebis i parken. Helt okej liv faktiskt.

HASAN RAMIC är frilansjournalist, skriver normalt för PSL och har i det här numret intervjuat albumdebuterande Malcolm B. Du verkar orolig för att den svenska hiphopbubblan håller på att spricka? – Inget ont som inte för något gott med sig. En död innebär en återfödelse, och sist den svenska hiphopbubblan sprack fick annan svensk hiphop ett internationellt genombrott med Lazee och Adam Tensta. Det kanske är något att hoppas på igen, kanske?

CARSTEN OLIVER BIERÄUGEL bor i Berlin, har en examen i biomedicin och är förmodligen världens bästa illustratör. Till det här numret har han gjort omslaget samt bilderna till den delen tro. Hur har du blivit så bra på det här med paper art? – Alltså, jag har ju pysslat hela mitt liv sedan jag var ganska liten och min mamma brukade säga att hon borda ha gift sig med en pappersfabrikant så jag antar att med nästan 30 år har jag haft ganska mycket tid att öva och bli bättre. Samtidigt har jag samlat ihop jättebra verktyg under åren som min fantastiska pysselskalpell från Tokyo eller min läkarepinsett från mina biomedicinstudier.

KALLE WANNERSKOG jobbar på Sveriges Radio och som turnéchaufför. Han är dessutom Nöjesguidens nya krogredaktör i Göteborg. I det här numret recenserar han hamburgarspecialisten Butcher’s Market. Hur nära är den trendiga-hamburgare-bubblan på att spricka? – Det kommer nog att dröja eftersom de här burgarna är en del av hela ”göra det från grunden så simpelt som möjligt”-trenden. Jag börjar faktiskt längta efter att kunna beställa en svettig falukorv av någon ointresserad halvdöv skolmatsalsservitör.

SEBASTIAN LØKEN är Nöjesguiden klubbredaktör i Göteborg och skriver i det här numret om överinredda nattklubbar. Vilken klubb är den värsta förövaren? – Är jag inte tillräckligt negativ i min krönika? Låt mig säga så här: som trädgårdsmästarstudent uppskattade jag verkligen Yaki-Das planteringar på terrassen och balkongerna i somras (men ta bort mattorna i absinthen, for the love of god).

BEYOND RETRO Vintagebutiken som handplockar, återvinner och redesignar istället för att kassera och slänga bort. Här får starka personligheter skapa sin egen stil. Angelica hjälper kunderna att hitta nya älsklingsplagg och älskar att fota analogt. FÖLJ VÅRT SAMARBETE MED BEYOND RETRO PÅ INSTAGRAM OCH PRIPPS.SE

Distribueras av Carlsberg Sverige. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se

www.pripps.se

prippsblå

WDW CREATIVE

LÅT OSS PRESENTERA:

KLASS 1 2,2 %

L E DA R E

VEM TROR PÅ VAD?

”

et är helt sjukt att man kan tro på något som några flummare skrev för 2 000 år sedan eller att det finns en gubbe i himmelen som styr över allt.” Min vän hade bestämt sig – hon ansåg att religion var orsaken till all ondska i världen. Jag kommer inte ihåg varför vi började prata om det, speciellt på en hemmafest, men när jag för några år sedan pluggade religionsvetenskap gled samtalen ofta in på tro. Med tanke på det jag studerade var det inte ovanligt att stöta på varken fast troende eller övertygade ateister, men det som fascinerade mig vid det här tillfället var det min vän sa några minuter senare. ”Enligt mitt horoskop kommer jag ändå inte att träffa någon ikväll, så jag borde typ dra hem.” Påståendet var halvt på skämt, men hon skojade inte om att hon trodde på

BREV Det är aldrig bra att hålla inne med kärlek eller hat. Vi tål allt så passa på att ventilera och skicka ett brev till… Nöjesguidens redaktion Östermalmsgatan 87d 114 59 Stockholm …eller mejla: red@nojesguiden.se

astrologi. Utan att påstå att det ena är mer rätt eller fel än det andra, har jag sedan dess varit intresserad av sådana, i mitt huvud, motsägelser. Att man fnissar åt någon som tror på änglar, men själv tror på spöken. Eller att man tycker att det är löjligt med människor som anser att de har fått tecken från sin gud, men är övertygad om att tarotkort kan säga något om ens framtid. Om rätt ska vara rätt torde väl allt vara lika övernaturligt och osannolikt?

”Sverige är ett av världens mest ickereligiösa länder, men det betyder inte att vi saknar tro.”

Trevlig läsning! Min vän är dock inte ensam om sitt synsätt. Sverige är ett av världens mest icke-religiösa länder, men det betyder inte att vi saknar tro. Det som lite enkelt brukar buntas ihop som New Age eller nyandlighet ser ut att vara på frammarsch

Hej Lo, Tack för ditt mejl! Vi uppskattar feedbacken och du kan lita på att vi även fortsättningsvis kommer att vara lika fientliga patriarkatet. Amat Levin, chefredaktör Kommentarer på Angela Larssons krönika ”Varför vi inte skrattar” från Nöjesguiden #8. Tack Angela för din krönika som ger utrymme för bredare perspektiv och väcker frågor om vårt post-koloniala arv! Sorgligt nog går jag dagligen i dina skor och möter maktspelet i såväl vita som mansdominerade rum. Om det inte är mina läppar eller mina bröst som är i fokus så är det mitt hår, min hud eller min ”invandrarbakgrund” (trots att jag varken invandrat eller studerat frågor om invandring) som används som referens för fortsatt stereotypisering. Hoppas du skriver fler kritiska krönikor med glimten i ögat. Wendy

Nu har jag klippt ut förra numrets ledare, ramat in och hängt på väggen ovanför toalettstolen. Placerat så för att män som besöker mig skall drabbas. På väggen framför toalettstolen finns Judith Kiros "Vem tillhör feminismen", för dem som är osäkra på vad de hör hemma. Så djävla skönt att Nöjesguiden blir allt mer patriarkat-fientlig. Applåder! Sen vill jag även passa på att tacka Angela Larsson, inte för att jag själv varit måltavla för rasism men, för att hon uppmärksammar det skeva i att agera rasistiskt ”på skämt” trots att en anser sig vara politiskt emot rasism. Själv har jag nyligen blivit kallad "radikal" för att jag anser att patriarkatet är allas problem (inte bara feministers) och natzifeminist för att jag inte tycker det är okej när mina manliga vänner objektifierande kommenterar kvinnor på sociala medier/på stan/ över huvud taget. Och även att hon tar upp problematiken kring Miley Cyrus. Allt för många anser att hon är cool som tagit sig från det kommersiella Disney-produktionsbasserade till en egen persona att de glömmer bort vad hennes ”egna” uttryck verkligen är. Yours sincerely, Lo Hellgren

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

i de svenska storstadsregionerna. Och det är just denna tro vi har valt att ägna detta nummer av Nöjesguiden åt. Rebecka Hedström djupdyker i häxor, energirensande växter och mindfulness, Ida Therén skriver om den spiritualism som har blivit en trend inom konstvärlden och vi bjuder på en grundkurs i Illuminati, en växande konspirationsteori inom vissa populärkulturella kretsar och vars stödjare är övertygade på ett nästan religiöst vis. Vi har även träffat Antje Jackelén, som i sommar kommer att bli den första kvinnliga ärkebiskopen sedan ämbetet infördes år 1164 och diskuterat tro med albumaktuella Jonathan Johansson och Jenny Wilson. Dessutom har vi intervjuat EP-debuterande Linda Pira, Malcolm B och en av Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna i George Scott.

Snälla säg att detta är ett skämt? Detta här var den mest kvinnofientliga, överspända och falska spela-sd-rakt-igapet-text jag någonsin har sett i en tryckt tidning. Ps. Inte för att det ska behöva betyda ett smack. Men jag har nordafrikanskt påbrå och är tillsammans med en asiatisk kille. Ds. C Wendy: Tack! Vi ska framföra ditt beröm till Angela. C: Det är kvinnofientligt att påpeka att skämt också kan ha rasistiska undertoner? Är du säker på att du har kommenterat på rätt text? Redaktionen Kommentar på Rebecka Hedströms krönika ”Är det du eller jag som luktar?” från Nöjesguiden #8. Det här är fantastiskt skrivet, fantastiskt. Så klart tänkt, jag har längtat efter en sån här text. Christina Tack Christina! Vi är glada att kunna leverera. Redaktionen Kommentarer på drömjobbsintervjun

T I L L F ÖROR D N A D C H E F R E DA K T ÖR

AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

med Michelle Kadir, publicerad på nojesguiden.se den 1 oktober. Det är det här som är problemet med invandrare, antingen tillhör de underklassen med alla problem det innebär eller så lyckas de ta sig in i medelklassen men då saknar helt smak och kulturellt kapital. Hur kan man plugga datateknik utan att vara intresserad av ämnet utan bara för att man tror det är en bra grund för en karriär? Resonemanget är så ytligt att det inte ens gjort en rispa på ett bakplåtspapper. Något som sedan bekräftas av hennes ”musiksmak”. Det här människan borde ha rest jorden runt under ett år och mognat lite. Jahaja

Var på senaste smygläsningen på Cheap Monday (tack för cidern) och slogs av hur ung publiken är (jmf med mig). Helt rätt. Good things. För övrigt saknar saknar jag André 3000, Erykah Badu och Dave Chappelle och ser grymt fram emot den nya säsongen av Eastbound & Down (La Flama Blanca) & as always, Family Guy. Keep up the good work! Johann Edward Andersson Hej Johann, Tack för ditt brev, det gjorde min dag (så pass mycket att jag kan bortse från felstavningen)! Min nyhitflyttade vän hälsar också. Amat Levin, chefredaktör

JAHAJA Asså ge dig, artikeln fokuserade inte på att hon var invandrare, allt du såg var ett utländskt namn och att hon hade sitt drömjobb och då blev du provocerad. Varför saknar hon smak? vad syftar du på? Jag tror de flesta pluggar vissa ämnen just för att de kan vara bra i framtiden eller? Du såg en framgångsrik Svensk med ett utländsk klingande namn och blev därför provocerad. Och nej jag kan inte stava kan ej grammatik och mitt språk är helt åt helvete men jag vet att du förstår allt jag skrivit i denna text, och jag är förövrigt 100% svensk eftersom etnicitet är så himla viktigt för dig. Robin

Varför finns det inte information på Nöjesguiden angående all den live-music som Göteborgs Bluesförening med flera har varje vecka. Bengt-Ove Göthlin ”Ben”

Som vi har sagt tidigare, vi älskar när våra smarta läsare kommer till undsättning. Redaktionen

GLÖM INTE ATT KOLLA IN NOJESGUIDEN.SE!

Hej Amed, Jag har läst Nöjesguiden i 20 år och tycker det ser väldigt bra ut just nu. Speciellt online. Jag följer din blogg och din Spotify. Du är väldigt bra på att formulera dig enkelt och ledigt. Fastnade också för Earl Sweatshirt och låten ”Burgundy”, som jag lyssnat på säkert 1000 gånger innan jag förstod att det var Pharrells verk. Vilket osökt för in mig på ”Blurred Lines” och den genuint pajjiga pajsaren Robin Thicke – klockrent beskrivet i en av dina bästa poster. Även din nyhitflyttade amerikanske kompis blogg du tipsade om är väldigt underhållande för att inte tala om ”Get Your Hands off My Penis”.. Instant Classic.

Hej ”Ben”, Bra fråga! Det tråkiga svaret är den allmänna kulturskymningen. Dagens ungdom (vår målgrupp) har gällivarehäng, mössa inomhus, ser på videovåld och spelar Snake på mobilen. Vi måste tyvärr anpassa oss därefter. Björn Werner, redaktör Nöjesguiden Göteborg

Varje dag med nya recensioner och nöjesnyheter direkt hem till dig. Dessutom kan vi glatt meddela att Soran Ismail, Pelle Tamleht, Emelie Thorén, Parisa Amiri, Kristin Zetterlund, Tobias Boström, Rebecka Hedström, Brita Zackari, Tobias Norström, Frans Strandberg, Soraya Hashim, Kakan Hermansson, Fotlol, Björn Werner, Hanapee, Ola Söderholm och Amat Levin bloggar hos oss.

Välkommen in!

with vitamins to help you be your best #shinebright

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR

R E DA K T ÖR E N S K RÖN I K A

FINN DIG SJÄLV, GÖTEBORG!

tockholm eller Göteborg. Finess eller känsla? Snobbigt eller gôtt? Denna jämförelselek driver mig sakta vansinnig. Dominerar alldeles för många samtalsämnen. För mycket tid av mitt liv. Det är så meningslöst men känns så självklart och givet att jag måste dra ner persiennerna, sluta ögonen, koncentrera på andningen och finna mig i nuet för att komma till sans och se ljuset. Allt handlar ju egentligen bara om en stor skevhet i min och Göteborgarnas självbild. Detta är sakernas tillstånd. Vi bor i ett litet land ingen bryr sig om. Om USA:s president kommer och hälsar på en enda dag lamslås hela nationen av imponering. I detta lilla land är den lilla staden Stockholm huvudstaden. Här finns alla pengar, all makt, alla stora tidningar, all finkultur. Om Stockholm en dag försvann skulle Sverige i princip bara bestå av åkermark, skog, dansband, landstingsanställda och småföretagare. Detta är, mer eller mindre, verkligheten. Det är inte någons fel. Ändå lever resten av Sverige i tron att det inte är så. Som att stockholmarna och de som flyttar dit bara spelar malliga och tar sig ton bara för att jävlas. Inte för att de är de enda som har en relevant anledning att göra det. Göteborgarna är inget undantag i denna lilla lek. Kanske är de till och med värst. Göteborg har nämligen under 100 år ansträngt sig så det knakar för att vara så mycket Stockholm som möjligt, även om ekonomin här bygger på fiskar, kullager

och att skeppa varor in och ut ur landet, snarare än att vara staden där kungen bor. Trots det är överallt denna bångstyriga arrogans, som ironiskt nog lett till att vi alltid får nöja oss med sloppy seconds. ”Har de en opera? Vi ska också ha!” ”Har de en jättestor idrottsarena? Vi med nu!” ”Har de ställen där man serverar äkta hamburgare som de gör dem i USA? Kolla här då, nu har vi två!” Samtidigt, och sprungen ur samma idé om att Göteborg är det rätta ”Sveriges

de helt i onödan försökt ha varit lite som en avlägsen, obskyr huvudstad som är det första stället som skulle ryka om ryssen kommer. Då står jag där, klappar, vaggar, viskar: ”Du kan härma vem som helst. Tänk Köpenhamn. Tänk Istanbul. Tänk Shanghai. Tänk dig själv. Det finns inget du inte kan vara som.”

6 FILM

KONSERT

MUSIK

KLUBB

KROG

G Ö T E B ORG S R E DA K T ÖR

BJÖRN WERNER bjorn.werner@nojesguiden.se

”Har de en opera ska vi också ha!”

2 TV

framsida”, muttras det om dryga storstadsbor och stressiga karriärister. Snobbigt kontra gôtt. Vill och vill inte vara samtidigt. Hade Göteborg varit en person hade hen för länge sedan fått vård för sin problematiska självbild. Jag har en drastisk självhjälpslösning. Skicka alla 550 000 invånare på en veckas intensiv mindfulness-övning. Där skulle göteborgarna i kör få lära sig att djupandas, leva i nuet och acceptera sig själva och sin stad för det den är. Först då, genom att omfamna stadens totala brist på riktig kulturell eller politisk makt, kan vi bli fria från våra försök att härma de som har det och gå vidare. Folk kommer att vrida sig i gråtkramper över alla omättande dumplings de ätit, alla jättelånga podcasts av mediemän de tvingat sig igenom och alla tråkiga operanummer de genomlidit bara för att

KLUBB Haidl & Lindstrøm (inte den Lindstrøm) spelar house och disco från framtiden på House by the Sea den 30 november.

KONSERT Brittisk arbetarromantik med Billy Bragg på Pustervik den 8 november.

FILM Gravity håller oss sysselsatta fram till premiären av 12 Years a Slave.

MUSIK Så länge vi inte blir tvingade att lyssna på The Sounds och Katy Perry, och istället kan njuta av Jenny Wilson, Pusha T, Daniel Adams-Ray och Blood Orange är vi nöjda.

KROG

BÄST JUST NU GÖTEBORG

Burgarhösten fortsätter på nya Butcher’s Market, komplett med pommes i baconflott.

BAR

KONST

Spisa Över Husargatan 3

Ölstugan Tullen

MUSIK

KROG

AnarKrew: An Anti-Archives

Jenny Wilson

Butcher’s Market

Göteborgs Konsthall, till och med 13 november

Aktuell med DEMAND THE IMPOSSIBLE!

Storgatan 47

Yam Yam Food

Andra Långgatan 13

Weight

Daniel Adams-Ray

Nordenskiöldsgatan 3

Barabicu

Stora Teatern, till och med den 13 november

Aktuell med Innan vi suddas ut

Sushi Mamaya

Pusha T

Aschebergsgatan 7

Sonja Nilsson

Aktuell med My Name is My Name

Rosenlundsgatan 4

Vi börjar tröttna på det slappa gestaltandet av Aspergers som så många serier är skyldiga till.

Färgfabriken i Stockholm, till och med den 1 december

Matthet över diskussioner vem som vinner valet ett år innan valet: 70 %

KLUBB

SCEN

House by the Sea

Fröken Julie

Röda Sten, Röda sten 1

Studion, Göteborgs stadsteater, till och med den 23 november

Luxury Jazzhuset, Erik Dahlbergsgatan 3

Out of Mind

WWDIS novemberfest

Göteborgsoperan, till och med den 17 november

Pustervik, Järntorgsgatan 12

Jag ringer mina bröder Stockholms stadsteater, till och med den 18 december

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

”Som de flesta vet är skicklig gråta-pådansgolvet-musik cirka det bästa som finns.”

FILM Återträffen 6 i Nöjesguiden

You’re Next

Så mycket man bryr sig om flygbränslets miljöeffekter när det är mörkt dygnet runt: 1 %

5 i Nöjesguiden

Vi är bäst! Sara-Märta Höglund om Arcade Fires Reflektor, sida 54.

”Vit månad”: 9 %

5 i Nöjesguiden

”Att det fortfarande finns solarium?”: 9 % Tavlor i oregelbundna mönster på väggen: 11 %

K RÖ N I K A

LÄMNA MILEY IFRED! Text: SARA-MÄRTA HÖGLUND

ag är så satans trött på Miley Cyrus. Det är inte musiken som får det att vända sig, jag ylar fortfarande med i Wrecking Ball så fort tillfälle ges. Personen Miley Cyrus kan det omöjligt vara heller, vi har ju aldrig träffats. Så vad är det då som får mig att se rött? Under den senaste månaden har jag fått läsa, se eller höra något om Miley Cyrus varje dag och det var efter att hon uppträtt på MTV Video Music Awards som situationen började bli ohållbar. Den forna Disneystjärnan hade twerkat, alltså skakat rumpa besinningslöst, under ett framträdande med Robin Thicke. Kommentarerna och artiklarna haglade från alla fronter. Återkommande kritik var att Cyrus reducerat sig själv till sexobjekt, att Cyrus är rasist som borde ge fan i afroamerikansk kultur samt att Cyrus skulle vara skadlig för ungdomen. MEN DET VAR först med det öppna brev som Sinéad O’Connor adresserade till Miley som allt tog hus i helvete ordentligt. O’Connor skrev, i all välvilja förmodar jag, om den sexistiska musikbranschen som skiter i den enskilda artisten och bara vill exploatera denne för bolagets egen vinning. För att varna Miley Cyrus, vid det här laget en mycket erfaren artist, använder O’Connor lite olyckligt begreppet ”prostitution”.

Som något slags svar la sångerskan ut skärmdumpar av de tweets O’Connor, som är bipolär, skrev under en mycket dålig period. Det är verkligen inte vackert att dra upp någons psykiska ohälsa. Men i ärlighetens namn, vore jag 20 år och hade blivit kallad för hora inför hela världen hade jag antagligen gjort detsamma. Som ett mått på hur stor plats händelsen fått i media togs den till och med upp i SVT:s tunga nyhetsprogram Aktuellt. Moralister från alla läger rasar och andra vill sola sig i hennes glans, som dammiga singersongwritern Sufjan Stevens som skrev ett raljerande ”öppet brev” om hennes bristande grammatik eller porrfilmsföretaget som vill profitera på hennes provokativa stil. DET HAR HELT enkelt blivit okej för alla att ha åsikter om Miley Cyrus och det är här min sko skaver. Musikbranschen ÄR sexistisk och det är svårt att som kvinnlig musiker få framställa sig på det sätt man vill, Lady GaGa är bara en av många som vittnat om det. Men är det okej att projicera all sin skit på en artist som vill utforska sitt uttryck? För majoriteten av alla de artiklar och inslag som producerats senaste månaden handlar väldigt lite om Miley Cyrus, men säger desto mer om avsändaren. För en tid sedan kom den gravt objektifierande videon till Robin

2 FÖR 1 ELLER

HALVA PRISET på restauranger, caféer, fast food, hotell, kryssningar, spa, kemtvätt, resor, sport, golf, nattklubbar, konserter, teater...

”Jag hör ingen manlig artist höja rösten för att ta tag i Robin Thickes destruktiva bild av manlighet, inga påtvingade anspråk om att ’vara en förebild’.” Thickes låt Blurred Lines, avklädda tjejer poserar bland annat som bord, i en rätt vidrig låt om kvinnor som behöver uppfostras. Men jag hör ingen manlig artist höja rösten för att ta tag i Thickes destruktiva bild av manlighet, inga påtvingade anspråk om att ”vara en förebild”. Tidigare i år såg jag Bruce Springsteen uppträda på Friends Arena i Stockholm. Om han twerkade? Ja. Om

det skrevs ett enda ord om det? Nej. NÄR NÄSTA FLOD av skit haglar över den forna Disneystjärnan lovar jag att i konsekvensens namn kleta på min bästa eyliner och vråla: LEAVE MILEY ALONE! Sara-Märta Höglund är musikskribent på Nöjesguiden.

Ö ve r 6 0 erbjud and 0

Nu finns Take Away & Bonus Shopping i mobilen!

en !

av din n e d i u g 7 s oy B o n u l 0 31-74 2 5 5 7 j n E a y n k las t n vår t ko n t o r t e e n.se e r e p ö n d Du k ing, f r å n joygui n e . e r w ö f w a w a lok al hemsid r å v å eller p 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

NÖJESGUIDEN

MALCOLM B

Från tv-sänd talangjakt till den egna bekvämlighetszonen – Malcolm B har låtit sitt första album få ta sin tid. För Hasan Ramic berättar han om skivdebuten, varför han trivs bäst i trakten och för vilka han egentligen gör musik.

”Jag ser mig själv som en av the top dogs” Text: HASAN RAMIC

m du tittade på tv förra hösten, eller har rört dig i Stockholms kollektivtrafik den senaste tiden är risken överhängande att du har sett Malcolm B:s ansikte. I somras blev Stockholms tunnelbanestationer och stadsbussar tapetserade med ofantligt många bilder på honom under en kampanj från Adidas, men det var redan under förra höstens omgång av svenska X-Factor som Malcolm B kom in i våra liv. Det var då svenska talangjakten skulle prova nya format och man tog in den nya spännande musikformen ”rap” för att se hur den stod sig bredvid den mellanmjölkspop som annars varit huvudingrediensen. MALCOLM B TILLFÖRDE en dittills oskådad kaxighet inom genren. Kanske för att han redan innan han värvades till programmet var en ganska etablerad artist i de mer obskyra kretsarna av Stockholms hiphopvärld. Eller kanske för att han spelade rollen – han var ”den där shonnen” från Bredäng, som för första gången skulle representera en hel kultur och dess tävlingsbesatthet i prime time-tv. Vad det än var tog det inte lång tid innan Malcolm B erövrade publiken. I alla moment där publiken hade något att säga till om sprang Malcolm cirklar runt motståndet. Till slut åkte dock Malcolm ut, utröstad av juryn, och segern gick till en annan. Lika gott, för enligt talangjaktsfacit är det förlorarna som är de stora vinnarna – Darin, Amanda Jensen och Danny Saucedo var alla på pappret förlorare i talangjakten, men vinnare av artistkarriärer. Malcolm B kom ut i rampljuset redan exponerad för en stor publik, med en stadig grund i den svenska hiphopen och som mest med över 80 000 Instagram-följare. Bättre förutsättningar hade ingen kunnat drömma om. Ändå har det dröjt ett år innan Malcolms debutalbum stod klart. Malcolm har släppt två singlar under året – den west coaststudsiga Den där shonnen och Neptunesdoftande BRD (Bergsprängare) med tillhörande videos. Nu är albumet Tid & rum färdiginspelat, ett spretigt förstlingsverk som är kvitto på en 23-årings samlade livserfarenheter och musikaliska intryck. DET HÄR ÅRET är inte vilket år som helst. Under 2013 har svensk hiphop nått oanade höjder – kulturellt och medialt. I skrivande stund har rapparen Petter sålt ut Berwald-hallen tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester tre gånger om, Linda Pira har haft en egen tv-serie och Abidaz har prytt Nöjesguidens framsida. Till och med Dagens Nyheter har en blogg helt tillägnad bevakningen av svensk hiphop,

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

FOTO: VIKTOR FLUMÉ

så förväntningarna på X-Factors påläggskalv är inte små. Jag träffade Malcolm i hans hemtrakt för att, under en promenad i duggregn och bland gulnade löv, prata om det gångna året, förväntningarna, och vart han ser sin plats i den svenska popens stjärnhimmel. Hur kändes det att komma ut ur X-Factorbubblan? – För mig som är lite konstig och blyg kändes det skumt. Det var som att vara ett djur i zoo, alla kollade på mig och jag visste inte vem som egentligen tyckte om min musik och vilka som bara gillade att se en ”kändis”. Jag gillar att vara i trakten, för här känner jag folk och folk känner mig. Men jag vande mig till slut, och det gick över efter ett tag. Jag vet att av 100 personer finns det kanske 10 som verkligen uppskattar det jag gör, och det är dem jag försöker fokusera på. Varför har det tagit så lång tid för albumet att komma?

”När jag åkte ur var jag känd som ’X-FactorMalcolm’ och det var någonting jag absolut inte ville vara.” – Jag ville hitta tillbaka till min comfort zone. När jag åkte ur X Factor var jag känd som ”X Factor-Malcolm” och det var någonting jag absolut inte ville vara. Det var mycket stress och en massa människor involverade som kanske inte skulle ha varit det. Det tog en stund för mig att hitta tillbaka till mitt rätta element. Hiphopen är väldigt mätbar nu med exakta siffror på YouTube-visningar och Instagram-följare, hur förhåller du dig till det?

– Jag försöker att inte tänka på det. Självklart var det kul ett tag när man postade något på Instagram och fick tusentals likes, men efter ett tag försvinner det också. Att ha 4 000 vänner på Facebook är aldrig vad det har handlat om för mig. Hur hanterar du förväntningarna? – Jag tycker att det är bra att de finns där, jag jobbar bäst under stress. Då känns det som att jag har något att bevisa. Jag vet att jag har stor potential. Det sägs att man inte ska prata bra om sig själv som till exempel Kanye gör, för att vi lever i Sverige och vi har Jantelagen här, men jag ser mig själv där uppe bland de största. Hur har du mottagits av fansen efter så lång tystnad? – Haha! Det finns hardcore-fansen och X-Factor-fansen. Och det är hardcorefansen jag vill tillfredsställa. Jag vill att de ska känna att det jag gör är inspirerande, och att det tar musiken till en ny nivå. Jag vill inspirera nästa generation att bli ännu bättre än jag. Som med all konst är musik något man lämnar efter sig, och jag vill kunna se tillbaka på det jag lämnar efter mig och vara stolt. Hur känns det att släppa ett album nu? Konkurrensen är ju stenhård! – Det är skitbra att konkurrensen finns. Om en vinner, vinner alla – man gör något stort för hiphopen. Jag blir själv hypad av att höra något bra och som får mig att bli motiverad att bli ännu bättre. Tycker du att det tävlas tillräckligt i Sverige? Är inte alla rappare lite väl kärvänliga med varandra? – Nej... I Sverige ska man inte tycka att man är något, och då ska man inte skryta. Men anser man att man är bäst ska man säga att man är bäst, eller bara helt enkelt visa det genom sin musik. Alla rappare är bästa kompisar i Sverige, det är i och för sig bättre än att alla krigar mot varandra. Jag har själv inte problem med någon, men jag ser mig själv som en av the top dogs, och det borde de också göra. Berätta om Tid & rum! – Det här är mitt debutalbum, och det är mitt livs berättelse, saker jag har varit med om hittills, platser jag har besökt och livsöden jag har sett. Det heter Tid & rum för att varje enskild låt representerar en tid och en plats. Jag tycker att det är viktigt att vara bred och experimentera. Det känns som att du har tro på framtiden? – Det är för att jag vågar tro. Jag vill att jag ska vara en av de här människorna som får musiken att gå framåt. Jag gör det här för att folk ska kunna relatera till det och må bra av det. Jag är redan mentalt på nästa skiva. Tid & rum släpps den 13 november.

DAGS FÖR NYA MARKER?

Let’s Play är särskilda bord hos oss där nybörjare kan spela i ett lite lugnare tempo. Vi ger en introduktion till de olika spelen och man kan lära sig i sin egen takt till våra lägsta insatser. Välkommen!

SVERIGES ENDA RIKTIGA KASINO Stockholm • Göteborg • Malmö • Sundsvall casinocosmopol.se • 020-219 219 Alla visar id • Åldersgräns 20 år Spelar du för mycket? Ring Stödlinjen: 020-81 91 00

JACKA ANNA QUILT 599:TRÖJA SIGNE LEO 299:JEANS KATY SLIM 399:-

George Scott är en av Sveriges mest framgångsrika idrottare genom tiderna. Men när han stod på toppen av sin karriär satte ett kontraktsbråk stopp för segertåget och skickade honom i en destruktiv spiral utan riktning eller mål. Amat Levin har träffat den före detta världsmästaren i lättvikt för att prata om den problemfyllda uppväxten, kampen om att finna en tillvaro efter boxningen och den nysläppta självbiografin.

GEORGE SCOTT HAR FUNNIT RO Text: AMAT LEVIN

åttiotalet hälsade alla bröder på varandra. Och även om de var juggar, turkar eller något annat, kändes det ändå som att de var en bit av en själv, eftersom de också var utlänningar. Där jag bodde var det världsrekord om det fanns en finne.

yfikna barn, kändisintresserade kickers och gubbar med sedan länge pensionerade boxningsdrömmar trängdes i det provisoriska tältet som hade smällts upp mitt på torget i Farsta centrum. Det var en gråmulen oktoberdag 1995 och nioåriga jag var på plats för att få en glimt av George Scott som var på besök i Stockholmsförorten för att skriva autografer och visa upp sitt nyvunna mästarbälte. Någon vecka tidigare hade han, som andra svensk i historien (Ingemar Johansson var den första, 1959), blivit världsmästare i boxning genom att erövra WBU-titeln i lättvikt. Applåder utbröt så fort han uppenbarade sig på den lilla scenen, jag lyckades roffa åt mig en signerad affisch som senare sattes upp på väggen i mitt pojkrum och Scott verkade trivas med av att ha uppnått sin livsdröm. Men framgångarna föregicks av ett turbulent liv. Ett liv som nu har dokumenterats i den nysläppta biografin George Scott: Obesegrad. – Boken har varit på gång länge och jag har fått förfrågningar säkert tio gånger, säger Scott när vi träffas hemma hos honom i södra Stockholm. Det har aldrig funnits i mitt intresse, men eftersom det var så många som frågade började jag fundera på om jag skulle öppna mig. I boken skriver du att din livsstrategi har varit att aldrig blicka bakåt, att alltid röra dig framåt. – Ja, visst! Det finns gånger jag har stängt av mig själv och saker jag inte vill komma ihåg. Och de sakerna kan vara suddiga eftersom jag har skjutit bort dem så långt. Så det har känts konstigt att få ihop den här boken. Under hela mitt liv har jag stängt av mig och försökt se framåt, det har varit det naturliga för mig ända sedan jag var liten. GEORGE SCOTT FÖDDES i Liberia 1966, men adopterades som sexåring av en svensk kvinna. Han fick efternamnet Cramne och hamnade i en småstad. De tidiga minnena är känslorna av identitetslöshet. Dessutom gick skolan trögt och när han inte klarade av läxorna blev han hånad istället för hjälpt av sin adoptivmamma. Och som den enda i området med avvikande hudfärg blev ”negern” både det naturliga smeknamnet och självklara glåpordet. Scott beskriver hur han tidigt utvecklade en distans gentemot

FOTO: PRIVAT

andra människor och när problemen hemma växte sig så stora att de resulterade i våld gick han själv till socialtjänsten för att byta hem. Han var bara 14 år. Placerad i fosterhem flyttade han till Hudiksvall och senare Västerås. Din barndomsvän, Mikael Dahlström, beskrev dig som att du alltid utgjorde mittpunkten i det som hände. Varför tror du att du hamnade i så många utsatta situationer som ung? – Jag var aldrig rädd. Och folk visste att jag kunde ta för mig. Även om jag befann mig utanför situationen förväntade

sig alla att jag skulle komma, och så blev det ofta. När folk var skraja och osäkra lutade de sig mot mig. Tror du att du hade haft det enklare om du bodde i Stockholm, eller någon annanstans där det fanns fler som såg ut som du? – Absolut! Det här var ju riktiga bönder, de var skitförvånade när de såg mig. Det var nästan så att de vill känna på mig och var alltid väldigt nyfikna på vad jag gjorde där. Och jag kände alltid ”Men vafan, att jag är här är inget jag rår för”. I Stockholm hade jag varit mer vanlig och på

I VÄSTERÅS RAMLADE han in på boxningsklubben Rapid, där den respektingivande tränaren Kjell Fredriksson fångade hans intresse. Boxningen blev det första som kunde fylla hålet i George Scotts inre. – Det blev mycket enklare att hantera mitt temperament när jag började med boxningen. Ju mer du tränar, desto tröttare blir du. Energin till att gå ut och härja fanns helt plötsligt inte kvar. Jag ville hela tiden se bättre ut – varje träning och varje sparring – så jag hade inte tid till något annat. Blev du så pass bra för att du hade en talang eller för att du helt enkelt tränade mer än alla andra? – Boxning är lite som poker, du får inte låta motståndaren se dig påverkas. Och det där lärde jag mig väldigt snabbt, för det var samma sak på gatan. Inom boxning behöver du vara stark och snabb, men många glömmer att du även måste ha ett bra pokerface. Förutom ett bra pokeransikte hade George Scott en avundsvärd uthållighet, fin teknik och ett blixtrande fotarbete. Han nådde snabbt stora framgångar som amatörboxare och tog hem fem SM-guld. När han representerade Sverige i OS i Seoul 1988 åkte han dit med ambitionen att ta medalj, vilket var lite väl kaxigt enligt delar av svensk press, men han kom likväl hem med ett silver. Att gå från skolproblem och hån i hemmet som barn, till hyllad OS-medaljör som 22-åring var dock en komplicerad affär. – Det var jobbigt. Det blev för mycket fokus på mig och var ett helt annat sätt att bli bemött på och att själv vara. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det och var väldigt tillbakadragen. Du har varit med i Let’s Dance och Mästarnas mästare, men vissa andra före detta atleter har ändå varit bättre än du på att använda sina kändisskap till en ny karriär efter sporten. Har det med din tillbakadragenhet att göra? – Jag är för feg! Jag pallar inte. Jag var med i Nyhetsmorgon och hade så mycket svett i händerna. Och så tänkte jag ”Vafan, jag har ju gjort det här 2 000 gånger”, men jag blir mer nervös för varje gång. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

Tränaren Yngve Johansson, George Scott och Floyd Patterson.

George och några av de andra boxarna i gymmet i Miami. FOTO: L ARS NYBERG, EXPRESSEN

Jag klarar inte av tv-kameror och höll på att dö varje gång vi spelade in Let’s Dance. Men samtidigt har du boxats inför tiotusentals människor och haft alla blickar på dig i ringen. På vilket sätt skiljer det sig? – Det är en stor skillnad. Det är natt och dag för mig. Jag kan boxas inför 30 000 människor – vem bryr sig? – jag ska bara upp och avgöra. Men skulle det vara en kamera när du och jag sitter så här? Då måste jag börja tänka så att jag inte säger något som får mig att låta dum. I ringen vet jag vad jag ska göra, det enda som kan hända är att jag blir knockad, men då har jag i alla fall gett en fight. Jag tror att de flesta ändå skulle föredra Nyhetsmorgon. – Haha, men jag tänker ganska logiskt. Går jag upp i ringen, ger allt och sedan blir knockad – vad mer kan jag göra? Men att sitta så här som vi gör nu och vara helt slut i huvudet med en miljon människor som tittar på en och säger ”Jävla dåre, stäng av tv:n”, det är så jävla svårt. Efter din silvermedalj i OS beslöt du dig för att ta ett sabbatsår från boxningen. Varför gjorde du det? – Det är väl typiskt Sverige, att man måste ha en utbildning. Jag försökte, började måla, men det slutade med att penseln flög i väggen och jag gick tillbaka till det jag var bra på. Ångrar du att du tog det sabbatsåret? – Nej, jag behövde det. Jag var väldigt splittrad och det var så många som var på mig. Det är lustigt med boxning när fokuset ligger på dig och alla helt plötsligt börjar lägga sig i ditt liv. Att alla tycker och tänker så mycket att du till slut inte ens kan tänka själv. 1991, NÄR SABBATSÅRET var över, skrev George Scott på ett proffskontrakt och flyttade till Miami där han började tränas av den legendariska Angelo Dundee, som tidigare hade gjort Muhammad Ali, Sugar

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

Efter medaljen i OS, 1988.

Ray Leonard, George Foreman och 13 andra boxare till världsmästare. Scott älskade värmen, beskriver det som en perfekt stad att träna i och hade matcher tätt samtidigt som han långsamt steg på världsrankingen. Men att vara en ung, framgångsrik atlet, med potentialen att tjäna stora pengar, i en av USA:s mest flashiga städer var inte utan sina risker.

”Jag klarar inte av tv-kameror och höll på att dö varje gång vi spelade in Let’s Dance.” – Jag fick bara 300 dollar per match i början. Men jag förstår vad du menar, det är bara att kolla på Leif Keisky (svensk boxare som var stallkamrat med Scott, reds. anm.). Jag brukar säga att det var mitt fel, eftersom jag var den som introducerade honom för ett strippställe som han sedan inte kunde slita sig ifrån. Jag misstänkte att något var på gång, för i slutet av månaden hade han aldrig några pengar kvar. Jag fick hela tiden smeta ut

FOTO: PRIVAT

Bild från första mötet med dottern Nathalie. George skriver autografer till barnen.

pengar till honom. Så fort han hade haft match betalade han av allt, men i slutet av månaden kom han tillbaka och det där blev en ond cirkel. Och flera år senare fick jag reda på hur snett han hade hamnat. Var du aldrig i farozonen? – Nej, aldrig i närheten. Visst, det är kul att gå på klubb, men man måste ha lite vett. Det går ofta illa när det är droger, pengar och brudar med i bilden och man tror att man är kung. Jag pratade med honom flera år senare och då sa han ”Min resa har varit helt åt helvete, jag borde ha stannat med dig”. DEN BRUTALA TRÄNINGEN och det disciplinerade fokuset ledde till fler segrar för George Scott och 1994 gick han en match mot Jake ”The Snake” Rodriguez om världsmästartiteln i lätt weltervikt. Scott ansåg sig vara en bättre boxare, men förlorade efter att ha kört slut på energidepåerna, något som aldrig hade hänt innan och aldrig skulle hända igen – uthålligheten var ju hans största

tillgång. Uträknad av de flesta och dömd till att inte tillhöra världseliten lovade han sig själv att han skulle vinna nästa gång han fick chansen. Den 7 oktober 1995 fick han så möjligheten att gå en match om den nybildade organisationen WBU:s världsmästerskap. Eftersom proffsboxning inte har ett officiellt styre, består sporten av flera olika organisationer som alla har sin egen världsmästare (vilket många anser har bidragit till boxningens dalande popularitet). Men även om WBU-titeln inte var den mest respekterade blev matchen något av en modern klassiker. I tolv ronder slogs Scott mot den rutinerade Rafael Ruelas och stod som vinnare när domarna presenterade sitt resultat. Den historiska bedriften var genomförd. DEN DÄR REGNIGA dagen i Farsta centrum visste jag inte att jag två år senare skulle träffa George Scott, under helt annorlunda omständigheter. Sommaren 1997 gjorde nämligen min äldre bror debut som

proffsboxare efter att ha anslutit till samma stall som Scott tillhörde i Miami och jag var där för att se på. Managern Gary Travett hade även kontrakterat ett par andra svenska och nordiska boxare. Jag minns inte så mycket om Scott då annat än att han bodde i en flott Miamiförort med grindvakter och pool, och att allt präglades av en hoppfullhet. Det var som att alla nysignerade boxare förutsatte att de var på väg mot lysande karriärer. Men senare samma sommar kunde även elvaåriga jag känna av en betydligt spändare stämning. George Scott hade hamnat i tvist med sin manager och var desperat efter att komma ur sitt kontrakt. För att bygga sitt case försökte han få med sig de andra boxarna till sin sida. – Problemen började när jag boxades mot Jake ”The Snake” Rodriguez. Matchen gick uppe i Poconobergen. Och när jag några dagar tidigare gjorde min löprunda märkte jag att jag inte fick någon luft, men jag trodde att det berodde på nervositet. Men även när jag gick matchen var jag helt slut och jag förstod inte vad som hade hänt. Så jag funderade på det där under flera år, tills jag träffade Norman (en tränare som ersatte Angelo Dundee, reds. anm.) och han förklarade att man måste anpassa kroppen till högre höjder. Och när vi var i Mexiko, högt upp, och jag blev trött av att springa en kilometer förstod jag allt. SCOTT BERÄTTAR ATT han, inför en match i Sydafrika 1996 där skulle försvara sin nyvunna WBU-titel mot Naas Scheepers, bad sin manager om att få åka dit extra tidigt för att kunna anpassa kroppen till den höga höjden. – Men han sa nej, vilket jag tyckte var konstigt. Och när jag sedan ändå vann matchen och därför skulle få gå en match om IBF-titeln, ville han hellre att jag skulle ta en annan fight emellan. Det var då jag kände att fifflet började. Scott menar att hans manager försökte hålla honom från de mest riskabla fighter, för att på så sätt tjäna mer pengar på matcher han visste att Scott skulle vinna. – Men det var just matchen om IBFtiteln jag ville ha. Eftersom min manager dock hade kontraktet som jag hade skrivit på blev jag blåst där. En promoter ringde mig och sa ”Gör som Gary vill”. När jag vägrade sa han att jag skulle bli av med min WBU-titel. Då sa jag ”Jag skiter i mitt bälte, ni kan ta det, men kom ihåg att ingen har slagit mig för det”. Borde inte din manager ha tjänat ännu mer på att låta dig gå en titelmatch, speciellt om du skulle vinna? – Ja, för de andra matcherna innebar ju också risker. Vad skulle ha hänt om jag

FOTO: L ARS NYBERG, EXPRESSEN

FOTO: PRIVAT

– Ungarna ska ha käk, ska till skolan, ska lära sig att kontrollera sin ilska och utveckla sina sociala färdigheter. Det gäller att vara där hela tiden, dels för att ha koll på om det sker något bus, dels för att de ofta vill umgås med en. Man ser att de förmodligen inte har haft det så enkelt hemma och därför dras de till en. Idag finns det liksom ingen tid i hemmet, alla jobbar och den där stunden där man sitter runt bordet och frågar varandra hur dagen har varit är borta. Det känns som att man går om varandra mer idag och då blir det svårare för ungdomarna. Tror du att de har enklare att relatera till dig, med tanke på att du också hade en tuff uppväxt? – Mycket enklare, jag har en jävla fördel på det sättet. Jag känner igen deras ord och berättelser. Och de gånger de försöker

FOTO: MALIN ÖSTERMAN

förlorat? Då hade titelchanserna försvunnit också. Jag var så redo för att vinna den där IBF-titeln. Jag kände mig snabbare och minst lika starkt som motståndaren. Det var många av de andra boxarna som hamnade i knipa under samma tid. – Ja, Gary hade för bråttom. Det tar ungefär tre år för en proffsboxare att börja gå matcher som gör att han kan tjäna pengar. Och han tog in sex-sju killar som skulle försörjas och ha matcher innan de hade nått dit. Jag hade lite mer erfarenhet, men alla de andra var så jävla unga och han visste att de var beroende av honom. Om de hade gått med mig hade han legat riktigt risigt till. Men de andra var bara 19, 20 år, och när järnhanden började strypas åt blev det svårt att se verkligheten. DE ANDRA BOXARNA stod inledningsvis på George Scotts sida, men allteftersom tvisten fortlöpte och matcherna, och därmed pengarna, uteblev gick de tillbaka till managern. Scott vägrade dock att ge med sig och drog Gary Travett inför rätta. I domstolen förlorade han dock målet och brände under processen majoriteten av sina pengar på advokat- och rättegångskostnader. I samma veva tog äktenskapet slut. George Scott skulle under de nästkommande åren gå fler matcher, men lusten var borta och efter ett par förluster gav han upp proffsboxningen 2001 och flyttade hem. Av att läsa din bok får man intrycket att du har mått som bäst när du har ett inrutat schema och tydliga mål. Och det kunde ju boxningen ge dig. Men när du slutade måste allt det ha försvunnit? – Ja, allt rasade och allt försvann, som du säger. Plötsligt var man inte intressant längre, vilket är helt okej i sig, men det är läskigt hur det kan vända så snabbt. Jag tänkte ofta ”Oj, vad har hänt med den

”Jag tänkte bara ’Var fan ska jag ta vägen?’. När jag slutade med boxningen hade jag ingenting.” där killen, nu är det som att han inte ens vill hälsa”. Hur var det för dig att förlora de där rutinerna du behövde? – Det var tungt. Jag hade ju ingen utbildning och tänkte bara ”Var fan ska jag ta vägen?”. Det enda vanliga jobbet jag någonsin hade haft var på SJ, men det var inte fast och jag var bara en pojke som tog något litet truckkort. Så när jag slutade med boxningen hade jag ingenting. Istället började du gå ut på krogen? – Jag var ute varje dag. Det var så svårt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig upp och hitta det jag ville ägna mig åt egentligen. Så att gå ut och festa blev som en bedövning, eller ett substitut? – Ja. Men vid något tillfälle sa min syster ”Glöm inte vad du heter. Du heter George Scott, bete dig som det”. Och då tände jag till. Jag förstod att jag var tvungen att hitta en plats och göra något av min tid om jag inte ville bli en sån där som sitter och super och somnar någonstans. Så jag hade lite flyt eftersom pappan till en gammal bandyspelare jag kände jobbade i Fagersta och han ordnade så att jag fick komma dit och prova. Och jag trivdes där och har varit kvar sedan dess. George Scott syftar till Sundby Ungdomhem där han idag jobbar som behandlingsassistent åt kriminella ungdomar.

trixa bort mig känner jag till tricksen eftersom jag själv använde mig av dem. Om något av dina barn skulle vilja bli proffsboxare, hade du stöttat eller avrått hen? – Jag kan inte bestämma över vad någon annan vill. Alla måste ha en dröm. Min var att bli världsmästare och det var ingen som trodde på mig. När jag förlorade min första match skrattade alla åt mig, men så kom jag tillbaka och blev just världsmästare. Alla måste få drömma. Om du kunde göra något annorlunda i din karriär, hade du gjort det? – Det finns alltid massor av saker som man hade kunnat göra annorlunda, men jag vill inte blicka bakåt. Allt det jag har varit med om har gett mig något jag inte hade fått annars. Jag har fått slita och må dåligt, men jag har fått en erfarenhet som inte går att köpa. Känner du att du har kommit tillrätta nu? – Ja, jag är nöjd. Jag har ett jobb jag älskar, en bra tjej, mat på bordet, tak över huvudet och pengar så att jag kommer runt. Jag behöver inte den där snygga bilen, jag behöver inget mer. Ju äldre du blir, desto nöjdare blir du över småsakerna. När jag har en dag ledig åker jag ut och fiskar. Antingen vanlig fisk eller kräftor. Sist jag gjorde det fick jag massor av kräftor och tänkte att jag inte behöver så många. Då ringde jag upp en kompis och sa ”Jag har varit ute och fiskat kräftor och gjort i ordning dem – vill du ha några?” Och han svarade ”Driver du med mig? Klart jag vill!” Den där glädjen betydde så mycket mer för mig än allt annat. Att ta hand om varandra är riktig lycka. George Scott: Obesegrad (Kalla kulor förlag) finns ute nu. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

Ända sedan Stor släppte singeln Rom & Kush i fjol har legenden om Linda Pira vuxit sig större. Hennes vers har resulterat i ett skivkontrakt, en serie på SVT Play och ett gigantiskt intresse från lyssnare, media och musikbransch. Men den har även resulterat i en press som får den mest självsäkra att tveka. För Amat Levin berättar hon om det nyfunna lugnet, kommande EP:n och hypens baksida.

MATRIARKEN LEVERERAR Text: AMAT LEVIN

et är ett scenario många drömmer om. Att bli upptäckt, få en chans, ta den och sedan bli unisont lovordad. Vid det här laget är Linda Piras resa från anonymitet till rekordhype och egen SVT-serie väldokumenterad, men när vi träffas i Redlinestudion i södra Stockholm blir det uppenbart att en dröm också kräver hårt arbete. De snart sju månader gamla tvillingsönerna har fått stanna hemma idag, men Linda Pira kämpar ändå mot sömnen. Hon gnuggar sig i ögonen och sätter sig rakare i soffan. Medan skivbolagskollegorna Dani M och Aki bjuder på baklava berättar hon om karriärens första stapplande steg. Om hur hon brukade hoppa in på refrängen när någon rappare behövde sång. Och om talangjakten vid Medborgarplatsen hon vann som tonåring. – Jag hade gått ihop med två killar och var sångerskan i gruppen. Man skulle uppträda med tre låtar och i en av dem hade jag en rapvers och alla blev helt tagna av att en tjej kunde rappa. Vi vann tävlingen och det var då jag insåg att jag hade något. Alla kom fram och sa att tävlingen avgjordes av min rap. TROTS ATT HENNES talang som rappare var odiskutabel var det sången som hamnade i fokus när hon började på Fryshusets gymnasium. Men rappa gjorde hon vid sidan av, även om det krävdes mycket jobb innan hon kunde bära upp en hel låt. – Jag hade svårt att skriva raptexter för att jag var så självkritisk. Det tog tid för mig att känna mig trygg med mina texter. På vilket sätt var du självkritisk? – Jag tyckte till exempel att allt jag skrev på svenska lät så löjligt. Tidigare hade jag skrivit på spanska och engelska och det var mycket enklare. Men på svenska avslutade jag alltid en text innan jag var klar, jag kom aldrig till slutet. Det tog flera år innan jag var trygg med det jag skrivit och det blev så klart ett stort hinder som gjorde att jag halkade efter. Vad var det som gjorde att du till slut kände dig trygg? – Jag blev mer bekväm och förstod rimstrukturer bättre. Sång är så mycket enklare, du kan skriva vad som helst och det behöver inte rimma så länge det kommer från hjärtat. Rap är mer komplicerat, allt måste flyta. Och jag tror att många kanske underskattar hur mycket text som faktiskt

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

krävs för att fylla en raplåt. – Exakt! Det är så mycket information. En sång kan ju vara fyra rader som upprepas och sjungs på olika sätt. IDAG ÄR LINDA Pira signad på Salazarbrödernas Redline Records, men intresset från skivbolag är inte något nytt för henne. Redan som 15-åring kom hon hem med ett skivkontrakt. – Men det var inte ett så seriöst bolag, de sa till mig att jag var tvungen att gå ned i vikt och fixa mina tänder. Min mamma blev rasande och rev kontraktet när jag kom hem med det. Allt började tidigt, det var många som ryckte i mig. Men jag var för ung, för ofokuserad och dök inte upp i studion. Jag förstod inte att det var ett jobb. Hur tror du att det hade gått om du fick ditt genombrott på den tiden? – Jag tror att det är bra att jag inte fick det, jag var inte mogen då. Jag hade så mycket andra issues och skulle aldrig kunna ta ett sånt ansvar. Det är knappt att jag kan det nu! Musik är ju så där – man kan sitta i studion i två veckor utan att det händer något och sedan blir en hel låt till på en enda dag. Jag pallade inte sånt när jag var liten, tålamodet fanns inte. Jag ville att det skulle vara bra på en gång, annars var jag inte med. Jag tror att någon skivbolagsboss hade kunnat forma mig, men då hade det inte varit jag utan en produkt. Så jag är glad att det har tagit så här lång tid. DEN DÄR SVÅRIGHETEN att fokusera drabbade även Linda Pira i skolan – hon beskriver sitt yngre jag som bökig och okontrollerbar. – Det började precis i tonåren. Vilket är konstigt, för jag hade en bra och normal uppväxt. Jag var bra i skolan fram till den där övergången till att bli tonåring, den tog hårt på mig. Vilken period var värst? – När jag började åttan. Jag blev utslängd från skolan och fick sedan gå i en specialklass med bara typ tolv elever. Och det gjorde jag tills jag började på Fryshuset. Hur fungerade Fryshuset för dig? – Skitbra! De arbetade på ett speciellt sätt – en gång i veckan hade man möte tillsammans med sina föräldrar, så att skolan visste vad som hände hemma och tvärtom. Jag tror att det var det som fattades på högstadiet. För då gick jag ju till skolan, mina föräldrar trodde att jag var på lektion, men istället var jag ute och gjorde andra saker. Min mamma var

ganska sträng och min pappa ännu mer, men eftersom de inte hade någon kontroll i skolan tog jag mig friheter. Men på Fryshuset ringde de hem om man inte kom upp ur sängen på morgonen och sedan kom de och hämtade en om man fortsatte dröja. Det var nästan för lyxigt! Men det var bra för mig, jag fick upp ögonen för skolan och insåg att det var kul. Jag förstår inte varför så många unga, inklusive jag själv, får för sig att skolan är keff. Och det är ingen som kommer och föreläser om det och berättar att man alltid ångrar sig om man inte tar den seriöst. Ångrar du att du inte gjorde det? – Ja, på ett sätt. Samtidigt kan jag inte ångra det – att jag gjorde som jag gjorde har gett mig musiken. Jag gick ju inte på lektionerna utan satt i uppehållsrummet och lyssnade på min freestyle. Hade jag

några år sedan flyttade hon till Thailand och började med thaiboxning, men det var egentligen inte fysisk ansträngning som stod på schemat när hon lämnade Sverige. – Min mamma skickade iväg mig till min bror som bodde där när hon märkte att det började dala för mig. Men första gången hon skickade mig dit blev det en sån fail – jag festade bara ännu mer. Hon trodde att min bror skulle ha pli på mig, men jag flyttade bara till en annan stad och röjde loss. LINDA PIRA KOM tillbaka till Sverige, men det dröjde inte länge innan det den här gången var hon som bad om hjälp. Hela familjen gick ihop för att försöka hitta en lösning. – Meningen var att jag skulle åka tillbaka till Thailand och börja jobba på

”Jag var helt slut när jag kom hem och hade inga krafter till att vara arg. Det var en sån skön känsla, som en drog nästan.” inte gjort det hade jag kanske inte haft den musikkunskap jag har idag. Jag läste någonstans att du som ung hade problem med vuxna människor och auktoritetsfigurer. Sådant kan ju sitta i även i vuxen ålder? – Jag har lärt mig att förstå mer och blivit bättre på att förklara hur jag känner. Så det är inte ett problem för mig längre. Tidigare var jag så inne i mig själv. Du höll inne känslor tills det exploderade? – Ja, jag var som en tickande bomb. Men nu har jag lärt mig att i ett tidigt stadium vara öppen med hur jag känner. Jag såg en intervju med George Scott på Nyhetsmorgon häromdagen, och det var så sjukt för det kändes som att han berättade min egen historia. Han berättade att han inte kunde sätta fingret på sina problem, men att han hela tiden kände ett avstånd. Och det var exakt så jag kände. Intressant! Jag intervjuade honom igår och om man ska hitta en bov till hans problem som ung var det nog adoptionen och identitetslösheten som den förde med sig. – Precis. Men jag kände också igen mig när han berättade att han hittade ett sätt att fokusera och ventilera i träningen. Precis som George Scott fann nämligen Linda Pira ett lugn i kampsporten. För

min brors företag. När jag kom dit ville han att jag skulle börja direkt, men jag bad om en semester på två veckor först, för att kunna njuta av landet. Och under de här veckorna bodde jag ovanför ett gym. En dag ropade de in mig och frågade om jag ville träna och jag fastnade direkt. Vad var det du fastnade för? – Att man fick ta ut sig. Vi tränade sex dagar i veckan, fyra timmar på morgonen, fyra timmar på kvällen. Jag var helt slut när jag kom hem och hade inga krafter till att vara arg. Det var en sån skön känsla, som en drog nästan. Det var det jag behövde, att få hitta den där balansen mellan att få ur sig dålig energi och få in bra energi. Märkte du redan där att du mådde bättre? – När man tränar så där hårt är det nästan som att befinna sig i trance. Så jag märkte inte av det då, men när jag kom hem till Sverige och inte kunde träna lika hårt förstod jag. ”Aha, det är det här jag måste göra för att kunna ha fokus.” Hur kommer det sig att du åkte hem när du trivdes så bra? – När jag var där kände jag att Thailand var mitt nya land. Men när jag kom till Sverige för att hälsa på blev det så annorlunda. Jag saknade min familj, träffade en kille, spelade in Rom & Kush

”Citat”

FOTO: SAGA BERLIN

med Stor och blev gravid. Det var så mycket som höll mig kvar. TIDIGARE HAR LINDA Pira vittnat om att många av de rappare hon samarbetade med som ung tyckte att hon var bra, men att de ofta ville skriva om och justera hennes texter. Men det var inte ett problem när hon, i samband med Rom & Kush, började jobba mer med artisterna och producenterna på Redline. – Jag känner inte av det alls här. Jag vet inte varför det brukade vara så, men jag antar att de kände sig hotade. De gjorde det alltid på ett snällt sätt, men det var sneaky. En tjejkompis till mig som producerar musik har berättat ungefär samma sak. Att manliga producenter förutsätter att hon inte kan och ständigt vill ”hjälpa

till” med de mest basala saker, trots att hon behärskar det själv. – Exakt! Det där känner jag igen från den tiden. Det påminner om när jag började trean i Hässelby på nittiotalet. På den tiden fanns det inte så många svartskallar där och jag kommer ihåg hur lärarna artikulerade när de pratade med mig. Jag förstod inte varför de pratade så skumt med mig när de pratade helt normalt med de andra. Men när fler invandrare flyttade till Hässelby och lärarna pratade på samma skumma sätt med dem också förstod jag vad det berodde på. Det var så konstigt för mig som är uppvuxen i Rinkeby och gick första och andra årskurs där. Hur togs du emot av de andra eleverna när du började i Hässelby? – Det var samma där. Jag kommer ihåg en speciell grej som hände första dagen

jag kom dit. Matteläraren bad mig att räkna baklänges från tio. Men jag blev skitblyg och stum, det var ju min första dag i en ny skola. Och då var det en tjej i klassen som sa ”Hon kan säkert inte svenska”. Jag kommer aldrig att glömma det. Vad svarade du på det? – Haha, jag blev skitlack och började rabbla ”tio, nio, åtta, sju…”. Men det där la sig med tiden när fler flyttade dit. Visst bor du fortfarande kvar? – Ja, jag älskar Hässelby. Vi har allt. Vi har nära till vatten, det finns villor i närheten och så finns Hässelby gård. Folk som inte har varit där tycker att det är så långt bort, men för mig är 25 minuter in till stan ingen fara. Det där är kanske en vanlig känsla för oss som är uppvuxna i en förort? – Ja, exakt. Det är ingen grej. Så mycket

som jag sprang runt i Hässelby… jag kan varenda hörn, varenda skog. Jag vill ge det där till mina barn. Det finns inte så många orter som har det lika fint. Om du inte hade börjat rappa när du kom hem, om du inte hade hittat det där fokuset, vad tror du att du hade gjort istället? – Jag tror ändå inte att jag hade hamnat i samma mönster som tidigare. Jag är äldre och dessutom var mina barn på väg. Förut kunde jag faila och må dåligt ett tag, men nu kan jag inte göra det – jag skulle aldrig kunna faila inför mina barn. Det är en helt annan drivkraft idag. Har du förändrats även som rappare av att bli mamma? Jag tänker på när du i din serie spelade in medan du var gravid och du tyckte att du inte fick luft på samma sätt som tidigare. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

– Den största förändringen är att jag har så mycket mer att skriva om nu. När man får barn, eller är gravid, lär man sig också så mycket om sig själv. Vad är det du har lärt dig? – Att jag till exempel klarar mycket mer än jag tror. Båda mina barn hade kolik och även om jag kände att jag inte skulle palla, klarade jag det. Man får verkligen den där mammastyrkan. DEN KOMMANDE EP:N är planerad att släppas i november och blir den efterlängtade djupdykning i Linda Piras musik som lyssnare har väntat på i ett år. I somras bjöd hon visserligen på sitt hittills enda egna släpp, dubbelsingeln Bang Bang/Bäng Bäng, dels en somrig anthem dels en hård klubbförstörare, men hon tvekar på om de låtarna är representativa för EP:n. – Det är svårt att säga, eftersom de låtarna är så olika. Min EP kommer att vara väldigt bred, den kommer att handla om allt ifrån kärlek, till att vara stark, till bara hård 165-rap. Man vet aldrig med musik, det blir vad det blir. Det finns ingen röd tråd, eller i alla fall ingen som är medveten. Kanske kommer lyssnarna att hitta en. Vad är det du gillar mest med att ha en musikkarriär? – Scenen! Men jag är tjej, så jag älskar också att bli ompysslad, sminkad och sånt där, det är det bästa jag vet. Nu när jag har blivit morsa har jag aldrig tid. Förut kunde man fixa sina naglar och sitt hår, men det är bara att glömma nu. Så därför älskar jag scenen, videoinspelningar och att stå framför kameran, det har jag gjort ända sedan jag var liten. Och det var just hennes naturliga sätt att gå in i, och ta över, rampljuset som gjorde att hon framstod som en omedelbar stjärna när Stor släppte den Linda Pira-gästande Rom & Kush i november förra året. Men hon hade ingen aning om hur massiv uppståndelsen skulle bli hos FOTO: SAGA BERLIN

”Jag vill inte bli den där tjejen som blommar upp och sedan försvinner.” både lyssnare och kritiker. – För mig var det bara en låt. Jag och Stor hade varit och festat och lattjade bara. Men så fort vi hade släppt låten började alla tidningar ringa och folk hade frågor. Men jag hade inget material, jag hade ju precis kommit hem från Thailand och den där versen var allt jag hade, så det var en fett skum känsla. Jag har fortfarande inte landat, just för att det har gått så snabbt. Vad tror du att det var med den versen som fick folk att direkt börja gilla dig? – Jag vet inte. Men jag tror att jag utstrålar något starkt och kaxigt i den. Jag tror också att jag och Stor klickar som artister, vi har en balans. Och att låten låg bra i tiden, det var inte så många andra som gjorde den sortens musik då. Helt ärligt, alla pratar om att jag överglänste Stor, men hade jag släppt den låten själv hade det inte blivit lika stor tumult. Jag tror att uppståndelsen berodde på att jag fick chansen att visa att jag var på samma nivå som en snubbe som är respekterad inom svensk hiphop. Hur har sättet du blir bemött på förändrats sedan all uppmärksamhet? – Det har varit svårt. Och det där med att jag hade svårt för vissa människor lever kvar. Min första egna spelning var på Skanka loss, i Gangnef i somras. Det var en riktigt sån där hipsterfestival. Och när jag kom dit och kollade på folket sa jag till Stor ”Jag kan inte spela här, det kommer att bli en katastrof, de kommer

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

att hata mig”. Men han sa bara ”Nej, det är lugnt” och när jag gick upp på scenen blev det värsta succén. Jag som trodde att jag var en människokännare. Varför trodde du att de skulle hata dig? – Jag trodde att de skulle tycka att jag var löjlig. Typ ”Vad håller den här förortsbruden på med – skämmigt!”. Men så är det ju inte, det är tvärt om. Jag trodde inte att det var den scenen som skulle hypa mig. Jag tänkte att det skulle vara folk i förorten. De gillar ju min musik också, men den största hypen har kommit från det andra hållet. Jag har träffat många såna människor nu, men än idag har jag lite svårt att slappna av. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Hur tänker du att de ser på dig? – Det är just det, jag vet inte och det är därför jag blir lite inåt. Och i och med min serie har jag börjat träffa så många såna, det är en helt ny typ av människor. Men det brukar släppa efter ett tag. Jag tror att man lätt kan känna så om man kommer ”utifrån” och helt plötsligt blir välkomnad i något man upplever som ett finrum. – Precis! Men jag har också lärt mig att jag har varit väldigt dömande mot folk och trott saker om dem. Men nu när jag har mött dem förstår jag ju att de också är helt vanliga, precis som jag. ATT FÅ ETT sådant medialt intresse är naturligtvis få förunnat, men det finns även baksidor med hypen.

– Det första är rädslan inför att en sån här hype kan dö ut lika snabbt som man får den. Jag har varit rädd för det, för jag vill inte bli den där tjejen som blommar upp och sedan försvinner. Jag måste kunna leverera hela vägen. Det andra är pressen. Ibland blir det bra, men andra gånger är det svårt att hinna tänka igenom det jag ska leverera. Jag måste tänka lite mer på vad jag säger nu och har blivit mer analytisk med mina låtar och texter. Och jag tycker att det är synd, för jag har egentligen inte tid att vara kräsen. Sedan har jag tänkt på det här fenomenet med att få hype bara för att man är tjej. Det är lite störigt. Menar du att du har fått det? – Att jag har fått hype för att jag är tjej? Ja. För samtidigt måste väl du, precis som alla rappare i världen, känna att ”Jag är bäst” och att det är därför folk är intresserade? – Haha, ja. Men du menar att du ibland har ifrågasatt varför just du får så mycket uppmärksamhet? – Ja, verkligen. Ibland har jag blivit nedslagen, känt mig fett anti och tänkt ”Varför ska jag få allt det här?”. Jag har känt att det är tragiskt, för det finns killar som har kämpat mycket hårdare än vad jag har gjort, men det var jag som fick all tumult efter bara en vers. En gång sa jag det här till Stor men då svarade han ”Linda, du har hållit på med musik längre än vad jag har gjort, du ska absolut inte tänka så”. Och då kände jag att han hade rätt. Exakt, du har ju spelat in sedan du var tonåring. – Ja, men jag kan tänka mig att många som kämpar därute kan störa sig på mig.

Har du känt av någon sådan avundsjuka? – Ingen har vågat säga något till mig personligen, men jag har sett många hatare på YouTube. Folk brukar vara rätt modiga när de är anonyma bakom en skärm. – Haha, ja. Men jag har tagit det rätt bra. Finns det någon låt på EP:n som känns extra viktig för dig? – Ja. En låt som var med i serien handlar om min gravidet och hur tufft det var med pappan till barnen, men jag valde att inte ha med den på EP:n. Men det var så många som, efter att ha sett det avsnittet, hörde av sig, sa att den verkade så bra och frågade vad som skulle hända med den. Jag ville välja bort den för att den var för känslig och naken, men jag tog ändå med den till slut efter alla önskemål. Jag tycker att det är viktigt att lyssna på vad folk tycker. Är det svårare att skriva personligt nu när du vet att så många kommer att lyssna? – Ja, men jag känner ändå att jag har ett försprång i och med serien. Det känns som att de som har sett den nu känner mig och därför kommer de att kunna relatera till låtarna. Vad har du för mål för framtiden? – Att släppa min EP och fortsätta göra musik efter det. Men mitt mål med allt det här är också att få andra att förstå att man kan lyckas. Det finns så sjukt många grymma unga där ute som inte vågar satsa, eller har föräldrar som säger att det inte finns några pengar att tjäna. Jag vill visa att det går, även om det ibland är knackigt. Matriarken, Linda Piras debut-EP, släpps i november.

WELCOM

Högst upp i huset på Storgatan 47 kan du njuta av nyfångade läckerheter från havets djupaste mörker, hutlöst hysteriska hamburgare och dramatiska drinkar hela natten lång.

www.yaki-da.se

SPECIALNUMMER OM TRO

Sverige hamnar ständigt på första eller andra plats över världens minst religiösa länder. Men det betyder inte att vi saknar tro. Rebecka Hedström skriver om häxor, energirensande växter, mindfulness och den andlighet som håller på att växa i de svenska storstadsregionerna.

VAD TROR VI PÅ? Text: REBECKA HEDSTRÖM Paper Art: OLLANSKI Foto: CAROLINE WIMMER

et sägs att Sverige år 2013 är ett av de minst religiösa länderna i världen. Men det betyder inte att vi i Sverige inte tror. Många gör misstaget att förutsätta att en bekännelse till någon av de monoteistiska religionerna har ersatts av ett ingenting, men alla behöver tröst och trygghet. Även i världens mest sekulariserade land måste vi kämpa med längtan efter att vara en del av något större och vår egen dödsångest. Kanske är den ännu värre för den som inte litar på att bli mottagen i himlen och belönad för ett liv väl utfört. Livet kan ibland kännas som att vara instängd i ett skenande tåg mot döden. Vissa av oss söker evigt liv och moralisk upphöjdhet med raw food och vetegrässhots, andra dövar ångest med sex och vissa hittar sin grej inom den New Age-andliga gemenskapen. Det de har gemensamt är sökandet efter synsätt och trosuppfattningar som kan ge ett medvetandehöjande lugn och ett själsligt ”happy place”. PAUL ALARCÓN FRÅN analysföretaget United Minds säger att en stor global undersökning bland storstadsbor som de genomfört visade att stockholmare är bland de minst religiösa i världen, och att religionen gjort ett återtåg globalt men att den andlighet som nu växer fram i Sverige är kraftigt individualiserad. – Den andlighet som verkar växa fram här idag är inte den traditionella som innebär att man underkastar sig en gud och en massa dogmer, säger Alarcón. Istället är det en form av individualistisk andlighet med människan i fokus som vinner mark under inflytande av österländsk andlighet som blivit en del av stockholmarnas vardag i takt med att vi har blivit mer globala. Vi skapar vår egen andlighet lite som vi väljer plockgodis, de bitar som bäst passar våra liv och behov sätter samman en egen helhet som smakar bra. DE NYANDLIGA strömningarna i storstäderna verkar alltså vara på uppgång, samtidigt som den svenska kyrkan har en identitetskris sedan länge. Mellan den 8 och 13 oktober ställde AnnMarie Jacobsson ut tavlor och shamanskallror på Galleri Kocks på Södermalm i Stockholm. När jag gick förbi träffade jag henne och två av hennes vänner som alla vittnade om att det andliga intresset verkar öka hos unga vuxna, och att det i sig beror på att det saknas förebilder bland de äldre och att ingen längre ger bra svar på de stora frågorna. Dessutom handlar allt ”om kosing” nuförtiden. Hursomhelst; de senaste åren har

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

antalet övernaturliga inslag i populärkulturen ökat samtidigt som yoga har blivit ordentligt stort och livsstilscoacherna är överallt för att guida oss med affirmationer och individualism. Tillsammans bildar dessa spår en naturlig väg till ett ökat andligt intresse hos den yngre delen av befolkningen. Blir du otroligt provocerad av det här? Då rekommenderar jag humanisterna.se.

SOFIAS BÄSTA HÄXTIPS FÖR NYBÖRJARE Dark Sister darksister.tumblr.com

Jag älskar dem så att jag blir knäpp! JAG TRÄFFADE 31-ÅRIGA Stockholmsbon Sofia Hultman för att lägga lite tarot och prata om förhållningssätt till och erfarenheter av andlighet, magi och häxfascination. Hon får bli en representant för de nyandliga. På armen har Sofia tatuerat in symbolen för tarotkortet ”two of cups”, som bland annat står för partnerskap. Enligt Hultman märks det tydligt att det vi vagt kan referera till som ”det andliga” är på uppgång, framförallt bland en yngre målgrupp. – Det finns hur mycket som helst om du söker på ”witch” på Rookie Magazines hemsida till exempel. Och Tumblr svämmar över av bilder från nittiotalsklassikern The Craft och tonårshäxor. På vissa sätt är det ju en rent estetisk trend med nittiotalsgothen som kommer tillbaka.

”Populärkulturen avdramatiserar och för mystiken och det övernaturliga närmare.” PETER ÅKERBÄCK ÄR filosofie doktor på Stockholms universitet och forskar om nya religiösa rörelser. Han är också deltagande i forskningsprojektet ”Den mediterande Dalahästen”. – Vad vi kan se är att det idag finns ett stort intresse för esoterism, ockultism, och en mängd olika företeelser som förut hörde hemma inom en mycket begränsad miljö som brukade kallas New Age eller nyandlighet. Hos många yngre har detta intresse fått ett uppsving och det har förmodligen att göra med populärkultur, som film, tv-serier, serietidningar, science fiction, fantasy och för att inte tala om det breda utbudet av dataspel. Populärkulturen avdramatiserar och för mystiken och det övernaturliga närmare och presenterar detta som underhållning. Men det betyder inte att alla som tar del av detta är mer andliga eller att de helt och hållet accepterar detta som sin livsåskådning eller världsbild. Men i och med att populärkulturen behandlar så många olika idéer och avdramatiserar dessa

Örta-trädgårdssajter naturochtradgard.se/smattogott_salvia_ skrock.html

Rekommenderar denna artikel om Salvia.

Elin Unnes

världar. Sedan lärde jag mig att resa utan rädsla och nu festar jag om nätterna i dödsvackra fantasyriken där det spelas överjordisk musik från molnen och allt är i perfekt färgsättning och skärpa. Han beskriver sin relation till det övernaturliga på ett nästan terapeutiskt sätt. – Jag kan granska mina rädslor och önskningar på tryggt avstånd när de manifesteras i övernaturliga fantasier och förklaringsmodeller. Med det sagt känner jag mig inte direkt trygg när jag mitt under en tarotsession vänder upp djävulskortet, varpå ytterdörren flyger upp med ett dån och en svart katt står utanför och väser. Att vara förnuftig är ibland lika ansträngande som att vara god.

thesecretgardener.norrlage.se

Husgudinnan! Hon är inte uttalat häxig men hon brukar jorden och har vördnad för naturen på ett häxigt sätt:

innebär det att det som förr i tiden kändes annorlunda och mystiskt inte längre uppfattas så. GÖRAN STÅHLE ÄR lektor på institutionen för historia och samtidsstudier på Södertörns högskola och menar att det är svårt att mäta ökningar i det vi kallar nyandligt engagemang eftersom rörelsen saknar självklara auktoriteter och uppsamlande organisationer. – Vi möter nyandliga uttryck överallt i vår vardag: yoga- och meditationskurser, astrologi, tarotkort, filmer med andliga och övernaturliga inslag, tidskrifter och böcker som talar om hur vi ska förverkliga vår inre potential. Frågan är hur många som är allvarligt engagerade i dessa kulturfenomen, det tvistar forskarna om. Vissa menar att man kan se att unga idag visserligen är mycket intresserade av övernaturliga fenomen, bland annat finns studier som visar att unga tror på andar och paranormala fenomen. Men samtidigt påverkar detta intresse inte ungas vardagsliv och identitet i stort. Andra menar att vi idag ser en stor kulturell och andlig revolution, där allt fler uttrycker sin religiositet och andlighet i form av nyandliga uttryck istället för genom traditionella religiösa organisationer. Man menar att alternativa terapier och personlighetsutveckling vinner terräng när kyrkor förlorar mark. PERSONEN SOM DRIVER den populära bloggen Festamysamaila har testat allt från att bjuda hem demoner till att oskyldigt trolla på killar (voodoo). – Men min allra främsta styrka som häxa är astralprojektion. I början kastades jag ut i groteska, trögflytande

ÄVEN SOFIA HULTMAN drar paralleller mellan andlig verksamhet och terapi när vi pratar om vit salvia, som sägs kunna rena rum från negativa energier. – Som min kompis brukar säga: ”placeboeffekten är också en effekt”. Jag mår ju fysiskt bättre när jag gjort en rening. Det är som en ritual. Många sådana här övningar och små ritualer hade lika gärna kunnat vara en del av kbt-övningar från en terapeut. Enligt Wikipedia är det här inte förankrat i någonting, det är västerländskt hittepå. Men det känns liksom lite som elefanten i rummet att ingen vill prata om det, för det är så mysigt att ha en liten bit vit salvia framme när man homestylear. GÖRAN STÅHLE PEKAR på att det de senaste tio åren skett en klar förändring i vilka som söker sig till det som brett kan falla under ”New Age”. – För tio år sedan tillhörde sådana här fenomen något alternativt och ”annorlunda” än majoritetskulturen i Sverige. Om man höll på med yoga eller meditation var man lite speciell. Det fanns speciella centra som höll på med New Age, till exempel Café Pan på Götgatan i Stockholm och vissa personer kunde kalla sig för ”New Age:are”. Idag är det få som gör det, och dagens nyandlighet är inte lätt att placera till ett visst centra eller ställe utan är "överallt". Det här en del av vardagsoch majoritetskulturen i Sverige. Vi möter det i vårt vardagsliv och vi höjer inte på ögonbrynen för det. Det finns yogastudios och meditationskurser överallt och de som ägnar sig åt detta är inte ”konstiga” på något sätt, utan det är mer eller mindre accepterat av etablissemanget. Vissa har därför velat tala om ”the death of the New Age”, eftersom New Age var en identifierbar enhet men idag inte är det. DET ÄR NATURLIGTVIS svårt att identifiera en eller ett par enskilda anledningar till varför det popandliga blivit mer

utspritt under det senaste decenniet, men Göran Ståhle och Peter Åkerbäck pekar på individualisering och brist på auktoritetstro bland yngre som viktiga faktorer. Det som påverkar mest, enligt Peter Åkerbäck, är vad som finns tillgängligt, vilka våra sociala nätverk presenterar för oss och vad som är kulturellt accepterat. – Om samhället exempelvis gör att man kan få mindfulness genom företagshälsovården kommer detta helt naturligt även att accepteras som något normalt och avdramatiserat. När traditionella auktoriteter förlorar mark blir den egna erfarenheten auktoritär, enligt Göran Ståhle. – Det här passar unga idag som inte litar på auktoriteter som präster och politiker på samma sätt som äldre generationer. Istället är det den egna upplevelsen och erfarenheten som är auktoritet. Unga engagerar sig inte heller i organiserade fenomen på samma sätt

som äldre generationer, den här typen av engagemang passar det samtida samhället och kulturen som hand i handske. SOFIA HULTMAN TROR att det gäller att ta till sig det som hjälper en bland alla de motsägelsefulla små spirituella nuggets som man får. – Vill man se tecken ser man dem plötsligt överallt. Bara man har någon förankring i verkligheten och kanske inte hakar upp sig så mycket på saker och har ocd-tendenser är det lugnt. Det stämmer bra med de tankar som Paul Alarcón lägger fram om det samtida andliga utbudet som ett slags smörgåsbord där man väljer ut de bitar man gillar bäst och struntar i resten. VI KAN ALLTSÅ konstatera att förekomsten av nyandliga element i populärkulturen och i vardagslivet har ökat genom hälsotrender med andliga inslag som i

VILL DU VETA MER? Om du är nyfiken på att utforska en lite häxigare sida av livet tipsar Festamysamaila om att meditation är steg ett. – Det finns inga genvägar, oavsett om man vill snacka med änglar, demoner eller bara trolla lite. En styrka och fokus i lugnet är en förutsättning om man är intresserad av att utvecklas ”andligt”. Jag började med chakrameditation. Några internettips på ämnet? – Jag hänger mest på: haxor.ifokus.se, overnaturligt.ifokus.se och Flashbackforumet ”Paranormala fenomen, ockultism och ufologi”.

vissa fall ingår i företagshälsovården idag. Även en populärkultur med nittiotalsestetik och övernaturliga inslag, i sällskap av bristande auktoritetstro och att gamla självklara institutioner som svenska kyrkan är på stadig nedgång, har bidragit. SÅ GÅR NEW Age och nyandlighet från något mammor höll på med på nittiotalet via Madonnas Ray of Light och Harry Potter till chokers och bilder på Fairuza Balk och ouija boards på Tumblr. En sväng förbi antroposoferna i Järna kanske? Denna bristande auktoritetstro verkar nämligen inte bara finnas bland yngre. Utan vetenskapliga belägg vill jag ändå påstå att tron på till exempel alternativmedicin och misstro mot den statliga sjukvården verkar öka i alla åldersgrupper som en blandning av självhjälpsvärldens individfokus och upplevelsen av svek från de stora institutionerna. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

SPECIALNUMMER OM TRO

Vi lever i en exponeringens tid. Fritid visas på bloggar, intressen i sociala medier och regeringar avslöjas av hackare. Men finns det något vi inte kan sätta ord på lika lätt? Bland samtida konstnärer anas ett intresse för det som inte går att beskriva, en längtan efter spirituella frågor. Ida Therén gav sig ut på jakt för att begripa fenomenet.

SPIRITUALISM ENLIGT KONSTENS REGLER Text: IDA THERÉN Paper Art: OLLANSKI Foto: CAROLINE WIMMER

ör något år sedan deltog jag i ett konstverk som manades fram genom hypnos. Curerat av Raimundas Malasaukas, genom Bonniers konsthall i Stockholm. Vi var ett gäng som lockades ner i hypnosen, och där utställningens komponenter beskrevs och skapades i vårt inre. Malasaukas menar att hypnosen var ett sätt att närma oss ett särskilt tillstånd som gör att vi kan bli mer öppna till vårt undermedvetna. Som något av en flummare är det just sådant jag gillar med konst. När det kan uppnå något som man inte kan ta på eller förklara. Något som tar oss till en annan plats. Kanske ett annat medvetande. Jag är inte är ensam. Intresset för spirituella och andliga frågor har ökat bland svenska samtidskonstnärer på senare år. – I en tid då klimatet i samhället kan upplevas som kyligare eller hårdare vänder vi oss mot det fiktiva, drömlika och abstrakta. Det säger Johan Norling, curator och konstvetare, som ligger bakom konst- och klubbprojektet Svarta Hålet i Stockholm. Han har också curerat ett projekt som hette Begravningen, om ritualer kring att avsluta och ta avsked. Närvaron av spiritualism och religion i samtidskonsten på senare tid tror han hänger ihop med hur samhället ser ut just nu. Helt enkelt, trygghet och logik som vi saknar i vardagen. – Jag tror att vi letar parallella världar och system där utopiska strukturer, idéer eller förhållningssätt finns representerade. SVERIGE ÄR ETT av världens minst religiösa länder. 70 procent av den svenska befolkningen säger sig vara icke-troende, enligt Gallups Global Index of Religiosity and Atheism 2012. Ändå kom 116 000 besökare till Moderna Museets stora utställning med Hilma af Klints (1862– 1944) verk i våras, vilket gör den till en av de mest besökta utställningarna med en svensk konstnär i Modernas historia.

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

Inte illa, med tanke på att af Klint är en ganska ovanlig konstnär. Hon målade tavlor åt religiösa altare, och ansåg att högre medvetanden talade genom henne när hon målade. Tavlorna kretsar kring hennes intresse för obskyra ämnen som spiritism, teosofi och antroposofi. Af Klint var också den enda svenska konstnären som ställdes ut under årets Venedigbiennal, världens kanske viktigaste konsthändelse. I SVT:s Kobra-special om biennalen beskrivs årets teman som ”fokus på hypnos och trans, längtan bort från det digitala”. Där passar af Klint väl in. ”Vi lever i en väldigt materialistisk värld, så jag tror att det finns en stor längtan, men också en stor medvetenhet om, att världen – eller sanningar – är mycket större än de vi kan få med våra ögon.” Det säger curatorn bakom af Klint-utställningen, Iris Müller-Westermann, i programmet. ”Speciellt den unga generationen förstår det”, tillägger hon. SVERIGES DYRASTE KONSTNÄR är sedan några år Cecilia Edefalk, som på många vis är besläktad med af Klint. I en intervju med DN från 2010 säger hon: ”Jag tror att det finns mycket mer än det vi ser på ytan, ett slags mystik, som det går att se glimtar av. Som konstnär har man tid att öppna sig för sådana saker, att prata med djur, med träd och alla möjliga.” Hon säger sig också ha mediala krafter. Alltså: hon säger sig kunna förmedla kontakt med andeväsen. Just nu visas några av Edefalks verk ur serien Vit inuti, som behandlar en italiensk skulptur av en 1400-talsängel, på Bonniers konsthall. Man visar också det textbaserade videoverket Historia för framtiden, som återger ett långt samtal mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg, som hon tyckte sig komma i kontakt med för några år sedan. Trots att Edefalk visat sina verk på flera religiösa platser kallar hon sig inte religiös, utan ”spirituell”. I en intervju med konsthistorikern Caroline Levisse

säger hon: ”Jag tror på Gud, men jag tror att vi alla är Gud”. Edefalk är en av de samtidskonstnärer som intervjuas i En liten bok om andlighet i konsten som gavs ut av Sveriges konstföreningar förra året. Där intervjuas även Christine Ödlund, nyss aktuell med en kritikerrosad utställning på galleri Riis där hon utforskar växters språk. Andra vi får möta i boken är Nadine Byrne (1985) som ofta arbetar med ritualer och folktro i sina videoverk och Fredrik Söderberg som arbetar på ett meditationsliknande

annat spår än de andra jag pratar med. – Jag tror att driften att göra konst kan liknas vid en slags glitch i medvetandet, ett fel i huvet. Varför är vi intresserade liksom? Jag tror inte på fine arts konst som något särskilt kommunikativt medium. Egentligen är det värsta skitkommunikationen. Konst med exempelvis en direkt politisk agenda tenderar alltid att misslyckas, det blir bara spekulativt mummel. Om man vill säga något, så säg det, gör inte en massa konst please.

”Trots att Edefalk visat sina verk på flera religiösa platser kallar hon sig inte religiös, utan ’spirituell’. I en intervju med konsthistorikern Caroline Levisse säger hon: ’Jag tror på Gud, men jag tror att vi alla är Gud’.” vis, gärna med mystiska symboler. Ödlund tycker sig se mer av andlighet i samtidskonsten, och jag fastnar vid hennes motivering: ”Inte så konstigt eftersom vi står inför osäkra tider, där vi måste utveckla oprövade delar av våra förmågor för att kunna anpassa oss till en ny livssituation. Våra tidigare sätt att lösa problem blir snabbt omoderna.” KONSTNÄREN ALFRED BOMAN (född 1981) håller just nu på att förbereda en utställning på Isbrytaren i december och en på Galleri Nordenhake i februari, båda med målningar i emulsioner han experimenterat fram genom olika material. Målningarnas abstrakta mönster får mig att tänka på hinduistiska och buddhistiska mandalas, en slags meditationsfigurer som symboliserar de kosmiska regionerna. Jag frågar honom om han tänker mycket på spirituella frågor i sitt konstnärskap. Han svarar ja, men är inne på ett lite

JAG FUNDERAR PÅ vad han säger. Kanske är det bara så enkelt, att världen där konsten existerar redan är en annan än den vi begriper. Som att själva dess existens är en slags andlighet. – Konst ska inte förvirras med verklighet, fortsätter Boman. Själv är jag ganska säker på att intresset för annat än yta och det mätbara, synliga och det som kan ge ”likes” är en motreaktion mot exponeringskulturen vi lever i. Frågan är bara om det är en trend, eller ett uttryck för något mer långvarigt. Jag hoppas på det senare, men samtidigt har jag Johan Norlings ord ringande i öronen. – Ofta säger de tendenser vi ser snarare mer om oss som betraktare än om konsten. Det låter härligt konstvärldsklyschigt att säga, men jag tror att vi under vissa perioder söker mer efter vissa teman eller ämnen. Så kanske är det bara jag som letar, trots allt. Hoppas inte det.

2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

iPad Air. Tunnare. Lättare. Ännu mer kraft.

Handla direkt. www.macforum.se Ö S T R A H A M N G ATA N · K U N G S G ATA N · A L L U M · VA R B E R G · K A R L S TA D

SPECIALNUMMER OM TRO

Slappt scrollande av kommentarerna på kändisars Twitter- och Instagram-konton resulterat ganska snabbt i förekomsten av begreppet ”Illuminati”. En konspirationsteori som har vuxit inom populärkulturen under det senaste decenniet. Vad är det ens för något? Hur har den fått spridning? Och varför anklagas så många artister för att vara inblandade? Amat Levin bjuder på en grundkurs i Illuminati-kunskap.

”

ag hör om en grupp som kallas Illuminati mer och mer. Vad är det för något?” – Att en Illuminati-order har funnits är historieböckerna överens om. Grundad i upplysningstidens Bayern 1776 var det en hemlig sammanslutning av humanister, akademiker och självutnämnda fria tänkare som hade som mål att motverka vidskepelse, religionens makt över det offentliga och statens utnyttjande av folket. Organisationen blev dock kortlivad då Karl Theodor av Bayern förbjud icke-offentliga sällskap och därmed gjorde Illuminati-ordern olaglig bara några år senare. Redan 1785 räknade makthavarna i Bayern med att de hade stoppat sammanslutningen. ”Men om ordern dog ut för över 200 år sedan – när började konspirationsteorierna?” – Ganska omgående. Redan på 1700-talet var vissa konservativa och religiösa tänkare övertygade om att sammanslutningen hade överlevt, att de hade ökat sitt medlemsantal i skydd av skuggorna och att de hade en avgörande roll i starten av den franska revolutionen. ”Så varför finns det en massa YouTubefilmer som påstår att 2Pac och Michael Jackson dödades av Illuminati? Och varför postas alltid hundratals Illuminatianklagelser under varje Instagram-bild som Beyoncé, Lady GaGa och Kanye West lägger upp?” – Illuminati har vuxit till att bli en av världens mest populära konspirationsteorier och går till störst del ut på att sällskapet överlevde förtrycket i Bayern och nu har rekryterat presidenter, företagsledare, banker och exakt alla som har något som helst att säga till om. En av de viktigaste kuggarna i maskineriet är de populära artister som, i utbyte mot kändisskap och pengar, har gått med i ordern för att hålla världsbefolkningen upptagen och ouppmärksam medan Illuminati-medlemmarna roffar åt sig allt mer makt. De kändisar som vägrar – Michael Jackson, 2Pac, Kurt Cobain, varför inte slänga in Elvis och Amy Winehouse när vi ändå är igång – mördas, medan andra, som komikern Dave Chappelle, bara blir utfrusna och motarbetade. ”Okej? Och vad finns det ens för bevis för det?” – Eh, vilka bevis finns inte, borde frågan vara.

HÄRSKANDE RYMDÖDLOR En ännu mer bisarr teori som är kopplad till Illuminati eller den nya världsordning skapades av den före detta engelska fotbollsspelaren David Icke. Hans bok med det extremt passande namnet The Biggest Secret (1999) argumenterar för att utomjordiska, humanoida

NYBÖRJARENS GUIDE TILL ILLUMINATI

Fokusera på helhetsbilden istället. Som att Rihanna nyligen instagrammade omslaget till novembernumret av engelska GQ där hon hade ormar i håret och reptillinser. Bildtexten? Ett citat av Drake-raden: ”Medusa head on me like I’m ’luminati”. Hon erkänner ju!

Text: AMAT LEVIN Paper Art: OLLANSKI Foto: CAROLINE WIMMER

– DEMENTIERNA – Medan de flesta som anklagas för att vara med i Illuminati förståeligt nog väljer att behandla påståendena som ogrundade fantasier hos människor som önskar att världen vore en lite mer spännande plats, valde Jay Z en annan metod. Som den artist med kanske flest Illuminati-rykten kring sig spelade han 2010 in låten Free Mason med Rick Ross där han dementerade att han var en frimurare. Uppmärksamma läsare noterar att Frimurarorden egentligen är ett helt separat sällskap, men som med mycket annat bakas den ändå in i den

”Så om Illuminati verkligen finns – vad är målet?” – Slutmålet är att upprätta en totalitär världsregering under namnet The New World Order, vars syfte är att styra världen med järnhand via propaganda, övervakning och våld. Frågar man vänsterorienterade stödjare av Illuminati-teorin skulle det i praktiken kunna innebära att samhällsklyftorna växer ytterligare, medan högerorienterade oroar sig för att regeringen ska börja indoktrinera folk till att bli homosexuella eller tvinga alla skolor och dagis att införa ”hen”. Medlemmar från den kristna amerikanska ultrahögern, som utgör en betydande del av de som tror på Illuminati, menar dessutom att denna auktoritära världsregering har till uppgift att förbereda inför återkomsten av antikrist.

och bloddrickande reptiler styr världen från sina hemliga hålor i, du gissade rätt, jordens inre. Ödlorna härstammar från stjärnkonstellationen Draco, antagligen mest för att det för tankarna till drake, som naturligtvis också är en reptil. Som dock inte har funnits på riktigt, men skitsamma. Och just det, rymdödlorna kan ändra skepnad och Bush-familjen, Drottning Elizabeth och ungefär alla andra

människor med makt är egentligen reptiler. Främsta förespråkare: David Icke själv. Men i amerikanska Public Policy Pollings studie över konspirationsteorier från 2013 sa 4 procent av de tillfrågade att de stödde

stora Illuminati-kakan. Men trots att Jay Z förnekade sitt medlemskap med rader som ”I said I was ’amazin’ – not that I’m ’a Mason’” glömde han att informera Rick Ross som glatt proklamerade att han var med genom att rappa ”Free Mason, freelancer… built pyramids, period, we masters”.

”Jaha? Kommer djävulen in i bilden nu också?” – Ja! Jay Z kallar ju sig själv för J-Hova, vilket syftar till den bibliska gudens rättmätiga namn Jehova och därför är en hädelse. Och på sitt debutalbum hade han låten D’Evils där han sa ”I never pray to God, I pray to Gotti”. Dessutom har han ju släppt en låt som heter Lucifer. Och vi ska inte ens tala om Lady GaGa, vars videor är fyllda av ockulta symboler. OCH BEYONCÉ VAR ALDRIG ENS GRAVID FÖR ATT… Äh, häng med nu för fan! ”Sa du förresten inte att den bayerska Illuminati-ordern i upplysningens namn arbetade för att motverka religionens makt över folket? Det här låter ju precis tvärtom.” – Du är förblindad av detaljerna.

David Ickes teori. Det kan jämföras med 6 procent som sa sig tro att Usama Bin Ladin fortfarande lever, 7 procent som trodde att månlandningen var fejkad och 51 procent som trodde att en större konspiration låg bakom mordet på John F. Kennedy. Varför det skulle kunna stämma: Ödlemänniskor som begrepp har funnits i allt från aztekisk till hinduisk mytologi. Annunaki, en ras utom-

”Men låt oss backa bandet. Du sa att Illuminati-teorin har en del stödjare bland den kristna amerikanska ultrahögern. Men om jag söker på ’Illuminati’ på Twitter är det mest tonåriga hiphopfans som skriver om det?” – Visst är det fint när medlemmar ur radikalt olika grupper kan samsas om något? Experter menar dock att Illuminati-teorin ytterst fungerar som en förklaringsmodell, fast på olika sätt för olika grupper. Minoriteter som tror på den använder den som förklaring till varför de inte har någon makt, medan de medlemmar ur den kristna amerikanska ultrahögern som tror på teorin använder den för att förklara varför de håller på att förlora den makt de en gång har haft. ”Fast om tanken är att Illuminati ska styra världen i hemlighet, varför ger dess medlemmar oss så många ledtrådar?” – Varför ställer du så många frågor? Det är väl samma anledning som att seriemördare, åtminstone på film, alltid lämnar ledtrådar och pussel som någon skäggig och halvalkoholiserad, men ändå passionerad, polis kan lösa. ”Så hur kan man göra för att inte bli vilseledd av Illuminatis outtröttliga propagandamaskin?” – Börja med att sluta tro på vad politiker, kända människor, journalister (släng hela den här guiden alltså), nyheterna, antagligen även dina lärare och föräldrar säger. Istället – läs och börja okritiskt tro på det den anonyma signaturen skriver på valfritt konspirationsforum.

jordingar eller gudar som, beroende på vem du frågar, skapade människan eller vakade över den omnämns i den, i runda slängar, 3 500 år gamla babyloniska skapelseteorin. Och ja, dessa övernaturliga gestalter har ibland avbildats som människoliknande reptiler. Andra ”bevis” är endollarsedeln vars kanter sägs föreställa ödleskinn och Iggy Pops läderaktiga hud. Varför det antagligen

inte stämmer: Förutom allt ovanstående? YouTubeklipp med namn som ”Bush Senior Eye Shift in Super Slow Motion”, där George Bush den äldre under ett samtal med Bill Clinton påstås råka byta skepnad i en splitsekund, är mest en fantastisk gestaltning av frasen ”man ser det man vill se”. Detta trots att kommentaren ”They are both illuminati, one is also reptilian” är ganska övertygande.

2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

SPECIALNUMMER OM TRO

5 TECKEN PÅ

ILLUMINATIS EXISTENS (ENLIGT FLUMMARNA)

DEN AMERIKANSKA DOLLARSEDELN På baksidan av den amerikanska endollarsedeln finns en ofärdig pyramid med ett öga högst upp. Konspirationsteoretiker anser att detta är en symbol över Illuminatis maktstruktur – den hjälplösa massan i botten, en mäktig minoritet högre upp och ett allseende öga i toppen som övervakar allt. På pyramidens finns även de romerska siffrorna ”MDCCLXXVI” vilket bildar årtalet 1776 – den bayerska Illuminati-orderns födelseår. Det är även året då den amerikanska självständig-

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

hetsdeklarationen skrevs på, men ändå. Under pyramiden står den latinska frasen ”novus ordo seclorum”, vilket betyder ”New Order of the Ages” och syftar till USA:s begynnande resa som självständig stat. Men det är inte så viktigt enligt vissa, som hellre brukar säga att översättningen blir ”New World Order”. På YouTube kan man även se klipp på när en person viker sedeln så att det ser ut som att World Trade Center-tornen brinner.

GEORGE BUSH OCH DEN NYA VÄRLDSORDNINGEN

JAY Z IGEN Pyramiden är en viktig symbol inom Illuminati-

Vita huset och andra viktiga platser i Washington D.C? Och vi förstår alla vad det betyder. Att pentagram bildas lite varstans, till exempel mellan fem Outback Steakhouse-restauranger i utkanten av Phoenix, Arizona? Vem bryr sig!

mytologin. Det främsta tecknet på att Jay Z, enligt de som tror på teorin, ingår i ordern är symbolen för rapparens gamla skivbolag Rocafella Records. ”The Roc”-tecknet formas av att göra händerna till en pyramid.

I ett tal som George Bush den äldre höll den 11 september 1990 (hallå, notera datumet!), där han pratade om världen post-Kalla kriget sa han: ”Until now, the world we've known has been a world

divided – a world of barbed wire and concrete block, conflict and cold war. Now, we can see a new world coming into view. A world in which there is the very real prospect of a New World Order.” Uh-oh!

DET ALLSEENDE ÖGAT Har ni tänkt på att många

artister gillar att plåtas med ena öga täckt av handen? En snygg pose, kanske? Nej, en hänvisning till det allseende ögat enligt stödjare av Illuminati-teorin.

STADSARKITEKTUR Visste ni att ett pentagram bildas om man i Google Maps drar streck mellan

Mitt i pågående turné fick Jonathan Johansson erbjudandet om att göra musiken till en nyskriven uppsättning av Bram Stokers Dracula. Trots ett hektiskt schema på gränsen till utbrändhet tackade han ja, och han gillar inte ens vampyrer. Nu släpps Ett språk för dom dömda som är musiken från pjäsen i vilken han även kom att spela en av huvudrollerna. Pelle Tamleht har träffat honom för att snacka skådespelardebuter, nyandlighet och motreaktioner.

EN VAMPYRHATARES BEKÄNNELSER Text: PELLE TAMLEHT

ag intervjuade dig för Nöjesguiden för snart fem år sedan. Vad har hänt sedan dess? – Allt har hänt sedan dess. Från den tiden har det här blivit mitt liv. Innan dess och En hand i himlen levde jag ett vanligt förvirrat och ganska osäkert liv. Jag pluggade strökurser på universitetet med vänsterhanden utan att ha någon plan b. Jag gjorde musik som ingen hörde eller brydde sig om, sånt skapar osäkerhet. Har du blivit vuxen? – Det har jag nog. Numera blir man väl det mellan 27 och 32. Jag har blivit tryggare och lugnare. Mer bekväm med min självbild. De som känner mig tycker nog att det är skönare att umgås med mig nu när jag inte är lika brutalt ängslig som innan. Då hade jag inte hittat min ficka i verkligheten. Du är mer självsäker. – På ett sätt är jag det. Vissa människor behöver ingen yttre bekräftelse, jag tillhör inte den kategorin av människor. Var det därför du vågade hoppa på den här typen av projekt? – Det tror jag verkligen. Å andra sidan har jag aldrig varit någon indietaliban utan alltid haft ett väldigt brett intresse för kultur. För mig spelar det ingen roll hur jag uttrycker mig så länge jag bara gör det, oavsett om det är genom musik, poesi eller litteratur. Finns det några påbörjade bokmanus menar du? – Jo, det finns några haverier. Men dem ska ingen få se. När du slog igenom upplevde jag ditt artisteri som väldigt starkt färgat av din tro. – Det fanns väl en strategi från skivbolagets håll. De visste inte riktigt hur de skulle hantera den frågan, medan jag mest var glad att de inte ville mörka den. Sedan fick folk en lite skev bild av mig som någon slags helgon vilket var helt fel. Har du kommit ifrån den stämpeln? – Jag tror att jag har lyckats få samtalet att mer handla om musik. Det finns en bredare diskussion, precis som jag vill ha det. Klart att min bakgrund är en viktig komponent. Men det är ju bara en komponent av många. Du kallar Ett språk för dom dömda för din

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

tredje skiva, men ändå inte? – Den släpps framför allt inte bara i mitt namn utan även i Johans (Eckeborn, reds. anm.), och det är nog framför allt hans skapelse. I vanliga fall skriver jag låtarna varpå vi bråkar om varje detalj, men i detta fall fick han bestämma mer. Men den låter fortfarande väldigt mycket som du. – Den låter fortfarande väldigt mycket som vi, och det är nog det som är grejen.

Var inte det bara bra för din rolltolking? – Du menar så? Ja, kanske det. Men de sista fem föreställningarna när jag började känna mig trygg var det som att stå på scen som vanligt, och sjukt kul. Jag hoppas att jag får chansen att göra det igen. Du är inte så förtjust i vampyrer egentligen? – Jag tror att väldigt många har tröttnat på fenomenet överlag och jag

”Den västerländskt rationella idévärldens rädsla för det okända blir i dagens samhälle översatt till ’blatten’, muslimer eller whatever.” Det är jag som sjunger, det är mina melodier och texter så det är klart att man känner igen sig. Men skivan är skriven till en pjäs och jag har inte använt mig själv som baseballträ. De första två skivorna var just väldigt självbiografiska. Hur var det att jobba med ett annat tema än dig själv? – Det var otroligt skönt att ta en paus. För det första kände jag inte att jag personligen behövde stå för innebörden i texterna utan jag försökte följa en annan människas vision. Det var mycket friare på det sättet, att jag inte behövde skriva in allt i berättelsen om Jonathan Johansson. I vanliga fall gör jag upp en lista över vilka böcker jag ska läsa, vilka filmer jag ska se och vilken musik jag ska lyssna på. Den här gången läste jag bara Dracula. Du passade även på att göra din skådespelardebut? – Jag blev typ lurad in i det. Först fick vi frågan om att göra musiken men efter att vi hade tackat ja klämde de ur sig att de ville att jag skulle göra en av huvudrollerna. Vilket kändes helt bisarrt. Vad fick dig att göra det? – För det första blev jag smickrad, det är klart, av att de trodde att jag skulle fixa det. Det trodde nog inte ens min mamma. Sedan var jag också tyvärr rejält dålig innan jag blev bra. Det var nog inte förrän den sista repetitionsveckan det lossnade, de första sju veckorna kände jag bara skräck.

tillhör väl dem. Hela genren har aldrig riktigt kittlat mig. Det är en axelryckning. Kände du någon gång att du blev typecastad? – Haha! Jag gick faktiskt i Central Park med min tjej för ett tag sedan när det kom fram en gatuförsäljare. Det var rätt kallt den dagen så jag hade dragit upp jackan runt halsen. Jag tackade nej till att köpa något av honom varpå han skrek: ”Hey Mr. Vampire, what the fuck!” till mig. Och då bet du honom? – Jag bet honom. Nä, men jag inser väl att jag kanske till viss del blev typecastad. Jag får ofta höra att jag ser ut som ett spöke. Det var egentligen inte temat i sig som lockade mig att hoppa på det här projektet utan framför allt regissören av pjäsen. Han beskrev Dracula för mig som en skildring av krig och det främmande, mer än en vampyrberättelse. Dracula är det skrämmande, det som är utanför vår civilisations kant. Den västerländskt rationella idévärldens rädsla för det okända blir i dagens samhälle översatt till ”blatten”, muslimer eller whatever. Boken i sig handlar om människor som vågar gå ut i krig, över alla gränser och bloda ner sig fullständigt för den goda saken. Det är ren samhällskritik och när han förklarade det för mig förstod jag att vi bara inte skulle springa runt på en scen och skrämma varandra med huggtänder. Boken Dracula är uppbyggd på brevform

precis som väldigt många av dina låtar. – Det är fan sant, det har jag inte tänkt på. Jag har inte analyserat det själv men det är väl undermedvetet. Det finns något i ett beskrivande i imperfekt som stämmer överens. Jag uppfattar Dracula som ett grubbleri kring den kristna tron, med grova symboler som kors och vigvatten. Har du funderat i sådana termer? – Den är skriven i slutet av 1800-talet då den kristna tron var den gängse världsbilden. Dracula som idé är som en demon, en konkretiserad djävul, och då svarar människorna med kristna attribut. Vampyren står inte ut med vigvatten och kors. I min värld är inte det några grubblerier utan mer bara en bild av hur världen såg ut då, jag tror att världen är oerhört mycket mer komplex idag. För många människor är det här symboler som gör dem obekväma men för mig är det ingen svårighet att kliva in i den symbolvärlden, jag har ett krucifix på väggen hemma. Det finns ingen ism, det finns ingen tro som inte har skit och blod på sina händer. Hur närvarande är din tro idag? – Den är väldigt avslappnad, mindre brännande. Medan jag skrev plattan var jag väldigt upptagen av de ämnena, men nu är det andra saker jag vill tänka på och processa. Röstade du i kyrkovalet? – Det är så pinsamt. Jag postade på Facebook att alla skulle göra det för att få bort den där jävla Jimmy. Sedan glömde jag bort det själv. Inte okej. Vad tror du att dagens nyandlighetstrend beror på? – Vi är uppvuxna i en kultur där religion har varit paria i många avseenden, ända sedan brytpunkten då Ingemar Hedenius gjorde upp med Svenska kyrkan ur ett intellektuellt perspektiv. Problemet med honom var väl att han var en fundamentalistisk ateist, men han vann den intellektuella matchen. Det är inte helt accepterat idag att tro på något som inte är empiriskt bevisat sant och vi har i princip avskaffat Gud. Jag tror att nyandligheten kommer som en direkt reaktion på att vi i modern tid inte har trott på något annat än att stå i kö och betala skatt, det är därför den har fått så

”Det är inte accepterat idag att tro på något som inte är bevisat sant och vi har i princip avskaffat Gud. Jag tror att nyandligheten kommer som en direkt reaktion på att vi i modern tid inte har trott på något annat än att stå i kö och betala skatt.” FOTO: RIKK ARD HÄGGBOM/UPPSAL A STADSTEATER

Jonathan Johansson som advokaten Jonathan Harkel.

stort fäste. Jag kan personligen känna mig ganska kallsinnig mot nyandligheten men tycker att det är intressant som fenomen, det går inte att styra vad människor väljer att tro eller inte tro på. Så fort makten, den regerande, försöker tvinga människor in i ett tankesystem kommer en motreaktion. Jag tycker att Ett språk för dom dömda inte bara låter övernaturlig utan också väldigt läskig. – Både jag och Johan har den här typen av musik i oss egentligen båda två, och i Dracula fanns det inget som hindrade

oss. Vi kunde ta det precis hur långt vi ville eftersom tanken faktiskt var att folk skulle bli rädda. Jag lyssnade på The Cures Pornography varje dag i två år när jag var i tonåren. Det är en djupt otäck skiva, och väldigt krävande att orka lyssna på. Kommersiellt är det närmast ett problem att jag har så lätt att gå in i den stämningen, men i det här projektet var det helt perfekt. Nästa platta kommer däremot att bli en direkt motreaktion. Du går mainstream? – Inte alls. Men jag måste gå en helt annan väg, jag kan inte fortsätta gräva i det

här. Jag hade aldrig gjort en till sådan här platta om det inte varit för Dracula. Man kan jobba med ironier, energier och humor men samtidigt leverera sanningar som gör ont. Det måste inte vara svartklätt för det. Vilka böcker, filmer och musik har du konsumerat inför nästa skiva? – Jag har lyssnat väldigt mycket på r’n’b de senaste åren och börjat läsa tidningen igen. Sedan har jag tagit beslut om att skriva mer socialrealistiskt och inte utifrån mitt eget bankande och pulserande hjärta. Inte lika navelskådande utan mer om vad som händer runtomkring mig. Jag

försöker till exempel berätta om Malmö, vilket jag aldrig har gjort förut. Det låter som att de här tankarna har ganska mycket att göra med Dracula. – Absolut, det är en motreaktion ur den musikaliska aspekten. Vi vred ur depp-popens musikaliska disktrasa där, på ett bra sätt. Plus att jag för första gången skrev om något som inte handlade om mig. Man växer, man dör, det är fine, jag gör gärna något helt annat nu. Ett språk för dom dömda (Sony Music) finns ute nu och recenseras på sida 54. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

NU HAR VI JACKDAGAR!

SAYBROOK PARKA

BLACK, RED OCH NAVY. PRIS 2.999 KR

ÖPPET VARD 11-19 LÖRD 10-15

TEL 031 13 74 11

SHOP ONLINE AT SEBAGO.SE

Prisregn över Nöjesguiden! Svenska PublishingPriset till Nöjesguiden I slutet av oktober blev det klart att Svenska Publishing-Priset 2013 går till Nöjesguiden i den digitala avdelningen, kategorin magasin, tidningar och tidskrifter. Priset instiftades i början av nittiotalet och lockar flera hundra deltagare varje år. Det delades ut under Svenska Publishingdagen, den 23 oktober på Musikaliska i Stockholm. Tack till alla er som röstade på oss, det värmer.

Nöjesguiden dubbelt nominerad till Tidskriftspriset Som ni kanske minns vann vi Sveriges Tidskrifters stora pris Årets Tidskrift Digitala Medier förra året för Nöjesguiden.se. Nu är vi nominerade i år igen, och inte i bara en utan två kategorier! Dels försvarar vi titeln som Årets Tidskrift Digitala Medier med juryns motivering: Den här tidningen är med när det händer, där det händer. De följer pulsen i nyhets- och nöjesvärlden med en egen idé. Sajten utvecklas hela tiden med både tekniska framsteg och en extremt tydlig redaktionell röst. Den andra nomineringen är i kategorin Årets Innovativa Satsning för vår lägenhet på Scandic Malmen. Prisgalan går av stapeln i samband med Tidskriftsdagen den 14 november.

FOTO: L ARS ERL ANDSSON

VÄLKOMMEN TILL KLASSRESAN Text: VENDELA LUNDBERG och AMAT LEVIN

Det är 2013, vi för register över våra medborgare, elitskolor stängs och öppnas åter och ungdomsarbetslösheten ökar. Frågan om klass har återigen lyfts, Sveriges Oscarsbidrag hänger upp hela sin historia på ett klassperspektiv och artister, författare och konstnärer kan inte låta bli att behandla ämnet. Ändå bor vi ett land där förvånansvärt många tror att befolkningen består av en enda stor glad, tacosätande medelklassmassa. Därför är vi glada att kunna presentera en ny form av berättande i ämnet. Det är om Sverige, utan- och innanförskap och klass som podcasten Klassresan handlar om.

ersonerna bakom Klassresan är programledarna Mohamed El Abed och Babak Behdjou, som länge har haft ett socialt engagemang. MOHAMED: Vi är två barndomskompisar från Kista i Stockholm, uppvuxna med olika bakgrunder, som har gjort varsin klassresa. Babak är jurist och jag arbetar som samhällsplanerare. Förhoppningsvis kompletterar vi varandra i podden, Babak är mer eftertänksam medan jag kör på. Hur kommer det sig att ni ville göra en podcast? M: Vi älskar formatet. Det finns inget bättre format att få lära känna en människa på.

Varför valde ni att presentera den här idén för oss på Nöjesguiden? M: Vi tycker att Nöjesguiden är en tidning som har en tydlig röst och för fram samtalet om rasism, kön och klass. Och med det vakuum som finns vad gäller klassfrågor i den politiska debatten och det övriga samhället tänkte vi att Nöjesguiden var en perfect match med Klassresan. Vem hoppas ni ska lyssna? M: Klass är ett ämne som berör alla, så självklart vill vi att alla ska lyssna. Du behöver inte ha en speciell bakgrund för att känna igen dig. Hur har ni valt ut era gäster? M: Det är en ny generation kända och okända som har gjort olika sorters klass-

resor, socialt, kulturellt och ekonomiskt. En mix av personer som vi är nyfikna på. Gästerna är allt från personer som vi växt upp med till de vi lärt känna i arbetsoch nattlivet. Hur tror ni att folk ser på att prata om sina egna klassresor idag? M: Många har fortfarande en förenklad bild av att klass bara handlar om pengar. Men våra gäster är väldigt peppade på att bredda det samtalet. Vad har överraskat er mest under intervjuerna ni har gjort hittills? BABAK: Gästernas uppriktighet och politiska medvetenhet. Ni menar att det är en myt att klasser inte existerar i Sverige. Varför tror ni att

den myten överhuvudtaget existerar? B: För att vi lever i en tid som präglas av en liberal hegemoni och klassfrågor utmanar den hegemonin. Sedan tror jag att många tycker att det blir problematiskt att diskutera klass då det resulterar i en diskussion om fattiga och rika. Och fattiga finns ju inte i Sverige, har vi ju fått lära oss. Vi ska helst lyfta hur bra och gott ställt vi har det som svenskar. Särskilt nu när den ekonomiska krisen lett till en massarbetslöshet och instabilitet i resten av Europa. Hur kan man, tvärtemot, se att klasser faktiskt finns även här? B: Klasser har alltid funnits i Sverige. Och vi hävdar att klasskillnader blivit 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

CITAT FRÅN DE REDAN PUBLICERADE AVSNITTEN:

Henok Goitom —

”Jag kan säga redan nu, jag är rik. Allt det som händer Husby, det kommer aldrig att hända mig, förmodligen. Men det betyder inte att jag inte kommer att stå upp för deras röster.”

Nisha Bisara —

”Det talas för lite om varför vissa lyckas och andra inte.” tydligare de senaste åren om man jämför med åttio- och nittiotalet. När vi växte upp var man till exempel inte helt körd för att man växte upp i förorten. Klassresan kändes hyfsat möjlig. Idag är den bara en stor dröm för personer som växer upp i områden med hög arbetslöshet. Och just därför är det mer relevant än på väldigt länge att belysa klassproblematiken. Och även diskutera, vilket Sverige vill vi ha? Varför lyckas vissa och andra inte? Varför har vi upplopp i Husby? Tycker ni att vi har ett klasshatsproblem i Sverige? B: Ja! Men framförallt har vi ett politiskt deprimerat klimat just nu med avsaknad av en seriös diskussion om vilket samhälle vi vill leva i. Det enda som diskuteras är hur mycket mer eller mindre man får i plånboken om det sker ett regeringsbyte. Det är få som pratar om de som fått det sämre i dagens Sverige och särskilt talas det för lite om varför vissa lyckas och andra inte. Och då tänker vi särskilt på vilka faktorer som ligger bakom att folk gör en klassresa, till exempel vilket eller vilka kapital man har med sig hemifrån som möjliggör ”framgång”. Hur brukar klasshatet ta sig uttryck här? B: Det tar sig uttryck i många olika former. Klasshat och rasism hänger många gånger tight ihop. Det blev särskilt tydligt vid Husbyupploppen då en stor del av svensk media beskrev de som skapat upploppen som kriminella idioter, utan

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

någon som helst koll eller vilja att ta reda på varför situationen hade uppstått. Det fanns ingen pardon. Tonen var att alla från området, oavsett om du var involverad i upploppen eller ej, skulle ta avstånd från våldsverkarna. Det är sällan, för att inte säga aldrig, som samma förväntningar infinner sig mot alla "etniska svenskar mitt i livet" efter stora huliganbråk i en svensk derby-match. Kommer ni även att belysa klassresor nedåt? M: Tråkigt nog kommer de historierna oftast inte fram. Klassresor nedåt kan bero på flykt, missbruk eller psykisk sjukdom, det är känsliga upplevelser. Vi ska göra vårt bästa för att berätta fler sådana stories. Vi har redan hört Henok Goitom, Nisha Besara och Alexander Salzberger i Klassresan. Vilka gäster kommer att dyka upp under den närmaste tiden? B: Vi kommer att träffa superentreprenören Hidayet Tercan som en gång i tiden levde som papperslös i Sverige, före detta Husbybon Farnaz Arbabi som idag är hyllad teaterregissör och som nyligen tagit över det konstnärliga ledarskapet på Unga Klara och den fantastiska Kakan Hermansson som är aktuell som programledare i årets Idol. Lyssna på Klassresan på nojesguiden.se/podcasts/ klassresan. Diskussionen fortsätter på Twitter under #minklassresa.

”Klassiska fördomar om syranier och assyrier i Södertälje är att alla lever på socialbidrag eller kör dyra bilar. Det kan man fortfarande möta, tyvärr. Och man känner ’Herregud det där fick jag höra -83 men nu är det 2013’.”

Alexander Salzberger —

”Jag upplevt att jag känt mig väldigt förvirrad. Jag har gjort alla de klassiska klichégrejerna, läst all klassisk litteratur jag kommit över, titta på tjeckiska och franska femtio- och sextiotalsfilmer. Alltså, jag har märkt att jag gjort massa saker, tagit in en massa kunskaper. Inte egentligen på grund av min egen hunger utan för att människor inte ska kunna sticka hål på mig. Det har att göra med att jag tidigare inte såg min bakgrund som ett vapen. Som jag ser idag.”

GÖTEBORGS KALENDARIET

NOVEMBER 1-2/11 UNGDOMSFESTEN

Battles, film, teater, grafitti, karaoke mm.

3/11 DJ-TRÄNING

Öppen Dj-träning, drop-in.

3/11 AIRBRUSH-WORKSHOP

Prova på airbrushtekniken.

7 /11 FÖRELÄSNING OM NÄTMOBBING Öppen föreläsning.

7/11 NORDIC VIBRATIONS Liveradio & livemusik.

8/11 FILMCLOUDFRUKOST

Frukost och spännande filmsamtal.

9/11 VERNISSAGE

Utställning med Micke Linder.

13/11 FILMVISNING THE BLING RING

Antirasistiska filmdagar, samtal & film.

14/11 DATASLÖJD

Indiefika & datorslöjd

16/11 DJ-TRÄNING

Öppen Dj-träning, drop-in.

20/11 BARNKONVENTIONENS DAG Förmiddagsseminarium.

21/11 NORDIC VIBRATIONS Liveradio & livemusik.

21/11 MUSIC FOR LIFE Hiphopkonsert.

23/11 HBTQ-FESTIVAL

Fest, dans, Dj-workshop, drag-workshop.

27-28/11 TEATER RABIAT

Fel - ett spretigt litet mästerverk.

PÅ BIOREPERTOAREN: Cykla med Molière Mr Morgans Sista Kärlek 31/10 Shakespeareafton 1/11 Betties resa Biopremiär! 1/11 The Summit Biopremiär! 2+9/11 UNGA ROY: Luffaren och Rasmus (-55) 2/11 KULT Radiorockopera av Ola Salo 3/11 ROY FIRAR 5 ÅR! med stipendieutdelning

4/11 MERRILY WE ROLL ALONG Musikal West End

8/11 Mig Äger Ingen Biopremiär! 9 + 10/11 TOSCA Live på Bio från Metropolitan

15/11 Återträffen Biopremiär! 16+23/11 UNGA ROY: Bröderna Lejonhjärta (-77) 15-17/11 BLICK Syntolkningsfestival 18/11 JUDAS PRIEST Konsertfilm

24/11 MUNCH 150 Konstfilm från Munchmuseet

25/11 RICHARD II

Royal Shakespeare Co

27/11 HUMBEAT

27/11 VOCALS live konsert

28/11 NUCAFÉ MED TEATER NU 29/11 PERSISK KONSERT

30/11+7/12 UNGA ROY: Trollkarlen från Oz (-39) 1/12 KÄRLEKSDRYCKEN

30/11 BUY NOTHING DAY

2/12 DEF LEPPARD Hysteria

Humanistisk klubb. Skådisar läser oetabl. författares texter.

Klassisk gitarr och persisk sång. Pyssel och mys.

Mer information www.frilagret.se

Nils Berg Cinemascope

Live från GöteborgsOperan

Konsertfilm

Avenyn 45 031-20 80 11 bioroy.se

TIDENS ANDA

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

VIT FISK

Det vi pratar om mest just nu!

1 Hela... Nöjesguiden?

Ett uppslag med ett tiotal snackisar och månadens medarbetare. Vi känner oss förstås smickrade av att GP:s retrosatsning ”Hela Stan” väljer att satsa så friskt på att copy-pastea vårt format. Ett tips dock: mer originellt och i linje med konceptet hade varit att återpublicera gamla nummer av Djungeltrumman istället.

2 Det känns som i utomlands

”Internationell atmosfär” räcker inte till som adjektiv när den nya innekrogen är inspirerad av New Yorks Hell’s Kitchen, dj:n är från Köln, maten kallas för dansk tapas och ölen en specialbelgare från Japan. Vi föredrar att dra till med ”det känns som utomlands” och hoppas att ingen säger emot.

3 Långgatorna blir ännu mer Avenyn

Avenygruppen köper upp gamla auktionshuset på tredje lång och hotar att förvandla det till ett trendigt krogpalats. Stadens mäklare och reklamare med behov att fylla sina grunda själar med bohemcharm jublar. Vi dödliga retirerar istället snopet mot Stigbergstorget och slickar våra sår.

Ulf Lundells Jack. K RÖ N I K A

Jag är för full, du är för ung

4 Ris à la Magaluf

Orup live på Grand Hotel tillsammans med julmat. Prinskorv. Hellre jagad av vargar. Nubbe. Magaluf. Jansons. Indiedrottning. Sill. Vågar man hoppas på en finstämd tolkning av Staffan stalledräng till ris à la maltan?

Murakami får aldrig 5 Haruki nobelpriset

Haruki Murakami är för kvasiintellektuella vad Dan Brown är för folk som aldrig läser böcker. Trots det, eller kanske just därför, envisas fortfarande hans stora skara förvirrade fans att både favorittippa och bli ledsna när han inte får det. År efter år. Ge er! Chansen att Astrids torkade mumie får det är större.

Läsplattor har börjat sluta vara supertöntiga

Att vara en gubbe som ser ut som en ungdom som vill se ut som en gubbe

Vi är glada över att den första generationens iPad-användare: grånade föräldrar med framtidskomplex, verkar ha glömt sina paddor på pendeln vid det här laget. Äntligen kan personer under 50 år nu långsamt ta till sig av tekniken utan att framstå som personer utan någon som helst självrespekt eller värdighet.

Grandpa består men dess kundkrets åldras snabbt. Vi noterar att den en gång fräscha stilen ”se ut som en gubbe” sakta men obönhörligen bara bärs av personer som själva kretsar kring eller över officiella gubbåldern 35 (källa: Alfons Åbergs pappas ålder).

8 Göteborgsregnet

Det är här nu. Horisontellt. In i ansiktet. Fram till

maj.

9 Dino-erotika

50 Shades of Grey har banat väg för en hel värld av litteratur vi inte riktigt ville veta fanns. En genre för de som tyckte att att mormonlitteraturen var lite väl kreationistisk, och istället tänder på ”intellekt och vetenskap”.

10 Finanskrislängtanskammen

När insikten om att vi kommer att vara 40 innan vi ens har råd att låna till en bostadsrätt når oss slår den till. Först längtan efter att bubblan ska spricka, eländet ska breda ut oss och vi ska få göra klippet. Sedan skammen. Bubblare: Bearnaisesås-revival, att Vitamin Water fortfarande finns, salt utan jod.

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

Text: REBECKA HEDSTRÖM

ubblegenden Ulf Lundell har förutom att göra sig känd som en av Sveriges mest älskade manliga musiker, också skrivit en hel del brev på sin skrivmaskin. Några av dem har blivit kända för allmänheten. Två av dem skickades till unga kända kvinnor, varav en publicerade sitt brev i den feministiska nittiotalsantologin Fittstim, vilket ledde till stort drama som till slut fick Lundell att byta förläggare. Den andra mottagaren har sitt brev inramat på väggen. Det första var det ökända kissbrev som Karolina Ramqvist fick runt 1999 efter att ha sågat Lundell i en recension. Det andra är det beundrarbrev som Veronica Maggio fick någon gång runt 2011 efter att, med sin musik, ha påmint Lundell om hans ungdoms dagar. Maggio berättar själv i Svenska Dagbladet att ”Han tackade för en bra skiva och skrev att Välkommen in tog honom tillbaka till då han var 20 år”. TONI HOLGERSSON gjorde en egen tolkning av Veronica Maggios Inga kläder genom att låta jaget bli du i texten: ”du vet hur jag ser ut i inga kläder”. Ison & Fille har använt hennes ”sena nätter, tomma glas” till en refräng i låten med samma namn och Håkan Hellström sjunger duett med henne på hennes senaste album. Det brukar sägas att kvinnor tvingas lära sig att identifiera sig med manliga huvudrollsinnehavare eftersom mannen alltid står för det

neutrala som norm, men att män å sin sida däremot har problem med att identifiera sig med ett kvinnligt berättarjag. Män verkar generellt ha svårt att identifiera sig med kvinnors berättelser eftersom de läses som berättelser om det kvinnliga och inte det mänskliga. Det är därför fascinerande att så många män verkar tilltalas av och känna igen sig så mycket i just Maggios musik.

”Män verkar generellt ha svårt att identifiera sig med kvinnors berättelser eftersom de läses som berättelser om det kvinnliga och inte det mänskliga.” TILLS DET BLIR alldeles självklart, för Maggio berättar en ganska traditionell rockmanshistoria på många sätt. Duetten med Hellström beskriver känslan av lycka och med den vetskapen om alltings slut, medan Maggio går omkring i en t-shirt bland fimpar och tomglas med utslagna festpolare omkring sig som sover ruset av sig på soffan och i gräset utanför. Just festen som aldrig vill ta slut är ett återkommande tema i hennes texter. Fyllan, ruset och baksmällan är ständigt närvarande

både fysiskt och själsligt. VERONICA ÄR ÖVER 30 med barn precis som Håkan Hellström, och sänder, som Tomas Andersson Wij säger i Cafés septembernummer, ”på en tonårsfrekvens”. Hon vägrar att skriva tramsandliga låtar om moderskapet som Handens fem fingrar (mest känd är Lisa Nilssons tolkning, men det är Peter LeMarc som skrivit låten) och skriver istället en berättelse om att vilja göra bättre, bli en bättre person och tvinga kaoset och fyllan ur livet för något annat och ge upp ett liv som nästan odödlig. Ett tema som funnits med sedan 2008 och går som en röd tråd genom allt hon släppt sedan dess. HON BEFINNER SIG ständigt i den stora generationsromanen. På Wikipedia står det så här om du söker på ”generationsroman”: ”Begreppet syftar ofta på romaner om unga män som identifierar sig själva som vilsekomna i en stor värld”, sedan nämns Ulf Lundells Jack som ett exempel. Det är Jack och hans vänner som står och röker i köket i Välkommen in. Jag är glad att de får sällskap av Veronica. För övrigt: Det finns några spår på Veronica Maggios Handen i fickan fast jag bryr mig som jag verkligen älskar. Ett av dem är Bas gillar hörn, som ljudmässigt skiljer sig rätt mycket ifrån de övriga låtarna men… Vad betyder ”som bas gillar hörn”? Jag fattar ingenting.

KLUBB

BÄST JUST NU

1 House by the Sea

Den 30 november, 22–03, 80 kronor, gäst-dj: Haidl & Lindstrøm

Med uppenbart sinne och lagom mycket respekt för housens rötter i disco, garage och italo har HBTS under det senaste året fått oss att glömma den deep house-revival som börjat kännas mycket trött. Lägg till en imponerande jämställd bokningshistorik för en väldigt mansdominerad scen och en trogen, dansvillig publik. I november gästas de av öresundsregionens Haidl & Lindstrøm (inte den Lindstrøm) som spelar disco och house av modernare snitt.

West & WWDIS 2 Woody novemberfest

Pustervik, den 16 och 17 november, lördag 20–03, söndag 19–02, 170 kr/kväll, helgbiljett 270 kr, 18 år

K RÖ N I K A

JAKTEN PÅ DEN SVARTA LÅDAN

arabicu, den nya gentrifieringsmaskinen vid Rosenlundskajen är inredd med mängder av Ikeakontorslampor i jätteformat. Bekvämlighetsutrymmena har utformats som någon slags steampunk-dröm (tänk Skalmanmanick möter Mad Max). På Yaki-Da revs den ändamålsanpassade klubblokalen längst upp ut och ersattes av någon finnig gymnasieintellektuells dröm om förra sekelskiftets Paris. Där det förut var dansgolv är det nu fullt av skrot som gör det fullkomligt omöjligt att dansa utan att braka in i mormors gamla finsoffa eller slapsticksnubbla på en mönstrad matta. Detta är inga isolerade fenomen, tvärtom belyser de en oroande trend som vägrar dö. Det är som att nattklubbarna inte längre vågar lita på att festen i sig håller. Istället omyndigförklaras vi genom att ständigt matas med intryck. Överallt ska det finnas något att titta på, bakom varje hörn en ny putslustig distraktion. Det är förminskande. Är vi barn? Droppen var när jag häromdagen inne på en välbesökt krog vid Järntorget, hittills förskonad från allt ofunktionellt tingel-tangel, tittade upp och fann mig stirrandes in i ögonen på ett enormt dalmatinerhuvud av plast. Alltså något slags gillestugeprydnad från åttiotalet, producerad för ens lite crazy farbror som några år senare köade för att vara först med att ha en uppstoppad fisk som sjöng Bobby McFerrin. Lisebergs Villa Opp-å-ner klappade igen 1996. Vi som var barn då behöver dock inte sörja för det: det räcker snart att kliva in på närmsta krog för att göra den tidsresan. Frågan är om inte någon inredare för några år sedan hittade interiören i något hamnmagasin och tänkte: ”det här alltså, det här känns hett!”. Regressionen är ett faktum. Kan vi hitta tillbaka till det funktionella, tack? Till den lilla svarta lådan, utan fönster, med minimalt möblemang och framför allt befriad från skönt quirky inredningsdetaljer. Den typen av små till mellanstora lokaler finns under varenda pub i till exempel Storbritannien och saknas verkligen här. Utrymmen där dansen tillåts vara i fokus, istället för en inredares lite lagom ”crazy” idéer.

AMANDA WIBME & ELINA KIHLMAN

Det här med ”psykedelisk rock” verkar stort just nu. Undrar just vad det kan vara för något? Gå till WWDIS:s novemberfest och ta reda på om det innebär något annat än vanliga rockband med dålig känsla för låtstruktur.

3 Luxury

Jazzhuset, den 9 november, 22–03, 80 kr, 18 år

Precis när man trodde att jazzen för alltid tagits över av smurfhits och syntare i pensionsålder börjar gamla fina Luxury ordna månatlig fest igen. Denna afton är det releasefest för Katakomb, som lovat att göra allt för att ge den upprullade kavajärmen ett ansikte.

LOVISA SKÖLD & ANDREA DROCA

MATTIAS HÅKANSSON

SMYGLÄSNING AV #9 PÅ GROPEN Foto: JONATAN JUNGEBRANT

4 Hammok

Karl Johansgatan 11, mån–ons 17–00, tors–sön 17–01, 18 år

Som en liten bit av Malmö, mitt i Majorna; sköna snubbar bakom baren, sköna snubbar framför baren och ibland sköna snubbar som spelar skön musik i båset. Det är bara att hålla till godo med god och billig öl och mat.

5 Barabicu

Rosenlundsgatan 4, fre–lör 11.30–03.00, 18 år

Det må vara början till slutet för de vackra fasaderna längs Rosenlundskajen. Det må vara inrett av en mycket sjuk hjärna. Det må frekventeras uteslutande av dem som klätt sig för svennigt för att bli insläppta på Diamond Dogs. Faktum kvarstår: Barabicu bokar varje helg dj:s av hög kvalitet och lämpar sig utmärkt för mellanlandning.

ANDREAS LARSSON & MICHAEL PORALI JONAS HOLÉN & STEFAN HELLERSTEDT

SEBASTIAN LØKEN sebastian.loken@nojesguiden.se

SARA MESSINA, HARLEY ÖHRWALL, OSKAR HOLM & SUSANNA HJELTT

JONNA ODQVIST & HANNA GUSTAFSSON

BJÖRN HAGEN & FREDRIK EDVARDSSON

2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

% & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % " t % & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % " t % & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % " t % & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % " t % & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % " t % & 5 5" 3 & / " / / 0 / 4 4* % "

N INDISKT S SKANDINAVISKT X EXPERIMENTELLT M MER KÖTT ÄN FISK Y MER FISK ÄN KÖTT V VEGETARISKT a BAR/LOUNGE b BARNVÄNLIGT c KAFÉ d DANSGOLV/KLUBB

ASIEN MELLANÖSTERN/LIBANON C CROSSOVER CENTRALEUROPA E SPANSKT F FRANSKT G GREKLAND I ITALIEN J JAPAN USA

e CHAMBRE SEPARÉE h BORDSBOKNING KRÄVS l DJ (KVÄLLSTID) n ÖPPET EFTER 01 u UTESERVERING L LUNCH 5 NOMINERAD TILL GÖTEBORGSPRISET 6 VINNARE AV GÖTEBORGSPRISET

HELLO MONKEY

ETT

RESTAURANG LEONARDO TAPAS & LOUNGE

auMA

aeubLMS

auMVEFIC

Efter sex år på Magasinsgatan öppnar vi en Hello Monkey-restaurang till. Läget är perfekt på solsidan av Linnégatan där du alltid kan slinka in lätt från måndag till lördag. Vi har tagit med oss några klassiska rätter från Magasinsgatan som sesampanerad tonfisk och japansk råbiff och skapat nya rätter med inspiration och smaker från det koreanska barbecueköket.

I hjärtat av Göteborg, mitt på avenyn hittar du restaurang ETT. Slå dig ner i brasseriet och låt våra kockar bjuda dig på svensk matlagning med europeska influenser när den är som bäst. Varför inte testa på vår omtalade grill och avsluta med ett glas vin i vår charmerande vinbar. Eller rent av dra igång helgen med en härlig afterwork där du kan prova på viner från världens alla hörn samtidigt som du avnjuter våra populära delikatesstallrik. Krögarens rekommendation: Grillad flankstek serveras med tomatsallad, lökringar, rödvinssås, bearnaisesås, chimichurri.

I Olskroken, mitt på torget ligger vi! En restaurang i läckra lokaler. Vår meny består av spännande tapasrätter där vi främst hämtat inspiration från medelhavet varvat med exklusiva pizzor och andra läckra smakupplevelser. Krögarens rekommendation: Våra färdiga tapaspaket från olika delar av världen.

Priser: (Varmrätter) 119–309 kr. Öppet: Mån–lör från kl 17.

Priser: 120–270 kr. Öppet: Mån–fre: 17.00–22.30, fre–lör 17–01, sön 15.00–22.30.

Priser: 141–265 kr. Öppet: Mån–tor 11.30–23.00, fre–lör 11.30–01.00, sön 12–18.

WEST COAST

AVALON

MOON THAI KITCHEN

aYS

auLeC

aubLVAM5

En kärleksförklaring till västkusten. Restaurang West Coast är en modern bistro med fokus på havets läckerheter samt närproducerade och ekologiska råvaror från Göteborgsregionens producenter. Vi jobbar nära med våra leverantörer och har b la två växthus på gång, den ena i samarbete med räddningsmissionen på Björlanda Prästgård och ett precis utanför restaurangen där vi kommer odla våra egna örter. I vårt ostronakvarium hittar man ostron av flera sorter. West Coast ligger i direkt anslutning till hotell Gothia Towers lobby och är öppen för alla såväl Göteborgare och hotellgäster som turister och affärsresenärer på besök i Göteborg. På West Coast finns det cirka 70 sittplatser, en intilliggande loungedel samt en bar.

Avalon är ett stilrent designhotell mitt i Göteborgs city. Hit går man gärna för att umgås om det så är bara för en kaffe, lunch, middag eller ett glas i baren. Populär uteservering där man från första parkett kan se stans vimmel. Modernt kök med bra ambitioner ackompanjerat av ett gott vinutbud.

Moon Thai Kitchen är en tropisk oas mitt i stan. Vi finns på Storgatan 1, Vasastan och Repslagaregatan 7, Masthugget. Hos oss på Moon upplever man äkta thailändsk matkonst. I vår breda meny finns alla smaker att avnjuta, styrkan är satt från falangstyle till fullmoon.

Priser: 139–295 kr. Öppet: Mån–ons: 11.30–00.00, tor 11.30–01.00 fre 11.30–01.00, lör 12.30–01.00, sön 17–23 (Baren). Lunch mån–tor 11.30–14.30, fre 12.00–15.30.

Priser: (Varmrätter) från 119 kr. Öppet: (Storgatan) tis–tor 11–23, fre 11–01, lör 12–01, sön 12–23, mån stängt. Lunch tis–fre 11–15. (Repslagaregatan): mån + ons–tor 16–23. Fre 16–00, lör 12–00, sön 12–22, tis stängt.

Priser (Varmrätter) 165–395. Öppet: Mån–tor 17–23, fre–lör 17–00.

NOBA

OAKLEYS SHOWRESTAURANG

MYSu

adlnhAFICS

I Deja Vu's anrika lokaler på Viktoriagatan finner du ölsorter från hela Norden och mat från lokala producenter. Det serveras nyklassiska rätter, nordiska tapas och mycket mer. Här anordnas även ölprovningar och vinprovningar, ring gärna oss om ni önskar detta. Avnjut mat och dryck i matsalen, loungen, baren eller på den trevliga VIP-hyllan. Varmt välkomna!

Mina damer och herrar, aristokrater och bohemer, adelsfolk och bönder. Oavsett klass eller karaktär är ni alla varmt välkomna till showrestaurangen Oakley’s, en sorglös oas i vardagen. Låt oss förföra och skämma bort dina sinnen med en upplevelse du sent glömmer. I en atmosfär från en svunnen epok som andas förväntan och magi bjuder vi in till en förtrollad afton med mat och underhållning

Öppet: Mån–tor 16–01, fre 16–03, lör 16–03, sön 16–01. Priser: Meny + show 695 kr (endast förbokningar). Öppet: Ons–lör 19.00–sent.

LOU LOU aulnLM

F.d Bliss på Magasinsgatan 3 byter inte bara namn, utan skepnad och koncept till nya - lou lou. Med inspiration och influenser från New Yorks berömda Meatpacking district har vi hittat vår egen variant av ett amerikansk steakhouse. Öppet: Lunch mån–fre 11–14, middag mån–lör 17–23, klubb ons–lör 23–02.

KROG K RÖ N I K A

IBLAND BLIR DET FEL

makar allting bra, hjärtat? frågar servitrisen. Jag grymtar tillbaka. I sydstaterna har jag fått som alla tilltalsnamn mellan ”honey man” och ”sugar pie” som man kan tänka sig, men nu sitter jag på Arlanda flygplats. Kom i halvgod tid till säkerhetskontrollen med sju minuters marginal, trots att vakterna nekade mig med motiveringen att gaten var stängd. Tåget är ett bättre alternativ alla dagar i veckan, man är inte försenad förrän tåget har gått, men med Haparanda som destination och lite brådis fick det bli flyg. Vore det inte för vakterna vore jag redan i luften. Med tre timmar att döda och behovet att svälja ner stoltheten med en bärs finns det gott om tid att undersöka det kulinariska utbudet på flygplatsen som är lika spännande som Måns Möller. Jag går in på O'Learys, blir kallad hjärtat först en gång när jag beställer och sedan en gång till. Det är så fejkat och vidrigt att jag ser framför mig hur personalen snackat igenom säljstrategier på någon teambuilding. Själv sitter jag muttrande, för skosulan som ligger mellan bröden lockar inte till skratt. Och jag svär att aldrig komma tillbaka, fast fan, när klockan konstant motarbetar resandet hamnar man ibland i de vidrigaste av situationer. Men också de bästa. Servicen är viktig och all form av fjäsk går bort, rak och genuin kommunikation gör mig glad. Det är därför jag älskar slobbiga lunchsyltor utan tjafs. Göteborg är en underbar stad att luncha i när plånboken är halvtom och man vill se någonting. Här kommer de tre bästa

–

BÄST JUST NU

1 Röda Korset

Brunnsgatan 6, tel 41 37 30

En halvtrappa ner från Brunnsgatan ligger Röda Korsets servering, svår att hitta men god att finna. Med lite tur sitter stammisen Leif ”Loket” Olsson i ett av hörnen och håller hov. Maten då – inga konstigheter, som i skolan fast man pröjsar själv. Öppet: mån–lör 11.30–14.00

2 Yam Yam Food

Nordenskiöldsgatan 3, tel 13 33 71, yamyamfood.se

Luras inte av inredningen som mest liknar Grand Burger anno 1997, ägaren har kopierat menyn på systerns restaurang i Dubai. De säljer bra Khubuz/ falafelrullar och serverar riktigt grym meze där det mesta är vegetariskt. Klientelet är till största delen studenter från Campus Linné i närheten. Öppet: mån–sön 11.30–21.00

3 Sjömanskyrkan

GYLLENE PRAG BÄST PÅ ATT HÄLLA URQUELL Restaurang Gyllene Prag på Sveaplan lyckades vinna Pilsner Urquell Outlet of the Year under öl- och whiskeymässan i Stockholm i slutet av september. Priset går till den servering där personalen fyller upp ölsejdlarna bäst i Sverige.

och rätt underlägg. – Det viktiga med tjeckisk öl är skumkronan tycker jag, säger Tove Andersson. Det finns flera olika sätt att hälla upp den på, men folk brukar inte beställa upphällning på ett speciellt sätt här. I Tjeckien går det.

– Det innebär att Pilsner Urquell tycker att vi är bra på att hälla upp deras öl, hade bra volymer under 2012 och har marknadsfört deras varumärke på ett bra sätt, säger ägaren Tove Andersson. På andra plats kom en annan klassisk servering i form av Haket på Masthuggstorget. Eftersom ölmärket sätter stor prestige i att ölen ska serveras korrekt håller de löpande kontroller av de utskänkningsställen som serverar Urquell. Bolaget påstår att de kontrollerar restaurangerna varje månad, undersöker kvaliteten på ölen, att man häller upp rätt, använder rätt glas

”De kontrollerar restaurangerna varje månad.” Vissa vill att skummet är nästan som mjölkskummet i en latte. Förutom äran innebär priset att Gyllene Prag vunnit 25 000 kronor som personalen ska dela på något sätt. – Det är fantastiskt och ett bevis på att personalen kan sin sak och då ska pengarna så klart användas till något roligt event för dem.

BENGANS SÖKER ALKOHOLTILLSTÅND Den legendariska skivbutiken på Stigbergstorget utökar sin verksamhet och ansöker om alkoholtillstånd. Det är för att bredda vår verksamhet, menar Bengans ena ägare Peter Sandberg. – Skivbutiken är fortfarande vår huvudsakliga uppgift, men självklart måste vi också anpassa oss efter tiden. Får vi väl hit folk säljer vi en massa skivor, förklarar han. Processen med att utveckla lokalerna startade egentligen redan i våras när skivbutiken tog över kafédelen i egen

FOTO: BENGANS.SE

regi, istället för att som tidigare lägga den på entreprenad. Efter att lokalerna möblerats om fanns det möjlighet att utveckla Bengans. – Vi har mycket spring här med spelningar både på dagarna och kvällarna. Så det här är ett naturligt

steg för någon i vår bransch. Planen är däremot inte att starta någon nattklubb. – Det handlar om att ta ett eller två glas, säger Peter Sandberg. Det är inte så att vi ska ha öppet till tolv på kvällarna.

Amerikagatan 2, tel 14 03 88, sjomanskyrkan.se

Har tiden stått stilla? Det ser fortfarande ut som när mormor var liten och vinkade av emigranter på amerikabåten. Det finns inte så många gamla sjöbusar kvar, men de som finns sitter här, blandat med gräddan av Majornas elit. Käket är vad man betalar för och det är billigt. Öppet: mån–fre 10–16, lör–sön 10–14

KALLE WANNERSKOG kalle.wannerskog@nojesguiden.se

YAKI-DA EXPANDERAR TILL LÅNGGATORNA För en okänd summa pengar har Yaki-Das ägare, Avenyfamiljen AB, köpt Göteborgs Auktionsverks lokaler på Tredje Långgatan, mitt emot Stearin. Enligt uppgift ska det röra sig om mycket stora summor. Auktionsverkets vd Lena Hafdell berättar att man sålt lokalerna, men vill inte säga mycket mer. – Jag kan bekräfta att vi ska flytta och att fastigheten är såld. Hur mycket huset såldes för vet jag inte själv. Avenyfamiljen berättar i nuläget inte mer än att fastigheten på Tredje Långgatan är förvärvad. Trots att de inblandade än så länge är förtegna om fastighetsaffären finns det en hel del

Carl Gustaf Fahlström.

information om byggnaden på Auktionsverkets hemsida: ”Byggnaden ritades år 1890 av stadsarkitekten Carl Fahlström och

uppfördes sedan mellan åren 1890–92. Verksamheten utlokaliserades från stadskärnan inom Vallgraven till ’förstaden’ Masthugget med närhet till den kommersiellt livliga trakten kring Järntorget. I byggnaden finns den ursprungliga auktionssalen kvar med golvfasta bänkar, sluttande golv för god sikt och det tidstypiska auktionspodiet. I taket fanns från början ett imponerande ljusinsläpp från vindsvåningen. Bakom auktionssalen finns fortfarande en särskild boksal med bokhyllor från golv till tak där man förrättade stadens bokauktioner. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

KROG

HJÄRTAT SLÅR ETT EXTRA SLAG Butcher’s Market Storgatan 47, tel butchersmarket.se

Frågan är om det behövs ännu ett burgarhak i Göteborg. När Butcher’s Market öppnade i slutet på september hade redan kollegan/ konkurrenten med det lite löjligare namnet Burgersson etablerat sig på Övre Husargatan, utöver alla kedjor och syltor som redan kastar ut burgare på löpande band. Trots mördande konkurrens är det emellertid nästintill fullsatt i lokalen trots att det bara är tisdag kväll. Butcher’s Market ligger i Orgias gamla lokaler och man har förvånansvärt nog lyckats tvätta bort doften av partydroger och desperata kön. Istället har gänget skapat ett ställe som ger sken av att ligga i Brooklyn, men ändå är märkligt likt ett stenhårt ställe jag stapplade in på i Des Moines, Iowa, för flera år sedan. Trots nästan fullsatt får vi direkt plats, anvisade av trevlig servis som förklarar vad styckdetaljerna på den engelskspråkiga menyn innebär. Klientelet är nästan uteslutande svenskar mall 1A, det enda som sticker ut är en lite stilig hårdrockare med familj som står utanför i kylan och väntar på bord för fem, med en öl i handen.

Pris Systembolaget 139,00 Art nr 729 Alkoholhalt 11 %

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

FOTO: THOMAS WAL

Vi tar varsin burgare av de stående sex alternativen och struntar i att fråga vad veckans specialare är. Det finns stor eller liten burgare att välja på, 130 eller 180 gram, det räcker med de små som kostar 100 kronor styck. Skepsisen mot ännu ett burgerhak lägger sig vid första tuggan när tänderna

sänker sig genom stekytan och når röd biff. Utan tjafs serveras köttet som det ska, blodigt. Över pommes fritesen har personalen öst på en baconsås, som trots att hjärtat får kämpa dubbelt med kolesterolen i mina redan nikotintäppta kapillärer, skapar ett ögonblick av lycka. Sidorätten Padrons, en liten paprika-

växt, är tyvärr totalt meningslös. Sammantaget är Butcher’s Market billigt och riktigt gott. Ett bättre alternativ än många andra burgarhak, trots att det är lite bullrigt i den trånga lokalen. Öppet: tis–fre 17–sent, lör–sön 12–sent. Lunchöppet i framtiden. Burgare kostar 85–125 kr.

PEACOCK DINNER CLUB

Pan Asian Kitchen Sashimi / Sushi / Dim Sum / Robata Wednesdays to Saturdays from 18.00 Book at: peacockdinnerclub.com

031-13 88 55 PEACOCKDINNERCLUB.COM FACEBOOK.COM/PEACOCKDINNERCLUB KUNGSPORTSAVENYN 21 Gﾃ傍EBORG

Julbord by the sea

575:-

275:-

inkl kaffe&glﾃｶgg

DRYCK PÅ KROGEN

Äppelvin gjort på svenska äpplen smaksatt med kanel & vanilj.

KROGENS EGNA ÖL, ÄR DEN NÅGOT ATT HA? Drick den rykande varm under kalla höst- och vinterkvällar.

är snart varenda tv-kock och artist har satt sitt namn på ett rödvin känns det inte särskilt konstigt att flera krogar nu släpper sitt eget öl. Snarare ganska vettigt. De flesta restauranger som brandat sin egen bärs har valt en produkt som rimmar bra med deras meny eller inriktning, ofta från ett lokalt bryggeri som de tycker om och kanske redan säljer. Därefter har man designat en egen etikett och döpt ölet till krogens namn (restaurangen har med andra ord inte bryggt bärsen själva, om någon skulle påstå det).

”Är det möjligen så att bärsen har blivit den nya nyckelringen?” Varm & Kall Äppelvin 7% | Art nr: 2423-01 | 750 ml | 39:-

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

Det händer dock att ambitiösa krogar, ofta utpräglade ölställen, är delaktiga vid själva framtagandet av brygden. Stjärnkocken Mattias Dahlgrens samarbete med S:t Eriks bryggare Jessica Heidrich är ett lyckat exempel där de tillsammans tagit fram fyra elegant kryddade öl som både säljs på Systembolaget och på Dahlgrens restauranger. Inför upprustningen av Stockholmskvarteret Hornstull tidigare i år bad man nanobryggeriet Pang Pang att brygga en batch Hornstull Honey Amber Ale. Ölet, som buteljerades i endast 300 flaskor, såldes sedan på tre olika krogar för att marknadsföra stadsdelen. Är det möjligen så att bärsen har blivit den nya nyckelringen? Direktreklam anno 2013? Ett PR-verktyg där man rider på rådande öltrend och lånar kredd från

coola hantverksbryggerier? Absolut! Men ta det lugnt, som kroggäst behöver du inte känna dig lurad. Det är betydligt mer relevant att en restaurang som Texas Longhorn låter mikrobryggeriet Mohawk brygga deras öl än att Mat-Tina sätter en ny etikett på det gamla survinet Le Bistro. Att Lasse Stefanz skulle vara en garant för bra amarone känns knappast trovärdigt – möjligtvis har de tömt en och annan pava i turnébussen genom åren – men en krog har alltid sålt öl. Drycken är och förblir en del av gastronomin, en förlängning av maten. Så länge restaurangerna håller sig till kvalitetsbryggerier och låter dessa få stå med som avsändare på produkten finns det inget att frukta. Påslagen kan dessutom vara något lägre på husölet, och har du tur hittar du ett nytt svenskt favoritbryggeri. ALF TUMBLE alf.tumble@nojesguiden.se

Galatea Beer Spirits and Wine AB | w w w.galatea.se

MAT

Tre kockar fr책n tre olika st채der skapar en gemensam meny byggd p책 lokala r책varor. TToriginallager

tttestar

SCEN

NU KAN DU FÅ NÖJESGUIDEN DIREKT HEM I BREVLÅDAN nojesguiden.se/prenumerera

FOTO: F ROGER STENBERG

De oskyldiga.

K RÖ N I K A

DYKA I TEATERNS MUSIKHAV ”... Deep sea baby, I follow you. I, I follow, I follow you. Dark room honey ...” Som dånande vågor väller Lykke Lis mörka pop in över salongen under öppningsscenen i De oskyldiga, medan skådespelarna rör sig i Dorte Olesens hårda och mjuka koreografi. I pausen diskuterar jag och mitt sällskap musik på teatern. En vän har just berättat att hon tror att hon slutade lyssna på musik när hon fick barn för att frihetslängtan som musik väcker är så stark att den kunde ha fått henne att lämna hemmet. Mitt sällskap undrar hur man i en teateruppsättning vågar gå ut så hårt med en så stark musikupplevelse, och riskera att publiken bara vill stanna i den. Tja, man vågar det om man är en regissör som kan hantera greppet (Jenny Andreasson) och om materialet i övrigt har rätt styrka (De oskyldiga är ett måste, spelas till den 28 december på Dramaten i Stockholm). Det hörs mycket musik på stockholmska teaterscener just nu. En av alla vågade vägar till det teatern längtar efter och vill ge – kontakt, närvaro, förhöjning, starka upplevelser? Under oktober spelades Dö klubbdöden på Dramalabbet, en klubbmusikal om 1990-talspartymonstren James St James och Michael Alig, med queerperspektiv, guldlamé och musik av Lissi Dancefloor Disaster. Veckan efter den hade Necronomicon premiär på Elverket (till den 11 december), en skräckmusikal efter H.P Lovecraft med musik av Tiger Lillies och Alexander Hacke. Uppsättningarna har både sina storslagna visuella visioner och sina stora manusproblem gemensamt. Men båda bjöd också på teatralt uttrycksfulla sånginsatser som påminde om hur vackert det kan vara när skådespelare sjunger. Just styrkan i den där uttrycksfulla teaterrösten har Pontus Stenshäll på Moment tagit fasta på i Ifigenia (till den 2 november) med musik av Simon Steensland, där gestaltningarna helt och hållet sjungs fram tills skådespeleriet bildar ett vaggande musikhav. Vågar du dyka ner?

BÄST JUST NU

1 Vår klass

Teater Galeasen, Stockholm, till och med den 2 december

Tio teaterröster som vägrar lämna mitt inre. Tio röster från den polska byn där halva befolkningen 1941 mördade den andra halvan, den judiska. Natalie Ringlers uppsättning av Tadeusz Slobodzianeks

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

pjäs är en av årets viktigaste. Det är inte första gången den vanliga människans ondska gestaltas på scen – scenkonsten lånar sig tacksamt till sådana undersökningar – men sällan har jag sett det så naket och komplext. Det är osentimentalt, men tårarna rinner. Pjäs, regi, scenrum, ensemble – allt samspelar och drabbar, och får det att handla om oss i dag.

2 Jag ringer mina bröder

Stockholms stadsteater, till och med den 18 december

Det här handlar också om oss i dag. Det är andra gången i år som Farnaz Arbabi regisserar Jonas Hassen Khemiris pjäs och det är som om hon tar sig nya komiska friheter med texten. Jag ryggar först för det farsigare tonfallet, men scengeniet Shima Niavarani får det att fungera. Där kan vi snacka teaterröst.

3 Mannen utan riktning

Moomsteatern, Malmö, premiär den 9 november

Teatern som ger sin publik scenkonst med bonusen att ”våra skådespelare under sin yrkesidentitet har en funktionsnedsättning” presenterar ännu en uppsättning av de konstnärliga ledarna på Varietéteatern Barbès. Denna gång handlar det om Dantes resa i Den gudomliga komedin.

4 Fröken Julie

Studion, Göteborgs stadsteater, till och med den 23 november

Jag är nyfiken på hur skickliga Nina Zanjani spelar Julie, och på hur Emil Graffman har uppdaterat August Strindberg.

5 Out of Mind

Göteborgsoperan, till och med den 17 november

Också nyfiken på att som publik få vara med på scen när Göteborgsoperans Danskompani dansar verk av Richard Siegal och Hiroaki Umeda. MAINA ARVAS maina.arvas@nojesguiden.se

KONST

Det nya ansiktet för svensk konst?

PLÖTSLIGT HÄNDER DET

tt kort tag för tio år sedan fanns det de inom konstvärlden som hoppades på att det äntligen skulle finnas ett genuint kungligt intresse för samtidskonsten. Prinsessan Madeleine läste konstvetenskap och skulle prya på Moderna Museet. När hon sedan endast dök upp en av de planerade 14 dagarna stod det klart att hon inte skulle bli den konstambassadör man hade hoppats på. Det har sett mörkt ut. Kungen verkar inte ha något större intresse för moderneller samtidskonst. Han gillar att fota och skulle kanske vara intresserad om National Geographic och Playboy bestämde sig för ett samarbete. Eventuellt kan Svensk Jakt få vara med på ett hörn också? Några suckar och önskar att vi hade Drottning Margrethe i Sverige istället, för med ett kungligt intresse följer uppmärksamhet och så småningom ett bredare folkligt stöd (hoppas man). Men så hände det. Förra månaden sågs Kronprinsessan Victoria och prins Daniel på privat besök på konstmässan Affordable Art Fair. Ja, utbudet på den ultrakommersiella mässan var huvudsakligen förfärligt, Montazami-style. Men ändå. Betyder det här att det nu finns ett kungligt intresse? Svaret är ja. Mässbesöket är nämligen bara en del av konstintresset. Redan tidigare har paret varit och shoppat svensk samtidskonst från ett prestigegalleri, och nu är det Paul Fägerskiöld som syns på Haga. Drivkraften bakom detta är prins Daniel, som har gått från PT till PD till konstmecenat på bara några år. Fortsätter det så här, kommer Vickan och Daniel snart att vara överallt. Och gärna för mig! Senast svenska kungahuset var intresserat och faktiskt hängde med konstvärlden var då prinsessan Christina festade med Robert Rauschenberg på sjuttiotalet. Tänk vilka kronprinsessparet skulle kunna hänga med idag? Fjällvandring med Olafur Eliasson, svampplockning med Carsten Höller eller barnpassning med Cecilia Edefalk. Möjligheterna är oändliga. För konsten i samtiden.

BÄST JUST NU

1 Cindy Sherman

Moderna Museet, Stockholm, till och med den 19 januari

De flesta vet inte att alla selfies urmoder Cindy Sherman även ägnat sig åt modefotografi. Lite märkligt när vi talar om en konstnär som gärna fotograferar det udda och groteska, när mode ska vara vackert och skönt. Det gemensamma är intresset

för fotots superba förmåga att ljuga. Och det är sant.

2 Rivane Neuenschwander

Charlottenborg, Köpenhamn, den 2–30 november

I ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar ställer Britt Ekland till med en vippad fjärde juli-fest. Hon gör inköpen och övervakar hela processen in i minsta detalj, så att inget går fel. Rivane Neuenschwander gör tvärtom, festen är en utställning, det finns instruktioner, men hon övervakar inget. Och alla är inbjudna.

3 Stefan Constantinescu Göteborgs Konstmuseum till och med den 2 februari

När slutade vi att bry oss om varandra och istället fokusera på den senaste profilbilden, uppdateringen, taggningen och like:n? Det är inte vägen till en bättre framtid. Constantinescus filmer är det.

”fart, glädje och kärlek” ”Publiken är ... förälskad”

”oförutsägbart och vildvuxet” ”spontant och levande”

Rockfoto

”sanslöst driv” ”total kärlek mellan grupp och publik”

Folkbladet

En oförglömlig kväll utlovas när Räfven drabbar oss med sin ösiga och vilda folkmusik, inspirerad av gypsy-punk, kurbits-klezmer och balkanbeats.

Lördag 16 november kl 20 Röda Scenen, Folkteatern Kafé, bar och restaurang har öppet! Biljetter/Info: folkteatern.se eller 031-60 75 75

4 Fatoumata Diabaté

Marabouparken, Stockholm, till och med den 1 december

Hon har varit ute i Maliska natten och gjort något omöjligt. Hon har lyckats få folk att vilja bli fotograferade. Det här är något som är i princip omöjligt. För när någon annan än du själv dokumenterar ditt liv blir vi generellt misstänksamma. Bli inte det! Det kan hända att hon ser något du inte ser.

5 Joan Fontcuberta

Hasselbladstiftelsen, Göteborg, den 26 januari

Japaner drömmer om att åka till Norrland och nördar drömmer om Tolkiens Midgård. Joan Fontcuberta är årets Hassebladspristagare, för att han visar drömmen om naturen. Få japaner kommer att få se norrsken, men alla nördar kommer som bekant till Midgård. ANDERS KARNELL anders.karnell@nojesguiden.se

”Knockout!”

The New York Times

Unsuk Tonsättarfestival 2013, Stockholms Konserthus 14-17 november

Chin

För nyfikna öron! Sydkoreanska Unsuk Chin, en hyllad tonsättare med ett fantasirikt, djärvt och elegant tonspråk. Upplev bland annat utdrag ur operan Alice in Wonderland samt hennes orkesterverk Rocaná (Ljusets rum). För hela festivalprogrammet, se konserthuset.se

Foto: Felix Broede

K RÖ N I K A

Konserthuset Mer än du tror

www.konserthuset.se 08-50 66 77 88 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

LITTER ATUR

DRÖMMER DU OM ATT BLI FÖRFATTARE?

FOTO: SOFIA RUNARSDOT TER

slutar falla, i ett Dublin lika konkret som drömskt, ter sig gränserna mellan Riba och de vänner och litterära gestalter han omger sig med allt otydligare. Dublinesk är en förunderlig roman som kretsar kring hur litteraturen och livet frambesvärjer varandra.

Teorin om Bloom Tiqqun Korpen Koloni

Agneta Klingspor. K RÖ N I K A

JAGETS OBEROENDE

Tidningen Svensk Bokhandel guidar dig i förlagsvärlden. Ett helt år med tidningen och tillgång till allt på nätet. www.svb.se Ange internetkod 275-2751100

dag är det svårt att föreställa sig en tid då den självutlämnande romanen var något nytt och lite hotfullt. När Agneta Klingspor gav ut sina personliga böcker om sex och relationer på 1970-talet skrev en manlig recensent att han kräktes när han läste dem. När jag läser hennes nyutgivna Dagböckerna 1962–1992 och Tji fick du. Tidsbok (Atlas 2013) är det inte de ingående skildringarna av sexuella erfarenheter som känns utmanande, utan dåtidens politisering av det privata. Det unga berättarjaget skildrar en tid då demonstranter och ockupanter inte behövde vara maskerade eftersom de välkomnades av de boende kring Medborgarplatsen. Det känns otänkbart i dagens galleriafierade, fräscha och copywriter-bebodda Södermalm. Klingspor blir vuxen i en tid då politik inte bara handlar om några extra hundralappar i plånboken varje månad. Den är något kroppsnära som man inte bara pratar om utan praktiserar. Man försöker spränga dysfunktionella relationsstrukturer istället för att gå och träna tillsammans och köpa fler vackra bruksföremål från Svenskt tenn som dämpar ångesten. Jag har växt upp i en tid som hyllar jagets oberoende, då man måste göra sig osårbar för att ha en chans i utbytbarhetsekonomins one night stand-kultur. Att försöka förändra sättet man arrangerar romantiska relationer på och se kopplingen mellan dem och en underliggande dysfunktionell familjestruktur anses närmast naivt och idealistiskt: idag anses det bättre att odla sitt oberoende och satsa på karriären, gå vidare istället för att förändra. På årets bokmässa, den genomkommersialiserade bokindustrins Mordor, intervjuade jag Klingspor på Expressens kulturscen och frågade henne om skillnaderna mellan idag och igår. Hon var inte genomgående positiv inför dåtidens förhållningssätt till relationer. Visst pratade man mer på den tiden, men ibland drog det kanske mest ut på lidandet, tyckte hon. Jag kan ändå inte låta bli att romantisera hennes sextio- och sjuttiotal. Då riktade man ilskan mot samhället istället för mot den egna kroppen, man gick ut och demonstrerade istället för att ta ett pass på Sats. Hennes nyutgivna dagböcker är ett oumbärligt stycke samtidshistoria.

BÄST JUST NU Dublinesk Enrique Vila-Matas Tranan

Efter en ovanligt intensiv dröm bestämmer sig bokförläggaren Riba för att åka till James Joyces och Ulysses hemstad Dublin för att hålla en begravningsceremoni för den tryckta boken. I ett Barcelona där regnet aldrig

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

”Bloom” är det radikala franska författarkollektivet Tiqquns benämning på tillståndet efter individualismen, när vi inte längre uppmanas att renodla någon inre essens eller substans, utan tvärtom fostras till att vara maximalt formbara – i stånd att anta vilken karaktär som helst, när som helst. Ett svenskt exempel hittas hos Anton Abele, moderat riksdagsledamot, som uttrycker sig så här om sin ambition: ”Det har (...) länge varit en nyckel för mig att anpassa mig efter olika situationer som jag försätts i, och alltid göra mitt bästa för att passa in så bra som möjligt.” Författarkollektivet Tiqquns radikala texter gestaltar ett nuvarande tillstånd av tomhet och främlingskap, men låter oss ibland ana en väg ut ur rollspelets sociala öken, en väg mot en sann gemenskap.

Tiden second hand. Slutet för den röda människan Svetlana Aleksijevitj Ersatz

I över 20 år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Tiden second hand är det fascinerande resultatet av den resan. Hon tecknar en bild av Sovjetunionen där drömmar om en ny människa rasar samman i krig, läger och umbäranden. När Sovjet en dag går under blir bara sovjetmänniskan kvar och kastas ut i en osäker och obegriplig tillvaro.

Imperium Christian Kracht Ersatz

1900-talet gryr och nudisten och vegetarianen Engelhardt vill rädda världen. Därför instiftar han en ny religion kring kokosnötens underbara egenskaper. Med den utgångspunkten försöker han grunda ett nytt rike, där han kan förverkliga en utopi som ska förlösa inte bara honom själv utan hela mänskligheten, fjärran den destruktiva europeiska civilisation som står på tröskeln till moderniteten och de katastrofala världskrigen. Men i det paradisiska Söderhavet hamnar nöt- och soldyrkaren i en vansinnesspiral som ger en föraning om nittonhundratalets fasor. Christian Krachts trollbindande bok är ett roligt, makabert och virtuost skrivet porträtt av en skälvande tid som på många sätt påminner om vår egen.

ISABELLE STÅHL isabelle.stahl@nojesguiden.se

TV K RÖ N I K A

ALLA HAR ASPERGERS

olisen Sonya Cross är helt oförstående när hon förhör den rödgråtne mannen vars fru nyligen återfanns i två delar. Oförmögen att läsa av situationen börjar hon ställa taktlösa frågor. När den förtvivlade mannen bryter ihop och ber henne att sticka därifrån ursäktar hon sig med repliken ”Jag ber om ursäkt ifall jag inte utövade empati”. The Bridge är inte först med att använda Aspergers syndrom som en ursäkt för ett rövigt beteende. Men det är en ny bottennotering. Aspergers är den lata manusförfattarnas bästa vän sedan alkoholmissbruket. Det är ett enkelt sätt att förklara varför en karaktär beter sig som en robot. Och tv svämmar fullkomligen över av felsociala genier som hellre monterar ihop en partikelaccelerator än en begriplig mening. Diagnosen har blivit en förklaringsmodell: ”Hen är skitsmart eftersom Aspergers”. Will Graham i Hannibal klarar inte ögonkontakt. Sheldon Cooper

”Det har gått så långt att flera tv-produktioner anlitar Aspergers-experter. Men det ändrar inte på faktumet att deras skildringar av diagnosen oftast är klumpiga och lata.” i The Big Bang Theory fixar inte att yttra ett ord utan att låta som Spock. Och Benedict Cumberbatchs Sherlock kan inte öppna käften utan att förolämpa alla i rummet. Den plötsliga fascinationen för diagnosen påminner om när halva mediesverige fick för sig att de hade ADHD. Det har gått så långt att flera tv-produktioner anlitar Aspergers-experter. Men det ändrar inte på faktumet att deras skildringar av diagnosen oftast är klumpiga och lata. Lustigt nog var det en av de sämsta Aspergers-figurerna någonsin, Sugar Motta i Glee, som sammanfattade problemet allra bäst. ”Jag har självdiagnostiserad Aspergers, så jag får säga vad jag vill.” I det senaste diagnossystemet, DSM V, försvann Aspergers syndrom som fristående diagnos. Vissa hävdar att den fick en mer logisk plats som en inbakad del av autismspektrat. Men jag är ganska säker på att läkarkåren helt enkelt ledsnade på skit-tv med självdiagnos.

BÄST JUST NU 1. Masters of Sex Prestigedrama om forskarduon som revolutionerade sexvetenskap. HBO Nordic

2. Brooklyn Nine-Nine Scenen där Andy Samberg sätter på trumbeatet: priceless! Fox

3. Ray Donovan Hyllat drama om gangster som blir Hollywood-fixer. Showtime

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

PA T I E N T

SHELDON COOPER

ERIC CARTMAN

FOX MULDER

CRAZY CAT LADY

The Big Bang Theory

South Park

Arkiv X

Simpsons

DI A G N O S

Aspergers

Sadism

Paranoia

Samlarsjuka

STÖRNINGAR PÅ TV Text: JIMMY HÅKANSSON

När tv skildrar individer med personlighetsstörningar eller funktionsnedsättningar kan det ibland bli ett fint försök att bidra till en mer inkluderande samtid. Men lika ofta blir det ett billigt sätt att göra sig lustig på andras bekostnad. Här är några diagnoser som vi har sett på tv.

PA T I E N T

JENNA MARONEY

DANIEL PIERCE

SVAMPBOB FYRKANT Svampbob Fyrkant

30 Rock

Perception

DI A G N O S

Narcissism

Schizofreni

Inlärningssvårigheter

”I The Bridge finns mer drama att hämta i form av illegala gästarbetare, rasism, knarkkarteller och korruption.”

exempel om vi halvvägs igenom drabbas av en stroke eller två. Det är trist att The Bridge slarvar bort sina karaktärer. För här finns en miljö som är som en tätt packad krutdurk och en gränspolitik lika pålitlig som nitroglycerin. Från 2008 till 2010 var Juarez världens mordhuvudstad. Samtidigt räknas El Paso som den säkraste storstaden i USA. Originalserien hade aldrig den lyxen. De blev tvungna att skapa ett eget sammanhang till sin historia genom att rota i välfärdssamhället som blev ett klassamhälle. I The Bridge blir kontrasten mellan de två städerna lika påtaglig som den mellan konstaplarna Ruiz och Cross. Och kontraster är något som The Bridge tecknar riktigt väl. Det är först i utrymmet däremellan som det brister.

K R I M - C OV E R

The Bridge Regi: Gerardo Naranjo Manus: Meredith Stiehm, Elwood Reid Medverkande: Diane Kruger, Demián Bichir, Annabeth Gish, Thomas Wright

Det finns två saker som jag verkligen gillar med den amerikanska versionen av The Bridge: Demián Bichir som spelar den mexikanske polisen Marco Ruiz, och det faktum att serien utspelar sig på gränsen mellan El Paso och Juarez. Vad jag inte gillar? Resten. The Bridge gör vissa anspråk på att ta sig an några intressanta sociala teman, framför allt immigration och det mänskliga värdet. I premiäravsnittet åker seriemördaren ut på en bro och sätter ihop två olika kvinnokroppar så att det ser ut som en. Den övre delen tillhör en vit, rik domare från Texas. Den nedre delen en ung, mexikansk prostituerad. Kalabalik inträffade när poliserna ska lyfta vad de tror är en kropp (spoiler: den delar sig). Den skandinaviska förlagan Bron utspelar sig på gränsen mellan Danmark och Sverige. The Bridge sker i kollisionen mellan Mexiko och USA. Det är en landsgräns som får Sverige/ Danmark att framstå som ett skämt. I The Bridge finns mer drama att hämta i form av illegala gästarbetare, rasism, knarkkarteller och korruption. Nytolkningen följer sin dansksvenska förlaga millimetertroget. Det händer att den tar avsteg, oftast för att

skriva oss på näsan. Redan i originalet var det smärtsamt tydligt att konstapel Saga Norén hade rikliga mängder Aspergers. Men i stället för att uttala det lät de hennes antisociala beteende lysa igenom som ett fyrtorn. Sagas amerikanska motsvarighet, Sonya Cross, är ännu mindre diskret med sin diagnos. Så ofta de kan understryker de att Sonya har Aspergers eftersom det vore så lätt att missa annars – till

JIMMY HÅKANSSON

Webbshop VĂ¤lkommen till NĂśjesguidens webbshop. HĂ¤r hittar du saker som vi tycker om, ofta till specialpriser eller i limiterade utgĂĽvor. MĂĽnga av produkterna i webbshopen uppdateras mĂĽnadsvis och finns dĂ¤rfĂśr ofta bara under begrĂ¤nsade perioder. Du hittar den pĂĽ shop.nojesguiden.se.

STATISTIK FRĂ&#x2026;N VĂ&#x2026;R SAMTID

100:-

Ă&#x2026;r 2013 Ă¤r The International Year of Statistics. Detta firar vi med att samla Tobias BostrĂśms veckostik i bokform. Hette Lars Adaktussons fĂśrfader verkligen Adaktus. Vad var anledningen till att Art Garfunkel fĂśrsvann? Hur ser vĂĽra politikers instagramovanor ut? Allt detta reder Tobias BostrĂśm ut i simpla stapeldiagram. 'Ă&#x152; LBO IB NJTTBU 5PCJBT #PTUSĂ&#x161;NT WFDLPTUJL TPN TFEBO MFWU TJUU FHFU MJW QĂ&#x152; #PTUSĂ&#x161;NT CMPHH QĂ&#x152; OPKFTHVJ den.se/bostrom. Varje vecka tolkar hanSTIGnyheter och LARSSON VS STIEG LARRSON hĂ¤ndelser genom formler och grafer. Det kan lĂĽta som en omĂśjlig uppgift, men BostrĂśm har fĂśrmĂĽgan att gĂśra grafer och diagram till en skrattfest. VERKLIGHET

FIKTION â&#x20AC;&#x153;MĂ&#x201E;N SOM HATAR KVINNORâ&#x20AC;?

150:-

Varje exemplar av boken kommer i vĂĽr shop med ett specialritat diagram av Tobias.

FILMFESTIVALKIT

BRYGG Ă&#x2013;L Steget frĂĽn att dricka en lokalt producerad Ăśl till att brygga sin egen Ăśl hemma behĂśver inte vara sĂ¤rskilt lĂĽngt. Hemmabryggt Ăśl, gjort med enkel utrustning, har potential att bli minst lika HPUU TPN QSPĂĽ TCSZHHU o J NĂ&#x152;OHB GBMM UJMM PDI NFE CĂ&#x160;UUSF )FOPL 'FOUJF PDI ,BSM (SBOEJO HSVO darna till fantombryggeriet Omnipollo, tar fram alla sina recept hemma i det egna kĂśket fĂśr att dĂ¤refter samarbeta med ett bryggeri nĂĽgonstans i vĂ¤rlden som producerar Ăślet i stĂśrre volymer. I Brygg Ăśl finns fĂśrutom ett tiotal recept pĂĽ Omnipollos bĂ¤sta Ăśl ocksĂĽ recept frĂĽn Evil Twin #SFXJOH 4FB (PBU #SFXJOH )FMTJOHCPSHT )FNCSZHHBSHJMMF PDI #SPPLMZO #SFXFSZ %FTTVUPN HFT JOGPSNBUJPO PN IVS NBO CSZHHFS Ă&#x161;M TUFH GĂ&#x161;S TUFH CJMEFS PDI GBLUB GĂ&#x161;S EFO TPN WJMM GĂ&#x161;SEKVQB TJH J anatomin bakom. Vi har fĂĽtt tag pĂĽ ett fĂĽtal signerade ex och ordinarie pris Ă¤r cirka 162 kronor.

220:-

Vi har tillsammans med Stockholms 'JMNGFTUJWBM TBUU JIPQ FUU TUBSULJU GĂ&#x161;S EJH som vill besĂśka festivalen i ĂĽr. I paketet ingĂĽr fĂśrutom ett ĂĽrs medlemskap Ă¤ven UJEOJOHFO '-. TBNU FO UZHWĂ&#x160;TLB GSĂ&#x152;O /Ă&#x161;KFTHVJEFO ,PSUFU Ă&#x160;S PCMJHBUPSJTLU GĂ&#x161;S samtliga filmer under festivalen och HĂ&#x160;MMFS EFTTVUPN UJMM BMMB NFEMFNT WJTOJOHBS GSBN UJMM BVHVTUJ 'VMMTUĂ&#x160;O digt program och biljetter slĂ¤pps den 22 oktober pĂĽ stockholmfilmfestival.se.

LA FLEUR â&#x20AC;&#x201C; POWER PLANT ELEMENTS %+ O PDI QSPEVDFOUFO 4BOOB -B 'MFVS CPS TFEBO TFY Ă&#x152;S UJMMCBLB J #FSMJO EĂ&#x160;S IPO ESJWFS EFU FHOB TLJW bolaget Power Plant Records. I ĂĽr slĂ¤ppte hon ocksĂĽ, tillsammans med designern Stacey DeVoe, sin fĂśrsta klĂ¤dkollektion Power Plant Elements, en exklusiv unisex kollektion i lĂ¤der, ylle och jersey. Vi har glĂ¤djen BUU QSFTFOUFSB 11& FO MĂ&#x152;OHĂ&#x160;SNBE USĂ&#x161;KB BW m OBTUF jersey som ger en halvgenomskinlig kĂ¤nsla utan att avslĂśja fĂśr mycket.

1 995:-

MUTEWATCH PURE BLACK .VUFXBUDI Ă&#x160;S FO UZTU WJCSFSBOEF UPVDITDSFFO LMPDLB 1SPEVLUFO Ă&#x160;S VU vecklad i Stockholm. UrsprungsidĂŠn om ett vibrerande armband uppstod EĂ&#x152; .BJ -J TPN Ă&#x160;S FO BW HSVOEBSOB CBLPN .VUFXBUDI JOUF WJMMF WĂ&#x160;DLB TJO GSJMBOTBOEF LJMMF QĂ&#x152; NPSHPOFO 'PLVT VOEFS VUWFDLMJOHFO WBS BUU TLBQB en produkt som kan anvĂ¤ndas i en rad situationer dĂ¤r mobiltelefonen av OĂ&#x152;HPO BOMFEOJOH Ă&#x160;S PMĂ&#x160;NQMJH ,MPDLBO GVOHFSBS TPN SFNJOEFS BUU SJOHB tillbaka till samtal och "boxar in tiden" vid exempelvis produktion, inspelning, scenframtrĂ¤dande, matlagning eller trĂ¤ningspass.

0#4&37&3" "55 % &44" 1 3* 4&3 &/%"45 ( Â--&3 1ÂŻ 4)0 1 /0+ &4( 6* % &/ 4& t "-- " 1 3* 4&3 Â3 * / , -64 * 7 & ' 3 " ,5

1 300:-

FILM

September 2013 kommer för ett bra tag framöver att bli ihågkommen som månaden då löpsedlarna fylldes med snask om livet på de svenska riksinternaten. Inom populärkulturen har miljön alltid varit flitigt använd, i synnerhet vad gäller film. Men vad är det som fascinerar, lockar och skrämmer så med skolorna? Nöjesguidens Victor Schultz kryssar mellan Jan Guillou, preppykids och William Golding för att få svar.

BILDEN AV INTERNAT Text: VICTOR SCHULTZ

”

ånga som börjar här har haft det tufft i sina tidigare skolor. Här blir man som en familj. Det är lite som Harry Potters Hogwarts, men utan magi och utan det onda i Slytherin’, skrattar Fredrik och pillar på sin nya mössa, en mössa som markerar vilket av de sex elevhemmen han bor på.” I DN:s artikel, publicerad drygt två veckor efter att elever bränts med strykjärn på det svenska riksinternatet Lundsberg möts drömmen och verkligheten. Drömmen om vad en internatskola ska vara och verklighetens mer kontroversiella existens. STUDERAR MAN DET populärkulturella intresset för internatskolor framträder två teman med extra tydlighet: Verklighetsflykten och kläderna. Som Lundsbergseleven Fredrik antyder är böckerna och filmerna om Harry Potter ett utmärkt exempel på det förstnämnda. I dessa verk står trollkarlsskolan tillika internatet Hogwarts för något mystiskt och spännande. En plats där det goda alltid segrar och till och med lågstatuslektionerna i trolldryckskonst framstår som en fest jämfört med verklighetens lektioner i matematik och kemi. Känslan av att livet på ett internat innebär något mer spektakulärt som ger sammanhang är överhängande. Det verkar vara en plats där själva studierna är åsidosatta den själsliga utvecklingen. Där kärlek och vänskap går före betygshets. Det bör dock tilläggas att den själsliga framåtrörelsen framförallt är reserverad männen, som tillåts bryta konventioner och lära sig att fånga dagen i duffel medan kvinnor tycks placeras i internatmiljö främst när det är porrfilmsinspelning på gång. Faktum är att sexualiteten stod i centrum redan på trettiotalet när livet på en internatskola för flickor skildrades i

lesbiska kultklassikern Mädchen in Uniform (Leontine Sagan, 1931). TEMA NUMMER TVÅ identifieras lättast i valfri modetidning. Oavsett om du läser Vogue eller Harper’s Bazar kommer du förr eller senare få tipset att låta dig inspireras av kläderna i filmer som Döda poeters sällskap, Rushmore och En kvinnas doft. Internatskolornas privilegierade miljöer, där eleverna utan undantag bär Brooks Brothers, Chloé, Mulberry och J Press (i alla fall om man får tro klädmärkenas kampanjer) framstår som den totala utopin för alla som tillskriver sig begreppet preppy.

”Livet på Hogwarts är en sorts klichéartad bild av den konservativa brittiska skolan.” DET FINNS EN sak som tydligt sammanbinder verklighetsflykten och kläderna: Längtan efter att tillhöra, eller i alla fall stark fascineras av en svunnen tid. Livet på Hogwarts är en sorts klichéartad bild av den konservativa brittiska skolan med dess auktoritära frånvända lärare, mörka gotiska tegelbyggnader och uråldriga traditioner, precis som preppymodet tillhör En förlorad värld (Brideshead Revisited) och JFK:s år på Harvard. Av olika anledningar väljer man att använda internatskolorna för att belägga det förflutna med ett romantiskt skimmer och blicka bakåt när verkligheten inte räcker till. I SVERIGE HAR internaten aldrig varit lika tongivande som i USA och Storbritannien. Länge förde de en helt anonym

KLASSISKA INTERNATFILMER If... Lindsay Anderson, 1968

Inspirerad av studentupproren samma år låter Anderson ett gäng brittiska skolpojkar gå loss på sitt internat.

Ondskan Mikael Håfström, 2003

Mikael Håfströms film ökade intresset för våra svenska internat och slog fast att Jan Guillou alltid har varit en macho typ.

Flirting John Duigan, 1991

Coming of age med lika delar tonårsångest och sorglöst sex.

Mädchen in Uniform

tillvaro och det var egentligen först vid filmatiseringen av Jan Guillous roman Ondskan som intresset för de svenska skolorna väcktes på allvar. I Jan-Olov Anderssons recension av filmen i Aftonbladet från 2003 står det klart att de svenska skildringarna inte har mycket till övers för sentimentala romantiseringar: “I Folkhemmet Sverige fördes överklassens idéer om ’kamratuppfostran’ (förtryck, pennalism och mobbning av yngre elever) vidare från generation till generation i internatskolornas skyddade miljö. Ondskan satt i system”. DENNA SKITIGARE BILD av internatskolan finns givetvis representerad även utanför Sverige. William Goldings hyllade roman Flugornas herre (1954) är till exempel på samma gång en mörk betraktelse över samhället som livet på en internatskola. Ett annat exempel är Pink Floyds rockopera The Wall, filmatiserad med Bob Geldof i huvudrollen där klassiska Another Brick in the Wall, Part 2 framträder som en tydlig protest mot Storbritanniens internatskolor. En ännu mer dystopisk bild tecknas i sci-fi-dramat Never Let Me Go (Mark Romanek, 2010) där eleverna egentligen är kloner uppfödda för att förse sina förlagor med organ. Kanske en satir över internatskolornas inofficiella roll som fabrikör av individer lämpade för att hålla en konservativ aristokrati vid liv.

Leontine Sagan, 1931

Kultklassiker, banbrytande inom lesbisk film och gammal som gatan.

Harry Potter och fången från Azkaban Alfonso Cuarón, 2004

Mysinternat fyllt av vänskap, mystik, magi och Gary Oldman.

DRÖMBILD ELLER mardrömsbild, oavsett vad kommer internatskolan alldeles säkert att fortsätta fascinera människor. Kanske kommer en framtida Jan Guillou någon gång göra en film om sina upplevelser från Lundsberg tidigt 2010-tal. Kanske kommer den att handla om pennalismen och förtrycket, eller så berättar den om den berusande känslan av att befinna sig i ett sammanhang, eller varför inte om de fina gröna skoluniformerna. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

FILM

M E TA F I K T ION

Återträffen Regi och manus: Anna Odell I rollerna: Sandra Andreis, Kamila Benhamza, Anders Berg

Anna Odell var den enda som inte fick någon inbjudan till klassåterträffen, då när de skulle fira att det var 20 år sedan de slutade nian. Kanske var klasskamraterna rädda för vad Odell, som just blivit rikskänd som konstnärlig bråkstake med den uppmärksammade utställningen Okänd, kvinna 2009 – 349701, skulle kunna ställa till med. Kanske glömde de bara bort henne. Anna Odell var ju nästan osynlig för sina klasskamrater under skoltiden. Återträffen börjar med en iscensättning av ett slags värsta tänkbara scenario. Odell leker med tanken på vad klasskamraterna trott skulle hända ifall hon hade dykt upp på festen. Odell spelar sig själv, sanningssägaren Anna, som envisas med att lägga sordin på stämningen genom att gång på gång klinga i glaset och påtala oförätter från det förflutna och punktera alla överenskommelser om en allmänt gemytlig skoltid. Återträffen hade kunnat bli en privat vendetta med barndomens plågoandar men även om utgångspunkten är det självupplevda rör Odells gränslösa uppträdande på festen vid något allmängiltigt. Scenariot är kittlande i det att det frigör alla inneboende fantasier om att en slutgiltig upprättelse för barndomens eventuella kränkningar fortfarande är möjlig. Konstverket ligger i hur filmen väcker obearbetade tankar om vår egen skoltid. Filmen är uppdelad i två delar och om den första är känslomässigt katharsisk är den andra lite mer intellektuellt kylig men lika lyckad som dramaturgisk krumbukt. För när filmen om återträffen väl är klar söker Odell upp sina klasskamrater för att de ska få se den. Dessa två akter blir till en mycket avancerad, intellektuellt utmanande och elegant berättad film. Anna Odell är precis vad svensk filmkonst behöver, en orädd och egensinnig rebell och Återträffen är årets bästa svenska film. WB

HO M E I N VA S ION -T H R I L L E R

You’re Next Regi: Adam Wingard Manus: Simon Barett I rollerna: Sharni Vinsonm, Nicholas Tucci, Wendy Glenn

I all sin enkelhet är You’re Next en fullträff. Upplägget känns klassiskt: Den spända och splittrade överklassfamiljen Davison samlas i en överdimensionerad herrgård omgiven av tät mörk skog – allt gammalt groll är bortglömt och nu ska man umgås. Eller? Redan i inledningsscenernas blodiga slakt av närmaste grannarna står det klart att vistelsen kommer att bli allt annat än trivsam, och knappt hinner sällskapet sätta sig ned vid middagsbordet innan armborstpilar viner genom matsalen och blodtörstiga galningar med djurmasker invaderar huset i jakt på något att hugga sina rostiga machetes i. Det inkräktarna inte räknat

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

med är dock att en av de boende sitter på oanade kunskaper i självförsvar och överlevnad. You’re Next är ambitiös lågbudget-gore laddad med litervis av blod, en försvarlig mängd kreativ död och den nödvändiga andelen lakonisk lyteskomik. Handlingen är precis så obehaglig, vulgär, medryckande och underhållande som en bra skräckfilmsupplevelse kräver. Som om det inte vore nog är dessutom soundtracket en ypperlig blandning av John Carpenter-syntar och själlös American Psycho-pop. VS

DR A M A

Vi är bäst! Regi och manus: Lukas Moodysson I rollerna: David Dencik, Mira Barkhammar, Liv LeMoyne

Den är inte lika stark som Fucking Åmål, inte lika storslagen som Tillsammans, inte lika politisk som Lilja 4-ever, inte lika mörk

som Ett hål i mitt hjärta. Men kanske är Vi är bäst! Lukas Moodyssons gulligaste film. Och när jag skriver ”gulligaste” menar jag det ur den mest positiva aspekt man kan tänka sig. Ur den mest livsbejakande och direkta aspekten. För de av er som inte redan hört storyn handlar Vi är bäst! om Bobo, Klara och Hedvig, tre tjejer i tolvårsåldern som bestämmer sig för att starta ett punkband trots att storasyskonen säger att punken är död. De knäpper sina svarta skjortor och slänger på en New Order-platta trots att hårdrockarna på ungdomsgården bara kör riff från senaste Scorpions-singeln och säger att Thåström är en tönt. Filmen utspelar sig i Stockholm 1982 och tidsandan känns ofelbart autentisk. Allt från Billybokhyllorna belamrade med lp-skivor till mjölkpaketen och faktumet att helt vanliga människor bor i treor i innerstan sätter stämningen. Än en gång lyckas också Moodysson få obeprövade ungdomar att leverera storverk från början till slut. Vi är bäst! är ingen episk historia fylld med stora sorger och euforiska segrar, i alla fall inte på ytan. Filmen skildrar livet just som det ter sig i de tidiga tonåren. När allt är trevande, pubertalt, sprudlande och känslosamt. När vännerna betyder allt och en låt av KSMB kan förändra hela ens världsbild. Mer än något annat personifierar Bobo, Klara och Hedvig samtidigt både essensen och meningen hos barndomen och punken. Det otroligt fruktansvärt raka, passionerade och sorglösa. Det oövervinnerliga och kompromisslösa. VS

som börjar med en rätt ordinär hemmafest omvandlas snart till en av årets mest befängda filmupplevelser. Lavasprutande avgrunder som sväljer världsartister? Homoerotiska demoner? Absurda gästspel från Emma Watson och Channing Tatum? This is the End är exakt det den utger sig för att vara – en löjlig, men lyckad kaotisk komedi. AL

RO MC O M

About Time Regi och manus: Richard Curtis I rollerna: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy

Tim, den väluppfostrade och aningen tafatta sonen i den nästan äckligt perfekta familjen från soliga Cornwall, får en dag reda på att han har förmågan att färdas tillbaka i tiden. På så sätt kan han förändra saker som redan har inträffat, vilket så klart även skapar en fjärilseffekt. Naturligtvis, antagligen inspirerad av Bill Murray i Måndag hela veckan, använder han denna förmåga till att haffa en tjej. Stammade han när han introducerade sig? Inga problem, testa en gång till. Kunde han inte leverera första gången i sängen? Det är lugnt – gör om, gör rätt. Den här typen av filmer skapar alltid stora moraliska frågor i

BÄST JUST NU Amat Levin

D O M E DA G S KO M E DI

amat.levin@nojesguiden.se

This is the End Regi och manus: Evan Goldberg, Seth Rogen I rollerna: James Franco, Seth Rogen, Jonah Hill

De fick sina första chanser i kultserien Freaks and Geeks (1999), sina genombrott i Knocked Up (2005) och har sedan dess haft fria händer i Hollywood med både toppar (Superbad, Pineapple Express, Tropic Thunder) och dalar (Your Highness, The Green Hornet) som följd. Säga vad man vill om den, men Judd Apatowklanen har tagit sin weed-humor och förvandlat det till ett av den amerikanska filmindustrins mest säkra kort. This is the End kan närmast beskrivas som en hyllningsfilm, av och till upphovsmännen. Däri ligger så klart en rätt ofräsch självgodhet, men de känner till sin publik, har stor självdistans och låter filmen präglas av någon slags the-band-got-back-togetherkänsla. Alla spelar snedvridna versioner av sig själva och vad

mitt huvud. Som till exempel: är det inte extremt etiskt tveksamt att hålla en sådan här förmåga hemlig för sina nära och kära och istället använda den för att experimentera på dem med olika scenarior som alla går ut på att folk ska gilla en mer? About Time har dock ingen tid för obekväma filosofiska gråzoner, utan fokuserar på att vara charmig och harmlös. Och det lyckas den bra med, även om det innebär att den fegar ur. Richard Curtis har snickrat ihop ett roligt manus, skådespelarna verkar genuint trivas tillsammans och det fantastiska soundtracket bildar ett perfekt komplement till de mer känslosamma stunderna. Bortsett från en lite för lång speltid och några scener som är där enbart för att frammana billiga tårar är About Time en lyckad romantisk komedi. AL

12 Years a Slave Premiär i december

Regi av Steve McQueen (Hunger, Shame) och löjligt underskattade Chiwetel Ejiofor framför kameran? Dessutom med Michael Fassbender och Brad Pitt? Herregud. Gravity Mästerlig

Filmen, ja. Men äntligen ett bevis på att det fortfarande går att göra trailers som väcker intresse, är under minuten långa och inte avslöjar hela handlingen. Tålamod Något Hollywood behöver

Kan vi inte alla komma överens om att det måste ha gått minst tio år innan man får göra en reboot på en filmserie?

BÅT K A PN I NG

Captain Phillips Regi: Paul Greengrass Manus: Billy Ray I rollerna: Tom Hanks, Barkhad Abdi, Corey Johnson

För fyra år sedan blev det amerikanska lastfartyget Maersk Alabama kapat av pirater utanför Somalias kust. Besättningen hann stänga av motorerna, låsa in den viktigaste lasten och gömma sig. Kvar blev kapten Richard Phillips som kidnappades av piraterna i ett försök att föra honom till Somalia och utkräva en lösensumma från försäkringsbolaget. Paul Greengrass använder här samma skakiga kamera som i The Bourne Ultimatum och United 97, vilket är snurrigt till en början men sedan skänker Captain Phillips en dokumentär känsla som gör filmen gott. Musikläggningen och de ångestladdade skådisprestationerna gör även att spänningen håller i sig, trots att många som följde nyheterna redan vet hur kapningen slutade. Captain Phillips största problem är inkonsekvensen i porträtteringen av piraterna. I ena sekunden får man intrycket att de kapar båtar under tvång av giriga krigsherrar och i nästa att de gör det för att de är empatilösa sadister. I en bisats nämns de bakomliggande orsakerna till att pirater överhuvudtaget förekommer – extrem fattigdom, ingen regering, av europeiska och asiatiska båtar urfiskade vatten – men sedan tillbringas resten av tiden med att utmåla dem som nästan ideologiskt motiverade terrorister. Greengrass kan inte riktigt bestämma sig för om han vill att de ska vara nyanserade opportunister eller ansiktslösa monster, men lutar mot det senare. Tom

”För mig är poesi egentligen folkets ultimata kulturform. Det är den mest tillgängliga kultur som finns att skapa – du kan skriva den på baksidan av ett kvitto. Inget mer behövs.”

Det är ett naturligt tillstånd för mig att skapa, och ibland tänker jag att det borde vara annorlunda. Jag tänker att jag ska sluka böcker och se de där tv-serierna. Jag övar på att sitta still. Det är en rastlöshet som har präglat Jenny Wilson länge. – Jag har alltid varit sådan, sedan jag var liten, skrattar hon. Jag har alltid haft svårt att nörda in mig, att fastna i specialintressen. I hennes musikskapande däremot finns ett stort mått av djup fokusering. – Jag jobbar verkligen jättelänge med mina skivor – samlar inspirationsbilder, läser poesi, samlar under lång tid ihop material som ska bilda mitt universum, spelar in massvis av sångstumpar på mobilen, spelar in gatan på mobilen också. Utifrån det universumet växer långsamt själva produktionen fram, soundet. Sedan testar jag alla möjliga varianter på hur jag ska kunna uttrycka det där universumet i tusen timmar. Men sedan när jag väl är i studion, själva

trakterandet av instrumenten... Jag krafsar lite på tangenterna, är rätt slarvig och raka motsatsen till en virtuos. Däremot är jag grym på att programmera beats, fast utan att riktigt veta vad jag gör. ATT LÄSA JENNY Wilsons biografi är att möta en person som verkar utpräglat luststyrd. Hon har till exempel hoppat av varenda utbildning hon någonsin påbörjat, från gymnasiet till Konstfack. – Jag kan inte tolerera något som känns meningslöst. Mitt vuxna liv fick en brutal rivstart när min mamma dog. Jag var 13 och kände att jag får fixa det själv. När jag mötte meningslösheter i skolan struntade jag bara i dem. Jag brydde mig inte – ”ni får sätta streck i betyget”. Jenny Wilsons olika projekt utöver sina skivor spretar i mängder av riktningar. Är de konsekvenser av hennes rastlöshet? – Ja. Och av en känsla av att vara vig, att kunna utföra nya rörelser. Det kommer förfrågningar i sjok, oftast när en skiva gör att jag blir aktuell i folks medvetande

– att skriva en låt till någon annan artist, att sjunga tillsammans med någon. Jag säger nej till 99 procent av det folk föreslår. Hon har gjort musik till dansföreställningen I’m Not Looking Back på Dansens Hus i Stockholm och till Stockholm stadsteaters uppsättning av Drottning Kristina. Av Bonniers Konsthall blev hon ombedd att bidra med ett ljudverk till utställningen More Than Sound, och skapade The Blow. – Jag fick ett stort rum och hade skrivit ett 15 minuter långt musikstycke. Där fanns en kvinnlig boxare, som jag koreograferade stiliserat runt en boxningssäck som hängde i mitten. Runt det samlades sedan massor av folk, så att det blev trångt och varmt. Vi körde två gånger på raken, och sedan aldrig mer. Men det finns filmat. Ännu viktigare var musiken hon gjorde till konstgruppen Sisters of Jams konstverk Kate Millet Farm. – Det var egentligen en redovisande utställning. De hade varit i Kate Millets

hem för att få en känsla för det, och ville ha musik. Egentligen tycker jag illa om ljudverk till konst, men jag tyckte att det lät som ett intressant projekt. Fyra olika musikstycken blev det där, Politics, Evolution, Biology och Freedom. Och även om det är ord som också sammanfattar temat för DEMAND THE IMPOSSIBLE! är inte skivan med sina hårda beats och eleganta nyanser – den här gången bland annat med invävda orientaliska melodislingor på tvärs med låtarnas grundläggande melodistruktur – alls kompromisslös eller genommörk. När Nöjesguiden pratade med Jenny Wilson mitt under inspelningarna lät hon tvärtom euforisk, och det sitter fortfarande kvar. – Jag har aldrig haft så kul som under arbetet med DEMAND THE IMPOSSIBLE!. Efter allt jag har gått igenom har jag hittat sätt att ha roligare, att släppa loss. DEMAND THE IMPOSSIBLE! släpps via Sony den 6 november. Den missar man inte. 2013 • NR 9 • NÖJESGUIDEN

MUSIK K RÖ N I K A

EN MUTKOLVS BEKÄNNELSER

ed en dryg månad kvar till release skickas Nöjesguiden, som enda svensk media, till London för att förhandslyssna Arcade Fires nya album. I tider av läckage är det inte så konstigt. Reflektor är ett högriskalbum och skivbolaget, för övrigt världens största, skickar därför journalisterna till musiken istället för tvärt om. Men även om resan är helt befogad lämnar tanken mig ingen ro. Inte ens när lågprisflyget landar i London timmar försent kan jag släppa det; Jag har blivit mutad, NU HÄNDER DET! Hösten har ännu inte gjort sin entré här och den svarta taxin skumpar fram genom alléer och över broar, bilen lika bullrig som sin chaufför. Dagen innan har låtlistan för dubbelalbumet läckt och brittisk musikpress rapporterar om den ”intensiva marknadsföringen”, om man med det menar att rita rutmönster och skriva Reflektor med krita på några husväggar. Men att släppa titelspåret som singel borde vara marknadsföring god nog. De kanadensiska multiinstrumentalisterna har bevisat gång efter annan att de kan göra musik som är lika drabbande som skicklig. Den här gången har man plockat in James Murphy, passionerad högtalarkonstruktör och tidigare frontperson för LCD Soundsystem, som producent. Reflektor är en sällsynt gråta-på-dansgolvet-låt, eller åtminstone ängslanpå-dansgolv. En dystopi för discopalatset om man vill. Dessutom har vännen och fanet David Bowie tjatat sig till att få köra under de sista minuterna. Väl framme vid den gamla industrilokalen väster om staden måste ett kontrakt om att inte dela med sig av intrycken innan ett visst datum skrivas på. Jag nämner inget om att jag bombat diverse sociala medier hela vägen hit. Skivbolagsmannen visar vägen till en studio där en journalist, som presenterar sig som Tom, väntar vid ett av skrivborden. Med 2011 års utmärkta The Suburbs färskt i minnet och tanken på Murphy som dans-fé med sitt magiska trollspö är förväntningarna höga. Några dagar tidigare har Arcade Fire uppträtt på en salsaklubb i Montreal iförda ”konceptuella kostymer” (som senare kunde ses i en kändisspäckad livevideo från NBC) och singelsläppet vittnar om ett tydligt stilskifte. Frontmannen Win Butler har beskrivit albumet som en mash-up av Studio 54 och haitisk voodoo. Régine Chassange, som var med och bildade bandet från start och som också är gift med Win, har sina rötter i Haiti. Tillsammans med resten av bandet har de rest dit flera gånger för att spela in och arbeta ihop med lokala musiker. Utan onödiga kommentarer sprakar introt till Reflektor igång och en ljudtekniker hasar fram till mixerbordet och skruvar lite på några av de hundratals reglagen. Entre la nuit, la nuit et l’aurore/

P OP/S OU L

Jenny Wilson DEMAND THE IMPOSSIBLE! Gold Medal/Sony

Be realistic, demand the impossible! Orden sprayades över en husvägg under studentrevoltens Paris år 1968. För Jenny Wilson finns inte bara paralleller till de upplopp som utspelat sig under senare år utan också till det kaos som ägt rum i hennes kropp. Efter att ha diagnostiseras med bröstcancer och ha blivit friskförklarad kom sjukdomen

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

Entre le royaume des vivants et des morts… Tom, som varit här sedan tidig morgon och redan hört albumet en gång, stampar takten och antecknar konstant. Jag tittar ner i mitt block, det finns inte så mycket annat att titta på mer än tegelväggen bakom studions glasfönster. Det står ”psych och marimba, lickshots, na na na-körer, tivolistök och VA?!” eller ”helgon, dödsriken och Spiritualizedgospel”. Det går självklart inte att bedöma någonting som helst efter bara en lyssning, men påståendet om att man kan dansa till alla spår visade sig stämma. Ute i solen igen tänker jag att Arcade Fire är lite som ett Talking Heads för tiotalet, men mer demokratiskt. Alltså, ett band som plockar russinen ur precis all musik och förvaltar det på bästa sätt. Som lyckas vara både relevanta för sin tid och bra. Från tidningshyllan i en kiosk på flygplatsen stirrar de sex bandmedlemmarna på mig och planet hem visar sig vara flera timmar sent det med. Men euforin över att vara köpt väger upp det mesta.

BÄST JUST NU Jenny Wilson DEMAND THE IMPOSSIBLE! Album, Sony

:D Arcade Fire Reflektor Dubbelalbum, Universal

Årets mest efterlängtade album. Linda Pira Linda Pira – Som du inte visste om dokumentärserie

Musikbloggen PSL:s miniserie om fantastiska Linda Pira. Sam Knee A Scene in Between Bok, Cicada

Ny fotobok med alla favoriter från Antiken (1980–1988). Bland annat Marine Girls, Primal Scream och Spacemen 3. Stevie Nicks-feber Fantastiskt tillstånd som utbryter varje gång Fleetwood Mac ska gästa landet.

Adams-Ray vore att skapa musik till scenkonst eller film, jag hoppas att han tar det dit. MB STILL A SÅ NGER

Christian Kjellvander The Pitcher Tapete/Border

Både i återföreningen med Loosegoats och i texternas saknad efter avlidne lillebror Gustaf måste Ideas for to Travel Down Death's Merry Road förra året ha varit en känslomässig urladdning för Christian Kjellvander. Det är kanske orsaken till att det i hans djupa vemod också finns ljus i melankolin, och att han låter mer harmonisk än någonsin. Sånger som The Mariner och The Field Before är vackert orkestrerade med balanserade stråkar och kanske någon välformulerad blåssektion, och subtilt suggestiva latinantydningar i The Crow står intill de elektriska gitarrer som Christian Kjellvander tidigare hänvisat till Loosegoats-sammanhang. The Valley är skivans mest omedelbara låtögonblick, men vackrast är stilla visor som The Bloodline med ett överväldigande vokalt samspel mellan Christian Kjellvander och hans fru Karla-Terese. På varsitt håll besitter de ett par av Sveriges mest övertygande sångröster, och tillsammans blir helheten avsevärt större än summan av sina beståndsdelar. Såväl det samspelet som skivans allmänna stämning sammanfattas i låtens och skivans sista textrad. ”There is nothing wrong with love.” Just så. PF

saramarta.hoglund@nojesguiden.se

tillbaka, hon tvingades kräva det omöjliga. Albumet är inspelat i omgångar och man skulle kunna tro att genomleva en dödlig sjukdom inte bara en, utan två, gånger skulle ha tagit musten ur de allra flesta. Men Wilson har sett vad som är viktigt och kanaliserar det i kreativt vredesmod. Demand the Impossible! är ett personligt, men högst politiskt album. Wilson beskriver det själv som en hyllning till upploppen, överlevnaden och kampen. Här blandas spoken word, psykotisk blockflöjt och en arsenal av syntar med ljudet av gatan. Med Wilson i rollen som poet, magiker och agitator får pretentionerna löpa fritt. Det är modigt och träffar mitt i prick med ett album som är lika rasande som organiskt. SMH

N Y DR A G N A S T R E C K

Daniel Adams-Ray Innan vi suddas ut Universal

Det kan vara lätt att vid första anblicken avfärda det Daniel Adams-Ray gör som för pretentiöst – men det finns en styrka i det banala och känslan för det konceptuella tänket som han burit med sig sedan Snook är nu så pass utvecklat att vi står och betraktar en ny sorts genre som spänner över både rappen, popmusiken, konsten och poesin. Här har han delvis tagit tillbaka sin aggressiva artikulation som passar utmärkt för att spegla vår samtid, uppblandat med sin mjuka sångröst lagd i lager om vartannat med ett suggestivt användande av instrument och udda ljud. Nästa steg för Daniel

Love Lagerberg

love.lagerberg@nojesguiden.se

Bonobo Late Night Tales DJ-mix, Late Night Tales

Beats, jazz och fallande löv. Axel Boman Family Vacation kommande album, Studio Barnhus

Årets svenska album. Naomi Pilgrim No Gun låt

Du vet det redan men håll ögonen öppna. Staffan Lindberg Y2K EP EP, Dolly Dubs

Svenska Berlinstoltheten på stilfulla sublabeln Dolly Dubs. Pional Invisible/Amenanza EP, Young Turks

John Talabots ständiga vapendragare med egna houseballader.

det bästa som finns. SMH E X PER IME N TA L

Tim Hecker Virgins Kranky/Playground

Precis som Tims senaste soloskiva Ravedeath, 1972 (inspelad i en kyrka) känns Virgins sakral och maffig. Den är tydligen också inspelad med akustiska instrument i en rumslig miljö. Detta gör ganska stor skillnad för slutresultatet då de flesta av klangerna är just akustiska och inte digitala, summan blir varm men också ganska dramatisk. Tim Hecker är en konstmusiker som sitter ganska ensam i sin klangvärld, kanske på grund av en till synes omättlig experimentglädje. Just denna gör det så förvånande att allt han trycker ur sig låter så kompetent och självklart. LL

5 P OP/ RO C K

Arcade Fire Reflektor Merge/Universal

SARA-MÄRTA HÖGLUND

BÄST JUST NU

Redan med inledande titelspåret Reflektor, som också släpptes som första singel och där David Bowie tjatat sig till att få vara med på ett hörn, står det klart att Arcade Fire har bytt kostym. De kanadensiska multiinstrumentalisternas önskan om att arbeta ihop med LCD Soundystems James Murphy, som producerat, har också gått i uppfyllelse. Frontmannen Win Butler har beskrivit dubbelalbumet som en mix av discopalatset Studio 54 och haitisk voodoo. Även om första akten är lite mer bredbent och den andra storslaget soulig är Reflektor genomgående dansant och funkig med lickshots, salsaklubbsstök och flera låtar i samma stycke. Men när intrycken blir omotiverat många räddas det ofta av stråkar och Régine Chassagnes svala röst. När det gäller voodoobiten är inslagen av grav existentiell ångest mer påtagliga än någon som helst andedyrkan och som de flesta vet är skicklig gråta-på-dansgolvet-musik cirka

VA M P Y R P OP

Jonathan Johansson och Johan Eckeborn Ett språk för dom dömda Epic/Sony

Att det här inte ska anses som Jonathan Johanssons tredje album är han noga med. Dels är detta kontextuellt knuten musik,

MUSIK skapad för Uppsala stadsteaters uppsättning av Dracula, och dels är det i högsta grad ett nära samarbete med Johan Eckeborn, som tog hand om Jonathans låtar och ”uppgraderade det till konst”. Det betyder nu inte vare sig instrumentala soundtracksjok eller teatrala krumbukter, tack och lov. Och tematikens inbyggda gotiska frestelser står de också emot. Istället är Ett språk för dom dömda en låtbaserad skiva med spröda sånger. Och vare sig det är syntig pop, stilla pianoballader med subtila stråkar eller till och med en renodlad psalm bär Jonathan Johansson sånger en sakral värdighet som gör det här till hans kanske mest angelägna skiva hittills. PF

r’n’b-gestalt under namnet Blood Orange nu utrymme att blomma ut i ett andra album. Gästspel från Chairlift, Despot och Kindness är charmiga men essensen ligger i Devs egna viskande och tillbakalutade åttiotalsflirtiga sexröst. Åttiotalsinlevelsen tar dock inte slut där utan är lika närvarande i de Prince-lika arrangemangen med en naken plockande gitarr i förgrunden och varma saxofonsolon. I detta är det ändå låtskrivandet som bär upp Blood Orange från att förpassas som en enbart nostalgisk artist. Om du inte är övertygad över förträffligheten, kolla videon till Chamakey. LL

Malcolm B Tid och rum Malcolm B:s direkthet i ton och enkla rimstruktur ger den kommersiella smoothness vi tidigare mött hos Dogge. Beatsen på Tid och rum har en generös bredd, men ibland är flowet inte riktigt min kopp te (som på Viskningar och rop med den övergrymma Julia Spada). Det är dock en smaksak då talangen är tydlig. Kim Cesarions gästspel är en av de starkare stunderna på skivan när han dyker upp och låter som Prince och Erik Gadds funkbebis. Gäris, ett försök till en svensk minimalistisk Girls, Girls, Girls av Jay Z, innefattar än så länge bara Stockholm – men att Malcolm B kommer att få kärlek från tjejer och killar i hela Sverige är uppenbart. MB

4 Blood Orange Cupid Deluxe Domino/Playground

Dev(onté) Hynes är lika mycket producent som fullblodsartist. Efter att på olika sätt varit sysselsatt i projekt som Solange, Kindness, Lightspeed Champion och Sky Ferriera får hans New Yorkska

R E L A T ION S RO C K

Best Coast Fade Away

BÄST JUST NU Maja Bredberg

maja.bredberg@nojesguiden.se

Mapei Don’t Wait Soundcloud

Alltså, jag orkar inte hur bra Jackie är. Robert Glasper Experiment feat. Jill Scott Calls Från Black Radio 2, Blue Note

Robert Glasper och Jill Scott? insert emoji med hjärtögon. Daniel Adams-Ray Svär på mammas grav Från Innan vi suddas ut, Universal

”Vi åskar och blixtrar för ingenting alls.” Naomi Pilgrim No Gun Soundcloud

Ser mycket fram emot att höra mer!

Patrik Forshage

patrik.forshage@nojesguiden.se

Matthew E White Eyes Like the Rest från EP:n Outer Face, Domino/Playground

Årets nykomling följer upp med smeksam EP. Oddjobb Jazzoo

S V E N S K H I PHOP

Hemmalaget/Sony

R’ N ’B

BÄST JUST NU

Barnbok med skiva, Headspin/Cosmos

Pedagogisk, lekfull och medryckande jazzindoktrinering.

P OP

Jenny Wilson Demand The Impossible! Album, Sony

Bättre än vad som är möjligt. Nina Persson Animal Heart kommande album, Universal

… men det dröjer ända in i januari innan hennes strålande solodebut äntligen släpps. David Bowie Love is Lost (Hello Steve Reich Mix by James Murphy for The DFA) Remix, Columbia/Sony

Ashes to Ashes är bara en av de hörbara referenserna i nästa steg mot David Bowies världsherravälde.

musiks påfallande psykedeliska ådra, direkt nedärvd från genrens största och kanaliserad via deras uttalade idoler The Soundtrack of Our Lives. Men på debutalbumet överskuggas allt sådant av tre mer väsentliga egenskaper. Den första är Waxholmsbandets energi, som inte bara bubblar utan stormkokar tvärs igenom skivan. Den andra är den självklara auktoritet med vilken de bygger sin solida pop och rock, och den tredje och avgörande är en låtkänsla som ger avsevärt större substans än debutalbum brukar ha, med The Space Between Us som ett av flera utropstecknen. PF

DA N C E H A L L / P OP/ DA N S

Angel Haze Same Love Remix av Macklemore & Ryan Lewis Same Love

Okej. Angel Haze gjorde just den här låten till vad den behövde vara.

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

P S Y K E DE L I S K RO C K

Side Effects A Walk in the Space Between Us Sony

Side Effects har framför allt uppmärksammats – bland annat av undertecknad – för sin rock-

Katy Perry Prism Universal

Inte helt oväntat trängs de svenska producentnamnen på albumets credit-lista. Sveriges långa tradition som spekulativt hitmakeri visar inga tecken på nordiskt vemod när den amerikanska fixstjärnan Katheryn Elizabeth Hudson stämmer upp i en kompakt bruksradioallsång som varar i 48 minuter. Ett av få tillfällen som läcker i mixen av underförstådda hits är den trap-inspirerade Dark Horse med Juicy J, ett desperat försök att skaffa fans i andra läger än de förväntade. Därför blir Juicy J:s halvengagerade vers den kanske starkaste kontrasten på Prism. LL

Elliphant A Good Idea TEN/Universal

Elliphant gjorde entré under förra året med larmiga Tekkno Scene tillsammans med Adam Kanyama, en låt som tyvärr inte fått följa med på albumet. Men

MUSIK BAROMETERN

6 Fanhysteri En kö av hysteriskt gråtande fans som rest över hela landet för att kanske få en kram eller en autograf av sin största idol. Nej, vi talar inte tonårsflickor i relation till One Direction. Vi talar om deras fäder och – jo – farfäder inför Morrissey.

N E W WAV E

Jewel City/Kobalt/Playground

Att lyssna på duon från Los Angeles är lite som att lyssna på en tonsatt Starletserie. Det är liksom samma snyggt tecknade relationsstory varje gång, men efter ett tag blir man mätt. Föredömligt korta Fade Away med sina sju spår håller sig precis på rätt sida om gränsen för när man upphör att vara förtjust. Soundmässigt låter Best Coast mjukare och luftigare än vad de gjort tidigare. 2009 debuterade Bethany Cosentino och Bobb Bruno med en EP med rejält brötig indierock, men de har konstant rört sig mot att låta allt mer polerat. Det soliga, lite lata soundet är intakt men det har blivit mindre lo-fi med varje släpp. Just nu befinner de sig i det perfekta läget mellan olyssningsbart stök och identitetslösa hits. Cosentino säger sig ha inspirerats av bland annat My Bloody Valentine men det drar snarare åt Haims FM-rock, men med patina. SMH

mer känd för allmänheten blev hon kanske med att uppträda på årets Grammisgala med Boom Your Head, ett framträdande som i alla fall fick mig att tänka på Busta Rhymes Put Your Hands Where My Eyes Can See. Ellinor Olovsdotter, som är hennes riktiga namn, är uppvuxen på Södermalm i Stockholm men spottar rader på jamaicansk patois och med mer attityd än Leila K. A Good Idea är ett album för klubben och i inledande Music is Life rör hon sig fritt mellan olika stilar med energinivån på max. Tyvärr håller det inte hela vägen igenom och ibland känns genreanarkismen ofokuserad. Men här finns flera starka spår, som suggestivt snygga Could It Be eller kaxiga Run Far, som skvallrar om att den här debutanten har mycket att komma med för framtiden. SMH

The Sounds Weekend Warner

”Try to walk a mile in my shoes”, sjunger Maja Ivarsson i inledande Shake Shake Shake. Och så lägger hon till ett ”baby”, som om inte klichén vore ett tillräckligt utnött i sig. Så fortsätter det i elva upptemponew wave-låtar utan en enda originell idé, vare sig låtmässigt eller textmässigt. Tillbaka till rötterna påstår sig bandet ha velat, men hade den här fullständiga bristen på initiativ eller spänning funnits där från början hade The Sounds aldrig kommit fram till sitt femte album utan dumpats för länge sedan. De låter liknöjda och trötta, som ett band så ointresserade av sin musik och av varandra att de inte ens orkat snabba på inspelningen lite för att kapitalisera på Maja Ivarssons medverkan i Så mycket bättre för ett år sedan. Samtidigt är hon ett proffs, och tack vare hennes insats kommer Hurt the Ones I Love att bli en av vinterns mest spelade hits i kommersiell rockradio, och energiska Outlaw kan kanske fresta ett och annat mindre nogräknat The Hives-fan. Det förändrar inte det faktum att The Sounds inte ens orkar hålla upp en fasad av inspiration. PF

5 Ny musikjournalistik PSL:s Linda Pira – Som du inte visste om tar oss till platser där vi aldrig varit förut.

4 Brända barn skyr inte elden Återföreningar är av ondo, men postpunkens bästa svenska band Brända Barn är undantaget.

3 Självutnämnda historieskrivare Vågar vi verkligen låta nittiotalets musikliv i Göteborg definieras av Peter Birro, i en tv-serie med titeln Viva Hate?

2 Ojämställda festivaler Mer än 70 procent av sommarfestivalernas artister var alltså dudes. I år igen.

1 Skivbolagsätarna Warner har slukat EMI, och så var de bara tre jättar kvar.

11 NOVEMBER

FÖR FREDEN

KJELLVANDER

Pianisten Geri Allen, trummisen Terri Lyne Carrington samt basisten och sångerskan Esperanza Spalding – ett vibrerande och kreativt kraftpaket!

CHRISTIAN

ACS

POPICAL Musikaliske globetrottern Christian Kjellvander har de senaste åren samlat historier från vägen, landet, staden och havet som blivit till fängslande och originella låtar. Framförs nu i helt nya arrangemang med musiker ur Göteborgs Symfoniker. 29 NOVEMBER

Symfonikernas nye förste gästdirigent Kent Nagano leder solister, körer och orkester i Benjamin Brittens stora War Requiem, komponerat som en fredsmanifestation och uruppfört 1962 i den renoverade Coventrykatedralen som bombats under andra världskriget. 21 & 22 NOVEMBER

En filmupplevelse i jätteformat av Godfrey Reggios fascinerande kultfilm med livemusik av Philip Glass på synthesizer, Philip Glass Ensemble, Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Symfoniska Kör. LIVE PÅ SCANDINAVIUM 1 FEBRUARI

SCORE DATASPELSKONSERT

Symfonikernas förre chefdirigent Mario Venzago spelar in Bruckners samtliga symfonier och hans spänstiga tolkningar har hyllats av kritikerna. I Göteborg dirigerar han nr 6 och Bent Sørensens stämningsfulla trumpetkonsert med Trine Thing Helseth som solist.

Hon är lika hemma i jazz som R&B, och växlar känsligt från odödliga standards till nyskrivna poplåtar. En av Sveriges mest mångsidiga sångerskor backas upp av lika mångsidige pianisten Jacob Karlzon som utsetts till Steinway Artist. 9 DECEMBER

14 DECEMBER

Nu lämnar vi datorns små högtalare och låter musiken ur dataspel som Journey, Skyrim, Last of us och Dead Space klinga ut i full frihet med Göteborgs Symfoniker i Götborgs Konserthus! En ljudupplevelse garanterat fri från krånglande drivrutiner och routerstrul. 23 & 25 JANUARI

ÄNTLIGEN REGN G ÖT E B O R G S KO N S E R T H U S G ÖTA P L AT S E N . B I L J E T T KO N TO R E T T E L 031-726 53 10 . W W W .G S O . S E

G ÖT E B O R G S S Y M F O N I K E R – S V E R I G E S N AT I O N A LO R K E S T E R Ä R E N D E L AV VÄ S T R A G ÖTA L A N D S R EG I O N E N . F Ö R S T E H U V U D S P O N S O R VO LVO . H U V U D S P O N S O R E R S E B , G ÖT E B O R G S - P O S T E N O C H S K F.

”Ibland undrar jag om inte vårt samhälle är betydligt mer religiöst än vad som allmänt sägs. Kanske har vi onödiga blockeringar inför ordet ’religiös’?” BILDEN ÄR ET T MONTAGE, FOTO: JAN NORDÉN

1 & 6 MÖTER

känns det att bli ny ärkebis6 Hur kop i ett land som är ett av världens minst troende? – Det är en utmaning. Samtidigt som vi beskrivs som ett av världens mest sekulariserade länder upplever jag idag en större nyfikenhet hos många människor. Vi håller också på att få ett mer utbrett samtal om religion i Sverige. Det tror jag är bra både för samhället och för kyrkan. Vi ska alltså inte tro att allt bara krymper. Vilka är fördelarna med att tro på Gud i ett land som är känt för sina få anhängare? – Glöm inte att Svenska kyrkan ändå är ganska stor. Det är Sveriges största medlemsorganisation med ungefär 6,5 miljoner medlemmar. När det är sagt är det ju riktigt att kristen tro spelar en annan roll idag än för 50 år sedan. Vi är inte längre en del av myndighetssverige. Det kan vara en fördel för både Svenska kyrkan och enskilda troende att vi får en lite friare roll i samhället. Du har beskyllts för att vara otydlig i frågan om jungfrufödsel, var står du egentligen där? – En kort fråga som kräver ett långt svar. Jag har inte ”förnekat” jungfrufödseln, utan reflekterat över vad den betyder för oss idag. I det sammanhanget har jag pekat på att om vi reducerar jungfrufödseln till en biologisk fråga riskerar vi att förlora den teologiska rikedom om Jesus och Maria som finns i kristen tradition. Berättelsen om jungfrufödseln som finns hos evangelisterna Matteus och Lukas säger det som teologerna något senare uttryckte med orden: ”Jesus är sann Gud och sann människa”. Vad tycker du om att Marcus Birro har blivit ett ansikte utåt för gudstro i Sverige de senaste åren? – Vi lever i en kändisfixerad kultur och då är det inte konstigt att det blir så. Vi ska minnas att mångfalden av gudstroende är större än vad massmedia kan avspegla. Det är bra om även kändisar tar del i det offentliga samtalet om tro och religion i Sverige. Du blir Sveriges första kvinnliga ärkebiskop – vad ser du för fördelar med att ta över som kvinna? – Jag har ju alltid varit kvinna och är kvinna i allt jag gör, så det är svårt att svara på, men jag tror att många är glada över att vi nu, drygt 50 år efter beslutet att kvinnor kunde bli präster, också har

NÖJESGUIDEN • NR 9 • 2013

ANTJE JACKELÉN

mycket genom att samtala med varandra. De flesta svenskar identifierar sig fortfarande som icke-troende, samtidigt som det sägs att svenskar blir mer spirituella och andliga. Varför, tror du? – Det är intressant att svaren blir så olika beroende på vilka ord som används i frågan. Ibland undrar jag om inte vårt samhälle är betydligt mer religiöst än vad som allmänt sägs. Kanske har vi onödiga blockeringar inför ordet ”religiös”? Stockholms förra biskop Caroline Krook talade ofta passionerat om när hon som ung fick en uppenbarelse och blev övertygad feminist. Är det en övertygelse du delar med henne? – Jag brukar inte använda ordet feminist så ofta, men visst, i flera avseenden finns det ett feministiskt perspektiv i allt jag gör. Tycker du att svenska kyrkan är tillräckligt feministisk? – Om vi med det menar ”jämställd” så har Svenska kyrkan kommit långt, men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Det prästvigs idag fler kvinnor än män, men andelen manliga ledare är större. Författaren Alain DeBotton har skrivit boken Religion for Atheists där han menar att ateister kan plocka russinen ur den religiösa kakan utan att tro på Gud. Hur ser du på det synsättet? – Visst är det intressant att ateister kan känna en sorts helig avund inför vår tradition. Russin är goda, men hela kakan är ännu godare! Vad tror du om Svenska kyrkans framtid? – Jag ser både rejäla utmaningar och stora möjligheter. Som en engagerad samhällsaktör står Svenska kyrkan inför både yttre och inre utmaningar. De yttre handlar om sådant som klimathot, våld, arbetslöshet och unga människors framtidstro. Det är i ljuset av dessa viktiga frågor vi får rätt perspektiv på våra egna interna utmaningar av vikande medlemstal och lågt gudstjänstdeltagande. Med stolthet ser jag samtidigt att vi har en hög andel livskraftiga församlingar som spelar en väsentlig roll i samhällslivet. Vi har skickliga, välutbildade medarbetare och ett mycket stort antal frivilliga och förtroendevalda med starkt engagemang. Religiösa och existentiella frågor kommer att finnas så länge det finns människor.

För första gången sedan ämbetet infördes år 1164 ska Sverige få en kvinnlig 6 ärkebiskop. Under sommaren nästa år tar Antje Jackelén över som den högsta ledaren för Svenska kyrkan, men redan nu rycker Döskalle & Mästerligt tag i henne för ett 6 snack om nyandlighet, religion som trend och hur ofta hon svär i Guds hus. valt en kvinnlig ärkebiskop. Har du nära vänner som är ateister, och i så fall; kan du känna ett sting av besvikelse när ni pratar om tro? – Jag har vänner som är ateister och vänner av annan tro. Att vi har olika uppfattning brukar ofta leda till intressanta och meningsfulla samtal snarare än besvikelse. Ditt valspråk var ”Gud är större”, ett begrepp som känns som en hommage till Allah. Vad ville du säga med det? – Det är ett citat från Bibeln (1 Joh 3:20), men det är riktigt att såväl judendom som kristendom och islam delar övertygelsen att Gud är större än alla våra föreställningar och formuleringar. Den övertygelsen gör mig ödmjuk samtidigt som den ger mig tröst. Och förresten, arabisktalande kristna kallar Gud för Allah, precis som muslimer. Har du någonsin ifrågasatt din tro? – Jag har varit kristen ända sedan jag döptes sex veckor gammal, men visst har jag tvivlat, till exempel som tonåring. Tvivel är inte fel. Jag tycker att det är hälsosamt att våga ifrågasätta sin tro. Sverige är ett väldigt trendkänsligt land, tror du även att religion kan komma att bli en ”trend”? – Både och. Jag tror att religion och

6 6

gudslängtan är något djupt mänskligt, som vare sig blir trendigt eller otrendigt. Samtidigt tar detta sig olika uttryck i olika tider. På det sättet kan ett samhällsklimat påverkas av exempelvis när kända profiler öppet berättar om sin tro. Har du lyssnat på satanistmusik någon gång? – Nej. Hur ofta svär du i kyrkan? – Det gör jag nog aldrig, men visst finns det ondska och lidande i världen, så fasansfull att vi med viss rätt kan beskriva det som ”djävulskt” eller som ”ett helvete”. Tror du på spöken? – Nej. Horoskop då? – Nej. Hur mycket stör du dig på nyandlighet och känner att ”Vafan, kan inte folk bara tro på Gud istället som vi alltid har gjort?”? – Jag tänker inte så. Människor har nog i alla tider trott på Gud, men det har tagit sig olika uttryck. Även om det finns sådant som kan vara destruktivt och väldigt jag-centrerat i nyandligheten, har jag också mött mycket som är ett uttryck för ett uppriktigt och innerligt sökande. Jag tror generellt att vi kan lära oss

1 1 1 1 1

MISSA INTE PÅ NÖJESGUIDEN.SE I NOVEMBER: Ny bloggare på Nöjesguiden.se:

OLA SÖDERHOLM ”För rolig för Sveriges Radio”, var taglinen vi tänkte ge honom. För Ola Söderholm är en synnerligen smart figur, och har fått oss att skratta till tv- och radioprogram som Tankesmedjan, Allt Faller och inte minst till någon så ovanligt som: rolig standup. Sitt utseende beskriver han med orden "som Björn Gustafsson, om han under en längre tid burit Ringen". Tacka LAS och säg hej till Ola, Nöjesguiden.se:s nya bloggare! Ola, för de oinvigda, kan du förklara vem du är? – Jag är typ komiker. Var har vi sett, hört eller förnimt dig innan? – Tankesmedjan i P3 är nog min största claim to förnimmelse. Där satt jag och sa förnumstigheter i två år fram till i somras då jag fick sparken. Annars har

jag kört standup i massa år och jobbat med tv, men sällan synts i bild. Är det här din första blogg? – Nej, har en bakgrund som "Veckans bloggare" i Norrbottens-Kuriren. Om en genomsnittlig person består av 60 procent vatten, hur många procent satir består du av? – Jag är lite allergisk mot det ordet. Satir. Det låter så mossigt och proggigt. Men det kanske är med satiriker som med hipsters. Ingen definierar sig själv som det. Har du någon gång skrivit på din egen Wikipedia-sida? – Haha, ja. Förlåt. Det var inte jag som skapade den, men det stod så mycket felaktigheter så jag gick in och ändrade lite. Stämmer det att alla på P3 i Malmö har haft ihop det? – Nä, det är en halvsanning. Jag har till exempel inte legat med Emma Knyckare. Jag vill vara väldigt tydlig på den punkten.

Bloggare på Nöjesguiden.se: 0MB 4ÚEFSIPMN t )BOBQFF t ,BLBO )FSNBOTTPO t .BMJO 8FTUFS +VMJB 1VHTJ t 1BSJTB "NJSJ t ,MBSB 4WFOTTPO t #SJUB ;BDLBSJ t &NFMJF ņ PSÏO t 5PCJBT /PSTUSÚN t 4PSBZB )BTIJN t 'PUMPM 1FMMF 5BNMFIU t #KÚSO 8FSOFS t ,SJTUJO ;FUUFSMVOE t "NBU -FWJO t 3FCFDLB )FETUSÚN t 4PSBO *TNBJM t /JDPMF #SJHHT

FORTSÄTTNINGEN PÅ SMS-KONVERSATIONEN MELLAN ALLIANSEN OCH STEFAN LÖFVEN

HANAPEE ZOOLOGISKA HANAPEE | 21:46 17 OCT 2013

TACK FÖR OMTANKEN “ANNA” KAKAN | 17:45 27 OCT 2013

JAG VISSTE VÄL DET! Fler katter där ute läser min blogg. Här kommer fler bilder på våra fyrbenta läsare:

TOBIAS BOSTRÖM | 16:41 20 OCT 2013

Katten Lars läser min blogg nästan dagligen. “Tycker den har tappat litet på slutet” säger han.

Frans älskar verkligen min blogg. Läst den i flera år nu. “Outfittorna och feministinläggen är verkligen mina favoriter, imponeras ofta av din berättarteknik” meddelar han över mejl. LÄS HELA INLÄGGET OCH MER AV TOBIAS PÅ NOJESGUIDEN.SE

LÄS HELA INLÄGGET OCH MER AV HANAPEE PÅ NOJESGUIDEN.SE

Denna söndagen vid halv sex tiden damp det då ner en högst omtänksamt bloggkommentar om bilden på mig och underbara Sandra. Denna varma och ödmjuka “Anna” som bara inte kan värja sig mot att dela med sig av sin oro för oss och våra kroppar. Detta högst ovanliga, att känna sådan ångest och med rynkande ögonbryn, värk i hjärtat och en fruktansvärd stor fråga som bara skriker; HUR SKA DET SLUTA, mailade sedan “anna” iväg en bekymrat litet bloggkommentar. Jag vill inte prata om Sandra kropp, förutom att hon är dödsläcker och kan bära upp ca vad som helst, är hon också en av de sju sista i Idol med en röst om varje fredag får min hud att nästan göra ont av gåshud. Men choklad har jag inte sett henne äta. Inte heller jag äter så mkt chocklad. Jag går dessutom just nu på en adhd-diet som gör att jag inte äter kolhydrater speciellt ofta, inte godis så heller såklart. Men tränar, det gör jag. herre gud dans fusion gjorde ju mig till världen sämsta kordinationsförmåga i veckan, “Anna”, läser du inte min blogg finstilt??

LÄS HELA INLÄGGET OCH MER AV KAKAN PÅ NOJESGUIDEN.SE

G! PÅ GÅN FILM OCH TV-BLOGG! BLOGG

Våra främsta inom vardera skärmbevakning ledsagar dig till kvällar, eller dagar om du är lagd så, att viga helt åt soffan där hemma.

NÄSTA NIVÅ WEBB-TV

De svenska hiphopgiganterna Stor, Labyrint, Mohammed Ali och Cleo har valt talangerna som är genrens framtid.

VAD BLIR DET FÖR RAP! BLOGG

Trion bakom Sveriges mest hyllade rappodcast, eller som de säger ”Mest based i Sverige”.

ERBJUDANDE! 2 FÖR 1 6 NOV - 10 NOV