Tala om försoning by Nya Musik

Samtidigt som vi förfäras av oförsonlighet mellan människor och nationer, finns det motstånd och obehag inför talet om försoning och när försoningens evangelium ska förkunnas – också inom kyrkan.

BR Å K ENHIEL M MÖL L ER (RED)

Vad innebär den försoning som skett mellan Gud och människa i Kristus? Hur kan vi tala om Kristi offer och Kristi kors på sätt som upprättar och befriar?

Tala om försoning innehåller röster från kyrka och akademi som belyser den kristna försoningstanken ur olika perspektiv, med utgångspunkter i historisk och samtida internationell teologi, och med en förankring i samtidens frågor.

(ur ärkebiskop Antje Jackeléns förord)

Tala om försoning är den första av två böcker om försoning skrivna på uppdrag av Svenska kyrkans teologiska kommitté.

TALA OM FÖRSONING TAL A OM FÖRSONING

»[Det är alarmerande] när även de som i vigningen lovat att vara vittnen om försoningens hemlighet och som är satta att predika försoningens evangelium fastnar i obehag och motstånd när de ska tala om försoning. Därför behövs hjälp och inspiration att tänka igenom försoningens plats och språk i vår tid. Denna bok och dess kommande partnervolym om att leva i försoning i kyrka och samhälle ger både handfast kunskap och ledtrådar för att hitta uttryckssätt för försoning i ord och handling. De anbefalls därför varmt till studium och samtal.»

C A RL REINHOL D BR Å K ENHIEL M G ÖR A N MÖL L ER (RED)

REFLEK TIONER ÖV ER E T T CENTR ALT TEMA I KRISTEN TEOLOGI ISBN 978-91-526-3431-8

Original_Tala om försoning.indd 1

789152 634318

2015-06-02 13:55

tala om försoning

·1·

·2·

carl reinhold bråkenhielm göran möller (red.)

Tala om försoning Reflektioner över ett centralt tema i kristen teologi

·3·

© 2015 Svenska kyrkan och Verbum AB omslag Anna Larsson grafisk form Sarapion/Magnus Åkerlund tryck Balto print, Litauen 2015 isbn 978–91–526-3431-8 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08–743 65 00 www.verbum.se

·4·

Förord 7 Inledning

antje jackelén

DEL I Kristen försoningslära genom tiderna

thomas ekstrand och carl reinhold bråkenhielm

DEL II Försoning, synd, skuld och förlåtelse: ett bibelteologiskt underlag för teologisk reflektion i Svenska kyrkan idag hanna stenström

DEL III Synd, skuld och Kristi försoningsverk – att tala nytt om Guds löften eva-lotta grantén

141

Nåd för allt som blir och är

carl reinhold bråkenhielm

171

I inget annat namn? Kristen försoning religionsteologiskt belyst jakob wirén

215

·5·

DEL IV Att befinna sig på en inre väg Om tro, själavård och andlig vägledning owe wikström

249

Försoningen i liturgin martin modéus

275

Som en skatt i ett bräckligt lerkärl – om att förkunna försoning jan eckerdal

301

·6·

Förord

”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom.” (Svenska kyrkans kyrkoordning, 1 kap.) Detta är den viktigaste bakgrunden till denna antologi om försoningen genom Jesus Kristus. Den för oss tillbaka till berättelserna om Jesu död och uppståndelse, som djupast sett varken kan skiljas från Guds skapelse av människan och världen eller från Guds pågående verk och fulländning av skapelsen vid tidens ände. Genom hela den kristna traditionen har man talat om och tänkt på försoningen och dess innebörd. Arbetet med Svenska kyrkans nya kyrkohandbok har åter aktualiserat detta centrala ämne. Det var en av anledningarna till att Svenska kyrkans teologiska kommitté våren 2012 föreslog Kyrkostyrelsen att ägna försoningsfrågan en särskild uppmärksamhet. Styrelsen bejakade kommitténs förslag och i denna antologi finns det första, mer påtagliga resultatet av detta arbete. Det har genomförts av sakkunniga inom och utanför den kommitté som var verksam 2011–2014 och som hade följande sammansättning: Professor Carl Reinhold Bråkenhielm, ordf. Biskop Erik Aurelius, vice ordf. (2011–2013) Biskop Antje Jackelén, vice ordf. (2013–2014) Biskop Martin Modéus Biskop Hans-Erik Nordin (2013–2014) Domprost Karin Burstrand Teol.dr Helene Egnell

·7·

Professor Kristina Glimelius Teol.dr Johanna Gustafsson Lundberg Teol.dr Mikael Mogren Professor Ola Sigurdson Docent Mikael Winninge Docent Göran Möller (sekreterare) Kommittén har på olika sätt aktivt engagerat sig i arbetet med denna antologi och bidragit med betydelsefulla synpunkter. Det gäller också utgivningschefen på Verbum, Jonas Eek, som inte endast kommit med redaktionella kommentarer utan också givit viktiga övergripande synpunkter på de olika bidragen. Som antologins redaktörer vill vi framföra ett varmt tack till dessa personer, men också till Gunhild Winqvist Hollman som genomfört en omfattande textbearbetning och som med noggrannhet och omdöme bidragit till antologins läsbarhet och yttre form. Slutligen bör det framhållas att de ståndpunkter och analyser som formuleras i de olika bidragen är de enskilda författarnas. Det är vår förhoppning att antologin ska bidra till en engagerad dialog kring en av den kristna trons centrala frågor.

Stockholm och Uppsala den 15 april 2015

Carl Reinhold Bråkenhielm

·8·

Göran Möller

Inledning antje jackelén

Varför en bok om försoning? Sann teologi och kunskap om Gud finns i den korsfäste Kristus, sade Martin Luther. Därmed pekade han på dramatiken från långfredag till påskdagens morgon som sanningens ögonblick för kunskapen om Gud. Just där uppenbaras försoningens hemlighet; detta måste kyrkan tidigt ha haft en medvetenhet om. Annars hade nog aposteln Paulus inte uttryckt sig som han gör i Andra Korinthierbrevets femte kapitel, verserna 14 till 21. ”Han har dött för alla”, säger han, ”för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.” Paulus är övertygad om att Gud som har försonat hela världen med sig genom Kristus har ställt honom i försoningens tjänst, så att han på Kristi vägnar vädjar till människor att låta sig försonas med Gud. ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet”, sammanfattar Paulus. I försoningens ljus förändras synen på människor och världen. Vårt kyrkoår ägnar en speciell söndag åt detta. Den femte söndagen i fastan har temat Försonaren. Den infaller då fastetidens vandring upp till Jerusalem tilltar i intensitet. Snart läses palmsöndagens evangelium. Då hör församlingen om hyllande hosiannarop som bara efter några dagar blir till dömande korsfäst-rop. Vi hör om hopp som tillintetgörs; om korruption, våld, oförsonlighet och likgiltighet som ondskans och syndens hantlangare, medan befrielse, försoning och uppståndelse ännu verkar långt borta. Långfredagens mörker är stort. Påskaftonens lamslagna tystnad avslöjar

·9·

inte att Kristus samtidigt ställer till med korsdrag i dödsrikets djup. Först på tredje dagen slår den dramatiska vändningen igenom på jordens yta: i påskmorgonens gryning spräcks gravens insegel och försoningsgärningen är beseglad – en gång för alla som Hebreerbrevet inskärper (Heb 9:12, 9:25–28). Själva berättelsen om försonaren är entydig i sin dramatik. Krångligare blir det så fort den nödvändiga teologiska reflektionen kommer in i bilden: Hur hittar vi ett tidsenligt språk för att tala om försoning? Som denna boks första del visar har olika tider och olika traditioner haft sina speciella sätt att klä den gamla vädjan ”låt er försonas” i ord. Thomas Ekstrand och Carl Reinhold Bråkenhielm pekar på att de dominerande sätten att tänka och tala om försoningen har skiftat. Det har aldrig bara funnits ett enda sätt att vittna om försoningens hemlighet. Redan de nytestamentliga författarna ger flera olika tolkningar av Jesu död. Inte alla skulle dra just den slutsats som Martin Luther drog, vilket framgår tydligt ur Hanna Stenströms bibelteologiska bidrag. Och inte heller Luther höll sig med bara ett språk om försoning. Det juridiska talet om rättfärdiggörelsen delar rampljus med den sinnliga glädjen över ”det saliga bytet”. En del av de traderade sätten att tala om försoning upplevs i vår tid mer motbjudande än inbjudande. Ett Guds lamm som slaktas för mina synder och blod som renar – det är ett språk som på våra breddgrader ganska brutalt krockar med vardagserfarenheten. Att sådant språk möter motstånd eller oförståelse hos dem som sitter i kyrkbänkarna är inte så märkligt. Alarmerande är det dock när även de som i vigningen lovat att vara vittnen om försoningens hemlighet och som är satta att predika försoningens evangelium fastnar i obehag och motstånd när de ska tala om försoning. Därför behövs hjälp och inspiration att tänka igenom försoningens plats och språk i vår tid. Denna bok och dess kommande partnervolym om att leva försoning i kyrka och samhälle ger både handfast kunskap och ledtrådar för att hitta uttryckssätt för försoning i ord och handling. De anbefalls därför varmt till studium och samtal.

· 10 ·

Försoningens många rum Varken ett förminskande av människan till en krälande mask eller ett romantiskt tal om människans inneboende godhet talar trovärdigt till behovet att leva försonat med livet och dess skapare. Varken någon individualiserad blodsoffermystik (som i pietistisk tradition och i Mel Gibsons film The Passion of the Christ från 2004) eller ett språk präglat av ett feodalt tänkande (som delvis hos Anselm av Canterbury) duger längre. Blod som renar, ett Guds lamm som slaktas för världens synder – hur kan meningen bakom dessa ord kommunicera försoning idag? Vilka rum ska vi föreställa oss när vi tänker och talar försoning: rättssal, skola, vårdcentral, verkstad, matsal, handelsträdgård, ateljé …? Varje rum ger sin färg och smak åt hur vi tänker och gestaltar försoning: en rättsprocess med djävulen som åklagare, Gud som domare och Kristus som måste ”gå emellan” (en traditionell föreställning som icke desto mindre kritiserats för att förvandla Gud till en kosmisk barnmisshandlare), ett bildningsprojekt regisserat av den store pedagogen (som hos Justinus Martyren och möjligen hos Pierre Abélard), en fråga om helande med Kristus som läkare eller den apotekare som han ibland avbildats som, ett ställe för reparation (som hos Irenaeus), en festmåltid (som i filmen Babettes gästabud från 1987), en plantskola där det handlar om att driva fram växter som kan ge god frukt (inspirerat till exempel av Joh 15:1–17), eller rummet där den store konstnären skapar skönhet på nytt. Anselm av Canterburys exempel gör tydligt hur viktigt det tänkta rummet är för förståelsen av försoningen. Det svar som Anselm ger på frågan om varför Gud behövde bli människa har ofta lärts ut som hemmahörande i ett feodalt rättssystem. Så uppstod en återvändsgränd i den teologiska tolkningen som med tiden gjorde Anselms försoningslära svårbegriplig. Dess gudsbild råkade i konflikt med den bild som Jesus ger av sin himmelske Fader. Därför är det förtjänstfullt att Ekstrand och Bråkenhielm istället lyfter fram ett estetiskt drag hos Anselm: Gud finner sig inte i att universums skönhet rubbas genom synden. Denna estetiska premiss öppnar

· 11 ·

möjligheter till en ny läsning av Anselms tankar. Scenbytet från rättssalen där domaren Gud hanterar straff och gottgörelse till en ateljé där konstnären Gud återställer skönheten i sin illa åtgångna skapelse gör skillnad! Försoningen hör hemma i många rum. Och om vi får tro Jesus så älskar Gud många rum (Joh 14:2). Nyare teologi, särskilt befrielseteologierna, har betonat att försoning som stannar i det individuella och utspelar sig bara mellan mig och Gud förminskar evangeliet. Det gör också en syn på försoning som begränsas till den andliga verkligheten utan att ta hänsyn till allt kroppsligt, till de fysiska villkoren i vår och andras vardagliga verklighet. Det omvända, en endast inomvärldslig förståelse av försoningen, är likaledes otillräckligt. Talet om försoning måste hålla ihop det immanenta och det transcendenta på ett övertygande sätt. Dessutom behöver vi ett försoningsspråk som når längre än att acceptera ondskan. Det är rätt och riktigt att predika om Jesu närvaro när ondskan drabbar, men vi behöver också kunna tala om segern över ondskan, utan att för den skull genast hamna i våldets språk. Den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus och hjärtats gemenskap med honom, försoning som ett socialt fenomen, som en kroppslig verklighet och som ett ickevåldsprojekt – allt detta tillhör den försoningens hemlighet som är en brännpunkt i kristen förkunnelse. En del av det som krävs idag är att vi finner vägar att lyfta vår tro ut ur det privatas sfär och in i en gemensam identitet som Guds folk – igen: det sociala, det kroppsliga och icke-våldet. Till det hör också att vi kan identifiera oss som ”people of faith”, som kvinnor och män av tro som kan leva och gestalta gemensamt liv med människor av annan tro.

Försoning som relation Det framstår som vist att söndagen före palmsöndagen, den femte söndagen i fastan, inte fokuserar på försoningen som sådan utan just på försonaren. Och en av den dagens evangelietexter är, i linje med Jesu egen predikokonst, en liknelse: den om arrendatorerna i

· 12 ·

vingården (Mark 12:1–12). Vad säger den om försonaren? Hjälper den att forma ett försoningsspråk för vår tid? Dramatiken i berättelsen börjar med att arrendatorerna vill ha arvet. Därför dödar de sonen, den enda arvingen. De vill ha arvet, och våldet är ett faktum: misshandel, mord, skändning. Visst är arv ibland så eftertraktade att människor bryter mot rätt och rättvisa för att komma åt en eftertraktad kvarlåtenskap. Men vad är arvet egentligen? Det är – som det står klart och tydligt i texten – ett arrende. Vilket missförstånd hos de mördande arrendatorerna! Det som arrenderas kan inte ägas. Den som arrenderar får rätten att bruka någon annans egendom mot ersättning och får tillgodogöra sig avkastningen. Markägaren förblir ägare. Han eller hon har ansvar för de stora investeringarna. Texten lämnar inget tvivel: markägaren planterade vingården, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Det hade lika gärna kunnat stå: investerade i maskinhall, miljöanpassade gödselvårdsanläggningen och anlade en våtmark – för arrendesystemet fungerar än idag. Arrendatorn har stor frihet i bruket av marken, men arrendet måste betalas. Utan ömsesidigt ansvar och kontakt i jämna mellanrum fungerar det inte. Vingårdens ägare är Gud. Arrendatorerna är vi. I den västliga kristenheten är det vanligt att betona förvaltarskapstanken: vi är förvaltare av Guds nåd i dess många former (1 Pet 4:10) – inte minst när det gäller vårt ansvar för skapelsens ve och väl. Liknelsen är tydlig när det gäller frågan om vilka ömsesidiga förväntningar som parterna kan ha på varandra. Vi får lov att ha förväntningar på markägaren, Gud. Och markägaren får lov att ha förväntningar på arrendatorerna, oss. Om bilden stämmer kan vi säga åtminstone fyra saker. För det första råder det ingen tvekan om ägandefrågan. Jorden är Herrens med allt den rymmer (Ps 24). För det andra kan vi förvänta oss att Gud gör de stora investeringarna, ger oss förutsättningarna för liv och arbete: av Guds nåd lever vi (Ps 104). För det tredje kan Gud som ger oss allt rätteligen förvänta sig frukter. Arrendatorns bön är den som ofta bes när kollekten bärs fram i gudstjänsten: ”Av ditt ger vi åt dig, välsigna du vår gåva.” För det fjärde detta att arrendekontraktet är en relation, ett förbund som behöver bekräftas och förnyas med jämna mellanrum.

· 13 ·

Arrendatorerna vill ha arvet, därför dödar de sonen. Försmaken av att äga kan vara ljuvlig. Men det viktigaste missar de: arvet är ingen sak. Det är i själva verket en relation som inte går att äga. Försoning är ingen sak, utan ett liv i relation. Vingårdens arrendatorer vill ha arvet och går miste om det – därför att de tror att det är en sak som de kan äga. Och att de kan ersätta markägaren med sig själva. Vi går miste om arvet – om försoningen – så länge vi tror att vi kan äga det, så länge vi tror att vi kan ersätta Gud med oss själva. Vi får del av arvet när vi inser att det inte är en sak att äga, utan en relation att leva i. Ett förbund. Ett nytt förbund som kommer oss nära i orden ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Trots många arrendatorsgenerationers grymma misstag har Gud inte gett upp. Än kommer den levande Sonen oss till mötes medan vi arbetar i vingården och bjuder oss på himmelrikets måltid. I den mån liknelsen talar om försonaren talar den om hans död. Att han dödas tycks stå i överensstämmelse med Luthers påstående att sann teologi och kunskap om Gud finns i den korsfäste Kristus. Men varför behövde han dö? Enligt liknelsen berodde det på att arrendatorerna missuppfattat sin roll och missbedömt sina relationer till ägaren och ägarens son. Hans död framstår som ytterligt tragisk men knappast som försonande. Ägaren i sin tur dödar arrendatorerna och ger vingården till andra istället. En högst ofärdig försoningsteologi sett med våra ögon! Frågan om varför Jesus behövde dö fortsätter att vara omdiskuterad, också i nutida teologi. Ändå finns i den här liknelsen något att hålla fast vid i vårt letande efter ett försoningsspråk för vår tid, nämligen: i den mån liknelsen säger något om försoning säger den att försoning först och främst handlar om en relation. Den är inte jämlik när det gäller vem som äger vad, men den är ömsesidig. Båda parter är delaktiga enligt en given ansvarsfördelning. Den gör en social ekonomi möjlig. Där försoning misslyckas tar våldet över. Det handlar om vården eller vanvården av en relation – den insikten är central när det gäller att ta ställning till olika försoningsläror.

· 14 ·

Frälsning och försoning I vardagslivet framstår försoning oftast som konkretare än frälsning. Generellt sett ger frånvaron av frälsning i vår tid nog mindre anledning till oro än frånvaron av försoning. Även i det ligger en viktig insikt: det alldagliga försoningsbehovet mellan individer, grupper och nationer är bevis nog för att talet om synd, skuld, skam, förlåtelse och försoning förblir nödvändigt så långt våra ögon når. Teologisk reflektion behövs och är efterfrågad. Teologiskt sett är dock förhållandet mellan frälsning och försoning annorlunda än i den upplevda verkligheten. Den teologiska försoningsläran kan sägas vara ett specialområde under rubriken frälsning. Mycket allmänt uttryckt är frälsning det som gör att de krafter som obönhörligen leder till död vänds om, så att liv kan växa fram ur döden och det dödsdömda. På det viset är frälsning en förutsättning för försoning, samtidigt som den gör talet om försoning mer komplicerat. Försoningslära kan därför upplevas som någon sorts överkurs, vilket i sig kan skapa motstånd. Det blir som att först tröska igenom alla komplicerade grammatiska regler i ett främmande språk när det enda man vill är att kunna köpa mat och möjligen fråga efter vägen på det främmande språket. Det må upplevas så, men teologens roll och uppdrag är och förblir att kunna hantera grammatiken så graciöst att trons språk fungerar i vardagen, tydligt och med den konstfärdighet som uppstår hos den som kan förena precision med lekens frihet. Hur försoning tänks präglar givetvis hur försoning uttrycks och levs. Det gäller för det liturgiska livet lika väl som för synen på etiska frågor, på mänskliga mognadsprocesser och på andra religioner. Eva-Lotta Grantén ägnar sig åt ett nödvändigt rehabiliteringsarbete när det gäller ord som predikanter kan uppleva som svårkommunicerade: synd, skuld och arvsynd. Det de står för är helt enkelt för centralt i den mänskliga existensen för att vi skulle kunna göra oss av med dem. De är uttryck för det som ger oss människor resning, nämligen förmågan att ta ansvar. I den lutherska teologins modersmål handlar försoning om att gå från ångest till förtröstan, från rädsla till tillit och från nedstämdhet till glädje.

· 15 ·

Förtröstan, tillit och glädje som det kristna livets grundmelodi har inte alltid stått i förgrunden för predikan om frälsning och försoning i svenska kyrkor. Kanske var filosofen Friedrich Nietzsche, prästson och ateist, på sätt och vis en bättre lutheran än en och annan luthersk präst: ”Bättre sånger skulle de behöva sjunga för att jag skulle lära mig att tro på deras försonare (Erlöser): mer förlösta skulle hans lärjungar behöva se ut!” (Also sprach Zarathustra II.4, ”Om prästerna”). När biskop Martin Modéus skriver om försoningen i liturgin hamnar gudstjänstens beredelse i fokus. En absolutionsförståelse av beredelsen har med viss ensidighet trängt undan en kyrieförståelse som han ser som mer mångfacetterad och livsnära. Den har dessutom betonat individens gudsrelation på bekostnad av hela skapelsens gudsrelation, menar han. Därmed öppnas en viktig diskussion om beredelsemomentets normativitet. Jag skulle vilja vidga frågan till en diskussion om huruvida en rutinmässig beredelse bestående av bön om förlåtelse, förlåtelseord och tackbön ibland skulle kunna ge plats åt en mera substantiell påminnelse om dopet – åtminstone under påsktiden. Vi lever i den eskatologiska spänningen mellan redan nu och ännu inte. Redan nu är vi genom dopet förenade med Jesu Kristi död och uppståndelse, även om det ännu inte är uppenbart vad vi en gång ska bli. Denna bas i förtröstan, tillit och glädje har vi i dopet. Så varför är aktualiseringen av denna gåva och av kallelsen som ges i dopet inte mer normgivande i liturgin än vad den är i dagens svenskkyrkliga gudstjänstordningar? En sådan aktualisering av dopet kan förslagsvis ha följande element:

• ett uttryck för tacksamhet för dopets gåva, • en påminnelse om Skaparens verk, Befriarens försoningsgärning och Andens upprätthållande av skapelsens vardag, • ett tilltal till församlingen som de döptas gemenskap som tillsammans lever för att vägen till dopet ska vara lätt för dem som kan vara på väg till dopet, • en aktualisering av löftet och ansvaret att få leva i dopet i kärlek till Gud, medmänniskor och hela skapelsen.

· 16 ·

Även om en sådan markering av dopet vid vissa tillfällen ersätter beredelsen som den gestaltas idag, tar den inte bort dess innehåll. Snarare fördjupas det. Överlåtelse, förlåtelse, upprättelse och kallelse finns med i dopet. I och med dopaktualiseringen hamnar syndabekännelsen i en övertygande teologisk kontext. För att parafrasera Nietzsche: mer döpta skulle de kristna behöva se ut för att vara trovärdiga! Till kristen trovärdighet hör insikten att försoning är mer än en mekanism som styrs med en på/av-knapp: antingen försonad eller oförsonad och sedan inget mer. Det finns fler än två lägen. Owe Wikströms bidrag gör tydligt att det finns en försoningens väg som har olika hållplatser – en väg där också andlig vägledning och bikt har sina givna platser. Jan Eckerdal betonar både det relationella skeendet och det mångdimensionella i den kristna förkunnelsen om försoningen. Även korset är en relation snarare än en sak att äga. Korsets armar talar om växelverkan mellan vertikalt och horisontellt, mellan teori och praxis och – i ekumeniskt språkbruk – mellan Faith and Order och Life and Work. Korset som vi som kristna begrundar, Kristi kors, är inte kristen egendom. Det är en verklighet som blir tydlig på flera håll i denna bok. ”Nåd för allt som blir och är” (Carl Reinhold Bråkenhielm) spränger med nödvändighet kyrklighetens ramar. Än tydligare blir detta i Jakob Wiréns bidrag ”I inget annat namn?” Här ställs frågan om frälsningens och försoningens exklusivitet i ljuset av mötet med judendom och islam. Hur många vägar för till Jesus, försonaren? ”En och en vi måste stiga till det kors som allt försonar”, så sjunger vi om försoningens individuella verklighet. Samtidigt som vi redan några rader längre ner i samma psalm uttrycker ett globalt perspektiv: ”Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga” (Sv.Ps. 102). Psalmen formulerar samma tanke som Jesus i Matteus 25. Genom att leva i solidaritet med lidande syskon är vi nära Jesus och umgås med honom. Hoppet som bär oss, också i skuggan av martyrskapets verklighet, är ett hopp bara därför att vi anar att allt lidande, all pas-

· 17 ·

sion som präglar denna värld är relaterad till ett kors av kosmiska dimensioner: Kristi kors som inte bara finns på Golgata, utan ”i alltets mitt”, som Anders Frostenson formulerat det så väl i en fastepsalm (Sv.Ps. 438). Som Guds folk gör vi mer än att bara hålla ut. Vi har djärva visioner. Det har vi därför att den kosmiska passionshistorien genomkorsas och genomlyses av en ännu mer lidelsefull passion: Guds kärlek till världen.

· 18 ·