En slant i muggen och sedan?

EN SLANT I MUGGEN – OCH SEDAN?

Utanför affären, på trottoaren och på torget syns de, människor som har rest från östra Europa i hopp om något bättre. Vad händer med vår människosyn när vi möter dem? Hur bygger vi vårt samhälle nu? En slant i muggen – och sedan? är en bok med många perspektiv från både Sverige och Rumänien. Det finns inga enkla svar, men fakta och samtal kan hjälpa oss vidare.

EN SLANT I MUGGEN OCH SEDAN?

ISBN 978-91-526-3663-3

9

789152 636633

EN SLANT I MUGGEN gert gelotte

OCH SEDAN?

EN SLANT I MUGGEN gert gelotte

OCH SEDAN?

© 2016 Författarna och Verbum AB © Foton respektive fotograf, se vid respektive foto Omslag och grafisk form Helena Lunding Hultqvist Tryck Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2016 ISBN 978-91-526-3663-3 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Förord

8

Ord från projektgruppen

10

Möta blicken

12

Gert Gelotte RÖSTER OM HUR DET ÄR OCH VARFÖR

Bättre borta än hemma

16

Ingrid Schiöler

”Ingenting om oss utan oss”

22

Soraya Post

Frågor och svar om EU-medborgares rättigheter

28

Möta utsatta EU-medborgare med ett barnrättsperspektiv

31

Jan Sjögerud och Linus Hermansson

Rädsla, drömmar och utanförskap – ett samtal med tre EU-migranter

35

Jana Jakob

Från Rumänien till Sverige och tillbaka Aaron Israelson

5

41

EN SLANT I MUGGEN OCH SEDAN?

INNEHÅLL

EN SLANT I MUGGEN OCH SEDAN?

RÖSTER OM VAD SOM KAN GÖRAS

Bemötandet är avgörande

46

Bernadett Pakucs INTERVJU MED

Elke Textor

eldsjäl 51

Gert Gelotte INTERVJU MED

Marie-Louise Marek

diakon 56

Gert Gelotte INTERVJU MED

Eva Welander & Christel Aronsson

Frälsningsarmén

60

Gert Gelotte INTERVJU MED

Yvonne Karlsson

Mikamottagningen 64

Gert Gelotte INTERVJU MED

Mats Paulsson

Polisen 69

Gert Gelotte INTERVJU MED

Ragnhild Ekelund

Social resursförvaltning 72

Gert Gelotte

Sveriges Stadsmissioner

76

Malin Lernfelt INTERVJU MED

Gunilla Wickman & Carlos Luna Gert Gelotte

6

eldsjälar 86

92

Gert Gelotte

Bildreportage från Rumänien

102

Gert Gelotte RÖSTER SOM FÖRDJUPAR

Fattigdom 110 Ulf Sjögren

Vem är människan bakom tiggarskålen?

118

Martín Ezpeleta

Den ensamme tiggaren

123

Martín Ezpeleta

”Det finns ingen som vill tigga”

132

Martín Ezpeleta

Främling och vän

141

Fredrik Ivarsson RÖSTER SOM GER HOPP INTERVJU MED

Mona Lisa Preuteanu & Ion Stan Göteborgs

Räddningsmission 146

Gert Gelotte

”Jag ska ta hit min förskola till er” Ulrika Falk

7

154

EN SLANT I MUGGEN OCH SEDAN?

På plats i Rumänien

foto istockphoto

ORD FRÅN PROJEKTGRUPPEN fattigdom. Det ska det vara. Vi lever i en segregerad värld. När fattiga eu-migranter kommer till Sverige gör de fattigdomen synlig för oss. Det gör ont. De senaste åren har vi, bildlikt talat, stångat oss blodiga i debatten om hur vi på bästa sätt kan hjälpa dem som kom­ mer hit för att tigga.

Under vår resa i Rumänien har vi med egna ögon sett att pengar i muggen och pengar till en organisation inte konkurrerar utan komplette­ rar varandra. De som får pengar i muggen sänder hem dem till familjen och kan förbättra sina bostäder. Pengar till organisationer, som verkar i Rumänien, bidrar till att ge människor nya livsvillkor – skola, sjukvård och arbete. Bägge sätten att hjälpa är livsviktiga för dem som inget har.

Vår kristna tro säger oss att vi ska se våra medmänniskor och äls­ ka varandra. Att vi möter Gud när vi möter dem som lider nöd. Ingen människa i dagens Europa ska behöva bo i ett kreatursstall där stanken är så stark att den efter några minuter tär inpå bara benen. Där barn, som flockades runt oss för att få uppmärksamhet, trampade bland rester av döda råttor. Det går att hjälpa på olika sätt utan att göra fel.

Så låt oss se våra medmänniskor och göra det goda vi kan.

DET ÄR SVÅRT ATT SE

PROJEKTGRUPP Daniela Andreoli Göransson, Projektledare – Välfärdsfrågor & EU-handläggare, Göteborgs stift Sara Ivarsson, Stiftsdiakon, Göteborgs stift Mikael Ringlander, Präst & Projektledare, Kultursamverkan Svenska kyrkan

10

11

TEXT

Gert Gelotte, journalist

foto mikael ringlander

MÖTA BLICKEN TIGGARNA PROVOCERAR.

Ropen på tiggeriförbud och lagändringar för extra snabb vräkning av tiggare tycks aldrig tystna. Argu­ menten, att tiggarna stör och slår läger på annans mark, döljer det själv­­klara.

Att förbud bara flyttar tig­ garna utom synhåll. Där blir deras extrema fattig­ dom inte lika plågsam – för oss andra. Det är på nära håll vi dras in i tiggarnas elände. Det gör ont. Föser vi tiggarna utom synhåll slipper vi smärtan.

Det är svårt att bara gå förbi. Det är svårt att stan­ na upp och ge. Att, som av en tillfällighet, se bort från handen, min och tiggarens, är en kompromiss mellan medkänsla och ett plågsamt obehag.

Fort! Bort! Allra svårast är att stanna upp, dröja kvar, ge något och möta tiggarens blick. En medmänniska som inte har någonting lyser upp och säger tack för de kronor jag avstår och som jag aldrig kommer att sakna.

Jag försöker träna mig i att uthärda detta lilla. ”De fattiga har ni alltid hos er”, säger Jesus i Markusevangeliet och det är sant. De fattigas utmaning är vår egen historias skugga.

Om denna skugghistoria har den polske historikern och politikern Bronislaw Gemerek skrivit i Powerty a history, utgiven på engelska 1997.

12

Gemerek skildrar hur synen på fattigdom och tiggare förändrades från medeltid till tidigmodern tid. Men det är inte svårt att känna igen vår egen vånda inför den extrema fattigdomen. rikedom och fattigdom som komplementära till­ stånd. Den rike behövde ge allmosor för sin själs frälsning. Tiggaren för­ väntades i gengäld be för givaren. Tiggarna behövdes. Ingen lösning, men ett slags tröst. Denna ömsesidighet är inte alldeles utdöd. Det händer att jag får ett korstecken, en välsignelse eller en bön som tack av tiggare på Göteborgs gator. Om omtanke räknas. Vem ger mest?

Under senmedeltiden ökade fattigdomen. Tiggarna började ses som ett allvarligt hot mot samhällsordningen. Där gror vår egen syn på tigga­ re. I städerna började man skilja på våra och andras fattiga, våra som var berättigade till hjälp, om de absolut inte kunde arbeta, andras som var en belastning och skulle skickas hem. Lagarna skärptes.

Gemerek betonar de ekonomiska orsakerna. Att jordbruksekonomin inte förmådde hålla jämna steg med befolkningstillväxten. I dagens Europa är det industrisamhället som inte hinner med. Arbetslösheten ökar.

Men kanske finns också andra skäl. Reformationen tog avstånd från goda gärningar som en väg till frälsning och betonade i stället trons be­ tydelse. Därmed fanns inget andligt behov av några tiggare att göra gott mot. Det blev enklare att se dem som lata och kriminella parasiter. Vi har inte kommit särskilt mycket längre.

UNDER MEDELTIDEN SÅGS

vi på 1500-talet regler om laga försvar. Den som inte hade arbete och bostad saknade laga försvar och kunde tas ut till krigstjänst eller sättas i uppfostrande tvångsarbete. Begreppet laga försvar avskaf­ fades först 1885 och ersattes med en lag mot lösdriveri, upphävd så sent som 1965. Få göteborgare torde känna till att idyllen Nya Varvet under en del av 1800-talet användes som tvångsarbetsanstalt, så kallat arbets­ fängelse. Motsvarande inrättningar fanns på flera platser i landet, bland annat i Vaxholm och Landskrona.

Det är lösdriverilagen och hotet om tvångsarbete som sätter skräck i Harry Martinsons luffare i romanen Vägen till Klockrike. Martinsons huvudperson Bolle var fredlös på grund av fattigdom. Vår egen tids krav I SVERIGE FICK

13

foto mikael m johansson

på tiggeriförbud och vräkning av tiggare ligger snubblande nära en ny lösdriverilag som än en gång skulle göra de fattigaste fredlösa.

Nu som då är tiggarna maktlösa, utlämnade till omvärldens, vårt, godtycke. Deras provocerande fattigdom sätter starka krafter i rörelse.

När de blir fler och inte ger sig av frivilligt uppstår till sist alltid frågan: Hur blir vi av med dem? enkel fråga. För att stå ut med den måste vi intala oss själva att det är i tiggarnas eget intresse att vi kör bort dem och ut dem. Så är det nästan alltid. När vi gör det onda ser vi till att ha goda, humanitära skäl.

Tiggeri bör förbjudas därför att ingen ska behöva leva så. Men någon annan försörjning erbjuds inte. Tiggarna måste vräkas från sina läger eftersom ingen ska behöva bo så eländigt. Men tak över huvudet erbjuds sällan.

Motståndet mot att låta tiggarnas barn gå i skola i Sverige motiveras med att det hindrar dem från att gå i skola i hemländerna. Men i hem­ DET ÄR INGEN

14

länderna är skola för romska barn ingen självklarhet och utan skola går armodet i arv. Skola för tiggarbarn sägs också locka hit fler tiggande familjer. Som om det vore okej att låta barn förbli analfabeter i avskräck­ ande syfte.

Ett återkommande argument för att bekämpa tiggarna i stället för tiggarnas fattigdom är att misstänkliggöra dem som offer för människo­ handel. Det förekommer, men något generellt problem är det inte. Det har flera utredningar och polisrapporter visat. Inga fakta tycks hjälpa, utredningarna med uppdrag att finna goda skäl för onda handlingar blir ständigt fler. Det självklara att tiggeriet endast kan bekämpas genom att fattigdomen bekämpas rinner numera av det svenska politiska etablisse­ manget på högsta nivå, som vatten från ryggen på en gås.

Men som Wolf Biermann sjunger: ”Nej, låt dig inte förhårdna i denna hårda tid”. Visst vore det långsökt att tilldela tiggarna en samhällsroll.

Det ges ingen ursäkt för deras extrema fattigdom. Men så länge tiggarna finns gör de oss en tjänst. På gatan utsätter de oss för moralisk revision, smärtsam men nyttig. Vad betyder våra ideal och vår kristna tro i prak­ tiken? utmanar självbilder och samhällsideal.

Gäller vår bekännelse till alla människors lika värde och rätt till ett männi­skovärdigt liv endast om vi kan köpa oss fria från personligt ansvar genom höga socialutgifter för egna fattiga och ett generöst u-landsbistånd? Vem är vår nästa? Vilka är våra egna fattiga i en värld där allt och alla så tydligt hänger samman?

TIGGARNA PROVOCERAR OCH

Texten har tidigare, i en något annorlunda version, varit publicerad i Göteborgs-Posten.

15

TEXT

Soraya Post, Europaparlamentariker för Feministiskt Initiativ

”INGENTING OM OSS UTAN OSS” romer i Europaparlamentet. Om man inte räknar en britt från det högerpopulistiska ukip (United Kingdom Independence Party) som ibland kommer fram till mig och viskar att han tillhör det brittiska resandefolket. Vi är hur som helst bara två som är öppna med vår bakgrund; rumänen Damian Draghici och jag.

JAG ÄR EN AV TVÅ

åtta miljoner romer i eu (Europeiska Unio­ nen). Representerade av två politiker i unionens folkvalda församling. Österrike med en befolkning på 8,5 miljoner har 18 Europaparlamenta­ riker. En lika god illustration som någon av det ekonomiska, sociala och politiska utanförskap kontinentens största minoritet befinner sig i.

Jag säger inte att jag som rom representerar Europas alla romer. I första hand representerar jag Feministiskt initiativ (fi) och våra väljare som röstade in mig för att jag delar deras patos för mänskliga rättigheter.

Men att det finns romska representanter på plats i maktens korridorer i Bryssel gör skillnad för romer som lever på en parkeringsplats i Borås eller på gatorna i Bukarest, för brittiska romer som gömmer sin identitet under en läkarrock eller finska Kaale-romer som förlorat sitt språk.

Våren 2015 fick jag Europaparlamentet att för första gången anta en resolution där antiromska attityder, fördomar och politik fördömdes och konsekvent benämndes som antiziganism samt i vilken parlamentet kräv­ de en gemensam europeisk minnesdag för Förintelsens romska offer den 2 augusti.

Vi romer är Europas största minoritet. Vi är också den mest förföljda folkgruppen och miljoner av oss lever i djup misär. En social bomb som eu och dess medlemsländer borde ha allt intresse av att desarmera. Men DET BOR UPPSKATTNINGSVIS

22

foto fi

Soraya Post.

den romska frågan når inte ens tio-i- topp-listan över frågor som engage­ rar politikerna i eu eller i unionens enskilda länder. Hade vi inte varit ett par romer i parlamentet hade det antagligen varit ännu tystare om en av Europas största utmaningar just nu.

Det jag vill säga är att delaktighet betyder mycket. Hur mycket förstår man kanske inte om man inte själv tillhör dem som alltid tystas, som aldrig får vara med. ”Nihil de nobis, sine nobis”, heter det på latin: ”Ingenting om oss utan oss.”

En gammal europeisk paroll som kräver delaktighet av dem som be­ rörs. Inga beslut får fattas över huvudet på de drabbade. Inga stormakter

23

Soraya Post är EU-parlamentariker för Feministiskt Initiativ.

foto david qviström

ska rita om gränser på eget bevåg och stympa småstaters territorium.

Inget majoritetssamhälle ska skriva minoriteten på näsan. Därmed inte sagt att majoritetssamhället ska hålla sig borta från romska frågor.

Tvärtom. Jag önskar att stater, civilsamhälle och vanliga medborgare utan romskt påbrå ville engagera sig mycket mer för att bryta utanför­ skapet för oss romer. Men vi måste sitta med vid bordet. Och inte bara det. Vi måste aktivt få delta i besluten. romsk delaktighet i offentliga sammanhang innebära att man på ofta oklara grunder tillsätter en referensgrupp som får age­ ra rådgivare när det ska fattas beslut om romer. Det är betydligt sämre ställt med riktig delaktighet vid de bord där de faktiska besluten sedan fattas. Det tog 500 år av romsk närvaro i Sverige innan en rom fick toppa en partilista i ett allmänt val. Det var uppstickarpartiet Feministiskt ini­ tiativ som var modigt nog att utse mig till toppkandidat i eu-valet 2014.

I riksdagen har vi ännu inte haft någon romsk representation.

I SVERIGE BRUKAR

24

Den obefintliga delaktigheten är inte bara ett problem i maktens kor­ ridorer. Inte heller bland aktivisterna ute på gatan är vi romer särskilt väl representerade. På 1960-talet var Katarina Taikon den obestridliga ledande rösten i romska frågor. Men numera är de flesta som talar för ro­ mernas sak, såväl i medierna som på gator och torg, icke-romer. De som engagerar sig för romer är ofta mycket kunniga och jag är tacksam för att så många i majoritetssamhället ställer sig på vår sida. Men när de inte jobbar tillsammans med romer, på lika villkor, stjälper de mer än hjälper.

Ett exempel är konstutställningen ”Toleranshuvan Reloaded” på Malmö konsthall 2015 där två fattiga romer exploaterades å det grövsta.

De fick i tystnad sitta och ”låtsastigga” i en mörk utställningshall medan besökarna tittade ner på dem. Arrangörerna förklarade i media att de gett upp om att föra en dialog med de två, livs levande, utställnings­ objekten. Det konstnärliga experimentet blev en studie i maktmissbruk, där ”objekten” instruerades om att de inte fick prata med besökarna. de senaste åren gett upphov till enormt mycket engagemang för de europeiska romernas utsatta situation, men också förakt och skeva maktrelationer. Tyvärr följer ibland föraktet och de destruktiva maktförhållandena med när engagemanget konkretiseras på gatorna i Sverige eller i de fattiga romernas hemländer.

Andreas Samuelsson, från den brittisk-skandinaviska hjälporganisa­ tionen NetWorks, skrev i februari 2015 på SVT Opinion om sitt tioåriga engagemang för fattiga romer på plats i Rumänien. Volontärerna från Sverige och andra länder gör säkert stor nytta, men perspektivet gör mig illa till mods. Samuelsson skriver att han ”likt en förälder” vill ”göra dessa människors situation till min egen”. Men att en ung man från Sve­ rige gör sig till utsatta människors förälder – gissningsvis utan att fråga romerna om de behöver en ny pappa – är inte att göra deras situation till sin egen.

Samma närmast koloniala perspektiv genomsyrar många hjälporgani­ sationer som verkar på plats i fattiga romska byar på den rumänska och bulgariska landsbygden. Ibland hävdar vissa hjälporganisationer att det är bättre att ge pengar till dem än att skänka direkt till dem som tigger.

Alla bestämmer själva vad de gör med sina pengar. Men det kan vara bra att veta att pengarna gör nytta. Och att det inte rör sig om småsummor.

TIGGERIET HAR UNDER

25

Man uppskattar att det finns 5 000 tiggare i Sverige, som på en dag drar in minst 70 kronor vardera. På en dag har de då samlat in 350 000 kronor och på en månad 10,5 miljoner. Det är mer än vad någon svensk biståndsorganisation bidragit med under ett helt år. Och när pengarna går direkt till de fattiga, utan mellanhänder, vet de att använda dem.

Frågar man de fattiga romerna är de – visa av egen erfarenhet – övertygade om att de pengar de drar in på svenska gator gör stor nytta där hemma. De bygger hus, de skickar sina barn till sko­ lan med hela och rena kläder samt mat i magen. De kan köpa mediciner till sina gamla och sjuka. De investerar i familjen och framtiden.

” Frågar man de fattiga romerna är de – visa av egen erfarenhet – övertygade om att de pengar de drar in på svenska gator gör stor nytta där hemma. ”

om organiserat tiggeri. Och visst organiserar sig de som tigger tillsammans med familjen för att trygga sin säkerhet och för­ sörjning. Men det som i debatten menas med organiserat tiggeri är att tiggarna inte får behålla sina egna pengar. Samtliga studier på området visar på motsatsen. Det blir också tydligt när man besöker de tiggande romernas hembyar att de i stort sett enda investeringar som görs i infra­ struktur och boende står de migrerade romerna själva för.

Några hjälporganisationer på plats i hembyarna har de mycket säl­ lan stött på. Staten kan de inte räkna med. Och såvitt de vet försvinner mycket av pengarna från eu eller från välvilliga, privata givare i rika länder ner i ett svart hål av korruption. Men deras röster kommer inte till tals i samma utsträckning som hjälporganisationernas, som ju faktiskt konkurrerar om allmänhetens växelpengar.

I stället tillhör problemformuleringsprivilegiet fortsatt det majoritets­ samhälle som i århundranden förtryckt romerna och nu säger sig vilja hjälpa dem. Men hjälparnas perspektiv liknar dessvärre ibland förtryck­ arnas: romerna är barn, som inte förstår sitt eget bästa. Barn som inte kan anförtros uppgiften att samla in pengar till sig själva.

DET TALAS MYCKET

26

Väldigt få hjälporganisationer har haft romer på ledningsnivå. De har inte heller på allvar involverat de fattiga romer som de försöker hjälpa i arbetet med att fundera kring lösningar och vägen framåt. Det tror jag är en viktig förklaring till deras perspektivlöshet. Därmed inte sagt att inte dessa organisationer också gjort nytta. Men jag menar att de saknar något viktigt: romsk delaktighet och därmed de närmast sörjandes sätt att se på tillvaron. Det är viktigt för dem som vill hjälpa att ta lärdom av det som fungerat mindre bra. Men också förstås av de som jobbat med delaktighet som ledstjärna.

Ett exempel på det är Räddningsmissionen i Göteborg, där fattiga romer från Rumänien, som kom till Sverige som pantsamlare, gatumu­ sikanter och tiggare, från början varit med och byggt upp verksamheten som omfattar bland annat ett familjecentrum, socialt fältarbete, hus­ vagnsboende och en förskola. De närmast berörda har varit med och ut­ format såväl det strategiska som praktiska arbetet.

Så har också bland annat Frälsningsarmén och Crossroads i Stock­ holm delvis jobbat när de drog igång sitt sociala arbete riktat mot eu-migrerande romer från Rumänien och Bulgarien. romer i maktens korridorer. Men de behöver också in­ volveras i det vardagliga arbetet som många kyrkor och frivilligorganisa­ tioner bedriver runtom i Sverige och på plats i länder som Rumänien och Bulgarien. För vilka är egentligen bättre ägnade att hjälpa människor i en utsatt situation än de som själva, fram till alldeles nyligen, befunnit sig i samma läge? Därför behöver såväl romernas som majoritetssamhällets ledstjärna på allvar och på alla nivåer bli: ”Ingenting om oss utan oss.”

VI BEHÖVER FLER

27

intervju med

ELKE TEXTOR eldsjäl

tigger som vanliga människor. Vill du hjälpa? Prata med dem, fråga vad de behöver. Elke Textors råd är enkla och jordnära. Det finns inget konstigt med medmänsklighet. Lyssna på ditt samvete. Följ det.

– Mitt samvete säger att jag ska ge och jag gör det med glädje. Jag off­ rar ingenting. Jag behöver inte ändra mitt liv. Men vi kan ändra andras liv, om vi är några stycken som tillsammans vill ge.

BEHANDLA MÄNNISKOR SOM

en äldre kvinna som svarar fortare än jag hinner frå­ ga. Hon bor i ett litet prydligt hus i ett alldeles vanligt, smått sömnigt, svenskt villa­kvarter i utkanten av Varberg. Allt annat är ovanligt. ”Äldre kvinna” stämmer med åren hon levt. Men åren har inte berövat henne ungdomens entusiasm, engagemang och livsglädje, bara berikat henne med erfarenhet, tålamod, gott omdöme och en befriande självinsikt.

– Jag har inte gjort något själv, men jag har satt igång. Det har jag gjort.

Första gången Elke Textor mötte djup fattigdom var i Perus huvud­ stad Lima. Då var hon ung och det var för längesedan. Men erfarenheten av att leva i en bubbla av välstånd omgiven av djup fattigdom har präglat hennes liv. Det märks när jag frågar varför hon kämpar så envist för de som tigger i Varberg.

– Varför jag bryr mig? Det är en underlig fråga du ställer. Finns det en enda anledning till varför man inte ska bry sig?

Energin får hon ur en mycket praktisk kristen tro.

– Du skall älska din nästa som dig själv ... Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder ... Det är det centrala, det enda jag hundra­ procentigt tror på.

Elke bryr sig. För 25 år sedan kämpade hon för turkbulgariska flyk­ ELKE TEXTOR ÄR

51

tingar och hon har gömt flera flyktingfamiljer som hotats av utvisning. Med åren har hon samlat på sig en stor extrafamilj vid sidan av de tre egna barnen.

– Nu hjälper de mig så att jag kan hjälpa andra. Jag är aldrig ensam.

I extrafamiljen finns både muslimer och buddhister.

– Det är inget problem. Jag kan be i en moské eller i ett bud­ distiskt tempel. Vi har alla sam­ ma Gud. Jag råkar vara född i en kristen familj. Därför är kristen­ domen min väg, men ingen äger Gud. foto anna oscarsson

TIDIGARE ARBETADE Elke Textor som förskollärare i Varbergs församling och som lärare i svenska för invandrare. Nu är hon pensionerad, medlem i Röda Korset och volontär på flyktingförläggningen i Himle. Men hennes tid och engagemang tycks inte ha några vanliga gränser. I tio år har hon varit medlem i en grupp som arbetar för att Varberg ska få ett härbärge för hemlösa. Hittills utan resultat.

– Vi stångar oss blodiga mot en mur av likgiltighet. Ändå gäller det våra egna hemlösa här i Varberg. Men vi ger inte upp. Vi fortsätter att stångas.

Och nu är det framtiden för fyra romska familjer som gör henne djupt bekymrad. Det började för fyra år sedan när hon såg två frysande rom­ ska män på Varbergs station.

– Vi åkte dit med kaffe och frallor. Dom satt ju ute.

Elke säger nästan alltid vi, sällan jag och hon är, som sagt, inte en­ sam. Det finns ett nätverk av medmänniskor i Varberg som ställer upp med pengar, mat, kläder och gratis tandvård. Kanske går det att ordna med hälsovård också.

52

– Tiggarna har hemskt dåliga tänder och många är sjuka. Vi försöker få ihop en grupp med pensionerade läkare och sjuksköterskor som vill ställa upp.

Men hjälp är också att bli sedd som en människa. När Elke säger vi gäller det också de som tigger.

– Vi hjälper varandra att utvecklas. Så får vi ut mer av livet. Vi är mycket mera lika än vi är olika.

Det blev en kall vinter, då för fyra år sedan när hon såg två frysande romer på Varbergs station.

– I december var det iskallt, minus tio grader. Då tänkte jag, det här går inte. Nu åker jag och hämtar Ion och Trajan. De bodde två veckor i mitt garage. Sedan var isen bruten.

Fyra år senare är det fyra romska familjer som pendlar mellan Ru­ mänien och Varberg. När de är i Varberg bor de i var sin husvagn på ett gärde strax utanför stan. Svenska kyrkan ställer upp med tomten och en av husvagnarna. De andra tre har köpts av Röda korset, hotell Gästis ägare Lasse Diding, samt av två medlemmar i gruppen som kämpar för att Varberg ska få ett härbärge för hemlösa.

På sätt och vis kan man alltså säga att det har ordnat sig. I varje fall jämfört med hur det var för fyra år sedan när Ion och Trajan låg och frös utanför Varbergs station. I husvagnarna är det varmt. Det finns el, vatten och en bajamaja. Den tyckte Elke Textor att kommunen skulle kunna bjuda på, men kommunen höll inte med så Varbergs församling fick gå in och betala för majan.

Men snart är det slut på friden. Det har blivit ont om tid när vi sitter i Elkes vardagsrum, dricker kaffe och pratar. Utanför fönstret lyser en blek vårsol och det är kallt i vinden. Om några dagar måste de romska familjerna lämna sina husvagnar. Tomten de står på ska bli en byggar­ betsplats.

– Då går det inte att bo kvar. Det har vi vetat hela tiden.

Trist, men ingen katastrof, kan man tänka. Varberg är en stad med stora grönområden. På sommaren är det tätt mellan turisterna. Många kommer med husvagn. Någonstans måste det finnas plats för fyra hus­ vagnar.

Elke och hennes vänner har bett, bönat och tjatat. Men ingenstans finns det några lediga kvadratmeter:

53

– Vi har inte fått ett enda erbjudande, inte från de olika kyrkorna, inte från någon. Vi har uppvaktat kommuntopparna, men inget händer. Poli­ tikerna vill att tiggarna ska ha det så jobbigt och obekvämt som möjligt, så att de inte kommer tillbaka. Men romerna har det förfärligt i Rumäni­ en, annars skulle de ju inte komma hit för att tigga.

Någon skillnad i inställning mellan de politiska partierna kan hon inte se.

– Socialdemokraterna säger att de ska se över tiggarnas situation, sedan gör de ingenting. Moderaterna är mera uppriktiga. De säger att tiggarna är en ickefråga. husvagnarna står är stämningen dyster. Florin Lenonard Idroumargarit är hemma med tandvärk. Han har ingen aning om vart han och de andra ska ta vägen när de måste lämna husvagnarna.

– Då kommer vi att få vara på tågstationen och sova där vi kan. Gud får hjälpa oss, säger han.

Att resa tillbaka till Rumänien och stanna där är inget alternativ.

– Vi kommer hit för att vi behöver pengar till våra familjer och här är alla snälla. Livet i Rumänien är inget liv. Ibland har vi inte mat i flera dagar. Jag vill ha ett arbete, men det är mycket svårt att få arbete i Ru­ mänien. Och får jag ett arbete kanske lönen är tusen kronor i månaden.

Det fungerar inte med tre barn.

– Hur mycket jag kan tigga ihop här i Varberg varierar. Ofta är det runt hundra kronor om dagen. Men det händer också att jag kan få ihop ett par hundra kronor på en dag.

Något alternativ till att tigga kan han inte se: – Självklart vill jag hellre arbeta än tigga, men jag får inget arbete.

Kan jag tigga behöver jag inte stjäla och jag vill inte stjäla.

Elke Textor ger inte upp. Ännu finns det några dagar kvar. Kanske går det att finna några uppställningsplatser. Om inte, får det bli tält.

Elke är inte unik, men hon är ovanlig. Det är inte många som har hennes glödande engagemang, till synes outtröttliga energi och långa er­ farenhet av att bry sig om i praktiken. Hon är absolut ingen romantiker.

Hennes råd till den som ser fattiga och utsatta eu-medborgares elände och vill hjälpa är mycket jordnära: PÅ GÄRDET DÄR

54

❱ Tänk på att det ni gör måste ni orka göra länge. ❱ Börja med att se dem i ögonen. Gå inte förbi. Försök prata.

Använd Google translate om ni inte finner något gemensamt språk.

❱ Fråga, vad behöver ni? Om det är ett par skor i storlek

42, ordna det. Töm inte garderoben. Tiggarna har inga förvaringsmöjligheter.

❱ Ge inga stora klumpsummor, exempelvis för sjukvård i Rumänien.

Tiggarna har så många akuta behov att det sällan blir några pengar över till den där operationen.

❱ Fixa en möjlighet att duscha och att tvätta kläder. Tiggarna har ingenting, tänk på det. Att klippa håret är jättedyrt.

❱ Varm mat är jättebra, men tänk på att ordna samlingar på kvällen. Under dagen har tiggarna inte råd att lämna sina platser. De behöver pengarna.

❱ Självklart är det inte fel att ge till organisationer som lovar att

hjälpa på plats i Rumänien. Men det är inget alternativ till att hjälpa här och nu, säger Elke och förklarar: Om en människa är på väg att drunkna i en vak säger du inte, vänta lite så går jag och köper en flytväst åt dig. Du räcker ut en hand och drar upp den människan ur vaken.

❱ Jag tycker också att det är jätteviktigt att jobba långsiktigt. Men tiggarna behöver hjälp så de överlever tills den långsiktiga hjälpen fungerar. Då kan vi inte luta oss tillbaka och skjuta över ansvaret på någon annan.

TEXT Gert Gelotte, journalist

55

PÅ PLATS I RUMÄNIEN BILDREPORTAGE På franciskanernas handelsträdgård i Roman odlas bland annat lavendel som förädlas till lavendelpåsar, lavendelolja och lavendelvatten. Lika många kvinnor som män har fått anställning. Med fler kunder kan fler arbetslösa romer få arbete. foto mikael ringlander

I fyra kreatursstallar för 800 kor har myndigheterna i Roman packat in 900 romer. Ett bås per familj, fyra vattenkranar per stall, ingen värme, inga toaletter.

Fattigdomen är bottenlös. Människoföraktet är bortom all fattningsförmåga. foto mikael ringlander

105

Nicosor tjänar 250 lei i veckan, cirka 500 kronor. Det räcker att leva på och det finns inget annat arbete att få. Snart blir han far och till våren stundar bröllop. Arbete ger självkänsla och framtidshopp. foto mikael ringlander

PÅ PLATS I RUMÄNIEN BILDREPORTAGE Christina Apostu hoppas få det nya huset i Buzàu tätt till vintern. Då blir det 20 grader kallt. Men det hänger på hur mycket hennes man kan tigga ihop i Kungsbacka. Det ska även räcka till en kamin. foto mikael ringlander

Doru Posòne bredspacklar taket i Christina Apostus nya hus. Han vänder sig om och ropar: Your see, we can work. Sedan fortsätter han att spackla. Det är bråttom. Huset måste vara beboeligt innan vintern.

foto mikael ringlander

107

EN SLANT I MUGGEN – OCH SEDAN?

Utanför affären, på trottoaren och på torget syns de, människor som har rest från östra Europa i hopp om något bättre. Vad händer med vår människosyn när vi möter dem? Hur bygger vi vårt samhälle nu? En slant i muggen – och sedan? är en bok med många perspektiv från både Sverige och Rumänien. Det finns inga enkla svar, men fakta och samtal kan hjälpa oss vidare.

EN SLANT I MUGGEN OCH SEDAN?

ISBN 978-91-526-3663-3

9

789152 636633

EN SLANT I MUGGEN gert gelotte

OCH SEDAN?