Kultursamverkan by Nya Musik

Elin Klemetz & Mikael Ringlander

Om att dela m책l och ansvar

Mikael Ringlander & Elin Klemetz

KULTURSAMVERKAN Om att dela m책l och ansvar

© 2016 Elin Klemetz, Mikael Ringlander & Verbum AB Övriga texter återgivna med tillstånd. Bild & text på omslagets insidor återgivna med tillstånd. Omslag & grafisk form: Kristine Ålöv Omslagsbilder & övriga bilder Mikael Ringlander, utom s. 55 Magnus Aronson samt s. 77 Stefan Berg Tryck: Drukarnia Dimograf Sp.zo.o, Polen 2016 ISBN 978-91-526-3183-6 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Innehåll Förord 7

Werner G Jeanrond

Konturerna träder fram 9

Temamässor Tonsäkra möten 18 ”Håren reste sig på mina armar”

Is there Anybody out there? Valle Erling

Bokmässan Bakom scenen 38 ”Plötsligt kom en lugn oas”

Minnen från Bokmässan 50 Ingrid Betancourt Närvaro och mening 52 Erika Hedenström

Filmfestivalen Film som ger liv 58

Utställningar Bilder som talar 72 ”Jag tror att det föder bra saker åt båda håll”

Samtiden Knyt an! Pastoral strategi ur ”Det världstillvända altaret” 86 Claes-Bertil Ytterberg Mitt i samtiden 92 Jonas Eek Let’s talk about … God Jonas Eek

Kyrkan – en kulturyttring

104

Kultur gör vi tillsammans

112

Förord Gud vill leva i gemenskap med varje människa, och skapa gemenskap mellan sig och alla människor genom sitt stora kärleks- och försoningsprojekt. Kyrkan svarar på Guds kallelse i Jesus Kristus och bidrar till en sådan gudomlig kärleksgemenskap. Kyrkan äger inte Guds gemenskap – Gud förblir suverän – men kyrkan är inbjuden att vara med och gestalta den gudomliga gemenskapen på jorden. Kyrkan tjänar alltså Guds initiativ och projekt i sina olika sammanhang. Just nu upplever kristna i Västvärlden stora förändringar av kyrkans organisation och samhälleliga förankring. Som ett svar på de minskade gudstjänstbesöken slår man ihop församlingar till större enheter. Konsekvensen blir att de enskilda kristna får ännu större avstånd till ”sin” kyrkliga gemenskap. Samtidigt ställer inte människor längre upp på principen att delta i den församling och kyrka där man bor. Territorialprincipen utmanas dessutom av en tilltagande individualism också i kyrkans sammanhang. Denna komplexa förändring, som bara kan antydas här, har till följd att allt fler människor känner sig vilsna och numera söker nya mötesplatser för att uppleva Guds närvaro, nya former för existentiella samtal, meningsfulla möten med likasinnade människor, bättre former för att uppleva och uttrycka sin tro, alternativa samlingar som inte kräver att man ska inordna eller underordna sig de traditionella böneoch gudstjänstritualerna. Den kyrkliga gemenskapen bör alltså inte dödförklaras, snarare kräver den en omfattande förnyelse. Mikael Ringlander är en sådan förnyare. Han söker nya vägar för det kristna samtalet genom kulturen i vid bemärkelse. Han är en mästare i visuell kommunikation som den fotograf han är. Han är präst med en rik erfarenhet, och med en längtan efter nya former för att vara kyrka, och han ser att större kyrkliga sammanhang inte alltid är bättre. Istället söker han oförtröttligt efter nya möjligheter för det goda samtalet där alla deltagare kan uppleva respekt, nyfikenhet och närhet – utan att försvinna i det stora sammanhanget och utan att bli reducerad till kyrklig organisationsiver. Mikael lyckas som präst därför att han tjänar Gud och människor som en slags andlig barnmorska: han vill att Guds barn ska födas på nytt i varje människa, i den redan religiösa men också i den ”anonymt” religiösa. Människor som möter Mikael känner att de får vara sig själva och att de får vara 7

delaktiga i ett större projekt. Mikael har gåvan att befria till transcendensupplevelsen. Inte dåligt för en präst i vår tid. Fotografen vet att man måste hitta motiv och rätt perspektiv. Prästen vet att man ska tjäna Gud och människor med rätt motiv och perspektiv: att bjuda in till djupare samtal kring bild, text, ton och film, till meningsfulla gudstjänstformer – gamla mässor liksom nya temamässor, till möten med människor som har något att berätta, att säga, att tänka. Se människan-scenen på den årliga Bokmässan i Göteborg har blivit en unik mötesplats för alla dessa förnyelseprojekt. Den är numera en scen för både experiment och en ny tradition med motsvarande höga förväntningar. Mikael har lyckats motivera en allt större krets frivilliga och professionella kring arbetet med denna scen, men också för arbetet som uppstått på andra platser, berättar denna bok. Göteborg har blivit ett centrum för det kyrkliga förnyelsearbetet. Här finns nu ett självklart utbyte mellan kultur och kyrka. Här delas kyrka och kultur inte längre upp; i stället växer nya kommunikationsformer fram som visar kyrkan vägen till världen och världen vägen till Guds pågående projekt. Detta projekt sammanför olika kyrkliga men även andra andliga och religiösa upptäckter. Gud söker gemenskap med oss människor varje dag på nytt, på alla scener i våra liv. Mikael och hans medarbetare har svarat på Guds inbjudan i Jesus Kristus och öppnat spännande vägar för Gud och människor att mötas på nytt, eller för första gången. Idéerna kommer när vi människor vågar möta varandra på riktigt och talas vid på djupet. Här kan Gud uppenbaras, här finns plats för den kyrkliga gemenskapen, och härifrån kan kyrkan förnyas – både utanför och inom de gamla kyrkolokalerna.

Werner G Jeanrond Master St Benet´s Hall, University of Oxford Professor i systematisk teologi

Konturerna träder fram Ett litet mörkt förråd och en grupp ungdomar. Så föddes det som numera bland annat innefattar en av de största scenerna på ett av Sveriges största kulturevenemang. Mikael Ringlander berättar om Kultursamverkans framväxt och själ. Det sticker i näsan av framkallningsvätskorna. Ljuset är dovt rött, precis så att det går att se för att kunna greppa tången och sänka ner fotopapperet i vätskan i baljan. Strax börjar konturerna träda fram. Det känns nästan magiskt, när det som bara fått ett kort ögonblick av ljus på sig plötsligt blir till en avbild av negativet. Nere i vätskan är motivet nu glasklart: ett ansikte som blickar ut från bilden. Mikael Ringlander är 19 år och har tillsammans med ett gäng andra ungdomar i stadsdelen Almby i Örebro byggt om ett förråd till ett fotolabb i församlingshemmets källarvåning. Förutom bilderna som föds där, föds också något annat – konturerna till det som 17 år senare skulle få namnet Kultursamverkan. En verksamhet som i dag omfamnar bland annat Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg – numera årets största kulturella händelse i Svenska kyrkan – med utställningar som Se Tranströmer, där 20 fotografer tolkat hans dikter, ett samarbete med Göteborgs filmfestival, och otaliga uppskattade temamässor.

Olika kulturella uttryck har alltid varit en stor del av Mikael Ringlanders liv. Som liten lyssnade han gärna när hans mamma lät fingrarna dansa över pianotangenterna i uppväxtens olika hem – från Avesta till Sandviken och Garphyttan, och däremellan det stadigvarande huset i Hedemora. Innan Mikael börjat skolan bodde familjen under några somrar på en fäbod i Särna där han träffade Albertina Emretsson – en äldre, troende och litteraturälskande dam som uppmuntrade Mikael att läsa och gjorde ett bestående intryck på honom. Ungdomsåren kantades av starka musikupplevelser. När Pink Floyd släppte sin skiva gick Mikael hem till kompisen Göran för att andaktsfullt höra The Wall strömma ur hans nya högtalare i det lilla källarrummet, där det välvda taket förstärkte tonerna så att håren på armarna reste sig. Det kyrkliga kom senare – något såddes under konfirmationen på ett seglarläger i Stockholms skärgård, men det var först under gymnasietiden i Örebro som han drogs till den kristna tron på allvar. Under 9

Ledare och konfirmander på Lyckebo, Annedals församlings lägergård.

mässorna, men även i gemenskapen efteråt, fick han erfara något han aldrig upplevt tidigare. – Som dyslektiker hade jag alltid upplevt att jag blivit vägd och mätt och blivit befunnen för lätt i olika sammanhang. Kyrkan var första platsen jag kom till där den sortens värderande inte fanns. Mässan blev så påtaglig. Det är inte utifrån våra kvalifikationer som Gud möter oss, utan bara utifrån det att vi är människor, skapade till Guds avbild. Det blev en väldigt stark upplevelse. Genom fotolabbet som ungdomsgruppen byggde fick Mikael för första gången också uppleva vad

som händer när man skapar tillsammans, och att det går att föra in kulturella uttryck i kyrkan som kanske inte varit så vanliga där tidigare. Att bli präst var inget han hade en tanke på – Mikael såg framför sig ett yrkesliv som fotograf. Men kyrkoherden utmanade honom att läsa teologi. Mikael började studera på halvtid, samtidigt som han arbetade som fotograf på olika lokaltidningar. Han upplevde det som två mycket skilda världar – att det på tidningarna ofta fanns en aversion mot kyrkan som han inte kunde förstå. Hans egen upplevelse hade ju bara handlat om befrielse. När han till slut valde ett yrkesliv

inom kyrkan var han ivrig att överbrygga den klyfta som han sett. – Jag tänkte att det enda som skulle öka förståelsen för kyrkan var att folk som har en bakgrund i kyrkan också jobbar på tidningar. I varje ny församling han kom till byggde han ett fotolabb – i Ludvika blev det även en ateljé och kurser i journalistik. Efter flytten till Härlanda församling i Göteborg leddes arbetet in på klyftan mellan kyrkan och populärmusiken. Ihop med bland andra Valle Erling föddes idén med temamässor. Dylans Knockin`on Heaven´s Door var den första. År 1993 sattes The Wall upp och berörde en hel generation konfirmander som med busslaster kom för att delta i gudstjänsten. Mikael blev snart tillfrågad att arbeta i Annedalskyrkan med inriktning just på dessa mässor. Samtidigt knöt han nya kontakter med personer ur kulturlivet i Göteborg. Ett scenprogram på Bokmässan inleddes. Ett samarbete med Filmfestivalen ledde till Svenska kyrkans filmpris och seminarier med ett helt nytt sätt att samtala om film. – Till slut hade det vuxit så mycket att, som KG Hammar sa: ”Det här är inte bara en lokal angelägenhet längre”.

teristiska byggnaden Läppstiftet vid hamninloppet har vita välvda former med hängande växter och enorma glaspartier ut mot älven. Utanför kontorsdörren står en enorm svart mapp lutad mot väggen med fotografier från utställningen Heliga rum, som skildrar olika religioners rum för tillbedjan. Väggarna i rummet täcks av fyllda bokhyllor, fotografier, bilder, biljetter. Antalet projekt som genomförts i Kultursamverkan går knappt att räkna längre, och ständigt uppkommer nya idéer. Han är den enda anställda i Kultursamverkan, men är mån om att poängtera att det inte hade varit något värt utan alla engagerade människor runt omkring. – Vi har ungefär 50 frivilliga som bidrar med olika saker. Där står till exempel en utställning som Lars Svedjenäs ska ta till Alingsås. Han pekar på några väskor och gröna plastkassar med nerpackade bilder från den lilla versionen av Tranströmer-utställningen. – Det handlar om att dela mål och ansvar. När vi gör något så delar vi vad vi ska göra, och gör det ihop. Det är det som är så fantastiskt. Mitt över skrivbordet hänger en glaserad keramiktavla med orden »Allahu akbar« – en gåva Mikael fått av en vän. Utöver den muslimska trosbekännelsen återfinns orden »Gud är större« ur första Johannesbrevet, som är själva överskriften i Kultursamverkans policy.

Utsikten från Mikael Ringlanders kontor på Stiftskansliet i Göteborg påminner om något ur en science fiction-film från 70-talet. Den skyhöga innergården i den karak-

– Gud låter sig mötas och tillbes på en mängd olika vis, olika språk, verbalt, visuellt och genom musikens mångfald. Och det är vår uppgift att stimulera till Guds möten. Det handlar också om att vilja bli överraskad. Att inte ha klart för sig vem Gud är, säger Mikael, och reser sig ur sin kontorsstol. Han går fram till bokhyllan och börjar bläddra i en grönmönstrad tunn bok med titeln Halleluja liksom. – Det var som när ett förlag skickade den här boken. Jag hade bara sett Bob Hansson på Thåströms konserter, och tyckte det var en eländigt skrikande skåning. Men så slog jag upp boken: Så är vi, fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Jag tänkte: Vad är han ute efter nu, någon slags hädelse? När jag kommer till stycket i hans egen skapelseberättelse: och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad. Där insåg jag att det här nog är något som är reellt och viktigt för honom. Sedan gestaltade han dikten på litterära gudstjänsten på Bokmässan det året. Jag har aldrig hört en dikt på det sättet. Mikael tar fram en vit lapp ur sin almanacka. Papperets mjuka kvalitet vittnar om att den har blivit läst många gånger. På den står Christina Lövestams trosbekännelse, med slut raderna: Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill

skratta med mig, som lever med mig när jag dör. – Min mamma dog 2003 i cancer. Hon var ganska rädd för att dö. Jag gav henne den här. Några månader senare sa hon hur viktiga de här orden blivit och att hon inte kände samma oro längre. Vi sitter tysta en stund. – Man behöver ha formuleringar för sig själv ibland, sammanfattar Mikael lugnt. Vi behöver läsa saker, se saker, få kulturella intryck. I grunden för Kultursamverkan finns också tanken om att Guds värld och människornas inte är åtskilda. Något som Mikael finner i den irländska spiritualiteten med Saint Patrick i spetsen. Men också i befrielseteologin, som han ägnade två år av sin studietid åt. Där Gud betraktas som medlidandets Gud, men där också ett samhälleligt engagemang och en kamp mot orättvisor är självklar. – Det finns en tendens att vi pratar om andligt och världsligt, som om Gud inte hade med båda att göra. Jag tror inte att man gör den uppdelningen i sitt liv. Hur som helst vore det väl i så fall bra om det andliga ägnade sig lite mer åt det världsliga, och det världsliga åt det andliga, resonerar Mikael. Uppdelningen har ofta varit väldigt tydlig i Sveriges historia, och är något som han tror fortfarande påverkar. – Mina föräldrar var inte kyrkligt

engagerade, men morfar tog inte ens i spelkort, och blev jätteupprörd när han hittade en vinflaska hemma hos oss när jag var liten. Men ser man på övriga Europa är det inte likadant. På Irland kan man ha dans i församlingshemmet, och i Tyskland vet jag församlingar som är delägare i bryggerier. Vi har fått en snäv bild av vad det är att vara kristen. Man är inte riktigt kristen om man inte tar emot hela paketet. Men vem kan bedöma, och varför överhuvudtaget bedöma, andra människors tro?

Att föra in nya uttryck i kyrkan kan också få ett visst motstånd, vilket Mikael också har fått känna på ibland. När Pink Floyds The Wall kom fick mässan hård kritik bland annat i Göteborgs Stifts-Tidning, som trots sitt namn inte ges ut av Göteborg stift. Men genom allt tror han att det viktiga är att kunna visa att det man gör är genomarbetat och förankrat. – Det är inte något man bara gör för att få spela den musik man tycker om i kyrkan. U2-mässan

Att dela mål och ansvar.

arbetade vi med, tillsammans med ungdomsgruppen i ett år. De hade utbyte med folk i hela världen för att få olika infallsvinklar på låtarna. Sedan var motiveringen självklar att välja U2, som tidigt sa: ”We’re not a christian band, but we are christians playing music.” Men jag jobbar med många andra artister också, som inte är troende. I mycket finns det direkta likheter mellan vad kulturen och kyrkan försöker göra, menar Mikael. – Kultur handlar ju om att tolka tillvaron. Och det är ju egentligen också det kyrkan försöker att göra. Som kristen tolkar jag tillvaron utifrån att Gud finns och vill mig något. Bibeln handlar också om tolkningar, där jag tror att mycket är tänkt att läsas som poesi och bilder. Införandet av nya uttryck är inte heller något som står i motsats till äldre traditioner. Mikael berättar att han känner en oerhörd glädje i att fira mässa enligt den allmänna serien, men att han parallellt vill kunna fira mässa med en annan typ av musik. – Jag vill ha stillheten, de meditativa Taizé-sångerna – men också kraften i U2:s musik. Jag tror inte Gud hade gett oss musiken och konstens alla uttryck om det inte hade varit för att uppleva, tolka och se nya saker.

Och framtiden för Kultursamverkan – hur ser dina visioner ut? undrar jag till sist. – Jag tänker inte så. Alla idéer har kommit i mötet med andra människor. Det kan vara alla möjliga saker, som man inte tänkt på förut. Som vuxit fram i grupper, när man pratat, tänkt och bejakat varandra. Precis som fotolabbet i Almby, där allt började. Just den kärnan: Att skapa gemensamma mål och tillsammans ta ansvar för att nå dem, hoppas han kan ge inspiration till församlingar över hela landet. – Det handlar om att se de lokala förutsättningarna. Som Albertina sa, när jag var uppe för att hälsa på när jag precis blivit prästvigd: ”Kom ihåg, Mikael. Präst är du i din egen församling.” Och det är det jag hoppas den här boken ska få uppmuntra till: Att se din egen omgivning, jobba ihop med dem som finns på ort och ställe – och skapa din egen kultursamverkan.

Tips & råd för kultursamverkan • Var nyfiken! Var öppen för människor och möjligheter som kommer, och ta kontakt med personer i det omgivande samhället. • Jobba alltid i grupp Skapa en miljö där alla känner att det går att föreslå saker. • Var lyhörd i mötet med andra aktörer Lägg mycket tid på att tala om vad ni vill göra tillsammans. Lyssna och ta in tankar och idéer! • När ni kommit fram till vad ni vill göra: utgå från fyra punkter: - Innehåll: Vad, hur och varför? - Marknadsföring: Använd lika mycket tid till detta som till innehållet. Gör man en bra sak, så ska det också synas! - Ekonomi: Gör en budget med reservkapital. - Organisation: Sprid ansvaret!

• Följ upp Ta bilder och dokumentera det som genomförts. Ha utvärderingsmöten och lyssna på andra hur de upplevt projektet. Gör till slut en rapport med bild och text och berätta för andra om det.

Bokm채ssan

Närvaro och mening Hur arrangerar man ett lyckat författarsamtal? Och vad har det med evangelium att göra? Erika Hedenström, en av två projektledare, berättar om arbetet med Se människan. Den bild på konstnären och författaren Lars Lerin i samtal med Lena Sjöstrand som illustrerar den här texten är en av de där bilderna som säger mer än hundra ord. För mig är det man ser i bilden vad Se människan handlar om: ett levande samtal och ett möte mellan litteraturen och tron och teologin. Varje år genomförs ungefär sjuttio författarsamtal på Se männi skan-scenen på Bokmässan i Göteborg och de som leder samtalen har ofta, precis som Lena Sjöstrand, sin bakgrund i teologi och ett livslångt intresse för livsfrågor, något som ger samtalen särskild prägel jämfört med många andra sammanhang, där man kan lyssna till författarsamtal. Det är också närvaron och den uppenbara glädjen i mötet som gör fotografiet till en så bra bild av Se människan. Men närvaro uppstår inte hur som helst. Man kan behöva förbereda för den. Skapa ett rum där den kan uppstå. I en liten film från Bokmässan som visas på webben säger författaren och pastorn Tomas Sjödin om Se människan: ”Det är otroligt att det går att skapa ett rum mitt i det här vimlet, som är så stilla, så lyssnande, och där det faktiskt går att föra samtal på riktigt.” Det relativa lugnet är en av Se människans allra viktigaste tillgångar. Av många anledningar är det viktigt att vår monter på Bokmässan är en så pass lugn plats att man verkligen kan lyssna och göra sig hörd utan att behöva anstränga sig. Det är avgörande för kvalitén på samtalen, och det är författarsamtalen som är anledningen till att så många människor väljer att besöka Se människan. Lugnet är en framgångsfaktor. Men att arbeta med Se människan innebär också att ofta fråga sig hur vår kristna tro avspeglas i de olika praktiska aspekterna av vårt arbete. Hur stämmer det vi gör med vår värdegrund? Tillsammans med Mikael Ringlander är jag projektledare för Se människan och vi tänker så här: med inkarnationen visar Gud att Gud omfamnar det mänskliga i alla aspekter. Också kroppen. Också våra mänskliga 52

Konstnären och författaren Lars Lerin och Lena Sjöstrand i samtal på Se människan-scenen som är byggd i ett hörn för att underlätta samtal på en annars brusande bokmässa.

begränsningar och tillkortakommanden. Detta omfamnande gäller mig, men också alla andra som jag möter. Också mina meningsmotståndare. Därför är ett sätt att vara kyrka på i vårt sammanhang på Bokmässan att sträva efter att skapa en plats där det är okej att vara människa. Där det i all enkelhet känns gott att vara. Och där det finns åtminstone tillräckligt mycket öppenhet, värme och ro för att möjliggöra samtal som inte är polemiska. Där ingen vill överglänsa, angripa eller vinna över sin samtalspartner, utan försöka förstå. Så under ett arbetsår gör vi som arbetar med Se människan hundratals överväganden i stort och smått med detta för ögonen. Utformningen av utställningsmontern, hur stolarna står och lamporna hänger, kontakten med de förlag vars författare medverkar på vår scen och våra tankar kring kommunikation, allt syftar till att ge bästa möjliga förutsättningar för samtal på riktigt. Vi försöker rigga för närvaro. 53

När colombianska Ingrid Betancourt var Se människans gäst 2012 stod media i kö för en intervju och många besökare köade också för att få en stunds samtal.

Medan vi arbetade med att förbereda för 2015 års bokmässa nåddes Sverige av andra bilder än de av närvaro och mening, bilder av människor som drunknat i Medelhavet under sin flykt från terror och krig i Syrien. Ingen av oss som sett den lär någonsin glömma bilden av den treårige Alan Kurdis kropp uppfluten på stranden vid turkiska Bodrum. Flyktingströmmarna undan IS och kriget i Syrien har pågått i många år, men det var först sommaren och hösten 2015 som Europa förstod. Så också vi. Oroligheterna i världen och insikten om flyktingkatastrofens omfattning och offrens berättelser om umbäranden, rädsla och sorg har gjort att många av oss undrat över våra prioriteringar, som land, som individer och för vårt arbete. Och de tankarna fanns också hos oss. Är författarsamtal och arbete med kultur en rimlig prioritering i tider av stor nöd? Jesus har ju sagt att den som vill följa honom ska ta hand om de minsta och svagaste i samhället, de som far illa. Men inget om kultur. Åtminstone inte direkt. Bokmässan handlar ju framför allt om böcker. Och vi tror att boken 54

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman medverkade 2015 i ett samtal om Astrid Lindgrens dagbok från andra världskriget. Här tillsammans med Erika Hedenström strax innan de ska gå upp på scenen.

och berättelsen har en mycket viktig roll att fylla, inte minst i en orolig tid präglad av klimathot, stora sociala och ekonomiska utmaningar och ökade politiska motsättningar. Vi behöver kunskap, idéer och beskrivningar av världen ur så många olika perspektiv som möjligt. Vi behöver öva vår föreställningsförmåga så att vi kan föreställa oss lösningar på våra utmaningar och problem, och litteratur och läsning hjälper oss med det. Klarar vi inte att hitta lösningar är det utan tvekan de mest utsatta som kommer att fara mest illa. Ju mer konfliktfylld världen är, desto mer behöver vi samtal som inte är polemiska. Vi träffas mer över åsiktsgränserna och vi behöver dela våra erfarenheter. Vi behöver berättelser inte minst. Som individer och som samhällen. Genom historien har berättelser bidragit till att ge människan livsmod och hopp, att rota henne i världen. Skönlitteratur gestaltar mänskliga erfarenheter så att vi kan känna igen och kanske bättre förstå oss själva. Och den hjälper oss att kunna se oss själva i den andra. Se att vi, fastän många, är en enda mänsklighet. 55

”Plötsligt kom en lugn oas”, säger Gunilla Sandin. Hon var programchef för Bokmässan i Göteborg under de år Se människan-scenen utvecklades. Kultursamverkan i Göteborgs stift knyter samman kulturutövares arbete med Svenska kyrkans i temamässor, utställningar och andra arrangemang – och bygger oaser för både engagerade församlingsmedlemmar och människor som inte brukar hitta till kyrkan. År 2015 utsågs Mikael Ringlander, präst och Kultursamverkans projektledare, till Årets förnyare i Svenska kyrkan. Nu berättar han och hans medarbetare och några av gästerna tillsammans med journalisten Elin Klemetz om drömmarna, idéerna, lösningarna, responsen – och om hur varje församling kan dra nytta av det som Göteborgs stift har lärt sig. ”En viktig erfarenhet för mig är att om man har ett gemensamt mål och delar ansvaret för att komma dit kan mycket hända”, säger Mikael Ringlander.

ISBN 978-91-526-3183-6

789152 631836