På tal om livet

eb

i s kop

2017

tebo

k

f

as

en s

ärk

Esbjörn Hagberg På tal om livet

Esbjรถrn Hagberg Pรฅ tal om livet

Ärkebiskopens fastebok kan läsas enskilt eller tillsammans med andra.

I boken finns samtalsfrågor. Kontakta studieförbundet för samverkan kring din samtalsgrupp eller studiecirkel.

Sensus erbjuder mötesplatser för lärande, upplevelser och gemenskap och har ett brett utbud av cirklar, utbildningar och kultur över hela landet.

Besök gärna sensus.nu

Livet som gemenskap, där ibland den ena trampar med större kraft och den andra styr med större precision; den ena kör och den andra vet vägen. Båda medverkar. Livet på en tandemcykel.

© 2016 Esbjörn Hagberg och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Omslag och grafisk form Tomas Einarsson Tryck Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2017 isbn 978-91-526-3662-6 Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Ärkebiskopens förord 11 Inledning – författarens ord till dig 15

kärlekens väg Fastlagssöndagen Vem är min mor, och vilka är mina bröder? 19

Matteusevangeliet 12:48

Vad är det ni diskuterar? 27

Markusevangeliet 9:16

prövningens stund Första söndagen i fastan Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?

Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? 35

Markusevangeliet 8:36–37

Inte vill väl ni också gå er väg? 45

Johannesevangeliet 6:67

den kämpande tron Andra söndagen i fastan Varför är ni rädda?

Har ni ännu ingen tro? 55

Markusevangeliet 4:40

Vill du bli frisk? 63

Johannesevangeliet 5:6

kampen mot ondskan Tredje söndagen i fastan Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? 73

Matteusevangeliet 7:9–10

Vad vill du att jag skall göra för dig? 83

Markusevangeliet 10:51

livets bröd Midfastosöndagen Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? 91

Johannesevangeliet 6:5

Och ni, vem säger ni att jag är? 101

Matteusevangeliet 16:15

försonaren Femte söndagen fastan Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 111

Markusevangeliet 2:9

Var det ingen som dömde dig? 121

Johannesevangeliet 8:10

vägen till korset Palmsöndagen Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 131

Markusevangeliet 15:34

genom död till liv Påsknatten Varför gråter du? 139

Johannesevangeliet 20:15

Älskar du mig? 147

Johannesevangeliet 21:16

Ärkebiskopens förord

I England korades begreppet post-truth, ”efter sanningen” till årets ord 2016. Hur kunde det bli så att rykten, halvsanningar och lögner så ofta segrar över sanningen? ”Det beror på att vi lever i luftens tidsålder”, sa biskop Thomas från den koptisk-­ ortodoxa kyrkan till mig när vi talade om saken. Vi har blivit för luftiga, för flyktiga.

Fysiska möten ersätts av kommunikation ”genom luften”. Oreflekterade tyckanden, oprövade påståenden och okontrollerad aggres­sivitet flyger fram och tillbaka genom cyberrymden, snabbare än vi kan ta in och än mindre smälta. De ständiga avbrotten producerar mer ofärdiga tankar än mogna insikter.

Svaren blir tillfälliga, flyktiga och mer förknippade med känsla än fakta, som biskop Esbjörn Hagberg uttrycker det i denna bok.

11

Denna luftighet har kommit för att stanna och den bär förstås också på många goda möjligheter. Men när vi tappar markkontakt och fotfäste, när vi inte längre bottnar ordentligt, när vi blåses än hit och än dit som lövet som ramlat från trädet, då lever inte bara sanningen farligt. Då är det mesta som vi upplever som sant, gott och vackert i fara.

Fastetiden är en tid att stanna upp för att grunda sig på nytt. För att bottna, öva uthållighet och motstå den luftiga flyktigheten.

I din hand håller du den femte boken i serien Ärkebiskopens fastebok. Biskop emeritus Esbjörn Hagberg låter dig lyssna in när han själv samtalar med Jesus. Med omsorg och kärlek delar han erfarenheter av liv, tro och arbete som är djupt personliga och just därför kan slå an toner av igenkännande. Han vill tro att det finns svar, men han vill slippa få dem givna som facit, säger han. I boken finns ett ömsint allvar, som vuxit ur erfarenheten att det djupast behövda ofta också det lättast sårbara.

Läs och låt tankarna ta tid. Ensam eller tillsammans. Så vårdas själar. Så vårdas liv. Så vårdas sanningen.

I år är det 500 år sedan reformationen bör12

jade – den rörelse som kom igång genom återupptäckten av nådens betydelse. Jag önskar dig och vår kyrka en fastetid som får oss att bottna än djupare i Guds nåd och som stärker oss till ett liv i sanning och kärlek. + Antje Antje Jackelén, ärkebiskop PS. Tio kronor per såld bok går till faste­in­ samlingen för Svenska kyrkans internationella arbete.

Inledning

Det är genom möten vi blir till. Att ta del av en annan människas liv är att förstå något mer om sitt eget. Det är ömsesidigt. Det blir förstås något unikt när vi låter det mötet ske med Bibelns texter och med Jesus Kristus.

Fastetiden är en allvarstid. I kyrkoåret får vi följa Jesus på hans vandring upp mot den påsk som förändrade allt. Det är en vandring fylld av möten, många gånger med människor som drabbats av livets smärta och sorg. Möten som gör livet naket och ställer allt på sin spets. Det gör också fastetiden till de många frågornas tid. Det är som om allvar och frågor hör samman. De utmanar varandra. Tvingar oss att gå i dialog med oss själva och andra.

Frågorna lämnar över ansvaret till oss att tänka vidare. På det sättet är det en stor skill15

nad på en punkt och ett frågetecken. Frågorna öppnar oss för perspektiv som blir nya, i varje fall för mig själv.

Det finns olika slags frågor. De klargöran­ de frågorna bekräftar att man förstått vad berättaren tänker och säger. De speglande frågorna hjälper berättaren att förstå vad hon själv säger. De retoriska frågorna vill förstärka och understryka det som redan sagts. När jag läser evangelierna finns alla de olika frågorna där. Ibland är det Jesus som använder dem, ibland andra som finns i hans närhet.

Texterna i boken anknyter till de olika kyrko­årsteman som finns under fastetiden.

Mitt förslag till dig är att varje vecka läsa två kapitel och i Stilla veckan de tre sista kapitlen.

De sista kapitlen sträcker sig in över påskens händelser.

Varje kapitel är indelat i fyra delar: Samtal, Reflektioner, Till sist och Frågor.

Den första delen är mitt personliga samtal med Jesus. Det är en andlig övning, man kan kalla den meditation eller bön, där man tänker sig att man har en stund med Jesus. ”Du och jag, Jesus.” Här låter jag frågorna från Jesus ställas till mig som om han ställde dem nu. Mitt svar till Jesus blir därför personligt.

16

På detta sätt vill jag bjuda in dig som läser att bli en del av ett samtal för att sedan se vart det för oss. Det är ett samtal du själv fortsätter där jag tystnar.

Den andra delen är reflekterande. Här delar jag med mig av erfarenheter och kunskap som berör det ämne som aktualiseras av Jesu fråga.

Den tredje delen är en avslutning som kort sammanfattar och avrundar.

Den fjärde delen är frågor som anknyter till texten och öppnar för egen reflektion eller, allra helst, ett samtal tillsammans med andra.

Må Gud välsigna din fastetid. + Esbjörn Hagberg

Vem är min mor, och vilka är mina bröder?

Matteusevangeliet 12:48

sa mta l Måste du börja med att ställa en sådan fråga?

Jag vill bara vara nära dig. Dela några tankar om livet med dig. Så vill du utmana mig på en gång. Du börjar med att ifrågasätta dina föräldrar. Du fortsätter med att kräva det omöjliga av dem som du har i din närhet. ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26) Vad menar du egentligen? Att du vill utmana vårt sätt att tänka om varandra anar jag. Detta att vi delar in oss efter släktskap, raser, hudfärg, etnicitet eller andra identiteter.

Att du vill skapa något nytt, en ny gemenskap, anar jag också. En gemenskap byggd på 19

lojalitet, hängivenhet och vänskap. Här är det som om du förväntar dig allt eller inget. Det är här jag blir osäker och undrande, över dig, men mest över mig själv.

Jag har många relationer. Jag har dessutom många lojaliteter. Jag vill absolut inte hata någon av dem! Jag vill vara lojal med min familj och de människor som finns i min närhet. Vad det innebär förstår jag ungefär. Det är en lojalitet som både handlar om närhet och avstånd. Att höra ihop och stå fri. Men hur uttrycker jag min lojalitet med dig? Hur förstår jag din lojalitet mot mig? Jag funderar också över min hängivenhet. Där kan jag ofta känna mig mer halvhjärtad än helhjärtad.

Inte för att jag vill att det ska vara så. Jag tror jag vågar säga att jag har brunnit, men det är inte alltid så lätt att orka. Jag tror jag delar det med många i denna tid. Jag undrar om jag duger att få vara nära dig? Ändå är det vad jag vill. Jag vill vara nära dig. Tillhöra dig och få samtala med dig.

Jag tänker på att du en gång kallade dina lärjungar för vänner. Den gången lät det som en uppgradering. Du gjorde dem till något mer än följeslagare. Jag hoppas innerligt att du vill ha mig som en av dina vänner. Jag vill 20

gärna få räkna mig dit. Jag vill också tro att när jag bara är halvhjärtad förmår du vara hel­hjärtad. När det är så att min lojalitet mot dig brister hoppas jag på din lojalitet mot mig.

Det är den tron som gör att jag vill försöka gå tillsammans med dig på vägen. Visa mig din väg! r eflek tion Vi satt och arbetade med frågor om värdegrund. Det sägs att vi gör det mer än någonsin. I individualismens tid måste vi söka det som är gemensamt och det som kan föra oss mot samma mål. Särskilt nödvändigt är det när man ska verka tillsammans. Det är då man behöver pröva och smaka på orden. Jag minns att ordet ”lojalitet” var ett av dem.

Kanske är det dubbelheten som gör ordet lojalitet så svårt. Alltför ofta har vi sett en lojalitet som varit förödande. Den som krävt fullständig underkastelse, tvånget att tänka och leva på ett enda sätt. Det är i lojalitet mot någon eller något som människor skyddar brottslingar, går ut i krig, torterar och mördar. Men det är också i lojalitet som männi­ skor hängivet kämpar för människors frihet, jämlikhet och en rättfärdig värld. Som vänner 21

har man funnits kvar också i det svåra, utan att svika.

Det är något särskilt med vänskap. Männi­ skan är en vänskapsvarelse. I vänskapen finns en ömsesidighet. Den kan bara överleva om både närhet och distans finns med. Samtidigt behöver vänskapen lojaliteten för att bestå och hängivenheten för att fördjupas. Släkt är man vare sig man vill eller inte, vare sig man tycker om varandra eller inte. Med vänskapen är det annorlunda. Vänskap måste väljas. Kanske är det därför som vänskapen som metafor finns för trons intima gemenskap mellan Gud och människa liksom för gemenskapen mellan trossyskon.

För Jesus var vänskapen viktig. ”Vänner kallar jag er”, sa han. ”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” (Joh 15:14–16) Dessutom sa han: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” (Joh 15:13) Det tycks finnas något utgivande och radikalt i vänskapen. Vänskap är beredskap att vara där för en 22

annan, att ge sig själv oöverlagt, och samtidigt vara beredd att ta emot. Det tycks finnas en hängivenhet i vänskapen.

Lagom är inte alltid bäst. Visserligen kan lagom vara lagom bra. Inte minst när förhållningssättet ”lagom hängiven” öppnar för de många perspektiven, när frågor kan ges olika möjliga svar eller skapa den viktiga distansen.

Det viktigaste är inte alltid att utmana och vara annorlunda. Någon gång kanske lagom är nog så bra.

Lagom blir ibland ett sätt att undvika den farliga hängivenheten. Det finns en befogad rädsla för hängivenhet precis som för lojalitet.

Hängivenheten kan få förödande konsekvenser särskilt när den kombineras med lusten till makt. Till hängivenheten kan höra att förenkla, måla i svartvitt eller göra en enda sak viktigare än allt annat. Historien har alltför många exempel på dem som i kraft av hängivenhet lett blint, och förblindat. I namn av ismer eller religioner har man varit beredd att offra människors liv och värdighet för ”sakens” skull.

Jag tror inte att farligheten med hängivenhet är den stora risken för de flesta av oss.

Liksom lojalitet inte är vår tids största fara.

23

De stora riskerna stavas nog likgiltighet, ljumhet, uppgivenhet, trötthet, rädsla eller kanske lättja. Orden beskriver några av hängivenhetens motsatser, och sveket som är den goda lojalitetens motsats.

Hur skulle världen sett ut om vi inte hade haft de lojalt hängivna? De har säkert inte alltid varit enkla att vara med men de har förändrat historien. De har varit människor som genom sitt sätt att leva skapat hopp, vilja till uppbrott och förändring. Hängivenhetens människor har en förmåga att smitta andra och öppna för nya möjligheter. Var det inte den absoluta hängivenheten hos Jesus, att utföra sin Faders vilja, som en gång fick människor att lämna allt och följa honom?

Var det inte hängivenheten hos de som mött den uppståndne Jesus som hade den starkaste attraktionskraften i den unga kyrkan? De var beredda att bokstavligt vittna ända in i döden och tala om vad de hade sett och hört.

Hängivenhetens smittande uttryck var ”att de fortsatte samlas och hade allting gemensamt”.

(Apg 2:44) Jag tror att det finns en djup mänsklig längtan till vänskap. I en tid av ensamhet och ytlighet behöver vi de förtrogna, vännerna.

24

Särskilt de som aldrig sviker, de lojala. På samma sätt finns det i denna mångsysslandets tid en längtan efter den goda hängivenheten.

Den som tillhör det verkligt äkta i oss. Det är när vi ger oss hän som vi blir ett med oss själva. Precis som i extasen eller i kärlekens djupaste förening.

Till hängivenheten hör att släppa taget, kontrollen, och att med hela sitt väsen låta sig vara med, drabbas, och ibland se en vision av något annat. De hängivna och lojala vännerna är många. Vi har inte två hjärtan, ett som älskar Gud och ett som älskar våra medmänniskor. Vi har bara ett hjärta och där finns förmågan att älska. Skulle Paulus, den heliga Birgitta, Franciskus, Martin Luther King, Moder Teresa, Nelson Mandela eller Edith Klein vara före­bilder om det inte var för deras hängivenhet och deras lojalitet? I dem möter vi människor som varit och är beredda att ge sig hän därför att de drabbats av Guds kärlek.

De ger en vision av hur kärleken kan ta gestalt, en smak av Guds rike redan här. Precis som Jesus själv gjorde. Kärleken från Gud gav dem inte något val. Samtidigt tror jag att alla har ett val. Det är en av de stora skillnaderna mellan vänskapen och släktskapet. Kanske är 25

det detta som är det mest utmanande. Om det är så har också jag ett val. till sist Ibland kan jag tänka att det var så mycket enklare att ge sig hän som tonåring, när livet låg framför, när man trodde att världen kunde förändras och i sina egna ögon var i det närmaste odödlig. Kanske var det lättare som nyförälskad eller som ”nydrabbad” av Guds kärlek att förbehållslöst satsa allt? Men att åren går gör inte utmaningen mindre. Visst går det an att vara ”lagom-människa” men jag märker att längtan efter hängivenheten envist finns kvar. Det är aldrig för sent att släppa taget och låta sig drabbas av Guds kärlek. Det är aldrig för sent att söka de vänner som jag lojalt vill gå tillsammans med på kärlekens väg. På den vägen går vi med honom som i sitt liv gestaltar tro, hopp och kärlek.

Frågor Hur vill du svara Jesus på hans fråga?

Vilka står dig närmast, går med dig på vägen?

Hur kan vänskap skapas och vårdas?

Vilka är dina förebilder i hängivenhet och lojalitet?

Hur vill du uttrycka din längtan i relation till orden ”hängivenhet”, ”lojalitet” och ”vänskap”?

Ä R K EBISKOPENS FA ST EBOK 2017 ”Här bjuder jag in dig som läsare att bli en del av ett samtal där jag låter Jesus ställa frågan för att sedan se vart den för oss. Det är ett samtal du själv fortsätter där jag tystnar.” esbjörn hagberg Vägen fram till påsk är fastan – och Esbjörn Hagberg tar oss med på resan där vi får brottas med frågor som handlar om livet. Han tar sin utgångspunkt i frågor som Jesus ställde till män­ niskor i sin närhet och leder oss fram till påsken. esbjörn hagberg är präst. Han har arbetat i församling, varit lärare vid Johannelunds teologiska högskola där han undervisat i bland annat själavård och verkat som biskop i Karlstad stift.

På tal om livet är den femte boken i serien Ärkebiskopens fastebok för enskild eller gemensam reflektion. Ärkebiskop Antje Jackelén har skrivit bokens förord, och för varje såld bok går tio kronor till Svenska kyrkans fasteinsamling.

isbn 978-91-526-3662-6

9

789152

636626