Nöjesguiden nr 5 2014 by Nojesguiden

GÖTEBORG • NR 5 • 2014 • SEDAN 1982

LORENTZ

VILL ATT DET SKA KÄNNAS

SVERIGES BÄSTA RÖSTER

FIRST AID KIT

FOTBOLLSFEBER LABYRINT ROSH NINA ÅKESTAM MARKUS KRUNEGÅRD

MUSIK + FILM + KROG + DRYCK + KLUBB + KONST + KONSERT + MODE + SCEN + TV + SPEL + LITTERATUR Nöjesguiden c/o Companeros • Södra Larmgatan 16 • 411 16 Göteborg • www.nojesguiden.se

INNEHÅLL | Nr 5, 2014

Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Art Director MARTIN PETERSSON martin.petersson@nojesguiden.se AD-assistent DANIEL ERIKSSON daniel.eriksson@nojesguiden.se Redaktör Göteborg BJÖRN WERNER bjorn.werner@nojesguiden.se

Redaktör Malmö/Lund NICOLE BRIGGS nicole.briggs@nojesguiden.se Redaktör nojesguiden.se PARISA AMIRI parisa.amiri@nojesguiden.se nojesguiden.se GRETA THURFJELL greta.thurfjell@nojesguiden.se Praktikant FRIDA SALOMONSSON Medverkande skribenter: Camila Astorga Díaz, Sara Berg, Mårthen Bergman, Elis Burrau, Christoffer Bertzell, Mikaela Blomqvist, Isabelle Espinoza, Patrik Forshage, Michael Gill, Petter Hallén, Rebecka Hedström, Jimmy Håkansson, Julia Ivarsson, Adam Jansson, Hanna Johansson, Sebastian Lindvall, Amanda Mann, Carolina Oscarsson, Hasan Ramic, Christoffer Reichenberg Andersson, Victor Schultz, Alf Tumble, Kalle Wannerskog Fotografer: Josefin Mirsch, Thomas Wal VD/Ansvarig utgivare FAJE GANI faje.gani@nojesguiden.se

28 16 16

NÖJESGUIDEN

Produktionschef JOSEFIN LUNDGREN josefin.lundgren@nojesguiden.se Webbchef PELLE TAMLEHT pelle.tamleht@nojesguiden.se

26 NINA ÅKESTAM

”Jag har allt mindre anledning att bli arg”. 18

LABYRINT KAN INTE BEGRÄNSAS Gruppen från Gottsunda har lyckats få en större publik än de flesta. Hasan Ramic förklarar varför.

ROSH VÄGRAR ANPASSA SIG Petter Hallén har träffat Rosh, som inför sitt första släpp i eget namn pratar begränsande normer, att vara en förebild och musikens roll i sin frigörelse.

LORENTZ VILL ATT DET SKA KÄNNAS Camila Astorga Díaz har träffat solodebutanten för ett samtal om kreativa titlar, nya albumet och ord som är äkta.

SVERIGES BÄSTA RÖSTER Det är tredje gången på fem år som Patrik Forshage träffar First Aid Kit och för varje tillfälle har de blivit större och större. Har de nått toppen ännu?

1 & 6 MÖTER MÖTER KALLE ZACKARI WAHLSTRÖM Varför älskar han kettlebells så mycket?

Head of Creative Sales JOHAN MAJER johan.majer@nojesguiden.se Försäljningschef JOAKIM HAMPUS joakim.hampus@nojesguiden.se Säljare Stockholm AYMAN QADRI ayman.qadri@nojesguiden.se RIKARD ARODÉN JONSSON rikard.aroden@nojesguiden.se Regionschef Göteborg HENNING WIDEBERG hw@nojesguiden.se Säljare Malmö/Lund PETER MAGNUSSON peter.magnusson@nojesguiden.se Marknadsassistent ANNA SANDELL anna.sandell@nojesguiden.se Marknadspraktikant BEHROZ BOSTANIAN behroz.bostanian@nojesguiden.se Ekonomi JEANETTE RAMBERG ekonomi@nojesguiden.se Utgivare NÖJESGUIDEN HOLDING AB Tryckeri MITTMEDIA PRINT Distribution BUDCOMPANIETT AB, BRING AB, MALMÖ EUROPA TRADING AB Periodicitet: 11 nr/år Redaktionen ansvarar ej för insänt icke beställt material. Nöjesguiden Slussplan 9, 111 30 Stockholm red@nojesguiden.se Nöjesguiden c/o Companeros Södra Larmgatan 16, 411 16 Göteborg

NÖJESGUIDEN ... är Sveriges största gratistidning inom nöje! ... firade 30 år 2012 ... har opinionsbildande och trendsättande läsare ... har en snittläsningstid på 28 minuter ... når konsumenten nära köptillfället ... har 50/50 kvinnliga och manliga läsare ... 79 procent av våra läsare är över 25 år, 21 procent är under 25 år ... finns i Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Tidningen du just nu läser är gratisdistribuerad och annonsfinansierad. Det redaktionella innehållet är just det – 100 procent redaktionellt. Nöjesguiden är partipolitiskt obunden, men du kan alltid lita på att vi brinner för jämställdhet, både genus-, etnicitet- och klassmässigt. Vi älskar Sverige och vill leva i ett mångkulturellt samhälle. Vi tror på den goda smaken och vår publicistiska tanke lyder som följer: Vi vill guida dig till det bästa nöjet. Trevlig läsning!

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Nöjesguiden Stora Nygatan 38, 211 37 Malmö

OMSLAGSBILD Foto: Josefin Mirsch Hår: Nina Emre Make: Sarah Grundén

H P Q P KHP R N O l 9 'HWWD lU +RWHO 3LJDOOH RFK 5HVWDXUDQW $WHOLHU 'X KLWWDU RVV L KXVHW GlU DOOW NDQ KlQGD

%HV|N RVV Sn 6|GUD KDPQJDWDQ

)|U ERNQLQJ ULQJ

ZZZ KRWHOSLJDOOH VH KRWHOSLJDOOH IDFHERRN FRP KRWHOSLJDOOHJEJ

MEDARBETARE

AMAT LEVIN är chefredaktör på Nöjesguiden och bloggar på nojesguiden.se. Den senaste tiden har han haft nöjet att meddela att Nöjesguiden under sommaren gör en valvaka tillsammans med TV4 Play och Nollrasism samt jobbar med kampanjen #återvinnsverige. Läs mer om det sistnämnda på sida 10.

MARTIN PETERSSON är dj och Art Director på Nöjesguiden. Förutom att i vanlig ordning designa hela numret har han varit med och styrt upp omslagsplåtningen.

AMANDA MANN har pluggat mode- och genusvetenskap och är Nöjesguidens moderedaktör. I det här numret skriver hon om feminism som ursäktar sexism.

JIMMY HÅKANSSON är frilansjournalist, pretentiös tv-spelsbloggare och megalomanisk skräpkulturskritiker. I det här numret skriver han om Fargo och återvinnings-tv.

HASAN RAMIC är frilansjournalist, skriver normalt för PSL och har i det här numret intervjuat Labyrint. Hur har de kunnat bli så stora? – De senaste åtta åren har varit det närmaste en Reagan-era vi har kommit i Sverige och Labyrint är Public Enemy.

MÅRTHEN BERGMAN är journalist, skriver för fotbolldirekt. se och gästar i det här numret Nöjesguiden med en lathund inför fotbolls-VM. Vilket lag tar hem VM? – Kniven mot strupen: Tyskland. Om jag har lite spelrum för att lägga ett ”skönt” tips så: Italien. Andrea Pirlos skägg avgör.

VICTOR SCHULTZ är Nöjesguidens filmredaktör och bryter i det här numret ned Wes Andersons DNA. PATRIK FORSHAGE har skrivit om musik i Nöjesguiden så länge vi kommer ihåg. I det här numret har han bland annat intervjuat First Aid Kit och Markus Krunegård.

PARISA AMIRI bloggar, ägnar sitt liv åt tv-serier och är redaktör för nojesguiden.se. I övrigt undrar hon när vi ska börja prata om ”alla dessa dropout-reklamare som efter 30 fick för sig att de ska bli kända istället”.

ALF TUMBLE gör musik och är Nöjesguidens dryckesredaktör. I det här numret guidar han dig till landets bästa husets vin.

ELIS BURRAU är poet, poesipedagog, publikvärd och Nöjesguidens nya litteraturredaktör. I sitt första nummer går han till koncentrationssvårighetens försvar. Annars tycker han för tillfället att Jesper Walderstens kvasiexistentiella Instagram-poesi är gravt överskattad.

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

JOSEFIN LUNDGREN är produktionschef på Nöjesguiden och har nyligen varit på Silent Retreat. Hur var det? – Det var en rätt sjuk upplevelse. I början famlade jag hela tiden undermedvetet kring mig efter mobilen, som jag ju lämnat in när jag kom. Redan efter ett dygn hade jag tappat kollen på vilken veckodag det var och blev klaustrofobisk när jag insåg hur lång tid tio dagar egentligen är utan att prata, läsa, träna eller skriva. Såhär efteråt väntar jag bara på att bli upplyst, bör hända när som helst nu...

PETTER HALLÉN utgör en tredjedel av Vad blir det för rap?, en kritikerrosad podcast och även blogg på nojesguiden.se. I det här numret har han intervjuat stjärnskottet Rosh. Hur står hon sig bland de artister vars album du ser mest fram emot? – Album är inte alltid det bästa formatet för rapmusik. Men ett album från Rosh... shit. Jag tror att hon verkligen har velat göra just ett album ändå sedan hon var typ 12. Och hon jobbar med Mack Beats? Det blir en klassiker, spikat, inget snack. Längtar!

HANNA JOHANSSON är frilansskribent, brukar synas på rodeo.net och recenserar film i Nöjesguiden. I det här numret kräver hon att ni ser En natt i Havanna.

CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON har jobbat som dj, klubbarrangör och musikbokare och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret skriver han om hur Abdulla Rashim visar på technons bredd.

ADAM JANSSON pluggar till civilingenjör, tillbringar all sin lediga tid med att svepa internet efter ny musik och är skivskribent på Nöjesguiden. I det här numret utnämner han Lorentz Kärlekssånger till en av årets bästa svenska skivor.

SEBASTIAN LINDVALL är filmskribent på Nöjesguiden och gillar i det här numret Jag och mina två mammor.

FRIDA SALOMONSSON är fotograf, har tidigare skrivit för People och jobbat med visuals på Berns i Stockholm. Idag praktiserar hon på Nöjesguiden.

BJÖRN WERNER är redaktör för Nöjesguiden Göteborg. I det här numret försöker han tämja sin krogdemon.

KALLE WANNERSKOG jobbar på P4 och Ekot och är Nöjesguidens krogredaktör i Göteborg. I det här numret skriver han om mat som terapiform och tipsar om nya takterrasser. CAROLINA OSCARSSON pluggar media, jobbar på en strategibyrå och är skivskribent på Nöjesguiden. Den här månaden har hon med sig Sam Smiths In the Lonely Hour under sina sommarnätter.

SARA BERG är frilansjournalist, skriver mest om kultur och mat och är skivrecensent på Nöjesguiden. I det här numret skriver hon om sorgen när det inte blir mer.

REBECKA HEDSTRÖM skriver krönikor för Nöjesguiden. I det här numret önskar hon fler dagböcker och oredigerade anteckningar från artister som har varit fångna i den hyperkommersiella delen av branschen. ISABELLE ESPINOZA frilansar för SVT Kulturnyheterna, jobbar som informatör på Sveriges Radio och är filmrecensent på Nöjesguiden. I det här numret tipsar hon om Tracks.

MICHAEL GILL är frilansjournalist och en av Sveriges bästa spelskribenter. Just därför är han även Nöjesguidens spelredaktör. I det här numret skriver han om dåligt övertygande spelproducenter.

CAMILA ASTORGA DÍAZ är frilansjournalist, en av initiativtagarna till Rummet och gör podcasten Camila&Mireya. I det här numret har hon träffat Lorentz. Vad gillar du mest med honom? – Att han vågar ta ut svängarna och utmana ramarna för vad hiphop är.

GRETA THURFJELL är webbreporter på Nöjesguiden och har i det här numret snackat bostadskrisen med den före detta kommunalpolitikern Anders Johansson och intervjuat Nina Åkestam. Bland annat!

CHRISTOFFER BERTZELL är kommunikatör, musiker, journalist och Nöjesguidens hårdrocksrecensent.

MIKAELA BLOMQVIST är litteraturvetare och psykologstudent. Hon är även Nöjesguidens konst- och scenredaktör i Göteborg. I det här numret skriver hon om ett kulturliv som borde premiera stadens invånare istället för turister.

JULIA IVARSSON gillar att arrangera fest, dj:a och röra om i normgrytan. Hon är dessutom Nöjesguidens klubbredaktör i Göteborg och slår i det här numret ett slag för handikappsanpassade klubbar.

CLUBBING JUST TOOK A GIANT LEAP FORWARD. OR A MINISCULE STEP. THE NEW PHILIPS M1X-DJ IS A FULLY EQUIPPED DJ-SET AS WELL AS A POWERFUL PORTABLE SPEAKER, TAKING CLUBBING TO WHEREVER YOU WANT TO TAKE IT. TAKE A SHOT AT WINNING A SPONSORED COMPACT CLUB BY SUBMITTING A SECRET HIDEOUT OF YOUR OWN AT WWW.COMPACTCLUBBING.COM.

LEDARE

EN OBEHAGLIG FÖRSKJUTNING

skrivande stund är det bara dagar kvar till Europaparlamentsvalet och på hemmaplan rasar en flerfrontsdebatt som på samma gång rör allt ifrån rasism och främlingsfientlighet till opartiskhet och yttrandefrihet. Och man behöver inte vara särskilt klarsynt för att notera att det de senaste åren har skett en förskjutning i sättet vi diskuterar dessa frågor på. För fyra år sedan började vissa kalla Sverigedemokraterna för ett invandringskritiskt parti istället för ett invandrarfientligt. Bakom den subtila skiftningen dolde sig dock en retorik som öppnade dörrar för ännu mörkare krafter. Och idag har vi börjat se de ruttna frukterna av dem. För samtidigt som beslutsfattande tjänstemän kör bort hemlösa från offentlig plats i Stockholm med hänvisning till att hemlösa i grupp lätt kan bli en ”freak show” eller ”ett zoo”, slår Skolverket fast att nazister visst har rätt att få besöka våra skolor. Samtidigt som antirasism, av tidigare sansade röster, nu stämplas som vänsterextremism, tvingas vi i kollektivtrafiken se på när ett riksdagsparti slår mot de som har det allra svårast och SL, som tillåter annonseringen, gömmer sig bakom en förvriden syn på yttrandefrihet. Som att yttrandefrihet skulle tvinga företag att låta alla som vill få annonsera. Vi som höjer rösten mot den här utvecklingen har börjat få kritik för att vi inte respekterar demokratin. Att vi inte är tillräckligt neutrala inför det absurda i att låta uttalat odemokratiska krafter få ta del av demokratin. Neutral. Det är ett intressant ord i sammanhanget.

”Samtidigt som antirasism stämplas som vänsterextremism, tvingas vi i kollektivtrafiken se på när ett riksdagsparti slår mot de som har det allra svårast.”

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

För vissa menar att antirasism är en åsikt som man kan diskutera runt ett middagsbord och vara lite oense om innan man byter ämne. Men för många av oss är antirasism varken en åsikt eller ett val. För många av oss handlar det om liv och död. Det är ju vi som blir mindre välkomna ju mer inflytande rasistiska och nazistiska röster får. Kravet att vi ska vara neutrala inför politiska partier som är emot, inte bara våra åsikter, utan vår blotta existens, är därför orimligt. Men tiderna är inte bara mörka. De senaste månaderna har vi också kunnat skåda en massiv mobiliseringskampanj mot rasism och för antirasism. Och de har kommit från många olika håll och förenat oss som har fått nog. Oavsett hur det går i valet till Europaparlamentet kan vi i alla fall se positivt på att de rasistiska rösterna inte får gå oemotsagda. I det här numret har vi kommit in på ovanstående lägesbeskrivning med Markus Krunegård. Vi har ätit middag med Sveriges bästa röster i First Aid Kit och hängt i studion med Lorentz. Vi har bilat till Uppsala för att förstå oss på fenomenet Labyrint, blivit imponerade av Rosh och fått karriärstips av Nina Åkestam. Dessutom har vi ordnat en lathund inför fotbolls-VM, fortsatt vår granskning av bostadskrisen och låtit Döskalle & Mästerligt utomhusgymma med Kalle Zackari Wahlström. Chefredaktör AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se Twitter: @amatlevin

SUMMER FESTIVAL MIX ‘N’ MATCH BY

Shorts fr.

179:-

BREV Blev du alldeles röd av ilska efter att ha läst senaste Nöjesguiden? Eller kände du hur kroppen fylldes av kärlek till oss? Skicka ett brev till… Nöjesguidens redaktion Slussplan 11 111 30 Stockholm … eller mejla: red@nojesguiden.se

Hej Amat Surfade in som hastigast på er hemsida idag. I bildspelet ser jag artiklar om - Vita kroppar - Århundradets slagsmål - Pinsammaste filmer - Sverigedemokraterna i tunnelbanan När jag sedan surfade vidare i informationen tänkte jag att jag skulle dela in nyheterna i ”glada” och ”sorgsna” artiklar. De ”sorgsna” har en så övervägande del att jag starkt ifrågasätter tidningens namn Nöjesguiden. Som formatet ser ut nu är det något slags politiskt manifest, inte en guide för nöjen. Gott så, ni får skriva vad ni vill. Men är det inte då bättre att starta en ny tidning med ett annat namn? Någon nöjesguide är nämligen inte Nöjesguiden idag. Med vänlig hälsning Camilo

Kommentar på Jimmy Håkanssons krönika ”Spoilers are coming” publicerad i Nöjesguiden #4, 2014.

Jag förstår inte riktigt vad du vill ha sagt, försvarar du spoilers? För övrigt var det ingen som frågade mig om jag ville leva i ett informationssamhälle. Gen Det här är varken lovsång till eller sågning av spoilers, utan en kommentar. Sättet tv distribueras har förändrat inte bara konsumtionen av spoilern utan även samtalen om dem. Med bingespoilers, bok-till-tvspoilers, serietidning-till-tv-spoilers etcetera, utsätts vi för en helt ny breed av spoilers som vi måste anpassa oss efter. Angående ”För övrigt var det ingen som frågade mig om jag ville leva i ett informationssamhälle” – skrev du in din kommentar på runstenen utanför ditt skogstorp och/ eller under pistolhot? Jimmy Håkansson Kommentarer på Malin Westers artikel ”Danska Trykkefrihedsselskabet sluter upp för Dan Park”, där bland annat Timbuktu intervjuats. Publicera på nojesguiden.se den 13 maj.

Ja, Timbuktu, du har helt rätt: yttrandefriheten handlar om rätten att vara rasistisk, vulgär, osmaklig osv. Dina fina åsikter kommer alltid få framföras, det intressanta är om de mindre fina åsikterna också få framföras. Park kan inte kräva att få bli publicerad i DN eller visas på SvT men han ska ha rätt att ha sina åsikter och argumentera för dem. Park är för övrigt inte rasist, han är anarkist och så fort någon åsikt blir allmängods har han en brinnande lust att säga emot. En väldigt sund egenskap. Det är typer som Park som engagerar sig i Vita Rosen medan Timbuktu-typer odlar sin opportunism och blir angivare åt motståndarsidan. Jahaja Park började sin bana som allmän satiriker och häcklare som slog hejvilt åt 8

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Hej Camilo Tråkigt att du uppfattar det så. I senaste pappersutgåvan av Nöjesguiden bestod 25 av 31 redaktionella sidor av texter jag skulle placera under nöjeskategorin, alltså intervjuer, recensioner eller guider. På nojesguiden.se hittar du dessa under kategorierna ”Musik”, ”Film”, ”TV”, ”Krog”, ”Konsert/Klubb”, ”Mode”, ”Spel”, ”Scen” och ”Konst” högst upp på sajten. Artiklarna du benämner som ”sorgsna” är den samhällsbevakning Nöjesguiden också ägnar sig åt. Våra läsare är inte enbart intresserade av krogar och klubbar, utan också om hur bostadskrisen ska lösas eller varför vissa människor inte är välkomna i utelivet. Att den typen av artiklar ligger på framsidan beror på att det är dem som läsarna klickar mest på. Men majoriteten av det vi skriver om rör fortfarande nöje. P.S. Hur kunde du missa att föreslå att vi borde byta namn till Missnöjesguiden? Med vänlig hälsning, Amat Levin, chefredaktör

alla håll, och kan säkert då ha beskrivits som anarkist. Sen är det svårt att säga om det är hans stegrande mentala problem eller den pepp han fick av organiserade rasister som lett honom till där han är idag. Men det är tveklöst så att han de senaste åren inte syftar till något annat än att stryka hatet medhårs. Hans yttrandefrihet känns lika viktig som Flashbacks. En runkhörna för besvikna män. Maja Sorry, Jahaja. Vi måste säga att vi står på Majas sida här. Redaktionen

Tja, för det första vore det ju pommes frites om de bara innehöll friterad potatis och salt. Det är ju liksom själva definitionen av pommes frites (antyds ju av namnet, om inte annat). Sedan är stärkelse i lite olika former knappast ”onaturligt”. Majsmjöl och vad det nu var. Eller var det du? Förstår vad du menar, nu var grejen att det faktiskt har tillkommit tillsatser – samtidigt som man marknadsför det som naturligare. Pelle Tamleht

Twitter-reaktion på artikeln ”Crispy Fries – inte så naturliga”, publicerad den 13 maj 2014 på nojesguiden.se.

En osedvanligt dum artikel från Nöjesguiden. Eller var det du? Berätta mer! Pelle Tamleht

Marknadsföringen kan jag inte säga något om. Men gurkmeja och paprikaextrakt är väl knappast onaturligt? Eller var det du? Mmm… paprikaoleoresin. Pelle Tamleht Läsarbrev angående Alf Tumbles artikel ”Beställ vad du vill men inte det här”, publicerad i Nöjesguiden #4, 2014.

Hej, Kul artikel i Nöjesguiden men tillåt en icke krogvan farbror att fråga vad ”tänk inte ens tanken på att vaska” betyder. Och vad är IPA:n? Fast det kanske är bäst att jag blir hemma och ser på teven som jag brukar. Vänliga hälsningar Håkan Hej Håkan, Klart du ska ut på krogen! Vaska är ändå inget begrepp att lägga på minnet, men företeelsen innebär att du beställer två flaskor champagne i baren och ber bartendern att hälla ut den ena. Inget en normal människa ens kommer på tanken att göra. IPA står för India Pale Ale och är en bärs med mycket humle, snart lika vanlig på krogen som en stor stark. Alf

+ , 6 7 2 5 , ( 1 2 0 .81*$'g0(7 ,)(

AFRIKANSKA MÄSTERVERK 12 APRIL - 30 NOVEMBER

D L I B N I D R A N A M T U M O S N E G N I N L SUCCÉUTSTÄL

! G R O B E T Ö G I U N A I R O T S I H S A K I R AV AF

'<1$67< $1' ',9,1,7< ,)( $57 ,1 $1&,(17 1,*(5,$

SÖDRA VÄGEN 54, GÖTEBORG

WWW.VARLDSKULTURMUSEET.SE

PÅ GÅNG | GÖTEBORG

KROGDEMONEN VILL HA SITT DET FINNS EN liten demon i mig som börjar sprätta och fräsa som värst när kontorets väggar pressar sig mot mig från alla håll och det känns som dagarna rinner genom mina fingrar som sand. Då vaknar den till liv. Längst därinne finns han, en liten driven krögare i Göteborg. Han gömmer sig bakom en romantisk dröm. En personlig liten kvartersbistro där tiden står stilla. Jag, bakom bardisken, i enkel vit t-shirt, brunbränd, leende vita tänder, avslappnad. Alltid en skiva Django Reinhardt på, putsar glas, tuggar på en tandpetare, blinkar med ena ögat när någon beställer en specialbryggd trapistmunksöl för ett rimligt pris. Jag öppnar den käckt med ett knyck. I köket står min bästa vän Jean-Manuél och lagar opretentiösa rätter från det franska köket. Gästerna älskar att lyssna på vårt familjära snicksnack på europas alla språk. Ibland kanske jag ordnar filmkvällar i min lilla bar. Då kommer hela grannskapet och vi ser på Fellinifilmer och jag bjuder på popcorn. Här skiner alltid solen. Det är ett underbart, enkelt liv. Men min lille krögare vill mer. Jag vet ju det. Han nöjer sig inte med det enkla. Medan trycket över bröstet växer börjar han se de storslagna möjligheterna. Alla

dessa människor med hög lön som inte förstår att de har för mycket pengar. Det är dem han vill åt! Folk som för länge sedan har vuxit upp och skaffat sambo och bostadsrätt och fast jobb på kontor men inte ”är redo för barn” och fortfarande tror att det finns en chans att de en gång kommer att göra något helt annat. Kanske flytta utomlands. Kanske starta en bar. Krögarens sylvassa tänder droppar av dregel och frätande syra. Pengar!

”Men min lille krögare vill mer. Jag vet ju det. Alla dessa människor med hög lön som inte förstår att de har för mycket pengar. Det är dem han vill åt!”

förr och göra det lite mer avancerat. Köttbullerestaurang kanske? So cool! Eller… kan man inte anlita en arkitektbyrå att komma på en idé till och med? En sexig story? Säkert! Bara det känns nyskapande tillräckligt länge för att gå plus så. Sedan! Sedan kanske man kan starta ännu fler krogar! Kanske köpa upp lokaler över hela stan och dominera hela marknaden med olika koncept! Fast allt känns lite likadant ändå! Rulla sig i pengar! Köpa sig lycklig! Demonen brister ut i ett bullrande skratt som ekar hela vägen upp till Stylts kontor. Var inte rädda. Än så länge har jag lyckats trycka ned mörkret med mindfulness, KBT och sprit. Det går att kontrollera. Än så länge. BJÖRN WERNER Redaktör Göteborg bjorn.werner@nojesguiden.se

AVLYSSNAT ... tråkigt men sant – Tapasbaren, det lilla hålet i väggen som red på Majornas första lilla gentrifieringsvåg lägger ner. Och inte ens för att det går dåligt, utan för att de inte kommer överens, sägs det… … lokalen som polisen stängde ner efter upprepade fester under längre tid låg på Norra Ågatan i stampen. Vet ni vilken annan verksamhet som ligger där? Tillståndsenhetens kontor. Väl spelat!.. … hamburgerhaket Butcher’s Market är som alla vet en karbonkopia av en krog med samma namn och inredning i Sao Paolo. Nya hamburgerhaket the Stockyard på andra sidan Avenyn är en direkt kopia av Butcher’s Markets. Frågan alla nu ställer sig: får man göra varumärkesintrång på ett varumärkesintrång?.. … om ni undrar över alla coola krogar som ploppar upp över stan i rasande fart (Market, Stockyard, Liebling) så har de en sak gemensamt – de hyr alla av fastighetskungen Wallenstam som nyss fått dille på att tillåta krogverksamhet. Wallenstam är annars mest kända för att älska snabba pengar. Uppenbarligen finns de just nu i hamburgare, tacos och tysk chark….

”Jag vill inte jobba alls! Jag vill bli rik!” Skriker min lilla krögare. Så planerna blir större. Ondare. För att locka alla måste vi ha ett koncept. Det måste vara nytt, coolt, kännas… utomlands. Här finns inte plats för drömmar. Vi pratar inte att bli en trevlig knytpunkt i kvarteret, vi pratar snabba pengar. Kanske köra in en gammal barnrätt från

ÅTERVINN SVERIGE! Vi vill ha ett Sverige som är byggt på öppenhet, tolerans och demokratiska värderingar. Ett land där alla är välkomna och lika mycket värda. Men SD har inför Europaparlamentsvalet den 25 maj tryckt upp 21,7 miljoner valsedlar och oombett skickat dem hem till oss. Troligtvis gör de något liknande inför riksdagsvalet den 14 september. För att motverka detta vill vi tillsammans med er återvinna materialet och ge det ett nytt liv som manifest för det Sverige vi tror på – och som inkluderar alla. Därför uppmanar vi nu alla er som inte vill ha SD:s hemskickade valsedlar att istället skicka in dem till oss på Nöjesguiden – så att vi kan återvinna och använda dem till att producera ett affischinitiativ som vi, tillsammans med Young Art, kommer att lansera inför valkampanjernas slutspurt i augusti. Initiativet syftar till att vända oönskad propaganda till något positivt, och ett manifest över det Sverige som vi vill återvinna – ett Sverige som bygger på öppenhet, tolerans och demokratiska värderingar. #återvinnsverige! Skicka valsedlarna till: Nöjesguiden Slussplan 11 111 30 Stockholm Tack!

MÄSTERLIGT

MYCKET BRA

BRA

GODKÄNT

UNDERKÄNT

TREKVARTSBYXOR

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

3$17

&/ )/$6.$

Â&#x201A;%52 25,*,1$/ Ett gott, ljust Ăśl bryggt frĂĽn egen kĂ¤lla. Att ha en egen kĂ¤lla, det Ă¤r frihet. Att ha ett eget Ăśl, det Ă¤r kĂ¤rlek. Ă&#x2026;bro Bryggeri Ă¤r Sveriges Ă¤ldsta familjebryggeri och Ăślet Ă¤r bryggt enbart pĂĽ malt, humle, jĂ¤st och det rena klara vattnet frĂĽn Ă&#x2026;bro kĂ¤lla. SĂĽ har vi gjort sedan 1856 och sĂĽ kommer vi alltid att gĂśra. ZZZ DEUR VH

+lOIWHQ DY DOOD VRP GUXQNQDU KDU DONRKRO L EORGHW

FO HJ 6\VWHPERODJHWV EHVWÂĄOOQLQJVVRUWLPHQW DUW QU SULV FO EXUN 6\VWHPERODJHWV DUW QU SULV SDQW

&/ %85.

BÄST JUST NU KLUBB Clandestino Festival Olika, den 7–5 juni

Sommar-Yaki Yaki-Da, varje helg hela sommaren

Slice of Life Rio Rio, lördagar

KROG Kometen

TIDENS ANDA

SÅ HÄR BLIR DINA KOMMANDE VECKOR 6

KONSERT

MUSIK

KROG

Det vi pratar om mest just nu!

KLUBB

FILM

Vasagatan 58

Liebling Kungsportsplatsen

Tom Toms Burritos Prinsgatan 10

BAR Restaurang Oceanen Stigbergstorget

Plankan Kök & Bar Allmänna Vägen

Kino Linnégatan 21

1. Har pralinerna gått för långt? Praliner är som crack för Göteborgs sämre medelklass. Rör man sig på shabby chic-stråket som börjar på Järntorget, går genom Haga och vidare till Grönsakstorget och Saluhallen går det bokstavligt talat inte att flytta sig hundra meter utan att få tillfälle att köpa en ”Honungsdoppad tryffelbomb” eller ”Valrhonaspäckad ananasdröm” för tolv kronor. Kulturskymning.

2. Vara smygliberal Nu när alla snart är vänster börjar det plötsligt rycka lite i oss. Visst är det skönt att få skylla allt elände i samhället på strukturer, men… när vi gör något bra kan vi ändå inte sluta känna att det nog ändå är vi som individer som är genier. Kan man inte få kombinera de två? Snälla?

3. Ha körkort SCEN Gruppen kartlägger den svenska teatern Folkteatern, den 3–14 juni

Svansjön Göteborgs Operan

Live Action 9 Actions of Meaning

Har ni tänkt på att vissa under 30 faktiskt har körkort? Så vuxet. Lite som att ha lösmustasch och raka flint.

KROG Mannerström levererar klassiska rätter med hög marschhöjd på Kometen.

KLUBB Klubbfestivalen utan kulturella spärrar, Clandestino, kör i dagarna tre på olika scener över hela stan mellan den 5–7 juni.

KONSERT

4. Hisingen – inte bara sämst?

Se Håkan Hellström begrava alla underdoganspråk en gång för alla mitt på Ullevi den 7 juni.

Detta är fortfarande en tanke i arbetsstadiet. Det finns mycket som talar emot. Som blotta tanken på att behöva säga ”det är bara tio minuter till Centralen” som att man faktiskt menade det. Men vi börjar se det. Ljuset på andra sidan älven. Vi vet att det är en historisk nödvändighet och vi är snart redo. Snart men inte än.

En natt i Havanna för den som gillar smalt, X-Men: Days of Future Past för den som föredrar svulst.

FILM

Mellan Brunnsparken och Kungstorget

5. Untapped KONST

Minns ni tiderna när en öl var något man drack och inte något man förde ett samtal kring, luktade eftertänksamt på och sedan registrerade i en app? Inte vi heller. Tyvärr.

Naturum

Fargo är ett utomordentligt exempel på att återvinnings-tv inte behöver vara dåligt.

6. ”Festivaldöden”

Göteborgs Konsthall

Kul att folk faktiskt trodde att festivalsomrarna skulle ta slut bara för att några gamla giganter gick i graven. I sommar är alla ersatta av nya nischade versioner. Namn och storlek kommer och går – människans vilja att vara väldigt full i gyttja och missa sina favoritartister live är konstant.

Lilibeth Cuenca Rasmussen Röda Sten

Stadsbiblioteket Götaplatsen

KONSERT Håkan Hellström

MUSIK First Aid Kit har gjort det igen!

Fargo.

Ullevi den 7 maj

Sun Ra Arkestra Nefertiti 6 jun

Jurassic 5 Pustervik den 12 juni

FILM En natt i Havanna 5 Jag och mina två mammor 5 Tracks 4

MUSIK First Aid Kit – Stay Gold 6 Lust For Youth – International 6 Lorentz – Kärlekslåtar 5

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

7. Svartklubbsjakten Myndigheterna har börjat få upp kornet för svartklubbar. Det är tråkigt. Ännu tråkigare är att det beror på att arrangörerna är dumma i huvudet. Pro tip: vi bor inte i Berlin. Sluta affischera och bjuda in 4 000 pers på Facebook till varje fest som om det vore Yaki-Da. Gör istället polisen och politikerna en tjänst och dämpa er. Det ingen vet har ingen tagit skada av.

JUNI BESTÅR AV

8. Karl-Johan Karlsson inte längre skribent på GT? Snälla Karl! Det har varit risig stämning mellan oss med Andra Långgatanspaningarna och det där om hur killar gillar sina tjejer men du var ändå någonstans ungdomens röst, GT-style. Kom tillbaka! It takes two to tango!

9. Podcast-pusslet Nu har vi en för resan till jobbet. En hem. En på gymmet. En när vi lagar mat. En innan när vi diskar. Och ändå börjar det bli svårt att hinna med. Var det detta de menade med livspusslet? I såna fall förstår vi.

10. Tinder-revolutionen Det snabba upplägget gör att vi glömmer bort våra gamla matchningar så fort vi får en ny. Och förvandlar ett ångestladdat dejtingspel till en vuxenversion av Pokémon – gotta catch ’em all!

”MÅSTE vi gå till Yaki?”: 60% Hembryggd cider: 10% Tåskor på rea: 10% ”Det blev Ryan Air ändå”: 15% Det är vad det är: 5%

M I LJ ÖPAR TI ET: VÄ N S T E R PA R T I ET :

Unga ska kunna flytta hemifrån och slippa bo på soffor och i källare.

Det går att bygga på höjden, på bredden eller på mark som inte används optimalt.

K R I S T D E MOK RATE R NA:

Till människans grundläggande behov och rättigheter hör att ha en bostad.

C E NT E R PA R T I ET :

M O D E RATE R NA:

Bostaden är viktig för människors frihet och oberoende. Därför måste vi bygga bort bostadsbristen.

Vi kan inte acceptera en situation där människor tvingas tacka nej till studier på grund av att det saknas bostäder.

S OCIALD E MOK RATE R N A:

F OLK PART I E T :

För att fler ska hitta jobb måste bostadsbristen minska.

De som söker bostad och de som vill byta bostad ska ha möjlighet att göra det.

ALLA PARTIER SÄGER ATT DE VILL LÖSA BOSTADSBRISTEN. SE TILL ATT DE GÅR FRÅN ORD TILL HANDLING PÅ FLERHEM.NU

Citaten är hämtade från partiernas hemsidor och sverigesradio.se

KRÖNIKA

”MALIKS PASSION SKEN IGENOM PÅ ETT SÄTT SOM GJORDE MIG ÖVERTYGAD OM ATT HAN SKULLE VARA BEREDD ATT RUINERA SIG FÖR ATT FÅ UPP SEARCHING FOR SUGARMAN PÅ BIODUKEN.”

FOTO: LINUS HALLSENIUS

VILA I FRID, MALIK BENDJELLOUL Text: AMAT LEVIN

ag har sällan träffat någon som har varit så övertygad om att han har hittat guld. – Den här berättelsen är Oscarsklass. Jag måste bara se till att filmen också blir det. Där i slutet av 2010 sprang han runt i sin lilla lägenhet på Kungsholmen och delade ut anteckningsblock till mig och en kollega, som också var en nära vän till honom. Han var i klippningsfasen av det som skulle bli Searching For Sugarman och bjöd under en period hem olika personer som fick tycka till om den. ”Ska den här intervjun verkligen vara med?” ”Borde jag avsluta med den här scenen, eller blir det rörigt?” ”Vill man redan i inledningen veta att han lever?” Jag var rätt försiktig med mina ord, så där som man är när man ska ge kritik och feedback till någon man inte riktigt känner. Men jag slogs direkt av hur öppen och positiv han var och hur villig han var att lyssna på någon han precis hade träffat. Han var extremt vänlig, helt enkelt, tillstymmelse till arrogans fanns inte.

MED JÄMNA MELLANRUM stoppade han filmen för att fråga vad vi

tyckte om just den där scenen. Sedan satt han och antecknade. Efter filmen satt jag och gapade. Nej, den var inte färdig, men ramverket fanns där. Och han hade rätt – det var Oscarsklass. Men inte bara på själva berättelsen, utan på sättet Malik valde att berätta den. Efter filmen gick vi till något tapashak i närheten och jag hade så klart tusen frågor. Malik berättade att storyn från början skulle bli ett Kobra-reportage, men att han senare insåg att den behövde en större publik. Han berättade att han inte kom överens med sin dåvarande producent och att de utlovade pengarna hade uteblivit. Där i slutet av 2010 hade han precis belånat lägenheten för få ekonomiskt andrum 14

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

och han hade börjat experimentera med att spela in vissa scener med sin iPhone-kamera. En vanlig människa hade kanske gett upp där och då. Men Maliks passion sken igenom på ett sätt som gjorde mig övertygad om att han skulle vara beredd att ruinera sig för att få upp Searching For Sugarman på bioduken. EFTER ATT VI sa hej då var det tyst ett par månader. Men under 2011 började jag med jämna mellanrum höra om ljusglimtar. Jag hörde att han hade köpt ett musikprogram och gjorde klart musiken själv. Att hans egna illustrationer och skisser faktiskt fungerade i filmen. Och till sist att han lyckats ersätta sin strulande producent med Simon Chinn och John Battseck, som gjort hyllade Man on Wire och One Day in September. När filmen sedan äntligen fick premiär under sommaren 2012 måste det ha känts som en seger redan där. Jag intervjuade honom i den vevan och han kändes både glad och utmattad. För visst fanns några kritiska röster, men i stort sett var det en enda finsjungande hyllningskör. Och i takt med att ”har du sett Searching For Sugarman än?” blev en obligatorisk fråga att ställa, växte sig filmen större internationellt. Filmfestivaler. David Letterman. NÄR DEN I början av 2013, som första svenska film på 41 år, Oscarsnominerades kändes det på samma gång ofattbart och självklart. Och när han sedan tog hem statyetten infann sig samma känsla. Jag är så nyfiken på hur han måste ha känt sig inombords när hans namn lästes upp. Eller lättnaden som måste ha infunnit sig när han efter tacktal och efterfest kunde stänga dörren och lägga sig i hotellsängen med statyetten i famnen. Något som runt 2007 började med att han fick storyn om Sixto Rodriguez berättad för sig, hade efter sex år av slit, tvivel och risktagningar resulterat i den högsta vinsten. Hur många hade inte förändrats efter ett sådant segertåg? Hur många hade inte börjat föra sig annorlunda? Men första gången vi träffades efter Oscarsvinsten, på någon klubb i Stockholm, blev jag glad av att få bekräftat för mig att han var exakt samma människa. Samma vänlighet. Samma ödmjukhet. Samma glöd. Därför blev jag mållös när jag fick reda på att han gått bort, bara 36 år gammal. Därför blev jag så chockad när jag fick veta att han hade begått självmord. Malik Bendjellouls historia vittnar om hur passion och övertygelse kan få en att övervinna nästan alla hinder. Men också om hur lite framgång egentligen säger om hur en person mår. Vila i frid. X Amat Levin är chefredaktör på Nöjesguiden. Den här texten har tidigare publicerats på hans blogg på nojesguiden.se.

2/6

Sluta vara energisnรฅl

)ยธU YDUMH *ULS (QHUJ\ GX NยธSHU KMยฆOSHU GX RVV L YยงUD YยฆOJยธUHQKHWVSURMHNW VRP GULYV DY *ULS 0RYHPHQW (WW DY YยงUD SURMHNW MXVW QX ยฆU UHQRYHULQJHQ DY 6RILHEHUJV UHVXUVVNROD IยธU EDUQ LQRP DXWLVPVSHNWUXP L 9ยฆ[Mยธ 9L JยธU HOHYHUQDV VNROPLOMยธ WLOO HQ IXQNWLRQHOO WU\JJ RFK YDFNHU SODWV DWW YLVWDV L 1ยฆU GX YยฆOMHU DWW GULFND HQ *ULS (QHUJ\ JยธU GX HWW PHGYHWHW YDO DWW LQYHVWHUD L EDUQHQV IUDPWLG *ULS (QHUJ\ศ V EDQEU\WDQGH RFK SDWHQWHUDGH UHFHSW NDQ UDGLNDOW KยธMD GLQ SUHVWDWLRQVIยธUPยงJD Sยง MREEHW VNRODQ HOOHU LQIยธU WUยฆQLQJHQ .Rฮ HLQ RFK JXDUDQD JHU GLJ HQ VQDEE RFK PยฆUNEDUW XSSLJJDQGH Hฮ HNW PHGDQ % YLWDPLQNRPSOH[ VHU WLOO DWW Hฮ HNWHQ EOLU OยงQJYDULJ RFK MยฆPQ 9ยฆONRPPHQ WLOO GHQ YDFNUD UHYROXWLRQHQ

ฮ VDPDUEHWH PHG

ZZZ KXQJHUSURMHNWHW VH

ZZZ JULSPRYHPHQW RUJ

GET A GRIP | THINK RADICAL | MAKE A CHANGE

www.gripenergy.com

02.

NÖJESGUIDEN

Nina Åkestam jag hade aldrig förstått att det var något som skulle behövas i mitt eget liv. Känner du i någon mån att du har blivit förfördelad, inte bara för att du är kvinna, utan för att du har varit öppet feministisk i ditt arbete?

– Tvärtom! Jag tror att jag har fått fördelar av att vara uttalad feminist i branscher där folk kanske inte är det, för att de blir lite rädda. På något plan vet de att det är värre att bete sig sexistiskt mot mig. Jag har aldrig heller blivit utsatt för näthat, så jag har nog kommit väldigt lindrigt undan. Varför är det så, tror du?

– Jag försöker verkligen att hålla hög nivå på samtalstonen. Ibland lackar jag ur, men jag försöker att låta bli. Mina texter ska vara en plats man kan gå till om man är osäker på om man vill vara feminist eller inte, och bli övertygad. Jag vill verkligen inte att någon som kommer in där ska bli avskräckt. Ibland blir det tjatigt, man får förklara samma sak femtusen gånger, men jag tycker att det är värt det. Blir du aldrig trött på att vara så resonlig?

– Jo. Men jag har allt mindre anledning att bli arg. Jag tycker verkligen att det har hänt mycket de senaste åren. Det är inte riktigt okej att som företagsledare vara helt outbildad i jämlikhetsfrågor, som Jens Spendrup fick känna på. När jag började jobba fanns det ingen som krävde av en VD att han – det var mycket oftare en han då – skulle veta något om genus. Nu känns det som att det skulle vara svårt att driva ett företag utan kunskap i de frågorna. Hyser du agg mot reklambranschen?

– Det finns några saker jag har problem med i reklambranschen, eller egentligen i alla branscher där folk vill jobba. Folk har en tendens att utnyttja sina anställda, utan att ens reflektera över att de gör det. Är det ett roligt jobb kan man göra lite hur som helst, man behöver inte anstränga sig för sin personal.

”JAG HAR ALLT MINDRE ANLEDNING ATT BLI ARG” Nina Åkestam är aktuell med debuten Meningen med hela skiten, en bok om en generation som karriärskämpar. Greta Thurfjell träffade henne för ett samtal om karriärskritik och resonlig feminism. Text: GRETA THURFJELL

till kulturen, blandningen av ekonomi och kreativitet. Men ju mer jag jobbade, desto mer insåg jag att det mest spännande inte är reklamen, utan vad reklamen säger om ett samhälle. Eftersom reklamen är överallt har den makt på ett sätt som många andra kulturyttringar inte har. Visst, man kan göra en samhällskritisk opera, men hur många kommer att se den i jämförelse med hur många som kommer att se ICA-såpan?

Hur kommer det sig att du är så karriärskritisk?

Du ses också av många som en feministisk förebild. Känner du att du behöver leva upp till de krav som ofta kommer med det epitetet?

Vid sidan av arbetet med boken forskar du i reklam. Varför intresserar det dig?

– Jag tror att jag från början drogs väldigt mycket 16

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

– Anledningen till att det kan se ut så är att båda sidor köper det. De anställda, framförallt unga, har fått lära sig att det är skitsvårt att få ett jobb. Det är skitsnack, märker man när man sedan börjar jobba, eftersom kompetenta människor är en bristvara. Man kan ställa ganska mycket krav om man är en bra anställd, men det fattar man inte de första fem-tio åren. Vi måste sluta prata om jobb som en present, att ”få” ett jobb. Grattis, du får tjäna pengar åt ett företag. Tror du att de tipsen passar för alla?

– Det man kan ha som kritik mot boken är ju att det är en väldigt privilegierad grupp människor jag vänder mig till och skriver för. Det beror ju mycket på, inte att jag inte vet att det finns mycket värre problem på andra ställen, utan för att det här är den världen jag kan. Din bok heter Meningen med hela skiten. Har du kommit fram till vad den är?

amla stan i Stockholm är jämngrått och folktomt när jag och Nina möts. Hon är reklamforskaren, skribenten och bloggaren som har profilerat sig genom sina praktiska tankar om karriär och feminism. Sinnebilden av en lyckad människa. Men allt har inte gått så lätt som det kanske verkat – något som resulterade i en bok som känns lika delar självbiografisk som självhjälpig. – Jag har varit ganska duktig i hela mitt liv, och fått höra det. Jag gjorde det samhället krävde – jag pluggade ordentligt, skaffade en utbildning, skaffade ett jobb, var duktig på mitt jobb. Men när jag var 25 upptäckte jag att det inte gjorde mig lycklig alls, så jag började fundera över hur det kom sig. Och det berodde på att jag aldrig hade funderat på varför jag skulle göra allt det där. Nina menar att problemet med att jobba mycket är att man inte hinner tänka. – Ibland tror jag nästan att det är som i en konspirationsteori, att samhället har kommit fram till att om vi bara hetsar folk till att jobba jävligt mycket kommer de inte att orka göra revolution.

Ser du någon ljusning där?

– Det är så konstigt när folk drar förebildskortet ur en kritisk synvinkel. Inte ”tänk på att du är en förebild för mig, jag mår dåligt av det här”, utan ”tänk på att du är en förebild för de där stackars små tjejerna som inte kan ta hand om sig själva”. Det finns ganska mycket tjejförakt i det. Jag kan bli trött på när kritik kommer välmenande, fast det egentligen handlar om att jag ska veta min plats. Men grejen är ju också att jag inte kommer från en typisk feministisk bakgrund. Jag var ganska gammal när jag vaknade upp. Jag tänkte på det, var ditt engagemang kommer ifrån.

– Jag började fundera på varför alla mina killkompisar tjänade mycket mer än mina tjejkompisar, hur det kom sig att jag var jätteduktig i skolan och på jobbet men att ingen såg det. Jag hade läst om feminism, men

– Det tror jag faktiskt att jag har. Att fatta att resan är målet. Väldigt klyschigt, men faktiskt. Jag kommer aldrig att kunna jobba klart, eller leva klart. Man blir klar när man dör. X Meningen med hela skiten (Volante) släpps den 1 juni. Läs en längre version av den här intervjun på nojesguiden.se.

NINAS TRE KARRIÄRSTIPS 1. ”Fundera på vad du vill lämna efter dig när du dör. Låter dramatiskt, men det kan hjälpa en att fatta svåra beslut här och nu.” 2. ”Prata med folk som är mycket äldre eller yngre om dina jobbfunderingar. Det ger nya perspektiv.” 3. “Fundera på varför i hela friden du ska göra karriär. Om det inte finns någon bra anledning: låt bli och få tid över till annat.”

Distribueras av Carlsberg Sverige AB. Konsumentservice 020-78 80 20. www.carlsbergsverige.se. Alkoholhalt Export 5,0 % vol, Pure 4,8% vol.

LĂ&#x2026;T OSS PRESENTERA:

$ONRKRO NDQ VNDGD GLQ KlOVD

SULSSVBQRMHVJXLGHQB [ LQGG

LABYRINT KAN INTE BEGRÄNSAS Labyrint har gått från delningssuccéer på YouTube till att via kontroversiella kampanjer bli ett av Sveriges, av politiker och poliser, mest motarbetade band. Men på kuppen har de lyckats få en större publik än de flesta. Hasan Ramic förklarar varför. Text: HASAN RAMIC

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

FOTO: CAMILL A CHERRY

är vi anlänt till Restaurang Verona på Bandstolsvägen i Gottsunda tittar en i mitt sällskap sig omkring och tyckter känna igen sig. Som att hon har varit där förut. Jag försöker få det till att hon har bott i ett miljonprogramsområde hela sitt liv och att alla har en likartad lyster, men den tredje i vårt sällskap avbröt oss. Hon påpekar att det här är kända miljöer från Labyrint-videor. Labyrint har gjort mer för att sätta Gottsunda och dess snart 10 000 invånare på kartan, än vad Carl Von Linné kunde drömma om när han tog ut sina elever till ängarna som skulle komma att belamras med betong enligt SCAFT-modellen. Det mesta av Gottsunda byggdes på sextio- och sjuttiotalet när Sverige skulle få en miljon nya bostäder. Den drivande filosofin bakom var att arbete, bostad och centrum var mänskliga rättigheter, även för de mest utsatta. För 20 år sedan välkomnade The Latin Kings Sverige till förorten. Redan då hade miljonprogrammet börjat falla sönder som idé och mycket av vad som skildras i sånger som Kompisar från förr känns igen när Labyrints välkomnade oss till sin betong. I Sagostunden intro från Labyrints senaste album Garalaowit berättar en röst om hur många av dem som fick en subventionerad bostad i Gottsunda var människor från samhällets utkant, psykiskt sjuka och missbrukare. Dessa kom sedan att blanda sig med den nya invandrade arbetarklassen, som inte hade råd att bosätta sig någon annanstans än i miljonprogrammens någorlunda överkomliga bostäder. Cocktailen gav upphov till en slags social misär som svensken länge trodde var förpassad till filmer som La Haine. AKI: Man var stolt över det dåliga. Att komma från ett ställe som inte alla vågade gå till. Men man var också stolt över det positiva, för det finns hur mycket bra här som helst, folk som krigar igenom vardagen som arbetare eller folk som ser till att ungdomar kan göra musik. Riktiga hjältar och eldsjälar.

Hur märkte ni av drogerna i Gottsunda? DAJANKO: När vi flyttade hit i början av åttiotalet sades det att

kommunen hade gjort en utrensning och tagit bort de flesta av de psykiskt störda, men så var det inte. Rohypnol var överallt, jag har aldrig sett så mycket folk gå runt med så mycket piller någon annanstans i världen. JACCO: Varje gård här hade någon slags misfit, någon riktig horseare, någon blottare, det var överallt. AKI: Jag minns att vi brukade vara tvungna att sparka bort använda kanyler när vi skulle skejta.

”ILSKA ÄR ALDRIG EN BRA MOTOR NÄR MAN SKRIVER.”

Vad gör det med stämningen i staden? DAJANKO: Det blir en konstig vibe,

folk anklagar varandra för småsaker och hugger ihjäl varandra över konstiga missförstånd. Det är svårt att sätta fingret på det, man måste ha bott här ett tag för att förstå vad jag pratar om. AKI: Det blir mycket onödiga konflikter, och sedan växer man upp och ser vänner gå under. Man ser folk dö. Ni har alltid känts spretiga i er musik. Är det Gottsundas förtjänst? JACCO: Vi gör bara musik som vi själva vill höra, och hela vår

historia med musik är fett spretig. Det är så i Gottsunda, du har samma människor som lyssnar på den hårdaste hårdrocken som den mjukaste roots rock reggaen. SAI: Vi följer inte koncept. Jag har också tänkt att det skulle vara nice att ha en skiva som följer ett visst tema, och har ett sound, men det går inte. Vi leker bara. NÅGONSTANS LAGOM TILL att Regeringen Reinfeldt genomförde det

tredje jobbskatteavdraget och deras politiska arbete under det första mandatet bidrog till att ett rasistiskt parti kunde ta plats i riksdagen fick Labyrint vind i seglen. Videon till Vår betong och deras gratismixtape, som de släppte på nätet, resonerade bland miljonprogrammens betongblock. Åren 2008 till 2010 gjorde Labyrint det nästintill omöjliga i svensk hiphop. De blev ”folkkära” trots ett kompromisslöst uttryck. Men denna gång var ”folket” inte skivköpande, vit medelklass, utan blatteungar med mobiltelefoner som kunde känna igen sig i musik som beskrev deras verklighet. Labyrint kom till i skärningspunkten när musikbranschen var som mest förvirrad, Sverige inte längre kunde låtsas som att det inte var trasigt och den nya tekniken gjorde det möjligt för folk utan medel att producera och ta del av kultur. Labyrint var den välbehövliga defibrillatorn på svensk hiphops hjärta. De fick först ett kontrakt med Svenska Inspelningar, en etikett på Universal, men efter påtryckningar från Aki gick gruppen över till Redline Recordings. Det var där Alby-etiketten återföddes och började dominera hiphopsverige. Behöver ni musikbranschen? SAI: Ja. Fördelen med dem är att de kan allt sådant som man inte

kan själv. Visst kan man göra mycket själv, men man behöver ändå ha hjälp av någon. AKI: Om du har pengar själv att lägga ut på video och vänner som kan betala för allt kan det funka, men det har vi aldrig haft. Det enda vi har haft är att vi kan göra musik. Tanken är att vi ska slippa allt som

inte har med musik att göra. Det känns som att ni inte är i branschen på branschens villkor, utan att de behöver er mer än ni behöver dem? AKI: På tiden när vi blev signade blev den som signade tre artister

som inte fungerade av med jobbet, så de tog en stor chansning med oss. Det var därför de var tvungna att se att ”Vår Betong” hade någon miljon visningar och att vi hade ett följe innan de ens tog ett möte. Detta var innan Spotify och pengarna i streamingen. Har ni någonsin dragit er för att säga någonting? AKI: Jag har börjat stryka lite rhymes på senare tid. Jag som

förälder känner ett större ansvar nu när jag vet att det är så mycket barn som lyssnar på vår musik. JACCO: Den enda gången jag har dragit mig för att säga någonting är när jag ska skriva om mitt andra hemland, Palestina. Jag blir så arg när jag gör det och det kan komma ut fel, så jag låter det vara. Ilska är aldrig en bra motor när man skriver. Har frispråkigheten haft ett pris? SAI: Vi fick varningar från bokningsbolaget, att polisen hade ringt

till dem och krävt att vi ska vara på en viss plats vid en viss tidpunkt för att göra ett pissprov annars skulle de komma med piketen till spelningen. Det finns ljudinspelningar på det här, men det kanske inte är någon idé att göra en grej av det nu. AKI: Men det har hänt att poliser har stoppat en och tackat för allt vi gör. Det var när vi släppte Kärleken, han var en polis från Alby och där finns det mycket större problem än lite weed. Han hade förstått hela grejen. JACCO: Sedan kommer man till mindre städer och där blir det kalabalik. DAJANKO: Ja, det var som när vi blev avbokade i Värnamo. Kommunen ringde och sa att de har 15 ungdomar som var i riskzonen för missbruk. Hela 15! De borde korka upp en champagneflaska och fira om det bara är 15, då har de lyckats. SAI: Det var Annie Lööfs farsa som inte ville ha dit oss. AKI: Det är ändå rätt fett att polisen och politiker stör sig på oss. Det visar att våra ord har någon sorts makt. LABYRINTS STORHET LIGGER i deras ovilja att konformera till god smak. De plöjer sin fåra med en slags nästan stötande antiestetik. Reggae blandas med hårdrock, blandas med discofunk, blandas med rap. Förpackat i slarviga handritade skivomslag med övertydlig symbolik. Deras musik levereras inte som en skänk från ovan, från en artist till en lyssnare eller från en producent till konsument. Den kommer istället som en förtrogen viskning från en vän till en annan. Som personliga bikter och brev som träffar rätt i den kollektiva känslan av att något inte står rätt till. Labyrint kämpar mot det de upplever är orättvist, och det resonerar hos deras unga marginaliserade publik. Ofta hamnar de långt bortom gränsen för konspirationsteorier, och ibland går de över gränsen för vad som är okej att säga, som spekulationen om att Fredrik Reinfeldts livvakt inte tog livet av sig. Ibland undrar man vad de pysslar med, som när de startade den nu ökända #normaliseringskampanjen och rökte gräs öppet på Grammisgalan. Detta kostade dem nästan karriären, men avslöjade lika mycket ett hyckleri som finns i svensk musikbransch och nöjesbevakning. Deras fans, dock, de höll fast vid Labyrint. För de som älskar Labyrint är de inte bara en musikalisk livboj, de är också igenkännbara gestalter från det egna livet. Struliga bröder som ändå har hjärtat på rätt ställe och i slutändan vill väl. Ni är en av de största grupperna i hiphopsverige just nu. Vilka är Labyrints fans? DAJANKO: Det är fett blandat, jag har sett pensionärer på våra

spelningar som sjunger med i våra låtar och kan alla texter. JACCO: Jag tror att de flesta av våra fans har haft riktigt jobbiga perioder i sina liv och kan relatera till musiken. Jag har nog aldrig träffat ett fan som inte har en historia att berätta om hur musiken har hjälpt honom. SAI: Det var en kvinna i femtioårsåldern som kom fram till oss och sa att det vi gör idag var exakt det de gjorde på sjuttiotalet med proggen. AKI: Det är skönt när det kommer folk som fattar budskapet, när folk som säger sig inte lyssna på hiphop egentligen, med hjälp av oss har börjat fatta grejen. Märker ni av svartsjuka? Från vilka i så fall? JACCO: Andra artister… SAI: Andra artister som inte fattar varför det går bra för oss, den

vibben finns, definitivt. AKI: Jag vet själv, jag var en hatare innan det började gå bra för mig. Jag tror att jag var den störste hataren. Det har väl att göra med att man inte är nöjd med var man är i sitt liv, och det förstår jag. Står pengarna i proportion till kändiskapet? AKI: Absolut inte! Jag brukar säga det, det mesta jag tjänar går

ändå åt till taxi. Ibland har jag dåliga perioder och orkar inte bli stoppad på tunnelbanan hela tiden, då åker jag taxi vart jag än ska. Det är fett roligt att kunna leva på sin musik, och det känns fett töntigt att klaga, men ibland känner jag att det nästan inte är värt det. JACCO: I alla fall när man kommer ut utanför Gottsunda. Här är folk vana vid en, och här är det lugnt, men ibland känner jag – fuck kändisskapet, betala mig mer! X NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

Om man inte bryr sig förrän semifinal, men ändå vill se något från grupperna: vilka matcher är det som gäller ? LAUL: Spanien-Holland möts direkt i en repris på VM-finalen 2010

FOTBOLLS-VM I BRASILIEN– EN LATHUND Världens största sportevenemang går i år av stapeln i den vackra fotbollens hemland. Känner du att du inte riktigt hänger med? Eller att du behöver fräscha upp minnet? Lugn, vi har snackat med två av Sveriges främsta fotbollsexperter. Känn dig härmed uppdaterad. Text: MÅRTHEN BERGMAN

där Spanien vann med 1-0. England-Italien som spelas i Manaus, i regnskogen, i enorm värme och hög luftfuktighet i det som kallas Dödens grupp. ÖLANDER: Se någon av Frankrikes matcher. Laget har blivit känt för att inneha en av fotbollsvärldens största samling divor och dramaqueens i modern tid. Referens till VM 2010 när hela truppen vägrade träna i protest gör sig bra här. Du bör veta att en av de största divalaterna, Samir Nasri, lämnades hemma. Men inte utan rabalder, flickvännen twittrade ut ”Fuck France” efter petningen.

VILKA LAG KAN JAG VÄLJA ATT HÅLLA PÅ OM: 1. Jag gillar att heja på lag som vinner? LAUL: Spanien. De vann EM 2008, VM 2010 och EM 2012. En av

världens genom tiderna bästa landslagsgenerationer. Personligen tror jag att det tar stopp nu men Spanien är laget alla vill slå. ÖLANDER: Brasilien, favorittrycket är stort men de pallar. Är väl inte fel att jubla i takt med miljontals hemmasupportrar heller? 2. Gillar att heja på underdogs? LAUL: Bosnien. Är med i VM för första gången och kommer med en

ROBERT LAUL Fotbollsreporter på Sportbladet

Vad är VM i fotboll för dig?

– Det största som överhuvudtaget händer. Hela världens blickar – fattiga som rika, vita som svarta – är riktade mot idrotternas idrott under en månads tid. Varken OS eller krig, katastrofer eller presidentval, skapar ett sådant världsomspännande fokus mot ett enda epicentrum under så lång tid som en månad. Personligen är det det bästa jag vet.

EMELIE ÖLANDER Fotbollskommentator i TV4 och krönikör i GT

Vad är VM i fotboll för dig?

– Något du suktar efter i fyra långa år sedan det var VM senast och som sedan, när det väl är dags igen, är årets absoluta höjdpunkt. Är övertaggad i år igen. Skit också.

Vad går du igång på nu när vi inte kan sluta upp bakom Sverige? LAUL: Brasilien. Det har varit mitt favoritlag sedan jag var sex bast.

Jag höll på att bli utkastad från puben Ferdinand i Göteborg under VM-semifinalen 1994 mellan Brasilien och Sverige då jag höll stenhårt på Brasilien. Jag unnar alltid det brasilianska folket – och mig själv – en VM-titel. ÖLANDER: Mycket! På grund av mitt delvis brittiska blod vill jag se om England för en gångs skull kan leva upp till en gnutta av potentialen som finns, som de aldrig gör och inte lär de väl vara bättre den här gången heller. VM:s fem största stjärnor? LAUL: Messi tror jag vinner skytteligan. Neymar är det stora

namnet i Brasilien. Ronaldo känner alla till men hans Portugal har hamnat i svår grupp med Tyskland, Ghana och USA. Uruguays Luis Suárez kommer med en makalös form. Och Italiens Mario Balotelli kan explodera som under EM 2012. ÖLANDER: Messi och Ronaldo är givna, trots att de inte har lyckats stå högst på prispallen med sina respektive landslag. Neymar är symbolen för Brasiliens landslag och han kommer att ha alla ögon på sig. Luiz Suárez, Uruguay, vann skytteligan i England av en anledning och han är hetare än en sommardag i Rio. Italiens förbundskapten Cesare Prandelli är en av VM:s största stjärnor i min bok, inte bara för hans fotbollskunnande utan även för den människa han är och de värderingar han har. Google it. Och vilka fem lite mindre stjärnor ska vi hålla utkik efter? LAUL: Vi ska framför allt hålla tummarna för att Tysklands

Miroslav Klose gör två mål och därmed blir VM-historiens meste målskytt genom tiderna. Det är ett rekord som bör innehas av en tysk. Vi har Paul Pogba i Frankrike, Yaya Touré i Elfenbenskusten, Diego Costa i Spanien om han nu blir spelklar, samma gäller för Radamel Falcao i Colombia som har varit skadad. ÖLANDER: Yaya Touré är ingen liten stjärna men flyger trots det lite under radarn och hans Elfenbenskusten har dessutom en ganska öppen väg fram till kvartsfinalen, där de visserligen riskerar att stöta på Brasilien. Mario Balotelli, Italien, ställer alltid till med något, vare sig det är stordåd på plan eller upptåg utanför. Miralem Pjanic, Bosnien, har känsliga fötter och är en mycket sevärd spelare precis som bolltrollande Luka Modric och Andres Iniesta. 20

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

sprudlande optimism och ett offensivt starkt lag. Men det är långt ifrån säkert att de ens överlever gruppspelet. ÖLANDER: Belgien är valet om du är fotbollshipster (inte för att det är en sak man erkänner att man är). Det är deras stjärnor och talang det surras mest om utöver the big boys. 3. Gärna omfamnar det vackra med att vara en loser? LAUL: England lyckas ju sällan gå särskilt långt, och nu vete fan om

de ens går vidare från gruppspelet. Det är bara två platser som ger avancemang, och Italien och Uruguay ser starkare ut. Många kommer att lida med England, andra kommer att håna dem. ÖLANDER: England har en klar och tydlig loser-stämpel, är nästan alltid med i favoritsnacket men har bara ett enda mästerskapsguld och det är 48 år gammalt. I sann loser-anda lyckas alla vi med lite vagt röd- och vitmålade hjärtan få upp hoppet mellan de misslyckade mästerskapen bara för att se det krossas igen och igen. Vill du ha en tvättäkta loser att omfamna är däremot Honduras helt rätt för dig, de har nämligen aldrig vunnit en VM-match (!). Slutligen: om vi har 500 spänn till övers för en VM-guldtippning. Vilka ska vi sätta pengarna på för störst chans att dryga ut semesterkassan? LAUL: Äh, vill du inte chansa lite i stället? Lägg hälften på Brasilien

och hälften på Belgien som har ett otroligt talangfullt lag, definitivt ett lag som kan slåss om ett EM-guld i Frankrike om två år men vem fan vet, de kanske går hela vägen redan nu. Kidsen skulle bli överlyckliga i så fall, Belgien är VM 2014:s stora poplag. ÖLANDER: Dryga ut semesterkassan? Då gäller de att hitta bra odds. Brasilien går bort till förmån för Italien, som visade i för-VM i fjol att de är att räkna med även om de slår ur underläge. Fotbolls-VM spelas den 12 juni–13 juli i Brasilien. Läs en längre version av den här lathunden på nojesguiden.se.

! t E Nyh

08 7432736 %: 783

SmaKfuLlt ALKOHOLFRITT

fEstIvaLkoRv Lokala avvikelser kan fรถrekomma. Bryggs i Falkenberg och distribueras av Carlsberg Sverige AB. www.carlsberg.se

ROSH VÄGRAR ANPASSA SIG Bara 17 år gammal är hon redan en av landets mest framemotsedda debutanter. Petter Hallén har träffat Rosh, som inför sitt första släpp i eget namn pratar begränsande normer, att vara en förebild och musikens roll i sin frigörelse. Text: PETTER HALLÉN

var svensk. När jag gick i mellanstadiet gick högstadieeleverna förbi och skrek saker åt mig... ”Neger”, sådana saker. Det är därför kampen mot rasism är så viktig för mig. Rosh berättar att hon på inspelningen av videon till Knäpper mina fingrar remix vägrat ha sin jacka knäppt så som regissören, rapparen Stor, ville. ”Jag sa att de lika gärna kunde stänga av kameran om jag inte får ha jackan som jag vill”. Stor gav upp. Rosh skrattar åt minnet, men att själv bestämma över sin klädsel, över sin stil, är inget skämt för Rosh. Det är något hon har kämpat för hela sitt liv. – Mamma försökte sätta på mig klänning när jag var typ sex år men det var omöjligt, jag slet av mig den och skrek. Om vi gick in i en klädaffär sprang jag direkt till killavdelningen. Jag har alltid haft stora kläder, det har varit Adidas hela vägen, luva på mössa, keps och bandana, haha. Folk blev provocerade, typ ”Vad fan har du på dig? Tror du att du är kille eller?” Hur reagerade du då?

– En gång försökte jag anpassa mig, det var när jag började i en ny skola i sexan. Jag tvingade mig själv att ha tighta jeans och typ en kofta, försökte se ut och bete mig som en tjej ”skulle”. Det var det värsta jag gjort, jag klarade typ en vecka. När man är tolv är man inte tillräckligt smart för att fatta att okej, jag är så här. Jag är pojkflicka. Egentligen ska jag inte ens behöva definiera det som ”pojkflicka”, jag är jag. Punkt slut. Mina kläder ska inte bestämma om jag har en fitta eller en fucking kuk. Men du vet, i den åldern tänker folk inte ”Okej, hon är så här, vi accepterar henne”. Det är inte så. Tyvärr har det blivit så att män och kvinnor bokstavligen har blivit uppdelade i fack – ”Killar ska se ut så här, göra det här, tjejer ska se ut så här, och göra det där.” Rap var inte en av grejerna som tjejer ”skulle” göra. Jag gick emot det. Jag bröt de där fucking normerna så hårt, och jag kommer att fortsätta göra det. Tills jag har gjort min röst hörd, så att jag kan nå ut till såna som jag. För jag vet att det finns fler som jag. Är det annorlunda nu?

– Nu hyllar folk mig, just för att jag går emot de här normerna, jag får höra att jag är unik, att jag är speciell. Jag är bara mig själv och folk tycker att det är värsta grejen. Det känns sjukt, men... jag får så mycket självkänsla av det. För jag har haft fett dålig självkänsla. Och det är på grund av musiken som jag kan vara här idag, som mig själv. Det är den som har gett mig styrkan att stå emot. Jag kunde se på Missy Elliot och känna att hon var som jag. Hon hade också stora kläder, flätor, hon kunde se ut som hon ville, för hon höll på med musik, och det var det viktiga. Det är därför jag har så stor respekt för hela hiphopkulturen, för att den har gett en plats åt mig. Berätta lite om Knäpper mina fingrarremixen. Hur känner du inför den, och allt som den har lett till?

å mindre än ett år har Roshanack ”Rosh” Anoushe gått från att släppa sin första officiella vers, på superproducenten Mack Beats debutalbum Centrum, till att medverka i den unika föreställningen Ladies First på Dramaten i Stockholm tillsammans med övriga gästartister på Linda Piras monumentala Knäpper Mina Fingrar Remix. Samtidigt verkar inte Rosh och DJ Taro, som sedan en tid tillbaka fungerar som hennes manager, stressa fram saker. Intresset är ändå stort, tack vare att Rosh ser till att göra intryck varje gång vi får höra henne. När hon började rappa på New Shit från duon Ison & Filles senaste album la Rosh så mycket tyngd i rösten att basgången tog en paus, på nya Chicken Teryaki med Jaqe och Amin låter hon som att hon skiter i allt samtidigt som hon springer ett ärovarv. Uppväxt i Nyköping, i ett område som Rosh beskriver som ”inte riktigt en ’förort’ men med samma slags problem” började Rosh rappa redan i tioårsåldern, alltid med Stockholm och en musikkarriär som mål. Idag är hon 17 år. Rosh är ung, men tillräckligt gammal för att ha en historia. – Det finns en rad som Ison & Fille har rappat som går ”Vi växer upp för snabbt, med pressen i vår trakt”. Det där är verkligen definitionen av min barndom. När jag var 13 år visste jag exakt vad rasism var, för jag fick uppleva det så fucking tidigt. På min egen gård hade jag kompisar som var som jag men i skolan var jag utfryst, för att jag inte

”Jag ser musiken som en människa, den enda jag verkligen har släppt in.”

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

– Förutom hatet i YouTube-kommentarerna, som man inte ens ska kolla på om man inte vill må fett dåligt, är den värd all uppmärksamhet som den har fått. Det är tjejer från olika delar av Sverige, från olika länder, olika kulturer, olika stilar... Och det är gäris. Som bara fuckar beatet, kör över hela skiten. Bara BAM! Vi tjejer finns också. Så ni vet. Om du hade fått se en sådan video och höra en sådan låt när du var yngre, hur tror du att det hade känts?

– Jag tror att det hade varit en öppning. När jag var liten fanns det inte så många tjejer i Sverige som rappade. När jag sjöng med i låtar fick jag höra ”vad håller du på med? Sluta rappa!” Ingen visste att jag skrev texter, jag höll det för mig själv, jag ville inte bli ännu mer hatad. Så en låt som Knäpper mina fingrar hade betytt fett mycket för mig. Jag ser ju vilken roll den spelar för folk, det är så många småtjejer som rappar nu, som ser mig som en förebild. Det är mycket mer än bara... ”rhymes o nice flow”. När vi ändå pratar rim frågar jag vilken av sina egna rader Rosh är mest nöjd med. Hon tänker efter länge. Till slut väljer hon en rad från en låt som ännu inte har släppts. – Den går såhär: ”Medan åren gick, lärde musiken mig att le/Från att recca på min mp3/Till studiokvalitet”. Det låter sjukt men jag ser musiken som en människa, den enda jag verkligen har släppt in. När ingen lyssnade, när ingen ens vände sin blick åt mitt håll gav den mig hopp. Att den har tagit mig hit, från att spela in på min mp3-spelare från ÖB till Mack Beats studio... Den där studion, jag har drömt om att sitta i de där röda sofforna. Varje gång jag går in känner jag mig nykär. X Den 2 juni släpps Mack Beats nya singel Chicken Teriyaki, där Rosh medverkar. Hennes första egna låt Karma släpps i juli.

FOTO: SAGA BERLIN

TEO BECERRA, MARK HARRIS & SHANIN DEHGHANI

AMINA HOCINE & DJ SOSASONYA

LISA BLOMGREN, CARIN & SIMONE UNGERBÄCK

MALIN PALMGREN

SMYGLÄSNING AV NÖJESGUIDEN #4

Vi ordnade smygläsning för vårt krogdiskrimineringsnummer på Bara Magnus/m2 Backyard. För musiken stod Clandestino Festival. JULIA HÖGLANDER & REBECA AXELSSON FOTO: FANNY VICTORIA SARA SILOW

BJÖRN WERNER

EBBA JUSLIN & LINNEA ERIKSSON

MAJA NYGREN & HANNA ALEXANDERSSON

GEORGE MAKDESSI

DETTA ÄR EN ADVERTORIAL I SAMARBETE MED ADIDAS.

RUNDAY OCH ADIDAS TRIBES HITTAR GLÄDJEN I LÖPNING Lisa och Charlotte grundade löpargruppen Runday för tre år sedan och har sedan dess drivit gratis kvällsträning varje måndag. De är också löparcoacher i adidas tribes med syftet att göra löpning till något roligt och socialt. Vi har pratat med Lisa och Charlotte om hur man egentligen kommer igång och vilka fallgropar man ska akta sig för. – FRIDA SALOMONSSON Har ni något tips för personer som säger att de hatar att springa? Hur ska de komma igång? Lisa: Först och främst är det bra att sätta upp ett tydligt mål. Oavsett vad målet är så är det bra att det finns en tydlig idé om varför man ska börja springa, då kommer det att bli lättare att hålla sig till planen när man får svackor. För svackor får alla, oavsett om man är nybörjare eller elitlöpare. Charlotte: Det är så otroligt många som springer så alla har säkert några vänner eller kollegor som man kan löpträna tillsammans med. Adidas Tribes löpträffar har varit helt fantastiska, där har löpare på alla nivåer kunnat sluta samman och bara haft ett skönt häng. Vi tror att den sociala biten kring löpning är otroligt viktig och ger en större drivkraft till träningen. Vad är viktigast att tänka på med sin löpteknik? Charlotte: Det är nog inte så dumt att träna löpteknik även som nybörjare. Vi träffar så många som säger att de får ont i knäna eller ryggen. Mycket av det kan lösas med att få bättre teknik. Lisa: Det viktigaste är att komma ihåg att det inte bara handlar om att veta hur man ska springa utan mycket om att stärka upp de delar av kroppen som är för svaga för att springa på rätt sätt. De första ställena man ofta behöver stärka upp är höftpartiet eftersom de flesta svenskar sitter tolv timmar per dag. Vad är den största missen folk gör med sin löpträning? Charlotte: Att folk går in för hårt med sin träning, det leder ofta till dålig motivation på sikt eller skador av olika slag. Då tappar man kontinuiteten och det är tungt att komma igång igen.

Lisa: En annan sak är att ha en vision med sin löpning och att vilja utvecklas, och då är det viktigt att variera sin träning. Låta några rundor vara riktigt tuffa och andra löjligt lätta. Många gör misstaget att låta alla pass vara lite sådär halvtuffa och det brukar vi kalla för ”mellanmjölksträning”. Då är kroppen alltid lite halvsliten, man får aldrig den där återhämtningen som krävs för att få resultat. Om man ska komma igång, vad är viktigt att införskaffa? Båda: Bra skor! Charlotte: Det är väl egentligen det som är det viktigaste när man springer. Sedan är det viktigt med kläder som

andas. Sporttopp som ger bra stöd för tjejer är viktigt och inga strumpor som ger skavsår. Gällande skor har de flesta inte så starka fötter, bortsett om det är någon som går väldigt mycket barfota ute. Då ska man inte ha barfotaskor utan ska satsa på en sko som är uppbyggd och ger stöd. Lisa: Det jag gillar med mina adidas Boost är hur de är uppbyggda och ger stöd men att jag ändå får bra kontakt med underlaget. Många uppbyggda skor känns som en platåsko och man saknar helt markkontakt. Vad gillar ni mest med att löpträna? Lisa: För mig är det två saker, dels skapar det väldigt mycket livsbalans, dels är det otroligt meditativt att vara ute och springa. Där hittar man någon sorts lugn och tankarna bara rullar. Charlotte: Det som är så roligt med att vara löptränare är att vi har adepter på alla olika nivåer. Så var det ju på Göteborgsvarvet nu med elitlöpare från hela världen, blandat med de som sprang sin första halvmara, men alla kan ändå stå på samma startlinje. I vilket annan idrott ser det ut så? Det gör att det blir en folkfest och roligt runt omkring tävlingarna. Det behöver inte vara på blodigt allvar. Det råder en löpartrend just nu, vad tror ni att det beror på? Charlotte: Framför allt enkelheten i att löpning är något alla kan göra. Vi lever i ett samhälle där alla måste effektivisera sin tid, man är uppbokad och har svårt att få tiden att räcka till. Där är löpning så otroligt bra eftersom man kan ta med den överallt. Man kan göra det på lunchen, innan jobbet och har man småbarn kan man ta med dem i en vagn. Dessutom kommer man ut i naturen och det krävs inte mer än ett par bra skor. Det är otroligt enkelt.

DETTA ÄR EN ADVERTORIAL I SAMARBETE MED ADIDAS.

ADIDAS TRIBES PÅ GÖTEBORGSVARVET

Brita Zackari

Simon Sköld

Jag är en "tribe leader", så för mig är det en bra spark i

Jag är ingen löpare, men det är riktigt kul. Jag har aldrig

baken för att träna överhuvudtaget. Jag är ganska dålig på det, men nu måste jag föregå med gott exempel. Har varit magsjuk och dunderförkyld men har i alla fall en stor pepp inför idag. Senast jag var i slottskogen var jag full och var på Way Out West, så jag hoppas att jag kommer att vara i lite bättre form rent fysiskt den här gången.

sprungit så här långt någon gång. Som längst har jag sprungit 1,2 mil, så vi får se hur det blir att köra nio kilometer till. Men det är roligt att löpa, vi har fått löpcoacher och arbetat med löpteknik. Det har gett mycket – det känns lättare att springa, och roligare. Allt är roligare med ett mål.

Hur är det att vara med i adidas Tribes? Hur känns det inför loppet?

Joanna Fingal Det känns bra! Det är ett skönt gäng, det har varit mycket pepp och vi har tränat mycket tillsammans. Man är extra laddad eftersom man får lite pepp på vägen och får hänga runt här i adidas-tältet!

Emma Stjernlöf & My Bäck

Nellie Karlsson & Benjamin Tursell

Lisa Naucler och Charlotte Karlsson Det ska bli jättekul. Vi ska bara njuta av den här folkfesten, och vädret är ju perfekt – så vi ska bara suga åt oss av all härlig energi där ute. Vi springer verkligen för att njuta hela vägen runt och vi hoppas att vi kan hjälpa våra tribe leaders att klara sina mål och få riktigt bra tider som de blir nöjda med.

Foto: FANNY VICTORIA

Erik Lindqvist & Martin Hansson

Karin Levander Det känns bra! Lite nervöst som alltid, men det känns kul.

Daniel Lindström & Kalle Zackari Wahlström

LORENTZ VILL ATT DET SKA KÄNNAS Det har blivit dags för Lorentz att pröva sina vingar. Camila Astorga Díaz har träffat solodebutanten för ett samtal om kreativa titlar, nya albumet och ord som är äkta. Text: CAMILA ASTORGA DÍAZ Foto: JOSEFIN MIRSCH

LORENTZ PRATAR SOM han rappar, enkla rader med mycket innehåll.

I studion, med tungt trä runt monitorerna och med stora fönster i det sluttande taket, spelar han upp låtarna till skivan som precis håller på att bli klar. En låt saknar en rad, eventuellt ska en låt tillkomma och albumet har inte fått något namn än. Men trots att det är tidig lördagseftermiddag sitter producenten Vittorio Grasso, eller Vito som Lorentz kallar honom, i rummet intill och provar lite nya ljud. Släppdatum är satt till början av juni. Men skivan kommer också att släppas under maj månad via Spotify. Lorentz är först i världen med att släppa musiken på det här nya hemliga sättet, som bygger på interaktivitet mellan användarna och inbjudningar från ens Spotify-vänner. På bordet vid datorn ligger ett par solglasögon och pappershögar med nedklottrade meningar. När jag påpekar det vänder Lorentz på papprena och ler. På baksidan är det lika fullklottrat men ändå ser man inte vad det står. Lorentz, eller Loso som han tidigare har kallat sig, rappar genomgående med autotune, med mycket engelska ord inslängda och med överdrivna diftonger. – Det är eftersom jag skriver alla texter på engelska först. Jag säger ”att jag är down” ganska ofta, att jag är på eller ska med. Det är nog mitt favoritord, just ”down”. Det är svårt för det ordet funkar så bra när man skriver låtar, men sedan är det svårt att hitta ett ord på svenska som är lika bra. MED SIN BROR hade han duon Lorentz & Sakarias, som förra året

i går från tunnelbanestationen till studion. Stadshagen, ett område som är både gammalt och nytt. På vägen passerar vi tomma gator och nybyggda lokaler som inte riktigt ser ut att ha hittat sin kostym än. Vi skämtar om att parkeringen vi måste gå genom liknar en kuliss till en Beck-film, precis mitt i den, när det är något slags biljakt. De har haft sin studio här sedan årsskiftet, på fjärde våningen ovanför en nattklubb med namnet skrivet i ett tveksamt typsnitt. Lorentz pekar upp mot fönstren och säger att det är första gången som de har en studio ovan marken. Det gör något med musiken. I alla tidigare lokaler har de alltid varit under marknivå, i källarlokaler och i rum utan fönster. – Men om man tänker på andra kreativa yrken, typ författare, skulle de aldrig sitta i en källarlokal och jobba. Det är nästan som om man är ovan molnen.

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

vann en Grammis för albumet Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast tillsammans med producenten Vittorio Grasso. Det nya albumet är ett soloprojekt och i intervju efter intervju poängterar Lorentz att det inte är ett uppbrott från brodern, att de fortfarande jobbar ihop men på andra sätt. – Det är klart att man någon gång bråkar med någon man är släkt med. Men det här är inte ett bråk. Vi har ju alltid gjort musik tillsammans och vi fortsätter också att jobba ihop på olika sätt. Men nu var det mer som att jag började göra låtar så som jag ville göra dem, utan att tänka på låtstrukturer eller hur de uppfattas, och så blev de mina. Det är kul för jag har inte hållit tillbaka. Albumet, som inte har något namn än, delar mycket av den känsla som man lämnades med efter Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast. Lorentz rappar om att moden är på väg och notisljud i mobilen mixas med storslagna körer och samplingar av tv-serien OC. Bland gästartisterna hörs bland andra JJ, Duvchi, Jaqe och Joy. Lorentz gamla mellanstadiekompisar Say Lou Lou gästar på The. OC.S01E01.DVDRip.XviD, som är en låt som bytt namn flera gånger. – Det är kul med titlar och den här gången tänker jag döpa dem till exakt det jag vill. Den första låten heter Allt från mig men jag funtar på att döpa den till Allt från mig in b major accelerando som man skriver ut klassiska operatitlar, och jag döpte en låt till Acqua Di Losó efter en parfym jag hade när jag var liten. Och OC-låten har jag döpt till en torrentfil. Jag vill inte känna mig begränsad till att titlar ska vara fyra-fem ord. Det var därför Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast fick vara så lång. Jag undrar om man kan döpa låtar till emojis, det hade varit fett. VITO KOMMER IN och letar efter sin mobiltelefon och från rummet

intill kan man ana Lorentz rap. När dörren stängts fortsätter Lorentz: – Det är därför det är svårt att komma på vad albumet ska heta. Jag har en tanke om att döpa något till ”life event”, som det heter när man är med om något större på Facebook. Det kan vara att man blir ihop, gör slut eller får ett nytt jobb. Men det kan inte bli titeln på

albumet eftersom just den ska vara på svenska. Det kanske ska vara en klubb istället? Men det är roligt för det är precis som när jag kom på Let’s Make That Happen, jag ville använda det till något men jag visste inte vad. Men när ni spelade skivor på Yaki-Da i Göteborg hade ni ju det tryckt på kepsarna?

– Ja, det hade vi! Men då visste jag inte om det skulle vara en låttitel eller en rad eller om jag skulle trycka det på en t-shirt. Men nu heter mitt skivbolag det, Let’s Make That Happen. Skivan har kommit till under 2013 och tecknar i mångt och mycket en bild av ett år i Lorentz liv. Lorentz rappar till och med ”shout out till i fjol” i en av låtarna. – När förra skivan kom till jobbade jag på dagarna, på ett vanligt kneg som var ganska slitsamt. Efter jobbet drog jag till studion och sedan sov jag. Så var det i perioder. Men den här skivan har inspirerats av förra året, som var flera nya kapitel. Jag flyttade, det gick bra för skivan och vi spelade i Göteborg sex gånger så det känns som om skivan inspirerats mycket av att vara där. PÅ ALBUMET LEKS det mycket med teatraliska effekter. Ett plötsligt mellanspel mitt i en pampig låt och flera skarpa avbrott och pauser. – Ibland är det pampiga mäktigt men ibland kan det också vara mäktigt att släppa allt. Man reagerar på tystnad i musik. Jag vill att musiken ska kännas exakt så som jag känner, som när jag går på en gata, som Sveavägen där vi mixar skivan – musiken ska låta precis som det jag ser. Svart himmel, stark gatubelysning, snabba bilar. Det är därför jag är så involverad i producentbiten även om Vito är huvudproducenten. Allt måste kännas. Har du kontrollbehov?

– Jag säger inte till Vito att ”nu ska vi göra en låt som låter som bambuskog”, utan han kan ha en produktion klar som jag känner för direkt och så tar jag det därifrån. Nu har vi jobbat ihop så länge att han vet vad jag gillar och vice versa. Produktionen och rappen går ihop mycket i hiphop. Men jag tycker att vi har hittat ett sound som låter som jag har tänkt. Som i Mimosa som jag gör ihop med Elin (från JJ, reds. anm.). Den ska låta som två homies som hänger runt, då ska musiken spegla det och texten ska låta som saker vi skulle ha sagt till varandra om vi var fulla ihop. Det ska liksom vara kapitel och allt ska gå i symbios, för då känns det mer äkta på något sätt.

”JAG ÄR INTE BESVIKEN ÖVER ATT INTE RÄKNAS TILL DEN SVENSKA HIPHOPENVÅGEN. DET JAG STRÄVAR EFTER ÄR ATT GÖRA MIN MUSIK.” NÄR LORENTZ BERÄTTAR om sitt skrivande återkommer han till att

det ska vara på riktigt, att det ska kännas, att det är viktigt att det är ärligt. Att det ska vara som livet är. Men där musiken blir en ventil finns det också en risk att man tar med sig flera personer i sitt berättande som inte har valt det själva. – Jag försöker hålla någon balans, jag har pratat mycket med Vito om det, att det blir en dubbel effekt. Man tänker att det ska hjälpa att göra musik men sedan blir det ännu jobbigare för att det känns som att man utelämnar folk. Då kan det kännas skönare att utelämna sig själv än att prata om andras tillkortakommanden. DET GÅR BRA för svensk hiphop just nu. The Latin Kings blir invalda i Music Hall of Fame och Linda Piras spelning baserad på Knäpper mina fingrar-remixen sålde slut på en timme. Men Lorentz & Sakarias och andra artister nämns sällan när man pratar om den nya svenska hiphopvågen, trots att Lorentz redan som 14-åring spelade in i Redline-studion och har släppt musik sedan dess. – Jag känner mig inte besviken över att inte räknas till den svenska hiphopvågen. Det jag strävar efter är att göra min musik och det var inte för hiphoperkännandet som jag började göra musik heller, även om jag hängde med Salla varje torsdag i högstadiet för att jag var stökig. Jag har alltid rappat och jag har alltid stått upp för hiphopen. Räknas jag inte med i den svenska hiphopvurmen gör inte det något. När jag började göra musik var det ett häng att vara i studion och jag ville att folk skulle lyssna på mina rader och skratta. Då pushade jag mig själv för att jag tyckte att det var kul att få folk att reagera. Så känner jag fortfarande. X Kärlekslåtar (Sony) släpps den 11 juni och recenseras på sida 59. NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

H SVERIGES BÄSTA RÖSTER

Det är tredje gången på fem år som Patrik Forshage träffar First Aid Kit och för varje tillfälle har de blivit större och större. Har de nått toppen ännu? Text: PATRIK FORSHAGE Foto: JOSEFIN MIRSCH

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

alvvägs genom middagen händer något magiskt på den lilla restaurangen. Precis som i en film avstannar världen. Alla samtal vid alla bord tystnar tvärt. Bestick slutar klinga mot porslin. Servicen står still. De enda som inte verkar märka något är Klara och Johanna Söderberg. De är upptagna med att sjunga. Klara har känt igen en Phosphorescent-låt i Matkonsulatets högtalare och börjar nynna med. Som man kan göra. Johanna sitter bredvid, och utan minsta tveksamhet faller hon in i sin lillasysters sång med klockren stämma. Deras volym är låg, men plötsligt inser alla gäster på restaurangen att musikkulissen har ersatts av två röster som under de senaste åren trollbundit hov, musikens nobelpristagare och självaste Emmylou, för att inte tala om den kvarts miljon människor som har betalat för varsitt exemplar av deras förra skiva The Lion’s Roar. Här blandar deras röster sig spontant och bara för några ögonblick, men den fullständiga klarheten i röster och sampel är likväl trollbindande. Sedan lutar sig Klara fram och stoppar in en bit chorizo i munnen – ”grymt gott” – och förtrollningen är bruten.

har vågat göra nytt och experimentera mer. – Det där är inte någon intellektuell process, instämmer Johanna och tar en slurk cava. Ju mindre vi tänker, desto bättre blir musiken. Visst kan man sitta ner och finjustera en melodi efteråt, men helst ska låten vara klar direkt. – Ja, nickar Klara intensivt. Det känns bäst när nya låtar kommer av att vi sitter och sjunger tillsammans, och något dyker upp i stunden. Neil Young har sagt att när han börjar tänka på sitt låtskrivande är det dags att ta en paus och göra något annat. Det är motsatsen till Nick Caves strikta arbetsdisciplin, att gå till kontoret och sätta sig vid flygeln klockan nio, ta lunch och sedan skriva vidare till klockan fem. Jag föreslår att det kan vara bräckligt att förlita sig helt på inspiration, men Johanna och Klara ser inga risker. – Jag kan förstå och avundas det sättet att arbeta, men det är inte för mig, säger Klara. Om jag fastnar… – … kommer jag in och pushar, fyller Johanna på. Den här gången satte vi en deadline genom att boka studiotid trots att vi bara hade hälften av låtarna klara. Det satte en bra press på oss. – Johanna säger alltid vad hon tycker om hur det ska vara, och det känns bra, säger Klara. Om jag har skrivit en låt får jag Johannas reaktion direkt. – Men jag har nog aldrig sågat något du har skrivit, mildrar Johanna innan hon återvänder till riskerna med att låta skapandet vara helt inspirationsstyrt, och påpekar att Klara vid flera tillfällen har sagt att hon inte vet om hon någonsin kommer att skriva en ny låt. – Jag mejlade faktiskt Conor Oberst om det, erkänner Klara. Jag hade fastnat, så jag skrev till honom för att be om råd. ”Kommer vi aldrig mer att kunna göra en ny låt?”, undrade jag, och han svarade direkt och berättade att han ofta brukade få den där känslan. – Det var peppande, inflikar Johanna, och Klara myser åt minnet. – Att få sådan respons, sådan förståelse, från någon man beundrar så mycket, det var stort. ÄNDA SEDAN STARTEN har First Aid Kit hyllat Conor

”I ANN ARBOR I MICHIGAN KOM DET FRAM EN TJEJ TILL OSS PÅ ETT KAFÉ. HON HADE EN TEXT FRÅN VÅRT FÖRSTA MINIALBUM INTATUERAT. ÄNNU KONSTIGARE ÄR DET MED FOLK SOM HAR TATUERAT BILDER AV VÅRA ANSIKTEN.”

Vi har låtit vår servitör få helt fria händer bland lyxtapas, men systrarna Söderberg är noga med att slippa både gluten och potatis. Givetvis hamnar fokus i vårt samtal på mat. – Att få prova olika sorters mat är en av de bästa sakerna med att turnera, bestämmer Johanna och tar för sig från ett fat med boquerones. Vi kan promenera en halvtimme för att komma till en riktigt bra restaurang. – … och när vi känner till en bra restaurang i en stad går vi gärna tillbaka dit, fyller Klara på. DET ÄR ANNAT än ostmackorna vi åt första gången jag

träffade systrarna Söderberg för att samtala om First Aid Kits musik, på ett litet kafé i Kärrtorp i södra Stockholm, inte långt från deras barndomshem. Den gången – för fem år sedan – hade Klara just gått ut nian och bestämt sig för att ta ett sabbatsår innan gymnasiet, medan de utforskade vart musiken skulle ta dem. – Vi tänkte bara att vi kör så länge det går, säger Klara och ler åt minnet. – Jag tänker nog fortfarande att den chans vi har fått, att göra musik och att leva på det, är något väldigt flyktigt, funderar Johanna. Det kommer att gå upp och ned.

Klara instämmer. – Allt är flyktigt. Allt blir gammalt. Allt tar slut. Men än så länge har det gått bra. Överväldigande bra, till och med. First Aid Kits förra album The Lion’s Roar har sålt i obegripliga 260 000 exemplar – i en tid när skivor inte säljs längre – och karriärstegen kan illustreras med resan från den där första förortsintervjun hösten 2009 via vårt andra samtal hösten 2011 på indiedistributören Borders kontor till kvällens middagssamtal arrangerat av Sony, vars svenska kontor hade kunnat signa systrarna men faktiskt inte har gjort det. Deras nya kontrakt är nämligen med amerikanska Columbia, och det gör svenska Sony enbart till lokala företrädare på samma sätt som de är till Dylan och Leonard Cohen, för att nämna två av de artister som First Aid Kit håller fram som bland de främsta av sina nya labelkollegor. Men allt större budgetar och musikbranschmaskineri har inte lett till några större musikaliska avsteg på First Aid Kits nya album Stay Gold. – Vi tyckte inte att det fanns någon anledning att byta spår, förklarar Klara. Däremot ville vi hålla det enhetligt, och ha låtarna i fokus. Samtidigt känns det som att vi

Oberst och hans Bright Eyes som sitt favoritband, och jag drar upp en anekdot om hur jag såg Conor Oberst skicka ut sin gitarr i publiken på en spelning på Debaser Medis, för att några tjejer i publiken ville sjunga en sång för honom. Det får Klara att sätta sig rakt upp på stolen. – Den 25 mars 2007 var det! Jag var där! Medan jag häpnar över hennes detaljerade minne fnissar Johanna (som inte var där – ”jag gillade inte honom då”) lite åt sin systers engagemang. – Jag var så jävla arg då, fortsätter Klara. Vadå skicka ut gitarren till de där tjejerna! Det borde ju varit min chans, inte deras! Jag minns att jag grämde mig så mycket, jag var helt säker på att jag missade chansen att bli uppmärksammad av Conor Oberst. Sedan dess har de utvecklat en mångårig vänskap med honom, och på deras förra album fanns Conor Oberst med som gästsångare. Även i år har Klara fått chansen att sjunga med honom, eftersom First Aid Kit sjunger bakgrund på hans kommande soloalbum. – Vi blev med på fem låtar, berättar Johanna. Han var i studion bredvid den vi använde, så när det blev pauser hos oss gick vi över till honom. Klaras idoldyrkan har gått över. – Det går ju inte att gå och vara starstruck över någon man känner så bra, ler hon. Orsaken till att de råkade befinna sig i studio intill varandra är naturligtvis att Stay Gold precis som sin föregångare är inspelad i Omaha, Nebraska, tillsammans med Mike Mogis från just Bright Eyes. Honom kan systrarna fortfarande inte lovsjunga nog. Inför förra skivan förklarade Klara i Nöjesguiden att han som ingen annan kunde ”peka på detaljer och nyanser i till exempel mitt gitarrspel som jag inte hade hört eller förstått själv”. Så är det fortfarande. – Han hör saker som vi inte kan höra, nickar Klara. Och så har vi hittat en förståelse för varandra. ”Spela lite varmare”, kan han säga, och rent instinktivt förstår jag vad han menar. – Samtidigt som det inte finns någon prestige, fyller Johanna på. Det känns som att man kan säga vad som helst, och om han föreslår något prövar vi alltid det. För han är också den som kan backa från en idé om den inte håller. NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

FIRST AID KITS FAVORITRESTAURANGER JUST NU

– Det sjukaste är folk som tatuerar in våra autografer på armen, säger Johanna och skakar på huvudet, och Klara har ytterligare exempel. – I Ann Arbor i Michigan kom det fram en tjej till oss på ett kafé. Hon hade en text från vårt första minialbum intatuerat. Men texter är ändå en sak, det är inte jättepersonligt för oss. Ännu konstigare är det med folk som har tatuerat bilder av våra ansikten. FÖR DEN SOM har följt First Aid Kits utveckling, från

HELLENIC REPUBLIC I MELBOURNE. ”En alldeles fantastisk grekisk restaurang.” QUALITY MEAT I NEW YORK ”Det är en sådan restaurang som man bara kan gå på om skivbolaget betalar. Men det är det bästa kött vi har ätit.” ZAYTOON I MANCHESTER ”Det är en libanesisk restaurang som ägs av en man som inte har lagt ner så mycket ansträngning på att göra det fint, men det är mysig stämning och maten är fantastisk.” CHIPOTLE I USA ”Okej, det är en restaurangkedja som finns över hela USA, men det finns inte bättre texmex-ställen. Vi äter väl där fem gånger per USA-turné.” LA CLASSE I PARIS ”Det är klassisk fransk mat, jättegod. Och så sitter man som i ett klassrum, med svarta tavlan längst fram.”

okänt förband till obskyra americanasångare på småscener, via Sveriges större festivalscener, till att som nationalklenoder dominera en svällande Friends Arena-invigning (”Det var över en gräns. Det var så mycket folk, och de satt så långt ifrån. Det blev mer som att spela utan publik.”) är fan-tatueringar inte särskilt överraskande. Som få andra har First Aid Kit lyckats med det annars nästan omöjliga företaget att kombinera kredd med folklighet. – Gör vi? tvekar Klara. Håkan Hellström är väl en sådan som klarar sådant, men att vi skulle göra det är inget jag har tänkt på. Inför Polarprisvinnaren Paul Simon ställde de sig sturskt och sjöng en överväldigande version av America. – Vi funderade på The Sound of Silence, men det kändes för gjort redan. Och America var spännande, för den är lite för svår egentligen. Shattered & Hollow handlar om två ungdomar som fantiserar om sina liv, och Johanna reflekterar över att den faller in i ett övergripande tema om rastlöshet (”I’d rather be moving that static”) och om vad som hade kunnat bli. ”I can’t believe it’s been five years” sjunger textens par, och om vi tittar fem år tillbaka i systrarna Söderbergs liv gick de fortfarande i skolan och satt i en skogsdunge och sjöng Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song. Kunde de på den tiden ens föreställa sig vad som skulle komma, undrar jag, och systrarna skakar unisont på huvudet. – Verkligen inte, slår Klara bestämt fast. Vi hade ingen plan. Jag vet inte om vi har det ens nu. MEDAN VI RUNDAR av med ett urval ostar, som

”VI OROAR OSS FÖR ATT DET INTE SKA HÅLLA. ATT DET INTE SKA KÄNNAS KUL LÄNGRE. ATT VÅR RELATION SKA BLI SOM OASISBRÖDERNAS.” NÅGRA VÄSENTLIGA SKILLNADER finns det ändå från First Aid Kits genombrottsalbum The Lion’s Roar. – Då var vi noga med att anpassa oss till att vi bara skulle vara tre på scenen – vi två och en trummis – och att allt skulle gå att spela med den sättningen, berättar Klara. Nu tänkte vi annorlunda och gjorde som vi ville. Hur det ska gå att spela det live får vi lösa senare. Det innebär att Nate Walcott, även han medlem i Bright Eyes, har arrangerat sofistikerade stråkar och blås på nästan hela skivan, och att Omahas symfoniorkester breder ut sig som ytterligare förstärkande skönhetsfaktor i First Aid Kits sånger. – Vi ville pröva att göra mer olika arrangemang, förklarar Johanna, och Klara förtydligar att det inte handlade om att ta ställning till den nya musiken i relation till tidigare inspelningar. – Jag tänkte bara på vad som skulle passa, och just de här låtarna skulle passa med mer utbyggda arrangemang. – Med just My Silver Lining fanns väl den idén med från början, minns Johanna. Vi hade lyssnat på Townes Van Zandts Our Mother The Mountain och ville låta stråkarna ta plats i samspelet mellan våra röster. 30

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

– Annars har Lee Hazlewoods sätt att arrangera låtar varit en inspiration, berättar Klara. I synnerhet Some Velvet Morning. Lee Hazlewoods duett med Nancy Sinatra är ett mästerstycke, där arrangemang, stämning och inte minst taktbyte håller isär de båda vokalisternas olika beskrivning av sin ödesmättade relation. Nancy Sinatras partier går i valstakt, och konstaterandet att säkert hälften av sångerna på First Aid Kits nya album också gör det får systrarna att skratta. – Jag vet, ler Johanna. Det var någon som sa till oss att ingen Billboardetta på 40 år hade gått i tretakt. Det kanske var lite av en utmaning, och jag tycker att det uppstår en folk-känsla direkt. Kanske just för att det låter gammalt? – Men jag tänker inte så, invänder Klara. Takt, tempo – sådant kommer av sig själv när jag skriver en låt. Det är inget jag bestämmer eller prövar mig fram till. Kate och Anna McGarrigle är andra uppenbara influenser. De kanadensiska systrarna var på många sätt en utgångspunkt. – Pappa har tjatat om dem i flera år, nickar Klara, och det har han haft rätt i. Titelspåret på Stay Gold inledde faktiskt sin existens som deras Heart Like A Wheel, men medan vi spelade den utvecklades en annan melodi som var helt annorlunda. Det blev Stay Gold. Jag tycker mig höra deras inspiration i den luftiga valsen The Bell, men Johanna tycker att jag är fel ute. – The Bell är mera Neko Case, som är en annan favorit. Hon drar sig till minnes att man fick en engångstatuering med i skivfodralet till Neko Cases senaste album. Vi skrattar lite åt den idén och funderar på om inte First Aid Kit ska skicka med sin logga som barntatuering att fukta fast på huden. – Det kunde vara en del av vår merch, fnissar Klara. Men First Aid Kit har fans som inte nöjer sig med tillfälliga tatueringar.

systrarna träffsäkert identifierar, konstaterar vi att mycket har förändrats sedan dess. De till synes oskiljaktiga systrarna har flyttat hemifrån, till att börja med, och numera delar de inte ens den lägenhet de först flyttade till. Idag bor Johanna i centrala Stockholm medan Klara bor i Manchester tillsammans med sin pojkvän. – Det är ganska bra, menar Johanna. Det gör att vi inte riskerar att tröttna på varandra. Samtidigt skypar och facetimar vi varenda dag. Och nu lär vi väl ge oss ut på en ny turné som gör att vi reser och bor tillsammans i två år, så… Så vad återstår nu för First Aid Kit? Finns det fortfarande ouppnådda drömmar?

– Egentligen vill vi bara kunna fortsätta sjunga den musik vi tycker om tillsammans, tvekar Klara, men Johanna är mer handfast. – Det finns konkreta grejer som jag drömmer om att vi ska kunna göra någon gång i framtiden. En jazzskiva, till exempel. En coverskiva, med favoritlåtar. Och en julskiva, kanske? – Jag skulle vilja skriva en bok, myser Klara. Lite åt Raymond Carver-hållet. Johanna nickar. – Det var så vi började, med att försöka skriva texter. Leonard Cohen kunde ju det. Vad oroar er?

– Att det inte ska hålla, slår Klara fast, och Johanna fyller på i samma riktning. – Att det inte ska kännas kul längre. Att vår relation ska bli som Oasis-brödernas. Hon ler varmt mot sin lillasyster, som nickar allvarligt. – Jag tror att det är bra att ta pauser från varandra. Som Johnny Cash och June Carter gjorde. Hon stannar upp vid sin egen jämförelse. – Okej, han var kanske inte den bästa på det området, alltid. Men de fortsatte ju att hålla ihop, alltid. X Den 10 juni kommer äntligen Stay Gold (Columbia/Sony), och hardcorefans skyndar givetvis iväg för att snappa upp ett av de exemplar som släpps på guldfärgad vinyl. Albumet recenseras på sida 58.

BOSTADSKRISEN

ÄR POLITIKERNA TAFATTA ELLER OINTRESSERADE? Det kommer knappast som någon nyhet att bostadskrisen skenar och att de som styr verkar vara oberörda. Varför är det så? Vi pratade med bostadspolitikern Anders Johansson om kommunens roll i krisen, bygglov och katt-och-råtta-lekar med ansvar. Text: GRETA THURFJELL

nders Johansson är styrelseordförande i det kommunala bostadsbolaget Sigtunahem och styrelseledamot i branschorganisationen SABO, samt tidigare kommunalråd (S) i Sigtuna kommun. Vi möter honom på hans kontor.

Vilka misstag har begåtts för att bostadssituationen har blivit så här akut?

– Det enkla svaret är att det helt enkelt byggs för lite i förhållande till befolkningens storlek. Det finns andra saker som också har försvårat bostadssituationen – att man har sålt ut mängder av hyresrätter för ombildning till bostadsrätter, och att man har infört så kallad flyttskatt – att man inte kan skjuta upp reavinstskatten längre – vilket gör att rörligheten som måste finnas på bostadsmarknaden i en storstadsregion har försvunnit. Detta eftersom man inte tycker sig ha råd att flytta. Varför byggs det så lite?

– Det handlar om brist på politisk vilja. Det är ingenting som säger att det är svårare att bygga på andra platser än i Sigtuna kommun – tvärtom är det en ganska svår kommun att bygga i. Ändå har Sigtuna varit en av Sveriges snabbast växande kommuner de senaste tio åren. Hur gjorde ni för att få fart på byggandet?

– Kommunen måste vara väldigt aktiv, inte luta sig tillbaka och vänta på att andra ska göra jobbet. Politikerna måste tycka att frågan är viktig. Man måste ta fram detaljplaner i hög takt. Äger kommunerna mark ska man använda den marken som ett instrument för att bygga fler bostäder. Har man dessutom ett kommunalt bostadsbolag ska man använda det som motor. Det är inget hokus pokus – finns dessa bitar på plats kan det bli många bostäder byggda. Men varför är det inte en högre prioriterad fråga? Har det bara med ekonomisk vinning att göra?

– Vi har 26 kommuner i Stockholms län. Om då ledningarna i flera av dessa kommuner har inställningen att det är färdigbyggt hos just dem, mister hela Stockholmsregionen sin dynamik. Studenter kan inte flytta hit, företag kan inte rekrytera personal, och då kollapsar det. Alla vet att vi befinner oss i en katastrofsituation. För oss som individer, men också för Stockholm som region, arbetsplats, näringslivsställe och studentort.

”Vilka är dina alternativ om du inte har stått i bostadskön sedan du var ung? Vad skulle du kunna köpa utan en ärvd förmögenhet?”

Det känns som att alla skyller på varandra – byggindustrin på staten, staten på kommunen och kommunen på byggindustrin. Vem har det yttersta ansvaret?

– Ingen. Det är ett delat ansvar. Men det är en rundgång av argument, vilket också är en av anledningarna till att inget kommer igång. Det är en katt-ochråtta-lek där alla skyller på nästa led, och det är åt helvete. Det är inget ungdomsproblem längre, det är ett samhällsproblem! Och som ett sådant borde det vara intressant för politiker att lösa.

FOTO: PETER KNUTSSON

kan vi glömma. Vi ska istället skapa flyttkedjor som gör att de som har råd att flytta in i nyproducerade hyresrätter gör det, och lämnar en äldre, billigare lägenhet för någon annan att flytta in i. En annan aspekt av bostadskrisen är den skenande andrahandsmarknaden, där ockerhyror allt som oftast råder.

– Den nya ordningen är både principiellt åt helvete, och det löser inte grundproblemet – att det finns för få lägenheter. Men det ligger väl i linje med de senaste årens bostadspolitik, att den som har mer pengar får en gräddfil och andra får sköta det bäst de kan. Hur kan man då få bukt med andrahandsmarknaden?

– Det finns ett bra sätt och det är att se till att den inte behövs. Om du ökar tillgången till förstahandslägenheter minskar behovet av andrahandslägenheter. En välfungerande förstahandsmarknad ger en välfungerande andrahandsmarknad. Bortprioriteras den frågan av politiker för att de i många fall redan har sitt på det torra?

– Det finns både ett generations- och ett klassperspektiv i det där. Det slår hårdast mot unga eftersom de är nyast på bostadsmarknaden, men om du är vårdbiträde, vilka är då dina alternativ om du inte har stått i bostadskön sedan du var ung? Vad skulle du kunna köpa utan en ärvd förmögenhet? De som har beslutat kring det här måste vara ganska långt ifrån ungdomsåren och ganska långt ifrån den verklighet vanliga löntagare befinner sig i. För hade man varit nära den hade man väl fixat det? Vad kan då politiker göra idag för att lösa bostadskrisen?

När det väl byggs nytt är det sällan bostäder som är ekonomiskt tillgängliga för alla, utan Hammarby Sjöstadslägenheter dit bara en viss typ av människor kan söka sig.

– Det är dyrt att bygga, men det går. Det som gör mig frustrerad är att det inte behöver ändras så mycket för att kunna börja – vi behöver inte vänta tio år på att sätta spaden i backen. Det går att göra här och nu. X

– Hade man velat bygga något annat hade man kunnat göra det. Men det är viktigt att poängtera att det inte är billigt att nyproducera bostäder, oavsett om man plockar bort lyxen eller ej. Att tro att alla de som står utan bostad idag ska kunna bo i en nyproducerad hyresrätt

I varje nummer fram till riksdagsvalet tar Nöjesguiden på ett eller annat sätt upp bostadsfrågan. Mer på ämnet hittas på nojesguiden.se/ bostadskrisen.

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Ur höstens program:

CIRKUS CIRKÖR

// UNDERART 12–28 september Urpremiär!

KLUNGAN // PÅ RÄTT SIDA OM OKEJ

Foto: Mattias Edwall

15–18 oktober

Å: FÖLJ OSS P

Biljetter: 031-368 32 99 Öppet vard 12–18 & lörd 10–14

WWW.STORATEATERN.SE

MED RASTLÖSHETEN SOM DRIVKRAFT Idén var att Nöjesguiden skulle hänga med Markus Krunegård medan han spelar in en video och sedan ses dagen därpå för en regelrätt intervju. Men Markus hade andra planer. Patrik Forshage har träffat sångaren för ett prat om rastlöshet, nazism och borttappade språk. Text: PATRIK FORSHAGE Foto: JOSEFIN MIRSCH

är han öppnar dörren till fotostudion på Södermalm bevakar två kameror och en ljudkille varenda rörelse, och Markus informerar mig om att jag härmed riskerar att bli en del av videon. Tillsammans med Ted Malmros har han nämligen först landat i att samtidigt med videon till Let’s go nu är jag din yo också göra en the-making-of-video. När de så småningom insåg att de inte hade några idéer för videon återstod bara att ägna dagen åt att spela in the-making-of-delen. Men lite poserande med gitarr måste väl ändå få plats, och Nöjesguiden får det ansvarsfulla uppdraget att sköta vindmaskinerna. Markus tar plats framför den gröna backdropen där månen är tänkt att projiceras, och mimar sig ointresserat igenom första versen innan han avbryter tvärt. – Kan man inte göra en video där låten inte är med överhuvudtaget? frågar han sin regissörsvän. Eller där bara första versen är med, flera gånger, i olika sammanhang? Tidigare under dagen har han låtit sig filmas medan han varit ute och tittat på första maj-demonstrationer (”jag mötte tre bra kompisar där, av en slump, men folk som ser det kommer att tro att det är regisserat”), medan vänner och kollegor tittat förbi för att bidra med regiråd och rekvisita. – Är det inte dags för en folköl? föreslår Markus, och med kameror och mikrofoner i släptåg släntrar vi så avslappnat vi kan ner till närmsta minilivs, där innehavarna leende stirrar så intensivt in i kameran att de knappt reagerar på om de får betalt.

TILLBAKA I FOTOSTUDION öppnar Markus en öl och kollar reaktioner

på Instagram-bilden med en överkorsad swastika som han lagt upp samma morgon. När någon följare uppmärksammar honom på att bilden ursprungligen är Rebecca & Fionas skrattar han nöjt. Han har ju varit med och skrivit deras Holler, och han beskriver dem som grymma. Men när jag berättar om vilka reaktioner bilden har framkallat på hans Facebook-konto stelnar leendet. Där har det antinazistiska ställningstagandet lockat fram en hel del obehagliga kommentatorer, och medan Markus scrollar ner för att läsa dem blir han allt blekare. – Vafan? Särskilt stör Markus sig på att några av ”debattörerna” vill kalla ställningstagandet mot nazism för kommunism. – Förhoppningsvis står väl alla partier upp mot nazismen? Man skulle väl till och med kunna tänka sig att en idiotisk sverigedemokrat borde göra det, åtminstone teoretiskt. Den busiga och muntra stämningen är rejält kantstött, och Markus letar efter en ny infallsvinkel till det fortsatta filmandet. Efter lite håglöst viftande med tunna sjalar i olika färger, tänkt för snygga slow motion-sekvenser, står ett möte med Fredrik Wikingsson på tur. Det ska handla om hur man kan förvandla dagens förlupna video till en tv-dokumentär med en tillräcklig kulturprägel för att sändas i Kobra, och när vi skiljs för dagen utanför den näraliggande krog där Fredrik väntar ruskar Markus på axlarna som för att skaka av sig det obehagliga.

”JAG FICK MIN BARNDOMSDRÖM OM ATT GÖRA USA UPPFYLLD. MEN DET BLEV FÖRSTÅS INGENTING AV SERENADES.”

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

NÄR VI SES dagen därpå, utan kamerabevakning, är Markus lite sliten. Från barhänget med Fredrik Wikingsson drog de till en karaokeklubb vid Globen. Där avslutades inspelningen med några Bon Jovi-hits, och med barnvakt hemmavid fick han och frun Sofie dessutom till en utekväll. Men Facebook-reaktionerna på den antinazistiska bilden stör honom fortfarande. – Det var en liten chock. Men varför skulle jag vara förskonad från sådant? På ett sätt är det väl underbart att det finns nazister som har klickat *gilla* på min Facebook-sida. Om de lyssnar tillräckligt länge och noga på mina texter kanske de ändrar sig. Jag tycker att det finns ganska starka inslag av solidariska och humanistiska värden i mina texter, sådana man kan kanske kan kalla vänster men som jag tycker är allmänmänskliga. Med sitt deltagande i en ny film för LO har Markus Krunegård tagit ställning mer konkret än så. – Om det är någon gång man får bekänna färg är det väl nu, funderar Markus. Jag minns så tydligt för 15 år sedan när Zhirinovsky började skramla i Ryssland, eftersom jag är halvfinne och hans politiska agenda gick ut på att återföra Finland till Ryssland. Samma sak med Jörg Haider i Österrike – när han kom fram var det en förstasidesnyhet bara att sådana människor fanns. Nu finns den sortens politiker överallt. Det är ett ansvar man kan ta att visa vad man tycker. Och just den här filmen gillade jag, den är positiv och visar livskraft istället för anklagelser och pajkastning. INFÖR SITT FÖRRA album Mänsklig värme talade Markus om att den nya rollen som förälder hade bidragit till att han valt en ny livsstil, borta från krogen, med grapefrukt till frukost och regelbundna pushups. – Jag vet inte, tvekar Markus. Det varade väl en vecka. Men det är klart, jag gillar ju när livet förändras – jag söker det – och i efterhand framstår allt det där stora och annorlunda som så självklart. Det var mitt första år som förälder, och det är klart att man förändras då. Då stod Markus också i begrepp att åka till USA för en turné med Adam Olenius i deras konstellation Serenades. – Jag fick min barndomsdröm om att göra USA uppfylld. Men det blev förstås ingenting av Serenades. Universal släppte ner en del musikaliska snöbollar för att se vilka som började rulla, och det gjorde inte vi. På turnén spelade vi inför alltifrån åtta pers i Montreal till nästan fullsatt i San Fransisco, och det var rätt fantastiskt att resa på en buss i 64 timmar, vakna lite för tidigt och bara se prärie i alla riktningar så långt ögat når. På Rastlöst blod återkommer USA i flera texter. – Jag är inte som Kenneth Gärdestad som kan arbeta både med konkreta bilder och lite flummighet. När jag har varit mycket i USA har det blivit mycket USA i texterna. Och jag är verkligen förtjust i det landet, även om jag för den sakens skull inte ställer mig bakom alla konstigheter som finns där. DYNAMISKA UNDER BROARNA i Skanstull, som vinglar mellan visa för akustisk gitarr och frenetisk punk, är ett annat exempel på hur Markus Krunegård fortsätter placera sina låtar i såväl geografisk och tidsmässig som kulturell kontext. – Den började med att jag hade tv:n på, och där rullade Himlen är oskyldigt blå och den började faktiskt med explicita sexscener där

NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

någon sög Bill Skarsgårds kuk. Så jag skrev det. Jag sprang faktiskt på Bill i Los Angeles sedan, och jag blev alldeles stel. ”Du, vi måste snacka om en sak i en av mina låtar”, liksom. Men utan att ha hört låten välsignade han citatet. I Piller i badkaret hittar vi honom först på rygg i Rålambshov och sedan medan han rusar han runt i portar på Östermalm. – Det är inget medvetet eller strategiskt val, men jag jobbar ju med bilder i huvudet, och då brukar det komma text. Det är väl okej så länge det inte blir koketterande, så där att man försöker visa vilken koll man har. För mig känns det som en utmaning att hantera det konkreta och förvandla det till…

PILLER I BADKARET, som grundar sig på en av Markus vänners självmordsförsök, uppstod efter att Markus Krunegård lyssnat på konstnären Lars Lerins vinterpratande i P1. – Han är av mina favoriter. Min mamma arrangerade en utställning med hans målningar i Norrköping ganska tidigt, och därför hade vi en tavla av honom hemma när jag växte upp. I sitt radioprogram sa han att ”Man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett”, och det tyckte jag var så bra. Jag höll på att jaga honom för att fråga om jag kunde använda det, men jag kom aldrig förbi hans agent, och då blev jag nästan sur och använde det ändå. En kompis träffade honom senare, och det visade sig att han hade stulit det själv. Rena stölder är för övrigt ett vanligt sätt för Markus att hitta saker att skriva om. – Oftast brukar jag sno från Finland, för det finns inte en chans att någon i Sverige fattar att jag gjort det. Juice Leskinen är en jag ofta snor av, en grym sångare som bestämde sig för att sluta ta sitt insulin och dog av sin sockersjuka. När jag frågar tror nog Markus att den person som låten riktar sig till identifierar sig själv i texten, och jag undrar om det kan vara ett problem. Markus tvekar lite medan han ruskar på huvudet. – Det där är svårt. Jag vill ju inte censurera mig själv. För egen del har jag inga problem med att utelämna mig, men att lämna ut andra… Det är ju en av anledningarna till att jag ville ändra titeln på Helli, men det var för sent. Slamriga Helli har Markus skrivit till sin dotter, som nu har hunnit bli tre år. – Den borde ha hetat Hell and I. Dels för att det inte är lika rättframt, men också för att jag skulle ha hjälpt henne med sitt artistnamn redan. Eller namnet på hennes revisionsbyrå, eller vad hon kommer att vilja göra. TEXTEN TILL INVANDRARBLUES är mer påfallande självbiografisk än

någon annan låt, och handlar om hur Markus upptäcker att han är på väg att glömma sitt förstaspråk. – Jag har misslyckats med att prata finska med Helli, så hon kommer inte att ha finskan som ett levande språk. Och för min del har jag märkt att jag pratar som en 60-åring, för jag pratar ju den svenska som mamma hade med sig när hon flyttade hit. Det är smärtsamt att glömma språket, och det är smärtsamt att vara i Finland och märka att jag bryter. Jag skulle ringa roomservice på ett hotel i Helsingfors, och det tog en timme innan jag vågade. Lite är det väl lättja också, jag läser extremt lite och väldigt dåligt på finska.

Något allmängiltigt?

– Nä, allmängiltigt låter fel, det låter som ett strategiskt val. Men så här då: jag är ointresserad av att sjunga om hur himlens färger färgar mina känslor, den sortens språk har inte jag. Snarare så att mina ord kan låta platta, men samtidigt uppstår något där. ATT TEXTERNA ÄR lika ordrika som vanligt är resultaten av fria

associationsflöden. – Ord får välla fram. Sedan redigerar jag. Ett exempel kan vara när jag var superfrustrerad och satt i köket och sjöng in en låt som jag kallade för Svada. Det var bara fraktaler av ord, åtta minuter av rap. När jag lyssnade tillbaka på den märkte jag att den omedvetet kommit att handla om att våga vara oförberedd, att låta saker komma. Det mesta jag skriver uppstår så. Det svåra för mig är att komma på ämnet jag vill skriva om. Det ämnet blir som en regel, det är det jag har att utgå ifrån. Och i ämnet bor också musiken, jag har aldrig en färdig låt att skriva text till. ”JAG SKRIVER OM det jag upplever” sa Markus till Nöjesguiden inför Mänsklig värme för två år sedan. Det borde innebära att texterna inte innehåller fiktion alls, föreslår jag, och Markus nickar. – Det jag skriver är sant, det finns alltid en känsla som verkligen är upplevd där. Men samtidigt kan det ju vara total jävla lögn. Texterna utgår från mina referenser, men hur skulle jag kunna vara helt sann – antingen förhärligar jag mig själv eller väljer att tala sämre om mig. Och ibland lånar jag ju sammanhang från andra runt omkring mig, men istället för att sjunga att ”jag har en kompis som”, sjunger jag ”jag”. Finns det med andra ord en människa som kommer att känna igen sig i Tommy tycker om mig?

– Jo. Det finns det. Det är en väldigt obehaglig låt om kvinnofrid och misshandel. ”Tommy tycker om mig”, lyder första raden, följt av ”men måste han slå så hårt”. – Det är en pepplåt till någon i min närhet, att ta sig ur en destruktiv relation. Fysisk misshandel – och psykisk också – är bland det allra lägsta. Det finns så många schablonbilder som lägger skulden och ansvaret hos den som blir misshandlad, om att det är personer som går in i en serie av sådana relationer. Men jag tror att det kan drabba vem som helst, plötsligt är man i en skitdålig relation, och så stannar man ändå av någon anledning. Man vill löpa linan ut, man vill inte vara den som lämnar. Så låten handlar om att våga och orka ifrågasätta vad man har. 36

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

”DET ÄR SMÄRTSAMT ATT GLÖMMA SPRÅKET, OCH DET ÄR SMÄRTSAMT ATT VARA I FINLAND OCH MÄRKA ATT JAG BRYTER.” I texten sjunger Markus att det får honom att känna sig halv. – Men sorgligast är det med dem som skämdes över att de var finnar. Det var många som slutade prata finska när jag växte upp, men jag och Jukka pratade bara högre och högre. Jag identifierade mig så hårt med Finland, det blev min utopi. Där fanns släktingar som tyckte om en, där fanns kusiner som lärde mig hårdrock. Jag vet inte, jag är inte riktigt svensk, men jag är inte finsk heller. Vafan, ska jag behöva bo på Åland, eller? RASTLÖST BLOD ÄR en avsevärt slamrigare skiva än Mänsklig värme.

– Det är medvetet. Jag ville att skivan skulle vara levande, och då passar gitarrer. Både jag och Jari Haapalainen gillar det, och gitarrer är det Jari är allra bäst på. Men det blir en balansakt att älska slammer och att vilja få fram texterna, det är svårt att kombinera. Jag ska inte kasta skit på Mänsklig värme, men den är så… fräsch. Jag gillar den, men om den hade varit min sista skiva någonsin hade det känts fel. Orsaken ligger i tekniken. – Jag är inte så intresserad av teknik, och då kan det bli att jag känner mig lite klappad på huvudet i en studio där jag inte förstår detaljerna. Men det finns låtar på den som jag alltid kommer att spela – Korallreven och Vintergatan och Askan är den bästa jorden. Jag ger den 3,5 markusar, eller en svag fyra. Rastlöst blod talar Markus om som sin mest sammanhållna skiva någonsin, men på andra håll har han talat om den som spretig och kalllat den sin ”egen mixtape”. – Det ligger ingen motsättning i det. Rastlösheten är en sammanhållande länk. Istället för att se rastlöshet och nyfikenhet som ett problem konstaterar jag att jag är sådan. X Rastlöst blod (Stranded/Universal) släpps den 4 juni och recenseras på sida 58. Tjatar vi bara tillräckligt kanske överblivna små mästerverk som Född långt från USA – som för övrigt delar riff med Born in the USA – och Go Johnny Go Go också ges ut så småningom.

KRÖNIKA

OM PRIVAT OFFENTLIGHET

ag har skrivit mer eller mindre personliga texter och publicerat dem på internet sedan 15 år tillbaka – dagböcker, bloggar, Twitter och en massa statusar som har skyfflats rakt ut till vem som än vill läsa, men aldrig någon privat dagbok eller bokföring över mitt liv. Det skapar ett rätt skevt förhållningssätt till skrivandet och det personliga till slut, allt du publicerar på internet måste tåla vilka ögon som helst om det så är din chef, ditt ex, din farmor eller din pojkväns mamma. Skrivandet är personligt, men samtidigt kraftigt modererat. Men det fanns ju ett dagboksskrivande innan det, lila skolböcker snodda ur materialförrådet nedklottrade med dåligt tecknade bilder av nya klädstilar, dagboks-anteckningar, låttexter, namn och pjäser (innan det betydde skor…).

IBLAND FANTISERAR JAG om hur Britneys Twitter hade sett ut 2007,

om hon haft ett konto att twittra ifrån när hon var ute och handlade på olika bensinmackar om nätterna och åkte bil med Paris Hilton till klubben. Jag längtar efter hennes egen berättelse om nollnolltalet och undrar om hon har skrivit dagbok för sig själv och om hennes pappa i så fall har låst in den i något kassaskåp tillsammans med Sam Lufti och hennes rosa peruk. Britneys Everytime från 2004 – hennes bästa låt – sägs ha skrivits som ett svar på exet Justin Timberlakes Cry Me a River, och den tillsammans med sin video är kanske det närmaste vi kommer henne utan pådrivande Diane Sawyers eller paparazzibilder. Jag visste faktiskt inte förrän nyligen att hon själv skrev den, eller att hon spelar piano. Det är lockande att leka med tanken på vem hon hade varit som artist om hon kommit fram under andra omständigheter, och vem hon hade varit nu om hon inte var i princip omyndig och 33 år gammal. DEN 27 MAJ släppte Mariah Carey sitt fjortonde album Me. I Am

Mariah… The Elusive Chanteuse. Hennes tidiga karriär på nittiotalet formades i stort av skivbolagsbossen och hennes ex-make Tommy Mottola. Hon skulle bli Columbia Records Whitney Houston och lanserades med lika stora insatser som de bakom Bruce Springsteen 1975. Det är ingen hemlighet att Mariah var kreativt och privat missnöjd under sin tidiga karriär och Mottola var ökänd för sina

maffiametoder både i jobbet och privat. Han kontrollerade Mariahs musik, hennes marknadsföring, image, såg till att hon hade samma advokat som honom och övervakade henne även privat. Columbia satsade och var inte beredda att låta en ung artist ha sin kreativa frihet – pengarna måste ju tillbaka. SEDAN UPPBROTTET FRÅN Mottola 1997 har nästan allt material från Mariah känts och tolkats som kommentarer till tiden med honom, samtidigt som hon inte har sagt särskilt mycket om saken i intervjuer. Trots att det är mer än 20 år sedan hennes debutalbum släpptes verkar hon fortfarande vilja tydliggöra för publiken vem hon egentligen är. Att hennes senaste album är döpt efter en teckning hon ritade som litet barn av sig själv med kommentaren ”me. I am Mariah”, känns därför helt naturligt. Jag hoppas bara att albumet är lika bra som The Emancipation of Mimi. Och jag skulle väldigt gärna vilja läsa även hennes dagböcker från nittiotalet. Vem måste dö för att det ska bli verkligt? OM JAG FÅR önska mig något önskar jag att fler artister och världs-

stjärnor som har varit insnurrade i den hyperkommersiella delen av branschen gav ut både sina oredigerade anteckningar och sina lost tapes. Det vore intressant att läsa fler dagböcker – som då gör anspråk på autenticitet och vars innehåll är kraftigt tidsbundet och utan efterhandskonstruerade sanningar – skrivna av personer vars offentliga persona är eller har varit otroligt kontrollerade. Ge mig deras berättelser om branschen bortom marknadsföringsstrategier och publicister. X FÖR ÖVRIGT: Ju mer jag läser om Britneys nollnolltal, desto mer hatar jag Justin Timberlake. Vilket svin. Free Britney. REBECKA HEDSTRÖM rebecka.hedström@nojesguiden.se

I varje nummer av Nöjesguiden skriver Rebecka Hedström om den populärkultur som berör henne.

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

-*'&-*/& 13&4&/5&3"3

MENINGEN MED LIVET ALEX & SIGGE REGI PETER SETTMAN

SCHULMAN

EKLUND

GÖTEBORGSPREMIÄR TORSDAG 6 NOVeMBER 19.30 DRAKEN SPELAS HÖSTEN 2014

n e m ä ä ä Nit’s Al Pitcher A STAND UP COMEDY SHOW STORA TEATERN, GÖTEBORG FREDAG 7 NOVEMBER 19.30

#JMKFUUFS XXX UJDOFU TF TBNU XXX MJGFMJOF TF

7U\ RXU JUHDW IRRG VHUYHG

&9Ɋ>ĩEɊ;"T4\ <@ Ğ

ɋĦ IM NFǌĞKɊ

&RPH RQ XS DQG (QMR\

Ī ɋĦN \ HO;ĥ LJ ǊLɋĝNFɋŚK ɋ!3=>ĦɉF>ĝ L>ġɉ ǌĦ :KHUH WKH GULQNV DUH FROG DQG WKH SHRSOH DUH ZDUP

K U N G S P O RTSAVE NYN 24 +46 31 751 54 00 R U BYBAR.S E

KLUBB

nojesguiden.se/klubb/goteborg

GÖR KLUBBEN TILLGÄNGLIG FÖR ALLA 2011 sms två personer 118 100 och frågar var de kan gå ut på krogen utan att stöta på trappor. De frågar eftersom de är rullstolsburna. Svaret blir: ”Vi tror inte att en nattklubb är någon vidare lämplig miljö att vistas i om man sitter i rullstol. Nattklubbar har ofta ganska dämpad belysning och rullstolen skulle därmed kunna utgöra en fara för de andra gästerna. Vi tror att det finns bättre lämpade lokaler för rullstolen.” Detta är inte bara ett exempel på hur frågetjänsten diskriminerade alla rullstolsburna genom sitt svar utan berättar också något om den allmänna synen på personer med funktionsvariationer och hur de bemöts. De ses som problematiska, en grupp som tar extra tid och tillsyn och som inte passar in i alla miljöer. Men faktum är att en fysisk funktionsvariation inte är något hinder, det är attityder och otillgänglighet som är det. I Göteborg idag finns inte särskilt många bra klubblokaler och ännu färre där du kan komma in med rullstol eller permobil. På de få ställen som kan ta emot personer med fysiska funktionsvariationer möts man ofta av en bakdörr, en toalett backstage, eller tillgång till bara en del av lokalen. Sällan kan man komma till klubben och få känna sig som

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Göteborgs bästa vyer och variation i dj-båset är ett välkommet bidrag till sommarfesterna.

MINT Hotel Rica, den 13 juni

Förutom en ny after work på hotellet i sommar dyker det också upp flera fester. Det startar med tidningen MINT som värd för vad som troligtvis kommer att bli de nya hänget det närmsta månaderna. Mykki Blanco.

JULIA IVARSSON

precis alla andra och inte det eviga undantaget. Problemet är inte rullstolen eller permobilen, problemet är oviljan att bry sig och förändra sin attityd kring tillgänglighet. För det verkar finnas en vilja att alltid skapa nytt och ligga i framkant när det gäller klubb men det finns sällan ett tänk kring något som borde ha varit en självklarhet för längesedan. Det är 2014 och hög tid att göra klubben tillgänglig för alla människor. Det är hög tid att göra klubben till en plats utan diskriminering av någon sort, en början är att kunna erbjuda alla människor att faktiskt kunna komma in i lokalen. Gör en fest där man kan komma in oavsett vem man är.

BÄST JUST NU Clandestino festival Olika, den 5–7 juni

Den tunisiska mc:n Medusa kommer att

sätta guldkant på festivalen men framför allt blir det klubbspelning med ingen mindre än en egen personlig storfavorit: Mykki Blanco.

Sommar-Yaki Yaki-Da, den 6 juni

Efter rykten om att vissa sommarklubbar läggs ned kommer Yaki till räddning. Premiären bjuder dessutom på den briljanta bokningen Kim Ann Foxman!

Jurassic 5 Pustervik, den 12 juni

Scratch har som vanligt bokat en av månadens bästa hiphopakter så att vi kan få romantisera över det alternativa tidiga 2000-talet tillsammans. Dessutom kommer Ugly Duckling och Long Beach och värmer upp golvet åt oss.

Yoloko Röda sten, den 14 juni

YokoDj:s startar ny sommarklubb på temat electro och trance. Fest vid en av

julia.ivarsson@nojesguiden.se

GĂśteborgskalendariet proudly presents

AKTUELLT

D @@ D

PA BIO ROY

GĂ&#x2013;TA PĂ&#x2026; ROY 2â&#x20AC;&#x201C;11 juni

Film- och TV-seriekavalkad med 25-ĂĽrsjubilerande GĂśtaFilm 2/6 DET NYA LANDET 3/6 SIMON OCH EKARNA 4/6 SALTĂ&#x2013;N

TILL TEN FLYTTAD OBS! KONSER KĂ&#x2013;PTA BILJ GĂ&#x201E;LLER. N ALLE FINNS! LISEBERGSH CH STĂ&#x2026;PLATS BĂ&#x2026;DE SITT- O

5/6 UPP TILL KAMP 7/6 CIAO BELLA

7/6 OFFSIDE 9/6 JAG SAKNAR DIG 10/6 SOMMAREN 11/6 SMALA SUSSIE

LiveNation.se, liseberg.se / 031-400Â 100 samt biljettforum.se / call center 0771-130Â 150. ROBERTPLANT.COM

4 +.*-

SVERIGEPREMIĂ&#x201E;R! 11/6 LOOKING FOR JOHNNY The Legend of Johnny Thunders

SVERIGEPREMIĂ&#x201E;

Đ˝ YÎ&#x2DC; Ĺľ

Ä&#x17E;Ä&#x161; Ć&#x152;Ä&#x17E;Ĺ?Ĺ?Ć?Ć?Ć&#x201A;Ć&#x152; Ä&#x201A;Ĺś

ĹśÇ&#x2021; 'Ä&#x201A;Ć&#x152;Ä?Ĺ?Ä&#x201A;

7 & 8 JUNI BIO RIO STOCKHO LM 10 JUNI KINO LUND 11 JUNI BIO ROY GĂ&#x2013;TEBOR G

11 JUNI

21.00 BIO ROY

12/6 A SMALL FAMILY BUSINESS National Theatre

FĂ&#x2013;R BIOPROGRAM SE: WWW.BIOROY.SE

EE D

Avenyn 45 031-20 80 11 bioroy.se

**; *+; *, QRE L 7

% D @ %D

KROG

MAT SOM TERAPIFORM X:s farsa jobbade på posten och blev kidnappad under det där misslyckade postrånet för några år sedan. Han fick en gevärspipa i nacken under vad som måste ha känts som en evighet. Rånarna stack – pappan blev hemskickad med dödsångest. Familjen ältade det inträffade hela dagen. Ovetandes satt jag hemma när det plötsligt plingade på dörren och X med vansinne i blicken berättar att han inte har ätit på hela dagen. MEN att han fått med en flaska renat att döva ångesten med från tidigare nämnda incident. Jag konfiskerade spriten och slängde ihop lite käk – för enligt mig är mat terapi, från att hacka grönsakerna (man kan alltid tänka på någon gammal flamma som varit röten) till att älta eländet med lämpliga pauser för att tugga. Så blev det den gången och så kommer det att bli igen, för trots kriser och skit måste alla käka och då är det lika bra att njuta lite under tiden. Här kommer några tips som passar när som helst, oavsett om det är sommar och sol eller om ens föräldrar har blivit tagna av värdelösa rånare.

BÄST JUST NU 1. Sushigarden Övre Husargatan 33/37, tel 031-13 80 55, sushigarden.se

Två restauranger i ett. I den ena delen har de sushi, i den andra dumplings, men bara sushidelen har kortmaskin. Snurrigt, men sjukt goda dumplings och de ligger nästan precis vid Linnéplatsen för den som gillar att hänga i Slottsskogen. Det snackas till och med om att Sushigarden har de godaste dumplingarna i stan – men det låter jag vara osagt. Öppet: mån–lör 11–20

2. Pustervik Järntorgsgatan 12, tel 031-361 67 05, pustervik.nu

Folk glömmer ofta att Pustervik faktiskt är mer än en go bar. Det finns ju käk också och maten är god. Kocken var en gammal klasskompis som har levt ett hårt liv, men han emigrerade och lämnade efter sig en meny som osar amerikansk söder. Öppet: tis–lör 17–22

3. Yammy Andra Långgatan 5, tel 031-12 73 55, yammykitchen.se

Jag efterlyser fler koreanska hak i Göteborg. För vår huvudstad halvvägs till Sibirien, som ligger ett par år före oss gällande mycket i matväg, är nedsölad av ställen där det går att få bra koreanska rätter. Men Yammy är gött, det kan dock kännas lite tomt i den övriga rusningen till ölhaken på Andra Lång. Öppet: mån–tors 11–22, fre 11–23, lör 12–23, sön 12–21

4. Kråkans Krog Götaforsliden 1, Mölndal, tel 031-27 04 58, facebook.com/krakanskrog

Det är helt fantastiskt vackert vid Mölndals bruk, har ni inte varit här måste ni åka hit. En liten promenad från Mölndals bro och man hamnar i något slags 1800-tals bruksområde. Längst ner vid forsen ligger Kråkans Krog, med en fantastisk uteservering – få öl smakar så fint som här. Öppet: mån–tors 16–23, fre–lör 17–01

5. Saron Second Hand Brunnsgatan 5, tel 031-741 12 12, saron.se/ saron-second-hand

Begagnatstället med de helt absurda köerna har faktiskt ruggigt bra fika till rätt pris. Det är skönt att glida in när kreti och pleti sliter i varandras kundkorgar och lugnt sätta sig, ta en slät kopp kaffe och något hembakt medan kommersen pågår. Öppet: tors 16–19, lör 10–13

KALLE WANNERSKOG kalle.wannerskog@nojesguiden.se

FOTO: THOMAS WAL

EN RIKTIG LIKE-KOMET Kometen Vasagatan 58, tel 031-13 79 88, restaurangkometen.se

I entrén till en av Göteborgs mest klassiska restauranger står den relativt sett nya krögaren Leif Mannerström och vinkar in gäster. Två italienska turister frågar på knagglig engelska: ”Do you have meatballs on the menu?”. ”We fix, come in”, kommer svaret, som ett skott men ännu knaggligare, och Mannerström håvar in sin fångst. Efter turisternas välkomnande blir vi placerade längst in i ett litet sidorum till den avlånga matsalen. En akustisk miss visar det sig när ett par goa gubbar laddar för kvällens hockey och bullret skakar rummet som en gitarrliknande resonanslåda. Vi välkomnas med en bra brödkorg och tillhörande citronsmör som fylls på efter det faktiska behovet. Till förrätt delar vi på en ankrillette och vårt sällskap svär av lycka, highfivear och säger att den

trådiga patén får en tia på en femgradig skala. Vi beställer griskind till huvudrätt och är närmast säkra på att Nasse har levt ett gott liv, för det är nog det godaste stycke fläsk vi har ätit. Det smakar äkta bondgård, i meningens goda bemärkelse. Den helstekta rödtungan håller tyvärr inte samma klass. Den är absolut god, men inte så överväldigande som vi hoppats. Tillsammans med potatisen serveras en spännande karamellsmakande smörsås som tyvärr inte framhäver fisken, men som passar bra att doppa potatisen i. Svampen till var lite tråkig. Efterrätten – som vi även den delar – kräver ett gormandiskt hål i form av en OP för att ens kunna pressas ner. På Kometen betalar man förvisso rejält, men portionerna är därefter. Glass/ sorbet på citron slår de flesta gelateriorna. Generellt hade vi gärna betalat lite mindre och fått mindre portioner, men vi är faktiskt lyckliga när vi kliver ur restaurangen och återigen befinner oss på den här sidan millennieskiftet. Öppet: mån–tors 17.00–21.30, fre 16.00–21.30, lör 12.00–21.30, sön 13–20, lunch: mån–tors 11.30–14.00, fre 11.30–16.00.

DAGS ATT SITTA PÅ HUSTAKEN Det har gått över 100 år sedan Henriksberg byggde det som kom att resultera i stans mäktigaste takterrass. I andra länder är rooftop-serveringar mer eller mindre ett krav. Det kan handla om städer i till exempel Marocko eller Indien där de platta hustaken bjuder på plats och utsikt. Har man en gång suttit på ett lyxhotell och avnjutit en riktigt dyr drink i Istanbul eller Bombay känns det sådär att sippa en sur fatöl på Andra Lång. Men nu har några av stans krögare fattat samma grej som Henriksberg (även om de är ungefär 100 år efter). Hotell Rubinen på Avenyn har under våren byggt en rejäl takterrass. – Det kommer att få plats upp till 180 personer här ute på terrassen, som vi kommer att öppna i slutet på veckan. Vi kommer att öppna den sektion för sektion, för att öppna hela terrassen under högsommaren, då det också ska finnas plats för två barer, säger Linda Abrahamsson till Göteborgsposten. För den som vill slippa umgås med nästan 200 andra avenyglidare finns det ett något mer

exklusivt sätt att umgås. För på närliggande Mornington Hotell går det att hyra takterrassen, där det finns en bastu med utsikt över Göteborgs takåsar och en bubbelpool. Men det kostar över 3 000 kronor. En lite annorlunda terrass som snart öppnar är Gyllene Prags uteservering på Sveaplan. Restaurangen har fått lov att ställa en container på mitten av den gamla kolerakyrkogården som Sveaplan faktiskt är. Man kommer att modifiera containern till en bar där de utplacerade bordens gäster får sin törst släckt. Men man kommer också att bygga en trappa upp på containern så att Sveaplan får sin första restaurang med takservering. NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

KROG

MELLAN BILSKROTAR OCH NYBYGGEN Jenin Grill Magnetgatan 6, tel 0707-65 88 67

Jenin Grill ligger pĂĽ en tvĂ¤rgata till Ă&#x2026;ngpannegatan. Kalla kĂĽrar rusar genom kroppen och smattret av automatvapen ekar i minnet. Men stanna upp en sekund â&#x20AC;&#x201C; KvillebĂ¤cken hĂĽller pĂĽ att fĂśrĂ¤ndras. Bilskrotarna och nĂĽgon porraffĂ¤r samsas med nybyggen som imponerar. Det Ă¤r en trevlig promenad frĂĽn VĂĽgmĂ¤stareplatsen till Jenin Grill, men vi fĂśrstĂĽr inte var entrĂŠn ligger. â&#x20AC;&#x201C; Letar ni efter Jenin? frĂĽgar ett par och visar oss vĂ¤gen genom det taggtrĂĽdsfĂśrsedda stĂ¤ngslet under skylten med grillens namn. Runt huset gĂĽr vi upp fĂśr en stĂĽltrappa, genom en korridor med pizzeriakakel och sedan slĂĽr oss doften frĂĽn kolgrillen som en MellanĂśsternsmocka. Det Ă¤r hjĂ¤rtlig stĂ¤mning bland gĂ¤sterna och vi slĂĽr oss ner bredvid ett

Megalaser & urban artroom Ă¤r det bĂ¤sta som hĂ¤nt GĂśteborg. Vi vet. Det Ă¤r en Ăśdmjuk underdrift men helt Ă¤rligt, varfĂśr skryta? Och varfĂśr stĂśdja folk som pĂĽ riktigt arbetar fĂśr ett GĂśteborg som Ă¤r mer likt den staden vi vill bo i Ă¤n den vi faktiskt bor i idag? Vi vet inte. Vi vet dock att vi tillsammans

FOTO: THOMAS WAL

gĂ¤ng som bjuder pĂĽ brĂśd att dippa i tvĂĽ grymma sĂĽser. Det blir vĂĽr rĂ¤ddning, fĂśr maten tar en stund i den fullsatta lokalen. Den avlĂĽnga grillen stĂĽr i rummet bakom kassan och vi kan se hur personalen kĂ¤mpar med att stilla gĂ¤sternas behov, bĂĽde de sittande och alla som tar avhĂ¤mtning. Maten Ă¤r god, riktigt god. Vi tar varsin

har gett ut en helt Ăśversinnes gĂśrgrym bok som du kan kĂśpa fĂśr 199:- kronor pĂĽ www.urbanartroom.se Ett samtidsdokument som gĂśr ditt soffbord lite snyggare och dig lite gĂśrgrymmare. Exakt sĂĽ. UngefĂ¤r. HallĂĽ, lĂ¤ser du fortfarande reklam? SkĂ¤rp dig, lĂ¤s en bok i stĂ¤llet. KĂśp den NU pĂĽ www.urbanartroom.se Peace

MegaLaser & urban artroom

www.museum.molndal.se

NĂ&#x2013;JESGUIDEN | NR 5, 2014

blandad tallrik: en med kĂśtt och en vegetarisk. Kycklingspetten Ă¤r grymma, liksom lammfĂ¤rsspetten och lammspetten. Det Ă¤r en lysande baba ganouj, men lite mycket tahini i hummusen. FrĂĽn den vegetariska tallriken kĂ¤nns tomat- och persiljesalladen som en frisk flĂ¤kt och vi hade gĂ¤rna haft mer av den till kĂśttet och mindre pommes.

Det serveras ingen alkohol, men vĂ¤l ayran och fĂśr den som inte gillar det finns en sĂśt mangojuice. PĂĽ Jenin Grill blir du mĂ¤tt och nĂśjd â&#x20AC;&#x201C; lammspettet som var vĂĽr favorit kommer inte bli lagd till handlingarna i fĂśrsta taget. Ă&#x2013;ppet: mĂĽnâ&#x20AC;&#x201C;tors 11â&#x20AC;&#x201C;20, fre 11â&#x20AC;&#x201C;21, lĂśrâ&#x20AC;&#x201C;sĂśn 12â&#x20AC;&#x201C;21.

*QU QUU JKVVCT FW DTĂ&#x2019;F QEJ DCMXGTM HTWMQUVOCV UCNNCFGT QEJ OCVKIC OCEMQT #NNV ILQTV RĂ HĂ&#x20AC;TUMC TĂ XCTQT QEJ P[DCMCV DCIGTKDTĂ&#x2019;F 2TGEKU UQO FGV UMCNN XCTC

8Ă&#x20AC;NMQOOGP KP

#dahlsfrukost

*Ă NNRNCVU 5CJNITGPUMC *WXWFGPVTĂ&#x2026; r YYY FCJNUDCIGTKDWVKM UG

DRYCK på KROGEN

LANDETS BÄSTA HUSETS VIN Du gör sällan några ekonomiska fynd när du beställer husets vin. Men vad ska man göra när man bara vill ha ett glas och inte en hel flaska? Jo, gå till en krog där husets vin är riktigt gott. Här är en lista över tio av landets bästa krogar där glasviner spelar roll.

Bhoga Norra Hamngatan 10 i Göteborg, bhoga.se

VITT. 2012 Domaine de Majas Chardonnay, Frankrike, Côtes Catalanes, Frankrike: 75 kronor. RÖTT. 2011 La Passion Grenache, Frankrike, Côtes Catalanes, Frankrike: 75 kronor. SÖTT. Malvira – Birbet, Italien, Piemonte: 95 kronor.

Glasvinlistan styrs av aktuella rätter på menyn, men du kan alltid hitta husets av klassiskt snitt för en rimlig peng.

Deville Roslagsgatan 6 i Stockholm, restaurangdeville.se

VITT. Domaine de Majas Chardonnay, VdP des Côtes Catalanes, Frankrike: 90 kronor. RÖTT. Domaine de Majas Rouge VdP, des Côtes Catalanes, Frankrike: 90 kronor.

Deville kör franskt och naturligt på listan och det mesta finns att få upphällt på glas. Allroundvinerna från Domaine de Majas limmar oftast perfekt med Plat du Jour.

Familjen

La Vecchia Signora

Arkivgatan 7 i Göteborg, restaurangfamiljen.se

Åsögatan 163 i Stockholm, lavecchiasignora.se

VITT. 2010 Domaine de Vieux Télégraphe Le Pigeoulet des Brunier, Frankrike, Vaucluse: 95 kronor. RÖTT. 2011 Orlando Abrigo Dolcetto d Alba, Italien, Piemonte: 85 kronor.

VITT. 2012 Paolo Scavino Sorriso, Italien, Piemonte: 95 kronor. RÖTT. 2012 Paolo Scavino Vino Rosso, Piemonte: 90 kronor.

Flera viner på glas under hundralappen. Vit rhônblend från Télégraphe och antipasti-dolcetto från Abrigo gör livet lätt att leva när du hänger med/hos Familjen.

Farang Tulegatan 7 i Stockholm, farang.se

VITT. 2012 Wittman 100 Hills Riesling Trocken, Tyskland, Rheinhessen: 95 kronor. RÖTT. 2013 Marcel Lapierre, Raisins Gaulois, Frankrike, Beaujolais: 95 kronor.

Sydostasiatiskt kök innebär mycket riesling på listan. Wittman hör till favoriterna från Pfalz och ihop med en sprudlande lätt beaujolias från Lapierre är kvällen räddad.

Far i hatten Folkets park i Malmö, farihatten.se

BUBBEL. NV Sebastien Brunet, Chenin Blanc, Frankrike, Loire: 75 kronor. RÖTT. Mas Coutelou Mourvedre, Frankrike, Roussillion: 90 kronor.

Här hälls alla viner på glas, såväl röd- som vittjut och bubblor. Krispigt mousserande från Brunet eller rustik mourvedre från magnumflaska räcker långt.

Med italiensk meny blir det framförallt italienskt även i glasen. Ett av husvinerna kommer från en av Piemontes höjdare Paolo Scavino. Modernt och snyggt.

Linje Tio Hornsbruksgatan 24 i Stockholm, linjetio.com

RÖTT. 2012 Domaine du Trapadis, Côtes du Rhone Rouge, Frankrike, Rhone: 84 kronor. VITT. 2012 Domaine Saint Anne, Côtes du Rhone Blanc, Frankrike, Rhone: 84 kronor.

Rejäl mat och rustika viner är ingen dum idé.

RÖTT. 2013 Elisabetta Foradori Ampeleia Un Litro, Italien, Maremma: 79 kronor.

Nyöppnade lunchrestaurangen på Spritmuseum stoltserar med en eklektisk vinlista signerad Erika Lindström. Foradori gör spännande viner från södra Toscana och ger en bra sinnebild för krogens vinprofil. Un Litro är, som namnet ger sken av, till för att dricka i stora klunkar.

Tryne till knorr Västergatan 16 i Malmö, trynetillknorr.se

VITT. 2010 Domaine de La Loue Savagnin, Frankrike, Jura: 90 kronor. RÖTT. 2010 Brignot Chi Wa Wa, Frankrike, Beaujolais: 90 kronor.

Naturvin för hela slanten, till vettiga priser och som matchar matfilosofin i köket. ALF TUMBLE

Marie Laveau

alf.tumble@nojesguiden.se Twitter: @alftumble

Hornsgatan 66, Stockholm, marielaveau.se

VITT. 2012 Gayda Brugairolles “Flying solo” Languedoc-Roussillon, Frankrike: 89 kronor. RÖTT. 2010 Gayda Brugairolles “Cepage Syrah”, Languedoc-Roussillon, Frankrike: 89 kronor.

Kul vinlista med låga flaskpåslag kompletteras med trevligt husvin från södra Frankrike. Gayda gör schyssta grillviner, särskilt röda, och innebär alltid mycket smak för stålarna.

Spritmuseum Djurgårdsvägen 38, Stockholm, spritmuseum.se

Vi älskar annorlunda. Mornington Stravaganza, personligt boutiquehotell och espressobar på Avenyn i Göteborg. Här kan alla bli älskade.

Kungsportsavenyn 6, Göteborg · 031-767 34 00 · mornington.se/goteborg

NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

SCEN & KONST

BESÖKA, LEVA ELLER BO? Själva meningen med ett vallöfte är förstås att det ska locka till sig väljare. Desto mer anmärkningsvärt är det då att Socialdemokraterna har formulerat sina sådana, gällande Göteborgs framtida kulturliv, som hjälpligt förtäckta hot. I deras program för valet 2014 kan vi under en minimal rubrik, där kulturliv behandlas tillsammans med nöjes- och idrottsliv, läsa om vad som med största sannolikhet väntar Göteborg efter valet. Där lovar de bland annat att Göteborg ska ”växa som destination” även om de också skyndsamt lägger till att de också ska ”öppna för göteborgare att vara delaktiga i kulturlivet”. Det är något med ordningsföljden i den meningen som är djupt oroväckande. På samma sätt påpekar det att kultur har ett värde i sig då det bland annat kan ge ett rikare liv

men att det här också går att ”vinna mycket annat.”. Vi blir även informerade om att ett ”rikt utbud av evenemang, festivaler, nattliv, teater, konst, idrott och mycket mer därtill skapar en stad som människor vill besöka, leva och bo i.” Besöka, leva och bo. Det är en uppräkning som gör det allt för tydligt vad Socialdemokraterna hoppas på att ”vinna” med kulturlivet. Misstankarna besannas till fullo när de till meningen om göteborgarnas delaktighet i kulturlivet lägger att ”Idag är det många som arbetar i den näraliggande och arbets-

intensiva besöks- och evenemangsnäringen. Här finns ytterligare utvecklingspotential”. Men allt är såklart inte så illa. De väljer att avsluta det lilla stycket med att konstatera att ”Stadens roll är viktig för att alla ska ha tillgång till ett rikt kulturliv.” Och ja, det stämmer förstås. Frågan är när Socialdemokraterna ska förstå att detta främst bör gälla stadens invånare, inte dess potentiella turister. MIKAELA BLOMQVIST mikaela.blomqvist@nojesguiden.se

OM KATTER OCH MÄNNISKOR

FOTO: MATS BÄCKER

BÄST JUST NU 1. Naturum Göteborgs konsthall, Vasagatan 33, den 13 juni–21 september

För den som liksom jag är pollenallergiker och allmänt obekväm i naturen kan säkert konsthallens utställning Naturum vara passande. Här utlovas bland annat en undersökning av naturen som en mänsklig konstruktion.

2. Svansjön Göteborgs Operan, Christina Nilssons gata, den 4–7 juni

Ytterligare möjligheter att uppleva 46

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

naturen på bekvämt avstånd ges när Portugals nationalbalett Companhia Nacional de Bailado gästar Göteborgs Operan och ger en modern version av Svansjön, skapad av koreografen Fernando Duante.

3. Lilibeth Cuenca Rasmussen Röda sten, Röda sten 1, den 14 juni–24 augusti

Med sin utställning på Röda sten kommer dansk-fillipinska Lilibeth Cuenca Rasmussen bland annat medelst videoverk, skulpturer, måleri och ett antal liveperfomances undersöka frågor om identitet, kultur,

religion, kön och sociala relationer.

4. Gruppen kartlägger svenska teatern Folkteatern, Olof Palmes plats, den 3–14 juni

Med utgångspunkt i den svenska teaterkanon utlovar Gruppen en normkritisk undersökning av teatern utifrån premissen att den både ”är, och bör vara, en aktör i samhällsdebatten.”

5. Stadsbiblioteket Götaplatsen 3

Efter sju (okej, två) svåra år av ombyggnationer är Stadsbiblioteket äntligen öppet igen!

Förr brukade jag tycka mycket om katter. Sedan började de dyka upp överallt, alltid lika gulliga, tokiga och näpna. Katten som företeelse fick något trött och sötsliskigt över sig. Rakt emot denna trend går Ivar Conradssons bok med den otympliga titeln Om djur och om människan och djurvärlden. Huvudsakligen om en liten och inställsam rovlysten, om det skydd den får hos människorna och om kelandet med den. från 1927. Conradsson debuterade som 22-åring 1906, gav i tät följd ut tre diktsamlingar, tystnade i 20 år och återkom sedan med Om djur…, en hätsk hatskrift mot katten. ”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm” skriver Conradsson, och fortsätter med att den är ”ett inställsamt, sliskigt pinoredskap med en röst av tjockt kvalm, en blick med endast ondskans liv.” Sedan fastställer han att ”av de människor, som gynna detta djur, äro somliga liksom mer bedragna av det, andra däremot liksom mera ett med det.” Jag tillhör den senare kategorin och skulle därför också gärna se mer kattskräck.

LARS LERIN Förort 2009

NORDISKA AKVARELLMUSEET PRESENTERAR:

LARS LERIN KULISSER/SCENERIES

18 MAJ–14 SEPTEMBER södra hamnen 6, 471 32 skärhamn / www.akvarellmuseet.org / info@akvarellmuseet.org / 0304-60 00 80

Värmlandsgatan 2 413 28 Göteborg

MODE

American Apparels vd och grundare Dov Charney.

FEMINISM SOM URSÄKTAR SEXISM DEN SENASTE TIDEN har det pågått ytterligare en

debatt kring klädföretaget American Apparel, en debatt som denna gång startade med att en klassiskt sexistisk reklambild för företagets kjol ”Mini” publicerades. Reklambilden vars fokus inte ligger på kjolen utan på den framåtlutade tjejens trosa och halva skinkor har rättmätigt blivit anklagad för att vara sexistisk och objektifierande. Det är inte första gången American Apparel publicerar bilder av detta slag, som sedan blir rejält omdebatterade och kritiserade. Men denna gång har kontroversen lämnat ursprungsämnet för att övergå till någon slags kritik mot de som kritiserar bilden. I början av april drog debattstormen igång och det har skrivits vilt i diverse medier om huruvida bilden är sexistisk eller inte. Den 27 april publicerade Genusfotografen ett inlägg på sin blogg som bestod av en intervju med en tidigare AA-anställd, som berättade om hur hon blivit sexuellt utnyttjad i samband med fotograferingar för reklambilder till företaget. American Apparels vd och grundare Dov Charney har även blivit anmäld ett antal gånger för sexuellt utnyttjande i samband med andra fotograferingar för företaget. NÅGOT SOM GÖR mig illa berörd är att mycket av det som har skrivits kring ämnet har sett ut som ett desperat försök att försvara AA och deras sexistiska bilder. Många har försvarat bilderna ur något slags feministiskt perspektiv, med en feministisk agenda, genom att vända kritiken mot de som kritiserar. En vanlig kommentar är att de halvnakna tjejerna på bilderna bara är kåta och vill ligga. Att kritiken mot bilderna alltså skulle bli till ett ytterligare, eller en annan form av, förtryck. Att vi genom att se och uppmärksamma det sexistiska förtrycker kvinnans sexualitet. 48

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Personligen tycker jag inte att tjejerna ser särskilt kåta ut, de ser alla obekväma och lite smått vettskrämda ut. Men ja, tjejer är kåta och vill ligga (och har exakt samma drifter som killar) men i reklam och media är det på olika villkor. Under många reklamrelaterade omständigheter är en kvinna och hennes kropp till för andra som är kåta, hennes kropp är till för betraktaren. Tjejerna på American Apparels bilder och deras kroppar är där i syftet att sälja en kjol eller en trosa, inte för att de är askåta och vill ligga och gör ett genuint självvalt uttryck för det. American Apparels bilder är liksom de flesta andra reklambilder tagna för att tillfredsställa den manliga blicken. ATT MÄN OCH kvinnor porträtteras på helt skilda sätt i media är ett faktum. Jag skulle vilja säga att American Apparel är ett ärkeexempel på det. Kvinnorna på deras bilder är alltid undergivna, halvnakna och i diverse utmanande sexuella poser, detta samtidigt som männen oftast står rätt upp och ner i en t-shirt för att sälja just en t-shirt. Bilderna på kvinnorna säljer deras kroppar och inte plaggen. De som påstår att bilderna är revolutionerande eller kontroversiella, kan genast gå in på Pressbyrån och slå upp valfritt modemagasin, bilderna är schablonartade och ser ut som de flesta reklambilder gör – en kvinna halvnaken och slav under den manliga blicken. Det känns dessutom som en väldigt ogenomtänkt idé att de objektifierade tjejerna är genuint kåta när en har läst på om hur AA:s fotograferingar ett flertal gånger faktiskt har gått till. JAG BLIR UPPRÖRD och besviken

på de inlägg som har skrivits kring ämnet ur något slags hitte-påfeministiskt perspektiv. De är enbart som ett försvar av AA:s högst sexistiska bildspråk. Ett bildspråk som inte representerar frigörande av kvinnans sexualitet, utan endast fungerar som en sexualisering av och ett maktutövande över kvinnans kropp.

CHECKLISTA Några viktiga knep till hur du som man respektive kvinna ska se ut i en American Apparel-reklam. FÖR KVINNOR 1. Du får max ha ett par trosor på dig, alternativt en genomskinlig eller högt skuren body. Har du en tröja på dig bör du precis ha kommit från en wet t-shirt contest. 2. Du bör se lite rädd och undergiven ut, helst ligga på mage och titta bakåt med öppen mun. Alternativt ligga på rygg med särade ben, öppen mun och en tom blick. 3. Skulle du under några omständigheter råka ha byxor på dig, får du absolut inte glömma att svanka eller att stå på alla fyra. FÖR MÄN 1. Du bör alltid vara fullt påklädd, ska du modella badkläder gäller det att bestämt spänna varenda liten muskel din kropp har. Annars går det bra att ha en svankande tjej som accessoar. 2. Du får gärna softa lite nonchalant på en stol, spana bestämt förföriskt in i kameran och high-fiva med en polare. Alternativt ha en skateboard under armen. 3. Engagera dig gärna i någon sport, och bara råka bli fotograferad under tiden. Ibland går det även hem att sitta med en cardigan om axlarna bland en massa böcker och vara intellektuell.

AMANDA MANN amanda.mann@nojesguiden.se

nojesguiden.se/amanda-mann

NORDSTAN

200 shops and restaurants in the heart of Gothenburg

A true shopping experience in the heart of Gothenburg Opening hours: Mo–Fr 10–20, Sa-Su 10–18 | Food store: Mo–Fr 08–21, Sa-Su 09–20 The multi-storey car park is always open | Free parking Mo-Fr 18–21, Su 09-19 www.nordstan.se

LITTERATUR

TILL KONCENTRATIONSSVÅRIGHETENS FÖRSVAR DEN FÖRSTA DIKT jag skrev med den märkliga intentionen att det skulle bli just en dikt bestod av Jonas Thentes namn tre gånger på lika många rader. Jag kommer att tänka på den när jag går igenom den amerikanska poeten Mira Gonzalez Twitter-flöde. Som jag älskar Mira Gonzalez Twitter-flöde! Bland all dekadensromantik (uppmaningar till studenter på olika college att fixa gräs och bilder på en flinande Tao Lin som äter hummer etcetera) finns det drivor av strålande, stökig och uppkäftig poesi. Ord som nästan exploderar av rastlöshet och samtid. Det är, minst sagt, värt att scrolla igenom. Hetsigt. Mira Gonzalez skriver: ”we go together like an active social media presence and deep-seated emotional problems”. Hon skriver: ”sometimes i don’t even have a long enough attention span to finish reading entire tweets” och i ett litterärt klimat där gubbdramatiker fortfarande slentrianhyllas för dagböcker som knappt ens betalda kritiker orkar läsa får det mig att jubla, inte bara inombords. Det är, för att använda ett trött uttryck, sjukt ”befriande” med en ung, litterär person i framkant som inte ens orkar läsa 140 tecken. I min första text som litteraturredaktör för Nöjesguiden vill jag slå ett

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

slag för just koncentrationssvårigheten. Eller rastlösheten. Dra en lans? Både som skriv- och läspraktik. Den flackande blicken som musa, tusen öppna fönster. Det finns inget skamfullt i att lägga ifrån sig en skittråkig bok om den är just skittråkig. Mira Gonzalez skriver: ”I’m the Jonathan Franzen of bleeding through my pants in social situations”. Hennes första diktsamling kom 2013. Den heter I Will Never Be Beautiful Enough to Make Us Beautiful Together. Jag har inte läst mer än titeln och det är lite det som är poängen – den räcker för att dra slutsatsen att hon är fantastisk (mellan raderna: jag kommer såklart att läsa den). Vad har Jonas Thente med allt det här att göra? Det har jag glömt. Vem är det?

MÅNADENS LÄSNING Ce(n)sur Felicia Mulinari, Yodit Girmay-Abraha Författaren 2/2014

Det kanske överraskar att Författarförbundets tidskrift innehåller vårens bästa läsning? Med sin medelålder på 60+, fäbless för ”fysiska böcker” och tidigare ovilja att släppa in yngre röster? Well, inte när en får reda på att Athena Farrokhzad agerat gästredaktör för ett nummer med tema ”litteraturens värde och plats i samhället”. Inbjudna Felicia Mulinari (kolla in hennes blogg politiskpoesi.wordpress.com) och Yodit GirmayAbraha (del av nätverket Revolution Poetry) levererar valårets viktigaste poesi och dessutom presenteras det nystartade kollektivet Ce(n)sur (Sarra Anaya, Emilia Felix, Judith Kiros, Burcu Sahin, Molly Lindengren, Astrid Stridsberg) med en språklig bomb till manifest. Under rubriken ”De vars kroppar bara mäts inför byggandet av kistor” attackeras litteraturvärlden i en text utan nåd som mer än gärna hade fått bre ut sig över hela numret.

En trädgård, i väntan… Abdellah Taïa Novell publicerad i 10TAL #16

Parisbaserade Abdellah Taïas romaner hör till nollno’lltalets allra finaste. I senaste 10TAL kan en läsa hans nya novell En trädgård, i väntan…, en mättad, mycket vacker text som på bara två sidor hinner hantera förtryckt sexualitet,

identitet och klass med en varsamt romantisk precision. I tidningen finns också en intervju, skriven av Victoria Machmudov, i vilken Taïa tillåts utveckla sina tankar kring skrivandet och politiken.

Nio dagar, nio nätter Kajsa Grytt Norstedts

När året är slut och Kajsa Grytt äntligen har blivit rättmätig punkdrottning med hela svenska folket (Så mycket bättreeffekten) får en inte glömma bort hennes författarskap. I Nio dagar, nio nätter byggs ett spännande passionsdrama med hjälp av fyra karaktärers perspektiv, två stadsbilder och lika delar kritik mot den manliga, självupptagna indiesvängen som det brutala klassamhället. Dessutom: skildringar av sex som inte är pinsamma. Sommarens bladvändare. ELIS BURRAU elin.burrau@nojesguiden.se Twitter: @elis_burrau

H O LM E N S H ER R K I LS GATA N 1 2 4 1 1 0 4 G ÖT E BO R G

N U K A N D U H A N D L A K L Ä D E R O N L I N E PÅ W W W. H O L M E N S H E R R . S E R E P L AY TIGER OF SWEDEN HUGO BOSS

ETON NUDIE JEANS L AC O ST E

L LOY D O S C A R JAC O B S O N CORNELIANI

GANT STENSTRÖMS BARUTTI

SPEL

FÖRTITT Murdered: Soul Suspect En av de tuffaste utmaningarna yrkeslivet som speljournalist innebär är att hålla god min. Alltså, det är klart att frilanslivet, egenföretagandet och allt det där på ett lågintensivt sätt är väldigt mycket värre. Men föreställ dig viljestyrkan som krävs när du sitter med en producent för ett spel (det är oftast producenter det handlar om) och han (det är oftast män) försöker övertyga dig dels att han är en gamer själv (det är han oftast inte), dels att hans kommande spel är nästa stora grej. Och nej, det är det oftast inte. Jag brukar bita mig i kinden, klia mig lite på näsan och kanske titta bort. Så när en brittisk ung man, producent, från spelförlaget Square Enix på fullaste allvar försöker sälja in sitt spel med att det är likt den gamla Patrick Swayze-filmen Ghost börjar det smaka blod i munnen på mig. Egentligen är det väl inte spelets fel, det handlar snarare om en producent som inte vet det bästa för sin produkt. Murdered: Soul Suspect handlar nämligen inte alls om att dreja vaser med sin förlorade kärlek. När kriminalpolis Ronan O’Connor störtar till marken från tredje våningen har han ingen aning om att han snart kommer att vara död. Men det var inte fallet som dödade honom, det var de där sju kulorna han fick i sig från nära håll. O’Connor har just blivit offer för The Bell Killer, en mördare med flera mord på sitt samvete. Det är här Murdered: Soul Suspect börjar. Ronan O’Connor är en

man med ett brokigt förflutet som av någon märklig anledning fått bära polisbricka i den sömniga staden Salem ett par år innan han blev pumpad full med bly. Och det är i efterlivet han tvingas ta sig an sitt svåraste fall någonsin – mordet på honom själv. Om övernaturlig noirdeckare med b-filmsdrag är vad som finns att vänta av berättelsen (jag får reda på att mediumet som Ronan kommunicerar genom typ är Whoopi Goldberg-karaktären i Ghost) är själva spelmekaniken lite intressantare. Varje brottsplats måste undersökas grundligt, på ett nästan peka och klicka-liknande – och väldigt tillfredsställande – sätt. Men samtidigt

har utvecklarna känt sig tvingade att stoppa in actionsekvenser som känns helt malplacerade. Grundpremissen i Murdered: Soul Suspects har gjorts förr, i det gravt underskattade Ghost Trick: Phantom Detective. Där fick det också vara hela spelet, det behövdes inte klämmas in omotiverade ”spänningsögonblick” bara för att göra spelet speligare – något som redan i en förtitt på typ två timmar blev tjatigt. Förhoppningsvis har det färdiga spelet, som släpps senare i sommar, vett att fokusera på rätt saker.

Allra starkast är dock presentationen. De sköra akvarellbakgrunderna – som ser ut att vara lika inspirerade av John Bauer som av Final Fantasy-konstnären Yoshitaka Amano – är något av det bästa jag har sett i ett spel. Även om resten av spelet inte riktigt når samma nivå är det här ett spel du inte bör missa. Särskilt inte om du gillade Ubisofts tidigare 2D-plattformare (typ Rayman), men önskade något lite mer subtilt.

kommer du att möta krigiska utomjordiska raser, handelsstationer, pirater och blivande vänner i nöd. FTL är en roguelike, vilket innebär bland annat två viktiga saker: 1. banorna slumpas varje spelomgång och 2. du kommer att få nöta järnet. Resultatet blir ett snacksizeat sci-fi-rollspel där du uppgraderar utrustning och manskap och djupdyker i världsrymden. Det är helt omöjligt att lägga ifrån sig. Allt är så simpelt, men ändå så väldigt djupt. Välbalanserat och genomtänkt. Och precis som väntat passar det utmärkt för att spelas också på en surfplatta.

Child of Light Utvecklare: Ubisoft Plattform: PC (PS3, PS4, Xbox 360, Xbox One, Wii U) Ungefärligt pris: 150 kronor

Året är 1895 och den lilla Aurora har fallit i koma. När hon slår upp ögonen finner hon sig fången i en dröm, i landet Lemuria – som terroriseras av den onda Svarta Drottningen. Aurora måste besegra drottningen för att åter förenas med sin far, IRL. Child of Light är en barnboksberättelse satt i rörelse och gjord interaktiv. En oändligt vacker resa genom en lika vacker som livsfarlig sagovärld. Och mysfaktorn är skyhög – även om resan avbryts av strider med farliga monster. Ett tvådimensionellt plattformsäventyr med rollspelsinslag – och där du kastas in i strider som liknar de i japanska rollspel varje gång du stöter på fiendetrupp. Till din hjälp har du en liten eldfluga, ett överdimensionerat svärd och en drös trollformler.

MICHAEL GILL michael.gill@nojesguiden.se Twitter: @MFGill

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

FTL – Advanced Edition Utvecklare: Subset Games Plattform: iOS (Linux, Mac, PC) Ungefärligt pris: 75 kronor

FTL, Faster Than Light, är ett spel som handlar om rymdskepp. Du väljer ut en liten besättning, bestyckar din farkost och ger dig ut i världsrymden. Ditt uppdrag är att föra ett meddelande till Federationen, utan att bli ikapphunnen av onda rebeller. På din väg mot räddningen

Trials Fusion Utvecklare: Red Lynx Plattform: PC (PS4, Xbox 360, Xbox One) Ungefärligt pris: 299 kr

Finska fartdårarna på Red Lynx är tillbaka. Trials Fusion är ytterligare ett spel, det femte i ordningen, som handlar om akrobatisk motorcykelåkning. Sporten

det grundar sig i heter just Trial, och handlar om att klättra uppför omöjliga hinder med en motorcykel – och utan att sätta ner fötterna. Motorvärldens motsvarighet till dart, typ. Det brukar sändas på Eurosport och har en smal (bildligt talat) publik men är svinstort i något mellaneuropeiskt land. Jag har alltid fascinerats över sporten. Hur någon kan stå och balansera på bakhjulet fem meter upp i luften, ta sats för att hoppa över ett artificiellt vattenfall och landa på en blomkruka. Utan att bryta nacken. I sina bästa stunder är Trials-serien just det här – fast trimmat ett par varv. Känslan av att klättra upp för en lodrät vägg, slå en volt över ett brinnande oljefat och ta sig i mål felfritt är magisk. Vägen dit är, oftast, kantad med oändliga felsteg och svordomar. Problemet är bara att det känns som att Trials idémässigt går på tomgång (pun intended). Det är ett spelkoncept som bygger så fruktansvärt mycket på intressant bandesign snarare än något annat. Det här vet ju förstås Red Lynx, men de försöker ändå motivera ett nytt spel med häftigare bakgrunder och pyroteknik. Sci-fi-banor med stridsflygplan som flyger under körbanan, saker som exploderar, AI-röster som försöker vara roliga. Massor med extra yta som bara gör att spelet känns grundare. Att åkarna numer kan göra motocrosstricks (det vill säga luftakrobatik med fallande motorcykel i närheten) gör inte särskilt mycket för upplevelsen. nojesguiden.se/michael-gill

TV HAR BLIVIT EN ÅTERVINNINGSSTATION ”Fargo is missing the spark of originality that would make it great”, skriver Slates tv-kolumnist Willa Paskin om tv-serien Fargo som, om det har undgått dig, är baserad på filmen Fargo. Alltså: en tv-serie som är baserad på en film saknar originalitet. Att underhållningsindustrin börjar få slut på originella idéer är inte nyhetsstoff – det är default-läget. I den nya ekonomin har jakten på licenser och samarbeten med bekanta varumärken blivit film-, tv- och spelindustrins sista livboj. Det är därför Universal häromåret gjorde en science fiction-film ”inspired by” brädspelet Sänka skepp. Det är anledningen varför en begåvad regissör som Duncan Jones är kopplad till filmatiseringen av onlinespelet World of Warcraft när han egentligen 1. Fargo borde jobba med en ny Moon. Och Om tv-adaptionen av Fargo är bra? det är samma mentalitet som en You betcha! HBO Nordic. gång i tiden gick full circle och gav oss Frankensteinmonster som Street Fighter The Movie The Game 2. Game of Thrones och, nu senast, The Lego Movie Alla män måste dö. Frågan är bara Videogame. hur. HBO Nordic och C More. Tv-klimatet där få serier lever längre än sitt pilotavsnitt är skälet till att serier baserade på kända 3. Full Patte filmer blir vanligare. Dessutom är SVT:s luddiga Flow-satsning har det betydligt lättare att hiss-pitcha åtminstone ett flaggskepp. SVT Flow. ”Hannibal Lecter – de tidiga åren” än att sammanfatta en nyansrik originalhistoria av The Wire-kaliber på fem minuter. Men att utgå från att licensjobb är själlösa är knappast kontroversiell kulturkritik, det är lat sådan. Mash, Buffy the Vampire Slayer, Friday Night Lights och Fargo visar att det går att göra adaptioner som är lika bra som, och ibland till och med överträffar, sina föregångare. Ja, vi lever i en tid präglad av reboots och remakes, prequels och sequels. Men problemet är inte att de originella idéerna har tagit slut. Problemet är att de sällan får börja.

BÄST JUST NU

JIMMY HÅKANSSON jimmy.hakansson@nojesguiden.se Twitter: @jimmy_hak

COEN-THRILLER

Fargo Regi: Adam Bernstein Manus: Noah Hawley Medverkande: Billy Bob Thornton, Allison Tolman, Martin Freeman, Colin Hanks

I filmen Fargo från 1996 skildrade Coen-bröderna det knivskarpa mötet mellan en liten kufisk småstad och det besinningslösa våldet. I Coens säregna och uppskruvade version av det pittoreska Minnesotalandskapet ruvade mörkret alltjämt under tunga snötäcken. Här var naturen lika mycket ett väsen som karaktärerna som befolkade den. Vad som skiljer tv-serien Fargo från andra ”film till tv”-försök är att Fargo varken är en utdragen repris eller en lat origins-historia. Seriens ende manusförfattare, Noah Hawley, stuvar undan karaktärerna för att i stället obducera landsortens mörka hjärta med skalpell. Lester Nygaard är den patetiska försäkringsförsäljaren som vart han än vänder sig blir påmind om att han är ortens störste förlorare. Hans fru, som

GISSL ANDRAMA/VAMPYRFEST

From Dusk Till Dawn Skapare: Robert Rodriguez Medverkande: D.J. Cotrona, Zane Holtz, Eiza González, Jesse Garcia

Första gången jag såg Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn blev jag blown away. Quentin Tarantino blev skjuten igenom handen och kikade igenom hålet. George Clooney sportade en tatuering vars tribalflammor klättrade från handleden och ut bakom kavajkragen. Dessutom utvecklades filmen från nervigt gisslandrama till kladdig vampyrgore så snart gänget nått den aztekiska pyramiden, som en flitig inredningsarkitekt sunkat ned till en mexikansk svartklubb, utanför vilken Cheech Marin stod och utlovade ett brett sortiment av punanis. I tv-seriefieringen av den kultförklarade vampyrrullen återberättas samma historia, med inslag av nytt. Efter ett halvlyckat bankrån kapar de efterlysta Geckobröderna en husbil med tillhörande familj. De ska över den

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

inte ens tittar på honom när de har sex, påpekar ständigt att hon gifte sig med fel Nygaard. Allt det förändras när Lester hamnar i sjukhusets väntrum och där stöter på den pottfriserade yrkesmördaren Lorne Malvo. I likhet med sin förlaga är alla karaktärer typer, kufer och fånar som definieras av sina dialekter, kläder och frisyrer. Här finns dövstumma skummisar i fransiga mockajackor, stendumma syskon som skjuter varandra i röven med armborst och såklart poliskonstapeln Molly Solverson – det sunda förnuftets sista utpost. Tv-serien liksom filmen visar att inte ens den mest idylliska smurfbyn är förskonad från våldet. Våldet är inte en egenskap som bor i hjärtat hos främlingarna. Den bor hos oss alla. Så när Lester för första gången bevittnar ondskan och frågar sig själv ”Who could have done a thing like this?” vet han redan svaret. Alla. JIMMY HÅKANSSON Fargo finns tillgänglig på HBO Nordic.

mexikanska gränsen för att leva rikt och lyckligt utan att någonsin behöva se över sina axlar. På vägen råkar de reta upp en tjurskallig Texas Ranger genom att skjuta ihjäl hans partner. Att berätta samma historia i ett söligare tv-tempo låter som en dålig idé. Stundtals är det det också. Storyn var knappast filmens mest utmärkande drag, och är definitivt inte i behov av att drygas ut i flera entimmeslånga avsnitt (nyligen bekräftades även en andra säsong). Trots det fungerar formatet oväntat bra. Berättelsens tidslinje hackas upp och fogas samman som om det vore Burroughsk prosa, och scenerna sicksackar snyggt mellan nu och då. Men originalfilmens styrka var överraskningsmomentet och chockvärdet. Halvvägs in i första säsongen är det fortfarande oklart hur serien kommer att förvalta det arvet. JIMMY HÅKANSSON From Dusk Till Dawn finns tillgänglig på Netflix.

#FLERHEM Nyckeln till utbildning och jobb. Två veckor innan valet arrangeras en het debatt om bostadsfrågan. Idag saknar 289.000 unga vuxna en egen bostad. Vi vill veta vad partierna i Göteborgs kommunstyrelse ska göra för att förbättra situationen

Moderator: ALEXANDER SALZBERGER DATUM: 28/8 PLATS: TBA DJ: JULIA PUGSI

FILM DOKUMENTÄR

Mademoiselle C Regi: Fabien Constant I rollerna: Carine Roitfeld, Tom Ford, Karl Lagerfeld

Filmer som skildrar modebranschen – Djävulen bär Prada, Mahogany, Funny Face – kan försöka göra narr av den allt vad de vill, men om det är något område där verkligheten alltid överträffar dikten är det detta. Vid flera tillfällen under den nya dokumentären Mademoiselle C, om ikoniska redaktören Carine Roitfeld, var jag tvungen att kväva gapskratt i den i övrigt knäpptysta biosalongen. Som när fotografen Bruce Weber kommenterar modellerna på en fotografering med spädbarn: ”Det trista med de minsta barnen är att de bara kan jobba 20 minuter åt gången.” Eller som när Roitfeld kollar igenom bilderna från en fotografering där en av modellerna tuppar av: ”Hon är så vacker när hon svimmar!” Eller som när hon på ett möte utbrister ”Jag skulle vilja göra Afrika!” och hennes kollega svarar ”Nej, det går inte att göra Afrika i New York, jag har försökt.” Allt detta är sådana parodiska modeuttalanden, som tagna ur någon satirisk film. Men Mademoiselle C fyller mig med glädje. Carine Roitfeld är den iskalla Vogueredaktören Anna Wintours antites: hon klappar händerna över

DRAMA-THRILLER

En natt i Havanna Regi och manus: Lucy Mulloy I rollerna: Javier Nuñez Florian, Anailin de la Rua de la Torre, Dariel Arrechaga

Livet imiterar konsten: när filmen En natt i Havanna skulle visas på Tribecafestivalen saknades två av skådespelarna, Javier Nuñez Florian och Anailin de la Rua de la Torre, i filmen tvillingparet Elio och Lila. Ingen visste var de hade tagit vägen. Snart visade det sig att de hade flytt till Las Vegas – nu söker de politisk asyl och väntar barn. Ett (utan att avslöja för mycket) lyckligare öde än det som skildras i filmen där de utan tidigare erfarenhet av skådespeleri castades tillsammans med Dariel Arrechaga i rollen som deras vän Raúl. En natt i Havanna utspelar sig över

bara ett par dagar inför och under en flykt från Kuba till Miami. I en första bild ser vi en blond ung kvinna åka genom ett vackert landskap i bil. ”Det här handlar inte om henne”, säger en speakerröst. ”Det handlar om mig.” Rösten tillhör Lila, berättaren och guiden genom historien, hon som föredrar att se på andra människor framför att interagera med dem och som flera gånger i filmen både smyger på andra – sin pappa, sin tvillingbror, Raúl – och blir iakttagen, ovetandes. Länge är En natt i Havanna ett triangeldrama på gränsen mellan tragik och humor, intensivt, närgånget filmat men också vackert, en värme i bilderna som inger falskt hopp när sedan den verkliga konflikten, själva flykten, tar vid. Det var länge sedan jag mådde så här dåligt av att gå på bio. Se den. HJ

huvudet på visning, pratar om hur mycket hon älskar underkläder, börjar gråta av glädje och rörelse när hon pratar om sin dotters nyfödda barn och hur mycket mormödrar betyder för henne. Som moderedaktör har hon varit provokativ, men det finns liksom ingenting överlagt i provokationen, hon har bara en passion inför skönhet som gränsar till det världsfrånvända. Precis som en annan berömd moderedaktör: Diana Vreeland, en legendarisk citatmaskin som älskade ”pazzazz” och glamour, så fantastisk och så knasig på samma gång. Som film lider Mademoiselle C lite av att alltför gärna vilja rama in berättelsen om Roitfeld med arbetet med hennes publikation CR, en dramaturgiskt ganska träig historia. Men det vägs upp av hennes egna filmade material inifrån The Met Ball (komplett med selfies med Beyoncé) och cameos av Karl Lagerfeld som kör runt Roitfelds barnbarn i vagn. Det är en okomplicerad, lustfylld historia. HJ

”DET VAR LÄNGE SEDAN JAG MÅDDE SÅ HÄR DÅLIGT AV ATT GÅ PÅ BIO. SE DEN.” Hanna Johansson om En natt i Havana.

SPIRITUELL ÖKENVANDRING

Tracks Regi: John Curran Manus: Marion Nelson I rollerna: Mia Wasikowska, Adam Driver

Tracks bygger på boken med samma namn av den numera smått legendariska australiensiska skribenten Robyn Davidson. Den handlar om en resa till fots som hon efter två års förberedelser som 26-åring inledde i april 1977, mellan Alice Springs och Indiska oceanen. En hajk på 270 mil genom ett kargt ökenlandskap i sällskap av fyra kameler och en jycke vid namn Diggity, som varade i nio månader. Hon färdades ensam, men en fotograf från National Geografic, Rick Smolan, sammanstrålade med henne vid några tillfällen längs vägen för att ta bilder. Hon kallades av urbefolkningen för The Camel Lady. Reportaget i National

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Geografic med Davidsons text fick ett sådant starkt gensvar att det ledde till att Davidson skrev sin första bok. Numera är hon författare med social-antropologi som specialistområde. Hon skriver om sina resor och om nomadiska kulturer. Filmen är en vacker, rörande och märkvärdigt engagerande historia, där vidderna och naturen tar stor plats och dialogen är sparsam. Girls-stjärnan Adam Driver i rollen som fotografen gör ett mansporträtt som piggar up. Han är självsäker, kapabel och vänlig men utan ett uns av machisimo. Och Mia Wasikowskas kombination av humoristisk oförskräckthet, hippieaktighet, inre liv och sorg är vad som krävs för att måla kvinnan Davidson trovärdig. Förutom utomordentligt skådespeleri och fantastiska bilder erbjuder Currans film ett sinnligt, filmiskt språk och en intelligent ingång till Davidsons sätt att tänka och förhålla sig till världen. Hennes obändiga, icke-religiösa tro på att det finns en möjlighet till både verklig ensamhet och att samtidigt vara en del av kulturen. En möjlighet att avskilja sig från bruset. ”It’ s becoming illegal to get lost!”, säger hon, men menar att det fortfarande finns sätt kvar där ute, även i vardagen, att skaffa sig äventyr och en förnimmelse av risk. IE

ANIMERAD DOKUMENTÄR

Jag och mina två mammor Regi och manus: Laurent Boileau, Jung I rollerna: William Coryn, Maxym Anciaux, Arthur Dubois

Koreakriget delade inte bara landet – det separerade också många barn från sina föräldrar. Efter kriget fann cirka 200 000 barn nya hem i väst, däribland Jung Henin som i samarbete med Laurent Boileau har adapterat sin egen serieroman till den hjärtskärande dramadokumentären Jag och mina två mammor. Kreativiteten fyller luckorna och sammansvetsar källorna. En smalfilmskamera är framme när Jung möter sin nya familj på en belgisk flygplats – ett dokumentärt ögonblick som övergår i en blandning av handritat och dataanimerat. Hybridformen tassar mellan det faktiska, såsom ihågkommet av apparater i andras händer, och egenskapade

rekonstruktioner som färgas av det personliga. Det är ett kärleksfullt hem som Jung hamnar i: en sprudlande glad pappa, välkomnande syskon. Men under hela barndomen försöker han skapa ett band med den enda person som håller honom på en armlängds avstånd – hans nya mamma. Den brustna omfamningen rycker bort mattan under hans fötter och blottar identitetskrisen som väntar därunder. Tecknandet blir både bedövningen och metoden för att riva bort plåstren. I barnaålder ett sätt att kondensera förvirring och förtrycka känslor, senare en kompass som visar vägen till katharsis. Visst svider det många gånger och skrattet fastnar i halsen när det oskuldsfulla plötsligt punkteras av svidande insikter, men outtröttligt fortsätter Jung att illustrera och orientera. Det är väldigt vackert och gripande. SL Fler recensioner på nojesguiden.se/film

FILM

MARVEL-ACTION

X-Men: Days of Future Past Regi: Bryan Singer Manus: Simon Kinberg I rollerna: Patrik Stewart, Ian McKellen, Hugh Jackman, Jennifer Lawrence

Efter ett par oinspirerade Origins-sidospår var förväntningarna låga inför 2011 års X-Men: First Class. Men med en injektion av nytt blod i form av Jennifer Lawrence, Kevin Bacon och – framför allt – Michael Fassbender överraskade den genom att vara välspelad, tät och engagerande. X-Men: Days of Future Past är lite av ett unikum då den fungerar som uppföljare till både rebooten First Class och The Last Stand, den sista delen av originalserien, från 2006. Detta innebär naturligtvis en rollista som får ett nördhjärta att smälta. Tyvärr innebär det också en del problem. Days of Future Past är inte direkt rörig, men den har för

många spår för sitt eget bästa och de mest intressanta hinner inte ägnas tillträckligt med utrymme. Den gör att den både känns mer standardiserad och mindre oberäknelig än First Class. Men snyggt är det. Actionpackat likaså. Och Fassbender, Lawrence och Game of Thrones Peter Dinklage briljerar som vanligt. Med tanke på takten dessa filmer pumpas ut i har Marvel en förvånansvärt hög lägstanivå. AL

BONUS: Denna film fungerar som föregångare till X-Men: Apocalypse som ska släppas i maj 2016. I den återvänder Lawrence, Fassbender och James McAvoy och de får dessutom sällskap av Channing Tatum och diverse andra stornamn som än så länge är hemliga.

är Borgman i sina bästa stunder. Filmen inleds med en nervig scen där den mystiske lösdrivaren Camiel Borgman tvingas fly från det underjordiska nätverk av tunnlar och hålor som uppenbarligen har varit hans hem under en längre tid. Snart därefter hamnar han i våldsam konfrontation med en polerad överklassfamilj, en konfrontation som sedan förbyts i omsorg när husets fru förbarmar sig över den mindre beställda och dessutom får ångest över sin egen priviligerade ställning. Och när kontakten väl är etablerad dröjer det inte länge innan Borgman har hela familjen i sin hand, och han skakar, förvirrar och plågar dem och för dem allt närmare ruinens brant. Anslaget till Alex van Warmerdams drömlika skapelse inger förhoppningar och referenser till Hanekes Funny Games liksom det mesta av Lynch passerar förbi. Vartefter sagan förlöper kommer dock ambitionerna på skam och obehaget tunnas ut. Filmen är full av små proklamationer och antydningar, det vill säga ledtrådar som man hoppas ska kunna ge svar på vem Borgman egentligen är och vad hans syfte är. Är han, som det antyds i filmens inledande citat något övernaturligt, kanske ren ondska som har antagit köttslig form? Eller är han bara en symbol över den vanliga människans beckmörka inre? Tyvärr får vi aldrig något svar, och inte heller erbjuds Borgman något motstånd i sin mission och allt verkar vara ganska så ofrånkomligt och statiskt och således slutar filmen vara intressant annat än som en lustig och bisarr nonsenssång. VS

BÄST JUST NU

Biomech Sci-fi-mörker

Konstnären HR Gieger dog som bekant i maj. Har du överhuvudtaget något intresse för sci-fi bör du hylla honom genom att se om Alien, Prometheus och Jodorowsky’s Dune. VICTOR SCHULTZ victor.schultz@nojesguiden.se

Hajar Hissbråk och Kubafilm

Fejkfilmpostern JAW Z är en av de roligaste spin off-vitsarna på Solanges hissbråk med svågern Jay Z, men å andra sidan är jag lite överkänslig för allt som har med hajar att göra efter att ha sett En natt i Havanna. Upprepar: se den. HANNA JOHANSSON hanna.johansson@nojesguiden.se

Filmatiserad litteratur Lästips

MONSTERACTION

Godzilla Regi: Gareth Edwards Manus: Max Borenstein I rollerna: Aaron Taylor-Johnson, Elizabeth Olsen, Bryan Cranston

Marknadsföringskampanjen som har föregått Godzilla årgång 2014 har pumpat ut blytunga och suggestiva bilder av fallskärmssoldater som ljudlöst faller genom atmosfären mot en blodröd himmel, till ljudet av dramatiska jättekörer och japanska trumslagare och en Ken Watanabe som med darrande röst siar om ett annalkande mörker. En angreppsvinkel som också kändes helt naturlig i ett 2000-tal där actionfilmen framför allt ska vara mörk. Av den anledningen blir det rätt märkligt när Godzilla just bara känns som en halvskön Roland Emmerich-rulle, nästan sentimental i sin kärlek till det mer eller mindre lättsamma äventyret där kärnfamiljer i sönderfall trängs med naiva forskare och hellyllemän. En del inslag framstår som fullständigt onödiga och den ofrivilliga röda tråden verkar vara att filmens bibliotek av karaktärer egentligen inte har något alls

att sätta emot när jorden annekteras av urantörstande jättemonster. Godzilla däremot har full kontroll, även när det gäller att låta bli att trampa på minsta fotgängare. När det gäller Bryan Cranstone och Aaron Taylor-Johnson kan de bara oroligt flänga runt mellan Asien och Amerika och låta ödesmättade och spela över. Om det har funnits en uppenbar poäng med att utmåla människan som fullständigt försvarslös när de riktigt stora krafterna drabbar oss hade tematiken möjligen fungerat, nu känns det mest utdraget och meningslöst. Är du besviken? Hade du hoppats på mer? Tur då att Guillermo Del Toro slängde ihop Pacific Rim så sent som förra sommaren, en monsterrulle som har allt Godzilla har fast mycket bättre och mycket mer. VS

THRILLER

Borgman Regi och manus: Alex van Warmerdam I rollerna: Jan Bijvoet, Hadewych Minis, Jeroen Perceval

En tidlös och rätt obehaglig fabel av bröderna Grimm, förlagd till ett modernistiskt skrytbygge i en holländsk villaförort. Det

Att både ungdomsdramat om cancer The Fault in Our Stars och ökenvandringsfilmen Tracks går att läsa i bokform! Skrivna av John Green respektive Robyn Davidson.

EN FÖROL ÄMPNING

The Legend of Hercules

ISABELLE ESPINOZA isabelle.espinoza@nojesguiden.se

Regi: Renny Harlin Manus: Sean Hood, Daniel Giat, Renny Harlin, Giulio Steve I rollerna: Kellan Lutz, Gaia Weiss, Scott Adkins

Under den första halvtimmen sitter jag och väntar på Dwayne ”The Rock” Johnsons intåg. För även om jag misstänker att han inte kan bära upp en förmodad kalkonrulle som Hercules, har han tillräcklig karisma för att göra tittandet mindre outhärdligt. Sedan kommer Kellan Lutz in i bild, förstör mina drömmar och får mig att inse att jag har hamnat på visningen av årets ANDRA film om Herakles – The Legend of Hercules. Och tyvärr hinner jag inte ens ge filmen en chans innan det blir uppenbart att jag har att göra med en av de mest oinspirerade produktionerna någonsin. Det är som att manuset skrevs i stolpar och att både skådisar och regissör gav upp halvvägs och istället beslöt sig för att försöka slå rekord i antal tittare som lämnar salongen. Det enda som får mig att bortse från att huvudrollen hade kunnat spelas av valfri SATS-beefcake är att vissa av slagsmålsscenerna är fina att titta på och att misären är över på en och en halv timme. AL

Hannibal fortsätter Tv-serie

Tv-serien Hannibal får fortsatt förtroende och jag längtar sönder den tredje säsongen av Mads Mikkelsens matlagning. Det börjar bli riktigt intressant att följa showrunnern Bryan Fullers mytologiska nät, vars trådar är på väg att sträcka sig bortom Thomas Harris böcker. SEBASTIAN LINDVALL sebastian.lindvall@nojesguiden.se

Peter Dinklage Aktuell i X-Men: Days of Future Past

Ge honom alla roller i världen AMAT LEVIN amat.levin@nojesguiden.se

NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

MUSIK KRÖNIKA

NÄR DET INTE BLIR MER Text: SARA BERG

IBLAND TÄNKER JAG på Gentle Touch. Det lilla Kalmarbandet har för mig blivit en symbol för alla de där banden som slutade göra musik. Inte av några allvarligare anledningar än att de tappade intresset efter en skiva. Medlemmarna mår bra på sina respektive håll, men de skriver inte längre låtar. Inga fler The View, som jag placerade överst på en lista över nollnolltalets bästa låtar, en glittrig syntpromenad med trånande röst. Sångaren, Gustav Petersson, kommer sannolikt inte att fronta några fler band, han gillade aldrig rollen som hipster, jag tror att han flyttade till en ö och började göra konst. Nyligen fick jag veta att inte heller The Legends, ett av Johan Angergårds många alias, finns mer. Hans skiva Facts and Figures gav jag högsta betyg i en annan tidning när den kom för åtta år sedan. Också där en av mina favoritröster som nu har tröttnat på sig själv, dock inte på att göra musik som tur är. Men det kommer inte att bli några fler Darling, en av de mest storslagna och hjärtskärande låtarna om att bli lämnad. Det gör mig enormt frustrerad att veta att någonting fantastiskt skulle kunna skapas, men att de enda personer som har möjligheten att göra det vägrar. Days hann sluta nästan innan de började, jag har inte hört något från John Maus på länge. Det gör mig orolig. Och tänk om Trusts Robert Alfons tappar intresset för musiken, ytterligare en samling oersättliga röster. Så tänker jag på Morrissey, som bara fortsätter att skriva musik, år efter år, trots att han inte längre blir bättre. Som envist klamrar sig fast i pophistorien och som en gång var den allra bästa jag visste, som gav oss den briljanta deppballaden Late Night, Maudlin Street. Han kanske också borde ha slutat när han var som bäst, när det fortfarande fanns någonting att längta efter.

”Det gör mig enormt frustrerad att veta att någonting fantastiskt skulle kunna skapas, men att de enda personer som har möjligheten att göra det vägrar.”

BÄST JUST NU How To Dress Well Words I Don’t Remember Singel, Domino/Playground

En kärleksförklaring iklädd en slickare r’n’b-kavaj än vanligt.

ELECTRO

Lust for Youth International

Sacred Bones/Playground

Son Lux Alternate Worlds EP, Joyful Noise

Son Lux gjorde det enda rätta när han hookade Lorde på sång på ett av den här ep:ns fyra knastriga klipp-och-klistra-spår. Lykke Li Love Me Like I’m Not Made of Stone Från albumet I Never Learn, Warner

Hjärtskärande om olycklig kärlek. Kent La Belle Epoque Singel från kommande album, Universal

I vintras var jag med om att rösta fram Lust for Youths debutskiva till årets popalbum på Manifestgalan. Här kommer uppföljaren och den är ännu bättre, med sina mörka undertoner, monotona syntslingor och spår av såväl tidiga Sincerely Yours-släpp som svepande Avalanchessamplingar. Det här är en futuristisk drömvärld, med pulserande trumbeats, lager på lager-teknik och driv. Enträgna New Boys marscherar in som det här halvårets bästa låt och definierar ett sound som känns både bländande nytt och mycket gammalt. Det bästa av alla världar. SB

FOLKPOP

First Aid Kit Stay Gold Columbia/Sony

Det borde överhuvudtaget inte vara möjligt för Klara och Johanna Söderberg att matcha perfektionen hos de perfekta stämmorna i de nära nog perfekta sångerna på The Lion’s Roar. Men sådant bekymrar inte First Aid Kit. De bara snider vidare på sina centrala element – Mike Mogis varma produktion, sina allt snyggare sånger och förstås det bästa röstpar som någonsin har hörts i Sverige – och adderar nya passioner. Här låter de inte duoformatet begränsa dem, utan använder försiktiga Laurel Canyon-orkestreringar som ger melodierna en skir klädnad och ibland dessutom kaxigare ökentwang. Den valstakt som dominerar skivan bottnar lika mycket i amerikanska södern som i det svenska sextiotalets populärmusik, och systrarnas sånger har lika gedigen traditionsbotten som personligt och samtida tilltal. First Aid Kit är unika, och att få följa deras utveckling är en musikalisk ynnest en människa inte får chansen att uppleva många gånger under sin livstid. PF

– har Neil Young haft så här kul. I Jack Whites antika Voice-O-Graph-kiosk sjunger han låtar som har varit omvälvande för honom, direkt till vinyl utan att passera vare sig dator eller rullband. Det innebär ljudkvalitet som 100-åriga fältinspelningar och musik som pendlar mellan fantastisk och genial. Med sin akustiska gitarr och sitt munspel sjunger och visslar han sig igenom lite Dylan, lite Springsteen, lite Bert Jansch och en bedårande svajig tagning av Willie Nelsons Crazy. Än mer hjärteknipande är hans nakna tolkning av Phil Ochs Changes, inklusive felspelningar, för att inte tala om Jack White-duetten i Everly Brothers I Wonder if I Care As Much. Eftersom han är säker på att inspelningsbåset dessutom innebär en direktlänk till sin avlidna mamma bjuder han på ett par långa meddelanden till henne också, inklusive en uppmaning att börja prata med pappa igen, ”since you’re both there together there’s no reason not to talk”. PF ROCK

Elektronisk samhällskritik med samma namn som min stamkrog i Malmö, ja tack.

Markus Krunegård Rastlöst blod Stranded/Universal

Tryne till knorr Blandad vinyl

Restaurang

På den här lilla Malmökrogen läggs alltid stor vikt vid vinylen.

ROOTSEXPERIMENT

Neil Young

A Letter Home

SARA BERG

Reprise/Warner

sara.berg@nojesguiden.se

Inte sedan han experimenterade med syntar och rockabilly – och blev stämd av sitt skivbolag för att han inte lät som vanligt

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

För länge sedan, under en soldisig Emmaboda-spelning, satt Markus Krunegård på en stol och sjöng visor på meänkieli för en samling utspridda indiekids. Jag köpte en lågbudgetpressad skiva med Laakso och var nöjd så. Det var inte Markus. Han gjorde istället ungefär samma musikaliska resa som Lars Winnerbäck, från trulig popkille till pampig rockman, från svår och sorgsen till Ulf Lundell. Jag

borde hata det, men av någon lustig anledning gör det mig uppspelt. De knasiga rimmen, de snabba gitarrerna och det ömsinta moraliserandet. Sammantaget är det en rusig resa genom en normaltråkig samtid, skildrad med kärlek, pampiga produktioner och ett tonårigt driv. SB

TECHNO

Abdulla Rashim Unanimity

Northern Electronics

Abdulla Rashim är en av de mest produktiva och talangfulla producenterna på Sveriges technoscen idag. Tio 12”:or på tre år, de flesta på eget skivbolag, har fört Abdulla Rashim och hans musik över hela världen, och hans namn har blivit synonymt med högkvalitativ hypnotisk techno. Den pulserande suggestiviteten har lika stark dragningskraft på albumdebuten som på hans tidigare singlar. Utforskandet av maskiner och idéer har sedan första släppet fått hans musik att kännas levande och organisk, och Unanimity är inget undantag. Här får Abdulla Rashims utforskande av elektronisk musik breda ut sig på nio låtar och bygga upp en tydlig och sammanhållande ljudvärld. Ur det sammanhållna träder nio distinkta spår fram som påvisar en oerhörd variation

nojesguiden.se/musik

MUSIK inom techno och tillsammans skapar ett fantastiskt album. CRA

BÄST JUST NU Kornél Kovács Szkira 12”, Studio Barnhus

Kovács har gjort ledmotivet för våren 2014.

BÄST JUST NU

”TVEKLÖST EN AV ÅRETS SVENSKA SKIVOR.”

STORA SÅNGER

Alice Boman EP II & Skisser

Factory Floor How You Say (Helena Hauff Remix)

Adrian/Border

Kommande singel, DFA/Border

Hennes första EP Skisser, som utgör ena halvan av det här albumet, smög sig på som från ingenstans. De rudimentära inspelningarna avslöjade sånger som var vackra och varma och samtidigt mycket krävande. På de nya sångerna – lika djupt vemodiga – har hennes starka röst och smidiga klaviatur fått åtminstone lite mer inspelningsputs, och i den rymd som uppstår redan i inledande What kan man därmed associera till och med till Cocteau Twins utan att förhäva sig. Det stilla sammanbrottet Burns är kanske skivans allra starkaste ögonblick, och den sortens sånger kommer att göra Alice Boman till ett etablerat namn långt utanför Sverige. PF

Helena Hauff! Hoppas vi får hur mycket som helst av henne 2014.

EXCENTRISK ROCK

Luke Haines

New York in the 70’s Cherry Red/Border

Senast gjorde den forna ledaren för The Auteurs och Black Box Recorder en brittisk landsbygdsfabel om katten Gene Vincent, räven Jimmy Pursey och grävlingen Nick Lowe. Nu frossar han ännu mer lystet i referenser, den här gången om några av de främsta undergroundprofilerna från New York in the 70’s.

Future Muyei Power Wali Bena Från Sierra Leone In 1970s USA, Soundway

Sjuttiotalets svängigaste dansband? CHRISTOFFER REICHENBERG ANDERSSON christoffer.reichenberg.andersson@ nojesguiden.se

Adam Jansson om Lorentz, Kärlekslåtar.

Mayhem Psywar Singel från Esoteric Warfare, Season of Mist

Satanistiskt initiativ. Epica The Quantum Enigma Album, Nuclear Blast/Sony

Episkt, i ordets rätta bemärkelse.

spår handlar om hur cool en New York City Breakdown är i relation till alla andra sorters sammanbrott (”fuck yeah”). Givetvis får alla Ramones-medlemmar individuella omnämnanden i sentimentala My Stars, som liksom hela skivan är så späckad av idéer och infall att man föreställer sig att Luke Haines inte skulle ha minsta problem att utvidga projektet till dubbel eller tredubbel omfattning. Det hade bara blivit bättre. PF

Avatar Hail the Apocalypse Album, Gain/Sony

Dödsmetall – den nya svenska modellen. CHRISTOFFER BERTZELL christoffer.bertzell@nojesguiden.se

SOUL

Sam Smith

In the Lonely Hour Capitol/Universal

Jim Carroll, New York Dolls och Lou Reed har fått egna låtar – den senare dessutom omslagsbilden – men än mer nördigt och fantastiskt är alla insmugna och exakta referenser. Redan inledningens Alan Vega Says (”as he gets up from the bed”) sätter tonen, och sedan fortsätter han med de utmärkta Suicide-pastischerna Drone City och dissen U.K. Punk, medan refrängen i William S Burroughs-porträttet Bill’s Bunker kommer direkt från Velvet Undergrounds Stephanie Says. Mytologiseringen är så total att ett

Den flitigt spelade singeln Money on My Mind förmedlar idén om att Sam Smith ska ge oss ett album i upptempo, dansigt och glatt fullpackat med sommarplågor. Men det är inte riktigt vad som händer på In the Lonely Hour. Istället möter vi en plågad Sam Smith som får tårkanaler att fyllas till bredden. Det är så mycket själ i hans röst, och emellanåt gör en gospelkör honom sällskap. Det här är precis sådant man sträcker upp armarna och vajar med en lysande telefonlampa till i sommarnatten. CO

alternativa popfack. Visst återkommer en hel del element, så som de syntledda instrumentalerna och Yukimi Naganos svävande vokaler, men för varje nytt projekt lyckas de ändå förnya och förvåna. Den lekfullt upprymda ljudbilden från 2011 års Ritual Union har här bytts ut mot ett mörkare, mer vemodigt sound. Trots att albumet innehåller alltifrån pulserande houseinfluenser till lågmäld r’n’b känns det också konceptuellt tajtare än den något spretiga föregångaren. Dock saknas en del av hitpotentialen. AJ RYMDROCK

Les Big Byrd

They Worshipped Cats ‘a’/Border

POP

Little Dragon

Nabuma Rubberband Seven Four Entertainment/Republic Records

Little Dragon har en säregen förmåga att ständigt leva upp till bilden av sig själva utan att för den sakens skull fastna i samma

BÄST JUST NU Parham I skuggan av hjältar Från Pojk, SwingKids

Så fin.

Les Big Byrds första fullängdare är en utmärkt skiva att färga en gråmulen och haltande onsdagseftermiddag med. Skivans krautsyntiga rymdrock träffar för det mesta helt rätt, och blir som bäst när kvartetten trycker ner den musikaliska gasen och tävlar om att först ta sig upp i kosmos. Just rymden är en välfungerande metafor för They Worshipped Cats, där de första tre spåren är den kraftfulla, rusande starten. I skivans mitt saktar farkosten in och lägger sig i omloppsbana och hinner skåda den vackra utsikten. I varvet runt månen samlas åter kraft och Les Big Byrd bränner ur det sista i motorerna för att ta sig genom atmosfären och göra en mjuk och snygg landning i Bagarmossen. CRA

Alaska HIPHOP/R’N’B

Hiphop-duo, Zacke och Movits!-Johan kör ihop

Lorentz

Lyssna på Bomberjacka. Ba gört.

Kärlekslåtar Sony

Med sitt släpiga delivery och väl avvägda slang är det kanske Lorentz som i ännu högre grad än brorsan och radarpartnern Sakarias har banat väg för den våg av lekfull cloudrap som sköljer över rapsverige just nu. Och hur festligt det än är att höra 17-åringar rimma Oreo med gloryhole är det uppfriskande att höra ett liknande sound utföras med mer precision. För det finns en uppenbar mognad i den här solodebuten, både i det enhetligt atmosfäriska soundet, men också i Lorentz eleganta behandling av det intima temat. Det finns även en elegans i de subtilt klädsamma lånen, som Drakes effektfulla We Made It-flow, snyggt utfört på Inga bra svar. Tveklöst en av årets svenska skivor. AJ

Way Out West 2014 OMG denna line-up. CAROLINA OSCARSSON carolina.oscarsson@nojesguiden.se

POP

Michael Jackson Xscape Epic/Sony

Efter besvikelsen Michael, det första postuma albumet i ordningen, är det med begränsad entusiasm man tar sig an detta andra. Öppningspåret Love Never

NR 5, 2014 | NÖJESGUIDEN

MUSIK Felt So Good ändrar snabbt på det. Discosingeln inspelad 1983 fullkomligt dryper av old school-Jackson, och det är omöjligt att inte ryckas med. Albumets resterande sju renoveringar är dock, med blandade resultat, betydligt mindre nostalgiska. Popbriljansen lyser återkommande igenom, tydligast på Stargateproducerade fullträffen A Place With No Name, men bitvis överröstas den av fläskiga Timbaland-trummor och andra moderna element mindre klädsamma med Jacksons organiskt distinkta sound. AJ

BÄST JUST NU Iggy Pop och Nick Cave Nobody’s City från Axels & Sockets, The Jeffrey Lee Pierce Sessions Project, Glitterhouse/Border

Den duon. Kompade av Kid Congo Powers och Thurston Moore. Ordet ”knäckande” har aldrig passat bättre.

”DET ÄR HUNDRAPROCENTIGT SVARTVITT, DET ÄR PATETISKT OCH DET ÄR SANT.”

Anna Calvi Lady Grinning Soul

MUSIKBAROMETERN

6 Festivalsäsong Nu åker vi!

Sara Berg om Lykke Li, I Never Learn.

Från kommande cover-EP:n Strange Weather, Domino/ Playground

Och mer än Bowie hanterar hon Suicide och Connan Mockasin med stöd från Nico Mulhy och David Byrne. Björk och Röyksopp Sayit POP

full Foxes är. Glorious är resultatet av en kreativ process med alldeles för strikt ram, anpassad efter radiokanalernas preferenser. Foxes kan göra så mycket mer än det här. CO

från Do It Again, Dog Triumph/Warner

Robyn & Röyksopp Do It Again

Bättre robotpop har inte gjorts sedan Die Mensch-Maschine.

Dog Triumph/Warner

Med tanke på Robyns historia i att använda det alternativa elektroniska soundet för skapandet av sin innovativa listpop är det med förutsägbart öppna armar man tar emot supersingeln Do It Again. Även inledande Monument faller in i samma kategori, och innebär också möjligheten att likt M83:s Midnight City förvånas över hur bra en trumpet kan fungera i en i övrigt elektroniskt orienterad låt. Utöver dessa Robyn-signerade glansnummer hittar man dock ett par Röyksopp-styrda spår som är lite för repetitiva, lite för gjorda, och som inte alls har samma slagkraft. AJ

HIPHOP

Timbuktu

För livet till döden Budada/Warner

Det är supervalår och aldrig har väl hiphop-Sverige producerat så mycket regeringskritik som nu. Timbuktu är inget undantag. ”Jag är bara en men jag skriver för tusen”, säger han, och tillsammans med hyllade namn som Seinabo Sey, Mapei och Abidaz, för att nämna några, levererar han sin tydligast

BÄST JUST NU Jeremih feat. YG Don’t Tell ‘Em

PATRIK FORSHAGE patrik.forshage@nojesguiden.se HIPHOP

Iamsu!

Sincerely Yours HBK Gang

politiska platta hittills. De avskalade sounden ger ytterligare fokus till Jasons röst, till orden och kritiken mot hur det ser ut i landet idag. Det finns inget Alla vill till himmelen över För livet till döden, ingen tydlig hit eller solklar radiovänlig dänga. Timbuktu är stor och han använder det för vad han tycker är viktigt. Det är befriande, oavsett om man håller med honom eller inte. CO INDIEROCK

The Horrors Luminous Playground

The Horrors må ha ett bandnamn som för tankarna till skräckrock, men de är mer beskedliga än så. De blandar svepande shoegaze med psykedelisk postrock och spacekraut till något som låter bra mycket anonymare än det hade behövt göra. Den här skivan är deras mest elektroniska och det är ett glatt steg framåt, även om de borde ha gett de uppiggande syntslingorna än mer utrymme bland alla malande elgitarrer. Oftast känns det som om någon lagt en monoton filt över vad som kunde ha blivit åtminstone lite mer nyanserat. SB

Singel, Def Jam

DJ Mustard-r’n’b med Jeremih i högform. Vic Mensa Down On My Luck Singel, Virgin EMI

Snitsig rap över Disclosure-house

POP

Cam’ron & A-Trak Dipsh*ts

Glorious

Från kommande EP:n Federal Reserve,

Foxes är en i raden av starka kvinnliga popröster som dykt upp under vintern och våren. Hon inleder med ett Asien-inspirerat, mörkt sound som är lovande, men det övergår sedan i vad vi hört så mycket av från den tidigare nämnda raden människor. Albumet är lättlyssnat och Foxes röst vacker, men det är ungefär två procent spännande att lyssna på, vilket är himla synd med tanke på hur talang-

Fool’s Gold/Dipset

Still Dipset, you dipshits ADAM JANSSON adam.jansson@nojesguiden.se

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

Redline-familjen fortsätter växa Nästa grymma tillskott heter Allyawan.

Foxes Sony

Precis som mixtapet Kilt 2 från förra året svämmar album-debuten över av Bay Area-stilar, både daterade och just nu trendiga. Och precis som då visar Iamsu! att han som producent är mer än kapabel att behärska dem. Men det som då kändes festligt och medryckande känns nu spretigt och osammanhängande. För att som rappare behärska områdets säregna sound krävs också ett mått av excentricitet, se bara på pionjärer som E-40 och Too $hort eller ynglingar som Lil B. Kanske är det därför han i sin brist på egenheter låter mest naturlig över generiska backpackerinstrumentaler som Kilt 2-hämtade Hipster Girls. AJ

4 Dave Grohl + HBO = <3 I en ny serie ska Dave Grohl besöka legendariska musikstudior. Musikporr.

POP

Lykke Li

I Never Learn Warner

Det är en heartbroken Lykke Li som sjunger. Ett förhållande har kraschat och nu består varje centimeter av hennes kropp av smärta och maktlöshet. Via nio melan-koliska powerballader beskriver hon exakt det som alla med kärlekssorg upplever, och är alldeles ensamma i: vetskapen om att aldrig någonsin kunna älska någon igen, ångesten över de oåterkalleliga misstagen och känslan av att plötsligt vara förlamande ensam. Det är hundraprocentigt svartvitt, det är patetiskt och det är sant. Att befinna sig i ett tillstånd av sorg är inte rationellt, det är inte logiskt hanterbart. En skiva som denna, med alla sina dramatiska gester och sin gnälliga längtan, kan bara bli till under miserabla omständigheter och det är även under sådana den bör konsumeras. I realiteten finns det en gräns för hur länge man orkar lyssna på en ältande vän, innan man ber hen ta sig samman och gå vidare i livet. SB

3 Wu Tang Clan + Cher Spännande?

2 Tim Lambesis Tim Lambesis har dömts för anstiftan till lönnmord.

1 Vila i frid Malik Bendjelloul Vi finner inga ord.

GRYM GRUPPRUNDRESA FÖR UNGA

Är du ung och vill ha en reskamrat eller saknar någon att resa tillsammans med? 19 DAGAR

UPPLEV IGUASSU FALLS Argentina, Uruguay, Brasilien ENDAST KR

22.900 UTRESA 05/10/2014

32 DAGAR

UPPLEV INDOKINA THAILAND, KAMBODJA, VIETNAM OCH LAOS ENDAST KR

21.990 31 DAGAR

UTRESA 14/10/ 2014

UPPLEV SOUTH EAST ASIA THAILAND, MALAYSIA, SINGAPORE OCH INDONESIEN ENDAST KR

24.990 UTRESA 12/10/2014

Jorden runt resor VOLONTÄRARBETE Working Holiday

0771 47 48 50

WWW.STATRAVEL.SE facebook.com/statravelsverige LUND

1 & 6 MÖTER

KALLE ZACKARI WAHLSTRÖM Kalle Zackari Wahlström är reklamaren som blev manusförfattare som blev träningsbloggare som blev programledare för SVT Flows Svett & Etikett, där Kalle själv testar olika typer av träningsformer. Döskalle & Mästerligt träffade honom i hans naturliga habitat – på ett klassiskt, träsnickrat utomhusgym.

Är träning meningen med livet?

Hur kommer det sig att du, din syster Sara Haag och din bror Erik Haag alla har valt att jobba med ungefär samma sak?

6 – Nej, verkligen inte. Träning är en 6 del av livet, men meningen med livet är ju att försöka ordna så att man blir glad, och så att de runt omkring en blir glada. Man tränar för att leva, man lever inte för att träna. Varför älskar du kettlebells så mycket?

6 – För att de ser så tuffa ut. 1

Så tuffa att du tatuerade in en på armen.

– Jag var med i SM i kettlebells för två år sedan, jag gjorde tatueringen efteråt. Om man inte har varit med i SM får man inte tatuera in en. 62

NÖJESGUIDEN | NR 5, 2014

– Jag är sladdbarn, jag har formats mycket av att de har jobbat med media. När de gjorde Sommarlovsmorgon tillsammans var jag 14, den mest påverkbara åldern. Jag har alltid tänkt att det är fint att jobba med tv. Men det kanske finns andra familjer där alla är väldigt duktiga smeder.

princip alla som jobbar med reklam på den kreativa sidan drömmer om att göra något på riktigt. Man känner att man har sålt sig själv och sin talang till djävulen, till kommersiella intressen, och man hatar sig själv för det. Men det är så smidigt att jobba med reklam att man gör det ändå, tills man till slut kanske har skapat en egen plattform som gör att man kan kliva av reklamtåget och göra något som är på riktigt.

Finns det något sätt att inte hata sig själv som reklamare?

– Man kanske kan jobba på en byrå som bara jobbar med Röda korset. Jag jobbade med bindreklam. Vilken är din favoritkroppsdel?

6 – Jag vet inte. Mitt huvud? 6 – Det är ganska nytt. När jag skulle Berätta om dina fans!

äta tidigare idag var det någon som brölade ”hur går det med bodybuildingen”, jag blev skiträdd. Tidigare har det mest varit killar med skägg som gillar träning. Ganska oförargliga typer, snälla killar som intresserar sig för att göra öl och korv hemma. I Nöjesguiden läste jag texten ”Så vet du att du är en douchebag 2014”, det handlade om att ha tåskor och träna kettlebells. Men att vara en douchebag är väl att parkera på handikappruta och spruta champagne på folk? Låt skäggpapporna vara. De vill bara utforska sin manlighet ifred.

Har du sett de nya rönen om tåskorna? De fungerar inte.

– Det är säkert sant. Jag har tåskor ibland. Det är frowned upon att vara barfota på mitt gym, och jag tycker att det är så skönt att vara barfota när jag kör kettlebells.

– Det handlar inte om att bli känd! I

6 – Nej!

Vad är det med reklamaryrket som gör att så många vid 30-strecket plötsligt vill bli kända istället?

Finns det en bild på dig på ditt gym?

Skulle du vilja det?

1 – Nej. 1

Fungerar det att ofta visa upp sig ute i naturen för att inte få stämpeln ”medieman”?

– Det förutsätter att det skulle finnas något beräknande bakom det. Jag är bara i skogen för att jag tycker om det. Men är inte längtan till skogen klassiskt mediemansk?

Vad tror du var det största misstaget med Söder om Folkungagatan?

– När jag har skrivit grejer förut har jag varit med tills det har varit färdigt. Det fick vi inte vara den här gången, men det var ett misstag från min sida. Sedan kanske skorna var lite för stora, det var lite för dyrt för den budget som fanns. Men jag kan inte säga någon generell grej som borde ha varit annorlunda. Jo, Björn Gustavssons mössa borde nog ha sett annorlunda ut. Det borde ha varit en dyrare toppluva.

Vilken är nutidens mest onödiga träningsaccessoar?

– Det är väldigt många killar som har toppluva på gymmet.

Hur har du fått en så carefree syn på träning?

– Jag tror att det handlar om att jag har gjort träning till mitt eget. Det är så enkelt, allt som ska hända är att kroppen ska bli trött. Jag försökte gå på yoga efter träningsprogrammet, men det var skitjobbigt eftersom det var på en bestämd tid, så jag slutade gå. Träningen får inte ta för stor plats. Yogan var sent på torsdagkvällar, men då är det ju eventtorsdag. Då kan man inte gå på yoga, då vill man gå på event. X Svett & Etikett sänds varje måndag på svtflow.se/svett-och-etikett. Foto: FRIDA SALOMONSSON

Logga ditt liv med SmartBand Nya SmartBand låter dig hålla reda på allt som sker i ditt liv. Se hur många steg du tagit, hur social du varit eller hur du sovit under natten. SmartBand finns i flera olika färger och du använder det tillsammans med appen Lifelog från Sony. Detaljerna gör skillnaden.

Icons and images are simulated and are for illustrative purposes only. Sony is a trademark or registered trademark of Sony Corporation. Android, Google Chrome and Google Play are trademarks of Google Inc. ©2014 Sony Mobile Communications AB.