Nyköpings Högstadiums Åttologi 2016/2017

Page 1

Nyköpings Nyköpings Högstadiums Högstadiums Åttologi 2016/2017 Åttologi 2016/17

Tema: Nyköping Tema: Nyköping


Nyköpings kommun 2017 Nyköpings högstadium, Jörgen Leidebrant i samarbete med Kommunikationsavdelningen. Omslag Håkan Groop -akvarellerna är hämtade från hans bok Nyköping-Stolt stad i Sörmland. Tryck DanagårdLiTHO. ISBN 978-91-983379-1-4


Förord För andra året i rad har eleverna i årskurs åtta på Nyköpings högstadium skrivit noveller, i första hand under sina svenskalektioner. Hela 222 noveller finns med i den här antologin. Det har varit frivilligt att delta i antologin och eleverna har kunna välja att stå med under ett alias-namn. I den slutgiltiga versionen är novellerna bearbetade något rent språkligt för att höja läsbarheten, men jag har försökt vara noga med att inte ändra på innehåll och personlig ton. Det är naturligtvis en oerhörd bredd på texternas innehåll men två tydliga trender är att döden är närvarande i många texter och att ganska många är skrivna ur ”brottslingens” perspektiv. Som ni kommer att upptäcka är det en stor mångfald av texter och för att göra det lättare att hitta har vi delat in novellerna i åtta olika avdelningar. Novellerna står sorterade på titel inom sin respektive avdelning. Vi har också gett varje text ett nummer, beroende på vi vilken ordning den står i boken. Några av novellerna i innehållsförteckningen är satta i versaler. Dessa är med och tävlar om priset som de tre bästa novellerna. Vilka det blir är inte klart när denna antologi trycks men alla tolv är väldigt välskrivna och värda att läsa! Temat för årets noveller har varit Nyköping och det är en mängd platser i staden som glimtar förbi i de här texterna. Därför är vi också extra stolta över att Nyköpingskonstnären Håkan Groop har gjort själva omslaget. Akvarellerna med Nyköpingsmotiv är hämtade ur boken Stolt stad i Sörmland. Inne i själva antologin presenteras också varje avdelning med ett fotografi från Nyköping, tillsammans med ett citat från en novell som nämner just den platsen. Ungdomsboksförfattaren Lisa Bjärbo var ute i alla åttondeklassare på Alpha och Omega under höstterminen 2016 och startade upp arbetet med gemensamma skrivövningar. Stort tack till Lisa! Tack också till Sörmlands sparbank som finansierade hennes besök. Och slutligen ett jättetack till alla elever och svenskalärare i årskurs åtta på Nyköpings högstadium som har gjort det här projektet möjligt!

J Ö R G E N LE I D E B RANT, S KO LB I B LI OTE KAR I E PÅ NYKÖ P I N G S H Ö G STAD I U M


Innehållsförteckning Förr i tiden

58. Sluta av Yusra Ali, 8n

2. ELDEN ÄR LÖS av Jonathan Karlsson, 8k

59. Sommarnatten av Edwin Kennmark, 8a

3. Fyndet av ”Azalea”

60. Stalkern av “Någon1”

4. Gotlandsfärjan av Hamed Payam, 8j

61. Sveken av ”Obs anonym”

5. Historian av Robert Sjöblom, 8d

62. The deal av “A.S.”

6. Jobbet av Emil Alakulju, 8e

63. Tio slag av Amanda Valett, 8j

7. Mitt eget gästabud av Philip Karlsson, 8a

64. Tåget av Halil Gündüz, 8a

8. OVISSHETEN av Lovisa Lindell, 8e

65. Uppgörelsen av Arvid Eriksson, 8a

9. Oåtkomlig av ”JK” 10. Peders äventyr av Linus Ahlberg, 8j

66. Äventyret vid berget av David Loander, 8k Kärlek och vänskap

11. Tillbaka till himlen av ”JN”

67. Att hitta tröst av ”AKEJ”

12. VID LABRO ÄNGAR av Sofia Eriksson Jobenius, 8j

68. Balen som gjorde drömmen sann av Kowsar Farah Hassan, 8d

Spänning och brott

69. Bråket av Alma Andersson, 8p

13. Bankrånet av Lukas Linderoth, 8h

70. Ceremonin av Lisa Lantz, 8k

14. Biljakten av ”Johatt”

71. Crushen av ”Någon 2”

15. Billy och majsen av ”FlugerFinkel”

72. Cykeltur av Ivar Johansson, 8g

16. Bilstölden av Martin Ekberg, 8h

73. DÄR ALLTING SLUTAR av Denize Illmesjö Fofana, 8k

17. Campingturen av Anton Barouma, 8l

74. Fast i honom av ”Ekorren”

18. Deckaren Alex av Kareem Haider Al-Siweedi, 8l

75. I love you and I love you too av “Anonym”

19. Den fattiga pojken av Ludwig Bredberg, 8b

76. Jag orkar inte leva utan dig av Felicia Hellström, 8e

20. Den maskerade mannen av Henrik Pitkänen Davidsson, 8i

77. Kära kärleken av Jiraporn Hosap, 8l

21. Den nervösa mannen av ”CroxUser101”

78. Kärlek av ”Lilja”

22. Den oväntade händelsen av Kalle Hermansson, 8h

79. Kärlek och svartsjuka av ”S.M.”

23. Den perfekta planen som gick fel av Robin Stämneryd, 8b

80. Meridiem och Septem av Ali Daoudi, 8o

24. Det som inte skulle hända av Per Sjöblom, 8d

81. Min så kallade bästa vän av Emily Amaro Pettersson, 8n

25. Doften av Ebba Lundberg, 8d

82. Största, första kärleken av Alma Märling, 8n

26. Domen av ”S.A.”

83. Tyngder av Mejra Göransson Busuladzic, 8d

27. En pojke som heter Emil av Gustav Tunström, 8o

84. Upptäckten av kärleken av Per Widmark, 8l

28. Ett oförberett möte av Emilie Pagden Liikanen, 8m

85. Utnyttjad av Amanda Berlitz, 8o

29. Fallet Stina Skog av Sofia Isacsson, 8a

86. Varför just vi två av Alice Lövstrand, 8k

30. Februarikriget av Jonas Musslinder, 8c

87. VI TVÅ av ”NJ”

31. Fel ställe på fel tid av Jesper Eriksson Litzell, 8e

2

57. Skåpbilen av ”Swagboii”

1. 1917-1920 av Ceyda Kiran, 8k

Rysare och övernaturligt

32. Flykten av ”Den blå haren”

88. Anden i glaset av Wilhelmina Andersson, 8n

33. Fredagskväll av ”Tööis, 8f”

89. Bettet av Emil Sauter, 8k

34. Grillkvällen av Oliwer Assarp Karlernäs, 8k

90. BORTBLÅST av Maja Tejler, 8j

35. Guldrånet av ”STAR”

91. Bortglömd av Hanna Sager, 8d

36. Gänget av Nivin Butrus, 8l

92. Buss 380 Nyköping av Edwin Clausen, 8k

37. Hjärtat av Tyra Boman, 8o

93. Den hemska känslan av Moa Björklund, 8k

38. Hård konkurrens av ”Ingen”

94. Den mystiske mannen från Nyköping av ”GamedDust42”

39. Hämnden av Hugo Pettersson, 8o

95. Det hemsökta huset av Anab Bile Ibrahim, 8h

40. Kidnappad i natten av ”Okänd”

96. Det hemsökta huset av ”Enoc, 8f”

41. Kompisarna av Albin Sadiku, 8o

97. En annorlunda simtävling av ”S.E”

42. Lasses dag av ”Svenne Svetsdiff”

98. ENSAM av Premprida Chueasathum, 8m

43. Lönngången av Simon Nilsson, 8c

99. Huset av Rasmus Sjögren, 8i

44. Mannen i kostym av Hugo Widneer, 8l

100. Inget blev som planerat av Emma Larsson, 8l

45. Mordet i majbrasan av ”Anonym”

101. Inkognap av ”Gående”

46. Mörka himlen av 8d

102. Kyrkan av Ahmed Shalaan Khazaal, 8e

47. Nyköpingsmorden av Gustaf Eriksson, 8c

103. Lova och Hampus av Beata Tall, 8j

48. Olyckan av ”Jonatan”

104. Långt ifrån normalt av Liam Ståhl, 8b

49. Oskyldigt mördad av ”FG”

105. Mattan av ”Penpoppen”

50. Pappan av Celina Gustavsson Ek, 8a

106. Min varg av Felicia Nagler Svensson, 8l

51. Planet av ”Glenn”

107. Nattvakten av “(Enter Name here)”

52. Pojken som försvann av Melker Vejdal, 8n

108. Nyköping försvinner av Isabella Shamoon, 8j

53. Rånet av ”N’golo Hugh Mungus, 8h”

109. Nyköpings mörkaste del av Betsy Noemi Contreras Meza, 8j

54. Rånet av Mansur Abdi Hashi, 8k

110. Nyköpingshus av ”Moonlight”

55. Sista kvällen av ”Okänd”

111. Rovdjuret av Gustav Bromander, 8l

56. Skytten av Linus Lennstring, 8i

112. Sista minuten av Olivia Wetche, 8j


113. Sjön av ”11”

168. Inget gick som förväntat av Julia Åhlfeldt, 8c

114. Skolan av ”Danny A, 8f”

169. Jag ser dig av Cornelia Wiltén, 8i

115. Tomrum av Emil Andersson, 8i

170. Jordbävningen av ”Obs anonym”

116. UPSIDE DOWN av ”Okänd”

171. Las Vegas av Noah Malke, 8n

117. Vakten Björn och spöket Harry av ”Tussilago”

172. Mannen och kvinnan av ”Punkt, 8h”

118. Våldnad av ”Hjalmar, 8h”

173. Min bästa kompis och jag av Hugo Fagerlund, 8k

Familj och vardagsdramatik

174. MITT SISTA STEG av Emma Ekholm, 8a

119. Beslutet om djuren av Ebba Johansson, 8o

175. Nära döden av Abdullahi Osman Hussein, 8n

120. Bockar och cirklar av Albin Tejler, 8m

176. Plötsligt stod en älg på vägen av ”A.A”

121. Brevet av ”Love, 8h”

177. På väg till helvetet av Ali Nuur Hussein, 8d

122. Bussen av Lana al Shatti

178. Restaurang Katastrofen av ”Klaus”

123. Den hemlösa hunden av Linnéa Jansson, 80

179. Rickard Smith förklaras skyldig av ”N”

124. Den varma vintern av Axl Boström, 8j

180. Sanningen om mig av ”99 02”

125. DET MAN INTE TALAR OM av ”Puh”

181. Sjukdomen av ”Histidine”

126. En ny chans av ”Hon som gillar hästar i 8d”

182. Skam av Alicia Wiklund Borgman, 8a

127. Ett oväntat stopp av Eleonor Adolfsson, 8c

183. Sommardagen av ”Klotrangarn”

128. Flytten av Jonna Fredriksson, 8a

184. Steget som skulle förändra allt av ”E.C”

129. Födelsedagen av ”M.H.”

185. Straffet av ”Charles Kocnezkov, 8h”

130. Galen av ”Författaren”

186. Åldersdomshemmet av Tilde Strömberg, 8p

131. Grottan av ”Mike, 8g”

Sport

132. Ibland gör sanningen ont, men än vad lögnen hade gjort av ”Alexandra R”

187. Dansen av Atosa Yedollahi, 8l

133. Isvak av Ester Lundqvist, 8e

189. Final av ”Elias”

134. Jackan av Ida Einarsson, 8m

190. Fotbollspelaren från Nyköping av ”Liverpool”

135. Jessica av Simona Amanuel

191. Livet är förstört av ”Orten123”

136. Kanonen av Olivia Lundberg, 8m

192. Matchen av ”BlackCrocsUser101”

137. Komma hem av ”AP”

193. Matchen av ”I.S.”

138. Kriget om Nyköping av Fabian Moos, 8k

194. Matchen av ”V.E”

139. Lämnad ensam av ”Någon 3”

195. Meckstress av Niklas Larsson, 8p

140. Mannen av Maja Blom, 8j

196. Seriefinalen av Liam Bodingh, 8o

141. Milad och Billy på donken av ”Den heliga Daskarn”

197. Skadan av Adrian Lindberg, 8o

142. Naturkatastroferna av ”???” 143. NYCKELN I ÅN Emilie Lund Rüden, 8c

188. En fotbollspelares resa av Mukhtar Mohamed Ahmed, 8l

198. Sverigecupen av ”Bollen” Framtid/ Sci-fi/Fantasy

144. Nyckeltrollet av Ronja Axelsson, 8e

199. Allt blev svart igen av ”Mindcraftlover123”

145. Pappan av ”Fågelskrämman”

200. Beskyddarna av Isabelle Berg-Larsson, 8c

146. Våga ta dina egna beslut av ”Muwahib, 8f”

201. Brevet från förr av ”S.D.M”

När livet vänder

202. De döda av Robin Stridh, 8p

147. Allt blev svart av Tindra Karlsson, 8k

203. Den fallna ängeln av Siham Abdulkadir Hassan, 8a

148. Bilolyckan av Alice Knutsson, 8i

204. Hamnens dåd av Agnes Elonius, 8j

149. BORTGLÖMDA BARN av Alma Håkansson, 8i

205. Hamnkatastrofen av ”Åke, 8g”

150. Bombvästen av ”Fågeln”

206. Heroism av Yorkabel

151. Bussresan av ”Nighty”

207. Hur kunde vi hamna här av Clara Ljung, 8c

152. Dagar i november och december av Jonas Ben Alaya, 8i

208. Imorgon av ”Washington”

153. Den bästa dagen av Oliver Doyle Andersson, 8n

209. Infektionen av Albin Olofsson, 8i

154. Den olyckade klättringen av Joakim Petersson, 8e 155. Det sista andetaget av ”Victoria”

210. Journalisten som gick in levande och kom ut död av Zacharias Ahderinne, 8l

156. Drömmen om livet utanför av ”Hugo”

211. Mot Stockholm av ”Anonym123”

157. Dödsolyckan av Nadar Hassan, 8i

212. Nu är allt försent av ”TB”

158. En alkoholist till mamma av ”DEEEEEEE GÄCDA”

213. Promenad av Mustafe Nur, 8k

159. En oväntad sak av Roberth Ericsson, 8n

214. Sten av Leonard Eriksson, 8k

160. Ett sista andetag av Clara Persson, 8n

215. Stenen av ”Potatis”

161. Flygplan 356 av Philip Hansson, 8k

216. Uppdraget av ”En död man”

162. Flygresan av ”Spriteflaskan”

217. Virus av ”Domherren”

163. Flykten av Ayaan Ahmed Mohamed, 8l

218. Virus sprids av Zakariye Hassan, 8i

164. Flykten av ”Black Princess”

219. Viruset av Emil Wallström, 80

165. Försvinnandet av Linus Nylund, 8m

220. Viruset av Sebastian Åsberg, 8c

166. Hemligheten av Ayla Abo Hassan, 8a

221. År 2098 av Frida Svantesson, 8l

167. Hux flux av Oskar Hagström, 8n

222. Översvämning av Samuel Jonmyren, 8j

3


4


Förr i tiden ”Peder och Krister gick runt i stan och försökte hitta Nyköpingshus. De såg någonting vitt med en ganska stor vall. Både Krister och Peder sa samtidigt: ”Men det var ju stora murar förut”. De började gå mot det lilla som var kvar av slottet och kollade. De såg några som gick in i en port så de följde efter, de kom in på borggården och där såg det inte alls ut som förut...”


1. 1917-1920 30/8-1917 Vera blir Sveriges första kvinnliga ingenjör. Det har varit hennes dröm sen hon var elva år. Nu är hon tjugotvå och är nöjd med sig själv att hon har lyckats bli den första kvinnliga ingenjören i Sverige. Efter det får Vera ett jobb i Uppsala och är tvungen att lämna sin familj och flytta dit. Hennes arbetsplats har tre våningar och Vera får ett stort rum att arbeta i på tredje våningen. Längst nere på första våningen arbetar de som är från en lägre samhällsklass. 10/2-1920 Vera var på jobbet som vanligt, satt i sitt rum och arbetade. Hon flög upp ur sin stol på grund av att hon hörde två personer skrika på varandra. Hon gick snabbt ner för att få reda på vad som var på gång. Det var Peter Stenholm och en man som arbetade på första våningen. Peter skrek på honom, något om att han var trött på att höra massor av klagomål på arbetstiderna. Peter sa också att den där mannen skulle få sparken om han kom med ett till klagomål. Vera gick till Peter och bad honom att sluta skrika och fortsätta arbeta istället. Hon tog ett steg mot trapporna och hörde att någon frågade “Är Vera Sandberg här?” bakom henne. Det var en brevbärare som hade ett brev till henne. Vera gick snabbt upp till sitt rum för att läsa brevet. Det var från hennes mamma. Det stod att Veras mamma och pappa hade bråkat så att hennes mamma var tvungen att flytta till

Västervik där Veras mormor bodde. Det stod också att Veras mamma ville att Vera skulle komma och hälsa på henne i Västervik. Då bestämde sig Vera för att åka till Västervik. Hon var tvungen att åka med häst och vagn, för det fanns inget snabbare sätt att komma fram om de ville åka genast. De åkte direkt den dagen som Vera fick brevet. Vera bestämmer sig för att inte skriva ett brev tillbaka för hon visste att hon skulle komma fram till Västervik fortare än brevet. De åkte iväg efter några timmar. Vera sa till föraren att hon speciellt ville åka genom Nyköping för att hon hade hört att det skulle vara en jättefin stad. Hon var så glad så hon inte kunde vänta på att se Nyköping med egna ögon. Föraren sa till Vera att det kunde ta lite längre tid att komma fram på grund av att vägarna var både guppiga och isiga, men Vera tappade inte sitt förtroende för hon visste att hon skulle komma fram till slut. Efter några dagar var de framme i Nyköping. Vera var så nyfiken så att hon snabbt gick ut ur vagnen. Det första hon såg var Stora Torget. Hon tyckte att det såg jättefint ut och därför gick hon runt för att se vad som fanns omkring sig. Det var en marknad där de sålde kläder. Vera gick runt lite och gick vidare för att hitta Nyköpingshus som hon hade hört mycket om. Eftersom Veras favoritårstid var vinter så tyckte hon att Nyköping såg extra fin ut med snö. Klockan var omkring nio när de kom fram till Nyköping, och sen när Vera bestämde sig att fortsätta

mot Västervik var klockan 18:35. Efter ett tag när de var utanför Nyköping hörde de ett ljud från långt håll. Vera förstod inte vad det var. Hon kollade ut ur fönstret lite tveksamt och såg att chauffören sprang iväg på grund av att vagnen hade fastnat i en buske och den inte kunde åka vidare. Det var ett gäng djur som sprang efter människorna som skrek. Vera visste inte vad hon skulle göra, hon kunde inte öppna dörrarna då hon hade sagt åt chauffören att låsa dörrarna utifrån. Hon hörde att djuren närmade sig. Efter några skräckfyllda sekunder så välte vagnen och Vera trodde att hon skulle dö. Fönstren gick sönder och vagnen stod upp och ner. Efter ett tag så bestämde sig Vera för att gå ut ur vagnen och gjorde det. Det var både mörkt och hon var mitt i skogen. Hon tänkte att hon kunde gå tills hon hittade ett hus eller en stuga där hon skulle kunna övernatta. Hon gick, gick, gick och till slut kom hon fram till en stuga. Hon knackade på dörren och två personer öppnade dörren. Det var en man och en kvinna. Vera frågade om hon kunde övernatta en kväll där och då sa de att det var okej. Nästa morgon när Vera vaknade så låg hon på marken och stugan stod inte på plats. Hon ställde sig upp och såg inget på grund av dimman, bara några träd. När hon vände sig om så var det en skylt där det stod: “NYKÖPING”. C EYDA K I RAN, 8K

2. ELDEN ÄR LÖS 24 juli 1719. Mats var på besök i Nyköping när katastrofen skedde. Skeppen rundade udden och blev synliga från staden. Paniken spred sig i staden. Ryssarna hade plundrat flera städer längs kusten, och många hade hört skräckhistorierna från de som hade lyckats fly.

Förr i tiden

Mats fick panik och flydde mot sin by. Han sprang och sprang. Till slut hade han lämnat staden. Han sprang förbi alla åkrarna och över bron och fortsatte sen till byn som låg på andra sidan ån.

6

När han väl stannade så började paniken lägga sig och han började tänka igenom vad han skulle göra. Ryssarna skulle troligtvis komma ända till byn och plundra. Om han skulle bränna ner träbron så skulle de inte kunna komma över, och de skulle kanske lämna byn ifred. Det skulle bli svårt att övertala byborna att bränna ner bron. Den hade kostat

mycket pengar, som hade tagit många år att spara ihop. Skulle de tro på honom när han sa att ryssarna hade landstigit i Nyköping för att plundra? Han började gå runt i byn och knackade på alla dörrar. Han sa till alla att komma till det lilla torget i mitten av byn. När de flesta hade samlats på torget så ropade Mats för att få tyst på dem. - Ryssarna har landstigit i Nyköping och börjat plundra, skrek han nästan. Vi måste vara redo att bränna ner bron ifall de får för sig att plundra vår by. Byborna blev oroliga och ett svagt mumlande hördes från folkmassan. John, som alltid hade varit Mats fiende, steg fram och frågade: - Hur ska vi kunna lita på att du talar sanning? - Har ni inte hört historierna från de överlevande från andra hamnstäder. svarade Mats med stadig röst. Ryssarna har

plundrat nästan varenda stad längst kusten. Och nu har de kommit till Nyköping. Inombords började han bli tveksam om byborna skulle göra som han sa. John skulle säkert få dem att vända sig emot honom. Efter att tag stod Mats vid bron med byborna. De hade hämtat facklor och höll på att dränka bron med tjära. Mats hade lyckats övertala dem genom att säga att de bara skulle tända eld på den om ryssarna kom inom synhåll. Solen gick ner, men sommarnatten var ljus och varm. Många började tvivla på Mats. Inte en själ hade setts på andra sidan ån. Flera bybor, de som tvivlade på honom, hade gått hem. De uppmuntrade de andra att också gå hem. Efter ett tag så var det bara ett tjugotal kvar vid bron. Det var tillräckligt många för att sätta eld på bron innan någon skulle hinna ta sig över iallafall, tänkte Mats.


Ett tag senare, när de som var kvar också hade börjat tvivla, så såg de facklor en bit bort. De kom närmare och dess bärare pratade högljutt. Ryssarna hade kommit. Genast beordrade Mats byborna att tända eld på bron med facklorna.

Några av byborna hade med sig jaktpilbågar ifall någon skulle lyckas ta sig över. Efter en timme så gav sig ryssarna iväg mot Nyköping igen. Byborna jublade. Även de som hade gått hem hade kommit tillbaka när de hörde elden.

Bron tog eld direkt och brann med stor intensitet. Den lyste upp ett stort område och byborna kunde nu tydligt se ryssarna på andra sidan ån. De såg häpna ut. Ingen hade förväntat sig något motstånd. Några gick ner till ån för att försöka simma över, men strömmen var alldeles för stark för att någon skulle lyckas.

Snart gick solen upp och byborna gick ut på fälten för att se till sina odlingar. De som hade sina odlingar på andra sidan ån satt kvar vid bron, som fortfarande brann, för att hålla koll så att elden inte spred sig.

hur det hade gått för Nyköping. Från byn hade de sett röken från horisonten. De misstänkte att det inte fanns mycket kvar, men man kunde kanske hitta saker av värde bland askan. De passerade en kulle och kunde nu se hela Nyköping. Alla hus var borta. Staden liknade en enorm askhög. Det hade nästan bara funnits trähus i staden. Det enda som hade överlevt var en av klockstaplarna som var placerad på en brant kulle. Mats vände hem. Hans ögon tålde inte mer.

Efter några dagar så åkte Mats och några bybor över ån i en roddbåt för att se

J O NATHAN KAR LS S O N, 8K

farmor Astrid vad hon ska göra med nyckeln. Astrid säger att hon borde ge den till museets ägare efter skolan imorgon.

les röd i ansiktet av upphetsning. Hon nästan skriker till Anna som ju undrar vad som hänt.

På vägen hem från skolan skyndar hon sig till Nyköpings museum för att lämna nyckeln. När Anna öppnar dörren så ser hon en tant bakom disken. Hon går fram till henne och frågar om museets ägare är där.

- Det är den riktiga gästabudsnyckeln! Jag måste ringa till tidningen och berätta!

3. FYNDET

När hon kommer fram så börjar hon fiska på en gång. Det går inte så bra för henne, hon får ingen napp men precis när hon ska dra upp linan och gå hem istället så går det trögt att få upp kroken. Den sitter fast och hon drar och drar, den sitter hårt men hon ger sig inte. Efter en stund så lättar den och flyger upp och då ser hon en nyckel som ser gammal ut. Hon tar upp den i sin hand och ser på den noga. Hon bestämmer sig för att ta den med hem. När hon väl är hemma så frågar hon sin

- Nej, han är ledig idag, svarar tanten och frågar om hon kan hjälpa till med något. - Ja, jag har hittat en nyckel och jag undrar om ni vill ha den? - Får jag se på den. - A ja, visst, här är den. - Oj den ser gammal ut, jag måste gå och undersöka det. Anna sätter sig och väntar och efter en liten stund kommer tanten tillbaka, allde-

Tanten går iväg och pratar i telefon med en journalist som ska komma och intervjua Anna. Hon väntar på journalisten som ska komma direkt. När han väl kommer så har han med sig en fotograf.

Nästa morgon så kommer tidningen och det är en bild på Anna på första sidan som håller i en nyckel. Det blev ingen fisk men det gör inget, det blev bra i alla fall. Ikväll så är det en fest på museet för att gästabudsnyckeln är hittad. “A ZALEA”

Förr i tiden

Det var en solig morgon när Anna vaknade. Hon tittade på termometern och såg att det var 30 grader ute. Men hon ville ändå åka och fiska fast det var lite för varmt. Anna åt frukost och sedan packade hon fiskegrejerna och cyklade ivrigt till ån för att börja fiska.

7


4. GOTLANDSFÄRJAN Jag fyllde fjorton när andra världskriget slutade. Vi skulle till Storbritannien men det fick vänta några år så istället åkte jag och mina föräldrar med mina två småbröder till Gotland. Vi tog Gotlandsfärjan dit, men den var försenad på grund av vädret. Som tur var så bodde en av min pappas vänner här i Stockholm så vi fick sova över honom så länge. Jag gillade inte honom så mycket eftersom han var väldigt irriterande, speciellt hans barn. Jag önskade att jag var tillbaka i Nyköping. Vi sov över hos honom ett par dagar och det var inte så illa som jag trodde. Nästa dag steg vi till slut på Gotlandsfärjan, som var väldigt stor. Där träffade jag en blek och iskall person. Jag kände honom inte men han började prata med mig av nån anledning, som jag inte förstod. Han följde med oss till vårt rum och sedan gick han därifrån utan att säga farväl. Min pappa och mamma tyckte att han betedde sig konstigt, de tyckte att vi skulle hålla oss borta från honom. Vi hyrde två rum. I ett av dem sov min pappa med min första lillebror som hette Brian och var nio år och den andra sov jag med min mamma och min lillebror som heter Adrian och är sex år. Det här var min första Gotlandsfärja men jag var inte så speciellt nervös som jag trodde att jag skulle vara.

Förr i tiden

Det var natt och vi skulle precis sova, men plötsligt hörde jag någon öppna dörren. Jag gick och såg jag att ingen var där. Jag vände mig om gick tillbaka till mitt rum och somnade. Nästa dag gick jag ut och tittade ut genom fönstret och då såg jag en annan båt med flera personer ombord. Det såg inte ut som om att de var kustvakter, mer som om de var några pirater vilket var ovanligt. De såg beväpnade ut. Båten kom närmare och närmare, ingen annan var vaken förutom jag. Jag gick och tittade igen och då såg jag att en av dem klättrade upp med ett automatvapen på ryggen, jag sprang tillbaka till min pappas rum och väckte honom men han trodde inte på mig eftersom jag hade väckt honom förut på skoj. Så jag gick tillbaka, men det var för sent att springa till kaptenen. De var

8

åtta pirater, tungt beväpnade. Jag såg att tre personer till kom med våra vakter och besättningen. Kaptenen hade de tagit för länge sen. De ställde dem på huk och avrättade dem, de tog kropparna och kastade dem överbord. Jag sprang tillbaka till mitt rum och skulle väcka min pappa, men ingen var där. De hade tagit alla personer, riktade vapen mot dem och skrek på ett språk som ingen förstod, men alla satt stilla med händerna upp i luften. En av passagerarna hoppade överbord och försökte simma iväg. Alla skrek till personen att inte göra det, men han blev dödad och skjuten med tre skott i ryggen. Nu satt vissa och grät medan jag stod gömd och tittade på. Båten var helt still. Fyra av piraterna gick och letade efter värdesaker. När de väl hittade allt ställde de värdesakerna framför en person som såg ut som deras kapten. Den bleka och iskalla mannen kom upp väldigt snabbt bredvid mig och piraterna märkte inte ens att han plötsligt frågade mig: - Varför står du på en sån farlig plats? - Jag vet inte vad jag ska göra, sa jag. - Kan du hjälpa mig, frågade jag. - Såklart. Följ med mig så ska jag hjälpa dig! Jag lovar. Jag följde med honom, jag hade en känsla att han inte skulle hjälpa mig, men följde med honom ändå för att rädda min familj. Det blåste hårda vindar och regnade samtidigt, kändes som om man fick en käftsmäll om och om igen. Vi gick till slut in i ett varmt rum medan de andra satt i det där ovädret. Han ville att jag skulle distrahera en person i taget till ett ställe sedan skulle han döda personen. Det lät som en dålig plan men vi hade inte så mycket tid eftersom båten började röra sig. Jag började distrahera en person i taget och han slog personerna tills de dog men jag trodde att han bara skulle slå de medvetslösa. Så fortsatte det tills alla vakterna var döda förutom tre, piraternas kapten och två andra som vaktade de andra personerna. Han tog de döda pi-

raterna till ett av gästrummen men plötsligt så kom två av piraterna och hoppade på personen och blixtsnabbt så skrek han till mig: - Kasta över hammaren! Jag gjorde det och på mindre än en minut dödade han dem också. Jag såg genom ett litet fönster att kaptenen fortfarande stod där, sen såg jag att en av de döda vakterna hade en pistol så jag gav den till den bleka personen. Han gick snabbt upp och siktade, sköt. Kulan träffade hans huvud och han föll ner till marken. Då tog den bleka mannen över färjan. Alla gick fram till honom och tackade för allt han hade gjort. Jag gick till min familj och kramade om dem, alla såg chockade och skräckslagna ut. Den bleka mannen gick och satte kurs mot min hemstad Nyköping. Jag gick till honom och presenterade mig för honom. - Jag heter Agneta förresten och jag tackar allt för vad du har gjort, sa jag. - Varsågod, svarade han. - Vad heter du då, frågade jag blygt. Men han svarade inte och tittade inte ens på mig så jag bestämde mig för att gå därifrån. Efter några timmar var vi framme. Alla grät när de kom in i land och såg den bleka personen som en hjälte, men ingen hann säga farväl till honom. Han försvann bara sådär. Vi reste hem och mina föräldrar bestämde sig att vi skulle byta stad efter det som hade hänt, men staden har de inte bestämt än. Det har gått en vecka sen händelsen och det verkar som om alla kommit över händelsen. Mina föräldrar har bestämt sig att vi inte ska flytta någonstans och fortsätta våra liv i Nyköping som vanligt. Det fick mig att känna mig glad eftersom det skulle vara svårt att börja ett nytt liv i en stad som jag bara har besökt ett par gånger. Men jag bytte till en annan skola på grund av att jag började på högstadiet. HAM E D PAYAM, 8J


5. HISTORIAN Min resa startade för sextiofyra år sedan när jag skulle hem från min judiska skola en söndag den 4 juni 1944. Det var soligt med lite moln. Tyskland hade ockuperat Polen och den lilla staden som jag bodde i. När jag kom hem så sa min mamma att vår familj måste följa med tyskarna på en tågresa till en ny plats där vi skulle bosätta oss. Jag hörde på gatorna hur folk blev förda till tågstationen. Mamma hade redan packat min röda resväska och nu skulle vi gå till ett nytt liv någonstans. När jag och min familj kom till tågstationen så såg jag röda boskapsvagnar, tror jag det var, med mycket folk som skrek och ropade efter vänner och familj. När vi kom på vagnen så var den fullpackat till max och man kunde knappt stå på sina fötter. Vi fick lite vatten och knappt någon mat. Efter någon dag på tåget så kom vi till Auschwitz Birkenau. När jag kollade ut genom en glipa i vagnen så såg jag “dödens port”, byggnaden var i mörkbrunt tegel. Jag såg svart rök stiga upp i himlen vid skogskanten ungefär en kilometer bort. När vi hoppade ner ifrån boskapsvagnen så var det ungefär en meter ner från vagnen till platån av betong. Dom tyska vakterna hade hundar som skällde och vakterna skrek “raus, raus”. Högtalarna som dom hade satt upp spelade om och om igen att män och killar över fjorton

skulle ställa sig på den högra sidan och barn och kvinnor skulle ställa sig till vänster i en kö på platån. Det var här jag såg min mamma för den sista gången i mitt liv. Hon blev tillsagt av en tysk doktor i en vit nazirock att gå till höger, för att bli gasad. Jag och min far blev pekade att gå till vänster och arbeta.

jag och några andra var tvungna att rulla stenar från ett ställe till ett annat och andra dagen rulla tillbaka dom igen. Allt var meningslöst arbete, under en kväll så fick jag reda på att Ryssland var nära oss. Dagen därpå så hade tyskarna ställt upp massor av högtalare och högtalarna spelade en tysk marschsång.

När jag hade blivit rakad och tatuerad med nummer 4391 så blev jag inplacerad i en barack för män. När jag öppnade den stora trädörren till träbaracken så var det stora sängar av trä som var lutade, varenda säng hade tre våningar. När jag blev tilldelad en säng med några andra män så märkte jag att det var en ring som var fast i väggen, dom andra fångarna sa att barackerna egentligen var byggda för 62 hästar i den. Men nu när tyskarna hade kontroll av barackerna så var dom förvaringsbaracker för 250 fångar. Den första natten höll mig vaken, det var någon konstig sörja som droppade ner på mig. När det blev ljust på morgonen så förklarade fången bredvid mig att jag hade fått på mig en annans fånge avföring och andra konstiga saker som kroppen produceras. Han sa att det berodde på att man får lite mat och näringen går typ rakt genom kroppen och ur. Efter en vecka så märkte jag en konstig sak bland dom tyska vakterna, dom blev bara mer och mer oroliga för varenda dag som gick. Dom pratade med varandra och deras ansiktsuttryck var väldigt oroliga. Det blev hårdare och

Vi skulle tydligen på en marsch. Vi började klockan sex på morgonen, vi marscherade i ungefär en halv dag och sedan så slog vi läger för natten. Sedan klockan fyra på morgonen så var det marsch igen. Under natten hade fler dött och tyskarna sa att vi skulle låta dom vara. Under dagen så var det ytterligare några hundra som dog, dom bara föll ihop under marschen. Under kvällen samma dag så vaknade jag av att alla tyskar som ledde marschen flydde och några timmar senare så blev vi väckta av några ryska soldater. Dom gav oss mat och skjuts och när vi kom till en hamn så var det dags att ta farväl av mina kamrater under denna hemska tid. Jag fick lite pengar och jag tog en färja till Sverige, jag kom till Stockholm och sedan så fick jag åka buss till en liten stad i södra Sverige som hette Nyköping. Staden var väldigt mysig och rolig. Jag hade svårt att blunda på kvällarna, varenda gång jag försöker blunda så kom jag tillbaka till dom faserna jag varit med om. R O B E RT SJ Ö B LO M, 8D

Förr i tiden

Hej, mitt namn är Joseph och jag är åttio år och bor numera i Nyköping. Det här är min historia.

9


6. JOBBET Den var funnen och familjen skulle äntligen kunna leva igen, tänkte Ville, och skuttade upp på tå och hoppade runt med ett stort leende. Detta kommer att skrivas i historier. Ville gick ut ur lägenheten och skulle gå till centrum. Han bodde i en liten etta på öster med sin familj. Villes mamma var sjuk så då fick Ville gå och köpa mat istället. Han började gå mot centrum med sotigt ansikte och ledsen blick. Hans kompisar var i skolan medan han inte hade tid med det. Han började gå över ån med sina gamla trätofflor som hans mormor hade gjort till honom. När han kom fram till centrum gick han till ett stånd. Det var gjord av furu och hade ett snett tak. Ville gick med långsamma steg och haltade och hostade och visade sina värsta minnen. Hans klump i magen bara växte. - Snälla finaste gumma, kan jag få lite föda åt min mor, hon mår inte bra, sade Ville med en hes och ledsen röst och höll sin hand över höger arm som han hade skadat på den gamla rostiga spiken denna morgon. Såret hade torkat så det såg svart ut. - Jag är ledsen, grabben, men de här grönsakerna är prima och en liten fattig ska inte ha detta. Du får hitta en snällare gumma om du ska ha gratis föda, sade gumman med en bestämd blick i sitt rynkiga ansikte. - Förresten, ska inte du vara i skolan? Det har nyligen blivit skolplikt i Sverige. Då tänkte Ville fort, han tog en stor vitkål och började springa. Hans klump i hjärtat var som störst nu och svetten bara rann av all nervositet. - Hallå! Kan någon ta den där snattaren med gamla skrynkliga bruna kläder! skrek den gamla gumman med ögonbrynen nere i ögonhöjd och rött ansikte. Ville tänkte på sin mamma hemma och sprang ner vid Stallbacksgränd, han hade andan i halsen medan han höll på att tappa vitkålen rakt ner i skithögen. Han gömde sig i det gamla vanliga hörnet med sprickorna på träväggen. Det sprang tre män förbi som skrek men ingen såg honom. Klumpen i magen fanns fortfarande, den var mycket mindre än förut men den fanns fortfarande kvar.

Förr i tiden

Denna morgon när han kom hem igen så hostade hans mamma upp gult, klibbigt slem som fastnade på golvet. Han fick ta fram en hink och torka av, han kände klumpen i magen igen och han vart ledsen. Kommer mamma att dö? tänkte Ville med tårar i ansiktet. Han tog fram vitkålen, han drog av en bit med sina smutsiga fingrar.

10

- Här, ät ut av det här som du måste, sade Ville med försiktig röst. - Nej, nej, nej, sade modern med svett i pannan som om hon skulle föda barn. Jag kommer att spy min son om jag får det där.

- Du måste äta, det vet du själv, sade Ville med lite mer bestämd röst. Han tog bladet och delade det i en liten bit. Tog den och lade den i moderns mun och hon svalde. - Ville, sade modern med nervös röst. De har kommit från kommunen, de säger att vi inte kan bo kvar om inte vi betalar in lånet. Ville kände sig helt yr i huvudet. Kommer inte vi bo kvar här? tänkte Ville, och klumpen i magen var så stor så att han såg den. Om kommunen inte ger oss denna bostad så kommer mamma inte heller att få sjukvård. De gummorna är inte snälla mot fattiga. Men då fick Ville en idé, han kunde skaffa ett jobb så skulle det kunna lösa sig. Men hur, tänkte Ville. - Mor, sade Ville med glad röst. Jag kan ju skaffa ett jobb! Det vart tystnad i rummet, som om hon tänkte länge på vad hon skulle säga. - Försöka kan du göra, fick modern fram till slut. Ville sprang ner för trappen, han hade ögonen öppna och studsade ner i trappen och hela han pirrade. Han öppnade dörren och där stod konstapeln i blå dräkt och hade en vit klubba i handen. Han grep tag i honom och all lycka som fanns i pojken försvann som ett vattenfall som fick slut på vatten. Konstapeln skrek: - Nu kommer du med! med en elak röst som alla konstaplar hade. Ville fick följa med konstapeln till polishuset. Det var en byggnad av tegel och något träslag. Ville var helt borta. Hur kunde det här hända, tänkte Ville, för en liten stund sedan så var allt helt perfekt och det kändes som om ingen skulle kunna stoppa mig och nu sitter jag på en gammal träbänk, ovetande om vad som kommer att hända. Det kom en ny konstapel in som skulle prata med honom. Ville visste inte varför men han kunde känna det på sig. Ville tänkte fort, han såg sig om och såg dörren åt höger och hade spänd blick. Han tittade på konstapeln som började komma. Han hade en konstapel precis bredvid sig som hade koll på honom. Han inväntade det perfekta tillfället. Konstapeln framför honom började gå mot dem och konstapeln bredvid tittade från Ville. Då tog Ville båda händerna på träbänken och skickade upp sig därifrån och sprang så fort han kunde mot dörren. Han tittade aldrig bakåt utan bara sprang med sina små ben ut ur huset. Han kom ut i solskenet och var helt slut och hela kroppen var svettig. Utan att tänka så stannade Ville på den torra kullerstensvägen. Då fick han höra arga konstaplar bakom sig, då började han springa igen. Han sprang i nedförsbacken och sprang över den gamla träplankan

ovanför ån. Utan att tänka på vad han skulle göra så tog han direkt bort plankan så att konstapeln inte hann över. Så sprang han vidare med hopp mot att bli av med dem och han kände sig fri, han sprang tills han kom till skogen. Då kunde han äntligen pusta ut. Han var ängslig när han gick runt på den där lilla stigen. Nu när stadens alla konstaplar är efter honom så kan han själv aldrig få något jobb. Han skulle inte komma hem heller, nu krävdes det ett mirakel om detta skulle ändras. Jag kommer aldrig se mamma igen, tänkte Ville. Jag kommer att få stanna kvar i den här skogen resten av mitt liv och dö tidigt. Ville gick och satte sig och fick självmordstankar för denna dåliga situation. Han började höra galopperande ute i skogen, det var som musik i hans öron för att han älskade de där stora bestarna som alla rika människor håller på med. Ville ställde sig upp marken och tittade. Det kom två stycken i full galopp, han tittade på dem med ett litet leende och tittade spänt på vad de gjorde. Han tittade ifrån och såg på en liten träskylt med en lapp: “Jaktgrop tio meter, gå ej nära”. Denna lilla underbara stund vände snabbt som allt annat i hans liv, de två hästarna kom närmare och närmare. Han såg gropen och de var i perfekt riktning mot en av dem. Ville tog ett stort steg framåt och skrek så starkt han kunde. - NEJ! Hästarna började galoppera åt andra håll och svängde och hade sig men ryttarna fick ordning på dem. Ville slappna av i armbågarna och satte sig igen vid trädet och andades ut. När han minst anade kom en av ryttarna till fots och började prata med honom. - Res dig upp, unge man, sade ryttaren. Jag vill se ditt ansikte. Efter allt Ville hade varit med om idag så hade han inget annat val än att ställa sig upp. Liksom vad skulle kunna göra den här dagen värre, tänkte Ville. - Ja, sade Ville. - Var det du unge man som räddade min son från denna grop? frågade mannen. - Ja, sa Ville med en bestämd röst. - Oh, ja just det, sade mannen med lite tydligare och bestämd röst. Jag glömde att presentera mig. Jag är Gustav den femte, Sveriges konung, och du räddade min son, den blivande Gustav den sjätte Adolf. Som ett litet tack för den stora insatsen du har gjort för mig och kronprinsen. Skulle det finnas någon tjänst jag skulle kunna göra för dig? Från denna stund skulle allt förändras för Ville. En liten fattig pojke med fruktansvärt sjuk moder. E M I L ALAK U L J U, 8E


7. MITT EGET GÄSTABUD Året var 1368 och jag, James och David var på väg hem till Sverige. Vi såg vår släkting Birger i sin häst och vagn. Så vi stannade till och frågade om vi var inbjudna till hans femtioårsfest 1371. Vi red hem till vårt slott en bit utanför Nyköping. Birger och David hade ett bråk där dom bråkade om vem som ägde Sverige, det vart en fight som inte angick mig och James. Birger hade en tanke om att han skulle blanda en dryck som hade lite droger i sig. Medan Birger höll på och planera hur han skulle lura oss, så höll jag, James och David på att välja kläder till festen men vi hade ett problem att det bara fanns damkläder att handla. Men vi letade och letade och till slut så hittade vi killkläder. Vi hittade en lång jacka med vit färg och en luva. När vi hade letat klart efter kläder så gick vi ut. När vi gick ut så var det en folksamling en bit bort. När vi kom dit så såg vi att det låg en död person där med ett svärd genom magen. En doktor kom dit och hämtade honom. Vi gick hem efter en lång dag, vi var så trötta att vi somnade direkt när vi la oss i sängen. - Vakna!! Vakna!! Det brinner på vinden, sa David till mig. Vi sprang ut på gatan och tittade på branden. Vi kunde inte göra något bara än att flytta till Birgers slott som låg i Nyköping. Vi frågade honom om vi kunde

bo där ett tag, han sa:

på långbordet så sa han:​​

- Ja, såklart men bara om ni jobbar för mig.

- Philip, James och David, kom hit ni ska få en dricka som jag har blandat åt er.

-Okej, vi lovar.

Vi gick dit och smakade på drycken. Plötsligt så kände vi oss lite trötta i huvudet och vi orkade knappt gå. Efter en stund så somnade vi in. Birger och hans vakter satte in David och James i en fängelsehåla. Jag klarade mig från fängelsehålan men nästa dag så sa vakterna att jag skulle komma till dom. När jag var vid dom så satte dom en påse på mitt huvud och ledde mig till ett rep med ett hål i. Dom gjorde så att mitt huvud var igenom hålet och ställde mina fötter på en låda, dom sparkade bort lådan. Jag kände hur paniken växte inom mig. Luften började bli svår att andas in i kroppen. Vakterna skrattade och vände sig om och lämnade mig hängandes i min ensamhet.

Birger gick till en affär som hette “Gustavs medicin”. Birger frågade om dom hade Lugnande medicin/droger. Gustav frågade: -Vad ska du ha det till? -Jag ska få min katt att lugna ned sig lite. Gustav trodde på det. Birger gick tillbaka till slottet på en väg bredvid en å. När han var framme i slottet så tog han fram ett glas med vatten och hällde i den lugnande medicinen. Festen var om elva dagar, det var dags att köpa maten och skicka inbjudningar till nära och kära. Plötsligt så hamnade Birger i en liten olycka, han hade ramlat från högsta tornet för att han inte kollade vart han gick. Han fick ett brutet ben och ett stort sår på låret, men han sa: -Jag måste stoppa David! Han får inte ta mitt Sverige!!! Han var inlagd hos doktorn i några dagar. Klockan var fyra på eftermiddagen, festen hade börjat och alla var glada och festade på. Orkestern började spela när dom åt mat. Det vart revbensspjäll med potatis och vin. Gästerna åt så mycket så att maten tog slut. Medan Birger gick ned i källaren och hämtade mer mat så tog han fram drycken som han hade blandat tidigare i veckan åt mig, James och David. När han hade lämnat mer mat

Plötsligt öppnades dörren till rummet och kung Birger rusade in och skrek -Vad försiggår här!!!​ Han rusade fram till lådan, ställde den under mina fötter och tog fram sitt svärd. Med ett slag slog han av repet och jag föll till marken och kippade efter luft. Kung Birger hjälpte mig av med snaran, reste sig sen och hämtade vatten i en bägare. -Drick min vän, sa kungen. Jag tog miste. Det va inte du som var min fiende… F I LI P KAR LS S O N, 8A

Förr i tiden

- Nej, hur kan du göra så här mot oss, Birger?!!!!.

11


8. OVISSHETEN I minnet cyklade hon fortfarande längs med hela Storgatan. Hennes röda cykel rullade över kullerstenarna på torget, hon mindes känslan så väl.

och ett led där männen och några pojkar stod. Hon och hennes mamma ställde sig snabbt i ledet med kvinnor och började vänta.

Nu var hon instängd i ett litet trångt utrymme, en röd tågvagn gjord för djur, fylld med människor som hon inte kände igen. Den enda hon kände var sin mamma. Det fanns nästan inget syre där inne. Tåget rullade ganska snabbt framåt, de hade åkt i sammanlagt fyra dygn, trodde hon. De hade först åkt tåg, sedan båt och nu åkte de tåg igen. Luften var varm, nästan kvävande, det stank inne i vagnen. Hon var emellanåt tvungen att skrynkla ihop ansiktet för att inte kräkas av lukten. De hade bara stannat en gång, då hade de fått lite vatten men inget att äta. Hennes hunger var nästan outhärdlig, det rev i hennes mage och hon kände sig tom. Hon stod bredvid sin mamma, de hade drivits upp som några av de första, så de hade lyckats få tag på ett hörn i den bakre delen av vagnen. De kunde prata med varandra när de inte överröstades av barnskrik eller rena urvrål på hjälp. Men ingen hjälp kom. De visste inte vart de var på väg. Det visste ingen, hade hennes mamma sagt. Hon hoppades att hon snart skulle vara framme.

Hon sträckte sig ut ur ledet och tittade framåt mot änden av kön som rörde sig sakta framåt. Det stod vakter längs med de båda leden, de hade stela uniformer och stenhårda blickar. Människorna där längst fram i ledet blev pekade åt olika håll. Hon såg att flesta drevs åt vänster medan några fick gå åt höger, hon såg att samma sak hände i männens led. Hon berättade för sin mamma vad hon hade sett, hon mötte sin mammas blick som hon gjort så många gånger förr. Hon kände hur hon slappnade av på något konstigt sätt, hon tryckte sin mammas hand ännu hårdare. De kommunicerade med varandra utan att prata, de var båda förvirrade och visste inte vad som hände men kände trygghet i att de hade varandra.

Förr i tiden

Det tjöt om bromsarna under dem och frågorna började snurra i hennes huvud. “Var de framme? Skulle de stiga av? Skulle de få mat eller vatten? Var var dem och hur skulle det fortsätta?” Vagnen blev helt tyst när tåget stannade, det enda som hördes var en bebis som fortfarande orkade gråta. De som stod närmast det lilla hålet som var ljusinsläpp började viska om vad de såg. Hon försökte höra vad de sa men hörde bara mummel. Plötsligt hörde hon två ord av det de sa: uniform och vakter. Sen drog någon upp den stora sidodörren på vagnen, hon knep snabbt ihop ögonen när hon träffades av ljuset.

12

Människorna började dras ut ur vagnen av någon som var klädd i uniform. Alla bara vällde ut, hon började skaka och sträckte sig efter sin mammas hand. Hon tryckte mammas hand hårt och hennes mamma tryckte tillbaka. Nu hade nästan alla människor lämnat vagnen, någon skrek åt dem på ett språk hon inte kände igen. Det verkade som om de ville ha ut dem som var kvar ur vagnen. Hon och hennes mamma gick mot öppningen, hon såg en stor folkmassa. Det var folk som hade varit i hennes vagn som hon lagt märke till lite extra men det var också folk som hon trodde att hon aldrig hade sett förut. Den uniformerade vakten skrek åt dem ännu högre och hennes mamma hoppade ner. Hon följde efter och hennes mamma tog emot henne. Vakterna skrek och skrek, hela folkmassan delade upp sig i två led. Ett led där alla kvinnor och barn stod

När hon hade kommit en bit längre fram och kunde se vad det var som pågick såg hon att alla människor fick gå åt de ena eller det andra hållet. Hon höll fortfarande sin mamma i handen. Något som hon annars hade tyckt varit fånigt att göra när man var femton år men som nu var hennes enda trygghet. De var nu nästan längst fram i ledet, hon hörde att vakterna och något som såg ut som en läkare skrek och pekade åt folk. När det var deras tur att bli pekade på tog det lite längre tid. Läkaren lade pannan i djupa veck och fingrade lite på munnen. Sedan skrek han på det där språket som hon inte förstod, men han pekade också åt höger. De hade båda blivit utvalda och fått gå åt höger. Hon visste fortfarande inte vad som hände eller skulle hända, hon visste inte heller vad de olika hållen betydde, men de hade iallafall fått vara tillsammans och det var det enda som spelade någon roll i hennes värld. Hon och hennes mamma ställdes upp på led, kvinnor i två led och män i två led. Det var sex människor på varje rad, hon fick fortfarande vara nära sin mamma. Deras händer började nästan krampa där i varandras grepp men det gjorde allt för att ha fysisk kontakt. Vakterna runt om stirrade på dem alla, hon tittade ner i marken och skakade, fortfarande knäpptyst. Hon vågade inte göra något väsen av sig hon bara stod där och väntade. Plötsligt började vakterna driva på leden, snabbt skulle det gå framåt framåt. Hon mötte sin mammas blick, ögonen hon såg på var uppspärrade och tomma. De kom till slut fram till en tegelbyggnad, det såg ut som att den var byggd i en våning. Det stod vakter på ganska många ställen runt om byggnaden. Leden leddes till en stor ljusblå dubbeldörr, på var

sida om dörren stod det en vakt. Vakterna öppnade dörrarna och de leddes in. Längs med de båda väggarna längst in i rummet fanns det bord, vid borden satt det människor i blåvitrandiga kläder. De hade långa listor och högar med olika saker runt sina bord. Vid det första bordet satt det en man som nog bara var några år äldre än henne. Vid hans bord var det högar av skor, han tittade upp mot människorna som kom in, hans blick svepte över dem samtidigt som vakterna började skrika. De tvingades att ta av sig kläder och skor vid de olika borden, de drevs vidare av vakterna som behandlade dem som djur. De fick springa genom en lång korridor till nästa rum, där fick de håret avslitet över hela kroppen. De drevs framåt hela tiden, de fick springa för att komma undan de hårda piskrapp som vakterna delade ut. De hade nu kommit fram till ett rum med stora duschmunstycken i taket, det forsade vatten ner från dem. Hon tittade sig runt omkring, rummet var fullt av kvinnor och tjejer som var äldre än henne eller ungefär lika gamla. Hon flackade med blicken, hon kunde inte se sin mamma fast de hade hållit sig så nära varandra. Hon blev fortfarande driven vidare, hon insåg att det bästa hon kunde göra var att fortsätta springa för att komma undan vakternas hotande piskor. I nästa rum satt det också människor i blåa och vita kläder. De hade någon slags nål i handen och ett bläckhorn på ett bord bredvid sig. Hon tittade återigen på kvinnorna runt sig, alla hade uppspärrade ögon och slängde med blicken över rummet. Ingen visste vad som höll på att hända och där stod hon alldeles ensam och visste inte vad som väntade. Hon stod och väntade i en kö till ett av borden, hon såg hur mannen som satt vid bordet stack in och ut nålen ur kvinnans arm. Kvinnan som stod framför henne grimaserade av smärta. Hon ryggade tillbaka och försökte gömma sig men då var det hennes tur. En kall smärta spred sig genom hennes underarm när nålen skar genom hennes hud. Hon såg hur en bläckplump spred sig under hennes hud, hon vände snabbt bort huvudet samtidigt som hon grimaserade. Hon hade fått kläder kastade på sig samtidigt som hon sprang där inne i huset. Alla kvinnor hade nu drivits ut ur huset och stod uppställda i nya led utanför huset. Hon kunde inte se sin mamma någonstans och hade på något konstigt sätt accepterat att hon var ensam. Plötsligt fick hon syn på en öppning i taggtrådsstängslet som omgav den här platsen där hon hade hamnat. Det var en öppning som ledde till en snårig skog. Öppningen var alldeles nära henne, kanske bara fem


meter ifrån där hon stod på kanten av sin rad med kvinnor. Hon insåg att det här var hennes enda chans att slippa undan det här- vad det nu var? Hon tittade bort mot vakterna där de stod längst fram i ledet, de pratade med varandra och tittade inte så mycket på vad kvinnorna gjorde. Hon tog chansen och började springa mot öppningen i stängslet. Det tog några sekunder inn-

an någon av vakterna reagerade men då var hon redan utanför stängslet. Hon kastade sig omedelbart in i snårskogen av unga björkar och försvann bland löven. Hon blev osynlig men fortsatte att springa. Bort bort från det otäcka och hemska, hon tänkte på två saker, hon tänkte: “spring de kommer att skjuta!” och hon tänkte “var är mamma, min trygghet och det enda jag bryr mig om?”

Hon fortsatte att springa så fort och så långt hon kunde. Ingen skulle få skada henne, det skulle hon se till. Och hon skulle hitta sin trygghet, det hade hon bestämt. Det enda minnet hon tänkte på under tiden hon sprang var när hon cyklade längs med Storgatan och över kullerstenarna på torget på sin röda cykel.

Det var då jag såg det, hur den lilla fågeln gjorde en snabb svängning genom luften och attackerade örnen. Häpen slet jag min blick ifrån fåglarnas strid och såg nu hur männen bara var några meter ifrån mig. Jag skulle inte hoppa ner från den där avgrunden frivilligt.

Jag sprang, så fort jag kunde. Människorna i min väg flyttade på sig och jag sprang mot slutet av torget. Jag stannade kort upp vid det sista hindret mot friheten. Vakterna stod blixtstilla och vaktade den enda vägen härifrån. Min blick fördes från höger till vänster, paniken började spridas i min kropp.

LOVI SA LI N D E LL, 8E

9. OÅTKOMLIG Inte idag. Vilken annan dag som helst, men inte idag. Solens hetta gjorde mig yr och vinden ven i mina öron när jag stod på Nyköpings torg, de få klädesplagg jag hade på mig var ändå för mycket. Framför mig kunde jag höra hur det började. Hur männen sakta började gå igenom folkmassan. Säkert hundra personer stod runt omkring mig, många i min egen ålder. Jag blickade snabbt uppåt och kunde se hur männen kom allt närmare mig, som en avgrund rörde de sig, och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. Deras språk förstod jag inte, men de ropade högt och lät de som var i vägen falla handlöst nerför avgrunden. Jag vände min blick upp mot himlen, trevande efter tröst. En enda svart fågel flög sakta över mig. Dess vingar rörde sig knappt när den seglade högt där uppe. Jag kunde känna hur hela jag ville vara precis som den, vara oberoende av allt omkring mig. I samma sekund krängde fågeln till med sina vingar och började panikartat röra dem snabbt, bort från mig. Och som en pil genom luften kom en stor, brunspräcklig, örn. Precis som jag kämpade den lilla fågeln för att överleva så gott den kunde, men den var också bortom all chans ta sig ur det här med livet i behåll.

Jag knöt mina händer så hårt jag kunde, drog ett djupt andetag och vände mig om. Jag pressade mig sakta förbi människorna som om de vore slalompinnar. Allt längre bort kom jag, och när jag vände mig om verkade jag vara så liten att det inte syntes att jag försvann. En del av människorna skakade sakta på huvudet, en man försökte dra mig tillbaka, men jag väjde undan i sista sekund. En del såg förskräckta ut, men de flesta fäste blicken framåt och rörde sig inte ur fläcken, avslöjade mig inte. Jag hade nu kommit så långt att jag kunde se hur alla människor sakta minskade i antal. Framför mig stod det en man, han såg skärrad ut. Hans blick flackade åt alla håll och kanter. Jag såg honom i ögonen, och jag såg hur han öppnade sin mun. - Du kan inte gå här ifrån, viskade han. Tystnaden var så öronbedövande att jag stannade upp. Men den bröts snabbt när mannen gav ifrån sig ett högt rop. Upptäckt, ordet cirkulerade i mitt huvud när jag väntade. Min väntan blev inte långvarig. Jag hörde hur männen började stega emot mig när de tryckte sig igenom folkmassan.

Det var då min blick fastnade på en liten ändring i mängden. En kvinna i kanten av torget höjde sakta ett darrande finger. Det var allt jag behövde. Jag tog sats och sprang så fort jag kunde mot henne, hela tiden fokuserad på det enda målet jag hade. Nu kunde jag höra hur männen var mig hack i häl, hur jag sakta drogs ner mot det där fallet jag fruktade så mycket. Med gråten i halsen, och adrenalinet som spred sig, kom jag fram till kvinnan. Hon flyttade på sig i sista sekunden, precis så mycket att jag kunde slinka förbi henne. Och jag sprang upp för vägen framför mig. Kvinnans skrik ekade i mina öron när jag kom fram till en husknut. Jag snodde runt, sprang in på gatan som jag så väl kände igen som mitt hem, och gömde mig så gott jag kunde. Jag kurade ihop mig och koncentrerade mig på att andas. Tårarna rann sakta ner från mina kinder. Jag hatar dom, hatar allt de gjort, hatar allt kriget fört med sig.Jag tittade upp mot himlen, och högst där uppe, mot den blåa bakgrunden, seglade den svarta fågeln i vinden. “J K”

Förr i tiden

Jag såg ner på mina fötter.

13


10. PEDERS ÄVENTYR På en gård utanför byn Nyköping bodde en man som hette Peder, han hade ett svårt liv som lantbrukare. Han ägde en liten gård med fem stycken åkrar och han hade även fem får. Peder var en lantbrukare till adelsmannen Krister som bodde på Nyköpingshus. Han var tvungen att betala mycket skatt så han fick inte så mycket över till sin familj. Peder hade två barn som arbetade hårt med djuren och med arbetshästen Lucas. Peder hade en fru som hette Karin. Hon var hemmafru så hon lagade mat till de två sönerna och Peder medan de var ute och arbetade på gården. De hade bara en häst så de måste jobba med händerna vilket var jobbigt. De två sönerna som var friska fick arbeta med allt för hand. De var tvungna att gå runt och slå gräs. På Peders fem åkrar odlade de mycket vete så de kunde göra bröd och även sälja allt halm som blev över. De tjänade in lite extra pengar på just halmen så de kunde spara och kanske i framtiden kunde köpa in fler djur. Något Peders fru ville ha var hönor så de kunde få ägg, äggen kunde de sälja och även behålla själva så att de kunde få bra med energi till arbetsdagarna. Idag var det dags för Peder och sönerna att åka in till Nyköpingshus med skatten de skulle lämna och de skulle även vara med på den stora marknaden som var i Nyköping denna helg. De skulle stå och sälja fårkött och även fårull. Peder och sönerna var vaksamma när de åkte in med sin häst och vagn på landsvägen till Nyköping eftersom det nu kunde finnas många rövare när det var marknad i staden.

FÖRR I TIDEN

När Peder och hans söner kom till sitt stånd så la de upp allt de ville ha sålt. Kunder strömmade till ståndet och de fick in mer och mer pengar så att de kunde köpa tre stycken hönor. När dagen började lida mot sitt slut så packade de ihop allt som inte var sålt tillbaka på hästkärran. När de red tillbaka till gården var det mörk och nu var de lite rädda också. De lyckades komma hem helskinnade till gården och behövde direkt gå och lägga sig, för imorgon var det en ny dag med massa arbete.

14

Peder och hans söner vaknade och de åt sin gröt som stod i köket. Idag var de tvungna att plöja med sin häst Lucas. Sönerna började med att göra plogen redo och Peder hämtade Lucas. Peder satte hästen i arbete och sönerna skulle mata alla deras djur. När Peder var klar med den långa och tråkiga plöjningen så var det dags för lunch. Som alla andra luncher så åt de gröt med en macka till. Efter lunchen visste de inte riktigt vad de skulle göra för allt på gården var klart. De bestämde sig för att åka in till sin adels-

man Krister som bodde på Nyköpingshus. Kristers vakter släppte in Peder och hans söner. Krister mötte dom och han sa att de skulle upp på hans rum och prata om mark, Peder blev nervös. Hans söner fick stanna kvar och vakta deras häst som de hade ridit på från gården. När Peder och Krister kom upp i rummet satte sig Krister på sin tron och började fråga Peder om han ville ha mer mark, Peder funderade en stund eftersom det var mycket jobb. Efter en stund så tackade han ja, han funderade länge på vad som skulle odlas på marken han fick. Krister berättade sedan att det är ingen åker utan du får skog av mig. Peder funderade på om han hade gjort rätt i att tacka ja. När Peder och hans söner började röra sig hemåt så frågade sönerna vad Krister sa. Peder berättade att de skulle få ganska så mycket skog. Sönerna sa att de aldrig hade jobbat i skogsbruket och att det skulle bli svårt. Peder berättade för dom att de skulle få träna på hur allt funkade. Peder och sönerna skulle ut och hugga skog dagen efter så de var tvungna att hitta en såg. De letade först i sitt hus och sen började de leta i sin ladugård. Sedan hittade Peder sin pappas gamla såg. Dagen efter gick de upp tidigt och gjorde iordning hästen och började sin långa resa mot skogen. Det tog en ganska lång tid att åka till skogen från deras gård. När de kom fram till skogen såg de att träden var enorma. De blev lite fundersamma på hur detta skulle gå. De beslutade att de bara skulle köra igång. De tog den röda rostiga sågen som Peders pappa hade haft när han ägde gården. De satte sågen mot den stora stammen och började såga. Trädet fälldes med en stor duns och marken skakade lite. Nu behövde de bara kvista av hela trädet och sedan kunde de dra trädet tillbaka till gården. De satte ett rep runt stammen och satte fast i hästen, Peder blev fundersam över om det inte fanns något smartare sätt att fixa allt det här med lite mer effektivitet. De kom hem till gården efter en lång resa från skogen. När Peder var på gården funderade han igen på det där med ett lättare sätt att fixa allt med träden, han gick till den lilla verkstadsboden och hittade en till såg. Han tog bort sågbladet och böjde det, sedan satte han fast det på en träbit och byggde en hel kropp till allt. Det fungerade så att när man drog i en spak så sänktes sågbladet ner i trädstammen och sedan byggde han till en lång trästomme och till slut längden av ett träd och där satte han på ett par hjul så att det gick att rulla det efter hästen. De åkte tillbaka till skogen och började avverka mer skog. När de hade fällt det andra trädet

så fick de nu se om vagnen höll. De rul�lade upp det tunga trädet på vagnen, sedan drog de i spaken och sågbladet åkte in i trädet och trädet låg stilla på vagnen och nu började färden tillbaka till gården. Nu kunde de rida mycket snabbare eftersom hjulen hjälpte till mycket. När Peder och sönerna kom tillbaka till gården så hade de fått ett brev från Krister. Peder hoppade av hästen och öppnade brevet från Krister. Där stod det att Krister och Peder skulle åka till Frankrike på en liten resa där Peder skulle lära sig mer om både skogsbruket och han skulle få nya jordbruksprodukter och han skulle kanske även köpa hem några fler får. Peder gick in i den lilla röda stugan där hans söner och hans fru satt och åt gröten som hon hade lagat till dom. Peder gjorde iordning sin gröt och satte sig vid bordet. När alla nästan hade ätit klart berättade Peder om vad som stod i brevet. Det blev knäpptyst vid matbordet och sedan kollade Peder sin fru i ögonen och sedan kollade han sina söner i ögonen. Han sa till familjen att han hoppades att de förstod att de var tvungna att stanna hemma och sköta om hela gården, hans söner nickade och man såg hur det kom en tår från hans kind som sakta åkte ner för kinden. Dagen efter går Peder upp väldigt tidigt och gör iordning hästen för att åka in till Nyköpingshus för att prata med Krister om när de ska åka. När Peder kommer till Nyköpingshus så släpper vakterna in honom. Krister kommer nerrusande och frågar om något är på tok. Peder ger sin häst till en av vakterna och går till Krister. Krister och Peder börjar gå upp mot Kristers rum. När Krister väl har satt sig frågar Peder när de ska åka, Krister börjar fundera och säger att de åker imorgon. Peder frågar även hur länge de ska vara borta. Krister säger att det har han inte riktigt bestämt ännu. Peder tackar för pratstunden och går till sin häst. Han börjar sin långa resa hem igen. När Peder kommer hem är det mörkt det enda som syns är den lilla lyktan som står på trappen. Han går och lägger sig och ska försöka sova så mycket som möjligt eftersom han måste upp tidigt imorgon och ska åka ända till Frankrike. Efter flera år kom de tillbaka till Sverige igen. Det första som hände var att det kom förbi någon plåtburk med hjul på som inte drogs av hästar. Både Kristian och Peder kollade på varandra och kliade sig i huvudet. De fortsatte mot någon stor sak som var lång och också hade hjul, man kunde gå in i den och där var det massa stolar som inte var av trä. De gick in i den och frågade vad det var. Chauffören som körde den stora plåtsaken sa “har ni varit döda


i hundra år eller, det är en buss som kör människor till olika destinationer” Krister och Peder sa att det ville åka ut till landet. Busschauffören sa att de skulle sitta kvar på bussen. Bussfärden började och det lät mycket när den åkte. Efter typ en halvtimme kom de ut vid massa åkrar och där åkte det stora grejer men de hade plogar av stål. Det gick mycket lättare att dra plogen med den nya grejen än vad det var med en häst. Krister och Peder kollade fascinerat och frågade busschauffören vad en sån kallades. Han fräste åt dem och sa att det var en traktor. Efter en liten stund sa busschauffören åt dem att gå av för att de hade nått slutstationen. De gick av och kollade runt och de såg en liten stig som de började gå på. De trodde att det var en väg till deras hem men det var otroligt mycket mer träd än när de var där sist. De påbörjade promenaden på stigen som skulle leda de till den lilla gården. Vid stigen var det mycket träd som svajade av den starka vinden. Efter en ganska lång promenad kom de till en tom yta utan hus eller någonting. Både Krister och Peder gick runt och un-

dersökte men inget syntes. Peder kom på att det tog ju längre tid med bussen att komma hit än vad det gjorde att komma in i staden med en häst. Krister grumlade och sa att det hade nog kommit lite fel. De gick tillbaka på den långa stigen som gick igenom skogen. Där bussen hade stannat ställde de sig men då kom Krister på att bussen åkte ju från stan på högersidan hela vägen hit så han trodde att de måste ställa sig på andra sidan. Efter en lång väntan kom en buss och de gick på för att åka in till stan. Peder och Krister gick runt i stan och försökte hitta Nyköpingshus. De såg någonting vitt med en ganska stor vall. Både Krister och Peder sa samtidigt: “Men det var ju stora murar förut”. De började gå mot det lilla som var kvar av slottet och kollade. De såg några som gick in i en port så de följde efter, de kom in på hans borggård och där såg det inte alls ut som förut. Allt var borta nästan, de gick fram till en dörr och knackade, dörren öppnades och där stod en kvinna som såg på Krister märkligt. ”Hej är det verkligen du? Är du den riktiga Krister Stålnacke?”. ”Aa, det är jag” sa Krister.

Kvinnan bjöd in honom in i slottet och där var det bara massa tavlor på andra kungar, och sen stannade Krister och Peder upp och pekade på en tavla, där satt Krister på väggen mellan två kvinnor som hade samma efternamn. De frågade kvinnan som bodde i slottet vilka de var. Jo, sa hon, det är dina systrar. Krister sa inget och satte sig på en bänk och bara var tyst. Peder gick fram och satte sig på knä framför honom och försökte trösta honom. Kvinnan kom med kaffe och bullar. Krister och Peder vräkte bara i sig även fast de inte visste vad det var de åt. Krister och Peder frågade kvinnan vad de skulle göra nu, hon sa att det kunde bli guider på slottet eftersom de visste hela historien. Peder kunde bli vaktmästare och hålla på med trädgården eftersom han var en gammal bonde. Kvinnan sa att Kristers första grupp stod och väntade på honom som han skulle guida runt hela slottet. Både Peder och Krister började bo på slottet och de levde lyckligare än de någonsin hade gjort. LI N U S AH LB E R G, 8J

11. TILLBAKA TILL HIMLEN

Det är sent på kvällen så stånden har stängt igen för länge sedan. Det är inte en människa ute på stan, bara hon, ensam i ovädret mitt i natten. Hon är på väg hem men huset hon bor i ligger bort mot hamnen och det är en bit att ta sig hem. Emma går längs gatorna, ingen syns till. Emma är en ung tjej i yngre medelåldern i området. Hon har långt mörkt hår, oftast i två välgjorda flätor. Emma är lång och har ett runt litet ansikte och brukar oftast ha på sig sina arbetskläder som består av en lång klänning med ett litet förkläde till i ljusa färger. Emma har en stor längtan efter sin mamma, hon gick bort för bara ett år sedan och allt hon vill här i världen är att få träffa sin mamma. Hon har fått som uppdrag av sin mamma att ta hand om sina fem små syskon där de bor i det fattiga området i Nyköping, i utkanten av hamnen. Samtidigt så arbetar hon som barnflicka hos grannens barn och får göra alla hemsysslor där.

Hon har det väldigt jobbigt och stressigt just nu. Emma hör plötsligt ett klampande ljud längre bort. Hon tänker att det är nog bara en häst och vagn som arbetar. Men hon tittar på klockan och klockan var mycket så vad skulle en häst och vagn göra ute så här dags. Hon hör att det klampande ljudet bara kommer närmare och närmare. Känslan känns bara läskigare. Skulle hon springa eller vad skulle hon göra, jagade hon bara upp sig själv? Nu ser hon bakom sig att det är en häst och vagn och den travar inte lugnt, den galopperar allt vad den har. Hästen och vagnen stannar och en man hoppar ut. - Vad gör du på stan helt själv så sent? frågar mannen. - Jag är på väg hem, säger hon tyst med darrande röst. - Vill du ha skjuts hem? frågar mannen bestämt på ett läskigt sätt. - Nej tack, det är bra, säger Emma och fortsätter gå. Hon börjar gå med lite fortare och bestämda steg. Hon tycker mannen verkar vilja något annat men hon vet inte vad… Hon hör plötsligt att stegen börjar komma mot henne igen men nu ännu fortare, hårdare och med klampande steg. Hon

tittar bakåt och ser hur hästen och vagnen närmar sig. Emma tänker att hon borde springa bort från vägen för att hon känner sig osäker, men hon hinner inte… Det är vitt överallt och hon ser skuggor av vita människor. Det är ljust, inget oväder bara fridfullt och väldigt vackert. Om det här var himlen så skulle hon njuta. Emma ser en kvinna gå mot henne, det är en lång kvinna med mörkt kort hår som sträcker sig över axlarna. Emma känner igen kvinnan och Emma springer mot henne. - Mamma var är jag? frågar Emma hastigt. - Du är i himlen, säger Emmas mamma lugnt - Håll ut även fast det är jobbigt, det blir lättare snart, säger Emmas mamma. Det snurrar i huvudet på henne, hon känner slag på kinden. Det är någon som försöker väcka henne, personen lyckas men Emma vill bara försvinna. Hon börjar tänka på var hon har varit, var det en dröm eller var hon i himlen? Hon får en känsla av att mamma försökte nå henne och att hon skulle fortsätta kämpa men Emma vill bara tillbaka, tillbaka till himlen. ”J N”

Förr i tiden

Det öser ner från himlen och det börjar bli genomblött på ryggen. Det är mörka moln på himlen och det låter så högt som att jorden ska gå under. Ljusa strålar kommer upp lite då och då i mörkret. Träden ser döda ut och de mörka skuggorna gör allt bara läskigare. Hon hör kråkor som skriker och ugglor som hoar på toppen av hustaken. Emma darrar av skräcken.

15


12. VID LABRO ÄNGAR Solens värmande strålar lyste över gräsplanen. Sjön glimmade och reflekterade de nyutslagna prästkragarna som stolt visade upp sina blad. Fiskmåsarna fick häcka ostörda i viken samtidigt som citronfjärilarna flög vilt omkring. Labro Ängar, den idylliska platsen där barn kunde leka, par gå på picknick och äldre njuta av utsikten över viken. Men döm aldrig boken efter omslaget. Elise tittade sig omkring innan hon försiktigt tassade fram över ängarna, kusligt medveten om det oundvikliga. Med vakande ögon satte hon sig långsamt på huk när hon kände hur kroppen började skaka. Elise kunde omöjligt fortsätta när den outhärdliga smärtan i låren spred sig vidare till kroppens alla muskler. Den brännande känslan tog kontroll över hela hennes kropp. Musklerna krampade över benen, det var omöjligt att stå upprätt. Medan Elise satt i det höga gräset kände hon hur de svala tårarna brände i ögonen, innan de sakta rann nerför hennes kinder. Kroppen började ge vika, den lyssnade inte längre på hjärnans kommandon. Elises gråa axellånga hår föll ner framför ögonen och åldersdragen i ansiktet var tydliga. Hennes långa kjol hade nu ännu fler fläckar än innan och hålet vid ankeln hade rivits upp till knät. Vagt såg hon en manskropp röra sig närmre från skogen. Då insåg hon att flyktförsöket misslyckats. *** En hård spark i ryggen fick gamla Elise att kvidande lägga sig raklång. Ryggen kändes skör men samtidigt tålig. En våg av belåtenhet spred sig genom Johannes kropp och även en lustkänsla att åter skada. Det gav honom möjligheten att ge en lika grym, känslokall spark denna gång i gummans mage. Tillfreds med sin handling sträckte han på sig och Elises skärande skrik hördes ut genom hela viken. Då fick Johannes nog och slog henne i bakhuvudet, så hårt att Elise svimmade. Från gummans huvud forsade nu en mörkröd sörja som bildade en fläck runt henne.

Förr i tiden

Johannes släpade Elise genom gräset.

16

Blodspåret efter dem kunde göra honom avslöjad. Men istället för att straffa henne här och nu, bestämde han sig för att vänta till midnatt. Dels kunde Johannes tjäna pengar på avrättningen från det blodtörstiga rikemansfolket, men framför allt krävde han även en bekännelse.

var en kort, ljushårig man med muskler stora som berg, slet nu för sitt liv för att stoppa Elise. De djupa vecken mitt på hans panna passade inte in till resten av ansiktet och på Johannes moderiktiga kläder syntes nu stora hål och fläckar som tillkommit under jakten.

Efter flera försök lyckades Johannes till slut lyfta upp den gamla kvinnan på den brunfläckiga hästen, som motvilligt stått fastbunden i skogen. Armarna värkte efter ansträngningen och benen kämpade emot för varje steg. Kvinnan var robust och bred, men tyngre än hon såg ut. Under tystnad for Johannes med den medvetslösa kvinnan mot staden, för att få med sig rikemännen, som var villiga att betala för att bevittna avrättningen.

Elise var dock medveten om att Johannes inte var något problem för henne. Ilskan brände i kroppen när hon kände hans hårda grepp runt hennes högerarm. Elise fokuserade tankarna, fäste blicken och spände alla muskler i kroppen så hårt hon kunde. Vagt kände hon hur magin åter rusade i kroppen tills den flödade ur henne. Utan problem slungade hon bort Johannes så kraftfullt att han flög flera meter. Hämnden var äntligen nära. Orädd vände hon sig sedan om och såg rätt in i hans mörka, kalla ögon.

Väl framme lade sig mörkret som en ridå över ängen samtidigt som Johannes fylldes av förväntan. Facklorna tog över solens arbete och väntan blev olidlig. När aftonrodnad skred mot morgonrodnad var tiden inne. Häxan skulle äntligen straffas för sina handlingar. Hennes sköra skrik skar i hans öron och tårarna sprutade överallt. Hennes taktik var troligtvis att spela svag, så Johannes vek sig inte. *** Elise vägrade låta någon annan ha makten att avsluta hennes eget liv. Johannes skulle inte komma undan med det här. Full av oro slöt hon därför ögonen och tog i med alla muskler i händerna. Hon kände hur vartenda hårstrå i kroppen reste sig när hon framkallade magin. På ett ögonblick hade repen, som så hårt skar in i huden att händerna domnade, blivit kolsvarta av aska och föll långsamt ner mot veden hon stod på. När allmänheten såg kraften skapades kalabalik. Rikemännen flydde i panik och Johannes skrek så det ekade över hela bygden. När det väl gällde var han inte lika modig som han sade sig vara, men koncentrerade sig och gjorde ändå ett tappert försök att stoppa Elise. Häxan tog försiktigt ett steg, men hann inte längre förrän Johannes var framme. Hon hade nu äntligen chansen att efter alla dessa år förgöra honom. Johannes som

*** Skräcken kom till Johannes som ett blixtnedslag. Den spred sig överallt från ryggmärgen ut till tårna. En pirrande känsla, blandat med någon form av sorg. Ett högljutt skrik skar i öronen och det tog ett tag innan Johannes insåg att det var han själv. Tårarna som kom sprutande beblandades med snor som sakta rann från näsan. I denna stund tänkte Johannes över vad det var han egentligen fruktade. Döden, bara tanken av att inte veta gjorde att kroppen reagerade innan tanken hann med. “Samla dig”, tänkte han för sig själv: “Hon kan, eller kommer inte döda dig”. Men Johannes lyckades inte övertyga sig själv. Varför skulle Elise skona mannen som i flera år velat se henne död? ”För att jag inte är lika ondsint”, hördes plötsligt Elises röst, innan hon försvann ut i mörkret.​​​​ *** Solens värmande strålar lyste fortfarande över den grönskande ängen, sjön glimmade samtidigt som fjärilarna vilt flög omkring. Ängen vid viken stod åter orörd, som om inget någonsin hade hänt. S O F IA E R I KS S O N J O B E N I U S, 8J


Spänning och brott ”Den 3 februari 2017. Klockan 04.25. Nyköpingsån. Han var ledare för Hellraisers, det hade han varit i åtta år. Krister Pedersen heter han. Hade gått igenom mycket i sitt liv och var en känd person bland kriminella. Nu ligger han här i en brinnande båt en kall februarinatt. Hans hud sveddes långsamt bort tillsammans med hans hjärtslag. Nu ligger han här. Neddrogad, flådd och död.”


13. BANKRÅNET Vi hade precis kommit in i banken och gisslan var tagen. Det var sju män och fem kvinnor. Det var tjugo polisbilar utanför och ungefär femtio poliser. Men vi hade bestämt oss att vi skulle ta minst 50 miljoner. Allt började för två månader sen. Jag var ute en sen lördagskväll i Nyköping, Hade bara tänkt ta det lugnt, typ ta en eller två drinkar, men efter ett tag så träffade jag ett gäng som jag hade väldigt kul med. Efter ett tag märkte jag att de planerade något som lät väldigt allvarligt så jag drog mig hem istället. Men några dagar efter tänkte jag gå dit igen med en kompis och vi hade det jättetrevligt men vid klockan elva så skulle han dra hem. Och jag tänkte ta en sista drink innan jag skulle dra hem och då fick jag syn på det där gänget, de satt där i hörnet som de brukade sitta i och då fick jag iden att gå fram till dem och fråga vad de snackade om. – Hej, vad planerar ni? sa jag. – Hemligt, men vi tjänar på det om det går igenom, svarade en av killarna. – Okej vad handlar det om då, frågade jag. – Vi kan inte säga, sa en av killarna. – Jag vill vara med, sa jag utan att tänka. – Okej, lova att inte säga till någon, sa en av killarna. – Jag svär på allt jag har att jag inte kommer säga till någon, sa jag. – Okej bra, sa en av killarna. – Men jag måste gå hem nu, sa jag. – Okej, hejdå, sa de. Veckorna gick och vi hade planerade allt in i minsta detalj, och den 25 maj 2015 hade vi planerat att göra rånet.

Spänning och brott

Jag vaknade upp klockan 08.05 på morgonen och jag tänkte att det var en helt vanlig dag men när jag hade gått upp ur

18

sängen och var på väg till toaletten så kom jag på att det var dagen vi skulle göra rånet. Så jag drog till gymmet för att vara i toppform när vi skulle göra rånet och sen gick jag hem och satte på mig kläderna som vi skulle ha när vi gjorde rånet, de var utrustade med allt vi behövde. Efter det så skulle vi mötas vid torget för att hämta upp skåpbilen som vi hade lagt vid en skogsväg där vi visste att ingen skulle hitta den. Och vid klockan 19.30 så hade vi tänkt gå in i banken, för exakt klockan 19.43 så stängs all ström av i banken och då ska vi koppla in vår maskin som gör att allt med någon slags kod kommer att kunna öppnas. Och sen har vi en av våra killar som har jobbat inne i banken, och under tiden har han har jobbat och gjort ett hål i golvet i ett konferensrum som leder ner till avloppet som tar oss till havet. Där har vi några som väntar på oss i en helikopter så att vi kan fly ur landet. Vi var på väg till banken och vi hade en tavla inne i skåpbilen där det stod en plan som vi ville att poliserna skulle se så att de skulle tro att det var det vi skulle göra men så var det ju inte. När vi kom fram till banken så såg vi att det var fem bilar utanför och då insåg vi att allt gick enligt planen, så vi gick in och tog gisslan och det gick fortare än vad vi hade planerat. Det betydde att vi var tvungna att hålla polisen utanför några minuter extra medan vi väntade in att strömmen skulle slå av. Men klockan var 19.43 och strömmen var fortfarande på så vi var tvungna att försöka stänga av strömmen själva och som tur var så hade vi en teknisk kille som var van att hålla på med ström så han klarade av att koppla in vår maskin och stänga av strömmen. Så det löste sig, men ett annat problem var att när vi kollade ut ur fönsterna så såg vi att de började ställa upp för att komma in i banken så vi var tvungna att lämna gisslan så att vi kunde skynda på allting så vi kom ut med alla pengar som vi ville ha. När vi hade plockat ner un-

gefär hälften av pengarna i väskorna så hörde vi att de kom in i banken så jag ville bara att vi skulle dra så att vi inte skulle hamna i fängelse men de andra ville inte det eftersom de hade planerat det här så länge så de ville inte misslyckas. Och när vi nästan var klara så såg vi deras ficklampsljus skymta utanför ibland. När vi precis hade fått ner alla pengar i väskorna så var vi tvungna att springa till rummet, då såg vi att de hade låst den dörren med hänglås så vi kunde inte komma in. Vårt enda hopp att komma in genom den dörren var att vi tog en av polisernas vapen och sköt upp låset. Så vår plan var att vi skulle göra massa tecken så att vi skulle dela på poliserna så att vi kunde anfalla en, för om de skulle vara i grupp så skulle vi inte ha en chans. Vi hade en polis som var på ett jättebra ställe för att vi skulle kunna anfalla honom och ta hans vapen. Jag hoppade fram och slog ett ståljärn i huvet på honom så att han svimmade av. Vi tog hans vapen och mick som han kommunicerar med de andra poliserna och i mikrofonen sa vi att ”de hade gått bakom oss och tagit gisslan igen”. Vi lyckades lura poliserna och vi hörde att de sprang ner till gisslan och såg att vi inte var där och då hade vi vår chans att skjuta upp låset och hoppa ner i hålet och försvinna. Vi sprang så fort som möjligt i avloppet så att vi skulle komma ner till havet där helikoptrarna väntade på oss så att vi kunde fly ur landet. När vi kommit ner till havet och hoppat in i helikoptern och precis åkt iväg så hörde vi i mikrofonen från de andra poliserna. “Vi har tappat dem.” Och då insåg vi att vi hade blivit 50 miljoner kronor rikare. LU KAS LI N D E R OTH, 8H


14. BILJAKTEN Det var en gång en vanlig lugn dag på polisstationen. Bengt höll på att somna när det plötsliga larmet gick. Bengt vaknade och hoppade upp i taket. Sen frågade han vad som hade hänt, då sa hans chef att det var två bilar som körde för fort. Efter det sprang han ut till garaget där det stod massor av Volvo V70, XC70. Men längst bak stod hans glänsande rosa BMW M5. Han backade ut från parkeringen och brände iväg, plötsligt körde en Volvo 740 och en Audi A5 mitt igenom stan och de gick i 280 km/h. När dom körde förbi Stadshuset så hann Bengt inte med så han kallade på förstärkning. Sen kom det femtio andra polisbilar. Inuti Volvo 740 satt Johan och tänkte: ”inte en chans att dom slår mig”. Men inuti Audi A5:an satt Milad och skakade av rädsla och sa: ”tänk om dom tar mig”. Båda gasade på. Hastighetsmätaren i båda bilarna gick mot 300 km/h och den enda polisbilen som hann med var Bengts Rosa BMW som körde i 305 km/h. Jakten gick genom hela Nyköping, när dom kom till ett trafikljus så blev det

precis rött. Det hade blivit en lång kö så båda bilarna körde upp på trottoaren och människorna som gick där hoppade snabbt åt sidan när Volvon susade förbi. När den hade passerat så trodde dom att faran var över men då kom Audin och M5:an. Sen gick dom upp igen och allt var som vanligt. Så fortsatte jakten upp på E4:an mot Stockholm men det dom inte visste var att polisen hade en Lamborghini Aventador som stod och väntade på att dom skulle köra förbi. Och nu körde Volvon förbi sen kom A5:an och M5:an. Nu körde Lamborghinin ut på motorvägen och tog upp jakten på dom två fortkörarna. Den hann precis köra ikapp Volvon innan Volvon svängde och körde in i Lamborghinin och den körde in i M5:an och voltade på vägen och åkte ner i diket. Dom andra bilarna körde iväg men M5:an stannade och Bengt hoppade ut och sprang för att kolla hur det gick för den andra polisen, när han kom ner till bilen ropade han: – Hallå lever du?!

– Bra, ambulansen kommer snart vill du att jag ska vänta? – Nej, det är lugnt, kör vidare du. Bengt sprang till sin BMW och hoppade in och körde iväg. Åtta sekunder senare körde han i 333 km/h och då såg han Volvon och A5:an. Johan såg M5:an i backspegeln och gasade på. När Milad såg att Johan körde iväg så gasade han på och kom ikapp Johan och båda körde iväg i 344 km/h. Sen kollade båda i backspegeln och såg inte M5:an så dom trodde att det var lugnt. Dom saktade ner till 340 km/h men det dom inte visste var att Bengt körde tretusen meter bakom. När han såg båda bilarna så gasade han på och nådde maxhastigheten 380 km/h. Och nu körde han ikapp dom. Han såg en lucka mellan bilarna så han körde i mitten, alla gasade på och till slut nådde Johans och Milads hastighetsmätare 381km/h. Båda bilarna köra in i Bengts Bmw. Alla bilarna gick sönder och körde ner i diket... ”J O HATT”

– Ja det gör jag!

15. BILLY OCH MAJSEN gröt och smörgås med inlagd gurka var den vanligaste frukosten. Billy åkte inte och handlade mer än ett par gånger om året, det mesta odlade han själv. Efter en väl mättande frukost var det dags att se till maskinerna så att allt funkade som det skulle. Det var bara ett par veckor kvar till att majsen var färdigväxt och skördetröskan var extra viktig att få igång. När majsen var skördad kunde Billy sälja lasten för flera miljoner kronor och därför var han så rädd om sin stora odling. Billy såg nu att en stor mutter som höll ett av de stora däcken fast på tröskan satt löst, så det var han tvungen att fixa. Billy låg under den sotiga tröskan och det luktade starkt av diesel.

Pip pip pip pip!

Pip pip pip pip!

Billy vaknade av larmet som tjöt högt, det var inte vilket larm som helst utan det var larmet från stängslet som höll allt levande borta från gården. Han skyndade att ta på sig kläderna, tog hagelbössan och gick ut på gården för att titta vad problemet var. Pulsen steg när han inte hittade var problemet var. “Någon kanske redan har tagit sig in”, tänkte han. Billy stannade kvar ute på gården ett tag för att vara säker på att ingen var där. Huset som Billy bodde i var gammalt men stort, gråa väggar och fönster på flera ställen. När Billy gick in och satte sig på stolen var det dags att göra frukost. Havregryns-

Larmet tjöt igen och Billy for upp och slog i huvudet riktig hårt. Huvudet kändes som en ringande klocka men han klarade ändå att ta sig upp. Med halvt stabila steg mot majsfältet så såg han tre maskerade personer med stora säckar som de fyllde med majs. Billy vågade inte skrika för han visste inte om de var beväpnade så han gick till verandan för att ta sin hagelbössa. När han kom tillbaka till majsfältet var skurkarna borta. De hade inte fått med sig mycket majs men de kunde fortfarande sälja det för flera tusen kronor. Billy var nästan säker på att de skulle komma tillbaka efter mer

majs, men han hittade inte var de hade kommit in på gården så de måste vara riktigt bra på att dölja sina spår. Han bestämde sig för att gräva en djup ränna runt majsfältet och sedan täcka över det med tunna pinnar och gräs så om skurkarna kom tillbaka skulle de falla ner i rännan. De var mycket tungt arbete men med hjälp av maskiner så var det till en stor lättnad. Han satte sig i hängmattan och gungade medan vinden blåste varmt och det började mörkna för ögonen. Billy somnade. Det började kittlas i munnen och ett surrande ljud väckte Billy, en fluga hade flugit in i munnen och det var tur att flugan väckte honom för stängslet längst bort på gården var uppdraget. “Tjuvarna måste ha tagit sig in!” tänkte Billy men han såg inga på majsfältet. Han rusade fram till den nygrävda rännan och där i låg dem. Tre skurkar satt där efter att ha försökt ta sig upp men misslyckats. Billy sa, “Get off my corn field!” och kastade ett gammalt fiskenät som låg i närheten av rännan på skurkarna. Nu var majsen räddad och efter skörd sålde Billy majsen för flera miljoner men ändå så att han hade ny majs att plantera nästa år. Och nästa gång var Billy mer förberedd än innan. “F LU G E R F I N K E L”

Spänning och brott

Det var en varm och brännande sommar och majsen växte sig stor. Billy var en mycket ensam man efter att han förlorat sin fru i cancer. Eftersom Billy bodde ensam så var det svårt att ta hand om den stora gården och därför hade han uppfunnit ett flertal självstyrande maskiner som både vaktade och skördade majsfälten. Gården var en av de mest okända ställena i hela Nyköping men inte många visste varför. Det var så att majsen på gården var inte vilken vanlig majs som helst utan det som odlades här var den sällsynta mascaramajsen. Den har mayaindianerna odlat i sina tempel för tusentals år sedan och den var mycket utrotningshotad.

19


16. BILSTÖLDEN Det var en vanlig onsdag mitt i sommaren och det var bilträff i hamnen i Nyköping. Det var tema italienska bilar och en kille från Eskilstuna hade tagit med sig ett några dyra bilar för sammanlagt 50 miljoner kronor. En av bilarna var en Ferrari Enzo som kostade 12 000 000 som han hade köpt från Zlatan Ibrahimovic. Den var träffens höjdpunkt och det var flera meter kö för att få sitta i den. En av dem som stod i kön var jag, Hampus, som hade tänkt stjäla Ferrarin på natten när alla var hemma. Alla utom en vakt som gick runt och vaktade bilarna på natten. Jag hade hört av en kompis var de hade lagt nycklarna, i en låda i en av restaurangerna. Nu var det bara några timmar kvar tills jag skulle stjäla bilen. Jag hade ordnat en färja som skulle ta mig och bilen till Tyskland där jag skulle sälja den och sedan köpa ett hus i Stockholm så jag kunde leva där med min familj. Då var det dags att åka till hamnen för de stängde om trettio minuter och jag måste sitta på en restaurang för annars kanske de undrade varför jag var där när det var stängt. Men när jag kom fram så såg jag att det var två vakter där och inte en, det skulle bli svårare men det skulle nog gå. Jag gick mot köket i restaurangen, jag hann tänka att det var på allvar och jag började svettas. Som tur var så var det inte någon personal i köket när jag gick in och skulle hämta lådan. Lådan låg på en bänk och var inte låst. Jag tog nyckeln till Ferrarin och lämnade de andra nycklarna och lådan så att det inte såg ut som något hade ändrats och ingen skulle ringa någon och förstöra allt.

När jag kom ut så slog det mig hur fint det var i hamnen. Kommunen hade precis renoverat hela området och byggt hus på ena sidan och renoverat kajen på den andra. Det var nog det bästa som kommunen gjort på länge. Klockan var 23:00 och folket som var på restaurangen hade börjat gå mot stan där de skulle till Rockbaren och O ‘Learys för restaurangerna har öppet till halv elva. Jag gick mot bilarna för att kolla på dem så att vakten som stod vid en husväggen inte misstänkte något. Det var fler personer bland bilarna som gick runt och tog bilder och de hade nog druckit lite för mycket och vinglade runt och jag tänkte att de inte fick göra något så att vakten ringde till polisen. Polisstationen låg bara några hundra meter iväg. Då ramlade en av dem som gick runt in i en Mustang GT 500 och vakten sprang dit. Jag tog chansen och sprang till Ferrarin och öppnade den. Ljudet från bilen när den öppnades gjorde så att vakten som nu var cirka hundra meter bort kollade hit och såg mig i förarsätet och började springa mot bilen. När han kom fram så hade jag hunnit startat bilen och låst den. Han började banka på rutan och tog upp sin telefon och ringde polisen. Jag trampade på gasen och körde igenom staketet som omringade Ferrarin. När jag hade hunnit några hundra meter iväg så hörde jag sirenerna på polisbilarna när de åkte in till hamnen. Jag tog gamla E4:an och började åka mot Stockholm där jag skulle med en färja till Tyskland. Personen som skulle köpa bilen skulle möta mig där. När jag skulle parkera bilen såg jag poliser som

sprang mot mig. Jag gick i väg till dörren där man gick upp till färjans andra våning. När jag kom upp till restaurangerna mötte jag en polis som frågade mig några frågor: – Vad heter du? frågade polisen. – Hampus, sa jag. – Vart kommer du ifrån? frågade polisen. – Jag kommer ifrån Nyköping, sa jag. – Du vet att det var en dyr bil som blev stulen där för några timmar sedan, vi fick ett tips av en anonym person att han kanske skulle med den här färjan, sa polisen. – Det visste jag inget om, sa jag. – Säkert? frågade polisen. – Ja, absolut, sa jag. – Och då har jag inget mer att fråga dig, sa polisen. – Ok, sa jag. – Hejdå, sa polisen. Phuu, skönt att hon inte frågade om vilken bil jag körde. Nu var vi framme i Tyskland och jag gick ner till bilen. När jag körde av färjan så stod det en massa fotografer och tog kort på bilen. De verkade gilla den, inte så konstigt, det är en väldigt fin bil. Jag körde till en del av hamnen där det fanns en massa garage och körde in i ett där han som skulle köpa den var. Jag lämnade över nyckeln till honom och fick en väska som innehöll 12 000 000 miljoner kronor. MARTI N E K B E R G, 8H

17. CAMPINGTUREN

Spänning och brott

Jag är en brunhårig tjej vid namn Lisa. Imorgon ska jag tälta med min bästavän Dora. Vi ska sova borta i tre dagar mitt i skogen. Vi ska ha med oss många saker, men några av sakerna är extra viktiga: mackor, Oboy, saft, kniv, tält, sovsäck, kudde, yxa, tändare och ved till elden. En hel del andra saker skulle också med. Min kompis ska komma till mig om en timme, då ska vi äta någonstans och planera tills imorgon.

20

Nu var vi på väg till McDonalds, vi skulle äta. Dora skulle sova hos mig idag för att förbereda inför i morgon, vi skulle till skogen på kvällen. Väl hemma la vi oss och kollade på film, jag somnade men Dora var vaken länge. När vi vaknade för att äta frukost sa Dora något jättekonstigt.

Hon berättade att jag hade gått runt i rummet och dunkat huvudet mot vägen, jag hade alltså gått i sömnen. Jag blev jätterädd och efter att vi hade ätit frukost kollade vi upp lite fakta om att gå i sömnen. Det stod att man kunde få jätteallvarliga problem. Man skulle genast säga till en läkare eller förälder men det gjorde jag inte, jag brydde mig inte ens. Nu var vi på väg till stället där vi skulle sova, men när vi kom dit blev vi överraskade. Vi trodde det skulle vara sunkigt men det var jättefint med en sjö bakom oss och en skog runt om oss. Fin utsikt var det också. Vi började bygga upp tältet och sen så åt vi mackor och drack saft. Vi badade en stund och sen la vi oss för att sova.

Jag somnade enkelt och Dora somnade efter en stund. När vi vaknade sa Dora att jag hade gått i sömnen igen. Jag frågade vad jag hade gjort och hon sa att jag hade gått in i skogen och lagt mig och sovit, sen fick Dora hämta mig. Jag blev rädd och sa: ”tänk om jag går i sömnen en gång till, undra vad som händer då och tänk om jag går till stranden och drunknar”. Nu blev jag jätterädd och skakade lite men efter en stund frågade Dora om vi skulle ringa pappa. Då sa jag nej och att vi skulle ringa honom om jag gick i sömnen en gång till. Vi glömde allt och gick vi till stranden för att bada och snacka lite skit. Och dricka Oboy. När vi lagt oss för att sova, hörde vi ett ljud utanför tältet. Det lät som om någon


eller något gick där ute och vi hörde att den kom närmare och närmare. Plötsligt drog den i dragkedjan på tältet, men som tur var var det bara pappa. Han frågade om vi ville ha godis och läsk. Lättade sa vi ja och tog godiset och läsken för att smaska i oss. Sen så gick pappa och jag somnade. Dora somnade efter tre timmar. När vi vaknade så sa Dora att jag hade gått i sömnen och hade lagt mig utanför med kniven i handen. Jag skrattade och sa du är inte så bra på att ljuga. Då sa Dora: ”nej, jag menar allvar, kan vi inte

ringa din pappa?”.

Södermanlands Nyheter

– Nej, vi säger det när vi kommer hem imorgon.

Nyköping 8 mars Tjej hittat död i en skog vid en campingplats. Hennes kompis Dora sa att hon hade gått i sömnen några gånger men ännu vet inte polisen vad som har hänt. Fallet undersöks fortfarande.

– OK, svarade Dora. Vi gick runt i skogen och letade efter kantareller men vi hittade inget. Däremot såg vi ett litet hus. Det var rött men det såg inte ut som om någon var hemma, vi vågade inte gå dit så vi gick tillbaka för att bada. Nu var vi trötta så vi gick och la oss och somnade. Dora först, sen somnade jag.

ANTO N BAR O U MA, 8L

18. DECKAREN ALEX

Hans intresse var att bli polis precis som sin pappa. Han hade svårt med att få jobb, han letade efter ett jobb som kunde skaffa fram pengar till honom. Men problemet var att ingen ville ha honom för att han var fattig och hans kläder var smutsiga. Nu vet inte Alex vad han ska göra för att få ett jobb som kan skaffa fram pengar. En dag satt Alex och tänkte på vad han skulle göra, han träffade på en kille som heter Anton. De började prata om vad de gjorde i livet och vad de jobbade med. Plötsligt frågade Anton om Alex ville jobba med honom. ”Vad jobbar du med?” frågade Alex. Anton tvekade lite på svaret, sedan sa han att han jobbade som en deckare. Alex frågade vad en deckare var. Anton svarade att en deckare är en person som gör olagliga saker som man inte får göra. Alex tänkte efter om han skulle jobba med honom eller inte. ”Tänk efter hur mycket pengar vi kommer får”, sa Anton. Alex ville inte göra olagliga saker men han hade inget annat val. De kom överens om att jobba tillsammans och Anton tog Alex till lägenheten där han bodde. Snart skulle de planera vad de skulle

göra. Anton sa att de skulle råna New Yorks största bank. Alex blev så rädd när han hörde om att råna en bank, han hade aldrig tänkt på att göra sådana saker i sitt liv. Alex gick med på Antons förslag. De satt i två veckor och planerade hur de skulle råna banken på det bästa och snabbaste sättet. Efter två månader kom dagen när de skulle råna banken. När klockan var prick 00:00 så drog de till banken. Det första de gjorde var att ta ner alla kameror som fanns i banken. Efter det gick de till rummet där alla pengar var, de fyllde båda väskorna de hade med pengarna som fanns i rummet. Ungefär tio miljoner. Precis innan de skulle ut från banken så sattes larmet på, de skyndade sig till bilen för att köra så fort som möjligt innan polisen skulle komma. Anton körde så fort så han knappt kunde se var han körde. Snart var de framme vid stället där Anton bodde, de hoppade av bilen och gick fort in i huset. Det hördes polisbilar överallt. Alex var väldigt rädd, han kunde nästan inte tro vad han hade gjort. Några timmar senare, efter att allting har lugnat ner sig, satte de sig ner och delade på pengarna. Båda skulle få lika mycket. Alex tog pengarna och skyndade sig ut från huset. Nu tänkte Alex fly från USA till ett annat land där han kunde börja ett nytt liv. Han hade tre länder han ville åka till men ett skulle han välja. De länder han hade i huvudet var Italien, Frankrike och Sverige. Alex valde Sverige för att han tyckte att det var den bästa av de tre länderna.

Snart så skulle Alex boka en biljett till Sverige, han skulle boka den närmaste tiden han kunde få. Fyra dagar senare så tog sig Alex till flygplatsen, hans flygplan skulle åka klockan 4.30. Efter tolv timmar landade flygplanet i Sverige, i huvudstaden Stockholm. Han skulle inte stanna i Stockholm utan att han skulle åka till Nyköping. Han åkte taxi från Stockholm till Nyköping, det tog en timme och trettio minuter. När han var framme i Nyköping gick han direkt till hotellet. Där sov han en natt. Dagen efter gick han upp snabbt, han åt inte frukost. Det första han gjorde var att ta sig till banken där han kunde sätta in pengarna på kontot. Efter att han hade gjort det gick han runt och letade efter ett hus han kunde hyra eller köpa. Efter en timme hittade han ett hus. Han köpte det direkt. Det var inte stort, det behövde han inte för en person. En dag satt han ner och tänkte att om han blir tagen av polisen så skulle de skicka tillbaka honom till USA. Men han ville glömma allt han hade gjort och börja ett nytt liv i Nyköping. Alex ville skaffa fru och barn som han kunde bo med och leva hela livet med. Fyra år senare så hade Alex gift sig och hade två barn, en flicka och en kille. Flickan heter Ebba och killen heter Anton. Killen hette Anton för att han kom på sin gamla vän Anton som hjälpte honom med att starta ett nytt liv. Alex visste inte om Anton var död eller levde. KAR E E M HAI D E R AL-S IW E E D I, 8L

Spänning och brott

Alex är en kille som är sjutton år gammal. Han bor i USA, i staden New York. Stället där han bor är väldigt fattigt. När han var femton år gammal så blev hans föräldrar mördade. Han hade ingen bror, syster eller någon han kunde återvända till. Han är en väldigt snäll kille, hjälper de som behöver hjälp och de som har det svårt med livet.

21


19. DEN FATTIGA POJKEN Han ställer sig på pallen, tar ett rep och fäster det i taket… Andreas är trött, andfådd och svettig. Klockan är nio och han närmar sig skolan. Andreas svär för sig själv, för han glömde att ställa väckarklockan kvällen innan. Han tycker inte om att komma för sent till skolan för då gör hans ”klasskompisar” narr av honom. ”Se där kommer fattiglappen för sent, har inte ens råd att köpa en väckarklocka”, brukar de säga. Andreas går nervöst fram och knackar på dörren. Det tar en stund innan dörren öppnas. När Christina öppnar dörren så går Andreas in tyst och nervöst i klassrummet och bara väntar på att dom ska börja. Men det är ingen som säger något. Andreas kommer hem efter en lång skoldag, och öppnar kylskåpet för att se om det finns något att äta. Men som han hade trott så fanns det ingenting i kylen. Andreas blir väldigt arg på sin mamma och börjar gapa och skrika på henne om att de aldrig har råd med att göra saker eller köpa saker som alla andra kan, och sedan springer Andreas till sitt rum. Han sitter där ett tag och funderar på vad han kan göra för att tjäna pengar. Då får han idén om att sälja ”brunt”, för han känner några gamla kompisar från Nyköping som brukar sälja ”brunt” till ungdomar. Så han tar kontakt med Jonte, en av ungdomarna, och ringer honom. – Hej, Jonte, det är Andreas, kommer du ihåg mig? – Ja, hej, vad vill du då? – Jo, det är så att jag skulle behöva lite extra pengar. – Okej, jag lyssnar. – Jo, jag undrar om jag skulle kunna få sälja lite ”brunt” med er?

– Ja, men det skulle vi kunna ordna.

– Tja, Mohamed, hur är det?

– Aa, men vad bra, kan vi mötas imorrn?

– Har du grejerna?!

– Ja, det kan vi. Vad sägs som klockan 15.00 utanför din skola?

– Ja, men varför har du så bråttom?

– Okej, Jonte, 15.00 blir bra. Andreas går sin skoldag som vanligt och när han slutat så möter han upp Jonte utanför sin skola. Andreas står och väntar där dom sa att de skulle mötas, och där kommer Jonte med en stor väska. – Hej, Jonte! – Hej, ska vi sätta igång och snacka business? – Ja det tycker jag, hur mycket har du? – Jag har två kilo som behöver säljas så snabbt som möjligt, klarar du det Andreas? – Ja det tror jag. – Va bra! Men kom ihåg att han som äger haschet kommer döda dig om han inte får sina pengar. – Okej, nej men det här klarar jag. – Bra! Hör av dig till mig när du sålt allt. Andreas börjar gå hemåt med väskan och försöker tänka ut ett sätt att kunna sälja allt på en gång. Han tänker för sig själv att han kanske ska försöka sälja det till förortsgänget som brukar hänga i centrum, för han är gammal klasskompis till en av dem som är med i gänget. Så han bad ber honom att möta upp imorgon klockan elva, lite utanför centrum. Dagen därpå… Andreas går mot centrum med väskan på axeln och får se att gänget står där och väntar. ”Fan” säger han för sig själv, jag sa ju till honom att vi skulle vara själva.

– Vi har ont om tid! – Okej, har du pengarna? – Åhh, lilla Andreas! Hur dum är du egentligen? – Va? – Ja, du kommer hit själv med två kilo ”brunt” och du tror vi tänker betala för det? – Ehh, ja, vi sa ju det på telefon! – Men Andreas då du förstår väl att jag ljög? Vi tänker inte betala ett skit! – Okej men då får ni inget! – Jo, vi ska ha det nu förstår du väl! Andreas börjar nästan skaka och han känner hur svetten börjar rinna. Han tänker att om han inte försöker springa därifrån så kommer de ta kokainet och då kommer han som äger det ändå döda honom… Så Andreas börjar springa. – Ta han grabbar! Kom hit din lilla horunge! De springer ifatt Andreas och sliter ner honom på marken och sparkar och spottar på honom. De tar väskan och springer därifrån. Andreas vaknar upp och går skakigt hemåt. När han väl kommer hem så sätter han sig på sin säng och bara sitter där helt stilla och kall. Han går till trappan, ställer sig på pallen, tar ett rep och fäster det i taket… När Andreas mamma kommer hem så faller hon ner på golvet i sorg. LU DW I G B R E D B E R G, 8B

20. DEN MASKERADE MANNEN

Spänning och brott

Bussen skulle komma om fem minuter. Jag skyndade mig att ta på mig ytterkläderna. Tog mitt busskort i handen och sprang. Jag fick inte missa bussen för då skulle jag inte hinna till julavslutningen.

22

Nästa år ska jag börja nian. Det kommer att vara spännande att börja där. Man kommer få lära sig mycket fler saker än vad jag gör nu i åttan. Jag ser bussen komma i ögonvrån. Jag tänker för mig själv. “Jag måste hinna med bussen.” Så jag börjar springa. Jag ser att busschauffören tittar på mig och börjar sakta ner. Jag blir lugn. Nu är jag i bussen, jag känner olika dofter från personer som

har suttit på sittplatserna. Jag sätter mig längst bak i bussen. Jag ser att en maskerad man sitter fyra platser från mig. Vet inte varför han har mask på sig. Jag tar upp mobilen för att se när jag slutar skolan. När jag är inne på mobilen ser jag i ögonvrån att mannen med masken börjar titta på mig. Jag ser att han tar upp något från sin ryggsäck. Jag ser inte var det är. Det ser ut som ett ritblock. Han har tittat på mig i flera minuter. Tittat på hur jag ser ut. Jag blir lite rädd. När han är klar lägger han ner ritblocket i sin ryggsäck igen. Efter det kollar han på mig och frågar mig vad jag heter. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag säger inget.

Han blir lite arg på mig och frågar mig igen vad jag heter. Jag säger fortfarande inget. Jag tittar ut ur fönstret och ser att jag är tvungen att trycka på “STOP” knappen för att jag är nära min skola. När jag hoppade av bussen såg jag att den maskerade mannen var tio meter bakom mig. Jag tittade till vänster och sen till höger för jag skulle gå över övergångsstället. Jag var lugn när jag gick över övergångsstället. Nu var det en lång backe upp till skolan. Det var ganska kallt ute så jag skyndade mig upp för backen. Det lugnande ljudet från dom små fåglarna som kvittrade så lugnt.


Nu var jag i hallen med mina klasskamrater. Det var lite tråkigt att ha den sista idrotten innan jullovet. Vi skulle ha bollspel; till exempel fotboll, basket, innebandy eller handboll. Halva klassen valde fotboll. Jag spelade högerback. Jag är inte så bra på den sporten. Jag är nog bäst på pingis eller badminton. När det var femton minuter kvar av lektionen så ropade läraren att vi skulle ta bort målen och bollen, och sätta oss på bänkarna bakom oss. Nu var vi klara och vi skulle gå och duscha. Vi hade inga lektioner kvar så det var lugnande att vi kunde gå hem direkt istället för att ha en till lektion. Nu var jag blöt av dom små dropparna från duschen. Jag torkade mig över hela kroppen så att jag blev torr. Jag packade ner kläderna och tog på mig ytterkläderna och skorna. Jag började tänka på den där maskerade mannen som satt på bussen. Tänk om jag träffar honom igen. Jag skulle sluta tänka på honom och gå till bussen och åka hem så jag inte behövde tänka på honom mer. När jag var på väg till ytterdörren så hörde jag att någon var på andra sidan av dörren. Jag trodde att det var idrottsläraren, men det var det inte. Jag öppnade dörren och såg att det var en kille. Jag såg att han hade ett slagträ i handen. Sedan tittade jag upp på hans ansikte. Han hade luva på sig så jag såg inte direkt hur han såg ut. Jag sa “hej”. Han sa inget tillbaka. Till slut tog han bort luvan. Då såg jag vem han var. Jag började skrika och sprang så snabbt jag kunde till idrottshallen men dörren var låst. Så jag sprang mitt snabbaste till en annan dörr som skulle leda mig ut men den var låst den också. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var inga här, bara jag och den maskerade mannen. Jag blev jätterädd. Jag såg att han började öppna dörren in till mig så jag sprang och gömde mig

bakom några bänkar i ett hörn. Efter en stund såg jag när mannen öppnade dörren till mig. Jag var fortfarande i hörnet med några plintar. Jag var jätterädd. Jag kunde inte tänka vilken väg jag skulle gå ut. Nu såg jag att han var på väg till mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han började gå snabbare mot mig med ett argt ansikte. Efter några sekunder så fick han syn på mig och började springa mot mig. Han tog bort alla plintar och då var det bara jag och han i ett hörn. Jag tänkte springa förbi honom åt sidan med då fick han tag på mig med händerna. Mannen tog mig längs väggen och slog mig i magen med slagträet. Jag fick jätteont och började skrika efter hjälp. Då plötsligt slog han mig i huvudet och jag svimmade av. Efter ett tag så började jag öppna ögonen, då såg jag att han vaktade mig. Jag reste mig upp och försökte springa förbi honom då han kollade åt andra hållet. Då hörde han mig och vände sig och fick tag i mig igen och så sa han: – NU ÄR DET SLUT! – NEEEEEEEEEEEEEEJ! Och det var då han krossade mitt huvud med basebollträt. Efter en halvtimme så vaknade jag med mycket smärta i hela kroppen men jag blev mest krossad i huvudet. Jag kunde till slut öppna mina ögon och då såg jag att mannen med masken var borta. Då tänkte jag för mig själv, att jag skulle vila i fred och sedan vänta och se om någon skulle kunna hjälpa mig. Efter några minuter så började jag tänka på att det ju är jullov, och då är ju inga här. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag blev ganska rädd. Då försökte jag resa mig upp så att jag kunde få hjälp. Men det gick inte. Jag tänkte, om jag bara ligger här hela tiden så kommer jag att svälta och kanske förblöda. Jag skulle kolla om jag hade min mobil på mig. När jag tog mig hand ner i byxfickan så var det tomt. Den maskerade mannen hade troligen tagit den. Då kunde jag inte ringa efter hjälp. Efter några timmar började det bli mörkt och kallt. Så jag tog ut mina saker från väskan. Och tog på mig en tjocktröja och började sova. När jag vaknade så kände jag mig kall och stel i hela kroppen. Jag testade att gå lite fram och tillbaka och det gick ganska bra. Men det gjorde lite ont i benen fortfarande. Mina föräldrar borde bli oroliga över mig. Alla dörrar var låsta så jag kunde inte komma ut. Men jag skulle kunna gå ut genom ett fönster. Det var min plan att komma ut från idrottshallen. Efter ett tag så blev jag jättehungrig och då skulle jag försöka att komma ut

från idrottshallen, genom ett fönster. Jag testade att kasta min sko på fönstret för att se om den skulle gå sönder. Men det gjorde den inte. Då visste jag inte vad jag skulle göra. Jag började tänka på att jag är i en idrottshall och där finns det många plintar och hårda saker så jag testade att kasta en trampolin, men den var för tung för mig. I ett annat hörn av salen så såg jag en gammal stol som har varit där ett bra tag. Så jag skulle gå dit och hämta den och försöka krossa fönstret. När jag skulle gå dit så märkte jag att mitt ben hade blivit jättebra, så jag kunde gå dit ganska lätt. När jag var framme vid stolen så såg jag att den var jättedammig så jag skulle blåsa bort det, då var jag tvungen att nysa. När jag nös så såg jag att det kom ut blod istället för snor. Då blev jag ganska chockad och rädd. Då tänkte jag att det var en ganska allvarlig skada, så jag skyndade mig till fönstret. Jag klockade upp min ryggsäck så att jag fick lite mera yta för mitt försök med att krossa rutan. Klockan var ganska mycket och det blev ganska mörkt men jag skulle skynda mig iallafall. Så, jag tog sats sprang mot fönstret och kastade stolen mot fönstret. ”PANG!” sa det när fönstret blev krossat. Jag hoppade upp på en plint under fönstret så att jag kunde gå ut ur fönstret. När jag var på marken så kände jag mig rädd och jag ville bara gå hem till mamma och pappa så att dom kunde ta hand om mig så att jag blev bra igen. Men nej, då hörde jag ett ljud bakom mig. Jag vände mig försiktigt så jag kunde se vad som var där. Där hade den maskerade mannen övervakat mig medan jag hade varit i idrottshallen. Jag började skrika och springa så fort jag kunde men mannen kom ifatt mig och knuffade mig ner på marken. När vi var nere på marken så började han slå mig jättehårt så jag började gråta. Då såg jag att det stod någon bakom honom. Den maskerade mannen blev knockad av den andra mannen med en spade, och då såg jag vem det var. Det var min pappa. Han hade letat efter mig i flera timmar ute i natten helt själv. Jag blev jätteglad och gick fram till honom och började krama honom. Sedan gick vi hem till mamma och skulle prata om vad som hade hänt. H E N R I K P ITKÄN E N DAVI D S S O N, 8I

Spänning och brott

När jag hade hälften kvar av backen så sprang jag på en katt. Den hade svart päls med några vita fläckar. Jag var nära skolan när den maskerade mannen gick in till en skog. Jag visste inte varför han skulle in i en skog, märkligt. Nu var jag utanför dörren till skolan. Jag skulle börja svenska om fem minuter så jag skyndade mig till skåpen för att hämta mina böcker och en penna. Lektionen började och jag började tänka på den maskerade mannen som jag träffade på bussen. Jag visste inte vad som skulle hända. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började titta runt klassen, ut genom fönstret, om han var utanför skolan. Men det var han inte. Jag blev avslappnad. Nu skulle jag läsa klart en bok som alla var tvungna att låna. När lektionen var klar så skulle vi ha idrott. Jag öppnade skåpet och tog ut min idrottväska. Nu gick jag lugnt med en kompis till idrottshallen, och bytte om till idrottskläder.

23


21. DEN NERVÖSE MANNEN Åke och hans kollega Gunnar sitter på Skavsta och tar en fika en timme före avgången till Grekland. Åke är första pilot och Gunnar är andra, de har jobbat tillsammans i tre år nu och känner varandra väl. De kollar på passagerarna som checkar in på flygplatsen, de som antagligen ska med deras plan. De ser en man med svarta kläder som ser lite konstig ut, han är försiktig på ett konstigt sätt medan blicken far runt. Det piper till när hans väska åker igenom röntgenmaskinen men det ser ut att vara en armbandsklocka och när de testar igen funkar det. De sitter i cockpit och gör flygplanet redo, fem minuter tills passagerarna får kliva ombord. Åke meddelar Gunnar att han är färdig med sitt och att de är klara för start. Gunnar är också klar, de går ut och möter folket som kliver på och när mannen med svarta kläder möter dem ombord flackar han med blicken och skyndar sig att sätta sig ner. “Stackarn är väl flygrädd eller något”, säger Gunnar. De går tillbaka in och hälsar alla välkomna genom högtalarna och säger att de ska börja taxa ut på startbanan. Trettio minuter efter start har Åke satt på autopiloten och sträcker på sig. Utanför cockpit har Britta, en av flygvärdinnorna på planet, kommit tillbaka från en runda med sin matvagn när den skumma mannen drar pistol och skriker: “Alla håller tyst

och sitter kvar på sina platser, den som ställer sig upp skjuter jag”. Britta anropar detta till cockpit. Åke ställer sig vid dörren och kikar ut genom ett kikhål och ser honom komma. Han går med nervösa steg och kollar runt om sig.

i pistolen men mannen är för snabb. Han greppar den och Åke får ett skott rakt i axeln. Smärtan exploderar och han flyger bakåt, snurrar ett halvt varv och landar på mage. Han får ingen luft och känner hur allt blir svart, han blir medvetslös.

“V-Vad ska vi göra”, stammar Gunnar.

Han vaknar av att Gunnar häller vatten på honom. Han berättar att han hoppade på mannen innan han blev skjuten och sedan kom Britta och hjälpte till att binda fast honom.

“Vet inte, ta fram ett rep, det kan behövas”, svarar Åke. Han skriker utifrån att om de inte öppnar så börjar han skjuta mot passagerarna, de har inget val. De öppnar dörren och håller upp händerna, han riktar pistolen mot dem och säger: “Ut ur cockpit, innan jag skjuter.” Hjärtat på piloterna börjar bulta som om de har sprungit ett maraton. De går ut och hör hur mannen börjar svära eftersom han inte vet hur man stänger av autopiloten i det här gamla planet. Han smäller igen dörren och de hör hur låset klickar till. Då kommer Åke på en sak. “Vi kan gå genom förrådsrummet in till cockpit nu när han låste, han kanske inte märker att det finns en annan dörr”, viskar Åke för säkerhets skull. “Vi kan väl försöka”, svarar Gunnar med osäker blick. Pistolen ligger bredvid honom där han sitter i stolen och trycker på knappar för fullt, utan framgång. Utan att tänka på saken springer Åke fram och försöker få tag

“Han sitter i förrådsrummet nu”. Smärtan gnager sig längre och längre in i axeln när Britta lindar ett bandage runt om den. Hon berättar att brottslingen tänkte styra planet mot Malmö och flyga in det i Turning Torso. “Han säger inte om han är med i någon organisation dock”, tillägger Britta. När hon är klar går Åke och sätter sig i cockpit. Gunnar kommer samtidigt in, han stänger av autopiloten och anropar närmsta flygplats och ber om att få nödlanda. De får godkänt och tar kurs mot Jönköpings. De landar säkert och när de stiger ut från planet möter de polisen som direkt tar med sig brottslingen. Ambulansen är också där och hämtar Åke som får lägga sig på en bår. De bär in honom i ambulansen och kör iväg med sirenerna påslagna. ”C R OX U S E R101”

22. DEN OVÄNTADE HÄNDELSEN

Spänning och brott

Nu gäller det, tänkte jag. Det är lördag, byggandet har tagit två månader och nästan tagit kål på oss. Mokta, min kompis, har varit en stor del av det hela. Det är han som har fixat alla saker som vi behöver. Jag har mest fixat konstruktionen. Vi satt uppe hela natten igår och fixade det sista som vi behövde, klockan 04:31 så var den klar.

24

Vi har precis ätit frukost och går ut i vardagsrummet. Där står den, runda tejpade kanter, sladdar som sticker ut och en inbyggd räknare. Mina tankar handlar inte så mycket om hur den ser ut, mer om den kommer funka eller inte. Mokta tycker tvärtom. Han är den som har varit på hela tiden, alltid pushat på byggandet men nu känns det som det har ändrats. Klockan är 13.10. “Om fyra timmar så smäller det” säger jag med en taggande röst. Mokta svarar med ett svagt “ja”. Jag ser hur svett-tårar kommer ner från pannan. “Är det okej eller?” frågar jag. ”Aa, det är bara lite varmt här inne”. Jag märker på hans sätt att han försöker ignorera vår konversation. Jag förstår honom, för vi ska ju göra en dum och jätteolaglig sak. Vi har planerat var vi ska vara när det händer och hur vi på ett lätt sätt kan göra det. Vi tänker att vi ska åka till centrum och placera bomben mitt i Västerport och sedan ta oss bort mot hamnen. Vi har två mi-

nuter på oss att köra ner bilen till hamnen för att sedan avvakta och se vad som händer. Jag ser på klockan och timvisaren står på fyra. Jag känner hur pulsen ökar och nervositeten höjer sig. Mokta står utanför med bilen och väntar på att jag ska komma ner. Vi åker ner till stan och checkar så läget är bra och det inte är några tveksamheter. Vi ser inga kameror utanför butikerna. Det finns några kameror som är riktade mot utgången men de behöver vi inte oroa oss över. Efter tjugo minuter åker vi hem för att hämta allt vi behöver för att det ska fungera. Vi springer upp i lägenheten och sätter oss snabbt vid köksbordet.

“Ser du nåt fel? frågar Mokta. “Naeej…” Jag tar inte upp saken med sladdarna , i så fall skulle vi aldrig bli klara. Vi lägger bomben i den smala kartonglådan som står lutad mot hallväggen.

“Hämta tejpklumpen Mokta”, skriker jag.

Jag börjar koka upp pastan, Mokta fixar köttbullarna. Efter ett tag märker jag hur tyst det är i köket. Mokta brukar alltid ha något på tungan, kan bero på nervositet, tänker jag. Vi sätter oss vid matbordet och börjar äta den överkokta pastan. Båda skyndar i sig maten för att sedan ta på sig ytterkläderna. När vi precis ska gå hör jag ett dovt ljud, först fattar jag inte vad det kommer ifrån, men efter ett tag så förstår jag att det är lådan som ljudet kommer ifrån.

“Okej, chilla mannen”.

“Hör du ljudet?”

Mokta lägger upp den på bordet. Jag slänger en blick upp mot honom.

“Nej, svarar Mokta lite fundersamt.”

“Nu kör vi, det här är den sista chansen du får om du vill skita i det” “Jag gör det, säger Mokta. Vi kollar igenom allt och ser om allt sitter som det ska. Jag ser att några sladdar sitter löst runt räknaren. Det händer väl inget om några sladdar sitter lite löst, tänker jag.

“Öppna lådan”, mumlar jag. ”Okej...” Mokta tittar långsamt upp, jag ser hur hans ögon bara blir större och större. Det sista jag hör är: ”Förlåt, det var mitt fel.” KALLE H E R MAN S S O N, 8H


23. DEN PERFEKTA PLANEN SOM GICK FEL

– Vad gör du? Gasa! hör jag en röst som skriker från baksätet. Det är Jacob som skriker, min kusin. Jag skakar snabbt på huvudet och börjar gasa igen och hör hur bilar tutar och hur förarna skriker mot oss. – Vad tänker du med egentligen, du vet att polisen är oss på spåren, så kör bara! – Jo, jag vet, sa jag. Jag undrar bara om det vi gör är rätt. – Det är klart det vi gör inte är rätt? Kör bara, vi är snart framme. – Men vart ska vi? – Vi ska till Nyköping, vi är där om ungefär fem minuter, säger Jacob. Jag ser avfarten till Nyköping längre fram och sänker farten. – Och var tänkte du att vi skulle bo då? – Vi måste hålla en låg profil ett tag, några dagar framöver får vi bo i bilen eller något, säger Jacob. Jag tar ett djupt andetag och suckar och fortsätter köra. – Sväng höger här framme, säger Jacob. Vi ska till ICA och handla lite bara. – Men om någon ser oss då? Polisen har säkert gett ut bilder på oss. – Ta det lugnt jag tror det finns en mössa eller en keps och ett par solglasögon i bagaget. Jag stannar bilen på parkeringen. Kliver ut och tittar mig nervöst omkring. Jag öppnar bagaget på bilen och hittar en röd och vit keps, en svart mössa och ett par gamla pilot-solglasögon. Jag tar på mig kepsen och solglasögonen och kastar mössan till Jacob. Vi går in på ICA och jag försöker att dölja ansiktet för alla kameror jag kan se. Jacob tar en korg och lägger i lite mat han tror vi kommer att behöva. – Men hur ska vi betala, tänkte du? säger jag. Spring ut till bilen och hämta några hundralappar ur väskan bara, säger Jacob. Jag gör som han säger och springer ut ur affären och ut till bilen. Jag låser upp bilen

och öppnar bagaget, tar bort filten och tar fram en av väskorna. Jag tittar mig försiktigt omkring och öppnar väskan och ser att den är full med pengar. I väskan finns ungefär tjugo miljoner kronor. Och i den andra väskan finns ungefär lika mycket pengar. Jag bara står och tittar på väskan men bestämmer mig sen för att lägga tillbaka den, stänger bagageluckan och sätter mig i bilen. Jag tar upp min mobiltelefon. Jag knappar långsamt in siffrorna 1-1-2. Jag sitter och funderar en stund och trycker sen på ring. – Jag har sett en av rånarna inne på ICA i Nyköping, han står i kassan. Skynda er! Jag lägger på och kör ut från ICA:s parkering så snabbt jag kan. Jag ser en polisbil som är på väg mot ICA och jag ler belåtet mot mig själv. Jag sträcker mig efter mobilen ännu en gång och ringer till en gammal barndomskompis. – Hej Liam, det är Jonathan. Minns du mig från när vi var yngre? – Jonathan… Jonathan? Jaha, är det du? Det var ett bra tag sen jag hörde något från dig. – Jo, jag vet det har varit mycket på sista tiden. Men du, kan jag be dig om en tjänst? – Det beror på vad. – Jag undrar om jag skulle kunna få bo hos dig några dagar? Bara några dagar, sen drar jag, snälla Liam. – Eh… jag vet inte men... Ja okej men bara några dagar. Har det hänt något speciellt eller? – Ja det skulle man kunna säga men vi kan ta det en annan gång. – Jag skickar adressen till dig. Kom över när du vill så ses vi då. Jag lägger på mobilen och lägger ner den i högra byxfickan igen och fortsätter köra. Efter cirka trettio minuter parkerar jag bilen. Jag kliver ut och kollar mig försiktigt runt omkring. Jag tar med mig väskorna i varsin hand. Jag lägger ner min pistol i högra byxfickan och går försiktigt fram till ett stort vitt hus som jag tror är Liams. Jag knackar på dörren, tar av mig mina solglasögon och väntar en stund. Dörren öppnas men inte av Liam utan av en liten flicka som jag tror är ungefär fem år. Jag tänker att jag måste ha kommit till fel hus men då säger den lilla flickan: – Hej, vem är du? – Jag heter Jonathan. Jag undrar om Liam bor här. – Ja, kom in, säger hon.

Jag kliver in i huset och den lilla flickan springer iväg med ett leende. Liam kommer fram med den lilla flickan i handen. – Vad roligt att du kom. – Tack för att jag fick komma, svarar jag. Jag tar av mig skorna och hänger upp jackan, jag lägger solglasögonen i ena jackfickan. Jag går in till vardagsrummet och kollar mig runt. – Är det okej om du sover på soffan? – Ja, det blir jättebra, svarar jag. – Men Jonathan, vad är det som har hänt och varför var det så bråttom att komma hit? – Är det okej om vi tar det någon annan gång? Jag vill helst inte prata om det. Jag tar fram väskorna och lägger dem bredvid soffan. Liam hämtar ett täcke och en kudde och lägger dem på soffan. Jag bäddar ordning och lägger mig ner. Jag ligger lugnt på soffan och försöker sova när jag hör nåt som jag tror är polissirener. Jag kastar mig upp ur sängen. Springer fram till fönstret och ser två stycken polisbilar parkera på uppfarten. Jag ser poliserna jogga fram till dörren och jag får panik och springer till bakdörren men den är låst. Jag tar i allt vad jag har och sparkar upp fönsterrutan. Kastar ut väskorna och hoppar sen ut. Jag skär mig i vänstra benet av allt glassplitter men jag hinner inte tänka på det. Jag springer in i den mörka skogen med andan i halsen och med väskorna i varsin hand. Jag hör poliser springa bakom mig och jag springer fortare, plötsligt faller jag bara ner mot marken. Jag måste ha snubblat på en sten, tänker jag. – Stanna! skriker en polis. Jag tar fram min pistol från min högra byxficka. Jag riktar den mot polisen och håller pekfingret mot avtryckaren. En dag tidigare. Jag sitter i en bil tillsammans med tre andra killar. Jag kollar ut genom fönstret och kollar sen på Jacob med en nervös blick. Jag kollar på de två killarna i framsätet men jag vet inte ens vad de heter. När jag frågade sa de att det är bäst att jag vet så lite som möjligt. – Här, säger föraren. Ta den här. Han håller i en pistol och jag sträcker mig fram för att nå den. Jag sitter med darrande händer och tittar på pistolen. – Hur är det med dig, säger Jacob. – Jo, det är bra, svarar jag.

Spänning och brott

Jag hör polissirenerna närma sig, jag gasar allt jag kan och hör hur motorn vrålar i bakgrunden men allt jag kan tänka på är att jag måste komma härifrån. Jag åker upp på motorvägen och står på tutan så alla bilarna framför mig blir tvungna att köra in till vägkanten. På andra sidan motorvägen ser jag två polisbilar och två ambulanser. Jag tittar hur de kör förbi och jag börjar tänka vad jag precis gjort. Motorns vrålande ljud har lugnat ner sig och jag bara sitter och tittar mot andra sidan av motorvägen.

25


Jacob tittar på mig med en konstig blick. – Är ni beredda nu? Vi är snart framme. På med maskerna och se till att ha laddat era vapen. Jag tar upp min mask från golvet och tar på mig den. Laddar pistolen och är beredd att hoppa ur vilken sekund som helst. Jag känner att för varje sekund som går växer klumpen i magen men jag försöker ta det lugnt, det kan väl inte gå fel, tänker jag. Vi har planerat det här rånet i månader. Vi kör om en stor banktransport och kör framför den. Plötsligt tvärbromsar vi. Jag ser banktransporten bromsa men den hinner inte i tid. Jag känner en stor smäll och det är transporten som kört in i oss. – Ut! skriker föraren och jag hoppar ut i farten. Föraren sitter beredd att gasa iväg när

vi kommer igen. Jacob, jag och den andra killen springer fram till banktransporten. Jag krossar en ruta och tvingar ut förarna. Jacob spränger upp bagaget på transporten och där ligger fyra väskor. Jacob tar tag i väskorna kastar in dem i bilen.

framme cirka femton minuter senare. Jag ser de två bilarna vi parkerat här igår kväll, bilen stannar och vi tar en varsin väska och jag och Jacob hoppar in i den röda bilen och startar motorn medan de andra två börjar bränna upp flyktbilen vi precis åkt.

– Kom igen nu, vi måste åka, skriker han.

När de tänt på bilen hoppar de in i den svarta bilen som står parkerad bredvid och sen åker vi iväg. Jag och Jacob ska till Nyköping medan de andra två ska någonstans uppåt i Sverige, de berättade aldrig vart.

Jag backar långsamt tillbaka till bilen, jag siktar på förarna som kört transportbilen. Jag hoppar in i bilen och vi kör snabbt iväg. Jacob ger oss en varsin väska. Jag öppnar den och kollar på den med en förvånande blick.

– Det är ungefär tjugo miljoner i varje väska, svarar föraren.

En dag senare står jag här med en pistol i handen, riktad mot polisen. Jag ska precis trycka på avtryckaren när jag plötsligt hör ett skott avfyras och jag känner hur allt blir mörkt och tyst.

Efter att ha åkt så snabbt bilen klarar är vi

ROBIN STÄMNERYD, 8B

– Hur mycket pengar är det? frågar jag.

24. DET SOM INTE SKULLE HÄNDA Jag och fyra av mina killkompisar ska åka enduro. Alla möts hemma hos mig i Råby. När alla har tankat endurohojarna så tar min soppadunk slut vid halva tanken. Nu ska vi iväg till en skog som jag har varit i förr. Vi kör ut i skogen och kör runt på olika grusvägar. När vi har varit i skogen i fyra timmar så får jag soppatorsk. Dom andra tre kompisarna åker hem till mig och hämtar en av sina bilar och mitt släp till hojen. När jag väntar på dom ser jag en älg som

springer rakt mot mig, jag springer iväg och undkommer älgen. När jag har sprungit från älgen så hamnar jag i en glänta. Där ser jag några personer som gräver ner en kropp. Jag gömmer mig snabbt bakom ett träd och spionerar på dem. Tänk om de kommer att upptäcka mig. När jag hämtar min telefon som jag har på hojen kommer mina kompisar och vi ringer polisen. Polisen säger att vi ska stanna i bilen och invänta SOG (Swedish operations

group) som ska komma och ta fast mördarna. När SOG kommer så åker vi hem, när vi har lastat upp min hoj. När vi är hemma så tvättar vi av hojarna, sen så äter vi lunch. Till frukost på morgonen efter läser vi om vår upptäckt. Det visar sig att det var Sveriges största seriemördare. Tidningen kommer och intervjuar oss. Det är fullt upp med intervjuer hela veckan. Vi känner oss som hjältar. P E R SJ Ö B LO M, 8D

25. DOFTEN

Spänning och brott

Det är en ljummen kväll i mitten av augusti. Jag är på väg hem från en fest med mina vänner och vi pratar om kvällens händelser, eller jag i alla fall. De andra ska iväg på efterfest hemma hos Destiny. Jag själv bor bakom Försäkringskassan. Jag svänger av från min vängrupp och går över Stora torget i Nyköping. Jag ryser över hela kroppen och känner kylan krypa sig på mig nu när det mörknar. Fast jag känner ett väldigt obehag också och skyndar på takten lite eftersom jag är tydligen inte den enda som festat ikväll.

26

Några fulla män är också på väg mot mitt håll och håren börjar resa sig i nacken och ovälkomna tankar sprider sig i mitt huvud. Det är en skam egentligen att man blir såhär och inte vågar gå så sent ute i mörkret själv, på grund av att man är rädd för att bli våldtagen bara för man är tjej. Dock är det mitt ansvar också att kunna ta hand om mig själv och ta mina egna beslut. Men vem visste att dom helt plötsligt skulle dyka upp. Och det gör mig nervös vare sig jag vill eller inte… Jag ökar min takt lite mer för att hinna de sista hundra meterna till säkerhet, men

jag stannar och kroppen fryser sig på plats, jag känner min mage bubbla upp, och inte på ett bra sätt. Sen sjunker den ihop som ett slag i magen, två av dom fyra männen som precis gick bakom mig är nu helt plötsligt bara några meter framför mig. Dom stirrar på mig som om jag vore en köttbit och jag känner spritlukten redan smyga sin väg runt mig. Jag vänder på mig försiktigt och gör mig redo att springa, skrika, slåss eller vad som helst egentligen för att slippa känna samma spritlukt i näsan för resten av kvällen. Men jag väntar för länge och jag känner två händer bakifrån som tar tag i mina armar i ett järngrepp och tvingar in mig bakom ett hus där det är ännu mindre chans att jag ska bli hörd. En annan kropp pinnar upp mig mot väggen och jag får svårt att andas flera händer glider upp och ner över hela min kropp och jag försöker kämpa tillbaka men det är för många och jag känner mig så hjälplös och förnedrad. Allting händer så fort och det bara surrar i mitt huvud och den hemska spriten som fäster sig på mina läppar, min nacke och

mitt ansikte förlamar mig och jag känner mig fast i sprit, händer och rädsla. Min tröja är av och söndersliten och mina ögon svider och jag ser bara suddigare och suddigare ansikten. Jag skriker och skriker men ingen hör mig och det enda som jag hör är ett öronbedövande larm som tjuter upprepade gånger i mitt huvud. Jag vaknar mitt i en känsla av full panik och jag är kallsvettig i hela ansiktet och överkroppen, mina ben är intrasslade i lakan och jag andas tungt. “Det är bara en dröm” tänker jag och försöker bearbeta det som just hänt. Min andning saktar ner och känslan av panik och rädsla ersätts istället med lättnad och utmattning. Jag tvingar min kropp att vända på sig och sträcker mig efter min mobil som ligger bredvid sängen. Larmet går fortfarande och jag börjar få ont i huvudet. Samtidigt stiger en väldigt bekant och stickande lukt runt mig. Och som ett slag i ansiktet inser jag vad det är, och bara en enda sak snurrar runt, runt i mitt huvud. “Sprit”. E B BA LU N D B E R G, 8D


26. DOMEN ”Detta kan inte hända!” tänkte jag när jag kunde känna mitt ansikte bli mer och mer rött som sekunderna gick. ”Jag kan inte tro att jag hamnade här. Här!? Ett tag trodde jag verkligen att jag skulle komma undan med det. Hur otroligt dumt av mig.” Du ser, det hela började för två månader sedan när jag och mina vänner var på väg till en fest hos mina vänner. Vi träffades först i mitt hus och åt lite mat. Sedan gick vi till festen. På festen köpte vi dricka med vänner. Sedan av misstag spillde jag en drink över en kille. Han blev arg och sedan gick han till sina vänner. Han och hans vänner började argumentera och sedan slåss med oss. Vi kastades ut när de började slåss. Vi försvarade oss. Efter ett tag kallade någon på polisen. När polisen kom tog de oss alla till Nyköpings polisstation. Polisstationen var väldigt stor och dyster, inne i stationen fanns många poliser, man såg poliser överallt. Ingen la märke till mig eller kom fram och

pratade med mig. Jag och mina kompisar blev bara inkastade i rummet. Den enda typ av kontakt och närhet som jag fick var maten de slängde genom luckan till rummet. Tiden i det trånga iskalla rummet på polisstationen var den värsta. Jag satt och tittade på mina blodiga knogar och kände ånger. Var allt detta mitt fel? Många tankar sprang runt och diskussionen började hetta till med mina kompisar. Mina kompisar satt och såg väldigt rädda ut samtidigt som de anklagade mig för denna hemska kväll. Det var inte meningen att kvällen skulle blir så här. Dagen därpå ser jag mamma kliva in det trånga rummet med en både sorgsen och orolig blick. Hon står vid dörröppningen och ser ut som att hon inte har sovit hela natten. Jag känner skuld. Efter att hon har tittat på mig en lång stund säger hon: ”vad tänkte du?”. Jag sitter själv och funderar över hur detta kunde hända just mig samtidigt som jag har ångest över att se morsan så besviken

och ledsen. Efter att hon hade lämnat rummet dyker det upp en lång ljus man i en blå kostym. Han ser väldigt mäktig ut. Jag börjar undra vem han är, till slut frågar jag: ”Vad vill du mig”: ”Jag är din advokat, mitt namn är Erik och jag ska försöka hjälpa dig. Jag behöver veta allt om vad som hände på festen.” Jag känner mig lättad. Nu kan jag berätta allt om festen. Erik ser bekymrad ut när jag har berättat allt. Veckorna går och nu är det äntligen rättegång. Jag är rädd att jag ska få långt straff och mamma är också lika rädd som jag. Rättegången börjar med att de läser upp mina handlingar och mitt utdrag från polisstationen. Efter all utredning beslutar domstolen att lägga ner fallet. Plötsligt säger domaren: ”du är fri”. ”Men tänk dig för noga nästa gång.” Dom orden tänker jag på varje dag. ”S.A.”

27. EN POJKE SOM HETER EMIL På kvällarna beger Emil sig ut i mörkret. Hans mamma och pappa har aldrig fattat varför men de bryr sig inte så mycket. När Emil kommer ut letar han efter sitt första byte för dagen. Emil ser en ljus tjej gå över övergångsstället. Han följer efter. Tjejen som heter Evelina går in i en mörk gränd. Hon är på väg hem. Emil kan en genväg till andra sidan genom ett par stängsel. Emil möter Evelina i slutet på gränden. Hon stannar upp. – Hej, säger hon tveksamt. Emil svarar inte. – Hallå? skriker Evelina. HJÄÄÄÄÄLP! skriker hon sedan och börjar småspringa.

Emil springer efter och höjer tempot. Han hoppar på henne och slår henne medvetslös med en tegelsten. Sedan släpar han in henne bredvid en soptunna. Nästa dag vaknar Evelina upp och märker att hon har blött från huvudet och att hennes mobil är borta. Hon ställer sig upp och börjar gå hemåt. Emil vaknar upp i sin säng och går som vanligt till skolan. Det är en vanlig vecka för honom. Emil gör så här varje vecka. Nästa kväll är det samma sak. Han letar efter sitt byte sedan följer han efter henne och överfaller henne och slår henne medvetslös. En dag får Emils mamma ett telefonsamtal. Det från polisen. De vill ta in Emil på förhör. Han blir nervös. Han sitter på sitt rum och undrar vad han ska göra. Han tittar ut från sitt fönster. Sedan öppnar

han det. Han tänker en snabb tanke. Sedan hoppar han. Emils mamma ropar på honom för att säga att det är middag. Hon får inget svar. Hon ropar ännu högre. Hon får ändå inget svar. Emils mamma beslutar sig för att gå in i hans rum. När hon kommer in är han inte där. – Har du sett Emil? frågar hon Emils pappa. – Nej, det har jag inte, svarar han. Emils mamma ser att fönstret står på glänt. De bor på sjunde våningen. Hon tittar ner. Där ser hon någon ligga. Hon rusar ner för trapporna och ut till kroppen. Det är Emil som ligger där. Det ligger en stor blodpöl under honom. Det är slut. Han är död. G U STAV TU N STR Ö M, 8O

Spänning och brott

Emil är fjorton år. Han är snäll, ibland. Emil är en vanlig tonårspojke, ibland. Han går på en helt vanlig skola i Nyköping.

27


28. ETT OFÖRBERETT MÖTE – Är vi hemma snart Samuel?” suckade Jennie och kramade om sina händer som var iskalla och blev röda av den kalla luften. De var på väg hem ifrån skolan en sen torsdag efter nyårshelgen. Det hade börjat skymma och snön la sig nästan direkt på marken i Nyköpings hamn. När Samuel och Jennie hade kommit fram till torget kollade Samuel på mobilen för att se vad klockan var. Hans mobil hade inget batteri. Samuel suckade argt och himlade med ögonen och insåg att de var ungefär en mil hemifrån. – Har du batteri på din mobil, Jennie? frågade han och stannade upp och satte sig ner på den kalla trappan upp till stadshuset. – Nej, mitt batteri tog slut i skolan typ efter lunch där nån gång. Varför undrar du? svarade Jennie. – Min mobil har dött och vi kan ju inte få tag i nån som kan hämta oss. Dom vart helt tysta och försökte komma på en lösning på hur de skulle kunna ta sig hem innan det drog ihop sig till en snöstorm. Det började bli mörkare för varje minut som gick. Det som lyste upp runt om var lyktstolparna som var utspridda runt om på torget. Jennie utbrast några minuter senare: – Kan vi inte fråga nån som bor i närheten om vi kan låna deras mobil! sa Jennie och sträckte på sig. Nästan som hon hade klarat ett matteprov. Samuel såg upp på Jennie och såg hur hennes bruna hår började täckas med snö. – Det är nog inte nån bra idé. Man vet aldrig vem som står bakom dörren.

Spänning och brott

Jennie kollade upp mot himlen och kände hur den kalla snön landade på hennes ansikte. Hon märkte att en man kom gåendes mot dom. Mannen kom från Culturum-hållet. Jennie sträckte fram handen mot Samuel och knuffade på honom lite för att få hans uppmärksamhet. Samuel kollade upp mot henne lite surt. Hon nickade lite åt mannens håll. Han kollade bakåt och mannen ökade takten mot dom medan Samuel ställde sig upp.

28

– Jennie, vi börjar gå mot bussterminalen. Och ser om det finns någon buss som går hem. Jag vet inte om mannen ska till oss eller inte. Men det är bäst att vi rör på oss, sa Samuel med låg röst och började gå. Jennie bara nickade och följde efter. När dom började gå så ökade mannen takten ännu mer. Dom var vid Axet och då stannade mannen upp. Jennie blev fundersam och saktade in. Hon såg hur mannen föll ihop och Jennie sprang fram. Jennie hann inte fram innan hon hörde hur Samuel skrek till. När hon vände sig om var han helt borta. Mannen tog tag i hennes ben och när han tog tag blev allt svart. Både Samuel och Jennie vaknade upp i en gammal lada några kilometer utanför Nyköping. Allt var svart och dom kunde inte röra sig. Samuel fick loss sina händer från repet någon måste ha bundit fast på honom. Han drog av sig den gamla sunkiga tygpåsen han hade över huvudet och allt var suddigt. Det fanns ingen kvar i ladan överhuvudtaget. Samuel gick mot dörren och kollade ut. Det fanns bara snö och en skog. Han stängde den stora röda dörren efter sig så ingen kunde komma in till Jennie medan han var borta. När han kom tillbaka så gick han fram mot Jennie och ruskade smått på henne för att hon skulle vakna till. Han knöt upp repet och drog bort tygpåsen. Efter några minuter vaknade Jennie till och ställde sig upp. – God morgon sömntuta, sa Samuel och log mot henne. Han var helt blöt vid byxbenen. – Vad hände? Vad har du gjort? sa Jennie och kliade sig smått i huvudet. Samuel flinade till lite ironiskt. Han kollade ut mot dörren av ladan som stod vidöppen. – Tror du jag vet? Vet lika mycket som du, Jennie. Jag var ute och kollade runt vart vi är och varför. Men jag hittar inget tecken på att någon annan varit här eller om någon bil kört i snön. – Vart är vi då? sa Jennie och vred sig om hastigt. – Jag vet inte. Men jag har hört att en mo-

torväg är i närheten. Om vi går mot den så kanske vi kan lifta hemåt? sa Samuel lugnt. Jennie nickade och gick mot dörren med Samuel. När dom klev ut genom dörren så snöade det. Det var säkert över en meter snö på marken. Dom båda tog långa steg för att de skulle komma in mot skogen. Man hörde hela tiden hur bilarna åkte på vägen och hur deras billysen lyste upp skogen. De kom fram till vägkanten och stod där och försökte lifta i över fyrtiofem minuter. – Kom igen, vi börjar gå istället. Ingen kommer stanna, Samuel. – Åt vilket håll är Nyköping då Jennie? suckade Samuel högt. Jennie kollade runt efter någon skylt. Några meter ifrån dom såg hon en skylt där det stod “Nyköping 3 km”. Hon pekade mot skylten. – Där! 3 kilometer, sa hon och hoppade upp och ner. Samuel suckade och gick mot Nyköpingshållet. Efter att ha gått i elva minuter stannade en bil. Dom hann inte se vem det var innan Jennie kände igen rösten. – Men herregud! Vad gör ni här ute? Ska ni inte vara hemma? – Mamma! Sa Jennie uppspelt och hoppade in i bilen med Samuel. Bilen började rulla och allt var tyst i bilen. Efter ett bra tag i tystnaden började Jennie att berätta om vad som hade hänt. Samuel satt och försökte inse vad den mannen var för någon och vad han ville. Vad hade egentligen hänt den där kvällen? När Samuel senare kollade ut genom fönstret såg han hur en svart Jeep åkte förbi med mannen som de hade sett på stan tidigare. – Han var nog på väg mot ladan för att låsa, med tanken på att dörrarna var vidöppna?” tänkte Samuel. Han kollade på Jennie och log smått för att han var lättad över att vara säker i deras bil. EMILIE PAGDEN LIIKANEN, 8M


29. FALLET STINA SKOG

Men rummet jag nu stod i var inte tomt, där stod en säng och ett långt skrivbord mellan två stora byråer, fulla med saker på. Det gjorde mig lite förundrad, några medföljande möbler hade jag inte hört om. Jag la undan kartongen och gick fram till bordet som av solens reflektion genom fönstren hade ett mönster över sig. Där låg stora högar av papper och filer tillsammans med fotografier i en enda röra. Jag kollade först över min axel, som om jag nästan gjorde fel genom att kolla på det som nu låg framför mig, innan jag började bläddra bland alla gamla handskrivna papper. De var alla daterade 1999. Efter några sekunder gick det upp för mig att jag stod med en hel polisutredning i mina händer, ett drunkningsmord som utspelat sig här på Svaludden som drabbat en ung kvinna vid namn Stina Skog. Vad gjorde allt här? Vem hade lämnat det? Det tillhörde väl polisen? Frågetecknen blev allt fler ju längre jag funderade, jag var väl tvungen att gå till polisen med allt? Det var jag nog, men det skulle väl inte göra något om jag själv kollade igenom allt lite grann, efter flera år skulle väl inte nån timme spela roll? Efter många timmars studerande av varenda litet papper var jag helt slut, solen började gå ner och den brutala värmen i rummet började sprida sig i mitt ansikte och kropp trots att fönstret stod vidöppet. Min hjärna grävde efter en koppling, jag kunde omöjligen förstå hur allt hängde ihop. Inga vittnen, inga misstänkta och otroligt lite information om själva kvinnan och motiv för varför någon skulle vilja henne illa. Det störde mig. Imorgon, då skulle jag gå till polisen. “Nej, tyvärr, fallet är nedlagt sen arton år och det kommer inte tjäna någon nytta att göra ett nytt försök. Det kommer förbli ett mysterium. Jag har inte svar till varför filerna är där, men eftersom du verkar så desperat efter svar så sök upp gamle kommissarie Björk.”

Han snurrade runt på sin stol och vände blicken mot klockan. Polismannen lät inte direkt engagerad, hans ständiga nonchalanta leende mot mig i ett försök att förminska mig gjorde mig bara ännu mer irriterad. “Kommissarie Björk, var hittar jag honom?” Jag ansträngde mig för att låta trevlig, men mitt försök fick bara min röst att låta onaturlig. “Här är hans nummer”. Han sträckte sig efter en papperslapp och gav den till mig och på en sekund var han ute ur rummet. Utanför byggnaden tog jag upp mobilen och ringde numret jag nyss fått. Klockan var bara nio och jag var den enda som rörde mig på den smala tvärgatan. “Ja det är Arne Björk”, en mjuk gammal mansröst svarade på andra sidan. Trettio minuter senare stod vi tillsammans nere vid stranden. Sanden var fortfarande lite fuktig efter nattens regn och det enda som hördes var vågornas slag mot strandkanten. Arne, som jag tidigare hade haft ett kort samtal med, stod bredvid mig och kollade ut över den öde delen av stranden. “Varje dag tänker jag på fallet, vi fick aldrig klarhet i det. Vi spenderade varje dag den sommaren i ditt torp, det var där vi fick hålla till för att inte störa alla andra. Jag fick leda utredningen efter han försvann.” Hans blick var fortfarande fäst i horisonten medan han pratade. “Vem försvann?” Jag kollade undrande upp på honom, han vände sig mot mig med en rynka mellan ögonen, som om jag hade missat en stor detalj. “Kommissarie Berg, han var högst ansvarig i början men försvann spårlöst en dag, dessutom med luckor i utredningen. Något hände med honom, vi försökte få svar på det, men utan framgång, fallet kändes dömt att förbli olöst och vi var tvungna att lägga allt åt sidan, det kändes så fel att inte få ge kvinnans familj något avslut.” Ännu ett mysterium, hur kunde det inte finnas några bevis? “Var det inget ni missade? Hittade ni ingenting alls som man kan spinna vidare på? Jag släpper inte detta utan fler svar”. Min röst lät desperat, vilket jag också var. Jag skulle ta reda på vad som hänt, det hade jag bestämt mig för. Jag skulle aldrig kunna släppa detta annars. “Enligt Berg så hade han kollat på flera platser efter ledtrådar och pratat med alla som fanns, men inte fått reda på information som gav något, vi fick förli-

ta oss på det även fast jag gärna ville gå djupare.” Han kliade sig på sitt huvud och drog handen genom sitt skägg innan han fortsatte. “Jag hjälper dig gärna att undersöka, det har jag själv velat så länge nu, men jag är rädd att det inte finns så mycket mer att göra. Bergs fru bor en bit bort, henne kan vi besöka igen, hon kan kanske åtminstone ge dig lite fler detaljer, jag kan nog hitta något att gå vidare i”. Han kollade nu mot mig, men mitt blonda hår fladdrade i vägen för mitt ansikte. “Tack för att du ens tar dig tid att gå tillbaka till detta, du har redan gjort mer än du behövt”. Jag log samtidigt som jag drog min kofta lite hårdare runt mig och blåste i mina händer för att få upp värmen. Han svarade med att ge mig adressen till frun och jag började bege mig dit, fast bestämd på att inte gå tomhänt därifrån. Den korta kvinnan, som för övrigt hette Margareta, pysslade med att sätta på kaffe till oss i det lilla köket jag nu satt i. “Ja du, det där fallet gjorde verkligen något med honom, han var frånvarande, stressad och ville aldrig prata om vad han gjorde om dagarna, vilket inte var likt honom”. Hon ställde ner koppen framför mig och jag följde henne med blicken när hon slog sig ner mittemot. Hon fortsatte: “Dagen han försvann kändes knappt olik någon annan, jag hade knappt pratat med honom under en lång tid innan det, men jag kan fortfarande inte förstå hur han bara kunde lämna mig utan ett hejdå. Det var definitivt något som inte stod helt rätt till.” Hennes ansträngda ansiktsuttryck gjorde det tydligt att hon själv inte hade någon aning om vad det skulle kunna varit. “Hade han nära kontakt med någon annan än dig som är värd att kontakta?”, jag kollade på henne och hon verkade fundera över frågan. “Nej, alla hans dåvarande vänner är inte längre vid liv och Stina själv hade inga vänner här i området vad jag vet.” “Kände du på något sätt henne?” Jag tog en slurk ur kaffekoppen och kollade ner i mitt anteckningsblock med rader som än ekade tomma. “Kände och kände, hon var ny här och jag och min man visade henne runt samhället när hon var nyinflyttad. En riktigt härlig kvinna var vi båda överens om, han pratade mycket om hur kul det var med lite nya människor här.” Jag tackade för all hennes tid och började bege mig hemåt där jag snart skulle möta upp Arne igen. Det här var verkligen något annat än vad jag förväntat mig av mina första dagar på Svaludden, sam-

Spänning och brott

Jag tog det sista trappsteget upp på det ljusa trägolvet med en kartong i famnen. Jag blickade ut över det stora allrummet som enbart lystes upp av solljuset från de många fönstren som klädde de höga, grå väggarna. Genom glasrutorna kunde jag se det glittrande havet från viken som det lilla samhället Svaludden låg runt om. Jag såg fram emot att tillbringa sommaren här, i mitt alldeles egna nyinköpta gamla torp. Att bryta vardagen från det tråkiga livet i Nyköping hade jag längtat så länge efter och var något jag gärna gjort tidigare. Jag hade helt enkelt tröttnat på att jobba dag ut och dag in. Nu stod inget i kalendern, bara lugna dagar som jag kunde göra vad jag ville med.

29


tidigt saknade jag inte Nyköping alls. Där hände aldrig något nytt, vilket inte passade min nyfikna personlighet. För första gången på år var jag inte rastlös. Sommarkvällen var kall och kylan kröp sig upp som ett extra skinnlager där jag gick på grusvägen. Det var något som inte gick ihop. Det var en detalj som vi måste ha missat, kanske var det något som Kommissarie Berg själv visste om, var det därför han försvann? Eller hade mördaren kontaktat Berg och hotat honom? Det hade åtminstone förklarat alla luckor i utredningen. Vi satt mittemot varandra uppe i allrummet. Arne satt och berättade om vad Stinas föräldrar sagt till honom över telefon. “Hon hade tydligen haft kontakt med en man under tiden som mordet skedde, men de själva hade aldrig fått träffa honom. Hon hade aldrig berättat om någon som ville henne illa och hon verkade lycklig, enligt dem. Kvällen hon blivit mördad hade hon försökt att ringa flera gånger till dem men de hade missat dem alla. De var väldigt upprörda över att de inte kontaktats under första fasen av utredningen, det är något som jag trodde Berg gjort, han hade något för sig alltså”. Han slängde ner sitt block på bordet med en duns och hans bekymmersrynka dök upp igen. Efter jag själv berättat om mitt besök hos hans fru var vi båda överens om att vi var tvungna att hitta den där sista pusselbiten vi missat för att kunna lösa gåtan, vi började därför återigen kolla bland alla filer i ett sista försök om att få ett svar. Medan Arne satt och läste pappren rotade jag bland lådorna i byråerna. Men jag hittade inget vi inte tidigare sett och undersökt.

Timmarna gick och vi satt nu på golvet lutandes mot sängen för att vila våra hjärnor. Jag hade tappat tidsuppfattningen. Det enda jag var säker på var att det var natt, rummet var mörkt och inget kunde ses genom fönstren. Den genomgående känslan i min kropp var frustration, för vad var det som vi missat? De teorier vi pratat om hade visat sig fel och kunde inte bevisas. Vad var det egentligen som hade hänt den där sommarkvällen när Stina mördats? Jag reste mig upp och sträckte upp mina armar samtidigt som jag gäspade högt. Pennan jag haft bakom örat trillade ner och rullade in under sängen. Med en suck la jag mig ner på golvet och sträckte in armen för att ta upp den. När jag inte kunde känna den kollade jag in under, det luktade gammalt om träplankorna som min kind låg tryckt mot. Först kunde jag inte se något för allt mörker, men efter några sekunder såg jag att pennan kilat fast sig mellan väggen och en liten trälåda. Lådan stod upprätt och smälte in mot väggen i samma färg. Jag drog ut den och blåste på locket som hade ett tjockt täcke av damm på sig, jag var tvungen att väja bort ansiktet för att inte bli helt begravd av molnet som skapades. Arne reste sig med nyfikenhet och stod och kollade över min axel när jag öppnade den. I lådan låg en bok, en dagbok. Försiktigt öppnade jag första sidan och såg namnet Stina Skog skrivet i kursiv stil. Vad var det nu vi skulle få reda på? Fanns svaret här? Varför var den gömd? Högt började jag läsa. 27 juli 1999

Hur kunde han utnyttja mig, hur kunde han inte säga att han hade fru! Varför var jag så naiv att jag trodde på hans lögner om att de skilt sig... Han såg att jag såg dem för han ledde henne snabbt därifrån när våra blickar möttes. Jag har försökt ringa honom så många gånger nu, skickat säkert 100 sms och berättat att jag kommer berätta för henne, att hon inte förtjänar att gå ovetande. Jag får bara ett enda svar, “Du säger inte ett ord, du anar inte vad jag skulle göra med dig om Margareta får reda på vad vi haft, jag kommer över ikväll”. Nu är jag rädd och jag förstår inte vad han menar? Han skulle väl aldrig skada mig? När man själv är polis så har man väl mer vett än så? “Kommissarie Berg mördade henne, det är ju självklart! Han var otrogen med Stina och när hon fick reda på att han hade fru blev han så rädd att hon skulle berätta sanningen för henne att han valde att dränka henne för att försäkra sig om att det förblev en hemlighet. Han blev sedan tilldelad att leda utredningen av sitt egna brott och valde att gömma undan bevis för att det inte skulle upptäckas att han var den skyldiga. När det blev för outhärdligt att leva med tanken på att avslöjas försvann han med luckorna i utredningen och gömde allt.” Jag drog in en djup suck, för trots att allt gick ihop återstod en fråga. Jag kollade bak på Arne. “Var är Kommissarie Berg nu?” S O F IA I SAC S S O N, 8A

Idag var jag nere i hamnen och såg honom hand i hand med en annan kvinna.

30. FEBRUARIKRIGET Den 27 januari 2017. Klockan 16.44. Arnö industriområde. – Är detta ett skämt? – Vad menar du?

Spänning och brott

– Du har planer på att vi ska styra Sveriges droghandel till 100 procent och så ska vi bo i en fucking container? Förresten, vad fan gör vi i Nyköping? Vad är ens Nyköping?! Du ska vara ledare för ett kriminellt gäng. Men Albin, vad fan håller du på med?

30

– Gregory. Chilla lite, du behöver inte få en meltdown. Vi är i Nyköping nu, så är det bara. Det finns inte direkt något fint hus att hyra för några skumma ryssar. Vi har inte bara en “fucking container”, vi har en hel lagerlokal. Trodde du vi skulle gömma fyrtio kilo kokain och åtta kriminella ryssar i en container?

– Och vart fan ska vi bo? – Där. Albin pekar mot lagerlokalen. Gregory behåller samma missnöjda min. – Där? – Ja, det är inrett, uppvärmt och klart. Gå in och ta ett rum innan de andra kommer. Det går några dagar och Nagrovicas börjar bli klara med alla förberedelser och vill komma igång så snart som möjligt. Då knackar det på dörren, eller det knackar en gång och sen öppnades den utan att invänta något svar. Tre gubbar i MC-kläder marscherar in i rummet. Åtta förvånade ryssar stirrar mot dörren, vanligtvis hade de dragit vapen genast men nu är de så pass chockade att de är helt paralyserade. Albin får ta initiativet. – Vilka är ni? och vad gör ni här?

– Vi har hört om att ni försöker bedriva droghandel här, svarar en av MC-gubbarna. – Och vad har ni med det att göra? En av gubbarna skrattar. – Vi har haft monopol på den fronten i sju år och nu kommer det några ryssar och vill konkurrera, inte en chans. – Om vi hör något mer från er så kommer vi tillbaks, säger den kortaste av MC-gubbarna. Sen vänder de på klacken och går ut. – Hellraisers, säger Albin. – Va? säger Gregory undrande. Det syns att han fortfarande knappt har hunnit processa vad som hänt. – Hellraisers, det är något MC-gäng som håller till här i stan, fan jag trodde


– Och nu då? Vi måste göra något. Vi har vapen, ge mig en plats där de är och jag skjuter alla. – Vi ska inte skjuta någon, det minsta vi vill ha i nuläget är ett gängkrig, vi kan inte döda någon. Vi får avvakta och planera om.

Den 3 februari 2017. Klockan 04.25. Nyköpingsån. Han var ledare för Hellraisers, det hade han varit i åtta år. Krister Pedersen heter han. Hade gått igenom mycket i sitt liv och var en känd person bland kriminella. Nu ligger han här i en brinnande båt en kall februarinatt. Hans hud sveddes långsamt bort tillsammans med hans hjärtslag. Nu ligger han här. Neddrogad, flådd och död.

Den 3 februari 2017. Klockan 12.04. Någonstans i Nyköping. – Var fan är Krippe? Han sätter upp en jävla massa regler och så kan han inte själv följa dem! Albert är ursinnig, han är ofta det. Att så mycket ilska kan få plats i en så liten kropp fascinerar de andra som sitter runt bordet. De sitter tysta, det finns inte mycket att säga. Plötsligt slår dörren upp och Frank Daehlie stormar in i rummet. Det är något som inte står rätt till. Det ser man på den ovaxade mustaschen. – Krister Pedersen är död, säger han på sin knappt förståbara dansksvenska. – Hittad i morse i en uppbrunnen båt vid kanten till ån. Det blir ännu tystare. Till slut bryter Albert tystnaden. – DET ÄR DE DÄR RYSSARNA. Han har så mycket blod i ansiktet att det ser ut som han ska explodera.

– Jaa! Det är klart det är! svarar Daehlie. – Vi ska döda dem, hämta grejerna! När Albin Nagrovic nås av nyheterna blir han rädd. Han förstår mycket väl att Hellraisers kommer misstänka dem för mordet på deras ledare. Men det är ju inte de som dödat honom, de hade till och med alibi. Inte för att Hellraisers skulle bry sig om det men ändå. Polisen skulle aldrig misstänka dem då de fortfarande inte vet vad Nagrovicas håller på med i stan, så det är inget bekymmer. Han vet inte vad Hellraisers är kapabla till men det ska han snart få se. Albin är inne i stan för lite helgshopping. Han kan gå runt som vem som helst, här känner ingen till hans kriminella status. “Fy fan vilket skitställe, finns ju ingenting.”, tänker han när han strosar ner för Östra Storgatan. Då ringer mobilen, det är ett samtal från hans bror, Gregory. – Hallå. – Albin, säger Gregory med panikslagen röst. Du måste fly härifrån! Dom kom hit och sköt ihjäl fyra pers. Vi andra lyckades fly upp till skogen. Jag tror de bränner stället nu också. – Vad säger du? Vilka kom? – Hellraisers.

sedan organisera de som var kvar efter massakern. Det har gått fem-sex timmar nu och Albin börjar frysa rejält trots sin tjocka ryska dunjacka. Han har försökt ringa Gregory flera gånger men hans mobil verkar död. Albin bestämmer sig för att sätta sig på den sunkiga pizzerian som han ser. Han har inte ätit på hela dagen så han är sjukt hungrig. När han suttit och tuggat på sin pizza i cirka femton minuter så flyger dörren upp. Den korta Hellraisers-medlemmen stormar in med en pistol i högsta hugg, samtidigt ser han i ögonvrån hur pizzabagaren han beställde hos drar upp en pistol. – Nu har vi dig ditt avskum, säger den korta. Men i denna sunkiga pizzeria finns en sunkig TV, på denna TV är en nyhetssändning igång: “Mordet på MC-ledaren i Nyköping har klarats upp. Efter en husrannsakan hos en av medlemmarna så hittade man starka bevis för att kunna fälla den danskfödde Frank Daehlie, han har även erkänt under senare förhör.” Meddelar nyhetsankaret. Det blir helt tyst i lokalen, alla har hört vad som sagts. Den korta MC-gubben är den som bryter tystnaden till slut.

– Okej, fortsätt gömma er. Albin lyckas hålla sin lugna ton.

– Har jag åkt hit i onödan? säger han.

Han lägger på och stoppar ner mobilen. Nu går han i snabbare takt ner mot bussterminalen.

Albin säger ingenting.

Han måste härifrån så snabbt som möjligt. Han vet att de kommer leta efter honom nu, och med en sådan handlingskraft kommer de nog inte ge upp. Han hoppar upp på den närmaste bussen han ser, 563 Stavsjö, och sätter sig. Just nu skiter han i vart han hamnar, han måste bara härifrån. Han hoppar av vid något litet samhälle som heter Svalsta. Fult är det, men det får han skita i nu, han måste avvakta och

– Det verkar så, svarar Pizzabagaren.

– Amen, va fan, lite kul ska man väl få ha ibland. Albin hinner inte reagera på vad den korta har sagt innan han ser hur avtryckaren på hans pistol trycks ner. Ett skott, rakt i pannan. Detta blev det abrupta slutet på släkten Nagrovicas kriminella karriär i Nyköping. J O NAS M U S S LI N D E R, 8C

Spänning och brott

dom hade lagt ner, svarar Albin med sin monotona röst.

31


31. FEL STÄLLE PÅ FEL TID Det var en vanlig kväll när Bob körde sin moped genom stan. Han körde igenom Östra Storgatan. Sen körde han mot Sågaregatan. Han fick panik, hjärtat slog snabbare och snabbare. Han backade snabbt, snabbare än vad han någonsin har gjort. Han körde upp i 45 km/h så snabbt det gick, han kände rädslan kvar i sin kropp. Han hade precis bevittnat ett mord. Det var blod överallt, tre män, en som höll en pistol. Efter femtio meter hörde han hur en bil körde snabbt bakom honom, han kollade bakåt och såg att mannen höll en pistol. Han svängde hastigt in på en mindre väg men bilen fortsatte följa honom. Svetten rann, han kollade tillbaka och såg registreringsskylten på bilen “FTP 104”. Bob körde och körde men bilen gav sig inte. Han ville bara därifrån men bilen körde bara närmare och

närmare. “Varför måste detta hända mig” tänkte Bob gråtandes. Bilen var jättenära men precis när bilen skulle köra in i hans, svängde Bob in på en mindre väg. Den andra bilen hann inte svänga. Han gömde sig, tog upp telefonen, stängde av mopeden och ringde polisen. Efter två minuter hörde han en bil svänga in. Det var samma bil, han la ner mobilen och startade moppen. “Pang!”...

överallt. Bob körde upp i 53 km/h, bromsade hastigt och svängde höger. Bilen hann inte med, han gjorde en vänstersväng. Bilen försvann. Bob var säker. “Nu måste jag dra mot polisen” skrek han av lättnad. Han körde i fem minuter mot polishuset, efter varje meter blev han mer och mer lättad. Han körde vänster och sen höger. “Nu är det bara hundra meter kvar” sa Bob lite tyst för sig själv. Boom!

Bob körde i väg men rädslan var kvar i honom. Bob grät när han körde iväg med moppen. Han vart nästan skjuten. Bilen körde fortfarande efter honom men närmare och mer aggressivt. Han tog till och med upp pistolen. Tre skott, men det verkade vara en dålig skytt. Ett skott till. “Aj, fan. Jag vart seriöst skjuten i benet!” Bob kände hur klumpen i halsen blev större och magen värkte. Han körde hur dåligt som helst med en fot och moppen svajade

Efter fem minuter vaknar han och har ont i hela kroppen. Han tror att han har brutit ett ben. En man kommer upp till honom, men Bob kan inte se vem det är, det är för suddigt. Mannen tar upp en sak ur fickan. “Jag vill inte göra det här, men jag måste” säger mannen nervöst. Bob ser nu att han har en pistol. “Varför? Vad har jag gjort?” säger Bob gråtandes. “Du var på fel ställe, på fel tillfälle.” Pang!

de enda orden han kan få ut är ett ynkligt och stammande “Ebba?”.

Konstapeln lägger sig på marken, samtidigt kommer en av männen fram till Jack och drar ut honom, sedan för de honom till sin bil och åker därifrån.

J E S P E R E R I KS S O N LITZ E LL, 8E

32. FLYKTEN Jack vaknar upp i sin säng, han sätter sig upp och kollar runt men ögonlocken är så tunga så de faller bara ihop. Klockan är fyra och solen har inte stigit upp ännu. Jack reser sig upp och går till köket för att hämta sitt kaffe. Jack bor i en liten lägenhet med inte så många rum men tillräckligt för att kunna bo där med sin flickvän Ebba och deras hund Jackie. Timmarna passerar och klockan är nu kvart i tio och Jack är nere i hamnen vid sitt fraktfartyg. Jack säger åt sina mannar vid båten att lasta på “varorna” men egentligen så ligger en massa droger och vapen gömda i containrarna under potatisar. Det har gått två timmar sedan de lämnade hamnen i Nyköping, båten gungar fram och tillbaka mot vågorna.

Spänning och brott

”Det känns som frukosten kommer upp igen!”, säger en sjöman på båten.

32

När Jack och hans besättning kommit halvvägs till Miami så hör de en massa sirener och helikoptrar kommer åkandes mot dem. Jack beordrar alla sina mannar att gömma allt smuggelgods så fort som möjligt. Jack inser snabbt att han inte kommer hinna gömma allt men han säger inget till mannarna för att inte skapa någon panik. Nu har kustbevakningen kommit mycket närmare och man kan se att de har vapnen dragna, precis som om det vore krig. Jack tar fram sin kikare och kollar mot dem för att upptäcka något som får honom att frysa till is. Det är nästan så att han ser hela sitt liv passera. Kvinnan som står på båten som närmar sig fortast är Ebba. Vackra Ebba som Jack har varit kär i så många år. Jack tror inte sina ögon när Ebba kliver upp på båten och frågar vart “varorna” är. Jack är så chockad att han inte kan prata,

En timme har gått sedan kustbevakningen klev ombord på båten och de har hittat allt, exakt allt. Jack förstår inte hur de hittade allt precis där han gömde det. Det enda Jack kan komma på är att han har berättat om några av gömställena för Ebba hemma i Nyköping. ”Vem är du egentligen?” frågar Jack. ”Jag heter Sofie och jobbar inom kustbevakningen.” svarar Sofie. ”Jag har fått i uppdrag att ta reda på om du är smugglare eller inte” säger Sofie. Jack är helt förkrossad av att få veta att den han har älskat i flera år inte alls är den hon sagt att hon är. Nu sitter Jack på en båt som är på väg till Storbritannien. Han är rädd men han vill inte visa det.

”Vart är vi på väg?” frågar Jack. ”Vi tar dig härifrån.” svarar en av männen i baksätet. ”Vi ska ta dig till Madagaskar så du kan leva ett liv utan att behöva vara på rymmen som här i London” säger en röst som han känner igen väldigt väl. ”Simon?” säger Jack med en svag röst. ”Hej Jack.” säger Simon. Simon har varit Jacks kompis ända sen dagis, men de tappade kontakten för flera år sedan. ”Var har du varit någonstans?” frågar Jack. ”Vart har jag inte varit.” skrattar Simon.

Det känns som om jag ska bli en isbit när som helst nu, tänker Jack för sig själv.

”Men jag förstår inte, hur visste du att jag satt i den bilen?” frågar Jack.

De har precis kommit i land i Storbritannien och Jack är räddare än någonsin. Han får sina rättigheter upplästa av en konstapel och blir sedan ivägkörd i en polisbil till domstolen. Helt plötsligt när de kör på vägen så kommer en bil och prejar dem ur vägen. Jack kan se att det hoppar ut ett tiotal män med automatvapen ur en skåpbil som parkerar bakom polisbilen.

”Vi har skuggat dig ända sen jag bara försvann sådär.” svarar Simon.

”UT UR BILEN MED HÄNDERNA I LUFTEN!” skriker en av männen. ”Jaja, okej ta det lugnt” säger konstapeln. Konstapeln kliver ut ur bilen. ”LÄGG DIG NER PÅ MARKEN!” skriker en av männen igen.

Jack är inte lika rädd längre och känner sig faktiskt trygg. Madagaskar, Madagaskar, det låter inte så dumt. Tänker Jack. 2 år senare Nu lever Jack i Madagaskar och har träffat en ny tjej som han är gift med och de har två barn. Han har aldrig mer sett till Sofie eller Simon sen den dagen i London. Jack har ett eget företag som tillverkar cigarrer och det går väldigt bra för Jack. ”D E N B LÅ HAR E N”


33. FREDAGSKVÄLL Jag är på väg hem från Leopold. Han bor i stan och jag ska gå hem. Jag går längs Storgatan. Jag ser att de är mycket poliser och många som har druckit. Det är några fullgubbar som bråkar och då går jag ner till Libanon bar och går där istället. När jag gått en bit så kommer de fram en galen gubbe. Han håller i en kniv och skriker: ”jag ska döda dig”. Jag blir livrädd och springer de snabbaste jag kan tillbaka upp för trappan och springer över bron, ner på en grusväg som går till SOC. När jag har kommit till SOC så kollar jag bak, då är ingen där. Jag börjar gå in mot Centrum och mot Culturum. Då tänker jag ringa mamma, pappa eller polisen men min telefon är död. Så jag går hem. Men då ser jag fullgubben igen och då skriker han: ”Där är du din jävel, nu jävlar dör du”. Då blir jag skiträdd och springer mot Culturum. Han följer efter i en jävla fart. Han är lite snabbare än mig och börjar närma sig lite. Jag springer in bakom Culturum och bakom kyrkan och springer över Nicolaiskolan. Han är ganska långt bak och jag stannar lite och går för att få ner mitt flås. ”Tur att jag har bra kondition” tänker jag. När han börjar närma sig igen så springer jag ner mot Pelles Lusthus och springer upp mot Filmkedjan. Eftersom jag bor i Bryngan så springer jag inte hem för då kommer jag aldrig få vara hos Leopold sent. Jag tänker att jag springer till polishuset och säger till dem att det är en gubbe

som jagar mig. Jag springer så fort jag kan förbi Alla Helgona kyrkan och sen till polishuset. Han följer fortfarande efter mig även fast jag är vid polisen. Jag springer in i receptionen och skriker hjälp. Då kommer gubben in med kniv och springer mot mig och jag springer in i korridoren i Polishuset och skriker på hjälp. Då springer jag in i ett rum och låser och hoppas att de kommer poliser och tar honom. Jag hör att han skriker och då kollar jag ut ur nyckelhålet och då står det fyra poliser och håller i honom. Mannen som jagade mig skriker att jag ska komma ut och om jag kommer ut så ska han döda mig. Jag tänker: vad har jag gjort? Jag har väl inte gjort något dumt mot honom, jag har ju bara varit hos Leopold och spelat playstation 4.

När jag kommer hem med mamma och pappa i en polisbil går jag in och sätter mig vid Tv:n, medan mamma, pappa och polisen står och pratar vid dörren. Jag sitter och lyssnar på vad de säger och polisen säger vad som har hänt och vad som felet var på den där gubben och att det inte inträffar så ofta. Mamma och pappa blir lite ledsna men ändå glada att det inte hände mig något. Sen går polisen till bilen och åker iväg. Då kommer mamma och pappa in till vardagsrummet och stänger av Tv:n och vill prata med mig. Mamma frågar: ”hur är det med dig?”.

Jag sitter kvar där inne och är livrädd. Det darrar i hela kroppen, så rädd jag är. Det rinner svett för jag har sprungit så mycket. Efter en liten stund kommer det in en dam. Hon jobbar på polisen. Hon frågar vad jag heter och vad jag gjorde på kvällen och hur det kunde hända att han började jaga mig och lite sånt. Jag svarar. Sen frågar hon vad som hade hänt och jag berättar allt. När jag har berättat klart så säger jag att hon inte ska ringa mina föräldrar och säga vad som har hänt. Men då säger hon att de måste göra det. Jag säger mina föräldrars nummer för jag kan dem i huvudet, så ringer polisen dem och de blir oroliga och väldigt förvånade.

– Jag blev jagad av en gubbe som antagligen hade druckit, antar jag. Jag blev jagad genom hela stan till polishuset där han sprang in i polishuset efter mig. Och jag hade inget batteri i telefonen så jag kunde inte ringa nån så jag sprang till polishuset.

av mina två kompisar har tagit med sig ett fiskespö så han går ner och fiskar ett tag medan jag, och den andra kompisen, gör i ordning maten. Vi ska grilla hamburgare. Efter ungefär fyrtio minuter är maten klar och min ena kompis som har fiskat kommer upp utan någon fisk men vi får klara oss på maten som vi gjort i ordning. Hamburgarna är stora så vi får bara i oss en var. Efter maten har det börjat skymma lite och det är massor med mygg. Så vi tänder en stor brasa där vi kan värma oss och där sitter vi en lång stund och snackar. Efter en timme så bestämmer vi oss för att gå in i tältet och sova. Klockan är då tio över tolv på natten. Vi går ner till vattnet och borstar tänderna. Sen går vi upp till tältet igen och kryper ner under täcket. Jag har svårt att sova men jag hör ganska fort att mina två andra kompisar börjar snarka. När klockan slår ett på natten har jag fortfarande inte somnat. Det är helt tyst förutom att mina två kompisar snarkar djupt. När jag nästan slumrat till hör jag ett starkt ljud från vattnet där vi borstat tänderna tidigare på kvällen. Det hörs som åror som gnisslar. Jag går upp mot bergskanten och kikar ut mot vattnet. Där ser jag en gubbe i 80-årsåldern som ror omkring bland skären. Jag

tycker det ser spännande ut så jag smyger ner mot stranden. Nu ser jag honom mycket bättre och jag ser något mer nere i båten, det ser ut som en inplastad sak. Han sitter helt tyst i båten. Jag blir ännu nyfiknare så jag skriker till honom:

– Jag är lite rädd, säger jag! – Okej, vad är det som har hänt? frågar pappa.

– Från och med nu måste du ha telefonen laddad och inte vara med Leopold så sent på kvällarna om du inte ska sova där eller om vi kan hämta dig, sa pappa med en bestämd ton. – Okej. Så ger jag dem en kram. ”TÖÖ I S, 8F”

34. GRILLKVÄLLEN

Jag packar min väska och tältet, sen går jag ut och lägger det i bagaget i bilen. Samtidigt som jag gör det kommer Oscar och Martin och lägger in sina saker i bilen. Sen är det dags att åka. Det är en lång bit att åka till Stendörren. Med bil skulle det ta ungefär en timme. Vi bor en bit utanför Norrköping och vi har hört att Nyköping är väldigt fint och mysigt vid kusten så vi ser fram emot den här resan. När vi har åkt i en timme så ser jag en skylt som det står ”Stendörren” på. Då är vi framme. Vi kommer fram till en liten grusparkering där pappa släpper av oss. Vi tar ut all vår packning och går upp mot skogen och pappa åker hem. Nu är vi helt själva här. Det är bara vi tre kvar här utan någon förälder. Det kommer att bli spännande och lite läskigt. Vi går en lång bit upp i skogen och till slut ser vi en bra plats att slå läger vid. Vi börjar slå upp tältet. Det är ett stort tält som man kan sova fyra stycken i. Det tar lång tid men till slut är vi klara. En

– Hallå! Han vänder sig sakta om i den lilla träbåten. Hans huvud är äckligt. Han har blod i hela ansiktet. Jag undrar vad han ska göra med plasten. Jag blir rädd och går lite högre upp i skogen. Då hör jag honom skrika med en gäll röst: – Stick härifrån! Jag säger att jag ska gå upp till mina kompisar nu. Helt plötsligt ser jag honom hoppa ner i vattnet med plasten och han verkar inte kunna simma så jag ser honom drunkna sakta. Jag går upp till tältet och lägger mig igen. Jag grubblar på det som hänt nere vid vattnet, men till slut somnar jag i min sköna sovsäck. Vi vaknar nästan samtidigt på morgonen och jag säger inget om vad som hänt till mina kompisar utan det håller jag hemligt. OLIWER ASSARP KARLERNÄS, 8K

Spänning och brott

Lördagen är kommen. Idag den 23 juni ska jag och mina två kompisar Oscar och Martin åka ut till Stendörren. Vi ska samlas hemma hos mig vid parkeringen och få skjuts av min pappa ut till Stendörren.

33


35. GULDRÅNET Jag ligger här och nästan förblöder och har fått en yxa i armen men jag ska först berätta allt från början… Tjena, jag heter Jakob. Jag är tjugo år och bor i Stockholm, jag och min mamma sitter i bilen. Jag har två bröder och en pappa men dom är inte med just nu. Vi bor i ett vitt hus, nästan lika vitt som ett papper. Vi bor ungefär tjugo minuter från stan så det är ganska jobbigt att bara stå där i gruset på morgonen, sex på morgonen och vänta på bussen med höstliga vindar i ansiktet. Jag och min mamma stänger dörrarna på bilen, man känner hur det blir som en vind som träffar mina ben. Vi har en röd Ferrari men inte den röda som du tänker, mer blodröd. Min mamma startar bilen, vi kör förbi massor av stall, och gårdar, för vi bor ju ute på landet. På något sätt så är det skönare att bo på landet för man är så själv och slipper andas in alla avgaser från bilar, och all trafik. Men en av orsakerna varför det är jobbigt är att det tar en stund till skolan… Efter att jag har berättat allt så är vi framme nu, vi kliver ut från bilen och jag känner asfalten mot fötterna. Den är kall och hård. Medan min mamma betalar för parkeringen så ska jag berätta en sak. Jag har bott i Nyköping innan och jag är ganska så ny i denna storstad. Min familj hittade inte riktigt en lägenhet i stan för som du vet

så kostar det mycket pengar och det är flera i kö före oss. Inte förrän då förstod jag hur jobbigt det är att bo i en storstad, alla trängs bara och det är fullproppat här… Min mamma ska handla smycken på Guldfynd och sen en massa mat, som föräldrar inte kan komma ifrån att göra. Så vi tänker börja med Guldfynd såklart. Vi går in i köpcentret, det är väldigt högljutt här idag. Jag har precis vaknat så alla lampor bländar mina ögon. Guldfynd är på andra sidan så vi fortsätter och trängas bland allt folk. Till slut så kommer vi fram till Guldfynd. Det är fullt av folk så vi tar en vit liten kölapp och sedan slår vi oss ner på dom mjuka stolarna. Sen efter en stund så är det vår tur, mamma snackar om att hon vill ha något smycke av något slag men precis då tanten i det mörka håret ska ta fram smycket så krossas en ruta bakifrån… Det springer in tre rånare och skriker: ”lägg er ner annars dör ni”. Dom skriker det högt, jag tycker nästan jag känner igen rösten men det kanske är en inbillning bara. Dom krossas allt och jag bara står där, dom häller ner alla saker i väskor. Jag bara står där och har fan inga ord bland allt glas. Dom skriker ”lägg dig ner” men jag är helt stum och hör bara glas som krossas.

fortfarande bara, sedan så känner jag hur något skär in i min arm, det blöder kraftigt och jag svimmar av… Jag vaknar upp på ett sjukhus och det är då jag upptäcker såret av yxan som jag fick i armen, det är ett stort jack i hela axeln. Sjukhuset är så tyst, det är ett fönster öppet där gardinerna blåser upp i mitt ansikte. När jag vaknar så står det en stor gubbe i blåa kläder med ett gult märke på, han har skägg och är ganska så stor för jag ligger ju i sängen. Han berättar att han kommer från polisen och berättar att jag varit med om ett rån och fått en yxa i armen. – Va? frågar jag. Han säger att du kommer förmodligen inte ihåg något med den konstiga rösten. Han visar ett foto för mig på gärningsmannen. Det visar sig att vara min gamla skolkamrat från Nyköping, polisen säger att dom har fått tag på honom och han sitter i häktet just nu. Men sen frågar jag: – Var är min mamma då ? – Ingen vet, hon togs ut av rånarna och är spårlöst försvunnen, säger poliskonstapeln. “STAR”

Killen skriker högre nu och håller i en yxa: ”LÄGG DIG NER JÄVLA FITTA!” Jag står

36. GÄNGET Om bara nån dag så åker vi, vi ska flytta imorgon. Mamma har letat lägenhet ganska länge. Nu har hon hittat en i Nyköping.

Spänning och brott

Jag har aldrig hört talas om Nyköping, jag visste inte ens att det fanns en stad som hette så. Jag vill inte flytta från Malmö, men mamma är för rädd. Hon är rädd att nåt ska hända mig eller min bror Chris. Efter pappas död förstördes Chris helt och hållet. Han går in och ut från fängelset.

34

Min pappa Fadi var den vidrigaste mannen jag någonsin träffat. Han var inblandad i massa skit. Jag är sexton år och det här är tionde gången i mitt liv jag flyttar på grund av honom. Min pappa var droglangare och han var ledaren för ett gäng. Här i Malmö finns det många olika gäng som bråkar med varandra och är kriminella. För två år sen dödade de honom på grund av pengar. Nu är de ute efter Chris, de vill ha sina pengar som pappa lånat. Och Chris gör allt för att få tag på tillräckligt med pengar. Men varje gång han går in försvinner alla pengar och han måste börja om. Så nu efter två år har Chris betalat tillbaka alla pengarna, men han vill fly utomlands.

Han säger att det inte hjälper om vi flyttar till andra städer. Men mamma säger att hon inte klarar av att börja från noll och att hon inte vill förstöra min framtid. Jag vet att det är något på gång, men jag hoppas verkligen inte att min bror har blivit inblandad i alla dessa gäng-grejerna. För det slutar alltid med att någon dör! Varje gång jag frågar Chris hur han fått tag på pengarna blir han arg och går ut. Men jag har slutat fråga honom nu, för mamma blir jätterädd. Hon tror han ska göra något dumt när han går ut så arg. Min mamma är den vackraste människan i hela världen. Hennes liv har varit ett helvete. Som femtonåring förlorade hon och hennes yngre bror hela familjen under kriget i Syrien. Hon bestämde sig att ta sin femåriga bror och fly till Sverige, tyvärr klarade han inte av den jobbiga resan och avled på vägen. Som sextonårig tjej kom hon hit utan att kunna språket och utan vänner eller släktingar, men hon jobbade hårt och hon blev det hon alltid drömt om. Hon blev en framgångsrik advokat. Men det varade bara i några år för hon träffade min pappa, och på grund av honom och hans problem

blev hon tvungen att sluta jobba. I hela mitt liv har jag undrat varför hon inte lämnade honom från början. För några dagar sen fick jag svar på min fråga, hon blev gravid. CHRIS förstörde mammas liv! Om hon inte hade blivit gravid skulle hon kunnat lämna pappa och återgå till sitt vanliga liv. Jag har lovat mig själv att en dag ska jag göra min mamma stolt, hon ska bli stolt över vad jag uppnått i livet till skillnad från Chris och pappa. Jag ska kämpa för hennes skull, jag ska ge henne allt hon förtjänar. Nån knackar, vem kan det vara? ”Jamaal, Ahmed är här”, skriker mamma. Det är min närmaste vän Ahmed, men vad vill han nu så sent? Han kommer springande in i mitt rum och berättar att Chris är på väg till gården med sitt gäng, de ska tydligen möta upp med det andra gänget och bråka. Vi åker imorgon på morgonen så jag måste stoppa honom. Om han bråkar med dem nu kommer de aldrig låta honom vara. Jag tar på mig skorna, tar tag i jackan och


springer ner. Det är ganska sent, klockan är elva. Det är mörkt och isigt, ingen är ute. Men jag fortsätter springa, jag kollar aldrig bak. Jag bryr mig inte ens att min mamma springer ner efter mig barfota med pyjamas. ”Jamal, Jamal, gå inte snälla lämna mig inte”, skriker hon gråtandes. Jag stannar upp och säger till Ahmed som har sprungit med mig, jag ber honom springa tillbaka och lugna ner henne: ”Säg att jag snart är tillbaka och säg att jag älskar henne”, säger jag och sedan fortsätter jag springa. Jag är jätterädd att något ska hända Chris, mina tårar rinner ner. Det slutar inte, jag tänker bara på alla dåliga saker som skulle kunna hända. Men som tur var hinner jag till gården, det andra gänget är där. Jag lyckas övertyga Chris att följa med mig hem. Jag behöver bara säga “tänk på mamma”. Nu är vi på väg hem, vi kommer äntligen leva utan sorg eller rädsla. Vi ska flytta från den här stan och lämna vårt förflutna bak-

om oss. Nu ska vi leva som en vanlig familj! Hoppas bara Nyköping blir annorlunda. Precis när vi börjar närma oss lägenheten ser jag min mamma springa mot oss. Hon är glad över att se oss. Samtidigt som hennes tårar faller ler hon och säger: ”Jag trodde jag aldrig skulle se er igen.” Hon kramar om oss så hårt hon kan och jag säger: ”Allt kommer bli bra mamma, jag lovar. ” Vi börjar sakta gå mot lägenheten, alla är glada och mamma håller om oss och skrattar. Jag har aldrig sett min mamma så stolt. Men sen förstörs allt. Jag kollar upp och ser en svartklädd man med en liten axelväska i handen. Han står långt borta vid parkeringen, framför en svart bil. Det är helt svart ute och jag ser knappt nåt. Jag tror först han kommer från gymmet eller nåt, sen ser jag att han tar ut något från väskan: en pistol. Precis då känns det som om allt och alla stod still förutom jag och mannen.

Han siktar mot Chris. Jag kollar på Chris han kollar på mamma och ler. Då börjar jag skrika och puttar bort min mamma och sen kramar jag om Chris, precis lika hårt som mamma brukar krama oss. Det går så snabbt, nån sekund bara och jag märker att jag ligger ner på marken. Jag hör bara mammas skrik. Chris blir bara helt galen, han springer runt och försöker hitta mannen. Men det är för sent, han åker iväg direkt. Chris sätter sig bredvid mamma och skriker, gråter, han börjar slå sig själv. Mamma skriker: ”ring ambulansen!” ”Lämna mig inte Jamal, lämna mig inte”, skriker mamma direkt efter. Det är det sista jag hör och mammas ansikte är det sista jag ser. Jag hör inget, ser inget och säger inget mer. Plötsligt svartnar bara allt. N IVI N B UTR U S, 8L

37. HJÄRTAT

Tidigare denna torsdag satt både Charlie och Lina som vilket annat par som helst i deras ålder och tittade på olika serier hemma hos Charlie på Arnö. Det knackade på dörren och Charlie sprang ner och öppnade. Det var ingen där men det låg en låda utanför dörren. Han tog in lådan och ropade på Lina. Han öppnade lådan. Han trodde inte sina ögon. Det låg ett hjärta i lådan. Lina skrek när hon såg det. Det satt en lapp instucken i hjärtat. Charlie tog ut lappen och där stod det: “Din vän Alexander kommer du aldrig att se igen.” Lina tittade in i Charlies ögon och de tänkte samma sak. Är Alexander död? Charlie ringde sin pappa Tobias som var på jobbet i stan. De berättade allt och blev senare hämtade utav Tobias och åkte alla tre in till polishuset. Väl inne i polishuset blev de bemötta av flera poliser som fått reda på allt detta innan eftersom Tobias ringt och berättat allt. Poliserna försöker att ta DNA på hjärtat men de får inget resultat och kan därmed inte vara säkra på att hjärtat tillhör-

de Alexander. – Har ni sett till Alexander på ett tag? frågar polisen. – Nej, eftersom att det är lov så har vi inte sett honom på snart två veckor, svarade Lina. – Okej, då får vi göra en efterlysning och… – Vänta, det borde ju finnas DNA på lappen eftersom det nog är gärningsmannen som skrivit lappen, sa Tobias. Poliserna gör tester på lappen och får faktiskt fram DNA. Det är inte någon av dem som rört lappen innan vilket betyder att det kan vara gärningsmannens DNA. Poliserna kollar upp vem gärningsmannen är och det visar sig vara en 43-årig man. Han heter Klas och han befinner sig i Örebro. Två dagar senare åker poliser från Nyköping till Örebro och polisen där har blivit informerade. En polis har ordnat en GPS på Klas mobil som visar exakt var han befinner sig och det visar sig att han bara är några hundra meter från dem. De får jaga honom, men de får tag på honom. Klas åker med poliserna till Nyköping där han förhörs. Det visar sig att han har dödat en person, tagit hjärtat och lagt det utanför Charlies dörr. Man vet ännu inte varför han har gjort detta eller om det

faktiskt är Alexander han dödat. Klas får sitta livstid på ett fängelse utanför Eskilstuna. Charlie och Lina går till skolan efter jullovet. De är så ledsna och arga. När de kommer fram till skolan och ska gå in i klassrummet får Lina syn på någon som ser ut som Alexander. Nej, det kan väl inte vara han? Jo, det är Alexander och han lever! Både Lina och Charlie springer fram till honom och kramar honom så hårt de bara kan. Alexander är inte som han brukar. Han är ledsen. – Jag vet allt som hänt och hjärtat tillhör min tvilling Lukas. Han bodde i Örebro med min moster, sa Alexander. – Men varför har gärningsmannen sagt att det var du? Och han gav ju hjärtat till mig? frågade Charlie. – För att han trodde att det var jag… Vi är ju tvillingar... TYRA B O MAN, 8O

Spänning och brott

Det är vinter, lamporna på trottoaren lyser svagt. Charlie och Lina sitter på poliskontoret, Tobias sitter på förhör. Ingen förstår vad som precis hänt, det hände så plötsligt... Hur kan en människa göra det här?

35


38. HÅRD KONKURRENS Jag känner mobilen vibrera till i fickan. Tar upp den och kollar. Det är S som ringer. Jag trycker på svara på skärmen. “Tja, vi har en köpare som vill ha ett gram kokain” säger S. “Visst, vilken adress?” svarar jag. “Ängstugevägen 7”. “På’t direkt” säger jag och lägger på. Jag springer in i skjulet, hämtar min cykel och tar fram två påsar från en liten gömma uppe vid taket. Tar också fram en liten pistol och två knivar, hoppar upp på cykeln och trampar iväg. På vägen funderar jag på var S egentligen får sina varor ifrån. Vill inte veta om jag blir tagen men är ändå nyfiken. När jag svänger in på Ängstugevägen så tränger jag bort tankarna på S och börjar sedan tänka på hur mycket betalt jag ska ta. Det blir nog 1400 spänn, och jag får tio procent. Det är 140 kr, 140 lättförtjänta kronor. Allt jag behöver göra är att cykla runt i hela stan med olaglig narkotika i väskan, sedan ge det till kunden, ta pengarna och sticka. Ge pengar till S och jag är klar. Kanske inte är så bara egentligen, men jag behöver pengarna. Det är inte så mycket åt gången, men det är fler än man tror som köper. Knack, knack. Slagen från mina knogar mot dörrens ekträ ekar i mörkret. En springa öppnas och en man kikar ut. “Leverans?” frågar han tyst. Jag nickar och han öppnar mer, sträcker ut en hand mot mig. “Hit med grejerna” väser han, som om jag inte skulle veta hur man säljer för att jag är yngre än vad andra som säljer är. Men med fjorton levnadsår på nacken och två år in business så vet jag mer än väl hur jag ska göra. Jag ser upp och säger: “1400 spänn!”. “Jaja, du ska få dina jävla pengar” svarar han och drar fram en bunt med pengar ur fickan. Han bläddrar igenom dem och räknar snabbt innan han ger dem till mig. Jag tar dem och tittar på dem. “Det fattas 100 spänn” säger jag. Han stirrar argt mot mig och börjar röra armen mot bakfickan där han förut tog fram pengarna.

Men han tar inte fram några pengar. Han håller i en stor kökskniv. “Det är en fälla, jag jobbar för en konkurrerande liga” säger han. Jag reagerar utan att tänka, drar kniven och hugger honom i magen. En gång, hårt. Det rinner blod ur hans ena mungipa, jag ser in i hans ögon och ler. ”Jag tänker utrota er liga, vi ska ha monopol på droger i stan” säger jag. Jag drar ut min kniv, drar ner min tröjärm och tar tag i hans kniv. Sätter den i hålet och vänder honom på mage. Nu ser det ut som att han har ramlat på kniven. Vänder och går till hans brevlåda, öppnar och tar ut posten. Noga med att inte röra den utan använder återigen tröjärmen. Lägger den i gubbens hand. Hoppar upp på cykeln och trampar iväg. Kör ett varv runt stan för att få ur mig adrenalinet och ringer sedan S. “Hallå” han svarar efter en signal. “Det är jag, Daniel. Gubben har gått vidare, om du vet vad jag menar” säger jag snabbt. “Shit, är du dum eller din jävel” nästan skriker han i luren. “Han drog stål mot mig ju” försöker jag förklara, men S vill inte lyssna. Han fortsätter att skrika och gorma om hur oansvarig han tycker att jag är. Efter cirka fem minuter har S lugnat sig tillräckligt för att fråga “Kroppen?”. “Han har sitt stål i magen och sin post i handen. De lär tro att det är en olycka, att han har ramlat eller nåt.” svarar jag. Jag försöker att hålla mig lugn, men man kan höra hur min röst darrar. Av skräck och återhållen vrede. Varför försöker inte S att hjälpa mig med detta, istället för att skrika sig hes åt mig. “Du, kom hit” säger S helt oväntat. “Visst, jag kommer” svarar jag. Samtidigt som jag cyklar bort mot S hus så funderar jag på vad han vill. Ska han bara fortsätta att skrika mig rätt upp i ansiktet eller vill han något annat. Väl framme utanför S så ställer jag cykeln vid brevlådan. Låser den inte ifall jag måste komma därifrån snabbt. Kollar att pistolen är fulladdad. Sätter den i byxlin-

ningen och täcker med tröjfållen. Knackar på och öppnar dörren. Går in. “Jag är i vardagsrummet” ropar S. “Kommer” ropar jag tillbaka. Går mot vardagsrummet samtidigt som jag känner pistolens kalla metall mot min rygg. Känner knivarna i bältet. Hör mitt hjärtas slag eka i mina öron. Går runt ett hörn och där i en fåtölj sitter S. Går fram och skakar hans hand. “Jag heter Simon” säger han. “Jaha, det visste jag inte” svarar jag och funderar på varför han berättar det för mig nu. Jag har arbetat för honom i över två år och han har hela tiden vägrat att berätta vad hans riktiga namn är. “Sätt dig” säger Simon och visar på en fåtölj mitt emot hans egen. Jag sätter mig. Det är tyst en lång stund och allt han gör är att stirra på mig. Sedan bryter han tystnaden. “Du har fuckat upp. Du skulle ha avväpnat gubben och skrämt eller hotat honom. Du mördar inte nån för att han drar stål mot dig. Är du helt jävla sjuk i huvet eller?” skriker han. “Ja-ja-jag fick” stammar jag men han avbryter. “Jag skiter i dina bortförklaringar. Jag kan inte ha små barnungar som jobbar för mig. Det funkar ju inte. Men du vet för mycket om min verksamhet. Du har sett mig, du vet vart jag bor, vad jag heter och hur vi jobbar.” Jag hoppar upp ur stolen och börjar backa ut ur rummet. Han drar fram en pistol och skjuter, men jag dyker ner bakom en soffa. Drar min egen, ställer mig upp och skjuter. Ett, två, tre skott. En skärande känsla i bröstet. Han har träffat mig. Jag kommer att dö, det vet jag. Jag lyfter pistolen och avfyrar två skott till. Han svär till och jag tittar upp. Blodet forsar från hans bröst. “Arrrggghhh”. Det gurglande ljudet som kommer ur hans mun gör mig helt säker, han kommer att dö. En duns, jag ligger på golvet. Jag ler och det svartnar för ögonen. “I N G E N”

Spänning och brott

39. HÄMNDEN

36

Det var en iskall kväll när Elin som var tjugoett år gammal var ute och gick en promenad med sin hund Zingo. Klockan var 23.30 på ett ungefär när hon överfölls och kidnappades av en livsfarlig man som bott i Nyköping sedan han fick sin dotter. Dagen efter så hittade en femårig flicka och hennes mamma en massa blod på marken och en död hund. Polisen kom fram till att det inte bara var hundens blod utan att det var människoblod på brottsplatsen. Hunden hade dödats av en kula i huvudet av en pistol med märket Walther

P99. Det var stigningen i räfflorna i pipan som gjorde att polisen kunde se vilken pistol det var. Polisen hittade pistolen två dagar senare i en buske. Samma dag som Elin anmälts försvunnen av sin pappa som var polis. Polisen hittade fingeravtryck på pistolen och kom fram till vem det var. Det var en serb, Milo Komachek. Han blev dömd för ett mord som han inte begått för många år sedan och hans dotter blev utvisad och hamnade i ett ghetto i Serbien. Han blev

dömd till tolv års fängelse och hans dotter skickade ett brev till sin pappa ett år senare där det stod att hon inte orkade vänta elva år till på att hennes pappa skulle komma ut så hon hade bestämt sig att hänga sig. Han bad polisen om hjälp men de brydde sig inte och lät hans dotter ta livet av sig. Nu när han kommit ut ville han hämnas på den polis som inte tyckte att han skulle få hjälpa sin dotter. Det var alltså Elins pappa som tagit beslutet så då förstod


poliserna att han ville hämnas på Elins pappa. Polisen prioriterade detta fall. De började söka kontakt med Milo men det var inte lätt. Till slut skickade Milo en film på Elin till Elins pappa. I filmen sa han att han skulle hänga Elin och skicka en video där han gjorde det också. Polisen kände igen stället där han filmade och åkte direkt till platsen. När de kom fram fick Milo syn på polisen innan de såg honom så han drog därifrån. När han hade satt Elin i bilen körde han iväg och polisen började jaga honom, men han var en väldigt bra bilförare och hade en snabb bil. Det var en BMW i8 med en v8 i. Det blev en rejäl biljakt men Milo kom undan och körde till en källare under ett stall som bara han visste fanns. Polisen letade men hittade

honom inte. Det hade gått tre veckor sedan Elin blev kidnappad och polisen gick nu ut i media och berättade om händelsen. De gick ut med en bild på både Elin och Milo. De tipsade också allmänheten att om de ser någon av dem så måste de meddela polisen. Milo ringde från en privatpersons mobil som han snodde någon dag innan kidnappningen och sa att han sett Elin och Milo i en lokal utanför stan. Men det var så klart falskt för han låtsades ju vara någon annan. Polisen tog all sin förstärkning och piketen och åkte till lokalen. När de kom dit förstod de att de var falskt för den var nedriven. De spårade varifrån mobilnumret ringt för de förstod att det varit

Milo som ringt. De hittade adressen och satte full fart till platsen. De kom fram och hittade stallet och källaren men Milo hade fixat skottsäkert glas runt dem två så polisen kunde bara stå och titta på. Nu hade Milo tänkt hänga Elin framför alla poliser, och allt var förberett när Milos dotter kom in. Polisen hade lurat Milo i alla år. Polisen hade sagt att hon var död och hittat på brevet om att hänga sig. Milo släppte därför ut Elin och fick tillbaka sin egen dotter. Han fick dock två års fängelse för kidnappning. H U G O P ETTE R S S O N, 8O

40. KIDNAPPAD I NATTEN – Shit, klockan är kvart över elva! – När skulle du vara hemma? – För en kvart sen! – Varför står du här och pratar då? Skynda dig hem! Jag börjar gå hem, jag skriver ett sms till mamma “Förlåt, glömde bort tiden. Är snart hemma.”. Jag fortsätter gå och tittar runt omkring mig. Det hänger ljusslingor på byggnaderna och alla butiksskyltar lyser upp gatorna. Inte visste jag att Nyköping kunde vara så vackert på kvällen. Det plingar till, jag tar upp mobilen. Det är från mamma “Vi får prata sen, ska jag komma och hä…”. Det kommer nåt svart över mitt huvud. Jag tappar mobilen och börjar skrika. En hand läggs snabbt på min mun, jag skriker högre. Jag skriker det högsta jag kan. Min röst blir svagare och det börjar snurra i huvudet. Jag vaknar upp, jag kollar runt om mig. Jag sitter fastbunden på en stol i ett litet mörkt rum. Det finns inga fönster och det är helt tyst. Jag försöker ta mig loss men knuten spänns tajtare. En dörr öppnas och in kommer en man som ser ut att vara i 40-årsåldern. – HJÄLP!! Jag sitter fast! – Haha, gumman, det var jag som satte fast dig. – Varför? Vad har jag gjort dig? – Du var frestande. – Kan du snälla släppa mig? – Nej, lilla gumman. Jag tror inte du fattar vad som händer. Du ska göra exakt som jag säger annars kommer du ångra dig!

Han drar sina händer på mina lår och för dom sakta upp och knäpper upp mina byxor. Han drar ner mina trosor och börjar våldta mig. Jag skriker. Någon dag efter: – “16-årig flicka försvunnen” står det i tidningen. Synd, dom kommer aldrig hitta dig. – Dom kommer hitta mig och då kommer du få spendera så många år fängslad.

Jag ligger helt tyst, jag får inte fram några ord. – Du är helt värdelös, vad ska jag göra med dig nu? Med min hesa, svaga röst lyckas jag få fram mina sista ord… – Dra åt helvete. “O KÄN D”

– Dom kommer aldrig hitta mig. – Vad menar du med det? Om dom hittar mig kommer dom hitta dig. – Nej för dom kommer aldrig hitta dig… inte vid liv i alla fall. Han viskar det sista, men jag hör det ändå. Jag måste försöka rymma härifrån. Jag lyckas få loss ett ben och sparkar honom hårt mellan hans ben. Han skriker till och lägger sig på golvet. Medan han gör det försöker jag ta mig loss med händerna. Men jag är för långsam, han hinner resa sig upp och slår till mig på ögat. Sedan slänger han ned mig på golvet så att stolen går sönder. Jag försöker fortfarande ta mig loss från repen men han sparkar mig i huvudet. Allt blir svart. Jag känner hur jag får slag på kroppen men jag är helt borta i huvudet. Jag vaknar upp på golvet helt blodig och sönderslagen. Det finns inte en enda kroppsdel på mig som inte gör ont. Jag vill skrika av smärta men jag har ingen kraft. Jag klarar inte av att röra mig. Jag bara ligger på golvet och väntar. Jag väntar på att mitt lidande ska ta slut. När det känns som att jag legat på golvet i timmar så kommer han in i rummet. – Trodde du verkligen du hade en chans att rymma?

Spänning och brott

“40-årig man gripen för mord, riskerar 35 år”

37


41. KOMPISARNA Det började med att kompisarna var hemma och ena kompisen fick en ide, helt plötsligt sa han: – Du ska vi råna ICA? Kompisen avstod först men sen ville han oxå. Så dom klippte mössor och gjorde dom till rånarluvor. Sen tog dom med sig glaskrossare och så mer grejer, dom båda var taggade och redo inför det stora rånet. Det var senare, runt 00:30-tiden dom anlände till ICA och kompisen tog fram glaskrossaren och var redo att ta sönder glaset. Båda hade stora påsar med sig och var redo. Först kollade dom omkring sig för att kolla om någon var på plats. Dom såg ingenting och helt plötsligt så hörde man ett stort ‘’PAAM’’. Glaset ramlade ner i små, små bitar och rånet var igång. Dom gick direkt till kassan, slog den med en stor hammare och så flög alla

pengar ut. Dom tog och tog. Kompisen gick och tog sig ett par stora påsar kilo godis. Alarmet gick och det var tid att ge sig iväg. Kompisarna gav sig ut ur affären och sprang rakt in i skogen. Dom gömde sig där ett par minuter och helt plötsligt så hörde dom sirener. Kompisen såg fyra polisbilar. Dom sprang och sprang. Dom kom sedan hem med alla pengarna. Dom gick genast in på Södermanlands nyheter och såg att de hade skrivit om att ett rån hade inträffat. Kompisen började få panik och blev rädd att dom skulle bli tagna, andra kompisen sa: – Äsch, oroa dig inte, dom kommer aldrig få tag på oss! Han började lugna ner sig och gick och sov, nästa dag gick dom till skolan som vanligt och ingenting hände.

nat, sen gick dom båda och la sig. Dom gick till skolan utan någon ide, helt plötsligt såg kompisen två polisbilar i skolan. Han gick in i skolan ändå och han såg att hans kompis låg på marken. Han skrek: – KOM OCH HJÄLP MIG! Ena polisen sa: – JAGA, HAN DÄR ÄR DEN ANDRA! Jakten var igång, kompisen slängde iväg väskan och sprang och sprang. Dom fick till slut tag på honom och hoppade på honom, han ramlade rakt ner i marken och fick ett sår på hakan. Båda dömdes till rån, den ena var femton år och han andra var fjorton. Femtonåringen dömdes till fängelse, han dömdes till ett års fängelse. Fjortonåringen fick skadestånd på över 400 tusen kronor, ingen hade möjlighet till att betala något!

Kompisarna gav sig iväg till stan och storshoppade för alla pengarna dom rå-

ALB I N SAD I K U, 8O

de springer mot honom, då springer han fort som fan och ropar på hjälp.

Han går till ett hus i närheten men när han är nära huset så kommer killarna tillbaks. Han springer allt vad han kan och kommer undan.

42. LASSES DAG Det är mörkt när Lasse går på vägen till ICA, han ser stjärnhimlen i den mörka natten. När han gått i fem minuter så känner han sig förföljd, han kollar bakåt men ingen är där så han fortsätter gå. Efter en stund kommer han fram till ICA och handlar godis, läsk och en brukssnus (snus). Han tar även ut 500kr för att han ska åka till klubben senare. När han har gått ut och ska börja sin femton minuters färd hem så ser han tre killar med huvtröjor stå framför honom. Han tänker inte så mycket på dem utan går lugnt förbi och kollar upp i himlen igen. Men killarna följer efter honom och han börjar gå snabbare och snabbare. Efter en stund ropar en av killarna “ejj du, stanna!”. Han vänder sig om och ser att

Men ingen hör honom och efter en stund kommer killarna ikapp honom och frågar varför han inte stannade. Han svarar ”För att jag känner för att springa.” Då skrattar en av killarna och frågar vad han har i sin påse? Han svarar ”Godis”. Då frågar en av killarna om han har pengar? Han svarar ”Nej, vadå då?” Till slut så tar ena killen hans påse, en annan slår till Lasse och tar sedan hans telefon och plånbok. De sparkar och slår på Lasse tills han inte kan röra sig mer, sen springer de iväg. Han ligger kvar och försöker ropa på hjälp men det går inte. Han reser sig upp och tar sig mot ICA för att få hjälp. När han har kommer till ICA har de stängt.

Han ser en tjej komma gående mot honom och då ropar han på hjälp. Tjejen kommer springande till honom och ser att han blöder. Hon frågar vad som har hänt och han säger att han blev rånad och misshandlad. Hon tar upp sin telefon, ringer “112” och berättar vad hon har fått veta. Polis och ambulans kommer till platsen, Arnö i Nyköping. Han säger vad som hänt och blir skjutsad till sjukhuset. När han legat på observation i fem dagar så får han gå, han går ut och sen… ”SVE N N E SVETS D I F F”

Spänning och brott

43. LÖNNGÅNGEN

38

Niklas går en helt vanlig promenad i skogen men helt plötsligt trampar han i någon slags fälla och ramlar ner genom ett litet hål och hamnar i en liten underjordisk grotta. Han ser sig omkring i grottan. På ett ställe finns det en dörr. Han går fram och kollar om den är öppen, men den är låst. På ett annat ställe hittar han en låda med Nyköpingstornet på. Han öppnar lådan, det ligger en karta över Nyköping där i. Det finns ett kryss ungefär vid gamla slottet. Nästa dag tar han cykeln och cyklar till

stället där krysset är på kartan. Han tittar riktigt noga och ser att det finns en liten lucka som är gömd bakom en buske. Han prövar att öppna luckan. Men den är låst. På luckan finns samma symbol som på lådan i grottan och nyckeln som kastades i ån. Kanske det kan vara den som passar i låset, tänker Niklas. Men hur ska man kunna hitta den, den ligger ju någonstans i ån? Han cyklar hem igen. Nästa dag cyklar han till Nyköpingsån

med badbrallor på. Han hade tänkt att han skulle dyka ner i ån och leta efter nyckeln. Efter en och en halv timmes letande ger Niklas nästan upp. Han är både trött och kall så han sätter sig i solen och värmer upp sig lite. En bit bort står en fiskare och fiskar. Han sitter och tittar på när han fiskar och så rätt som det är har han fått något på kroken, det är ju NYCKELN! Han springer fram till fiskaren och frågar om han skulle kunna få den men han vill


behålla den som souvenir. Han tänker att den kan vara ett värdefullt samlarobjekt. Niklas smyger sig efter fiskaren så han vet var han bor någonstans. Men han har den ju inne hos sig och han kommer säkert känna igen mig, tänker Niklas, så det kan verka lite misstänkt om man skulle knacka på och fråga om man kunde få komma in. Niklas ringer sin kompis Erik, om han kanske kunde knacka på hos fiskaren och kanske få komma in. De möts upp hemma hos Erik och han berättar för honom vad som har hänt. Erik tycker också det verkar väldigt spännande att se vad som finns bakom den där luckan. De kommer fram till att Erik ska knacka på och fråga om han kan låna toaletten. Dagen efter går de till fiskarens hus, Erik knackar på och frågar om han kan få låna toan. Fiskaren är på gott humör och säger att “det bara är att komma in, badrummet ligger där borta till vänster”. På vägen till toan ser han ett glasskåp, och där ligger den ju, nyckeln! Men nu är det enda problemet hur han ska kunna komma in i det och få tag på nyckeln. Han går till badrummet och går på toa. När han ska gå ut ser han att det finns ett nyckelskåp vid dörren, han ser sig om så att fiskaren inte är där och så tar han en titt i skåpet om kanske nyckeln till skåpet finns där. Erik ser en nyckel som ser ut att passa och han tar den. Sedan går han ut och säger “tack för lånet, hejdå”. Nu är bara frågan hur de ska komma in i huset ännu en gång. Erik kommer ut

igen. De går hem till Erik igen och lägger upp en plan att kunna komma in igen. De har kommit överens om att varje dag de går hem från skolan ska de kolla om han är hemma eller inte. Några dagar senare i veckan när de går förbi fiskarens hus står det ingen bil hemma. De smyger sig in på baksidan av huset och kollar in om de ser någon men det verkar som om han inte är hemma. Ett av fönstren på övervåningen står lite på glänt. De ser sig omkring efter något att kunna ta sig upp med. De står en liten bod en bit bort. Men den är också låst. De kollar på baksidan av boden och där hänger en stege. De hämtar den och ställer den mot huset för att komma upp till det öppna fönstret. De tar varsin ände och går mot huset, ställer upp den mot väggen och så klättrar Niklas upp. Erik står kvar där nere på baksidan och håller koll så ingen kommer hem. Nu har Niklas kommit in i huset och kommit ända fram till skåpet men då kommer han på att Erik fortfarande har nyckeln, så han blir tvungen att gå tillbaka och be Erik kasta upp nyckeln. När han är på väg tillbaka till skåpet hör han att dörrlåset till ytterdörren låses upp, fiskaren har kommit hem igen! Han gömmer sig bakom en vägg och hoppas att han ska gå någon annanstans. Men han går rakt mot där Niklas står, svetten börjar rinna, men som tur var skulle han bara gå på toa. Nu har han chansen, han går mot skåpet och tar nyckeln och stänger det igen. Han tänker att han har tid att lämna nyckeln också, för den kan vi inte ha kvar ju, tänker Niklas. När han går förbi toalettdörren ser han dörrhand-

taget tryckas ner. Han skyndar sig upp för trappan och mot fönstret. Det verkar som han hörde något och han följer efter upp för trappan. Niklas kommer inte hinna klättra ut igen så han går in till ett rum och väntar på att han ska gå ner igen. När han kommer upp ser han att fönstret är öppet och tror att det var det som stod och slog förut och att det var det som lät förut. Sedan stänger han det och går ner igen. Niklas går fram till fönstret och öppnar det igen och klättrar ut så tyst han kan. Sedan går han ner för stegen, till Erik. De smyger tillbaka med stegen och går igenom häcken för att slippa gå på framsidan och kanske bli upptäckta. Nästa dag går de till luckan och öppnar den. Det är en trappa som går ganska brant neråt och det blir mörkt ju längre ner de går. Dem blir tvungna att lysa med en ficklampa för att se något. De går längre och längre men förstår inte när den ska ta slut och var den leder. Till slut kommer de fram till en dörr och en till låda, precis som den som fanns i det där lilla rummet där Niklas hittade kartan. De öppnar lådan och kollar vad som finns i. Det ligger ett litet brev och en till karta. På brevet står det “Bra jobbat, du är en av få som hittat hit, kolla på kartan var du är någonstans och öppna sedan dörren”. De viker upp kartan och ser att det är precis samma ställe som grottan i skogen. De öppnar dörren och ser att det också är precis den grottan han började vid… S I M O N N I LS S O N, 8C

44. MANNEN I KOSTYM

Pojkarna är 14 år och bor i Nyköping. De är bästa kompisar och är ganska lika varandra. Luka är den skötsamme, Abdi är den snälla med humor och Axel är den lite kaxigare som inte backar för mycket. Både Abdi och Luka är duktiga i skolan, höga betyg, går på alla lektioner och så vidare. Däremot är Axel rena motsatsen och tycker att skolan är ganska onödig. Pojkarna är talanger i fotboll alla tre, men även där är de väldigt olika. Oftast är det Luka som bjuder på de läckraste finterna, men även de mest onödiga röda kort du kan komma på som att kalla domaren för kossa och spotta på motståndarmålvakten. Träningen är i full gång och det är skott

på schemat. Axel skjuter sitt första skott i ribba, över stängslet… Han går i en lugn takt runt stängslet för att hämta bollen. När han kommer fram möter han en man; ganska lång, 180 cm kanske, fina skor, kostym och ett ansikte med många stygn och ärr. Mannen tar upp bollen och frågar, “kan du inte sikta eller pojk?” Axel svarar kyligt “Förmodligen dubbelt så bra som dig (du) din riksfjolla” Nästa dag: Axel går till skolan dagen efter, surt sparkar han en sten framför sig. Han tänker på mannen i kostym från igår som trodde han var något. Han tänker för sig själv att om han skulle se mannen idag så skulle han fan kasta en sten i huvudet på honom. Och han skulle inte behöva vänta speciellt länge… För bakom kröken står mannen, med en kopp kaffe, i ett slitet linne och shorts och tittar skrämmande på honom.

Axel frågar kyligt, “Vart tog den dyra ”fake”kostymen vägen?” Mannen svarar: ”Den ligger på mannen som jag slog upp rejält igår kväll, bara lite mer blodig nu, gissar jag” med ett hånfullt leende som får varenda kroppsdel i Axels kropp att rysa. Axel frågar: “Vart är felet på dig, din jävla luffare?!” och låter så cool han kan, även fast han är rädd för varenda bokstav som trillar ur munnen på honom. Mannen tar nu upp en blodig kniv och säger hotfullt, “Grabben, du ska vara väldigt försiktig med vad du säger nu innan jag sticker in den här på alla ställen jag kan komma på…” Efter skolan 14.49 Både Abdi och Luka har blivit magsjuka och spytt inne på skolans toaletter, så Axel fick gå hem själv idag. Han har tänkt på vad som hände på morgonen hela dagen. Han är vettskrämd och varje ljud lå-

Spänning och brott

Luka, Abdi och Axel var på sin träningsanläggning en vanlig torsdag sommarkväll. De hade slutat skolan vid 16-tiden och skulle bara få i sig något att äta innan träningen.

39


ter som någon som skulle kunna hoppa fram och avrätta honom här och nu. Vid ICA händer det, han går förbi en buske och ser honom, han som kommer göra livet kort för honom. Mannen springer efter honom denna gång, och det tar inte lång tid innan han hör hans flämtande i ryggen. I desperation springer han in i skogen, fintar höger, går vänster, precis som på matcherna. Han lurar bort mannen och gömmer sig i en buske, en röd som är en bra täckmantel. Hans puls ligger på den högsta någonsin och han flämtar så tyst han kan. Mannen är en välkänd mördare och har

tagit många offer i denna skog, alltså vet han vart han ska leta och detta fall är det likadant. Efter sjutton minuter så reser sig Axel och ska försöka ta sig hem, men precis bakom nästa träd står mannen i högsta hugg och när han gör en svepande rörelse förstår Axel att det är slutet... Två dagar senare: Luka och Abdi har inte sett av Axel på två dagar och undrar vart han är. Båda två blev magsjuka den dagen så kanske hade de smittat Axel. Abdi säger “Vi kollar i skogen, han kanske ligger bakom någon buske och sover?”

Det Abdi säger är ju tyvärr ganska rätt bara att han ligger bredvid ett annat offer, i en blodig kostym över sig. Pojkarna hittar Axel femton minuter senare… Två år senare: Abdi och Luka är sexton år nu och har precis gjort så att mannen som mördade Axel och tio andra offer har åkt fast. Han var från en början en advokat som fick sparken, som dödade sin chef och sedan tog offer efter offer i två års tid... Mannen som hette Olof, sitter nu inne för mord flera gånger och därmed livstid. H U G O W I D N E E R, 8L

45. MORDET I MAJBRASAN Saras blodstänkta ansikte droppade av svett när hon svingade yxan ännu en gång. Det störande ljudet från att ben knäcktes under den vassa yxan fick hennes mage att vända sig kraftigt. Hon lämnade yxan fasthuggen i hans nedersta revben. Blodet från hans livlösa kropp flöt ut och sjönk ner i den fuktiga mossan. Hennes ben vek sig under henne och hon föll till marken.

Spänning och brott

Den röda lilla stugan som stod mitt ute i det kalla morgonvädret började tappa färg. Det var dimma över stugans multnande altan. Damen som satt inne i stugan tog ett djupt andetag och andades ut. Vit genomskinlig rök sipprade ut mellan hennes torra spruckna läppar. Kylan var nästan olidlig i den ensamma skogen. Damen ställde sig hastigt upp när hon hörde fotsteg på altanen. Hon gick fram till det immiga glaset och kollade hastigt åt höger och vänster. Men ingen där, damen tyckte själv att hon hade hört ljudet så tydligt. Hon gick fram till den gamla dörren och vred om nyckeln. Dörren gick i lås och hon gick långsamt tillbaka till den nersjunkna fåtöljen.

40

Sara tog tag i kroppens armar som var täckta med blod. Hon var tvungen att dra kroppen till majbrasan så inte någon skulle hitta några spår. Folk skulle stå runt och kolla på den fina elden, men inuti den skulle Sara försöka gömma alla bevis som fanns. Hon stoppade in liket i den svarta soppåsen och knöt en hård knut. Hon slängde upp påsen på ryggen med all kraft. Hon gick tunga långsamma steg mot majbrasan. Hon kom fram till en bäck och slängde liket över till andra sidan. Hon andades tungt när hon lyfte upp påsen igen. Hon gick mellan de höga träden som reste sig runt henne. Hon kom fram till skogskanten och såg att majbrasan snart var klar. De skulle lägga på de sista grenarna ikväll när alla människor var där. Hon gick fram till högen av grenar och började lyfta bort. När

hon hade kommit till mitten så tog hon ut liket ur påsen och började sedan täcka liket. Hon satte sig ner och pustade ut när hon hade lagt tillbaka hälften av alla grenar. Sara hörde grenar knäckas. Alexs keps trillade av när han sprang med rädsla mellan träden. När han kom fram till skolan så stannade han och gick långsamt in i skolan. Han började tänka på det han nyss hade sett. Han hade sett en människa helt blodig. Han gick till toaletten och ställde sig framför spegeln. Imman började växa på spegeln. Han flåsade hårt på grund av att hans hjärta bultade. Han låste upp dörren och gick långsamt ut. Han kollade åt båda hållen innan han gick ut. Han kände någon som tog tag i hans axel och vände honom. Sara ställde sig upp långsamt. Det kände som ett slag i magen när hon såg pojken försvinna in bland träden. Hon visste att det var någon som hade sett när hon stoppade in liket i majbrasan. Hon gick upp mot parkeringen och gick sedan ner till bäcken som porlade bredvid den lilla grusvägen. Hon doppade ner händerna och blodet färgade vattnet rött. Hon tog en kupa med vattnet och hällde över sin blodiga kropp. Hon gick ner med fötterna i bäcken. Vattnet tog tag i blodet som hade börjat stelna på fötterna. Hon skvätte upp vatten mot benen och magen. Hon tog av sig tröjan och doppade den i vattnet så att de värsta fläckarna skulle försvinna. Sara vred ut vattnet och satte på sig tröjan därefter. Handen som låg på hans axel vände på honom och han såg läraren kolla rakt in i hans ögon. Det enda som Alex hörde i sina öron var dunket av att hans hjärta slog. Han försökte tyda lärarens läppar men lyckades inte. Läraren tog tag i hans arm och drog honom mot klassrummet. Läraren öppnade dörren och puttade in honom i klassrummet som var fullt med elever. Han kände att kinderna började

blossa. Allas ögon riktades mot honom. Han tog stapplande steg mot sin plats som var längst bak. När han kom fram drog han ut sin stol och satte sig. Han kunde inte tänka på något annat än att han nyss hade sett ett lik. Folk skrattade när läraren kollade ilsket på honom. Sara kollade ner i vattnet och såg en spegelbild av mannens livlösa ansikte. Hon slog med handen i vattnet och trodde att hon fantiserade. Spegelbilden av mannen försvann inte. Spegelbilden hade förändrats. I vattnet så hade mannen tagit fram en kniv som hölls riktad mot Sara. Sara kastade sig bakåt bort från vattnet. Hon gnuggade sig i ögonen. Hennes rädsla slog alla andra känslor hon hade just nu. Hon vacklade till när hon ställde sig upp. Det knäcktes till bakom hennes rygg och hon vände sig hastigt om. Där stod han rakt upp och ner och kollade med mordisk blick på henne. Hennes hjärta slog hårdare ju närmare han kom henne. Hon tog små steg bort från honom. Hans kropp bleknade bort. Plötsligt var han försvunnen och Saras känsla var en blandning mellan skräck och lättnad. Alex sprang ut ur klassrummet och försökte ta sig ut på skolgården. Hans ögon var uppspärrade när han kom ut från byggnaden. Där borta vid grinden stod hon, Sara. Helt stilla stod hon och rörde inte en muskel. Sara blinkade till några gånger och tog sedan ett steg in på skolgården. Alex vände sig om och gick med raska steg in i skolan igen. Innanför dörren stannade han till och öppnade upp dörren lite. Hon var inte kvar på skolgården. Saras stora kliv sprätte upp grus bakom hennes rygg. Helt plötsligt tog det tvärstopp när Sara såg en gestalt stå längre bort på den smala grusvägen. Sara fick hjärtat i halsgropen och hon var nära på att spy. Hon kände sig iakttagen från


alla håll och kanter. Hon la sig ner och skrek. Tårarna föll ner från hennes kinder och hon ångrade allt hon hade gjort mot mannen. Hennes kinder var knallröda av alla tårar som hade fällt ner från hennes ögon. Hon hörde sirenerna närma sig med hög hastighet. De blå ljuset från polisbilen kom bakom hörnet. Sara tog all kraft hon hade och ställde sig upp. Poliserna tog upp vapnet så att de höll det i handen. Helt plötsligt var den någon av poliserna som tryckte på avtryckaren. Allt ljud försvann och det enda som hördes var en skottlossning. Saras kropp

föll till marken och allt blev svart. Tankarna försvann och allt som fanns framför ögonen var ett stort mörkt rum. Det mörka rummet lystes upp av en dörr som öppnades längst bort i rummet. Sara gick framåt och hon kom fram till det helt kritvita rummet. När hon tog steget in så föll hon. Allt tog slut och det fanns inget kvar av Sara. Damens ögon var fyllda med gråt. Hon stod framför polisbilen och var helt stum. Framför hennes ögon låg hennes dotter med ett skott i bröstet. Blodet forsa-

de ut och rann ner på marken. Sorgen gnagde inombords på henne. Hon såg pistolen ligga två meter ifrån henne. Hon tog långsamma steg fram. Hennes darrande hand böjde sig efter pistolen. Pistolens svettiga handtag blev inget distraherande för damen. Hon tog upp pistolen mot huvudet och höll ena fingret på avtryckaren. Luften fylldes med ännu en till skottlossning. Polisernas huvuden vändes mot damen som livlöst trillade ner på marken. ”AN O NYM”

46. MÖRKA HIMLEN

Några dagar tidigare… Idag var det värsta dagen, för mig iallafall. Jag vaknade av den starka solen som lyste rakt in i mina ögon. Jag ville inte lämna min sköna varma säng, men jag gick ändå upp för idag skulle jag och min mamma flytta hemifrån. Vi skulle flytta till staden Nyköping. Att flytta in i en ny stad, börja i en ny skola och träffa nya klasskamrater, kändes som att börja mitt liv från starten. Tankarna och minnena började strömma till min hjärna, när jag låg i sängen. De passerade i blicken, minnena om pappa, det han hade gjort mot oss. Att han hade lämnat oss, när jag var bara sju år, och även innan dess så såg jag aldrig honom. Men jag saknade honom ändå, jag saknade känslan av att vara en hel familj. Jag kände kalla tårar strömma ner för mitt ansikte. Dessa tankar gjorde mig bara sämre och sämre, jag bestämde mig att ta på mig mina kläder och gå ner till köket. På köksbordet är det högar med papper som jag aldrig har sett förut, jag ser mamma sittande i en stol ihopsjunken och tittande i golvet. Våra grejer står i hörnet packade och klara, nu är det bara och sitta och vänta tills de kommer och tar ut möblerna och alla flyttkartonger. Minuten känns som en hel timme, jag hör vartenda klockslag. Tårarna började falla från mammas ögon ner till golvet. Hon

sitter länge utan att säga något, med händerna i knät och blicken fäst i det tomrum som pappa har lämnat efter sig.

Viskningar i korridorerna, blickarna, skrattningarna,. Jag orkade verkligen inte mer.

Idag var det min första dag i min nya skola. Jag vaknade tidigt, fixade mig och cyklade. Jag började få ont i magen varje sekund jag kom närmare. Jag andades i skakiga andetag, paniken stod som galla i min kropp och plötsligt visste jag inte längre hur man talade eller gick. Jag började känna oron växa i magen, det kändes som händer trycktes mot min hals, som förhindrade alla ord som jag hade tränat om och om igen framför spegeln. De drogs tillbaka och upplöstes i magen av syran. Jag kände ett hav av ångest inom mig, kunde känna mina nervers stickningar, som att bli kittlad av en fjäder. Mina ben darrade och jag kunde känna att jag blev kallare om händerna när jag gick i den mörka korridoren med huvudet böjt ner. Blickarna stirrade på mig från alla håll, ångesten kraschade över mig och mina tankar konsumerades med denna oro.

“Uhmm, asså, har du aldrig borstat ditt hår?” “Vad är det här för tröja” “Asså, kolla på henne, jag spyr”. Jag ville bara springa därifrån och gömma mig, det kändes som ett tomrum i magen och samtidigt började jag må illa. Men jag fortsatte och gå fastän mina ben darrade, med huvudet rakt.

“Hej, är du ny här? Visst är det du som ska börja i vår klass, Jag heter Nicolas förresten.” Hörde jag någon säga till mig, jag vände mig om och såg den mest attraktiva killen. Hans blonda hår som täckte över hans ansikte, ögonen som var blå som himlen, leendet som lyste upp hans ansikte. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var mållös.

“Nadia, kom ner så äter vi middag tillsammans, ska du inte berätta för mig hur det gick första dagen i skolan?” ropade mamma på mig. Jag gick ner för trappan och berättade hur det gick för mig i skolan. Samtidigt sa hon “ Nadia, imorgon kommer du vara tvungen och stanna hemma själv för jag ska på middag och jag tror jag kommer bli sen, känns det bra eller ska någon vän komma över?”.

“Ja, det är jag, jag heter Nadia” svarade jag tillbaka, mina ögon kunde inte lämna hans fina ögon. Men det skulle kännas jättekonstigt om jag stirrade på honom länge, så jag kollade bort. Han visade mig klassrummet, när jag gick in vände alla blickarna mot mig, som om det var något fel. Jag kunde känna paniken ta över mig, och visste inte hur jag skulle stå. “Välkommen till klassen, Nadja, du ska sitta längst bak vid Maja” sa läraren, ”Hej” var det första ordet jag sa till Maja, men hon vände ryggen mot mig, hon verkade som om hon inte vill sitta med mig.

“Hej, Nadja, vad gör du efter skolan? Ska vi kanske ta en fika i stan om du kan” hörde jag någon säga. Jag kände igen rösten, det var Nicolas. Vi gick och fikade, vi pratade om allt, precis allt. Jag kunde känna att jag kunde lita på honom, jag var glad att jag kunde lita på honom, jag kunde nu iallafall känna mig trygg, att någon var med mig. Det allra bästa på min första dag i skolan var ju att träffa en sån vän som han, som i alla fall lyssnade på mig, men ändå så kan jag inte beskriva hur nervös jag var.

Mamma var nu på väg på middag och jag var tvungen att vara hemma själv hela kvällen. Den tomma känslan av att vara ensam, dödade en sakta inombords. Det enda jag ville var att det skulle vara imorgon, jag låste alla dörrar och satte mig. Klockslaget hördes varenda sekund, jag hörde mina egna andetag. Regnet slog hårt mot taket och trädgrenar skrapade mot fönstret. Vinden kändes kall och det började mörkna. Regndropparna trummade mot fönsterblecket. På bordet fanns det en ensam kaffekopp som mamma hade glömt att dricka upp, på

Spänning och brott

Hjärtat dunkar, snabbare varje sekund. Jag kände hur det var som om det eviga mörkret kom närmare och jag ville bara springa iväg för att gömma mig där ingen kunde hitta mig. Jag darrade. Kände hur mina tänder slog hårt och snabbt. Hjärtat kändes som en tickande bomb. Hörde vartenda hjärtslag och andetag. En klump i halsen som satt fast och kunde inte säga ett ord. Jag tappade hopp, mina axlar sjönk och jag tittade ner i golvet. Det är kanske mina sista sekunder och kanske får jag aldrig se min mamma igen.

41


en stolsrygg hängde en jacka, det luktade fränt från sophinken i hörnet. Hon måste haft bråttom då hon gav sig av. Jag hörde några konstiga ljud utanför fönstret, jag ville inte kolla ut, men jag kollade ändå. När jag kollade ner från fönstret såg jag någon som grävde i vår trädgård, jag visste inte om det var en kille eller en tjej, det var kolsvart ute, men jag såg att personen hade en jacka som hade ett namn. Jag försökte kolla vad det stod, och såg “Nicolas”. Mina händer började bli kallare, jag kände hur mitt ansikte blev varmt och kunde känna en oförklarlig känsla i magen. Är det verkligen han? Jag kunde inte tro mina ögon. Tog mobilen och sms: ade honom. “Är det du som står utanför mitt hus, det är någon som har din jacka är det du, snälla svara!” skrev jag och försökte svälja paniken. Samtidigt skakade mina händer i udda darrande rytm. “Nadia, är du okej? Det är inte jag, vad pratar du ens om? Min jacka hänger i min garderob. Vem är det som är utan-

för?” skrev Nicolas tillbaka. Jag visste inte vad jag skulle skriva tillbaka, paniken tog över mig och färgen försvann från mitt ansikte. Jag hade inget val annat än att ta en kniv och sätta mig inne i en garderob. Då hörde jag ett ljud, små knack på trappan och visste att det var mina sista sekunder. Svettdroppar på pannan, mina händer skakade fortfarande, hjärtat slog dubbelslag och de otäcka tankarna började komma. Jag kände hur rädslan bubblade upp i mig och gjorde så att jag spände magen så mycket så att det gjorde ont. Fotstegen kom närmare och närmare. Jag kände igen dem, men kunde inte tänka på nåt annat än att jag skulle dö. I garderoben såg jag att det var ett litet hål som gjorde att man kunde se bra utanför. Jag kollade och såg någon med luva. Ljust, långt och lockigt hår som stack ur luvan, det var en tjej, tänkte jag, Maja, det är hon! Sedan hörde jag inget mer efter jag såg henne, jag ville inte gå

ut, jag kunde inte röra mina armar eller mina ben. Efter en lång tystnad hörde jag polisbilarna och ambulanserna utanför. Jag såg ingenting efter det, huvudet känns tungt och ögonen slocknade. Jag vaknade av alla människor som stod omringade, vita väggar och människor i vita rockar. Sjukhuset, varför är jag här? Var jag medvetslös? Jag vet inte vad som hände. Men doktorn, han liknade honom, min pappa. Jag kunde knappt prata men visste att det var han, det var min pappa. Det enda jag kunde höra var mina egna djupa andetag, jag kände att mina ben inte var mina längre, jag började andas fortare. Varje andetag blev tyngre och tyngre, min överkropp stelnade, den låg som en träbit och jag kunde inte röra mig längre. Den sista bloddroppen pumpades ur mitt hjärta, mina ögon blev svagare, en kall tår föll ner och allt var mörkt... 8D

47. NYKÖPINGSMORDEN SN Två självmord på kort tid Två självmord på två dygn. Polisen utreder ej mord i något av fallen. En utredare från polisen säger till SN tidigare idag att båda dödsfallen utreds som självmord och att det inte finns någon anledning att utreda mord i någon av fallen. Anhöriga och närstående förhörs och det letar efter samband mellan de två. I bondgården Billy Bingston lyckades… Klockan är 21.34 en fredagskväll, man hör inte mycket förutom polisutredaren Görans kängor plaska mot marken. Han är på väg mot ett av de bästa ställena att ha ett samtal på utan att någon märker eller hör det anonyma samtalet. Samtalet ska äga rum under den största entrén till Vallarna. Bengt, är varken stressad eller rädd men han skakar ändå i det kalla höstvädret. När han kommer tillräckligt nära så drar Bengt upp sin huva över huvudet och börjar gå sakta. Han ser en person stå under det stora trädet. Kan det vara han? Personen är ganska kort och ser ganska vältränad ut, han står gömd.

Spänning och brott

– Så är du han? säger Göran.

42

– Mmm. – Är du redo att vittna? – Ja, ge mig en tid så kommer jag imorgon. – 09:35. Göran ger vittnet en lapp och går snabbt därifrån.

Klockan är 08:56 när Görans mobil vibrerar, han får ett meddelande där det står “Ett till självmord Göran, kan du komma?” Göran tar bilen och åker så snabbt han kan till polisstationen. Han får snabbt fram utredning från självmordet, han släpper snabbt pappret och slå igen dörren till sitt kontor. “Det är vittnet, vad ska jag göra?”, tänker han. Benen börjar skaka och han känner att han drabbas av panik. Göran kommer hem vid 20:33 och märker att det ligger ett brev på hans dörrmatta, han öppnar brevet med en skakig hand. “Det här är inte över på långa vägar, du kan alltid springa men du kan inte gömma dig”. Göran låser snabbt dörren bakom sig och drar upp pistolen ur höljet. Han smyger sakta genom lägenheten som ligger på översta våningen, han rör sig sakta igenom dörrposten till sitt sovrum. Då hör han ett svagt knarr. Han vänder sig snabbt om och skjuter tre snabba skott igenom garderoben. Göran skakar: “Vad ska jag göra… är han död? Lever han? Är han odödlig? Ska jag kolla?”. Han går snabbt fram till garderoben och öppnar den “Ingen här… vad ska jag...?“ Göran faller medvetslös till marken. 21:24 vaknar Göran i ett nedsläckt rum. Neddragna gardiner gör det svårt att se var han är. Han ligger där i några minuter fastbunden på marken tills han märker den stora kniven som ligger fem meter från hans ben. “Ska jag krypa dit, vad händer ens?” Hans överlevnadsvilja tar över och han börjar ta sig framåt mot

kniven. Halvvägs dit öppnas dörren och ett snabbt ljus flyger genom rummet. Det tar bara några sekunder innan Göran skymtar en person kliva in genom den öppna dörren. Sen ser han vem det är. Det är hans gamla “kompis” från skolan, de gick i samma klass. Göran försöker minnas och nu kommer allt på samma gång. Det är Sven, han som brukade vara den största plugghästen då. “Vad gör han här, ska han rädda mig?” Sven tar upp kniven framför Göran och hugger kallblodig kniven i hans ben. Göran hinner inte ens reagera innan kniven sitter halvvägs igenom hans vänstra lår. Göran skriker av smärta, men stoppas snabbt av en påse som hamnar över hans huvud. När Göran kan se igen ser han Sven stå framför honom och de befinner sig på hustaket. Märket av kniven är mycket mindre än Göran förväntat sig. Göran sitter fastbunden i en stol. Han ryser av känslan av bilar som hörs under honom. Sven tar till orda: – Så gamla vän, vi ses igen. – Vad hände med dig… helt plötsligt börjar du döda folk för jag antar att det var du? säger Göran. – Alla har en mening med sitt liv och min verkar vara att befria folket från deras plågoandar. – Du dödar oskyldiga människor… vet du hur grova brott du begår! – Jag ser mig som deras beskyddare och de är inte oskyldiga. – Släpp loss mig så kan vi prata om det här.


Det är slutpratat. Sven kastar kniven några meter över Göran. Göran kollar upp och ser repet som stolen hänger i och att stolen lutar över kanten. Sven missade. – Vi kan prata om det här, det måste inte bli så här, säger Göran. Sven kastar en gång till, träffar sidan av repet och Göran börjar hänga ner mer. – Du, vi löser det här, förlåt för allt. Sven kastar en till kniv som fastnar i stolsbenet.

Precis då ser Göran en polisstyrka springa in genom dörren på lägsta våningen, “någon måste ha sett vad som hände, jag måste uppehålla honom”, tänker han. – Minns du inte alla bra tider vi hade, du hjälpte mig med läxan? – Du hatade mig!!! Jag blev tvingad att göra din läxa, säger Sven. – Släpp ner mig så jag kan få gottgöra dig. – Det är för sent för dig.

– Du förstår verkligen inte, det handlar inte om det, du låste in min sista kusin på livstid!

En polisman kommer upp på taket, mördaren skriker “förstör inte det här!” och en kniv flyger genom luften och träffar polismannen mitt på skottvästen. “Bam bam bam” polisen skjuter tre skott rakt på Sven, men han står stabilt kvar och tar kulorna som om det var inget.

– Okej men vi kan fixa det, jag kan få ut honom.

– Jag kommer tillbaks, tro inte att det här är över.

– Förlåt för att jag mobbade dig. Snälla, bara snälla, sluta.

Han slänger sig över taket ner mot gatan. Allt blir tyst. SN Två självmord var egentligen mord Efter att en polisman blivit kidnappad av misstänkt mördare som tros ha utfört två självmordsliknande mord har polisen nu publicerat namn och fantombild på mördaren som heter Sven och är 29 år gammal. Polisen har inte fått tag på några anhöriga eller personen själv. Allmänheten uppmanas att hålla sig inne på kvällar, nätter och ringa 112 så fort de ser någon eller något misstänksamt. G U STAF E R I KS S O N, 8C

48. OLYCKAN

Vi bestämde oss för att äta på Subway för alla gillade det. När vi väl satt där så började vi höra ett konstigt ljud. Det lät som ett flygplan och genom fönstret såg vi ett plan som flög hundra meter över huset och båda motorerna brann. Efter en halv minut så hördes en explosion. Alla sprang ut för att titta vad som hade hänt, det enda vi såg var svart rök borta mot ån. Vi sprang dit och hörde sirener, efter det kom ungefär fem brandbilar och fyra ambulanser. Sen kom polisen och sa att alla som tittade skulle gå iväg för att det kunde vara farligt att vara i närheten och se. När vi gick hem till mig så tänkte alla på samma sak: ”vad var det som gjorde att planet kraschade?”.

När vi kom hem så ringde vi till våra kompisar och vi pratade om vad vi såg. Sen klockan elva så drog mina kompisar hem, nästa morgon så kollade jag i tidningen och såg att det stod om olyckan, det gjorde det till och med på förstasidan, vilket inte förvånade mig. När jag läste texten så såg jag att alla på planet dog, alltså 170 passagerare och sju arbetare och båda piloterna. När jag träffade mina kompisar sen så frågade jag dom om de hade läst tidningen och ingen av dom hade det så jag visade dom. Dom blev förvånande att ingen klarade sig för planet exploderade inte men längst ner i hörnet stod det att det sprängdes efter tio minuter, men ingen såg det. Vi hörde inte explosionen. Men dan efter så pratade alla om det i skolan och lärarna tog upp det på mentorstiden. Dom pratade om att det inte är vanligt att såna här saker händer. Så vi behövde inte vara oroliga längre. Sen

sa läraren att vi skulle gå och kolla på det kraschade planet som hade flyttats till ett säkrare ställe. Så vår klass, alltså 9K, åkte till Skavsta där planet var och det var fullt av andra klasser där. Jag tog fram min telefon för att fota planet men det tog ett tag innan dom flesta klasserna gick. Till slut var det bara vår klass och 9G kvar, dom som jobbade sa att man inte fick gå för nära för dom utredde fortfarande vad som gjorde så att planet kraschade. När vi väntade på bussen så la jag ut bilden på planet på My Story på Snapchat, och så la jag ut det på instagram och jag har redan fått fem kommentarer. Det står ”vart är planet, vart är det”? Jag skrev att det låg på Skavsta. Nästa dag så stod det vad som orsakade kraschen och jag blev chockad. ”J O NATAN”

Spänning och brott

Det började med att tre femtonåringar gick på torget i Nyköping och skulle äta på stan. Men de visste inte att något kommer hända.

43


49. OSKYLDIGT MÖRDAD Willie såg blåljusen bakom sig. Han tänkte på mannen som hade blivit skjuten till döds av en polisman i Stockholm dagen innan. Tänk om det var hans tur nu. Ratten var alldeles blöt av all handsvett, han saktade ner farten för att stanna. När han såg att polisbilen fortsatte längs vägen kunde han andas ut. Ända sedan skjutningen hade han varit rädd för att samma sak skulle hända honom. Det var hemskt att bli klassificerad som kriminell på grund av sin hudfärg. Men det var väl bara att vänja sig tänkte han. Det var den 26 juli och Willie var på väg till Jasons födelsedagsfest, hela stan skulle dit för att fira honom. Jasons fester var alltid den största händelsen på året. Alla hans fester slutade alltid med att polisen kom dit för att grannarna klagade på det höga ljudet och lukten av alla cigaretter. Willie körde förbi ICA Arnö och vidare upp för backen. Han svängde ner på infarten efter Arnö City, han kände lukten av pizza och hans mage började kurra. Han körde vidare och parkerade bilen en bit bort från Jasons hus. När han klev ut ur bilen fick han syn på Candice. Candice var Willies barndomsvän, de hade känt varandra ända sen förskolan. De bestämde sig för att göra sällskap till festen. När de kom fram till festen möttes de av en massa människor som stod utanför den gula villan. De trängde sig igenom folkmassan och gick in i huset. Det första de såg var Jason som stod vid DJ-båset. Jasons leende gick från öra till öra när

han fick syn på Willie. Han tog av sig hörlurarna och gick fram till honom. – Willie! Det var ett tag sedan! Vi måste ses oftare, det har ju gått snart ett halvår sen sist! – Ja, det var den roligaste nyårsaftonen på länge! Grattis förresten, tjugo år! Nu behöver du inte ha en langare som köper ut alkohol åt dig längre! – Tack haha, men det blir ingen alkohol för min del idag! Vi ses senare! Jason försvann upp i DJ båset igen. Willie gick vidare och hälsade på alla han kände igen, timmarna gick och inga klagande grannar eller poliser syntes till. Men så plötsligt hörde han sirener utanför huset. Alla på festen fick bråttom och tog närmaste vägen ut även om det var ett litet fönster. Willie letade efter Candice bland folkmassan och till slut hittade han henne. De gick ut på gatan tillsammans och fick då syn på Jason i sin bil. Hans flickvän satt i passagerarsätet. När Jason startade motorn kom det fram en polis och knackade på rutan. Polisen bad honom att blåsa i ett rör och sedan bad polisen om att få se hans körkort. När Jason sträckte sig efter körkortet drog polisen upp pistolen och sköt honom i armen. Musiken från festen tystnade och alla vände sina blickar mot Jasons bil. Willie fick inte ut ett enda ord ur sin mun, det kändes som att han hade blivit skjuten i hjärtat. Han tog upp mobilen och började göra en livevideo på facebook. Han döpte den till “Svart man skjuten av

polis”, den fick genast massor av tittare. Polisen sköt Jason ytterligare tre gånger. Hans flickvän som satt i bilen var i chock och tårarna rann ner för hennes kinder. Hon försökte titta bort från Jasons blodiga kropp, men hon kunde inte. – Säg inte att han är död! – Säg inte att du precis dödade min bästa vän! – Han skulle bara ta fram sitt körkort! – Varför står du bara där! Ring ambulansen! – Hoppas du får med allt på film så att poliserna blir straffade! – Oh my god, det är inte sant! Skrek de som fortfarande var kvar på festen och som såg det som hände. Polisens kollega tog ut flickvännen ur bilen och försökte lugna ner henne. Willie sa åt Candice att ringa 112 för att få dit en ambulans. Polisen som sköt Jason släppte taget om pistolen som dundrade i marken och satte sig på trottoarkanten. Hans händer började skaka och han tittade ner i marken. Han tog sig om huvudet och började dra i håret. När ambulansen kom fram pustade Willie ut och hans axlar sjönk sakta. Han fick en kram av Candice. Vilken tur att den kom så snabbt, tänkte han, då kan de ta Jason till sjukhuset. Men mer än så hann han inte tänka innan ambulanspersonalen meddelade att Jason Castile var död. “FG”

50. PAPPAN

Kapitelnamn

Inte nog med att min väckarklocka aldrig ringde den morgonen, såklart så hade mamma glömt att ge Zelda mat. I och för sig var det bra för min del eftersom Zeldas skällande var det som fick mig att vakna till. Mamma hade helt tappat kontrollen efter pappa dött, men efter att ha levt med det i två år var jag nu van. Pappa var polis, och dog när han var ute på ett uppdrag, jag visste inte så mycket mer om det.

44

Jag fick slänga på mig kläderna jag hade lagt fram dagen innan. Jag hade knappt med tid men kände ändå att jag var tvungen att sminka över mitt nyvakna ansikte, fylla på med den stinkande hundmaten i Zeldas gula hundskål. Men någon frukost till mig hann jag inte med. Jag rusade till skolan och var två minuter sen till att möta Pelle och Nicolas, då ringde mamma mitt i allt. Jag kände inte för att prata med henne nu.

“Två minuter sen Amelia, inte likt dig” sa Nicolas och blinkade med ena ögat. “Som om någon av er aldrig kommit sent” sa jag och blinkade tillbaka. Efter skolan gick jag, Nicolas och Pelle hem till Nicolas. Vi brukade ofta vara hemma hos honom efter skolan. Hans hus låg nära och bra till allting här i Nyköping. Jag berättade för dem om min konstiga dröm som jag hade drömt i natt, att jag hade drömt om min pappa, att han levde men var tillfångatagen. Jag tänkte inte särskilt mycket mer på den drömmen den dagen. Men nästa dag när jag var på väg att möta Pelle och Nicolas såg jag en slags skåpbil som jag bara kände igen så mycket, men jag kunde i den stunden inte komma på varifrån. Skoldagen gick och från ingenstans dök den där svarta bilen med röda stjärnor upp

i mina tankar igen. Inte förrän då fattade jag vart jag sett bilen, det var ju i min dröm om pappa som jag sett den. Jag berättade för Pelle och Nicolas, det enda de sa var att jag säkert bara känner igen den från tidigare. Men jag visste att det var mer än så. Veckan fortsatte gå och jag började se bilen oftare och oftare, det var som att den följde efter mig vart jag än gick, en dag stod den till och med utanför skolan. Jag kunde inte se in i bilen heller för det var tonade rutor. Men det värsta var när jag och morfar hade vart och fikat. Vi sa hejdå som vi brukade, jag hade precis lämnat morfar ur syn, men istället fick jag syn på bilen från drömmen igen men den här gången var det även två som hoppade ur bilen bara ett par meter ifrån mig. Allt gick så snabbt att jag knappt hann reagera. Helt


plötsligt satt jag i bilen, jag kunde inte se någonting i det kolsvarta mörkret, men jag kunde höra två röster prata från framsätet. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin och jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Jag kände att bilen rörde på sig en ganska bra stund, men sedan stannade. Ljuset flödade in när dörrarna öppnades. På något konstigt sätt kändes det som att ansiktena jag såg framför mig var bekanta, kanske hade de också varit med i min dröm. Nu började jag verkligen ta drömmen på allvar. Jag höll mig ovanligt lugn och gjorde som de sa. De ledde mig in till ett stort rum i en slags källare. Även fast jag hade ganska bra koll på Nyköping, hade jag ingen aning om vart vi kunde befinna oss. Min blick fastnade på en av de upphängda tavlorna på väggen, tavlan föreställde en karta över det land som pappa var på uppdrag i när han dog. Genom en av dörrarna i rummet kom en äldre man med kostym in. “Jag tror att jag har någonting som du gärna skulle vilja ha” sa den mannen medan han höll upp ett usb-minne mellan tummen och pekfingret. Framför honom stod en dator som var kopplad till en projektor, när han stoppade in usb-minnet i datorn startade en video. Det tog mig lång tid att ta in det som visades på skärmen. Jag kunde inte tro att det var sant. Under två år har jag trott att min pappa var död men i självaste verket har han bara varit tillfångatagen och vi har bara suttit hemma och inte gjort något åt det. Jag kände hur en tår trillade ner från min kind. Samtidigt kände jag lättnad och glädje. Men det försvann snabbt när mannen fällde igen locket till datorn med en smäll och började prata igen. “Men, din pappa är min tills jag fått en sak av dig. Det är så här, din pappa har några viktiga papper med vuxengrejer hemma,

som jag gärna skulle vilja ha” I det läget skulle jag kunna göra allt för att jag ska få träffa pappa igen. Så jag svarade självklart ja. Mannen som sa sig heta Ozzy fortsatte prata om hur jag skulle gå tillväga för att få tag på papperna utan att någon misstänkte något, han sa även att om jag berättar för någon eller säger till polisen kommer jag aldrig få träffa pappa igen.

Slutligen hittade jag papprena, och jag kunde inte låta bli att läsa igenom dem. Tydligen hade pappa bevis mot Ozzy som kunde göra att han hamnade i fängelse på livstid. Antagligen skulle Ozzy förstöra papperna. Med papperna i handen och Ozzy framför mig kände jag hur mitt hjärta slog snabbare och snabbare, frågan var vad som skulle hända nu.

Jag visste inte vad jag hade gett mig in på, jag visste inte heller om det var rätt eller fel det jag gjorde, eller om jag ens skulle få se pappa. Jag visste ingenting förutom att jag skulle hämta några papper. Varför några meningslösa papper betydde så mycket för den där Ozzy förstod jag mig heller inte på.

“Att en sån liten som du, kan göra något så stort” sa Ozzy och granskade papprena i mina händer.

Jag hade väl inget val, jag var väl tvungen att lyssna på Ozzy och hämta papprena, annars kanske jag också skulle råka illa ut, nog med att pappa hade gjort det.

Han försvann en stund men kom tillbaka med en gråklädd, medellång man, min pappa.

“Nu ska du släppa pappa” sa jag med darrande röst. Ozzy nickade åt en av de killarna som kidnappade mig.

Alla tankar som flödade i mitt huvud när jag var på väg upp i porten gjorde mig svimfärdig. När jag väl var hemma trodde jag att mamma skulle ha massor av frågor om vart jag hade vart.

Jag kunde inte göra annat än att springa fram till honom och krama om honom hårt. Det kunde jag gjort hela natten lång. Ozzy mumlade något som jag inte riktigt kunde tyda. Senare kände jag hur någon drog bort mig från pappa.

“Hos Pelle och Nicolas antar jag” var det enda hon sa.

“Lättlurad är du också minsann” sa Ozzy och hånskrattade.

“Ja precis” sa jag, Jag fick anstränga hela kroppen för att inte berätta för mamma om allt.

Jag såg hur en tår rann ner för pappas kind.

“Vill du ha mat förresten? Morfar ska äta här också” sa mamma medan hon rynkade pannan och kollade in i kylen. “Nej det är bra, jag ska tillbaka till Nicolas.” “Jaha, då blir det jag och morfar idag då.” Jag svarade inte utan gick direkt in i städskrubben som tidigare var pappas arbetsrum, jag visste att mamma hade en låda med massor av papper som var pappas. Lådan var full med polispapper, därför gjorde det svårare för mig att hitta de papperna Ozzy skulle ha, eftersom de också skulle vara stämplat med polisens krona.

Jag kunde inte förstå vad som hände nu, skulle inte pappa få gå? Hade han lurat mig? Så många frågor dök upp i mitt huvud, det distraherade mig så mycket att jag knappast hörde när båda dörrarna smälldes upp. Jag vände mig och fick en chock när jag såg morfar och en hel polisstyrka komma rusande mot oss. Jag har nog aldrig känt en sån stor lättnad förut. Hur morfar visste att jag befann mig där hade jag ingen aning om. Men det jag visste var att min pappa var vid liv och att jag hade världens bästa morfar. C E LI NA G U STAVS S O N E K, 8A

51. PLANET

Danilo är en colombiansk man i tjugoårsåldern som livet har gått ner för. Danilo började må bra med en okej summa pengar. Han bodde i en vanlig stad och klarade sig bara fint. Sen hände något, pengarna började försvinna och Danilo levde lite för fint

för vad han tjänade och alla pengar rann iväg från honom. Så kom det till tredje månaden som han inte hade betalat räntan. Sedan en dag när Danilo var på väg till jobbet så träffade han på en man som gav honom ett erbjudande. Erbjudandet var att om han fick med sig två kilo kokain ut ur Colombia och tog sig till Sverige så skulle han få en stor summa pengar vänta på honom. Mannen han hade träffade sa att det var enkelt och att enda anledningen han inte gjorde det var för att han var rädd för att flyga med flygplan. Danilo funderade lite på erbjudandet och

efter lite tanke så accepterade han det. Flyget Danilo skulle med var det en vecka till, så han arbetade vidare som vanlig men med lite av en konstig magkänsla. Men pengar är pengar så det var nog inte någon risk att bli tagen, mannen sa ju faktiskt det. Nu var det bara två dagar kvar tills flyget lyfte och Danilo hade fått all information han skulle behöva. Han hade även fått påsarna, instruktionerna var att han skulle silvertejpa dem runt magen och sedan gå lugnt igenom flygkontrollen. Nu var dagen här, Danilo skulle ta sig till El Dorado International Airport och planet

Spänning och brott

Skotten flyger förbi Danilo medan han rusar och hoppar över allt framför sig för att kunna ta sig ut. Alla människor duckar och tar sig mot hörnen för att inte bli träffade. Danilo bara springer och springer och det känns som allt är i slow motion och sedan så kniper det till i högra sidan av ryggen och magen.

45


lyfter klockan 08:35. Så klockan sju så var han på flygplatsen och skulle checka in, Då insåg han vad han var på väg att göra. Han skulle riskera att sättas i fängelse i resten av sitt liv. Ångern började komma fram men det gick inte att vända tillbaka. Så the time is now och Danilo gick mot flygkontrollen med svetten som rann ner för pannan. Han tog av sig sin väska och lade den på rullbandet och de hittade ingenting. Sedan var det bara att gå igenom metalldetektorn och när han tog steget in i den så pep det och han fick rödljus. Det var då han kunde känna hur livet var förbi honom men i den stunden så insåg han att han fick rödljus för att han inte hade tagit av sig sitt bälte. Han samlade sig och la bort bältet och då fick han grönt ljus. Fritt att gå igenom, tänkte han och torkade svetten från pannan medan han gick till sin gate. Han gick in i sitt flygplan och kände hur skönt det var att han kommit igenom med så mycket på sig, för en av sakerna som han fick av mannen i gränden var en glock 27. Att den inte blev upptäckt var ett rent mirakel. Nu fem timmar in i flygresan så är de nästan halvvägs, så började Danilo fundera lite på hur bra de är i Sverige på att upptäcka olika substanser och om de skulle upptäcka hans glock. Det var då ångesten kom tillbaka. Vad skulle straffet kunna vara

på honom om han skulle bli upptäckt där? Så nu satt han där i flygstolen och ville bara sjunka igenom sin stol ut ur planet för att kunna slippa det här. Nu ytterligare fem timmar fram så närmade de sig landning. Bara en timme och tjugo minuter kvar. Hela resan hade varit en tortyr för Danilo och han hade inte kunnat vila en sekund på de hela tio timmarna. Panikslagen hade han suttit och tänkt på alla sätt som han skulle kunna åka fast på när han landade. Nu när tiden var kommen så hade planet vänt och de gick ner för landning på Skavsta flygplats vilket inte hjälpte känslan som fick honom att känna sig som om han skulle explodera från insidan. Men nu var tiden här och Danilo kunde bara göra en sak, kliva av planet. Vilket han gjorde, han kom ut mitt bland folket men det var fortfarande en flygkontroll kvar. Långsamt börjar han närma sig sin säkerhetskontroll, tänk om det inte var Danilos dag och sedan blev han tagen. Fängslad, kanske på livstid. Han närmade sig metalldetektorn och la upp allt som var av metall, inklusive sitt bälte den här gången. Han gick igenom och ingenting pep, då behövde han bara hämta sitt handbagage och sedan kunde han dra därifrån och hämta pengarna. Men när han stod där och väntade på sin väska så

gick en polis med en hund förbi. Hunden bara drog i kopplet mot Danilo. Det slog honom då att hunden måste känt lukten av kokainet han hade runt sig. Han vågade inte göra något för det skulle kunna varit ett misstag och det kanske inte blev upptäckt. Så polisen gick fram till Danilo och bad honom att följa med till ett rum för att kolla så att ingenting var fel. Danilo svarade att han inte hade tid med det för att hans taxi skulle åka inom tio minuter. Polisen svarade då att han inte kunde säga nej till en visitering med en ganska arg ton. Det är då Danilo tog sin chans och sprang med all fart han hade mot utgången. Skotten flög förbi honom medan han rusade och hoppade över allt framför sig för att kunna ta sig ut. Alla människor duckade och tog sig mot hörnen för att inte bli träffade. Han bara sprang och sprang och det kändes som allt var i slow motion och sedan så knep det till i högra sidan av magen. Han försökte fortsätta löpningen, så han sprang ut ur byggnaden men längre än så kom han inte förrän han gav upp och kastade sig på backen och avlossade tre skott från sin glock. Sedan träffade två skott rätt i magen. Danilo kollapsar på marken medan det flög kokain överallt och det var då allt blev svart. “GLENN”

52. POJKEN SOM FÖRSVANN Jag var på väg till min fotbollsträning med mina fyra kompisar. Jag skulle stannat hemma om jag vetat vad som skulle hända.

Spänning och brott

Mina kompisar bodde i området där jag bodde så vi brukade samlas på gården för att gå tillsammans till träningarna. Vi var på väg till träningen precis som en helt vanlig tisdag. Vi gick på en skogsstig, en av mina kompisar sa att det var en genväg. Då gick det förbi en gammal, lite udda tant. Vi lade märke till henne för att hon hade en blodfläck på benet men vi tänkte inte mer på det. Det hade lika gärna kunnat vara sylt. Vi fortsatte gå till träningen men när vi kom fram såg vi ingen på fotbollsplanen. Den var helt tom. Vi gick dit och väntade ungefär femton minuter.

46

När vi skulle gå därifrån tänkte vi att vi kunde leta upp den där tanten i skogen. Vi gick i över en timme utan att hitta henne, men sedan hittade vi en liten stuga. Vi gick fram till stugan och knackade tre gånger på dörren och en tant öppnade. Det var samma tant som vi sett i skogen tidigare på dagen. Hon frågade om vi ville komma in och äta lite mat. Jag tyckte hon verkade snäll så jag sa ja men mina kompisar sa nej. De ville gå därifrån så jag gick in själv. Till en början verkade hon som en snäll tant. Jag frågade vad hon hette och hon svarade:

– Jag kommer inte ihåg, jag har varit så ensam så länge så jag vet inte längre. Sedan var det en lång tystnad tills hon gick och låste dörren. Jag frågade varför hon låste dörren. Hon sa att hon var rädd att någon skulle öppna och jag tänkte att det händer väl inte, hon bor ju så långt ute i skogen. Jag började bli ganska rädd så jag frågade vad klockan var. Jag sa att jag måste hem men hon vägrade, hon ville inte släppa ut mig. Det började bli mörkt, mina föräldrar ringde och hon sa: – Ge mig den där. Hon tog telefonen och sa att jag skulle sova så hon visade mig till ett rum. I rummet var det galler för fönstret och hon låste utifrån så att jag inte kunde ta mig ut. Efter kanske tre timmar somnade jag. Jag vaknade dagen därpå av att mina föräldrar stod i dörren. Mina kompisar hade sagt att jag var där igår. Då svarade tanten: – Han gick härifrån klockan åtta, han sa att han skulle hem. Jag försökte ropa men ingen hörde mig så jag brast ut i tårar. Jag hade fått en liten radio med mig in på mitt rum och jag satte på den. Jag hörde på radion att de sa: “En pojke försvann igår kväll efter sin fotbollsträning. Han sågs senast med sina fyra kompisar. Hör gärna av dig om du har

sett något.” Det gick ytterligare några timmar tills det började lukta mat och jag var så hungrig att det vattnades i munnen. Sedan hörde jag tre lätta knackningar och tanten kom in med ett glas saft och lite mat. Det luktade gott. Det var jordgubbssaft och pannkakor med sylt. Jag nafsade i mig dem direkt och somnade sedan. Jag vaknade på kvällen och såg att dörren stod på glänt så jag gick upp och smög mot dörren. Jag tittade ut genom dörren och tanten låg och sov på soffan. Jag smög ut och skulle precis öppna ytterdörren när hon säger: – Vart ska du någonstans? Hon tar tag i mitt öra och drar in mig i rummet och låser. Då får jag plötsligt en idé. Jag ser en ventilationstrumma i taket. Den är lagom stor för mig. Jag ställer mig på en pall och tittar ut genom ventilationstrumman. Jag ser träd. Det är mörkt ute men jag ser skuggor så jag öppnar locket och börjar krypa. Jag kryper mot utgången när jag plötsligt hör dörren till rummet öppnas. Jag får bråttom och kryper snabbare. Jag sparkar upp luckan och hoppar ner. Jag landar på en sten och det gör ont men jag börjar springa genom skogen. När jag ser henne springa efter mig springer jag snabbare än någonsin och kommer till slut ut på en stor väg. Där är inga bilar. Jag kän-


ner igen vägen och jag springer över den. Det börjar komma fram radhus och det luktat nylagad mat och grillat. Jag fortsätter springa tills jag kommer till min port. Jag öppnar porten och springer rakt in genom dörren. Där sitter min mamma och gråter

och jag skriker: – Jag är hemma! Efter att vi kramats får jag förklara allt för mamma och vi åker dagen därpå till Nyköpingspolisen. Polisen säger att de sökt

igenom hela skogen men de hittade varken ett hus eller en tant och ingen vet varken vart tanten eller huset tog vägen. M E LK E R VEJ DAL, 8N

53. RÅNET Hassan lägger in sina saker i skåpet och tar på sig sina svarta skor och sin gröna jacka. Han tycker att det är skönt att skolan är över för dagen. Han tar som vanligt Hargbussen till bussterminalen, sen så byter han till sin buss hem till Arnö. Klockan är ungefär två. När han är vid sitt hus märker han att dörren står öppen. “Vad konstigt, hur kan dörren vara öppen?” tänker han för sig själv. Innan han går in i huset så ringer han sina föräldrar och frågar om dom är i huset, för att han är rädd att gå in i huset. När dom säger att dom är på jobbet så vet han att något är fel. Då säger han till sina föräldrar att komma och sen så ringer han polisen. Hassan skakar och är nervös innan polisen kommer. Han sitter på de kalla betongtrapporna utanför huset och känner både oro och rädsla inför det som väntar. Han väntar ängsligt på polisen. Två poliser kommer till huset, det är en gammal man och en ung blond kvinna. Dom har med polishunden, den är stor och svart. Då tänker Hassan att det måste vara en schäfer, det har han lärt sig i

skolan. Under tiden som polisen är inne i huset och undersöker så ser Hassan sina föräldrar springandes mot huset. Deras blickar visar Hassan oro och rädsla, precis de känslorna som gror i honom med. När poliserna kommer ut från huset så säger dom till Hassan och hans föräldrar att dom har blivit rånade. Efter det så går dom in i huset. Då är allt i huset borta; allt guld, tv:n, datorerna, pengarna. Allting som hade ett värde är borta. Då när Hassan märker det så blir han helt röd i ansiktet. När Hassans mamma kom in i huset så börjar hon gråta för att allt är borta. Sen efter det så blir hon yr och efter det så svimmar hon och då träffar hennes huvud dörrkanten. Hon ramlar när hon märker att rånarna har tagit ett halsband som hon fick av sin mamma som hade dött för några år sedan. Då är Hassan och hans pappa tvungna att åka med henne till sjukhuset. Väl där så säger doktorerna att Hassans mamma har förlorat synen helt på båda ögonen.

Senare den veckan så börjar polisen en utredning om rånet för att det är tillräckligt allvarligt. Först så kollar dom om det finns några kameror i området. Dom frågar alla i området om dom har sett något. Efter att inte ha kommit fram till något så tar dom DNA-tester i deras hus för att ta reda på vems DNA det är. Då kan dom komma fram till vem det är som stal deras grejer. Dom har hittat ett fingeravtryck som kommer från rånarna, då kan dom ta DNA på det fingeravtrycket. När dom tar fingeravtrycken så får dom fram två DNA, den ena är Hassans kusin. Den andra är Hassans mormor som har dött för flera år sedan. När Hassans familj får reda på det så kan dom inte tro det. Dom frågar polisen hur det kan vara hon när hon dog för länge sen. Då säger polisen att hon hade flytt till Norrland för att bli en rånare. Då sa polisen även att dom skulle få tillbaka sina grejer men dom båda skulle få ett straff. ”N’G O LO H U G H M U N G U S, 8H”

54. RÅNET

Jag behöver inte köra länge innan jag kommer fram till polisstationen och parkerar min bil. Det är alltid lika kul att träffa sina kollegor, jag möter Anders på vägen till omklädningsrummet. Han berättar lite om sin helg, han var och körde paintball med sina två söner. Anders är en härlig kille, en av de bästa vännerna jag har faktiskt. När jag är klar med att ta på mig uniformen så kommer jag att tänka på hur konstigt det känns att veta att man alltid har ett vapen med sig. Men nu efter att jag har jobbat som polis

i flera år så har jag vant mig. Fast en tanke som jag alltid har haft är att om jag någonsin kommer att använda vapnet. Helt plötsligt hör vi i högtalarna att det varit ett rån i Nyköping och att flyktbilen är på väg mot Oxelösund: “den har kört förbi ICA Supermarket på Arnö och är på väg i er riktning”. Vår chef ropar på mig och Anders och säger: ”ni får det här fallet”. Jag och Anders springer snabbt ut genom dörren, jag känner hur jag får en adrenalinkick. Det här är första gången jag får vara med på ett sånt här uppdrag. Nu är det väldigt viktigt för mig att jag inte sabbar det här. Nu måste vi fånga rånarna. Anders kör i full fart i den riktning de ska komma ifrån. Det är en blå Volvo v50 som vi ska kolla efter och det är bara föraren och hans två partners som är med i bilen. Men helt plötsligt ser vi att det har hänt en olycka och där ser vi den blå Volvon. Jag går fram för att titta om någon är skadad. Men som det ser ut nu så är alla oskadda, olyckan var inte så stor. Det är bara föraren i den andra bilen som har lite ont i nacken. Nu vänder jag mig mot rånarna och Anders har redan handfängslat dem. Jag läser upp deras rättigheter och för in dem i bilen. Jag

är väldigt glad när vi kommer fram till polisstationen för det här är det bästa som hänt mig. När vi går in genom entrén så möter jag chefens blick, han kollar stolt på mig och nickar. De två rånarna sätts in i varsitt rum och blir förhörda. Den ena killen är muskulös, mörkhyad och har tatuerat ”FTP” på pannan. Han är faktiskt ganska lugn under förhöret, men svarar inte på frågorna. Han har nog varit med om det här förut. Men den andra rånaren är liten, har inga tatueringar och ser väldigt nervös ut. Han ser ut att vara hälften så gammal som den andra killen, runt arton år skulle jag gissa på. Vi förhör honom i typ 45 minuter och han är faktiskt väldigt hjälpsam under förhöret. Han berättar att det här är första gången han gör rån. Han gjorde rånet för att han var skyldig en kille 200 000 kronor och hans medhjälpare är hans kusin. Det var kusinens idé att råna guldaffären. De tänkte sälja alla smycken och få ihop mer än 200 000 kr. Nu är fallet stängt och den ena rånaren döms till åtta månader och han som inte samarbetade dömdes till tolv månaders fängelse. MAN S U R AB D I HAS H I, 8K

Spänning och brott

Det är andra gången mitt larm går den här morgonen. Jag vill verkligen ligga kvar i sängen och bara njuta av min sömn. Men om man jobbar som polis kan man inte sova hela dagarna. Det finns faktiskt folk där ute som behöver min hjälp så jag reser mig och gör mig i ordning. När jag väl är klar och går ut genom dörren så får jag den kalla vintervinden mot mig, det måste vara några minusgrader idag. Jag går ganska snabbt till min bil och inne i bilen sätter jag på värmen. Det är knäpptyst när jag kör på den långa motorvägen, det är få bilar som kör förbi. Det är detta som jag gillar med Oxelösund, det är en ganska lugn och fin stad. Det är inte så många människor som bor här och brottsligheten är ganska liten.

47


55. SISTA KVÄLLEN Kalle var nästan framme där han bodde. Han gick förbi Clas Ohlsson och såg de prydliga skyltfönstren fulla med julpynt. Kalle fortsatte gå ner för Nyköpingstorget och svängde sen vänster. Den vita snön hade blivit svart av alla avgaser som bilarna släpper ut. Han var nu framme och skulle precis slå in portkoden då han kollade bakom axeln och såg en person. Kalle tyckte att han hade sett honom tidigare men han visste inte var. Han såg bekant ut när han gick där med sitt bakåtkammade hår och sitt lilla örhänge på vänster öra. Utan att tänka så började Kalle följa efter honom. Martin kände hur det vibrerade i fickan han tog upp telefonen och svarade.

Martin. De gick igenom en lekplats och kalle fick tillbaka sina minnen om att han hade blivit mobbad och misshandlad av Martin när de var mindre. Tårarna ville komma fram men han tänkte att starka personer inte gråter. Martin gick nog mot sitt hus, tänkte Kalle. Det lyste hemtrevligt och man kände doften av maten inifrån. Martin öppnade dörren och genast kom hans barn utspringandes, han tog upp barnen och fick ett stort leende han. Han tog av sig sin svarta kappa och gick in i köket där hans fru Karin stod och lagade mat. Martin hann knappt säga hej innan telefonen ringde. Motvilligt tog han upp den och svarade:

– Hej.

– Hej, det är Martin.

– Hej, älskling. Jag undrade när du skulle komma hem för jag håller på att laga mat här.

– Hej, jag undrade om du kunde komma och besikta mitt hus idag? Det ligger på Ringvägen 45 vid pizzerian som kallas för 29:an.

– Ja, men jag är alldeles strax hemma. – Okej, hejdå, vi ses. Martin kände en klump i halsen med tanke på mordet som hade ägt rum i närheten men han lämnade tanken bakom sig och fortsatte gå hemåt. Han kände pepparkakslukten från husen. Folk hade redan börjat ställa ut adventsljusstakarna och hängt upp sina julstjärnor i fönstren. Martin gick med raska steg hemåt, han såg att det var någon som hade gått efter honom ända sen torget. Men det var nog ingen fara, trodde han, det var nog bara någon i området. Martin kollade bakom sig och såg att han var ensam på grusvägen. Han kände sig lättad. Kalle gick bakom en buske för att inte verka alltför misstänksam. Kalle gick fram ur busken och fortsatte följa efter

– Jo, men absolut, har du pratat med någon innan och fått klartecken” – Jag pratade med din chef igår kväll, och han sa att det gick bra. – Okej, jag kommer om ca en halvtimme. – Okej, bra. – Vem var det? frågade Karin. – Hmm, det var en kille som ville att jag skulle besikta hans hus så jag hinner inte äta med er. – Det tar max en timme, sa Martin. Huset ligger inte så långt härifrån sa han med en klump i halsen. Karin gick iväg och svarade inte och tänkte varför ska han alltid förstöra våra middagar. Martin gick till hallen och satte

på sig sina boots och sin svarta kappa och gick ut. Martin gick längs grusvägen. Han hörde steg bakom sig och vände sig snabbt. Han fick en chock, det var ju han som hade följt efter honom tidigare. Till höger låg huset, det såg gammalt ut. Han öppnade den gnisslande grinden och gick mot den bruna slitna dörren. Han knackade på, ingen öppnade så han gick in. – Hallå, är den någon här? ropade han men han fick inget svar. Han ropade igen med en högre röst men fortfarande inget svar. Han gick in och kollade runt i huset. Han hörde ljud på övervåningen så han gick upp för trappen med försiktiga steg. Martin tog osäkra steg in i ett rum. Han gick förbi en spegel och stannade upp, det var inte bara han i spegeln. Han vände sig om snabbt. Det var mannen som hade följt efter honom. Martin fick inte fram ett ord, han var i chock. Kalle slog till honom rätt i ansiktet med sin knytnäve så att Martin föll till marken. – Kommer du ihåg mig, sa Kalle med en läskig och mörk röst. Vi gick på samma skola tillsammans. Du var översittaren och mobbade och misshandlade mig och du förstörde mitt liv. – Nej, sa Martin med en svag röst. – Folk som gör sådana saker ska inte få komma undan med det. Du ska få känna samma plåga som jag en gång i tiden gjorde. – DU SKA DÖ! ekade det i huset. Martins huvud var nu mera rött efter Kalles stryptag. Martin tog ett svagt andetag och det skulle även bli hans sista. ”O KÄN D”

Spänning och brott

56. SKYTTEN

48

Jag tar fram mitt paket med Marlboro röd ur fickan, jag känner suget efter nikotin och min hand darrar. Ur min andra ficka tar jag ut min gamla crème-brulee-brännare jag fick av mamma förra julen. Jag vrider på det röda vredet och hör butangasen väsa. Jag trycker in knappen som klickar, en stor blå låga kommer ut ur metallmunstycket. Jag sätter cigaretten i mungipan och tänder på den med brännaren. Jag suger in röken och tar ett djupt andetag. En avslappning sprider sig i bröstkorgen och ut genom kroppen. Jag ser en röd bil svänga in på vägen längs gatan, det är kallt ute och jag har alla möjliga sorters vinterkläder på mig men det hjälper inte ett dugg. Jag tar ett bloss och andas in den tjocka tobaks-

röken, jag blundar och blåser lugnt ut igen. Det är ovanligt tyst men ändå hörs det här motorljudet från bilen. Det dova motorljudet den ger ifrån sig blir högre och högre. Ett rökmoln och ett tjut hörs när den sladdar på den grå asfalten. Jag tänker att det är någon tjomme som tagit sin pappas bil men sedan händer något, den börjar köra vingligt och pendlar mellan vägsträcken och tvärnitar. När den stannat blåser det stora vita molnet från däcken förbi bilen och dörren öppnas. Som förväntat sitter en tonåring i den men han rör sig inte, han tittar bara rakt fram och sitter kvar i bilen. Han ramlar åt sidan och slår i asfalten utan att dämpa fallet med någon typ av armrörelse eller någonting. Jag fimpar

min cigarett och går bestämt med stora steg ner för att se vad det egentligen är som pågår där nere. Molnet från däckens brända gummi börjar lätta och min granne Mikael skriker “Vad fan håller ni på med!?” Jag svarar som det är och säger “Jag vet inte, ska kolla” Mikael väntar på vidare besked och sträcker på sig. Jag är ungefär fem till sex meter ifrån bilen nu och ser tonåringen helt livlös på marken. Jag säger “Grabben, res dig”. Jag får inget svar och rullar över honom på rygg. Ögonlocken är öppna och det enda som syns är de stora ögonvitorna. Jag skriker till Mikael “Ring 112, han andas inte!”. Micke nickar till svar och försvinner in i huset igen. Jag skakar till grabben ordentligt i kragen men får


ingen reaktion. Mina knän börjar bli kalla av snöfläcken på asfalten och jag reser mig upp. Jag torkar mig under näsan och märker att jag är hal om fingrarna. Jag kollar på händerna och ser den röda massan glänsa på dem. Förmodligen för att klockan är runt fem kan jag inte tänka ordentligt men jag kollar ner på honom igen och ser att hans bruna skinnjacka har en stor blodfläck över hela bröstkorgen. Jag känner ett tryck i bröstkorgen och känner en sur smak. Jag vänder mig bort från kroppen och spyr. Jag faller ner på knä igen. Kvidande efter luft och på gränsen till att jag ska svimma lyckas jag andas in igen. Jag hostar och spottar ut det sista samtidigt som det svider i halsen. Jag reser mig svagt upp igen och samlar snö för att lägga längs backen så att ingen spya kommer på kroppen innan ambulansen kommer hit. Sirenernas ljud hörs tydligare och tydligare, det ekar ganska mycket på den öppna vägen utanför gatan så det blir irriterande nästan direkt att höra

ljuden från dem. Jag kan nu se ambulansen svänga in på gatan. Den närmar sig i en högre hastighet än någon annan bil har kört på den här gatan förut (bortsett från Audi TTRS:en som står framför mig då). Jag går vingligt fram till Audin och sätter mig sidledes på förarsätet och tittar runt i bilen, jag ser nästan direkt ett hål med ett “Spindelnät” runt på rutan. Med tanke på hur många filmer jag sett vet jag direkt vad som har hänt. Han har blivit skjuten utifrån bilen. En rysning sprider sig längs ryggraden hela vägen upp till ansiktet och tanken på att någon kanske tittar på mig i ett sikte på ett gevär som är mer än kapabelt till att döda mig gör att jag sitter kvar helt paralyserad. Jag sitter kvar helt stilla och hör skriket av ambulansens hjul som tvärnitar precis bakom mig. En man i standardläkarkläder springer ut ur bilen och fram till kroppen, hans ansiktsuttryck är inte längre fokuserat utan förskräckt när han står där och stirrar på kroppen med skotthålet som fortfarande sipprar

blod. Allt står stilla, alla ljud som gjorde oväsen nyss har tystnat och det enda som hörs är ambulansmannen som har börjat hyperventilera. Men tystnaden varar inte mycket längre, en dov öronbedövande smäll hörs och ambulansmannen faller ihop som en trasdocka. Jag stirrar på honom och försöker fortfarande förstå vad som har hänt. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken när jag inser att jag inte kommer att klara mig. Jag kliver ut ur bilen och lite väggrus krasar under mina skor. Jag sätter mig på knä och börjar krypa mot ambulansmannen och ser att skottet gått rakt igenom huvudet. Blodet rinner ut längs det livlösa ansiktet och jag backar tillbaka bakom bilen igen för att ta skydd. Jag sitter helt stilla bakom bilen och hör att en kvist går sönder från skogskanten. Jag kan nu höra steg och jag tittar långsamt fram längs kanten på bilen och… LI N U S LE N N STR I N G, 8I

57. SKÅPBILEN

Det var fredag och för första gången på länge vaknade jag av fåglarnas kvitter och solen lyste upp hela mitt rum. Jag hade en speciell känsla i mig, en bra sådan. Det var inte längre kalla och mörka tider utomhus. Jag gick snabbt upp och hämtade kläder som jag skulle ha på mig. Jag öppnade mitt fönster och in kom en svag vind, det var ingen kall luft men ännu inte lika varm som på en sommardag. Blåsipporna och vitsipporna började blomma för fullt. Efter jag hade ätit mina smarriga mackor ringde jag min bästa vän Johan på facetime och borstade mina tänder. Jag och Johan har gått tillsammans till skolan varje dag sedan tvåan. Jag hämtade upp honom som vanligt. Vi var tvungna att åka en omväg för att det var ett byggarbete på vägen till skolan. När vi kom fram till skolan var vi sena så båda sprang in som yra höns till klassrummet. Efter tre lektioner var det äntligen lunch. Det var min favoritmat idag, pannkaka med jordgubbssylt. – Ska du bara ta tre stycken pannkakor, Chrille? sa Johan och tog sylten. – Ah… jag kommer hämta flera gånger, svarade jag och satte mig ned vid bordet. Efter några pannkakor var det bara en lektion kvar innan det var helg. Jag hade engelska som sista och det var då något

märkligt inträffade. Jag fick en konstig bild snabbt i huvudet, det var en svart skåpbil som dök upp i huvudet men försvann sekunden senare. Jag satt och tänkte på den bilen hela lektionen. Innan jag åkte hem bestämde jag och Johan att vi skulle ses under helgen. När jag kom hem efter skolan la jag mig på min säng och kollade youtube. När klockan var kvart över sju var maten nästan klar och jag kände hur det högg till i magen på mig och sekunden senare gav den ifrån sig knorrande ljud. Efter vi hade ätit hade vi bestämt hela familjen att kolla på “Innan vi dör” tillsammans. Det var bara två avsnitt till innan säsongen var slut. När avsnittet var slut var jag helt utmattad i kroppen så jag borstade tänderna snabbt och la mig i sängen på en gång. När jag sov drömde jag om den där skåpbilen igen och det var en man i svart kåpa som hade en mask på sig och något slags märke på bröstet. Jag vaknade helt kallsvettig och visste att något mystiskt var på väg att hända. Johan hörde inte av sig nån gång under hela helgen och jag började undra om något hade hänt honom. Jag ringde honom flera gånger men det enda jag hörde var en telefonsvarare. “Hej du har kommit till Johan, jag kan tyvärr inte svara just nu men lämna ett meddelande så ringer jag sen”. Nu var det måndag igen, fast den var speciell dag för det var första gången jag åkte till Tessin utan Johan. Jag hade drömt samma dröm hela helgen och började förstå att jag måste ta reda på vad det nu var i den där skåpbilen. Lektionerna gick och när dagen var slut skulle jag åka hem men jag stannade först till vid

slottet och åt upp mina kanelbullar från hemkunskapen. När jag satt där på slottet och kollade på hela Nyköping såg jag hur en svart skåpbil stannade till utanför slottet. Det var samma som var med i min dröm. När jag kollade in i bakluckan såg jag en grön mössa, precis en sån som Johan har. Jag satte mig på moppen snabbt som tusan och väntade på att dom skulle åka iväg. När dom väl startade bilen åkte de igenom hela Nyköping och fortsatte norrut på E4:an. När jag kom in i Stockholm hade jag tappat bort dom. Mina ben var helt trötta nu så jag checkade in på ett vandrarhem och sov över där en natt innan färden skulle fortsättas. När jag sov såg jag i drömmen hur skåpbilen åkte västerut och hur de åkte förbi flera dalahästar. Klockan 07:34 på morgonen nästa dag vaknade jag och sprang ut till moppen. Jag visste att jag skulle mot Dalarna. Jag visste att Johan var i bilen och måste räddas snabbt innan det var för sent. Jag stannade vid några mackar och köpte dricka och mat för det var så långt dit. När jag kom fram hade jag ingen aning vart jag skulle ta vägen. Jag åkte in i Mora och satte mig på ett café lite utanför centrum och tog en varm choklad med en kanelbulle. När jag skulle betala så kollade jag ut genom fönstret och då såg jag en man utanför caféet med märket som var med i min dröm. Jag sprang för att se vart mannen skulle ta vägen. Jag följde efter honom och då såg jag hur han hoppade in i svarta skåpbilen men dom åkte inte så jag smög fram långsamt till bagageluckan. Innan jag öppnade tog jag

Spänning och brott

Dom hade hittat oss, HUR?? Jag kände hur känslan ändrade karaktär och kände att ångesten var på väg med stora steg. Önskade mest av allt att jag var på en trevligare plats än just denna. Allt började för några dagar sedan.

49


ett djupt andetag och bet mig på naglarna. Jag öppnade bagageluckan försiktigt, den gnisslade. Dom blev helt tysta för en kort stund men sedan kom en man fram till bilen och hoppade in. Jag hoppade in samtidigt och såg Johan fastbunden. Jag visste inte vart dom skulle, fast under tiden bilen stod stilla hjälpte jag min bästa vän att ta sig loss från all tejp och rep. Vi pratade länge om hur vi skulle komma ut ur bilen och han berättade att dom stannade till varje kväll vid en mack runt midnatt och sov. Vi planerade hur vi skulle rymma ifrån skåpbilen. Efter en stund startade bilen och började åka. När klockan stod på 01:47 stannade skåpbilen till och männen bestämde att de skulle ta en vilopaus. Vi kollade varandra i ögonen, sa inget och öppnade försiktigt dörren och smög ut. När kommit några meter bort från bilen sprang vi med världens hastighet till min moppe och gasade ifrån dom. Vi åkte tillbaka mot

Nyköping men det var en lång resa hem och vi båda behövde sömn så vi vilade vid närmsta bensinmack. – CHEFEN!! han har rymt! Vår fånge är borta, vad ska vi göra nu? – Ta det lugnt… han vet inte att han har en spårapparat på sin klocka, vi är ifatt dom på nolltid. Klockan var 09:37 när vi vaknade. Vi gick in på macken och köpte varsin toast och vatten. Johan satte igång gps:en och det var dags att fara hemåt. Vi kom snabbt ut på E4:an. Vi svängde av vid gamla stan för och äta lunch. Vi tog första och bästa restaurangen. Vi fick våra hamburgare och jag kände hur mina mungipor höjde sig sakta och hur mitt ansikte sken upp från ingenstans. När jag kollade åt sidan såg jag hur en svart skåpbil stannade till och ut kom männen med de svarta kåporna, de kom mot oss med varsin armborst. Jag kände hur pulsen steg, handsvetten

kom och hur jag än försökte dra in djupa andetag och tänka på något behagligt så var det omöjligt. Vi sprang så snabbt vi bara kunde men dom lyckades träffa Johan i ryggen. Jag tog tag i honom och sprang in i skogen. När vi hade kommit in en lång bit in i skogen stanna vid till för omplåstring. Efter en stund hämtade jag moppen. Vi åkte den sista biten hem till Nyköping. Jag kände hur all den där obehagliga känslan gick över till den jag hade i fredags. – Äntligen är vi hemma igen, gud så skönt. Vilken stor lättnad, sa Johan. – Ja, nu är det som vanligt igen, sa jag och nafsade i mig några kakor och kollade på solnedgången. Jag tänkte för mig själv att det här är inte slutet. Inte ens början på slutet men kanske, förhoppningsvis, slutet på början. ”SWAG B O I I”

58. SLUTA. Det är det enda jag kan tänka på när Kai håller pistolen mot min dotters huvud. Sluta. Jag försöker slita mig loss, men med de fyra männen runt omkring mig med vapen vet jag att det är omöjligt att ens försöka. Jag andas häftigt och försöker med den lilla kraften som finns kvar att skrika till mannen med pistolen att sluta. Han möter min blick och under de få sekunderna som jag kan se hans havsblåa ögon, märker jag skräcken som finns inom honom. Han vill inte göra det. Han vill helt enkelt inte göra det.

Spänning och brott

Tio timmar tidigare

50

När jag öppnar den tröga ytterdörren känner jag lukten av nybakat bröd och starkt kaffe. Värmen får mig att rysa efter den iskalla vinterpromenaden vilket får mig att titta bort mot fönstret. Där ser jag den tre meter höga snön och barnen som leker ute i mörkret. Springande kommer min femåriga dotter Haley, i både förkläde och kockmössa. Hennes äppelrosiga kinder är täckta av mjöl och näsan i något chokladliknande. Hack i häl kommer barnvakten Maria springande med en handduk. Hon säger ett kort hej och fortsätter med att torka bort det sista på Haley. När jag ser hennes glädjefulla leende tänker jag på hur bra vi har det här i Nyköping. Vi är hyfsat “normala”, vilket vi aldrig upplevde när vi var på flykt från MMT, ett kriminellt gäng. Kai, gängets ledare, var han som rekryterade mig till gruppen när allt var som värst. Han behandlade mig som sin egen lillasyster, men efter att jag försökt skjuta honom var jag högst upp på hans “att-döda-lis-

ta”. Varje gång jag hör ett litet ljud hoppar jag alltid till av fasa, och det var priset som jag var tvungen att betala. Mina tankar blir avbrutna av att jag känner en hård hand på min axel. Jag vänder mig om och får se Marias oroliga blick. “Är allt som det ska, fru Hansson?”, säger hon. “Ja, det har bara varit en lång dag på jobbet. Det är allt”, säger jag med ett ansträngt leende. Jag hänger av mig ytterkläderna och går in till köket där Maria och Haley redan har dukat. Jag slår mig ner på en av trästolarna och smakar på det nybakade brödet. “Jättegott”, säger jag och försöker dölja den motbjudande smaken. Det innehåller en stor mängd salt och inte nog med det är brödet torrt, men vad gör man inte för att se sin lilla femåriga dotter nöjd och belåten? “Tack mamma. Jag hade en bra lärare”, säger hon och tittar inspirerat på Maria. Jag ler och doppar det torra brödet i soppan som Maria tillagat, för att försöka minska den outhärdliga smaken. Vi hjälper varandra att ställa in disken i diskmaskinen och Maria följer med Haley till badrummet för att göra henne redo till sängs. Efter att Haley gått och lagt sig, låter jag Maria återvända hem till sig. Jag kryper upp intill min dotter, i den trånga och lilla sängen. Jag drar över det färgglada täcket och släcker lampan. Fastän min egen säng ligger tvärs över rummet och är betydligt mycket större än Haleys, tycker vi alltid om att sova i den

lilla sängen tillsammans. Jag vaknar med ett ryck och fastän det är mörkt, ser jag en man stå vid sänggaveln med en pistol riktad mot mitt ansikte. Det tar inte lång tid innan jag inser att han är en av dem. Mannen säger något som jag inte kan uppfatta men han nickar och jag reser mig motvilligt upp från den obekväma sängen. När jag vänder mig om märker jag att Haley inte är där och jag känner hur pulsen ökar markant. “Vad har ni gjort med min dotter?”, skriker jag förtvivlat. “Gå!”, säger han och riktar pistolen mot mig. Utan att göra något motstånd gör jag som mannen beordrat mig. Vi kommer ut till vardagsrummet och där ser jag flera bekanta ansikten, däribland Kai. Jag märker att det är han som håller pistolen mot min femåriga dotter. “Vad håller du på med Kai?”, säger jag med en mörk morgonröst. “Förstår du inte att vi inte är med i gänget längre och att vi inte vill ha något med dig att göra?” “Det verkar som att du inte förstår, Riley. Om du lämnar MMT, är det något du kommer få ångra hela ditt liv. Vi kommer alltid att hitta dig, även om du gömmer dig i en liten stad som Nyköping. Du lämnade inte bara gänget utan du försökte också döda mig! Utan mig Riley, skulle du inte klara en dag på denna jord. Vi vill se dig betala för allt du har gjort och det finns inget du kan göra för att förändra något.” “Kai sluta! Döda inte henne, hon har inte något med det att göra” skriker jag elän-


digt. “Det borde du nog ha tänkt på innan du försökte döda mig!” Denna sida av Kai hade jag aldrig sett tidigare. Den ilskna och dystra blicken säger mig allt. Var det verkligen menat att mitt barns liv skulle ta slut vid femårsåldern? Skulle hon aldrig få chansen att växa upp till den underbara kvinnan som jag vet att hon kan bli? “Hur vågar du försöka bestämma över mig? Du har inte rätten att återförenas med din dotter efter allt du har gjort!” Jag känner hur vreden börjar ta över min kropp. “Det enda du fokuserade på under vår tid tillsammans var ditt bedrövliga arbete. Nu kommer du in hit till mitt hus och försöker döda ditt eget barn. Det var du som valde MMT före din egen dotter. Vad är du för människa egentligen?”, säger jag och ser in i hans förskräckliga ögon.

“Det är inte jag som gör detta mot Haley. Det är du! Om du inte hade lämnat mig skulle detta aldrig behövt hända.” Jag hör skräcken i hans röst, skräcken som fick mig att tänka tillbaka till stunderna då jag var med i gänget. Tiden då jag bodde i ett tryggt hus med vakter vid varje ingång. Tiden då jag kunde spendera hur mycket tid som helst med Haley. Tiden då vi var en familj. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken och innan jag vet ordet av ligger jag på golvet och gråter. Kai släpper Haley från sin famn och springer fram till mig där han stryker sin hand över min rygg. “Allt jag gör Riley är för att jag älskar dig”, säger han med en lugnande röst. “Förlåt för att jag inte är mannen du önskar. Förlåt för att jag inte alltid fanns där för att skydda er. Det finns inget jag ångrar mer och det är därför jag gör detta, för

er skull. Jag kan inte ändra det förflutna, men jag hoppas verkligen att du en dag kan förlåta mig. Jag älskar dig”, är det sista han säger och tar ett hårt grepp om min hand. I det mörka rummet ser jag hur han sakta drar upp pistolen och sätter den mot huvudet. Utan att tveka trycker han på avfyraren och faller mot det kalla golvet. Snart bildas det en pöl med blod runt omkring honom och jag känner hur hans hand sakta åker ner från mitt ena byxben. Jag vänder bort blicken för att motstå den otäcka och hemska synen. Haley springer tätt efter de ohjälpsamma gängmedlemmarna medan tårarna rinner nerför hennes små kinder. Hon ger mig en långvarig kram, kramen som bevisar att allting är över... YU S RA ALI, 8N

59. SOMMARNATTEN

– Tjäna, skaru med och campa ikväll? – Visst när åker vi? – Kom till ICA Maxi om tjugo minuter så handlar vi lite så kan jag berätta mer! Jag gick upp och klädde på mig och tog en macka, jag var ensam hemma. Gick ut på altanen och satte mig. Fåglarna kvittrade och solen sken. Sommarlovet hade precis börjat och till hösten skulle jag börja på ett gymnasium. Jag satt där och glömde bort tiden, telefonen ringde igen det var Lucas. – Vart fan är du? – Jag sitter och käkar frukost. – Men du skulle ju vara här nu! – Jag åker på direkten.

– Jag har köpt ett tält, och jag tänkte att vi kunde fråga Simon och Albin om dom ville hänga med och campa. – Vi drar till sjön vid bruket och sladdar lite, fiskar och sen kan vi sova i tältet. ”Skitbra” tänkte jag. ”Jag ringer dom och frågar direkt!” – Hallå, hallå, ska ni med till bruket och hänga lite, fiska å sen campa, kanske går vi in i de gamla fabrikerna också. – Javisst, sa han, men kan du tanka i lite soppa i en dunk och komma ut till mig. Jag tror inte det räcker in till stan. – Jag fixart. Vi åkte till Statoil och jag tog fram en dunk och började tanka, jag och Lucas stod och pratade om vad vi skulle hitta på senare på kvällen. ”Vi skulle ha skitkul”, sa vi. Jag åkte till Simon och gav honom tanken med bensin. Han undrade vad vi skulle göra.

Jag går ut i hallen, tar bilnycklarna och sätter på mig mina slitna skor. När jag kommer ut så står bilen där, solen speglar sig mot motorhuven. Jag öppnar dörren och sätter mig i bilen och startar. Det är Eddie Meduzas röst som låter i högtalarna. Det går inte fort, det är trots allt bara en A-traktor. När jag kommer fram ser jag Lucas stå där och spela musik, det hörs över hela parkeringen. Folk stirrar på honom som om han skulle vara tokig.

– Vi ska hänga, snacka lite skit sen ska vi grilla kött.

Jag parkerar min vita traktor bredvid hans. Vi går in på ICA och gör det gamla vanliga. Vi plockade på oss dricka, chips och godis. Vi betalade och gick ut, han berättade om vad han hade tänkt att vi skulle göra.

– Då åker vi.

– Kött e gött, sa han. Jag sa till honom att vi skulle mötas vid Nyköpingsbro klockan tre. Jag åkte hem och packade; cola, chips och mitt fiskespö. Vi hade handlat maten och det på förmiddagen. Nu bar det iväg till Nyköpingsbro för att samlas och sedan åka till bruket. Klockan var 15:20 och alla var där.

Jag åkte först, Lucas sen och efter honom kom Simon och sist Albin. Vi kom fram och vi började packa upp sakerna och satte upp tältet. Jag gick ner

och fiskade, efter en stund kom grabbarna, de satte sig och började snacka. Jag kastade ut draget och jag kände att det högg lite. Jag sa: – Nu jävlar, grabbar. Sen kände jag att det började dra, riktigt hårt. Jag kämpade i säkert två minuter med att få upp den. Till sist fick jag den, det var en jättestor abborre. Jag tog upp den och vägde den och den vägde 3,51 kg. Nu hade vi ännu mera käk till kvällen. Det började mörkna, klockan var runt sjutiden. Vi bestämde oss att göra i ordning maten och sedan gå till den gamla pappersfabriken som låg några hundra meter därifrån. Jag lade på köttbitarna på grillen som fanns där. Efter tjugo minuter så var maten klar. Vi åt och det var väldigt gott. Jag sa att jag hade med mig en ficklampa och att vi skulle gå dit. Vi kom dit och vi checkade så att ingen var där. Vi gick in och började gå runt, jag hade bara varit där en snabb gång tidigare men det var på dagen när det var ljust. Jag hade en känsla i magen att något inte stod rätt till. De andra grabbarna undrade varför jag betedde mig annorlunda, jag sa att det var något som inte stod rätt till. Vi såg ett par lysen som lös, det var en bil som var på väg rakt mot fabriken. Vi skyndade oss att springa in i ett rum där det fanns fönster så vi kunde se ut. Bilen stannade precis nedanför fönstret. Som tur var viskade vi att vi hade våra bilar några hundra meter bort från där vi var. Ut ur bilen kom en svartklädd person, han gick bak och öppnade bakluckan. Han släpade ut något, det han släpade

Spänning och brott

Jag vaknade denna tisdagsmorgon av att mobilen vibrerade. Yrvaken plockade jag upp den från golvet, svarade utan att se vem de var.

51


ut mumlade, precis som om han hade kidnappat någon och tejpat ihop munnen. Vi blev alldeles stela, vi visste inte vad vi skulle göra, skulle vi stanna kvar och titta på eller skulle vi springa ner och kolla vad som hände? Vi stod säkert där i fem minuter. Rätt var det var så hördes ett skrik och sen en smäll. Det var precis som om man vaknade till när smällen kom. Vi tittade på varandra, alla var lika förvånade. Mannen som var där sprang till bilen och åkte iväg med en rusande fart. Efter en stund av tänkande så bestämde vi oss att gå ut och titta vad han hade gjort. Men vi var ändå ganska säkra på att vi hade blivit vittne till ett mord. När vi gick närmre och närmre där bilen stått så var vi inte så kaxiga. Vi gick sakta framåt och lös med ficklamporna, vi såg någonting skymta bakom träden. Vi såg att det var massa blod som rann mot oss, vi bet ihop och gick närmare. När vi kommit ända fram så såg vi att det låg en kvinna där som var alldeles blodig i huvudet. Hon hade blivit skjuten. Hennes armar och ben var ihoptejpade. Vi stod där och tittade, det kändes som en evighet. Vi var alldeles skakiga, allt hade varit frid och fröjd ända tills vi gick in i fabriken, det var då jag fick en konstig känsla i magen. Sen så hände det. Nu stod vi här, alldeles tagna och bara stirrade på kvinnan. Vi ringde polisen, det var jag som ringde. – SOS 112, vad har inträffat? – Hej, vi tror att vi har blivit vittnen till ett mord. – Okej, ta det lugnt, jag hör på din röst att du är orolig. – Vad ska vi göra.

– Var befinner ni er? – Vi är vid gamla fabrikerna. Ute vid Stavsjö.

– Dra härifrån och säg inget till polisen, eller jag skjuter er alla. Jag blev alldeles skakig.

– Vi skickar en patrull direkt.

– Okej sa jag.

Vi stod kvar och väntade, vi hörde att det kom en bil. Vi visste inte om det var polisen eller en annan. Av ren panik sprang vi och gömde oss. Bilen kom fram och det var polisen. De gick ut och de pratade med oss och vi visade vad som hade hänt. De kom fram till kvinnan och de kallade på förstärkning direkt. Och inom ett par minuter var det fullt med polisbilar i området.

Vi gick mot våra bilar och jag höll ett öga på mannen. Plötsligt såg jag hur han höjde pistolen och siktade mot Simon. Jag skrek åt Simon att flytta på sig, medan jag sprang emot honom. Han uppfattade det inte så jag knuffade omkull honom, precis när vi landat på marken så hördes det en smäll och jag såg lågan som kom ut ur pipan på pistolen.

De förhörde oss om vad vi gjorde därute den kvällen. Vi sa att vi skulle ut och campa och fiska och bara hänga, och att vi sen skulle gå in i de gamla fabrikerna och titta, det var fin utsikt. Sedan att mannen kom med en svart BMW och sedan lastade ur något ur bagaget vilket vi trodde var kvinnan. Sedan hördes ett skrik och sen en smäll. Vi blev ombedda att åka hem. Vi gick tillbaka till våra bilar och packade ihop våra saker. Vi sa till varandra: vad är det som har hänt i vår lilla lugna stad, just nu härjar det runt en mördare. Vi ställde alla saker på flaken och skulle åka hem, precis då hörde vi att det brakade till i skogen, vi såg att något skymtade i skogen. Det kunde knappast vara en polis, för dom var på andra sidan sjön, några hundra meter bort. Ljudet kom närmre och närmre, till slut var det ganska nära, då gick vi emot det som lät. Plötsligt såg vi en skugga och en pistol. Det måste vara mördaren, tänkte jag. – Hej, sa Albin högt.

Vi kastade oss in i bilarna och åkte bort så fort vi kunde. Vi mötte poliserna som kom springandes mot där vi hade haft bilarna stående. Vi skrek att mannen var där och att han hade en pistol. Vi fortsatte att åka hem. Vi samlades vid Nyköpingsbro en sista gång den kvällen. Vi pratade om att allt var frid och fröjd ända tills vi kom till den gamla fabriken. Vi sa nästan inget förutom det. Vi bara stod och tittade ner i marken. Vi skiljdes sedan åt och åkte alla hem. Dagen efter så stod det i tidningen, rubriken led: ”Fyra ungdomar blev vittne till mordet på den försvunna Sara Andersson. Det stod även att mördaren hade skjutit två poliser till döds, mördaren blev sedan gripen av polisen och rättegång väntade! Vi var chockade dagen efter! Alla var chockade, vad hade hänt i vår lugna lilla stad? E DW I N K E N N MAR K, 8A

Vi fick ett dovt svar.

60. STALKERN Thelma har precis klivit av skolbussen och är på väg hemåt. När hon kliver in innanför dörren ser hon sin syster Nicole sitta i soffan. Hon lägger märket till att hon sitter ihopkrupen och ögonen är alldeles blanka av tårar som runnit nerför kinden. Hon öppnar munnen och frågar: – Vad har hänt, Nicole? – Ett skumt telefonsamtal från någon i Nyköping, en man med märklig röst.

Tanken lägger sig efter någon timme, men oron kommer tillbaka när de får ett konstigt sms.

Thelma känner oron i hela kroppen, benen skakar och hon känner hur tårarna rinner ner för kinden och en smak av salt fyller hennes mun. Nicole tittar på Thelma och bryter också ut i tårar. “Vi måste göra något nu så inget mer händer” tänker Nicole.

Hej! Nicole 16 år, snart 17 år och Thelma

– Thelma, innan något mer händer så

Spänning och brott

– Vad sa han till dig?

52

15 år. Ni bor på Kungsgatan 39 i Norrköping, i ett gult lägenhetshus ovanför Ica. Nicole går andra året på Plusgymnasiet och pluggar på Hantverksprogrammet till frisör och Thelma går i 9:an på Erlaskolan i södra Norrköping. Era föräldrar heter Andreas Ericsson och Linda Ericsson. Innan ni flyttade till Norrköping för 6 månader sen så bodde ni i Göteborg eftersom er pappa fick ett nytt jobb/Mannen i Nyköping.

– Han sa något om en hemlighet, jag förstod ingenting.

måste vi göra något åt den här mannen, säger Nicole. – Ja, men vad? – Vi skickar tillbaka ett sms där vi säger åt honom och sluta annars anmäler vi honom till polisen. Till: Mannen i Nyköping. Om du INTE slutar NU så kommer vi att anmäla dig hos polisen. Du kommer att ångra allt du gör mot oss. Du förstår nog inte vad du gör mot oss och detta kommer få konsekvenser. Efter fem minuter får de detta sms till svars: Till: Thelma och Nicole Ericsson. Ni fattar väl att ni inte får säga detta till någon för då får ni med mig och göra och


allt kommer bara att bli värre för er, så passa er tjejer. Håll mig och detta som en hemlighet! Annars är det ni som får konsekvenser.

på sig sin favorittröja, en mörkblå hoodie som hon fått av Nicole i födelsedagspresent. Hon känner doften av nygräddade våfflor och skyndar sig in i köket.

De känner hur hela kroppen börjar skaka och att tårarna ännu en gång rinner ner för kinden.

Inne i köket står Nicole och gräddar våfflor och en doft av smält smör har spridit sig i lägenheten, doften som påminner Thelma om barndomen. Thelma dukar fram för de båda vid bordet och tar sedan fram sprutgrädde och sylt, hennes favorit när det gäller tillbehör till våfflor. Tydligen är det våffeldagen idag.

“Vad ska vi göra nu när vi inte får säga något till någon”, tänker Thelma. Thelma tittar på Nicole och ser att hon börjar bli alldeles vitblek i ansiktet. – Hur mår du egentligen? – Inte bra alls, måste sova och inte tänka på allt som hänt ett tag. – Vi går och sover och pratar mer om detta imorgon. Thelma har precis somnat när hon hör något låta ute i hallen. Hon börjar sakta gå mot den trånga, lilla, ljusa hallen som är en lång bit från hennes rum. Från ingenstans trillar ett foto på henne och Nicole ner i golvet när hon går förbi tavelväggen som finns på en av de vita väggarna i hallen, hon hoppar till. Sekunden efter öppnas dörren framför henne, men det är bara mamma. – Hej! Hur har din dag varit Thelma? – Bra, jag går och lägger mig igen. Hon ger mamma en kram och hör sedan mamma ropa godnatt efter henne. Thelma somnar direkt när hon lagt sig i sängen igen. Nicole vaknar dagen efter av att ett starkt ljus lyser in i hennes rum. När hon kommer på att det är solen så hoppar hon upp ur sängen. Det är lördag, solen skiner. “Det här kommer bli en bra dag”, tänker hon. Tanken på allt som hänt har lagt sig hos Nicole under natten så hon tänker inte så mycket på det längre. Thelma vaknar av att Nicole kommer inspringandes till hennes rum. – Har du sett vädret ute, Thelma? Det här kommer bli en sån bra dag, det känner jag på mig. Thelma går upp ur sängen och går rakt till sin garderob, hon tar fram ett par grå mjukisbyxor, de känns som en lurvig björn när hon dra upp de för benen och sätter

Nicole är mitt i en tugga när de hör något ljud ute i hallen. Men de tänker inget mer på det. “Det är nog bara brevbäraren” tänker Thelma. De fortsätter med att äta våfflor. De hör ett till ljud ute i hallen men denna gång blir de mer fundersamma. Ljudet var högt, som om någon kastade en sten på dörren. Thelma hoppar till. “Vad fan var det som lät” tänker Thelma. Nu börjar hennes kropp bli lite kall men hon kollar på Nicole och ser att hon är lugn och det gör att hon också blir lugn. Det går fem minuter och ännu ett ljud hörs i hallen, denna gång går Thelma och Nicole med sakta steg mot hallen och dörren. Thelmas kropp är alldeles kall och det är som om något drar i henne för att inte komma fram, hon känner på sig att denna gång kommer det vara något där och hon ryser till i hela kroppen. På den mjuka, runda, gråa dörrmattan ligger ett svart kuvert. Nicole plocka upp det i handen och tittar noga på det. Det finns fingeravtryck på kuvertet och man ser att det är från en man. På kuvertet står det ”Till Thelma och Nicole Ericsson”. Nicole tittar på Thelma och säger: – Tror nog det är från mannen. – Va, men vad vill han nu? Öppna och se vad det är där i. Thelma öppnar brevet och ett foto trillar ut, ett foto på henne och Nicole, ett likadant foto som det som åkte ner i golvet i natt när Thelma hörde något i hallen. – Vänta va det är ju samma foto som åkte ner i natt säger Thelma. – Nej men gud vad läskigt!

– Vad ska vi göra nu, han har ju gått för långt. – Vi får väl anmäla hos polisen och berätta för mamma och pappa. – Ja, jag klarar inte något mer av det här längre, allt blir bara läskigare och läskigare. Massor av tankar bubblar i Nicoles huvud: “ hur kan man ens göra något sånt här”, “vad ska vi göra”, “ vem är den här personen, är det flera personer”. Hennes ben skakar, hon blir kall och ögonen blir blanka av våta, kalla tårar. Thelma ser på Nicole och ser att hon gråter och hon bryter nästan också ihop. Lugnet har lagt sig hos Thelma en stund men bara för en stund men hon klarar inte en minut längre att låtsas vara lugn när hon egentligen är livrädd. Hon bryter också ihop. De bestämmer sig till slut att berätta för sina föräldrar för att få slut på allt. Nicole ringer upp sin pappa och berättar allt som hänt och att de vill åka till polisstationen för att anmäla mannen. Thelma står vid fönstret och tittar ut mot gatan. Solen som sken har bildats till gråa moln och regndroppar. Hon är helt tom och kan inte tänka på något annat än allt som mannen gjort, hennes kropp hoppar till av en rusning. Hon ser en bekant bil parkera utanför porten, det är pappa. Thelma går mot hallen med sakta steg, sätter på sig skorna och sin svarta bomberjacka. – Kom nu Nicole! Pappa står utanför och väntar. – Kommer! Nicole sätter på sig jackan och sina vita sneakers. Thelma låser igen dörren efter sig och de går ner för trappan. Utanför står pappa, de hoppar in i bilen. Under hela bilresan håller de i varandras händer men säger ingenting, det är helt knäpptyst och de är så rädda att det är något mer som ska hända. Först när de kommer fram till polisstationen säger de något till varandra. ”NÅG O N1”

Walter märker det inte. Blod rinner. Det är en helt vanlig dag i lilla staden Nyköping. Walter och Stefan är ute och patrullerar. De åker runt och snackar lite skit och tar en varsin dubbelnugge. Helt plötsligt säger Stefan: ”Det är nåt konstigt. Alla som gör brott kommer alltid undan”. ”Vi får aldrig fast dem eller ens reda på vem/vilka det kan vara”, säger Walter.

När de kommer tillbaka till stationen frågar Walter om Stefan ska med och ta en pizza någonstans. Stefan är inte så sugen på det idag så han drar hem istället. När Walters pizza kommer så ser han plötsligt något. Han ser en svart bil stanna utanför banken mitt emot pizzerian och ut ur bilen kommer fyra svartklädda män med rånarluvor. Walter ringer direkt Stefan och när

han till slut svarar så säger Walter: ”Cykla till Väster så snabbt du kan”. Tre minuter senare är Stefan på plats. Walter tar upp mobilen och fotar registreringsplåten på bilen. När de ska gå ut från pizzerian så kommer de på att deras pistoler är på stationen. ”Vad gör vi nu?”, undrar Stefan. Walter kommer med förslaget att de bara ska filma, men

Spänning och brott

61. SVEKEN

53


inte ingripa, för att inte riskera nåt. När rånarna kommer ut så drar de av registreringsplåtarna och tar med de i bilen. ”Vad fan gör vi nu?”, undrar Walter. De är på väg att dra hem och de står utanför Stefans hus och ska precis skiljas åt. ”Jag fotade ju registreringsplåten”, säger Walter och spricker upp i ett leende. Stefan säger: ”Följ med in så kollar vi upp det”. De drar in till Stefan och där sitter de uppe hela natten. När de söker på registreringsplåten så kommer det fram ett namn. Magnus Hallgren. ”Nej, men vänta. Magnus?”, säger Walter. ”Det är ju polischefen”, svarar Stefan. ”Vänta, är det han som är med och gör brotten?”. ”Är det därför vi aldrig får fast dem eller får fram vilka det är?” Båda två tänker: ”kan det verkligen vara han?”. De säger att de ska sova och ta det mer imorgon. Men det lovar varandra en sak innan de somnar. Att oavsett vad som händer så gör de det här tillsammans, bara de två. Inte blanda in några eller säga något till någon. När de kommer hem till Walter på kvällen efter en helt vanlig dag i lilla Nyköping pratar de om hur de ska göra. De kollar upp vart Magnus bor och funderar på att åka dit och kolla lite. Det slutar med att de sitter i Stefans bil utanför Magnus. De klättrar över hans mur runt huset och smyger sedan framåt. När de kommer ganska nära ser de några stå ute och prata vid poolen. Walter tar upp mobilen och fotar dem. ”Nu sticker vi innan de märker oss”, säger Stefan.

När Stefan och Walter kommer fram till stationen dagen efter så går de direkt till brottsrummet. Där söker Walter upp bilderna han tog dagen innan och får fram tre andra namn. Frans Ytterman, Gustav Björklund och Joakim Berg. Alla har dömts för brott tidigare i Göteborg och Karlstad. ”De måste vara de fyra som rånade banken”, säger Stefan. När de sedan samma dag ska åka hem från stationen passerar de Magnus kontor. Där hör de honom prata med någon på högtalare. Killen i telefonen frågar Magnus: ”Var ska vi ses och dela upp pengarna?” Magnus svarar: ”Kom till mig klockan 21 ikväll och säg till de andra grabbarna att också komma.” Stefan och Walter stannar utanför men gömmer sig så han inte ska märka dem. Walter tar upp mobilen och spelar in allt de säger. Klockan är 16.07 och Stefan och Walter har precis kommit hem. ”Vi måste ta dem ikväll”, säger Stefan. ”Klarar vi det bara vi två?”, frågar Walter. ”Klart vi gör”, svarar Stefan. De bestämmer sig för att göra det här bara de två. Runt klockan 20 är båda klara med kläder och har sina vapen på sig. Walter tar sin sista dubbelnugge innan de hoppar in i bilen och drar. När de kommer fram ser de redan tre andra bilar där, alla är på plats. De smyger sig inåt och hör inga röster vid poolen eller ute i trädgården. De smyger sig fram och ser ett fönster som är öppet. De hoppar in utan att göra ett ljud. Nu hör det röster från nedervåningen. Walter

går först ner och Stefan följer efter. När de gått ner för hela trappan hör de att de andra är inne i ett rum. De kikar in och ser Magnus och de andra tre grabbarna sitta runt ett bord med en stor väska på bordet. Stefan och Walter räknar ner från tre innan de trycker upp dörren, går in och ropar “Upp med händerna”. ”Vad håller ni på med grabbar?”, undrar Magnus. ”Vi vet vad vi gör”, säger Stefan. ”Ni kommer ångra er”, svarar Magnus. Walter ser att en av de andra killarna försöker dra upp sin pistol lite. Helt plötsligt ligger han på golvet efter att Walter skjutit honom rakt i bröstet. Magnus och hans två kompisar drar upp sina pistoler. Walter och Stefan är tvungna att backa ut från rummet innan de blir skjutna. Båda Walter och Stefan backar in bakom en stor skulptur. En av Magnus grabbar försöker smyga fram men Stefan ser honom och skjuter honom i hjärtat. Stefan springer framåt och Walter täcker honom. Stefan ser någons huvud sticka upp över kanten och skjuter snabbt innan han tar skydd bakom en dörr. Bara en person kvar nu. Det är Magnus. Stefan ropar till Walter ”Täck mig!” Stefan börjar smyga framåt medan Walter skjuter mot Magnus. Magnus reser sig snabbt och skjuter ett skott. Walter skjuter honom i huvudet. “Vi tog dem, vi tog dem, Stefan!”. Men han får inget svar. Walter märker inget. Blod rinner. “O B S AN O NYM”

62. THE DEAL Han springer medan han tänker: “jag är inte rädd, har gjort det för många gånger”. Tur att polisen inte såg hans ansikte. Han väljer att inte gå hem för det är farligt, polisen kan hitta honom.

namn, fast det är has och droger. Diego försöker att ta sig ut från gruppen för han vill inte hålla på med sånt och samtidigt säger hans bästa kompis: ”Gå ur innan någon sätter in dig”.

Han gömmer sig i en lägenhet längst ner i källaren men han är inte ensam, det finns andra som gör exakt som han. Man får jättemycket pengar genom att bara sälja en liten sak fast den är värd sjukt mycket för andra, tänker han. Han heter Diego och är halvspansk och halvsvensk och femton år. Han bor i Nyköping men är uppväxt i Stockholm. Grejerna han säljer har smek-

De är sex personer som säljer och en chef som har någon annan chef över huvudet. Chefen är sträng men ändå snäll medan alla är dryga och leker tuffa. Diego berättar för sin chef att han vill sluta med allt och gå i skolan och ha en bra framtid. Chefen vet inte vad han ska säga för han vet att hans egen chef inte låter någon gå ur gruppen, för de är rädda att någon tjallar. Då är det

kört för alla. Diego ska resa med sin mamma till Spanien och då är han tvungen att ta med sig droger på flygplanen ända till Spanien. Chefen känner folk där som han har kontakt med. Om Diego gör det så får han gå ur gruppen. Han sover inte en hel natt och tänker på hur han ska göra det. Han får några tips från äldre personer som har gjort det. Han åker till flygplatsen. De lyckas att komma in. När de sitter på flygplanen för att åka så sitter en expert bredvid Diego och känner någon obekväm lukt. ”A.S.”

Spänning och brott

63. TIO SLAG

54

Jag tittade på klockan och det var fem minuter kvar till höstlovet. Vår sista lektion var bild och den är oftast stökig. Den här veckan skulle bli så himla rolig, jag kände det på mig. Skolan var slut, mina vita skor klev ut på den regniga asfalten och löven föll på mitt långa, fina, bruna hår. Mitt namn är Filippa. Alla brukar reta mig

och kalla mig “Filippa snippa”, vet förstås att de bara skojar. Jag är fjorton år och bor i Nyköping. Det här höstlovet ska mina föräldrar åka bort och jag kommer bli helt ensam hemma. Det var måndag och idag åker de bort. Kvällen kom och jag satte på en film och poppade popcorn. Helt plötsligt stängdes

allting av, det blev helt kolsvart i hela huset. Jag hörde mitt hjärta dunka snabbare och snabbare, svetten rann och jag fick panik. Med mina små tysta steg gick jag upp för att tända några ljus. Det enda jag hittade var ett stearinljus som jag tände med min sista tändsticka. Ställde ljuset på bordet och satte mig i soffan. Jag drog på mig


min blåa ullfilt och hoppades på att allting skulle komma tillbaka och bli normalt. Jag var rädd och kände varma tårar som rann längs mina kalla kinder. Hörde en stor duns nere i källaren, som att en bokhylla föll i golvet. Mitt hjärta stannade och jag slutade andas. Jag hörde steg som rörde sig mot trappan, upp från källaren. Sakta gick jag och ställde mig bakom en dörr i vardagsrummet. Jag hittade en liten springa mellan dörren och väggen, som jag kollade i, såg hur mannen kom in i rummet. Han var lång och smal med en svart dräkt över hela kroppen. Dörren, som jag stod bakom, öppnades sakta men jag såg inte mannen längre men kunde höra hans steg komma mot mig. Helt plötsligt stod han framför mig och jag fick en hård smäll i huvudet. Jag föll ner på golvet och allt blev svart. Jag svimmade. Jag vaknade upp av skräck, kunde inte röra mig. Mina läppar var ihoptejpade och jag var fastkedjad på en stol. Visste inte vart jag var, rummet var som i en skräckfilm. Det var blodskvätt på väggarna och sönderrivna tapeter, golvet var gjort av gammalt mörkt trä med spindelnät i hörnen. Jag nöp mig i armen för att se om allt detta bara hade varit en dröm, men inget hände, jag var kvar i det läskiga rummet. Jag hörde mannens tunga steg komma mot rummet, han öppnade dörren och gav mig bröd och vatten som jag skulle äta. Han drog bort tejpen som satt över min mun. Mannen hjälpte mig att äta, för mina händer satt fast mot stolen. Jag visste fortfarande inte vem han var, han berättade ingenting för mig. Jag skrek det högsta jag kunde på hjälp, han gav mig en hård käftsmäll med handflatan och röt till med

en arg röst. Månaderna kom och gick och jag var fortfarande kvar hos mannen. Det hade gått ett år och fyra dagar som jag hade varit där. Jag var inte fastkedjad i stolen längre, utan hade en kedja i foten som ledde in i väggen så jag inte kunde smita. Dörren var låst och jag drog ett streck med en vit krita varje dag på väggen så jag skulle hålla koll på hur lång tid det hade gått. Hoppet om att någon skulle hitta mig var borta, mamma hade säkert glömt bort mig, tänkte jag. Jag hörde en stor duns uppe på övervåningen och massa skrik, jag hörde två röster som skrek på varandra. Tänkte att någon hade kommit för att rädda mig. Jag skrek” hjälp, hjälp” om och om igen med min högsta röst ifall någon skulle höra mig. Det var tyst i någon minut tills jag hörde att någon kom ner för trappan. Det var en tjejröst som sa lite tyst: – Hallå! Är du här, Filippa? Den där rösten kände jag igen, det slog mig att det kunde vara mamma. Jag svarade henne: – Ja, här är jag! Mamma sparkade hårt upp dörren och hon sprang mot mig. Vi kramade varandra en lång stund. Hon tog sin kofta och virade den runt mig, för jag var väldigt frusen. Jag vaknade upp och allt var en dröm, mamma var aldrig här. Det konstiga var att hennes kofta satt fortfarande runt mig, det kändes verkligt alltihop. Jag saknade mamma och hoppades att få träffa henne. Jag kände hennes andningar mot min hals när hon kramade mig.

En radio sattes på, den berättade för mig att om trettio minuter skulle jag först bli piskad tio gånger, sedan bli avrättad. Nu var det dags, mina tjugo minuter hade gått och jag hörde hur han närmade sig rummet. Jag hörde hur han tränade på att slå med piskan mot dörren, svetten rann längst ryggraden och mina händer var helt blöta av svett, jag började må illa och fick ont i magen. Den värsta känslan i hela mitt liv hade kommit och det var när jag visste att jag kommer dö om några minuter. Mannen kom in i rummet, han bad mig dra upp tröjan och sätta mig på knäna och luta mig framåt. Han räknade till tre, jag hörde hur han svingade den bakåt och smällde till den på min rygg. Efter fem slag var jag helt förstörd. Det var dags för det sista slaget, jag började spy massa blod. Kunde inte röra mig eller någonting, jag kände mig helt död. Nu skulle jag vänta på att bli dödad. Jag skulle bli hängd, han hämtade en stol, tjockt rep och en krok som han kunde sätta fast i taket och fästa repet i. Efter all smärta ville jag bara dö, min smärta i kroppen var stor. Mitt huvud dunkade och tårarna bara rann, det var som att min kropp visste att det var över snart. Han fixade en ögla på repet och fäste det runt min hals, ställde mig på stolen och repet satt fast i taket. Jag började kallsvettas och tårarna rann mer än någonsin. Mannen sparkade bort stolen och jag kunde inte andas, allt blev helt suddigt. Mina ben sprattlade i luften. Kände hur hela min kropp dog, allting domnade bort och jag hängde bara där och kunde inte göra något. Hela min värld blev svart. AMAN DA VALETT, 8J

64. TÅGET

Johans mamma och Jonny vill vara ensamma hela sommaren. Johan blir tvingad att åka till sin mormor och morfar. Dom bor i Nyköping. Men det spelar ingen roll för Johan eftersom han gillar att vara i Nyköping för att han tycker att det finns väldigt fina ställen och han har vänner i Nyköping.

Hans vänner heter Jonathan, Liam och Ahmed. Johan får skjuts av Jonny. Dom är tysta hela vägen till tågstationen. Dom kommer fram till tågstationen. Då tar Jonny fram 10 000 kronor. – Här, du får 10 000 kr så att du kan klara dig hela sommaren. – Men det är mycket. – Aa, jag vet. Men jag älskar dig och du förtjänar dom här pengarna. Johan ger Jonny en kram. Johan sätter sig på en bänk och väntar på tåget. Johans tåg åker om tio minuter och Johan längtar till att komma fram till Nyköping. Tåget kommer fram och Johan ska hoppa på tåget. Han kommer in i tåget och letar efter sin plats. Han hittar sin plats och där sätter han sig ner och tåget ska börja rulla. Johan är trött och vill sova. Han

bestämmer sig för att sova en liten stund och han sätter på ett alarm på sin telefon. Det dröjer inte lång tid tills att Johan sover. Han vaknar upp igen och han har kommit halvvägs och då kollar han ut på den fina naturen som han åker förbi. Han längtar väldigt mycket tills han kommer fram till sin mormor och morfar. Efter en stund så ringer hans mamma och Johan svarar: – Hej Johan! Vart är du just nu? – Hej mamma! Jag vet inte just nu vart jag är men jag har kommit halvvägs. – Jag hoppas att du har kul där borta i Nyköping. Och ta hand om dig. – Tack mamma och detsamma. – Hejdå Johan! – Hejdå Mamma! Johan tycker att det känns lite konstigt hur hans mamma pratar med honom. Hon bru-

Spänning och brott

Johan bor i Göteborg och hans föräldrar är skilda. Johans pappa rymde ifrån Johans morsa. Johan har inte träffat sin farsa sedan han rymde ifrån hans mamma. Men just nu har Johans mamma fått en ny pojkvän som heter Jonny och dom har varit tillsammans i två år nu. Johan gillar inte Jonny eftersom han alltid är kaxig mot Johan. Jonny kastar ibland ut Johan från huset. Johan tror att Jonny vill göra något snuskigt med hans mamma och att det är därför han gör så. Johan har blivit slagen av Jonny, men han var full. Johans mamma jobbar som städerska på Johans skola och Jonny är arbetslös. Johans familj har svårt med pengar.

55


kar alltid vara otrevlig mot honom. Men han bryr sig inte och fortsätter tänka på hur roligt han kommer ha i Nyköping. Det är 40 minuter kvar tills han är framme. Han tittar på två killar som är ungefär tjugo år gamla. Han ser att dom är nervösa. Men Johan bryr sig inte om det. Två minuter efter så kollar han på dom igen då ser han att en av dom killarna drar ut en pistol och ger den till sin kompis. Johan får panik som han aldrig har fått tidigare. Och då byter han plats direkt. Han sätter sig i mitten av tåget, sen så blir han så rädd och sätter sig längst bak. Han ser dom inte längre och då ska han ringa polisen. Han darrar så mycket för han är rädd så han har svårt att låsa upp sin mobil och skriva numret. Precis när han ska skriva in numret så märker han att det är någon som riktar en pistol mot honom. Han vänder sig om sakta och då ser han killen som han såg hålla en pistol. Den första saken rånaren säger är: – Ge mig allt du har! Skynda!! Då märker Johan att han har 10 000 kr i sin väska. Johan sväljer sin saliv och han känner att han får ont när han sväljer. Hans mage pirrar som aldrig förut. Då tar Johan ut allt han har. Killen får pengarna och Johans dator. Men han tar inte Johans mobil för medan han rotar i hans väska så göm-

mer Johan sin mobil vid sin kalsong. Rånarens kompis går medans runt och tar alla andras pengar. Johan är rädd och han har panik som han aldrig har haft innan. Rånarna går runt och tar allas pengar och deras klockor och mer saker. Dom går ifrån Johan en god bit. Och Johan har kvar sin mobil. Han la den i sin kalsong när killen rotade i Johans väska. Johan kollar bakom sig och då ser han en toalett. Det första han gör är att springa till toaletten. Johan tar upp sin mobil och är stressad och darrar så han har svårt att skriva in numret som första början. Han ringer polisen och det tar tid när dom svarar. Polisen svarar. – Hej det här är polisstationen från Nyköping. Är det nånting jag kan hjälpa dig med? – Ja, snälla! Det är två rånare som är inne i tåget och vi är på väg till Nyköping och båda har pistoler! Skynda er. – Okej, vi skickar in några polisbilar till tågstationen. – Snabbt! Hejdå. Johan lägger på och smyger ut från toaletten så att dom inte märker att han har ringt eller nåt. Han kommer ut från toaletten och sätter sig igen. Han gömmer sin telefon under sätet. Dom är snart framme och rå-

narna är beredd på att rymma därifrån. Det tar fem minuter och då är dom framme. Dörren öppnas och rånarna springer iväg. Direkt när dom springer iväg så tar Johan upp sin telefon och ringer sin mormor och morfar att komma till tågstationen. Johan väntar en minut innan han går ut från tåget och då ser han helt plötsligt att poliserna har tagit fast rånarna. Dom tar ut alla pengar, klockor, mobiler, datorer och mer. Alla som åkte tåget till Nyköping går till där poliserna tog ut sakerna och tar tillbaka allt dom blev rånade på. Johan får tillbaka sina 10 000 kr och sin dator. Johan går ut snabbt från tågstationen och där ser han sina mormor och morfar. Han blir överlycklig så han springer till dom och ger dom en kram eftersom han är rädd och väldigt glad att se dom. Då frågar hans mormor och morfar varför han är så rädd. Johan berättar allt som hände och då kommer polisen ut med dom två rånarna och kastar in dom i polisbilen. Hans mormor är orolig och ber dom direkt att åka hem till dom. Johan är i Nyköping och har väldigt kul där. Han ser fram emot när karnevalen börjar den 1 Augusti och han ska dit med sina vänner. HALI L G Ü N D ÜZ, 8A

65. UPPGÖRELSEN var en vanlig onsdag så det var inte så mycket folk, bara någon enstaka bil. Vid en grön container stod han vid sin vita Volkswagen Polo. Jag körde upp bredvid honom. Jag tog weedet och stoppade ner pistolen i ryggslutet och gick ut. Chrille såg helt förstörd ut, vanligtvis brukar han se ut som vilken tjugotreåring som helst. Men nu såg han helt förstörd ut, han hade påsar under ögonen och hans långa blonda hår var helt tovigt.

några affärer med sen tidigare. Kanske dom vill fortsätta men varför skulle dom göra det via Chrille? Det måste vara någon annan, bara det inte var polisen. Jag såg en buske, jag slängde dit pistolen så man inte såg den. Om det var polisen vill jag inte åka dit för det här. Jag öppnade dörren och gick in, det var ganska tyst, en städare som plockade skräp och några ungdomar som var på väg mot bowlinghallen.

– Tja, vad är det?

– Skit, du ser ju själv, jag har haft en tuff vecka.

– Ehh, har du weed?

– Vadå, nånting jag kan hjälpa dig med?

– Ja, men det är ingen liten mängd, ett kilo.

– Nej, polisen har varit på mej fler gånger!

– Det är några som vill prata med dej inne på Rosvalla. Nu gör du som jag säger, okej?

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte gå mot läskautomaten, när jag kom fram så var det en lapp på automaten där det stod: “Automaten trasig, finns en i ishallen”. Det måste vara där? Det var en dörr bredvid som ledde till ishallen, jag öppnade den och gick in. Jag tog några steg, fotstegen hördes tydligt mot stengolvet. Det var även ingångar till ishallen där som nån eller några kunde stå bakom utan att någon såg en. Jag fortsatte gå, jag såg ett tubliknande föremål rulla fram. Bang! Det tjöt i huvudet, det måste vara en flashbang.

– Okej, var det enda jag fick fram.

– POLISEN LIGG NER!

Jag gick mot Rosvalla och tittade på Chrille och min bil. Jag fortsatte gå mot entrén och funderade på vilka som ville prata med mej. Det kunde vara polisen eller Brandkärrsgänget, som jag hade gjort

– OKEJ OKEJ!

Jag ryckte till av att Buffa, min pitbullhund, hoppade upp på min säng och slickade mej i ansiktet. Jag vaknade direkt och klappade honom och sträckte mej efter min mobil. ”Å fan, tre missade samtal från Chrille”, muttrade jag. Han hade även skickat ett sms. Det stod: “Ring mej det är bråttom”. Jag slog upp kontaktlistan och tog upp Chrilles nummer och ringde. Han svarade efter två signaler.

Spänning och brott

– Okej, den vanliga platsen du vet vid parkeringen, okej.

56

Jag gick ut i köket, Buffa följde med. Två mackor och ett glas Oboy är standard för mej till frukost. Sen gick jag ut i hallen och lyfte på en lös takplatta där jag hade weedet. Shit, jag glömde nästan min Glock, den måste man ha med för säkerhets skull. Jag tog på mej mina Nike-air max. Jag rusade ner för trapphuset och ut till bilen, det var en svart Mercedes Amg gle 63 med tonade bakrutor. Bilen spann igång och jag närmade mej Rosvalla, det

– Okej, har du pengarna? – Javisst, och du har weedet. Jag gav honom väskan med weed i. Då drog han upp sin pistol, en silvrig Colt 45.

– På med handbojor. – Ta det lugnt, snutjävel. En hård spark mot magen och en till po-


Jag fördes bort mot bakvägen av Rosvalla, antagligen till deras bil. En av dom tog fram sin batong och slog mej hårt på låret, det sved till, ännu en smäll mot låret. Jag fick titta neråt hela tiden men jag såg att dom var maskerade och hade hjälmar. Dom hade även med sej sin mp5 med ljuddämpare. – Fattar du, om du inte håller käften ska vi se till så att du inte kan prata, sa en av poliserna. – Okej, jag fattar, sa jag tyst och lite argt. – Bra, jävla loser, sa den andra polisen och skrattade till. Vi gick ut och ner för trappan som gick ut mot bakvägen, det stod en hel del bilar där av det jag kunde se. Vi gick vidare till en av deras bilar där dom transporterade fångar. Dom sa åt mej att dom skulle visitera mej, jag är glad nu att jag slängde undan pistolen. Dom slängde in mej i bilen och kedjade fast mej. Det var först när vi hade börjat åka i väg jag tänkte på Buffa. Den jäveln hade golat för polisen! Jag ska fan döda han, jävla horan. Men vem ska ta hand om Buffa? Jag får fixa det, kanske Sebbe kan ta hand om det, han gillar ju Buffa. Jag får ringa när jag har kommit fram. Dom hade ju inte något allvarligt på mej, jag kommer ut om några dagar. När vi hade kommit fram så tog dom in mej på häktet. Jag hade varit här förut. Ett fult jävla rum med gula väggar, en säng som satt fast i väggen med madrass och en oskön kudde. Men det fanns inga ben till sängen. Och ett litet skrivbord med en stol som var fastskruvad i golvet. Jag frågade om jag kunde få ringa ett samtal efter någon som kunde ta hand om min hund. Det fick jag inte och om en stund skulle jag först bli förhörd. Det kom två vakter som öppnade dörren, jag fick nya kläder och handbojor. Dom förde iväg mej till förhörsrummet där dom satt mej på en stol. Förhörsrummet var grått, det fanns ett bord och två stolar mitt emot varandra. Det var även en glasruta som var svart så man inte såg in och som var riktad mot mej. Det var säkert nån jobbig snut där inne som satt och tittade på mej. Det kom in en polis. Han var lång, inte tjock men inte smal, svart kort hår och en svart kostym och han hade även en gul mapp i sin vänstra hand. Han gick in och satte sig, han

sträckte fram handen och sa att han hette Patrik. Jag hälsade inte. – Så Sixten, vet du varför du har hamnat här? – Jag gjorde väl nån jävla snut arg! – Nej vi har bevis på narkotikainnehav och försäljning till att börja med. – Ni har inget på mej, inte ett skit! Fattar du, inte ett skit. Jag reste mej upp hastigt, jag tog tag i hans slips, jag dunkade huvudet i bordet och viskade till honom: “Om du rör min hund eller min bil så kommer jag skära halsen av dej långsamt”. Det sprang in två säkerhetsvakter med batonger, en av dom slog mej på magen medan den andre kollade om Patrik var okej. Jag kämpade emot men till slut så fick dom ner mej. En timme senare var jag på väg till Arnö-anstalten i en polisbil. Precis vad jag behövde. När vi kom fram gick jag ut med handbojor och två poliserna. Poliserna var ganska stora, en av dom hade längre hår och det andra var rakad. När vi gick in kom en vakt som hälsade på poliserna. Vi fortsatte gå, vi kom in i ett rum där dom visiterade mej. När vi var klara så fick jag nya kläder. Vakten som mötte mig tidigare följde med mej till rummet. Rummet var ganska litet men det visste jag sen förr. Det hade gula väggar, en säng med en ganska skön madrass, ett skrivbord, och bredvid skrivbordet fanns ett fönster med galler. Det fanns även ett till rum med toalett. Det var bara en månad, sen skulle jag komma ut enkelt. Under tiden kunde jag planera hämnden på Chrille, jag visste att han låg och gömde sig någonstans. Jag kan fråga Sebbe om hjälp, kanske Hugo också. Jag ville inte att det skulle se ut som mej så det måste se ut lite annorlunda. Brandkärrsgängen använder sig av BMW-bilar, ofta sedaner med tonade rutor både fram och bak. Så jag får sno en bil, jag kan kolla med bilverkstan med Danne. Han brukade man kunna lita på, han hade säkert kopierat någon bmw nyckel. Jag ville också ha pistol, kanske en mini uzim, då såg det mer ut som ett förortsgäng. Jag somnade på den relativt sköna sängen. Jag vaknade upp av att en vakt bank på min dörr. – VAKNA. Jag gick upp och satte på mej kläderna, det var en orange overall. Jag gick ut, jag såg mej omkring, det var en gul korridor med några dörrar. Längre bort det stod en vakt. Jag gick till matsalen för frukost. När jag kom fram så var det en bänk med olika frukostgrejer. Jag fick syn på yoghurt och gick dit, jag tittade efter en tallrik och fick syn på en som stod läng-

re bort. Jag tog en och gick tillbaks och hällde upp yoghurten och satte mej längre bort. Efter en stund så kom det fram två killar med rakad skalle, en av dom hade en tatuering på höger arm, det såg ut som en Bandidostatuering. Dom satte sig mittemot mej, vad ville dom? – Du är Sixten va? – Vem frågar? – Conny från Bandidos mc. – Vad vill ni? – Vi vet att du letar efter Chrille. – Vad vill ni ha? – Du har kontakter, vi vill ha ett samarbete, tio kilo kokain i veckan. – Okej, det kan funka. – Okej, så här kommer det att gå till. En av mina killar kommer möta dig när du kommer ut och visa dig adressen och sen åker ni dit. Han kommer sedan ta dig till mitt klubbhus i Norrköping. – Okej, det låter bra. Två veckor senare så blev jag släppt ut ur fängelse. Jag såg att bandidoskillarna tittade på mej, jag smålog. Vakten som följde med mej ut var ganska lång, kraftigt byggd och med kortklippt hår. Vi gick in i ett rum. Jaha, då var det dags för visitering igen. När vi var klara så fick jag mina grejer som jag skulle sätta på. När jag hade gjort det så var jag äntligen fri igen. När jag gick ut genom grindarna stod en Chevrole van helt svart och med tonade rutor. Jag gick mot bilen, det klev ut två stycken killar med mc västar. Bandidos, bra. – Tjena du är Sixten va? Hoppa in i vanen. Jag hoppade in och tog upp telefonen, jag ringde till Sebbe att han skulle ta Buffa och min bil till Norrköping. Han kunde det. Vi åkte iväg från Arnöanstalten och på E4 på väg på Norrköping. Vi åkte in på ett industriområde ganska långt ifrån Norrköping centrum. När vi var framme så gick vi ut, jag blev mött av presidenten i Norrköping. – Hej Sixten, vi går in så kan vi göra business. – Okej det funkar för mej. Vi gick in på lagerhuset, vi fortsatte gå bakom några lådor. – Här, öppna lådan, sa Bandidos killen. Jag öppnade lådan, där låg en människa med en ICA-påse över huvudet. – Vem är det? frågade jag. – Kolla efter själv. Jag lyfte på ICA-påsen, det var Chrille, han hade munkavle och ögonbindel.

Spänning och brott

lis till vänster säger: “fatta, ligg still och håll käften”. Jag såg lite av dom, det var piketen. Dom hade stora svarta kängor, Cargo Pants med massa fickor och ett pistolhölster. Mer kunde jag inte se förutom att dom hade skyddsväst, jag såg även några laserpunkter på marken. Fan, jag borde sett dom tidigare om dom hade dom på.

57


– Varför har du gjort det här? frågade jag.

– Känner du igen mig va!

– Jag tänkte göra det lite lättare för dej, vi städar upp och det är bättre för business mellan oss.

– Just ja, du har munkavle, om du vill säga något så säg det nu. Inget, okej vad bra för jag tänker ändå inte lyssna. Jag tog borren och borrade rätt in i hans lår, han skrek. Jag borrade en gång till på samma ställe. Jag tog upp ett saltpack.

– Det låter klokt. Jag såg mej omkring, det var lite verktyg där borta. En borr, det skulle bli en bra början.

Spänning och brott

Jag såg även en krok, där jag skulle hänga upp honom. Jag tog upp honom och spände upp honom med spännband. När jag hade gjort det så slog jag ett hårt slag i magen och tog av ögonbindeln.

58

– Vill du ha lite salt? Jag tog en näve salt och slängde in i såret. Han skrek som en gris. Jag såg mej omkring och fick syn på en kniv, jag tog upp kniven. Jag såg på den upphängda kroppen som skrek. Jag såg på min händer, dom darrade, jag kramade åt kniven och höjde den jag tryckte in den i magen

långsamt. Blodet smet ut mellan dom små springorna. Jag slet ut kniven och satt den i bröstet så att jag punkterade hans lunga. En dörr öppnades, det var Sebbe och Buffa. Vi gick ut. När vi kom ut så väntade Bandidos killarna på mej, dom räckte en sportbag. Jag öppnade den, den var fyllt med pengar. Det var för betalningen. Jag hoppade in i min bil, min egen bil. Jag startade och körde iväg. Äntligen bort från all skit. Jag har tjänat sjuttiofemtusen och blivit av med Chrille. Äntligen var allt bra. ARVI D E R I KS S O N, 8A


66. ÄVENTYRET VID BERGET

Henrik hade hört om en mystisk grotta som plötsligt hade dykt upp för några dagar sen. Grottan fanns vid ett berg som var omringad av skog och vissa sa att det fanns en galen jägare där som tänkte att han ägde området och attackerade folk om de kom för nära. Henrik ville dit men var lite rädd, han kanske skulle gå vilse eller stöta på jägaren i skogen. ”Du Sigge, ska vi ut på ett till äventyr?” frågade han hunden som ryckte till av den plötsliga ljudet. Sigge som hade legat och sovit satte sig upp med mycket pigga ögon som svar på frågan. ”Som du vill men det är en lång båtresa dit så säg inte att jag inte varnade dig”, sa han med ett leende på ansiktet. Sigge svarade lite gnälligare men var fortfarande glad. Efter att ha gjort sig iordning och packat sina saker så begav de sig mot hamnen där hans vän stod och väntade med sin båt. Resan var lång och tråkig men det tyckte Henrik att det var värt. När de äntligen hade kommit fram så såg det inte så fint ut som de trodde efter alla saker han hade hört folk säga om skogen. Det var ett stort berg med minst fem mil skog åt alla håll som nästan liknade en spökskog för det var inte mycket ljus även fast det var mitt på dagen. Och runt skogen var det bara vatten och platt mark. Henrik började tänka om men tänkte att de hade ju tagit sig hit och då skulle det ju bara vara i onödan om de åkte hem nu. Henrik började gå in mot skogen med en hoppande Sigge vid sidan. Det dröjde inte länge innan det började bli mörkt i skogen. När Henrik tittade upp kunde han se små delar av himlen genom små hål i det stora taket av löv och barr. Även fast det inte fanns mycket ljus på marken så fanns det mycket liv som om träden inte hade några löv eller barr. Det var en väldigt konstig syn, han

hade aldrig sett något liknande förut. Det enda som Sigge la märke till var alla ljud omkring honom. Det var ljud från många olika djur men han kunde inte se något djur. Efter någon timme av vandrande i skogen så hörde de båda ett högt ljud, nästan som en blixt inte allt för långt ifrån dem. Henrik la sig direkt ner och försökte se varifrån det kom. Han kände igen ljudet från filmer. Det var ljudet av ett gevär som avfyrades. Han tittade efter Sigge och såg att han låg bredvid honom och morrade med en mycket mörk ton. Efter några sekunder hördes ett rop: ”WOHO! Det var en riktig baddare den, det kommer räcka ett bra tag”. Henrik försökte se vem det var som var där men inget var där. Ingen människa, inget djur. Han tittade sig snabbt omkring, han hade försvunnit. Henrik började långsamt smyga mot stället ljudet kom ifrån. Allt som fanns kvar var ett stort avtryck med blod i det. De måste ha varit där djuret blev skjutet. Men det fanns inte ens ett spår av att det hade blivit bortsläpat. Nu började allt med denna mystiska skog skrämma honom. Men han hade tagit sig så här långt och tänkte inte vända tillbaka för det här. Han tittade sig omkring tills han såg Sigge sitta och titta på honom. ”Ja du, ska vi fortsätta nu?” frågade han Sigge. Sigge sken upp och skuttade till Henrik. Efter att ha gått en bit så stannade Sigge helt plötsligt och hukade sig ner. Henrik gjorde samma sak på sekunden för han visste att Sigge inte skulle göra så om det inte var något. Det var någon där. Henrik kunde se en man i kamouflerade kläder men kunde inte se ansiktet. Han tittade på någon men Henrik såg inget där den mystiska mannen tittade. Mannen såg inte ut att röra sig, då han plötsligt vände sig om och tittade rakt på dem. Henrik frös av skräck. Han kunde inte se mannens övre del av ansiktet för det var för mörkt. Han kunde se hur mannen började le. “Det var på tiden du kom” sa han men en mörk ton i rösten. Henrik visste inte vad han skulle säga, han bara tittade och insåg att mannen inte var beväpnad. Henrik suckade högt och började ställa sig upp för att möta honom.

”Och vem är du?” frågade Henrik. Mannen bara stirrade på honom och började inspektera honom. ”Det har inget med dig att göra. Du borde inte vara här, han kommer hitta dig och han är inte snäll mot nytt folk”. Det var det svar som kom. Henrik visste inte vad han skulle svara men innan han fick chansen att svara så hörde han ännu en röst: “Och vem har vi här?”. Henrik vände sig snabbt och såg en gammal man som hade ett gevär. Den unga mannen suckade ännu en gång och började viska något i hans öra. “Du borde springa innan han tappar sitt tålamod, jag kan ta hans uppmärksamhet men bara en liten stund”. Henrik bara nickade. Den yngre mannen började prata något språk han aldrig hört förut men han struntade i det. Så fort den äldre mannen fokuserade på samtalet så började han röra på mig. Han smög en bit och insåg att Sigge redan hade smugit bort och väntade på honom. När han hade kommit en bit så hörde han ett smäll: “KOM TILLBAKA HIT, DIN LILLA SKIT!” Henrik började springa så snabbt han kunde. Fler skott kom och landade alldeles för nära honom. Han sprang i vad som kändes som en evighet när han till slut kunde se slutet av skogen. Han kunde se lägret hans vän hade satt upp för att vänta på att han skulle komma tillbaka. Men ingen var där! Sigge började springa mot båten och Henrik började följa efter. Båten var tom. Det satt en lapp där som sa ”du får köra båten tillbaka, jag är inte här längre”. Utan att tänka efter så startade han båten och började köra iväg så snabbt han kunde. Henrik tittade mot skogen och såg de båda männen stå i skogen och titta på honom. Efter en liten stund så försvann de. Henrik bara stirrade innan han vände sig tillbaka och saktade ner lite grann. Henrik tittade på Sigge som låg bakom honom och sov. Efter omkring fyra timmar kunde han se hamnen. Efter att ha saktat ner och parkerat båten så bra han kunde så tittade han på Sigge: ”Det är nog med äventyr för ett tag, eller vad tror du?”. Hunden bara svarade med ett gäsp. DAVI D LOAN D E R, 8K

Spänning och brott

Henrik är en mycket äventyrlig person som har varit på många olika ställen. Han bor i Nyköping för att då har han nära till havet och på havet kan man färdas snabbare till vissa områden. Men han är inte ensam. Med sig har han Sigge, en ung schäfer. Henrik har mörkbrunt hår, gröna ögon och är en mycket positiv person.

59


60

Spänning och brott


Kärlek och vänskap ”Så även fast du och jag gått igenom mycket så vill jag säga tack, tack för allt kärleken. Med mycket kärlek Emilia” ”Med de orden sparade jag dokumentet för att kolla mig runt omkring. Här och där såg jag människor som fikade. Här på Espresso house, i lilla staden Nyköping. ”


67. ATT HITTA TRÖST, HOS EN FRÄMLING Ännu en gång måste jag svara på alla frågor: “Hur mår du?”, “Är det okej”, ”Är allt bra?”. Och ännu en gång måste jag ljuga för både dom och mig själv. Jag mår inte bra, jag är inte okej och det kommer inte bli bättre. Det har nu gått två år sedan mina föräldrar dog, två år av sorg utan att någon tröstat mig. Jag ska tillbaka till skolan efter två månader av utredning, jag var tvungen att åka tillbaka till Nyköping för att riva upp massor med gamla minnen och känslor. För det är nu två år senare som mordet utreddes. Korridorerna är fyllda med andraårselever, några stycken hälsar på mig, men de flesta viskar och ger en och annan dömande blick. Jag hör till höger om mig “Hon vill bara ha uppmärksamhet”, det som jag minst av allt vill ha. Men folk får tro vad de vill. Första lektionen flyter på lite för bra, men sedan kommer det som bomber från skyn. Anton och hans gäng slår upp dörren till klassrummet och helvetet börjar. Anton och jag har känt varandra hela livet men också hatat varandra hela livet. Han börjar på en gång ge idiotiska kommentarer, jag säger emot som jag alltid gjort. Men den här gången säger han något som får mig att resa mig och gå ut ur klassrummet med gråten i halsen. Läraren försöker lugna ner klassen men det är som att stoppa en flock med livrädda rådjur, omöjligt.

Kärlek och vänskap

Anton springer efter mig, tar tag i min axel och vänder mig om. Vi står tätt intill varandra, jag är inte beredd men plötsligt har något höjt min hand och jag slår honom rakt i ansiktet. “Va fan Josefin!” skriker Anton. Han höjer då sin egen hand, men jag har redan börjat springa. Jag hör hans andetag i nacken och börjar springa fortare. För en gångs skull är jag glad att min morbror tvingar ut mig för att springa, någonting har han gjort bra iallafall.

62

Längre fram i korridoren är en dörr stängd, om den dörren är stängd, så är min enda flyktväg till höger. När jag kommer fram till dörren vänder jag mig om och ser att Anton är en bit bakom så jag tar i allt vad jag kan för att öppna dörren. Men den är låst, så jävla låst en dörr kan vara. Jag springer till höger och öppnar dörren till killarnas, tar båset längst in och hoppar upp på toan. “Ha, tror du att du är säker här!” Anton röst ekar genom rummet. En tung duns mot golvet och flera skrik, slag och tunga andetag. Jag öppnar för-

siktigt dörren och kollar ut, där ligger Anton nedslagen. Så fort jag ser honom öppnas dörren och läraren kollar in, bakom ser man hela klassen nyfikna blickar.

när han sitter närmare, ser jag tydligt att någon har slagit honom. Så Anton hann få in några träffar. “Jag ska inte hjälpa dig nästa gång” säger han.

“Okej! vad är det som händer?” skriker läraren i killens ansikte.

“Vadå nästa gång?” Jag hör själv på min röst hur frågande och dum jag låter.

“Det var inte han, det var jag” säger jag osäkert och kollar på killen.

“Jag tror att Anton eller vad han nu hette, kommer ge sig på dig igen, tror inte du?”

Han har mörkt svart hår som hänger för hans ansikte, men han lyfter blicken och fäster den på mig.

“Det har jag inte tänkt på, men…”

“Okej, då kan du gå, vem är du egentligen?” Läraren tar tag i killen, men han sliter sig loss och går därifrån. Själv står jag kvar där med klassens alla blickar som växlar mellan mig och Anton som ligger på golvet med blod sipprandes från huvudet. Några timmar senare… Jag öppnar dörren hem, lukten av sprit och rök bullrar ut genom dörren. Johannes ligger på soffan, med en flaska i handen medan halvnakna tjejer poserar på tv:n. “Skolan ringde, du hamnade i bråk igen” säger han. “Och du bryr dig hur mycket på en skala ett till tio?” “En solklar nolla” frustar han. Det är min morbror, den goa som alltid tar hand om mig och frågar hur jag mår. Jag har slutat bry mig, efter två år vänjer man sig. Han är mest som ett djur som man måste mata. Men eftersom det är det enda sällskapet jag har, är jag glad att jag har honom. Jag ger mig ut för rensa tankarna. Månen lyser upp marken framför mig, stegen känns tyngre för varje meter. Tankarna tar över. Jag springer tills hela kroppen bultar, jag sätter mig på en rastbänk för att hämta andan. Favoritställe att vara på. Det är en liten sjö, månens ljus gör vattnet diamantliknande. Mitt i den sagoliknande stunden, hörs något knäckas bakom mig. En svartklädd skugga kommer gåendes från skogsdungen. Det är han, den klarblåa blicken är fäst på platsen bredvid mig. Han sätter sig bredvid mig, hans kroppsvärme färdas med luften över till mig. Men jag blir plötsligt väldigt irriterad på honom. “Jag hade klarat mig själv”. Som jag alltid gör”, tillägger jag men det blir mest en viskning. Han svarar inte utan kollar bara rakt ner i marken, två sega minuter passerar. Till slut tröttnar jag och puttar till honom. Han vänder upp blicken, nu

“Vad hände ens?” Jag vet inte vad som hände sen. Men han och jag satt och pratade hela natten, allt kändes så naturligt men ändå övernaturligt med månen som lyste oss genom natten. Han berättade varför han hjälpt mig och jag berättade om mina föräldrar. Han följde mig hem, och jag fick låna hans jacka när kylan kom närmare. Även fast han var en främling, kändes det som vi känt varandra hela livet. Han förstod mig och det var som han redan visste allt om mig. När han skulle säga hej då, frågade jag om inte hans föräldrar var oroliga. Det gjorde honom nervös och han undvek frågan och gick över till mig och frågade samma sak. Men han visste redan svaret för ut ur vardagsrummet kommer Johannes med flaskan i högsta hugg och sjöng för glatta livet. Jag säger hejdå till Olle och går och lägger mig i sängen de två timmarna som är kvar, för en gång skull somnar jag inte gråtandes utan med en känsla av att imorgon får jag se honom igen och det gör mig glad. Jag har fortfarande kvar hans jacka, lutad står jag mot stenmuren. Jag blickar ut över skolgården, letar efter det kolsvarta håret och de klarblå ögonen. Men det min blick hittar är istället Anton. Han står med sitt gäng och hänger över några tjejer. Men han kollar inte på tjejen som försöker få hans uppmärksamhet utan blicken är riktad mot mig. Jag flackar med blicken men det är försent, han kommer nu ensam gående mot mig. Svett börjar fylla händerna, jag ställer mig nu beredd. När han kommit så nära mig att jag hör hans andetag, vänder jag upp blicken för att inte visa rädsla. Men det han gör är att påbörja en mening: “Förlåt, jag ville bara prata med dig, och höra… ” Men meningen tar slut, för någon har lagt sin hand på min axel. Paniken fyller kroppen, jag ser inte längre hans gäng. Ett ansikte kryper upp bredvid mitt öra, den svarta luggen faller fram och kittlar mig. “Stick härifrån innan jag slår ner


dig!” Olle tar tag i min hand och drar med mig över skolgården. Anton ropar något men det bli mest en viskning efter oss. “Vart är vi på väg?” “Det får du snart se.” “Men jag har ju lektion nu.” Olle kollar på mig och lägger huvudet på sned, jag följer honom då hack i häl. Vi kommer upp på ett berg, där drar han ner mig på marken. Jag skrattar till, kollar på honom, han ler och kollar tillbaka. Vi börjar prata som vi gjort dagen innan. Men den här gången håller han sin arm runt mig. Även fast han är överallt, i mina tankar, runt mig och precis bredvid, så går mina tankar ändå ibland över till Anton och hans oavslutade mening. Jag känner av att Olle märker av det och sätter mig då ännu närmare. Timmarna går och det börjar skymma. Orden tar aldrig slut, vi får alltid igång samtalet och om inte så sitter vi bara där tillsammans. Min känsla i kroppen är

obeskrivlig, det känns som att sväva på moln och som allting var möjligt bara vi var tillsammans. Han böjer sig över mig, jag lägger mig ner i fuktiga gräset och han följer mina rörelser. Han drar sig efter något i sin väska samtidigt som han ligger över mig. “Olle vi är utomhus, någon kan se oss” säger jag och skrattar till. Men han kollar allvarligt på mig, och nu börjar den obeskrivliga känslan i kroppen övergå i rädsla. Det som jag trodde han skulle ta fram visade sig var något helt annat. “JAG HAR RINGT POLISEN DET ÄR BÄST ATT DU SPRINGER” skriker Anton i panik medan han springer fram mot oss. Olle lyfter blicken från mig, släpper greppet om mig och kniven. Sedan börjar han springa, han är redan borta när jag på skakiga ben kommit upp.

jag in i hans grepp. Han kramar mig hårt, stryker sin hand över mitt hår. Hela kroppen skakar, men han håller om ännu hårdare och det slutar. Med panik och gråt i halsen försöker jag få fram orden, men det går inte. “Det gör inget, ta det bara lugnt” Jag har aldrig vart så glad över att höra någons röst som när jag hör Anton tala lugnande tätt intill mitt öra. Men frågan som jag undrar över var jag tvungen att få svar på. “Vad var det du skulle säga till mig?” “Jag ville höra hur det var med dig, att jag ville träffa dig” säger han. Jag hör hans allvarliga röst, orden träffar rakt in i hjärtat. Efter de orden, känns allting plötsligt inte lika jobbigt. “Du kände inte den här killen, varför litade du på honom?” “Han sa att han kände mina föräldrar.” När jag hör mina egna ord, slår det mig. Det var han. “AK EJ”

När Anton kommer fram till mig, faller

68. BALEN SOM GJORDE DRÖMMEN SANN

Men först och främst så måste hon ha en partner för att få komma in i balsalen. Gustav, tänker hon genast på. Det är en kille som går i klassen ovanför henne. Han är alltid så trevlig mot henne. Han är så snygg med sitt bruna hår och isblåa ögon. ”En riktig gentleman”, tänker hon, ”men så Jennifer”. Jennifer och Gustaf går i samma klass. Alla tycker att de är det perfekta paret i hela skolan. Och plötsligt igår så gjorde de slut. Mitt i skolan för att förklara

för alla att de inte hade några känslor för varandra förutom att vara bästa kompis. Ronja blev jätteglad igår för äntligen så får hon chansen och hon ska absolut försöka komma nära honom. Hon vågade inte. Hon såg honom idag. Det enda hon gjorde var att säga ”Hej” till honom. Och han var så klart lika trevlig som alltid och frågade hur hon mådde och vad hon skulle göra och sånt. Och Ronja kunde inte ens svara. Hennes hjärta bultade tusen gånger snabbare än vanlig och hon kunde inte prata och samtidigt blev hon röd om kinderna. Imorgon så var det balen så Ronja hade bara idag på sig att fråga honom. Och där stod hon med solljuset på honom, det ögonblicket var väldigt viktig och magiskt för Ronja. Hon gick fram till honom, hälsade och då frågade hon om han ville hitta på nåt roligt med henne och han sa ja och han frågade om de kunde gå tillsammans. Det började rinna tårar från Ronja ögon. Hon hade inte räknat med det. Så frågade

han varför hon grät. Då skrattade hon och sa att det var glädjetårar. Ikväll så händer det, tänkte Ronja. Hon kände sig som en prinsessa när hon steg ner för den långa trappan och gick armkrok med Gustav, sin prins. Jennifer kom bakom och hon såg inte glad ut. ”Tänk om hon försöker ta Gustaf ifrån mig”, tänkte Ronja. Så frågade Gustav plötsligt om hon ville dansa med honom och då sa hon självklart ja. När Ronja och Gustav dansade och pratade så kom Jennifer och avbröt deras dans och frågade om hon kunde låna Gustav. Han sa nej och backade. Hon luktade alkohol, hon var full. Jennifer skrek ut. Hon sa: ”Jag älskar dig, Gustav, och jag vill ha dig tillbaka”. Alla i salen kollade på oss. Och då sa Gustav att han alltid hade älskat Ronja och han inte hade några känslor för Jennifer. Gustav tog Ronjas hand i sin och gick från festen. KOWSAR FARAH HAS SAN, 8D

Kärlek och vänskap

Solen skiner in genom fönstret och väcker Ronja. Hon sträcker på sig i sängen och känner genast ett förväntansfullt pirr i magen, balen är snart, om tre dagar. Ronja har inte förberett sig tillräckligt mycket eller rättare sagt har hon inte alls förberett sig. Hon har inte en klänning eller en partner att gå med. Hon funderade på att inte gå först men sedan när hennes mamma och pappa skulle till Nyköping och jobba bort hela veckan så bestämde hon sig för att åka till balen. Så Ronja vet inte riktigt vad hon ska börja med, hon är jättestressad.

63


69. BRÅKET De heter Alma och Wilma och de är bästa vänner. Det har de varit i tre år. De är femton och tjugo år. Det är ju snart jul så det bestämmer sig för att köpa julklappar till familjen. De köper klänningar som är röda så att de passar till julafton. De åker till Stockholm för att de tycker att de hittar bättre och mer presenter i Stockholm än i Nyköping. De åker med Almas storasyster Sara eftersom hon nyss har tagit körkort. Hon är inte så säker på vägen dit så hon kör vilse. De kör först in i ett träd och sedan i diket för att Alma ska försöka hjälpa storasystern med att visa vägen. Men då, eftersom hon är så osäker på vägen, så krockar de in i ett räcke. Då ser de några som är ute och går på en väg i närheten. De frågar hur det har gått. Storasystern är okej men Alma är medvetslös så då bestämmer det sig för att de ska ringa en ambulans så att Alma får vård så fort som möjligt. När ambulansen kommer så ser de om de behöver klippa upp bilen eller om det kan ta ut den här kvinnan genom bildörren. Wilma och Sara börjar bråka

om att storasystern ska kolla på vägen istället för att kolla på mobilen. – Vi kan inte hålla på och bråka längre, säger Wilma. Plötsligt vaknar Alma upp, hon vaknar av att hennes telefon ringer. – Oj! säger Alma, nu ringer det i min telefon. Det kanske är min pojkvän eller min mamma som ringer och ska säga att det är mat. Det är inte Almas pojkvän utan det är Almas mamma som ringer och frågar var de är någonstans. Alma berättar vad som har hänt med henne. – Har ni ringt ambulans, säger Almas mamma. – Eh, jag vet inte, för att jag slog huvudet i bilen så att jag fick hjärnskakning. – Jag ringer en ambulans, ni måste säga vart ni är så att jag kan säga till ambulansen vart ni är.

Alma sitter fast i bilen så det är bara att vänta på att ambulansen ska komma, den ska komma om en minut. Ambulansen kommer. Den kommer med blåljus eftersom de inte vet vilka symtom som Alma har. Mamman var så stressad över själva situationen så hon glömde bort att säga vad Alma hade för skador. Men då när ambulansen kommer så får mamman berätta vad som har hänt för ambulansföraren så att de vet hur de kan hjälpa så fort som möjligt. Alma till sjukhus Nu åker Alma till det närmaste sjukhuset i Södertälje för att ambulansföraren bedömer att det var tvunget att åka dit för att det var det närmaste sjukhuset. Nu så kopplas Alma upp på EKG för att se hur henne hjärtrytm går. ALMA AN D E R S S O N, 8P

– Vi är på motorvägen utanför Södertälje.

70. CEREMONIN Jag öppnar dörren med ett kraftigt drag och springer ut i mörkret med min vackra klänning, som är lika blå som havet. Jag springer till den mörkgröna ängen, lite längre bort. Försöker hålla inne tårarna. Det är inte lätt, de vill bara tränga sig fram från mina smaragdgröna ögon som är lika gröna när solljuset nuddar gräset. Det enda jag kan tänka på är vem jag ska välja.

Kärlek och vänskap

Jag är på den kalla och mörkgröna ängen som är lite längre bort från slottet. Man ser dimman över det glittrande havet och mina tårar kan inte hålla sig inne, jag gråter. De varma tårarna faller sakta ner och jag känner den salta smaken i munnen. Med en orolig känsla, att jag kanske förlorar en av de jag älskar så tar jag ilsket av mig mina klackskor och slänger iväg dem så långt jag kan. Jag sätter mig i fosterställning och tänker tillbaka på stunden, då allt började.

64

En suck kommer från mina läppar och jag reser mig upp ur min varma, sköna men slitna säng. Jag går ner för den knarriga trappan och ska hämta posten som jag gör varje morgon innan jag och mamma ska iväg till arbetet. Vi är ju trots allt i kast fem och måste arbeta hårt för att få in pengar till mat och hushåll för hela familjen. Min bästa kompis Adam och hans familj är i kast sju, de får knappt ihop pengar till mat. Det gör ont i mig att veta hur dåligt ställt de har.

När jag gått ner för den knarriga trappan och öppnat vår halvtrasiga dörr så känner jag den varma vindpusten blåsa i mitt ansikte och får mitt brunlockiga hår att fladdra. Jag böjer mig ner, tar upp posten och går in i huset igen. Mitt ansikte lyser upp av glädje när jag ser att jag har fått ett brev. Men den glädjen försvinner lika fort, besvikelsen blir stor när jag inser att brevet inte är från Adam. Fort öppnar jag brevet och läser nyfiket. När jag har läst klart så kan jag inte fatta vad som står, jag kom med i ceremonin. Jag sätter mig ner på stolen i köket med ett litet leende och med oro. Tankarna far runt i mitt huvud, mina tankar om jag verkligen vill. Tankarna på om Adam kommer vara arg, ledsen eller glömma bort mig om jag åker. Sen så tänker jag även på att det skulle vara ett stort steg för min familjs ekonomi och göra så att vi hamnar i ett högre kast. Knarret från trappan hörs i mina öron och jag kollar hastigt upp och ser mamma komma gående ner för trätrappan. Jag reser mig upp och hon går mot mig och ler, hennes blonda hår är kort och ögonen är isblåa. Fast hon ser helt utmattad ut av allt arbete. Jag tittar på henne och ger henne ett falskt leende innan jag räcker över brevet. Nu är det bara att vänta på hennes reaktion, när hon inser att hennes dotter, Chloe 18 år, kom med i ceremonin. Hon kollar på mig och ger mig världens största leende. Hon går

med raska steg mot mig, kramar mig hårt och gråter av lycka. Att se hennes glädje över detta värmer mitt hjärta och får mig att le. – Vi måste berätta för din far och syskon. Men nu måste vi åka och jobba, säger mamma, kramar om mig igen och skuttar iväg. Jag ler och fnittrar lite åt hur glad hon blev. Senare den kvällen, när vi kommer hem så ropar mamma på hela familjen. När vi alla väl är samlade, så berättar mamma om brevet. Alla blir mycket glada och hurrar och gråter av glädje. Jag känner mig osäker på om det är det här jag vill, om jag verkligen vill vara med i ceremonin. Kvällen närmar sig sitt slut och jag vill inte längre vara kvar för att fira. Det enda jag ville är att gå till skogen och tänka. Jag säger godnatt till alla, går uppför trappan och in i mitt rum. Inne i rummet så öppnar jag fönstret och känner den kalla kylan som sveper mot min hud, det får mig att rysa. Smidigt klättrar jag ut genom fönstret, greppar tag i trädgrenen och fortsätter ner för trädet och går mot skogen. Inne i skogen känner jag den starka doften av barr, gräset som är blött och grönt och blommorna som är så vackra med sina olika färger. Jag känner mig lugn och först nu kan jag tänka klart. Plötsligt


skriker någon bakom mig och det får mig att trilla. Det är Adam som dyker upp. Han sträcker ut sin hand för att hjälpa mig upp. Tacksamt tar jag emot handen och ler ett busigt leende. Med ett hårt drag så drar jag ner honom mot gräset. Med en snabb vändning så är jag över honom. Vi skrattar tills jag inser att våra ansikten är tätt intill varandra. Så nära att jag kan känna hans hjärta bulta fortare. Jag tittar in i hans klargröna smaragdögon och våra andetag blir att tyngre. Vi fortsätter att se varandra djupt in i ögonen, jag börjar rodna. Jag inser att det är fel, han är trots allt min bästa vän och vi lever i olika kast. Jag rullar åt sidan och vi ligger fortfarande tätt intill varandra, med mitt huvud på hans bröstkorg. – Adam jag måste berätta något för dig, säger jag och tittar på honom. Han nickar och jag tar ett djupt andetag. – Jag kom med i Ceremonin, säger jag och vänder bort min blick. Han ställer sig hastigt upp, går fram och tillbaka med arga steg. Jag blir galen av att se honom så här och reser mig upp. Fort tar jag tag om hans hand och kollar djupt in i hans ögon med ett leende. Adam ler tillbaka, tar ett försiktigt tag om min haka och gör något som inte ens jag kunde ha gissat, han kysser mig. Jag hinner inte reagera eller säga något innan han backar bak och går sin väg. Jag är chockad och med suckande steg går jag hem med många tankar som far runt i mitt huvud. När jag väl är hemma så lägger jag mig ner i min mjuka och

kalla säng. Jag känner en kall kedja nudda min hals, det är då jag känner halsbandet.

rummet. Blir helt förstummad när jag ser min bäste vän stå framför mig. Han går mot mig och viskar i mitt öra:

– Tack, Adam! säger jag, ler och somnar in i en djup sömn.

– Du måste välja, mig eller prinsen. Du kan inte ha bägge två, säger han och går långsamt ut genom dörren.

Nu har det gått två månader på slottet och jag börjar trivas här. Det är kvällen innan ceremonin, då det sista valet kommer att göras. Jag har skrivit till min familj, om att det försvinner fler tjejer för var dag som går. Nu är det bara jag och tre till, en av dem är en nära vän till mig och två är bara själviska och det enda de vill åt är kronan och makten. När jag först kom hit så var jag bara irriterad, jag ville inte vara här, men nu när jag har varit här så pass länge så vill jag inte lämna, jag vill inte lämna James. Jag saknar Adam, men jag tror att jag har börjat inse mina känslor för James. Allt började med att jag slog vad med James att om mina syskon skulle gråta av glädje när de skulle få de utsökta bakverken så skulle jag få ha på mig byxor på helgerna. Men om jag hade fel så skulle jag vara tvungen att gå på dejt med honom. Det visade sig att jag hade fel och sen efter den kvällen, har vi kommit varandra väldigt nära. Det som gör att jag faller för honom mer är att han vill fixa hungern i landet och göra alla lika mycket värda. Jag älskar den tanken och deltar själv med egna idéer och förslag. Jag väcks upp ur mina tankar när jag hör någon som knackar på den dörren. Dörren öppnas sakta och Adam kliver in i

Tankar far runt i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska göra om det skulle komma till den situationen. Det är dags att gå ner till ceremonin, jag står vid trappan och hör den ljuva musiken spelas. Jag går långsamt nerför den långa trappan som leder fram till den stora balsalen. Alla stannar upp och tittar på mig med stora ögon men det är en person som tittar speciellt på mig, det är James. Han går mot mig och sträcker ut sin hand. Jag lägger min hand i hans och vi går ut på dansgolvet. Vi dansar och har det trevligt tills jag hör honom viska de tre orden som får mitt hjärta att stanna, jag väljer dig. Jag väcks ur mina tankar och kommer tillbaka till verkligheten, när någon lägger sin hand på min axel. Fort vrider jag mig om och ser honom, James. Vi är på ängen där jag just har gråtit i säkert en timme. Men jag bryr mig inte för just nu är det bara jag och han här. Han är den som letade efter mig, var där för mig när jag behövde honom som mest och gjorde så att jag alltid mådde bra. Jag väntar inte en minut till utan jag ställer mig hastigt upp och kysser honom. – Och jag väljer dig. LI SA LANTZ, 8K

Hjärtat slog ett extraslag - där är han! Tänk om jag skulle våga gå fram och säga hej? Men hur skulle jag våga det? Jag... är ju bara en i mängden. Hjärtat slog intensivt likt en galopperande häst, och det kändes som om jag skulle sprängas. Och där, där kom hon också, hans sjukt snygga tjej Sara. När hon gick förbi mig gav hon mig den där kalla, hatiska blicken som jag får varje morgon av min före detta bästis. Jag märkte att det var något som var fel när Anton inte följde efter henne. Varför gjorde han inte det? Jag hann inte tänka på det så mycket längre, innan jag märkte att klockan redan var tre och min anställningsintervju på Sandys i Nyckeln började om en kvart. När jag kom ut från intervjun såg jag Anton och Sara stå och bråka vid rulltrappan. Jag ville inte vara delaktig i något drama så jag gick hem för att plugga. Det var totalt omöjligt att koncentrera mig på matteläxan, som jag ändå tyckte

var för enkel, när jag visste att min crush och min värsta fiende höll på att göra slut. Musiken var så hög att jag inte hörde när min mamma ropade från nedervåningen att jag hade besök. När dörren öppnades till mitt rum av min bästis Isak skrek jag rätt ut av skräck. – Skrik inte, jag står ju precis här! ropade han medan han sänkte volymen på musiken. – Förlåt, men du behöver inte storma rakt in här som om någon har dött, svarade jag. – Har du inte hört? Sara och Anton har gjort slut, förklarade han där han satt på sängen. Dagen efter var mitt självförtroende på topp. Jag hade på mig mina nya svarta jeans och min rosa tröja från Chiquelle. Allt det här var Isaks ide, han visste att jag verkligen gillade Anton och tyckte att jag skulle ha på mig något riktigt snyggt

första dagen Anton var singel. Men det var totalt onödigt. Det första jag märkte när jag klev in i skolan var Anton och någon tjej stå och hångla mot mitt skåp. Som tur var kom Isak och sa till dem att skaffa ett rum. Han vände sig mot mig och hans blick visade tydligt att han tyckte synd om mig. Jag bad honom att gå och öppnade sedan mitt skåp när en lapp trillade ut. Jag tog upp den och på den stod det ett telefonnummer. Jag hann inte sms:a och fråga vem det var innan klockan var nio och min första lektion började. SO-lektionen tickade förbi i snigelfart och jag brydde mig inte alls om vad läraren sa. Det enda jag tänkte på var lappen i mitt skåp, vems var numret? När lektionen var slut sprang jag hela vägen ner från tredje våningen till första och till de gråa träskåpen. Jag höll nästan på att krocka med Sara utanför Antons klassrum och hon gav mig den vanliga blicken, men jag brydde mig inte. När jag kom fram till mitt skåp drog jag upp mobilen från bakfickan och skrev ett sms.

Kärlek och vänskap

71. CRUSHEN

65


”Hej, vems nummer är det här? Hittade det i mitt skåp. / Freja.” Jag väntade förväntansfullt men det kom inget svar. Hur kunde jag vara så dum att jag faktiskt trodde att det var ett riktigt nummer? Ännu värre var ju det faktum att jag trodde att det var Antons nummer. Jag var så besviken över att jag inte fick ett svar direkt att jag slängde in mobilen i mitt skåp och gick till engelskan. När jag gick förbi Antons klassrum märkte jag att

Sara var borta och att Anton stirrade på mig. Han log när vi fick ögonkontakt men jag hade inte mobilen med mig och märkte inte sms:et jag hade fått förrän efter lunch.

bara tycker det är kul att skämta med mig? Jag kände hur pulsen ökade och svetten började rinna när jag sms: ade Anton att jag var framme.

”Hej, det är Antons nummer. Du vet Saras ex, jag ville bara säga att jag skulle vilja prata med dig. Efter skolan hemma hos mig?”

När svaret kom tjugo sekunder senare fick jag panik. Hur kunde jag vara så dum att faktiskt tro på det? Att han gillade mig.

Efter skolan när jag var på väg hem till Anton fick jag panik. Tänk om det är Sara som bara vill förstöra för mig igen? Eller om de faktiskt inte har gjort slut utan de

Nu när jag fick det här till svar förstod jag allt.

aldrig trillar.

varm choklad med grädde. Han darrar, han känner sig väldigt stel i lederna och han börjar tappa känseln i sina fingrar nu. Han önskar att han aldrig åkt så fort och han undrar om hans mamma ens har märkt att han inte är hemma. Tänk om ingen hittar mig, tänker Micke högt för sig själv. Timmarna går och ljuset börjar komma fram, Micke ser inte riktigt soluppgången eftersom alla träden är i vägen men han föreställer sig en fin soluppgång med massor av vackra färger. Just nu känner han sig övergiven, som om ingen ens har märkt att han är borta. Micke undrar om Glenn ens bryr sig om att Micke är borta. “Glenn kanske tycker att det är bra att jag är borta” föreställer sig Micke.

”NÅG O N 2”

72. CYKELTUR Micke kan inte sova, han har för mycket ångest från dagen och vill bara sudda bort det som hänt. Han önskar att han aldrig startade bråk med Glenn och att han aldrig drog det första slaget mot honom. Micke vill bara att allt ska vara som vanligt, han vill inte ha något bråk och speciellt inte med sin bästa kompis Glenn. Han känner sig usel, riktigt usel och om han fick en önskning om vad som helst så skulle det vara att dra tillbaka tiden och att aldrig starta bråk med Glenn. Micke kan inte kontrollera sig själv när han blir arg och nu har Glenn en rejält skadad höger fot så han inte kan spela på den stora fotbollsmatchen som är på lördag.

Kärlek och vänskap

Glenn skulle bära laget på hans axlar så att de tog hem seriepokalen men nu kan han inte ens spela seriefinalen längre och allt är tack vare Micke. Vad kommer laget säga till Micke om de förlorar, kanske kommer han bli utslängd och bannlyst från Ifk Nyköpings 02 lag och kanske kommer alla hata honom för alltid.

66

Alla tankar i Mickes huvud får honom att vilja åka ut med sin cykel och bara rensa huvudet från alla jobbiga tankar. Han sätter på sig sina snygga blå jeans i storlek 158 som passar perfekt på honom och han sätter även på sig sin sportjacka som han alltid brukar ha på sig när han ska cykla i skogen. Han tar en titt i spegeln innan han går ut och ser på sig själv. Han kollar på sitt korta mörka hår som brukar växa vilt på hans huvud men som faktiskt har varit under kontroll den senaste månaden. Han tittar in i sina blåa ögon som ser ut att ha tappat nästan all färg på grund av all ångest och han kollar in på sin blåtira. Han ser på klockan bakom sig genom spegeln, klockan är 23.58 och det är väldigt sent för en cykeltur men Micke känner att han inte har något val. Han sätter på sig sina nya Adidasskor som han har sparat pengar till i två månader men som han äntligen har fått råd med och han struntar i hjälmen som bara har legat högst upp på hyllan i nästan ett och ett halvt år nu. Micke tycker att det är töntigt med hjälm eftersom han ändå

Cykeln går i hög fart i Ekensbergsspåret, han har helt glömt bort bråket som hade varit mellan honom och Glenn för Micke är helt inne i sig själv och cykeln. Skogens träd gungar lite av blåsten, det är som om vinden bär honom fram och regnet kan inte stoppa honom från att åka i full fart. Han känner sig helt vild och fri, som om vädret och tystnaden i skogen har förvandlat honom till ett vilt djur Micke går in i sig själv så mycket att han inte ser det tjocka timret som ligger framför hans cykel på stigen. Med all sin fart kör han rätt på timret och han flyger framåt med cykeln. Han landar hårt på marken och slår i benet på en stor sten samtidigt som hans huvud dunkar ner våldsamt i marken och han tappar medvetandet. Han vaknar upp och tittar på sig själv. Han är helt våt av regnet, Micke lägger märke till att det fortfarande är mörkt i skogen och han vet inte riktigt vart i skogen han är men han antar att det är ungefär en kilometer till närmaste hus. Han försöker resa sig upp men det går inte, det känns som om det är någon som konstant slår på Mickes ben med en hammare men det är ingen som slår honom och han misstänker att benet är brutet. Micke tror att han aldrig någonsin kommer att gå mer på sitt vänsterben och Mickes tårar bara sprutar ut ur ögonen medan han ropar högt efter hjälp flera gånger. – Hjälp! Hjälp! låter det när Micke skriker i nöden. Men ingen hör någonting. Han tar upp sin mobil som han hade haft i sin högra ficka medan han cyklade men den är genomvåt och han kan inte starta den tack vare vattenskadan. Micke ligger och skriker en stund men efter ett tag inser han att ingen kommer höra så han ger upp. Han tänker att det snart är morgon iallafall och att det kanske ändå kommer en pensionär någon gång på morgonen som tar en morgonpromenad. Det gör fortfarande lika ont, om inte lite ondare, och Micke börjar längta efter

Micke hör någon som prasslar i buskarna lite längre bort. – Hallå? ropar en röst. Micke försöker svara men det är någonting konstigt med hans röst. Det går bara inte att få ut något ljud ur munnen och han grips av panik. Han försöker och försöker men det går bara inte att få ut något ljud. Han får en idé, han kanske kan plinga med plingklockan på sin cykel. Micke sträcker sig efter plingan och han når precis med långfingret. “Pling Pling” låter det av klockan och Micke hör några steg närma sig. Han ser en svart Tommy Hilfiger jacka som Micke känner igen och han ser att personen går med två kryckor. Micke vet direkt vem det är som närmar sig honom. Det är Glenn. Han hade tydligen gått bort till Mickes hus och tänkt be om förlåtelse men då hade Micke inte varit hemma. Då misstänkte Glenn att Micke var ute i spåret eftersom hans cykel inte var kvar. Glenn gick sedan hela vägen till Ekensbergsspåret och började leta efter en vild cyklist i full fart men hittade istället Micke liggandes bredvid spåret med väldigt mycket smärta. Micke samlar ihop sig igen och säger: – Förlåt mig. IVAR J O HAN S S O N, 8G


73. DÄR ALLTING SLUTAR

Mina ögon vattnades, jag kunde känna tårarna bränna i ögonvrån. Jag slöt mina ögonlock, lyfte dem och tårarna var borta. Jag fortsatte läsa. Jag vet att du är den jag vill ha, men jag är inte den du vill ha. En tid trodde jag att det kunde bli vi. “Vi”, det låter så fint, som ett drömord. Tillåtet att uttrycka, men förbjudet att yttra. Han älskar jag, han var det finaste ordet jag visste. En tår rann ner för min rödflammiga kind, fort svepte jag bort den. Applåderna från klassen lyfte taket, för en liten sekund kände jag mig lyckad och stolt. – Wow, Emilia! Det där var en rörande dikt, sa David. Jag gick till min plats och satte mig ner. Det var Sannas tur att redovisa sin dikt. Jag kunde inte höra hennes ord även fast hon hade en klar och tydlig röst. Jag var så fokuserad på honom, orden cirkulerade runt och runt om i mina tankar: “Jag saknar honom så mycket”. Klockan ringde. – Emilia, skulle jag få kunna byta några ord med dig? frågade David i en starkare ton. David var min lärare, förut min favorit. Han levde sig in i sina lektioner och engagerade alla elever i sin undervisning. Det var det speciella med honom; han såg alla. – Hur mår du efter det som hände förra året? frågade David. – Jag mår bra. Dikten handlade inte om dig, svarade jag. – Bra, för vi vill ju inte att det som hände förra året ska komma ut, sa David med en aning hotfull röst. – Jag har inte berättat för någon och det ligger inte i mina intressen att göra det heller, sa jag. Jag gick därifrån med en klump i halsen. Dikten handlade om honom. Hur skulle jag kunna komma över min första, stora kärlek? Han hade hjälpt mig så mycket under förra året. Det vi höll på med var förbjudet, därför fick det för evigt bevaras som en hemlighet. Fredagen den 15 September Kära dagbok ! Idag har vart en jobbig dag i skolan.

David och jag hade en diskussion. Han och rektorn hade tydligen haft ett möte om rykten som gått runt i skolan. Det ryktades att han och någon elev haft ett förhållande. David antydde att anklagelserna var falska, men konfronterade mig och frågade om jag hade sagt något till några vänner. Jag blev väldigt upprörd över hur situationen såg ut och skar mig igen, i handleden. Även om det gjorde mig så besviken på mig själv, var det ändå en sten som lyftes från mina axlar. Jag hade ett sätt att lämna av det jag bar på inom mig. När jag inte längre hade saker att lösa inom mig, gick allting mycket bättre när jag bara kunde lämna av mina problem med smärta. – Emilia och Gustav! Det är mat nu, ropade mamma från köket. Jag gick nerför trapporna, in i vår matsal och satte mig ner vid bordet. Jag visste att jag var lyckligt lottad. Jag hade ett underbart hem, jag hade flera vänner och höga betyg. Vad fanns det då att klaga på? Frågan ställde jag mig själv varje dag och fann alltid samma svar: han. Jag har alltid varit den perfekta, den som alltid följt alla regler. Plötsligt bröt jag dem när jag började träffa honom. – Ska du inte ha mer mat? frågade pappa. Jag granskade pappa. Jag såg mest ut som honom av mina föräldrar. Samma ansiktsdrag; höga kindben, rak och lång näsa, smaragdgröna ögon. Hårfärgen var det enda som skiljde oss åt, han hade kort och blont hår, till skillnad från mina bruna lockar som slutade strax efter axlarna. Mamma var jag mest lik personlighetsvis. Vi föredrog att kunna se vad som kom genom våra handlingar och vi båda var dessutom väldigt ordningsamma och gjorde inget som inte var planerat. Samtidigt älskade vi att vara oss själva och sociala med andra. – Emilia, sa pappa med glädje i rösten. – Va? svarade jag. – Hon dagdrömmer väl som vanligt, utbrast min lillebror Gustav med humor i rösten. Alla skrattade och hade en mysig fredagskväll, vi spelade monopol hela kvällen. Dessa kvällar mådde jag så bra efteråt att jag nästan glömde bort honom för en stund. Måndagen den 18 September Kära dagbok ! Min första lektion idag var Davids lektion, men jag kände mig ändå ganska lugn med tanke med vad som hände i fredags. Lektionen var ganska stökig idag, vi skulle skriva miljö-och karaktärs-

beskrivningar till vår novell. Johan ville ha min hjälp under lektionens gång och just då gick David runt i klassrummet. När han var vid mig frågar han varför vi pratade med varandra under lektionen. Jag sträckte fram min hand och pekade på texten. Då åkte min stickade, svarta tjocktröja upp. Han såg såren sedan jag skar mig i fredags. Han frågade mig vad jag gjort på armen, Johan var den enda som hörde vad han sa. För mig kändes det som att alla i hela klassen hade hört det han sade. Jag svarade snabbt med “inget”. Efter lektionens slut dröjde jag mig kvar, jag kände på mig att han ville prata. Han sa till mig att jag var tvungen att sluta skada mig själv. Denna gång sade han att han var tvungen att gå vidare med detta om det inte tog slut. Det frestade mig ännu mer att göra det, även fast jag inte ville. Jag kände mig hjälplös, jag hade inget att kämpa för. Jag såg ingen poäng med det. David hjälpte mig linda om där jag skurit mig och gav mig en kram och sa att det så småningom skulle bli bättre. Johan kramade mig när jag kom ut från klassrummet. Även fast hur mycket jag höll allting inne så kunde jag inte låta bli att släppa ut tårarna. Johan följde med mig hem efter skolan, vi spenderade resten av eftermiddagen med att spela wii i mitt rum. Vid fem gick han hem. Känslan av att ha någon vid min sida stannade kvar som en värmande filt resten av kvällen. Fredagen den 22 september Idag var det lugnt i skolan. Det var tills jag öppnade ytterdörren, mamma och pappa bråkade med varandra. Jag vill helst inte utveckla vad som hände. Jag tog av mig mina vita sneakers och min svarta trenchcoat i hallen, jag gick sedan in i vardagsrummet. Det låg vaser, ramar och böcker på golvet. Tavlor hängde snett och allting var en enda röra. Jag slog ett slag mot soffan som stod längst in i hörnet, där satt mamma och Gustav. Mamma grät och Gustav omfamnade henne. Pappa hade precis gått ut genom bakdörren. När mamma sedan hade lugnat ned sig berättade hon för mig att pappa hade varit otrogen. Det var inte det att mamma inte ville förlåta honom, utan att han valde den andra kvinnan, han ville hellre överge sin familj för att vara med den kvinnan. Hela min värld rasade ner just i denna sekund, plötsligt kunde jag inte höra vad mamma sa. Allting blev tyst, allt jag kunde höra var ett ständigt pip, jag ställde mig upp och gick ut. Jag visste inte vart jag var, jag irrade runt i en park. Jag var full. Oväntat fick jag syn på en figur, figuren närmade mig. Personen ropade mitt namn, det var David.

Kärlek och vänskap

“Jag saknar dig.” Det är orden jag vill skrika i ditt öra. De orden jag vill att du ska förstå, de orden som får dig att bli min. Jag är rädd för att säga detta, men jag älskar dig. Önskar att det kunde bli du och jag. Varje dag tänker jag på dig, även fast du säkert aldrig yttrat en tanke på mig.

67


Lördagen den 23 september Jag vaknade upp med ett stort tryck i mitt huvud, jag befann mig på en soffa. Jag kände igen omgivningen, men jag var inte hemma. Jag insåg att jag var hemma hos David, jag hade svaga minnen om vad som hände igår. Jag var ensam i Davids lilla etta, min telefon låg på soffbordet, åtta missade samtal från mamma. Jag skickade snabbt ett sms till henne där jag sa att jag sov över hos en vän. Dörren öppnades, David kom in i rummet med frukost från ett närliggande café i sina händer. Han slog sig ner vid soffan och gav mig en ost & skinksmörgås. Han frågade mig om jag ville prata om vad som hände igår, jag la ner min smörgås och berättade allting. För första gången så kändes det som att någon verkligen lyssnade på mig, att det skulle vara han kunde jag aldrig ana. Jag började gråta efter jag hade berättat att mina föräldrar förmodligen skulle skilja sig. Han gav mig en kram, kramen var lång och kändes som att det skulle vara vi två, men det var fortfarande så många obesvarade frågor. Han tog bort armarna som omfamnade mig, våra näsor nuddade varandra. Jag lutade mig fram för en kyss, han svarade på den. Jag tog av mig tröjan och knäppte upp hans skjorta, hans mjuka händer smekte min kropp. Vi hade sex. Söndagen den 24 september Kära dagbok! Igår blev mamma arg på mig när jag kom hem, vilket jag förstod att hon skulle bli. Men det var värt det, det var ändå någonting i mitt liv som kändes bra. Stunden med honom var fantastisk, jag kunde inte sluta tänka på honom. Det var han och jag. När jag kom hem hade pappa ännu inte kommit hem, jag lagade middag till oss. Mamma hade knappt gått upp ur sängen idag. Hon hade bara legat där, jag hade aldrig sett henne så förstörd förut.

Mormor och morfar kom och hämtade Gustav, han var bara sju år och förstod inte mycket utav det som pågick. Denna natt skar jag mig igen. Måndagen den 25 september Kära dagbok! Jag såg fram emot skolan idag och att få se honom igen, fem minuter innan vi skulle börja lektionen så fick jag ett sms från pappa som undrade vad jag ville ha för middag ikväll. Jag svarade inte på hans sms, men jag tänkte dock på det hela tiden. Jag lyssnade på en sorgsen spellista, vilket gjorde mig ledsen. Jag märkte att David iakttog allting jag gjorde, jag kände hur hans blickar brände i mina ögon de gånger jag fick ögonkontakt med honom. När lektionen hade dragit igång och alla jobbade med sitt, gick David fram till mig. Han frågade hur jag mådde, jag sa att jag mådde bra. Smidigt och försiktigt tog han tag i min vita tröjärm och drog upp den. Snabbt drog jag undan armen, men det var försent han hade redan sett det. Han viskade till mig att han ville träffa mig efter lektionen. Flera gånger under lektionens gång, kom han fram till mig och klappade mig på axeln. När lektionen var slut så satt jag kvar under tiden, resten av klassen satt kvar. David tog en stol och satte sig bredvid mig, han tog med sig en förbandslåda. Han öppnade lådan och tog fram medel för att rengöra såret. Han började med att tvätta de såren på insidan av armen. På utsidan av armen hade jag ett sår som skulle behöva sys, han tog tag i min hand och vred den. ”Vad fan har du gjort”, skrek David. Jag var tyst för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag märkte på honom att han fick panik, det fanns ingenting i den förbandslådan som skulle räcka till såret. När han sa detta, stannade mitt hjärta: “Detta är sista gången du skär dig själv, för efter julen kommer jag flytta från Nyköping och kommer inte kunna finnas här för dig”. Jag sa inte något om att han

skulle flytta. Det kändes så typiskt, just då jag kände att det skulle funka för oss. När jag kom hem la jag mig på sängen, tårarna rann nerför mina kinder okontrollerat. Han skulle lämna mig, jag kände mig sviken. Vem skulle nu finnas här för mig? Tisdagen den 26 september Idag när jag vaknade, la jag märke till att jag somnat med kläder på. När jag gick fram till spegeln la jag dessutom märke på att jag hade mascararänder runt om mina ögon. När jag betraktade hur jag såg ut framför spegeln, hörde jag att kaffebryggaren var igång vilket den vanligtvis inte brukar vara. Jag gick ner för trapporna, in till köket. Där stod pappa och gjorde frukost. – Godmorgon gumman, sade han. – Hej, svarade jag, snabbt. Jag satte mig ner och åt min frukost, sedan gjorde jag mig redo för skolan. Första lektionen vi hade var slöjd, jag och Johan hade roligt på lektionen. Vi jobbade inte så mycket utan satt mest och pratade med varandra. Där satt jag och David i det svala klassrummet och hånglade på hans skrivbord. Dörren öppnades upp med hastiga rörelser, det var min mentor Helena. Jag minns inte riktigt hur allting hände sedan, plötsligt stod jag bara där, i korridoren tillsammans med de andra eleverna. Där gick han framför två poliser, handbojad. Jag brast ut i gråt och satt på golvet. Jag kunde höra hur Johan ropade mitt namn upprepade gånger och frågade vad som hade hänt. Jag lutade mig mot hans axel, där satt vi med alla blickar mot oss. Jag hade förlorat honom, hur kommer allting att bli nu? Jag älskade ju honom. D E N I Z E I LLM E SJ Ö FO FANA, 8K

Kärlek och vänskap

74. FAST I HONOM

68

Det känns så overkligt att det är just jag Juni Andersson, 15 år gammal, som sitter här en helt vanlig onsdagsförmiddag och har matte i en helt vanlig stad i Sverige. Nyköping för att vara exakt. En ganska tråkig stad om jag får säga det själv, men jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig hade bott här eller om jag inte hade blivit kär i honom. Han som får mitt hjärta att hoppa över ett extra slag och som får mig knäsvag så fort jag ser honom. Jag börjar tänka tillbaka på tiden när det faktiskt var något mellan oss. Man glömmer aldrig en första kyss och framförallt inte med killen man är kär i. Vi var hemma hos honom, i hans soffa om man ska vara exakt, det var något trå-

kigt tv-program på i bakgrunden och det var en ganska så stel stämning mellan oss två. Han hade sin arm lite lätt runt min midja och ingen sa något utan vi satt mest och kollade på det trista tv-programmet som spelades upp framför oss, jag tror inte riktigt någon av oss var så intresserade av vad vi såg. Jag var mest överlycklig av att det faktiskt var just han som låg bredvid mig. Vi låg där i vad som kändes som timmar men i själva verket var det nog bara några minuter. Vi började prata mer och den stela stämningen som låg mellan oss två hade släppt, för det var ju detta som kändes så himla självklart. Han och jag. Tillsammans. När det ena samtalsämnet dog ut, kom det

upp ett nytt på en gång och jag förstod inte ens att det kunde vara så stelt innan. En sak var säker och det var att jag aldrig skulle våga erkänna att jag var kär i honom. Även om jag så gärna skulle veta vad han tyckte om mig, för kanske… Bara kanske, var mina känslor besvarade. Även om jag inte riktigt kunde ana det själv. Efter en evighet var det dags för mig att röra mig till bussen på väg hem, det var ganska så ljust ute, det var ju faktiskt i mitten på maj nu. Jag satte på mig mina skor och min svarta bomberjacka som jag hade köpt på stan för några veckor sedan. När jag verkligen var tvungen att gå och precis tänkte säga hej då, hände


det jag aldrig trodde skulle hända. Mitt hjärta stannade och jag trodde mina ben skulle vika sig. Han kysste mig. Och det kändes mer än bara bra. Hans läppar smakade mint och han var riktigt bra på att kyssas. Ännu bättre än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Jag tror vi stod så i minst fem minuter, bara med läpparna mot varandra. Sen insåg jag att min buss gick om en minut så jag sa hejdå och gick därifrån, jag bara lämnade honom där i sin egen hall. En sak var säker, jag var fast i honom. ‘’Juni!! Juni!!’’

Det var då jag insåg att jag inte alls var på väg hem från bussen utan att jag precis hade somnat på min egen mattelektion. Jag som var så himla glad. Nu insåg jag hur kär jag var i honom och att han inte alls var kär i mig längre. Det som en gång var så självklart, var inte det längre. Jag behövde verkligen gå på toa och det ångrade jag att jag gjorde. När jag gick ut från lektionen såg jag honom, och henne. Den tjejen som en gång i tiden var min bästa vän. Där stod dom vid skåpen och kysste varandra, precis som vi hade gjort, den där dagen hemma hos honom.

Det skulle ju vara jag istället för henne. Mitt hjärta brast just i den sekunden. Jag visste att det var någonting mellan dom, men att behöva se henne med just honom, med mina egna ögon, gjorde riktigt ont. Utan att jag själv hade märkte det hade tårarna börjat rinna nerför mina kinder. Och jag sprang in på toan. I den sekunden var jag fast i ett nät, mitt hjärta var inte längre bakom revbenen, utan på golvet, i tusen miljontals sköra bitar. Hur skulle jag lyckas glömma denna kille? ”E KO R R E N”

75. “I LOVE YOU” AND “I LOVE YOU TOO” “Hi, I heard you liked me” or “Bye, I thought you liked me?” ~ Hannah Att vara den populära killen i klassen är inte Daniels roll, han går på Nyköpings gymnasium Tessin. Han tillhörde mer dom “nördiga”. Aa, ni vet, såna som sitter vid datorn hela dagen men fortfarande bryr sig om skolan. På fritiden sitter han framför en skärm och spelar onlinespel. Ända sen han hittade spelet Aion som kom ut 2008 har han suttit och spelat varje dag. Nu är Daniel sexton år och är fortfarande lika beroende som han var då. När han väl loggar in blir han som uppslukad och kan inte sluta. Daniel kan allt om spelet och är i högsta leveln. Men att hitta vänner som skulle förändra hans liv var inte prio ett. För en vecka sen hade Daniel hittat en cool spelare i samma level som honom. De två började chatta och sen bestämde de sig för att dela sociala medier med varandra. De började skicka bilder till varandra och det visade sig att personen bakom den andra skärmen var en tjej. Hela den här tiden hade hon klätt ut sig till en kille som karaktär i spelet. En femtonårig tjej som hette Hannah och bodde i England hade blivit Daniels nya bästa vän. De började prata med varandra via Skype och fortsatte att spela Aion tillsammans. “Do you love me?” or “Do I love you?” ~ Daniel Hannah hade berättat för Daniel att hon hade det svårt i skolan och hemma. Hennes föräldrar bråkade varje dag vilket ledde till att dom aldrig hjälpte Hannah med skolan. Hon hade dessutom inga riktiga vänner, bara i ett onlinespel. Daniel försökte verkligen att hjälpa Hannah och hennes liv men det blev bara värre när hon fick reda på att hennes föräldrar hade beslutat sig för att skiljas. Saken att Daniel levde i Sverige och att Hannah lev-

de i England gjorde det ännu värre. Att försöka trösta någon och säga att allt var okej var ett rent helvete när man visste att man inte kunde göra något åt saken. Efter att ha känt varandra i cirka fyra månader visste Daniel allt om Hannahs liv och vad som pågick just nu. Daniel var den enda vännen Hannah hade och därför var det extra viktigt att han alltid hjälpte till och fanns där för henne. “Just kill me, please” or “Thank you for being here” ~ Hannah Ett halvår har gått och saker blev bättre när Hannahs föräldrar hade skilt sig. Daniel och Hannah började nu planera att träffas på sommarlovet. Det skulle bli dyrt men så värt pengarna. Daniel hade väntat på det här ögonblicket i flera veckor. Den 16 juli kl.14.25 gick Daniels flyg till London där Hannah väntade på honom. Daniel hatade att flyga men med tanken på att han skulle få träffa sin bästa vän i slutändan, wow. Flämtande sprang Hannah in precis när högtalarna sprakade till. “Arriving airplane from Sweden at 15.10”. Hannah slängde en snabb blick på klockan, 14.56 stod det. Då hann hon köpa något också. Hon visste inte vad hon skulle köpa så fort plockade hon upp sin trasiga mobil och klickade in på meddelanden och skickade ett till Daniel. “What kind of things do you like?”. Det tog ett tag innan Daniel skrev tillbaka. “What do you mean? Do you mean things I like or things I like to do, because you already know that?” - Daniel “Forget it, I’ll just come up with something myself” - Hannah. Hannah rusade in i en klädaffär men hann bara kolla på ett plagg, 699 kr. Nej, det var alldeles för dyrt. Hon ville köpa något enkelt men ändå värdefullt men det var så svårt. Vad gillar killar förutom dataspel och sport?

Hon kom inte på något så det blev en chokladask, bättre än ingenting i alla fall. Högtalaren sprakade till igen och Hannah röck till. “Airplane from Sweden landed at gate 8”. Nu händer det, Hannah skulle få träffa sin bästa och enda vän efter att ha fått väntat i månader. Hur skulle hon bete sig, skulle hon vara glad? Exalterad? Ledsen? Det hann hon inte tänka på nu för människor började redan strömma ut från flyget. Hannah sträckte på sig och hoppade men såg honom inte. Människa efter människa gick ut men ingen av dom var Daniel. Va? Hannah förstod ingenting. Hade Daniel missat flyget och inte sagt något eller ville han inte komma längre så han stannade kvar i Sverige istället. Hannah hade kollat noga, det fanns 35 platser på flyget men bara 31 personer hade kommit ut. Nu kom 32, 33, 34. Alla hade kommit ut förutom en och det var Daniel, om han ens satt på flyget. Hannah började gå iväg med tunga armar och gråt i halsen. Precis när Hannah var på väg att slänga chokladasken hörde hon en röst. “Hannah?!” Där stod Daniel. Daniel såg att Hannah hade tårar i ögonen men visste inte om det var glädjetårar eller om hon var ledsen. De kvittade för allt Daniel vill göra nu var att slå armarna runt Hannah och inte släppa taget. Det kändes så jävla bra. Alla de månader, veckor, dagar, timmar som de väntat. Daniel hörde hur Hannah snörvlade till medan hon borrade ned huvudet i bröstkorgen på Daniel. Så här vill jag ha det resten av mitt liv, tänkte Daniel. “I love you” “I love you too” ”AN O NYM”

Kärlek och vänskap

Han har alltid trott att tjejer hatar att spela videospel, men den tanken var som bortspolad för idag skulle Daniels liv förändras.

69


76. JAG ORKAR INTE LEVA UTAN DIG Där stod jag, längst ut på berget. Ett steg till och alla rykten, problem och all smärta - bara borta. Jag kände tårarna rinna längst kinden, kroppen skakade och andningen var tung. Vem skulle kunna tro att det var såhär jag egentligen mådde? Jag tog ett djupt andetag och lyfte ena foten…

Nästa dag i skolan så kände jag hur folk kollade konstigt på mig men ingen sa något. När jag kom till klassrummet var det ingen som pratade med mig och jag fick sitta själv hela lektionen vilket var konstigt eftersom jag alltid brukar sitta bredvid en tjej som heter Amanda men hon satt på andra sidan av klassrummet.

Det var en varm solig vårdag. Jag satt i klassrummet och kollade ut genom fönstret. Vi hade matte men som vanligt så satt jag bara och höll på med annat och tänkte på honom, Noah. Jag och han hade varit tillsammans i ungefär ett och ett halvt år men för två veckor sen så dumpade han mig för att han hade varit otrogen med min bästa vän Linn. Även fast det var två veckor sen så gjorde det fortfarande ont. Varför gjorde han det? Var jag inte tillräckligt bra för honom? Hur kunde Linn göra såhär mot mig? Vad det ens äkta det jag och Noah hade? Så många frågor men inga svar.

När lektionen var slut så satt Joel som vanligt utanför och väntade på mig men idag uppförde han sig väldigt konstigt. Han kunde knappt titta på mig och han pratade inte så mycket heller vilket han annars brukar göra. Jag frågade inte varför han uppförde sig så konstigt för jag tänkte bara att han kanske var trött. Men han blev bara konstigare och konstigare under dagen och tog mer och mer avstånd från mig och till sist så väntade han inte ens på mig efter mina lektioner. Folk började också skrika saker efter mig när jag gick förbi dom i korridoren.

När jag kom ut från klassrummet så såg jag honom stå där och vänta på mig, Joel. Joel har varit min bästa killkompis ända sen vi gick på dagis. Vi har alltid hållit ihop och vi gör allt tillsammans. – Varför är det alltid du som kommer ut sist? frågade han mig. – Varför ska man skynda sig ut för att komma först? svarade jag honom. – För att det är lunch och man är hungrig, svarade han med ett stort leende på läpparna. – Jaja, men kom då så går vi och äter, sa jag till honom medan jag tog tag i hans arm och drog med honom till matsalen. När skoldagen var slut gick jag och satte på mig mina ytterkläder och väntade på att Joel skulle komma så vi kunde gå hem. När vi kom hem så gjorde vi som vanligt något att äta och satte oss vid tv:n. När vi satt och åt så märkte jag hur han satt och kollade på mig. Han kollade på mig på ett speciellt sätt som inte går att förklara. – Vad är det? Varför kollar du på mig sådär?, frågade jag efter ett tag.

Kärlek och vänskap

– Jag vet inte men det är bara nåt annorlunda med dina ögon. Dom ler inte längre när du skrattar, svarade han och kollade mig djupt in i ögonen.

70

– Va? Vad menar du, jag mår jättebra, svarade jag snabbt och kände hur rösten började darra och ögonen blev vattniga. – Är du säker? För du vet att jag finns där för dig som alltid, svarade han. – Ja, jag vet det men jag lovar jag mår bra, svarade jag och fejkade ett leende.

– Kan du inte skicka till mig också? skrek en kille som jag inte kände igen. – Håll dig borta från min kille annars kommer du ångra dig! skrek plötsligt en tjej. – Jävla slampa! Gå och dö istället! skrek flera personer till mig under dagen. Jag fattade ingenting. Vad har jag gjort? Tillslut så orkade jag inte med alla kommentarer så jag sprang in på toan och tårarna bara rann, jag kunde inte sluta. Varför skriker dom att jag ska dö? Var är Joel när jag väl behöver honom? Ingen vill ha mig! Detta fortsatte hela veckan och jag mådde bara värre och värre. Kommentarerna gjorde bara mer och mer ont och jag hade inte träffat eller pratat med Joel på hela veckan. Han svarade inte på mina sms eller när jag ringde. På fredagseftermiddagen hände det värsta som jag kunde föreställa mig. Joel skrek med sina kompisar att jag äcklade dom och att jag borde försvinna. Det var då jag bröt ihop totalt och inte orkade mer så jag sprang ut från skolan även fast jag hade halva skoldagen kvar. Medan jag sprang hem så var dom elaka kommentarerna det enda jag hörde inne i mitt huvud. Det var som om Joels kommentar var på repeat. Hur kunde han säga nåt sånt? Han var den enda jag hade kvar och nu hade jag förlorat honom också och jag förstod inte ens varför. När jag var hemma hörde jag bara mobilen som vibrerade varje gång som någon skrev en kommentar eller ett sms. Varje gång jag kollade vad jag hade fått var det bara massa hatkommentarer och folk som hotade mig på sms. Jag släng-

de telefon i väggen och la mig i sängen och grät i flera timmar. När jag öppnade ögonen så stod mamma framför mig och kollade förskräckt på mig. – Men gumman hur mår du!? Vad har hänt!? frågade hon snabbt. – Inget har hänt mamma, jag mår bra, svarade jag och kände hur trycket i bröstet ökade och gråten i halsen blev jobbigare och jobbigare. – Men du har ju gråtit och du har fyra timmars frånvaro i skolan! sa hon till mig och man kunde höra på hennes röst hur orolig hon var. – Nej, men jag gick hem från skolan för att jag hade ont i huvudet men jag glömde väl ta en gå hem lapp och när jag kom hem så kollade jag på en sorglig film, svarade jag och kollade ner i marken för jag ville inte att hon skulle se hur tårarna kom igen. – Men Emily! Du får inte göra såhär igen och glömma att ta en gå hem lapp för jag blir ju orolig, sa hon till mig och gav mig en kram och gick sen ut och började med maten. Jag var på mitt rum hela den helgen och satt och grät. På måndagsmorgonen kände jag bara hur jag inte klarade av en skoldag till så jag sa till mamma att jag kände mig sjuk och hon lät mig stanna hemma. Jag var hemma hela den veckan och jag fick bara mer och mer hatkommentarer. Joel hade fortfarande inte hört av sig och jag hade aldrig mått såhär dålig rent psykiskt som jag mådde just nu. Jag insåg bara hela tiden hur mycket jag egentligen älskade Joel men det spelade ingen roll eftersom han hatade mig nu. På söndagen var jag ensam hemma för att mamma var på någon affärsresa och det var då som jag mådde som värst. Jag grät så mycket att mina lungor blev helt trötta och kroppen var helt svag. Jag hade inte ätit på en vecka heller så jag var helt slut och orkade knappt lyfta ett finger. Det var då jag bestämde mig för att göra något jag aldrig trott att jag skulle vilja göra och det var att ta livet av mig. Ingen kommer ändå att sakna mig och jag gör nog alla bara en stor tjänst, speciellt Joel. Jag tog på mig mina ytterkläder och började cykla till mitt favoritberg i Oxbacken för om jag ändå skulle ta livet av mig så ville jag att det skulle vara på min favoritplats. Det var på det här berget som jag och Joel alltid brukade sitta och prata sent på kvällen men det kommer nog aldrig att hända igen. När jag kom fram till berget och kollade ut över åkern kom tårarna igen och alla fina minnen med


Joel kom upp i mitt huvud. Jag tog upp mobilen och började skriva ett sms till Joel och berättade hur mycket han betydde för mig även fast han inte brydde sig längre. ”Kära Joel, min fina och bästa vän! Du betyder så enormt mycket för mig och jag skulle aldrig klara mig utan dig. Men eftersom jag nu har förlorat dig utan att ens veta varför så orkar jag inte leva med denna smärta. Jag hoppas att det går bra för dig i livet för det är du värd! Älskar dig så otroligt mycket och kommer fortsätta göra det även efter denna dag. Hejdå!” Jag klickade på skicka och satte mig ner på berget. Gråten i halsen gjorde så ont att jag knappt kunde svälja och jag hade inte fått något svar från Joel heller. Men nu var det dags! Där stod jag, längst ut på berget. Ett steg till och alla rykten, problem och all smärta - bara borta. Jag kände tårarna rinna längst kinden, kroppen skakade och andningen var tung. Vem skulle kunna tro att det var såhär jag egentligen mådde? Jag tog ett djupt andetag och lyfte ena foten.

– Vänta! Gör det inte! skrek plötsligt någon och jag kunde höra på rösten att det var Joel.

– Tror du seriöst att jag skulle göra något sånt och hur visste du att jag var här? svarade jag honom efter ett tag.

Jag fick knappt fram ett ord och tankarna i huvudet bara snurra runt. Jag vände mig om och såg Joel stå där åtta meter framför mig med tårar i ögonen.

– Nej, jag vet att du aldrig skulle göra något sånt men allt var så konstigt bara. Sen fattade jag att du var här för det här är din favoritplats, svarade han mig och kom närmare.

– Vad fan håller du på med? Är du helt dum i huvudet? röt Joel till och man hörde gråten i hans hals. – Vad tror du jag håller på med och varför bryr du dig? frågade jag honom. – Hur kan du ens tro att jag inte skulle bry mig? Du är den personen som betyder mest för mig! Tror du att jag vill förlora dig? svarade han. – Ja, för du skrek att jag skulle försvinna och att jag äcklade dig! skrek jag med den lilla rösten jag hade kvar. – Det var killarna som tvingade mig och det var Noah som spred allt om dig och jag visste inte om det var sant, svarade Joel och tårarna rann längs hans kind.

– Du är den enda jag hade och så förlorade jag dig. Jag har aldrig mått såhär dåligt förut, svarade jag och kände hur rösten darra. – Jag förstår det men jag älskar dig Emily och jag skulle aldrig vilja förlora dig, sa han till mig och tog tag i mig och drog bort mig från bergskanten. – Jag älskar dig med men jag orkar inte med alla rykten, svarade jag med en svag röst. – Men vi byter skola och börjar om allt. Jag finns här och kommer aldrig lämna dig igen, svarade han och kysste mig. F E LI C IA H E LLSTR Ö M, 8E

– Vadå spred? Vadå sant? frågade jag – Han sa att du var gravid, hade skickat bilder och sånt, berättade han.

77. KÄRA KÄRLEKEN

Jag har hört talas om dig i hela mitt liv. Jag vet att väldigt många försöker hitta dig hos andra människor, hur våra läppar känns mot varandra eller när våra händer möts men utan någon lycka. Första gången jag letade efter dig var i min mammas ögon, då hittade jag den första kärleken. Jag har sedan hittat dig i illusioner hos både vänner och andra. Men det visade sig bara vara massor med människor i masker som liknar dig. Många av oss kan leta efter dig livet ut, vissa av oss hittar dig tidigare än andra

och vissa hittar dig aldrig. Jag har fällt många tårar på grund av dig, jag minns också att jag har blivit arg på dig när det egentligen var hans fel. Du vet nog vem jag menar, kärleken, han med det där blonda håret och gröna ögonen. Jag antar att det var äkta just då i några månader för att han sedan skulle inse att det inte var det han letade efter. Jag gav honom allt jag hade och han övergav mig. Jag var så arg på dig, kärleken, över hur du lät ljuset av dig förblinda mig och hur du lät mig ge honom något som var så viktigt för mig. Men det var då. Nyligen hittade jag en kille som sa att han ville visa mig vad äkta kärlek var och att det var det första man måste älska innan man kan älska något annat. Jag gav honom tillåtelse att visa mig exakt vad han menade. På slutet av dagen gick vi hem till mig och där drog han mig

försiktigt mot spegeln, när jag frågade honom varför så vände han mig mot spegeln och sa ”Det viktigaste att älska först innan du kan älska andra är att hitta det du älskar hos dig själv”. Så även fast du och jag gått igenom mycket så vill jag säga tack, tack för allt kärleken. Med mycket kärlek Emilia”

Med de orden sparade jag dokumentet för att kolla mig runt omkring. Här och där såg jag människor som fikade. Här på Espresso house, i lilla staden Nyköping. J I RAP O R N, 8L

Kärlek och vänskap

“Kära kärleken Jag har fått i läxa att skriva till dig, problemet är bara att jag inte riktigt vet hur jag ska börja. Jag antar att jag kan börja med att presentera mig även fast du antagligen redan vet mitt namn, jag heter Emilia.

71


78. KÄRLEK Det var inte en vanlig dag idag för mig, det var min födelsedag. Jag hade fjärilar i magen inför dagen. Mamma skjutsade mig till skolan för att det var regnigt ute och jag hade mina nya kläder på mig, kläderna passade mitt mörka långa hår. Jag är ganska kort så jag har lite svårt att hitta kläder. Jag kom till skolan tio minuter tidigare än vanligt, Joanna var redan där som vanligt. Joanna är min bästa vän, hon är motsatsen till mig, lång och blond och den sportigaste tjejen jag känner.

jag gillade. Vi bestämde att vi skulle ses efter skolan, vi skulle mötas vid tunnelbanan som låg vid skolan. Klockan var tre, jag slutade då och skyndade mig till tunnelbanan. William var redan där. Vi åkte till stan, där var vi i massa olika affärer och vi fikade på det bästa fiket i stan. Det var så kul, det var som om vi hade känt varandra jättelänge. Jag och William träffades varje dag efter skolan.

Det var måndag så det var mentorstid direkt på morgonen. Klassrummet vi var i på mentorstiden låg längst bort från våra skåp. Jag stod vid mitt skåp och väntade på att lektionen skulle börja, och Joanna kom fram till mig med en stirrande blick.

Men han var som en annan person i skolan, han pratade typ inte med mig, utan bara med alla andra tjejer. Medan han skrev och var med mig hela tiden. Jag blev bara så svartsjuk även fast han inte ens var min.

“Vad!? “ sa jag och Joanna börja skratta medan hon nickade med huvudet åt den nya killens håll. “Hallå, han har kollat på dig hela tiden sen han kom in i korridoren, o juste grattis sjuttonåringen” sa Joanna medan hon fnittrade. “Det har han inte alls, o tack” muttrade jag och gick till klassrummet.

Det har gått några veckor och jag och mamma ska till Sverige över helgen. Jag sa det till William, men han brydde sig inte så mycket direkt.

“Hej alla, idag har vi en ny elev, vill du presentera dig för klassen?”. Det var Per, NO-läraren. William som den nya killen hette presenterade sig och berättade att han och hans pappa nyss flyttat hit från Sverige, men att dom bott i England mesta delen av hans liv. Jag blev så glad när han satte sig vid platsen bredvid mig. Vi började prata om hur skolan var, och vad vi gillade att göra på fritiden. Det var så konstigt, han gillade nästan allt som

Dagen efter satt jag och min mamma på flygplatsen och väntade. Vi skulle hälsa på min storasyster Angelica i Sverige, eller rättare sagt Nyköping. Jag har aldrig vart i Sverige förut. ”Flyget till Sverige, Nyköping, går om 20 minuter i gate 4”. Ropades ut i högtalarna. Resan tog två timmar, jag tror jag sov hela tiden. Mamma hade läst såklart, hon älskade att läsa. Angelica min syster stod utanför och väntade på oss. “Allison” hörde jag Angelica ropa. Jag sprang till henne, har saknat henne så mycket. Vi åkte hem till Angelicas hus.

Det var ett stort vitt hus. Vi kollade på filmer och åt tacos, det var jättemysigt att träffa henne. Jag har saknat henne så mycket. Det gick några timmar och jag började bli trött så jag gick och la mig, vi skulle ju ändå åka hem imorgon eftermiddag. Innan jag la mig tänkte jag på William. På morgonen dagen efter regnade det ute så vi var inne hela dagen. Tills två då var vi tvungna att åka till flygplatsen. Vi åkte igenom Nyköping stad på vägen till flygplatsen. Det var inte så stort, men fint och lite gammaldags. Det tog ungefär tjugo minuter till flygplatsen. När vi var framme, kramade jag Angelica hårt innan hon gick tillbaka till sin bil. Flyget skulle gå tre så vi började gå mot gate 4 som vi skulle till. Flyget hem kändes som det tog längre tid än när vi åkte dit. Jag märkte något konstigt med mamma när vi åkte hem, hon var glad och kollade på mig med ett leende hela resan. Klockan var fem när vi kom hem och det var sol. Sen såg jag att någon kom gående i exakt den riktningen vi gick, först såg jag inte vem det var men det var William. Han kom närmre och närmre. Till slut stod han mitt framför mig med blommor, han gav mig blommorna, och började babbla på om hur ledsen han var för att han varit så elak. Han sa att det var för att han var lite rädd för att jag inte skulle tycka om honom på samma sätt som han gillade mig. Det började kittla i magen efter allt han sa, han trodde inte på mig när jag sa hur jag kände för honom. “LI L JA”

79. KÄRLEK & SVARTSJUKA – Får jag dansa med henne? – Ja, såklart hon är bara min sekreterare, säger Jonas.

Kärlek och vänskap

De dansade tillsammans och Jonas blev svartsjuk för att han var kär i henne men han ville inte säga till henne eftersom hon var hans sekreterare. Sen frågade Olle om Sara drack öl?

72

Sara sa: ”nej, jag dricker inte öl”. Efter det frågade Olle om hon vill dricka juice med honom. Hon svarade glatt och Olle gav henne juiceglaset men hon var ovetandes om det han hade lagt i hennes drink. Jonas hade studerat Olle en lång tid, han blev väldigt misstänksam mot honom. Han gick fram till Sara och sa att hon inte skulle dricka ur glaset eftersom Olle kunde ha lagt i något farligt i hennes

drink. Sara svarade med att Olle är min vän och att han aldrig skulle kunna göra något sådant mot mig. Sara blev förbannad på Jonas och ledsen över att han kunde anklaga Olle för något sånt.

Sedan ringde en kvinna ambulans och polisen. När polisen kom frågade de vad som hade hänt. Men ingen kunde säga någonting eftersom de inte hade någon aning.

– Du ljuger bara för att du är avundsjuk, sa Sara och fortsatte att dricka ur glaset.

Sara fördes till Nyköpings lasarett och hon hade tappat minnet, hon glömde allt. Sedan undersökte polisen vem som var skyldig. Sara fick veta att hon skulle stanna på sjukhuset typ några veckor för att hon glömde allt och läkaren väntade på att någon som kände Sara skulle komma och hjälpa henne komma ihåg vem hon var. Under tiden var polisen på plats i lokalen och letade efter bevis på vem som hade gjort Sara illa. Jonas sprang in i sjukhuset och kände sig väldigt rädd och gick fram till Sara och kramade henne.

– Jag ville bara väl, sa Jonas. Förlåt. Kort därpå svimmade Sara. Hon låg på det kalla golvet i den stora lokalen. En stor grupp av människor hade samlats runt omkring henne och stirrade förvånat på Sara. De flesta var i chock och hade ingen aning om vad som hade hänt. Sanningen visste bara Jonas men han var tyst. Jonas gick ursinnig fram till Olle och anklagade honom. Efter det slog Jonas och Olle varandra. Då blödde Olle.


Efter det sa Sara till Jonas: – Vem är du? Jonas sa: – Skojar du med mig, du känner ju mig. Då kom läkaren in i rummet och frågade

Jonas om han kände Sara. Jonas sa: ”ja, jag känner henne”. Läkaren sa att Sara hade tappat minnet. Jonas blev chockad och han gick flera steg tillbaka. Under tiden när Jonas var på sjukhuset hittade polisen en kvinna på övervakningskameran, en av polismännen sa:

– Någonting stämmer inte, detta kan inte vara sant. De kontaktade Jonas och han blev lika förbluffad. Han som hade misstänkt Olle hela tiden. ”S.M.”

80. MERIDIEM OCH SEPTEM Meridiem: ”Försvinn! Jag vill inte se dig!”

vet att jag aldrig har älskat dig!”

lät inte som ett skämt.”

Septem Triones: ”Va? Men vi gifte oss för bara två år sen! Och du vill redan att vi skiljer oss? Det enda jag vill är att du ska leva lycklig!”

Septem Triones: ”Nej! Du är inte Meridiem! Hon skulle aldrig säga något så elakt mot mig!”

Meridiem: ”Förlåt… Kan du förlåta mig?”

Meridiem: ”Försvinner du blir jag glad!” Septem Triones: ”Varför? Igår satt vi tillsammans och kollade på Breaking Bad och nu är du arg på mig och vill inte berätta varför! Vad händer, Meridiem?” Meridiem: ”HÅLL KÄFTEN! Kalla inte mig för mitt namn, din gris!” Septem Triones: ”Berätta anledningen till att du beter dig så här mot mig! Vad har jag gjort? ” Meridiem: ”Låtsas inte att inte veta! Du

Meridiem: ”Ser du! Här är beviset på din dumhet! Du kan inte ens känna igen mig! Försvinn härifrån nu!” Septem Triones: “Hon måste ha blivit galen, bäst att jag drar, kanske situationen blir bättre senare.” Dagen efter Meridiem: ”Ehhh… Septem Triones… jag bara skämtade… ta inte det jag sa på allvar.” Septem Triones: ”Mmm? Skämtade? Fast ”gris” och “beviset på din dumhet”

(Lång tystnad) Septem Triones: ”Okej. Men du får aldrig göra det igen”. Meridiem: ”Okej.” Det var inte den sista gången som Meridiem betedde sig illa mot Septem Triones men det är inget märkligt. Septem Triones var Nordpolen och Meridiem var Sydpolen. Jordklotet är en enormt magnet och ett kärlekspar kan vara som magneter: ibland attraherar de varandra, andra gånger repellerar de varandra. ALI DAO U D I, 8O

81. MIN SÅ KALLADE BÄSTA VÄN

Det var vackert med alla blommor på bron på väg till stora torget. Vi skrattade åt ett skämt så högt så alla hörde. Jag älskar verkligen henne, min bästa vän. Vi gick in på toan för att fixa oss tills ikväll. Jag visste att han skulle komma till festen. Vi tog en varsin Smirnoff ice och gick och pratade med andra människor. Hög musik spelades och alla verkade ha roligt. Mer och mer drack vi och det blev svårare att gå rakt. Han satt i soffan när vi gick förbi. Han granskade mig uppifrån och ner och bet sig i läppen. Jag granskade honom tillbaka, samtidigt tog min bästa kompis tag i mig och drog mig därifrån. Vi drack mer, och jag kunde knappt gå rakt längre. En kille kom och började snacka med oss och hon verkade få en flört på honom. Jag vände mig om och då stod han där. Vi bara stod

där och kollade på varandra, han började gå mot mig, tog tag i mig, och kysste mig. Han började ta på mig och jag blev upphetsad. Han tog sin hand i min och började gå mot sovrummet. Jag förstod vad han ville. Och jag var redo att förlora den. Han kollade mig i ögonen och sa att han gillade mig, mycket. Det kändes som en dröm. Jag tog på mig alla kläder igen och bestämde mig för att gå ut och ta en cigg. Jag gick ut med Miranda för jag inte kunde hitta min bästa kompis. Vi snackade om allt och ingenting. Men allt det roliga slutade där. När min mobil plötsligt plingade till med ett foto levererat så förstördes allt. Hur kunde hon? Jag fimpade ciggen och sprang in till rummet jag och Isak nyss varit i, och där låg dom. Min bästa kompis med killen jag gillade. Hennes stön hördes tydligt. Där stod jag gråtandes i dörröppningen, full, och väntade på att de skulle se på mig. Så fort hon såg att det var jag knuffade hon bort Isak och tog en kudde för sin

nakna kropp. Inte för att det hjälpte så värst. Min enda känsla var äcklad och full av hat. Jag spottade mot dem och smällde igen dörren, så hårt jag bara kunde. Folk som stod i min väg knuffade jag bort med hårda tag och satte mig på trottoarkanten mot Filmkedjan. Jag tänkte på hur dum jag var som gick på det Isak sagt till mig, och att jag aldrig mer skulle kunna se min bästa vän i ögonen igen. Det gick ett gäng på andra sidan gatan och jag såg snart att en av dem var Miranda, som gick fram till mig och såg att jag grät. Hon kramade om mig och sträckte fram en cigg. De andra som Miranda tidigare gick med hade redan hunnit långt bort. Hon sträckte fram sin hand och sa att jag fick sova hos henne i natt. Och det gjorde jag. Jag fick ett sms, kollade på skärmen och det var från min så kallade bästa vän, och det hon skrev hade samma nivå som det hon gjorde mot mig. E M I LY AMAR O P ETTE R S S O N, 8N

Kärlek och vänskap

Min mobil plingade till. Jag låste upp mobilen och kollade på fotot jag hade fått på min så kallade bästa vän, och tårarna började rinna. Hur kunde hon?

73


82. STÖRSTA, FÖRSTA KÄRLEKEN Jag minns det som om att det var igår. Första gången jag såg honom satt han där i korridoren med sitt gäng. Dom var högljudda och höll på med sina “gangstersaker”. Jag och Miccis gick förbi dem och fortsatte genom hela korridoren. Vi började närma oss klassrumsdörren och jag hörde hur han ropade mitt namn. Jag kände hur jag blev helt varm och rodnade. Jag vände mig om och började gå mot dom. Jag närmade mig bordet dom satt vid och frågade vad han ville. Han granskade mig uppifrån och ner, bet sig i läppen och sa: ”Du är riktigt snygg”. Jag fick fjärilar i magen. Jag svarade bara med ett tack och skyndade mig tillbaka till klassrummet där Miccis stod. Resten av den skoldagen var jag nervös och pirrig. När jag kom hem den dagen såg jag på min mobil att någon lagt till mig på snapchat. Jag hade också fått notiser från instagram. Jag låste upp min mobil och

kollade. Jag kunde knappt tro det. Jag hade varit kär i honom i flera månader, Anton Andersson. Vi fortsatte att skriva och öppnade upp oss mer och mer för varandra. Vi började träffas i veckorna och på helgerna sov vi över hos varandra. Det var som en dröm som blivit till verklighet. Någon vecka gick och vi bestämde oss till slut för ett datum vi skulle bli tillsammans, 21/112015. Ett datum jag sent kommer att glömma. Flera månader hade gått och allt var som vanligt tills Anton berättade att han skulle åka utomlands. Han skulle åka ner till sina släktingar i Bosnien. Dagarna gick och dagen han skulle åka hade kommit. Vi höll om varandra och kramades en lång stund på Skavsta flygplats innan han skulle åka. Jag vinkade honom hejdå och skickade ett sista sms om min

kärlek för honom. Han svarade tillbaka och skrev att han skulle ringa direkt efter landning. Jag satt hela den kvällen och väntade på hans samtal men inget kom. Jag skickade iväg ett sms och bad honom ringa mig så fort han kunde. Dagen efter hörde jag på tv:n om en flygkrasch. Jag reste mig upp och gick fram för att höja volymen. Jag kände hur paniken kom. Flight 325 som skulle till Bosnien hade fått slut på bränsle och behövt nödlanda uppe i bergen. Dessvärre fanns inga överlevande. Planet som hade kraschat var det plan Anton och hans familj åkt med. I den stunden rasade min värld samman och jag föll ihop. Hela min kropp skakade och jag skrek och skrek men fick ändå inte fram något ljud. Mitt liv var över. ALMA MÄR LI N G, 8N

83. TYNGDER Allt var kört. Jag sjönk ihop i det fuktiga gräset. Allt hade varit förgäves. Bråket med Felicia, Oliver, alla skippade luncher i skolan, alla de gånger jag nästa svimmat på träningen, alla de gånger jag bara lindat fötterna och fortsatt fastän de blödde och det kändes som om jag skulle dö. Förgäves. Jag ville ligga kvar här hela natten. Klockan var fyra och mörkret drevs bort av gatlyktorna utmed bilvägen och den sol som redan börjat stiga, min kropp kändes som en klump gjord av bly. Detsamma med mina tankar, de liksom tyngde ner mig mot marken som en osynlig kraft och jag kunde bara tänka på hur skönt det skulle vara att somna nu. Strunta i allt och bara försvinna ett litet tag. Ändå reste jag mig, tvingade mina blyben att ta ett steg, sedan ett andra och ett tredje.

Kärlek och vänskap

Jag visste inte riktigt vart jag skulle, men ändå började jag springa så snabbt jag kunde, snabbare än jag någonsin kunnat på 800 meters-loppen i skolan.

74

Efter ett par minuter saktade jag ner. Ilskan hade jag sprungit ifrån, och tårarna hotade bakom ögonlocken. Jag stod utanför den välkända gula byggnaden, och tvekade någon sekund innan jag pressade in koden till dörren och öppnade. Jag rusade upp för trappstegen till den fjärde våningen och knackade på den bruna trädörren, andades inte ut förrän när jag mötte de bruna ögonen.

“Hallå Astrid, har du bestämt vad du ska skriva din svenskatext om?” Felicia slöt upp bredvid mig vid skåpen på väg mot matsalen, och den enorma parfymdoften som följde henne fick mig nästan att vackla till. “Jag tror det, tänkte typ skriva om integration i samhället eller något sånt. Jag ska skriva klart den ikväll iallafall. Du då?” sa jag medan jag fiskade upp ett tuggummi ur jeansfickan. “Jag har ingen aning. Men det är iallafall en vecka kvar”. Jag nickade bara till svar medan jag sneglade mot matkön. Jag kommenterade hur äcklig maten var idag, och medan Felicia tog en tallrik hämtade jag bara ett glas vatten och hittade ett bord åt oss. Felicia och några tjejer slog sig ned vid bordet, och jag märkte hur Felicia sneglade mot den tomma platsen på bordet framför mig. “Är du säker att du inte ska äta något?” Jag ryckte på axlarna och svarade att jag inte var särskilt hungrig, men hon gav sig inte.

var inte som att det någonsin skulle hända något mellan oss igen, men ändå. Jag förstod inte varför hon inte bara kunde lämna mig ifred. Hon skulle hela tiden påpeka vad, hur sällan och hur mycket av något jag åt. Jag visste att hon menade väl, men jag var stressad, hade massor att göra och enorma förväntningar på mig själv att uppfylla. Och på något sätt kändes det bra att få ut energin genom att skylla allt dåligt på henne. Hon skulle ju aldrig fatta. Det gick någon vecka, och vi pratade inte särskilt mycket med varandra. Mumlade något ord på lektionen, men det var allt. Jag hade suttit på tåget på väg till Stockholm, och hade nästan fått lust att ringa henne. Nästan, men istället hade jag satt på musik i hörlurarna och gått igenom allt det jag skulle behöva tänka på min audition. Jag skulle klara av det, jag skulle komma in på den skola jag sökte till och jag skulle bevisa att jag inte behövde henne. Jag skulle klara av allt det, och bli allt det jag velat.

“Men du är ju aldrig hungrig längre”. Den här gången lyfte jag blicken och blängde, sade något om att hon skulle sluta vara så obsessed med mig. Att hon kunde börja skaffa sig ett eget liv, egna vänner, egna pojkvänner.

För att säga det rent ut, hade audition inför juryn varit det sämsta jag gjort i hela mitt liv. Paniken hade gjort det svart för ögonen, benen hade skakat och andetagen liksom fastnat i halsen. En osynlig 100-kilos vikt satt på mina axlar och hälarna kändes som om de skulle åka igenom det vita plastgolvet.

Jag såg hur orden träffade henne, men jag kunde inte hjälpa att tycka att det var rätt åt henne. Hon hade börjat jaga efter Oliver samma sekund vi gjort slut, och visst, det

Jag hade velat springa därifrån så fort som möjligt, som om det skulle göra att de skulle glömma att det var just jag som presterat så dåligt, att det var mitt ansik-


te och min kropp som tillhörde den där dåliga personen. När jag äntligen kom ut ur den varma salen, med solen i ryggen, kändes det så otroligt hemskt att ingen satt och väntade på mig, att ingen frågade hur det gick. Ilskan brände och armarna kliade av irritation när jag satt på tunnelbanan på väg till T-centralen. Jag gick till tåg 240 och övertalade mig att det var okej. Att jag inte förstört allting. Det hade blivit mörkt när jag steg av i Nyköping. Jag gick genom tunneln under rälsen, men stannade vid Pressbyrån. Besvikelsen hindrade mig från att gå hem. Jag behövde gå runt ett tag för att liksom tvinga av den från min axel, där den just nu satt med ett järngrepp över min kropp. Jag gick planlöst runt ett tag, och stannade för att kolla klockan på mobilen. 00:47. Jag hade fått ett flertal meddelanden från tjejerna i min klass som undrade om jag skulle komma på Olivers fest. Ett sms från mamma, som undrade hur det gått och om allt var bra. Jag hade sms:at henne tidigare, med en lögn om att tåget var försenat. Han bodde ganska nära, Oliver, så jag började styra stegen mot hans lägenhet. Nu skickade jag bara ett snabbt sms till mamma, att jag skulle sova över hos en kompis och komma hem imorgon. Ett flertal personer från mitt kompisgäng var där, så jag hängde med dem ett tag.

Jag hade räknat med att möta Felicia och Oliver, men när jag såg honom vid köksfönstret stod han istället med armen om en blond tjej från ettan. Han såg mig inte, och försökte inte ens vara diskret med vad han höll på med. Plötsligt kunde jag inte längre förstå hur jag kunnat bråka med Felicia, speciellt inte över Oliver. Vi hade varit osams på grund av honom, trots att ingen kille någonsin skulle vara viktigare än vår vänskap. I samma stund som hans ansikte närmade sig ettans, kände jag kväljningar och en önskan att jag kunnat spy och bara kunna få känslan ur mig. Jag sa hastigt hejdå till mina kompisar och att jag skulle gå hem. Men halvvägs hem, när jag befann mig vid vallarna vid Nyköpingshus, kände jag ett sting av dåligt samvete. Det var jag som hade startat bråket med Felicia, och det var ju min skyldighet att lösa det. Jag visste att hennes föräldrar inte var hemma, för vi hade pratat om att jag skulle bo hos henne i veckan innan vi blivit osams. Jag sjönk ner i gräset, övervägde att bara stanna här, slippa välja mellan att gå hem och att ta tag i det, fixa det hela. Det var skönt här, inte för kallt och inte för varmt, gräset var mjukt och trafiken på bilvägen nedanför dammen var lugn. Men ändå reste jag mig, tvingade min kropp att röra sig framåt fastän tyngden på mina axlar bara blev tyngre och tyngre. Ett par minuter senare befann jag mig utanför porten till det gula huset med balkonger som varit perfekta för bruncher på sommarlovsmornar.

Jag knackade på dörren och när Felicia öppnade stod jag tyst i några sekunder, innan ett tyst förlåt sades och vi båda kramade om varandra. Jag andades ut, tyngden lyfte. Klockan 10 nästa morgon satt vi båda i hennes kök, med ett varsitt glas apelsinjuice och en macka framför oss. Jag hade till och med accepterat O’boy, som någon sorts tyst “Jag-vet-att-du-haderätt-förlåt-mig” gest. Jag hade förklarat det hela, bett om ursäkt för mitt beteende. Jag visste ju att hon bara försökt hjälpa mig. Hon hade inte brytt sig särskilt mycket om Oliver, vilket gjort mig lättad. Och när vi skrattade över en bild Julia från parallellklassen lagt upp kunde jag inte förstå hur jag kunnat prioritera något över detta. För mig fanns det inget bättre än att kunna sitta här, med solen som värmde i ryggen och prata om vad som helst. Vi satt mittemot varandra i hennes sovrumsfönster när hon leende visade upp en video hon tyckte var otroligt rolig på sin mobil, kände jag en otrolig tacksamhet. Att jag fick ha någon som henne, en sådan lycka. Det var en sådan lycka jag inte var förtjänt av men som liksom fyllde upp hela kroppen av ljus, gjorde en viktlös. Så vi båda satt där, viktlösa, i den ljusa lägenheten och hindrade nattens mörker från att krypa in genom glasfönstret. M EJ RA G Ö RAN S S O N B U S U LAD Z I C, 8D

Hej hej jag heter Alexander Björklund även kallad Alex och ”svett i skorna Alex”… Jo, det är så här att jag jobbar för VSS. Jag tror nog inte att ni vet vad det är eller kanske inte heller visste att vi fanns. Men det beror på att det bara är vi som jobbar för VSS som vet om att vi finns, haha... Jag glömde att säga vad VSS står för men det står i alla fall för “världens superspioner”. Jag bodde i Malmö tills jag var tio år, sen har jag inte haft något riktigt hem förrän nu. Jag och min familj har fått chansen att flytta till Nyköping och jag får börja på den nya VSS-skolan som min pappa har blivit rektor för. Man börjar i VSS-skolan när man är tio till elva år och går tills man är tjugotvå (jag är arton). Om man är duktig och klarar många uppdrag i skolan så kan man ha chans att få ett jobb i den Engelska Underrättelsetjänsten MI6 eller jobba vidare i den högre divisionen i skolan.

Min pappa Pelle jobbar som sagt som rektor på VSS-skolan och min lillasyster heter Bella. Bella är mest irriterande och det enda hon klarar av att göra är att koka soppa med sina laserögon. Min mamma heter Selena och hon var världens bästa superspion när hon var yngre, som jag är nu. Vi som jobbar för VSS har övernaturliga krafter och det skiljer sig stort mellan oss. Men jag har lyckats få någon extra gnutta superkraft…

En vanlig dag för oss på VSS-skolan är hårt. Vi lär oss jättesnabbt så vi behöver inte ha så många lektioner som ni. En vanlig dag börjar med tre lektioner från 04:00 till 08:00 utan paus! Sen direkt efter skolan från 08:00 till 21:00 tränar vi eller åker på uppdrag. Ja, just förlåt, jag glömde att förklara varför jag kallas “svett i skorna Alex”. Det är för att jag är ute och springer jämt och ständigt, min tåbira är ju inte direkt en äng av rosor…

Som sagt så har jag fått en extra gnutta superkraft jämfört med de andra i skolan. De andra som går på VSS-skolan kan flyga, bli jetplan, bli bilar liksom sånt “basic stuff”… haha. Det extra jag är bra på är att springa och slåss. Jag vet att ni nu tänker att jag inte fått några “extra” superkrafter än den andra men låt mig berätta. Jag kan springa lika fort till och med snabbare än de andra när de är förvandlade till jetplan och andra fordon. Jag kan även slå den sammanlagda kraft som tio babianer tillsammans har, så akta er...

Det finns en tjej jag börjat gilla i min nya VSS-klass i alla fall, hon heter Rose. Hon är jättesöt och snäll men jag vågar inte riktigt säga det till henne ännu. Just nu är jag och Rose på väg hem till henne för att käka pannkakor och bara hänga, det ska bli riktigt kul för hon är så härlig att vara med. Jag pratade med Rose om den nya tjejen Amanda som börjat i vår klass, men Rose verkade bara bli irriterad. Jag tror Rose är lite intresserad av mig ändå för varje gång jag pratar om någon annan tjej så vill hon bara byta samtalsämne.

Kärlek och vänskap

84. UPPTÄCKTEN AV KÄRLEKEN

75


Två månader senare Hela klassen har nu anlänt till vår bestämda mötesplats “NM New Road 53”. Det är ett gammalt nedlagt kalkbrott i New Mexico. VSS har övervakat det gamla brottet med övervakningskameror. Vad de har kommit fram till är att de tror att världens farligaste brottsling Bobby Brown håller på att tillverka kärnvapen i det gamla kalkbrottet. Lärarna har precis delat ut skyddsvästar med uppblåsbar insida om brottet skulle kollapsa. Vi delade upp oss i fyra olika grupper. Grupp A som jag var med i, grupp B, C och D. Grupp D för de lättare jobben och A för de svårare. – OKEJ, allesammans, nu smäller det! Nu tar vi Bobby Brown och han ska allt få smaka på sin egna medicin till kärnvapen, skrek vår lärare Flisa. – Ja nu tar vi honom! skrek vi andra instämmande. – Okej, vi måste bestämma en anfallsplan. Ska vi ta plan HP eller QP, frågade Flisa lite taggande. – Vi tar HP! instämde hela gruppen. – Okej bra; Alex, Rose, Amanda och Pelle, ni tar den övre vägen och ni andra tar ingången till gruvan, sa Flisa. – Ja! skrek vi. Vi smög till ett litet hål på gruvans tak som hade ramlat ned. Vi kikade ner genom hålet och där nere var det fullt av människor i arbete. Jag och Amanda hoppade ner genom hålet och gömde oss bakom en gammal militärlastbil. Det doftade unket och fuktigt nere i gruvan. – Ska vi bara gå fram och säga hallå eller vad ska vi göra? undrade Amanda. – Nej, vi måste komma på någon smart... Vi satt och diskuterade en stund sen plötsligt hörde vi ett ljud...

– Vi vet att ni är där! Tro inte att ni kan gömma er här inte, sa Bobby. Vi steg upp när vi kände gevären i våra bakhuvuden. – Nämen, ser man på, två små VSS-spioner som tror att de är bäst på allt, sa Bobby förnedrande och spottade framför oss. – Ja, vi försöker ju i alla fall hjälpa planeten istället för att förstöra den! sa Amanda och spottade på hans skor med en spydig attityd. Nu blev Bobby riktigt sur och skrek grymtande till sina män. – Nej nu ska ni allt få, ta dem till hålan! Pelle och Rose som fortfarande satt och kollade in genom hålet sprang ner till de andra grupperna som stod och väntade vid ingången på klartecken att gå in. – De tog Amanda och Alex! sa de hysteriskt i mun på varann. – Okej gruppen, jag tror det här kommer bli svårare än vad vi trodde. Jag och Amanda fördes ned till “hålan” som var en stor brottgång som inte användes längre. Bobbys män satte dynamit vid ingången och sprängde så nu satt vi inlåsta i en grotthåla. Man hörde några som avlossade skott utifrån och några dova skrik. Det var väldigt fuktigt och kallt i grotthålan och det läskiga var att man kände att luften höll på att tunnas ut och då är det kört! Efter ett långt, plågsamt väntande så kände man att luften var på väg tillbaka till sin normala nivå när några klippblock som förut täckt ingången ramlat ned. Vi hörde att fler och fler klippblock ramlade ner och förstod att gruppen kommit för att rädda oss. De hade klarat uppdraget, yes! När det var gång fritt igenom, så sprang Amanda fram till Pelle och kramade honom och sa:

– Tack så mycket snälla Pelle du är bäst. Jag älskar dig tack för att du räddade mitt liv – Hehe, det var inget, sa Pelle generat. Jag såg Rose men jag gick inte fram och sa tack. Jag vågade bara inte helt enkelt… Vi tog fast Bobby, förresten så nu sitter han i en isoleringscell på världens tuffaste fängelse, sa Flisa stolt till gruppen. Nu sitter jag här i Rose’s rum en vecka efter uppdraget. Jag har bestämt mig att nu ska jag tala om för henne hur jag känner. En stel tystnad har hållit rummet helt livlöst i snart några minuter men jag tar ton och känner mig redo för vad jag nu ska göra. – Du Rose, jag har velat säga en sak till dig väldigt länge och känner att det är dags nu, sa Alex med en lite blygsam stämma. – Ja, jag har också en sak jag vill säga till dig, Alex. Rose, jag måste tacka dig för mitt liv då du räddat mig i många olika situationer och jag hade inte varit vid liv utan dig, tack! En sista sak jag vill säga är att jag älskar dig Rose. Varje gång jag ser dig är du som en solstråle. Ditt leende är ett dödande vapen och det har verkligen gjort effekt på mig. Du bara lyser upp mitt liv! Jag har aldrig vågat säga att jag gillar dig för att jag inte visste vad du skulle säga och om du inte kände som jag skulle jag gått i tusen bitar! Jag har alltid gillat dig Rose och kommer alltid att göra, sen den första dagen jag såg dig tills den sista dagen vi ses. – Alex jag älskar dig också det har jag alltid gjort, men inte vågat säga något heller. Förresten tack ska du ha att jag får möjligheten att rädda just dig. P E R W I D MAR K, 8L

85. UTNYTTJAD Mobilen piper till. Det är han, femtonåringen, min bästa vän.

”Kom igen, det är en bild. Ingen kommer att få reda på det.”

”Hon får aldrig reda på det. Vadå, är du feg?”

”Hej! Min flickvän och jag har bråkat och jag behöver dig just nu.”

Jag fattar ingenting. Vi hade varit bästa vänner och ingen känner mig lika bra som han. Förut kunde vi skratta med varandra. Nu känns det som om han spelar ett spel och jag är hans spelpjäs och gör som han säger. Det är inte som förr på träningen. Förr hade vi kul. Jag vill inte bli runtkastad som en boll. Jag är trött på att han har sådan makt över mig, men jag vill inte förlora honom. Han är min bästa vän.

”Nej, jag är inte feg, men det är fel.”

Kärlek och vänskap

”Va! Vad kan jag göra för att du ska må bra? Jag gör vad som helst.”

76

”Du kan skicka en bild.” ”Vad menar du?” ”En bild, du vet. En utan kläder.” ”Nej! Jag är bara tretton och du är femton. Jag menade att jag kan prata eller hänga med dig, inte skicka nakenbilder till dig.”

”Nej, jag vill inte och du har en flickvän. Jag vill inte hittas död i ett dike någonstans.”

”Du är så jävla feg och tråkig. Kommer du att skicka eller inte?” ”Nej, jag kommer inte att skicka. Du har en flickvän och jag vill inte. Sluta pressa mig att göra saker jag inte vill göra. Jag trodde att du var min bästa vän men jag känner inte så längre.” Det känns som att när han har problem så ska jag släppa allt och springa och hjälpa, men när jag har problem betyder det ingenting.


”Men jag älskar dig. Att göra slut med dig var ett misstag och jag vill ha dig tillbaka.” Så han kan säga att han älskar mig. Men han gjorde slut med mig för att vi inte träffades förutom på träningen. Jag försökte. Det är inte lika lätt som man tror när man bor på andra sidan Nyköping. Men jag tänker inte vara med någon som inte respekterar mig och mina val och viljor. ”Du gjorde slut med mig. Jag gjorde inte slut med dig. Jag hade jättegärna varit ihop med dig då men du gjorde slut.

Du kontaktade inte mig för du ville ligga med mig, men jag är inte någon sådan.” ”Du är så jävla tråkig. Sex är det bästa i världen och jag kan visa det för dig.” ”Jag är inte en sådan person och jag vill inte bråka, men om du inte kan respektera mig så vill jag inte prata med dig nu.” ”Nej nej, snälla vänta. Jag vill inte bråka heller. Så vad har du gjort senaste tiden?” ”Pratat med en kompis.”

”Ja.” ”Du är så jävla desperat. Om du inte vill göra det med mig eller skicka några bilder så vill jag inte prata med dig eller vara din kompis. Hejdå.” Hur kan han bara kasta iväg vår vänskap? Nu har jag ingen. Han kanske var utnyttjande men han var min enda vän. Kommer jag någonsin hitta någon som jag klickar så bra med igen? AMAN DA B E R LITZ, 8O

”Är det en kille?”

86. VARFÖR JUST VI TVÅ?

Alla ord som hon säger till mig känns som att någon slår mig hårt i magen och försöker slita sönder de sista bitarna av mitt hjärta, och vattendroppen i halsen blir bara större ju längre tiden går. Jag vet att hon känner detsamma, för jag vet hur lätt det är att såra Josefina. Men jag känner ingenting. Jag har tappat all kontroll över både min mun och mitt tänkande. Jag bryr mig inte längre om att jag vet att jag kommer att förlora min bästa vän, min syster, min andra halva. Det är som om mitt huvud säger att jag ska släppa taget om henne, men mitt hjärta säger att jag ska hålla kvar henne och inte släppa taget. Men mitt huvud vinner över mitt hjärta och det sista jag ser är att Josefina vänder sin rygg mot mig och börjar gå. Sedan så släpper jag taget om den stora vattendroppen i min hals och tårarna börjar rinna ner på mina kinder. Jag och min bästa vän Josefina har varit tajta ända sen tredje klass. Vi går i nian på Nyköpings Högstadium Omega. Vi går i samma klass nu och har gjort det sedan lång tid tillbaka. Varför jag och Josefina är så nära kompisar är för att när vi var mindre så träffades våra familjer ofta, vilket gjorde att vi blev nära kompisar när vi var små. Josefina har brunt och lagom kort hår, typ lite längre ned från axlarna. Hon har chokladbruna ögon och ett vackert leende, hennes tänder är lika vita som sanden i Thailand. Hon är snäll, rolig och väldigt pratglad oftast, men hon blir blyg när hon är runt nya människor. Hon är alltid glad och är så himla omtänksam av sig. Hon är ca 1,60 meter lång och hon är en killmagnet. Själv heter jag Emma och till skillnad från Josefina har

jag långt, blont och väldigt rakt hår. Mina ögon är blå som vattnet. Jag är ganska smal om man ska jämföra mig med de andra tjejerna i min klass, men det kan beror på att jag är längst av tjejerna i klassen. Jag är också väldigt pratglad av mig och är väldig duktig i skolan. Både jag och Josefina är 16 år gammal och vi har samma humör också. Efter sommarlovet ska vi börja på Enskilda Gymnasiet. Jag är rädd att jag och Josefina kommer att tappa kontakten för att vi inte börjar i samma klass. Jag ska börja på naturvetenskap medan Josefina ska börja i ekonomisk. Jag vet att man brukar träffa nya människor och skaffa nya vänner när man börjar på en ny skola. Jag och Josefina har gett ett löfte att vi fortfarande kommer att hålla kontakten när vi börjar i gymnasiet, men jag vet också att löften inte brukar hållas så länge. Precis som alla nyårslöften som man brukar säga varje nyår som man sedan struntar i nästa år.

Två veckor innan händelsen – den 16 maj 2017 Klockan är 06:40 på tisdagsmorgonen och mitt alarm börjar ringa. Jag stänger av alarmet snabbt och tänder min lampa som står på mitt nattduksbord och sedan lägger jag täcket över mitt huvud. Jag ligger där en stund och bara tittar rakt in i täcket, efter en stund så blir det för varmt under täcket och det börjar bli svårt att andas så då går jag upp. Idag så börjar jag kl. 09:30 i skolan så egentligen behöver jag inte gå upp så här tidigt, men jag tycker alltid om att ta det lugnt på morgonen och jag brukar alltid ta en tidig buss till Josefina och vara där innan vi börjar i skolan. 16 maj 2017 – kl. 08:10 På bussen är det lugnt och det är nästan inga personer på bussen heller, just nu är jag på väg till Josefina och där ska vi bara “hänga” innan vi drar till skolan. Jag

lyssnar på en podcast som heter “Alla våra ligg” som är jättebra. Jag trycker på stoppknappen framför mig och bussen börjar att sakta ner, sedan går jag av och börjar gå mot Josefinas hus. 16 maj 2017 – kl. 12:30 Jag, Josefina och tre andra tjejer från klassen är på väg till matsalen för att äntligen få äta lunch. Det känns som att min mage ska börja äta sig inifrån för jag är så himla hungrig. På tisdagar är det alltid värst för jag brukar aldrig äta frukost på vardagarna och det är på tisdagarna som vi äter lunch sent. Idag så är det ris och currysås till lunch vilket är bra för det tycker jag är gott. Efter cirka en halvtimme så börjar vi gå tillbaka till vårt arbetslag för vi ska snart ha matematik och sedan slutar vi för dagen. 16 maj 2017 – kl. 19:20 Det är helt tomt i mitt huvud, jag sitter i min säng och stirrar på min dator och försöker att komma på hur jag ska börja skriva. Det går tio minuter och det är fortfarande helt blankt i dokumentet på min dator. Mina tankar flyger iväg till något helt annat när jag försöker att göra läxan och koncentrera mig. Varje gång jag skriver något så raderar jag för jag blir alltid missnöjd. Jag vet inte hur eller varför, men det slutar med att jag smäller igen datorn hårt och lägger mig ner i sängen. Sen blir det snabbt svart. 20 maj 2017 – kl. 11:00 Det är så tyst i klassrummet att man till och med hör klockans tickande och alla personer som andas. Det känns som att det tar en evighet innan en kvinna kommer in i klassrummet. Det är hon som ska som ska bli vår mentor efter sommarlovet. Jag sitter bredvid en tjej som har ombre hår som är till axlarna, glasögon och så har hon på sig en vit stickad tröja med ett par svarta jeans till det. Hon och jag börjar småprata lite när vår mentor som heter Anna ger oss en uppgift, fast vi pratar inte så mycket om själva uppgiften utan om andra saker.

Kärlek och vänskap

Det är som att ha en stor vattendroppe i halsen som jag bara vill släppa taget om när jag bråkar med min allra bästa vän - Josefina. Båda två säger ord och meningar till varandra som vi innerst inne vet inte är sanna.

77


20 maj 2017 – kl. 20:00 Josefina och jag ligger i hennes stora säng och håller på med mobilerna. Det är tyst i rummet, men helt plötsligt så frågar Josefina mig. ”Hur hade du det idag, Emma?” ”Jo, jag hade det okej”, säger jag med en ointresserad röst och kollar fortfarande ner i mobilen. ”Hmm”, svarar Josefina och väntar på att jag ska fråga henne detsamma. Det blir tyst i rummet igen och det tar några sekunder innan jag kollar upp från mobilen och ser hur Josefina har spärrande ögon på mig. ”Juste! Hur hade du det idag då?” sa jag snabbt. ”Toppen faktiskt”, sa hon med ett leende på läpparna. ”Okej, toppen redan?” sa jag med ett skratt på slutet. ”Japp, vet du vad?” sa Josefina med en spännande röst. ”Nej? Såklart att jag inte vet när du inte har berättat dummer!” svarar jag tillbaka med en trött och irriterad röst. ”Okej? Men jag såg en jättefin och snygg kille som går i ettan, plus att han också går på ekonomi tydligen.” Jag börjar kolla ner i min mobil igen för jag har tröttnat på detta samtalsämne. Jag förstår att det är kul att prata om det, men det var förut. Nu tröttnar jag bara mer och mer ju mer hon eller andra tjejer pratar om killar, liksom allt de säger nu går igenom ena örat och ut genom det andra örat. Det känns som att min hjärna ruttnar när jag hör ordet “killar.” Jag är inte manshatare, men jag är trött på att ALLA tjejer i klassen pratar om andra killar som de träffade på festen som var på helgen osv. ”Snälla, kan du sluta prata om killar hela tiden!” skriker jag till Josefina och avbryter henne mitt i en mening. ”Shit! Någon som är arg idag”, säger Josefina och ger mig en konstig blick. ”Nej! Jag var på glatt humör tills du förstörde den som vanligt”, sa jag med en irriterad röst. ”Vadå jag? Det är ju alltid DU Emma som förstör stämningen”, säger Josefina.

Kärlek och vänskap

”Wow, och det kommer från rätt mun”, säger jag tillbaka.

78

”Ja det gör det!” skriker Josefina. ”Shit! Någon som är arg idag”, säger jag med ett skratt i slutet. ”Asså, om du ska bete dig så här kan du lika gärna dra hem”, säger Josefina och ger mig en arg blick. ”Okej, bye bye”, säger jag och börjar gå

ut från Josefinas rum. Nu har jag tappat kontrollen över min hjärna för jag bryr inte vad jag säger eller vad jag gör, men jag känner bara att jag vill bort från Josefina och hennes killsnack så snabbt som möjligt innan jag gör något värre. Jag går snabbt ner för trappan och ner till hallen. Jag sätter på mig mina skor snabbt och tar min jacka i handen och sedan smäller jag Josefinas ytterdörr hårt utan att ens säga hejdå. En vecka innan händelsen – 23 maj 2017 Jag kollar ut genom fönstret i klassrummet och tänker på något helt annat, det är måndag morgon och jag är trött som en sengångare. Det känns som att mina ögon är lika tunga som två stenar och jag vill bara stänga dem. Allt jag hör runt omkring mig är bara mummel. Igår kväll så kunde inte jag somna förrän två på natten och såklart har vi inte sovmorgon på måndagar. Josefina sitter bredvid mig i klassrummet och är helt tyst och stirrar ner i boken, hon har inte sagt ett ord till mig sen vi bråkade i lördags. Solen skiner starkt på min överkropp och det värmer hela min kropp, jag börjar kollar på min lärare som pratar om en arbetsuppgift som vi ska få göra. Men jag förstår inte vad hon säger, jag kollar på hennes mun och jag hör allt hon säger men jag får inte in det i huvudet. Helt plötsligt börjar alla elever prata i mun på varandra och läraren börjar skrika på eleverna. Allt blir kaos i mitt huvud, det känns som att det är tusen stenar i mitt huvud som skakar runt omkring där. Till slut så går jag ut ur klassrummet och låser in mig på toaletten. 25 maj 2017 – kl. 16:00 Josefina vill inte prata med mig längre, varje gång jag försöker prata med henne i skolan så ignorerar hon mig och går bara iväg. Varje gång jag ringer henne på mobilen lägger hon på direkt och varje gång jag sms:ar henne så läser hon sms:et, men hon svarar inte tillbaka. Men när vi väl pratar så slutar det med att båda börjar skrika på varandra och det blir drama. På något sätt så har jag ångest över vad jag sagt till henne de fem senaste dagarna, men ändå så känns det som att jag inte gjorde något fel, att jag sa till henne att jag har tröttnat på hennes snack om killar. Fast jag sa fel ord till henne, fast jag fick ett utbrott och då kan jag inte kontrollera min mun oavsett vad jag säger. Det gör ont att veta att hon inte vill träffa mig längre, att veta att hon inte vill ha något med mig att göra, men det värsta är att det gör ont i mitt hjärta att hon inte vill vara min bästa vän längre. Just nu så hänger Josefina bara med Chris och det

känns som att mitt hjärta slits sönder i små bitar varje gång jag ser dem tillsammans. Jag är mest ensam i skolan nu de sista dagarna eftersom jag annars brukar hänga med Josefina, även om jag ibland också brukar hänga med de andra tjejerna i klassen, och varje dag när min väckarklocka ringer så vill jag bara ligga kvar i min säng hela dagen och aldrig gå upp mer. 30 maj 2017 - Händelsen! Jag tänker på hur jag ska kunna ta ett seriöst prat med Josefina efter denna lektion. Det är tisdag eftermiddag och detta är vår sista lektion. Jag kollar på klockan, den är 14:25 och vi slutar klockan 14:45. Jag kollar ner i boken och gör en fråga och sedan kollar jag ut genom fönstret. När jag kollar på klockan igen så är den bara 14:30 . Det känns som allt går i slowmotion förutom jag, det är bara jag i hela klassrummet som inte går i slowmotion. Jag har liksom en bubbla runt mig som inte går att ta sönder. Till slut så är klockan 14:45 och alla elever plocka ihop sina saker och börjar gå ut genom klassrumsdörren och till sina skåp utanför. Jag ser hur Josefina tar sina saker och går ut från klassrummet. Efter några minuter ser jag hur Josefina börjar gå nerför trapporna för att sedan gå ut. Jag tar min skolväska snabbt och sedan så springer jag efter henne. Jag stannar när jag kommer ut och då ropar jag mot henne. ”Du kan inte ignorera mig för evigt”, ropar jag. Josefina vänder sig om och kollar på mig några sekunder utan att säga något alls. ”Vad ska jag göra då?”, säger Josefina. ”Börja prata med mig kanske?” svarar jag. ”Denna vänskap kommer inte fungera längre”, säger Josefin med en låg röst. ”Va? Vad menar du?” säger jag med både ledsen och förvånad röst. ”Det kanske är meningen att vi inte ska vara vänner längre”, säger hon. ”Men… men vi har varit bästa vänner ända sen vi var små”, säger jag snabbt. ”Vi kanske har varit bästa vänner för länge”, säger Josefina. Det blir helt tyst, jag försöker prata men när jag försöker så kommer det inte ut något ord. Det är nu jag inser att jag håller på att förlora min bästa vän, min andra halva, min syster och det är nu det börjar bildas en stor vattendroppe i halsen och en stor klump i magen. Jag känner hur mina ögon bli vattniga och jag känner hur tårarna börjar rinna ner på mina kinder. ALI C E LÖVSTRAN D, 8K


87. VI TVÅ

I ett helt år hade de gömt sitt förhållande för omgivningen. Varje dag som gick så fick de båda fler och fler misstankar på sig. Att de i ett helt år behövt gömma sin kärlek hade varit betungande. Båda hade vanliga liv. De hade lyckliga familjer, ett bra rykte i skolan, hög status och många vänner. De hade helt enkelt det man behövde för att vara bra personer enligt skolans regler. Fast det försvann snabbt. Eftersom att det gick rykten att de var tillsammans så började mobbningen. Den ena dagen var värre än den andra och de kunde inte ta det mycket mer. Den dagen då det blev som värst var en dag de sent kommer glömma. Han kom hem helt blodig och med blods-

mak i munnen efter att några killar hade hoppat på honom och slagit honom utan nåd. Han var smutsig, skadad och knappt vid medvetande. Men det enda han hade i tankarna var att hans föräldrar snart skulle vara hemma. Det sista han ville var att hans föräldrar skulle se vad som hade hänt. Han gick mot handfatet för att skölja av sig och försökte få bort det mesta av blodet på kläderna. Efter några timmar kom föräldrarna hem och han sa att det var en olycka som hände på idrotten i skolan. Det var den dagen de bestämde att de tillsammans skulle lämna Nyköping och för en gångs skull få vara lyckliga. Båda tyckte att det var ett bra beslut de tog. Vart de skulle visste de inte. Så länge det inte var där de var i nuläget; där de kände sig bortglömda, deprimerade, små och livlösa. De kände att de inte var mer värda än sanden på en strand. Helt okej att gå på, sparka på, kasta med och sedan bara gå. Det gick veckor, månader och till slut så var det snö utanför fönstret och de pratade med varandra på telefon: ”Jag tycker att vi ska dra imorgon så fort vi kan.”

”Varför just imorgon? Kan vi inte bara vänta en liten stund till?” ”Nej! Jag är trött på att vänta. Jag vet att du är rädd men vad är det värsta som kan hända?” Han la på luren med ilska samtidigt som han föll i gråt. Han frågade sig själv om det var värt det. Att ta chansen att vara glad. Det var nästan otänkbart för honom att tänka på hur hans föräldrar skulle reagera. Att de en dag skulle vakna och inte ha sin son vid sin sida. I bilen där de sitter och bara väntar så bryter han förvånat tystnaden: ”Är du säker?” ”Ja, det är jag. Jag skulle inte kunna vara mer säker än vad jag är nu.” Han ler och är glad för att han ska få lämna det här helvetet (så kallade Nyköping). Att inte behöva vara rädd längre. Den dagen han kanske har väntat mest på är kommen. Nu finns det bara en sak kvar att göra och det är att åka härifrån så fort som möjligt. Han tittar på honom och startar bilen för att åka... ”NJ”

Kärlek och vänskap

Det är tidig morgon. Dimman ligger fortfarande kvar i luften och marken är våt. Solen är på väg upp från strandens kant, gryningsljuset är precis på väg fram. De säger ingenting till varandra. De bara sätter sig i bilen och är knäpptysta och väntar. Båda har tvivel och ångest i kroppen. Men nervositeten är nog den mest övervägande känslan som finns hos dem. Om de inte lämnar Nyköping nu så skulle det kunna innebära döden för dem.

79


80


Rysare och övernaturligt ”Hon tar långsamt ett steg ner från trottoaren till vägen, men stannar kvickt till och ryser av obehag då hon ser en snabb skugga bakom kyrkogårdens grindar. Hon blinkar några gånger för att ta en närmare titt, men skuggan är borta. Det måste varit inbillning. Hon har inte satt sin fot på den kyrkogården sedan hennes farfar gick bort och då begravdes där för nio månader sedan.”


88. ANDEN I GLASET Glaset stannade tvärt mellan rutorna “start” och “klar”.

Det var mörkt ute. Det låg frost på gräsmattorna och alla hus på gatan var nedsläckta. Inte en enda människa syntes. Det brukade aldrig vara så här öde i staden Nyköping. Klockan hade precis slagit elva och vännerna Chloe, Kasper och Lucas cyklade i full fart mot huset. I Chloes cykelkorg låg ett bräde och fyra ljus, i Lucas cykelkorg låg två filtar och ett litet glas. De cyklade igenom hela staden och stannade inte förrän de kom till en grind. Grinden låg vid stadens slut och här började skogen. De steg av cyklarna, ställde ifrån sig dem och öppnade grinden. De tog sakerna som låg i korgarna och började gå på en liten stig. Stigen ledde till huset och det var cirka fem minuters promenad dit.

De fortsatte in i huset. Det var helt övergivet. Alla möbler stod kvar och det flög runt damm i vardagsrummet. Det var kusligt tyst och man hörde varenda litet andetag.

– Är det ni som flyttar glaset eller? undrade Chloe.

– Det där var säkert inget. Jag kör nu, sa Lucas.

Vännerna kom fram till huset. Ingen av dem hade varit där förut. Huset var gammalt och nedfallet, den röda husfärgen var sprucken och vissa fönster var krossade. Det gick rykten om att huset var hemsökt. En familj sades ha blivit mördad där inne på 1700-talet och att de skulle hämnas på de människor som kom till deras hus. Ingen hade rivit huset. Kommunen skulle göra det för några år sedan men det blev aldrig av. Det här huset hade stått här så länge alla kunde minnas. Ungdomar hade kommit hit och vandaliserat huset, de hade sprejat med graffiti och förstört träden runt omkring, men huset stod kvar än idag.

– Nej, jag gör det inte, svarade Lucas.

Han tog upp glaset och ställde sin fråga “ Är du en god eller ond ande?”.

De öppnade dörren och en kall vindpust drog förbi dem. De huttrade lite men fortsatte in i huset. De kom in i hallen. Den såg helt orörd ut, det låg skor på golvet och det hängde gamla, dammiga jackor på klädhängaren.

– Vadå 15 och 16 år? undrade Lucas.

– Det ser ju ut som att ingen har varit här på minst tio år, sa Chloe. – Mm, sa Kasper och Lucas i mun på varandra.

De satte sig i en ring mitt på golvet, la fram alla saker och tände ljusen. De satte ett ljus i varje hörn av spelbrädet. De tog fram det lilla glaset. Den spelaren som börjar ska värma glaset över ljuset, viska sin fråga och ställa ner glaset på rutan “start”. Kasper började. Han värmde glaset och viskade sin fråga: “ Vad heter jag?”. Alla tre satte ett finger på glaset; väldigt, väldigt löst. Glaset rörde på sig.

– Inte jag heller, sa Kasper strax efter. Glaset flöt omkring på brädet. Det åkte till bokstäverna K och F och sedan till rutan där det stod “klar”. -K - F, Kasper Feldin, sa han med skeptisk röst. Chloe tog upp glaset och viskade: “Hur gamla är vi?” Glaset åkte runt och stannade på en etta och en femma. Efter ett tag åkte glaset vidare till ettan igen och sedan till nummer sex.

– Ja... men jag har inte fyllt 16 än, sa Chloe. De gick ett varv och ställde frågor men när det sedan var Kaspers tur igen så sa han: “När kommer jag att dö?”. Okunniga som de var visste de inte att man aldrig, aldrig någonsin ska fråga anden om döden. Glaset började flyta runt och runt på brädet, så fort att de inte hängde med.

Plötsligt hörde de något i köket. Det lät som att något eller någon långsamt öppnade en skåpslucka. Det var ett lågt knarrande ljud. Alla tre satt helt knäpptysta och lyssnade efter ljudet. Plötsligt smällde skåpsluckan igen med en sådan smäll så att alla hoppade till. Efteråt hördes ett litet fniss från en flicka. – Okej, nu är jag rädd, det här är inte kul, sa Chloe. – Äh, det var väl inget, sa Kasper och försökte spela lite tuff.

Glaset rörde sig till O fortsatte mot N och sedan D. – Nu vill jag inte heller mer. Nu åker vi hem, sa Lucas. – Jag håller med. Det här är inte kul, sa Kasper. Chloe viskade: “Får vi avsluta?”. Glaset stannade på “nej”. – Hör ni också det där? frågade Kasper. Alla tre satt tysta och lyssnade. Det lät som att någon gick på övervåningen. Ljudet kom närmare och närmare. Det drog in en kall vindpust i rummet, ljusen släcktes och stegen var nu på nedervåningen. De slängde ihop alla saker så fort de bara kunde och började springa mot hallen. Lucas slängde sig på ytterdörren och försökte öppna men den var låst... W I LH E LM I NA AN D E R S S O N, 8N

Rysare och övernaturligt

89. BETTET

82

“Vi ses!”, sa Lina med ett leende innan hon hoppade på Stenkullabussen och åkte iväg. Pontus började gå mot Alex hus. Han tänkte på Lina och på hur han inte kunde bärga sig till morgondagen då de skulle äta lunch tillsammans. De här senaste veckorna med henne hade varit fantastiska. Han hade aldrig känt så här för någon annan. Det var kallt ute och hans långa bruna hår viftade i vinden. Vägen hem till Alex var lite kuslig eftersom man fick ta den övergivna vägen genom skogen. Helt plötsligt kom ett rådjur i högsta fart ut från skogen och ut på vägen. Pontus, som var på helspänn hoppade till av

förskräckelse. Rådjuret märkte inte ens Pontus som stod där med 180 i puls och försökte att lugna ner sig själv. Det var något som inte stämde, varför sprang rådjuret bara rätt ut i vägen i full fart och verkade inte ens vara rädd för Pontus? Nyfiken som han var kikade han in i skogen för att se vad det var som hade fått rådjuret så skräckslaget. Han tyckte sig skymta en människa där inne men insåg snabbt hur ologiskt det skulle vara. Han kände att han var tvungen att gå och se vad det var där inne i skogen. Hans puls steg snabbt när gick över diket och in i skogskanten. Då hörde han det, ett högt och skräck-

injagande ylande som fick vartenda hårstrå på hans kropp att resa sig. Hans första tanke var vargar. “Hur är det möjligt?”, tänkte han för sig själv. Det hade inte funnits vargar i Nyköping på nästan hundra år. Då hände det som kom att förändra Pontus liv för all framtid. En krum, människoliknande varelse kom springande emot honom från skogens mörker. Hjärtat hoppade till i bröstet på honom och han började instinktivt springa därifrån. Odjuret, som var mycket snabbare än honom, kom snabbt ifatt och slet ner Pontus på marken och en bit av hans tröja slets sönder. Nu låg odjuret ovanpå


honom och han fick för första gången en ordentlig titt på varelsen. Den hade klargula ögon, en stor framskjuten nos och stora vassa huggtänder.

började gå emot Alex hus. Han undrade om Alex skulle tro på allt det här men han visste att han var tvungen att berätta eftersom dom två delade allt med varandra.

Då insåg plötsligt Pontus vad det var. Det var en Lykantrop eller som de flesta känner till det som, en varulv.

“Hur fan ser du ut?”, sa Alex förskräckt när han öppnade dörren och såg på den tilltufsade och blodiga Pontus. “Jag ska berätta allt bara jag får komma in.” Hans föräldrar var inte hemma. Pontus satte sig i soffan medan Alex stod och tittade oroligt på honom. Då berättade Pontus allt som hade hänt detaljerat och Alex lyssnade noggrant. Pontus visade sitt bett och Alex gick iväg för att hitta något att lägga på det. De hade båda kommit fram till att det nog bara var en ovanligt stor varg som bet honom. Några minuter senare kom Alex fram med lindor och bandage. Pontus lyfte upp tröjan men vad de båda såg då fick dom att hoppa till och få hjärtat i halsgropen. Bettet var borta. Huden var helt läkt. De båda poj-

Pontus knuffade bort varulven och sprang för allt vad han var värd mot vägen. Han störtade nerför diket och upp på vägen. En bil passerade i högsta fart och han kastade sig åt sidan för att inte bli påkörd. När han reste sig upp och kollade in i skogen fanns det inget där och allt var helt tyst som om ingenting hade hänt. Han kände en bultande smärta under vänster revben. Han lyfte på den sönderrivna tröjan och såg ett stort, djupt bett. Han tänkte att han behövde lägga något på det innan det blev infekterat. Han satte handen för bettet och

karna tittade förskräckt på varandra och sedan tillbaka på “bettet”. “Du vet vad det här betyder va?”, sa Alex med lite darr på rösten. “Nej?” svarade Pontus. “Varulvar smittar genom bett... Du är en varulv nu, Pontus.” Pontus förstod att hans liv skulle vara helt annorlunda från och med nu. Han skulle få övermänsklig styrka och snabbhet. Varje fullmåne skulle han kedja fast sig själv ute skogen tills det hela var över. Han kunde inte längre spela någon sport eftersom han också riskerade förvandling vid stora adrenalinkickar och vid häftiga humörsvängningar. Han funderade på att berätta för Lina men insåg sen att det var bäst för henne om hon inte blev inblandad i detta. Pontus var orolig över hur det skulle gå men samtidigt upprymd att få starta det nya kapitlet av sitt liv. E M I L SAUTE R, 8K

90. BORTBLÅST

*** Solen rörde sig sakta över himlen och kylan tilltog. Båten hade inte varit ute på havet länge och Andréa hade skådat de sista konturerna av land försvinna vid horisonten för några dagar sedan. Då mörkret föll skulle deras första nattsegling gå av stapeln. Besättningen var uppdelad i en styrbordsvakt och en babordsvakt. Vakterna skulle jobba i fyra timmars skift. De som inte hade vakten fick sova. Andréa var med i babord och skulle därmed ta småtimmarna, dygnets mörkaste tid. – Gör klart för slag! skrek förste styrman. Denna order betydde att det var dags att vända genom vind, då seglen därför behövde byta sida. – Klart för slag! ropade tjugo man tillbaka och besättningen förberedde sig vid respektive post på en vändning. Styrmannen påbörjade slaget genom att skrika “ror i lä” och besättningen svarade återigen med samma mening. Skepparens order om att slacka i dirk och backstag ekade sedan ut över däck. Det

var nästa kommando, dessa ord var inte bara ämnade för de som var placerade på dessa poster utan utlöste även andra handlingar. Toppseglet skulle skifta och toppsegelhalsen skulle bräckas. Båtens besättning arbetade i en perfekt symfoni, som en väloljad maskin. – Skota klyvaren för bidevind och bemanna storsegel skot! Till sist var det dags att få över seglen. De halades in i väntan på att vinden återigen skulle gripa tag i dem. Vinden fladdrade så häftigt i seglen att Andréa fruktade att de kraftiga masterna skulle brista under den stora påfrestningen, men som vanligt greppade vinden åter tag om storseglet och då båten vände runt bredde lugnet återigen ut sig. Båtens tjocka tampar lämnade röda brännande märken över Andréas frusna fingrar. Till hennes lättnad var timmen slutligen slagen och det var dags för Andréa att med sin vakt gå ner och lägga sig. Manskapet var tilldelade varsitt nummer så att man enkelt kunde se om någon var försvunnen. Innan någon fick krypa till sängs skulle alla samlas och räknas in. Det började med att skepparen sa ett, sedan fortsatte båtsmannen med två och Oskar, matrosen som kommit att bli hennes vän, med tre. Hela besättningen var snart inräknad, ingen saknades och hälften gick ned för att sova. Andréa hade valt en binge nära byssan. Hon kunde inte ta de två bäddarna som var närmast eftersom de var ämnade för kocken och hans elev, men den var ändå ett bra val. Fartyget skulle segla över Nordsjön till Glasgow, under en kall färd som denna var all potentiell

värme nödvändig. I byssan tillagades måltiderna och där kunde det därför inte vara minusgrader. Under däck gällde det att vara snabb. En natt som denna då båten våldsamt kastades omkring bland vågorna gällde det att kasta av sig kläderna och sedan krypa till sängs för att inte bli sjösjuk. Väl uppkrupen mellan ett par mjuka lakan var vågorna inte längre ett problem utan det bästa med att sova på en båt. Den vinande vinden och vågornas skvalpande hade en lugnande påverkan och de väldoftande lakanen kunde föra vem som helst till drömmarnas rike. Dagens arbete värkte i Andréas muskler. Hon drog in ett djupt andetag och försökte slappna av. Det var stilla under däck, man kunde höra matrosernas långsamma andetag som blandades med vågornas skvalpande och båtens knarrande krängningar. Andréa var dödstrött men kunde inte komma till ro, skuldkänslorna satt som en klump i halsen. Hon hade alltid tagit hand om Klara. Deras far lämnade dem för ett par år sedan och de äldre syskonen var sedan länge borta. De hade blivit kvarlämnade med sin självupptagna mor och yngre broder. Nu hade även Andréa gett sig av och hon var väl medveten om att hennes lillasyster fick det allt svårare hemma. Trots detta hade hon sett skeppet som en sista chans för att komma bort från sin bistra vardag och sin enda möjlighet till en ny start. Även fast Andréa var simkunnig var skeppet inte på något sätt en ideal lösning. Hon hade alltid fruktat havets hotande uppenbarelse och känt en djupt liggande rädsla att havet skulle sluka henne hel. Det fanns

Rysare och övernaturligt

Nordanvinden slet i Klaras kläder och hon drog kappan tätare omkring sig. Hon blickade efter Atlanticas höga master som sedan länge lämnat kajen. Kylan bet i kinderna och fingrarna domnade då hon krampaktigt höll fast vid fotografiet i sina händer. Det var en bild tagen förra sommaren då hennes syster omfamnat henne på stranden i ett försök att dämpa hennes kraftiga huttrande. Om hon ändå var här nu för att dela med sig av sin värme, men Andréa var borta. Försvunnen med vinden ute på det mörka havet.

83


många faror med den långa resan, men på havet sågs hon som en viktig tillgång och en del av besättningen. Hon hade från sin korta tid på båten börjat känna en varm känsla av tillhörighet. Hemma var hon bara ett obetydligt barn, vem visste vad hon kunde bli i Glasgow? Det skulle bli hennes nya hem. Den lilla flickan var uppslukad av sin bekymmerslösa värld. Klara sprang skuttandes över det kullerstensbelagda torget, vinden lekte med hennes blonda lockar och solen sken på hennes brunbrända hud. När stadshusets långa skugga plötsligt kastades över staden var bilden som förändrad, flickans värld var inte längre sorglös. Hon rusade nu i panik, vinden tycktes intensiv och på Klaras bara armar och ben syntes flammande röda ärr. I skenet från solen kunde man urskilja spåren från den väg hennes tårar runnit. Andréa ryckte till, en kall kår svepte längst hennes ryggrad. Det var inte lång tid kvar innan hennes vakt började, men en klump i halsgropen påvisade att något var fel. Förutom ångesten hon kände över sin syster så anade hon något annat. En känsla av obehag växte i halsgropen och en sval bris drog genom skeppet. Det var dock inte den som fick hennes nackhår att resa sig och hennes armar att knottras. En mörk varelse hade uppenbarat sig vid skeppets långsida. Skepnaden, som såg ut att vara en kvinna, hasade sig fram över plankorna. Hennes svarta böljande hår släpade i marken bakom henne. Ansiktet, som var mer likt en ängels nuna än en vanlig dödligs uppenbarelse, tycktes skina med en grönaktig lyster. Till Andréas förskräckelse rörde sig väsendet mot hennes sida av båten. För att sedan sträcka ut en benig hand mot hennes kind och lika plötsligt som hon dök upp försvinna. Hon såg sig om i rummet. – Andréa, viskade en trevande röst från under henne. Något kallt snuddade hennes fötter.

Rysare och övernaturligt

Det var Oskar som hade vaknat. Hon hade satt sig upp och dinglade nu med fötterna rätt över hans huvud och hade omedvetet väckt honom. Med gråten i halsen frågade hon med en darrande röst om han hade sett det som hon nyss bevittnat.

84

– Ja, det där var den största vågen på länge, sa han och pekade mot byssan.

Den välte alla redskap i hela köket, fortsatte han och pekade menande. – Ja, men kvinnan… Rösten brast vid blotta tanken på gestalten men Oskar tycktes skina upp. – Vilken kvinna? Du måste skoja! Hur såg hon ut? Hans ansikte riktigt lyste av förväntan och han var tydligt uppspelt. Han hade uppenbarligen inte sett den mörka skepnaden som så mystiskt uppenbarat sig och försvunnit, så hon blev illa tvungen att förklara för honom. Hon beskrev kvinnans utseende, hur hon sökt sig i riktning mot Andréa. Hennes händer skälvde häftigt och hon kände handsvetten rinna längs med handflatan. Oskar såg ut att glida bort med blicken och när hon trodde att han hade somnat så började han berätta. Oskar hade sitt ursprung i Tyskland, där det berättades om en mörkklädd gestalt som när den uppenbarade sig varslade om olycka. Skeppsrået sägs ha funnits med ett av träden som skeppet är byggt av redan innan det huggits ned. Det kändes som ren tortyr att behöva resa sig och dra på sig seglarstället, men det var deras tur att gå på vakt. Hennes ben skälvde när hon klättrade på den smala stegen upp på däck. Natten blev lång och vågorna höga. Då vinden hade tilltagit blev de tvungna att gå med rep bundna kring midjan som i sin tur var fastspända på däck för att minska risken att någon skulle falla i det mörka havet. Det var nattsvart ute och Andréa kunde knappt skymta sin egen hand framför sig. Det enda ljuset kom från navigatörens lykta och från stjärnornas sken. Besättningen stod på varsin del av skeppet för att förbereda sig på slag då hon kände en benig hand på sin axel. Andréa snodde runt i en hastig rörelse och skeppsrået stod återigen bakom henne. Beröringen var fjäderlätt men ilade fortfarande i hennes arm. Andréa hoppade och för en kort stund såg hon in i kvinnans bottenlösa ögon. Med den enda önskan att komma bort från den hemska varelsen tog snabbt ett par kliv bakåt. Ur kvinnans strupe steg ett svagt skrik, där tungan skulle format ljuden till ord var det tomt. Andréas hjärta hotade att slå hål i hennes bröstkorg med sina hårda slag och hon trevade med blicken över skeppet. Till sin förvåning rusade människor runt i panik. Båten krängde till så kraftigt att halva besättningen tvingades ned på

knä inför de mäktiga vågorna. Styrbordsvakten rusade yrvaket uppför lejdaren, slarvigt påklädda och med skrämda ansiktsuttryck. Andréa sprang fram till Oskar och frågade vad sjutton det var som hände. Hans ögon var uppspärrade och han växlade ständigt sin blick mellan hennes högra och vänstra öga. Då han yrade ord som kvinnan, fara och död grep hon bestämt om hans axlar och skakade om honom. – Vi sjunker, viskade han till slut. Kaptenen gav order om att pumpa läns för att få ut vattnet ur skrovet och fyra man sprang genast över skeppet mot länspumpen. Andréa kunde se hur skeppets spets, som tidigare flög över vågorna nu började riktas allt djupare. Skeppet tog in vatten både från styrbords sida och från fören. Tre män ur besättningen insåg vad som hände och gjorde ett tappert försök att stänga nedgångskapparnas öppningar, men kom försent. Vattnets strömmar fyllde snabbt båten som sjönk med en oroväckande hastighet. Skepparen gav order om att överge skeppet och Andréa tog ett stadigt tag om livbåten i trä som knarrade häftigt när de kastade ut den i det kalla vattnet. Hon tog sats för att hoppa i den lilla jollen men knuffades undan och hamnade i det mörka vattnet. Då hon kämpade för att hålla sig vid ytan sköljde en kraftig våg över Andréa som tryckte henne ner mot djupet. Det salta vattnet sved i ögonen och det kändes som om hennes lungor skulle explodera. Skepnadens uppenbarelse var en varning, men den kom för sent. Hon accepterade döden som sitt öde, blundade och slutade kämpa. *** Alla Helgona-kyrkans klockor hade för länge sedan slutat klämta. En sommarbris svepte in under Klaras svarta kappa och hon lättade på det tunga tyget. Hon stod ensam kvar på knä vid den gråa stenen, oförmögen att resa sig upp och lämna platsen. Den nyligen uppgrävda jorden var sval i det varma solskenet. Framför henne låg ett fotografi, det var en bild tagen förra sommaren då hennes syster omfamnat henne på stranden i ett försök att dämpa hennes kraftiga huttrande. Om hon ändå var här nu för att dela med sig av sin värme, men Andréa var borta. Försvunnen för alltid. MA JA TEJ LE R, 8J


91. BORTGLÖMD

Tisdagen var precis som alla andra tisdagar, långtråkig och seg. Efter skolan stoppar hon in hörlurarna i öronen och börjar gå hem. En promenad som tar ungefär tjugo minuter. Som vanligt går hon ner för backen i riktning till ICA. När hon går förbi skogen bestämmer hon sig för att gå in på den stora stigen, en väg hon aldrig brukar välja att gå även fast den är kortare. Det var ingenting hon reflekterade över, så hon fortsätter genom skogen med musiken i sina öron. Helt plötsligt åker en bil förbi framför henne. Hon blir förvånad och förstår att hon måste varit helt inne i musiken och därför inte ens märkt att hon kommit ut till bilvägen. Hon måste missat stigen som leder hem till henne och bestämmer sig istället för att ta en annan väg hem. Att gå tillbaka kommer bara ta dubbelt så lång tid. Från stigen går hon upp på trottoaren. På andra sidan vägen ligger kyrkogården. En helt vanlig kyrkogård med en kyrka och flera hundra gravstenar. Hon stannar på trottoaren och står nu mitt emot kyrkogårdens öppna grindar med bilvägen som ett hinder. Hon har alltid försökt att undvika kyrkogårdar så mycket det går eftersom att hon, som de flesta andra, inte tycker om dem så mycket. Men just idag känner hon sig dragen till kyrkogården, som om någon, eller något, vill att hon ska gå in där. Hon tar långsamt ett steg ner från trottoaren till vägen, men stannar kvickt till och ryser av obehag då hon ser en snabb skugga bakom kyrkogårdens grindar. Hon blinkar några gånger för att ta en närmare titt, men skuggan är borta. Det måste varit inbillning. Hon har inte satt sin fot på den kyrkogården sedan hennes farfar gick bort och då begravdes där för nio månader sedan. Efter begravningen hade hon inte ens riktat sin blick mot stenen vid hans plats. Hon vill inte se de färgglada blommorna som på något sätt är menade att uppmärksamma den döde. Hon vill inte få ett avslut, hon vill inte glömma bort. Av någon anledning vaknar hon. Av ren vana tittar hon på mobilen och får se att klockan bara är några minuter över två på natten. Hon lägger tillbaka telefonen på nattduksbordet och vänder sig om i säng-

en. Konstigt nog ser hon en ljusspringa från dörren. Hennes mamma brukar aldrig vara uppe såhär sent på natten och deras hund kan knappast nå upp till lampknapparna. Med en orolig känsla i magen bestämmer hon sig för att gå upp och se vad som står på. Hon öppnar sin sovrumsdörr men det finns inte en enda lampa i hallen som är tänd. Såklart är det konstigt, men hon struntar i det och går tillbaka till sin säng igen. Dagen därpå går hon som vanligt ner till köket där hennes mamma redan sitter och äter frukost vid matbordet. Hon gör iordning en macka och sätter sig på andra sidan av bordet. Hennes mamma tittar upp från tidningen hon läser och frågar om hennes dotter har varit uppe under natten. Hon kollar på sin mamma med en frågande blick. “Jag hörde nämligen någon springa ner för trappan” säger hennes mamma. Hon stelnar till och hennes mamma möts ännu en gång av en frågande blick. Flickan berättar om hur hon har vaknat under natten då hon sett att det varit tänt utanför hennes sovrum men att det sedan var släckt när hon öppnat dörren. Hennes mamma ser fundersamt på henne men rycker på axlarna och fortsätter med läsandet av morgontidningen. Frustrerad över att hennes mamma bara viftat bort händelsen som om det inte var någonting, drar hon ilsket på sina skor i hallen och går ut genom dörren tillsammans med hunden i ett koppel. Hon vandrar hack i häl efter den lurviga, ovanligt starka hunden med tanke på kroppsstorleken. Gatan hon och hennes mamma bor på är lugn och mysig. Men inom någon minut, strax efter de lämnat gatan, sköljer en våg av obehag över henne. Hon känner sig på direkten iakttagen och den energifyllda hunden i kopplet stannar upp. Hon ruskar av sig den plötsliga känslan men hinner inte ta mer än ett steg innan hunden ivrigt börjar dra i kopplet. Nästan springandes efter sin hund, som verkar vara helt och hållet bestämd på vilken riktning de ska åt, börjar de närma sig kyrkogården. Hon känner en isande känsla längs med ryggraden och stannar upp, fortfarande med hunden stretande i kopplet. Hunden börjar skälla och hon drar lätt i kopplet för att få tyst på den. Efter ett par antal misslyckade försök följer hon motvilligt efter mot kyrkogården. De kommer fram till grinden som leder in till kyrkogården. Bakom den finns hundratals gravstenar som är över hundra år gamla. Medan andra bara stått där mindre än ett år, som den med hennes farfars namn på. Hon funderar på att gå in, bara för att kolla runt lite, kanske se de mörka bokstäverna på den sten som tillhör hennes farfars grav. Men hon kommer på sig själv, backar

undan och går raskt därifrån. Nästa dag sätter sig hon och hennes mamma i bilen för att åka iväg till mataffären. Något de gör tillsammans varje vecka. De går in genom glasdörrarna på ICA och börjar plocka på sig matvaror de behöver under veckan. Hon kommer fram till avdelningen med pasta. Hon ställer sig framför paketen med olika former och färger. “Becca”. Förvirrat tittar hon upp och ser sig omkring, ingen där. Hon riktar blicken tillbaka till hyllorna men hinner inte fortsätta fundera mer än några få sekunder innan hon hör ett duns bakom sig. Fort vrider hon sig om och ser hur ett flingpaket ramlat ner från hyllan högst upp. Hon kollar runt omkring sig men det är fortfarande ingen där. Hon grabbar fort tag i ett paket pasta, obrydd om sorten och skyndar sig vidare. När hon kommer tillbaka till vagnen blir hennes mamma förvånad. Hon frågar vad som hänt och hennes mamma berättar att hon bara kom på att det är just den pastasorten som farfar tyckte om, och att de inte brukar äta den så ofta. Flickan reflekterar inte över det men hör hur hennes mamma fortsätter att prata. Hon stelnar till då hon hör hur hennes mamma berättar om att hon tänker svänga förbi farfars grav för att lägga dit några blommor. Hennes mamma frågar sedan om hon vill följa med och hon mumlar ett “visst” till svar medan hon lägger iordning några varor i vagnen. På vägen till kyrkogården kommer hon på sig själv, hon vill ju egentligen inte se sin farfars grav. Det har hon aldrig velat. Vad är annorlunda just idag? Hon känner sig dragen. Hennes mamma avbryter tankarna som snurrar runt i flickans huvud då hon öppnar bildörren. Hennes mamma frågar om hon ska följa med och hon svarar fort nej. Förarsätets bildörr stängs och hon blir lämnad själv i bilen. Hon överväger sitt svar och frågar sig själv varför hon bara inte kan gå in. Hon har ingen riktig anledning. Hon öppnar sin bildörr, kliver ut ur bilen, stänger dörren och springer sedan efter sin mamma. Hon följer sin mamma med tunga steg i riktning mot gravplatsen. Sträckan från bilen känns som en evighet. Hennes mamma stannar och flickans blick lyfts. Hon kan se en ljusgrå sten, ungefär en meter hög med mörka enkla bokstäver inristade. Framför stenen är ljusa blommor planterade och det finns även en lykta med ett tänt ljus i. Platsen är vacker, inte alls som hon hade tänkt sig. Hon hade föreställt sig att stenen skulle ha ett helt annat utseende, att det inte skulle finnas några fina blommor och att platsen skulle kännas mörk och kuslig. Plötsligt känner hon att en obehaglig känsla hon burit på släpps, hon känner sig lättad och fri på något sätt. Hon känner sig

Rysare och övernaturligt

Det började för några månader sedan, hon vet inte hur många, kanske fem eller sex. Hon har absolut ingen aning om vad det hon ser kan vara. Det är som om någon slags skugga går förbi henne väldigt fort, och det som är störande är att hon aldrig hinner få en ordentlig bild av vad det nu kan vara. Hon hör ibland någon som ropar hennes namn, eller andra ljud, som om någon skulle gå bakom henne. Hon känner också närvaro och får en känsla av att hon ibland är iakttagen. Såklart intalar hon sig själv att det hela är inbillning, även fast hon vet att det är verklighet.

85


inte alls iakttagen och förföljd längre. En lätt vindpust tar tag i hennes hår. I vinden hör hon ett susande “tack”. Hon ler och förstår äntligen vem de snabba skuggorna har varit, vem som har gjort de konstiga

ljuden och viskningarna, vem som har fått henne att känna sig förföljd och gett henne känslan av iakttagelse.

aldrig att glömma bort honom eftersom att han aldrig vill bli bortglömd, även om de får ett avslut.

Hon har alltid varit rädd för att få ett avslut, för att glömma bort. Men hon kommer

HAN NA SAG E R, 8D

92. BUSS 380 NYKÖPING Klockan var sex och jag stod och väntade på bussterminalen med min cykel när bussen kom. Den stora, långa, vita bussen med två röda streck på sidan och framme på bussen vid det stora glaset stod det “380 Nyköping”. Bussen var från Alvesta och det här var det sista stoppet bussen skulle stanna på. Det var fem stycken som klev av och en av dom var Alex. Den korta, ljusbrunhåriga och spinkiga Alex som man har varit bästa vän med sedan dagis. Femton år i år faktiskt. Jag gav honom det gamla handslaget vi kom på förra gången vi träffades. Vi satte oss på cykeln, jag på sadeln och han på pakethållaren så att jag kunde skjutsa honom. Det tog tjugofem minuter att ta sig hem istället för tjugo som det brukar ta om jag inte skjutsar någon. Vi var hemma en snabbis bara för att lämna Alexs packning och sedan gick vi till stan igen. Vi var ute ett ganska bra tag och när klockan började närma sig nio så gick vi till en pizzeria i stan. Vi satt och åt och pratade tills klockan plötsligt var halv tolv. Pizzerian

skulle stänga så vi var tvungna att gå. Jag bor en bit ifrån stan så vi tänkte att vi skulle ta bussen hem. Vi gick till bussterminalen men sista bussen gick för fem minuter sedan. Jag skickade iväg ett sms till pappa och frågade om han kunde hämta oss. Det tog inte lång tid innan jag fick ett sms tillbaka där det stod: ”Jag sa ju till dig att jag skulle på fest med Lisa, har redan hunnit tagit ett glas vin så vill helst inte åka bil nu <3”. Vi började gå hemåt eftersom det var det enda sättet att ta sig hem. Efter ett par minuters promenad så såg jag en människoliknande figur liggandes på vägen lite längre fram. Jag tittade på Alex och det såg ut som att han hade sett det också. Rädda som vi var gick vi ändå fram mot figuren på marken. Det såg ut som en pojke. Det var jag som låg där! Plötsligt blev det mörkt och tyst. Jag känner, vad jag tror är Alex, dra mig springandes där ifrån. Jag vaknar upp ur den chock jag är i med rädslan av Alex röst

i mitt vänstra öra och rädslan av att någon är bakom en. Vi springer så fort vi kan. Vi springer bara rakt fram och hinner inte ens tänka på vart vi ska. Jag blickar lite snabbt bakåt och ser något fruktansvärt långt som springer efter oss. Jag springer ännu snabbare nu. Efter ett tags springande är vi i en skog. Jag tittar åt Alexs håll och märker att han inte är där men jag springer fortfarande. Jag kan inte släppa blicken mot min vänstra sida där Alex sprang. Plötsligt känner jag hur min fot fastnar i något på marken och jag snubblar. Innan jag hinner träffa huvudet mot marken så blir det mörkt igen och det tjuter något fruktansvärt. Jag vaknar av att väckarklockan ringer så pass högt att det tjuter i öronen fast ändå med en lättnad att det bara var en dröm. Det kolsvarta rummet har lysts upp av mobilskärmen. Klockan visade nio och det var dags för mig att möta Alex på busstationen. E DW I N C LAU S E N, 8K

93. DEN HEMSKA KÄNSLAN…

Rysare och övernaturligt

Jag heter Molly och är femton år gammal. Jag bor tillsammans med min mamma Anna i ett litet hus ute i skogen utanför Nyköping. Som liten hade jag både bra och dåliga stunder. Min pappa lämnade mig och mamma när jag bara var sex år gammal. Jag har inte haft någon kontakt med honom sen dess. Jag hade en lillebror men han blev sjuk när han var fyra år gammal. När jag var tio dog han, jag saknar honom så mycket.

86

När jag var liten ville jag alltid köpa ett husdjur. Det var det jag ville mest av allt i hela världen och nu hade den stora dagen har kommit. Nu skulle jag få köpa min alldeles egna hundvalp. Att köpa en hundvalp har nog varit min största dröm sedan jag var fem år gammal. Jag var så spänd för att kolla på valpar. Jag gick ut till hallen och satte på mig mina slitna, vita sneakers. Jag öppnade ytterdörren och kände hur solens strålar värmde på huden. Fåglarna sjöng och det fanns inte ett moln på himlen. Vi satte oss i bilen och började åka in mot Nyköping. När vi sitter i bilen så känner jag en konstig känsla i kroppen. Det känns nästan som att det är någon som iakttar oss när vi åker

på den svarta asfalten. Känslan blir allt starkare och jag får en känsla av obehag i kroppen. Helt plötsligt så ser jag något framför mig på vägen. En pojke som går ut på vägen och ställer sig där och bara tittar mot oss i bilen som är på väg i full fart mot honom. Hans blåa ögon stirrar in i bilen på mig och mamma.

– Molly? Du måste hålla dig vaken, säger mamma med tårarna i halsen.

– Se upp! skriker jag till mamma och tar tag i ratten.

Jag försöker, men det är svårt. Min kropp skakar och jag har fortfarande känslan av att någon iakttar oss. Jag kollar ut genom fönstret och ser en liten pojke som står en bit ifrån bilen och bara stirrar på mig. Pojken som står utanför bilen var den pojke som gjorde att vi körde av vägen. Han står där och bara stirrar på mig.

Jag drar i den. Bilen flyger av vägen och in i ett träd vid skogskanten.

Mina ögon blir tröttare. Jag klarar det inte längre.

Det svartnar för ögonen en stund och när jag öppnar dem igen ser jag hur mamma sitter medvetslös i förarsätet. Blod rinner från hennes näsa och panna. Jag ser att det är stora sprickor i rutan. Mycket av glaset ligger på mig och mamma. Jag försöker att ta mig ut ur bilen, men jag sitter fast och jag ser att det blöder mycket från min midja. En stor glasbit har tryckt sig in genom min hud så att det har börjat blöda. Det är mycket blod i bilen från krocken. Hela rutan har röda blodfläckar.

Jag stänger ögonen och jag känner hur jag blir medvetslös, men jag kan inte sluta tänka på den där pojken som stod på vägen och bara tittade på mig. Jag kan se hans stora blåa ögon se igenom hela min kropp. Hans stirrande blick får min kropp att stelna.

Jag hör att mamma börjar vakna och försöker röra på sig.

– Molly, vakna nu. Det är dags att gå upp! Jag öppnade ögonen och märkte att jag ligger hemma i min säng. – Gå upp nu, du kommer att komma försent till skolan, säger mamma som står framför mig på golvet.


Jag reser mig ur sängen och tittar mig i spegeln. Jag ser hur mina bruna ögon är rödsprängda för att jag är så trött och mitt bruna hår är rufsigt och hänger ner längs ryggen. Jag springer bort till fönstret och ser bilen stå på sin vanliga plats utan några skador. Allt är som vanligt. Jag förstår först inte vad som har hänt. Vad hände med pojken? Var han på riktigt eller hade jag hittat på honom i mina tankar. Det är mycket som inte går att förklara, men det finns en sak som jag vet och det är att: – Allt var bara en dröm, säger jag högt för mig själv.

Det finns en sak som jag aldrig kommer att glömma från den hemska drömmen och det är den där pojken som stod ute på vägen. Någon gång ska jag ta reda på om hans finns på riktigt eller inte men en sak undrar jag. Om han visste vem jag var, eller om han ville berätta något för mig. Det får vi nog aldrig veta. Jag kollar ut genom fönstret en sista gång för att se om det är något som jag missat. Då, där mitt ute i skogen ser jag den lilla pojken stå där och titta på mig, rakt in i mina ögon och vinka. Jag tittar bort en snabb sekund för att ta fram min mobil för

att ta en bild, men när jag tittar upp igen så är han borta. Han bara försvann. Jag vet inte vad jag ska tänka, men sen så kommer jag på det. När jag börjar tänka igen på hur han ser ut så kommer jag på att han ser precis ut som min döda lillebror. Det måste ha varit han som ville ta farväl eller något annat som han aldrig hann berätta. Men det var en sak som jag visste säkert och det var att det var den mest hemska känslan som jag har haft i hela mitt liv... M OA BJ Ö R K LU N D, 8K

94. DEN MYSTISKA MANNEN FRÅN NYKÖPING “Det här kan inte hända!”, tänkte jag medan jag kände ansiktet bli mer och mer rött medan sekunderna tickade. “Jag kan inte tro att jag hamnade här!” För en stund sen så trodde jag att jag skulle komma undan från det här. Vad dumt av mig. Du vet, det startade för fem minuter sen när jag var på väg hem och en mystisk man gick fram till mig. Han såg lite konstig ut och jag trodde att det var ett spöke. Den mystiska mannen hade ett vitt ansikte men ändå inget ansikte på något sätt. Den mystiska mannen hade också långa armar och ben med en svart kostym. Den mystiska mannen började prata till mig. Han sa “Visst är det en vacker dag att vara här ute helt ensam?” Jag blev så förvirrad när jag hörde vad han sa och då frågade jag “Men, är det inte natt?” Jag tittade bort och sen tittade jag tillbaka och han var bara borta. Jag slog mig själv i huvudet med en bok som jag hade i rygg-

säcken och sa till mig själv: “Var inte dum nu! Jag är nog bara trött” Och började fortsätta att gå hem. När jag kom till min dörr så såg jag en lapp. Jag tittade på lappen och på den stod det “Den mystiska mannen har varit här!”. Jag blev rädd och tog och slängde lappen i min papperskorg som fanns utanför på något konstigt sätt. Jag gick in i min lägenhet och låste dörren. Jag började göra mig i ordning for att gå och lägga mig. Precis när jag skulle gå och lägga mig så hörde jag någon knacka. Jag gick upp från sängen och gick till dörren och tittade genom det där kikarhålet. När jag tittade ut så såg jag ingen vid dörren så att jag gick tillbaka till sängen för att sova igen. När jag nästan somnat så hörde jag någon som skrapade på mitt sovrums fönster. Jag struntade i det där konstiga skrap ljudet och somnade om. Plötsligt så hörde

jag ett baaaang på dörren och jag flög så högt upp så att jag slog huvudet i taket. Jag sprang till dörren och öppnade utan att tänka mig för. Plötsligt så stod den långa konstiga mannen där och sen så blev det svart. Jag vaknade upp igen fast då var jag helt plötsligt i ett matteklassrum och jag fylldes av skräck när jag såg matteläraren Peter. Läraren Peter gick fram till mig och skrek “VAD BLIR ETT PLUS ETT!” Men såklart är ju jag så dålig på matte så att jag svarade tre. Jag fylldes ännu en gång med skräck när han lutade sig över mig med en sur min. Precis när han skulle dra fram den store kniven så teleporterades jag till toppen av Mount Everest. Den där teleporterande grejen löste ju alla problem och den otäcka mannen var borta för alltid. Så jag promenerade tillbaka till Brandkärr i Nyköping. “GAM E D U ST42”

95. DET HEMSÖKTA HUSET

– Vad du skräms! säger Nora. – Lugna ner dig, säger Leila irriterat. Dagarna därpå sker stora förändringar i huset; de målar, möblerar och verkar trivas väldigt bra. Ett perfekt stort rött hus med enorm trädgård för alla fyra. Mamma och pappa har aldrig verkat lyckligare än nu. Mitt i natten hör Nora ett konstigt ljud, hon tänker att det är ett djur. Nora blir trött på det ljudet. Hon går upp från sängen och

lägger fötterna på det kalla golvet. Hon går till korridoren, det är mörkt, hon tar fram mobilen och tänder lampan i mobilen. Hon ser inget, hon tror att hon inbillar sig, men hennes mage säger att det är något. På morgonen när Nora vaknar så berättar hon att hon har hört ett konstigt ljud mitt i natten, dom andra har också hört det konstiga ljudet. Sen på dagen kommer Noras kusiner för att hälsa på dom och se hur huset ser ut. Ella är en av kusinerna och hon stannar denna natt. På kvällen sitter Nora och Ella och umgås. De börjar prata om den lilla flickan som bodde i huset innan. Alla i skolan har sagt att hon spökar i huset, men ingen har sett det. Både Nora och Ella kryper ner under täcke och känner sig rädda. Mitt i natten så rör någon Ellas ansikte. Ella säger till Nora: – Sluta röra mig, Nora!

Nora vaknar och säger: – Men hallå, jag rör dig inte. – Vem är då? – Jag vet inte och sluta prata med mig nu för att jag vill sova nu, så god natt. – Ok, god natt då. Ella vaknar till igen, den här gången mycket mer rädd. Hon ser en skugga men hon vet inte vad det är. Hon börjar höra ljudet igen. Hon vänder sig om för att väcka Nora. När hon tittar mot Noras sida så ser hon att hon är försvunnen. Ella blir bara räddare och lägger under täcket igen. Hon blundar och försöker att glömma bort ljuden och att Nora är borta. Ljuden kommer och kommer och plötsligt fylls rummet av kyla. ANAB B I LE I B RAH I M, 8H

Rysare och övernaturligt

Äntligen ska vi flytta till ett större hus, tänker Nora. Hon står och tittar länge och nyfiket på det stora röda huset. Tänk att vi ska bo här, säger hon tyst för sig själv. I kroppen väcks många olika känslor hos Nora. Hon går in i huset och möts av glädje men samtidigt reser sig håren på kroppen och hon får en konstig känsla. En dörr öppnas och Nora hoppar till, det är ju bara storasyster.

87


96. DET HEMSÖKTA HUSET Flyttbilen bromsar in på gården mellan det stora vita huset och ett litet hus bredvid. Familjen börjar packa in sina saker i det stora huset. Pappan tar den största lådan och Leo och Pelle tar lite mindre lådor. Leo och Pelle springer upp för den långa trappan till sitt nya rum, dom behöver fixa väggarna vita i rummet för det var inte så fin färg. Pappa, Leo och Pelle bygger ihop sina nya möbler och sina sängar i sina rum. De äter kvällsmat och sen går de och lägger sig i pappas rum för de ville inte sova i det nya rummet eftersom de tycker att det känns lite läskigt och ovant.

bodde i huset innan. Prästen hängde sig i källaren, säger pappa.

– Det är ju en död präst som spökar där, säger tjejen.

Pappa går ner på toan och känner sig lite rädd. När pappan går ut ur toan så kollar han i den stora spegeln och då ser han en präst utan huvud. Pappa börjar skrika och springa upp för trappen och låser dörren till rummet där Leo och Pelle är.

– Ja, vi hörde någon uppe på vinden inatt, säger pappa.

Alla tre lägger sig i pappas säng och försöker att sova men plötsligt så hör de någon som går med klackar uppe på vinden. De blir jätterädda, pappa vill gå upp och kolla vem det är som går där uppe på vinden. När pappa går upp på vinden så ser han inget, det är helt tomt.

Nästa morgon så åker de och köper frukost på ett café. Tjejen i kassan frågar.

– Det kanske är ett spöke, säger Leo.

– Oj, sa tjejen.

– Det var en präst och en äldre dam som

– Vadåra, säger Leo.

– Vad var det som lät? sa Pelle. – Det var inget, sa pappa. Pappa säger inget till grabbarna för de skulle inte kunna sova då.

– Är det ni som har flyttat in i det stora huset? frågar tjejen i kassan. – Ja det är vi, vi flyttade in där igår, säger pappa.

– Vill ni ha hjälp med att fånga dom för iså fall kan jag ringa min pojkvän för han är spökjägare så kan han komma någon gång vid 20:00, säger tjejen i kassan. – Ja, perfekt, säger pappa Sen säger alla hejdå till tjejen i kassan. Det plingar på dörren och pappa öppnar. Killen tar fram sin spöksugare och börjar. Spöksugaren ser ut som en konstig dammsugare som suger in spöken så dom inte kommer finnas kvar i huset. Leo och Olle tycker att det är lite coolt för dom ska fånga två spöken så att dom inte kommer att vara kvar i huset. Dom går upp till vinden och kollar. Då ser dom något. Killen smyger sig fram och tar spöket med dammsugaren. ”E N O C, 8F”

97. EN ANNORLUNDA SIMTÄVLING

Rysare och övernaturligt

Hon hör startsignalen dåna genom luften. Innan hon lämnar startpallen far tanken genom hennes huvud, ”nu jäklar ska jag simma snabbt”. De röda avtrycken från hennes handflator på benen svider. Hon slog sig alltid lite på benen innan det var dax, för att peppa till. Hon känner det kalla vattnet först med fingertopparna, sen med huvudet och sist med tårna.

88

Plötsligt händer det något. “Var är hon?” Hon ser sig panikslaget omkring. Hon befinner sig i en storstad. Husen löper nästan upp till himlen och det är inte bara ett höghus, utan det känns som att det är flera hundra stycken runt henne. Bara skyskrapor överallt och där står hon i bara baddräkt och huttrar. Gåshuden börjar komma och snart är hela huden knottrig. Hon tittar upp och ser att himlen är mörkgrå och alldeles täckt av stora ruskiga moln. “Det kommer nog att börja regna snart” tänker hon. Det luktar annorlunda men en doft av avgaser känner hon ändå igen. Vinden fläktar kallt mot hennes ansikte och nu kan hon inte urskilja sina tankar, allt bara snurrar inne i huvudet. “Hur ska jag få tag på kläder?” tänker hon. Alla som passerar tittar underligt på henne. Stella är tretton år gammal och bor i en av lägenheterna ovanför Subway i Nyköping. Hon promenerar alltid längst den långa Storgatan för att komma till skolan och till simhallen. Det blir ungefär fyra gånger per dag så hon kan vägen utantill. Skolan ligger ganska nära badhuset så det blir samma väg, men hon älskar den och tröttnar aldrig på att gå där. Stella har väldigt

många bra minnen härifrån som till exempel när hon återsåg sin bästa vän som hade bott utomlands under flera år. Stella hade inte haft råd att åka och hälsa på under den långa tiden hon var borta. Vad är det som händer? Nu är hon inte på simtävlingen i Eskilstuna för att simma den viktiga tävlingen, DM, som hon har laddat för i flera veckor. Helt oväntat hamnade hon här, någon helt annanstans. Hon börjar gå mot närmaste butik. Två tjejer passerar henne och de pratar med varandra. De pratar inte svenska, och engelska är det inte heller, tror hon. Det är de enda två språk Stella kan och nu måste hon verkligen kämpa med att hålla tårarna tillbaka. Hon känner inte igen språket, men en sak är säker, det kommer aldrig gå att kommunicera med människorna här. Den första klädbutiken hon passerar är en H&M. Med tunga och långsamma steg går hon in i den stora butiken. Det är högt i tak och luktar fräscht. Allt ser väldigt lyxigt ut, men hon tror inte att det är så dyra kläder, det är det ju inte hemma i Nyköping. Hon ser en klänning hänga lite avsides tillsammans med en luvtröja. Hon grabbar tag i plaggen och går med snabba steg mot provhytten. Första problemet är löst, tänker hon medan hon funderar på nästa drag. Det sitter larm på kläderna vilket gör att det kommer börja tjuta om hon går ut nu. Försiktigt börjar hon vicka lite på larmet som sitter på klänningen och efter bara några enkla vridningar ligger det löst i hennes hand. Hon gör exakt samma sak på tjocktröjan. Det var lite svårare men det lossnar också utan större problem. Ytterli-

gare en sak avklarad. Nu måste hon ta sig ut ur butiken fast det står säkerhetsvakter vid utgången. Stella sätter på sig kläderna och smyger försiktigt ut ur provhytten. Hon böjer sig ner och går hukande fram mellan klädställningarna. Nu är hon nästan framme vid vakterna, och kollar lite försiktigt på dem. Hon väntar en lång stund tills hon ser sin chans då en man i 30-årsåldern kommer fram till vakterna och frågar någonting. De följer med mannen bort och hon tar tillfället i akt. Med snabba steg rör hon sig bort mot dörrarna och utan att det börjar pipa går hon ut. Stella springer bort från butiken, långt bort. När benen börjar värka stannar hon och slår sig ner på en parkbänk för att vila. Hon tar några djupa och långsamma andetag för att lugna ned sig. Hon känner återigen hur ångesten börjar sprida sig i kroppen men försöker att dämpa den. Det börjar bränna innanför ögonlocken och hon känner hur ögonen blir glansiga. Tårarna börjar rinna långsamt nerför hennes kinder och hon saknar alla hemifrån, framför allt sin mamma. “Vad hände?”, “Varför hände det just mig?”, “Vart är jag?”. Tankarna bara snurrar inne i huvudet. I det ögonblicket bestämde hon sig, jag ska komma hem, jag vet bara inte riktigt hur. Långsamt börjar hon gå igen. Hon passerar en staty som föreställer olika stora glaskulor i många starka färger. Just nu känns livet hopplöst men hon tänkte fortsätta kämpa. “Hur länge ska jag stanna här?”, “Hur ska jag få tag på mat?”, “Vart ska jag sova?”. Tankarna hopar sig i huvudet.


Medan hon går känner hon hur hennes mage kurrar. Hon försöker ignorera det men det är svårt. Stella kommer fram till ett stort torg. På torget håller många på att plocka undan dagens försäljning av mat och det luktar underbart gott från några av stånden. Det ser ut som om det varit en marknad här idag. Hon vill inte stjäla en gång till men hur ska hon annars få tag på mat? Hon kan inte tigga, eftersom hon inte kan språket. Försiktigt smyger Stella fram mot ett av stånden som har sålt pommes frites och chicken nuggets under dagen. Ingen ser henne, och snabbt rycker hon åt sig ett paket med mat och springer iväg. Hon springer fort, så fort att hon hör hur mycket hon flåsar, men det bryr hon sig inte om. Den hårda asfalten känns kall och skrovlig mot de bara fötterna, men så länge det inte är grus går det bra att fortsätta springa. Hon måste härifrån, långt bort. Efter en stund kommer Stella fram till en park där hon sätter sig på gräset och äter sin mat. Solen är på väg ner och mörkret börjar sänka sig över staden. De flesta människor är nu hemma i sina bostäder, bara några få passerar henne där hon sitter.

Plötsligt hör hon en bil som gasar. Den åker snabbt, det hör hon på ljudet. Hon hör musiken dunka när bilen passerar. Plötsligt stannar den, bara några meter ifrån henne. Ut kliver fyra stycken killar. Två av dem har cigaretter i munnen och alla är tatuerade över större delen av kroppen. Hon känner hur det blir tyngre att andas och benen börjar skaka men bestämmer sig för att ta det lugnt och bara sitta kvar och tänka positiva tankar. “De vill henne ingenting?”, “De ska nog bara umgås i parken”. Hon tar på sig tjocktröjan som hon lagt bredvid sig medan hon åt, eftersom hon var svettig efter springturen. Nu reser hon sig hastigt och börjar gå med raska steg bort från killarna men de följer efter henne. Hon känner hur hjärtat börjar slå snabbare och hårdare. Benen börjar röra sig och snart springer hon så fort hon kan. Stella springer och springer, men killarna följer fortfarande efter henne hack i häl. När hon sprungit ungefär tio minuter åt olika håll kommer hon till en återvändsgränd. Det går inte att vända utan att de då får tag i henne. Rakt fram är det en mur som är helt nedklottrad. “Nu är det kört”, tänker hon. “Vad ska jag göra?” Nu växer klum-

pen hon har haft i magen sedan hon kom hit ännu mer. Hon tänker på sin familj och ännu en gång trillar tårar ner för kinderna. Hon springer mot muren iallafall. När hon inte kommer längre stannar hon och då ser hon att killarna ställer sig i en halvcirkel runt henne. Hon tar några försiktiga små steg bakåt och nu står hon med ryggen tätt intill den kalla trämuren. Stella är fast. Plötsligt befinner hon sig i en färgglad virvel och sen känner hon det kalla klordoftande och vattnet mot sin smala och vältränade kropp. Hon lyfter huvudet och ser sin familj stå på bassängkanten och bredvid sig ser hon sina medtävlande simmare. Hon tar ny luft och simmar snabbt, snabbare än hon någonsin gjort tidigare. När hon känner att handen nuddar kaklet kommer en känsla hon aldrig känt förut. En känsla hon inte kan beskriva. Hon blir enormt lycklig och glad fast hon samtidigt känner hon en väldig osäkerhet och rädsla. “Vad hände egentligen?” ”S.E”

98. ENSAM

Jag sitter i mitt rum, huset är tomt nu, det är bara jag som finns här. Jag hör hur det knarrar på övervåningen. Jag smyger till dörren som leder ut till den dystra hallen. Sakta och försiktigt stänger jag dörren och springer till min säng, fylld med gosedjur i olika former och storlekar. Med ett stort hopp kommer jag upp i sängen och greppar tag i den första gosedjuret jag ser. Det är en liten nallebjörn som saknar ett öga, eller en knapp. Undrar när mamma och pappa kommer hem. Det var sent på eftermiddagen, de åkte efter att vi åt middag. Knarret från övre våningen har slutat men nu låter det i trappan istället. Jag hade upplevt samma sak förut men vet inte när. Jag gömmer mig under mitt tjocka, rosa, prickiga täcke och ser hur det blir mörkare och mörkare i mitt rum. Tiden passerar snabbt i mina ögon, men inte tillräckligt snabbt så att mamma och pappa kan komma hem. Mina ögon börjar bli tunga, jag känner hur min kropp vill lägga sig ner på den mjuka madrassen. Men något skrapar i fönsterrutan som skär i mina öron. Jag tar ner täcket och tittar mot fönstret men det finns inget vid fönstret. Men vad är det som låter då?

Nyfikenheten vill att jag ska gå ut från mitt rum men jag är fortfarande rädd för vad som kan hända när jag går runt i huset ensam. Det skärande ljudet fortsätter att låta och vad jag än gör så når ljudet fram till mina öron. För att bli av med smärtan i öronen kliver jag ur sängen och går fram mot dörren. Jag trycker ner handtaget och precis när dörren öppnas, tystnar ljudet. Det är knäpptyst. Jag låter dörren vara öppet och är på väg upp i den höga sängen igen när jag hör en ringsignal. Hemtelefonen ringer i vardagsrummet, med ett rostigt ekande ljud. Det är mörkt i hallen men jag går ändå ut och tar emot samtalet. “Hallå?” säger jag lågt, nästan så att det hörs som en viskning. På andra sidan luren hör jag musik och röster som skrattar. Kanske är mamma och pappa på en fest, utan mig. “Hej älskling! Vi vill bara se om du har det bra. Ta lite gott från skafferiet och titta lite på tv. Vi kommer hem sent ikväll.”. Det är mamma som pratar, hon låter utmattad. “Okej…” säger jag och väntar på ett svar men mamma har lagt på. Jag lägger ifrån mig luren och tittar mot vår stora platt-tv. Solnedgången reflekteras på den mörka skärmen, det ser mer ut som att solnedgången är i skärmen än

en reflektion. Jag går tillbaka till mitt rum och väntar, och väntar och väntar. Ingenting händer på flera timmar och jag har ingenting roligt att göra. Just när mina ögon börjar slockna så hör jag en knackning på min dörr. Jag stirrar på dörren, som om den var den farligaste saken i hela världen. Det knackar lätt två gånger. Jag vet inte vad jag ska göra så jag sitter kvar i sängen och hoppas att knackningarna ska försvinna. Till min lättnad hör jag också motorljud utanför mitt rum. Mamma och pappa är hemma igen. Knackningarna har försvunnit och jag hör att ytterdörren öppnas. Jag hoppar ner från sängen och springer ut till hallen. Jag ser mamma ta av sig ytterkläderna och pappa som bär på matkassar. “Var det kul på festen?” frågar jag och kramar om mamma. Hon tittar frågande på mig. “Vilken fest? Vi var och handlade bara”, säger mamma och tittar på pappa. “Men du ringde och jag hörde musik och sånt i bakgrunden och då trodde jag att ni var på en fest”, berättar jag och tittar in i mammas ögon. Hon skakar på huvudet och säger att jag måste ha inbillat mig det. Om någon hade ringt så var det inte hon. P R E M P R I DA C H U EASATH U M, 8M

Rysare och övernaturligt

Mina föräldrar har lämnat mig ensam hemma för första gången. Jag tjatade på dem att stanna, åtminstone en av dem, men de bara klappade mig på huvudet och gick ut genom dörren till friheten och ljuset.

89


99. HUSET Klockan ringer och alla börjar gå ut från klassrummet. Fröken ropar “Glöm inte historiaprovet på måndag nu!”. Fast alla har redan hunnit ut ur klassrummet. Jag öppnar mitt skåp, lägger ner min historiebok i väskan, tar ut min jacka och stänger skåpet. Jag går fram till Jocke som står vid sitt skåp. Han tar ut sin jacka och sin väska och stänger sitt skåp. “Skulle vi gå dit på söndag?” frågar jag Jocke. “Du menar huset på kullen?” svarar Jocke. “Ja” säger jag, “Ja det skulle vi väl”, säger Jocke. Vi går ut ur skolan till våra cyklar, jag låser upp cykellåset och stoppar det i väskan. Jocke hoppar på sin cykel, vi vinkar till varann och åker sedan iväg åt varsitt håll. Jag ringer på Jockes dörr, jag trycker några gånger och låter det ringa. Till slut öppnar Jocke dörren, han sätter sig på träpallen vid dörren och tar på sig sina slitna skor. Vi hoppar på våra cyklar och vi börjar åka mot huset på kullen. Vi åker upp för Storgatan på den bullrande kullerstenen. Vi svänger av vid torget och åker förbi biblioteket, när vi har åkt förbi vattentornet så åker vi vidare uppför backen som leder till huset. Vi ställer cyklarna vid det gamla staketet. Jag tittar på Jocke och frågar “Ska vi verkligen göra det här?”. Han tittar upp på det stora gamla röda huset och svarar “Nu när vi har kommit så här långt kan vi ju inte backa ur”. Jag tittar på Joakim och hoppar över staketet in till gården. Joakim kommer efter, han tjuter till och jag ser honom ligga på marken. “Vad gör du?” frågar jag. “Jag snubblade på något”, svarar han. Jag ser honom känna på sin vänstra fot. “Jag tror jag har stukat den”, säger han. Jag hjälper honom upp och så börjar vi gå upp mot huset. Det är helt mörkt och fönstren är sönder på några ställen. Plötsligt när vi är bara några få meter ifrån huset hör vi ett krasch inifrån. Jag och Jocke rycker till och jag känner hur pulsen stiger. Jag rycker tag i Jocke och säger “Vafan var det där?” Jocke svarar så lugn som han är “Säkert bara en fågel

eller något”. Jocke går upp för stentrappan till dörren, den är öppen och han går in. Något inom mig säger att det här är inte är någon bra idé, men följer efter Jocke ändå. Inne i huset är det dammigt och det har en speciell lukt som jag inte kan beskriva. På väggen i köket hänger det en massa bilder men det är just en som jag fastnar för. En bild av tre personer som liknar en familj och i bakgrunden är det röda huset. Jag tar ned det från väggen och visar Jocke, säger att det var familjen som bodde här förut. Jag tittar noga på den lilla flickan på gamla fotot. Hon har mörkbrunt hår och på sig en fin röd klänning tillsammans med ett par röda sandaler. Bakom henne står det en man och en kvinna, förmodligen hennes föräldrar. Jag ger Jocke bilden, han säger att det var familjen som bodde här förut. Jocke ställer tillbaka bilden på hyllan och vi går vidare in i huset, vi går in i vardagsrummet och det är lika smutsigt här som i köket. Jocke säger “Kolla där på golvet” jag tittar dit och ser små fotavtryck som leder in i rummet bakom. “Undra om någon har varit här nyligen” säger jag och kollar lite mystiskt på Jocke. “Vi kollar vad fotavtrycken leder” säger Jocke. Vi går igenom vardagsrummet och ställer oss framför den gamla trädörren. När jag öppnar dörren så gnisslar det högt, dörren öppnas långsamt och en skymt med ljus lyser ner på golvet. De små fotavtrycken är borta men istället på marken ser det ut som om någon har legat där. “Jocke?”. ”Ja” säger Jocke. “Vad sa du hade hänt med familjen som bodde här?”. Jocke tittar på mig fundersamt. “Jag tror att den lilla flickan som bodde här hade hittats död av sina föräldrar, och bara ett tag senare hade föräldrarna också dött.” Jag tittar ner på golvet igen och märket på golvet passar ganska bra i storlek för ett litet barn. “Hur länge sen var det sen det här hände?” frågar jag Jocke. “Jag tror det var för 30 år sedan”. Inne i rummet är det stökigt, det ligger gamla flyttlådor och en massa gammalt skräp överallt. Jocke plockar fram en låda som det ligger en massa gamla leksaker i. Jag plockar upp en gammal docka som

saknar ena ögat. Dockan har brunt hår och en röd klänning precis som flickan på fotot, precis när jag ska visa dockan för Jocke så smäller dörren igen bakom mig. Jocke som är kvar på utsidan försöker få upp dörren. “Dörren är låst” säger han. Jag tar upp min mobil och sätter på ficklampan. Jag lyser på dörren och försöker öppna den inifrån, men dörren är låst. Utanför blir det helt plötsligt tyst. “Jocke!” ropar jag men jag får inget svar tillbaka från Jocke. Hjärtat börjar bulta snabbare och jag känner en svettdroppe rinna ner för pannan. Jag sparkar på dörren för att försöka få upp den men inget händer. Till slut sätter jag mig ner på golvet, bredvid mig ligger den där dockan med ena ögat som var borta. Jag tittar på den en lång stund innan jag kastar in den in väggen. När den slår in i väggen låter det som om något hårt slår in i väggen. Jag ställer mig upp och lyser med mobilen mot väggen, jag ser in i ett annat rum som ser ut ett sovrum. Jag ställer mig upp och tar sats och så sparkar jag på sprickan. Hålet blir större och större och till slut får jag plats att krypa igenom, halvvägs igenom river träflisor upp min tröja och det blir ett litet sår på armen. Jag går ut ur sovrummet och börjar leta efter Jocke. Jag ropar efter Jocke jag får inget svar tillbaka. Efter att jag har väntat en stund i huset bestämmer jag mig för att gå ut. Precis när jag öppnar dörren smäller det till på övervåningen och Jocke kommer nerrusande i trappan och skriker “Spring”. Jag frågar “varför” med en oro i rösten, “spring bara” skriker han. Vi rusar mot cyklarna, jag slänger en blick tillbaka mot huset. Då ser jag flickan i den röda klänningen i fönstret på övervåningen. Jocke är redan på väg därifrån när jag kvicknar till, jag tittar snabbt tillbaka mot fönstret men nu är hon borta. Jag känner något kallt som tar mig på handen och då står flickan mitt framför mig. Precis då vaknar jag och flyger upp ur sängen, jag tittar på klockan och ser att den är 09:47. Allt var bara en dröm. RAS M U S SJ Ö G R E N, 8L

Rysare och övernaturligt

100. INGET BLEV SOM PLANERAT

90

Idag var de två år sen allt hände. Allt började med att Saga, som vanligtvis bor hos sin pappa i Stockholm, skulle åka och hälsa på sin mamma i Nyköping. Hon hade inte träffat henne på flera år. Saga skulle vara där i några veckor, medan hennes pappa åkte till Dubai. Hon tog tåget upp till sin mamma sent på kvällen eftersom hon hade en balettuppvisning under kvällen. När hon kom hem till sin mamma var det

som om hon fick ett hårt tryck mot bröstet och det kändes som hon skulle svimma. Hon tänkte inte mer på det eftersom hon tänkte att de berodde på att hon inte ätit. Hon gick upp på rummet och lämnade sin väska. I rummet kände hon sig väldigt iakttagen och inte alls bekväm. Runt klockan elva på kvällen gick Saga upp till rummet igen för att lägga sig. Hon låg och kollade på mobilen ett tag och sen

la hon ifrån sig den. Hela rummet vart svart och det enda som hördes var en klocka som tickade. Saga kände sig ännu mer iakttagen så hon la täcket över huvudet och försökte sova. När hon äntligen lyckats slumra till så vaknade hon inte alls långt efter det. Det var precis som att någon röck henne i foten. Hon blev alldeles stel i hela kroppen. Hon blev rädd till en början men sen tänkte hon


att det bara måste ha varit en dröm. Efter en stund kände Saga sig frusen och svettades jättemycket. Så hon tog av sig sitt ljusrosa linne och sina grå mjukisshorts. Men lät underkläderna sitta kvar. Mobilen visade att klockan var 01:08 och Saga var jättetrött. Hon somnade en stund efter det.

hår så kände hon hur någon kollade på henne. Hon berättade allt för sin mamma; om alla känslor, tankar och dom olika grejerna som pågick. Hennes mamma sa att hon inte skulle oroa sig och de bara måste bero på för lite sömn och att hon inte hade ätit något.

Men av samma anledning så vaknade Saga upp igen, det kändes som att någon röck henne i foten fast ännu hårdare. Hon satte sig upp på kanten av sängen. Då fick hon en känsla som av att någon satt bredvid henne och plötsligt så stack det till i hennes vänstra arm. Allt blev svart för hennes ögon, något högg till i hennes mage och hon blev alldeles iskall.

Lite senare mot kvällen var Saga ensam hemma med hunden deras som hette Blixten. Hon märkte fort att något var fel, Blixten stod och kollade rakt in i ett hörn flera gånger under kvällen. Någon ringde på hemtelefonen och Saga bestämde sig för att svara. När hon lyfte på luren så knastrade det bara till och någon skrek ”akta dig”. Och sedan stängdes den av. Saga vart såklart rädd och försökte ringa sin mamma som inte svarade. Hon ville inte vara kvar i huset.

Dagen efter vaknade Saga, hon var helt svettig och hon bestämde sig för att duscha. När Saga sköljt ur sitt blonda långa

Så då bestämde sig Saga för att gå ut med hunden. Så fort Saga lämnade huset kände hon hur känslan i hennes kropp lättnade. När hon kom tillbaka hem gick hon och la sig. Hon tog med Blixten in i sitt rum. Saga somnade fort den kvällen. Precis som kvällen innan så vaknade Saga samma tid, 01:08. Hon hörde knackande i väggen och hon hörde fotspår som närmade sig dörren och de hördes mer och mer. Någon röck i hennes handtag och dörren öppnades. En kille i 20-årsåldern kom in och Saga hade aldrig sett honom förut. Han sa ingenting och gick bara närmare henne. Till slut högg han till och allt blev svart för Saga, för gott. E M MA LAR S S O N, 8L

101. INKOGNAP sånt mot mig” sa jag medan jag gick mot henne, hon stannade på övergångsstället, ”ja…”. Det var det sista jag hörde innan en lastbil med trasiga lysen körde på Alice. Jag ringde 112, förklarade vad som hade hänt. Jag ville inte veta vad som hände sedan så jag gick hem. Den natten kunde jag inte sova.

Det var för 19 år och 33 dagar sedan det hände, eller ja, det hände två saker under just den månaden. Det första skulle jag kunna glömma men det andra var det som hemsökte mig tills denna dag. När jag var 17 år så var jag och min flickvän Alice på fest, mina kompisar skulle hämta upp mig medan Alice skulle gå hem. Vi väntade på Håkan, medan vi väntade la jag ifrån mig min mobil på en soptunna för att knyta skorna. Håkan kom och hämtade mig ensam. Jag skulle dra ett snabbt sms till mamma och skriva att jag var på väg hem, men mobilen var inte i fickan utan kvar på soptunnan. “Ehh Håkan vänd om. Jag glömde mobilen där du hämtade mig” sa jag lite hastigt. “Asså du är ju för dum, hur fan kan du glömma den? Jaja jag ska bara vända”.

I skolan fick jag reda på att hon hade avlidit, jag fick inte ens se hennes kropp fast jag var med på begravningen.

Då såg jag Alice, av någon anledning gick hon över ett övergångställe mittemot där hon bor, hon mötte en kille i vår ålder. Jag sa åt Håkan att följa henne och att det var viktigare än mobilen. Alice såg aldrig oss för vi vara alltid minst fem meter bakom dem. De höll i varandras händer till de kom ner till hamnen, de kysstes. ”Oops, din tjej är otrogen Alex, sånt händer kommer du ihåg den gå… ”Käften, släpp bara av mig här!” slängde jag ur mig snabbt. Jag klev ut för att prata och se vart Alice skulle gå. Efter ett tag så gick Alice hem. Jag mötte henne vid samma övergångsställe. “Du, jag vet inte varför du skulle göra något

Ett år senare så var jag på väg hem då Håkan ringde mig: “Vad?”. ”Du, Alice du vet, ehh hon skrev till mig nyss och ville att jag skulle säga åt dig att hon vill förlåta dig”. ”Asså, du får mig bara att må dåligt med dina skä… hallå? HALLÅ? Han la på?”. Jag började gå då jag fick ett sms, det var Håkan som hade screenat en bild på sms:et. Jag stod och kollade på den bilden i minst tio minuter, sedan gick jag hem och grät. Dagen därpå så frågade jag Håkan var han fick messet för det var inte via det vanliga sättet. Han sa att det heter inkognap och att man bara kunde hitta det på deepweb. När jag kom hem sökte jag runt efter deepweb, jag hade ingen aning vad det var. Efter en timme så hittade jag det, det var en olaglig internetsida. Men varför skulle Alice vars pappa var polis vara inne på något olagligt? Jag hittade den sidan Alice hade skrivit ifrån: inkognap.se. Man kunde bara ladda ner det så jag gjorde det. Helt plötsligt stängdes min telefon av, det var som att jorden stannade en sekund. Direkt efter fick jag ett sms av Håkan där det stod att han skulle möta Alice och sedan hämta upp mig nästa dag vid samma korsning där Alice dog. Jag gick dit vid tiden som Håkan sa, bara det att han aldrig kom. Jag gick till hans hus för att se om han

var där, men det var helt dött i huset. Inte en enda lampa lyste och på ingången och upp mot dörren var det någon slags olja som var lite som ruttet kött men i flytande form. Jag tänkte inte så mycket på det och gick hem. I skolan fick jag höra att Håkan var borta och att han inte ens hade sjukanmält sig, han var bara borta och efter en vecka så började polisen kolla efter honom men ingen hittade honom. Efter ännu en vecka så fick jag ett sms på inkognap från Alice där det stod: ”Hej! det var ett tag sedan vi pratade och jag ville bara säga att jag är ledsen för vad som hände och att det aldrig kommer hända igen”. Jag svarade inte på det sms:et för att jag visste inte vad jag skulle säga. Dagen gick och jag fick ett sms av min syster där hon frågade om jag kunde vara barnvakt åt dem medan de var på bio. När jag var på väg till min systers hus så tog jag upp telefonen. Jag gick in på Alice profil och kollade runt på hennes profilbild, det var taget vid exakt samma ställe som där hon dog, bara att hon inte hade blivit överkörd. Det plingade till, hon hade skickat ett mess till där hon frågade om vi kunde mötas. Jag sa ja men att jag var barnvakt. ”Bra, jag kommer”, skrev hon, då stannade allt. Det vart som minusgrader. När jag kom till huset var ingen hemma, jag visste vart reservnycklarna var så jag tog mig in och kollade på tv. Telefonen ringde och jag vaknade, tv:n hade fryst fast vid en bild med en man med tre armar. Mumlandes hittade jag telefonen vid soffkanten, det var Alice så jag svarade men det enda jag hörde var tunga, våta andetag och sedan la hon på. Efter

Rysare och övernaturligt

Det var ett tag sedan det hände, det där hemska. Det är därför jag alltid tog den långa vägen till skolan, även fast det finns minnen på den här vägen också. Nyköping har förändrats sen mina yngre dagar, alla har glömt vad som har hänt och folk blir bara mer bortskämda och vet inte vad som verkligen kan hända.

91


ett tag ringde Alice igen så jag svarade “Hallå, Alice, är det du?” Den här gången svarade Alice “ja det är jag”. Det var så skönt att höra hennes röst, den ljuva stämman. “Kan du lajka min sida på inkognap, Alex? ”Ja det är kl…”. Hon la på igen. När jag gick in på inkognap så var det en enda stor gillatumme. Jag tryckte på den, hela världen frös igen och inkognap avinstallerades och något slaskande, kravlande ljud hördes långt ifrån men ändå som om det vore bredvid mig. Det kom närmre och närmre och när det var vid stentrappan stannade det en stund. Jag gick till fönstret för att se vad det var men det enda jag såg med hjälp av en lyktstolpe var den svarta oljiga guckan som var vid Håkans hus, kanske det här hade hänt honom också. Alice ringde igen, men det borde vara omöjligt för att hon ringde genom inkognap. Jag svarade, den här gången var det inte Alice, rösten lät som ihålig och djup med ett gurglande ljud för varje ord den sa. ”Kan du öppna dörren så kan vi bli perfecta, min Alex” sa rösten. Den här gången var

det jag som la på för att ringa polisen. Polisen svarade: “Ja vad är det som har hänt? ”Det är någon som ringer mig och är vid mitt hus och låtsas vara mitt ex”. ”Okej, försök att få tag i personens nummer så ser vi vad vi kan göra” och sedan la de på. Det ringde igen och det stod Alice men när jag svarade så var det samma röst. “Älskling vad var det som hände? Var det du som la på? Iallafall så kommer jag in”. Hon la på och en stund senare gick bakdörren upp och det slemmiga ljudet hördes, tunga andetag, efter exakt tretton sekunder försvann ljudet. Polisen ringde: “Har du fått tag i numret än?”. ”Det finns inget nummer var jag än kollar”. ”Okej, men nästa gång personen ringer så försök att hålla han eller hon så länge på linjen som du kan”. Jag la på och satte mig ner och väntade. Efter ett bra tag ringde det igen. Jag svarade och frågade: ”Vad är det du vill? “Jag vill bara ha dig över mig, Alex”.

”Okej? Men kan du se mig?”. ”Ja det kan jag, du kanske ska gå och kolla barnen sedan kan du gå ut till ladan så kan vi vara en familj”. Hon la på och polisen ringde direkt efter, Vi har koordinaterna, spring ut, personen ringer ifrån ditt hus. Jag släppte telefonen och sprang mot ytterdörren men hindrades att öppna på grund av låset, under den tiden jag öppnade låset så öppnades dörren till barnens rum. En kravlande kvinna med mörkt och tovigt hår kom ut. Det var Alice men inte mänsklig, hennes ben var en stor böldig slemklump. Hela kroppen var insmord med oljan som fanns överallt i huset nu. Jag skulle precis öppna dörren då hon tog tag i mig och sa nu är vi ett. Jag vaknade mitt i natten, kallsvettig, det var bara en dröm. Dagen efter fick jag dock höra att både Håkan och min systers barn var borta. Nu är det femton år senare och de är fortfarande försvunna. ”GÅE N D E”

102. KYRKAN Det spökar, jag lovar, sa Madde medan alla trodde att hon var löjlig. Så Madde utmanade sina kompisar att våga övernatta i kyrkan bredvid stadshuset i Nyköping. Kyrkan är väldig stor med flera rum och ett klocktorn som låter då klockan blir hel och den är väldigt kuslig och ingen vågar gå in för att den är gammal och läskig. Alla var med på att övernatta i Nicolaikyrkan så de gick till busshållplatsen för att kunna åka till ICA och köpa lite godis och läsk. De åkte tillbaka till kyrkan och började undersöka lite då det var dagsljus. Något spökliknande hittade de ingenstans även om de hade kollat i alla rum, kök, toaletter, vindar, källare och hallar. De ville

ta en fika så de gick ut från kyrkan och satte sig utanför entrén på farstubron. De blev proppmätta så de väntade tills det blev mörkt för att det skulle bli ännu läskigare att utforska kyrkan.

mar så tappade de lusten så de gick ut från kyrkan för att gå hem. Klockan var 00.00. De stannade utanför ytterdörren av kyrkan för att vara säkra på att de inte hade glömt något.

Det började bli mörkt så de förberedde sig att fixa spökdetektor på toaletterna, i hallarna och rummen för där brukar man säga att det är mest aktiviteter. Och i en av hallarna dog en tjej som var sjuk. Hon ville gå till kyrkan en gång innan hon dog och det är det som är skrämmande för prick 00.00 så kan man höra en tjej skrika tills det blir 00.01.

– Jag glömde en spökdetektor i en av toaletterna, sa Madde. Hon gick och hämtade den medan alla väntade där ute och klockan blev 00.01 och då hörde man en tjej skrika och sen lät det BOOM och alla sprang därifrån förutom Madde. AH M E D S HALAAN K HA ZAAL, 8E

De gick överallt och de såg inget, hörde inget och kände inget. Efter tre tim-

Rysare och övernaturligt

103. LOVA OCH HAMPUS

92

Lova är på väg till bussen för att åka till skolan. Hon har försovit sig och är redan sen. Det snöar ute och det är halt på marken. Lova hör hur bussen kommer när hon tar fram sitt busskort. Bussen kör ner i en vattenpöl precis framför henne så att hennes byxor blir blöta. När hon kommer in i bussen är det helt tomt. Inte en enda människa är på bussen förutom busschauffören, som inte säger något. Han tittar bara framåt. Han tittar inte ens på Lova när hon går på bussen. Hon sätter sig längst bak och sms:ar till Hampus och frågar varför han inte är på bussen. Hon går av bussen och det är ingen på skolgården heller. Hon kollar mobilen för

att se om Hampus har svarat. Det har han inte. Hon dubbelkollar vilken dag det är. Torsdag. Lova går in i skolan. Det är mycket kallare än vad det brukar vara. Som om entrédörren har varit öppen. Lova får en konstig känsla i kroppen. När hon kommer in i skolan känner hon sig iakttagen. Hon går bort mot sitt skåp. I korridoren ser det ut som om någon har dragit något på golvet. Lova följer spåren sakta. De leder runt hela skolan och ut igen. Det är blöta spår från skor. De leder till och med förbi entrédörren och ut där Lova precis har gått förbi. Spåren var inte där när hon gick in i skolan. Någon måste ha dragit något på golvet när hon

var i skolan. Hon följer spåren över skolgården. Hon ser spår i snön som leder in i den lilla skogen. Hon står lutad mot ett träd och bara tittar in i skogen och på spåren. Plötsligt så ramlar hon rakt ner i snön. Hon tittar upp från marken och ser att trädet som hon lutade sig mot är borta. Inte ens ett märke i marken. Det är bara borta. Hon tittar sig runt om på skolgården och i skogen. Hon ser hur träd sakta tonar bort. På en sten sätter hon sig och tänker att hon bara är trött. Detta kan inte vara på riktigt. Helt plötsligt vaknar hon upp, men hon ser bara svart. Hon rör på sig och hör hur det prasslar. Hon får panik och river hål i


säcken som hon ligger i. Hon sätter sig upp på marken och ser att det finns en till säck på marken. Långsamt tittar hon sig runt för att se om det finns någon mer där. Men det finns det inte. Långsamt går hon fram mot säcken som ligger en bit ifrån henne. Hon river sakta hål i säcken. Det första som hon ser är ett par skor. Hampus vita converse. Samtidigt ser hon hur träd bakom henne tonar bort. Men hon bryr sig inte just nu. Hon skakar i Hampus för att han ska vakna. Det gör han inte, men hon hör hur han andas. Långsamt tar hon tag i hans armar och ska dra ner honom till busshållplatsen. Vid övergångsstället över till

busshållplatsen står hon med uppspärrade ögon. Allt hon ser är svart och tomt. Allt framför henne är borta, hon ser hur Rosvalla försvinner. Plötsligt hostar Hampus till och Lova sätter sig på marken och tittar på honom. Han rycker till och sätter sig och stirrar ut över allt det svarta, sen tittar han på Lova. Båda tänker på samma sak. Samtidigt reser de sig och springer iväg så fort de bara kan. Det stora svarta hålet följer efter dem. Plötsligt blir allting svart och helt tyst. Lova vaknar med ett ryck hemma i sin säng. Mamma kommer in i hennes rum och säger godmorgon. Allt är som om inget har hänt. Hon tänker först att allt

måste ha varit en dröm. Tills att hon får ett sms av Hampus. Han frågar om hon kommer ihåg något från igår. Lova svarar inte, hon går fort upp ur sängen och fixar sig för skolan. Hon springer till bussen, det är minusgrader och is över hela gatan och hon halkar fram. Inne på bussen är allt som vanligt. Hampus sitter längst bak och vinkar till henne. De pratar om allt som hände igår, och till slut kommer de överens om att inte säga något till någon. De ska hålla allt hemligt. B EATA TALL, 8J

104. LÅNGT IFRÅN NORMALT Samuel har blivit firad hela dagen på sin ettårsdag och senare på kvällen vaknar Marie av ett ljud som kommer från Samuels rum. När hon går in så ser hon en man som hon tror är hennes man Johan. När hon går ner för trappan för att ta något från köket att äta så ser hon Johan sova framför tv:n så hon springer upp för trappan, sen hör man ett skrik från Marie. Johan vaknar av skriket och springer genast upp för trapporna in i Samuels rum och hinner exakt se när Marie blir dödad av en rödögd varelse. Han ser sedan hur hela huset börjar brinna så Johan tar Samuel och Daniel i varsin arm och springer ner. Samuel har en viktig intervju imorgon så han går och lägger sig tidigt men hans flickvän är uppe lite längre för att hon ska plugga till sitt prov som är om två dagar. Mitt i natten så hör Samuel när Sofia skriker så han springer från sovrummet till köket där hon skrek och ser den rödögda varelsen döda Sofia på exakt samma sätt som han dödade Marie, hans mamma. Han ser sedan hur den rödögda varelsen försvinner framför hans ögon. Samuel faller ned på knä och känner hur en flod rinner ned från ögonen och sedan när han går upp ur pölen som bildades från hans tårar så känner han hur han blir rasande. Samuel ringer sin bror Daniel och berättar vad som hänt och att han ska komma tillbaka för att bli en jägare, tills han har fått sin hämnd. Daniel hämtar Samuel utanför sitt hem och åker direkt till Robin som troligen vet vad varelsen är. Samuel och Daniel kör in på en motorväg som har riktningen mot Nyköping och det är där som Robin bor. När de väl kommit fram till Nyköping efter en två timmars åktur så ser de gatan där Robin bor. De knackar på dörren men ingen öppnar men de ser hur låset på dörren har blivit kapat så när de går in så ser de stolar som vällt, bordets ben har gått av och

så vidare. Sedan ser Samuel och Daniel hur Robin ligger på marken täckt av blod med en kropp ovanför sig. Samuel frågar vad han har gjort, då säger han att det var någon som bröt sig in i huset och frågade om ni två hade varit här. Efter att han hade svarat på alla frågor så försökte han döda Robin men Robin var beredd på det så det slutade med att Robin dödade en blåögd demon som jobbade åt den rödögda. Robin berättar att det finns bara två saker som kan döda demoner och det är en särskild pistol och en kniv, som Robin använde för att döda den. Samuel frågar Robin vad han vet om den rödögda varelsen, allt han säger är att det är en demon som har speciella planer för alla ungar som han har besökt. Demonen ville göra en armé av dem för att ta över Norden och han behöver en ledare till armén. När de fick reda på det så åkte dem hem till Samuel för att komma på deras mönster. Efter cirka tre timmar så hittar de mönstret, de ser hur de rör sig och vilken stad, men de vet inte hur de väljer ut barnen förutom deras ålder förstås. De hittar fyra olika barn som alla fyller ett år om två dagar och det är stor sannolikhet att det kan vara någon av dem. Han gör det bara på ungar som fyller ett år vid utvalda år, och han har redan vart hos fyra barn det här året så Samuel och Daniel chansar på att det här är ett av dessa år. De åker upp till Linköping där de har räknat ut att demonen kommer att vara om två dagar, så de checkar in sig på ett motell som ligger mittemot ICA Nära. Daniel går emot ICA för att köpa bira men precis när ICA-dörren öppnas automatiskt så hör han ett skrik. Det kommer från en kvinna bakom ICA. När Daniel går dit så ser han ingenting men när han börjar kolla runt så ser han blod, färskt blod. Han drar fram sin revolver som han har under byxkanten på ryggen och är beredd på att försvara sig men exakt när han tänker gå därifrån så

ser han en kvinna som är sönderslagen. Daniel tror att hon är död men han ville ändå kolla hennes puls. Han känner hennes puls men den är väldig svag, han tar tag runt hennes rygg med ena handen och runt hennes knäveck med andra. Han bär ut henne emot stan och ropar på hjälp, en man som ser dem ringde en ambulans och efter cirka fjorton långsamma minuter så kommer ambulansen. Hon hinner precis viska ”se upp” till Daniel innan ambulansen kommer och bär upp henne på en bår och går iväg till ambulansbilen med henne. Daniel går upp till motellet och Samuel undrar varför det tog så lång tid och varför han inte köpte ölen. Daniel säger att han glömde pengarna hemma så han kunde inte betala. Samuel frågar varför det tog så lång tid då säger Daniel ”inget speciellt” och går och lägger sig. När Samuel vaknar så ser han inte Daniel någonstans, allt han ser är en lapp där det står att Daniel ska sätta upp kameror vid ungarnas rum. De ungar som det troligen skulle kunna vara. Samuel förstår att det hände något natten innan men han vill inte fråga vad för det ser ut att förstöra honom. Daniel kommer tillbaka till motellet med en öl i ena handen och sin mobil i andra. Samuel frågar: ”hur gick det?”. Daniel svarar att det gick bra och precis efter det hör de någon knacka på deras dörr. Både Samuel och Daniel drar fram varsin pistol och går långsamt mot dörren och öppnar dörren. Där ser de sin Pappa Johan. Samuel frågar varför han är här och varför det är först nu han visar sig. Han säger att det är för farligt att vara nära dem och att han har spårat den rödögda demonen här och säger att det här är deras enda chans att döda den för det här är sista året som han kommer att skaffa folk till sin armé. När de hör det drar de till kamerorna och ser demonen i ett av husen som bara är tre minuter därifrån om man går, och det tar cirka en minut om man springer.

Rysare och övernaturligt

Samuel kom in på college efter en lång jakt på varelsen som dödade hans mamma.

93


Daniel, Johan och Samuel springer emot huset och ser demonen klänga över barnet. De tar fram kniven som är ett av de få vapen som kan döda honom, när de springer upp för trappan så ser de mannen som bor där och han ser helt förvånad ut. Johan slår till honom så han svimmar och forsätter springa upp för trappan. När de är inne i rummet så ser de demonen

öga mot öga. Demonen springer emot Samuel och slår till honom så han svimmar medan Johan kommer bakom ryggen och sätter kniven i hans rygg. De ser hur han lägger sig ned på marken och ser sedan när Samuel ligger där, helt avsvimmad. De ringer 112 men de hinner inte, hans puls stannar.

”Det är försent, han är borta”, säger Johan. Daniel säger att det inte var värt att ta död på demonen och förlora sin broder också. Ambulansen är utanför och trots att de förlorat Samuel så är det ändå en lättnad att ha dödat på den rödögda demonen. Daniel mår sämst över att Samuel dött. LIAM STÅH L, 8B

105. MATTAN Året är 2016 och i ett fattigt område i New York, bor och jobbar James Ness. Affären han jobbar på heter “Nesses carpet store” och har gått i släkten sedan hans farfar “Victor Ness” grundade affären. Affären säljer mattor och har varit ganska känd inom området under flera decennier för bra mattor till bra pris. Det är en vanlig onsdagseftermiddag för James och han syr färdigt sin sista matta för dagen. Den mattan han syr på är svart och grönrandig, med lite fetare kanter. Precis när han nästan är färdig med hela mattan och syr på långsidan, lägger symaskinen av. ”Vafan är det här då?” tänker James. Han kollar så att alla kablar sitter i och bankar lite på den, men inget händer. Han bestämmer sig för att gå ner i källaren och titta efter en annan symaskin, som var hans fars när han jobbade. Den gamla källaren är dammig och mörk. Spindelnät hänger i varje hörn och det luktar gammalt. James trycker på lampknappen så att rummet lyses upp och ser den gamla symaskinen stå på en pall längst inne i rummet, med ett dammigt tyg över. Han går fram till symaskinen och rycker bort tyget. Han börjar inspektera den gamla symaskinen noga, när han plötsligt hör att något rör sig i högra hörnet av rummet.

Rysare och övernaturligt

Han kollar noga in i hörnet för att försöka säkra så det inte är något där. Det är säkert en råtta eller nåt, tänker James, och går vidare med att bära upp symaskinen.

94

Men när han vänder sig om en sista gång ser han, hur en gammal låda i hörnet hoppar upp i luften och landar på golvet med en liten duns. Han går lite skrajt fram till lådan och kollar på den. Den är gjord av trä och på framsidan av den står det “fragile”. Han öppnar lådan försiktigt och förväntar sig att se en lampa eller något annat ömtåligt, men ser till sin förvånad att det är en matta. Han rullar ut mattan. Den är mönstrad i olika färger, och ser faktiskt väldigt cool ut. Han testar att gå på den lite men ger sig sedan, rullar ihop den och lägger den på en annan låda. Sedan tar han symaskinen och går upp till affären. ”Va?” säger James lite högt för sig själv,

när han plötsligt ser att hela affären är tom. Han går runt med en öppen mun i affären och ser sig omkring. Förskräckt öppnar han hastigt dörren och går ut. Stående på dörrtrappan kollar han ut över vägen och husen och känner att något verkligen inte står rätt till. Den största förändringen är att parkeringshuset på andra sidan gatan inte är kvar längre, utan där ligger en liten affär och ett bageri. James hugger snabbt tag i armen på en man som precis kom ut från en port och frågar: – Var är jag? Vad har hänt? Mannen kollar konstigt på James och tror han är galen, sedan går han snabbt åt andra hållet. James ser en tidning som ligger och skräpar på gatan och tar upp den. ”20 Februari 1940!?!” Rädd och förskräckt springer James in och ner för trappan i huset där han kom ifrån, rullar ut mattan och ställer sig på den. ”Snälla ta mig tillbaka…” ber James. Ett snabbt ljust sken blir till, han är tillbaka. Nästa dag. Ivrigt tränger sig James in genom dörröppningen till sin kompis Roger. Roger Spillendaugh är James bästa kompis och Roger är även stamkund på Nesses carpet store. När James och Roger brukar hänga dricker de mest öl och kollar på fotboll hos Roger. Men Roger har tyvärr en svag version av en alzheimers sjukdom och har därför inte så bra minne och kommer inte ihåg så mycket saker, han är även lite efter ibland. James och Roger sitter och pratar och funderar om den chockerande händelsen James var med om i cirka en timme. De bestämmer sig sedan för att tillsammans gå på den coola mattan och att de ska träffas vid affären klockan tolv på natten. Prick klockan tolv står Roger och James nervösa framför mattan som ligger ihoprullad på golvet i källaren. – Du luras inte nu va? frågar Roger. – Nej det hoppas jag inte. Jag vet vad jag

var med om, svarar James. De hjälps åt att rulla ut mattan och ställer sig samtidigt på den. Sswiosch!! Plötsligt står de båda i… dom vet inte var. – Vafan är det här Roger?! Vart är vi? halvskriker James. – Jag har ingen aning du. Mitt på en snöig gata med nästan ingen trafik och omgivna av några hus står dom och den magiska mattan verkar ha följt med. – Titta här! säger James. I hörnet på mattan verkar det vara någon typ av skärm, med en timer, 48 min står det. – Vad tror du det här kan betyda? frågar han. – Jag har ingen aning, men det är säkert ingenting viktigt. Kom du så går vi och tar reda på vart vi är, säger Roger. Och så tar han upp mattan under armen och börjar vandra längs gatan och James hänger på. James har i tanken att den där timern borde hållas koll på. – Varför är det så ljust ute här? frågar Roger. – Det måste vara på grund av tidsskillnaden tror jag. Vi måste ha kommit en lång bit österut från New York. När dom går där på gatan ser dom en man i närheten vid en busshållplats. Dom går fram till mannen och frågar: – Kan du berätta var vi är någonstans? Efter att dom har pratat en stund får dom reda på att dom är i Nyköping, Sverige. James och Roger kommer överens om att de måste hem, tråkigt och kallt är det. När Roger sedan rullar ut mattan på marken ser dom, hur mattan långsamt pulvriseras lite magiskt framför ögonen på dom. Det enda som finns kvar nu på marken är timern. Den står på 00.00. ”P E N P O P P E N”


106. MIN VARG Min varg. Min varg som alltid står i skogen utanför mitt hus och vaktar det. Jag går ut på baksidan när han kommer fram till mig och förvandlas plågsamt och långsamt. När Robin, min varg och pojkvän, förvandlats färdigt kommer han fram till mig och ger mig en lång och varm kyss. Vi går en stund i skogen, där det är vindstilla och det enda som hörs är några ekorrar som hoppar mellan träden. När vi har gått en bit så kommer vi till en liten damm där jag ser att jag blivit brunare än jag var förut. Vi fortsätter gå tills vi kommer till hans hus där vi hoppar in i hans bil.

Det är en varm och solig dag. Jag vill åka till stranden och bada med min pojkvän och bästa kompis, Alexandra. Jag ringer till henne och undrar om hon vill följa med till stranden, det vill hon. När vi åker på vägen till Alexandras hus så stannar Robin bilen utanför ICA, han ska handla fika och annat gott till strand besöket. Medan jag sitter i bilen och väntar, så hugger det till i magen och det börjar ryka om min kropp. När Robin kommer tillbaka så ligger jag utanför bilen och krampar. Robin undrar vad som hänt och jag förklarar händelsen jag nyss var med om. Min pojkvän förklarar att jag också kommer förvandlas till varg och så

hjälper han mig in i bilen och vi åker hem.

När hon var klar så lämnade hon lådan i sitt skåp och fortsatte med att vakta men nu på övervåningen bland alla utställningar, Dockorna var rätt så creepy men det var väl bara att tänka förbi. En halvtimme senare så gäspade hon och satte sig ner bredvid några dockor, men mitt i en gäsp så la en av dockorna sin hand på hennes axel. Hon skrek och sprang ner för trappen med en rasande fart, när hon kom ner så såg hon någon stå lite längre bort i en korridor. Hon ropade på skuggan och sa: ”Vem är du och vad gör du här?”. Hon fick inget svar så hon började gå mot skuggan med hastiga steg. När hon var framme så såg hon att det bara var en av dockorna.

till slottet så hade hon en plan att hon skulle sätta upp kameror och filma allt. Under dagen hade hon köpt sex små kameror som kopplas till mobilen. När hon kom fram till dörrarna tog hon ett djupt andetag och gick in. När hon kom in så gick hon igenom alla rum och satte upp kamerorna och kopplade dom till mobilen och satte sig i trappan och väntade.

Jag ringer Alexandra och ställer in strandbesöket, hon undrar ju såklart varför och jag säger att jag plötsligt blev sjuk. När vi kommer hem går jag och lägger mig, Robin tar som vanligt hand om mig och helt plötsligt förvandlas jag och springer ut i skogen. Min pojkvän springer efter mig och förvandlas han med, sedan bor vi i skogen för resten av livet. När jag sedan går runt i skogen och gör mig hemmastadd så ser jag plötsligt Alexandra som ropar mitt namn och letar febrilt efter mig. F E LI C IA NAG LE R SVE N S S O N, 8L

107. NATTVAKTEN Malin, 27 år, med en dålig bild bredvid på namnbrickan, är på väg till Nyköpingshus från gymmet för hon ska precis börja sitt kvällsjobb som vakt. Bara några meter kvar. Framme, hon går in i och byter om och sedan ut på sitt skift. Några minuter efter hennes skift började så hörde hon något konstigt. Det var konstigt för hon kom ihåg att hon skulle jobba ensam i natt. Så hon gick över dit hon hörde någon gå men ingen var där så hon tänkte att det bara var vinden eller nånting sånt. Hon gick vidare förbi trapporna men så hörde hon någon viska uppifrån och blev lite skakis. Så hon tänkte efter om det var värt att gå upp eller inte, men det kunde ju vara nån som smugit in så hon började gå uppför trapporna. Men så började det viskas igen fast från nedervåningen så hon skyndade sig ner och viftade runt med ficklampan men det var ingen där. Så hon sa till sig själv ”vad är det som händer”. Nu har det gått någon timme eller så. Hon gick till sitt skåp för att hämta sin smörgås, sedan satte hon sig ner i trappen och när hon öppnade lådan så slogs hon av lukten av stekt ägg och så började det vattnas i munnen och sedan började hon äta.

Hon lugnade ner sig lite men då började huvet på dockan vrida sig runt mot henne och skrek: ”UT UR MITT SLOTT!”. Malin puttade omkull dockan och då slogs alla fönster upp, det blåste upp så mycket att Malin blåste iväg genom korridoren och ut genom dörren när hon låg utanför dörrarna till slottet. Så stängdes allt och dörrarna låstes. Det var då Malin bestämde sig för att gå hem. Men imorgon så skulle hon komma tillbaka med en plan. Hon stannade på trappen utanför slottet tills hon slutade, sen gick hon hem. Dagen efter när hon gick

Det tog inte lång tid innan hon hörde viskningar i korridoren, hon kollade dit och såg en av dockorna. Hon visste att det var spöket men hon gick dit och kollade ändå, för nu filmade hon. När hon hade kommit halvvägs så sa dockan: ”Varför kom du tillbaka” med en lugn röst. Malin svarade: ”Det här är mitt jobb och ingen ska få mig att sluta, inte ens ett spöke”. Spöket vände sig om och började gå mot Malin, hon antog att spöket inte skulle attackera henne så hon stod kvar lugn. När spöket kom fram så tog den av sig huvan och då såg man att det var Birger Jarl och han sa: ”Vi gör en deal, du får vara kvar här och jobba men du tar ner kamerorna och är lite tystare”. Malin tackade ja till dealen och efter det så blev dom bästa kompisar och han skrämde henne aldrig igen. ”(E NTE R NAM E H E R E)”

Elena går skakande och försiktigt upp för den hala backen. Snö från trädet bredvid backen faller ner på henne. Hon stannar till och börjar nästan gråta av kylan. Hon kollar upp men hon ser inget träd. Det har alltid stått ett träd där förut, men de kanske har huggit ner det. Men var kom då snön ifrån, tänker hon. Hon kollar upp och ser att Chris väntar på henne i slutet av backen. Hon går försiktigt fram och lyckas till slut komma bort från isen.

Klassen gick in i bildsalen och satte sig på sina stolar. Bildläraren kom in och berättade om uppgiften. Elena gillade bild men, eftersom Chris inte är så bra på det är han inte så intresserad. Läraren ritade en bild på tavlan men gjorde fel så hon sträckte sig efter suddet. När hon la ner suddet såg Elena med sina egna ögon hur det långsamt försvann men ingen annan märkte något. Hon kände det som om hon fått en elchock. Läraren delade ut allt som de behövde till alla elever. Elena försökte glöm-

ma det som hänt eftersom om det nu var verkligt skulle ingen tro henne. Alla reste sig upp och gick ut ur bildsalen. I klassrummet jobbade de med sina svensktexter. Elena fick en klump i magen som om hon hade svalt en stor sten. Läraren skulle sätta sig ner på sin stol, då kunde alla i klassen se hur stolens färg långsamt blev svagare och svagare. Till slut var stolen borta och hon ramlade. Hon ställde sig upp med ett rött ansikte och en rynka

Rysare och övernaturligt

108. NYKÖPING FÖRSVINNER

95


mellan ögonbrynen. Jonas var närmast så hon frågade honom. – Jonas! – Ja? – Var det du? Du sitter närmast. – Om det var jag skulle stolen vart kvar i klassrummet men det är den inte. Alla gick ut ur klassrummet men ingen verkade bry sig alls om att stolen försvann förutom Elena. Hennes hjärta dunkade jättehårt av rädsla och oro. Chris fortsatte att gå som om inget hade hänt, men Elena oroade sig. Det är så allt dåligt börjar, tänk om allt försvinner, tänkte hon. Elena och Chris var inte bara bästa vänner, de var också grannar, de bodde jättenära Nyköpings slut. De klev ut ur bussen och började gå hem, ingen av dem sa något

under hela vägen. De bara gick hem och orkade inte prata med varandra. När hon kom hem var flera saker borta så hon ringde sina föräldrar, men ingen svarade och de kom inte hem under hela natten. Nästa dag sa hon inget till Chris för hon tänkte att hennes föräldrar kommer säkert hem idag, men om de inte gör det så måste hon säga det till någon. Nu mådde Elena ännu sämre och ju mer hon tänkte på sina föräldrar desto mer insåg hon att de var borta. När de kom fram till skolan såg de hur alla sprang ut av skräck, man kunde se hur skolan blev svagare och svagare. “Inte igen!” tänkte Elena. Efter ett tag började allt och alla försvinna utom Elena och Chris. Han fick en idé. – Elena, vi kan ta oss till gränsen där Nyköping slutar.

– Hur vet du att allt bara försvinner i Nyköping? – För jag kollade på nyheterna och skulle saker försvinna överallt skulle de nog nämnt något om det. De sprang hem så snabbt de kunde även om de inte orkade fortsatte de springa. Gränsen låg så nära deras hus. Nu började Chris och Elena också att försvinna. De var nära gränsen men Chris ramlade och kunde inte ställa sig upp. Han kollade på henne och nickade och hon visste vad det betydde. Så hon gick till gränsen och ställde sig utanför. Hon började bli klarare. Elena stod och kollade på Chris medan han blev svagare och svagare, till slut fanns inget kvar. I SAB E LLA S HAM O O N, 8J

109. NYKÖPINGS MÖRKASTE DEL Solen går upp och strålar på den vita marken, snart börjar snön få ett djurspår, ”men inte vilket djurspår som helst utan från ett varglikt djur”. Jag går in i korridoren och är på väg till min lärares kontor för att få mina nycklar till skåpet och schema. Jag heter Angelica och har precis flytta hit till Nyköping. Tidigare i år har jag haft problem i skolan. Nu bor jag inte längre hos mina föräldrar, de dog i en bilolycka för ett år sedan. Jag bor hos min moster Maria sen den olyckan, av någon konstig anledning får jag inte vara ute så sent, speciellt när det är fullmåne.

Rysare och övernaturligt

Lektionen hade inte börjat än, så jag gick och satte mig på en bänk och väntade till läraren skulle komma ut. Efter tio minuter kom läraren ut från lärarrummet och han gick med bestämda steg mot det första klassrummet. När alla elever hade suttit på sina platser så började läraren sin lektion, jag lyssnade inte så noggrant vad läraren sa utan var väldigt inne i mina egna tankar. Efter en stund kände jag mig lite yr och såg en suddig bild i huvudet, som om jag kunde se en vision när jag var mindre. Min blick fastnade i skogens grenar, inom mig hade jag en väldigt djup känsla att vilja komma ut. Jag hade en känsla inom mig som om jag var instängd i ett fängelse i den här skolan, jag ville ut och

96

springa ikapp fåglarna som flög i himlen. Men på grund av min moster får jag inte gå ut själv någonstans, lektionen har precis slutat och det är dags att gå hem men jag måste stå här i det kalla vädret och vänta tills min moster kom upp för backen från jobbet. Ensamheten gnagde i mig som ett djur. Den hade långsamt ätit upp mig inifrån och lämnade nu endast ett stort ekande tomrum. Jag hade ingen att prata med, det fanns ingen i den här staden jag kände. Jag satt nu i bilen på väg hem. Moster gav mig ett leende jag aldrig hade sett förut, hon kanske var glad, vem vet, man vet aldrig om hon var glad eller ledsen. Men helt plötsligt kommer ett jättelikt stort djur emot oss. Jag kunde inte tyda vad det var för djur, moster försökte svänga undan djuret, men det försvann in i den mörka skogens djup. Det var så underligt, av någon konstig anledning växte sig djuret till något långt. När vi kom fram till stugan så var allt stökigt, vi hade fått inbrott i huset. Vi hittade trasiga kläder med blodfläckar på. Rädslan steg i oss, det enda vi kunde göra var att stirra på golvet. Ingen av oss två vågade öppna munnen och till slut svimmade moster. Jag började leta efter en telefon för att ringa till polisen, när jag hade hit-

tat den började mina händer att darra av rädsla på knapparna. Medan jag väntade på att någon skulle svara i telefonluren så såg jag rivmärken med blod på, framför telefonen. Jag såg en skugga växa fram men visste inte om den var min? Mina svettiga händer började skaka av nervositet. Jag ropade på moster, men hon svarade inte tillbaka. Jag kände att någon tog lugna andetag bakom mig, jag började kallsvettas. Jag vände mig om väldigt långsamt. Framför mig fanns det en jättelik hund med stora tänder. Hunden tittade väldigt intensivt på mig med sina mörka bärnstensögon, men varelsen såg inte ut som en hund, utan ett annat djur, mer lik en varg eller en - varulv! Jag sprang som en galning bort från huset fast jag ju inte fick gå ut på natten och speciellt inte när det är fullmåne men jag visste inte varför? Varulven ylade. Det lät vackert, men mina tankar var bara att springa härifrån, bort från huset och bort från staden. Varelsen ylade, det lät så vackert, men jag var bara tvungen att fly och lämna moster. Jag hoppades att hon skulle överleva. Natten föll och det började mörkna, vargspåret hade försvunnit och istället ersatts av fotspår av en sko i den vita snön. B ETSY N O E M I C O NTR E RAS M E ZA, 8J

110. NYKÖPINGSHUS Jag vaknar upp i min säng. Öppnar min telefon och går in på snapchat och ser att en person har skrivit till mig: “God morgon Zoey! Kom ihåg att vi har prov idag och det kommer att vara långt så ta med dig en macka till mig och dig, ses.”

“Ok, det ska jag komma ihåg” svarade jag. Jag gick sedan in på instagram. Efter ett tag får jag ett meddelande från en okänd person som har numret privat. I meddelandet står det:

“Jag vet vem du är och jag kommer att hemsöka dig om du inte slutar med det du gör! /Nyköping” Jag blir lite rädd men jag bryr mig inte så mycket om det. Det är säkert någon person som vill busa. Jag går upp från


“God morgon älskling! Har du sovit gott?” “Ja, det har jag. A, just det, kan du göra två mackor för provet jag har idag?” frågar jag. “Ok” svarar mamma och ler. När jag blir klar med frukost så går jag upp från bordet, tar mackorna och stoppar de i väskan. Jag går sedan höger, vänster och in till toaletten och borstar mina tänder. När jag börjar gå till skolan kommer jag ihåg att jag fyller sexton år imorgon. Jaha, då kommer det vara likadant som varje år. En liten tårta, med en present som säkert suger som varje år. Jag vet, jag vet, det är tanken som räknas. Jag fattar det. Plötsligt börjar min mobil ringa mitt i mina tankar. Jag tar upp telefonen långsamt och tror för en sekund att det kanske är den där personen som sms: ade mig förut när jag var i sängen. När jag äntligen tar fram mobilen ser jag att det bara är min kompis Erik. Jag svarar med ett hej. “Hej! Jag vet att du kommer att vara här i skolan om några minuter men jag kan inte hålla mig för att fråga om du ville åka med mig till Nyköping? Okej, jag vet att alla säger att det är hemsökt och att ingen har levt där på många år men jag ville bara se några hemsökta byggnader. Booo, ja jag vet jätteläskigt.” säger han sarkastiskt. “Ja, eller hur jätteläskigt”, svarar jag och låtsas låta lika sarkastiskt som honom. ”Ja okej då.” svarar jag. Jag vet egentligen inte varför jag sa ja. Det kom bara ur min mun men jag kan inte ändra mig eftersom han verkligen var taggad och vi brukar alltid ställa upp för varandra och göra saker tillsammans med varandra. “Just det, när skulle vi åka dit?” frågar jag. “Imorgon natt”, svarar han. “Okej, jag kommer. Vi möts utanför skolan” “Okej, kom inte försent, hej då”, var det sista han sa. “Nej då, hej då!” sa jag. Nu har skolan slutat. Det tar några mi-

nuter tills jag är hemma. När jag äntligen är framme tar jag upp nycklarna, sätter nyckeln i hålet, vrider handtaget och öppnar dörren och säger: “Hej mamma! Jag är hemma och undrar om jag kan sova över hos min vän imorgon natt?” ljuger jag. “Du har väl gjort alla dina läxor?” “Jag har en kvar men den kan jag göra hos henne” säger jag. “Okej” säger hon glatt. Jag går sedan upp till mitt rum och söker grejer om Nyköping. Till slut somnar jag, men som tur vaknar jag en stund efter och kan stänga datorn innan mamma hinner se någonting och sedan går jag till min säng. Det är morgon, klockan 08.26 i skolan. I korridoren ser jag Erik och så fort han ser mig ler han och går snabbt till mig. “Hej! Så är du taggad inför natten?” säger han med sina varma gröna ögon som kollar snällt mot mina men som samtidigt lugnar ner mig.

snabbt mina fingrar med hans. Nu kan jag äntligen börja slappna av och sova, så jag börjar tänka: Vi är ett ganska bra team tillsammans men det känns som om jag börjar gilla honom lite och jag tror samma sak med honom. Men är jag verkligen säker på det? Det tror jag inte. Vänta lite... det känns som om jag har glömt någonting. Just det min läxa som jag skulle göra. Aja, jag kan göra den när jag kommer hem. Om jag ändå gör det. Han vaknade lite tidigare än mig. Jag känner det genom att han inte längre sover på mitt huvud, men han håller fortfarande händerna. Efter ett tag så väcker han mig. “God morgon”, säger han väldigt mjukt så att jag inte direkt ska bli skrämd medan han smeker lite min hand. “Nej, jag bara skojar. Vi är snart framme om typ tio eller fem minuter”, säger han och ler mot mig. “Jaha, ok”, säger jag och ler tillbaka men lite sömnigt.

“Ja, det är jag och jag har sökt lite fakta om Nyköping igår utan att min mamma märkte mig.”

“Du, jag tänkte att vi kan kolla en byggnad som heter Nyköpingshus. Människor har sagt att det är där det spökar mest och lite mord men vi kommer att vara ok. Men det är ganska stor byggnad, så vi kommer inte att hinna se hela byggnaden utan bara en liten bit av den”, säger han medan han kollar in i mina ögon och märker att jag blir lite skrämd.

“Bra! Kom igen, vår lektion börjar snart.” sa han.

“Ingen fara, om det händer något så är jag här, som alltid. Eller hur?”

Vi började gå bredvid varandra och tränga oss förbi alla elever.

“Ja”, säger jag medan jag ser lite lugnare ut.

“Vänta, va? Natten? Jaha, du menar när vi kommer att åka iväg.” säger jag och böjer mig fram för att ingen annan ska kunna höra oss.

Nu när skolan har slutat går vi till en affär och köper lite mat och dryck inför natten. När vi har köpt allt vi behöver går vi till en liten stuga som vi vet att ingen kommer till och stannar där tills det blir natt. När det äntligen blir natt går vi till en bus�station och går in i bussen och jag kan redan känna klumpen i min mage. När vi har suttit oss ner så frågar jag Erik: “Hur lång tid kommer det här att ta?” “De kommer att ta ungefär en timme” säger han. “Jaha, ok.” Jag börjar bli mer och mer trött så jag märker att jag börjar somna på hans axel. Ett kort stund efter öppnar jag mina ögon lite, flyttar lite bak mitt huvud så att jag kan se honom och jag ser att han ler och känner att han håller om mig. Han har med sig en liten filt i väskan så han böjer sig ner till väskan, öppnar dragkedjan försiktigt och lägger filten över mig och lite på hans sida och så lägger han sitt huvud på mig och börjar också sova. Jag märker att han söker efter min hand, till slut hittade han min hand och lägger sin hand över min men jag flätar

Efter det har gått några minuter så ska vi äntligen gå av. Vi packar undan filten lite snabbt och går ut genom dörren hand i hand och så hör vi någon säga till någon annan: “Är de ihop?” “Ja, jag tror det. Jag menar kolla vad söta de ser ut!”, säger den andra personen. Vi rodnar lite men ingen säger något. Nu har vi gått ett tag och börjar se en byggnad som man ser bara i sina mardrömmar. Jag ryser lite men kan inte direkt kontrollera det så Erik känner det lite, så han håller min hand lite hårdare (utan att det blir för hårt). Nu står vi framför byggnadens dörr. Vi öppnar dörren försiktigt och såklart måste den gnissla som i en skräckfilm. Vi tänder ficklampan och tar ett kliv fram och börjar se att det finns spindelväv överallt. Jag ryser igen, fast den här gången lite starkare, så att han flätar in sina fingrar i mina igen till slut. Jag kollar på honom och ler. Efter vi har gått en bit så ser vi en död människa på golvet, helt blodig. Jag vill bara skrika men jag vet att jag inte kan så jag kollar bara bort mot Eriks håll. Vi går förbi kroppen och börjar kolla

Rysare och övernaturligt

min säng till garderoben och tar på mig svarta byxor och en svartvit topp. Sedan går jag till mitt sminkbord och lägger mascara, nudeläppstift och fyller i mina ögonbryn. Jag står framför spegeln ett tag och kollar på mig när mamma ropar på mig och säger att frukosten är klar. Jag går ner för trapporna sedan svänger jag till höger till köket. Där står mamma vid spisen och med en hög av pannkakor på en tallrik. Hon går till mig ler och säger:

97


lite på väggarna om det kanske står något. Vi ser mitt namn klottrat över hela väggen med blod. Jag börjar gråta i hans famn medan jag frågar: “Tror du att jag dödade människan för att klottra mitt namn på vägen? Jag tror jag har drömt om det en natt.” “Nej, jag tror inte det och om du gjorde det finns det säkert en vettig anledning”, säger han medan han håller mig med blicken. “Ok…”, säger jag. “Kom igen, vi går upp för den här trappan”, säger han lite försiktigt. Vi går upp och hittar flera rum. Vi går in i rummet som är närmast till vänster. Vi hittar en dvd. Vi stoppar in dvd:n och börjar kolla medan båda är lite skrämda över vad det här bandet kommer att visa oss. Man ser mig gå in i byggnaden mitt i natten med en kropp som jag släpar. Fast det ser inte ut som jag är vaken. Det ser ut som om jag går i sömnen. “Går du i sömnen?” frågar Erik. “Jag...jag vet inte...antar det”, stammar jag medan jag är skräckslagen. Sedan ser vi att jag gör sår på personen och skriver sedan mitt namn med blod på väggen. Sedan ser vi en annan dag som jag skär upp ett nytt sår och skriver mitt namn på väggen.

“Jag är inte rädd för dig”, säger han med bestämd röst.

“Tack”, säger jag och dricker upp det sista ur skålen.

Jag ler mot honom samtidigt som tårarna rinner från kinderna. Han kramar om mig och säger:

“Men vänta, vem tror du det är som har skrivit meddelandet?”

“Kom, vi har fått nog av det här stället. Vi går hem.” Jag bara nickar. Båda går försiktigt ner för trappan samtidigt som Erik kollar bakom sig. Vi är ute ur byggnaden och försöker hitta en buss nu. Bussen kommer efter en halvtimme. Vi går in och sätter oss. När vi äntligen är hemma hos mig så förklarar jag för mamma att jag inte ville sova över och när jag skulle gå hem såg jag Erik mig på vägen och vi gick hem tillsammans. Sedan går vi upp till mitt rum men Erik säger: “Vänta, jag kommer snart.” Han går ner för trappan medan jag fortsätter att gå upp för trappan och in till mitt rum. Jag hör honom gå upp och sedan öppnar han dörren med ett leende i sitt ansikte, medan jag ligger i sängen och ler tillbaka. Han gör soppa till mig. “Kom, sätt dig”, säger jag. “Igår så fick jag ett meddelande från en okänd person och så här står det” säger jag medan jag tar upp mobilen ur min ficka och visar honom meddelandet.

“Fattar du inte? Det är jag som har mördat personen! Det är jag som går i sömnen och det är jag som klottrar mitt namn i blod.”

“Jag vet vem du är och jag kommer att hemsöka dig om du inte slutar med det du gör! / Nyköping”

Jag är rädd för mig själv, av vad jag är kapabel till. Det känns som om Erik går in i min hjärna och läser mina tankar.

“Ingen fara, inget kommer att hända dig. Jag är här”, säger han, ler igen och kramar min hand.

“Nej, jag vet inte vem som har skrivit meddelandet men en annan sak vet jag. Du är säker så länge du är här och med mig”, säger han i smyg. “Ja, du har nog rätt”, säger jag och ler mot honom. Jag går sedan in i kalendern i min mobil och kollar om jag har skrivit någon anteckning och så står det någonting som gör att jag rycker till så att Erik undrar vad det är. Jag vänder mig mot honom och säger: “Jag fyller år idag!” “Aa, just det!”, säger han och går direkt upp från sängen och till sin väska. Öppnar ett litet fack och tar upp någonting. Går fram till mig och ger presenten medan han säger: “Grattis på födelsedagen!” “Åh, Erik det är helt underbart! Tack!” Han ler och jag kramar om honom. “Förresten, vill du sova här inatt, ifall jag går i sömnen kan du hindra det på något sätt?” Han går och släcker lampan medan jag lägger undan skålen. Han lägger sig i sängen mjukt och försiktigt. Han lägger armen om mig så att han kan känna om jag går upp. Jag flyttar mig närmare så att jag kan känna hans kropp. Jag lägger min hand över hans och börjar sova. ”M O O N LI G HT”

Rysare och övernaturligt

111. ROVDJURET

98

Jag känner hur hjärtat pumpar när jag springer för allt jag har. Jag har en känsla av att den är för nära, jag vågar inte kolla bakåt. Jag är helt utmattad men jag fortsätter springa ändå. Jag är utan hopp, jag kan inte springa ifrån den. Jag halkar och slår huvudet på en sten. Jag reflekterar över mitt liv när jag ligger på den hårda kalla marken och stirrar upp i himlen under en kall novembernatt. Jag tänker på stunderna där jag har varit högst och de stunder jag har varit lägst. Till slut kollar jag sakta upp, jag ser ingenting. Jag ställer mig upp försiktigt medan jag känner hur hela kroppen skakar. Jag känner mig ensam och rädd, sakta inser jag att den skräckinjagande varelsen kanske inte var ute efter att döda mig. Innan jag hinner tänka något mer ser jag hur stora gulaktiga ögon ser på mig, jag kan

knappt röra mig. Efter fyra sekunders intensiv ögonkontakt så försvinner den okända besten in i nattmörkret. Jag känner en lättnad över att det är över, jag stapplar fram i mörkret mot där jag ställde min bil. Jag halkar lite på en isfläck som jag inte såg, bildörren är fortfarande öppen och helljuset är på. När jag sitter bakom ratten i min bil så känner jag mig övervakad, det är en obehaglig känsla som bara inte vill gå bort. Allt jag vill göra är bara att komma därifrån, jag vrider om nyckeln men min bil vill inte starta. Desperat försöker jag igen, sedan inser jag att bilbatteriet har gått slut. Jag är långt ifrån hjälp ute i ingenstans. Jag får väl helt enkelt ringa någon snäll själ som kan hjälpa mig, alternativt polisen. Jag lägger handen i fickan men ingen mobil är där, jag måste ha tappat min mobil när jag ramlade.

Jag förstår att det enda sättet för att jag ska överleva detta är att gå tillbaka, jag vill verkligen inte men jag har inget val. Jag samlar mod och går ut i mörkret igen, jag hör hur jag andas tungt men… jag hör något annat andas också. Jag får en klump i halsen men jag fortsätter gå mot stenen där jag föll. Jag känner hur något våldsamt knuffar till mig i ryggen så jag faller mot marken. Det enda jag kommer ihåg efter det är hur jag vaknar i min säng. Men jag vet att det var mer än en dröm. G U STAV B R O MAN D E R, 8L


112. SISTA MINUTEN

De sista fem minuterna tar längre tid än någonsin tills jag hör mitt namn: “Tora”. Mitt ansikte vänder sig snabbt mot katedern och jag ser hur min lärare står och ler, i hennes händer lyser det vita kuvertet med mina betyg. Jag går fram lite blygt medan jag fixar till mitt blonda hår, tackar och hälsar trevligt lov och sätter mig sedan vid min bänk igen och väntar på att alla ska få sina betyg så man kan gå på det efterlängtande lovet. Alla rusar ut mot korridoren när läraren äntligen säger till oss att vi kan gå. Utanför står Ava och väntar. Hennes ansikte lyser upp när hon ser mig. Hon rycker tag i mitt betyg och öppnar hetsigt. När hon får upp pappret skriker hon högt “du fick ju alla A!”. Jag känner alla klassens blickar och vill snabbt ta mig därifrån innan alla börjar ställa frågor. När vi går mot mitt skåp möter vi Antonio från nian. Den snyggaste killen på skolan. Hans iskalla blå ögon möter mina bruna och han stannar upp oss. “kommer ni på festen ikväll hemma hos mig”. Jag känner hur mitt hjärta börjar dunka snabbare och jag svarar “eh, , när börjar den”. Han svarar kortfattat “åtta”. När han går vidare lägger jag märke till en svart dödskallering han har på lillfingret. När jag tittar på den så får jag en rysning i kroppen och det är som att den typ vill dra med mig. Kvällen därefter står jag framför spegeln och kollar så att min röda klänning sitter perfekt. Ava fixar till det sista av sminket med en mascara från Dior medan hon sitter ner på golvet med sin svarta poloklänning. “Var bor han Antonio då?” frågar Ava. “Bryngan, vet inte gatunumret, men vi borde ju höra musiken”. Vi går ner för trappan som leder mot den lilla smala hallen. Jag tar på mig mina vita låga Converse och min svarta kappa. Pappa står och väntar med bilen utanför för att skjutsa oss till Humlan. Där vi sedan ska gå vidare mot Antonio. Nu står jag och Ava där utanför Humlan och vi är redo att gå på vår alldeles första fest. Och festen är hos den mest

populära killen Antonio. Vi går upp för backen och vi kommer fram till de första husen. Alla hus är exakt likadana med svart tegel och svarta takpannor. Alla hus verkar helt döda och inga folk syns till. Vi försöker lyssna efter musik som kan ha kommit från festen, men hör bara den kalla vinden som leker i våra hår. Vi går vidare längs den raka vägen. Snöflingorna faller sakta men säkert när vi går och lyktorna ger ett kallt ljus som visar vägen. Vi kommer fram till fler villor och deras utseende är exakt likadant och prydnader i fönstren är desamma som i de förra husen. Den ovanligt kalla vinterkylan sveper över oss och jag känner hur min kropp börjar darra av kylan. Paniken att hitta fram till Antonio innan våra kroppar fryser till döds är stor. Vi måste snabbt få värme. Då får jag känslan igen att något vill dra med mig, samma känsla som jag fick av Antonios ring. Känslan gör så vi går fram till ett av de mörka husen och ställer oss framför dörren. När vi står där lägger vi märke till att dörren är mycket större än vad en vanlig dörr är, men att handtaget är precis vanligt. Jag tittar upp och kan inte ens se var dörrens topp är. Mina tankar börjar genast röra sig runt i huvudet om hur vi har kunnat se hela huset från långt håll och när vi står intill huset kan vi inte ens se husets slut. Vi knackar på den stora dörren och inget händer. Ava sträcker sig mot handtaget och dörren öppnas bara vid att hennes fingertopp rör dörrhandtaget. Den långa korridorens facklor släcks när den iskalla vinden sveper in i huset. Vi känner hur värmen från huset famnar om oss och vi har inget annat val än att gå in. Bakom oss stängs dörren med ett högt ljud som ekar i den spöklika korridoren framför oss. Jag och Ava tar några steg framåt och vi hör hur golvet knarrar. Vi kollar på den stora kristallkronan som lyser över oss och vi börjar höra ljud från trappan bredvid oss. Våra blickar slits mot trappan och de knarrande stegen kommer närmre och närmre. Min hand sträcker sig efter dörrhandtaget men inget händer, även när jag använder all min kraft för att få upp den stora tunga dörren. Min kropp ryser till när jag känner en kall hand läggas på min axel. Jag står helt still och vill inte vända mig om. Men jag

ser hans hand i ögonvrån. På mannens lillfinger sitter en dödskallering och tanken på Antonio kommer fram. Jag hör hur Ava försöker ropa på hjälp men något hejdar hennes mun. Den bleka kalla handen rycker tag i min kropp så jag står framför Ava. Ifrån hennes blå ögon rinner svarta tårar och handen som täcker för Avas mun kommer från en lång person med svart kappa. Hans ansikte syns inte för en vit duk med två svarta prickar hänger över. Runt hans hals är ett rep som är knutet för att duken ska hållas fast och det ser nästan ut som han blivit hängd men överlevt. Han rycker i oss och försöker dra iväg oss i den långa mörka korridoren. Vi har ingen chans att dra oss ifrån hans grepp om våra armar. Korridoren ser ut som den är från en skräckfilm med en blodröd matta som sträcker sig längst med den långa korridoren och fönster som är täckta med fastspikade plankor. När vi når slutet av korridoren möter vi en dörr. På dörren står det “sista minuten”. Den mystiska personen öppnar dörren, vi hör hur en klocka börjar ticka och samtidigt öppnas flera dörrar i rummet. Dörrarna är öppnade för olika platser i Nyköping. I rummet ligger frysta kroppar som ser ut som de försökt ta sig ut men inte lyckats. Det sista vi hör från hans mycket tillgjorda mörka röst är: “lycka till”. Han puttar in oss i rummet och låser dörren bakom oss. I rummet drar det från alla de olika dörrarna som är öppna. Vi tittar på varann och det enda vi tänker på är att ta oss ut. Vi börjar springa till en av dörrarna som visar Humlan men när vi kommer fram stängs dörren och en röst låter “ 30 sekunder kvar”. Jag springer mot en blå dörr som visar min trädgård i Arnö. Jag nästan hoppar ut från dörren och vänder mig om för att se Ava. Men det sista jag ser är hur dörren stängs långsamt och hur Avas kropp har frusit till is och ramlar ner mot golvet. På mindre än tre sekunder är allt borta; dörren, huset och min bästavän. O LIVIA W ETC H E, 8J

Rysare och övernaturligt

Mina bruna ögon är fast på klockans minutvisare. Det är exakt fem minuter kvar till jullovet. Det här jullovet kommer bli det bästa lovet, jag bara vet det. Utanför fönstret ser jag snön som faller ner till den isiga marken och sjuorna som har fått sina första betyg på högstadiet.

99


113. SJÖN Tiala var med sin storebror och lekte vid sjön. Han sa till henne att inte gå för långt ut på bryggan. Men hon ville känna på vattnet så hon la sig och sträckte sin lilla hand mot vattnet. William kollade inte i just det ögonblicket, han var för upptagen med sin mobil. Plötsligt när Tiala nuddar vattnet så ser hon något som kommer rakt upp mot henne, jättesnabbt! Det tar tag i henne och drar ner henne i vattnet och William hör ett stort plask och kollar upp från mobilen. Ser inte Tiala någonstans. Han springer ut på bryggan och dyker ner i vattnet. Han sträcker sig efter henne men hon är för långt ner i vattnet, han simmar och simmar neråt men sedan måste han upp för att hämta andan. Han dyker ner om och om igen men får aldrig tag i henne. Han förstår att det är försent men han vill inte inse det. Han häver sig upp på bryggan och börjar gråta. Han kollar vart han slängde iväg sin mobil. Han letar och letar och sedan hittar han den mellan två mörkgråa stenar. Han ringer genast 112. Han berättar för kvinnan i telefon vart han är och vad som hände. Hon skickar snabbt en polisbil och en brandbil. Efter en lång väntan kommer de till platsen och hittar storebror William sittandes på bryggan och gråter. Två av brandmännen kommer och bär honom till bilen, sätter på honom nya kläder och sveper in honom i stora vita handdukar. Medan han sitter där och värmer sig så dyker tre andra dykare ner i vattnet och börjar leta. Polisen kommer till William och vill att han ska berätta vad som hände till punkt och pricka, och det gör han.

Rysare och övernaturligt

Men det han inte vet om är att hon inte ramlade ner utan att något faktiskt grep tag i henne och drog ner henne. Efter att de pratat med honom ringer de hem till hans föräldrar och berättar om händelsen och var han är nu. De skulle komma dit och hämta honom.

100

När William kollar upp ser han sin mamma och pappa stå och prata med polisen en bit bort. Mamma gråter och pappan med. De börjar gå mot William och när de är framme ställer han sig upp och säger förlåt och börjar storgråta igen. Mamman och pappan håller om honom och säger: ”Nu åker vi hem”. De går två år innan William sätter sin fot där igen. Den här gången är han med sin kompis Daniel och Patric. De går dit för att de ska tälta en fin sommardag. De slår upp tältet och de är klara när solen går ner. De tänder även en eld där de sitter och grillar korv. De tycker att de

är en bra tid för att börja med spökhistorierna. Patric börjar och den är rätt så läskig tycker alla, sen är det Daniels tur och mitt i hans berättelse hör de ett stort knak i skogen bakom dem. De kollar dit men ser inget så de hämtar sina ficklampor och går dit för att kolla vad det var men hittar inget men plötsligt när Patric går bakom en stor sten så skriker han till. När de andra kommer dit står de bara en hink med sjövatten i. De vill inte gå hem nu på kvällen så de går bara tillbaka till tältet och fortsätter berätta spökhistorier men den här gången är de inte lika coola som de var förut, de kollar runt om sig hela tiden för att se så inget är där. De går inte lång tid innan de börjar höra saker i skogen igen, springande fotsteg, knaster bland träd och buskar. De tänder sina ficklampor igen för att gå och kolla vad det är. De går till stället där de såg hinken med vatten men den här gången finns ingen hink där. De börjar freaka ur men Daniel säger genast att de ska hålla sig lugna och gå tillbaka till tältet för där är det mest säkert. Efter ett tag ännu senare på kvällen börjar de prata om sin kompis Robins bortgång. Det är bara de tre som vet exakt hur det gick till den kvällen. De har aldrig sagt något till någon vad som hände. Polisen har lagt ner fallet och ingen annan än de vet om vad som hände. Det var en fin sommardag då de fyra killarna var och badade, faktiskt precis vid den här sjön de är vid nu. De körde massa lekar i vattnet och sedan var de dags för hålla-andan-tävlingen. Robin var en av de mest populära killarna bland tjejerna i skolan, dels var han det för att han inte var härifrån. Han kom från Sverige och hade tidigare bott i Nyköping men sedan bestämde de sig för att flytta till USA. Han var även den snygga blonda killen. William var också rätt så populär men inte lika mycket som Robin. Men några dagar innan killarna badade så hade de haft ett stort bråk om den snygga tjejen i skolan och Daniel och Patric ställde sig på Williams sida eftersom Robin kunde få exakt vem han ville. Så sen nu när de tävlade så körde de några gånger och sedan lurade killarna Robin att de skulle ta tid på honom eftersom han var den som vann nästan varje gång. Men de hade en plan bakom det. Robin tog andan och sedan drog han ner under vattenytan. Då började William, Daniel och Patric hålla ner honom under vattnet och Robin var i ren panik eftersom han inte kom upp. De gick nästan två eller tre minuter innan han slutade kämpa emot. Men de fattade inte att han hade dött så de ryckte i honom, sen fick de panik och simmade upp och lät honom sjunka ner till sjöns mörka botten. De sa aldrig nå-

got till hans föräldrar eller någon annan. Det var en sak bara de visste om. Klockan var nästan elva på kvällen och de tänkte ta ett sista dopp för dagen innan de gick och la sig i tältet så alla tre killar hoppade i och simmade lite. Sen så skrek Patric till och sa att han såg något som sträckte sig efter honom så de blev rädda och simmade upp. Patric som var sist upp ska precis ta upp sin sista fot ovanför vattenytan, då kom saken igen och tog tag i hans fot och Patric tappade taget och ramlade bakåt och drogs sedan ner under ytan. De andra killarna blev förskräckta men hoppade ändå i efter honom. De ville inte att han skulle dö. Men efter många om och men så hade de inte fått tag på honom. De simmade snabbt upp men Daniel som var sist upp blev också nerdragen i vattnet. Den här gången vågade inte William hoppa ner för han visste att det redan var för sent att rädda honom. Han tog på sig sina kläder, hämtade allt han behövde men sket fullständigt i elden och tältet. Sen så sprang han hem det fortaste han kunde. När han kom hem så duschade han snabbt av sig sjövattnet men när han kom ut möttes han av sin pappa som druckit, kanske lite för mycket, ännu en gång. Han ville knappt prata med honom så han sa bara snabbt att han inte hade tid att prata nu, sprang upp på sitt rum och försökte sova. Men som han tänkte gick det inte så bra. Han var vaken hela natten och undrade vad fan som hände förut. Hans två bästa vänner dog just. De drunknade men av vad? Det var frågan. Han började tänka på övernaturliga saker som andades och demoner och till slut fick han nog. Han tog fram sin laptop och började söka runt. Till slut hittar han lite information och två telefonnummer. Det gick till två bröder som hjälpte folk att komma till ro efter att de dött. William kollade på klockan och den var cirka fyra på morgonen, så han försökte sova och ringde dem när han hade vaknat. Direkt när han vaknade kom han ihåg lappen han satte på datorn. Han ringde först till en av bröderna. Han ringde och fick svar från Sam. Han sa även att hans bror var där också. De snackade en stund och de sa att de skulle vara hos honom inom några timmar. När de lagt på och bestämt träff kände William sig lite mer lugn men stressen och rädslan inom honom var fortfarande stor. Han gick ner för att äta frukost, han såg även att hans pappa fortfarande sov men han var nog bakis sen sitt drickande igår. Senare på dagen hade Sam och Dean kommit hem till honom. De gick och satte sig vid en parkbänk längre ner på gatan.


Det var första gången William berättade allt för någon, han berättade om Robin, sin lillasyster Tiala och vad som hände igår. De förstod precis vad allt handlade om. Det var en ande som inte fått rättvisa. Då förstod William att anden var Robin, eftersom allt började hända efter den sommarkvällen. Men än så länge visste de inte vad de skulle göra för att rädda William. De började läsa och läsa men hittade ingenting. Efter timmar av läsande hittade de något. Man skulle gå till platsen och säga en viss mening för att andevärlden skulle kunna synas men bara för en liten stund. Så de åkte till sjön och Sam uttalade meningen och de började bubbla i vattnet längre ut. William började be om förlåtelse men sedan fick han nog när ingen svarade honom. Han började gå ut på bryggan men Dean och Sam sprang efter och höll i honom. De sa att de inte var

någon bra idé att ta direktkontakt med vattnet. Det bubblande vattnet slutade och de gick tillbaka till den lilla stranden. De väntade och sedan började William gråta, han skrek ut att han gjorde vad som helst för att Robins ande skulle sluta. Då såg man ett gråsvart huvud, smutsigt och hår slickat ner mot ansiktet. Men alla tre förstod att det var Robin. William började gå ner sakta i vattnet och sa om och om igen” ta mig men få hit Tiala, för hon gjorde aldrig något mot dig”. ”Jag vet att du vill ha rättvisa eftersom ingen av oss sa att vi dränkte dig”. Robins kropp började komma närmare och närmare William och William fortsatte utåt.

gan, där längst ut låg hon. Tiala i sin lilla blommiga klänning. Samma som hon hade den dagen hon försvann. Hon reste sig upp som om inget hade hänt. Hon frågade vart William var men de sa ingenting. Sam bar upp henne och sedan gick de hem med henne men de lämnade henne utanför dörren och sa att hon skulle gå in. Det gjorde hon och Sam och Dean satte sig i bilen och körde iväg.

Robin nickade på huvudet och sedan tog han William i handen och försvann ner i djupet. Dean och Sam såg sedan hur sjön började lysa och en ljusklump åkte upp mot himlen.

När Tiala väl gick in och träffade sin mamma och pappa efter två år så började de gråta, de förstod ingenting. De ringde 112 och berättade att hon var hemma nu efter två år. De fick aldrig reda på vart William eller någon av de andra hade tagit vägen men de fick förbli ett mysterium. Samma sak gällde Tiala, ingen fick reda på vart hon hade varit i dom två åren som gått.

Sedan kollade Dean och Sam mot bryg-

“11”

kommer ända från magen långsamt upp till halsen. Sedan så låter han det bara komma ut och han blir yr och äcklad och skriker.

döda vid sina bänkar. Han funderar på hur alla bara hade dött på plats men han hinner inte tänka länge innan det står en mörk skugga i dörrkarmen.

Då hör han en svag röst från ena änden av korridoren som säger: – Heeejsaaan.

– Hejsaaaaan, säger skuggan med en lite arg ton och glider närmare Tim.

114. SKOLAN – Ja, ja, men låt det gå fort, säger magistern med en lång suck. Tim joggar lite smått samtidigt som han kniper igen för att hinna till toaletten. Han märker att det är en person som är klädd i svart men tänker bara att det är någon slags skolkare som kommit tillbaka från att rökt runt hörnet vid en byggnad längre bort. Men han tänker inte mer på det när han gått in på toaletten och precis när han sätter sig på den iskalla ringen så hör han hur det är massor av fötter som klampar men det är bara som ett eko utanför. Tim märker att toaletten vibrerar av alla steg utanför men det enda man hör är vattnet som forsar ner i toaletten och en pump. Men sedan är det som att han hör allt som hänt på samma gång. Bara ett högt skrik och ett dunk. Han slänger upp dörren med ett hög smäll. Men när han sveper blicken ut i skolan så ser han massor av kroppar som ligger över allt. Det enda som känns är en iskall, svepande pust som kommer från ett fönster längre ner i korridoren. Det Tim får fram är en klump som

Under röstens gång så hör man ett skrapande mot väggarna. Sedan ser man en man under den stora loggan med Nyköpings högstadium. Tim vänder sig om och springer tillbaka mot sitt klassrum. I korridorerna är skåpen uppradade på långa rader med blodsplatter från kroppar som ligger på golven i rader. När han ser sitt klassrum så ser han hur dörren är stängd men det stora fönstret visar en hemsk syn. Han flyttar några lik från dörren och då ser han en av sina kompisar ligga vid väggen i korridoren. Tim rusar fram till honom och skakar och skriker på honom. Han får inget svar och ingen puls. Han känner hur det kommer en salt smak på läppen i form av en liten droppe. Han inser att han måste gå vidare när han hör hur skrapet mot väggarna blir allt högre och högre. Han springer med all fart in i klassrummet och ser hur alla är

Tim tar sats hoppar igenom skuggan och springer vidare mot skåpen och ut till matsalen. Där hittar han en kniv på golvet som ligger vid en kock på golvet. Tim stannar upp för en sekund och sedan inser han vad som händer för att det är som att kroppen går in i något slags säkerhets instinct. Sedan så backar han långsamt baklänges in mot hörnet i salen. Då trillar han över rektorns kropp utan en arm och skriker med skräck och känner hur hans ända blir alldeles våt. Tim vänder sig om och då ser han att det är blod som han ramlat i. Han fortsätter in mot hörnet. Då känner han några droppar på sin axel och inser att det är blod. Tim tittar upp i taket och ser hur skuggan är över honom. Skuggan faller ner mot honom och Tim skriker... ”DAN NY A, 8F”

Rysare och övernaturligt

– Magister får jag gå på toa? frågar Tim med en knipet kroppsspråk och studsar.

101


115. TOMRUM Jag och min vän Robin är ute och cyklar. Vi cyklar på små vägar genom skogen. Vägarna är krokiga och kuperade. Det blåser så mycket så träden fladdrar åt alla håll och de gröna löven nästan ramlar av träden. Himlen är helt blå och solen står som högst på himlen. Jag och Robin har bara badbyxor och t-shirt på oss men det är nästan för varmt. Vi cyklar med läsken i vänstra handen och håller styret i högra, vi cyklar långsamt och njuter av solen och de varma svalkande vindarna. Vi är på väg till en strand som ligger i Nyköping. När vi kom ut ur skogen kom vi på en cykelväg. Vi såg moln på himlen, det började dugga. Vi började cykla fortare medan regnet bara blev mer och mer för varje sekund. Kläderna började bli blöta men det fanns ingen återvändo till ett tak. Min röda t-shirt var snart lika blöt som en trasa. Snart blev det vattenpölar som splashade på min rygg. Jag och Robin började bli kalla men det som var kvar av sträckan var en lång backe. När vi kom till stranden kom jag och tänka på historien om den. Folk har spridit rykten om att det hände mystiska saker vid stranden. Jag och Robin visste att det fanns en som vi kände som dog, han hette Rolf Afton. Och många andra har sagt att han dog på det här stället. Det var mörkt och vi såg den lilla stranden på långt avstånd. Vi såg vattnet som var helt stilla, många gröna träd på andra sidan sjön och fullmånen som stod högst uppe på himlen. Vi började gå och med långsamma steg tog vi oss närmare stranden. Jag var fortfarande kall efter regnet och just nu duggade det. Jag var lite rädd men jag ville inte säga det. Så vi fortsatte gå framåt mot stranden.

Rysare och övernaturligt

Vi fortsatte framåt och vi började komma nära den. Nu stod vi på stranden och Robin och jag var lite förvånade. Vi var lite förvånade att allt var stilla och lugnt. Vi stod stilla och försöka lyssna efter ljud men det enda som hördes var trädens löv. Vi fortsatte och gick närmare vattnet, jag kände direkt att sanden på stranden var som grus och helt blött från regnet. Vi gick ända till vattnet. Men vi hittade inget. Vi satte oss ner i den blöta sanden och kollade ut mot vattnet.

102

– Det finns inget här Robin, allt om den där historien är fejkad. Jag cyklar hem. Robin följde efter mig. Vi gick med tunga steg tills jag kände något under foten. Jag kollade ner och det var en vit lapp som var lika stor som en A5. Jag lyfte på foten och tog upp den. – Robin, kolla här. Jag läste som stod på lappen.

”Återvänd nu innan det som hände mig händer dig.” Jag och Robin stirrade på varandra i chock. Det började bli sent och därmed väldigt mörkt och kallt. Vi behövde åka hemåt med våra cyklar. Vi satte oss på cyklarna och åkte i väg. Jag höll i lappen om Afton så försiktigt som möjligt. Jag och Robin skulle cykla hem till mig. När vi var utanför mitt hus med cyklarna var det kolmörkt eftersom gatlyktorna slutade fungera vid mitt område. Vi gick in genom dörren och började tända lamporna i huset. Sedan satte vi oss vid köksbordet och tog fram Aftons lapp. Lappen var sandig och blöt och texten hade blivit svårläst av regnet. Bläcket var utspätt över pappret efter regnet. Jag gick till badrummet för att hämta en handduk så jag kunde tvätta av bläcket. Jag tog en svart handduk som hängde över räcket och tvättade lappen som var i min högra hand. Det blev lite bättre men nu var bläcket över bokstäverna. Jag gick tillbaka till köksbordet till Robin. Jag och Robin gick in i mitt rum. Vi satt och spelade tv-spel men den här gången var det stelare. Vi var helt tysta i mörkret. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända oss. Detta var tänkt att bli en dag av glädje och spänning men istället blev det tystnad och stelhet. Eftersom det inte var några föräldrar hemma hos mig kunde vi göra vad vi ville. Vi började komma långt i svårighetsgrad på spelet och ju fler banor man kommer desto mer måste man vara koncentrerad. Men när vi hade kommit långt och nästan slagit vårt rekord hörde jag att något föll i huset. Jag hoppade upp av en adrenalinchock. Svetten rann nerför pannan och händerna skakade. Vi satt där och väntade medan våra hjärtan slog så fort som de kunde. Men det verkade inte hända något. Jag visste inte om jag skulle resa mig och kolla. Men vi gjorde det. Så vi reste oss upp och började kolla igenom rummen. Jag gick genom vardagsrummet och till köket för att kolla. Jag såg inget som kunde tappats med sådan så stor kraft så det gjorde det dånet. Det enda jag såg som var löst var Aftons lapp. Jag tog lappen och gick till vardagsrummet där Robin låg i soffan. Robin låg och kollade upp i taket. Jag såg att Robin hade en lapp som låg löst på soffbordet, en exakt lika stor som min och såg ut som den på stranden. Jag kollade på den och det var Aftons. Jag drog fram min lapp som låg på köksbordet framför mina ögon och det var inte Aftons lapp. Jag läste den tyst. ”Jag kommer skicka er en adress.”

Jag och Robin satt nu i vardagsrummet och visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Det enda vi visste var att vi inte fick somna. Vi började kolla lite på tv. Men vi var uppmärksamma på att det kunde bli läskigt. Det var humor på teve men inte ens ett leende kom från mig eller Robin. Vi bara väntade på ljud eller några underliga saker. Men vi visste att natten inte var slut. Vi måste hålla oss vakna. Jag gick till kylen och golvet knackade. Jag öppnade kylskåpsdörren och det var väldigt glest med varor. Det enda jag såg var ett juicepaket. Vi satt uppe hela natten igår och nu var klockan åtta på morgonen. Jag var jättetrött och att bara andas var jobbigt. Vi kollade fortfarande på tv. Det var jobbigt att inte veta om någon mystisk varelse var ute efter oss eller vad som ens försiggick, men jag visste nästan att det inte skulle hända något nu. Vi gick till köket och började äta frukost. Jag åt flingor med mjölk och Robin åt mackor med juice. Men medan jag och Robin åt, ringde det på hemtelefonen. Robin svarade och gav den till mig. Det var mamma från London. – Hej! – Hej! – Jag kommer hem klockan tio på kvällen i morgon, bara så du vet. – Okej. – Hejdå. – Nej vänta Karl, hur är det? – Bara bra mamma. Svarade jag med en svag otydlig röst. – Är det verkligen bra Karl ? – Ja, mamma, svarade jag med en hög ton. – Ja okej då, men ring mig om du vill något. När hon stängde av mobilen kände jag mig ensam och tom, som om inte Robin hade varit här. Han hade samma känsla han. Vi visste inte vad som kunde hända om vi somnade medan ögonlocken blev tyngre och tyngre. Så vi fortsatte vara uppe. Till slut började jag och Robin få huvudvärk och bli illamående. Vi drack mycket vatten men det hjälpte inte. Vi tog vatten över ansiktet för att vara vakna. Men snart skulle solen börja lysa och himlen bli blåare, vi hade varit uppe hela natten. Jag satt ner klockan åtta på morgonen och kollade på de två underliga lapparna. Jag började tröttna på historien, den kanske inte var riktig. Men jag vet att mamma kom hem från London idag, Då har jag någon att berätta för om den


konstiga händelsen. Det var morgon så jag var utmattad sen gårdagen. Jag gick ut för att hämta posten, det var en varm temperatur. Solen var så stark så den kliade på huden. Gruset på fötterna kliade på fötterna och vår gräsmatta har aldrig varit grönare. Luften var fuktig och jag kände doften av regn. Jag öppnade brevlådan och såg reklam och några brev. Jag tog allting och gick in. Jag öppnade ett brev och såg att det var en räkning. Även nästa brev var en sådan. Men den tredje var lite större och mörkare färg. Jag öppnade den och förstod att det var något konstigt. Jag öppnade det och såg en adress. Adressen var otydlig. Det stod otydligt med det stod med en svart text ”Holmvägen 103”. Jag hade ingen aning om vad det var så jag sökte på Google kartor. Och platsen fanns. Den låg nästan vid stranden. Det stod även i brevet att vi skulle gå dit. Så jag och Robin tog GPS:en på telefonen och började ge oss av. Jag och Robin var mitt ute i en skog, stigen var lerig och våt. Träden blåste bort vatten på oss. Vi var på väg till Holmvägen 103. Det var träd på båda sidorna av stigen och ingen vägg inom synhåll. Men GPS:n sa att de var ungefär femhundra meter kvar. Min GPS sa att jag var framme. Vi såg träd och skog runt omkring oss om droppade ner vatten från löven. Solen lyste bakom träden och gled sig genom löven. Marken var lerig och blöt så mina skor hade blivit jätteleriga. Vi satte oss på två stubbar trots att de var blöta. Vi väntade på att något skulle hända men vi visste trots allt inte vad. Jag tog fram min lapp från min tunna jacka och såg om det stod en tid. Det gjorde det inte. – Robin ska vi inte gå hem?

– Ja, jag orkar inte vänta, vi skulle inte gått hit. Vi reste oss upp från stubben och begav oss hemåt. Vi gick mot våra cyklar igen. Men på vägen såg vi någon som var långt borta på samma stig som oss. Han hade på sig en svart jacka och gröna byxor. Han gick med händerna nere i fickorna och när han gick så vickade han på kroppen fram och tillbaka. Vi kom närmare och han gjorde mig svettig i pannan och gav mig högre puls. Det var inte en enda människa förutom oss och honom. När han var bredvid oss så stannade han till. Vi gjorde det samma. Han drog upp händerna från fickorna och drog upp sin luva. Hans ögon var skrämmande. Men jag förstod att det var Afton som var här. – Vi går hem hos dig Karl för att prata, sa Afton. När vi gick genom ytterdörren så hängde vi av oss kläderna. Vi gick in till mitt rum. Det var tystnad mellan oss tre. – Vet ni varför ni inte inte har sett någon människa sedan ni var på stranden? mumlade han. – Nej sa jag och Robin. – Ni är redan i min värld , men det finns ett sätt att kom tillbaka till riktiga jorden. Vi alla tre måste först ha somnat. – Vi tre är ensamma på den här kopian som är lik jorden. – Vad ska vi göra Afton? sa jag tyst. – Ni ska följa med mig till en portal, portalen ligger i en stenbyggnad långt borta. – Men hur ska vi komma dit Afton? – Via min portal, sa han och visade upp en bollformad teleportör.

– Hur fick du tag i den ? – Jag fick inte tag på den, jag gjorde den själv. Jag och Robin kollade på varandra. Vi visste inte riktigt vilken känsla vi hade men vi trodde på honom. – När vi är där inne måste vi skynda oss till portalen. Portalen kommer leda oss till riktiga världen, sa Afton. Vi sprang efter i full fart. Stenbyggnaden var mörk med breda väggar. - Vi måste skynda oss till portalen, den leder oss till vanliga världen och detta är vår enda chans, annars är vi fast här. Vi behövde klättra och krypa oss igenom den stora byggnaden. Och den enda som visste var portalen var vad Rolf. Jag visste inte varför och hur men jag var ganska säker att han visste det. Vi sprang lite till och bakom kurvan såg vi portalen till den riktiga världen. Men det var en lutning på 90 grader, tre meter upp. – Okej vi kan bygga en stege, sa jag. – Okej, Afton får vara längst underst, sedan Robin och sist jag på toppen. När jag stod på toppen kunde jag komma upp lätt. Robin kunde även komma upp. Men Afton som nu var längst nere kunde få svårt att komma upp. Jag och Robin bildade en kedja för att få upp honom. Jag tog i med hela kroppen och lyckades få upp honom. Vi gick alla in i portalen. Och med ett blink av ett öga så stod vi på en strand under nattid. – Jag tror vi klarade det. E M I L AN D E R S S O N, 8I

116. UPSIDE DOWN

“Skit! 25 minuter sen!” Jag suckar frustrerat och börjar åka. Jag kör ut från parkeringen, genom bostadsområdet och sen ut på motorvägen vid McDonald’s. Mobilen i väskan vibrerar, jag öppnar väskan och tar upp telefonen. ”Mamma” står det på displayen. Jag svarar och hör direkt mammas stressade och oroliga röst. “Amanda! Vart är du?!” Hennes tonläge

ändras snabbt och hon låter arg. “Du skulle ha varit här för trettio minuter sedan! Du vet hur farmor blir när du alltid är sen!”

tigt för dig? Det här är enda gången hela släkten samlas för att minnas pappa. Du har väl inte glömt blommorna?” Hon låter frustrerad.

“Jag vet, jag vet, bilen startade inte”. Jag vill egentligen inte ljuga för mamma, men hon skulle inte förstå om jag sa sanningen, att jag egentligen satt och lockade håret i fyrtio minuter.

“Nejdå, blommorna har jag med mig, såklart är det här viktigt för mig! Det går inte en dag utan att jag tänker på honom!”

“Vart är du nu? Hur långt har du kvar?” “Svängde ut på motorvägen för kanske tio minuter sedan, så kanske om tjugo minuter.” “Amanda!” Hon låter arg igen. “Du måste börja planera!” “Ja, jag vet. Nästa gång vi ska dit så lovar jag att komma i tid!” “Så säger du varje år! Är inte det här vik-

“Amanda, jag måste lägga på nu, ta hand om dig nu och kör försiktigt, det är väldigt halt.” “Ja ja, jag kommer snart, hejdå”. Jag lägger på och kör lite fortare. Jag tänker på det mamma sa. Är inte det här viktigt för dig? Pappa har varit död i två år, idag den 16 november skulle han ha fyllt 48 år. Han dog i cancer, det var en hemsk period. Sorgen tog över mitt liv, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter det hade vi i släkten en tradition varje år att på hans födelsedag åka till hans grav.

Rysare och övernaturligt

Jag joggar över parkeringen bort till bilen. Jag håller på att halka på den hala asfalten men jag lyckas behålla balansen och fortsätter jogga. Jag öppnar bildörren och sätter mig snabbt ner i sätet och startar bilen. Jag drar upp ärmen på min svarta tröja och kollar på armbandsuret som jag fick i artonårspresent förra året av mamma. Den visar 15.38.

103


Jag tar fram mobilen igen för att spegla mig. Mitt bruna hår har i stort sett blivit platt igen, mina havsblå ögon är svullna av sömnlöshet. Jag måste sluta dricka kaffe innan jag går och lägger mig. Lastbilens tutande avbryter mina tankar, jag ser hur föraren tappar kontrollen och skriker. Jag skriker när jag ser hur lastbilssläpet sladdar mot mig. Jag får panik och vet inte vad jag ska göra, det finns ingenstans att ta vägen. Jag kommer att dö. Sekunderna när bilen voltar ner i diket tänker jag på pappa. Snart får jag träffa dig. Då blir allt svart. * “Amanda! Du måste gå upp nu, vi kommer bli sena!” Jag vaknar till av pappas rop. Jag öppnar ögonen och ser pappa dra upp rullgardinen. Jag kisar mot ljuset som silar sig in genom fönstret. Jag drar långsamt bort täcket, kylan dras mot min hud. “Jag har gjort i ordning apelsinjuice och en macka åt dig, Emma väntar på dig i köket. Vi åker om trettio minuter.” “Emma?” “Ja?” “Vem är Emma?”

Vad gör jag här? * Samtidigt på sjukhuset I väntrummet halvligger Amandas pojkvän William och hennes mamma Sofia i varsin besökssoffa. Båda är rödögda av gråt och brist på sömn. Klockan är halv fem på morgonen.

Rysare och övernaturligt

När doktor Jack Ahlin kommer gående i korridoren hoppar de upp i stående och väntar. De försöker tolka hans steg, hans ansikte, allt försöker de suga in och om-

“Hej Amanda! Försovit dig igen eller?” Jag blir överraskad när jag hör denna främling säga mitt namn.

“Jag har tyvärr dåliga nyheter”, börjar han.

“Hallå? jorden anropar! Jag pratar med dig!” Hon låter irriterad.

“Är hon död?”, stammar William fram, hans röst låter gråtfärdig.

Jag harklar mig och frågar:

“Nej hon lever, men är djupt medvetslös. Vi har gjort en omfattande undersökning av hennes kropp och resultatet är nedslående. Hennes hjärna är skadad på ett sånt sätt att chansen att hon kommer att vakna är minimal.” Budskapet letar sig in i deras medvetande, raserar det gnutta hopp som ännu fanns kvar. Sofia begraver sitt ansikte i händerna, vaggar fram och tillbaka, hon gråter. William sitter knäpptyst, stirrar bara framför sig. En tår letar sig ned över kinden och vidare mot halsen. Doktorn sitter stilla, avvaktande i någon minut. “Det som händer nu är att vi behåller henne här under några veckor för att försäkra oss om att vår diagnos är riktig. Amanda andas med hjälp av respirator nu, men vi tror att hennes andningsfunktion är intakt. Vi kommer att sätta in näringsdropp så länge.” Sofia tar ett djupt andetag.

“Men snälla nån Amanda, hur mår du egentligen? Vet du inte ens vad din egen lillasyster heter?” Jag svarar inte. Han går ut ur rummet. Jag tittar runt i mitt rum, det är så här jag minns det. Sängen står på samma plats, precis intill väggen, mittemot det ena fönstret. Den gröna mattan på trägolvet mitt i rummet, skrivbordet längs den vita väggen. Allt är precis som det var när jag bodde hemma.

104

forma till ett slags svar. Han stannar upp och tar dem i hand, ber dem att sätta sig ned. Sedan suckar han tungt och börjar berätta.

“Vem är du?” Pappa kommer in i köket. “Amanda sluta larva dig. Vi måste åka snart.” Emma bara sitter där vid bordet med sin macka och skrattar. Jag fattar ingenting. Varför är det så här? Jag suckar, tar glaset med juice och går in i vardagsrummet, till hyllan med fotoalbumen. Jag öppnar det blåa albumet och tittar i det. Bilder på mig, pappa, mamma och Emma. Jag bläddrar vidare och hittar bebisbilder på mig och Emma. Jag sitter där ett tag och fattar ingenting. Jag har ingen syster och min pappa är död. Efter ett tag kommer mamma och pappa in i vardagsrummet och frågar vad jag håller på med. “Mamma jag fattar inte, jag har ingen syster.” “Vad snackar du om Amanda, hon sitter ju där inne?”

Sofia och William nickar mot varandra innan de lägger sig i varsin besökssoffa igen.

“Pappa är död! Hur kan han vara med på bilderna?!” Jag känner hur jag blir mer och mer irriterad på att ingen fattar. Mamma skriker åt mig att sluta larva mig och att jag ska äta upp min frukost. Istället springer jag till hallen och slänger på mig skorna för att gå till min plats. Stenen i skogsdungen. Men det finns ingen skog här. Bara vägar och lägenheter.

*

Vad är det som händer? Vad gör jag här?

Jag ställer mig upp på det kalla golvet och går fram till garderoben och öppnar dörrarna. Kläderna jag ser är mina gamla, vanliga kläder. Jag tar snabbt på mig en grå t-shirt och ett par svarta jeans. Jag går ut ur mitt rum och känner doften av rostat bröd, jag följer efter lukten och kommer till köket.

När jag märker bilens tutande, är det försent. Jag kan inte röra mig, jag är som fastfrusen i marken. Jag känner smärtan när bilen träffar benen. Sedan blir allt vitt.

“När får vi träffa henne? frågar hon. “Nästa besökstimme. Om ni ursäktar mig, jag måste gå nu.” Han reser sig upp och nickar åt dem innan han går mot samma korridor han kom från.

Vid köksbordet ser jag en yngre kopia av mig själv förutom att jag har mörkare hår. Tjejen tittar upp från boken hon läser och säger:

Det första ansiktet jag ser är Williams. Hur hamnade jag här? “Amanda?! Hur är det?!” Williams röst låter orolig. “Jag hade den sjukaste drömmen.” ”O KÄN D”


117. VAKTEN BJÖRN OCH SPÖKET HARRY “Hej Björn jag tänkte att du ska vakta ett slott i natt och jag kommer att höja din lön om du gör det”. Björn tänker på om han ska gå dit för att han aldrig har vaktat ett slott. Han går till sitt rum och tar på sig vaktkläderna och gör sig redo för att vakta. Han tar med sig alla grejer som man behöver för att vakta ett slott. Efter en stund säger han till sig själv: ”tänk om det är Greven Draculas slott och varför valde chefen mig?”. Men han tror inte på Greve Dracula, ”det kommer att gå bra” säger han till sig själv och åker till Tista-slottet. När han är framme ser han att slottet är jättestort och det ser jätteläskigt ut inuti slottet. Björn säger: “Det här är det läskigaste stället som jag har vaktat i hela mitt liv men det blir spännande med första gången”. Direkt när han kommer in i slottet får han en konstig känsla i magen men han går in ändå. En gammal man visar runt Björn på slottet. Klockan ett på natten hör Björn en dörr som öppnas och stängs på andra våningen. Björn är jätterädd men han går ändå upp, han hör hur dörren smälls igen. Han ser hur sina händer darrar och fortsätter gå mot dörren, då hör han musik och för varje steg som han tar kommer musiken närmare. När han öppnar dörren ser han några spöken som har fest. När Björn svimmar ser ett spöke honom och säger: ”en människa på vår fest”. Då gömmer sig alla spöken, efter några minuter kommer ett spöke fram till Björn och kollar om han lever. Precis när spöket är framme vaknar Björn och sedan hoppar han bakåt för att han är rädd och sedan försöker spökena hjälpa honom. Björn säger: ”Nej, kom inte nära mig”. Spöket kommer fram till Björn som är rädd och säger: ”Hur gick det?”. Björn darrar men kollar upp på honom ändå och så säger han: ”Kan du prata?” Då säger spöket: ”Ja, jag kan prata och jag heter Harry. Vad heter du?” Björn kollar upp på Harry med ett generat ansikte och säger: ”Kan du verkligen prata?”. Då säger Harry: ”Ja, jag kan prata och vad heter du?”. ”Jag heter Björn”, säger han och då svarar Harry: ”Vad gör du här, ingen brukar vara kvar här”. ”Jag fick order från min chef att jag skulle vakta här, för att man upptäckte något i det här slottet”. ”Aha”, säger spöket Harry med ett konstigt ansikte. ”Men trevligt att träffas.”

”Ja, det var trevligt innan jag träffade dig och dina vänner” och plötsligt kommer Björn på att de var många innan han svimmade och frågar: ”Är det bara du själv eller?”. “Nej, mina vänner och min familj är också här. Då säger Björn: ”Var är de då?”. ”Ser du inte de eller?” ”Nej, jag ser inte” säger Björn. ”Men de sitter ju bredvid mig, du kan se mig men inte de andra”. Efter en sekund kommer Björn på en bok han har läst som handlade om spöken och det var en sida som handlade om att man kunde se spöken om det är bara är en själv som kan hjälpa spöket med hans problem. Björn frågar spöket vad han har för problem. Harry vänder sig om och då ser Björn att Harry gråter och säger: – Människor tror att vi är läskiga för man berättar för barn att vi är läskiga för att de ska tro att det finns något läskigt och nu försöker alla få bort oss. Men tycker du inte att vi är läskiga”, frågar Harry. Björn svarar: – Nej, för mina föräldrar dog i en bilolycka när jag var två år, så det är ingen som någonsin har läst nattsagor för mig. – Vad bra, säger Harry med en glatt ansikte och kollar upp mot taket och säger ”tack”. Björn kollar på honom med en frågande blick och säger: – Vem tackar du? – Jag tackar anden som har lockat någon hit för att hjälpa oss och de valde dig. Medan Björn pratar med Harry får han sms från sin chef det står så här “ Jag fick reda på att några män ska komma och kolla runt så du kan sluta jobbet nu”. Björn tänker och tänker. Då säger Harry: – Kom, kom!

De börjar använda teckenspråk, Björn tänker fram en plan och säger: – Harry, de kan inte se er så ni kan bara gå ut eller? – Nej, de lägger fram ett gasalarm som tjuter när någon går över det! – Ok, då kan ni gå genom väggen då. – Larmen är runt hela huset nu. – Följ efter mig! säger Björn och springer ner. När han går ut ur dörren går larmet och då kommer alla män ner och siktar med vapen mot honom. Då känner Björn ett skott i sitt högra ben. Han känner hur hans blod rinner ner och samtidigt skriker han ”AAAAJ”. – Lägg dig ner! En av dem säger ”nej, det är vakten!”. Alla går fram till honom, så säger en av dem: – Vi skjuter honom. – Nej, då kommer CIA lägga sig i och ni vad dem kommer göra med oss. – Ok, men vi måste leta efter spöken så kom. Medan de går är spökena ute och kollar på Björn som ligger ner på marken. Björn går upp och säger till Harry och hans familj: – Vi måste gå härifrån innan de kommer tillbaka! – Men du kan inte gå. – Jag ska försöka. Harry och hans familj tar fram en matta och säger: ”Sätt dig på mattan så lyfter vi dig upp”. Björn sätter sig, då lyfter alla och går mot en ö som ligger långt bort ifrån Sverige. – Vi stannar här, säger Björn.

– Vad?

– Ok, svarar Harry.

– Kolla, det kommer en svart skåpbil. De var här igår också men vi skrämde iväg dem!

De landar försiktigt med mattan och då går Björn upp och säger: ”Kolla här, jag är frisk igen, jag kan gå”. Han springer runt som ett barn, plötsligt ser de att det är helikoptrar som är över de och soldater och stora krigstankar.

– Kolla det är S.K.J. – Vilka är de? – De är spökjägare. Tre män med svarta kläder kommer ut ur bilen, alla tar fram vapen och håller dem med båda händerna. De kollar runt så att de är säkra, en av dem skriker: – Det är någon i fönstret! – Men sluta, det är ju bara vakten som vaktade!

– Det här blir spännande, säger Björn med taggad röst. – Ja, nu tar vi detta också, svarar Harry. Båda går mot soldaterna och... ”TU S S I LAG O”

Rysare och övernaturligt

Nattvakten Björn får sms från sin chef:

105


118. VÅLDNAD “Jag är en del av det här huset. Ingen är välkommen. Ingen får störa min frid!” Fönstret blåste upp med en smäll och flickan reste sig hastigt upp ur sängen. Vinden susade i hennes öron medan hon flåsande och kallsvettig gick ut ur sitt rum, stängde dörren och fortsatte till badrummet för att tvätta ansiktet. Hon fortsatte tänka på den där märkliga rösten. Flickan hade drömt konstiga drömmar ända sedan de hade flyttat dit. Då såg hon en svart skepnad röra sig långsamt mot henne. Han hade typ tentakler av något slag utstickande från ryggen. Hon ville springa, hoppa ut genom fönstret, skrika men hon stod som fastfrusen i golvet. När han var en knapp meter framför henne så grabbade han tag i hennes axlar med tentaklerna och öppnade munnen. Flickan kände ett starkt drag genom kroppen och hon märkte förskräckt att hon tynade bort, bröts ned, förintades. Just då smällde fönstret i hennes rum igen av draget och man hörde en skarp smäll igenom hennes dörr. Vålnaden stängde munnen, tittade mot ljudet och hon fick tillbaka kontrollen över sin kropp. Då sprang hon rakt mot fönstret och hoppade från femte våningen. Hon skrek till av smällen och med glassplitter runt sig så störtade hon ner mot vägen och allt blev svart.

Rysare och övernaturligt

Jag tittade upp på det stora stenhuset. Här kommer jag att bo i antagligen flera år, kanske tills jag blir vuxen, får ett jobb och flyttar ut. Pappa fick jobb på kommunen i Nyköping så vi flyttade hit från Västerås. Huset hade stått tomt i femton

106

år efter att någon flicka hade hoppat från femte våningen. Ingen visste varför men grannarna säger att den lägenheten är hemsökt. Innan dess hade folk försvunnit mystiskt och aldrig kommit tillbaka. Vissa tror på en historia om en vetenskapsman på 1600-talet som försvann mystiskt under en laboration. Pappa trodde inte ett dugg på det och huset var extra billigt så vi köpte det. Den ekande klangen från Allhelgonakyrkan väckte mig ur mina tankar och jag gick in. Vi lottade om sovrummen innan vi åkte, jag, min syster och mina föräldrar. Med min vanliga tur fick jag rummet där flickan som tog självmord hade haft sitt rum. Flyttgubbarna hade redan ställt in alla möbler. Då såg jag en spegel som inte jag hade tagit med mig. Ungefär två meter hög och en meter bred. Den var vacker med fina utsmyckningar och guldfärg. Jag kände på den och ramen var av trä. Plötsligt ramlade någonting ner med en skarp duns på golven under spegeln. Jag tog upp den och det var en bok. Först var jag misstänksam och undrade varför det låg en bok bakom den stora spegeln? “Hur länge kunde den ha varit där?” undrade jag. Ganska länge antagligen för den såg väldigt gammal ut. Slitet omslag och damm över allt. Jag öppnade boken och det visade sig vara en journal. Det handlade om vetenskapsmannen som försvann. Bokstäverna hade nästan suddats bort och det antagligen svarta bläcket var nu mera grått. Det stod att han skulle öppna en portal till rymden genom att använda spegeln och en massa saker som jag inte har en

aning om vad det var. Vissa sidor var för trasiga för att läsa. Sedan såg jag något underligt. De sista meningarna i journalen var av tydligt, svart bläck. De stod att någonting gick fel, att “spegeln inte absorberade energin” han skapat utan “reflekterade det tillbaka på honom”. Att han kände “sin mänskliga massa förintas och det enda som fanns kvar av honom var en skugga”. Sedan märkte han att när en polis gick in i lägenheten för att leta efter honom kunde han få upp fönstret så att han vände sig mot ljudet och då tog han tag i honom och absorberade konstapeln. Efter det fick han lite massa och började mer se ut som en vålnad. Så han skulle fortsätta att absorbera människor som kom in i lägenheten tills han fick tillbaka sin kropp. Just då hörde jag ett långsamt andedrag från boken. Jag skrek till och slängde iväg den. När jag låg i sängen tänkte jag på vad jag hade hört och läst. Det mystiska andedraget. Jag hade bestämt mig för att inte berätta för familjen. De skulle bara tro att jag blivit knäpp. Till slut föll jag i en orolig sömn. “Jag är en del av det här huset. Ingen är välkommen. Ingen får störa min frid!” Jag vaknade av en skarp smäll och reste mig hastigt upp ur sängen. “Vilken konstig dröm” tänkte jag och tittade mig omkring för att se varifrån ljudet kom. Då märkte jag att fönstret hade blåst upp, trots att det var vindstilla. ”HJALMAR, 8H”


Familj och vardagsdramatik

”Alpha högstadium var den största blandningen av olika personligheter och drag, men man strävade ändå efter att passa in. Skulle folk sakna henne om hon plötsligt inte fanns där länge, eller skulle de vara lättade? Var någon uppmärksam på hur omsorgsfullt valda alla kläder hon hade var; lite tajt där, pösigt där och absolut inte för mycket där.”


119. BESLUTET OM DJUREN Fanny satt på sin kompis Gabriellas säng och klappade Gabriellas hund Vera. Gabriella skulle precis berätta om när hon varit utomlands då det plötsligt kom ett pipande ljud. Gabriella trodde att det var hennes storebror som kom hem. Plötsligt knackade det på dörren. De båda tjejerna sprang ner för trappan och öppnade den vita dörren försiktigt och kollade ut genom dörrspringan. Fanny och Gabriella möttes av en stor trälåda som stod på trappan. Hunden Vera lunkade fram till lådan och luktade intensivt. Fanny var tvåa framme vid lådan och såg vad som låg där i… Där låg det en filt, tre hundvalpar och en kattunge. Tjejerna kollade på varandra med en förvånad blick. De började ifrågasätta varandra om vad de skulle göra, antingen skulle de låta dem vara, lämna lådan till polisen eller kolla till dem och springa och köpa mat till dem. De slutade med att de bar lådan med hundarna och katten till baksidan där det fanns en altan. ”Gå och

hämta en filt”, sa Fanny. Gabriella gick in och kom snabbt ut med två stora filtar och vatten. Tre timmar senare satt de fortfarande på altanen med tre hundvalpar och en kattunge i famnen. Hunden Vera var framme och kollade till de fyra, luktade på dem och slickade dem rena, nästan som om det var hennes egna barn. Gabriellas mamma Erica kom hem tidigare från sitt jobb och kom snabbt ut på altanen där tjejerna och djuren befann sig. Hon jobbade på polisstationen i Nyköping och var van vid att djur hittades och lämnades in hos polisen. Hon tyckte att det var bättre att de åkte till en veterinär så att djuren kunde bli undersökta. Hon ringde till djurkliniken i Nyköping och frågade om de kunde komma in och de svarade att de kunde komma på en gång. Erica, Gabriella och Fanny hämtade en ren bur och la in djuren så att de kunde åka in till kliniken.

När de besökt kliniken hade de bestämt sig att behålla alla djuren, eftersom de hade en tik som verkade trivas med ungarna, och även med kattungen. De åkte och köpte ersättningsmat till hundvalparna och kattungen och nya leksaker. När de kom hem igen var Fanny tvungen att gå hem och sova, men hon skulle komma tillbaka dagen efter. När hon till slut kom hem igen gick hon och borstade tänderna och gjorde sig iordning för kvällen. Hon kom fram till att hon skulle säga till sin kompis att hon kunde ta något eller några av djuren när de växt till sig lite. Där låg hon i sin säng och bara tänkte på vad som hade hänt under dagen. På morgonen vaknade hon pigg och glad för den dag hon hade framför sig. Men något kändes riktigt fel. Allt hade bara varit en dröm. E B BA J O HAN S S O N, 8O

120. BOCKAR OCH CIRKLAR Linus satt i sitt rum. Han hade nyss ätit middag efter att ha varit vid Nyköpingshus och åkt pulka. Han satt och spelade CS: GO när Vilda kom in och förkunnade att dom skulle baka pepparkakor. Linus hade sina aningar om vad som skulle ske, det är alltid samma visa.

Familj och vardagsdramatik

Linus styvpappa Stefan tycker att pepparkaksbak är något heligt. Därför är även pepparkaksdegen ett helgon. Receptet till deras pepparkakor kommer från Linus styvfarmor och är tydligen väldigt speciellt, fast Linus har aldrig brytt sig om hur man gör själva degen. När han tänker efter så har han aldrig brytt sig om hur man gör pepparkakorna heller, han gillar inte ens pepparkakor! Det är också något annat som är speciellt med deras pepparkaksbak… MAN FÅR BARA GÖRA BOCKAR OCH CIRKLAR!

108

“I år kanske det blir annorlunda” tänkte Linus hoppfullt när han gick ut mot köket. I år kunde han kanske göra några gummor eller gubbar, kanske några mumintroll eller en stjärna. Några år hade dom fått smyga in en gumma eller två men man vet aldrig, ibland så blir det bara samma gamla vanliga bockar och cirklar. När han hade kommit fram till köket så var Vilda redan där men degen låg fortfarande i kylen. Dom

hade precis börjat ta fram kavlarna och formarna när Linus hörde fotsteg i hallen, en klump formades i hans hals. “Hallå!” vrålade Stefan från hallen. När allting var klart för att börja baka och Stefan hade bytt om så började han gå igenom det vanliga; inte för mycket mjöl, kavla degen ordentligt etc. Sen började dom baka. I början gick det bra, allting var lugnt och ingen hade begått några misstag. Då började det kritiska momentet. Linus tog kaveln och började kavla ut degen utan större besvär. När degen var tillräckligt platt så tog han lådan och började titta igenom vad dom hade för former. Linus valde en av dom nya mumintrollen som dom köpte på en julmarknad tidigare den månaden och började trycka formarna mot degen. Sen så kände han att Stefan kollade över hans axel… “Men vad gör du?” frågade Stefan förvirrat. “Du vet att dom godaste pepparkakorna är cirklarna och bockarna, dom blir inte brända i kanterna.” Att bockar och cirklar skulle vara godare, bullshit, som om inte dom andra formerna skulle bli precis lika bra. Stefan tryckte ihop degen till en klump igen och gav den till Linus. “Kom ihåg nu, bara bockar och cirklar.” Dom där jävla

bockarna och cirklarna. Linus spydde nästan bara av tanken på dom. Linus kan väl göra mumintroll om han vill! Vad är det för fel på gamla hederliga gummor, eller varför inte en kanin eller två. Men nej, bara bockar och cirklar. Dom där jävla bockarna och cirklarna. Linus fortsatte baka och när degen än en gång var platt så började han trycka ut bockar. Han kände sig som en robot vars enda uppgift var att pumpa ut bockar och cirklar. Vad fan håller han på med? Varför stod han där och tryckte ut fula bockar som antagligen inte kommer bli uppätna innan julen var över. När dom gjort slut på all deg och gjort minst femtio stycken olika bockar och cirklar så gick han till sitt rum och la sig snopet på sin säng. Stanken av nygräddade pepparkakor låg som ett tjockt täcke över hela lägenheten. Dom andra satt i vardagsrummet för att frossa i dom nya pepparkakorna men det hade inte Linus lust med. “Jag gillar ju fan inte ens pepparkakor!” tänkte Linus dystert medan han hörde hur Stefan och Vilda satte på Tv:n. Efter en stunds självömkan så var Linus inte lika förbannad och tänkte sorgset “Ja ja, det kanske går bättre nästa år.” ALB I N TEJ LE R, 8M

121. BREVET Jag öppnar brevet och hittar en bild på vårt hus. Eller ja, mitt och farmors hus. Det ser ut att vara taget för bara några dagar sedan. Mina föräldrar försvann

när jag var sex och ett halvt år gammal. Jag kollar bakom brevet, det står “Från mamma och pappa”. Jag får en chock, bara gapar och kollar rakt fram. Min far-

mor har sagt att mina föräldrar dog i en bilolycka. Jag springer upp till farmor och undrar varför jag har fått ett brev från mina föräldrar?


– Du sa ju att dem var döda, har du ljugit för mig? JAG TRODDE PÅ DIG. – Okej, okej, jag ska berätta sanningen för dig nu. – Nej, jag hatar dig! – Låt mig bara förklara mig! De lämnade dig när du var liten för att de inte brydde sig om dig och jag ville inte att du skulle bli så sårad av det och hata dem i resten av ditt liv. Jag trodde att de snart skulle komma tillbaka efter någon månad eller så. Men de kom aldrig. Jag bara skakar och kramar om farmor hårt. Vi ligger där och bara kramas i säkert tio minuter. Dagen efter säger farmor att jag ska kolla vem som skickade brevet. Det står bara “okänd”. Jag öppnar garderoben för

att se vilka kläder jag ska ha på mig. Jag ser en gammal tröja som jag hade som bebis. Den har jag inte sett förut. Jag blir lite rädd för jag kommer på att det var den som försvann när mina föräldrar försvann. Det känns konstigt tänker jag. Varför skulle den komma fram just nu? Nu när det mystiska brevet kommit. Och ja, när allt känns så skumt. Det går några veckor… Inget mer skumt händer på länge. Jag har nästan glömt bort brevet. Men vad händer nu? Jag hör en röst som låter som min mammas. Eller det var så längesen så jag kommer inte ihåg. Jag blir väldigt nyfiken. Rösten pratar med farmor. Jag hör inte riktigt vad de pratar om. Vågar ju inte gå ner till köket för ifall det nu är min mamma så vet jag inte hur jag skulle reagera.

Farmor springer upp till mitt rum och ger mig nycklarna till huset och säger: “Ta hand om dig!” Jag frågar henne vad hon gör. ”Ska du gå, eller va?! Lämna mig inte, jag ber dig!!!” Det har gått några år nu och jag har flyttat från huset och bor i en lägenhet och jobbar på ett jobb som jag tjänar bra på men egentligen inte gillar alls. Fast en sak är fortfarande konstig. Jag går förbi huset varje dag efter jobbet. Jag hoppas att det ska vara någon där. Jag plingar inte på eller sådär men jag kollar lite försiktigt ifall det lyser. En dag så ser jag att taklampan i köket lyser och farmors gamla kofta ligger på stolen. ”LOVE, 8H”

122. BUSSEN När jag har flyttat till Sverige åker jag bara bussar och varje gång händer någonting med mig.

men han kunde inte skriva så mycket så jag fattade inte vad han ville. Jag tittade på honom och sa: ”Vad är det?”.

En gång i Nyköping var jag på busstationen och väntade på bussen. Det var kallt och det snöade och blåste så mycket, bussen kom för sent och när jag gick in i bussen var det ingen där. På väg hem kom en kille, han sa någonting till mig men jag hörde inte eftersom jag hade hörlurar. Efter några minuter kastade han ett papper bredvid min stol, jag tittade på honom och det kändes konstigt med honom. Sen tog jag pappret och läste

Han gjorde ett hjärta med sina händer. Då förstod jag vad han menade och skrattade jättemycket. Han frågade mig: ”Hur gammal är du?” Men jag svarade honom inte och sakta, sakta blev jag arg på honom. Jag hade vänt mig mot fönstret och han pratade och pratade och jag hörde ingenting.

mig och då blev jag arg på honom. Det var en jättekonstig sak att han följde mig. Jag gick hem och sa till pappa vad det var som hade hänt och pappa gick ner. Men han fanns inte nere och det slutade. Men jag träffade honom på vägen igen och han tittade på mig så konstigt. Jag gjorde ingenting, hade bara näsan högt och gick. LANA AL S HATTI

Jag gick ner från bussen och han följde

Hon gick ner för en backe i Nyköping, mitt i natten. Det var kallt och hon frös. Man kunde känna regnet i luften och hon hade två kilometer kvar innan hon var hemma. Plötsligt så hörde hon något i skogen, ett prasslande. Bara några sekunder efter att hon hade hört prasslandet så hördes ett skall. Hon gick ner i diket och såg en svart sopsäck. Den lystes upp av en svag lyktstolpe. Först tänkte hon springa därifrån men hon ångrade sig, det kändes fel. Sekunden efter att hon hade tvekat tog hon tag i påsen och började knyta upp dubbelknuten. En blöt nos nuddade plötsligt hennes handled och hon kunde känna ett flåsande. Det var en hundvalp. Hon fick beslutsångest. Skulle hon bara lämna hunden eller skulle hon ta med den hem, i smyg? Att skaffa en hund har hon drömt om i hela sitt liv och nu kunde det gå i uppfyllelse. Tjejen bodde i en fosterfamilj. Alla i familjen var elaka mot henne, utan anledning. Vissa dagar hade hon till och med försökt att rymma. Föräldrarna slog flickan och sa kränkande kommentarer

om henne varje dag. Tjejen trodde att föräldrarna aldrig skulle tillåta henne att ha en hund. Det fanns bara en lösning, att ta med hunden hem och gömma den. Hon bar hunden i sin famn och började sakta gå hemåt. Hunden somnade i hennes famn. Efter ett tag kunde hon se sitt hus skymta bakom träden. När hon kom hem sov föräldrarna. Hon gav hunden lite vatten och sedan gick hon till sängen och de båda somnade. Dagen efter vaknade hon upp men hunden var borta. Hon fick panik. Föräldrarna hade åkt till jobbet. Hon började springa runt och leta efter hunden i det lilla huset. Efter att ha sprungit runt i en halvtimme hörde hon ett skällande från vardagsrummet. Hon sprang dit och hittade hunden under soffan. Det var måndag men hon gick inte i skolan. Hennes problem i skolan var brutala. Hon skolkade flera dagar i veckan. Den här dagen var hon hemma med hunden och det tänkte hon vara hela veckan. Dagen tillbringade de i sängen och sov tillsammans. Dagarna gick och hunden låg gömd

bredvid hennes kudde varje natt och hennes föräldrar märkte ingenting, fram tills en dag i oktober. Hennes pappa hörde ett skällande från hennes rum. Han kom andfådd in till henne och frågade vad det var som lät. Hon ljög och sa att hon hostade. Nästa dag hände det igen. Hunden började skälla. Denna gång var inte pappan lugn. Han kom in och skrek och frågade om hon ljög om något för honom. Han var säker på att han hade hört en hund. Hon sa bara samma sak igen, att hon hostade. En vecka senare skulle hon bara snabbt gå till ICA och köpa godis. Hon lämnade hunden kvar för hennes föräldrar var inte hemma. Precis när hon gick in på ICA så kom hennes pappa hem. Medan hon letade efter godis så väntade något helt annat henne när hon kom hem. Pappan hade precis gått in i huset och mötts av en liten hund. Han blev överlycklig. LI N NÉA JAN S S O N, 8O

Familj och vardagsdramatik

123. DEN HEMLÖSA HUNDEN

109


124. DEN VARMA VINTERN Kylan från frysen väcker honom, han tar upp två brödbitar och stoppar ner dem i brödrosten. Wille går tillbaka till sitt rum och tar på sig kläder och går ut till köket, och börjar äta på sin macka. Han äter upp sista biten av mackan och lägger ner telefonen i fickan. Han tar på sig sina vantar, sin mössa, sin jacka och sin ryggsäck. Han öppnar dörren och chockas av solen som står högt upp på himlen. Han springer upp till köket och kollar på termometern. Det är 25 grader mitt i december. Han har tagit på sig sina shorts, linne och sätter upp sitt hår i tofs och är på väg mot skolan. Wille möter sin kompis Albin som också tagit på sig sina shorts och linne. De svettas under armarna på vägen till skolan som om det vore början på sommaren. De går in i skolan och möts av en våg av varmluft från ventilationen. Rektorn ber alla gå ut och samlas på skolgården. Rektorn står uppe på taket när de kommer ut och torkar sig i pannan innan han börjar prata. Han talar om att temperaturen ute här stigit till 31 grader och det ryktas om att det kommer stiga till ännu högre grader på eftermiddagen. Så de stänger av skolan tills de har fixat ventilationen och temperaturen har sjunkit. Dagarna går och solen har ännu inte slutat att skina. Blommorna börjar blomma längs vägarna och träden börjar grönska. Vitsipporna börjar blomstra och

björnarna börjar komma ur sina iden. Det har blivit en total omvändning av året, sommarens värme och dagar har blivit vinterns dagar och värme. Värmen har gjorts så att jordens syd och nordpol har börjat smälta bort. Wille vaknar av att solen lyser in genom persiennerna och bländar honom och fåglar som kvittrar. Han drar upp persiennerna och möts av tre fiskmåsar som sitter på hans fönsterbräda och skriker till varandra. De flyger iväg så fort de ser Wille stirra på dem i beundran över varför de sitter på hans fönsterbräda och hur de kom dit. Han tar på sig och går ut. När han går för att kolla vart måsarna var så känner han en svag havsdoft. Han går närmare och närmare doften och ju närmare doften han kommer desto fler fiskmåsar möter han. Husen börjar skingra sig och han närmar sig centrum och doften blir mycket starkare och istället för fiskmåsar som skriker hör han människor som skriker och plaskar. Han börjar springa mot skriken. När han har kommit så nära att han nästan kan höra allt de säger, ser han vatten. Wille börjar sakta ner och går fram och kollar för att se vad som har hänt. Han närmar sig och kollar och ser människor längre fram som hoppar runt i vattnet och leker. Wille går hem igen, tror bara att det var översvämning.

båtar flyter upp på land och husen vid havet har fått översvämning. Människor har börjat evakuera sina bostäder till högre mark som ännu inte blivit översvämmad. Vattnet stiger för varje dag som går. Vattnet hade börjat sprida sig ända in till centrum och sänkt alla hus i dess väg. Veckor har gått och han har fortfarande inte gått till skolan eller träffat några kompisar. Gatorna är ödelagda och bara fyllda med vatten i midjehöjd och fiskar börjar bosätta sig i de nya vattenkanalerna som skapats när Nyköping översvämmades. Wille har börjat tro att de är borta, att de är döda. Kylan från frysen väcker honom, han tar upp två brödbitar och stoppar ner dem i brödrosten. Wille går tillbaka till sitt rum och tar på sig kläder och går ut till köket, och börjar äta på sin macka. Han äter upp sista biten av mackan och lägger ner telefonen i fickan. Han tar på sig sina vantar, sin mössa, sin jacka och sin ryggsäck. Han öppnar dörren och chockas av solen som står högt upp himlen. Han springer upp till köket och kollar på termometern i köket. Det är tio minus grader mitt i december. Det var bara en mardröm, Wille pustar ut och åker till skolan som vanligt. AX L B O STR Ö M, 8J

Nyköpingsån har börjat stiga och hamnarna har översvämmas med vatten och

125. DET MAN INTE TALAR OM Hon lät en stor mängd av luft fylla upp sina lungor innan hon skulle dra om låset på toaletten och gå ut, hon vände sig mot spegeln en sista gång. “Du är fin, du är fin, jag lovar.” När hon öppnade dörren såg hon att de andra klasserna redan hade slutat sina lektioner och att korridoren var helt full och högljudd. När hon passerade folkmassorna såg hon massvis med människor som hon hade tänkt på kvällen innan. Hon hade frågat sig själv:

Familj och vardagsdramatik

”Varför finns jag?”

110

Inte för att hon inte ville finnas, utan vad hon hade för uppgift här i världen. Vad var hon för tillskott till den här stora skolan? Alpha högstadium var den största blandningen av olika personligheter och drag, men man strävade ändå efter att passa in. Skulle folk sakna henne om hon plötsligt inte fanns där längre, eller skulle de vara lättade? Var någon uppmärksam på hur omsorgsfullt valda alla kläder hon hade

var; lite tajt där, pösigt där och absolut inte för mycket där. Hon visste att det här var en dag då hon skulle öppna ögonen för verkligheten och få svar på sina frågor. Hon kände en lätt vind av parfym när killarna från parallellklassen gick förbi. De var definitionen av sportkillar, verkligen. Alla pusselbitar var på plats, halvlångt hår, dyra märkeskläder och ett extremt självförtroende. När hon passerade gruppen valde hon att kolla åt andra hållet. Det var något som satt kvar från förra året, då en av killarna hade sårat henne, hon kände hans blick bränna i hennes nacke. Precis som om hon var det han ville ha, signalerna han gav var ytterst underliga. Men hon hade släppt honom, det hade hon. Trots hans status, fina utstrålning och charm visste hon att han endast lekte med tjejers känslor för att få bekräftelse. Men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa.

När killarna gått förbi och han hade slutat kolla på henne återgick hon till sitt inre tänkande. Hon gick förbi skolans cafeteria och rakt ut bland folkmyllret. Vid den här tiden på dagen hade alla precis slutat sina första lektioner. Skolgångens atmosfär sa bara en sak: Ungdomar. Doften av cigarettrök blandat med tonårssvett var inte ett nöje och la sig som en tunn hinna mot ansiktet. Hon gick med snabba steg och musik i öronen, allt för att inget skulle gå fel. Nu var hon framme vid bordet som hon ogillade mest på den här skolan. Där är de, tänkte hon och slängde en snabb blick på tjejerna från nian. Deras fnitter, skratt och senaste skvaller upphörde när hon passerade deras bord. Trots att det bara gick några sekunder kändes det som en evighet. När hon hade gått förbi kunde hon höra att de skrattade åt henne och brände blicken i henne, från topp till tå, tå till topp. Det


Pass på, lektionen hade nästan börjat när hon halvjoggade mot dörren. På lektionen satt alla som stått ut med henne i snart två år. Hennes tröja, som hade åkt ner lite, drog hon upp när hon såg de jämnåriga killarna ifrån klassen. Bara för att de inte skulle se henne som ett objekt. Något, inte någon, något som de skulle kunna säga vad de ville till, för ingen skulle protestera. Nyckeln på högstadiet var status, och alla vet att status är lika med respekt. Respekt ifrån alla. Dessa killar, som hade all respekt som de kunde få, hade inget motstånd emot sig, trots sina felaktiga handlingar. Men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa. Hon rörde sig mot tjejernas bord, hon hade börjat bli en av dom nu. Det kändes bra. Men hon var inte den som hon ville vara, hon var inte sig själv. Hon tog en stol och satte sig bland dom andra, där de pratade om killen som hade sårat henne. De tyckte precis som hon hade tyckt om honom innan, men än visste de inte vad han hade gjort mot henne. Och det skulle de aldrig få veta heller, ryktena var allt för farliga. Att nå fram till den punkten av berättelsen hade ätit upp henne inifrån, inte av sin egen sanning, utan vad de andra skulle tro. Han behandlade tjejer dåligt, men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa. På lunchen satt hon med sina så kallade kompisar, de pratade om den ensamma. “Den ensamma” är ett kodord för han som alltid sitter själv. Han var ensam i själen, en som inte vågade ta plats. Resultatet av en blygsam personlighet blev ensamhet. Han satt vid bordet i hörnet, som vanligt, omgiven av tomhet. Tjejerna utnyttjade hans ensamhet som underhållning, då de skrattade. Tomheten i hans ögon sa allt. Inte ett öga skulle vara torrt om hela världen hade fått veta hans historia. Men i hans vardag fanns inte vänskap, skratt och lycka. Hoppet hade sänkts som ett nedskjutet skepp, han hade inget att leva för här i livet. På den här skolan hade han absolut ingen makt, han var en levande cirkus, alla

fick skratta. Men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa. När tjejgruppen slängt största andelen av sin mat begav de sig bort från matsalen, de passerade de två slöjdsalarna och fick bevittna en färgsprakande syn. Från bänkarna utanför slöjdsalen dunkade musik ifrån ett par stora hörlurar. Ägaren var en tjej från åttonde klass. Iklädd kläder som ingen annan skulle kunna ha på sig, inte ens röra. Håret var uppsatt i två höga tofsar som låg på vardera sida av en ljusblå rosett. Hon hade brutit mot i princip alla utseendefixerade normer som existerar och straffet hon fick kom som serverat på ett fat. Förnedringar, hån och avvikelser från gruppen. Trots allt detta framstod hon som den starkaste personen på hela skolan. De knivskarpa blickarna hade landat på varenda del av hennes kropp vid det här laget. Om hon inte hade burit sin osynliga täckmantel av självkänsla varje dag i skolan hade hon varit sönderbrunnen vid det här laget. En askhög på botten av alla bottnar. Men ingen skulle ju bry sig, hon hörde inte hemma här. Enligt reglerna som alla omedvetet kunde utantill så kunde hon dessvärre inte uppfylla kraven på acceptans. Hon var den fula ankungen, det gröna lövet på hösten och den oönskade gästen. Men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa. Korridoren var full av folk som ringlade sig i samma riktning, alla verkade vara uppmärksamma på något. Från skolskåpen hördes en förtvivlad röst. ”Var är min jacka?! Hallå?! Vem har tagit min jacka?! ” Hans jacka hade kostat honom hela plånboken, en jacka som skulle göra honom rikare på status. Lärare stannade för att hjälpa honom att leta, elever från alla årskurser samlades i en ring runt honom. Lärarna undrade, men alla elever visste. Jackan hade inte bara mystiskt gått upp i rök, den hade en ny ägare nu. Den nya ägaren satt belåtet hemma med fickorna fulla på pengar. Jackan var stulen, och skulle aldrig få bäras på en kropp med gott samvete igen. Ju mer förtvivlad killen utan jacka blev,

desto dummare spelade alla runt om honom. Killen som hade blivit bestulen visste också om stölden. Han ville bara inte erkänna det för sig själv, eller för alla lärare. Den stora risken med förtal mot “den värsta” vågade ingen begå. Vem är då denna person som lyckas manipulera en hel skola med elever? Hans identitet kan man inte berätta om, men hans handlingar pekade ut vem han var som person. Han var killen som alla hade respekt för, men innerst inne var livrädda för. Man ville själv inte bli offer för hans kaxiga attityd, starka muskler och grova ord. Killen kunde haft ett lyckligt liv nu, om bara någon hade gett honom den bekräftelsen han skulle behöva för att inse att han har stora och allvarliga problem. Killen befann sig högst upp på statuslistan, men längst ner på vänskapslistan. Han hade inga äkta vänner, bara tjänare som inte ville smaka på hans knytnäve. Att säga ifrån denna person hade varit ett brott i sig. Men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa. Så varför kunde det gå illa? Det vet vi inte, men vi vet att det är något man inte talar om. För om det inte hade gått illa hade vi väl pratat om det här? Den röda tråden i den här berättelsen hade lett henne till en sak. Tankarna från gårdagen var inte helt besvarade men dagens upplevelser räknades som ett äventyr. De som hade gått igenom exakt samma dag och rutiner som henne hade inte upplevt något äventyr, bara en helt vanlig skoldag. Det gällde att öppna ögonen, öppna ögonen för världen och olika människor. Det var det hon hade gjort idag. Livet var inte lätt i tonåren, men med hjälp av varandra så kunde alla önskningar gå i uppfyllelse. Alla hade sin del att bidra, och alla la till precis lika mycket vikt till skolans balans. Hon hade fått klart för sig att hennes uppgift inte var att vara en del av gruppen, hennes uppgift var att hjälpa. För hon hade öppnat ögonen och insett vad skolan saknade. De som inte hade insett det här ännu skulle hon väcka och försöka tala om vad som händer runt omkring oss. Den bittra sanningen var inte att leka med, den skulle fram. Om det nu var något man inte vågade tala om! ”P U H”

Familj och vardagsdramatik

var rutinen, men det var inget man talade om, för då kunde det gå illa.

111


126. EN NY CHANS Landsbygden swishade förbi mitt fönster. Vi hade hamnat mitt ute i ingenstans. Hur kunde mamma och pappa göra såhär mot mig? Bara på grund av att lärarna sagt att jag inte var med några vänner och bara satt helt ensam hela tiden fick mamma och pappa för sig att jag behövde komma ut till den “friska” luften och börja i en ny skola efter sommarlovet. När bilen svängde upp på uppfarten klev jag ut och granskade vårt nya, gamla hus. Det såg nästan spöklikt ut med den slitna fasaden och de dammiga rutorna. Det var så tyst här jämfört med Nyköping. Jag tog motvilligt mina väskor medan mamma och pappa låste upp dörren och gick in. På insidan såg huset mer hemtrevligt ut än på utsidan. Jag gick upp för den knarrande trappan på jakt efter mitt rum. Rummet såg ut som om den senaste personen som bodde här var från 1930-talet, tapeterna var blommiga och möblerna stod fortfarande kvar, fönstret vette ut mot skogen. För en gångs skull trodde jag att jag skulle komma att trivas här. Efter att jag packat upp mina saker bestämde jag mig för att gå ut och se mig omkring. Skogen runt vårt hus sträckte sig säkert flera kilometer tillsammans med ängarna och gärdena. Jag stirrade in i skogen, halvt osäker på om jag vågade gå in eller inte. Precis när jag skulle vända mig om och gå mot ett annat håll hörde jag ett gnäggande långt bort. Först kändes det som en inbillning, men när gnäggandet fortsatte bestämde jag mig för att gå in.

Familj och vardagsdramatik

Efter flera minuters kämpande genom den snåriga skogen hade jag lyckats ta mig till ett unket trästaket som såg ut att falla ihop när som helst. Jag gick igenom och hamnade på en äng bredvid en övergiven gård. Nyfiken som jag var gick jag mot byggnaderna, men på vägen stoppades jag av något som puffade mig i ryggen. Förskräckt hoppade jag till och vände mig hastigt om. Bilden av ponnyn som stod och tittade på mig fick mig att ramla omkull. Som ett slag i huvudet kom minnena tillbaka från olyckan…

112

Full fart över ängarna, ingen sadel, bara mjuk päls under shorts och den värmande solen. Älskade Bella. Då plötsligt älgen, tvärt kast åt sidan, känner hur marken närmar sig, Bella som blir vettskrämd, hårda hovar överallt, mörker. Skakande reste jag mig långsamt upp. Där, framför mig, stod en livs levande ponny, alldeles ensam som om ingen hade tagit hand om den på evigheter... Den guldiga hårremmen var alldeles smutsig och revbenen syntes tydligt.

Trots rädslan i kroppen kunde jag inte låta bli att tycka synd om den magra ponnyn. Hans stora, mörka ögon tittade snällt men bedjande på mig. Jag backade mot stallet för att se till så att ponnyn inte skulle anfalla mig. Inne i stallet stank det mögel och hästgödsel, lampan avslöjade två små boxar och en dörr. Jag gick vidare till boningshuset som också var helt tomt och övergivet. I en situation som denna visste jag inte vad jag skulle göra, det handlade om ett övergivet liv, men det var ett liv som jag var rädd för. Mitt förnuft sa åt mig att jag skulle hjälpa den stackars ponnyn medan min hjärna sa “SPRING!” Så jag sprang... Jag sprang förbi ponnyn... In i skogen, bort därifrån, med ponnyns förvånade och sorgsna ögon som brände i nacken... När jag kom hem gick jag direkt till mitt rum, alldeles förvirrad över vad som hände. Jag fick dåligt samvete över det jag gjorde. Hela kvällen funderade jag på vad jag skulle göra, men det var förgäves. När jag somnade drömde jag för första gången sen olyckan om hästar, och inte om vilken häst som helst, det var ponnyn i hagen. Drömmen handlade om hur jag gick fram till ponnyn, helt orädd. Ponnyn var inte längre misskött, hårremmen glänste och skimrade i guld och ögonen lyste av kärlek och tacksamhet. När jag vaknade nästa morgon insåg jag vad jag måste göra. Jag skulle hjälpa ponnyn och inte lämna den att lida i ensamhet. När jag återvände till hagen hade jag med mig morötter och äpplen i en korg. När jag såg ponnyn stod han på samma plats som när jag lämnat honom, hans ögon var sorgsna som om han trodde att jag lämnat honom för gott. Jag vågade inte gå fram trots skuldkänslorna så jag stod bara och stirrade. Jag vågade inte. Jag bestämde mig för att gå till stallet och gick i en stor cirkel runt ponnyn som inte rörde sig. Jag lämnade korgen på ängen och gick mot stallet på jakt efter vatten. Flera timmar senare hade jag lyckats fixa vatten till ponnyn, jag hade även helt omedvetet börjat städa stallet som om det var mitt. Jag förstod det inte då men mitt hästintresse fanns kvar inom mig och började långsamt växa fram. Jag tillbringade varje dag på gården tillsammans med ponnyn. Jag hade fått stallet användbart igen och jag hade lyckats ta mig in i sadelkammaren där jag hittade massor av utrustning och ryktsaker. Jag hade till och med vågat gå fram till ponnyn och röra honom. Det bästa av allt var att jag slapp massa frågor från mamma och pappa eftersom de jobbade varje

dag och på helgerna sa jag bara att jag var utomhus. En solig dag vid lunchtid satt jag på ängen och åt en macka medan ponnyn stod och betade en bit bort. Han hade fått tillbaka hullet och han såg bättre och bättre ut för varje dag som gick, men han hade ett tjockt lager med damm och lera intorkad i hårremmen. Jag gick till stallet för att ta med massa borstar ut samt en grimma och grimskaft. Det tog lite tid men jag vågade ta på honom grimman och leda honom till en stolpe där jag band fast honom. Med en darrande hand tog jag upp borsten och började ta långsamma, försiktiga tag. Efter en timme eller två glänste ponnyns hårrem i guld när han nöjt stod och dåsade på ängen medan jag satt i gräset och granskade honom. Vad skulle han heta? Tanken slog mig att jag inte haft ett namn på ponnyn. Trust Me, sa jag rakt ut i luften, Lita på mig. Jag valde namnet för att han hade fått mig att börja lita på andra igen. Flera veckor senare hade Trust Me blivit nästan helt återställd och jag hade fått en längtan att få behålla honom som min egen. Jag hade spenderat varje dag av sommarlovet med att ta hand om honom. Jag hade till och med erkänt för mig själv att jag var tillbaka till mitt gamla jag igen. En dag när jag var på väg till Trust Me stod det en bil utanför boningshuset och en man i kostym stod och stirrade på Trust Me. Jag smög runt hagen för att ta mig en närmare titt på vem mannen var. Men det gick inte som planerat, mannen såg mig och sa skarpt “Hallå! Vem är du? Kom genast fram!” Jag gick ut från skogen och gick mot mannen, han var ganska kort och såg ut att vara i 35-årsåldern. Mannen förklarade för mig att jag skulle hålla mig borta från hans häst och att jag hade förstört honom. Han var inte riktigt klok! Jag tittade misstroget på mannen och frågade honom varför jag inte fick vara här när jag har tagit hand om Trust Me och gjort iordning stallet och gården. Men det enda han gjorde var att grymta till och körde ut mig från hans “egendom”. Jag visste inte vad jag skulle göra, Trust Me skulle bli som han var när jag hittade honom då mannen sa att han bara skulle titta till huset för att sedan åka hem igen. Förtvivlad sprang jag hem. Nästa dag var jag tvungen att berätta för mamma och pappa om Trust Me, Jag visade dem gården men han syntes inte till. Vi gick in i stallet och såg honom stå instängd i en av boxarna, med märken på bogen. Tårögd bad jag mamma och pappa om hjälp om hur jag skulle göra, för jag vägrade lämna honom med mannen. Mamma och pappa åkte till polisen för att


anmäla mannen medan jag satt instängd på mitt rum hela kvällen. När de kom hem berättade de att det enda polisen kunde göra var att ta ponnyn och sälja honom till ett bättre hem. Jag förstod då att jag aldrig mer skulle få se Trust Me igen. Några dagar senare när jag vaknade sken solen ute och fåglarna kvittrade. Men allt kändes hopplöst, Trust Me var borta och polisen kunde inte göra något. Långsamt

gick jag ner och mötte mammas och pappas leenden mot mig. Jag förstod inte varför de var så glada när allt var förstört. Mamma sa åt mig att gå ut till vår lada bakom huset för att hämta en sopkvast. Motvilligt gick jag ut mot ladan, dörren stod öppen. När jag gick möttes jag av Trust Me som stod i en box och gnäggade. Jag stod och bara gapade, jag trodde att jag hallucinerade. Mamma och pappa

ställde sig bakom mig och sa att de hade köpt ut Trust Me från polisen och arbetat de senaste dagarna med att bygga en provisorisk box medan de skulle bygga ett ordentligt stall istället för ladan. Med tårar rinnande längst kinderna kramade jag om mina föräldrar och gick till Trust Me. Han var bara min och ingen annans. “H O N S O M G I LLAR HÄSTAR I 8D“

127. ETT OVÄNTAT STOPP

– God morgon, sa jag med en trött gäspning för att få lite liv i rummet medan jag höll mig hårt i bordet för att inte tappa balansen av vågorna. – Oh, god morgon Maja, sa pappa med ett litet leende på sina läppar. Bröd, ost, juice och så vidare, allt stod redan på bordet. Jag tog min vanliga plats i hörnet och fyllde ett rejält glas med min favoritapelsinjuice. Man hörde Wilma svära flera gånger till spelet och varje gång sa mamma till henne. – Du får inte svära Wilma, hur många gånger ska jag behöva säga det. Jag trodde att det skulle bli en helt vanlig morgon ute på sjön, tills pappa började harkla sig, som om han skulle vilja säga något. – Jo så här ligger det till, sa han med en liten skrämd, men vågad röst: – Vi måste avbryta vår resa någon dag före. Pappa avbröts av mammas suck en kort stund, men fortsatte sedan. – Vi måste ta ett litet stopp i Nyköpings hamn, för att det var en stor storm i natt och den har förstört lite av seglet så det måste lagas. Vi går nu bara på motorn som behöver lite diesel snart, fast att det inte skulle ha behövts, för att vi skulle nästan bara segla hela tiden. Allas blickar var vända mot pappa en lång stund efter, men sedan började Wilma gnälla om all tid vi kommer att mista på öarna som vi skulle till och att hon inte kommer att få bada lika mycket och att

hela semestern blir förstörd.

om vad som skulle kunna hända.

– Lugn, sa pappa med en hoppfull röst, vi får hoppas på att seglet inte är så trasigt.

Vi bestämde oss sedan för att gå tillbaks till båten.

Dagen efter puttrade vi in i hamnen med solen skinande över oss och vattnet som låg lugnt och stilla. Man såg folk gå vid sidan av kajen, nyfikna på den stora nya segelbåten som vi kom i.

När vi gick på grusvägen såg man vår båt klart och tydligt vid bryggan. Det var starkt upplyst inuti båten, vår utebelysning på kanterna lyste glatt med sina färgglada färger.

Ingen i min familj hade varit i Nyköping förut, så det skulle också bli ett intressant äventyr, tyckte jag. Pappa hade hittat en gästplats på en brygga några meter framför mig och jag stod och väntade på att få hoppa i land. Det var en liten hamn och det fanns inte så många båtar lagda, men det såg ändå trevligt och fint ut, för jag såg direkt de stora glass-skyltarna över caféerna och restaurangerna som låg där.

Vi klev in i den stora ytterdörren och såg att mamma och pappa hade dukat upp middagen på bordet.

Båten var lagd några minuter senare och Wilma sprang som alltid av båten i full fart men hon stoppades snabbt av mamma. – Jo ni kan väl kolla runt lite i hamnen medan jag och pappa försöker fixa seglet och tanka lite, sa hon till mig och Wilma. Okej, sa jag och Wilma i mun på varandra med ett skratt i rösten. Vi gick runt lite överallt, det var fint väder och det luktade nästan mat och blommor överallt. Det fanns en stor lekpark en bit bort som vi stannade länge i. Någon timme senare började vi bli lite småhungriga av allt bus, som tur var hade jag med mig lite pengar i fickan. Vi gick till ett glasställe som hette Aktersnurran och de verkade ha flest glassmaker av caféerna som låg där. Jag tog en strut med tre hallonlakritskulor i medan Wilma tog en stor bägare med choklad- och vaniljkulor i. Vi satte oss på en bänk i närheten och åt våra smaskiga glassar. – Du Maja, sa Wilma till mig som hade glass runt hela munnen. Hur tror du att det går för pappa och mamma med båten? – Jag vet inte riktigt, svarade jag, men jag hoppas att vi kan åka iväg snart för det börjar bli sent. Mamma hade inte försökt att nå mig på mobilen, det var ganska oväntat tyckte jag, så jag fick lite tankar

– Hej! Har det varit bra? sa mamma till oss. – Jo, det har varit bra, sa vi och så fnissade jag och Wilma till lite. – Jasså, vad har ni gjort då? frågade pappa. – Inget speciellt, bara käkat glass och sprungit runt i hela hamnen, sa Wilma. – Så trevligt då, sa mamma, har ni använt era fyra timmar bra då? – Ja, svarade jag. Hur har det gått med båten, pappa? – Jo, det var mycket strul med seglet, men jag tror att vi har lagat den och kan fortsätta med vår resa imorgon, sade han. – Yes! skrek Wilma som studsade upp och ner på golvet av glädje. – Bra, ät upp er mat, sedan kan ni gå och lägga er, så ses vi imorgon, sade mamma. Natten gick snabbt tyckte jag och jag kom ihåg precis allt jag hade drömt. Först så var det att Wilma blev så sur för att vi var tvungna att avbryta vår resa någon dag. Jag tror att hela familjen blev lite besvikna för det, men det löste sig ju till slut och vi fick ett oväntat stopp i Nyköpings hamn också. På söndagsmorgonen var alla i familjen uppe tidigt och klockan var ungefär nio när båten redan var ute ur hamnen. Vi satt alla uppe på däck med ett glas läsk i handen och bara njöt av att få komma ut på öppet vatten igen och höra vågorna som skvalpade mot båtens sidor, med kurs mot våra semesterplanerade öar. E LE O N O R AD O LF S S O N, 8C

Familj och vardagsdramatik

Jag vaknade av seglet som slog hårt mot stången uppe på däcket. Det gick inte att somna om igen, så jag började sakta kliva upp ur den hårda sängen och gick ut till köket där min familj satt och åt frukost. Det var en kall morgon klockan åtta och en liten storm hade brutit ut på sjön. Det var lite vågigt ute på vattnet och hela båten gungade i takt med vågorna. Pappa och mamma satt och läste tidningen men jag såg på min mamma att det var något annat som dystrade ner allt. Min lillasyster Wilma satt och spelade på sin stora ipad och man hörde ljudet av Super Mario från andra sidan bordet.

113


128. FLYTTEN Sista dagen. Jag kommer kanske aldrig mer se dessa människor. När jag började i 5A, för tre år sen, var jag jättenervös. “Tänk om de inte kommer gilla mig” tänkte jag när jag gick till skolan första dagen. Den dagen blev en av de bättre dagarna i mitt liv. Alla var så snälla mot mig och inbjudande. Men nu måste jag flytta till Nyköping med mina föräldrar. Min mamma har fått ett nytt, bättre jobb där. Att flytta ifrån Stockholm känns inte bra för jag har alla mina vänner här och jag vill inte ha några nya. “Livet är redan bra som det är, varför ska man då ändra något”, sa jag till mamma när hon berättade. Efter skolan gick jag och satte mig i cafeterian. “Här kommer jag aldrig vara igen” tänkte jag. Avskedet med alla i klassen blev tufft. Alla hade gråten i halsen så det blev inte så mycket sagt, det ångrar jag nu i efterhand. Jag skulle vilja säga till alla hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag kommer sakna dem men jag fick inte fram ett enda ord. Det blev bara en massa av kramar och snyftningar. Eller bara och bara, det var en väldigt viktig stund för mig och jag hoppas att de andra i klassen kände samma sak. Klockan 16.00 kom en lärare och sa till mig att skolan skulle stänga nu för dagen och att jag var tvungen att gå. Jag gick en omväg till mitt skåp för att se allt en

sista gång. Det var alldeles tyst i skolan. Det hade börjat regna när jag cyklade hem. “Vädret hade samma känsla som mig” tänkte jag. När jag klev in innanför ytterdörren kollade jag mig i spegeln och såg mina rödsprängda ögon, det var alltså inte bara regnet som hade gjort mitt ansikte blött. “Flyttlasset går klockan 18.00” hade pappa sagt på morgonen. Just den morgonen var den sista morgonen i vårt hem, som om några timmar inte ens skulle vara det. Bara en lägenhet som vi hade bott i men som inte hade någon betydelse alls för världen. På väg till Nyköping var det tyst i den hyrda lastbilen. Ingen sa något. Det enda som hördes var mina tysta snyftningar lite då och då. När vi kom fram var det sent för det hade varit ganska mycket trafik på vägarna. Vi packade in allt i hallen i den nya lägenheten. Vi hade hyrt några flyttgubbar som hade tagit alla våra större möbler så våra sängar var redan på plats. Jag gick in på mitt rum och började bädda min säng, rummet kändes inte alls som hemma. Det var litet och hade gröna väggar. “Det kommer kännas bättre när du har packat upp dina saker” sa mamma när hon kom in till mig för att säga godnatt.

Pappa skjutsade mig till skolan första dagen, det var jag mycket tacksam över för det regnade ute. Det var en kall och blåsig novemberdag och det pirrade ganska mycket i min mage när jag gick in genom dörren till skolan. Det var massor av människor som gick runt och skrattade och pratade vid skåpen. Jag hade blivit tillsagd att gå till receptionen där jag skulle möta min nya mentor. Min första lektion var engelska och min mentor följde med mig dit och presenterade mig för klassen. Alla tittade på mig med en granskande blick. “Du kan sätta dig bredvid Ella” sa engelskläraren och pekade på en tjej nere i hörnet men långt, blont hår. Hon log mot mig när jag satte mig bredvid henne och då kände jag att klumpen i magen minskade rejält. I slutet av dagen hade nästan alla i klassen varit framme och sagt hej och välkomnat mig till klassen och klumpen i magen var borta för länge sen. Jag hade hängt mycket med Ella och Hilma som visade mig runt på skolan på lunchrasten. Skolan kändes jättestor men Hilma sa att om någon vecka så känns den inte lika stor längre. Jag följde med hem till Ella efter skolan och jag var där ända fram till klockan 21.00 när mamma ringde och sa att det var dags att komma hem. J O N NA F R E D R I KS S O N, 8A

129. FÖDELSEDAGEN Solen skiner in genom fönstret och väcker Anna. Hon sträcker på sig i sängen och känner genast ett förväntansfullt pirr i magen. Det är idag det gäller… Idag fyller Anna arton år, hon är glad, hon är vuxen nu och hon är fri i sina handlingar.

Familj och vardagsdramatik

Det är klockan åtta på morgonen. Medan hon bäddar sin säng, borstar tänderna och sjunger tänker hon på hur hon ska fira sin födelsedag och om vad hon ska få för presenter. Det är en jättefin känsla att fylla år men det är en ännu mer speciell känsla att fylla arton år för att man får göra vad man vill.

114

– Kom och äta frukost, säger Annas mamma. – Okej, jag kommer. Anna klär på sig sina bästa kläder, hon går ner för att äta frukost med sin familj. – Grattis! säger hela familjen tillsammans. – Var vill du fira födelsedagen? frågar Annas föräldrar. – Jag tror att jag ska fira min födelsedag på Stora torget i Nyköping, för jag vet att

det kommer att vara flera människor som ska vara bjudna till min födelsedag. – Okej, vi ska rusta allt, du kan gå och bjuda dina vänner, sa Annas föräldrar. – Nu ska jag bjuda mina vänner och sen ska jag gå och köpa en klänning som jag kan ha på festen. Mobilen ringer… Anna svarar: – Hej. – Hej, svarar en anonym person. – Vem är det? frågar Anna. – Du känner inte mig men jag vill säga till dig att det finns någon som vill förstöra din födelsedag, var försiktig. – Vem vill förstöra min födelsedag? Snälla svara, hallå. Men ingen svarar. Anna blir orolig, hon vet inte vem som vill förstöra hennes födelsedag. Anna ringer sina föräldrar och berättar för dem vad som har hänt, så de säger till henne att bjuda sina bästa vänner och ingen annan.

Anna ringer sina bästa vänner och bjuder dem. Anna klär på sig sin nya långa röda klänning, gör sitt blonda långa hår fint, och lägger på sig sitt röda halsband och gör sig redo för att åka med sin familj till Stora torget. Nu är det dags för att åka till hallen och organisationshallen. Anna åker bilen, den är väldigt ny och fin. Anna frågar sin babba om han kan köpa en bil till henne när hon får en körkort, babba Agree. Nu är de framför hallen i stora torget, hallen är väldigt stor och fin. Inne i hallen ser Anna matbord, läsk, tårta och discolampor. Gästerna väntar framför hallen, det finns mycket gäster och massa presenter. Anna går och tar in gästerna och sina vänner, alla gäster pratar om att hallen är fin. Anna tar presenter och lägger dem i ett litet rum i hallen. – Nu ska vi börja festa min födelsedag. Anna sitter framför tårtan och kommer i håg att det finns någon som vill förstöra hennes födelsedag, hon blir orolig igen.


– Det är absolut inte någon som är på festen för jag känner dem, de är alla mina vänner. Så vem kan det vara, undrar Anna. Det kan vara att det är någon som bara vill skrämma mig så jag ska glömma vad jag har pratat om på telefonen. Brandlukt… Anna tittar runt, det finns lite eld i hallen så alla gäster går ut för att de är rädda att elden ska bli mer och mer. Det är bara Annas bästa vän som sitter i

hallen (Mikaela). – Vet du vad som har hänt? säger Anna. – Det var jag som gjorde elden för att du förstörde min födelsedag när du knuffade mig på tårtan, säger Mikaela. – Va, du vet att jag ramlade på dig av misstag, sa Anna.

vad som har hänt. Polisen är på väg till festhallen. Mikaela försöker springa för hon vill inte att polisen ska veta att hon har eldat i hallen, men Anna stänger hallen. Polisen öppnar dörren och pratar med Anna och Mikaela, polisen bestämmer att ta Mikaela till prison för en heldag.

– Jag kände mig ledsen, men jag mår bättre nu för att jag förstörde din födelsedag, säger Mikaela.

Mikaela inser att hon gjorde fel så hon säger förlåt till Anna. Anna förlåter Mikaela och inbjuder henne till en ny fest som hon ska ha om två dagar.

Anna ringer polisen och säger till dem

”M.H.”

Dagen går ganska snabb och jag får ett mess från Cornelia som undrar vart jag är. Jag säger att jag är vid cykelstället och hon kommer snabbt dit som vanligt. Hon hoppar på och vi åker till ICA för att köpa lite godis och chips. Efter det så åker vi hem till henne för att ha vår “Måndag deeptalk” som vi brukar ha, vi sitter och snackar ett tag och hon frågar om vad killar gillar och jag frågar om vem och så vidare. Sen kommer den här frågan som jag inte vill höra, ”Hur mår din mamma?” Jag känner hur jag fryser till på stället och känner hur det rycker till i ryggraden. Jag får knappt fram några ord tills jag till slut säger: ”Jag vet inte, har inte så mycket kontakt med henne”.

långsamt ner. Jag tar min cykel och börjar trampa mot lasarettet.

130. GALEN ”Det är dags för middag, du får sluta spela nu” hör jag pappa skrika. Jag får stänga av mitt PS4 och Tv:n. Jag går långsamt mot köket och tar min mat och sätter mig på mitt rum. Jag och min pappa har inte den mest fantastiska kontakten. Min mamma och pappa skilde sig för fem år sedan och jag bor hos min pappa i Nyköpings hamn. Min mamma är väldigt sjuk och bor på sjukhuset för det mesta eller det är i alla fall vad min pappa har sagt till mig. Jag är inte det mest perfekt barnet om man säger så, jag har gjort och tagit mycket skit från jag var liten, men det har alltid varit min mamma som har skyddat mig och tagit hand om mig, Jag drömmer ofta om henne… att hon ska bli bra igen… att jag ska kunna få träffa igen. Sen så somnar jag. Klockan är 07:00 när jag vaknar. Ännu en måndag, ännu en vecka med bara skit. Jag gör mig redo och börjar cykla till skolan. Jag ser Cornelia gå snabbt framför mig, Hon har alltid varit sådan ända sen vi var små, hon går alltid jättesnabbt, Jag cyklar fram till henne och frågar hur hon mår. Hon säger att allt är bra och hoppar upp på min cykel. Jag har aldrig fattat hur hon orkar med mig, själv tycker jag att jag är den här jobbiga som alltid drar med mig problem. Men hon har alltid funnits för mig. När vi väl kommer fram till skolan så är den redan 08:25 och vi måste springa till vår klass så vi inte kommer försent.

– Varför har du inte kontakt med henne? säger Cornelia. – Jag vet inte, jag kan inte besöka henne på sjukhuset. Eller ja, det är vad min pappa säger i alla fall. Men jag ska försöka träffa henne så snart som jag kan. Efter några fler timmars pratande så är klockan redan 20:52 och jag måste hem för att det är skola nästa dag. När jag väl kommer hem så sitter min pappa och kollar på Tv. Det går några minuter tills jag till slut får modet att fråga: ”Hur mår mamma?”. Jag får inget svar. Jag säger högre: ”Hur mår mamma?”. ”Hon är sjuk och vi kan inte träffa henne, gå och lägg dig nu”, säger pappa. Jag går till mitt rum och börjar packa… Jag ska leta efter henne. Jag ligger i min säng och lyssnar tyst på klockan tills den slår 00:00, när det väl blir midnatt så börjar jag ta mig ut ur fönstret. Jag klättrar

Det är lång väg dit, när jag väl kommer fram så öppnas dörrarna. Jag går långsamt mot receptionen och frågar efter mammas namn. Dom säger att hon inte finns på sjukhuset, hon är inskriven på psyket. Jag börjar cykla mot psyket fast det är väldigt nära, så jag hinner andas innan jag är där. När jag väl kommer fram så springer jag in så snabbt jag kan mot receptionen. Jag frågar efter min mamma och dom tar mig med mot hennes cell för dom klassificerar henne som “Inte farlig”. Dörrarna öppnas långsamt och jag ser henne bara sitta där. Jag blir helt bubblig i kroppen när hon väl drar upp blicken långsamt och börjar le, hon springer fram till mig och kramar mig så hårt som hon kan och jag kramar tillbaka. Jag berättar allt som pappa har sagt om henne och ser hur hennes leende vänder snabbt. Hon sätter sig ner igen och säger: ”Vad du än gör åk inte hem”. Din pappa, han är galen, han fick mig inlåst här efter skilsmässan och han vill inte att du ska någon kontakt med mig. Jag ser min mammas ansikte droppa mot golvet och hur hon och även jag fryser till. Jag känner en kall hand mot min axel och hör en röst säga: ”Nu går vi hem Robin, din mamma är galen...” ”FÖ R FATTAR E N”

Familj och vardagsdramatik

Klockan är 03:40 och någon går upp för trappan utanför lägenheten… Då öppnas dörren! Robin!!

115


131. GROTTAN – Kom ner hit, Tobias! ropade hans pappa från hallen. – Jag kommer, svarade han sin pappa. När Tobias var nere så berättade hans pappa att han behövde åka iväg från Nyköping en stund för att handla. – Kan Samuel komma över då? frågade han. – Ja då, det kan han, svarade pappa. När Tobias pappa hade åkt så kom Samuel några minuter senare, han var en av deras grannar. När Samuel kom så hörde han något sus bakom Tobias garderob men Tobias var van vid det så han brydde sig inte så mycket. Men senare började de höra mer och mer ljud och började undra vad det kunde vara? Så de försökte flytta på garderoben men såg ingenting bakom. Efter att de hade varit ute och spelat lite fotboll gick de tillbaka in och tänkte spela Tv-spel. Då tyckte de att de hörde någon gå där mycket tydligare nu än tidigare så de gick fram och tittade noga på väggen, då såg de att det var små kanter som såg ut som en lite lucka. Så de försökte trycka in den och dra ut den men inget hände så Tobias hämtade en kniv och skar kanterna tjockare och sen försökte han dra ut luckan och lyckades efter en liten stund. När luckan öppnades så kom det en våg av damm på dem. – Den här luckan har inte öppnats på länge, sa Samuel. – Men vad tror du finns här nere? frågade Tobias. Han fick inget svar för Samuel hade redan sprungit in i hallen för att hämta sin mobil för att kunna använda ficklampan för att se något. När han var tillbaka så såg han att Tobias redan hade börjat krypa in i den

lilla luckan och snart inte syntes mer. När Samuel väl vågade krypa in så såg han att Tobias var där och väntade på honom.

När de hade gått en liten stund till så fick Samuel ett sms av ett okänt nummer som skrev: ”Tack för att ni släppte ut mig”.

– Vad tog så lång tid? Fastnade du eller? frågade Tobias leende.

– Ehh Tobias du borde se det här, sa Samuel lite frustrerad.

– Äeh nej, jag bara behövde fixa en sak, svarade Samuel utan att bry sig mer.

– Vad är det?

– Kom så går vi vidare, sa Tobias. – Jag tror inte det är en så bra idé, vi borde gå tillbaka och ringa din pappa och kolla vad han tycker, fick Tobias till svar. Men Tobias brydde sig inte och tog Samuels ficklampa och gick vidare ner i grottan. – Är du feg eller? sa Tobias medan han gick vidare ner. – Nej, eh jag behövde bara gå på toa, svarade han medan Tobias gick längre ner och då kunde inte Samuel göra något annat än att följa efter. När de hade gått på ner i typ femton minuter så jämnade marken äntligen ut sig och de såg små hål i marken. – Ta det lugnt och gå så långt ifrån hålen du kan, Samuel, sa Tobias ganska lugnt. – Vad hände med ljuset? ropade Samuel. – Haha! vad rädd du blev, jag ville bara se hur du skulle reagera på om jag släckte, sa Tobias skrattande. – Det var faktiskt inte roligt!

Familj och vardagsdramatik

Hon vaknar upp i sitt kalla rum, hennes vita säng är jättevarm. Blöt av svett. Hon är orolig, rädd och hoppas på att hon inte kommer drömma samma dröm igen.

116

Drömmen återkommer gång på gång. Hon orkar inte mer, hon är trött på att alltid drömma om sin pappa. Han som lämnade henne för en annan familj. Han som aldrig älskade henne. Hon är ledsen, förstörd, krossad. Varje natt, samma dröm. Han står där, stirrar på henne. Med en elak blick. Som om hon gjort något mot honom. Som om allt är hennes fel. Hon vet innerst

– Vi måste tillbaka till huset! ropar Tobias väldigt stressad. När de kom fram till de där hålen igen så sprang båda över men hela golvet öppnade sig och båda föll ner. – Vi kommer att krossas mot bergskanten! Aj, Tobias vaknar upp efter att ramlat ur sängen på natten efter sin värsta mardröm. – Hallå, är det någon hemma? ropar Tobias ner i köket. – Ja, jag är hemma, vill du något? svarar Tobias pappa. – Ehh nej, jag kommer ner och äter frukost snart, svarar Tobias lite lättad – Förresten, vet du vad det är som susar på mitt rum, pappa? – Ja, vi har pratat om det flera gånger men om du verkligen vill bli av med det får vill väl bara köpa en ny fläkt till datorn. De sa på affären att den inte skulle susa men det gör det ändå tyvärr.

– Jo, det var ganska roligt men nu måste vi fortsätta ner och kolla vad det var som lät förut.

– Ok då vet jag, svarar Tobias innan han går ner och äter frukost.

– Nej, vi borde gå tillbaka.

– Sen kan vi väl åka in till Nyköping en liten stund, frågar Tobias.

– Jag kommer iallafall gå vidare men du kan gå hem igen i mörkret helt själv om du vill.

132. IBLAND GÖR SANNINGEN ONT, MER ÄN VAD LÖGNEN HADE GJORT… ”AAA!” skriker Alexandra.

Jag fick nyss ett sms av någon som sa tack för att ni släppte ut mig.

inne att det inte är hennes fel, men ändå är det något som sårar henne djupt i hjärtat.

Hennes mamma hörde hennes skrik, och kom springandes in till hennes mörka kalla rum. Hon satte sig i sängkanten av den vita sängen. Och tände lampan som låg precis vid hennes nattygsbord. Mamman Paulina sa till henne att ”allt är lugnt, att ingenting är hennes fel”. Och att hon måste “släppa vissa saker, och bara gå vidare i livet, för att livet fortsätter”. Alexandra kände sina tårar rinna ner, hon visste inte vad hon skulle svara tillbaka till sin mamma. Innerst inne vet hon att det hon säger till henne är sant. Men det är svårt att göra och förstå det hon säger.

– Ja då, det kan vi, svarar hans pappa. ”M I K E, 8G”

Paulina pussade henne och sa “det var bara en dröm, sov nu, det är skola imorgon” och så gick hon tillbaka till sitt rum. Alexandra satt uppe, i sin säng, hon kunde inte somna om. Hon tänkte och funderade. Hon har tusentals frågor som hon så gärna vill ha svar på. Fast ändå inte, frågorna hon har kommer få henne att må dåligt. Alexandra vet ungefär hur han hade sagt till henne. Alexandra började tänka, minnas. när hon reste med sin pappa utomlands. När hon var nio år, till Spanien. Hon träffade sin farmor och faster för andra gången i sitt liv. Hon hade roligt med honom den sommaren.


Då visste hon ingenting, allt var så perfekt då. Hon förstod inte så mycket då.

han aldrig bett om förlåtelse, eller ens pratat med sin äldsta dotter.

Fast sen kom hon på att det bara var minnen, inget var äkta.

Paulina ville aldrig berätta “sanningen” för Alexandra för hon visste att det skulle såra henne djupt i hjärtat.

Alexandra kände hur tungt det blev att andas, tårarna rann. Hon var helt förstörd, kudden var blöt av hennes tårar. Sen hörde hon sin mammas röst i huvudet: “Han förtjänar inte dina tårar, han är inte värd dina tårar”. Hon blev förvirrad, hon ville skrika högt. Men hon gjorde inte det, annars skulle hon väcka sin lillasyster som bara är sex år gammal. Alexandra och Andrea är systrar, dom har samma pappa och samma mamma. Allt började när Paulina berättade för Alexandra vad hennes pappa gjort mot henne. Han hade gjort hemska saker mot Paulina. Han var en dålig människa, hon hade svårt att förlåta honom. Det var svårt, eftersom

Alexandra hade tänkt och även sagt flera gånger “hellre sårad av sanningen, än lycklig av lögnen” men ändå var hon inte glad, hon var ledsen. Alexandra älskar sin mamma mer än allt annat, Paulina är hennes stolthet och hennes största förebild. Det gör ont i henne att veta att hennes pappa slagit henne: “Min pappa har misshandlat min mamma” Och att han även försökt att slå sin egen dotter, Alexandra. Flera gånger har hon försökt att sätta sig i hans skor. Men ändå förstår hon honom inte. Han kom till ett främmande land när han bara var fjorton år, utan föräldrar, utan uppfostran.

Hon tog fram sin mobil och började söka efter hans för- och efternamn. Hon hittade väldigt gamla bilder på killar i Sydamerika. Hon hittade inte någon information om sin pappa men däremot hittade hon fakta om sin farfar som heter likadant. Det stod att hennes farfar gjort hemska saker. Alexandra satt upp i sin säng, var koncentrerad och seriös. Det blev morgon och hon hade inte sovit nånting. Hon var trött och utmattad. Nästa dag mådde hon bra. Det var som att hon hade glömt bort vad som hände i natt. Därför mådde hon bra nästa dag. Det är ofta hon drömmer om honom, och det är ofta hon tänker på honom. Och “fastnar” i hinder. Men där är hennes kära mor, som är där för henne. ”ALE XAN D RA R”

Fyra dagar. Andas. Bara för att alla andra pratar behöver inte du. Andas. Det är över om fyra dagar. Mammas röst ringer i huvudet: “Skärp dig nu, Anton, du överdriver”. Lilla mamma, du förstår och fattar inte. Jag lyfter upp pennan. Lutar mig över provet. Matematik. Tanken som så många gånger ringer i huvudet ringer igen. Varför ska jag kunna det här? Vem behöver det här i livet? Volymen på en kvadrat, come on! Undrar om någon annan har problem med detta. Jag tittar upp bland provskärmarna och ser ut över mina stökiga klasskamrater. En av dem har startat en diskussion med vår lärare. De skriker på varandra. Klasskamraten blir uttvingad. “Så, nu blir det lugn och ro även i arbetslag 5 på Nyköpings högstadium” säger lärarinnan i en djup, men tyst, suck. Hon vänder sig om och möts av att alla elever stirrar på henne. Trettio minuter in i provet. Jag kan göra bättre. Jag har pluggat varje kväll i flera veckor. Jag skriver om provsvaren flera gånger. Testar att skriva små siffror och stora siffror. Siffror som är snurrade och siffror som är raka. Jag försöker utvärdera och förklara varje tal. Göra mitt bästa. Jag klarar mig inte utan ett A. Jag kan inte få B igen. Då ger jag upp. Läraren rycker testet ur min hand och säger: “Nu får du vara klar”. Jag ler och säger “tack” till svar. Mina ben är som två stora isblock som darrar sig ut genom klassrummet och ramlar ned på en bänk som min bästa vän Jonas redan sitter på. Han säger “hey you, hur är det? Du såg helt blek ut under hela grejen”. Jag ler ett stelt leende mot honom. Han vet om att det är fejk men han säger inget.

Nästa lektions dB (ljud) nivå är starkt över 35dB. 35dB är den ljudnivån som ett klassrum ska ha. Den ljudnivå som gör att man inte får tinnitus av att gå nio års grundskola och tre år gymnasium. Det är dock inte den ljudnivå som den här svenskalektionen har. Eller den ljudnivå den här klassen någonsin haft. Tre dagar. Andas. Betygen kommer om tre dagar. “Du har gjort allt du kan” säger min mentor när jag berättar om att jag har panik angående betygen. “Allt du kan och du har kommit in där du vill. På Enskilda, natur”. Men tänk om jag inte vill gå där? Tänk om hela mitt liv blir förstört för att jag en gång i tiden valt att gå där. Vad händer om jag inte kommer in på läkarlinjen?! Tänk om jag inte ens passar som läkare?! Tänk om jag skulle vara mycket bättre på att vara lärare? Sämst lön men tänk om! Jag har delat dessa tankar med Jonas men han brukar skratta åt mig. “Asso, Anton, det finns ingen annan snubbe på denna planeten som tänker så mycket som du!” brukar han säga och dunka mig i ryggen. “Jo tack, jag vet” brukar jag svara. “Men brudarna Anton, bruuuudarna” brukar Jonas komma fram till när vi diskuterar vad som kommer vara bättre på gymnasiet. Om jag bara var som Jonas så skulle mitt liv vara så mycket enklare. Han kommer gå på Tessin då han är en person som “I don’t give a shit” om att få bra betyg. Om jag bara var som han så skulle jag vara så mycket roligare. Och alla brudar tycker om honom. De brukar gå efter oss i korridoren och ropa. “Jooonaaas, vad ska du göra i helgen?”. Sista riktiga lektionen, någonsin, på Alpha.

Idrott med ett stort inslag av fotboll. Jag älskar fotboll, då jag spelat det sedan jag kunnat stå. Nuförtiden spelar jag i IFK:s herrlag och i juniorlaget. Allt för sporten. Men på idrotten är det en helt annan sak. Pressen ökar. Jag spelar inte för att jag älskar det och för att jag kan det utan för att prestera. Prestera så jag kan få ett betyg. Och det känns alltid så orättvist att idrottslärarna inte ser mig på mina vanliga matcher. Dessutom, i mitten av planen, står klassens tjejer. De syns på dem att de är livrädda. De är lika rädda för att spela fotboll som vi är (jag och killarna) för att dansa. Vi har två tjejer i klassen som är någorlunda på fotboll. Jag och Jonas har gått på deras matcher och där är de riktigt bra. Men precis som jag så känner de också prestationsångesten. Iallafall, de andra tjejerna får nu en boll rullandes emot dem och de springer alla åt olika håll. Som om de var beten åt ett rovdjur skingrar de sig, springer för sina liv. Mina kompisar får utbrott på tjejerna då de “inte kan stå och häcka i ett hörn”. Om jag någonsin vill stå i ett hörn, skulle de också få ett utbrott på mig? Paniken som uppstår i mig när jag tänker på att människor kanske tänker att jag inte är tillräckligt bra gör att varje bit av mig gör ont. Helt plötsligt kan jag inte gå. Tanken lamslår mig och jag ramlar. På bollen och alla skrattar. Klantiga Anton. Jag känner som en klump i halsen. Jag får panik. Även om betygen är satta så kan det ändras. Idrottsläraren såg kanske vad jag gjorde och nu kanske jag förlorar mitt A! Kanske så var det här droppen på alla missar jag någonsin gjort. Om jag inte skulle få mitt A så skulle jag inte stå ut med mig själv.

Familj och vardagsdramatik

133. ISVAK

117


När jag får ett dåligt betyg är det som hela jag vill spricka. Jag blir arg, ledsen och rädd på en och samma gång. Som en kalldusch som aldrig tar slut. Som att hoppa ned i en isvak. Ju mer läraren förklarar och argumenterar om varför jag fick ett B eller ett C, desto djupare sjunker jag under isen. Kallduschen som ska rinna av växer inombords och sträcker sig i varje blodådra, åt alla håll. Men om någon annan får ett C eller ett B så tycker jag att de är bra. För de kanske har svårt i skolan eller har kämpat väldigt hårt för det betyget. Men när det händer till mig är det som en käftsmäll. Och ett slag i magen. Det funkar bara inte. Jag har “lätt” för mig och borde inte låta lite mänsklighet stoppa mig från att få perfekta betyg. Två dagar. Två dagar sedan är jag fri. Fri från att aldrig känna sig tillräcklig bra. Idag slutar alla som går första och andra ring. Min syster, Johanna, slutar idag och hon skryter extremt mycket om det. “Asso, Anton, jag vill bara säga ATT från och med idag har jag bara ETT år kvar av skolan. ETT år. Medan du har TRE. Fattar du?” säger hon samtidigt som hon trycker i sig en macka. Jag tar upp brödpåsen och slungar den mot hennes ansikte. Hon greppar den med sin fria hand och tomaten ramlar från hennes macka ner på golvet. Jag cyklar alltid till skolan, alla dagar. Sommar, höst, oftast vinter och varje vår. Jag och min gråa cykel. Från vårt radhus i Bryngelstorp till min skola Alpha. I vänsterfickan ligger alltid min skåpnyckel och som de flesta vet så har vi taggar på Alpha. Jag hade aldrig någonsin glömt min tagg. Jag hade aldrig. Idag, av alla dagar så glömmer jag den. Näst sista dagen av hela min “karriär” på Alpha. Aldrig i livet att jag köper ny tagg idag.

Aldrig någonsin. När jag ska gå in i skolan lyckas jag, på något makalöst sätt, få ytterdörren i huvudet. Jag missade den lilla sjuan som rusat in och öppnat den tunga dörren. Som tur är så går den väldigt långsamt så jag blev inte så skadad direkt. Jag går till mitt skåp och minns att jag glömt taggen. Som tur är så har jag inte på mig någon jacka och brukar nästan alltid gå inne med skorna även om man inte får det. I arbetslaget möter jag tjejerna i klassen och en av dem ropar på mig. Så jag sätter mig där och pratar med dem tills Jonas dyker upp. Allt löste sig med taggen. Även om min lärare skrämde ihjäl mig. Vi skulle lämna in taggarna på lektionen och eftersom att jag glömt den kunde jag inte. Efter lektionen, när vi skulle gå, så tog läraren mig åt sidan och sa “Anton, jag måste tyvärr berätta att ifall du inte har taggen så kan vi inte få ut dina betyg. Din tagg var liksom priset för betygen”. Isvakskänslan startade. Precis som när man ramlar i kallt vatten så tappade jag andan. Jag kände allt blod stelna och paniken växte. Då log läraren: “Andas hörrudu, jag skojar ju bara!” Jag ler stelt och skrattar ännu stelare. Sedan går jag ut. Aldrig en lektion med honom igen. Idag. Jag har glömt bort hur det känns att andas. Jag kan fortfarande inte riktigt andas. Det känns som en flodhäst sitter på min bröstkorg. Samtidigt som jag står och drar i mitt bruna hår så försöker jag minnas senast jag kunde andas. Klass fem kanske. Innan betygen började. Ett tag trodde jag att jag hade astma. Men det var visst “bara” prestationsångest. Jag möter mina egna blå ögon i spegeln och försöker le. Sedan ringer alarmet från mobilen. Genom att höra signalerna förstår jag att klockan nu är 08:15 och jag antagligen kommer bli sen.

Väl inne på skolavslutningen sitter vi på golvet. Alltså inte direkt på golvet utan på “parket” i Rosvallas A-hall. Skolavslutningen tar lång tid. Någon sjunger en låt väldigt falskt och rektorn håller tal. Jag sitter och sliter sönder programbladet i handen. Riv på riv. Isen i magen försvinner inte. “Anton, kom hit din bjässe!” säger min mentor som om det var mitt fel att jag är så lång. Men vänta, sa han mitt namn? Får jag hämta mina betyg?! Jag snubblar ut ur min plats bredvid Jonas där uppe i No-salen. Mina betyg. Halleluja. Nu är det dags. Jag försöker ta dem från min mentor men han lurar in mig i en kram. Snälla söta du, ge mig det, hinner jag tänka. Och sedan. I handen. Ett kuvert med Anton skrivet i skrivstil. Och jag öppnar det. Där i. Perfekta betyg. Helt perfekta. Är dessa verkligen mina? Min mentor väcker mig ur mina tankar genom att dunka mig hårt i ryggen. “Shit, vad stolt jag är över dig grabben. Dessa betyg borde du rama in. Aldrig slänga. Var stolt.” Och helt plötsligt. Jag andas ut och när jag gör det är det som om luften smakar helt nytt. Som om hela rummet fått en ny dos av syre. Jag drar in ett djupt andetag. Frihet. Jag börjar nästan gråta. Jag är fri. Jag börjar hoppa hysteriskt och klassen börjar skratta och applådera. Jonas ställer sig upp och skriker “Ett fyrfaldigt leve för Anton! Då han överlevt högstadiet i en isvak men hittade ljuset!” och hela klassen instämmer i hans hurra, hurra, hurra, hurra. Det känns väldigt cheesy men vad gör det. Glädje. Glädje slår ut som en blomma i magen på mig. Det är som jag glömt bort hur det kändes att vara riktigt glad, med fjärilar och lugn. Jag är fri. E STE R LU N D QVI ST, 8E

Familj och vardagsdramatik

134. JACKAN

118

Stella gick förbi det stora skyltfönstret till NK och kunde inte hejda sig från att kolla in. Hon speglade sig mot fönstret och log lite grann när hon insåg hur snyggt hon hade matchat sina kläder idag. Men det var inte bara det som hon la märke till. Hon såg även en vit, fluffig jacka med en stor päls till luva hängandes på en skyltdocka. Stella kände hur hon blev lite blank i ögonen när hon såg den. Hon var bara tvungen att ha den. Precis lika gärna som hon ville ha den dyra sidenklänningen och dom tjusiga klackarna hon köpte förra veckan. Hon visste att hon inte hade råd men hon kunde inte lämna den hängandes där i väntan på att någon annan skulle köpa den. Den här dagen hade hon längtat efter länge. Det var inte bara den största

klädrean på hela året utan även hennes viktigaste anställningsintervju någonsin. Om allt gick som förväntat så skulle hon inom en snar framtid ha ett jobb på den största modetidningen i hela landet. Hon hade drömt om att få jobba med mode ända sedan hon, lite i smyg, läste sin mors modetidningar i sin gamla hemstad Nyköping om och om igen tills dom blev utslitna. Men nu stod hon där, i kaoset av människor inuti hennes favoritbutik. En timme innan hon skulle på intervjun, förälskad i den vita jackan med en stor fluffig päls till luva. Stella gick med andan i halsen närmare jackan för att få en glimt på den röda prislappen. Nervöst vände hon på den. 6799 kr. En klump växte i hennes mage när hon förtvivlat släppte

lappen. Nu var hon istället på väg att fälla en tår av besvikelse. Stella hade skulder på dubbelt så mycket som jackan kostade. Hon tittade ut genom skyltfönstret och såg att det hade börjat regna. Hon föreställde sig hur kallt det skulle vara att gå ut i regnet med hennes tunna rock hon hastigt hade valt ut i morse. Den vita jackans lurviga luva skulle täcka hennes fina sminkade ansikte från regnet. Men det gick ju inte, hon var tvungen att lämna den hängandes där. Precis när hon vemodigt vänt sig för att gå ut ur butiken dök det upp en kvinna i medelåldern bredvid henne. Kvinnan tittade fundersamt på jackan och såg ut att vara intresserad. Stella såg blicken hon gav den och på bara någon sekund hade hon vänt sig om och stod nu och höll i jackan.


– Jag hade den först, jag råkade bara lämna den här, sa Stella och skrattade till lite för att inte verka otrevlig. Kvinnan kollade bara på henne med en underlig blick och vände sig sedan om. Stella gick långsamt med jackan tätt intill sina armar mot kassan. Hon kunde inte hejda sig den här gången heller, även om hon inte hade råd. Varje gång hon såg något sådant vackert och underbart var hon bara tvungen. Hon tog dom sista stegen fram mot kön till kassan. En och en gick förbi Stella på vägen ut ur affären med en stor kasse och glada miner. Hon kände att efter varje person som gick förbi att hon blev svettigare och svettigare. Men plötsligt stod Stella där, framför en brunbränd, glad expedit med illröda läppar. – Hej, du vill ha den här ja, sa expediten glatt. – Ja exakt, den vill jag ha, svarade Stella och började rota i sin plånbok. Hon tog först upp ett av sina bankkort. Expediten tog emot det och drog det i kassan framför henne. – Det saknas 4000 kr, sa hon medan hennes min ändrades från glad till irriterad. Stella fick en kall känsla i kroppen men tog fram ett av sina andra kort.

Efter hon dragit av åtta av hennes åtta kort så fattades det bara 100 kr. Hon hade inte råd, precis som hon befarat. Kön bakom blev bara längre och längre och Stella hörde hur folk började sucka och viska elaka kommentarer bakom henne. – Jag ska bara ringa ett samtal, sa Stella och gick åt sidan. – Okej, då tar jag tillbaka alla pengar så får du börja om sen, sa kvinnan och började knappa på skärmen framför henne. Stella kallsvettades och hade drabbats av panik, hon gick med raska steg runt i butiken. Hon krockade med en klädhängare som gungade till. Stella kollade på jackan igen, hon tyckte den var så fin. Hon såg vägen ut ur butiken framför sig och utan att tänka gick hon med raska steg mot den. Hon hörde inget larm bakom henne så efter några meter saktade hon ner farten för att hon inte skulle se misstänksam ut. Men plötsligt hörde hon det hon fruktade mest, ett rop efter henne. – Stanna genast! skrek någon bakom henne. Stella gav upp, hon stannade och vände sig sakta om.

kvinnan i kassan eller en stor ordningsvakt, men där kom kvinnan som hon tidigare hade tagit jackan framför näsan på. – Jag såg vad du gjorde, men på ett villkor så skiter jag i att ringa polisen, sa hon flämtande efter luft. – Vv.. v.. vadå? stammade Stella fram. – Om jag får den där jackan är du fri att gå, sa hon med en barsk röst. Stella tvekade inte en enda sekund. Det hon nyss hade gjort var inte likt henne och att hon kunde ha sån tur att komma undan är ett mirakel. Hon gav jackan till kvinnan så snabbt hon kunde, hälsade tack och gick snabbt därifrån. Stella gick förbi Riksbron i Stockholm och kollade ut över staden. Hon hade precis blivit klar med sin intervju och det hade gått bättre än förväntat. Hon kunde inte sluta le. Nu skulle hon bara få ett samtal och sedan skulle hon aldrig ha problem med att köpa något dyrt igen. Hon knöt sin rock tätt intill sig och gick mot busstationen. Nu lever hon sin dröm, men hon skulle ha kunnat leva sin mardröm.

Men det var inte den hon trodde det var. Hon hade förväntat sig den brunbrända

I DA E I NAR S S O N, 8M

Men sedan när hon var nästan på slutet av sin första månad i skolan fick hon en vän som hette Julia. Hon tyckte att Julia var en mycket bra och pålitlig vän till henne. Till en morgon då Julia kramade henne och sa hejdå, eftersom hon skulle flytta till Nederländerna för en vecka, men plötsligt var hon med i en flygolycka och kom tillbaka till Sverige. Medan hon var på sjukhuset fanns det ingen som stöttade henne som Jessica gjorde! Hon gav henne hopp men det varade inte så länge. Julia var verkligen skadad så hon dog efter fyra dagar i koma. På grund av detta var Jessica så deprimerad och mådde så dåligt att hon hoppade av skolan för några dagar eftersom hon inte kunde fokusera. Hon hamnade långt efter alla i sitt liv, ingenting var som planerat. Sen började hon skolan. och hon träffade Nicole. En dag när hon var på biblioteket med en bok, kom Nicole fram till henne och frågade vad som var fel. Så hon berättade allt för henne. Nicole kände med henne men hon kunde inte göra något annat än att motivera henne. De började prata och blev mycket goda vänner.

Den 23 maj som var Jessica födelsedag tyckte Nicole att det var en bra ide att överraska henne med en födelsedagsfest, även om hon visste att Jessica inte gillade människor och lätt fick panik. När hon inte gjorde någonting och när ingenting hände, då var allt bra.

135. JESSICA

När Jessica var tretton år gammal flyttade hon från USA. Det var för att hennes far fick ett jobb i Sverige, i en stad som heter Nyköping, och hela familjen var tvungen att flytta. Hennes mamma Suzan ville verkligen inte det, inte heller hennes lillebror Teddy, men de hade inget annat val än att följa honom. Först var det lite spännande att flytta och börja ett nytt liv. Hon arbetade så hårt för att få så höga betyg som hon kunde för sitt framtida collegestipendium så hon brydde sig inte om att hon inte hade några vänner.

Jessica var så glad och sade att det var den bästa födelsedagen någonsin. Och det var det faktiskt tills hon fick huvudvärk eftersom hon var så trött och det var en lång dag för henne. Resultatet blev att hon svimmade och befann sig i Nicoles lägenhet. “Ugh, mitt huvud gör ont”, sa hon. ”Jag vet, mitt huvud också. Musiken var så hög och jag visste att du var trött men jag ville överraska dig. “Du är välkommen” svarade Nicole med ett leende. På sommaren åkte hon till USA med sin familj för semester och hon gillade det verkligen! Efter det tog hon slutligen sitt liv som vanligt och var så nöjd med det! S I M O NA AMAN U E L

Familj och vardagsdramatik

Jessica var en flicka, hon vaknade upp och insåg att hon var i sin bästa väns lägenhet. Sedan kommer plötsligt hennes bästa vän Nicole med saft och smörgås i handen. Jessica frågade vad som hände igår kväll. Nicole berättade att hon var sjuk och svimmade. “Va? Hur kan jag inte komma ihåg något?” sa hon. “Jag frågar dig samma fråga!” svarade Nicole. Jessica tog saft och smörgås utan att fråga henne… “Hej, jag gjorde det för mig!” sa Nicole aggressivt och log.

119


136. KANONEN Solen sken och det var en ovanligt varm sommardag. Trots att alla fönster i bilen var nervevade så kokade det om skinnsätena i bilen. Elsas bara ben kletades fast mot sätet som om hon hade lim på låren. Samtidigt bråkade hon och hennes mamma i den outhärdliga värmen. Som vanligt, denna gång om att Elsa ångrade att hon åkte till Liseberg med sin 42-åriga mamma med tanke på att hon knappt vågade åka någonting. Hon argumenterade hela vägen från Nyköping till Göteborg om att hon borde tagit med någon i hennes egen ålder till Liseberg, som i alla fall vågade åka mer än tre attraktioner. Elsa satt och sa att när hon äntligen får åka bort från tråkiga Nyköping och göra något kul så är det alltid tillsammans med sin mamma. Bråket fortsatte och till slut skrek båda så högt att bilarna som körde på andra sidan vägen nästan måste ha hört vad de skrek. När de hade kommit fram till Liseberg så hade de lyckats blivit sams, de hade bestämt att den första attraktionen skulle bli Lisebergsbanan. Båda skrattade jättemycket under hela åkturen och efter gick de och köpte en glass för att kyla ner sig lite med tanke på att det var så varmt. Under tiden som de åt så började Elsa förklara för Pernilla att hon verkligen ville åka Kanonen, men Pernilla hade redan haft utkik på den attraktionen och sett att den hade det som Pernilla fruktade allra mest, det hon så länge hon kunde minnas varit livrädd för, LOOPINGS. De började bråka igen och den här gången mer än vanligt och det slutade med att Elsa gick därifrån och var på väg mot utgången. Men hon hann inte längre än tjugo meter innan Pernilla stod framför henne och sa att hon skulle gå med på att åka Kanonen om hon stannade, något som hon senare skulle komma till att ångra.

Då var det bestämt, de skulle åka Lisebergs roligaste attraktion, i alla fall enligt Elsa. Hon hade fått sin mamma att övervinna sin rädsla, åka i en looping, två loopings till och med! När de äntligen stod i kön hade Pernilla börjat svettas mer än vanligt, hennes hjärta slog snabbare än någonsin och hon kände sig svimfärdig, medan Elsa bara hade stått och kollat på när alla andra åkte med ett stort leende på läpparna. Hon hade mått lite dåligt för sin mammas skull men hon tänkte att man ändå måste övervinna sin största rädsla någon gång. När det till slut blev deras tur hade Pernilla börjat fråga massor med frågor till dem som stod och säkrade innan de släpptes iväg, om vad som kunde hända när man åkte i loopingen, kunde man fastna upp och ned? Kunde man åka ur? Kunde man DÖ? Till slut hade Elsa fått nog och skrikigt rätt ut så att alla hörde: – INGET KOMMER ATT HÄNDA MAMMA, ÅK! Pernilla hade då tagit tag i Elsas hand så hårt att den blev helt blodröd! Så bar det av. Det gick så snabbt och redan efter bara några sekunder hade de åkt genom första loopingen. Elsa kunde se hur Pernillas kinder greppades tag av vinden och hur hennes ögon stramades åt så hårt att hon inte kunde se någonting. Hennes ansikte fladdrade som när en hund sticker ut huvudet genom bilfönstret på motorvägen. Hon såg hur en tår rann ner från hennes kind, förhoppningsvis inte på grund av rädsla, tänkte hon. Det var bara en kvar och precis när de hade kommit upp och ned i den så stannade

allt upp. Pernillas hjärta fryste till is och slutade för en sekund att slå. Efter det försökte hon som precis alla andra att skrika men det gick inte med tanke på att de var upp och ned. Elsa såg hur Pernillas ansikte långsamt fylldes med svarta streck rinnande från hennes ögon. Alla som satt fast var så hyperventilerade och rädda så de tänkte inte alls på vad personalen sa men det gjorde Elsa för när hon kollade ner åt höger så såg hon hur en av personalen stod och skrek upprepandes: – Om mindre än en minut är allt fixat så alla kan ta det lugnt! När Pernilla vinglade ur sätet så vek sig hennes ben så hon höll på att ramla, Elsa tyckte att hon såg ut lite som bambi. När de väl hittat en bänk att slå sig ner på blev Pernilla helt tyst och stilla, hon var i chock. Det gick inte att få kontakt med henne på över en kvart. Elsa stod helt tyst och kollade på Pernilla och kände hur hon fick en klump i magen. Efter ett tag så såg Elsa hur Pernilla reste sig upp, inte alls vingligt utan helt normalt. Då började Elsa driva om att “det var ju inte så farligt, det var KANON”, med en del nervositet i rösten. Först så såg Pernilla helt tom ut men efter ett tag började hon småle lite och insåg att hon precis övervunnit sin rädsla på det mest avskyvärda sättet man kunde tänka sig. Det kanske låter hemskt men de tyckte inte Elsa och Pernilla, i alla fall inte i efterhand. De började till slut skratta som aldrig förr och de slutade med att de bestämde sig för att avsluta dagen på Liseberg där och gå och shoppa lite i stan istället, kanske en “kanonfin” klänning? O LIVIA LU N D B E R G, 8M

137. KOMMA HEM

Familj och vardagsdramatik

Nu händer det igen. Dom skriker. Han kan höra det från sitt lyhörda rum. Det är ofta så att dom skriker och bråkar om något men jag antar att det lätt blir så när droger är inblandat. Han är trött på det här och funderar ofta på att rymma därifrån men det är lättare sagt än gjort.

120

Varje morgon väcks han tidigt för att utföra de olika uppgifter som de förberett åt honom. De säger att han ska vara uppe sex varje morgon men det händer ofta att de kommer och skriker på honom tidigare. Det kan till och med bli tre på natten vissa dagar. Uppgifterna är jobbiga och de ger honom uppgifterna bara för att jävlas. Hur han egentligen hamnade här var för

att han ursprungligen kommer från Sverige och Nyköping, men han tänkte att han kunde bo utomlands ett tag bara för skojs skull. Men pengarna tog slut och han behövde en nödlösning. Det var då han kom i kontakt med dem och han fick bo hos dem i utbyte mot att han skulle utföra några av deras uppdrag varje dag. Det gick han med på utan att tänka, för han var desperat. Snart började han inse att han kommer att ångra sitt beslut för nu kan han inte bara sticka. Han fick ett eget rum och eftersom han inte har några pengar så käkar han havregrynsgröt till mat varje dag. Det har gått ett tag nu och han börjar magra ner. Han föräldrar är kvar i Sverige och han har inte berättat något för dem för han vill inte oroa

dem. Han ljuger om att han har det bra varje gång de får chansen att prata med varandra. Han ville så gärna hem men han vågade inte dels för att han inte ville säga något till sina föräldrar och för att hans ”kompisar” skulle döda honom om de fick reda på att han försökte fly. Han orkar inte mer och tänker inte så mycket längre utan nu händer det. Nu gör han det, det som han inte trodde han skulle. Han flyr. Det är natt och de andra märker inte att han rymmer för de sover och idag är det ingen som vaktar utgången. Det brukar de turas om att göra så att han inte smiter men han som vaktar idag har somnat av pillret han la i


sitt glas förut. Nu har han precis stängt dörren och vet inte vart han ska utan han bara springer, kanske för rädslan eller kanske för längtan. Han vet inte. Han bara springer. Nu då? Vart ska han sova nu då? Han går och knackar runt hos olika och frågar. Alla fräser nej, men det är klart ingen vill ju bara släppa in en främling mitt i natten. Han har börjat förlora hoppet om att någon ska släppa in honom, men så knackar han på hos en gammal trevlig man.

– Hej, säger mannen. Vad gör du ute så sent? – Jag har ingenstans att sova, säger han. – Jaha, och hur kommer det sig då? frågar mannen. – Jag har rymt hemifrån eller tja jag kom hit från Sverige och mina pengar tog slut och jag fick bo hos några människor men de tvingar mig att arbeta. Det är väldigt

mycket knark inblandat och ibland misshandlar de till och med mig. Men jag behöver bara bo här ett tag medan jag fixar mig en biljett tillbaka hem till Sverige. – Oj, stackars. Du kan bo hos mig till dess, säger mannen. Han tackar och får sova där tills han får tag på biljetten hem. ”AP”

138. KRIGET OM NYKÖPING Jag vaknade av ett skarpt ljud från högtalarna. Mannen som pratade sa att grupp 28 skulle samlas ute på gården. Först tänkte jag att det är lugnt, det är säkert inte min grupp men sen insåg jag att det var min grupp. Jag drog på mig kläderna så fort jag kunde, innan jag gick ut kollade jag mig i spegeln. Jag hade kort, svart hår, nästan rakat och de gröna militärbyxorna räckte mig till hälarna. Jag tyckte att jag såg färdig ut när jag sprang ut på gården. Sist som vanligt var vår gruppledare Kalle som sa att ryssarna hade tagit över Nyköping och att vi skulle åka dit och ta tillbaka staden. Vi satte oss i bussen. Först när vi började åka var det snöigt, sen när vi kom mer söderut övergick snön till regn. Vi stannade en mil innan stan för att ha överraskningsmomentet på vår sida. Kalle sa att vi skulle springa i åtta kilometer och sedan spana i två. Gruppen började springa, medan vi sprang kollade jag efter gömställen. Jag hade lärt mig att man alltid skulle vara beredd på attack. Det var väldigt lätt att hitta

gömställen eftersom det var en barrskog så man kunde gömma sig bakom de stora träden. Nu var det bara två kilometer kvar. Kalle sa att jag skulle gå före som spanare. Jag lämnade mycket av min packning så jag kunde springa snabbt och ljudlöst. Nu var jag bara 200 meter utanför Nyköping. Efter två timmars spaning kom jag tillbaka till gruppen. Jag sa att deras huvudkvarter var slottet i mitten av staden. När jag var liten och var på besök hos morfar sa han att slottet var stadens stolthet. Nu skulle vi attackera borgen. Nyköpings stolthet! Det var två och en halv kilometer till borgen. Vår plan var att försöka smälta in i befolkningen, vi skulle gå en och en för om någon skulle tagen blev inte alla tagna. Vi skulle samlas vid bron. Nära slottet. Nu sattes planen i verket. Det var lätt fram till bron, sedan var vi tvungna att bryta oss in genom ett fängelsefönster. Vi använde en laser för att ta oss in. Inne i fängelsehålorna var det kallt och fuktigt. Vi behövde också använda en ficklampa för att ta oss

fram i mörkret. Gruppen försökte att ta sig uppåt i slottet, efter en halvtimmes letande hittade vi en dörr och Kalle sköt upp dörren. Han sköt en vakt men när han gick ut blev han skjuten. Jag fick massor av blod på mig, det var inte kul men jag lyckades i alla fall skjuta vakten. En av gruppens medlemmar stannade kvar med Kalle medan resten fortsatte mot huvudbyggnaden. Efter ett tag stötte vi på några flera vakter, en kille sköt båda ryssarna. Nu var det den sista dörren kvar att öppna, jag smällde upp den och jag sköt två killar. Två till i gruppen blev skjutna. Jag såg ledaren men innan jag han reagera blev jag skjuten i bakhuvudet. Allt blev svart. Jag vaknade i min morfars säng kallsvettig. Jag hade slagit i huvudet. Jag kollade ut genom fönstret, ingenting hade hänt utan det var bara en dröm. Jag gick upp nästa dag och kollade runt i hela Nyköping och nu insåg jag att Nyköping är en mycket fin stad. FAB IAN M O O S 8K

139. LÄMNAD ENSAM Jag vände mig om, det var Erik som ropade. – Hej, vad händer? – Efter badhuset har stängt, ska vi dra dit? – Är du säker att vi inte kommer bli påkomna? – Ja, det är lugnt. – Okej, jag och Simon är utanför din port efter sju. Men jag måste dra nu, jag har lektion. – Okej, haha, det är bra att du tänker på betyget. Efter skolan cyklade jag hem. När jag kom hem sprang jag upp på mitt rum, drog ut översta lådan i min byrå. Tröck ner mina badbyxor och handduken som låg på golvet i min ryggsäck. Jag gick ner från trappan in till köket, ingen var hemma så jag värmde på en Billys Pan pizza från frysen

och satt mig framför Tv:n. När jag hade ätit upp tittade jag på klockan, den var redan tio över sju. Tiden hade gått fortare än vad trodde. Jag gick till hallen, satte på mig skorna och en tjocktröja, gick ut till min cykel och cyklade iväg. Efter en kvart var jag framme vid Eriks lägenhetshus, han bodde i Brandholmen. Jag slog in portkoden och gick upp till andra våningen, till lägenhet fyra. Jag ringde på dörrklockan, dörren öppnades direkt. Erik och Simon var redan på väg ut. Vi gick ner för trappan och hämtade Eriks cykel i förrådet. Vi började cykla till badhuset. När vi var framme hoppade vi över staketet in till poolområdet. Jag ställde mig bakom en buske och satte på mig mina badbyxor. Simon och Erik stod vid hopptornet redo att göra en volt. När de hade hoppat gick jag upp till femman, ju fler steg jag tog kändes det mer och mer som att tornet gungade. När jag väl stod där uppe, högst uppe på kanten och tittade ut var

det som att jag inte kunde röra mina ben. Det hjälpte inte att Simon och Erik ropade: ”Hoppa, hoppa, hoppa!”. Jag lyfte på fötterna och hoppade, när jag nuddade vattnet kände jag lättnaden att jag hade klarat det. Vattnet var fortfarande varmt efter att solen hade gått ner. När jag kom upp till ytan hörde jag Erik skrika: ”Polisen, spring!”. Jag såg röda och blåa lampor och hörde ett högt ljud som kom närmare för varje sekund. Jag såg paniken i Eriks ögon och simmade snabbt till kanten och tog mig snabbt ut ur poolen. När jag var uppe ur poolen var Simon och Erik redan cyklandes på väg därifrån. Jag blev bländad av att någon lös en ficklampa mot mig, medan någon skrek: “ Det är polisen! Upp med händerna!”. De tog mig till polisbilen och körde iväg mig till stationen. Vad ska jag säga till mamma? ”NÅG O N 3”

Familj och vardagsdramatik

– Hallå, Jonas!

121


140. MANNEN Jag springer in på toaletten, låser dörren och sätter mig i ett hörn med händerna framför ögonen. Mannen kommer rusande mot dörren och rycker i handtaget. Han får upp handtaget och kommer in i badrummet. Jag hör mamma skrika ifrån vardagsrummet: – Snälla rör henne inte! Mannen börjar skrika och går tillbaka till mamma i vardagsrummet. Det är tyst i några sekunder tills jag hör att en vas slås på någonting, släpps i golvet och sedan ett dunk på det hårda trägolvet. Klockan är sju på morgonen. Jag brukar egentligen gå upp klockan sex, men idag ligger jag kvar extra i sängen eftersom jag inte kunde sova igår av allt ljud. Jag är inte säker på vad det var för några ljud. Jag hörde både mamma och mannen skrika, mannens hand som slog på mammas kind om och om igen. Jag sätter på mig min morgonrock och går till köket för att göra mig en macka innan jag går till skolan. Mamma kommer in. Hon verkar onormalt trött och jag ser att hon försökt täcka över sitt blåa öga med smink. Hon sätter på kaffe och sätter sig ner framför mig. – Hur mår du? frågar mamma. – Jag mår bra, svarar jag. Jag vågar inte fråga detsamma till henne eftersom jag vet att hon inte mår bra. Mannen kommer in i köket, tar fram en kopp ur skåpet, häller upp kaffe och sedan sätter han sig vid tv:n. Jag och mamma sitter helt tysta och tittar ned i bordet. När jag ätit upp min macka går jag och fixar mig, sen tar jag min buss till skolan som ligger i Nyköping. Jag bor i Råby, så det tar en stund komma dit. Skolan heter Oppebyskolan. Jag får samma ångest varje dag över att lämna mamma hemma själv med mannen. Mamma jobbar hemma och mannen har inget jobb, vilket gör att han kan göra vad som helst med mamma medan jag är i skolan. Eller i princip så kan han göra vad som helst när som helst. Jag som är 160 cm kan inte stå emot en stor man som är 190 cm. Ren logik.

Familj och vardagsdramatik

Mina vänner frågar mig vad jag har gjort

122

eftersom jag har blåmärken över armarna. Vilket jag inte brukar ha, det är mamma som brukar, men ibland blir mannen argare, ilska som till slut tas ut på mig också. Jag svarar att jag ramlat med cykeln och jag tror de går på det. Under skoldagen vill även min lärare prata med mig, jag säger att jag kan prata efter skolan. Hela dagen går och när jag slutat går jag till bänken som står utanför vårt klassrum och väntar på henne. Sitter där i några minuter innan dörren öppnas längre ned i korridoren, det är hon. Läraren kommer gåendes och sätter sig långsamt ned bredvid mig, tar tag i min hand och frågar: – Ella jag vill att du berättar vad som har hänt. Jag hörde ifrån dina kompisar att du har blåmärken och jag måste få veta om det händer något hemma eller så? Jag sitter tyst och tittar ned i bordet tills jag till slut säger – Nej det händer inget! Jag har ramlat. Ingen av oss säger något så jag ställer mig upp och går därifrån. När jag kommer hem så tittar mannen på tv och mamma diskar. Mannen undrar varför jag varit borta så länge. Jag säger att jag var kvar på läxhjälp eftersom han inte gillar när man inte kommer hem i tid. Senare på kvällen sitter jag för det mesta på mitt rum, jag gör mina läxor och städar mitt rum. När jag ska sova ligger jag och tänker på vad min lärare sa till mig. Det kanske är bäst att jag säger till henne vad som har hänt för vem vet, hon kanske kan hjälpa oss? Nu är det äntligen lördag, vilket betyder att jag och mamma ska ha en tjejdag tillsammans. Har sett fram emot det jättelänge. Jag och mamma ska gå på stan för att hitta kläder till mig och sen ska vi även fika. Mannen sa att vi inte fick åka, men mamma sa ifrån och vi halvsprang ut från dörren med mannen skrikandes bakom oss. Vi ställer oss vid busshållplatsen lite halvt andfådda och mamma är lite orolig. När bussen kommer skyndar vi oss in för vid övergångsstället kommer mannen springandes och skriker att vi ska stanna. Bussen hinner åka. I bussen håller mamma om mig, mitt öra är tryckt mot mammas bröst och jag hör hur snabbt hennes hjärta

går. Efter tjugo minuter är vi inne i stan. Vi börjar med att gå in till några affärer och sedan ska vi fika. Dagen blev inte så rolig som jag hade tänkt mig eftersom mamma hela dan har gett ifrån sig en stressig känsla och att hon måste skynda med allt. När vi fikade så tryckte hon i sig sin muffin och genast var vi tvungna att gå till nästa affär och vi stannade i en affär i max fem minuter. Om jag skulle ha någonting i någon affär så skyndade hon på mig som stod halvt naken i omklädningsrummet men också kassörskan. När vi tagit bussen hem och klivit av går vi långsamt tillbaka hem. Vi öppnar dörren och genast reser sig mannen från sin stol, han tar tag i mamma medan jag springer in med alla påsar in på mitt rum. Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren på glänt. Mannen håller knytnäven uppe i luften och ska slå till mamma. Jag springer dit och slår och hoppar upp på hans rygg för att förhoppningsvis släppa mamma ifrån ett hårt strypgrepp. Han släpper henne och går emot mig. Jag springer in på toaletten, låser dörren och sätter mig i ett hörn med händerna framför ögonen. Mannen kommer rusande mot dörren och rycker i handtaget. Han får upp handtaget och kommer in till badrummet. Jag hör mamma skrika ifrån vardagsrummet – Snälla rör henne inte! Mannen börjar skrika och går tillbaka till mamma i vardagsrummet. Det är tyst i några sekunder tills jag hör att en vas slås mot någonting och senare ett dunk i golvet. Med gråten i halsen smyger jag ut till vardagsrummet. Jag ser mannen ligga ner med blod vid pannan. Går två steg till och ser mamma hålla i en blomvas som har lite blod i kanten. Mamma tar ut sina armar och jag springer i full fart in till hennes famn och ger henne en stor kram. Vi kollar på varann och hon säger: – Nu behöver du inte vara rädd längre. Och jag ger henne en till kram. MA JA B LO M, 8J

141. MILAD OCH BILLY PÅ DONKEN Det var en härlig dag då lilla Milad skulle gå och äta på Donken efter sin curlingtävling i Nyköping. Milad kom som väntat sist. Som tröst gick Milad till Donken med sin lilla valp Billy. Billy var en homosexuell fluffig rottweiler utan tänder, Men han var stark som en björn och arg som ett barn som inte fått lördagsgodis! När Milad och Billy väl hade kommit till

Donken så gick Billy och kissade i soptunnan, precis som han brukade göra hemma. Samtidigt gick Milad och beställde två morötter till sig själv och åtta hamburgare till Billy. När Milad och Billy åt så började Billy hosta av hamburgarna. Det visade sig att de var cheeseburgare och Billy var ju

allergisk mot ost! Milad vart väldigt rädd och började skaka, han tröck på Billys mage allt vad han hade. Till slut flög osten ut ur munnen på honom och krossade en ruta. Milad kollade ut ur fönstret och såg ostbiten, den var lika stor som ett plommon. Milad blev väldigt arg på personalen för att de inte gett dom rätt beställning. Han tog fram sin slangbel-


la och sköt Erik, den lilla killen vid dom friterade pommesen i huvudet med ett tuggummi. Erik undrade varför han gjorde så, han frågade men fick ett till tug�gummi i huvudet som svar. ”Nu jävlar”,

sa Erik och började kasta pommes mot dom. Billy vart bara glad för han älskade pommes. Men Milad vart arg så han slog Erik med sin slangbella i huvudet. Nu när Milad hade kommit nära honom så visa-

de det sig att det var hans kusin Erik. ”D E N H E LI GA DAS KAR N”

142. NATURKATASTROFERNA Jag sprang skräckslagen på gatan och skrek efter hjälp medan hus rasade ner. Det var allt jag kom ihåg den dagen. Jag låg på ett sjukhus i Nyköping, doktorn sa att jag hade tur. Viktor satt bredvid mig, han berättade vad som hände och att det var han som räddade mig. Jag bodde i Oxelösund där jordbävningen hände, jag bodde där i tre månader. Mitt hus hade rasat ner så jag flyttade in hos mina föräldrar som bor i Nyköping medan dom byggde upp Oxelösund. Jag jobbade på Coop som hade blivit drabbat av jordbävningen, så jag sökte efter ett nytt jobb inom Räddningstjänsten. Efter en vecka fick jag jobb där. En natt vaknade jag upp av att det skakade. Jag fick plötsligt ett samtal av min chef, han sa att det var en till jordbävning i Oxelösund och att den här var starkare än den första. Jag klädde snabbt på mig och körde till stationen, när jag kom fram var det fullpackat med räddningstjänst och brandmän. När jag kom upp på taket hoppade jag in i en helikopter och körde till Oxelösund. Det jag inte märkte var att

jordbävningen kom mot Nyköping. Jag svängde hemåt för att hämta mina föräldrar, när jag kom fram så vart jag så skräckslagen så att jag nästan kraschade helikoptern. Halva staden var nerrasad, till och med mina föräldrars hus. Jag flög närmre marken för att se om jag kunde hitta några, jag fick syn på två personer som sprang mot mig med händerna i luften och skrek efter hjälp, så jag landade på fotbollsplanen bredvid. Det var en man och en kvinna som hoppade in, jag körde sedan till ett säkert ställe där jag släppte av dom. Efteråt var jag på väg till Nyköping igen. Jag hör på radion att en tsunami är på väg så jag börjar leta efter fler överlevande. Jag får syn på tre personer som står på ett nedrasat hus. Snabbt landar jag på vägen bredvid, jag skriker “hoppa in” och då ser jag plötsligt en stor våg komma mot oss. När alla har hoppat in så lyfter jag så snabbt så att helikoptern börjar pipa och att det står ”Engine failure”. Vågen träffar bakpropellern men vi lyckas komma därifrån säkert. Jag landar

på ett sjukhus i Stockholm och när jag kliver ut ser jag vem jag har räddat, min kompis Victor och hans föräldrar. Jag kramar honom och hjälper honom att få ett rum på sjukhuset. Sedan får jag reda på att min helikopters oljetank har gått sönder så läkarna föreslår att jag ska vila i ett av rummen. Jag tackar och säger ja. Jag vaknar upp efter en lång tupplur och startar teven, mannen på nyheterna säger att två tredjedelar av Nyköpings och Oxelösunds befolkning överlevde fast många vart skadade och resten dog. Han säger också att människor från hela världen kommer för att hjälpa dom drabbade. Jag tar en taxi till Nyköping, när jag kommer fram är det översvämmat där. Jag säger till taxiföraren att åka till det närmaste lägret. När vi kommer fram så går jag in i ett av dom vita tälten och ser mina föräldrar. Jag blir så glad och börjar gråta, jag kramar om dom och säger “jag har saknat er”. “???”

143. NYCKELN I ÅN

– Vi är framme Abbe, sa hon med klar röst och stannade intill vattnet. Abbe ställde sig närmare henne och försiktigt vecklade han ut hennes knutna hand där nyckeln låg. – Du måste göra det Nora, viskade han och tog bort handen. Hon nickade och gick fram till åkanten. Nora lutade sig över kanten sträckte ut armen med nyckeln i handen, då hon plötsligt fick syn på något. Vattenytan

hade börjat bubbla och det såg ut som att något var på väg uppåt. Istället för hennes spegelbild var det en mörk skugga som reflekterades på vattenytan. Hon kollade snabbt bakåt. – Abbe? Skuggan! Hon hann knappt tänka, men hon kände ett fast grepp om sin handled och hur marken under henne försvann. Hennes öronbedövande skrik fyllde luften och dämpades sedan av ett plums. Hon omfamnades av en kall famn. Nora fortsatte att skrika men inget ljud hördes, istället fylldes hennes näsa och mun med vatten. Det hjälpte inte hur mycket hon än viftade och sparkade med armar och ben, hon sjönk ändå som en sten mot botten. Mitt i all panik återfick hon sitt medvetande och öppnade förskräckt ögonen. Först var hennes vy suddig men det tog henne bara en sekund att urskilja ljuset som speglade sig på ytan ovanför henne. Hon sträckte sig uppåt och då såg hon i ögonvrån, den där skuggan. Den simmade runt henne i väldig fart som om den var ett hungrigt rovdjur och hon var dess

byte. Hur kunde hon hamnat här? Det hade börjat för bara någon vecka sedan när de hittade nyckeln. Hon och Abbe fiskade i ån nedanför Nyköpingshus. Nora hade inte fått någon fisk på hela dagen när hon äntligen fick napp. Men på kroken satt det ingen fisk utan där var den rostiga gamla nyckeln. Först hade hon tänkt slänga tillbaka den i vattnet. Men det var något som drog henne intill den. Hon och Abbe hade tagit med sig den hem utan att veta vad som väntade dem. Redan dagen därpå började det, Nora tappade sin bricka i mitten av matsalen och när Abbe skulle hjälpa henne så snubblade han och fick sin egen bricka över sig. Dagen fortsatte i samma spår. De ramlade, gjorde sönder saker och hamnade i pinsamma situationer. Men det var bara början. På kvällarna hade nyckeln sitt hem i Noras nattduksbord. Och varje natt vaknade hon av röster som viskade. Självklart så var det inte någon i hennes rum men hon kunde svära på att hon såg en skugga utanför sitt fönster.

Familj och vardagsdramatik

Med bestämda steg tog de sig fram på den lilla grusvägen. Hon huttrade till och gäspade. Hon kollade ut över ån de gick längs med och månskenet glittrade på vattenytan. Plötsligt hördes ett knak, hon hoppade till och greppade tag hårdare om nyckeln i sin hand. En otäck känsla kröp fram i kroppen och blandades med den varma lugna känslan hon haft innan. Hon kände sig övervakad. Försiktigt rörde hon sig närmare den långa brunhåriga killen hon hade bredvid sig. De var nästan framme nu, de gick förbi Nyköpingshus och såg nu NK villan på andra sidan ån.

123


Hon kunde aldrig riktigt släppa tanken på nyckeln. Även på historielektionen vandrade hennes tankar dit när hennes lärare berättade om Nyköpings Gästabud. Nyckeln i ån, Håtuna och bröderna Birger, Erik och Valdemar. Och varje morgon kunde man läsa i tidningarna flera artiklar om hur människor påstår sig ha sett två skuggor virra omkring vid Nyköpingshus sent på kvällen. Underligt. Dagarna blev till veckor och allting verkade gå fel. På nätterna kände sig Nora iakttagen, hennes drömmar besöktes av skuggan som mumlade. Det var bara en natt som hon kunde urskilja ett av orden, “förbannelse”. Hon vaknade då med ett ryck och förstod vad som hade hänt, nyckeln måste ha en förbannelse över sig. Dagen efter berättade hon allt hon hade hört i sin dröm för Abbe som tyckte att det verkade lite galet. Men efter en stund så bestämde dem sig iallafall för att lämna tillbaka nyckeln där de hittade den. Det var alltså detta som ledde till denna dag, tänkte hon surt. Alla dessa tankar om de senaste veckorna snurrade förbi i hennes huvud på några sekunder. Och det kändes som om något gick upp för henne, att hon äntligen förstod. Men tankarna avbröts av att skuggan hade rört sig närmare och var då alldeles intill henne. En till skugga dök upp intill henne. De två skuggorna sträckte fram något armliknande mot henne, medan hon försökte vifta bort dem med sina egna armar och ben. Samtidigt kände hon hur luften började ta slut. Den ena skuggan fick till slut tag i Nora och hon kunde inte slita sig loss. – Nyckeln, viskade skuggans öronbedövande röst.

Hon släppte motvilligt nyckeln och kände hur skuggan släppte taget om henne och försvann. Nora försökte ta sig uppåt men fick inte tillräckligt med kraft, och krampaktigt försökte hon nu få luft, men hon hade ingen ork kvar. Hennes vy blev återigen suddig och olika bilder från hennes liv fladdrade förbi. Först nyckeln, sedan skuggorna och sedan mamma och pappa. Bästisbilder på henne och Abbe från mellanstadiet innan de båda utvecklat mer känslor för varandra som de inte riktigt vågat leva ut. Sedan hennes hund Doris som bet på en tuggleksak, älskade Doris. En tung bedövande känsla fyllde hennes kropp och hoppet rann ur henne. Var det så här det kändes att dö? Ungefär som att somna på kvällarna. Plötsligt kände hon ett tag om sin midja och hur hon drogs uppåt. Hon andades in ett djupt andetag när hennes huvud passerade vattenytan. Hon visste inte riktigt hur allt gick till men nu låg hon uppe på land i Abbes famn. En enorm lättnad spreds i kroppen när hon mötte hans blick och han log ett osäkert tröstande leende. Han lutade sig över henne och kysste henne på pannan. – Det är över nu, sa han lugnande. Men han hade inte riktigt rätt. Bakom honom dök de två skuggorna upp igen och den ena höll nyckeln i handen. Den ena svävade en bit fram och sa: – Ni gav tillbaka nyckeln till oss, våra befriare. Våra liv är nu skonade, vi är er evigt tacksamma. Er olycka ska vända, ni är nu fria från nyckelns förbannelse. Herre, förlåt oss för Håtunaleken, vi minns och vi har straffats. Ge oss frid. Sedan gick de båda upp i rök. Nora drog efter andan och kollade förskräckt upp på Abbe. Hennes tankar hade bekräftats, men det spelade ingen roll nu. Allt var över. De båda satte sig upp på grä-

set och Abbe räckte Nora sin torra tröja. Hon tog emot den, pustade ut och hon kände sig mer lycklig än vad hon har gjort på länge. Hon kollade upp igen. Himlen lystes upp av stjärnor och hon kunde svära på att några av dem bildade en nyckel. Hon log lite för sig själv och mumlade “jag älskar dig Abbe”. – Och jag dig, svarade han med ett leende, för han hade tydligen hört vad hon sa. – Nora? Hon ryckte till och satte sig upprätt i stolen. – Förlåt, sov du? Ska jag sluta störa dig eller kan du lyssna på min genomgång istället? sa professor Johansson och stirrade på henne surt bakom katedern. Nora kollade sig omtöcknat runt i rummet. Elevernas blickar var nu riktade mot henne. Hennes kinder hettade till. – Så var var jag? Juste, jag sa att en gammal nyckel hittades i ån här i Nyköping av en ung pojke och man tror att det var den som Birger använde för att låsa in sina bröder med, men man kan inte vara helt säker. Kommer ni ihåg brödernas namn? Professorn pekade på en hand som hade höjts snett bakom Nora. – Erik och Valdemar, sa en bekant röst som fick hennes hjärta att slå dubbelslag. Hon kollade bakåt där rösten kom ifrån och mötte Abbes glada blick. Han blinkade åt henne och höll upp en liten lapp där det stod “Är du trött, sömntuta?” Hon skrattade till och nickade. Han log tillbaka. Det var faktiskt sant, hon var helt överväldigad av gårdagens bestyr. E M I LI E LU N D R Ü D E N, 8C

Familj och vardagsdramatik

144. NYCKELTROLLET

124

En morgon när Natalie vaknade och solen strålade in genom hennes ljusblåa gardiner med fluffiga moln på så kände hon en doft av blommornas nektar. Men plötsligt blev det kolsvart och hon började höra konstiga ljud utifrån sitt fönster. Hon gick till fönstret för att kolla vad det var som lät och då såg hon det, det fruktansvärda nyckeltrollet som letade efter Nyköpingsnyckeln till fängelsehålan på slottet. Men Natalie hade inte den. Trollet var så stort att ingen någonsin har kunnat stoppa honom. Han såg ut som en stor smutsig jätte med smutsiga sopor som kläder. Hans tänder var så dåliga att de nästan skulle falla ut hans mun när som helst. Men sekunderna därpå började hennes

hjärta slå snabbare och snabbare och hon ramlade ihop på golvet och det kom ett skrik men sen blev det helt tyst och hon slutade andas. Natalies mamma hörde skriket och kom springandes med mjölksyra i benen till hennes rum. Samma sekund som hennes mamma kom in i rummet så kom det ett rop utifrån och det var nyckeltrollet som ville ha nyckeln. Natalies mamma fick panik och svimmade. En stund senare så vaknade hon av att någon flåsade henne i ansiktet och det var nyckeltrollet. Hon blev så chockad och skrek till och då såg hon att trollet hade tagit Natalie och lagt henne över sin axel. Han ville byta henne mot Nyköpingsnyckeln, för han ville ha makten över hela Nyköping.

Han ville ha makten över hela Nyköping för att han ville att alla människor skulle dö och det bara skulle finnas jättar kvar på jorden. Han var det elakaste trollet som fanns. De andra trollen ville leva i fred med de andra människorna men deras ledare nyckeltrollet tyckte tvärtom och när han hade bestämt sig för något kunde han inte ändra sig. Han var en så envis person att alla andra troll började planera ett mord på honom men när de precis hade pratat klart hörde de någon som sprang därifrån, så förstod dem att nyckeltrollet hade lyssnat på deras planering om mordet. När nyckeltrollet trodde att han hade mördat alla jättar som planerat mordet mot honom så såg han inte att det var en kvar som stod bakom honom och då sa det. PANG!


Men då vaknade Natalie på riktigt och då insåg hon att allt bara var en dröm. Men hon fick panik och letade efter sitt favoritgosedjur och kramade om det hårt och då kunde hon somna om igen. Även fast hon somnade om tänkte hon bara mer och mer på sin dröm som var så läskig att hon hade kissat på sig när hon sov. Hon vägrade att prata om det i flera veckor men ungefär en vecka efter var

hon tvungen att gå till kuratorn och prata om det för Natalie var så rädd att hon inte sovit på flera dagar och det försämrade hennes betyg för att hon råkade somna på de flesta lektionerna. Men allting slutade bra till slut och hon fick en drömfångare som tog bort alla hennes dåliga drömmar och hon kunde sova som en normal tonåring igen. Nata-

lie blev så glad att hon gjorde något som hon aldrig trodde hon kunde göra och det var att sjunga. Hennes sångröst var så vacker att man nästan började gråta så fort man hörde henne sjunga. Efter att hon börjat sjunga så mycket så glömde hon bort den hemska drömmen som hon hade haft. R O NJA AX E LS S O N, 8E

145. PAPPAN

Nu meddelar busschauffören att vi börjar närma oss Nyköping, och att det är hela trettio grader där, egentligen borde jag vara glad nu när det är sommarlov och allting. Men jag mår illa av känslan att behöva träffa min pappa, att behöva se hans ansikte igen. Bussen kör in på busstationen, än så länge verkar staden ganska mysig och trevlig, tycker jag.

Sedan ser jag honom stå lutad mot sin gamla och rostiga Volvo med en cigarett mellan fingrarna. När han ser att jag har sett honom så sätter han sig i sin bil och väntar. Jag går med långsamma, osäkra steg mot bilen. När jag kommer fram till dörren så tvekar jag, men jag vet att jag måste göra det här, så jag hoppar in i bilen och sätter mig bredvid honom. Han säger hej och småflinar för sig själv. Sedan startar han bilen och börjar köra. ”Vart ska vi?” frågar jag honom. ”Hem till mig, i Bryngelstorp”. Nu är vi framme utanför lägenheten, jag tror att han har fått lägenheten av kommunen. Jag stiger in och ser hur det är tomma vodkaflaskor, ölburkar och mycket mer. Nu är det kväll och pappa säger att han ska ut och träffa några kompisar och ska komma hem lite senare, jag frågar inte så mycket och svarar bara okej. Nu börjar klockan närma sig tolv på natten och jag sitter på min madrass i vardagsrummet och undrar när han ska komma hem. I samma sekund så ramlar någon in i hallen, jag går och kollar och ser min pappa med en tom vodkaflaska i handen. Jag frågar honom hur han mår, han svarar inte utan han börjar skrika och försöker slå mig. Snabbt låser jag in mig på toan. Han börjar slå på dörren

och skriker en massa som jag inte kan uppfatta. Han fortsätter skrika och slå på dörren i trettio minuter, sedan ger han sig och går och lägger sig. Själv sitter jag här, jag vill gå ut till min madrass och sova, men det slutar med att jag lägger mig i badkaret och somnar där. På morgonen knackar han försiktigt på dörren och ber om ursäkt för det som hände igår natt. Jag svarar inte utan sitter kvar och tänker över det som precis har hänt. Nu är klockan 13:00 och jag har gått ut och satt mig i soffan, plötsligt knackar det på dörren, det är polisen. Jag öppnar och dom undrar ifall min pappa är hemma, samma sekund kommer han ifrån köket och undrar vad dom vill. Då svarar polisen att dom har hört att grannarna har hört skrik från din lägenhet, inte bara dig skrika, utan din dotter också. Detta är inte första gången dom har hört dig skrika, därför så får du följa med oss till stationen. Tre dagar senare får jag reda på att pappa ska åka in på rehabilitering i en månad, självklart undrar jag vart jag ska ta vägen så länge. Det tar tre timmar, sedan får jag ett samtal från en man som heter Karl, han säger att jag kommer bo hos hans familj den kommande månaden. Jag svarar inget utan sitter bara tyst i telefonen. Efter ett antal sekunder av tystnad så svarar jag: ”Okej, men hur ska jag ta mig dit?”. ”Jag hämtar dig, vart bor du?” svarar han snabbt. ”Bryngelsvägen 46”, svarar jag. Han säger okej och lägger på. Tjugo minuter senare plingar det på dörren och jag antar att det är han. Jag kikar ut genom nyckelhålet och ser en kort man med finkammat hår. Jag öppnar och han sträcker ut sin hand med ett stort leende och säger: ”Hej, det är jag som är Karl, trevligt att träffas”. Jag ger honom ett tyst hej till svar. Jag packar snabbt ihop det sista av mina grejer och börjar gå utåt. Hans bil står parkerad utanför, en stor bil, ”Volvo xc90” säger han stolt och ger mig ett flin. Jag säger inget utan sätter mig bara i bilen. Den är väldigt stor och lyxig tycker jag, den lyxigaste bilen jag någonsin suttit i faktiskt. Nu är vi framme vid hans hus. Ett ny-

byggt hus ute på Arnö med havsutsikt och en swimmingpool. Jag tänker bara på ett ord just nu, och det är wow! Så fint och lyxigt, jag kommer trivas här, tänker jag för mig själv. Dom som jag kommer bo hos är Karl och Catrina, sedan kommer jag ha fostersyskon som heter Albin och Johanna. Albin är fjorton år och Johanna är sexton, så vi är ungefär lika gamla alla tre, vilket jag tycker är positivt för att jag är inte så mycket för småungar som gapar och skriker. Dom välkomnar mig med öppna armar och verkar supertrevliga och snälla, men jag kan inte sluta tänka på vad som hände med pappa. Jag vet att jag inte borde må dåligt med tanke på allt som han har gjort mig, men ens pappa är ändå ens pappa. Nu har en vecka gått och det känns verkligen som att jag hör hemma här, som att detta är min familj. Jag och mina syskon hittar på nånting varje dag, går och shoppar på stan, badar. Jag har till och med visat dom vart jag bodde i Stockholm och vad jag brukade göra där. Självklart var det känsligt men det kändes bra och behövligt. Andra veckan är nu avklarad och jag funderar på ifall jag ska besöka pappa, ifall han är förändrad och är en bättre människa. Jag bestämmer mig för att jag ska besöka pappa och se hur han mår. Jag säger det till Catrina och hon säger att det är okej. Jag frågar ifall vi kan åka med en gång och hon säger ja, så vi hoppar in i bilen och åker mot sjukhuset. Där ser jag min pappa, han ser frisk ut, inte alkoholiserad eller i trasiga kläder. Han ser mig och springer fram till mig och kramar mig. Från början var jag rädd att han kanske skulle göra mig illa, men det är tvärtom. Han säger att det bästa som hänt honom var att bli inlagd här, att han aldrig i sitt liv mått så här bra och att han ska ta tag i sitt liv när han kommer ut. Jag går till doktorn som tar hand om honom och frågar hur han mår, ifall han har förbättrat sig osv. Hon svarar med att han snabbt förändrades när han hade varit utan alkohol i ett par dagar, han blev trevlig, snäll och omtänksam. Hon sa även att han skulle bli släppt tidigare, en hel vecka tidigare, jag vart helt

Familj och vardagsdramatik

Jag sitter här på en sunkig varm buss på väg till något ställe som heter Nyköping. Inte bara till en ny stad, utan till min pappa. Jag vill tillbaka till Stockholm, tillbaka till min mamma, fast jag vet att det är omöjligt. Mina ögon blir vattniga när jag tänker på allt det hemska min pappa utsatte mig och min mamma för när jag var liten. Men jag måste vara stark, både för mig och mamma. Men jag är ju bara femton år, hur ska det gå till?

125


varm på insidan, men döljer det genom att ge doktorn att kort okej. Nu har tredje veckan gått och min pappa ska ut. Karl och Catrina har sagt att dom ska ordna ett fint hus åt mig och pappa, vilket vi ville sa dom, en ny start har dom sagt. Dom är nog dom snällaste och mest omtänksamma människor jag någonsin har träffat. Vi sitter nu i bilen

på väg till sjukhuset inne i stan. Hela min mage pirrar av fjärilar för att jag är så nervös. Vi parkerar bilen utanför och där står han, min pappa, han vinkar mot mig med ett stort leende och jag vinkar tillbaka. Han går med snabba steg mot bilen och hoppar in och sätter sig. Catrina frågar oss i vilket område vi skulle vilja bo i, snabbt svarar jag Arnö och pappa hål-

ler med. Catrina skrattar och börjar åka ut mot Arnö. Hon visar oss huset som hon vill köpa till oss, och ärligt talat är det finare än deras egna hus. Nu ser jag att pappa fäller ett par tårar och tackar Catrina. Catrina säger inget utan kollar på honom och ger honom ett stort leende. “FÅG E LS K RÄM MAN”

146. VÅGA TA DINA EGNA BESLUT! En kall morgon, inga fåglar som kvittrade, snöflingorna föll ner. Jag stod och skakade, visste inte vad som hände. Kollade runt omkring mig. Kände tårarna inombords som sedan rann ner från mina kinder. Ingen åt någonting den dagen, alla var ledsna, ingen var glad. Mina vänner kom springande och kramade hårt om mig och sa: ”Ska du verkligen flytta?”. Jag skrek ”AAA!” och sprang upp till lägenheten och kramade om min mamma och sa: “Mamma, kan jag inte få bo kvar här?”. ”Nej, min älskade dotter, du ska hänga med oss”. Har bott i samma stad i hela mitt liv, har haft samma vänner i många och hade inte ens frågan ”Tänk om jag flyttar?”. Var så himla nervös att komma till den nya staden där jag inte känner någon. Ny skola, nya vänner, ny stad. Hur ska jag klara mig? tänkte jag varje dag som gick. Hade tusen frågor. Men när den dagen kom så var jag redo och tog utmaningen att vinna och inte förlora. Min mormor sa åt mig sista kvällen i Nässjö: “Hörru, lyssna på mig, sluta gråt och ta denna utmaningen och var god och tapper. Jag vet att du kommer att klara det!”

Familj och vardagsdramatik

Efter min mormor sa det till mig blev jag starkare och var väldigt taggad och ner-

126

vös samtidigt att börja på ny skola och bo i Nyköping. Kände bara två familjer som bodde i Nyköping. Den 12 Mars klockan 16.00 kom vi till vår nya lägenhet. Det var ett så tyst område med höghus och låghus, och vi började packa upp alla kartonger. Tisdagen den 15 mars började jag den nya skolan som heter Nyköpings högstadium Alpha, De pirrade i magen när jag kom in genom dörrarna i skolan. Och där stod min nya mentor Eva och tre tjejer från min klass som skulle visa mig runt under dagen. Kom in på svenskalektionen med pappa och Eva, där satt de ganska få elever som stirrade på mig. Jag hälsade på svenskaläraren och satt mig längst fram i klassrummet. Tjejerna i min klass visade mig runt skolan på rasterna. Onsdagen den 16 mars kom jag själv till skolan, utan pappa, utan någon, Jag kände bara igen en tjej i skolan och hon kom fram med sina vänner och välkomnande mig. Hennes vänner pratade med mig en stund, sen gick jag därifrån. Sedan blev jag automatiskt vän med Monas vänner, började hänga med dom typ varje rast och med en tjej i min klass. Det var nio tjejer men de fanns vissa som var tajtare än dom andra tjejerna i gruppen. Det jag kände i det här gänget var att alla inte vågade stå upp för sig själv och säga det dom tyckte. Det var alltid en eller två som

tyckte om nåt och då var alla andra med om det. Vissa var själviska och visste inte om vad vänskap är. Dom andra var bara ”jag skiteri, ska göra kaos i skolan, vem bryr sig liksom” och lekte nåt dom inte var och aldrig kommer bli. Få tjejer var lugna och dessa tjejer ville inte göra nåt av dom andras tankar. Innerst inne så hade dom nåt gott men de ville göra intryck på folk. Tiden gick, vi hade kul. Sen kom dagen då allt blev kaos mellan tjejerna i gänget, det var då alla började dra sina egen väg eller vänners väg. De delades på två grupper. Det fortsatte i många månader och tog aldrig slut, folk peppade på alla i gänget. Det jag har lärt mig i allt drama var ”backa aldrig för nån annan, försvara dig själv och blanda inte in alla dina kompisar. Det är dig de snackar om och inte dina vänners namn.” Jag stod upp för mig själv i alla läge, däremot behövde de andra tjejerna varandra. Man lär sig av sina misstag och att man inte ska hänga med dåliga grupper som jag hamnade i av otur. Nyköping har lärt mig mycket om till exempel vänner, skola och hur man ska vara för att klara alla hinder som kommer i ditt liv. ”M UWAH I B, 8F”


När livet vänder ”Jag gick vägen upp mot Stadshuset, jag visste att det fanns en stege på östra sidan av huset för att jag och Niklas hade klättrat upp där nästan varje sommarnatt förra året och kollat på stjärnorna. Regnet som föll ner blandades med mina tårar och jag kände hur mitt hår bara blev blötare och blötare. Jag klättrade upp och sakta med darrande ben gick jag mot kanten så att jag bara var någon meter bort från den.” 127


147. ALLT BLEV SVART – JÄVLA KUKSUGANDE UPPMÄRKSAMHETSBÖG! skriker fittan själv, märkesbögen William Hammar. Detta hade blivit till en rutin varje dag att när William och hans “gäng” kommer förbi mitt skåp så skrek de och slog på mig. I mina ögon så var “gänget” inget mer än följeslagare som inte vågade göra något annat än att skratta med och lägga in små kommentarer för att de inte vågade säga något. Jag sjunker till golvet under mitt skåp och väntar på att de ska gå. De sticker efter några minuter men inte utan att jag ska få det de kallar en “uppläxning”. För att jag tydligen gör deras liv miserabelt genom att bara existera. Efter ett tag reser jag mig och går till lektionen. När jag kommer in så kollar alla på mig. – Oskar Hellman, sen igen... som vanligt, säger fru Blomberg med en suck. – Mmm, förlåt mig fröken, viskar jag medan jag går min väg till min vanliga plats i hörnet bredvid fönstret. Lektionen går och jag sitter tyst och stilla på min plats med min svarta, alltför stora, hoodie uppdragen över huvudet. När lektionen äntligen är slut skyndar jag mig ut innan någon annan och springer till mitt skåp för att hämta min väska och jacka. Jag hinner precis stänga skåpet när jag i ögonvrån ser Williams gäng som långsamt går emot mig. Jag går igenom korridoren så diskret jag kan och hoppas på att de inte märker mig. Men självklart, när jag kommit halvvägs så blir jag uppslängd mot skåpen. – Nu hör du på här, jävla missfoster! Jag vill inte höra att någon får reda på detta okej? HÖR DU DE!? skriker Kristoffer Falk, Williams närmaste vän. – Mmm, säger jag tyst. Han slår till mig några gånger på revbenen och går sen vidare. Jag samlar snabbt ihop mina saker som föll på golvet när jag blev “tacklad” in i skåpen. Jag skyndar mig ut från skolan och ner till bussterminalen för att åka hem. När jag kommer hem är det bara mamma hemma, hon står och lagar middag.

När livet vänder

– Hej mamma, när är middagen klar? Och vad blir det? säger jag medan jag går fram till henne och ger henne en kram.

128

– Maten är klar runt 17:00, det blir kyckling och ris, säger hon med ett svagt leende. – När kommer pappa hem? Eller stannar han kvar på jobbet som vanligt? frågar jag. – Han kommer hem lite senare så det

blir bara du och jag ikväll, igen. “Pappa” eller Tony Hellman var VD på ett av Sveriges mest framgångsrika företag. Han kommer alltid hem sent, antingen full eller med rufsigt hår. Både jag och mamma vet att han är otrogen, de är bara det att hon inte vågar lämna honom eller prata om det. Mamma är arbetslös ända sen hon fick en skada från bilolyckan, så nu lever vi på pappas pengar och utan honom skulle varken hon eller jag överleva. När maten är klar sätter vi oss och pratar och har de trevligt. – Hur var de i skolan älskling? frågar mamma med ett leende. – De va väl bra, säger jag med mat i munnen och ett svagt leende. Vi äter klart maten och går och sätter på en film. Tiden går och klockan är nu 22:46, när plötsligt pappa kommer in snubblande genom dörren. Han är helt klart full. – Oskar, gå upp på ditt rum, säger mamma tyst. Jag ställer mig upp från soffan och går mot trappan, när jag går förbi pappa slår han till mig i bakhuvudet och fnyser åt mig. Jag springer fort upp för trappan men jag går inte in på mitt rum utan sitter och lyssnar på vad dem säger. – JÄVLA KVINNA, DU KAN FAN INTE GÖRA NÅGOT RÄTT!! skriker pappa. – Vad har jag nu gjort fel? säger mamma med höjd röst. De fortsätter att bråka ett tag när pappa plötsligt säger: – ALLT VA OKEJ INNAN DU BESTÄMDE DIG FÖR ATT GÅ OCH BLI GRAVID MED ETT JÄVLA MOBBOFFER! Nu hade pappa gått för långt och mamma börjar skrika på honom. Jag har aldrig hört mamma skrika så här mycket förut. Bråken slutar alltid med att mamma kommer upp till mitt rum gråtandes med stora märken på armarna och i ansiktet, men nu, nu hade hela helvetet brutit ut. Pappa hade varit våldsam ett par gånger mot mig också men mamma kom alltid in och stoppade det innan det blev för mycket. Efter ett tag blir det tyst. Sen hörs en smäll, förhoppningsvis från pappa som smäller igen dörren till deras rum. Jag går långsamt ner för trappan, pappa är ingenstans inom mitt synfält, vilket är bra. Men det som fångar min uppmärksamhet är mamma som ligger på golvet och gråter. Jag skyndar mig fram till henne och hjälper henne upp, hennes kropp

känns så slapp fast ändå stel, hon bryter ut i ett litet stön för hennes kropp är så öm. Vi går upp mot övervåningen och jag tar in henne i badrummet för att hjälpa henne lite. Efter en stund går vi till mitt rum och jag bäddar ner henne i min säng, hon somnar direkt när hennes huvud nuddar kudden. När jag är helt säker på att hon har somnat går jag tillbaka in i badrummet och tar av mig min stora hoodie och kollar på mig själv i spegeln. ”Du är patetisk”, tänker jag. Jag kollar ner på mina ärrade armar med nästan helt läkta sår, ”Inte idag”... Jag går tillbaka in till mitt rum och pussar mamma på pannan en sista gång och sen lägger jag mig bredvid henne. Nästa dag vaknar jag upp för lukten av pannkakor. Jag kastar snabbt på mig en hoodie och jeans och går ner för trappan in till köket där mamma står, hon lägger fram en tallrik med lite pannkakor. – Hoppas de smakar bra, säger hon. Jag ger henne ett snabbt leende och börjar äta. När jag nästan är klar kommer pappa in i köket, han ser jättesliten ut med stora, svarta ringar under ögonen. – Tack för maten mamma, säger jag och ger henne en snabb kram. Jag går ut till hallen och tar mina saker och sen går jag till bussen. När jag kommer till skolan går jag till mitt skåp. Som vanligt står de där och väntar på att jag ska komma, men precis när jag nästan är klar med att förbereda mig för stryk ropar en lärare på mig. Jag vänder mig om och går mot honom, som jag nu ser är herr Söderström (min svenskalärare). – Har du lust att komma förbi lärarrummet efter skolan? säger han. – Vadå då? frågar jag. – Vi skulle behöva diskutera din novell som du skriver. – Självklart kommer jag förbi. Jag vänder mig om och till min förvåning så står ingen av Williams gäng kvar. Jag går och lämnar in min väska och jacka i skåpet och tar ut mina NO-saker. När skolan äntligen är slut och jag har varit och pratat med herr Söderström, så går jag och hämtar mina saker och Williams gäng är inte där heller. Detta är riktigt skumt, det har aldrig gått en hel dag utan att de ska komma och hacka på mig. När jag går ut från skolan står de där, men det är inte bara de vanliga utan de är kanske sex till killar. Jag skyndar mig att gå och försöker hinna förbi dem


med ett så stort mellanrum som möjligt. Men helt plötsligt faller jag mot marken. Jag vänder mig om snabbt och ser att de skjuter fotbollar på mig. Jag tar snabbt upp mina saker och springer mot galleria Axet som “skydd”, vilket kanske inte var riktigt smart men ändå. Jag går in på Åhléns och går och gömmer mig bland alla kläder. Jag tror jag sitter där i någon timme innan jag går ut från mitt gömställe. Jag går ut ur butiken och går igenom Teaterparken för att komma till BT, men of course så sitter de där på trappan till Nyköpings teater. – Fuck… säger jag med en suck. Jag går förbi dem så diskret som jag bara kan men de ser ju att jag kommer så det går ju åt helvete. Nu ställer alla sig upp och går emot mig; nu står jag bara där, frusen på plats, tårar börjar brinna

inne i ögonen. Jag vänder mig om och försöker springa men de tar mig innan jag hinner komma någonstans, de drar bak mina armar så jag inte kan göra något. William och den största killen kommer fram till mig medan de andra bildar en ring runt oss… William är den första som slår ett slag i magen, jag flämtar till och tappar andan, William tar tag i mitt ansikte och skriker. – TROR DU VERKLIGEN ATT DU KAN GÖMMA DIG FÖR OSS VA? Jag svarar inte, jag är för upptagen med att försöka andas, men när jag kollar mot William får jag en rejäl knytnäve mot ansiktet. De fortsätter att slå och skrika på mig i jag vet inte hur länge, de känns som en evighet…

de mörkt ute. Jag reser mig upp sakta, jag skriker nästan för att det gör så ont. Jag går haltandes till BT och hoppar på Hargbussen hem. När jag kommer fram till min hållplats går jag med tunga steg hem. När jag äntligen är hemma, så hör jag bara skrik i vardagsrummet. Jag lämnar min väska i hallen och sticker ut igen och går återigen till bussen för att sticka till stan. Jag hoppar av vid tågstation. Jag går till perrongen och väntar på nästa tåg, kl 23:00 står det att det kommer ett. Jag ställer mig långsamt upp med skakiga ben och går fram till kanten vid perrongen. När jag hör att tåget kommer hoppar jag… sedan… mörker.

Efter ett tag slutar de och sticker, då är

TI N D RA KAR LS S O N 8K

148. BILOLYCKAN

De går ut ur dörren och sedan ut genom grinden. Stellas familj bor bara några hundra meter från alla affärer så det tar bara någon minut att gå dit. Precis innan stan finns ett övergångsställe som alltid är lite läskigt eftersom vägen kommer direkt från motorvägen. Alla bilar som åker där bara far förbi och man är tvungen att vara extra noga innan man går över. – Hej Helena! hör de en röst ropa. – Nämen hej! Det var länge sedan! Helena ropar glatt och springer snabbt över gatan och jag följer efter. Därifrån går allting som i slowmotion, de tre sekunderna blir som en halv minut. Hon känner hård metall mot sin axel, hennes huvud kommer med kraft mot gummidäcket och slår sedan hårt mot den buckliga asfalten. Hon minns ett högt, tutande ljud, skrikande röster och efter ett tag massor av sirener. Men varför känner hon ingenting? Är hon död? Skulle Stella bara bli femton år? Nu hör hon massor av röster runt om sig. Varför förstår hon vad som händer runt om sig? Meningen med att vara död är väl att man inte är medveten om något? Eller är det bara så man tror? Stella känner händer som lyfter upp henne och sedan lägger henne på något.

Hon är uppenbarligen inte död. Stella fattar att hon antagligen är på väg till sjukhuset med tanke på sirenerna hon hör svagt och att hon faktiskt var med om en olycka. Hon undrar hur det gick för hennes mamma? Nu är hon framme på sjukhuset och hon hör mumlande överallt och sedan blir det plötsligt helt tyst. Stella hör en ganska tydlig röst bredvid sig: – Hej gumman, nu måste du kämpa. Om du är tillräckligt stark och vill detta kommer du kunna vakna, men det är upp till dig. Hon kommer att tänka på sin pojkvän. Varför kunde han aldrig träffas egentligen? Stella hade länge tänkt det värsta om honom, hon tror att han träffar någon annan. Hon visste bara inte hur hon skulle ta reda på det. Plötsligt händer något. Hon är på ett annat ställe än sjukhuset, och hon kan gå! Men något känns annorlunda. Stella känner igen stället mycket väl. Det är ganska modernt, allt vitt och det finns massa maskiner hon inte vet hur de funkar. Stellas hus däremot, ser ut som om det skulle komma från 1800-talet. Hon går igenom huset, det är hennes pojkvän Ludvigs hus. Konstigt, när hon kollar i spegeln finns hon inte. Är detta någon slags dröm? Stella kollar ner på sina fingrar, hon hade läst att händer ser konstiga ut i drömmar men nej, de ser normala ut. – Hallå? ropar hon försiktigt. Inget svar. Lite längre bort ser hon någon som sitter och kollar på datorn. Om Stella verkligen finns där på riktigt borde väl den som är där höra henne? Hon går fram och säger ännu närmare:

– Hör du mig? Fortfarande inget svar. Hon ser en lapp på kylskåpsdörren. “Kom ihåg: Ludvig Stockholm fre-lör “. Han ska säkert träffa en annan tjej. Gåendes upp för trappan kommer hon att tänka på en sak, tänk om Stella fortfarande är i koma fast hon kan ta sig vart hon vill? Hon provar att tänka på Ludvig och Stockholm men inget händer. Sen kommer hon ihåg, det är ju lördag. Hon försöker igen. Ögonen spänns och knytnävarna gör ont medan de nästan började svettas. Stella kanske bara kan ta sig till ställen i Nyköping. Hon försöker tänka på tågstationen med alla människor och skyltar. Och ja, plötsligt sitter hon där på den hårda bänken och huttrar. Det måste vara minusgrader ute. Äntligen ser hon honom gå ut från tåget, pratandes i telefon. Hon går fram närmare för att höra honom. – Det gick bra, de måste bara göra några undersökningar till så blir allt säkert bra, säger Ludvig. Undersökning? Det låter inte som något man gör om man är otrogen. – Jag kommer hem snart, jag ska bara åka förbi sjukhuset först. Jag hörde att Stella var med om en bilolycka! Han låter väldigt orolig på rösten. Okej, han har verkligen inte träffat en annan tjej, men vad var det för undersökning? Det lät ganska allvarligt när han pratade så i telefonen. Hon stänger ögonen, tänker på sjukhuset och hamnar bredvid min lilla vita sjukhussäng. Det känns konstigt att se mig själv ligga där, halvdöd. Jag kollar ut ur fönstret och där går Ludvig, fortfarande lika stressad.

När livet vänder

Stella och hennes mamma går ut genom den tröga dörren som tar hundra år att låsa eftersom man är tvungen att trycka ihop den samtidigt som man låser tre olika lås. Stella passar på att ta upp sin silvriga gamla Iphone 5 innan husets wifi tar slut. “Ledsen, kan inte i helgen, har andra planer” stod det. Ingen punkt, hjärta eller någonting. Bara en inställd dejt som vanligt.

129


– Hej, var är Stella Eriksson? Jag skulle vilja träffa henne! Nu är han på väg mot mitt rum och jag vill bara springa fram och krama om honom men han vet ju inte att jag kan se honom. Han går fram till kanten av min säng och berättar. – Hej gumman, jag är här. Jag hoppas du kan höra mig nu. Förlåt att jag varit borta så mycket, jag har haft så mycket att göra... Han tar en liten paus.

– Jo, jag är också van att vara på sjukhuset, de har nämligen hittat en liten tumör i tarmen. Jag ville inte att du skulle bli orolig, så jag sa ingenting men jag inser nu att du kanske blir ännu mer orolig nu. Jag ska operera mig nästa vecka och jag kommer bli frisk. Jag vill inte att det ska sluta såhär med alla hemligheter så snälla vakna, jag älskar dig, säger han med darrig röst. Då kom Stella på vad sjuksköterskan sa. “Om du är stark och vill detta kommer det bli bra”. Nu när jag verkligen vet att Ludvig inte har några hemligheter och

hon såklart måste vara med och stötta honom måste hon bara vakna! Och plötsligt ligger hon där, i det lilla sjukrummet i sin säng med en grön filt över sig. Hon känner en hand på kinden som långsamt klappar Stellas huvud. En annan hand ligger ovanpå hennes. Det är Ludvig och Stellas pappa. Hon inser att hon fått tillbaka livet i sin kropp. När de ser att hon öppnat ögonen slänger sig båda över hennes hals och kramar henne länge. ALI C E K N UTS S O N, 8I

149. BORTGLÖMDA BARN Ljudlöst svepte Adriana över det kalla stengolvet med fjäderlätta steg. Bedövad av erfarenheter som satt ärr i hennes psyke var hon orädd. Hon ställde sig på tå och sträckte sig efter vad som helst på den tredje hyllan i skåpet. Hennes fingrar fick tag på något mjukt, förpackat i plast. Hon drog försiktigt ut det ur hyllan och fick då syn på en påse bröd. Brödet var torrt och mögligt på vissa ställen. Men det spelade ingen roll. Lika tyst som hon kom dit gick hon ut. Hon blickade upp mot stjärnhimlen i den våldsamma kylan. Hon kunde gå därifrån, utan att ge någon ledtråd om hur. Hon kunde göra det nu. Hon kunde få hjälp att komma in till Bucharest igen, hitta sina vänner och gå samma stig som så många andra barn i hennes ålder gjorde. Stigen var kort, men färggrann.

När livet vänder

Solstrålarna letade sig in genom de trasiga persiennerna i det lilla rummet som Adriana och de andra barnen sov i. Dammet som virvlade runt i solskenet la sig som en dimma i rummet. Tapeterna var slitna och vattenläckan i taket hade börjat mögla. Ett av de mindre barnen var först att slå upp ögonen. Hon började krypa mot sin storasyster som låg intill dörren. En efter en började de andra barnen att vakna och en ny dag var kommen.

130

Hon hörde en politikers röst från radion som stod i köket. Han pratade om pengar. Han sa att han skulle spola bort alla Rumäniens problem. Han kunde prata, han använde alla de där rätta orden och folket trodde honom. Alla utom de föräldralösa barnen. Det är klart att man kunde hoppas, drömma sig bort och låtsas, men det blev aldrig till en verklighet. Sex år hade gått sedan kommunismen föll, Adriana var tio år då. Det var också då som hon såg sina föräldrar för sista gången, de hade skickat iväg henne till ett barnhem för att de inte kunde ta hand om henne. Men hon hade blivit utslängd för att hon tog ett extra bröd en morgon.

Hon gick ut från det lilla dasset som fanns utanför köksfönstret. Lukten av bränt ägg osade ut genom fönstret, och några sekunder efter hördes ett skrik från tant Cristina som ägde barnhemmet. Hon skrek på ett av barnen om att det var hennes fel att ägget var bränt. Kort därefter skar ljudet av ett barnaskrik genom luften. När Adriana kom in såg hon den yngsta flickan liggandes medvetslös på golvet med en bränd handflata. Tant Cristina mumlade argt för sig själv att det var vad flickan förtjänade. Adriana vände snabbt blicken från köket och småsprang upp för trappan som ledde till barnens rum. Hon öppnade boken hon fått av sin mormor när hon var tio. Kort efter hon fått boken hade mormor dött i svält. Adriana hade läst boken varje dag sedan hon blev föräldralös. Hon läste för att hon ville känna något normalt, något som alla vanliga barn gjorde. Bokomslaget var slitet och vissa delar hade åkt bort helt, men alla sidor var intakta. Hon började läsa, men när hon hade kommit till sidan 14 i boken såg hon att sömmen som höll ihop bladen hade brustit. En ångestklump i magen spred sig. Hon lät fingrarna stryka över sömmen och upptäckte då något hon aldrig lagt märke till förut. Innanför sömmen fanns en ihoprullad papperslapp. Hon rullade försiktigt ut lappen och såg en liten text skriven på den, det var mammas handstil. “Adriana, jag hoppas att när du hittar den här lappen mår du bra. Jag vet att du är besviken över valet vi gjort. Men vi kan inte längre. Om du har råkat illa ut, om du har rymt eller om de har sparkat ut dig på gatan, börja inte med droger, börja inte sälja droger, sälj inte dig själv. Hitta hjälp. /Med all kärlek, mamma.” Hon kände en tår rinna ner för kinden. Efter en stund la hon ner lappen i skon och stängde igen boken. Hon hade bestämt sig, hon skulle gå i natt. Hennes saker låg nerpackade i en liten påse som hon gömt under madras-

sen. Det var några foton, boken, hennes mammas brosch och brödpåsen. Hon hade legat så här nästan varje natt sedan hon kom till barnhemmet. Varit säker på att just den natten skulle hon gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Men den här natten var speciell. Den här natten visste hon, med hela kroppen, att hon skulle gå. Klockan slog tolv och Adriana hade sina saker i famnen. Försiktigt ställde hon sig upp och tassade varsamt längs väggen mot dörren. När hon nästan var framme hörde hon hur någon vred på sig, hon stod blixtstilla klistrad mot väggen och väntade på att bli påkommen. Men inget hände, så hon smög sig ut. Hon pustade ut och fortsatte sedan smyga ner för trappan. Varje steg hon tog var varsamt och försiktigt. Väl nere lirkade hon upp dörrlåset och på bara ett fåtal sekunder var hon ute. När hon andades ut bildades ett rökmoln framför hennes mun. Mörkret låg som en kappa över himlavalvet och kylan trängde sig igenom det tunna lager kläder hon hade på sig. Hon började gå mot den lilla grusvägen som låg femtio meter ifrån huset. När hon kom ner gick hon mot skylten med texten Bucharest på. Solen hade gått upp och lyste upp staden. Adriana var framme efter sex timmars vandring. Hon nästan hasade sig fram på den smutsiga trottoaren. Fötterna var ömma och hon hade skavsår på var fot. Än så länge var det någorlunda lugnt, några bilar körde på vägen och män i kostym kom gåendes på väg till något kontor. Hon kunde den här staden ut och in, varje hörn och varje gata kände hon igen. Hon hade ju mer eller mindre växt upp här. Efter att hon hade gått tre kvarter kom hon fram till trappan ner till tunnelbanan. Hon stannade och betraktade de trasiga trappräckena och de nerkissade trappstegen. Hon fylldes med en stor sorg. En sorg för sig själv, men mest för sina vänner. Hon visste att samma barn skul-


le sitta där nere, smutsiga och sårade, samma barn som närsomhelst kunde bli sålda till prostutition eller organhandel, samma barn som kanske skulle dö av en överdos om ett par år, eller bli ihjälslagna av polisen eller andra hemlösa. Det tog emot att ta det första steget ner för trappan. Hon la handen på väggen och kände den kalla betongen mot huden.

äldsta vän, Florina. De kollade på varann länge, utan att röra en min. Adriana började gå mot Florina genom allt folk och stegen som förut var tunga blev lätta.

De första stånden öppnade nere i tunnelbanan. Folk började strömma ner bakom henne. Det var rusningstid, några pratade i telefon, några läste, några skyndade. Men så fanns gatubarnen, som satt vid väggen och stirrade ut i tomma intet.

– Och jag dig, svarade Florina lågmält.

Hon stod helt stilla mitt i folkmassan. Sorlet av människor som pratade i telefon, klackar som träffade det gråa stengolvet, säljare som skrek ut priserna på sina varor studsade mellan de kala väggarna. Hon fick ögonkontakt med sin

Fast i en kram stod de där ett bra tag innan de släppte taget och tittade varandra i ögonen. – Jag har saknat dig, Florina, sa Adriana.

– Du måste följa med mig, vi ska ta oss här ifrån, sa Adriana – Adriana, det går inte. Florina tittade på Adriana med uttryckslösa ögon. Hon hade säkert sniffat aurolac eller någon annan drog, hon var helt borta. Så Adriana tog beslutet för henne. Hon tog Florinas hand och drog med henne genom folkmassan ut i morgonljuset. Hon kände Florina sträva emot, men hon brydde sig inte. För nu hade hon

bestämt sig, hon skulle hitta hjälp. Efter två dagars letande hade Adriana och Florina äntligen hittat rätt. En lång kvinna med långt blont hår och blå ögon stod framför dem. Kvinnan hade en tolk med sig, hon förklarade att kvinnan kom från en stad i Sverige som hette Nyköping och att hon hette Karin. Karin höll i en stor mikrofon med två bokstäver på, “SN”. Hon började prata på det språk som måste vara svenska. Det var måndag morgon, solen la sina mjuka strålar över Nyköping och de första upplagorna av dagens nummer av tidningen SN trycktes. På förstasidan fanns en bild på Adriana och Florina. De hade trasiga kläder, smutsiga ansikten och livlösa ögon. I rubriken stod det “Rumäniens bortglömda barn”, för det var det de var, och kanske alltid förblev. ALMA HÅKAN S S O N, 8I

150. BOMBVÄSTEN

Det hela började för några år sedan när Benjamins familj flydde från Syrien. De bodde i ett väldigt fint hus där och hade väldigt mycket pengar på den tiden. Men sedan hände det någonting, det blev krig. Det kom terrorister och attackerade deras by. Men Benjamins familj hade väldigt tur eftersom de var på semester i Spanien då. De hade gått upp från sängarna på hotellet i Spanien och skulle äta frukost och titta på TV, när de till slut såg att det var en rapport om att det blivit krig i Syrien. Pappa Marco sa att familjen skulle hålla sig lugna eftersom de bodde i en sådan liten stad. Han lugnade ner familjen att det inte var så stor risk för att deras by blev attackerade. Efter en stund tappade familjen öronen när tv-reportern sa att det var i deras by attacken hade härjat. Allt hade bombats ner, inget var sig likt. Familjen begav sig tillbaka sin by. De hade förlorat precis allt. Hela Syrien var ockuperat av terrorister. Det dröjde inte länge innan de befann sig här i Sverige. Benjamin och hans familj behöver pengar för att överleva. De har haft tur att få tag i pengar på den senaste tiden. Nu är det nästan kväll och familjen har ännu inte hittat nåt att få i sig i magen.

I stan finns det en mataffär och bakom den finns två stora soptunnor med mat som blivit för gammal. De här soptunnorna ligger i en mörk gränd. Alla i familjen har varit vid soptunnorna förutom Benjamin. Idag är det dags för Benjamin att gå och titta om det finns något att äta. Han är nära gränden nu och han kan se ingången lite svagt med sina ögon. Nu tar han första steget in i den mörka gränden, han kan knappt se vart han skall sätta fötterna. Man får absolut inte gå in i gränden eftersom det är mycket skumma människor där. Nu är han framme vid en av soptunnorna. Han hinner inte öppna soptunnan för plötsligt hör han en mörk röst från den andra sidan av gränden: – Hallå där, vad håller du på med?! – Ehh… ehh… jag letar efter mat, säger Benjamin. – Jaha, men har du ingen mat? frågar mannen. – Nej, min familj är fattig och vi har ingenstans att bo, säger Benjamin. – Du kan bo hemma hos mig. – Jag vet inte om jag får det. – Jo, följ med nu så får du mat och ett tak över huvudet. – Okej då, men bara för i natt. – Du kommer få det mycket bättre, säger mannen. Benjamin följer med mannen ut från gränden och kommer till ett stort hus med svarta stora gardiner. Mannen öppnar dörren och låter Benjamin gå in.

Benjamin får ett stort rum med en dubbelsäng. Han hinner inte säga så mycket innan han somnar. Benjamin är helt slut efter dagen. Han vaknar upp ensam i den stora sängen och han minns inte var han är. Han hör fotsteg som närmar sig. Det är mannen som han träffade igår. Nu skall Benjamin och mannen äta frukost tillsammans. Det är en väldigt god frukost tycker Benjamin. Han har inte ätit på flera dagar, så han är utsvulten. Det är helt tyst runt bordet. Plötsligt börjar mannen fråga konstiga frågor. Benjamin känner sig väldigt obekväm. Mannen frågar om hans familj har några pengar att köpa grejer för. Benjamin svarar att de inte har det. Nu börjar mannen bli riktigt obehaglig. – Vill du och din familj ha pengar och leva lyckliga? frågar mannen. – Ja gärna! – Jag har ett jobb för dig så du kan tjäna mycket pengar. – Okej, svarar Benjamin i en glad ton. – Jobbet är att du ska gå vart som helst och sedan ta på dig en bombväst och göra ett terrordåd någonstans här i Nyköping. – Det kommer jag aldrig att göra! skriker Benjamin. Benjamin blir riktig rädd, bara av att tänka på att han kanske inte skulle leva längre om han gjorde attacken. Benjamin har alltid varit en hjälpsam och väldigt snäll kille genom alla år. Han har alltid satt andra före honom själv. Han tänker tan-

När livet vänder

Benjamin vaknar upp på den hårda stentrappan utanför apoteket i Nyköping. Klockan är strax efter nio på morgonen och hela hans familj har vaknat upp. Det är inte säkert att familjen skall hitta någon mat idag heller. Pappa Marco gräver i sina lortiga byxor och hittar två ynka kronor. Benjamin har en syster som heter Stephanie och två föräldrar som heter Marco och Asta.

131


kar om att det är bättre att hans familj får pengarna, så att de kan överleva och inte fortsätta sitt liv på gatorna. Benjamin är beredd på att ta jobbet efter alla tankar han fått upp i huvudet. Benjamin har sprungit ifrån frukostbordet och låst in sig i mannens gästrum men nu är han beredd på riktigt. Han öppnar långsamt den knarrande dörren och tar långsamma steg ner för mannens trappa. Han passerar trappan och går långsamt till frukostbordet. Benjamin kikar in i köket. Han tror inte sina ögon just nu. Mannen har lagt upp bombvästen på bordet och lagt upp en stor karta över hela Nyköping. Han går fram till bordet och tänker bara på sin familj. Mannen frågar om han är redo för denna attack? Benjamin svarar att han är redo. Mannen har redan planerat allting för en lång tid sedan. Han behöver bara någon som utför attacken åt honom.

Nu ska mannen och Benjamin åka till staden och utföra attacken. Benjamin sitter och gråter i baksätet i den röda bilen. Mannen stannar utanför ett café och berättar i detalj hur Benjamin skall göra. Det är bara några minuter kvar av Benjamins liv tänker han. Han känner hjärtat i halsgropen. Han är så rädd, men ändå väldigt nöjd, att hans familj skall få det bättre. Nu går han in på kaféet och går in på deras toalett. Det är på toan han skall ta på sig bombvästen och förbereda allting. Han spänner fast bombvästen och har en detonator i handen så han kan trycka på den, så allt exploderar. Nu tar han nervösa och rädda steg till mittpunkten av kaféet så allt skall sprängas. Han har sin lilla hand på avtryckaren. Det börjar bli riktigt svettigt nu för honom. Mannen sitter i bilen och kikar in. Benjamin och mannen har öronsnäckor så de skall kunna prata med varandra. Mannen skriker

att han ska trycka av, men Benjamin är så himla rädd. Nu är han riktigt nära att trycka på knappen. Han tänker att han aldrig skall finnas mer och att allt skall ta slut om bara några få minuter, eller sekunder. Nu skall han trycka på avtryckaren och han är supernära innan han får en massa tankar i huvudet. Han tänker på sin familj. Tänker att det är bättre att leva tillsammans med dem fattiga hellre än att dö. Benjamin springer in på toaletten och sliter av sig bombvästen och slänger hörsnäckan i soptunnan. Han springer förbi mannen i bilen. Han har aldrig sprungit så snabbt förut. Han springer till sin familj vid gatan och kramar om dem väldigt hårt. Benjamin säger att han har saknat dem väldigt mycket och att han insett att pengar inte är allt här i världen. Nu lever han resten av sitt liv på gatan med sin familj. ”FÅG E LN”

151. BUSSRESAN Vi sladdade omkring i bussen och bussen föll nästan omkring och allavart väldigt rädda… Vi skrek i bussen när den välte och man hörde bebisar som grät. Vi hörde hundar som skällde och folk som skrek. Jag började gråta för min lillebror hade börjat gråta. På morgonen så vaknade jag och min familj på ett sjukhus långt ifrån vårt hem. Vi var tydligen på Göteborgs sjukhus. Där fick vi specialbehandling och rehab för att komma tillbaks till våra normala liv. Vi hade det svårt de första tre till sex månaderna för då kom det väldigt många journalister och frågade oss saker hela tiden… Vi hade precis kommit tillbaka till våra nor-

mala liv, så hände det något igen… En i vår familj hade åkt in på sjukhus för han hade blivit skjuten i bröstet. Då tänkte vi att nu börjar allt skit igen. Då planerade vi på att flytta igen. Vi hade precis flyttat till Göteborg. Då sa jag: “Mamma, jag tror nog någon gör så här för dem gillar att jävlas med oss. Vi måste flytta!”. Då trodde vi att det var över för såhär har det aldrig varit förr. Det har bara förvärrats med tiden. 2 MÅNADER SENARE Allt har lugnat ner sig och inget har hänt. Det var väldigt kallt ute redan i september. Vi firade min födelsedag och i present fick

jag en utlandsresa vart jag nu än ville åka med mina föräldrar. Jag blev sjukt glad och började skaka för jag blev så nöjd med min present. Några månader senare så började vi packa och åka till flygplatsen, det tog så lång tid att jag somnade i bilen. Jag vaknade efter flera timmar och frågade om vi var framme ännu. Då svarade pappa: ”Nej tyvärr, det är så lång kö i trafiken”. Då tänkte jag att jag kunde försöka somna om så vi skulle komma fram snabbare. Jag vaknade upp av att pappa sa att vi var på Arlanda i Stockholm. Äntligen tänkte jag! Men då hände det oväntade... ”N I G HTY”

152. DAGAR I NOVEMBER OCH DECEMBER 29 November Det var bara tjugo minuter kvar på jobbet. Sedan kunde man komma hem, ta en kopp kaffe och titta på tv, kolla nyheterna, läsa en bok och bara koppla av. Men under de här tjugo minuterna så hände något som jag aldrig trodde skulle hända mig. Jag satt vid min dator och skickade mail till olika företag när min chef Erik kom in. Erik var väldigt glad och hemlighetsfull. Han hälsade och jag hälsade tillbaka.

När livet vänder

– Hörru, Christoffer, du har bott i Nyköping väldigt länge. Är du inte lite trött? frågade han.

132

– Kanske, men jag har inte riktigt ekonomin för att flytta till storstan, svarade jag. – Men skulle du inte vilja åka på nån resa nån gång? – Hade du tänkt att jag ska åka med dig?

– Nej nej! Herregud, tänk efter. Du har vunnit! Kommer du inte ihåg för två månader sen så skickade du in en ansökan till tävlingen och du har vunnit nu! Det första jag tänkte på var om det var första april idag, men det var det inte. Det var den tjugonionde november. Jag hade verkligen vunnit en resa till Spanien, men hur hade det gått till? 30 November 18:02 Sent under dagen hade jag packat mina kläder och var redo för att åka men flyget gick om två dagar. Klockan 09:00, så jag måste verkligen upp tidigt imorgon. Tur att man hade några vänner som kunde hjälpa till. Abdi skulle nämligen köra mig till flygplatsen Arlanda. Abdi och jag hade varit vänner sen långt tillbaka. Vi träffades i skolan när vi gick i första året i gymnasiet. Vi gick båda Samhäll på gymnasiet.

Då var vi sexton år och vi hade hållit kontakten sen dess. Det var svårt att somna även fast det inte var dagen innan resan. Jag hade aldrig haft chansen att resa så mycket och imorgon skulle det vara en helt vanlig dag. Dagen därefter skulle däremot vara helt annorlunda. Sitta i ett flyg på väg till Spanien. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra där men jag skulle få vara på ett hotell gratis med en pool utanför så det fanns inte så mycket att klaga på. Bara att jag måste få i mig mat där och att jag inte kunde så mycket spanska. Hola Amigos! Var ungefär hälften av det jag kunde. Men det kommer att lösa sig. 1 December 09:29 Det är tidig morgon den första december. Julen börjar närma sig och min systerdotter är på besök hemma hos mig och kollar på julkalendern på tv. Det var länge sen


man gjorde det. Klockan är runt 9:30 på morgonen och jag, min syster Mira och hennes man sitter och äter frukost. Båda är glada över att jag har vunnit tävlingen och är spända för imorgon. – Ta många snygga bilder när du är där! – Ja, ska försöka. Nu är klockan 11:00 och jag sitter i bilen på väg till jobbet. Mira och hennes familj har lämnat och åkt till sig nu. Dags att återvända till det trista jobbet där jag ska sitta ungefär hela dagen. Mamma ringer under dagen och frågar om jag läst morgontidningen. Men idag råkade jag missa den. Det stod nämligen att en skola har blivit attackerad av ett gäng och att skolan nu är nedbränd och två elever dog. Även en lärare. Det var tufft att få in. För det var min skola som jag gick i när jag gick i mellanstadiet. Jag tänkte på det ett litet tag men efter en stund glömde jag bort det. För nästa dag åker man till Spanien, det är helt sjukt. 2 December 07:40 Nu är dagen då det händer - min stora dag. Klockan är 07:40, jag har precis ätit frukost. Jag sätter mig vid datorn och kollar genom hotellet jag ska bo på och olika platser i Spanien. Från det kalla december till det lite varmare Spanien nu i vinter. Det blir inte så länge men en vecka räcker bra för mig. 8 December 23:09 Inget så intressant hände i Spanien den senaste veckan. Förutom att jag hade väldigt skönt och ganska roligt. Jag hade en liten sommarflört men det visade sig att hon inte ville ha mig. Hon trodde att jag var en rik människa som ägde en Ferrari, men den lyckan har inte jag. Jag tror jag fick känslor för henne, men hon hade tydligen inte det för mig. Men en sak som jag fick veta när jag var på väg hem var skrämmande. Det var åttonde december och jag satt och väntade på flyget som skulle ta mig till Arlanda. Då en annan svensk sätter sig bredvid mig och läser i en tidning där det stod “Hemska saker händer i Nyköping”. Min första tanke var; vad har hänt nu då? Är det en trafikolycka eller något sådant? Men det var det inte. Under tiden jag va-

rit borta från Nyköping hade mycket hänt, fem personer hade blivit mördade och ännu en skola hade blivit nedbränd. Men denna gång var det många, många fler, även ett gäng som fångades på film. De flesta fick massa fördomar och trodde att det var terrorister som hade gjort det för att ISIS är ganska populärt nu i världen. Alla har massa tankar om att alla muslimer är på samma sätt, men jag har aldrig tyckt så. Jag var uppväxt med mycket blandning och det funkade helt perfekt. Jag förstår inte hur man kan hata en annan människa för vilken hudfärg de har eller religion de har, jag har aldrig förstått det. 9 December 15:32 Så fort jag landade så åkte jag bara hem och somnade direkt. Det var ganska skönt att ha en veckas semester, men jag tänker fortfarande på det som har hänt i Nyköping. Den lilla, lilla staden där inget brukar hända och plötsligt händer det nåt fruktansvärt. Små barn som går i skolan för att fixa en framtid har dött. Jag har fortfarande två dagars ledighet framöver. Jag kanske borde använda tiden väl, men vet inte riktigt vad jag ska göra. Så jag går till min kompis Abdi, vi hänger och spelar lite hemma hos honom och pratar om vad som hänt nu. Han sa att jag missade väldigt mycket under tiden jag var borta. Många föräldrar grät vid skolan när brandmännen var där och släckte elden. Vissa brandmän kom ut med barn som genast behövde åka till sjukhuset, det kändes inte som Sverige när han berättade om det. Så jag förstår alla dem som var väldigt ledsna. 10 December 07:01 Den 10 december, en mörk och kall dag, ingen sol uppe och inga moln ser man på himlen. Väldigt trist väder och då blir kroppen alldeles trött men jag har ingen tid för det. Jag måste börja jobba direkt, har haft en veckas ledighet men nu gäller det. Behöver tjäna in de pengar jag missade senaste veckan. På väg till jobbet kändes det inte normalt, förr har jag alltid känt att det är urtrist på jobbet och längtar efter att få sluta, men inte den här gången. Tror det beror på att jag har varit i Spanien, kanske har man saknat jobbet? 11 December 11:20 Lördag morgon, jag och min systers familj ska åka till min mamma. Det är alltid så här-

ligt att komma hem till där man växte upp även om jag bor i samma stad. Själva min mammas hus har en sån härlig stämning så fort jag kliver in. Mamma, jag och min syster satt och pratade lite sedan kom vi in på spåret om det som hade hänt i Nyköping och hur hemskt det måste ha varit för alla föräldrar och barn, att man aldrig skulle vilja att det händer en själv och ens familj. Och när vi pratade om det hur många procents chans finns det i universum att det ska hända igen och inte bara igen utan att vi ser vad som händer att vi känner vad som händer? I byggnaden bredvid min mammas port kände man ett dunkande, nämligen att en bomb sprängdes där bredvid oss och min mamma ramlade av soffan och ingen av oss visste om hon levde. 12 December 00:11 Jag och min syster sitter i sjukhuset i väntrummet och jag har aldrig i mitt liv känt en sån här konstig känsla; både ledsen, rädd och förvånad. Att vi sitter och har en härlig stund, alla klarade sig på ett eller annat sätt i vår familj förutom en skada eller så. Men den personen jag bryr mig mest om, nämligen min mamma, vet jag inte ens om hon lever. Vi har suttit här länge nu och nu kommer en sjuksköterska in vid namn Vanessa. Hon säger att vi båda ska ta ett djupt andetag och koppla av och sedan kommer det hemska, nämligen att vi får svar. Vi får veta att vår mamma precis dött och inte kommer tillbaka. 14 December 12:00 En av dom dagarna jag alltid kommer minnas är idag, min mammas begravning. Jag vet inte om jag kommer klara mig längre utan henne och såklart får man höra det som man egentligen vet är sant fast bara inte orkar med att höra. Att hon skulle vilja att jag fortsatte med mitt liv, skaffade barn och hade det skönt och att detta är naturens cirkel och alla dör nån gång och det var din mammas tur den dagen. Min syster och jag pratar och säger att vi ska fortsätta med våra liv och ska försöka släppa det för man vet aldrig när nästa person dör. Vem som helst kan dö när som helst, det vet ingen och jag håller faktiskt på att förlova mig med Vanessa. Japp, nämligen Vanessa från sjukhuset, sjuksköterskan. J O NAS B E N ALAYA, 8I

Daniel hade äntligen gått klart den tråkiga grundskolan och nu skulle han leta efter ett passande gymnasium. Han gillade inte det vanliga tråkiga gymnasiet som alla andra kompisar skulle gå. Han ville bli något ovanligt. Som djupdykare, astronaut eller en som kan ändra en persons ögonfärg. Han letade ett tag och hittade ett rymdgymnasium i Kiruna. Det var väldigt långt från Nyköping där han

själv bodde. När han pratade med mamma sa hon:

flyttade in hos sin mormor. Hon tyckte bara det var roligt med lite sällskap.

– Din mormor bor ju där uppe, du kan flytta dit och bo där och sedan komma hem på loven.

Daniel var lite nervös första dagen för han visste inte vad som skulle hända. När han samlades med de andra i gruppen såg han att det var en ganska liten grupp på cirka femton personer. De såg rätt snälla ut, men av någon anledning var det bara killar. Han visste inte varför det inte var några tjejer som gillade ast-

– Ja de blir ju bra, jag anmäler mig nu, sa Daniel. En vecka innan starten åkte Daniel upp med sin familj med alla sina saker och

När livet vänder

153. DEN BÄSTA DAGEN

133


ronomi. Ledaren såg snäll ut, han hette Erik och var 30 år. Han berättade lite om att efter gymnasiet kunde man fortsätta studera till astronaut eller bli annan sorts personal på ett rymdföretag. Då började Daniel bli intresserad på riktigt. Tänk att få jobba på ett riktigt rymdföretag. Efter den dagen älskade Daniel allt han gjorde på rymdgymnasiet. Efter första året på gymnasiet kom det ett litet speciellt bud. Det var en man från NASA som hade kommit till Sverige och åkt till Rymdgymnasiet i Kiruna och han hade en viktig sak att berätta: – Vi på NASA behöver mer personal. Vi behöver några av er efter gymnasiet. Och förresten vi behöver vi folk till en resa till Mars år 2045. Då tändes det en dröm i Daniels huvud. Tänk att få åka med till Mars. Han sa att fem i Daniels ålder ska få åka med till NASA och kanske få åka med till Mars. Det var tio stycken från Daniels grupp som ville till NASA. Erik sa att de som var intresserade skulle göra massor av tester om vem som var den bästa att göra jobbet. De skulle få olika poäng för hur bra de var och till slut skulle det bli en ranking på vilka som var bäst för jobbet. Första testet var att försöka ta sig ur en rymddräkt. Daniel kom på fjärde plats. Det var han ganska nöjd med. Kom man på första plats fick man 25 poäng, andra plats 20, tredje plats 15, fjärde 10, femte 8, och så vidare. Daniel kände att det hade blivit mer spänt i gruppen. Alla ville ju ha platserna. Andra tävlingen var att man skulle sätta på sig en rymddräkt på kortast tid. Erik hade visat en gång hur man gjorde. Den här tävlingen kände sig Daniel mer säker på. När han hade fått på sig dräkten applåderade Erik. Daniel kom på första plats. På totalen låg han på tredje plats. Han kände att han kunde klara det.

Efter några månader hade gruppen gjort cirka 50 olika tester. Daniel låg på fjärde plats med ett bra försprång till den som låg på femte plats. Han var nästan säker på att komma in. Han behövde bara vara med i de återstående fem testerna för att vara säker. Men när Daniel vaknar upp den dagen kändes det som han hade feber. – Det var tråkigt, sa hans mormor. – Ja, verkligen nu missar jag alla tester och tävlingar. När Daniel var frisk igen låg han på sjätte plats i totalen. Han hade tappat två placeringar för att han var sjuk och missat de fem sista tävlingarna. Då kom Erik in: – De som kom med till NASA är: Leo, Gustav, Kalle, Bert och Jakob. Ni andra kan söka till ett annat rymdföretag efter gymnasiet. Det är inte omöjligt det heller. Det kändes som att Daniel skulle spy. Han var så förbannad att inte Erik fattade att han varit sjuk och kunde låta honom vara med istället för Jacob. Jacob hade varit på sjätte plats men nu fick han följa med istället för Daniel. Hans dröm och liv kändes som det skulle gå i bitar totalt. Efter lunchen försökte Daniel övertala Erik: – Jag var ju på fjärde plats och behövde bara delta i de andra tävlingarna för att följa med, sa Daniel.

inte övertala Erik om att få följa med. Efter den dagen hade Daniel tröttnat på allt med som hade med astronomi att göra. Han väntade bara på att gå ut gymnasiet och börja på en högskola eller ett universitet. Det var ingen mening med att gilla vad de gjorde på gymnasiet, om han ändå inte skulle få chansen att åka med till NASA. Det var cirka två månader kvar av gymnasiet och tiden segade sig fram. De sista två månaderna funderade Daniel vad för högskola han skulle gå på och vad han skulle bli. Han funderade på att bli brandman eller kanske frisör. Han ville helst bli astronaut för NASA, men de gick ju inte längre. Den sista veckan på gymnasiet hände något oväntat. Jacob kom fram till Daniel och sa: – Jag vet att jag kom före dig i de fem sista tävlingarna, men det var för att du var sjuk. – Ja... – Jag skulle inte kunna leva med mig själv för jag vet att du skulle komma före mig. Daniel fortsatte att bara hålla med. – Så jag har avbokat biljetten till NASA. Det enda som behövs är din underskrift. Daniel kände hur det bubblade i honom av lycka. Han läste igenom pappret som Jacob visade fram och skrev under.

– Ja, jag vet det.

– Tack, sa Daniel.

– Men varför kan du inte ändra biljetterna?

– Jag såg hur ledsen du var efter att Erik läste upp vilka som skulle få åka med. Resten av tiden var du som en annan Daniel.

– Jag har redan skickat iväg vilka som ska följa med till NASA och nu är de bara de själva som kan ändra på det. Det svaret kändes som en kniv i magen för Daniel. Han visste inte vad han skulle göra. Han tyckte Erik var dum i huvudet. För han var ju en bättre astronaut än Jacob, Men hur han än försökte kunde han

Det första Daniel gjorde när han kom hem var att han avbokade högskolan. Han var glad som aldrig förr. Det var den bästa dagen i hans liv. O LIVE R D OYLE AN D E R S S O N, 8N

När livet vänder

154. DEN OLYCKADE KLÄTTRINGEN

134

Tor och Frasse springer upp i Ekensbergsskogen, den där i Nyköping. De bär med sig ett leende på läpparna, fast ändå lite stelt. De går längre in, följer stigen som de gjort ett par gånger förut. Där är den, den stora masten, kanske hundra meter hög. De går sakta mot staketet och öppnar dörren. Nu står de båda kompisarna bredvid varandra och tittar upp mot toppen. Frasse ser orolig ut när han tittar upp, samma med Tor. De tänker “fan va högt”, “tänk om man ramlar”, “jag kanske inte ens vågar”. De börjar ta lite bilder, skriver till sina kompisar vad de ska göra. Tor får svar från en kompis “Gör det inte, tänk om du ramlar, asså, då är du körd”. Nu börjar tankarna

snurra runt i huvudet igen. “Tänk om jag ramlar, om jag halkar”. Han ser bilden i sitt huvud. Det vill han inte vara med om. De bestämmer sig för att börja klättra. Frasse kör först och Tor kommer strax efter. Något de visste innan var att det faktiskt inte var lagligt att göra detta men fortsatte ändå. Precis när den tanken går genom Frasses huvud hör han sirenerna från en polisbil, den är på väg mot dem. Frasse skriker till Tor att snabbt ta sig ner. Som tur var har de inte kommit så långt upp så de hinner ner och springer in i skogen. Hjärtat dunkar i 200 och paniken fyller hela kroppen hos dem båda. De väntar en stund och märker att

det inte kommer någon bil dit, alltså var inte polisen på väg mot dem. “Tänk om snuten hade tagit oss, tänk om vi hade blivit satta i fängelse”. Det är tankar som flyger runt i Frasses huvud, han tittar på Tor och förstår att han tänker samma sak med den där blicken. När lugnet har träffat dem går de långsamt tillbaka till masten och börjar ta sig upp igen. Långsamt klättrar de upp, steg för steg. De börjar flåsa och det börjar värka i deras armar och de bestämmer sig för att ta en paus. De står där i stegen och pratar, tycker att de är fett coola. De fortsätter ännu högre upp, fler tankar går genom Frasses huvud. Samma


som förut, “tänk om jag halkar och ramlar ner”. I flera minuter klättrar de upp och upp, till slut kommer de upp till toppen. De känner lättnaden i hela kroppen, känner vinden och bara tittar ut. Tor tänker “vilken utsikt, helt fantastiskt” och är inte fokuserad på vad Frasse gör.

något av järn. Tor tittar upp och ser hur Frasse ramlar ner på kanten, slår i rumpan och faller över kanten. Tor får panik, vet inte vad han ska göra. Det första han gör är att ringa 112, berättar vad som har hänt och var de är. Ambulansen är på väg.

Frasse är död och Tor ställer sig längst upp på kanten, på samma sätt som Frasse. “Det var min allra bästa vän, min enda vän. Ska jag hoppa så jag slipper vara utan honom.” Han hör ambulansen och börjar sakta luta sig framåt. J OAK I M P ETE R S S O N, 8E

Helt plötsligt hör han hur något går sönder,

155. DET SISTA ANDETAGET

Hon samlade kvickt ihop sina kläder och drog snabbt på dem. Det var kyligt ute. Sommaren höll på att blekna bort och löven på grenarna var på väg att skifta färg. Med allt hon orkade sprang hon hem, fast när hon passerade slottet stannade hon upp. Hon fick tillbakablickar till när hon var yngre och livet var enkelt. Varje år gick hon med sin mamma på gästabudet. De tiderna när allt var bra, innan det började gå neråt. De stunderna kommer hon aldrig glömma. De var mer än minnen, de var skatter som hade begravts djupt ner i havet. Hon låste in sig på toaletten så fort hon kom hem. Flickan kollade sig i spegeln och tog ett djupt andetag samtidigt som hon försiktigt drog fingrarna över blåmärkena på sin överarm. Blodet började koka så fort hon tänkte på honom. Alla “förlåt”, “jag saknar dig” och “jag älskar dig” hade ingen betydelse. För om han verkligen älskade henne skulle han aldrig lagt ett finger på henne, han skulle aldrig ha nedvärderat henne med falska ord och lögner. Det som gjorde henne argast av allt var att hon sagt ja, hon hade accepterat hans inbjudan. Alkoho-

len gjorde att hon förlorade sin kontroll och drogerna fick henne att tappa förnuftet. För med honom slutade världen snurra. Tiden stannade och hon kunde för ett ögonblick bara glömma sin smärta och konstanta sorg. Hon grät ut sin ilska, allt hon hållit in under alla år. Hon grät för att hon hade skadat sig själv, för att hon hade tryckt ner sin värdighet men framförallt för att hon hade tvivlat på sig själv och förstört sitt liv. Hon visste att hon förtjänade bättre men var hjälplös ända tills den dagen. Hon kände sig värdelös. Det enda som skulle få hennes lidande att, bara för en sekund, stanna var självskadebeteende. Hon kände att om hon kanske skadade sig själv fysiskt skulle smärtan inuti henne bytas ut. Det var hennes livlina till sitt meningslösa liv. Kanske var det alkoholen, kanske var det drogerna eller så var det faktumet att när bladet träffade hudens yta kändes allt rätt. Det var som att allt stannade och det enda som betydde något var smärtan och det tysta dånet från bloddropparna. Det var som att blodet spolade bort lidandet. Hon rotade fram en halvfull flaska med rom och en spruta. Sättet hon skadade sig själv på var inte en slump. I flera år hade hon sett hennes mamma göra samma sak, om och om igen. Det tog aldrig slut. Nu var det hennes tur. För hon orkade inte mer, hon ville bara glömma. Med ett ryck tog hon tag i flaskan och skruvade ängsligt på korken. Hon hällde spriten över sitt ansikte med öppen mun och skrek ut sin fasa. När man har under en sådan lång tid gjort allt för att tillfredsställa andra, tappar man bort själv och det är svårt att komma ihåg vem man en gång var. Allt hon önskade var att bli älskad, att känna sig viktig och att ha någon vid sin sida. Tyvärr hade alla inte den fördelen. Det svåraste var att älska sig själv när ingen annan gjorde det och hennes största misstag var att kolla igenom någon an-

nans ögon för att se sin värdighet. Hon vek upp sin kjol tillräckligt mycket så att det avslöjade hennes ärr, sår som aldrig läkte och som konstant påminde henne om hur oväsentligt hennes liv faktiskt var. Hon tog ett djupt andetag innan hon tryckte ner sprutan, som innehöll inget mer än gift, i hennes magra lår. Hon kände heroinet rusa igenom kroppen och kände sig levande. Det ruset varade inte länge, för efter det passerat kände hon sig inget annat än död. Det var som att allt liv tömdes ur henne. Det var skrattretande hur enkelt det var att förlora sig själv men hur svårt det var att hitta sig igen. Livets mening var att dö, men det var inte sorgen. Vad som var tragiskt var det man lät dö inombords när man levde. Det var inte så här hon ville att det skulle sluta. Det var inte på det här sättet hon hade tänkt att hennes liv skulle ta slut. Aldrig på miljoner år trodde hon, den en gång mest lyckliga flickan i världen, att hon skulle svälja tabletter tills hennes kropp inte orkade mer. Fast det var det enda sättet som smärtan hon kände kunde ta slut. Tankarna verkade aldrig ta slut. Allt hon ville var att skada dem som skadat henne, men det var inte så lätt. Hon var godhjärtad, innerst inne, och valde att skada sig själv istället för andra. Hon ville inte att någon, vare sig vem det var, skulle känna lidandet hon gjorde. Från en pill till tio. De tycktes aldrig ta slut. Hon tvingade sig själv att skölja ner dem med alkohol. Hennes självkontroll hade fullständigt försvunnit. Hon orkade inte längre andas, allt hon ville var att bara lägga sig ner och aldrig resa sig igen. För varje andetag hon tog kändes det som att giftgas kvävde henne. Känslorna gick inte att stänga ut och det fanns ingenting som kunde bota det. Hon var en ängel som bara ville åka hem... ”VI CTO R IA”

När livet vänder

Det värkte i hela kroppen. Benen var svaga och huvudet dunkade. Ögonlocken var tunga och gick knappt att lyfta. Flickan låg i en obekväm säng och kände paniken resa sig. Paniken som handlade om att hon ännu en gång hade gett upp, att hon inte hade varit stark nog att säga ifrån sig till killen som gång på gång misshandlat henne. Killen som hade gjort hela hennes liv till en mardröm. Hon kände hans tunga andetag mot nacken och reste sig snabbt. Hon kastade en blick på honom och tänkte för sig själv att hon var tvungen att vara stark för den där personen gjorde henne bara svag. Innerst inne visste och trodde hon på att han, som hon en gång föll för, fanns kvar. Det spelade ingen roll om vad andra sa, för de visste inte. Hon vägrade att se hur giftigt något var innan det fullständigt hade förstört henne.

135


156. DRÖMMEN OM LIVET UTANFÖR Jag gick hem från skolan. Det var en kall vinterdag, vinden drog och slet i mig. Det gjorde nästan ont när den kom rätt i ansiktet på mig. Vågorna slog in mot land och kastades mot sten, berg och klippor. När jag gick förbi hamnen så satt en lapp på anslagstavlan. Dom sökte unga män som matroser. Till en resa över Östersjön och till Sverige. Jag skyndade hem för att berätta för mamma. När jag kom in i köket luktade det nybakat, av färska bullar. Radion stod på och det pratades om kriget. zcvx,m_: mot sverige. Även där sökte dom unga pojkar. Till att följa med över havet. Mamma verkade ovanligt glad, så jag tänkte att det var bäst att fråga på en gång: – Mamma nu när jag blivit äldre, skulle jag vilja skaffa ett jobb. – Jaha och vad skulle det vara som finns här, fiskrensare? – Nä, jag tänker mer att jag skulle bli matros. Och följa med över havet. Jag såg mamma, hennes ansikte. Med hennes bruna hår och blåa ögon. Och den härliga känslan som funnits där förut, liksom försvann. Och det kändes som om hon inte riktigt visste var hon skulle ta vägen. Hennes närvaro fanns liksom inte. – Mamma är det bra? På en sekund var hon tillbaka i nuet. – Jag får prata med pappa först… Medan jag väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet gick jag upp på mitt rum. Det lilla rum pappa gjort i ordning till mig. Och som jag bott i sedan jag var lika liten som oss alla. Det var så mycket minnen som kom upp för mig. Och när jag packade ner kläderna kändes det likadant. Sen ser jag pappa komma, hållandes i hatten och halsduken som fladdrar. Ytterdörren flög upp och pappa kom in. Jag gick ner för trappan och satt mig i köket. Där kände man doften av nybakade bullar. Och nybryggt kaffe. Vi satte oss till bords, pappa märkte att det var något. Och frågade oss om vad. Mamma berättade allt och pappa lyssnade verkligen. Och sen frågade han mig: – Vill du det?

– Det är väl klart att jag vill. Hela livet har jag väntat på att utforska vad som finns utanför den här hamnstaden, i Findland. Pappa funderade länge. Och till slut sa han: – Vem ska då kunna hoppa in på båtvarvet om jag blir sjuk? Nä, dom där jobben är inte till för sådana som kan laga båtar. Jag gick upp på mitt rum och bröt ihop. Hela mitt liv har jag alltid velat ifrån den här lilla staden. Jag ville se något nytt. Allt som händer här har alltid hänt. Det känns som att det alltid kommer att göra det. Som att alla är rädda för förändring. Och hellre lever dom som dom alltid gjort. Om jag blir kvar här kommer jag att få ta över varvet. Leva som alla andra här. Inte få resa och upptäcka världen, och möta andra människor. Jag vill inte bo kvar här. Här finns det ingen som behöver mig. Jag vill vart som helst, där det finns andra som behöver mig. Hela kvällen var jag ledsen. Det tog liksom aldrig slut. Och det kändes verkligen den här gången som att det aldrig skulle ta slut, tills jag fick idén. Jag skulle rymma. Jag hade ändå packat väskan. Och jag visste ungefär när mina föräldrar somnade. Och jag kan gå ner för trappan och ut i hallen utan att någon kommer att höra. Och båten går ju ändå tidigt på morgonen.

de inte höra ett enda ljud. Jag gick ner till hamnen. Där var fullt. Det var flera olika led med människor. Och i hamnen låg flera stora skepp. Ett befäl kom och frågade mig massor, om personuppgifter. Sen blev jag ställd i ledet längst bort. Det var tjugo stycken andra som hade samma uppgift som mig, alla var större än mig och verkade vara några år äldre. Fem minuter kvar, nu gick alla ombord. När jag precis skulle gå på båten stannade jag. Väntade, tvekade; var det värt det? Mer hann jag inte tänka, för en kille bakom mig puttade fram mig och skrek: ”Gå fram nu då!” Jag kollade irriterat bakom mig innan jag gick på. Vi blev tillvisade våra hytter. På båten var det litet och trångt. Och jag ångrade mig nästan och fick lite ångest. Jag stod där längst fram och såg hur vi kastade loss. Och vi lämnade hamnen och ut mot det öppna havet. Det kändes som en enorm lättnad, och som att jag hade hela världen att se.

Jag slutade att vara ledsen. Och gick ner till mina föräldrar som satt i finrummet. Det passade liksom bra att avsluta här, där det var fina möbler och väggarna utsmyckade med fina tapeter och tavlor. Jag pratade med dom. Frågade dom hur jag hade varit när jag var yngre. Så att jag kunde få veta hur dom hade upplevt mig, en sista gång. Jag frågade dom om vilka minnen som dom tyckte var dom bästa med mig. Men till slut orkade dom inte prata mer. Och gick och lade sig. Skönt. Dom somnade nog gott i natt. Jag gick upp och skrev ner vad dom sagt. Jag tänkte att det kunde vara bra att bära med mig. Ifall jag ville bli påmind om vad jag egentligen kom ifrån. Jag satt och funderade och klockan blev mycket. Till slut smög jag ner för trappan. Mamma och pappa låg och sov. Jag satte på mig jackan och tog med mig väskan och gick ut.

Det skulle ändå bara ta två dagar att nå fram. När vi gick och la oss var det stökigt. Många verkade känna varandra sedan innan. Och hade mycket att prata om. Befälet berättade för oss att vi skulle till Nyköping. Men ingen verkade bry sig. Jag somnade till slut. Och på morgonen var det storm. Jag åt frukost, det var en ostmacka och gröt. Mackan var seg och torr men gröten smakade bra. Men jag spydde upp den direkt. Jag låg uppe på däck och bara spydde ut all mat jag hade ätit. Där runt omkring mig låg minst tio stycken till. Och när till sist den sista spyan kom, så hade jag så ont i magen att jag knappt kunde se. Och när jag trodde att det inte kunde bli värre så började vågorna slå in. Och fartyget krängde gungandes fram i stormen. Alla greps av panik. Befälet skrek: ”Det är inte långt kvar nu, spring över till andra sidan så att vi inte kantrar”. Alla försökte men ingen kom fram. Och när nästa våg slog in åkte inte skeppet fram, utan ställde sig upp. Gråten och skriken hördes säkert ända till Nyköping. Och inte förrän befälens sista ord hördes skärande i oss insåg jag. Att jag aldrig skulle få komma hem igen. Att jag aldrig mer skulle få mammas kramar och pappas närvaro. Att jag svek dom och att ingen skulle få veta hur det gick för mig.

Det var kallt och helt vindstilla. Jag kun-

”H U G O”

När livet vänder

157. DÖDSOLYCKAN

136

Det var en lördagsmorgon, klockan var precis över nio. Jag kände mig trött och lite yr så jag gick in på toaletten för att borsta tänderna och ta en snabb dusch. Efter några sekunder hade jag fått mitt första epilepsianfall. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag ställde mig vid badkaret och slog mitt huvud i väggen.

Min mamma satt i köket och tänkte göra sig iordning för att gå till jobbet. Hon hörde några konstiga dunkande slag på toaletten. Hon undrade såklart vad det var så hon sprang till toaletten och la sitt öra mot dörren. Dom dunkande ljuden fortsätter. Hon försökte öppna toalettdörren med en smörkniv och hon lyck-

ades till slut få upp dörren. Där såg hon mig ligga medvetslös på badkaret, helt utan puls. Hon såg blod på väggarna från mitt huvud. Jag hade tydligen lyckats göra ett litet hål på mitt huvud. Mamma ringde ambulansen och jag hamnade på Nyköpings lasarett.


Efter två dygn vaknar jag upp i ett vitt rum, jag förstod inte vart jag var. Dörren var öppen så det gick förbi massa gubbar med vita rockar, då förstår jag att jag är på sjukhuset. Runt omkring mig ser jag min familj. Min mamma ser att jag är vaken så hon kommer fram till mig gråtandes och frågar hur jag mår. ”Bra tror jag, men vad gör jag här”? svarar jag fundersamt. Då berättar mamma att jag har fått ett epilepsianfall. Jag vet inte vad det är så jag frågar och doktorn svarar att det var ett symptom på en skada i hjärnans elektriska funktion. Doktorn kontrollerar om allt är bra och han säger att allt är bra. ”Gud va skönt”, svarar jag. Men just när jag ska ställa mig upp ramlar jag ihop på golvet. Dom hade hittat att det var något fel i mitt huvud så dom visste att det var anledningen till att jag föll ihop på golvet. Jag låg i operationssängen och dom kom in och berättade att jag hade fått en kraftig blödning i hjärnan som man inte såg och det var därför dom inte hade upptäckt det tidigare. När operationen var klar skulle jag vänta i ungefär en timme tills jag skulle vakna. Tre timmar hade gått och jag hade ännu inte vaknat. Timmarna gick och snart hade jag inte vaknat på ett dygn. Doktorerna trodde det var över för mig men så var det inte, jag hade hamnat i koma. Dagarna gick och gick och snart hade jag legat i koma snart en vecka. Jag kommer ihåg att jag hörde min mamma sitta och gråta vid min säng flera gånger. Hon fick en känsla att jag aldrig skulle kunna vakna upp igen. Det sista hon såg av mig var när jag reste mig upp från sjukhussängen, sedan föll jag ihop

på golvet. Efter fyra månader låg jag fortfarande kvar i koma. Doktorn hade sagt till min mamma att det var snart dags att ge upp, han ville stänga av alla maskiner som höll mig vid liv. Men min mamma gav inte upp hoppet. Hon brydde sig inte om hon skulle behöva vänta i flera år, hon ville bara att jag skulle vakna, Hon bodde på sjukhuset och hon sov bredvid mig varje natt och kramade om min hand hårt. Doktorerna fortsatte att övertala min mamma att ge upp hoppet, dom sa att jag svävade mellan liv och död, men min mamma vägrade. ”Om jag ska vara ärlig tror jag inte att hon kommer överleva”, sa doktorn. Hon brast ut av gråt. Det var tur att min mamma inte gav upp för efter sju månader vaknade jag äntligen upp. Det första ljudet jag hörde var mammas gråt. Jag kände hur hon skakade när hon kramade om mig. Jag började också gråta efter att hon grät. Vi låg kanske i flera timmar och bara snackade om allting. Mamma förklarade hur länge jag hade legat i koma och att hon hade suttit vid min sängkant dag in och dag ut. Doktorn kom in och kollade hur jag mådde. Konstigt nog så mådde jag faktiskt bra. Vi var tvungna att stanna en vecka till, sen fick jag äntligen komma hem. Någon dag innan vi skulle hem från sjukhuset så kom min bästa kompis Emelie och hälsade på. När vi såg varandra så började båda gråta. Hon kramade om mig hårt och jag ville aldrig släppa taget om henne. Efter en vecka var det dags att åka hem. Mamma var tvungen att säga att jag behövde en rullstol fast jag tyckte verkligen

inte att jag behövde en. Vi fick åka taxi hem eftersom mamma inte har någon bil. När vi väl var hemma så la jag mig i min säng, gud så jag har saknat den. Jag fick inte börja skolan än, eftersom jag inte var frisk än, så jag bestämde mig för att gå om en klass eftersom att jag hade missat så mycket. Nu var det dags för mig att börja i skolan igen. Jag gick i en ganska stor skola som hette Nyköpings Högstadium Omega. Jag berättade för mamma att jag inte ville stanna kvar hemma och vila någon mer. Nu vill jag gå i skolan igen. Jag och mamma började röra oss mot skolan. Då hände det som absolut inte fick hända. Helt plötsligt började jag skaka och ramlade ner på marken. Mamma sprang fram till mig och fick ingen kontakt med mig alls. Hon ringde ambulansen och sen var vi på sjukhuset igen. Jag fick bli opererad igen och jag låg där minst lika länge som förra gången. Anledningen till att jag hade börjat skaka var för blödningen i huvudet hade blivit värre. Det dom hade lagat i huvudet hade sprättas upp och nu var det mycket sämre. Alla doktorer kämpade för att hålla mig vid liv. När dom var färdiga med mig, och dom visste att jag skulle klara mig så började hjärtmaskinen låta. Dom såg att mitt hjärta höll på att stanna så dom gjorde allt för att det inte skulle hända. Efter någon minut så stod alla helt stilla och tittade på hjärtmaskinen. Dom såg hur det blev ett rakt streck på maskinen och det enda som hördes var pip, pip, pip, Dom hade förlorat mig. NADAR HAS SAN, 8I

158. EN ALKOHOLIST TILL MAMMA

Mamma smäller till dörren, och är på väg till affären. Dörren smälls till så hårt att det börjar skaka i hemmet. Kanske ville hon gå till affären bara för att köpa mer alkohol. Jag var rädd för hennes skull, kanske blir hon attackerad eller mördad eller rå-

nad. Jag hade så många tankar i huvudet men det gick inte och stoppa dem. Klockan är 01.30. Hör sirenerna både från polisen och från ambulansen. Känner mig förskräckt. Kan vara så att min mamma är där ute och helt hjälplös tillsammans med ambulansen. Kan vara att min mamma har blivit attackerad. Sätter på mig skorna väldigt snabbt och tar på mig jackan. Springer så snabbt jag kan till affären min mamma var på väg till. Jag springer och springer men det känns väldigt tungt att springa i det kalla regnet. Till slut så får jag syn på tio personer som står runt en hjälplös människa. Ser hur ambulansen springer mot den hjälplösa människan. Jag reagerade väldigt snabbt. Springer så snabbt jag kan fram till personerna. Jag får syn på min egen mamma. Min mamma som jag trodde skulle vara på min sida. Min mamma som jag skulle ta hand om när jag blir stor.

Jag börjar skrika på ambulanssjuksköterskorna att göra nåt. Jag skriker i ren frustration även om jag inte menar något illa mot dem. Men de gör allt vad de kan. Jag känner mig som helt annan människa. Tankarna jag hade innan blev verkliga. Min mamma blev attackerad av en rånare berättar ett vittne för mig. Inne i den gulgröna ambulansbilen ser jag ett par skor som jag känner igen, ett par röda sneakers som sticker ut. Jag vet att det är mamma som ligger där. Jag hör inte ljud från henne. Ambulanssjuksköterskorna tar situationen väldigt allvarligt, vilket gör mig mer och mer förskräckt. Sitter i sjukhuset med blöta och smutsiga kläder. Kan inte förstå vad som hände precis. Hjärtat bultar väldigt snabbt vilket gör mig väldigt nervös hur det kommer att gå för mamma. Händerna darrar och jag sitter och river mina naglar. Kan inte

När livet vänder

Året var 1994, det var den 17:e januari och klockan var 22.30. Min mamma var på väg till närmaste mataffär för att handla mat till mig och mina syskon. Det var väldigt sent. Jag bad till min mamma att hon inte behövde gå fast jag var vrålhungrig. Men hon sa att hon var tvungen. En sak som jag inte visste då var att min mamma var väldigt påverkad av alkohol. Min pappa drog när jag bara var tre år gammal. Det var väldigt jobbigt att leva tillsammans med en påverkad mamma och en pappa som drog när jag var ett litet barn. Innan min mamma skulle gå så sa jag till henne att vara försiktig, det är en väldigt tuff värld vi lever i.

137


sluta tänka på hur vacker min mamma var innan hon blev påverkad. Det känns som om det vore mitt fel att min mamma blev påverkad. Att jag inte reagerade, att jag inte bad henne att sluta både för min skull och för min pappas. Pappa, pappa stack redan när jag var liten vilket gav mig en väldigt dålig bild av hur han såg ut. Men innan min mamma blev påverkad så fick jag se hur min pappa såg ut. Pap-

pa var minst lika vacker som min mamma. De var de enda jag kunde bära i mitt hjärta. Vilket gör mig väldigt förtvivlad om jag förlorar mamma, det skulle ju vara vi två livet ut. Om jag förlorat mamma så kommer jag alltid ha bröstet utåt och ha kvar det i mitt hjärta. En dörr öppnas och det kommer väldigt mycket ljus därifrån. Det star-

ka ljuset på sjukhuset får mina ögon att bli ännu mer tårögda. En man i vit rock kommer fram till mig, han ser fundersam ut. Vad vill han egentligen? Ju mer jag tittar på honom ser jag sorgen i hans ögon. Allt runt omkring mig är ovanligt tyst och han säger ingenting. Rädslan växer. ”D E E E E E E E GÄC DA”

159. EN OVÄNTAD SAK Klockan hade precis slagit tre när Erik klev in genom dörren. Eriks mamma, Elin, stod i köket och pratade i telefon med Eriks pappa, Göran. Elin la på efter fem minuter och ropade på Erik och hans bror Emil. När de kom in till köket sa Elin att de skulle försöka göra något roligt i helgen, eftersom det var länge sedan de gjort något tillsammans. – När pappa kommer hem så ska ni plocka upp matkassarna, sa hon. Elin hade precis plockat undan efter maten. Hon ropade på Erik och Emil. Elin ville att de skulle göra något tillsamman, till exempel spela brädspel eller en annan aktivitet. De valde att spela Twister. De spelade tills klockan slog åtta eftersom då skulle Erik se på ett naturprogram om grodans näringskedja som han tyckte var intressant. Nästa dag när Erik kom hem från skolan så såg han att Emil satt i soffan och kollade på tv. Han blev förvånad för det hände nästan aldrig. Han gick in i köket, öppnade kylen och plockade ut mjölken. Han gick och hämtade flingorna i skafferiet och en tallrik från skåpet. Han satte sig vid matbordet och åt flingorna. När Erik var klar så gick han in till Emil och tittade efter vad han kollade på. Han valde att göra samma sak då han inte hade något annat att göra. Efter ett tag hörde han hur någon öppnade dörren. – Hallå, sa Elin från hallen. – Hej, svarade Erik. – Kan du komma och hjälpa mig med att plocka upp matkassarna? frågade Elin. – Aahh, ja, jag kommer, sa Erik motvilligt. – Hur har dagen varit i skolan? frågade Elin. – Jo, den har varit bra för att vi fick efterrätt, sa Erik med mer glädje i rösten.

När livet vänder

– Jaha! Var den god då? frågade Elin.

138

– Ja, förutom att man inte fick så mycket vaniljsås, svarade Erik. – Tack för hjälpen, sa Elin glatt. – Varsågod, sa Erik. Det blev lördag. Göran skulle jobba över så han skulle komma hem lite senare än vanligt. Elin stod i köket och lagade mat. Idag skulle de äta tacos. Maten skulle vara klar tills Göran kom hem. Erik satt i soffan och kollade på sitt favoritprogram som alltid gick mellan åtta och nio. Emil hade inte kommit hem ännu eftersom han var på träning. Han hade spelat fotboll sedan fyra år tillbaka. Göran skulle plocka upp Emil efter träningen eftersom han åkte den vägen hem från jobbet. När han och Emil kom hem så stod maten på borden. De gick och satte sig och åt. Efter maten så bestämde de sig för att kolla på en bra film och äta snacks tillsammans, eftersom det inte hände så ofta. Nästa morgon så vaknade Erik av att Elin ropade att det var frukost. Erik låg kvar i fem minuter innan han gick upp. När Erik kom till matbordet så satt Emil, Elin och Elin där och åt. Erik tog som vanligt flingor och mjölk till frukost. Efter frukosten bestämde de sig för att åka någonstans. Efter ett tag så kom de överens att de skulle åka och bada i Nyköpings badhus eftersom det var varmt ute och det var bara tio minuter från där de bor. När de kom till badhuset var det ganska mycket folk, men inte så mycket som de trodde att det skulle vara. När de hade betalat och bytt om så gick Elin och Göran till bubbelpoolen och Erik och Emil sprang mot rutschkanorna. Det var lite kö så man behövde inte stå och vänta så länge. Efter en timme gick Erik och Emil till bubbelpoolen, där Elin och Göran satt. Erik tjatade på de att de skulle komma och köra rutschkana med dem, men de sa att det var kallt. Efter ett tag så fick Erik och Emil med sig

Elin och Göran till rutschkanorna. Elin och Göran tyckte nog att det var roligare än Erik och Emil tillsammans. Erik säger till Elin att han tycker att det luktar rök, men Elin säger att hon inte känner något. Efter tio minuter säger Erik att det verkligen luktar rök. Nu håller Elin och Göran med om det och säger att de borde gå ut. De hör en röst som säger: ”Det brinner! Det brinner! Det brinner! Utrym lokalen! Utrym lokalen! Utrym lokalen!”. Erik, Elin och Göran får panik eftersom Emil inte syntes till. Elin och Göran skriker och springer runt och letar efter Emil men hittar honom inte. Göran säger till Erik och Elin att springa ut. Men de vägrar, de säger att de inte lämnar Emil. Göran säger att han hittar honom men att de ska springa till en skyddad plats. Erik och Elin gör som han säger och springer ut. Efter ungefär tio minuter så hör de sirener som närmar sig snabbt. De står utanför det rökfyllda badhuset, på parkeringen, och ser när brandmännen går in i badhuset. Elin skriker att hennes barn är där inne. Plötsligt säger Erik: ”Kolla! Jag ser något!”. Det är Göran som kommer ut från det rökfyllda badhuset med Emil i famnen. Erik och Elin rusar mot dem och frågar hur de mår. Men Göran hinner inte svara innan ambulansmännen kommer fram till honom och hjälper honom in i ambulansen. Erik och Elin får följa med i ambulansen som åker fort till Nyköpings lasarett. När de kommer fram får Erik och Elin flytta på sig eftersom de behöver skynda sig med att få in dem i sina rum. Elin får beskedet att de tror att båda kommer att klara sig. Erik och Elin åker hem vid åttatiden eftersom det är då man är tvungen att åka hem. Elin får ett samtal från Nyköpings lasarett tidigt på morgonen: ”Du, det har hänt en oväntad sak här under natten...”. R O B E RTH E R I C S S O N, 8N


160. ETT SISTA ANDETAG... Hon känner hur tårarna rinner ner för kinden på sjukhuset. Det gör så ont i själen att se honom ligga där utan att veta vad som egentligen har hänt. Allt gick så fort. Han brukade vara så glad. De hängde alltid på fiket i stan och allt var perfekt. Han brukade vänta på henne efter skolan eftersom han oftast slutade tidigare. De körde alltid kort och det var alltid han som vann även fast hon oftast fuskade… Hon saknade de gamla tiderna och var rädd att det aldrig skulle bli som förut igen. Allt gick så fort. Hon önskade man kunde spola tillbaka tiden och göra gjort till ogjort. De stod på vägen till fiket. Det var en säker väg. Hon sa “snurra över vägen” och det gjorde han. Hon hann inte reagera innan hon hörde en kraftig smäll och ett högt skrik. Hon vände sig om för att ropa på honom men hon hittade honom inte tills hon insåg vad som verkligen hänt. Hon skrek och såg en förskräckt kvinna som rusade ut ur bilen. Hon såg honom ligga där helt medvetslös och hon kunde inte göra någonting för att få händelsen ogjord. Allt bara stod still. Hon kunde inte röra på sig, hon började inse att allt var hennes fel. Hon hörde svaga ljud av sirener som kom närmare och närmare. Till slut anlände ambulansen och ut kom stressad personal. En av personerna sprang fram till henne och frågade vad som egentligen hade hänt. Hon minns hur hon darrade på rösten men till slut fick fram “Det gick så fort”. Sedan gick allt ännu fortare, från vägen, och sedan låg han där i sjuksängen. Nu känner hon hur tårarna rinner fortare

än någonsin. Att se honom ligga där utan egentligen veta vad som har hänt eller hur det kommer att sluta. Det knackar på dörren och den öppnas sakta. Det är doktorn. Han säger att hon får ta farväl för en stund och sätta sig i väntrummet under röntgen. Hon darrar på handen medan hon långsamt lägger den under hans haka och sedan pussar honom på kinden innan hon går. Hon känner hur samvetet jagar henne inombords. Hon går in på toaletten för att torka bort tårarna. Hon känner hur mobilen vibrerar i fickan. Det är mamma: – Hej hjärtat, var är du? Hon berättar allt som hänt för mamma och mamma säger att hon får sova kvar där och att hon ska prata med både lärarna och hans föräldrar. Några minuter senare ser hon hur hans föräldrar kommer stressade och med darrande röst och frågar henne “Vart är han? Mår han bra?” och hon sitter där helt rödsprängd av tårar i ansiktet. Hon hinner bara öppna munnen innan doktorn kommer och säger att de kan gå in och träffa honom. Men han måste sova kvar på sjukhuset i tre dagar ifall något skulle inträffa. – Är det okej om man sover kvar med honom? frågar hon. Doktorn nickar och hon ser även hur föräldrarnas tårar sakta men säkert börjar rinna ner för kinderna. Hon börjar känna att han kanske inte blir bra igen och att inget kommer bli som vanligt. Hon sätter sig i en stol och bara kollar på honom och

tänker: varför just han av alla på denna jord? Hon känner nu att samvetet är i kapp henne inombords och hon kan inte släppa tanken på att allt är hennes fel. Det står 00.00 på klockan bredvid sjuksängen men hon känner sig inte trött. Hon kollar upp. Han bara ligger där och rummet är rött från lampan som blinkar bredvid sängen. Doktorn kommer in och förklarar att hon måste trycka på den svarta knappen om den röda knappen lyser. Då betyder det att någon förändring skett hos honom och hans kropp. Det är det enda hon tänker på innan hon somnar. När hon sedan vaknar och ska ställa sig upp så börjar den röda lampan lysa och hon kastar sig på den svarta knappen. Det tar en minut innan massor med personal är inne i rummet och rullar ut sängen fortare än någonsin. Doktorn kommer in och säger att det är allvarligt och han har en chans att klara det på grund av hennes snabba reaktion. Men han måste opereras omedelbart om han ska ha en chans, det är bara tio procents chans att man överlever denna operation. Hon sätter sig i väntsalen utanför. Hon sitter och skakar medan hon ser att mer och mer personal anländer till platsen och hon vet inte vad som händer. Till slut efter några timmar kommer doktorn och puttar lite på henne. Hon rycker till och tänker: jag måste ha somnat. Doktorn säger med darrig röst: “Jag beklagar sorgen men han klarade det sorgligt nog inte”. Hennes värld stannar. C LARA P E R S S O N, 8N

161. FLYGPLAN 356 knappt kunde hantera. Det var som om hela min mage vändes upp och ner och jag började må illa och känslan av panik ökar. När det var min tur i kassan så sa han i kassan:

Jag klev ut ur taxin för att sedan röra mig mot flygplatsen och då blev jag jättenervös över flygresan. Jag började gå sakta och kände en stor bubbla i magen som gjorde att jag mådde illa. När jag kom in på flygplatsen så såg jag massor av människor som stod och pratade och alla var glada och såg inte så nervösa ut. Salen som jag kom in i var stor och det var många människor där. Oron släppte i magen när jag kom in i salen. Jag gick bort för att hämta mina biljetter och när jag stod i kön så började jag bli nervös igen och kände en stor oro i min mage och kände att någonting dåligt skulle hända. Jag såg på de andra och alla var så glada men jag kände en oro som jag

– Första resan eller? – Ja, men jag är väldigt nervös för jag är flygrädd, sa jag. – Det behöver du inte vara, jag har inte hört någonting dåligt om det här företaget. Det är bra och det är bra flygförhållanden för dagen och det har inte hänt någonting så länge jag har jobbat här. Lycka till! – Tack så mycket. Jag gick bort till säkerhetskontrollen och det gick jättebra. Jag kom in till väntplatsen och kände fortfarande en oro i magen och min flygfobi gjorde att jag blev stressad och somnade i soffan. En hög-

talarröst väckte mig med ett sista utrop och jag rusade till utgången med väskan flygande bakom mig. Med andan i halsen flög jag in i planet och de andra passagerarna stirrade på mig. Kanske var mina konstiga naturkläder och min bruna hatt inte den vanligaste klädseln när man skulle flyga? Jag satte mig ner och började tänka på allt dåligt som skulle kunna hända under resan. Jag satt länge med oron i magen och efter en timme så släppte oron och jag började slappna av i kroppen och sedan somnade jag i den sköna stolen som var så mjuk som ett moln. Jag sov väldigt bra. Plötsligt vaknade jag av ett ljud! Vad var det för ljud? Jag kände dunsen i golvet. Det var folk som sprang runt i planet och skrek och vissa grät. Flygvärdinnan gick runt och försökte lugna ner alla. Sedan berättade kaptenen i högtalaren vad som hade hänt med ett brusande ljud och då

När livet vänder

Jag satt i taxin och var på väg till Skavsta. Jag tänkte på dom saker jag kommer att upptäcka på resan. Och jag var förväntansfull och spänd och fick upp fina bilder i huvudet av dom saker jag kommer se.

139


kollade jag ut genom fönstret och såg att delar av planmotorn hade förstörts. Jag förstod nu att jag kanske inte skulle överleva den här kraschen och jag började tänka på min familj hemma i Nyköping. Jag såg hur nära vattnet vi var och då svimmade jag och ramlade på golvet. När jag låg på golvet halvt vaken kunde jag känna hur planet störtade ner i vattnet och hela planet började skaka och

jag kände lukten av rök. Och när planet träffade vattenytan så vart det så mycket tryck att det blev svart och då trodde jag att det var över, att jag var död. Sen vaknade jag upp med ett starkt ljus i ansiktet och jag såg suddigt och sen såg jag en person som höll min hand. Det var min flickvän och då visste jag att jag hade klarat mig. Sedan drogs jag in i ett rum och där blev jag bedövad och somnade.

Sen vaknade jag och gnuggade mina ögon och såg att jag låg i ett tomt sjukhusrum. Då kom min familj in med en doktor och dom blev jätteglada och satte sig i sängen jag låg i och vi kramades i en kvart och sen sa doktor: – Du får gå hem nu och ha det så bra nu. P H I LI P HAN S S O N, 8K

162. FLYGRESAN Jag sitter på bussen på väg till Skavsta i Nyköping med klassen från Toleransprojektet. Vi ska flyga till Polen för att lära oss om hur judarna förintades och hur det gick till. Nu har vi gått igenom kontrollen och checkat in väskorna, det är grått och mulet ute. Vi får sitta och vänta i ungefär tjugo minuter några har gått och handlat i taxfreen. I högtalaren säger en kvinnlig röst: “Flyget till Krakow är nu tillgänglig att gå ombord på, gå till gate 4”. Jag ställer mig i kön och hamnar bakom en familj. Jag står och smyglyssnar på dem och hör att de pratar om åska och regn. Jag har hamnat längst fram i kön, de frågar om biljetten, sen får jag gå ombord planet. Jag har platsen 20D och får sitta bredvid Olle och Ahmed som också är med i Toleransprojektet i Nyköping. Alla tre är lite skeptiska till vädret för att det är mulet och regnar. Vi sitter och väntar tills alla har gjort sig i ordning och sitter på sina platser. Det blir lugnt i planet, alla sitter och väntar på att vi ska lyfta. Vi sitter och väntar i ungefär femton minuter tills de ropar i högtalarna att “det är något fel

på planet men att det finns en ingenjör som kan fixa problemet”. Vi får vänta i ytterligare tjugofem minuter. En del börjar bli upprörda och undrar om det är något sorts fel på planet som kan göra att något går snett i luften? Alla sitter och försöker att lugna ner sig. När det har gått ungefär tjugofem minuter till så säger de att “allt är fixat, men att vi måste vänta ytterligare femton minuter eftersom det är molnigt”. Folk börjar oroa sig och undra hur resan kommer gå? Kan något gå sönder på planet eller sluta att fungera? Men till sist lyfte vi och starten går bra, men det är en del personer som fortfarande är oroliga att det kan hända något under resan. Men allting går bra och de stänger av lampan med säkerhetsbältet och börjar dela ut reklam och vad man kunde köpa på planet. Jag och Olle bestämmer oss för att köpa en varsitt paket nudlar och en läsk. Vi får vänta i tio minuter tills maten kommer. Vi tar av plastlocket och häller ner kycklingsmaken, vi låter maten svalna en stund. När vi har ätit upp maten så går Olle, som satt ytterst, och kastar de tomma burkarna. När han har satt sig igen så öppnar jag

min läsk och tittar ut genom fönstret. Det brinner från motorn, en hög varningssignal börjar låta och gasmaskerna faller ner. Vi sätter på oss dem och en förinspelad röst börjar berätta hur vi ska göra när vi kraschar. Man hör hur barn och vuxna gråter och ber för sina liv. De som jobbar ombord på planet gör sitt bästa för att lugna ner folk men man ser att de är livrädda själva. Piloten berättar att det finns en möjlighet att vi kan överleva. Vi flyger över ett stort vatten där vi kan nödlanda men då måste vi ta på oss nödflytvästarna. Pang… Vi har slagit i vattnet jag ser hur vattennivån stiger inne i planet. De öppnar sidodörrarna och folk hoppar ut på vingarna och blåser upp flytvästen. När alla flyter runt i vattnet i ungefär tjugo minuter så börjar det komma räddningsbåtar och plocka upp folk, de börjar med barnen och kvinnorna. När alla är ombord på båtarna så är vissa i chock och gråter. Båtarna åker mot land och alla överlever. ”S P R ITE F LAS KAN”

163. FLYKTEN Det var tyst nu, skriken och gråten hade slutat. Jag gick till dörren för att se om dom var kvar. På gatan låg bara döda kroppar, dom var alldeles bleka och omringade av blodpölar. Pappa bad mig komma in och inte kolla på sånt där. Jag såg tårarna i pappas ögon som rann försiktigt ner för hans kind.

När livet vänder

Pappa berättade att vi skulle flytta till Sverige, jag skulle få ett bättre liv där. Jag var nervös men ändå glad. Jag skulle få slippa att se bomberna som regnade varje dag, liken som låg ute på gatan och rädslan för att få se min familj dö.

140

Vi skulle flytta om några dagar från Syrien till Sverige. Vi skulle flytta till en småstad som heter Nyköping. Jag undrade hur skolan var där, hur kompisarna var, om språket var svårt och ju mer jag tänkte på det desto större blev klumpen i magen.

Jag packade ner mina kläder i resväskan. Idag var dagen, idag skulle vi åka till Sverige. Pappa hade betalat en smugglare som förfalskade pass åt oss. Vi åkte till flygplatsen och vi checkade sedan in. Om några minuter skulle vi kliva på planet. Vi skulle vara framme om cirka fjorton timmar. Jag somnade och vaknade av att mamma klappade mig på axeln och sa att vi var framme. När vi kom ut så var det kallt, det hade snöat. Det var första gången jag såg snö. Det var alldeles vitt, nästan som socker, men när jag rörde på det så sved det till av kyla. Jag kunde knappt känna mina fötter längre av kylan. Här var vi utan kontakter eller släkt, vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Vi satt i ett par timmar på flygplatsen och

efter ett tag kom polisen och började prata med pappa på engelska eftersom vi inte kunde svenska. Polisen berättade att det fanns ett flyktinghem en kvart härifrån och dom ville ta med oss dit. När vi väl kom fram så ledde polisen oss till ett stort hus. Här bodde alla flyktingar. Vi blev erbjudna mat och ett rum. Det var faktiskt inte så illa som jag hade tänkt mig. Barnen var rätt trevliga här, dom flesta var också från Syrien. Jag tog på mig skorna, öppnade dörren och började gå. Pappa höll mig i handen. Idag var första skoldagen. Jag skulle först få lära mig svenska och sen så skulle jag få börja i en vanlig klass. Skolan var röd och stor, den påminde nästan om skolan som jag gick på i Syrien. Innan den blev bombad förstås. Jag gick in i klassrummet och jag kände allas blickar på mig. En kvinna som pratade arabiska frågade vad jag hette och


hur gammal jag var, då berättade jag att jag hette Elyas och att jag var tio år. Kvinnan berättade sedan det till svenskaläraren och så introducerade hon mig till klassen. Klassen var helt okej, vi var bara femton stycken och alla skulle vi lära oss svenska. Det hade gått sex månader nu sedan

jag kom till Sverige och idag skulle vi få svar på vår asylansökan. Händerna var svettiga, benen darrade och det kändes som en tung sten i magen. Kommer vi få stanna? Eller ska vi bli tvungna att åka tillbaka till eländet i Syrien?

hårdare och hårdare som att det skulle slita sig loss ur bröstet. Med ett leende på läpparna berättade mannen att vi skulle få stanna. Vi blev överlyckliga, jag skulle få ett mycket bättre liv här och en bättre framtid.

Vi gick till Migrationsverket och en man ledde oss in till ett rum. Hjärtat bultade

AYAAN AH M E D M O HAM E D, 8L

såg att min mamma var orolig. Jag kan inte se min mamma orolig för då blir jag också orolig. Först så trodde jag inte på att de var seriösa, det lät fånigt.

jag måste göra något. Jag satt och tänkte i flera timmar. Och plötsligt så fick jag världens bästa idé. Jag ska göra exakt samma sak som läraren gjorde. Jag ska fly härifrån. Jag väckte min mamma och berättade för henne och hon log stort “Men hur ska vi göra det? sa hon. “Jag tar hand om det, du kan börja packa” sa jag till henne.

164. FLYKTEN Mitt hjärta dunkar snabbare än vad det någonsin gjort. Jag har aldrig sprungit så snabbt i mitt liv. Jag tittar runt och ser hela familjen förutom mamma. Jag skriker “MAMMA, MAMMA!” Jag får inget svar tillbaka. Jag sitter helt hjälplös med bara en tanke i hjärnan. “Var är min mamma?” Jag tar det i från början. Jag bodde i Somalia med min familj. Mamma, jag och tre små systrar. Vi var fattiga, alltså seriöst, inget i fickorna. Ibland åt vi inte på hela dagen. Mitt och mammas mål var att barnen skulle få mat, vi struntade i allt annat. Det var en normal dag i vår by, byn som var jätteliten. Plötsligt så sprang mina småsyskon hem och grät. Jag blev orolig och rusade ut, helt skakig. Framför mig såg jag ungefär tio män med gevär som var klädda som soldater. Alla i byn kom ut på grund av att en av soldaterna sköt. Bara för att få uppmärksamhet. Och de fick all uppmärksamhet.” Vi kommer ta över från och med nu” sa en av dem. “Ni hade ingen ledare förut men nu har ni det. Ni ska lyssna på allt vi säger och gör ni fel eller går ni emot det vi säger får ni dödsstraff”. De stod och pratade i flera timmar om vad vi fick och inte fick göra. Innan de gick så fick vi små böcker, det var massor med lagar i den. Allt vi gjorde fel fick vi straff för. Vi fick nästan inte göra något. När alla i byn fick böckerna åkte de iväg. Jag och min familj gick hem, jag

Nästa dag tog jag mina små syskon till Koranskolan som jag alltid gjorde. När vi var ute och gick såg jag att det var stora män utanför ett hus och några inuti huset. Jag gick och frågade en av dem som stod där och han sa att “vi ska gå runt i alla hus och ta allt värdefullt ni har i huset” och sen så puttade han mig och sa “ gå vidare”. Jag tog mina små syskon och fortsatte att gå. Vi stod och knackade på dörren till skolan i över tio minuter. Inget svar. En av grannarna kom fram till oss och sa att “läraren har flyttat härifrån”. “Jaha, vart har han flyttat?” frågade jag. “Till Nyköping, det ligger i Sverige tror jag”. Jag tog mina syskon och gick hem. Jag ville inte att min mamma skulle bli orolig så jag höll det för mig själv. Några timmar senare hörde jag att någon kom in i huset. Det var en av soldaterna. Han sa “Gå ut härifrån, vi ska gå igenom era grejer och från och med imorgon ska ni börja betala skatt”. Vi gick ut ifrån huset och de tog det lilla vi hade. Det kändes “skit” men jag kunde inte säga ifrån. Min mamma satt och grät för att de tog de sista minnen av min pappa. När jag såg att de gick sprang jag till mitt rum. Jag kunde inte se min mamma gråta

Dagen efter gick jag till han som hade berättat vart läraren hade åkt till. Han sa att “Det åker en båt idag, men man måste vara snabb för att hinna. Den åker direkt till Nyköpings hamn”. Jag sprang tillbaka hem med ett stort leende. “Äntligen så slipper vi allt det här” skrek jag när jag var hemma. Mamma hörde mig och förstod att jag hade hittat ett sätt att fly. Jag hjälpte mamma packa några saker. Jag klädde mina småsyskon och gick till båten först av alla. Vi satt och väntade i nästan två timmar. Jag såg mer än tusen människor som kommit. Vi såg att båten anlände. Den var inte så stor. ”Men jag bryr mig inte för att mina syskon och min mamma SKA åka till Sverige” sa jag till mig själv. Alla sprang till båten. Jag bar mina småsyskon och höll min mammas hand och sprang så fort jag kunde. Det är det enda jag kom ihåg. ”B LAC K P R I N C E S S”

165. FÖRSVINNANDET

– De ser ju läskiga ut, viskade Konrad lite ängsligt.

De åkte några åk och plötsligt föreslog Oscar att de skulle ta liften upp på berget och åka ner på den andra sidan. Konrad, Lukas och Emil tittade på varandra och tittade sedan på Oscar. Liam och Abbe tvekade också på om de skulle åka. För på den andra sidan var det fortfarande lite mörkt och pistmaskinen jobbade där fortfarande. Till slut lyckades Oscar övertala de andra fem att de skulle följa med.

Snowboardåkarna kom närmare och med ett högt skratt säger Lukas:

De skejtade bort till liften som gick upp till toppen. Bredvid liftspåret såg de en skylt där det stod “Nyköping, orten utan skidåkning och hets!”.

– Men vafan grabbar det är ju bara Oscar, Liam och Abbe!

– Vilka jävla stolpskott som jobbar på kommunen!

– Äh, det tror jag inte, fnös Emil.

– Käften Emil, bara för att min mamma jobbar på kommunen, sa Lukas lite surt. Väl uppe började de åka ner på den andra sidan av berget och såg solen försvinna på andra sidan. Konrad, Lukas och Emil blev överraskade hur bra puder det var, det var bara så där perfekt! Längre ner i backen skymtade de även ett blinkande orange ljus från en pistmaskin. De körde slalom mellan alla träd, hack i häl på Oscar och de andra. Plötsligt kom de fram till en asstor, fet park. Konrad, Lukas och Emil hade aldrig sett något liknande förut eftersom de alltid kört i barnparken. Den var helt otroligt, massor utav hopp och gaps

När livet vänder

Det var morgon och Konrad, Lukas och Emil var på väg ut i den nypistade soliga skidanläggningen. Skidorna åkte på och snart var de nere vid liften. Det var några minusgrader och snön var perfekt. När de kom ner till liften såg de ett gäng snowboardåkare som såg ut att vara äldre än dem själva.

141


i olika storlekar, rails, långa som korta, raka som böjda. Det fanns även en liten lift bredvid parken, så det blev ganska många åk, fastän parken var stängd.

precis under liften där det var isigt, men han såg inte Konrad någonstans. Han åkte upp med liften till Lukas igen, Lukas hade inte sett något heller.

Plötsligt såg de ett blinkande orange ljus komma mot dem, det var pistmaskinen. Föraren tittade argt på dem, men innan gubben hade hoppat ur pistmaskinen var Oscar, Liam och Abbe nästan nere vid liften. Grabbarna fick lite panik, de slängde på sig skidorna (som de tagit av sig några minuter tidigare), de hann precis innan pistmaskinsgubben fick tag i dem.

Efter att Emil och Lukas hade letat, så tog Emil upp telefon och ringde till skidanläggningens chef.

Väl nere vid liften var Oscar och de andra helt försvunna, liften var helt obemannad och ingen syntes till. Det var en tvåsitslift så någon skulle få åka själv, de klunsade. Konrad förlorade och var tvungen och åka själv. Lukas och Emil åkte först. Det tog ungefär tio minuter att komma upp till toppen med liften. Dom där tio minuterna var något av dom värsta tio minuterna i deras liv. Det blåste och var svinkallt. Näshåren blev till is. Emil och Lukas hoppade av liften, de ville ju bara fortsätta att åka. Efter några minuter undrade de vart Konrad hade tagit vägen. De väntade i ytterligare några minuter men han kom inte. Dom kom överens om att Emil skulle åka ner och ta liften upp igen medan Lukas stod kvar där uppe och frös. Emil åkte nästan

– Vad sa han? frågade Lukas darrande. – Att han skulle göra allt han kunde, svarade Emil. Några minuter senare hörde dom och kände lukten av en skoter. Plötsligt var det hur mycket folk som helst och flera helikoptrar. Timmarna gick och det blev bara mörkare och mörkare. Insatsledaren kom fram Emil. – Gå hem och lägg er, vi ska göra allt som står i vår makt. – Ni måste verkligen hitta honom, sa Lukas med gråten i halsen. Dagen efter ringde det på dörren. Emil gick snabbt fram till dörren och öppnade. Där stod en polis.

– Vi hittade er kompis död igår kväll när ni hade åkt hem. Emil sprang direkt och ryckte i Lukas som hade gått och lagt sig. Lukas försökte berätta vad polisen hade sagt, men det gick bara inte, han var bara på väg att börja gråta. Polisen och hans kollega kom in i stugan och gick och satte sig vid ett bord. De förklarade att de egentligen inte visste vad som hade hänt Konrad och att han var spårlöst försvunnen. När poliserna hade gått försökte de sova. Det var såklart svårt, Lukas och Emil sov inte så mycket den natten. Flera år senare förklarades Konrad död, efter en stor polisundersökning. Det blev en stor “begravning”. Kyrkan var full av folk, både släkt och vänner. Även Oscar, Liam och Abbe var där, dom som dom hade åkt med den dagen Konrad försvunnit. Det blev ett fint sista avsked och efter begravningen gick Lukas, Emil, Oscar, Liam och Abbe till ett fik för att prata alla fina minnen dom hade haft ihop med Konrad.

– Tyvärr har jag en jättedålig nyhet, sa polisen lite ängsligt.

Det är fortfarande idag ett stort mysterium varför Konrad försvann och om han är död eller lever.

– Jag vill inte veta, viskade Emil lite upprivet.

LI N U S NYLU N D, 8M

166. HEMLIGHETEN När hennes föräldrar sa det blev hon jätteglad. Hon kunde inte tro att hon skulle träffa dem igen. Hennes tårar började rinna på sina kinder. På riktigt ska vi åka dit igen? Ska jag träffa Laura igen? Ska vi fira min födelsedag tillsammans? Frågade hon sig själv. Klockan är 18.00, Selin sitter och äter middag med sina föräldrar. Hon är glad som om en sjuåring som fått en ny leksak. – Vet ni, jag har inte träffat dem sedan åtta år, jag ville inte komma till Paris men jag var tvungen. Jag är vuxen, jag kan bo själv där i Nyköping men jag ville inte lämna er ensamma vet ni varför? För jag älskar er jätte mycket, säger hon till sina föräldrar. – Vi älskar dig med. Vi kan inte leva utan dig. Vi är jätteglada för vi bor tillsammans medan du är nitton år gammal, säger pappan. – Juste, när ska vi åka till flygplatsen imorgon? frågar Selin.

När livet vänder

– Vi måste vakna klockan 7.00 för klockan 10.00 måste vi vara där, säger mamman.

142

– Aa, men va bra. Jag ska inte säga till Laura att vi kommer imorgon. Jag ska göra en överraskning, säger Selin. – Ok, du får sova nu vi har mycket jobb imorrn. God natt, säger pappan.

De är på väg nu, de åker till flygplatsen. Om tre timmar är de framme i Nyköping. Två dagar senare... Idag ska Selin börja på gymnasiet, äntligen ska hon träffa sin bästis Laura. Hon närmar sig dörren. Plötsligt kommer Laura bakom henne men Laura vet inte att det är Selin som står framför henne. – Ursäkta, får jag komma in? säger Laura. När Selin kollar bakom sig ser de varandra. De säger ingenting, de bara kramar varandra så hårt. Tårarna rinner på både tjejernas kinder. Imorgon är Selins födelsedag. Hon tänker göra en stor fest. Selin bjöd Laura självklart och andra kompisar från gymnasiet. Hon väntar på alla presenter som hon skulle få imorgon också. Nästa dag vaknar hon när hennes mobil ringer. Men det är privatnummer. – Vad konstigt! Vem är det som ringer nu? säger Selin. När hon svarar på samtalet hör hon en tjock röst men hon känner inte igen honom. Han säger lite konstiga saker men hon tror inte på honom, hon tror att det är Laura som gör “prank” på telefonen. Mannen säger att Lauras föräldrar inte är hennes riktiga föräldrar. Liksom att hon har

andra “riktiga” föräldrar. Hon blir lite orolig för Laura älskar sina föräldrar jättemycket, men samtidigt litar hon inte på mannen. – Men idag är min födelsedag jag vill inte vara orolig, säger hon. Nästa dag på skolan pratar de om födelsedagen, att den var rolig. När Selin kollar på Laura då minns hon vad mannen sa till henne på telefonen. Hon är hemma just nu, när hon skulle ta hennes första steg hittade hon ett brev under sina fötter. Hon vill inte läsa den men hon är nyfiken samtidigt. Det står så här: “Om du älskar din kompis Laura måste du berätta för henne vad jag sa till dig på telefonen annars kommer du att förlora din bästa kompis”. Selins känsla är jättekonstig. Hon vill inte säga till Laura, hon kan inte. Men samtidigt fattar hon inte vad mannen menar med att hon skulle tappa Laura. Tänk om hon tappar henne på riktigt, hon kan inte leva längre. En vecka senare... Selin och Laura har mattelektion, en lärare kommer in i klassen, hon säger att en man vill prata med Selin. Selin går ut men hon är förvånad. Läraren går inte med henne längre. En man som har svarta kläder på sig kommer till Selin, han lägger ett svart


band på hennes ögon. De sitter i en bil, han märker inte att hon ser lite grann. När hon kollar på hans ansikte märker hon att det är Lauras pappa, “ inte hennes riktiga pappa”. Hon är rädd. Varför gör han så? Han säger till henne att om hon inte ska säga något till Laura om telefonsamtalet och brevet, annars kommer han att döda henne. Hon går tillbaka till klassen. Laura frågar henne vem det var. Selin säger att det var hennes pappa. Selin tänker på vad hon ska göra. Det känns som att hennes hjärna stoppades. En månad senare… Mannen ringer Selin, han säger att Selin

har en vecka på sig för att berätta allt för Laura. Hon kan inte tro att en pappa kan döda sin dotter, men ändå, det är inte hennes pappa. Men han var med henne hela tiden, hur kan han döda henne? Varför ska han döda henne? Det känns lite konstigt. Hon vet inte vad ska hon göra, ska hon berätta för sina föräldrar?

Plötsligt kommer mannen och Laura till henne. Hon är orolig. Varför kommer Laura med honom? Vad ska han göra? Han står mot Selin han säger: – Du hade en vecka med dig men du sa inte till henne, du vet väl vad kommer att hända nu. Eller hur, Selin?

På kvällen ringer telefonen, mannen säger att hon måste till Stora torget nära Stadshuset i stan. Hon frågar varför hon ska dit men han säger inget.

Selin blir röd i ansiktet, det känns som att tiden stoppades. Laura fattar ingenting hon undrar vad som pågår. Plötsligt tar mannen upp en pistol och håller den mot Laura. Selin och Laura skriker samtidigt. Han skulle trycka på avtryckaren, plötsligt kommer Selin framför pistolen.

Hon är på torget nu men ingen är där.

AYLA AB O HAS SAN, 8A

till hamnen tillsammans med många andra. Där väntar flera båtar och Karl kommer på en av de minsta. Han trängs med många andra. Hans sinnen vaknar till liv och han börjar snabbt tänka om han ska få behålla livet eller inte när han kommer fram. Karl är faktiskt en klok kille så han vet om att de bara kommer låta de starka männen överleva och låta resten slaktas. Han må vara en man men han vet om att han inte är särskilt stark. Karl vet att han inte kommer överleva, och om han gör det skulle det vara ett mirakel. Han är därför inte riktigt den som lyser av glädje just nu.

När det kommer närmare hör han att det är flera båtar. Karl har ingen aning om vad det kan vara. Ryssarna kan väl inte ha beslutat att döda dem på havet? Eller kanske har svenskarna kommit till undsättning? Det var inget av det.

En dag kvar, hon har bara en dag på sig.

167. HUX FLUX Flygplan dånar samtidigt som soldater högljutt springer omkring. Skrik från både barn och vuxna ekar genom staden. Mitt i detta kaos står Karl. Hans föräldrar är borta och han vet inte vad han ska göra, men han måste agera. Karl är nitton år men han kan knappt klara sig utan sina föräldrar. Han har väldigt svårt att vara utan dem en kort period och nu när de är helt borta känner han sig väldigt tom. Karl har bott i samma hus här i Nyköping sedan han föddes. Nu när allt han känner sig trygg med är borta blir det väldigt svårt för honom. Han har ingen aning om vad han ska göra. Ryssarna lägger mycket krut på att inta Nyköping. Många tusen soldater, med både stridsplan och pansarvagnar, befinner sig i staden. Nyköpings försvar kan inte stå emot. Alla personer som anses dugliga som slavar transporteras med båt till Ryssland där de får göra nytta. Resten dödas. Karl är ännu inte funnen. Karl har inte kommit någonstans, varken mentalt eller fysiskt. Han sitter kvar där han satt förut. Men plötsligt blir han omhändertagen av soldater. De för honom vårdslöst

Alla invånare har till slut transporterats bort. På andra sidan Östersjön väntar soldater på att dela upp slavar och de som ska dödas. Mer förstärkningar rullar in för att befästa sig i den civiltomma staden. Nyköping är inte längre svenskt. Här är det ryssarna som styr. Detta är början på den stora attack som Ryssland ska utföra mot Sverige. Karl har åkt ett tag nu. De börjar närma sig Ryssland men än syns inte land någonstans. Plötsligt hörs ett annorlunda motorljud. Han vaknar upp från sin halvsömn.

Många små båtar närmar sig båten där Karl befinner sig. Varken den svenska eller ryska flottan har sådana båtar. Karl vet inte om han ska vara rädd eller glad. Han är helt chockad och har ingen aning om vad han ska göra. De små båtarna lägger till mot den stora båten och ett tjugotal personer bordar och säkrar den. En av dem går fram till Karl. Han är rädd, väldigt rädd. Vad ska hända nu? Personen tar av sig masken och Karl inser att det är hans far. De kramar om varandra hårt. Karl är alldeles tårögd och väldigt lycklig. Karl frågar honom var hans mor är och hans far berättar då att hon tyvärr inte klarat sig. All glädje Karl nyss hade försvann. Hans far tröstar honom och berättar att de i alla fall har varandra. Karl nickar och det följs av en stor kram. O S KAR HAG STR Ö M, 8N

168. INGET GICK SOM FÖRVÄNTAT – Titta där kommer bussen! säger Lina.

– Kom nu, vinkar Kajsa till Lina.

sig om och tittar på dem båda.

Kajsa och Lina är syskon och ska åka buss till sin mamma i Nyköping för första gången.

Hon släpper pappas midja sakta och går upp långsamt för trapporna. Dörrarna stängs bakom ryggen på Lina som fortfarande står kvar på det sista trappsteget. Kajsa vinkar hejdå genom fönstret medan pappa går till bilen som står en bit bort. Hon sätter sig i sätet medan Lina fortfarande är på väg igenom den lilla korridoren. Lina kommer sakta men säkert fram till sätet där Kajsa sitter. Hon sätter sig bredvid Kajsa och bakom en gammal dam med rullator och på huvudet grått tunt lurvigt hår. Den gamla damen vänder

– Hej vad heter ni två? frågar damen.

– Jaha va roligt, men det kommer gå bra, säger damen. – Det hoppas vi. säger Kajsa. Efter en lång tid av bussåkning så ser Lina en stor skylt där det står “Nyköping”. De har bara någon kilometer kvar tills dem är

När livet vänder

Bussen kommer med full fart fram mot bussparkeringen. Medan busschauffören öppnar dörren till bussen så kramar både Kajsa och Lina sin pappa hejdå. Kajsa känner själv hur hennes steg är tunga när hon går upp för busstrapporna. Hon ställer sig vid chauffören och tittar bak. Lillasyster Lina står fortfarande kvar och håller om pappas midja, Kajsa ser hur hennes ben börjar skaka av rädsla.

– Jag heter Kajsa och det här är min lillasyster Lina, hon är blyg och lite rädd för det är vår första gång som vi åker buss själva. säger Kajsa.

143


framme, Kajsa ligger och sover och Lina vill inte väcka henne. Bussen kör i över 120 km/h och Kajsas ögon öppnas hastigt när hon känner ett duns. Hon får panik och känner att hennes hjärta går i 190. När Kajsas ögon är helt öppna sitter Lina och kramar sönder hennes arm, hela bussen står snett lutat halvt över ett litet stup. Paniken sprids när bussen börjar luta mer och mer över stupet, bussen står och gungar från sida till sida. Efter några sekunder hörs en krasch, glas spricker och grus åker in i bussen medan hela bussen åker ned i stupet. Alla människor får bara mer och mer panik och det snurrar som en tvättmaskin med fullt av grus där inne. Bussen slutar rulla, fullt av dammoln kommer från ingenstans. Kajsa sträcker sig efter Lina men hon är för långt bort, hon får inte tag i henne. Skrik och knäpp av bälten hörs av personer som försöker ta sig ut. Kajsas ögonlock slocknar, efter ett tag öppnas dem en liten bit när hon känner att några personer bär upp henne och ut från bussen. Just nu ligger Kajsa uppe på en bår. Hon hör människoröster fram och tillbaka och hur den friska luften blir som ett täcke över hela hennes kropp när båren åker iväg. Kajsa håller på att skjutsas in i en ambulans medan Lina fortfarande ligger kvar i bussen. Kajsa hör bildörrarna skjutas igen och hur motorn startas. Kajsa orkar inte hålla upp ögonlocken länge till, det blir mörkare och mörkare runt omkring henne. Helt plötsligt blir allt svart. Kajsas ögon öppnas igen, hon ligger i en

vit sjukhussäng. Runt henne är många konstiga slangar som hon aldrig sett förr och sjuksköterskor med munskydd. Kajsa vänder sitt huvud åt ena sidan, solen skiner starkt genom det stora fönstret. Hon vänder sedan sitt huvud åt andra sidan där ligger en person i en sjukhussäng. Hon ser en liten flicka med orange stort lockigt hår och det är då hon får ett ryck upp till sin position. “Det är ju Lina” tänker hon. Bredvid Lina står det två personer som blir helt förvånade när de ser att Kajsa är vaken. Personerna går rakt emot henne, men även om de kommer närmare så kan hon inte se vilka det är. De kommer närmare och närmare sängkanten, hon tar sin sista energi för att få upp ögonlocken helt. Kajsa ser allting helt klart nu och tårarna börjar rinna när hon ser att det är mamma och pappa som står där bredvid henne. Alla sjuksköterskor har gått från rummet och en lång man kommer in och frågar “Hur mår du Kajsa”. – Jag känner mig bättre men inte på topp, säger Kajsa. – Va bra, du har tyvärr fått en bruten handled, lägg dig ned och vila så kommer jag tillbaka om en liten stund, säger doktorn. Kajsa lägger sig bekvämt i sängen och blundar. “Undra när han ska komma tillbaka” viskar Kajsa för sig själv, precis då hör hon en svag knackning. Doktorn och en sjuksköterska kommer in och börjar ta bort

alla slangar runt omkring henne, de gipsar om hennes handled och föräldrarna får en lapp där det står att hon får gå hem och även när de ska komma på återbesök. Kajsa går och sätter sig i en fåtölj bredvid mamma och pappa. Hon tittar upp mot Linas säng, hon ligger helt stilla inte ens en liten rörelse. “Varför skulle detta hända just oss, varför just den gången då vi skulle åka själva” tänker Kajsa. Plötsligt ser de hur Lina blinkar till, hennes ögon öppnas segt och tungt. Hon vänder huvudet mot dem och ett leende kommer fram på hennes läppar. Tårarna rinner ned på mammas kind och upp rusar hon för att krama Lina hårt. Kajsa trodde aldrig att detta skulle hända. Lina reser sig sakta upp. Snabbt kommer Kajsa och pappa fram till Lina och mamma, “gruppkram” skrattar Lina med glädjetårar som rinner. Nu kommer doktorn in i deras rum igen, i handen har han en sjukhusjournal. I journalen står det att Lina fått en skada som är svår att få bort. “Men vi här på Nyköpings akut klarar att operera” säger doktorn. “OK, ingenting har blivit som vi tänkt oss. Men jag mår bättre nu, mitt gips är borttaget och allt är som vanligt. Familjen har kommit närmare varandra nu när Lina inte mått så bra, men om en vecka kommer hon opereras. Allt kommer bli som vanligt igen. Allt kommer gå bra.” Så tänkte Kajsa när åtta veckor hade gått efter när allting hänt. J U LIA ÅH LF E LDT, 8C

169. JAG SER DIG

När livet vänder

Jag såg bilen komma mot mig. Jag hade ingen chans, så jag skrek. Jag hade aldrig skrikit så högt förut. Allt gick i slowmotion. Jag kunde inte tänka, röra mig eller andas. Jag bara såg bilen komma närmare och närmare. Den var ungefär en meter ifrån mig och jag lyckades tänka att det kändes som att tiden står stilla. Sedan kände jag den varma metallen mot mina bara ben. Och det var slut. Mitt fjortonåriga liv hade tagit slut, i slutet av sommaren skulle jag fyllt femton. Men jag hann inte göra det. Jag hann inte bli femton, jag hann inte leva, jag hann inte ens gå ut nian.

144

Jag vaknar upp och ser flera huvuden titta ner på mig. Jag känner den varma asfalten mot mina armar och ben. Jag funderar på hur jag hamnat där och får syn på bilen. Det som hände kommer upp på två sekunder i mitt huvud. Jag borde vara död. Hur kan jag fortfarande leva? Hur kan det komma sig att jag inte är död. Jag förstår inte. Jag har så många

tankar i huvudet så jag sätter mig upp. Jag ser att ett av huvudena vänder sig mot mig och tittar förbryllat på mig. Men alla andra ansikten är vända mot asfalten bakom mig. Jag vänder mig om och tror att jag kanske börjat blöda och det är blod där jag låg. Men när jag vänder mig så ser jag mig själv. Jag har skrapsår och det är blod överallt. Ett av huvudena som är över mig verkar faktiskt se mig. Inte jag som ligger där på marken, utan jag som sitter upp. Jag får ögonkontakt med honom och han skriker. Jag blir så rädd så jag ställer mig upp. Han följer mig med blicken. Det är en kvinna som kollar på honom. – Hur är det? Varför skriker du? frågan kvinnan och tittar oroligt på honom. – Jag ser två av henne. Hon står där, men hon ligger där också! säger han och kollar fram och tillbaka på mig och på mig där jag ligger på marken. – Jag tror att han är chockad! Någon

som kan lugna ner honom? Jag ringer 112! ropar kvinnan och tittar oroligt på människorna omkring sig. Hon plockar fort fram telefonen från bakfickan av sina shorts och slår in ett nummer, förmodligen 112. – Hallå, vad håller ni på med? Jag står ju här? nästan skriker jag till personerna som är omkring mig. Fast, den döda jag. Jag ser att någon försöker göra hjärtoch lungräddning på mig och jag börjar gråta hysteriskt. En gubbe i sextioårsåldern går fram och sätter sig bredvid killen som ser mig. Han börjar prata med honom och försöker lugna ner honom. Men killen ger sig inte, han fortsätter att kolla på mig med stora ögon. Han frågar om och om igen varför ingen annan ser mig. Han kollar sakta fram och tillbaka på mig och på personen som var jag innan. Den döda mig alltså. Jag hör sirener på långt håll och antar att det är ambulansen. Jag tittar återigen på


bilen som kört på mig. Det sitter en person där inne. Jag går närmare och får se min mamma sitta gråtandes över ratten. Det var min mamma som körde över mig. Det var min mamma som avslutade mitt fjortonåriga liv. Jag vänder mig om och börjar springa. Vinden susar i mitt gyllenblonda hår och tårarna fortsätter att forsa ner för mina kalla kinder samtidigt som jag fortsätter att springa. Jag springer bort från olycksplatsen till en mysig skogsdunge som jag brukade gå till, när jag levde. Efter att jag suttit och snyftat ett tag hör jag någon ropa efter mig. Förmodligen killen som tidigare sett mig. Jag kollar försiktigt upp på honom och han ser rädd ut. Han skakar lite smått och jag kan se att ögonen spärras upp lite. Jag skulle också vara rädd om jag ena sekunden såg någon död och andra sekunden såg personen resa sig upp och springa iväg.

Killen tar fram handen mot mig och jag tar tag i den. Han drar upp mig på fötter och ler åt mig. Han är ungefär ett huvud längre än mig. – Du är kall. Jag nickade. – Jag är död. Några tårar lämnar min kalla kind medan jag lätt skrattar åt honom. Jag är död. Jag är faktiskt död. Är det såhär döden känns? Jag känner mig tom, kall och blek. Inte alls samma person som jag var tidigare. Många beskriver döden som något varmt och ljust. Men ingen av dem som har beskrivit döden har rätt. Döden är kall och mörk. Och inte alls som jag tänkt mig. Killen hjälpte mig upp och jag ler snällt åt honom. – Vad heter du? frågar jag och kollar nervöst på killen.

– Jag ser dig.

– Marcus. Och du?

Killens blick sätter sig i mina blanka och rödgråtna ögon.

Killen som tydligen hette Marcus ler och kollar ner på mig.

– Jag förstår det. Men varför?

– Ella. Jag ler tillbaka mot killen och vänder sedan bort blicken.

– Eh, jag… jag vet inte. Men du är död. – Ja, jag tror jag vet det. Han kollar på mig och ser ledsen ut. – Förlåt. Det var inte meningen att gör dig ledsen. – Det är lugnt.

– Fint namn! Ska vi gå en promenad eller något? han kollar fram när han frågar det men jag skymtar ett leende. – Mm, det kan vi. Vi började gå utan mål men kommer snart ut på vägen som jag tidigare legat

på. Nu är det poliser och en ambulans där. Det finns en bår med en svart påse runt. Jag kollar runt ännu noggrannare och ser min mamma. Hon gråter. Det är en polis som står och pratar med henne och förmodligen försöker trösta henne. Jag förmodar att det är jag som ligger i den svarta säcken. Min döda kropp. Jag går lugnt och försiktigt mot den svarta säcken. Marcus följer försiktigt efter mig. Vi kommer fram till säcken och jag vänder mitt huvud mot Marcus. – Kan du öppna den? frågar jag hackigt, rädd för vad jag ska få se. Marcus nickar och börjar dra löst i dragkedjan. Han lyckas öppna den och jag ser en skymt av mitt blonda hår. – Den där får inte du röra! säger någon bakom oss. Förmodligen en polis eller ambulansman. Marcus backar ett steg men inte jag. Mannen ser mig ändå inte. Jag går närmare säcken och sträcker fram handen för att röra mitt sönderrivna ansikte. Jag hinner precis nudda kinden när jag känner ett plötsligt sug. Mitt synfält blir vitt och ljus. Sen blir det svart. Jag öppnar ögonen och sätter mig häftigt upp. – Hon har vaknat till liv! C O R N E LIA W I LTÉN, 8I

170. JORDBÄVNINGEN – Aa, jag hörde på väg ut till riggen, svarar någon. Det som har hänt är att man sett stora skillnader i marken och det är nästan som att det är på väg att bli någon typ av jordbävning. Den här gruppen med oljearbetare var ju nästan på andra sidan jorden och arbetade som vilken dag som helst. Mark hade jobbat på denna rigg i ungefär tio år snart och han hade jobbat sig uppåt i tjänster. Denna vecka var det han som hade ordningen och bestämde. Det här var inget ovanligt för Mark, och han jobbade på som vanligt. Han skulle nu gå igenom denna veckas planer med arbetsgruppen, just som det kom ett larm om att marken som borren låg i på något sätt blivit instabil. Det händer ibland att man får kolla upp det direkt, tänkte Mark. Han ringde upp sin chef som inte var på riggen. Det han fick till svar var att de fick prata om det nästa vecka när han var tillbaka. Nog om det, så började de jobba. Mark

och hans kollegor startade borren och allt gick enligt planerna. Nästa morgon när några arbetare skulle dra igång igen så lyssnade dom på radion och hörde ännu en rapport om läget med jordbävningarna och det lät inte bra. Men än så länge så påverkade det inte arbetet. Pang! Senare på kvällen var det ett av fästena emellan borren som gick rakt av. Det här säger ju att det blir större och större rubbningar i marken. Det är slutarbetat för ikväll, sa Mark. Dagen därpå var han osäker på om de skulle fortsätta arbeta eller avbryta jobbet. Men de bestämde sig tillsammans om att de skulle fortsätta fast borra i ett lugnare tempo. Det blir värre och värre nyheter och till slut så får de på riggen reda på att där de nästan alla kommer ifrån med familj och allting har drabbats av en grov jordbävning som tagit med sig och rivit hus, skolor, byggnader. Allt som fanns är nu borta. När Mark dessutom får reda på att det kommer bli mycket värre även för dem

ute på vattnet, och att jordbävningen kommer att göra så att hela fästet i marken förmodligen kommer att lossna, då kan han nästan inte hantera situationen längre. Mark meddelar sin besättning om vad som kommer att hända, en i besättningen säger att han hört att nästan alla kommer att drabbas över hela världen. Mark sitter själv i sin chefs kontor och tänker på alternativ till lösningar, men han kan inte ta tankarna ifrån sin fru han har där hemma och han vet inte hur hon klarar sig. Han träffade sin fru när han var på en konferens i Sverige, i en liten stad vid namn Nyköping, det var även dit de hade planerat att resa igen för att komma ihåg gamla minnen. Nu vet han inte längre om de ens har sitt hus kvar. De ringer in till kustbevakningen och larmar om hjälp, det kommer att ta lite tid men de kommer. Det är en lättnad. Det kommer tre helikoptrar i rad in på riggen, det ser inte ut som helikoptrar det är som stora monster, de lastas med folk och blir helt fulla. De åker iväg och kommer iland ungefär fyrtiofem minuter senare. Det är

När livet vänder

– Hörde ni på nyheterna i morse?

145


en lättnad för många, dock så känns det som en sten i magen på Mark eftersom att han inte har en aning om vad som händer med hans fru. Han får reda på att allt gått bra och att det här tydligen har påverkat allvarligt runt om i hela världen. Allt som fanns förut har bara försvunnit, nu vet inte Mark vad som finns längre.

tvungna att flytta norrut, och är för tillfället i Europa. Jordbävningarna har rasat ner hus och byggnader överallt i de södra delarna av världen. Den första tanken som slår Mark är att han måste hjälpa sin personal att ta sig till Europa och hamna i säkerhet med hus och mat och allting som behövs tillfälligt.

Han blir kontaktad av sin fru som säger att alla som bodde i samma stad varit

Mark och hans fru planerar tillsammans att resa till Sverige. Istället för att bo på

ett tillfälligt boende någonstans i Europa så åker de till Sverige och bor där under tiden det är osäkert på andra ställen. Marks kollegor flyttar tillbaka till USA ungefär en månad efter, men Mark och hans fru blir kvar i Sverige, skaffar ett hus i Nyköping och bildar större familj. ”O B S AN O NYM”

171. LAS VEGAS Jag och mina kompisar, Melker och Gustaf, sitter på ett casino den sista dagen av vår semester i Las Vegas. Vi har tänkt spendera alla dollar vi har den här kvällen, det är cirka 5000$ (dollar). Vi har varit här varje kväll i en vecka. Vi har inte vunnit en enda krona. Vi började med att gå till pokerborden och spelade lite. Det gick inget bra där heller. Det har gått tre timmar sedan vi kom hit. Vi har fortfarande inte vunnit något. Vi bestämmer oss för att köra varsin gång på en enarmad bandit. Melker börjar köra, han vinner ingenting. Sedan är det Gustafs tur och han vinner ingenting heller. Sedan blir det min tur. Jag sätter mig i stolen, arg över att jag inte har vunnit någonting. Jag drar ner spaken och kollar ner i marken med låga förhoppningar. Sedan hör jag hur det börjar plinga till och låta i maskinen. Jag kollar upp och ser hur det står 1000000$. Jag börjar skrika och får alla blickar på mig. Jag springer runt och blir som galen och kramar och börjar pussa på Melker och Gustaf. Jag tar kvittot och springer till närmaste biljettlucka och hämtar en

portfölj med alla pengar i och springer hem till hotellet med mina kompisar. Så fort jag kommer hem så svimmar jag. Då bäddar mina kompisar ner mig i min säng. Jag vaknar dagen efter och tror att jag har drömt om allt som hände på casinot. Jag går upp och går till köket där jag la portföljen. Jag ställer mig och kollar på köksbordet men det är inget där. Jag grips av panik. Jag springer runt i hela lägenheten helt panikslagen. Efter tio minuters letande vaknar mina kompisar och berättar att de hade lagt den under sängen, om något skulle hända. Vi går till McDonalds och äter frukost. Sedan kommer vi hem igen och börjar packa ihop väskorna och gör oss beredda för att flyga hem, tillbaka till Nyköping. Vi går ner till taxin och sätter oss och ber om att få åka till flygplatsen. Halvvägs ser vi hur en svart bil med tonade rutor åker exakt samma väg som oss. Det känns som de förföljer oss. Nu är vi framme vid flygplatsen och kliver ut ur bilen. Det gör de från den andra bilen också.

Vi går in på flygplatsen och ska lämna in våra resväskor, men vi har pengarna i en portfölj som vi bär. Vi går runt och köper lite saker och nu börjar det kännas riktigt skumt för de andra går in i exakt samma affärer som oss. Jag berättar för Gustaf och Melker att jag börjar känna mig obekväm. De har också lagt märke till att vi känns förföljda. Vi letar efter gaten vi ska till och de ska till exakt samma gate som oss. Jag säger till mina kompisar att jag tycker vi ska gå och säga till en vakt, men de tror bara att jag har blivit paranoid sedan jag vann pengarna. Sedan sätter vi oss i planet och då följer de inte efter oss längre. Ett år senare. Jag lever i ett väldigt lyxigt hus i Mexiko med en fru och två barn. Vi ska in till stan och handla mat och kläder. Jag ser två personer jag känner igen. Jag kommer på vilka det är. Det är de som följde efter oss på flygplatsen när vi skulle hem från Las Vegas… N OAH MALK E , 8N

172. MANNEN OCH KVINNAN Där stod Stella den 13 april 2015 på den kalla vårdagens slut på utsidan av broräcket över vägen och tänkte hoppa och funderade på vad hon höll på med. “Varför skulle hon vara kvar på jorden? Vad fanns det för anledning att vara kvar?”

När livet vänder

Stellas mamma hade dött för ungefär två månader sedan av något doktorerna inte riktigt kunde svara på vad det var. Hennes mamma blev 34 år gammal. Dessutom var Stella och hennes kompisar med i bråk nästan varje vecka.

146

En vind kom och hon fick en rysning som gick genom hela kroppen. Stella hade på sig en svart bomberjacka med en Levis-tröja under och ett par mörkblåa jeans och ett par vita Converse. Hon hade inte knäppt jackan så den kalla vinden gjorde henne kall på bara någon minut. Stella tittade ner och blev lite yr så hon tittade snabbt upp igen. Det var inte

några bilar som åkte förbi för att klockan var 22.30 på en fredag och de flesta var nog hemma och tittade på tv precis som hennes pappa och hennes tre systrar. Stella började tänka på alla dåliga händelser som hade hänt henne; som när hennes mamma dog, eller när hon inte blev bjuden på festen som alla runt om henne hade blivit bjudna på eller när hennes första riktiga kärlek gjorde slut. Men utan att hon märkte det började hon även tänka på de bra händelserna i sitt liv; som när hennes föräldrar gifte sig, hennes första kyss och när hon fick sin första lillasyster. När hon tänkte på allt bra märkte hon hur båda hennes fötter gled av gruset som fortfarande låg kvar på bron, nästan hela hennes fötter hade glidit över kanten på bron. Hon greppade snabbt tag i broräcket sen började hon fundera igen fast den gången på bra saker, på sina

underbara kusiner och sin moster. Hon fick ont i magen och vände tillbaka. Stella kände hur hennes fotfäste släppte och hon föll, långt ner till marken och landade i gräset och sedan blev allt svart. Stella hörde sen ett regelbundet pipande ljud. Hon började öppna ögonen försiktigt och hon såg att hon var på sjukhuset. Hon kunde också känna en svag smärta från det högra benet. En kvinna klädd i vita kläder gick in i rummet hon satte sig på sängkanten, hon sa att hon hette Malin och att hon var en sjuksköterska. Malin sa först att Stella hade fått en spricka i benet så att hon skulle få gå på kryckor ett tag och att hon även hade fått en liten hjärnskakning. Malin sa också att hon ville ställa lite frågor för att se hur mycket Stella kom ihåg. Malin frågade vad Stella hette och hur gammal hon var och Stella svarade att hon hette Stella och var sjutton år. Malin frågade också om Stella kom ihåg att hon hade


trillat ner för bron i Nyköping på Arnö. Stella sa inget utan nickade bara sakta. Malin förklarade senare när Stellas pappa hade kommit att det var en man och en kvinna som hade hittat Stella i gräset. De hade varit ute på promenad vid klockan 23.00. Malin förklarade också att Stella hade tur för att hon kunde lika gärna kunnat dö av kyla om paret inte hade sett henne. När de fick reda på att

de kunde få träffa paret så sa de genast ja, och sjukhuset ringde för att se om paret kunde komma. Någon timme senare hade mannen och kvinnan kommit till sjukhuset och de frågade hur Stella mådde och sen pratade de bara om saker som inte var lika jobbiga och fikade.

och pratade lite. Kvinnan och Stella satt kvar i rummet och när pappan och mannen kom tillbaka var det dags att åka hem igen. Där stod hon sedan på samma ställe vid bron som veckan innan, hon kände rysningar på nytt och hur en klump i magen växte sig större och större.

När de hade fikat en stund så gick pappan och mannen som hette Lennart ut

”P U N KT 8H”

173. MIN BÄSTA KOMPIS OCH JAG Jag, min lillebror och mina två föräldrar bodde i en stad ungefär två mil utanför Nyköping. Mamma och pappa ville inte bo så långt från stan längre. I längden vart det dyrt och tog lång tid att åka in till stan för de olika aktiviteter vi hade. Så de tog ett beslut att vi skulle flytta från det stället vi bodde till ett hus mycket närmare Nyköping. Så nu skulle vi flytta till ett blått hus som var ganska stort och hade många utrymmen. Till huset hörde en väldigt stor tomt som vår hund kunde springa och leka på. Vi fick flytta in i huset ungefär ett par veckor innan skolan började. När jag skulle börja i den nya skolan kände jag bara en person, men hon gick i sjätte klass så hon var mycket äldre och jag skulle börja i tvåan. I den förra skolan jag gick i hade vi haft friidrottstävlingar mot

den nya skolan jag skulle börja i. Då vann jag en tävling, så vissa kände igen mig när jag började. Nu en varm och solig sommardag så skulle jag börja i den nya skolan. Jag var så nervös för att träffa de nya i min klass. Jag frågade min pappa om han kunde följa med mig så jag skulle må bättre och känna mig lugn. När vi närmade oss det gula skolhuset som var ganska gammalt blev jag lite varm och så kände jag mig väldigt nervös igen. När vi började så presenterade läraren lite vem jag var och jag fick prata mer om mig själv. De andra presenterade sig också för mig så jag skulle kunna lära känna dem bättre. Den första lektionen vi skulle ha var matematik och det var jag jätteduktig på så jag blev glad och kände mig inte nervös längre. När lektionen slutat hade

vi rast och då frågade en kille i min klass om jag ville vara med och spela fotboll. Han som frågade hette Johan och blev min bästa kompis framöver. Vi lekte och skojade med varandra i flera år men på sommaren innan vi skulle börja i sjunde klass vart de något helt annat. Johan och jag var ute och cyklade en varm sommardag och när vi hade det som bäst så kom det helt plötsligt en bil på trottoaren. Bilen hade så bråttom så han hade inte uppfattat att vi var där. Jag märkte att en bil kom i full fart så jag hann hoppa åt sidan och skrek på Johan att han skulle flytta på sig men han märkte aldrig att bilen kom. Så han dog och jag fick aldrig se honom mer i mitt liv. H U G O FAG E R LU N D, 8K

174. MITT SISTA STEG – Ja, jag kommer, ska bara ta det sista lagret puder, ropade jag tillbaka. Vi skyndade iväg till lektionen och vi kom precis lagom. Mitt bruna hår hade hunnit bli trassligt på de två minuterna vi sprungit. Mina havsblåa ögon hade blivit glansiga av luften som hade träffat dem när vi sprungit. Vi satte oss längst fram. Jag och Linda hade känt varandra ända sedan första klass och nu hade vi kommit in på samma gymnasium också, första ekonomiklassen och allt flöt på. Själv hade jag A och B i de flesta ämnena. Jag spelade handboll i IFK Nyköping och hade haft turen att blivit uttagen till regionslaget. Klockan var snart tre när vi slutade svenskan, jag skulle behöva skynda mig om jag skulle hinna med att gymma med Niklas. Vi hade träffats för ungefär ett år sedan på en cup och det kunde ju inte ha blivit bättre än att han flyttade hit till Nyköping för sju månader sedan när hans föräldrar bytte jobb. I början så var vi bara vänner men vi började träffas

oftare och oftare ju längre tiden gick, till slut så var vi bara ett par. Niklas var ett år äldre och gick naturlinjen på samma skola som mig. Han ställde alltid upp för mig, senaste gången var bara för två veckor sedan när han hjälpte mig hem från en fest som jag bara hade minnesluckor från. Jag fick ofta höra hur perfekt mitt liv var men det som var grejen var att det var aldrig någon som frågade hur jag egentligen mådde. När jag kom hem från gymmet så hade jag fått ett sms från Eric, Niklas bästa vän. Jag fick rysningar av att bara se hans namn. Det stod: “Vi måste träffas, vi ses på Princess efter skolan imorgon”. Det var torsdag och jag tittade på klockan, den stod på två och det var nu det skulle hända, jag skulle träffa Eric halv tre. Det var mulet ute och regnet smattrade mot den gråa asfalten. Jag gick till Princess och där stod han nervöst och väntade. Han hade ett par trasiga jeans och en röd tröja, han stod och la sitt långa, bruna, sliskiga hår bakom öronen. – Tja, sa han. – Hej, svarade jag nervöst.

– Du, alltså, vi kan inte säga något till Niklas. – Varför inte? frågade jag. – Det går bara inte, okej? Han kommer bli skitsur om han får reda på vad jag gjorde och om du säger något så kommer jag göra ditt liv till ett helvete. Han flinade och gav ifrån sig ett skratt. Jag skruvade på mig, jag var rädd för honom. Jag visste att han skapat bråk och rykten förut om man inte gjorde som han sa. – Okej, sa jag. Jag satte Zara Larssons nya album på högsta volym och gick gråtandes hem. Jag kunde inte hålla en sådan här sak hemlig för den person jag älskade mest. Det blev fredag morgon och jag mådde så fruktansvärt dåligt, jag hade ångest och ville varken se Niklas eller Eric. Jag kunde inte gå till skolan, jag kunde ju jobba hemifrån och jag brukade göra det när jag var sjuk för att inte hamna efter. Jag behövde egentligen jobba engelska men jag kunde inte, gråten låg i halsen hela dagen och ångesten försvann inte. Jag bara låg i soffan och stirrade i taket.

När livet vänder

– Emelie vi måste gå nu, hörde jag Linda ropa.

147


Jag visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt ringde det på dörren och jag gick och öppnade, vem var det om inte Niklas. Han stod där med sitt fåniga leende och med en chokladkaka i handen. – Hej älskling, förlåt att jag inte ringt tidigare men jag ville överraska dig nu när du är sjuk. Han kramade mig och gav mig en kyss. Jag ville gråta men jag kunde inte, om Eric fick reda på att jag sagt något till Niklas så skulle han slå ihjäl mig. Han började laga pannkakor till oss och jag bara satt där, jag kunde inte röra mig eller prata. – Är något fel? frågade han. “Berätta Emelie, berätta bara vad som hände. Han kommer förstå.” Tänkte jag. – Nejdå jag mår bra, sa jag. Klockan stod på nio och Niklas hade åkt hem för någon timme sedan för att träna med Eric. Jag visste att Eric kunde vinkla historier bättre än någon annan. Jag var rädd att han skulle göra det med det här också. Min telefon ringde och det stod “Älskling<3”, jag flög genast upp i ett leende. Jag svarade men mitt leende försvann lika fort som det uppkommit. – Vad i helvete har du gjort? skrek Niklas. – Förlåt. Jag förstod ju vad han pratade om. – Hur kunde du? Eric berättade att du ville ligga med honom och att du ville såra mig lika hårt som jag sårade dig när jag tänkte på att flytta härifrån. – Va? Jag har inte gjort det, vad pratar du om? – Du vet mycket väl vad jag pratar om, försök inte ens komma undan! – Men jag förstår inte. Jag förstod verkligen ingenting, det var ju inte sant. – Det är över Emelie, jag fattar inte att jag litade på dig. Du är den äckligaste människan på jorden. Du kysste min bästa vän, du var för i helvete otrogen och du ville ligga med honom. Han la på. Tårarna samlades i mina tårkanaler och de började spruta, jag kunde inte fatta att Eric vinklat det här också.

När livet vänder

Ångesten som jag hade haft tidigare på dagen hade nu gått från en ångest man kan hantera till att ha så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

148

Jag ringde Linda. “Men älskling, jag kommer över så får du berätta vad som har hänt” hade hon sagt. Jag tänkte inte berätta att Eric hade ljugit för då skulle hon

vilja veta vad som hänt på riktigt och det kunde jag inte berätta för då skulle allt bara bli värre. Aldrig i hela mitt liv hade jag mått såhär dåligt, mitt liv som bara för tre veckor sedan varit näst intill perfekt. Jag hade haft en pojkvän som älskade mig och det som hänt med Eric hade aldrig inträffat. Det var måndag och jag hade lyckats ta mig upp från sängen för första gången sedan i fredagskväll. Mina ögon var så svullna så man kunde ha trott att jag hade stoppat in två pingisbollar i dem och jag såg lika sliten ut som ett sudd man använt för länge som var upprivet och halvt trasigt. Jag orkade inte mer, jag hade bestämt mig. Mitt liv var inte värt att leva längre, Niklas hade varit mitt allt och jag klarade mig inte utan honom, så var det bara. Ingen skulle ändå bry sig om jag försvann. Nästan alla lärare hade frågat om det var något som var fel men jag hade bara sagt att jag var trött efter helgens träning. Jag kom hem vid fyra och skrev till min tränare att jag inte mådde bra och att jag skulle skippa träningen idag. Niklas skulle inte behöva veta vad som hänt, han skulle ändå inte bry sig men Linda ville jag berätta för. Hon förtjänade att få veta varför jag hade mått såhär och varför jag skulle göra det jag skulle göra. Klockan hade slagit 23.07 när jag skickade iväg meddelandet till Linda. Jag satte mobilen på mute-läge och sa till mamma att jag skulle sova hos Linda. Jag gick vägen upp mot Stadshuset, jag visste att det fanns en stege på östra sidan av huset för att jag och Niklas hade klättrat upp där nästan varje sommarnatt förra året och kollat på stjärnorna. Regnet som föll ner blandades med mina tårar och jag kände hur mitt hår bara blev blötare och blötare. Jag klättrade upp och sakta med darrande ben gick jag mot kanten så att jag bara var någon meter bort från den. Jag tog upp mobilen en sista gång och såg att jag hade tio missade samtal från Linda och sjutton från Niklas. Jag låste upp mobilen, jag ville höra hans röst en sista gång. Jag öppnade röstmeddelandena “Emelie! Linda ringde i panik och berättade vad du håller på med. Jag är på väg nu, jag är framme om två minuter. Vänta Emelie, gör inte det här”. Tre minuter sedan stod det att han hade spelat in det. – Emelie! Niklas skrek med en förskräckt röst. Jag vände mig om och där stod han, den personen jag älskade mest på hela jorden. Hans hår låg slickat mot pannan av regnet som nu hade övergått från bara lite dugg till spöregn. Hans ögon var fyll-

da med tårar, jag hade aldrig sett honom gråta förut, inte på de sju månaderna vi känt varandra hade han gråtit en enda gång. – Niklas, det finns inget att göra. – Emelie, vad var det egentligen som hände med Eric? Linda sa något om att han hade ljugit, berätta för mig älskling. – Jag kan inte, sa jag med tårarna rinnandes nedför kinderna. – Jo, det är klart du kan, jag lyssnar och jag kommer inte döma dig. – Du vet på den där festen… Jag tvekade, jag visste inte hur han skulle reagera. – Ja, sa han med en frågande röst. Det började milt med att Eric bara gav mig en kyss på kinden men sedan började han ta på mig, han höll för min mun och när ingen såg så tog han mig till ett sovrum och slog mig med något i huvudet och när jag vaknade sa han bara “du var riktigt bra”. Det var då jag ringde dig och bad dig att hämta mig. Jag var så rädd att jag inte vågade berätta något för dig. Eric hotade mig, han sa att om jag berättade för dig så skulle han göra mitt liv till ett helvete eller våldta mig igen. Förlåt Niklas, förlåt mig. Mina tårar forsade och jag hyperventilerade. Jag kände mig så äcklig som inte kunnat göra något som skulle kunnat hindra det som Eric hade gjort. – Emelie, kom hit. – Nej, jag kan inte. Eric kommer slå ihjäl mig, han kommer skapa rykten och då kommer allt bara bli värre. Det som han gjorde kommer aldrig släppa mig och jag kan inte leva med det i mina tankar dagligen. Jag kan bara inte, Niklas! Och där stod jag, bara ett steg till så skulle allt vara borta. Inget av det som hänt skulle störa mig längre. Om jag inte funnits hade aldrig det här hänt, allt var mitt fel. Niklas stod kvar där, bara någon meter bort. Jag hade redan bestämt mig när han tog ett steg mot mig, jag tog det där sista steget. Det sista steget som gjorde att allt skulle vara borta, alla mina problem och hemligheter. Ett sista steg, mitt sista steg. Jag kände ett hårt tag runt min handled. Niklas hade fångat precis innan jag skulle hoppa, han hade fångat mig när jag fallit ner på botten. E M MA E K H O LM, 8A


175. NÄRA DÖDEN Efter skolan skulle Karl och Eva vara med varandra och spela dataspel. Snön öste ner när de gick på den tomma trottoaren. Klockan var 17.00. När de var nära Nyköpingshem träffade de på Evas kusin, Philip. De fortsatta gå till torget för där bor Eva. När de kom hem till Eva så kastade de av sig skorna och slängde jackan så att de kunde börja spela snabbare. De spelade i flera timmar i rad. När klockan var tre så slutade de spela. Tanken var att Karl skulle hem efter att de hade spelat klart, men när de kollade på klockan blev de chockade. Karl ringde hem och sa att han skulle sova över. Nästa dag vaknade de jättesent. Klockan 13.00 så vaknade de av att en saftblandare lös igenom rummet. Eva kollade ut genom fönstret och märkte att snön som öste ner dagen innan höll på att smälta. De åt frukost. Sedan spelade de i en timme, efter det så gick Karl hem. Eva hängde med honom tillbaka hem. När hon var på väg tillbaka så smälte nästan all snö till vatten. Hon kom hem och gjorde sina läxor. Hon hade tre läxor men hon kunde bara

göra två stycken, eftersom den tredje behövde hon hjälp med och hennes föräldrar var inte hemma. Hon lade ifrån sig alla läxor. Sedan gjorde hon sig redo för att hon och Karl skulle göra något ute. Efter en timme ringde Karl och frågade om hon var redo, men det var hon inte. Hon blev klar på en timme och tjugo minuter. Sedan ringde hon till Karl och sa att hon var klar och att de skulle träffas på torget om fem minuter. De gick runt i stan och gick in i olika affärer, men de köpte inget. – Ska vi gå till bio sedan? frågade Eva. – Ja, det kan vi göra, svarade Karl. – Vilken tid ska vi gå då? frågade Karl. – Vi går hem och kollar om det finns några bra filmer idag, svarade Eva. – Då går vi hem då, sa Karl. De gick tillbaka hem till Eva, för att Karl skulle hjälpa henne och de skulle kolla på biotider. Eva tog ut läxan hon behövde

hjälp med och frågade om Karl hade gjort den eller om han kunde den. När hon var klar med läxan så kollade de på biotiderna om det fanns en bra film. De hittade en bra film och de bestämde att de skulle gå på den. Filmen skulle börja klockan 19. De gjorde sig klara för att gå till filmen. Filmen var två timmar lång. Precis när filmen slutade så drog de direkt hem. De gick förbi McDonalds på vägen hem. Efter att de hade ätit klart så fortsatte de hem. På vägen hem så hände det något hemskt. Karl vaknade på sjukhuset i Nyköping. Han frågade Eva vad som hade hänt. Eva berättade allt för Karl. Hon berättade att han blivit påkörd av en bil. Hon berättade hur det gick till: “När vi skulle gå över vägen så såg jag en bil som åkte i en hög hastighet, jag stannade och väntade tills bilen skulle köra förbi. Jag trodde att du såg bilen men det gjorde du inte. Du fortsatte gå mot övergångsstället. Jag ropade akta, men det var redan försent.” AB D U LLAH I O S MAN H U S S E I N, 8N

176. PLÖTSLIGT STOD EN ÄLG PÅ VÄGEN Bilarna körde snabbt förbi, utan att märka att jag stod bredvid. Jag tittade mig runt omkring för att försöka hitta en lucka mellan de bilar som snabbt svischade förbi. Det var kväll och alldeles kolsvart ute. Jag testkörde min nya Volvo 74, en av tre bilar i Motors suv test som publicerades i förra numret. Färden gick på E24 söderut från Nyköping. Vid avfarten till Valdemarsvik upphörde viltstängslet, vilket jag knappt noterade. Möter en bil, och bländar av till halvljus. Plötsligt ser jag bara fyra ben, sedan smäller det. En gigantisk mörk gestalt kraschar mot rutan. Vi åker ner i diket

där bilen studsar fram. Efter ungefär 150 meter tar det stopp.

Nya Volvo 74, testvinnare i Motor med maxbetyget fem meter i ronden säkerhet.

Det är alldeles stilla. Det enda som bryter lugnet är varningsblinkers som gått igång. Vi är oskadda, men lite chockade. Snart är det fullt pådrag. Ambulans, brandkår och polis.

Min älgolycka skulle egentligen aldrig ha behövt inträffade om vägsträckan haft viltstängsel.

Ni hade tur, säger poliserna och när poliserna kom till platsen kunde de inte se någonting för att allt var för mörkt. Tur att ni hade en säker bil, säger bärgarna. Ja, vi hade tur. Det kunde ha gått mycket värre. Vi kunde varit bland de nästan 100 som varje år dör eller skadas svårt i en viltolycka. Vi hade också en säker bil.

Trafikverket skriver själva: ”Viltolyckorna utgör fortfarande en mycket stor andel av olyckorna i Sverige”. Och fortsätter: ”Ur skadesynpunkt är det mest angeläget att reducera älgolyckorna”. Dessutom, Trafikverket vet var olyckorna inträffar. På min tolv kilometer långa vägsträcka utan viltstängsel utmed E 24 i Valdemarsvik. ”A.A”

Den 6 april 2013 var dagen då mitt liv förändrades. Den dagen förlorade jag min mormor och började mitt äventyr till Sverige.

Det var den enda möjligheten att fly från kriget. Det var den enda möjligheten att få ett bättre liv.

Jag lämnade min familj, “bara för att hitta ett bättre liv”. När jag började min flykt så var det ingen som bad mig att stanna kvar, när jag lämnade min familj. Jag såg min mormors leende. Hon hade ett stort leende. Jag kommer aldrig glömma henne. Hon var alltid mitt hjärta. Hon brukade hämta mig från skolan. Hon dog på grund av cancer. Mina syskon såg rädda och förvirrade ut. De visste att hon skulle dö men ändå kändes det som att det kom plötsligt. Rädslan växte.

Min familj hade flytt till ett annat land och lämnat mig i en katastrofstad. Jag blev tvungen att gå från staden till landet. Det var svårt att se. Orkanen satt på ögonfransarna. Jag skakar av mig tankarna, jag vill gärna förtränga tankarna, sluta tänka på allt där hemma. Jag sitter på den gungiga båten i kolsvart mörker och iskall kyla. Tankarna kommer tillbaka gång på gång men jag förtränger dem. Den lilla båten är trång och smutsig. Det finns inga livvästar och det

är bara en tidsfråga innan någon drunknar. Ibland börjar jag tänka igen, bara för att inte lyssna på de skrikande barnen. Alla är vrålhungriga och frustrationen växer. Hastigheten är långsam. Båten åker många timmar. Många känner vatten runt benen eftersom det kommer in vatten hela tiden. Jag och alla andra känner att vågorna är på väg. Jag skriker och säger: ”Ni måste hålla er hårt, vågorna är här”. Vatten bubblar och låter högt medan båten nästan sjunker. Plötsligt hör jag ett rop. Det låter som en kvinna. Jag reser mig upp och tittar på kvinnan. Jag hoppar i vattnet, för att rädda hennes liv. Eftersom jag kan simma. Jag

När livet vänder

177. PÅ VÄG TILL HELVETET

149


bär henne upp till båten. när jag ser på hennes ögon, är hon avsvimmad. Hennes hjärta börjar nästan sluta pumpa. Hjärt- och lungräddning på henne. Hon reser sig upp efter en stund. Jag tycker om henne och hon tycker om mig. Jag pratar med Faatima på arabiska i ungefär tre timmar. Och vi är på väg till Sverige men först ska vi till Malta. Jag frågar Faatima varför hon hoppade på båten. Faatima säger att det finns inget bättre liv den här

gången. ”För att min föräldrar är döda, jag är ensam på flykt. Så säger hon: ”Jag vet inte, vad ska jag göra?”. Hon gråter och gråter. Jag blir ledsen för henne, hon är ensam, som jag. Jag berättar för henne om min familj men jag vill inte pratar så mycket om dem eftersom jag fortfarande mådde dåligt för att jag hade lämnat dem. Vi är på Malta idag. När jag kommit till Malta så var de lugnt och fint. Jag och alla andra, vi letar efter mat, eftersom vi är hungriga. Vi är här för att försöka fixa pass till vår

resa till Sverige. Plötsligt kommer polisen, alla blir förvirrade. Jag och Faatima springer därifrån, vi springer så fort och hjärtat dunkar. Paniken växer och växer. Vi trodde att allt var över. Vi lyckades komma in till Sverige med flyg eftersom vi hade skaffat pass så att vi kunde resa. När vi har landat i Sverige tittar jag och Faatima på varandra. Jag ser kärlek i hennes ögon och jag hoppas att hon också ser det hos mig. ALI N U U R H U S S E I N, 8D

178. RESTAURANG KATASTROFEN Isaks dröm har precis gått i uppfyllelse. Isak har precis gått klart Restaurangskolan i Nyköping, hans betyg är ganska bra. Han har mest C och några B men han tänker ju bara på att han har gått ut skolan. Nu när han sitter hemma på dagarna och är arbetslös söker han jobb. Han ska precis skicka en ansökan om ett jobb i stan när han kommer på att det inte finns någon restaurang i Malmbryggshage. Så Isak bestämmer sig för att starta en restaurang där. “Men vilka ska jag ha som personal och hur startar man en restaurang?” tänker Isak. Isak ringer sin farsa som är rik och undrar om han kan låna lite pengar. Restaurangen är färdig, det är mitt i sommaren så Isak har hyrt några sommarjobbare. Men första dagen är konstig för istället för vanliga kunder så kommer det byggarbetare och jöper mat. “Vad konstigt”, tänker Isak. Isak kollar ut genom fönstret och de bygger någonting bredvid. Men så ser Isak Erik. Erik var bäst i skolan.“Fan, ska han också öppna en restaurang här”, tänker Isak. Då blir det konkurrens ändå. Isak slänger gaffeln på golvet och skickar hem sommarjobbarna. Isak stänger restaurangen och börjar tjura. Vad

ska han göra nu? Erik lagar mycket bättre mat än Isak men han kan ju inte bara överge restaurangen. Eriks restaurang är klar, den ser snyggare ut än Isaks och de har även mer maträtter än Isaks restaurang. Det som är tråkigt för Isak är att alla kunderna går till Eriks restaurang. När Isak inte har några kunder på dagarna får han hitta på något annat. Han vill ju laga lika bra mat som Erik, så Isak går till stadsbiblioteket och lånar alla böcker som har med mat och göra. Det blir många sidor att läsa men det struntar Isak i, bara han tränar och blir bättre än Erik. Det känns omöjligt men Isak har inget annat val. Isak ligger på golvet och läser när han plötsligt känner lukten av rök. Isak slänger boken på golvet och rusar upp på fötter. Isak kollar igenom allt i restaurangen så det inte brinner. Men så ser han att det är Eriks restaurang som ryker kraftigt och att en brandbil stannar utanför och börjar släcka branden. Isak ser iallafall att Erik står utanför och att en ambulans kommer och hämtar honom, för han har tydligen andas in mycket brandrök. Det är

inte mycket kvar av Eriks restaurang, bara grunden. “Nu kommer kanske alla som bor i Malmbryggshage till min restaurang istället”, tänker Isak. Det har varit en lång dag och just nu så pratar Isak med polisen som undrar vad som har hänt. Isak kan inte sova den natten för att det enda han tänker på är att polisen kanske misstänker honom för mordbrand. Isak tycker även synd om Erik, det gick ju så bra för Erik med restaurangen och allt. Men det är bäst för Isak att Eriks restaurang brann ner så att kunderna går till Isaks restaurang. Det är många gäster på Isaks restaurang och det går bra för Isak, alla gäster är nöjda och äter upp sin mat. Han får till och med dricks ibland, så Isak tänker öppna en uteservering nu när det går så bra. Isak vill även skaffa riktig personal för sommaren är snart slut och sommarjobbarna måste börja skolan. Precis när Isak ska stänga så står Erik i restaurangen. Erik viftar med en pistol och hävdar att det var Isak som brände upp hans restaurang. ”K LAU S”

179. RIKARD SMITH FÖRKLARAS SKYLDIG

När livet vänder

Nutid Hela bilen är proppfull med våra saker. Vi bara åker och åker. Jag ser Nevadaskylten. Tio kilometer kvar. Vi har nog en lång tid innan polisen hinner hit.

150

Dåtid Nicole är en vanlig tjej. Hon är sexton år och bor i Kalifornien. Där bor hon med sin mamma Marie, sin pappa Rikard och sin storebror Leon. Hennes mamma jobbar som advokat och hennes pappa jobbar på kontor. Hennes storebror är arton år och tar studenten i sommar. Innan dom bodde i Kalifornien, bodde dom i Sverige, i en stad kallad Nyköping. Dom flyttade till Kalifornien när hon var tretton år, för att deras föräldrar fick bättre jobb och bättre lön. Just nu bor dom i en lägenhet i staden. Hon går i en skola som ligger några kilometer utan-

för staden. Klockan är 07.00. Det är en vanlig onsdag. Hon går upp och fixar sig. Vid 08.00 börjar hon, Leon och hennes pappa åka till skolan. Hennes pappa skjutsar dom alltid till skolan för hans jobb ligger ändå på samma gata.

Efter en lång historialektion är den äntligen slut. Nicole går ut och stöter på sina vänner, Emily och Amanda. – Hej, säger alla. – Vad har ni för lektion? frågar Emily. – Engelska, säger Nicole.

– Hejdå pappa, säger Nicole och Leon.

– Historia, du då? frågar Amanda.

– Hejdå, vi ses sen, säger pappa.

– NO, säger Emily.

Leon och Nicole säger hejdå till varandra och går till sina klassrum. Dom har olika våningar för klasser. 1: studenter längst ner, 2: studenter på mittenvåningen och 3: studenter är längst upp. Nicole är 1: student, så hon är på bottenvåningen. Hon lämnar sina saker i skåpet och tar sina böcker. Hon går till första lektionen, historia. Hon sätter sig ner och lektionen börjar.

– Okej, men vi ses på lunchen, säger Nicole. – Ja, hejdå, säger Emily och Amanda. – Hejdå, säger Nicole. Nicole och hennes kompisar har inte samma lektioner på onsdagar. Dom brukar ha ungefär samma på måndagar, tisdagar och fredagar. Nästa lektion börjar om fem


Efter en lång dag har hon slutat och går ut och väntar på bussen. Hon hoppar på och åker hem. Hon sätter i hörlurar och lyssnar på musik hela vägen. När hon kommer hem ser hon genom fönstret att det står massor av polisbilar utanför hennes hus. Hon hoppar av och går mot huset. När hon kommer till verandan öppnas dörren och två poliser kommer ut med Rikard. Han har händerna i handbojor och de går raka vägen mot en av polisbilarna. Nicole går in i huset och ser Marie. Hon ser helt förstörd ut. – Vad är det som har hänt? frågar Nicole skräckslagen. – Rikard har blivit gripen för smuggling, säger Marie. – Va? säger Nicole. – De hittade flera paket i bilen. Dom tog honom och han ska direkt till en rättegång. Om han är skyldig kommer han att få minst tio år. Nicole blir helt skakig. Hennes pappa har blivit gripen för smuggling. Det kan inte vara rätt. Han skulle aldrig göra så. Efter ett tag kommer Leon hem. När han kommer in ser han Marie och Nicole. Båda ser ut som att någon har blivit skjuten.

Det har gått tre månader sen Rikard åkte in i fängelse. Det var väldigt svårt i början, men det börjar bli lite bättre. Det är fortfarande konstigt.

Efter ett tag hör dom poliser. Alla i familjen lägger sig ner på golvet så att dom inte ska se dom. Men polisen stannar ändå utanför. Dom har hittat dom.

Det är en tidig lördagsmorgon. Hon vaknar av en hård knackning på dörren. Hon väntar på att det ska sluta, men det gör det inte. Hon går upp och öppnar dörren. En man kommer rusande in. När hon tittar noga ser hon att det är Rikard. Han har orange kläder som är helt smutsiga och på vissa ställen är det trasigt. Hon blir helt överraskad.

– Kom ut med händerna upp! skriker en polis.

– Vad gör du här?! frågar Nicole av överraskning. – Jag rymde, sa Rikard andfådd. Polisen är efter. Vi måste packa och åka nu. – Men vi kan ju inte bara åka och dra härifrån. Vi har faktiskt ett liv här, säger Nicole. – Jag är inte skyldig. Någon försöker sätta dit mig. Vi måste dra nu. Polisen kommer upptäcka snart på morgonuppställningen att jag är borta. Vi måste dra, säger Rikard. – Okej, jag går och väcker Leon och sen drar vi, säger Nicole. Rikard nickar och börjar packa. Nicole springer upp och väcker Leon. – Vad gör du?! skriker Leon. – Vi måste packa, nu! skriker Nicole.

– Vad har hänt? frågar Leon.

– Varför det? frågar Leon.

– Er pappa har blivit gripen för smuggling och just nu sitter han i en rättegång.

– Har inte tid att berätta, gör det bara, säger Nicole.

– Va? Men det är ju inte likt pappa, säger Leon.

Efter en stund sitter alla i bilen. Dom är på väg mot Maries jobb. När dom kommer dit står hon redan utanför. Hon hoppar in och dom kör iväg. Det tar dag och natt. Hela bilen är proppfull med våra saker. Vi bara åker och åker. Jag ser Nevadaskylten. Tio kilometer kvar. Vi har nog en lång tid före polisen hinner hit.

– Ja, jag vet, men vi vet inte om han har gjort det eller om det bara är ett misstag, säger Nicole. – Jag tänker åka och kolla på rättegången. Jag vet att han är oskyldig. Om ni vill följa med får ni det. Vi åker om fem minuter, säger mamma sorgset. Hon går iväg till hallen och klär på sig ytterkläderna. Nicole och Leon tittar på varandra och börjar gå mot bilen. När dom kommer fram parkerar dom bilen och går in. När dom kommer in stirrar alla. Dom går förbi alla och sätter sig ner. Rättegången håller på i ytterligare en timme. Domaren ska precis säga om Rikard är skyldig eller är oskyldig. Nicole tittar på Marie. Hon biter på naglarna av nervositet. Rikard Smith förklaras skyldig. Han döms till tio år. Hela familjen blir helt chockad. De trodde att det bara var ett misstag. Dom ser att de för bort Rikard och innan dom går iväg tittar han på familjen en sista gång. Det känns som att allt går i slowmotion. Rikard blir bortförd och familjen börjar gå mot bilen. Dom sätter sig i bilen och ingen säger ett ord på hela resan.

Vi kommer fram i Nevada. Det åker poliser överallt. Vi försöker inte synas alls. Vi åker till ett hus lite utanför Nevada. Det är mitt ute i ingenstans. Dag och natt försöker Marie och Rikard lösa fallet och bevisa att han är oskyldig. Marie är en advokat så det blir lättare. Dom utreder om Rikard har några fiender, om något har hänt förr i tiden. – Faktiskt är det någon på jobbet, en jobbarkompis, säger Rikard. – Vad är det med honom? frågar Marie. – Han har varit lite konstig på sistone. Han är nästan alltid på dåligt humör och han pratar aldrig med mig längre, säger Rikard. – Vet du vart han bor? frågar Marie. – Nej, säger Rikard. Dom söker upp honom på internet men hittar honom inte. Han har nog inte valt lägga ut sin information på internet.

Familjen tittar på varandra. – Kom ut sa jag! Låt mig inte upprepa! skriker polisen. Familjen går ut med händerna uppe. Polisen tar dom och åker tillbaka till Kalifornien. Alla blir frisläppta utom Rikard. – Detta är ett misstag! Han har inte gjort något! Kan vi inte ha en rättegång till? frågar Marie. – Det är inte så lätt. Man måste hitta en ny advokat, en ny domare och man måste bestämma en rättegång innan, säger polisen. – Jag jobbar som advokat. Jag kan vara hans advokat, säger Marie – Jag får se vad jag kan göra. Jag får gå och prata med domaren, säger polisen. – Tack så mycket, säger Marie. Polisen kommer tillbaks. Allt är fixat. Marie och Rikard förbereder sig. Dom går in och sätter sig. Nicole och Leon sitter i publiken och tittar på. Det börjar. Det första dom tar in är jobbarkompisen, Todd. Han svettas och är nervös. Marie ställer några frågor. Han verkar nervös och det darrar på rösten när han pratar. – Du sa att du var på jobbet och jobbade sent. Men varför är du inte registrerad på datorn? frågar Marie. – Eh, jag glömde nog att registrera mig, säger han nervöst. – Det står att du registrerade dig när du kom dit men inte när du skulle gå, varför det? – Jag hade bråttom, så jag hann inte, säger Todd. Han blir allt nervösare för varje fråga. Helt plötsligt säger han att Rikard inte är skyldig. Att det var han som satte dit honom. Alla blir chockade. – Varför gjorde du det? frågar Marie. – Jag jobbar alltid hårdare, men han får alltid bättre lön och får alltid belöning. Ingen ser något jag gör, säger Todd. Polisen tar honom och sätter på handbojor. Dom för bort honom. – Rikard Smith frigivs, säger domaren. Hela familjen blir överlycklig. Dom går ut till bilen och åker hem. Efter några månader blir allt bra. Det känns som att det aldrig hände. Rikard är frigiven och Todd sitter i fängelse. Allt blev rätt till slut. “N”

När livet vänder

minuter. Hon byter böcker och går till engelskan.

151


180. SANNINGEN OM MIG Jag har kämpat så länge nu, jag orkar inte mer. Jag vill bara att all smärta ska försvinna. Ett steg till, ett enda steg och smärtan kommer försvinna. Min existens på jorden kommer inte längre finnas. Allt började egentligen när jag var tolv år. Då bodde jag i Nyköping, jag hade massor med vänner, två föräldrar som gjorde allt för mig och en syster jag älskade väldigt mycket. Enligt mig hade jag ett perfekt liv och nu, fyra år senare, står jag på tågperrongen och väntar på tåget. När jag var tolv år fick min pappa ett nytt jobb, i en annan stad. Det var ett välbetalt jobb och mina föräldrar sa att vi måste flytta från Nyköping till Göteborg. Jag blev helt tom, jag ville inte, men såklart var jag tvungen. Jag började på en ny skola men fick aldrig några nya vänner. Istället började jag bli mobbad. Det började med kommentarer och knuffar i korridoren men det skulle bara bli värre och värre. Från början fattade jag inte att det faktiskt var mobbning men nu några år efter har jag förstått att mobbningen började direkt med att jag blev utstött av de andra tjejerna. Slagen har aldrig varit det värsta, de kränkande orden och hånande skratten var tusen gånger värre. Jag kände mig alltid så liten, som en liten mus bland de andra barnen. Hela dagarna gick jag och undrade varför ingen märkte något, lärarna borde ju iallafall sett att jag alltid var ensam. Att prata med mina föräldrar eller någon annan vuxen trodde jag aldrig skulle hjälpa. En gång gjorde jag det och svaret jag fick av mamma var “ge det bara lite tid Kajsa, det kommer bli bättre och du kommer att få vänner”. Jag litade på min mamma, för det ska man väl kunna göra? Hon vill väl bara mitt bästa? Så jag gjorde som min mamma sa, väntade men inget ändrades

till något bättre, istället blev allt värre. I sjuan började det en ny tjej i klassen. Jag hoppades på att jag äntligen kanske kunde få en vän och mina förhoppningar stämde, det var iallafall vad jag trodde. Vi började prata och en eftermiddag följde jag med henne hem. Detta var vändningen jag väntat på så länge. När Alexa började i klassen och hon och jag blev kompisar kände jag mig trygg när jag gick till skolan, en känsla jag inte känt på flera år. Istället för att alltid komma några minuter för sent till första lektionen så möttes jag och Alexa utanför skolan och gick in tillsammans. Hon märkte att jag var ensam, hon märkte knuffarna i korridoren och kommentarerna. Äntligen märkte någon mig och hon hjälpte mig. Även fast mobbningen fortsatte så mådde jag mycket bättre. Tiden gick och jag blev starkare i mig själv, mitt självförtroende blev mycket bättre och under en period slutade slagen i magen efter skolan. Något som aldrig slutade var hånen, om mitt utseende och hur jag betedde mig. Under påsklovet fick jag reda på att Alexa skulle flytta. Det kändes som att en del av mig rycktes bort och jag brast ut i gråt. Jag kunde inte sluta. Nu kom tårarna som jag hållit inne så länge. Under de två åren i Göteborg och under dessa år när mobbningen hållit på har jag aldrig gråtit för att jag har varit rädd att om jag skulle börja gråta så skulle jag aldrig kunna sluta. Så när påsklovet var slut började mina gamla rutiner. Sms:en till min mamma om att jag än en gång kommit försent började rulla in, oftast ett eller två per dag. Nu började även slagen komma tillbaka, fast nu ännu oftare än innan. Minst ett varje dag och det skedde oftast efter sista lektionen. De ropade på mig och sa åt mig att stanna. Jag vågade inget annat än att stanna,

en gång provade jag att inte stanna men då blev de bara argare och slog mig ännu mer. Det var oftast bara ett hårt slag i magen men det slaget gjorde så ont. Tre höll i mig och den fjärde slog in en fot eller knytnäve i magen. Jag vred och vände mig av smärta, tappade andan och de lämnade mig och gick alltid skrattande därifrån. Varje gång kändes det som att mina inre organ vred sig varsitt varv. Idag bestämde jag mig för att gårdagens dos av hat var den sista. Det var flera slag och sparkar, de slutade inte fastän att jag låg på marken och bad dem sluta, jag bönade och bad men de fortsatte. Där och då trodde jag att jag skulle dö och jag bestämde att om jag överlever detta så hoppar jag. När de äntligen slutade gick jag hem och skrev brev till min familj, jag berättade om mobbningen och sen skrev jag ett personligt brev till var och en. Jag vet att de kommer anklaga sig själva för det jag blev utsatt för, de kommer hata sig själva för att de inte märkte något. Anledningen till att jag skrev breven var inte för att de skulle få skuldkänslor, jag ville inte lämna kvar en massa frågetecken om varför jag gjorde som jag gjorde. Nu vet de och jag tror att de har svårt att förstå men jag vill att de ska fortsätta leva i glädje, sörja mig en period men sedan gå vidare och när de tänker på mig vill jag att de ska minnas de fina minnena och inte gråta. Så, nu är det dags, något jag tänkt på flera gånger men aldrig vågat utföra fullt ut. Fler människor kommer upp på perrongen. Tåget kommer i full fart och precis innan loket åkt förbi mig tar jag steget. Jag hör skrik och sedan blir allt svart. “9 9 02”

181. SJUKDOMEN

När livet vänder

Sjukdomen började först i slottet i Nyköping.

152

Vi fick reda på det i typ två dagar efter vår vakt i slottet dog. Vi hörde att slottet inte stängs nu för tiden. Sen gick vi dit för att träffa honom och fråga varför han inte låser slottet efter sig. Vi gick dit och sen sa de som brukar vara där att de inte sett honom på typ två dagar. Vi gick runt i hela slottet och vi kunde inte hitta honom någonstans, vi letade i timmar. Efter det hade gått många timmar bestämde vi oss för att leta efter honom i källaren, vi letade där i några minuter sen och gick vi lite längre in i källaren. Från ingenstans släcktes lamporna av sig själv, det var helt mörkt i källaren. Vi försökte hitta knappen man tänder lampan med, vi letade och vi hittade den

och jag tryckte på den. Den funkade inte, jag tryckte så hårt jag kunde men den funkade fortfarande inte. Sen slog jag på den så hårt jag kunde, sen hörde vi något som lät som om den gick sönder från typ långt bort. Vi sprang dit och kollade vad det var, vi kunde inte hitta den för det var för mörkt. Men vi hade tur för Abdi hade med sig sin mobil och vi satte på mobillampan, äntligen kunde vi se. Vi gick vidare och letade vad detta var, sen hittade vi en väg som hade rasat ned. Vi visste inte varför den var nedrasad. Alla trodde att den var gammal men jag trodde inte det för slottet är gammalt men det ska byggt för att hålla längre än det har varit nu. Jag var inte förvånad, sen skickade vi Nuradin för att kolla. Vi väntade, sen kom Nuradin springande

och skrek: ”Kom häng med!”. Vi hängde med, vi frågade vad det var typ tre gånger. Han svarade: ”Kan inte förklara, ni måste komma”. När vi kom dit såg vi vaktens kropp, jag kunde inte ens röra på mig för hans kropp såg ut som om den var uppäten av något som man inte kunde beskriva. Sen hämtade vi kroppen, begravde den och efter att vi kom hem hade vi en lång dag. Sen bestämde vi oss för att lägga oss. Det var också sent, alla gick hem förutom Nuradin, för han sa att han inte mådde bra och sen gav vi honom nycklarna och jag sa till honom att stänga dörren. Han glömde stänga källardörren. Sen bestämde jag mig för att gå och hälsa på min mamma för jag tänkte att det skulle vara skönt att spendera tid men min egen mamma. När


jag kom tillbaka var min kompis Nuradin död av samma sak som vakten. Jag bestämde att ta reda på vad detta var. Det började bli ett rykte om sjukdomen, om att alla som går in där kommer aldrig tillbaka. Folk var förvånade över sjukdomen, för ingen visste vad det var sjukdomen kom från. Ingen ingenstans visste vad det var för sjukdom. Många började flytta till andra städer och det var inte så många kvar. Det började bli ett rykte, det spridde sig till man hörde ryktet i huvudstaden. Några män som kallade sig doktorer kom för att kolla vad det

var, de gav hopp till folket att allt skulle ordna sig men jag trodde aldrig på det. Jag hade ingen familj men jag hade vänner så jag kunde flytta när jag ville. Det var mycket trafik men när folk trodde att det var hopp var det inte så mycket flyttning längre. Folk trodde verkligen att man kunde bota sjukdomen. Man skrev i tidningarna och det var enda saken man pratade om. De blev populära på bara två dagar, de frågade många frågor om sjukdomen och de fick svaren på allt de ville veta om sjukdomen. Sen efter några dagar sa de att de hade lösningen till

sjukdomen men på den tiden var redan mer än hälften av folket var döda. De frågade när sjukdomen började och då sa vi för några veckor sedan. De frågade vart vi hittade första kroppen, vi visade dem ner i källaren och sen kom de utspringande hostande jättehögt. Bara två minuter efter var de redan döda.

– Men seriöst! säger jag och lägger på.

– Helt okej. Men det blir värre, och jag vill att du ska veta att jag inte har lång tid kvar. Frida, du måste sluta tänka på mig och leva ditt liv!

Vi sa vad som hände till folket. Folk började flytta från staden och alla flyttade och till och med vi flyttade och man fick inte gå nära den staden efter den dagen. ”H I STI D I N E”

182. SKAM

Jag springer ut i de kyliga vädret och snabbt trampar jag hem på min röda cykel. Idag ska jag besöka min syster efter nästan två veckor, jag har inte haft tiden att träffa henne på grund av skolan. När jag cyklar förbi Nyköpings torg där solen ligger på, ser jag de lila violerna och tänker “de där bara måste jag köpa till Johanna!” Lila är hennes absoluta favoritfärg. Jag tar buketten och betalar kvinnan bredvid och hoppar sen upp på cykeln och fortsätter längs Storgatan. När jag äntligen är framme slänger jag iväg cykeln och slänger upp trädörren som har slagits igen lite för många gånger. Jag hör att min mamma dammsuger på övervåningen och ropar: – Mamma! – Ja Frida! – När ska vi åka!? – Om kanske typ en halvtimme! svarar mamma. Jag går in, öppnar kylskåpet och häller upp mjölk i en skål med flingor som står på bordet sen imorse när jag var på väg att äta men sen inte hann. “Pling!” Jag kollar på mobilen och där står det “Vincent: Hej!:)” Jag svarar inte utan lägger bort mobilen och fortsätter äta. Jag sitter på mitt rum när det ringer i mobilen, jag svarar: – Hallå? – Hej gumman, jag kan tyvärr inte köra dig till Johanna för jag var tvungen att sticka en snabbis till jobbet! Förlåt, säger hon med en oroande röst.

Irriterat springer jag ner för trappan och drar på den svarta jackan, slänger igen dörren och sätter mig på cykeln. Medan jag cyklar till lasarettet lyssnar jag på musik i mina nya hörlurar jag fick i present förra veckan då jag fyllde femton. Johanna kunde inte komma hem och fira eftersom att hon blivit extra dålig på senaste tiden. På vägen cyklar jag förbi en ljus brunhårig kille med en svart jacka och det skulle möjligtvis kunna vara Vincent och några av hans killkompisar men jag ser inte hans ansikte tydligt. Men jag vet att han bor någonstans häromkring. När jag kommer fram till sjukhuset springer jag in med den lila buketten i handen upp för trapporna och in där min syster ligger. – Johanna! skriker jag av glädje. – Frida!? Jag visste inte att du skulle komma. Med ett stort leende och tårarna i ögonen kramar jag om henne så hårt jag kan. – Försiktigt bara, säger en läkare som kommer in. Hon måste vila och ta det väldigt lugnt nu under en tid. Men jag bryr mig inte eftersom att jag har saknat henne så otroligt mycket. – Gud vad glad jag blir! säger Johanna med en trött men samtidigt glad röst. – Här! säger jag och sträcker fram de lila blommorna. – Åh tack! min favoritfärg också! Vi sitter med varandra en lång tid och vi blir bjudna på fika av sjuksköterskan. Vi pratar om vad som hänt medan hon varit borta. Om pinsamma grejer som hänt i skolan och om uppgifterna i skolan. Efter ett tag av oseriöst pratande vågar jag fråga, – Hur mår du? frågar jag med en enslig röst. Det blir tyst ett tag.

– Sluta säga så Johanna! Du ska fortsätta kämpa! – Men Frida… – Nej! Jag springer därifrån med tårarna rinnande längs min kind, men jag förstår innerst inne att hon inte kommer orka kämpa länge till, men jag vill inte förstå! På vägen hem genom den mörka staden stannar jag på ICA för att handla mjölk och bröd som mamma tjatat om. När jag låst min cykel och vänder mig står han där framför mig. Under den lyktan som lyser starkast, omringad av mörkret och i den svidande kylan står Vincent. – Hej, Frida. – Hej, Vincent? Vad gör du här sent på kvällen? Jag går bara en promenad och sen såg jag dig komma på cykeln. – Mhm, jag var faktiskt hos Johanna och kollade hur hon mådde. – Aha…varför svarar du inte på mina sms? Jag kollar mobilen och Vincent har fortsatt att messa men jag har faktiskt inte sett det senaste han skrivit. – Oj då! jag har inte sett men var det något du ville eller? svarar jag med en smått dryg ton. – Jag undrade bara hur du mådde och om du ville ses nån gång? – Du vet att vi inte kan fortsätta såhär! Jag vill inte ha något med dig att göra, du är tillsammans med min syster men inget mer än det! viskar jag irriterat. – Men Frida! jag kan inte bara glömma det vi hade.

När livet vänder

Jag slänger igen skåpet och vänder mig om och förbi i den gråa skolkorridoren går Vincent med ett smajl på läpparna, det är Johannas pojkvän. Min syster Johanna ligger på sjukhus, hon blev svårt sjuk i cancer förra året och har legat den mesta tiden sen dess på sjukhuset.

153


Jag går förbi honom i rask takt och fortsätter in i affären, vid brödhyllan ställer jag mig och pustar ut. Jag vet att Vincent gillar mig men han är faktiskt tillsammans med min dödssjuka syster som jag redan svikit genom att vara med honom! Vi har inte berättat för henne för att jag verkligen inte vill göra henne ledsen, och jag känner mig så dum. Det tjutande ljudet av klockan skär i öronen samtidigt som jag öppnar ögonen. Jag orkar verkligen inte resa mig och gå till skolan, men vi har matteprov och jag vill inte ligga efter i skolan. Jag tar på mig den smutsiga grå tröjan som legat på golvet i nån dag och springer ned för trappan, som vanligt hinner jag inget mer än att klä på mig och dra på lite mascara på morgonen. Precis när jag drar ner handtaget till ytterdörren skriker mamma på mig: – Frida! – Ja, mamma! svarar jag irriterat. – Du, har du varit med Vincent på senaste? Jag känner hur en klump höjer sig i halsen och jag slänger igen dörren och cyklar iväg utan att säga ett ord. ”Hur kan hon veta?” tänker jag och kan inte släppa det under hela skoldagen. Efter matteprovet går jag ut ur klassrummet och min ficka vibrerar, jag tar upp mobilen och det är mamma som ringer, jag svarar:

– Hallå? – Frida! Kom till sjukhuset! Jag lägger på luren och förstår att det har hänt något med Johanna, paniken slår mig och det snabbaste springer jag till min cykel och cyklar snabbt som aldrig förr. Paniken sätter sig i halsen och snart kommer tårar som rinner, samtidigt som jag försöker andas medan jag cyklar. På fjärde våningen ligger min syster, upp för trapporna och in till hennes rum springer jag. Där ligger hon, med mammas hand i hennes. Med en levande död syster och en söndergråten mamma kan jag inte hålla tårarna. Jag sätter mig på knä vid Johannas säng och tar hennes hand hårt i min. – Johanna du måste fortsätta kämpa! viskar jag samtidigt som jag gråter. – Frida, jag vet, säger hon med den svagaste rösten hon har. – Va? – Jag vet… att du var med Vincent, men det gör inget! Jag älskar dig. – Hur fick du reda på det?! Hallå? “Piiiiiiiiip” Jag känner hur hennes kalla hand släpper min och världens största klump i halsen har uppstått. Jag kan inte förstå, att min syster precis försvann och jag hann inte säga hejdå. Att hon är borta för alltid, att jag är ensam.

Jag släpper hennes hand och springer ner och ut från sjukhuset, det snabbaste jag kan. Med ögonen fulla med tårar så att jag knappt kan se vart jag springer, jag skrikgråter och är fortfarande i chock. Gråter så mycket att jag knappt kan få luften genom lungorna, jag måste sätta mig ned och sätter mig bakom en gigantisk sten halvt inne i skogen en bit från sjukhuset där ingen kan se mig. Jag försöker återhämta mig men hur ska jag kunna göra det när min syster precis slutat andas! Känslan är förskräcklig och jag känner en sån förbannad skuld och blir smått irriterad på att hon bara accepterade att hennes pojkvän faktiskt varit otrogen med hennes syster! Jag är en hemsk syster. Klockan är 20.21 och jag har suttit här i timmar och bara tänkt på allt som nu snurrar i mitt huvud. “Men jag måste ändå hem, jag kan ju inte sitta här resten av livet”. Jag reser mig försiktigt och börjar gå hemåt, mina föräldrar är säkert oroliga också. Med mascara runt hela ögonen, eller snarare i hela ansiktet går jag genom staden fullt med människor. Men jag orkar inte bry mig om vad alla andra tycker just nu. Det börjar bli riktigt kallt och jag stoppar in hörlurarna i öronen på högsta volym och med ögonen i backen går jag på övergångsstället… KRASCH… ALI C IA W I K LU N D B O R G MAN, 8A

183. SOMMARDAGEN Klockan är sju på morgonen. Jag stiger upp ur sängen med tunga steg och sätter på en kanna vatten. Gäspandes går jag in i badrummet för att göra mig i ordning. Jag sätter mig i mitt renoverade uterum med en kopp te och kollar ut. Solens skiner och får vattnet i fiskdammen att glänsa som guld och träden ser ut som om de är stulna rakt ur en målning. En bit bort så ser jag något bekant, eller någon bekant. Hilda Sten eller som jag ser henne, Miss Nyköping. Det känns som att solen skiner ännu mer där hon går.

När livet vänder

Jag springer och sätter på mer tevatten och kollar mig i spegeln för att se om jag ser acceptabel ut. Hon hinner knappt knacka innan jag öppnar dörren och möter

154

henne med ett leende.

Jag känner hur kinderna blir våta av tårar.

– Hej, Kalle, säger hon.

– Är han död?, säger jag med en röst som låter nästan som om jag var ett litet barn.

– Hej! – Vad roligt att du är här, men var är Josef? säger jag till henne. – Jag hade tänkt tala om en sak för dig, säger hon lågt. – Självklart, kom in. Jag ställer fram kopparna och letar efter något slags fikabröd. Vi sätter oss sedan och jag frågar: – Vad var det du ville tala om? Hilda harklar sig: – Josef har gått bort.

– Det var cancern som vann över honom, svarar Hilda. En vecka senare. Jag är vid begravningsplatsen. Alla är där. Det enda ljudet som man hör är vinden som viner i träden. Efter begravningen åker jag hem, sätter på en kanna vatten och går ut. Jag ser att mörka moln närmar sig, regnet har redan börjat. Där sitter jag och tänker. Där sitter jag och tänker i flera timmar. “K LOTRAN GAR N”


184. STEGET SOM SKULLE FÖRÄNDRA ALLT

Amanda bodde med sin familj; mamma, pappa och lillebror Jakob. De hade det bra i familjen och det var inte ofta de bråkade. Amanda kände sig lyckligt lottad som fick äran att bo med en sådan fin och underbar familj. Hennes föräldrar hade bra jobb och tjänade mycket pengar så de kunde göra roliga saker ganska ofta och kunde satsa lite pengar. De hade bestämt sig för att satsa på en resa, en resa till Thailand i två veckor. Det behövde familjen. Men speciellt Amanda, hon hade det stressigt i skolan och hennes ångestattacker kom oftare och oftare. Så de bokade resan och nedräkningen började. Väl framme i Thailand kunde de slappna av ordentligt. Amanda och Jakob saknade sina vänner hemma i Nyköping. Men det kunde de stå ut med, för de hittade på många olika roliga grejer. Bland annat tog de en ”tuc tuc” och åkte till Big Buddha. Familjen hade det bra och trivdes ordentligt. En dag, en helt vanlig dag, var familjen på stranden där de solade och badade. Då hördes plötsligt ett annorlunda ljud och vattnet försvann. Amanda kände hur hennes hår flög av vinden annorlunda mycket. Nu kom det, vattnet. Som en stor vägg emot dem. I ren panik sprang de uppåt, i hopp om att hinna bort från vågen. Men de hann inte, de sköljdes med. Amanda var den enda som klarade sig i familjen. Det går inte, nu kan hon inte tänka på det här längre. Tårarna rinner nedför kinderna. Amanda lever alltså utan sin mamma, pappa och lillebror Jakob. Hon bor just nu hemma hos sin moster men vet inte hur länge det kommer att vara så. På senaste tiden har Amanda börjat förstå mer och mer tydligt vad som hänt och att hon aldrig kommer få träffa sin familj igen. Det gör att hon varje dag går med en stor sten i magen och ångesten är nära på att bryta ut.

För varje dag blir det inte bättre som många sagt åt henne utan det blir sämre. Det finns dagar då det känns som om ångesten ska slita ut hela hennes bröstkorg. Det finns även dagar då hon ser blodet droppa ned för sina armar, Amandas armar som är helt såriga. Det där rakbladet som hon så gärna inte vill se mer, men när paniken väl sliter tag i henne och saknaden är så stor finns det inget annat att göra. I den översta lådan i skrivbordet ligger det, invirat i plast. Håret på hela kroppen reser sig och hon känner sig spyfärdig. Det enda som snurrar i Amandas huvud just nu är allt som hänt, tankarna säger att hon inte kommer orka kämpa mer snart. Handen krampar men snart har hon skrivit klart brevet, brevet som är till hennes moster. Ett minne av Amanda. Hon skyndar sig ut i hallen med tårarna rinnandes nedför kinderna och det dunkar i huvudet av paniken. Med mobilen i handen och skorna halvt på fötterna springer hon ut, ut mot tågrälsen vid Malmbryggshage. Hela kroppen skakar och hon kippar efter luft. Tankarna snurrar inne i huvudet på Amanda, vad kommer hända nu? Kommer någon ens sakna mig? Men eftersom hon mått psykiskt dåligt nu en längre period finns det inte så mycket att göra. Det känns som de dåliga tankarna tar över henne, hela hennes psyke. Benen känns trötta men det är bara en liten bit kvar. Det enda Amanda vill just nu är att försvinna, och slippa allt detta lidande. Hon tar upp mobilen och låser upp den. Det går knappast att se vad det står på displayen för hon skakar så mycket. Hon trycker sig in på “meddelanden” och sedan vidare till “moster”. Nu skickar hon en bild, en bild på tågrälsen och det enda hon skriver är “jag älskar dig”. Det går några minuter då Amanda bara står där och kollar. Ögonen är helt suddiga och hon känner hur såren på armarna svider extra mycket. Nu ser hon på displayen hur det ringer, det är moster. Men hon kan inte svara, det går bara inte. Snabbt ned med mobilen igen och låtsas som inget hänt.

Hon skymtar tåget långt bort. Nu gäller det, ett steg kvar sen slipper hon allt detta skit. Precis när hon lyfter benet och är på väg att ta det där sista steget, känner hon hur det blir svart framför ögonen. Det känns som hon bara försvinner. “Amanda!” Det är hennes moster som ropar och skakar henne i axlarna hejdlöst. Där ligger hon, Amanda ligger på akuten. Bredvid henne står en man i vit rock. Över Amandas mun sitter en syrgasmask. Doktorn berättar nu att Amanda fått en chock och svimmade av, men precis när hon skulle ta det där sista steget kom hennes moster. Hon tog tag i Amandas arm och drog henne bort fort samtidigt som hon skrek på hjälp. Doktorn säger också att det inte finns någon inre eller yttre skada, utan att det bara sitter i huvudet men att hon måste ta det lugnt och inte stressa upp sig innan chocken försvunnit helt. Amanda kollar upp och ser mosters ögon som är tårfyllda, nu känner hon hur rysningen går genom hela kroppen och hur hon skäms. Tankarna snurrar i huvudet “vad hände precis?” och “hur ska jag ta mig ur det här?”. Doktorn och moster lämnar rummet och Amanda ligger nu där själv. I en sjukhussäng. Det är lite kyligt i rummet och hon tänker att allt är hennes fel. Ångesten kommer nu återigen och hela kroppen skakar. Men det blir inget mer än så. Äntligen i bilen hem frågar moster vad som egentligen hände. Amanda berättar att under en längre tid har hon mått väldigt dåligt och visar även sina sår på armarna. Moster blir stressad och ber om ursäkt för hon inte sett något. Hemma i vardagsrummet får Amanda nu lova moster att om det någon gång skulle bli så här igen eller om hon får sådan ångest att hon igen tar upp det där rakbladet ur plasten måste hon säga till. Tillsammans ska de göra allt nu och tillsammans är de starka. Amanda klarade sig och det var det viktiga vid detta tillfälle. ”E.C”

Nu hör hon ett ljud, det skär i ögonen. Det är tågets tutor som tjuter långt ifrån.

När livet vänder

Det är en kylig dag i februari och vinden brusar utanför fönstret. Där sitter hon, vid sitt skrivbord och tänker på vad hon varit med om. Amanda 15 år, en glad tjej (eller innan allt hände var hon glad) från den lilla staden Nyköping.

155


185. STRAFFET Marc springer fram till personen, han ligger livlös med blod rinnande över hela ansiktet. Marc försöker hjälpa honom men han har panik. Han vet inte vad han ska ta sig till. Marc hör hur sirener kommer närmare, det är polisen. De springer ut ur bilen och knuffar omkull Marc så han slår i huvudet och tar ett polisgrepp på honom. Polisen tar fram handbojorna och griper Marc men han skriker att han är oskyldig, att han bara försökte hjälpa honom. Men det struntar polisen i och trycker in Marc i polisbilen. – Du ska nu in på förhör, följ mig, säger en röst igenom celldörrsluckan. Marc säger ingenting, följer efter skakandes. Han tittar sig omkring, det är en ganska rutten polisstation med gamla celldörrar och slitet golv. – Det är den tjugonde augusti 2027, klockan är 15:37 och i förhörsrummet sitter vi med den misstänkte Marc Karkalov, säger polisen. – Vad gjorde du på brottsplatsen klockan 14:46 idag? – Jag var på väg till stan när jag såg att någon hade väldigt bråttom ifrån någonting och när jag tittade vart han var på väg ifrån så såg jag en person liggande blodig på marken. – Från polisens perspektiv så satt du på offret och försökte kväva honom, vad har du att säga om det? Marc får knappt fram orden – J-j-jag förs… försökte rädda honom.

Efter förhöret så får Marc åka hem med en fotboja. Han lägger sig i sin säng och tittar upp i taket, han är chockad, han förstår inte hur det kunde hända.

en dröm, men det är det inte. Det kommer ett skramlande ljud emot cellen, Marc sätter sig upp och kollar mot dörren, det är en vakt.

Marc vaknar av att mobilen ringer. Det är polisen, de står utanför och väntar. Marc går ner och sätter sig i bilen, de kör till polisstationen. Och där händer det verkliga. Han blir fälld för misshandeln för att det bara var hans fingeravtryck på offrets kropp, straffet blir livstid.

– Du ska ut på gården och arbeta, skynda dig! säger vakten.

Polisen meddelar att Marc inte kommer få sitta i fängelse i sin hemstad utan han ska få sitta i det farligaste fängelset i Sverige: Nyköpings fängelse. På vägen till Nyköping så försöker Marc komma ihåg alla vägar de åker på. Han har redan bestämt sig att han ska fly. De kommer fram till fängelset. Polisen drar våldsamt ut Marc ur bilen. Och puttar in honom i sin cell, 354. Marc vaknar av att celldörren öppnas. Det är frukost, han går längs korridoren och in i matsalen, tar en bricka och lastar på den slemmiga gröten och tar en stenhård macka och sätter sig bredvid en stor man med långt skägg och många tatueringar. Marc sjunker ihop och skyndar sig att äta upp sin mat och drar därifrån fort. När han går tillbaka hör han två röster viska bakom honom. Marc vänder sig om och ser två välvuxna män gå fort emot honom, den ena håller i ett rakblad. Marc skyndar sig in i cellen och kommer undan. – Vi möts på gården, säger den ena mannen. Marc blir kall och får tårar i ögonen. Han kryper under täcket och önskar att det var

Marc får en klump i magen men tvingar sig själv att resa sig ur sängen. Han följer med vakten ut på gården, där ser han de två männen. De glor ilsket på honom och gör ett dödstecken. Marcs klump växer ännu mer i magen på honom och springer ikapp vakten. – De här borden ska du göra rent, säger vakten. – Ska jag städa dem helt själv? stammar Marc. – Nej, de två där borta ska hjälpa dig, ler vakten. Marc känner hur det rinner i kalsongerna, han tar fram en trasa och börjar städa. Han hör att de kommer närmre. En röst börjar låta över hela gården: – Kan Marc Karkalov komma till kontoret. Marc känner en lättnad han aldrig känt förut. Han springer från gården så fort han kan. Marc öppnar dörren till kontoret och sätter sig i en svart skinnfåtölj mittemot direktören. – Vi har fått ytterligare information om mordet du är fälld för. ”C HAR LE S KO C N E Z KOV, 8H”

186. ÅLDERDOMSHEMMET Det är en regnig lördagsmorgon och adelsfamiljen som består av mamma Elisabeth, pappa George, sonen Alexander och dottern Alfrida sitter och äter frukost. Plötsligt ringer telefonen och Alfrida springer upp och svarar. Någon pratar franska och hon ger telefonen till sin mamma. Det är från ålderdomshemmet där Elisabeths mamma Margareta bor. Personalen på boendet berättar att Margareta är dålig och att de nog bör resa dit så fort de bara kan.

– Inga hundar i taxibilen, säger chauffören som nu har kommit för att hämta upp dem.

Alexander kommer med ett förslag. Han säger att de kan ta över stället, renovera och bygga upp det igen. George och Elisabeth tycker också att det är en bra idé. De ansöker om att få ta över hemmet. För att muntra upp pensionärerna bjuder familjen på tårta och kaffe. Margareta kommer hem från sjukhuset och berättar vad läkarna har sagt om sjukdomen. Det var en bakterie som fanns i väggarna på ålderdomshemmet. Läkarna kommer senare med medicin mot bakterien till alla på hemmet.

När de kommer fram blir de förvånade över hur slitet hemmet har blivit. Det är sprickor

Familjen bestämmer sig för att flytta till Frankrike. Medan de väntar på svar så åker

När livet vänder

Nästa dag packar de sina väskor och tar bilen mot Arlanda flygplats. Därifrån tar de flyget mot Marseille som ligger i södra Frankrike. När de väntar på taxin som ska ta dem till ålderdomshemmet kommer en liten hemlös hundvalp fram till familjen.

156

i fönstren och klotter på väggarna. Medan George tar Margareta till närmsta sjukhus så vill Elisabeth prata med ägarna. Hon går till receptionen där en av ägarna sitter. Elisabeth frågar om maten, servicen och andra viktiga frågor. Ägaren är full och luktar sprit och kan inte svara på frågorna. Då ringer Elisabeth polisen. Polisen kommer och undersöker stället. De griper ägarna och säger att stället måste stängas ner.

– Vilken gullig valp. Kan vi inte ta med den till mormor? frågar Alfrida.

de hem till Nyköping för att hämta allt de behöver och sedan sälja huset och den stora marken. Det tar två dagar innan de lyckas sälja huset. På väg till Arlanda får familjen ett samtal av en person som säger att det är okej att de tar över stället. Nu är de på väg till Frankrike igen, redo att ta över hemmet. Efter fyra månader är ålderdomshemmet uppbyggt igen och helt färdigrenoverat. George är ute på en promenad. Han ser den hemlösa hundvalpen, som hade kommit fram på flygplatsen, utanför hemmet. Han tar med den in och ger den lite mat och värme. De bestämmer sig för att behålla valpen och den får springa runt hos pensionärerna. Alla på hemmet hjälper till att komma på ett namn till hunden. De bestämmer sig för Zlatan. Det går bara bättre och bättre för hemmet och efter ett år får de pris för bästa ålderdomshemmet i Frankrike. Nu är alla på hemmet friska, glada och piggare än någonsin. TI LD E STR Ö M B E R G, 8P


Sport ”Vi är framme vid Rosvalla och jag ser laget stå i en ring och tränaren har ett papper som han checkar av alla som har kommit. När alla har kommit så börjar vi röra oss mot säger tränaren vilka positioner alla ska ha.”

Kapitelnamn

omklädningsrummet. Vi byter om och när alla är klara så

157


187. DANSEN ”Kom igen, va inte så feg, vi måste göra det här”, sa jag. ”Vi kommer inte klara det, kolla hur duktiga de är. Men om det betyder mycket för dig så kör vi”. Dansbattle är det bästa som finns, speciellt när man vinner. Dansen är mitt liv. Det känns så fantastiskt när man dansar, det går inte ens att beskriva. Mitt namn är Chanel och det här är en verklig historia om mitt liv. Vi ställer oss på dansgolvet, redo för att vinna. Jag och min crew börjar dansa, vi kör först på vår första dans som vi hade övat på inför tävlingen. Vi är grymma men de andra är ännu bättre. Såklart sparar vi det bästa till sist. Det här var en Street dance battle, det jag är bäst på, så jag körde ”all in” av det jag kunde. Vi gör det sista steget av vår koreografi och domaren skriker: ”Stop!” och säger: ”Vinnaren är The Snakes”. Alltså min grupp såklart, men det var här min mardröm började. ”Jag sa ju att vi skulle klara det här men tydligen trodde inte du det”, sa jag till min tvillingsyster Adriana. ”Jaja, men strunta i det och tänk på att vi vann!”, sa Adriana. Vi skrattade lite och snackade med varandra om allt möjligt då det andra gänget vi vann över kom springande och började slåss. En av personerna i den andra gruppen sparkade mig i magen då jag försökte hjälpa Adriana (för det var andra som slog henne). Precis då Adriana tänkte komma och hjälpa mig så hördes ett skott från en pistol. Jag kollade åt andra sidan och såg att Adriana låg på marken med blod överallt och döende. Det andra gänget sprang därifrån och jag reste mig upp och gick till Adriana. ”Adriana, snälla. Vakna, vakna, du får inte lämna mig. Det här är mitt fel, jag drog in dig i det här.” Hon var död, min syster var död. Jag pussade henne på pannan och det föll ner tårar på henne och jag önskade att det här var en dröm.

Sport

Jag slutade med dans, det fick mig och tänka mer på Adriana, jag var ingenting utan henne.

158

Efter en vecka kände jag att jag inte kunde vara kvar här i Nyköping för jag har haft så mycket minnen här med Adriana. Jag flyttade till min moster som bodde i Stockholm, jag skulle stanna där ett tag och gå i skola. Hon hade skickat in en ansökan till en skola som var en dansskola för att jag skulle börja dansa igen. Hon visste hur viktig dansen var för mig. Den här skolan jag skulle börja i var en

skola där Adriana egentligen skulle ha gått. Första skoldagen var inte rolig för när jag såg folk dansa fick jag tillbakablickar till dagarna vi dansade tillsammans. Det hördes hög musik från en av salarna i skolan när jag skulle ta mina grejer från mitt skåp, jag gick in i rummet från vilket musiken kom för att kolla vem det var som dansade. Det var en grupp av både tjejer och killar som dansade. Jätteduktiga. Jag stod helt stilla och bara kollade på hur duktigt de dansade. ”Shit, vad duktiga ni är!” ”Tack”, sa ledaren i gruppen. ”Vad heter du?”, sa jag. ”Jag heter Sabina. Vad heter du?” ”Jag heter Chanel.” ”Fint namn, tänkte att när du ändå är här så kan jag informera om att vi ska ha en dansaudition imorgon kl 21:00. Kom om du är intresserad”, sa Sabina med ett leende på sina läppar. Jag log bara och sen gick jag för jag visste inte om jag skulle säga ja till att jag kommer eller nej. För om jag skulle säga ja så kände jag att jag svek Adriana och om jag skulle säga nej hade jag svikit mig själv. Så jag valde att inte säga nåt och bara gå därifrån. Äntligen var skolan slut och nu kunde jag gå hem och bara sova. Så fort jag kom hem gick jag upp till mitt rum utan att ens hälsa på min moster. Min moster märkte på direkten att de var något som hänt så hon gick upp till mig, och om ni undrar så heter min moster Maria. Hon knackade på dörren och öppnade den. ”Hej hjärtat, varför är du så ledsen?”, sa Maria. ”Jag vet inte vad jag ska göra imorgon, kan man söka sig till en dansgrupp? Och jag vet inte om jag ska söka mig till dansen”. ”Du borde ansöka, gå och ha kul och lev ditt liv och gå vidare”, svarade hon. Jag var tyst en stund och sen reste jag mig upp och fixade mig och började gå mot skolan. Klockan var 20.55 och snart var det dags för audition. ”Chanel, det är din tur”, sa en av dem som skulle bestämma om vem som skulle komma in i gruppen. Jag var så nervös att jag knappt kunde röra på mig, jag gick sakta på dansgolvet och ställde mig framför domarna. ”Hej, jag heter Chanel och är 17 år och är en streetdansare”, sa jag nervöst. De svarade ingenting utan de satte bara

på musiken som jag skulle dansa till på direkten. Jag dansade en koreografi som jag och Adriana hade kommit på då hon levde, det var en koreografi blandat med dancehall och streetdance. Jag dansade det bästa jag kunde och efter att jag bara hunnit dansa halva delen av dansen stängde domarna av musiken och sa “ välkommen till ditt nya crew.” Jag sa tack till dem och gick sedan ut från skolan med ett stort leende på mina läppar. När jag var på väg hem träffade jag på Sabina. ”Hej Sabina.” ”Hej Chanel, hörde du är med i vårt crew nu.” ”Aa, jag kom med, asså det är helt sjukt”, svarade jag. ”Och förresten är det tävling om en vecka så vi ska ha danslektioner varje dag från kl. 15:00 - 17:00.” ”Tävling? Ska jag vara med och tävla?” ”Ja, det är klart, du är i vårt crew nu”, sa Sabina. ”Vad kul. Men vi ses imorgon då, hejdå.” Klockan var 23: 00 och jag var hemma och precis när jag skulle knacka öppnade min moster dörren. ”Du kom in eller hur?”, sa Maria ”Ja det gjorde jag”, svarade jag. Resten av den veckan vi skulle öva till tävlingen vaknade jag sju på morgonen, fixade mig för att gå till skolan, efter skolan gick jag hem och vilade, sedan gick jag till dansträningen, och sedan hem för att umgås med min moster. Så var min vecka innan tävlingen, varje dag. Den 20 februari 2017 var tävlingen jag hade väntat på så länge. Jag vaknade på morgonen med ett stort leende och var redo för att vinna tävlingen. Jag fixade mig snabbt och sedan gick jag mot tävlingen. ”Hejdå, lycka till hjärtat”, sa Maria. ”Hejdå.” Nu var det dags, vi gick till dansgolvet med vår crew, redo för att vinna. De vi tävlade mot var jätteduktiga, de gjorde värsta stegen, men sen var det vår tur och enligt mig ”we killed it”. Nu hade vi och det andra gänget dansat klart och nu skulle domarna bestämma vem som skulle vinna. “ Vinnarna är The snakes!” ATO SA YE D O LLAH I, 8L


188. EN FOTBOLLSSPELARES RESA Han bor i Nyköping i ett område som heter Arnö. Han är 13 år och han är en snäll kille. Han var född i Sverige. Han spelar fotboll och går i ett lag som heter IFK Nyköping och han är inte alls bra på fotboll. Hans kompisar tycker att Maxmodovíc är en dålig fotbollsspelare men de vågar inte erkänna det. En dag har de match och deras tränare låter Maxmodovíc få chansen att spela, men han förstör bara för laget. Hans kompisar blir jättearga, och de skriker: – Jävla blattejävel, du kan ingenting, du förstör bara för laget! Nu är Maxmodovícs liv förstört. Han tänker sluta med fotboll och aldrig mer spela. Han går hem med en ledsen min och lägger sig i sängen. Hans pappa Lasse går in till hans rum och säger: – Min älskade son, vad har hänt? – Det är inget, svarar Maxmodovíc med ledsen röst. – Jo, det måste ha hänt något. Berätta för mig jag är din pappa. – Idag när vi spelade match så skrek mina

lagkamrater på mig och jag tänker aldrig mer spela fotboll. – Nej, min son. Du får inte ge upp, du ska spela fotboll oavsett vad dina lagkamrater säger. – Okej, jag ska försöka. Tack för hjälpen, pappa. Nästa dag vaknar Maxmodovíc tidigt, det är på en lördag. Han tänker bli den bästa fotbollsspelaren i världen. Det är klockan sju på morgonen, han tänker springa så att han får bättre kondition. Efter han har sprungit tänker han träna lite teknik så att han blir snabb i fötterna med bollen. Hans favoritfotbollsspelare är Luka Modríc. Maxmodovíc kollar på hur Modríc tränar och sen gör han samma sak. Tre år senare Maxmodovíc har nu tränat i 36 månader. Han är vältränad och är redo för ett nytt försök att visa sina kompisar vad han går för. Han vill börja i sitt förra lag igen. Nästa dag har de träning. Han viskar för sig själv och säger:

Maxmodovícs kompisar blir chockade när de ser honom börja i laget igen. När de spelar träningsmatch så har Maxmodovíc nästan alltid bollen. Han dribblar, passar, gör två mål, och två assist. Ännu en gång blir hans lagkamrater chockade. De viskar till varandra – Vad bra han har blivit? Och hur fan kan han ha utvecklats så snabbt på bara tre år? När träningen är slut går alla hem med Maxmodovíc som om han vore Zlatan. När han kommer hem, sitter hans farsa nervöst bredvid dörren. – Hur gick det på träningen min son? frågade han nyfiket. – Det gick jävligt bra, pappa! Jag gjorde två mål och två assister! Tack för att du hjälpte mig, sa han och kramade om honom. – Såja, om du är dålig på något så ska du aldrig ge upp. M U K HTAR M O HAM E D AH M E D, 8L

– Det är nu det gäller att visa framfötterna ordentligt.

189. FINAL

Två dagar är kvar till match. Sam vaknar av att hans telefon ringer, det är Zaki. Det är Sams bästa vän och lagkapten i fotbollslaget IFK. – Vi ska träna idag, imorgon ska vi spela match mot HTG. – Ok, jag kommer, sa Sam. Hejdå! När Sam har kommit till fotbollsplanen ser han Zaki. ”Tja, ska vi börja träna”, säger Zaki och alla säger ja och börja springa in på fotbollsplanen. När Sam vaknar dagen efter kollar han klockan och börjar springa till köket, han ser att han kommer att komma för sent. Han tar ut fotbolltröja och skor och springer till fotbollsplanen. När han kommer till fotbollsplanen blir han glad, han har inte kommit försent. När Zaki ser Sam säger han: ”Var har du varit, du missade nästan matchen” och börjar skratta. När matchen börjar gör Zaki tre mål och IFK vinner med 10 – 5. IFK är i finalen. När Sam kommer hem berättar han att dom har vunnit stora matchen, hans sys-

ter blir alldeles glad för sina bror och hon vet hur viktigt det är för Sam.

ten i matchen, Zaki”. ”Jag vet inte.” ”Ok”, säger Sam och börjar gå hem.

Klockan är 4:30 när Sams mobil ringer. Det är Zaki som ringer och frågar honom om dom ska spela fotboll i dag på fotbollsplanen. Sam svarar: ”Ok, jag kommer ner”.

På vägen hem hör Sam ett gäng killar som är högljudda. De verkar ha roligt. Sam går dit och ser en stor grön fotbollsplan. Killarna spelar fotboll. Sam sätter sig ner och observerar dem. Killarna ser inte honom, dom spelar match, dom är fyra personer och dom kör två och två. En av dom är bäst när han tar bollen.

Dom börjar spela och bestämmer att de ska vara i samma lag. Zaki gör fem mål och Sam gör tre mål men då händer den oroliga händelsen när Zaki blir skadad för att en kille har sparkat honom. Sam undrade om Zaki kan spela finalen mot SRT. ”Nej, jag kan inte spela finalen för att jag har väldigt ont i knäet.” Då börjar Sam ringa lagkamrater och berätta vad som har hänt med Zaki och hur ledsen han är. Nästan alla i laget har kommit till fotbollsplanen för att se deras kompis men tyvärr är han skadad och kan inte spela nästa match imorgon. Alla börjar prata hur de kommer att kunna vinna när deras bästa spelare och lagkaptenen är skadad. Vi kommer säkert att förlora. När dom andra börjar gå hem så säger Sam ”Hejdå Zaki” och börjar gå hem. Sam går in till Zaki, när Zaki ser Sam blir han chockad och frågar varför han är tillbaka. ”Jag vill fråga vem ska bli lagkap-

En av killarna ser Sam och säger: ”Tja, vem är du?” ”Jag heter Sam, vad heter du? ”Jag heter Omar” ”Ok”, säger Sam. ”Jag ser att du är bra på fotboll”, säger Sam. ”Lägg av, jag är bara lite bra på fotboll”, säger Omar. ”Ok, vill du spela i ett lag”, säger Sam. Vi heter IFK! ”Ok, bra namn”, säger Omar. ”Tack”, säger Sam. ”Vi ska spela match imorgon, vi behöver en till som är lika bra som du”, säger Sam. ”Ok, jag kommer” säger Omar. Sam blir glad och säger att de ska spela på den här planen imorgon klockan 12.30. ”Ok”, säger Omar, ”jag kommer”. ”Bra, hejdå”. ”E LIAS”

Sport

Sam tittar ut över fotbollsplanen. Nu ligger den tom och öde och det enda som syns är ett gammalt godispapper som fladdrar över gräset.

159


190. FOTBOLLSPELAREN FRÅN NYKÖPING Det var idag det skulle hända, den första matchen med Nyköpings fotbollsklubb mot Oxelösunds idrottsklubb. Väckarklockan ringer och jag studsar upp ur sängen. Min hund Alf ligger kvar i sängen men vaknar också upp när han hör mina fotsteg gå ut mot dörren. Alf springer ner för trappan och sätter sig vid dörren och väntar på att komma ut i det soliga vädret. Jag går ner för trappan och öppnar dörren och går ut. Jag stänger dörren och sedan går jag till kylskåpet. Jag öppnar kylskåpet och funderar en stund vad jag ska käka. Efter en stund så tar jag mjölken i handen och sedan öppnar jag skafferiet. Jag tittar mig omkring och sedan tar jag flingorna i den andra handen. Jag ser Alf genom fönstret medan jag häller upp mjölken i skålen. Sedan så häller jag flingorna i skålen och går mot dörren. Alf går mot dörren så jag går dit och tar in honom. Jag tar skålen och går till mitt rum. Sedan så ställer jag ner skålen på bordet precis bredvid sängen och så tar jag fjärrkontrollen i handen och startar Fifa 17. Jag spelar i en halvtimme och när jag är klar så går jag mot garderoben. Jag kastar ut kläderna på sängen som jag ska använda. Jag går mot badrummet och börjar borsta tänderna. Samtidigt som jag klär på mig så har jag tandborsten i munnen och tröjan i händerna. Jag tar fram träningsväskan och sedan lägger undan tandborsten i badrummet. Jag packar ner fotbollskor, underställ, benskydd och tejp till benskydden. Jag tar på mig skorna och jackan. Jag öppnar ytterdörren och säger hejdå till mamma och pappa.

Sport

Jag börjar röra mig mot busshållsplatsen, det tar ungefär sju minuter att gå dit. Klockan är prick tio och jag ser på appen att bussen ska komma om femton min så jag behöver inte stressa till busshållsplatsen. Jag lyssnar på musik samtidigt som jag går upp mot busshållsplatsen. Sedan så ser jag en från fotbollslaget och jag stänger av musiken och lägger ner hörlurarna i fickan. Jag ser att han är framme vid busshållsplatsen och efter en minut så är jag framme. Efter en stund så tar jag fram mobilen och just då ser jag den gröna bussen där det står en text: ”Oxelösund via Arnö”.

160

Bussen saktar ner och stannar precis vid mig. Jag stiger på och det lyser grönt på maskinen. Jag går och sätter mig längst bak i bussen och samtidigt som jag ska sätta mig så lägger jag busskortet i jackfickan. Jag ser han från fotbollslaget sätta sig några platser framför mig. Bussen börjar åka mot Oxelösund och jag sätter på musik. Jag hör barnskrik, människor som pratar och ser busschauffören tjafsa

med en person som har ett busskort som inte funkar. Jag höjer volymen på musiken och sitter stilla som en lyktstolpe. Plötsligt så bromsar bussen kraftigt och jag flyger som fågel några meter fram, jag hade inget bälte på mig och jag satt ju i mitten av längst bak. Jag ligger där medvetslös på golvet, känner mig yr, har ingen känsel i kroppen och blöder kraftigt. Mina ögon slocknar. Jag vaknar upp på sjukhuset, ser att jag har en sjukhusrock på mig och hör pipandet från sjukhusapparaterna. Efter en stund så kommer en läkare in och kollar på mig. Läkaren kollar igenom sina papper och efter en stund så tar läkaren fram ett papper och sätter sig på sjukhusbädden. Läkaren säger att min kropp mår hyfsat bra och att jag inte behöver vara orolig men att jag måste stanna kvar på sjukhuset en dag till för att de skulle ta mer prover på mig och att jag ska vila så att jag kan återhämta mig. Jag minns ingenting så jag frågar vad det är som har hänt och läkaren ger mig bara ett leende och går ut genom dörren. Efter en stund så kommer min familj in och tittar på mig med en överlycklig blick men jag ser också att de är oroliga. Mamma kommer in med en korg. Jag kollar på korgen och ser att det ligger vindruvor och massor med godis i den. Mamma ställer ner korgen och sätter sig på sjukhusbädden. Hon berättar allt som hon vet och säger att jag och han från mitt lag var de enda som överlevde kraschen. Mamma berättar också att jag hade tur som inte flög så långt. Sjukhusnatten kommer och jag har legat på sjukhusbädden hela dagen. Jag försöker minnas det som hänt men det är svårt. En läkare kommer in och börjar prata med mig. Läkaren säger “svårt att sova eller?”. Jag nickar starkt. Läkaren sätter sig på en stol och pratar med mig. Läkaren berättar om det som har hänt och det börjar klarna upp för mig .Läkaren kliver ut ur dörren och säger “god natt” och stänger sedan dörren. Till slut så somnar jag efter en stund. Morgonen kommer och det är dags för mig att åka hem. Pappa kommer in och hämtar mig sedan så pratar han med en läkare. Vi går mot bilen och bilen börjar rulla. Efter ett tag så är vi hemma. När jag kliver in genom dörren så säger mamma till mig att vila på mitt rum. Jag hör Dollar skälla och ser att han kommer springandes mot mig med svansen viftande. Jag går upp för trappan och sedan in på mitt rum. Pappa öppnar dörren till mitt rum och kommer med ett stort leende och säger att vi vann matchen med 4-1. Jag blir glad men samtidigt så ville jag faktiskt spela. Han frågar sedan hur jag mår och om allt är bra, sen så kliver han ut ur mitt rum och stänger dörren försiktigt. Jag ligger i

sängen och tänker på allt som har hänt. Varje natt så har jag svårt att sova och jag vågar inte åka bil och buss under denna månad. Men varje måndag klockan tre så går jag till en terapeut och det hjälper faktiskt och klockan fyra så börjar jag gå hem från terapeuten. När jag kommer hem så sitter mamma på köksbordet med en kopp kaffe rykande och frågar hur allt har gått. När jag har berättat klart så säger hon “Det är träning idag” och ler. Jag packar träningsväskan och går till mitt rum, startar xboxen och startar en match på Fifa. Sen så tar jag träningsväskan, säger hejdå till mamma och cyklar till träningen. Jag möter upp en kompis från laget och vi cyklar tillsammans till träningen. Jag måste ta det lugnt på träningarna och kan inte köra matcher på en månad har läkaren sagt. På träningarna så ger tränaren mig mycket beröm och jag har börjat lära känna alla i laget. Jag ligger i sängen och spelar Fifa, plötsligt så får jag ett sms så jag pausar fifat. Det är från lagets mejl och det står att jag har blivit uttagen till nästa match som är på lördag. Jag lyser upp i ansiktet. Men jag kan ju inte stänga av fifat för då förlorar jag matchen så jag ropar på mamma och berättar de goda nyheterna. Mamma lyser också upp i ansiktet och säger “Oh vad kul”. Lördagen kommer och det är dags för matchen. Den här gången ska jag inte ta bussen, har faktiskt inte rört en buss efter händelsen. Jag går till ytterdörren och ropar på mamma: “Kommer du snart?”. Mamma kommer efter en stund och sätter på sig skorna och rör sig mot bilen. Själv har jag suttit i bilen i nästan hundra år. Mamma kliver in i bilen och sätter sig på sätet. Bilen börjar rulla och jag tar ett tuggummi. Vi är framme vid Rosvalla och jag ser laget stå i en ring och tränaren har ett papper som han checkar av alla som har kommit. När alla har kommit så börjar vi röra oss mot omklädningsrummet. Vi byter om och när alla är klara så säger tränaren vilka positioner alla ska ha. Vi sticker ut mot fotbollsplanen och börjar värma upp. Efter ett tag så blåser domaren i visselpipan och matchen ska starta. Jag sitter på bänken men jag ska komma in om någon blir trött eller skadar sig. Jag snackar med en på bänken, han är väldigt trevlig. Domaren blåser och det är halvtid, det står 0-0 men jag tycker laget kämpar bra trots att vi inte leder. Andra halvlek startar och jag sitter fortfarande på bänken. En kvart har gått av andra halvlek men det händer ingenting bara ett byte som det andra laget har gör. Plötsligt så blir vår anfallare skadad och tränaren säger “Gör dig redo” till mig.


Domaren blåser i visselpipan när han ser att vår anfallare ligger på backen. Domaren hjälper honom ut och jag springer ut på plan med snabba steg och jag är så taggad. Allt går bra, jag har inte gjort någon felpass än. Det andra laget börjar pressa och jag står ensam vid mittcirkeln med en back. Plötsligt så rensar vår back bollen, den flyger över mig och backen och jag springer förbi backen och tar bollen. Målvakten springer ut och precis när jag ska skjuta så faller jag på backen och ligger där, har ont i mitt vänstra ben. Jag hör domaren blåsa

i visselpipan och sen så ser jag backen få rött kort och han pekar på straffpunkten. Domaren säger också att det är det sista som händer. Jag hör tränaren skrika att jag ska ta straffen och pulsen börjar genast gå upp i varv. Jag går fram till bollen och lägger den på straffpunkten. Sedan så backar jag från bollen och väntar på att domaren ska blåsa i visselpipan. Domaren blåser, jag rör mig framåt och skjuter på bollen. Målvakten slänger sig till vänster och räddar bollen. Jag springer fram och lyckas nud-

da bollen precis innan målvakten tar den och bollen går in i mål. Domaren blåser av matchen och alla i laget kastar sig över mig. I omklädningsrummet får jag mycket beröm av alla och vi hoppar och skriker som galningar. När jag har bytt om så ser jag mamma sitta i bilen med en stolt blick. När jag kommer in i bilen säger mamma “Nu har du förtjänat donken” och ger mig ett stort leende. “LIVE R P O O L”

191. LIVET ÄR FÖRSTÖRT Jag sitter i rullstol på grund av min kompis. Jag var en bra fotbollsspelare som skulle vinna matchen åt mitt lag och skulle bli köpt av Real när olyckan hände. Jag ska berätta hur allt gick till.

tråkigt men alla i släkten besökte mig och frågade hur jag mådde. Min kompis som skadade mig kom aldrig hem till mig men jag brydde mig inte. Jag skulle operera mig på Nyköpings sjukhus om tre veckor.

Jag dribblar alla backar tills bara målvakten är kvar. Men min kompis kommer från ingenstans och knuffar mig så att jag trillar och jag får jätteont i foten. Min kompis missar och jag har jätteont. Tränaren börja skrika på min kompis. Han är arg. De bär mig in i omklädningsrummet och alla i laget är arga på min kompis, men mest tränaren.

Vad ska hända med min fotbollskarriär? Är det här en mardröm? Det enda jag har i huvudet är operationen. Det tar kål på mig.

Jag kan inte ställa mig upp. Det gör ont när någon rör min fot. Tränaren kom på idén att jag ska åka till akuten. Jag fick åka till akuten där de röntgade de mig. Innan jag röntgade mig så fick jag vänta. Jag var ju hungrig men jag fick vänta fyra timmar, sedan kom doktorn och sa att jag brutit foten och att de kommer att operera mig. Jag skulle gipsa men jag fick vänta en timme innan jag gipsade. Efter akuten så fick jag stanna hemma. Jag hade

Efter operationen så satt jag i sängen på sjukhuset. Doktorn kom in och sa att operationen lyckades men att jag inte skulle kunna spela mer fotboll. – Jag tror dig inte, du ljuger. Jag ska inte sluta tro på mig, jag ska kämpa tills jag inte har något hopp. Doktorn säger att det är omöjligt att jag ska kunna gå igen. – Du kan säga vad du vill men jag ska lyckas gå igen, du har mitt ord på det. – Du kan försöka hur länge du vill men det går inte fast jag önskar dig lycka till, säger doktorn.

några veckor så gick jag till skolan men ingen behandlade mig som förr. Alla var lite konstiga men mina vänner som jag känt ganska länge kom och hälsade på mig. Då förstod jag det fanns falska vänner och riktiga vänner. Efter några dagar började jag träna mina fötter men det var för svårt. Jag fick åka till en sjukgymnast för att träna, jag gick dit varje dag, men jag kände att det kommer att gå bra. Jag tränade och tränade men inget hände. Jag har gjort mitt bästa men jag vill gärna spela fotboll igen. Efter några dagar så kunde jag ställa mig upp men det var allt jag kom till. Sen kunde jag inte göra nåt mer framsteg men jag skulle träna tills jag kunde spela. Men jag lärde mig inte och kunde inte mer. Livet är som spel som man ska klara, det är som en hinder som man måste besegra. Om man inte kan besegra det så är du där du är. Jag kunde inte besegra, så livet var förstört för mig. ”O RTE N 123”

Efter sjukhuset så vilade jag men efter

192. MATCHEN

Första slaget kommer och Markus blockerar det lätt med händerna. Han kontrar och får in en träff rakt på kinden. Jonas backar lite, men håller sig fortfarande inom avstånd för att slå. Markus går fram och börjar slå, men Jonas blockerar lätt. Han drar sig åt sidan och slår mot magen, men träffar Jonas rakt på armen, han har blockerat i sista sekund. Markus anfaller igen och hans hand träffar Jonas rakt på kinden, han känner hur det knakar i kindbenen. Jonas börjar backa lite mer, Markus följer efter. Precis när han börjar röra sig framåt

så kommer Jonas blixtsnabbt fram och slår så snabbt att Markus inte ens hinner se handen innan det är för sent. Den prickar honom rakt i magen och hela världen blir helt svart, han håller på att svimma. Han faller och slår i marken, domaren börjar räkna. Han återfår kontrollen över sin kropp och reser sig upp. Smärtan pulserar genom kroppen och det är svårt att andas av all smärta. Klockan ringer, första rundan är slut. Markus sätter sig på sin pall och tänker på vad som hände, han får inte göra om det misstaget. Han får lite vatten av sin tränare och dricker upp nästan hela flaskan. Den kommer ändå att fyllas på, tänker han. Markus reser sig och smärtan hugger till igen men han tvingar sig upp. Han kollar på sin motståndare som sitter på andra sidan ringen. Han har problem med att dricka ur sin

flaska, Markus har nog träffat ganska hårt. Domaren ställer sig i mitten och ber båda komma fram, det är snart dags för nästa runda. Han måste vinna, så han går fram och ställer sig. Han tvingar hjärnan att inte tänka på smärtan i magen. Klockan ringer och den här gången så känner sig Markus ganska säker trots smärtan som hugger honom ifrån magen. Han flyttar sig fram mot Jonas och försöker få fram samma slag som förra gången, men Jonas nappar inte. Istället så flyttar Jonas sig runt i en cirkel och försöker få in slag bakifrån. Det är ett gammalt trick och Markus låter sig inte bli träffad. En blixt från en kamera i publiken är ovanligt stark och Markus blir bländad i någon sekund. Det ger Jonas tid till att komma emot honom med en rasande fart. Det känns inte ens som Jonas skall slå utan

Sport

Markus känner hur omvärlden bara försvinner, allt han kan koncentrera sig på är den där Jonas mitt emot honom. Klockan ringer och hans hjärta hoppar över ett slag, nu är det på riktigt. Han höjer händerna i halshöjd och börjar cirkla runt i ringen mitt emot sin motståndare, Jonas Eriksson.

161


bara springa rakt in i honom, men det är ju inte tillåtet så han måste se upp, när som helst kan en knytnäve komma emot honom. Där höjer Jonas högerhanden, men det syns på honom att han inte tänker slå med den. Markus aktar lite på sig och Jonas tappar balansen.

risken. Jonas börjar bli desperat, han slår vilt omkring sig och de slag som kommer nära är lätta att blockera. Markus aktar sig för ett kraftfullt slag och Jonas stapplar framåt. Jonas vänder sig om och återfår balansen. Han anfaller och Markus hinner inte förbereda sig.

Markus tar sitt tillfälle och går fram för att slå, men då blir han bländad igen av en annan kamera, han har svårt att koncentrera sig. Det är svårt att urskilja konturerna för det blir så mörkt på arenan. Han får ett slag i ansiktet och försöker slå tillbaka, han träffar och Jonas tappar balansen. Jonas återfår balansen och kommer emot Markus igen. Markus aktar sig och går fram och slår till Jonas rakt i magen, han skulle hinna få in ett slag till men tänker inte ta

Slagen haglar fram, men Jonas händer är som gelé och hans trötthet hinner ikapp honom, slagen får ingen kraft. Markus går fram och får till en perfekt högerkrok. Handen sjunker in i ansiktet på Jonas och hans ben krasar som grus under Markus hand. Jonas faller till marken med en duns och ett sorl drar genom publiken. Markus hade äntligen gjort det, han hade vunnit världsmästerskapet i boxning, här på Rosvalla.

Jonas rör sig inte och hans tränare börjar bli orolig. Ljudet från publiken blir bara högre och högre, det hörs några oroliga rop. Sjukvårdspersonal kommer in och tar pulsen, de drar fram en liten apparat som ger ifrån sig ett susande ljud. De sätter på sig något som liknar en sorts handske med en platta på undersidan. Det susande ljudet blir högre och högre och till sist så trycker han ned plattorna på Jonas bröst och han rycker till. Det verkar som sjukvårdspersonalen hittar en puls nu. De tar med sig Jonas ut ur arenan och in i en ambulans. Markus går ut ur ringen och bort från arenan, ut ur byggnaden. Han går hela vägen hem och sjunker ner i sin gamla mjuka soffa. ”B LAC KC R O C S U S E R101”

193. MATCHEN “Ja, idag är det äntligen den stora matchen!” säger William. William tar på sig benskydd, fotbollsstrumpor och resten av fotbollsutrustningen. Matchen börjar om nästan en timme, de ska spela i Rosvalla. Han skyndar sig så att han inte missar matchen. Matchen börjar om fem minuter, William och resten av fotbollslaget är redo. William tänker vinna! Domaren blåser i pipan och matchen är igång. William får bollen och springer så fort han kan. Han får flera bra passningar, plötsligt får han en jättehård spark bakifrån men han tänker vinna ändå. Under tiden

han springer känner han mer och mer smärta och då plötsligt händer det som inte får hända. Han måste gå till sjukhuset och då börjar han tänka på att hans lag kommer att förlora. Läkaren säger att han inte får spela fotboll i en vecka och då kommer han tillbaka till matchen och kollar. Det står 4-3 till andra laget redan, och då plötsligt känner han sig bättre. Då säger han till domaren att han vill spela, och domaren säger att det är tio minuter kvar, ”Du får inte spela, gå och sätt dig”. Till sist säger domaren okej och då går han in.

springer mot målvakten och skjuter rakt i målet, det blir lika och alla blir glad och hans tränare säger tack till honom. Alla jublar och alla är glada, speciellt William. Solen skiner så stark att den slår i Williams ögon. Han vaknar och känner på sin rygg. Sen går han och borstar tänderna, sedan äter han frukost. Han har träning efter tre timmar, han känner att han kommer hinna. Han är på träningen och hans lärare säger: “Jag är stolt över dig”. William säger: “Tack”. Han får guldstjärna och han är glad och går hem.

Det står 5-4 och William får bollen och

”I.S.”

194. MATCHEN

Sport

Jag tittar upp mot poängtavlan och ser att det står 3 - 3 när det bara är fem minuter kvar av matchen. Hallen är fullsatt och publiken hejar för fullt på båda lagen. Erik får bollen och slår en stenhård pass ner i motståndarnas högra hörn. Martin tar bollen och lägger den framför målvakten och där kommer Måns och skjuter i ribban. Bollen flyger över sargen. Vårt lag tar ett byte. Motståndarna hämtar bollen och sätter igång spelet. Vårt lag börjar pressa motståndarna men då skjuter deras högerback en boll som vår center tar och börjar springa mot målet. Deras back blockar hans skott och publiken skriker. Backen vänder om och deras lag tar ett byte. Spelet fortsätter och det återstår bara fyra minuter av matchen. Vår tränare säger till domaren att vi vill ha en time out.

162

Domaren säger att vi får det nästa gång spelet stoppas upp. Motståndarna slår en hög boll som sedan landar på vår planhalva, deras forward tar bollen och skjuter rakt upp i krysset. Motståndarpu-

bliken skriker ”Jaaaaaaaa” och nu står det 4 - 3 och det återstår tre minuter. Nu har vi time out och jag tänker att jag måste göra något. Något viktigt som gör att vi har chans att vinna matchen. Tränaren säger att vi ska spela helplanspress och att det är bara att ta i för kung och fosterland. Domaren blåser igång och jag vinner tek. Erik tar bollen och slår den snabbt upp till Kasper som är forward. Kasper tar med sig bollen och rundar motståndarnas mål och passar mig som står på andra sidan målet. Jag skjuter och det blir mål! Vår publik skriker och alla i laget skriker ”Braaaa”. Vi springer och tar ett byte och nu återstår det bara en minut av matchen. Vår center går in och tar tek. Domaren blåser och motståndarna vinner tek. Deras back slår upp bollen men vår back får tag i bollen innan deras forward hinner fram. Vår back slår den till den andra backen och han skjuter upp bollen så långt han kan. Han tar ett byte

och just då blåser domaren av. Alla vi blir glada att vi spelade lika men motståndarna bli väldigt sura att de inte vann. Vi går och tackar och sedan går vi och hämtar våra vattenflaskor. Jag tittar upp på poängtavlan och tänder på min matchkallelse samtidigt som jag börjar gå in till omklädningsrummet. Vi börjar byta om och när vår tränare kommer in så vill han att alla ska vara tysta och lyssna på honom. Han säger att vi har gjort en bra match och tycker att vi ska ta med oss matchen som ett minne. Han önskar alla trevlig helg och sedan drar han. Alla i vårt lag börjar byta om och pratar om vad de ska göra nu. Erik och Kasper ska vara kvar på Rosvalla och kolla på fler matcher och då säger Martin:” A-laget har match idag”. Några killar i laget säger att de ska kolla på den men jag tar på mig mina kläder och går till bilen. ”V.E”


195. MECKSTRESS Det var dags att starta. Jag var nervös inför första rundan. Jag rullade in i vattnet och väntade på starterns besked. Nu visade han handen och gav klartecken att börja med burnouten. Jag började gasa och hjulen började spinna. Sedan rullade Martin tillbaka mig så att kopplingen lade sig rätt. Sedan kunde jag rulla in i pre stage och sedan stage. Gul, gul, gul, grön. Nu körde vi! Det gick normalt. Bilen gick från 8000 varv till 11000 så jag släppte gasen och la på igen, men den bara varvade. Jag körde åt sidan och stängde av. Ilsket fick jag rulla in i mål. När jag klev ut ur bilen så gick jag och kollade lite på motorn. Då såg jag att kopplingen hade lossnat. Sedan kom Martin och hämtade mig med moppen. Då sa Martin att det var kopplingen eller vevax-

eln som var av. Jag blev ledsen eftersom det var första rundan och det innebar att jag inte kunde köra mer den tävlingen. Så då var det bara att lasta och åka hem till Nyköping. Det första vi gjorde när vi kom hem och hade lastat ut var att kolla vad som hade gått sönder. Det var bråttom för det var bara en vecka tills nästa tävling. Det var vevaxeln som hade gått sönder. När vevstaken går sönder så går oftast kopplingen också sönder. Det var bara att beställa ny vevaxel och ny koppling. Två dagar senare när delarna kom hem så var det bara att vara i garaget varje dag tills den var ihop. Men som vanligt när man meckar så uppstår det problem och problemet var att

vevaxeln var för stor. Så det var bara att svarva ned den så att den passade. Och det var bara att fortsätta och mecka tills vi hade satt i vevaxeln. Därefter justerade vi kopplingen eftersom brickorna i den vägde för lite. Men som tur var så hade vi några brickor över så det var bara att väga så att kopplingen vägde rätt. Nu var det torsdag. Vi hade en dag på oss att montera kopplingen och testa så att allt var bra. Det var bra så då kunde vi börja lasta inför nästa tävling. Äntligen var det fredag och en ny tävling och vi hade lyckats fixa bilen på så här kort tid. Vi var väldigt nöjda med det vi hade gjort och vi kunde nästan inte vänta tills tävlingen skulle börja. N I K LAS LAR S S O N, 8P

196. SERIEFINALEN Domaren blåste för tredje gången i matchen på Rosvalla, Nyköpings arena, där Onyx innebandy och Strängnäs IK spelade. Onyx ligger under med 6-3 och publiken gör allt för att Onyx ska vända och vinna. Andrew Newton som är Onyx bästa spelare är tjugotvå år gammal och har gjort 35 poäng den här säsongen. Andrew Newton funderade på vad som kan ha påverkat att Onyx låg under. Han själv hade försökt att komma ihåg hur fokuset, uppvärmningen och maten hade varit innan matchens start. När det var samling hade alla suttit och garvat åt ett Youtube-klipp vilket ledde till att alla hade det klippet i huvudet istället för att fokusera på matchen. Och när det var uppvärmning hade alla i laget det där klippet i huvudet och alla utom Andrew hade joggat och lallat. Andrew hade frågat alla i laget vad de hade ätit till lunch. De flesta hade varit ute och ätit pizza och druckit läsk och till efterrätt hade de ätit glass och chokladsås. Medan Andrew hade ätit en stor portion makaroner och köttbullar med sallad och som efterrätt hade han ätit en banan. Det gjorde Andrew innan match också. När det var fem minuter kvar bad Andrew tränaren att ta timeout och det gjorde trä-

naren. Andrew, som var kapten för laget, fick sköta snacket. Han sa med bestämd röst att alla skulle koppla bort det där Youtubeklippet ur sina huvuden och fokusera på matchen istället. Han bad även att alla skulle äta en banan och det gjorde dom. På plan sedan var det tekning och Onyx vann tekningen och passade upp bollen till Andrew som passade bollen vidare till vänsterforwarden som gjorde mål. Andrew gjorde sin 36:e poäng. Tiden gick. Det var tre minuter kvar och Onyx målvakt hade bollen och la ett långt utkast till Andrew som satte bollen rakt i krysset. Kommentatorn: ”Ohhhh, det är mål! Andrew gör sin tredje poäng i matchen och är på väg att bli matchens lirare.” Det stod nu 6-5 till Strängnäs med en minut kvar. Tiden gick och gick tills det bara var femton sekunder kvar och Onyx hade tagit ut sin målvakt och bytt in en utespelare. När det bara var tre sekunder kvar fick Onyx back bollen och sköt… Kommentatorn igen: ”Det är sanslöst! Onyx gör mål i näst sista sekunden och matchen går till förlängning!”

Det hände ingenting i förlängningen och matchen gick till straffar. Först ut var en Strängnässpelare som gjorde mål. Sedan var det backen som kvitterade som klev fram och tog straffen. Även han satte den. Strängnäs stjärnspelare klev fram och missade. Nu hade Onyx chans att ta övertaget i straffläggningen. En av Onyx spelare klev fram och satte den. Straffarna gick till femte omgången och lagen hade satt lika många straffar. Det blev suddenstraffar. Strängnässpelaren klev fram och satte den. Nu är det Andrews tur att ta sin straff. Han måste sätta den annars förlorade Onyx matchen. Han klev fram, fintade bort målvakten och sköt i ribban och ut. Onyx förlorade matchen och alla var jätteledsna och besvikna på sin insats. Strängnässpelarna skrek om att de har vunnit och publiken var helt tyst. Andrew hörde väckarklockan ringa. Han sträckte sig efter den och stängde av. – Vilken konstig dröm, tänkte Andrew. Han hade drömt att han missat sin straff i den viktigaste matchen i sitt liv, så att Onyx förlorade seriefinalen som skulle spelas idag. LIAM B O D I N G H, 8O

197. SKADAN den 92:a minuten. Efter matchen firade Leipzig i omklädningsrummet för att de var serieledare för första gången på 17 år. Dagen därpå hade Leipzig träning. Fokuset var instick bakom backlinjen. Efter cirka 30 minuter av träningen gick korsbandet på Leipzig bästa spelare Emil Forsberg

av. Han var tvungen att åka ambulans in till sjukhuset i Leipzig. Deras tränare Ralph Hassenhüllt blev orolig att han skulle missa Champions League-slutspelet. Några timmar efter träningen ringde Emil till Ralph och sa att han skulle var borta från träning i nio månader och kanske missa den första matchen i ligan mot Bayern

Sport

Leipzig ledde med 2-1 mot Dortmund i 87:e minuten. Dortmund fick straff med en minut kvar. Reus lade upp bollen, tog några steg bakåt, klev fram men brände den i ribban. Då tog Emil Forsberg bollen, drev med den hela vägen till mittplan och släppte ut den till Davie Selke. Han gjorde en back och passade sedan förbi målvakten till Forsberg som satte 3-1 i

163


München. Han skulle även missa Champions league-slutspelet, förutom finalen om de nu gick dit. Leipzig nästa match var mot Frankfurt och man märkte stora skillnader mellan Emil och den framöver startande Timo Werner. Werner hade absolut inte samma kvalitet som Emil. Ralph valde att vila några av de bästa till seriefinalen. Då valde han att byta in Selke i den 65:e minuten och han gjorde mål. 1-0 stod sig hela vägen till en vinst för Leipzig. Några få dagar innan seriefinalen hade Leipzig cupmatch mot Stuttgart. Ralph valde att göra tio ändringar inför den matchen och den enda som fick vara kvar i startelvan var målvakten. Under den sis-

ta träningen inför cupmatchen ville Ralph prata lite med Emil: – Hej Emil! När kommer du tillbaka till träning? – Det blir minst åtta månader men troligtvis mer. – Okej! Jag märker på planen att du saknas. Du är en viktig spelare med allt som vårt lag behöver. – Åhh! Tack! Men kan du inte försöka låna in någon ny spelare till seriepremiären? – Nej, det kan jag tyvärr inte eftersom att jag vill ha dig och jag vill inte att du ska känna dig hotad av någon annan.

– Jag kommer att komma till cupmatchen och Münchenmatchen, så hoppas vis ses då. Nästa dag var det varmt och spelarna hade svårt att värma upp efter en lång bussresa och hög värme. Stadion fylldes med publik, det var väldigt mycket fans då det var seriefinal. Matchen startade tungt för Leipzig. De fick inte röra bollen på cirka tio minuter. Efter att Bayern hade haft ett långt anfall så fick de tag på bollen och gick på kontring. Selke blev tacklad bakifrån av Bernat. Bernat fick rött kort och Leipzig fick straff . Timo Werner kliver fram och ska ta straffen och han… AD R IAN LI N D B E R G, 8O

198. SVERIGECUPEN

Sport

“Kom igen nu killar” skriker tränaren Thomas. Det är tio minuter kvar och det står lika i matchen. Oskar och hans lagkamrater i Sörmlandslaget spelar mot Halland. Halland har bollen, deras största spelare gör ett hoppskott som susar rakt upp i krysset. Oskar får bollen, fintar sin spelare och hoppar in och gör mål. Nu är det fem minuter kvar och Hallands tränare tar time-out. “Ha lite is i magen nu, bli inte för ivriga”. Vi spelar vårt vanliga spel så kommer det här gå vägen”, säger Thomas. Time-outen är slut och matchen börjar igen. Halland gör en polack vänster. Deras vänsternia får läget och hoppar upp och skjuter men blockas ner av Jakob, mittnian i Sörmland. Kalle lyckas få tag i bollen och kan kontra, han gör mål. “Yes!” ropar Kalle när han springer tillbaka för att försvara. Nu är det bara en minut kvar och Sörmland leder med ett mål. Halland försöker att komma till ett bra skottläge men Sörmland spelar ett bra försvarsspel. Tiden går, Halland kommer inte till något avslut. När Halland passar sin högernia så lyckas Oskar sno bollen och han kontrar in ett mål till. Nu är matchen klar, Halland kommer inte att kunna komma ifatt. Efter tio sekunder blåser domaren av matchen. Sörmlandsspelarna hoppar i en ring och firar vinsten med ett leende på läpparna medan svetten rinner från pannorna. De vinner gruppen och ska spela åttondelsfinal dagen därpå.

164

Oskar kommer ut ur omklädningsrummet med Jakob. De kommer ut med huvudet högt och med ett leende på läpparna. “Vi har gått vidare till åttondelsfinal i Sverigecupen” säger Jakob glatt. Sverigecupen är en cup som är mellan alla landskap i hela Sverige. Den går här i Nyköping. Oskar spelar i Sörmland, Sörmlandslaget består av klubblagen IFK Nyköping och Eskilstuna Guif. Oskar och Jakob är från Nyköping medan Kalle spelar i Eskilstuna Guif.

”Det är coolt att den spelas här i Nyköping”, tänker Oskar för sig själv. Han har sett varje Sverigecup som har gått här i Nyköping. Det har bara varit i några år här. Oskar spelar V6 i laget. V6 betyder att man spelar nere i vänstra hörnet på planen när man spelar i anfall. Laget har precis ätit mat och är på väg till skolan där de ska sova. De sover på Alpha, det är en skola som ligger precis bredvid hallarna där de spelar matcherna. Det märks tydligt vilken årstid det är. Löven är röda, näst intill bruna och ligger under träden istället för att sitta på grenarna. Laget kommer in i salen där deras luftmadrasser står. Oskar, Jakob och Kalle slänger sig på Oskars luftmadrass och kollar på mobilen. Man skulle kunna höra en nål slå emot golvet i rummet. Alla är trötta efter dagens matcher. “Innan ni ska få göra vad ni vill jag bara säga en sak. Det är att jag är stolt över er alla för er enorma kämparinsats idag.” säger Thomas. Alla mumlar ett svagt tack tillbaka från sina madrasser. Oskar och lagkamraterna är riktigt trötta och somnar redan klockan 21.30. “Vakna nu, vi ska vara vid frukosten om femton minuter” ropar Thomas. Oskar och Jakob sätter sig på kanten av sängen. Oskar kan knappt öppna sina ögon, hans ögonlock känns som om de skulle väga ton. Men de går upp och sätter på sig kläder. Sedan går de bort till frukosten. De tar frukosten och sedan sätter de sig vid ett bord. “Vet du vilka vi ska möta i åttondelsfinalen?” frågar Jakob. “Vi kommer att möta Östergötland” säger Oskar. “De är ganska bra va?” frågar Jakob. “Aa, de är bra” säger Oskar. Matchen är klockan tio. Alltså om två timmar. När de har ätit frukost går de tillbaka till salen och sedan till arenan där de ska spela. När de kommer in i omklädningsrummet är det en timme kvar till matchen börjar.

Det blir helt knäpptyst i omklädningsrummet, då har de börjat fokusera och tänka på matchen. Killarna byter om och sedan går de ut i hallen för att värma upp. Matchen startar om fem minuter. Oskar är riktigt taggad på att matchen ska starta. Sörmland börjar med bollen. Bollen kommer ner till Oskar som startar en rulle. Rullen avslutas med att Jakob hoppar upp och skjuter i mål. När bollen går i målen så blir det livat i hallen. “Nu fortsätter vi så här” säger Thomas i omklädningsrummet. “Vi leder med fem bollar, det är riktigt bra. Håll ut hela matchen bara så kommer det här gå bra.” säger Thomas. Nu går de ut för att starta andra halvlek. När killarna i Sörmland kommer in i hallen igen applåderar publiken och man hör några trummor som ekar i hallen. Det är knappt att Oskar hör när domaren blåser igång andra halvlek för allt ljud runt om. Östergötland börjar med bollen. De passar några pass innan de startar en kombination. De lyckas med kombinationen och gör mål från mitten. Matchen fortsätter ungefär på samma sätt som den gjorde i första halvlek. Slutsignalen går och Sörmland vinner med 23-28. “Yes, vi vann igen” säger Kalle glatt. De kommer ut till omklädningsrummet. “Bra jobbat killar. Nu får ni se till att ni får i er lite mat innan nästa match som är klockan 13.00”. säger Thomas. Oskar och Jakob går till en salladsbar där de köper en varsin sallad. Sedan går de och kollar på en match i A-hallen. “Oj vi ska samlas om fem minuter. Vi kanske ska börja gå bort mot omklädningsrummet”, säger Jakob. “Aa, det kan vi göra” säger Oskar. De börjar gå bort mot omklädningsrummet och när de kommer fram börjar de byta om. “Nu ska vi möta Stockholm, de har en riktigt


Ljudnivån i hallen höjs när Oskar och hans lagkamrater kommer in i hallen. Han känner hur hans puls går upp när han kommer in. Det är mycket mer publik nu än vad han någonsin har spelat för. Han börjar känna hur pirret i magen kommer fram. Domaren blåser igång matchen och Sörmland börjar med bollen. Jakob passar Kalle som satsar mot sin spelare och sedan spelar bollen ut till Oskar som hoppar in och gör mål. “Bra Oskar!” ropar Kalle. “Bra spelat, killar. Den här matchen var inte den svåraste, eller hur”, säger Thomas. “Tänk, nu är vi i semifinal och där kommer vi få möta Göteborg.” säger Kalle. Oskar och Jakob går ut ur omklädningsrummet. De går och sätter sig i den stora hallen med ett leende på läpparna. Nästa match de ska spela är klockan 18.00. Matchen mot Göteborg kommer att bli riktigt tuff. Göteborg är ett riktigt bra lag och de har några riktigt stora spelare. Nu är det en timme kvar till matchen ska starta och Oskar och de andra sitter i omklädningsrummet för att tagga till matchen. De pratar taktik och vilka spelare de måste lägga lite mer uppmärksamhet på. Om de ska kunna vinna matchen. De går ut till hallen och börjar värma upp. När Oskar kommer ut märker han att publiken bara ökar från match till match. Han är inte någon kille som brukar bli jättenervös innan en match. Men de senaste matcherna har det börjat pirra i hans mage innan de ska starta. “Kom igen nu, killar, vad håller ni på med?. Ni måste vakna nu!” ropar Thomas i timeouten. De ligger under med två mål när det är fem minuter kvar. Timeouten är slut och Kalle börjar med bollen. Han passar till Jakob som satsar mot målet. När han precis ska passa bollen vidare ser han hur Oskar springer och hoppar in från kanten. Han lägger en lobbpass till Oskar som gör en “japan” och bollen går in i mål. Samtidigt som Jakob passar Oskar får han en knuff så han trampar snett och stukar foten ganska hårt. Thomas kommer in på banan och hjälper Jakob av planen. Efter det lyckas Sörmland komma ikapp och vinner matchen mot Göteborg. “Jaa! Vi är i final” ropar Oskar när slutsignalen går. Alla i laget hoppar i en ring och firar vinsten. “Bra jobbat killar, det var en riktigt bra upphämtning där på slutet. Nu är det bara att vila och ladda om till finalen imorgon. Där kommer vi att få möta Skåne.” säger Thomas. Killarna är kvar

ganska länge i omklädningsrummet och snackar. När de går tillbaka till skolan känner de sig lite mörbultade men de är ändå riktigt glada. “Jag har inte riktigt fattat det än att vi är i final i Sverigecupen. För om ni tänker efter betyder det att vi är ett av de två bästa distriktslagen i hela Sverige. Det är ju helt sjukt. Hoppas jag kan vara med i finalen” säger Jakob.

Men det är något konstigt. Domarna pratar med varandra, sedan går ena fram och dömer skottet som övertramp. “Ja! vi har vunnit, det var övertramp!” ropar Oskar. Killarna i Sörmland hoppar i en ring och firar vinsten. “Vi är bäst i Sverige!” ropar Kalle. “Ja det är helt otroligt!” ropar Oskar. “B O LLE N”

De är tillbaka i skolan och är på väg till matsalen för att äta. När de kommer fram till matsalen så är de helt själva där. Det är inte så konstigt om man tänker efter eftersom klockan är halv åtta. “Upp och hoppa killar det är finaldags nu” säger Thomas med en glad röst. Oskar är förvånad, när han vaknar är han inte nervös alls även fast matchen är om två timmar. Han tycker bara att det ska bli väldigt kul att få spela. De går och äter frukost sedan går de bort till arenan för att ladda inför matchen. Oskar sitter i omklädningsrummet, de ska precis gå ut till hallen. Han hör ändå från omklädningsrummet hur det kommer fler och fler in i hallen. “Kom igen nu killar, vi går ut i hallen nu och börjar värma upp.” säger Thomas. “Hur känns det Jakob, tror du att du kan vara med och spela?” frågar Thomas. “Aa, det går nog bra om man lindar foten” säger Jakob. Thomas lindar Jakobs fot sedan går han ut och börjar värma upp med de andra. Nu börjar Oskar känna hur det pirrar i magen. Han kollar sig omkring och ser knappt en tom plats på läktarna. Skåneklacken har stora trummor och flaggor. Nu ska matchen dra igång, Skåne börjar med bollen. Deras bästa spelare är riktigt stor och skjuter lika hårt som en häst sparkar. Skåne går till anfall och börjar med en rulle från vänster. Men när mittnian ska passa högernian, snor Oskar bollen och kontrar in 1-0 till Sörmland. “Det är riktigt bra killar, nu måste ni fokusera för det ska bli “shootout” nu.” Shootout är en variant istället för straffar när det blir lika efter fulltid. Jakob börjar och han sätter sin. Båda lagen sätter alla sina skott fram till femte och sista skottet. Nu ska Oskar köra, om han sätter denna så har de en väldigt stor chans att vinna. Hans puls går upp och han är riktigt nervös. Han fångar bollen, tar sina tre steg och skjuter i mål! “Jaa!” ropar han när han inser att bollen går in i mål. Nu ska Skåne lägga sitt sista skott. Killen passar bollen till målvakten sedan sätter han fart mot Sörmlands mål. Han fångar bollen tar sina tre steg och skjuter i mål!! “Nej! om han skulle ha missat skulle vi ha vunnit” säger Jakob.

Sport

bra högernia som vi måste stoppa” säger Thomas. “Det blir din uppgift, Kalle”, säger Thomas. “Okej”, säger Kalle.

165


166


Framtid/Sci-fi/ Fantasy

”Då helt plötsligt bröts programmet de tittade på och nyheterna kom upp på skärmen med ett brådskande meddelande. Mannen på tv:n sa: – Vatttennivån i Nyköpings hamn reser sig snabbt, på ungefär en minut har den stigit fem centimeter. Vi vet inte vad det är som händer men om ni bor nära hamnen så rekommenderar vi att

Kapitelnamn

alla invånare stannar inomhus.”

167


199. ALLT BLEV SVART IGEN Han vaknade upp och allt var svart. Han lyfter bort kudden från huvudet. Sedan hördes bomber sprängas. Huset skakade och han hörde stridsflygplan flyga. Han skakade i hela kroppen. Pojken var i sitt rum. Hans favoritlegopolisbil ramlade ned från hyllan och gick sönder i tusen bitar. Han kollade på sin trasiga polisbil. Sedan kollade han ut genom fönstret och såg och hörde människor skrika, skott avfyras, människor som dog och bomber som sprängdes. Han tänkte tillbaka på hur hans hemstad Nyköping hade varit innan den onde blev president. För tre år sedan var Nyköping en tyst och lugn stad. Det fanns jättefina parker, skolor, hus, affärer och res-

tauranger. Han brukade leka och spela fotboll med sina kompisar. Men nu fanns inget kvar. Nu var det soldater överallt. De tog människor och gjorde människorna till slavar, eller så sköt de personerna. Soldaterna plundrade alla hus, affärer, skolor och restauranger och efter att de har plundrat så sprängde de det som fanns kvar. Soldater kom in. Han och hans föräldrar gömde sig men inte på samma ställe. De skrek “Hallå, är det någon härinne?” Ingen svarade. Han gömde sig i sin garderob under lite kläder. Hans föräldrar gömde sig på deras rum.

Pappan slog en av soldaterna. Pang! Pang! Det blev helt tyst. Soldaterna gick ut ur huset. Han sprang och kollade och där såg han sina döda föräldrar. Han skakade och grät. Han visste inte vad han skulle göra. Han sprang försiktigt till sin kompis som bodde i huset intill. Han sprang försiktigt för att han inte vill bli sedd. Han gick in i huset och såg att de var döda. Han hörde en soldat och försökte att gömma sig. Soldaten såg honom ändå och han började gråta och be för sitt liv. Plötsligt hörde han bomber och allt blir svart.

– Aaaahhhhh, nej snälla ta oss inte! skrek mamman.

”M I N D C RAFTLOVE R123”

200. BESKYDDARNA Hailey är en ganska liten tjej till växten, men väldigt stark och extremt smidig. Hon har lysande gröna ögon och lockigt mörkbrunt hår. Hon, tillsammans med sin partner Ced, jobbar som beskyddare. De är personer som skyddar vanliga människor från de varelser som valt att gå över till den mörka sidan. Dessa varelser kallas ofta demoner. Fula varelser som har egenskapen att kunna byta form till vem eller vad de vill. Ced är mycket storvuxen med mycket muskler. Han har blont hår som ofta ser ut som det inte blivit kammat få flera veckor, och ett par isblåa ögon som kan fånga in nästan vem som helst. Detta använder han ofta till sin fördel när han jobbar. Han använder ofta utseendet som distrahering för att ge honom och Hailey mer tid att få information om deras fiende Abe, som länge varit borta, men nu helt plötsligt bestämt sig för att återuppstå. Nu väntar ett nytt hårt uppdrag som ska komma att ha många twister och stora förluster. **Klingande från svärd i bakgrunden** – Jag älskar dig Ced! – Älskar dig med, Hailey.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

– Vi måste gå nu, Hailey, innan Abe hinner få ett alldeles för stort försprång med din mamma.

168

– Okej. Säger de till varandra innan de rusar iväg mot högkvarteret för att leta rätt på Haileys mamma. Hon blev kidnappad av Abe mitt under en mindre strid som kan verka helt onödig för många men för Abe var den nödvändig som avledning så han kunde komma iväg själv med Sindy. Så som han saknat

henne under alla dessa år hoppades han på att kunna få lite egentid, men man får inte alltid som man vill tydligen. Hailey och Ced letar noggrant igenom alla databaser och lyckas spåra Abe till Nyköping. Det enda de vet om Nyköping är att det är en lite mindre stad i Sverige av alla länder som han hade kunna välja mellan. Det är bråttom att ge sig av eftersom det är en lång resa de ska göra och det kommer att ta tid. Bäst att ge sig av direkt. **Några minuter tidigare** Abe tog tag hårt i Sindy och sprutade in något form av medel som gjorde henne medvetslös. Sedan vände han sig mot Hailey och Ced som var de enda som hade lyckats lämna stridsplatsen för att leta efter Sindy, som bara låg i Abes famn helt borta, inte en nerv rörde sig. Det enda som hördes var små djupa andetag som lämnade hennes mun. – Ge mig makten, annars får du aldrig se henne igen, sa Abe samtidigt som han pekade mot Sindy och hånlog. Sedan försvann de bara helt plötsligt. Nu stod Hailey och Ced kvar i den kalla vårnatten och det enda som hördes var ljudet av Haileys snyftande in i Ceds läderjacka medan han höll om henne och lät henne gråta ut innan de var tvungna ge sig av för att hitta Sindy och föra henne tillbaka till säkerhet. De visste att det var bråttom för Abe har aldrig slängt bort en chans att få göra livet sämre för en av beskyddarna. Allt för att få som han ville ha det. En värld där människor är slavar (om de ens ska finnas), demoner som dansar på bardiskarna och lever livet till fullo. Det är vad han vill.

**Abes nya gömställe** – Vart är jag?? Säger Sindy när hon vaknar upp fastkedjad mot en tjock tegelvägg, hon känner sig ganska yr och väldigt förvirrad om varför hon är här. Vem tog henne? Varför? Hennes frågor får snabbt svar när hon hör den där skrovliga, mörka rösten som hon inte behövt höra på över tjugo år. Den som lämnat henne sömnlös många nätter, den som fått henne att skaka så att hon inte kunnat stå, och nu är det han som står där framför henne. Ståtlig, rak i ryggen, frisyren välkammad och bakåtslickad, med de där gröna ögonen som kan lysa rätt i själen och dra ut allt gott man någonsin känt. – Du är äntligen hemma efter många år, min dotter. Precis på samma ställe där allt började, där din mor valde att lämna min sida och dra dig med sig. Säger han och bjuder på ett litet leende som precis blottar en av de många slipade guldtänder som befinner i hans mun. **Sindys tankar** Det måste betyda att jag har blivit förd ända till Nyköping, in i den övergivna byggnaden strax utanför den stora motorvägen som går genom stan. NEJ! Vänta lite nu, jag kan inte sitta här och fundera mer på vart jag är, det enda jag måste fundera på är hur jag ska komma härifrån. Jag kan inte sitta i en övergiven byggnad utanför Nyköping, jag måste tillbaka till Miami, min dotter behöver mig, NU! – Jag kommer aldrig att vara din dotter, aldrig! Jag råkar bara dela en del DNA med dig, men jag kommer aldrig att vara något annat än en slav för dig, någon som kan gå bakom fiendelinjerna och hämta


information åt dig. Men gissa vad? Det kommer aldrig hända. Aldrig! Fattar du det! Låt mig åka hem till min dotter igen hon behöver mig. Säger Sindy med tårarna sprutande ner för kinderna och paniken ligger som en tjock dimma runt hela henne. Bara tanken på att förlora sin dotter, eller att minsta skada skulle drabba henne får Sindy att börja likna ett asplöv mer och mer för varje sekund som passerar. **Samtidigt utanför byggnaden** Hailey och Ced kommer fram till platsen efter att ha fått göra ännu en spårning genom hela Nyköping, genom centrum, ut till landsbygden, flygplatsen, ja överallt där det skulle kunna vara möjligt att hålla en kidnappad person inlåst. De gör detta letande för att komma fram till en gammal övergiven betongbyggnad strax utanför stan. Byggnaden är omringad av demoner som kommer göra allt för att förhindra att de kommer in. Plötsligt börjar Hailey springa mot byggnaden med svärdet i högsta hugg, hon lyckas döda några av demonerna men

hon är snabbt omringad och besegrad.

moner ta med henne till den döda sidan.

Ced är mycket chockad och vet inte riktigt vad han ska göra, så han sätter sig bara ner på marken och gråter. Bara gråter i flera minuter innan han lyckas få grepp om sig själv igen och kommer ihåg varför de kommit hit. För att rädda Sindy.

När Sindy hör dessa ord lämna munnen på Ced förstår hon nu vad som hänt, Abe har dödat Hailey, hennes dotter! Allt hon kan göra nu är att knuffa undan Ced och ta hans svärd och rikta det återigen mot Abes hals och säga.

**Inne i byggnaden igen**

– Du tog henne ifrån mig! Hon betydde allt! Låt mig nu betala tillbaka genom att förinta det enda som någonsin betytt något för dig.

Plötsligt sparkas dörren in till industribyggnaden upp och in kommer Ced, uppenbarligen upprörd av något eftersom blodkärlen ser ut som de ska spricka i pannan och på halsen vilken sekund som helst. Han är också väldigt röd runt ögonen, det ser ut som om han har gråtit. Det första han gör är att snabbt döda alla demoner som vaktar rummet där Sindy sitter inlåst. Sen vänder han sig mot Abe, som nu har tagit tag i Sindy, redo att teleportera sig till nästa gömställe. Men han kommer ingenstans för Ced hinner ta Sindy och hålla upp sitt sylvassa svärd mot halsen på Abe. – Du tog det enda som betydde något för mig ifrån mig och du lät din äckliga de-

Samtidigt som hon säger det slår hon med en effektiv handledsrörelse av huvudet på Abe och han faller som en snöflinga till marken. Sindy tar Ced i handen och de vandrar långsamt ut i den varma Nyköpingsnatten tillsammans och försvinner för evigt så vitt någon vet, ingen har hört ett ord från någon av dem sen den natten. Så man går vidare och lever sitt liv som vanligt, genom att skydda gatorna hemma i Miami från de få demoner som ännu lurar i skuggorna. I SAB E LLE B E R G-LAR S S O N, 8C

201. BREVET FRÅN FÖRR

Med darrande händer tog hon ett fast grepp på brevet och började sakta känna bokstäverna från uppåt till ner. Förtvivlad skakade hon huvudet och kastade brevet hastigt som om det vore eld. “Jag kaa..kan ii...inte trrr...tro det här”, snubblade hon över orden med förknäckt röst. Hon reste sig sakta från det iskalla golvet. Förkrossad kröp hon ihop vid de mörka hörnen i källaren. Hon visste inte vem hon gömde sig för. Han är ändå inte kvar längre. “Vem ska ge mig förklaring?” viskade hon med en klump i halsen. Hon förtjänade en förklaring till varför han utan nåd tog halva hennes hjärta ifrån henne. Han tog inte bara ett liv utan två. Det som gjorde det hela ännu värre var att han inte skulle kunna

hållas ansvarig. Han gjorde det otänkbara och undvek konsekvenserna. Det var det grymmaste hon hade sett och hört i hela sitt liv. Allt detta kändes som en dålig början på en actionfilm med ett hämndmotiv. Men hämnd var inte med i hennes ”case”. Efter allt hon gått igenom så var hämnd det sista hon tänkte på. Efter att Marcus ljög om att barnet hade dött i bilolyckan så förändrades hon. Hon plågade sig själv för det, dag in och dag ut. Hon tappade kontrollen. Hennes namn bytte hon från Felicity till Cearo. Felicity fick hon av sin mamma eftersom hon bidrog med glädje i hemmet. Cearo fick hon av sig själv eftersom hon var gjord av sorg nu för tiden. Cearo kände inte igen sig själv och kände sig mer eländig för varje dag som gick. Hennes make hjälpte inte situation något bättre. Han gnällde att hon borde gå vidare, att de skulle skaffa en till. “En till” skrattade hon kallt. “Den skulle du också ha sålt”. Många tankar började flöda omkring i hennes huvud. Men en tanke fastnade och återkom flera gånger. “All denna tid fick han mig att tro det var mitt fel. Att jag inte svängde bort bilen i tid från lastvagnen. När det var hans fel hela vägen. Vilken rutten människa!” Cearo spottade ut orden i kokande ilska. Hon kände att hennes liv var uppbyggd av lögner. Hur han lyckades få henne att tro att barnet dog i bilolyckan var ett mysterium som hon inte hade energi nog att lösa just nu.

”Jag måste samla mina känslor innan jag tappar sinnet”, tänkte Cearo. Målinriktat sa hon: “Jag måste fokusera på rätt sak och sluta sörja”. Med vinglande gång tog hon sig fram till bänken där hon slängde brevet. Hon vände på brevet och såg stora, mörka siffror skrivna där. Det skulle inte ta en matematiker för att inse att det inte var en matteuppgift utan ett nummer. Förvirrad och återigen fylld med hopp knappade hon in numret på mobilen. Cearo började skaka av upphetsning när hon hörde första pipet från mobilen. ”Numret fanns och vem som än är bakom linjen måste ha något med försvinnande av min son att göra”, tänkte hon. Tredje pipet gick. Hon höll andan med rädslan av det okända bakom luren. “Hallå, Janice Johnsson här. Vem ringer?” hörde hon en kvinnlig raspig röst från andra änden av telefonen. En blandad känsla av rädsla och hopp gick igenom hennes kropp. “Ehh…” hon hade svårt att få fram något. Som om hon hade förlorat talförmågan och allt hon planerade att säga flög genom fönstret. “Hallå, hör du mig?” frågade kvinnan otåligt. ”Inte idag”, tänkte Cearo och med all styrka hon hade kvar tvingade hon fram ord. ”Vad som helst så länge munnen inte är stängd”, tänkte hon panikslagen. “Ja, förlåt det är Cearo Mårdh ” pausade hon innan hon fortsatte med: “Lite dålig koppling bara”. Hon höll i mobilen hårt.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Kära du, vet inte riktigt hur jag ska börja. Det här var inte ditt fel på något sätt, absolut inte och jag vill inte att du beskyller dig för det. Jag är ledsen att jag är svag. Jag beklagar att jag älskade dig för mycket. Att jag var beredd att offra det som betyder mest för dig. Du förtjänade bättre. Du förtjänade någon som berättar sanningen, som inte håller något hemligt för dig. När jag sa att vårt barn hade dött så ljög jag. Anledningen är något jag skäms oerhört mycket för, för att ens nämna det. Jag sålde vårt barn. Jag hoppas att du inte hatar mig när du ser detta brev. Jag hoppas att du med tiden kan lära dig att förlåta mig. Jag kommer inte kunna vila i frid förrän ditt sinne är på vila. Din man, Marcus.

169


“Jag förstår, vad gäller ärendet eller föredrar du att träffas offentlig och diskutera?” Kvinnan gick rakt på saken. Hon verkade inte vilja slösa mer tid på detta samtal. Det kändes som en vanlig vardag för henne. Att få ett telefonsamtal från en främling. ”Konstigt”, tänkte Cearo men sedan blev hon mer förvirrad när hon insåg vad kvinnan frågade efter. ”Ärendet?” Det tog några sekunder innan hon kopplade vad kvinnan menade med ärendet. ”Ärendet var förmodligen barnen som man gav bort i utbyte mot pengar”. Hon undrade hur människor kunde gå med på att sälja sina barn. Hon undrade dessutom vem som skulle göra en business i att köpa barn. Det var inte som att barnen adopterades eller något. Man kastade bara bort dem för smutsiga pengar. Utan försäkran att de skulle ha det bra, leva ett bra liv. En tanke flög rakt in i hennes huvud och lyste upp en del av förvåningen. ”Det kanske handlar om slavarbete”. Det var en möjlighet som hon inte tänkte stryka bort bara för att det kändes hemskt att tänka så i detta århundrade. Med en bestämd röst svarade Cearo: “Jag önskar att träffas”. “Då så, då kan vi ses om några timmar i Nyköping där vårt huvudkontor ligger.” Nyköping , det kändes bekant på tungan. “Nej det kan inte vara...”, förskräckt täckte hon för munnen med handen. Nyköping var Marcus hemstad. Det var där han växte upp tills när han en dag flydde från staden. Det var människorna, sa han, när hon frågade anledningen till varför han flydde.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

”De kommer bara klamra fast i dig och livnära sig på att äta av din själ och ditt liv tills du en dag inte kan känna igen dig själv. De transformerar dig till ett monster och pressar dig till att göra otänkbara hemska saker, bara för deras vinning. De är inte mänskliga. Regeringen vet om dessa människor men kan inte göra något eftersom de inte har något bevis på deras beteende. Du ska veta en viktig sak Felicity, de lämnar inget spår. Gå aldrig dit. Det kommer inte vara lika lätt att komma ut igen.”

170

Cearo hade aldrig varit där. Men detta skrämde henne lite även om hon i början tyckte att Marcus överdrev lite. Hon minns att hon hade sett bilder på staden. Det var en mycket fin stad som var nära naturen. En bild minns hon extra mycket. Det var på Marcus i tonåren när han stod i närheten av den vackra ån där kung Birger ha sägs döda sina två bröder och kastat i nycklarna. Så staden var ganska känd för tragedihändelser. Men Cearo tänkte inte låta det skrämma henne från att hitta hennes son. “Okej, då säger vi det”, svarade Cearo med en ganska has-

tigt röst, så att hon inte skulle ångra sig. Bråttom skyndade Cearo ut ur den lilla källaren och in i garaget där hennes bil var. Med snabba rörelser satte hon sig i bilen, tog på sig bilbältet och körde iväg mot Nyköping. Under resan funderade hon mycket. Mest på hur livet skulle bli nu när hon hade hittat sin son. Bara de två mot världen. Passionen för livet hade väckts. Efter två timmar: Cearo saktade farten när hon såg den gamla stadsskylten som höll på att ramla ner närsomhelst. Hon hittade en bra parkering nära E4:an som hon parkerade på. Det var Cearo som valde mötesplatsen, med hänsyn till stadens historia. Här fanns det inga människor, bara massa bilar som körde förbi i E4 bredvid. Hon tog upp mobilen och slog en signal. Ingen svarade. Cearo vände sig otåligt åt alla möjliga håll tills hennes ögon fastnade på en punkt. Hela hennes kropp frös still på plats och ögonpupillerna blev större. Punkten kom närmare och ändrade storlek. “Det var som fan” skrek hon ut av glädje. Det var en bil som åkte mot parkeringen. Mot henne. Hon kunde inte tro hur långt en glimt av hopp tog henne. Bilen med svarta rutorna stannade alldeles intill henne. Ur klev en kvinna med färgglad klänning och svarta högklackade skor. Cearo hann inte ens presentera sig innan kvinnan tog av sig solglasögonen och började gå mot bänken bakom henne utan att yttra ett ord. Först när kvinnan satte sig såg hon hur Cearo förvirrad stod kvar på samma ställe. “Hej”, viftade hon med handen för att signalera till Cearo att sätta sig bredvid henne. Cearo gick fram till kvinnan och satte sig bredvid henne i en nervös hållning. “Janice Johnsson, vi talade i telefon”, sa kvinnan. Cearo hade ingen tid att slösa. Hon tog fram brevet ur den högra jackficka och gav den till Janice. “Det här brevet lämnade min man efter...” Janice visade känsla för första gången med sina ögon. Hon mjuknade till och tog emot brevet. Janice behövde inte läsa brevet. Det var hon som skrev brevet tillsammans med Marcus. ”Stackars kvinna”, tänkte Janice road. ”Hur kommer hon undan nu? Från denna stad och dess människor? Jag underskattade verkligen Marcus manipulations styrka.” “Jag förstår. Och du önskar att återförenas med din son?” “Ja, det vill jag.” svarade Cearo glädjefylld. Med seriöst ansiktsuttryck svarade Janice: “Det går tyvärr inte”. Cearo förstod ingenting. “Varför inte?”

“Därför att jag sålde honom” svarade en manlig mörk röst. Chockad tittade Cearo omkring sig efter röstens ägare. Hon tyckte hon kände igen den. En svart kostymerad man klev ur bilen med de svarta rutorna. “Du…” Cearo kunde höra hur hjärtat bankade hårt mot bröstet. “Marcus”. Hon fick knappt fram namnet. “Ja det stämmer, jag lever”. Han log, inte det kärleksfulla leendet hon kände igen. Utan ett ond leende som förmörkade hans gröna fina ögon. De ögon hon en gång förälskade sig i. Det här var inte hennes Marcus. “Sluta vara förvånad, vad förväntade du dig?” frågade han kallt. Några sekunder paus innan han fortsatte igen. “Jag varnade dig för mitt förflutna, för Nyköping och dess människor. Jag sa till dig att inte bli inblandad i mitt liv. Men du lyssnade inte” sa han med anklagande ton som om allt det hela var hennes fel. “Det var ditt misstag” Han rörde sig närmare henne. “Marcus, vad pratar du om? Var är Erik?” frågade Cearo fortfarande i förnekande om vad han menade med att han sålde barnet. “Lyssnade du inte. Jag sålde Erik precis som vi skrev i brevet.” Irritationen märktes i hans röst. “Jag ska förtydliga med vad jag menar med sålde Erik.” Med två steg var han framme hos henne. Han tog tag i hennes arm och sa “Jag sålde hans själ för att rädda min framtid”. Det lät så löjligt att hon nöp sig själv för att vakna ur den hemska mardrömmen som inte verkade ha ett slut.“ Du fattar inte, jag blev odödlig på grund av Erik och ska förbli det.” Cearo stirrade tomt rakt fram. Det var ingen gnista i hennes ögon. Det lilla hoppet hon hade kvar slocknade tillsammans med sommarvärmen. ”Det enda misstag jag har gjort i mitt liv var att lita på dig.” Kalla vinden som blåste förbi kände hon inte alls. För vad ska hon känna med, när det kändes som hela hennes hjärta var trasig. Den var off, urkopplad från hennes kropp. Hon kastade bort hans arm och reste på sig utan att säga något. “Nej, nej, vart ska du?”, skrattade han. “Var jag inte tydlig nog när jag berättade om att människorna i Nyköping inte lämnar spår efter sig. Din själ kommer ha samma öde som din son.” Cearo vände på sig och tittade rakt in i sin mans ögon. Känslokall tog hon fram ett föremål ur byxfickan och riktade det rakt mot honom. Innan hon avfyrade trycket sa hon “Det kanske är dags att avslöja er, så att ni inte orsakar mer smärta… “. För Erik och alla drabbade. ”S.D.M”


202. DE DÖDA Den svältande Maximilian springer genom skogen så fort han kan och försöker undvika alla kvistar och träd som faller framför och bakom honom. Han hinner inte. Han ser trädet framför sig. Han springer in i trädet, faller mot marken som i slow-motion, slår i ansiktet och börjar blöda. Han hör fotstegen närma sig. Han måste kämpa. Mamma ropade ifrån köket och Maxi sprang nerför trapporna. Han var så hungrig. Maxi öste i sig frukosten. Han hasade sig sedan till ytterdörren för att ta på sig jackan. Han tänkte åka till skolan. Skolan är jobbig, tyckte Maxi. Fast idag skulle det bli en bra dag för han skulle välja skolmat till nästa fredag. Efter första lektionen skulle han gå till Julia. Julia och Maxi gick i samma klass. De skulle till matrådet. De hade ingen aning om att halva jorden skulle frysa till is om två timmar. De satt i arbetsrummet och planerade maten. Maxi ville ha köttbullar medan Julia ville ha pannkaka. De gick hem från skolan och de kände

att temperaturen började sjunka. Det blev kallt och det började snöa. När de kom hem så satte de sig och spelade på sin gemensamma PS4 som de betalat halva var av. De spelade GTA 5. Maxi var bra på det. Julia var kass. Det var inte direkt hennes favoritspel. När Julia skulle hem så gick hon ut i hallen och öppnade ytterdörren. Det var så jävla kallt. Hur kunde det vara så kallt när det var mitt i sommaren? Under skoldagen var det ju 25 plusgrader, nu var det ju plötsligt 25 minus grader! Julia skrek till Maxi som satt i köket och käkade macka. – Det är svinkallt ute, Maxi! Kan jag sova hos dig? – Visst, varför inte? svarade Maxi. Nästa dag när de vaknade så kände de en obehaglig kyla i rummet. Maxi vände runt och kollade mobilen. Det stod “ingen service” och klockan var nio på morgonen. Maxi gick och väckte Julia. Julia sa att hon

fryser ihjäl och att han måste hämta ett till täcke och en morgonrock. Maxi fixade det. Han gick och kollade frysen och det fanns knappt någon mat alls. Lite smoothie från gårdagen var allt. Maxi sa till Julia att de måste gå och handla. De klädde på sig kläder; t-shirt och shorts, knöt skorna och var redo att gå ut. De öppnade dörren försiktigt. Det var snöstorm och hur kallt som helst, hela kroppen frös. De klädde på sig mer kläder och gick ut. När de var framme vid affären, ICA Nära i Nyköping, såg de att ingen var där. De kikade in genom de stora fönstren. De såg någon där inne. Det såg ut som en människa så de började banka på fönstret. Figuren där inne vände sig och åh nej, det var inte en människa! De stod kvar och kollade. Det var flera stycken som trängdes framme vid fönstret. Det var namnskyltar på tröjorna. De var… Döda!! R O B I N STR I D H, 8P

203. DEN FALLNA ÄNGELN Mamma går rakt mot mitt rum och pekar på dörren. Skall min mamma verkligen överlämna mig?

Mark kollar sakta upp på de yngsta medlemmar i deras pack och ger dem en bländning.

”Var gör du!?” skriker Kame.

”Vad i helvete pågår här?” Alla ryser när de ser sin ledares ansikte. Han går rakt fram till bordet och sätter sig ner. De kan se att han har drömt om flickan igen.

En av vampyrerna går mot mamma och pappa. Pappa drar omedelbart mamma bakom sig.

Han springer till mitt rum men en vampyr hinner före honom och slår Kame. Pappa och Jason kommer springande och började slåss mot vampyrerna medan Kame frågar hur jag mår. Då kommer ett eldklot rakt mot min mage. Jag skriker så högt för det gör ont. Jag är inte vampyr men jag kan läka och byta ögonfärg. En sådan skada jag fick av vampyren kan jag aldrig läka själv. Kame tar mig och hoppar genom fönstret. Vi kommer fram till en skog. Jag kollar runt mig, direkt kan jag se att skogen är den Förbannade Skogen AKA Ekenbergs. Där ingen vampyr, varulv och jägare får komma in.

”Aldrig! jag ska aldrig ge dig mitt barn.”

”Jag kommer så fort jag kan.”, säger Kame.

Det var då jag fattade att de ville ha mig.

Jag kollar på hans röda ögon. Han lämnar mig helt ensam i skogen. Strunt i ordet skogen men en FÖRBANNAD SKOG där ingen vampyr kan vara. Jag gråter, inte bara för att jag blöder ihjäl, inte för att jag är ensam i skogen eller att min bror lämnade mig. Jag gråter för att min mamma överlämnade mig.

Han går mot dörren och tittar bakåt och frågar om Jackson ska komma med. Jackson tittar på honom som att han är rädd för att dö. Alla killar vet ju hur stark deras ledare är men, de är också som bröder.

Någonstans i den förbannade skogen i ett stort hus:

”Ja Ja jag kommer”, säger Jackson.

”Du får en chans att berätta var hon är. Annars kommer jag att döda alla dina andra barn!”

”SÄG DET NU!”, skrek mannen. Han kastar ett eldklot mot Kame. Nej, min bror. Han som funnits med mig i hela mitt liv, han som skyddat mig från alla vampyrer. Han kunde lätt undvikit det om inte min lillasyrra varit bakom honom. Han biter sina läppar så att han inte ska göra ett ljud som skrämmer sina yngre syskon. Mannen bildar ett annat eldklot och är på väg att skjuta det på Jason. Plötsligt skriker mamma högt. ”SLUTA! JAG KOMMER ATT GE HENNE TILL DIG.”

”Hallå jag är hungrig, finns det någon mat jag kan äta?”, skriker Jackson. ”Du har druckit nyss och du behöver inte äta, gå ut härifrån!”, säger Taylor.

”Vad handlade drömmen om?”, frågar Taylor. ”Som vanligt. Tjejen ligger där medan hon har en vit klänning och hon blöder”, säger ledaren Jack. Jackson kommer med ett glas vatten som ledaren gärna tar emot. ”Hon har kanske… du vet, jo” ”Jag går ut och tar en promenad.”, säger Jack.

”Du vet ju att hon är kanske på hennes…” ”Jackson sluta, ska du komma?”

Taylor och Mark följer dem efter en stund. Efter ett tag är de framme vid ett ställe. Jack står helt stilla. ”Hallå drömmer jag nu eller?” ”Vad menar… ”

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Timmarna gick och jag somnade med tårar kvar på kinderna. Trots att jag äntligen lyckades somna väcktes jag av skrik och värme. Jag sprang till dörren och möttes av en vägg av eld. Jag föll tillbaka av rädsla på den kalla marken, oförmögen att röra mig. Jag såg mina föräldrar i mitten av vardagsrummet, chock och smärta var skrivet i deras ansikten. Mina syskon var på andra sidan av rummet omgivna av vampyrer som höll stora brand-, is- och elbollar i sina händer och redo att kasta dem.

171


Mark slutar prata och kan inte tro sina ögon. Det är hon, tjejen som Jack har drömt om de senaste månaderna. Hon har en vit klänning och hon blöder ihjäl. Jacksons ögon byter färg. Taylor ser det och kommer springande mot Jackson och håller i honom för Jackson är inte så bra att behärska sin törstighet när det gäller blod. ”Vad ska vi göra? Vi kan inte lämna henne ensam mitt i skogen”, säger Taylor. ”Vi tar med henne. Taylor du tar hand om tjejen och du Jackson följer med mig. Mark du kan hjälpa Taylor”, säger Jack med sin ledarrröst. ”Jag….”, säger flickan. Jag kan känna några händer som försöker ta av mig klänningen. Jag hoppar upp och tittar på två killar. Jag slår en av dem i ansiktet. ”Vad vill ni från mig? Snälla låt mig gå”, säger jag. Två andra killar springer in i rummet. En har ett glas vatten och han tittar på mig och ler. ”Drick det”, säger en man. Mina ögon vandrar till glaset sedan hans ögon fylls med sötma och mildhet. Långsamt tar jag glaset och sväljer allt utan att blinka. ”Jag heter Jack”, säger han. ”Det här är mina bröder”. ”Killen som du slog heter Taylor.” ”Jag heter Jackson och jag är den yngsta.” Han ler mot mig. Han är ganska söt och man kan se att han är blyg. ”Mark”, säger en annan och går ut.

”Ät inte det om du vill ha starka huggtänder”, säger jag. Alla killar tittar på mig som att jag är galen. Mark kommer ut från rummet. ”Oroa er inte, jag är också en vampyr”, säger jag. ”VA FAN, DU LÄT EN VAMPYR KOMMA IN I HUSET. TÄNK OM HON GÅR TILL KUNGLIGA FAMILJEN OCH BERÄTTAR OM VART VI ÄR!”, skriker Mark. ”Jag ska inte göra det.” Jag kan känna att de kollar på mig. ”Det är inte bara er som kungliga familjen har övergett. Låt mig presentera mig själv. Jag heter Amy och är dotter till drottning Lucy och riddare Adney och brorsdotter till Aiken ledaren i VIXX klan.”

”Vad gör drottningen här, sitter du inte i slottet och förstör andras liv?”, säger Jackson. Det är första gången jag ser Jacksons röda ögon. Jag är rädd och Taylor kan känna det. Han kramar mig och viskar hur viktig jag är för honom, att jag betyder allt. ”Amy, snälla kom tillbaks, jag vet att det jag sa inte var bra. Jag ångrar mig”, säger mamma. ”VET DU HUR DET KÄNDES NÄR DU ÖVERGAV MIG OCH BERÄTTADE VART JAG VAR? SKULLE DU SÄGA DET OM DE ANDRA VAR I MIN SITUATION?” ”Hon ska ingenstans och ni borde veta att ni är på vår mark. Det är bäst att ni går nu”, säger Jack med sin ledarröst.

Jag berättar om vad som har hänt och jag kan se hur chockade de är.

”Jag går inte härifrån förrän min syrra följer med mig.”

”Du borde gå tillbaks, de letar säkert efter dig”, säger Tyler.

Jag är chockad. Jag tittar bakom min mamma och där står han. Min brorsa Kame. Jag blir både glad och arg. Han räddade mig när mamma övergav mig men han lämnade mig ensam i skogen och kom aldrig tillbaka.

”Nej, de vill inte ha mig. Skulle hon berättat vart mina syskon var om de var i min situation? Hon har övergivit mig bara för jag inte har några krafter kvar.” Efter 2 veckor… Livet är bra. Jag lever med de fyra killarna, jag började i deras skola. Jag har aldrig gått till en skola för mina föräldrar var rädda att jag skulle bli utsatt för något. ”Det finns en snygg man utanför skolan”, säger en tjej som går i min klass. Mark kommer springande in i klassrummet och drar i mig. ”Vi måste skynda oss nu”, säger Mark.

”Nu ska du följa med mig”, säger Kame. Han tar tag i min hand men jag skakar bort den och skriker: ”Jag vill inte!” Kame tittar på mig med sina vanliga ögon. Det är första gången jag skriker åt honom. Mark kommer och tar min hand. ”Ni hörde vad hon sa. Ni kan lika gärna gå nu om ni inte vill ha krig”, säger Mark.

”Vad är det som pågår?”

”Jag ska kriga om det betyder att jag kommer få tillbaka min dotter”, säger mamma.

”En vampyr står framför skolan och Jackson tror att han är efter dig”, säger Mark.

”Ursäkta mig, men du är på vår mark och vi kan döda dig när som helst”, säger jag.

”Förlåt för vad jag gjorde, jag menade inte det.”

Är de tillbaka? Skall killarna överge mig som min mamma gjorde? Efter en stund är vi alla samlade och ska gå.

Från ingenstans byter mina ögon färg och jag känner att jag har lust att döda.

”Det gör inget, gå och duscha. Sen kan du komma ner och äta”, säger Jackson.

”Amy!”

Jag går ner efter att jag är klar och ser att Jackson äter en varm pasta.

Jag hör någon som ropar mitt namn. Jag kollar vem det är och ser min mamma. Vad gör hon här?

Ser redan ut som att han inte gillar mig, tänker jag. ”Du behöver inte oroa dig, han är född så”, säger Taylor.

”Jag är inte din dotter men tjejen som kontrollerar de fyra elementen.” S I HAM AB D U LKAD I R HAS SAN, 8A

Framtid/Sci-fi/Fantasy

204. HAMNENS DÅD

172

Daggen som nyss hade formats på gräsets tunna blad förstördes av släpande fötter. De drogs efter mannen, jord följde med när de mötte den mjuka marken. Svaga förändringar i blommor och blad förföljde Douglas när han begav sig ned mot grusgången. Med flodens mörka vatten bredvid fumlade hans händer efter det räcke som bredde ut sig med kanten tills den nådde bron. Röda trähus tornade upp sig bakom träden, skyltar

rengjorda i väntan på ny text inför dagen. Färgen hade börjat flagna, större bitar utböjda från huset. Den långsamt rostande statyn som stod vid hamnens kant stirrade på honom när händerna vandrade till kanoten om statyns axlar, letandes efter stabilitet. En ensam bil passerade över bron och den svarta ytan slog den sakta stigande solen i ansiktet på honom. Han sträckte på benen och stapplade långsamt upp för den

korta uppförsbacken till vägen. Där var luften svalare; en kall bris tog tag i de få hårstråna som inte var fastklistrade mot hans kallsvettiga huvud. Douglas ställde sig hjälplöst mot vägen, blicken okapabel att fokusera. En lastbil forsade förbi och tvingade fötterna bakåt. Sedan rörde han sig framåt igen. Hamnen var ännu en gång tom, men någonting tycktes bubbla i ån bredvid honom. Han slängde bara en blick mot


den, hans berusade tillstånd ovarsamt. Säkert fiskar, eller hur? En obekant, vacker sång hördes i bakgrunden, orsakande ett obestämt ansiktsuttryck som for över hans ansikte. Under ögonen var mörka, ihåliga ringar medan huden slappt hängde under de fylliga kinderna. Tonerna fortsatte, sättandes en tom, sugande känsla i honom. Även tankarna var tomma medan fötterna bar honom nedför de låga trapporna. Ett för långt steg togs; tiden verkade gå långsammare när benen vek sig och armarna var det enda som tog emot när han nådde trappans botten. Huvudet kraschade med de hårda stenplattorna. Ett blått ljus tycktes komma från vattnet samtidigt som marken började snurra. Sången tystades av ett ljust, skrikande ljud som tjöt inuti huvudet. Kroppen for snabbt upp och orsakade ännu en våg av ostadighet. En varm vätska blötte hans vänstra öra, handen kände små objekt i huden. Den drogs längs med ansiktets sida och ned föll stenar. Bredvid var ett tryck av samma mörkröda vätska som blötte hans hand. Douglas föll ned på knä, synen av blod förvärrande upplevelsen. Musiken ökade plötsligt, tills det skar i öronen. Trots detta drogs mungiporna uppåt på Douglas medan ögonbrynen sjönk. Han skrattade för sig själv innan jackan slets av, knän och händer begav

sig mot hamnens kant. Där stannade Douglas, som kröp utmed de ljusare stenbeläggningarna. Ännu en nedåtgående våning nåddes, han föll nedför. Ett brytande ljud hördes, smärta spred sig genom kinden. Det maniska skrattandet fortsatte, som att en skatt hade funnits och han var den ende piraten. Skiftandes mellan under och över vattenytan var en vacker man. Få lyktstolpar visade en blåaktig, kall ton. Dragen som han hade kunde inte bestämmas; när man fokuserade på dem skapades ett surrande längst bak i huvudet och blicken avväjdes. Utan ett spår av eftertänksamhet böjde han sig ut över kanten och mötte den mystiska varelsens läppar. Tonerna stannade upp för en sekund. Handen hamnade på dess nacke, en ovanlig ojämnhet utspridd över den. Den förra känslan av tomhet var borta, dock kom den tillbaka starkare när mannen sköt sig undan och melodin fortsatte. Douglas öppnade ögonen i tid för att se honom glida under ytan. I panik kastade han sig utför kanten och landade i vattnet. Kylan förlamade honom snabbt, innan den ljuva musik som förut var förtrollande skar i öronen. Ögonen öppnades och mötte en ny, mörk varelse, omgiven av det tidigare blå ljuset. Endast en meter ifrån honom var den, ansträngningslöst flytande i det vatten som annars hade varit mörkt. Douglas försökte röra sig

bort, men vattnet runt och alkoholen inuti honom var sinkande. Den skräckinjagande besten höjde handen, satte den runt hans nacke och placerade sig ansikte mot ansikte. Kyla spred sig från dess närhet. Utan besvär sköts han mot botten, bubblor flöt uppåt när han andades ut. Lungorna fylldes med vatten när han försökte få ny luft och munnen öppnades i en stum akt. Färden nedåt botten kändes oändlig, sirenens förut hoppfulla ljus det enda i syne. Vidundret såg ned på honom, ett hänsynslöst ansiktsuttryck och gälar illuminerade. Douglas rygg nådde botten, utskickande den lilla mängd luft som var kvar. På ett ögonblick var den ännu en gång ovanför honom, parallellt svävande och endast centimeter mellan dem. Douglas kisade, den ovana känslan att blinka under vatten sedan länge borta. Odjuret drog ansträngningslöst ett smalt finger över hans hals, skickandes en rysning nedför ryggraden. Smärtan kom sedan; halsen tycktes slitas upp. Vatten trängde in i såret och skapade ett smärtsamt svidande. Han öppnade munnen i ett sista ljudlöst skrik. För första gången log varelsen, ett snett leende visade sylvassa tänder. I Nyköpings hamn syntes ej blodet färga dess mörka vatten rött. AG N E S E LO N I U S, 8J

En dag var Håkan ute och gick med sin katt Knasboll i Nyköpings hamn på sin vanliga runda runt stan. När de hade kommit hem igen så fikade han med Knasboll framför Tv:n. Då helt plötsligt bröts programmet de tittade på och nyheterna kom upp på skärmen med ett brådskande meddelande. Mannen på tv:n sa: Vattennivån i Nyköpings hamn reser sig snabbt, på ungefär en minut har den stigit fem centimeter. Vi vet inte vad det är som händer men om ni bor nära hamnen så rekommenderar vi att alla invånare stannar inomhus.” Håkan bodde ungefär trehundra meter från hamnen så han sa: – Jaha, då får vi stanna inne nu då Knasboll. Tv:n slog tillbaka till det vanliga programmet men precis då så var det reklam. Då blev Håkan sur och slängde ut sin gamla trasiga telefon som han hade sparat efter han hade köpt ny genom fönstret. När telefonen hade landat så hörde han någon som skrek. – AAAAJJJJ!!!!

Han kollade ut genom fönstret och där stod någon sorts fiskvarelse på gatan. Men när de såg varandra så blev fiskvarelsen rädd och hoppade ner i vattnet, som hade stigit ungefär en meter vid det här lagret. Håkan trodde att han hade sett i syne så han gick in i badrummet och tvättade ansiktet med kallt vatten och tittade ut genom fönstret. När han tittade ut genom fönstret så såg han massor av fiskliknande varelser simmande i vattnet. Han stod och kollade på vattnet länge nog för att fiskvarelserna skulle kunna komma upp på ytan och våga sig in i hyreshuset mittemot Håkan. Håkan visste att gubben i första lägenheten hade en automatkarbin så ifall de kommer in där så kommer säkert gubben att ta fram den och skjuta ner dem. Precis när han tänkte det så hörde han att någon avfyrade automatkarbinen, sedan blev det tyst.

i djupet. Håkan undrade vad de skulle göra med vapnet så han gick ut och åkte till en dykaffär och köpte dykutrustning så att han kunde dyka ner i vattnet och kolla vart fiskvarelserna simmade och vad de gjorde. När han kom ut ur affären så gick han direkt dit fiskvarelserna hade hoppat ner. Han tog på sig dykargrejerna och dök ner i djupet. När han var på ungefär trettio meters djup så såg han ett stort undervattenspalats, han simmade in i palatset och såg att det lyste rödgult från ett rum. När han simmade in så ramlade han plötsligt ner på golvet. Inne i rummet var det inte vatten utan luft. Han tog av sig dykmasken och ställde sig upp, när han sedan tittade runt i rummet så såg han en massa fiskvarelser som stod och jobbade med metall. Han tittade på några ritningar och såg att de höll på att bygga automatkarbiner och ammunition.

Det gick typ en minut, sedan så hörde han den igen men den här gången så såg han eldbollen som kom ut ur pipan. Fast på andra våningen den här gången. Sedan från tredje och fjärde. De slutade skjuta och sedan kom fiskvarelserna ut ur huset med vapnet och simmade ner

Håkan blev så rädd att han sprang ut och simmade upp till ytan. När han kom upp så sprang han in i sin lägenhet och ringde Försvarsmakten. Han berättade vad han hade sett och sa att de måste komma ut och försvara människorna i Nyköping. De på försvarsmakten sade

Framtid/Sci-fi/Fantasy

205. HAMNKATASTROFEN

173


att de skulle göra vad de kunde. Tio minuter senare så kom det trettio män med hagelgevär och automatkarbiner. De ställde upp sig i formation, efter cirka fjorton minuter så kom det upp ungefär tjugo stycken fiskvarelser. Alla hade varsin automatkarbin. Soldaterna stod redo att skjuta men de började inte skjuta innan fiskvarelserna började. Fiskvarelserna var totalt överlägsna mot militären så det

var nu som de började ta över Nyköping. På fem timmar så hade de tagit över hela Nyköping, dagen efter så tog de över hela landet. Precis på morgonen innan solen hade gått upp så var det en ryss som snodde ett plan och åkte hem till Ryssland. När ryssen var tillbaka i Ryssland så ringde han Putins assistent och anordnade ett

möte med honom. När han kom till mötet så berättade han vad han hade sett. Putin tryckte direkt på den stora röda knappen på sitt skrivbord och skrev in Sverige på en liten display. I samma sekund som han tröck “KLAR” så sköts det ut tre stycken atombomber från Ryssland. ”ÅK E, 8G”

206. HEROISM Lord Ajaxs herrgård var full av välklädda och maskerade människor. De dansade, skrattade och minglade natten lång i balsalen. Men ute i det djupa mörkret bland skuggorna gömde sig det livsfarliga gänget Black Eagles. Det var den 8 augusti år 1988 i Nyköping. När klockan slog tolv bröt de sig in. Tyst och snabbt som döden slog de ut alla vakter. Under en timme så hade Black Eagles lyckats med historiens mest obarmhärtiga massmord. Det låg hundratals livlösa kroppar i balsalen. Men alla hade inte dött. Lord Ajax son hade överlevt.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

100 år senare... Angelo reste sig upp från sängen. Upprymd inför den kommande dagen. Klockan var fyra på morgonen och solen hade ännu inte kommit fram. Mörkret fick honom att snubbla sig fram till sin väska. Han tog försiktigt fram sin packade väska och sin svävare som han hade förberett dagen innan. Han smög nerför trappan. Ytterdörren var nära nu. Han var just på väg att öppna den och gå ut när han hörde ett snyftande bakom sig. Där stod lilla Sofia med sin stora nallebjörn. “Storebror Angie, jag fick en mardröm igen”, sa hon snyftande. Hon verkade inte märka att han var fullt klädd eller att han hade sin svävare och var på väg ut. Angelo gick fram, lyfte upp henne och gick mot soffan där han satte sig ner. “Det finns inga mördare och monster längre, lilla Sofi”, sa han lugnande medan han vaggade henne till sömns.

174

Nu var det bråttom, han var sen till sitt möte. Han tog fram sin svävare och knappade in maxfart. Angelo hoppade på och svävade iväg i en ofattbar fart mot Nyköpings gamla reservat. Det fanns ett rostigt stängsel runt hela reservatet och ett skylt som det stod “Förbjudet område” på. Kryphålet, som han och hans vänner hade skapat för att kunna komma in och träffas, var strax under skylten med massa gröna blad över. Det enda han behövde göra var att stryka undan bladen, krypa under och upp igen på andra sidan av stängslet. Han småjoggade igenom den täta skogen tills han kom fram till gläntan. Där stod hans bästa kompis Kevin, hans kusin Mia och sist men inte minst Claire, den vackra. Hon

var så vacker när hon stod med armarna i kors med blängande blick och en lite irriterad min. Alla verkade vara irriterade. “Solen har kommit fram Angelo, och vi lovade varandra att vi skulle träffas här innan soluppgången”, sa Claire förargad. “Ja, du måste skärpa dig, brorsan. Du vet att det är den sista helgen innan vi alla åker iväg till olika gymnasier”, sa Kevin sorgset. Angelo nickade skyldigt och bad om ursäkt till alla, fast Mia var också tvungen säga sitt så hon började gå runt och vifta runt med armarna upprört. “Dessutom så gör du all… aaaaah!”, sa hon skrikande medan hon ramlade ner i ett hål. Snabbt sprang alla fram till hålet, chockade och oroliga. De frågade om det gick bra och hon svarade ja. Hon var mer fokuserad på hålet hon ramlade ner i, eftersom det inte visade sig vara ett hål utan en tunnel. Alla kollade in i tunneln, fascinerade och undrande. De trodde att de hörde något som kom från tunneln. Det lät som människoröster. Gruppen blev nyfiken. De bestämde sig att följa tunneln och se vad det ledde till. Ljudet blev starkare och starkare ju längre in i tunneln de gick. Plötsligt hörde de en grov och raspig röst ryta: “Berätta var Dödsflöjten är, annars kommer det inte finnas något kvar av ditt fula nylle!”. Mannen som blev förhörd, som var fastbunden i en stol, var svårt misshandlad. Han hade öppna blodiga sår, svåra blåmärken, bruten näsa och en sprucken mun. Det kom från knivar och slag av ett knogjärn. “Nathan, han kommer inte berätta något. Kolla bara på honom. Han kan knappt ens hålla upp sitt eget ansikte”, sa en av gängmedlemmarna rastlöst. Nathan som verkade vara bossen över alla sa: “Han kommer börja prata, du får se!”. Han tog fram sin pistol, riktade den mitt i pannan på sitt offer, och sa “Det är bäst för dig och ditt patetiska liv att du berättar var Dödsflöjten är nu!” Offret sa tappert: “Jag skulle hellre dö än att berätta vart den är.” Nathan ilsknade till och sa “Du har fem sekunder på dig att berätta.” Hans röst ekade i hela grottan som de befann sig i. “ Ett, två, tre, fyra … fem”. Offret kollade rakt in i Nathans ögon och log innan han tog sina sista

andetag. Pang! Claire skulle just skrika när Angelo höll för hennes mun och drog henne tillbaka till deras gömställe, bakom stenbumlingen. Hela gruppen var förlamad av skräck då de just hade bevittnat ett mord. Stackars Mia var så rädd att hon skakade. Det blev dock Kevin som avslöjade dem när han råkade kvida högt. Ledaren Nathan vände sitt ansikte och kollade fundersamt på de andra. “Hörde ni det där?” Alla svarade med en nick. “Det verkade komma från den där stenbumlingen”, sa en tjej misstänksamt. Nathan och några andra gick sakta mot stenen med sina vapen beredda. Angelo kollade på sina vänner. Alla verkade frukta för sina liv. Konstigt nog kände han sig själv lugn och säker på vad som behövdes göras. “Lyssna noga nu, jag kommer gå ut och distrahera dem medan ni försöker smita ut genom öppningen”, viskade han. Claire började förtvivlat skaka på sitt huvud och sa: “Nej, Angelo nej det får du inte göra”. “Jag måste Claire, försök att förstå”, sa han hetsigt. “Nej, du får inte lämna mig”, svarade hon ynkligt och började bli tårögd. Angelo mjuknade lite och smekte hennes kind medan han sänkte sitt huvud och gav henne en lätt kyss. Gänget med mördare började närma sig när Angelo klev fram. Med händerna uppe och ett leende sa han: “Oops, det ser ut som jag har gått vilse, kan ni hjälpa mig hitta tillbaka?”. De var så chockade att de för en sekund inte visste vad de skulle göra. Den där sekunden gick snabbt och de bestämde sig för att ta fast honom. Det var en stor och muskulös kille som höll fast Angelo. Nu hade han allas uppmärksamhet så det var en perfekt chans för hans vänner att fly. Claire och de andra märkte det också så de började smyga längs väggen till öppningen när Mia råkade småsnubbla över en sten. Nathan och hans gäng skulle just vrida på huvudet när Angelo hastigt började skrika på dem. Han drog deras uppmärksamhet tillbaka till honom. Angelo andades ut men nu stod det två gängmedlemmar som vaktade öppningen och gruppen var tvungen att gömma sig igen. Nathan blev riktigt uppretad


av manövern och började förhöra Angelo ilsket. Han svarade vagt och gjorde narr av Nathan. Till slut blev det nog för Nathan och han gav Angelo en ordentlig käftsmäll med sina knogjärn. Innan allt blev svart för Angelo så hörde han Claires röst ropa “Nej!” medan hon sprang fram till honom. Nästa gång han öppnade sina ögon låg han ner med sina händer och ben fastbundna. När han hade vaknat upp ordentligt så märkte han att alla i gänget hade en tatuering av en kolsvart örn. De hade inte märkt att han hade vaknat upp så han passade på att tjuvlyssna. De mumlade om något. Något om deras förfäder och något om var skitstöveln lord Ajax hade lagt skatterna och Dödsflöjten. Angelo tyckte att han kände igen namnet och när han tänkte efter så kom han ihåg att hans far sa något om att hans farfars farfar hette Ajax. Något om att han hade blivit mördad av ett riktigt fruktat gäng som sökte efter en riktigt farlig sak, och att den där kombinationen inte alls var bra. Ajax berättade aldrig var den var. Angelo spärrade upp ögonen av skräck när han insåg att gänget som står

här var från samma gäng som mördade Ajax. “Vad ska vi göra med ungarna?” frågade Natalie som var en av gängmedlemmarna. “De har sett för mycket, vi måste göra oss av med dem.”, svarade Nathan. “Ungarna? Vad snackar de om det är ju bara jag”, tänkte Angelo innan han kollade runt och, förlorade allt hopp när han såg sina vänner fastbundna liksom han själv. “Vi kan börja med alla hans vänner så han får se dem dö en efter en, sedan får vi se vem som skrattar sist”, sa Nathan medan han hånlog åt Angelo. Nathan gick mot Claire, tog fast hennes hår och drog sedan upp henne. Hennes hals blev blottad och han drog upp sin kniv mot hennes hals. Angelo kunde inte bara ligga där och se på. Han tänkte på den bibliska berättelsen David mot Goliat och kom på en idé. Han lyckades frigöra en arm och hitta en lagom stor sten som han slungade i väg mot Nathan. Den träffade honom mitt i pannan. Nathan tuppade av direkt. Alla gängmedlemmarna sprang fram till ledaren för att se om han var okej. I kao-

set lyckades Claire frigöra sig själv och hjälpa de andra. De hade precis lyckats med att frigöra Angelo och springa iväg en bit när Nathan vaknade upp igen. Snabbt drog han upp sin pistol och sköt mot Claire. Angelo hoppade framför henne och tog emot skottet som var menat för henne. Han ramlade ner på knä med hela bröstet nerblodat. Gruppen försökte plocka upp honom och fortsätta men han vägrade. Han sa åt dem att han bara skulle sinka dem. Alla vägrade att lämna honom men insåg att det var hans sista önskan som de var tvungen att följa. Innan alla lämnade honom gråtfärdiga och förkrossade, gav han Claire sitt halsband med en nyckel på. Han hade haft den så länge som han kunde minnas. Den hade gått i familjen i generationer, förmodligen ända tillbaka till Ajax tid. Helt plötsligt gick det upp för honom. Ajax son, Dödsflöjten och nyckeln - hur kunde han ha missat kopplingen? Han kollade på sina bästa vänner. “Hoppas att de kommer förstå” tänkte han medan han drog sina sista skälvande andetag. ”YO R KAB E L”

207. HUR KUNDE VI HAMNA HÄR? – Klassen, imorgon ska det börja en kille vid namn Jacob. Han kommer klockan 10.00 och jag hoppas att ni tar hand om honom, sa min ena lärare Luci som stod längst framme vid katedern.

– Zoey! Du får komma och plocka ur disken från diskmaskinen, skriker mamma högt nerifrån köket och ljudet dunsar fram och tillbaka upp i trappen och ända in i Zoeys rum.

Jag hörde bakom mig att det var killarna som satt längst bak i det gula klassrummet som pratade om det nya spelet som nyss kommit ut på marknaden och det lät högt i klassrummet.

– Men mamma, jag är nervös, kan jag göra det när jag kommer hem sen. Eller?

Första dagen var avklarad och jag satt på min cykel och trampade hårt i motvind och det kändes som att mina ben var döda, dom var nästan som spagetti, helt slappa och ingen känsel. Jag kom hem vid ett-tiden för det var en kortdag, vi gick bara igenom schemat och lekte några lekar.

– Men jag kan göra det istället, då går det fortare. Detta var första skoldagen efter ett långt sommarlov och jag skulle börja sjuan, det var en ny skola och nya människor, allt var nytt och jag var extremt nervös. Det jag verkligen inte gillade var att jag inte fick med någon kompis från Björnskolan och jag var rädd att jag skulle vara ensam. Denna dag började vi 09.00 men i vanliga fall ska vi börja 08.30 så vi fick lite sovmorgon, vilket var skönt. Alla i klassen verkade snälla, både killarna och tjejerna och såklart alla lärare. Jag kände mig verkligen trygg och säker i klassen för alla var så snälla, men ingen var min typ, tjejerna sminkade sig och gick runt i märkeskläder och killarna pratade bara om spel och vad dom skulle göra i helgen.

Morgonen därpå vaknade jag upp med ett leende på läpparna, första gången på länge så var jag glad att gå till skolan. Idag kommer Jacob tänkte jag inombords och jag var jätteexalterad. “Jag hoppas att Jacob och jag kan bli bra vänner och att vi gillar samma saker och att han inte är en sån där dryg kille som är på fester varje helg.” Tänkte jag för mig själv medan jag satt vid det bruna matbordet och åt en smaskig smörgås. – Jag heter Jacob och ska börja i er klass, jag kom inte hit igår för att jag kom precis hem från Thailand och jag hann inte med flyget, sa han lite blygt. – Vi hoppas verkligen att du kommer

trivas här och att du får många vänner, Jacob. – Det hoppas jag också, sa han medan han långsamt gick och satte sig bredvid mig vid sin bänk. – Kul att du har börjat här, viskade jag lite tyst så Luci inte skulle höra. Jag kände rätt så snabbt att Jacob och jag klickade bra och att vi kom bra överens, vilket var härligt. – Vill du kanske hitta på något efter plugget? frågade Jacob. I så fall kan vi kanske gå och se oss omkring och hitta nya ställen eller nåt? – Ja, det skulle vara jättekul, svarade jag. – Vilken stad bodde du innan då? frågade jag medan vi gick på en smal stig i skogen och solen låg och gassade mellan träden. – Jag bodde faktiskt i Nyköping och har gjort det sedan jag föddes, men pappa fick jobb här så vi var tvungna att flytta och det var ganska jobbigt att lämna Nyköping där alla mina vänner och släkten befann sig. Men jag vänjer mig nog snart, säger Jacob. Några meter framför oss såg vi en gammal koja, den var verkligen gammal och nästan rutten, det var grön mossa på väggarna och den luktade äckligt. Vi fortsatte gå tills vi såg en stor stark å och ovanför hängde det ett rep, det var också gammalt, lite läskigt faktiskt.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Jag spärrade upp ögonen hårt och tittade rakt upp i det mörka taket, sedan hörde jag mammas röst, skarpt. Jag var kallsvettig, håret var rufsigt och jag hade ont i magen.

175


– Vi testar att svinga oss över ån, säger jag exalterat. – Det är alldeles för farligt. Repet kan lossna och du hamnar i ån och kan inte komma upp, det vill jag inte vara med om, sa Jacob med en rädd röst. Det såg ut som att ingen hade varit här på länge och vem skulle hänga ett rep över vattnet, tänkte jag tyst för mig själv. Jag ställde mig på en stubbe och tog tag i repet och svingade mig över vattnet. Ån var säkert åtta meter bred och när jag väl var halvvägs såg jag bara att allt blev svart. Jag öppnade sedan ögon sakta och allt såg annorlunda ut fast Jacob var bredvid mig. Han låg och blundade, han var helt borta. Jag slog han lite löst på kinden och jag såg att han röck till och hans ögon öppnades svagt. – Zoey, vart är vi? – Jag tänkte detsamma, vart är vi? Jag känner inte igen mig, tänkte jag inombords. Vi gick runt och runt och visste inte vart vi befann oss, det var varmt. Varmare än hemma men det var molnigt över det stora havet.

– Problemet är, Zoey, hur kommer vi hem? Vi kan inte svinga oss i repet för det finns inget rep, det finns ingen å och det finns inget hem, vi är någon annanstans... Det gick några dagar och vi var fortfarande kvar. Vi fick mat och vatten på gatorna så vi ens skulle kunna klara av det här och kanske kunna ta oss hem, men dramatiskt nog kom vi inte hem. Vi var i ett nytt land med inga pengar och telefonen var borta, det var också ett nytt språk så ingen kunde hjälpa oss och jag kände att svetten rann längst ryggraden. Jag slog mig själv hårt på kinden och hoppades att allt var en dröm, att jag skulle vakna i min varma säng och mamma satt i köket och drack kaffe. Jag försökte berätta för mig själv att jag faktiskt befann mig här och att det inte var någon dröm, vilket var svårt att förstå. Dagen därpå gick vi längs stranden och allt hade lugnat sig lite grann, vi var fortfarande rädda att vi inte skulle komma hem. Men vi hörde ett starkt buller ovanför oss och träden svajade fram och tillbaka så vi nästan ramlade omkull.

att dom skulle se oss när vi stod nedanför och vinkade. Helikoptern landade på ett fält en bit ifrån och vi fick hoppa ombord, tydligen hade våra föräldrar ringt efter hjälp men vi fattade inte att dom visste att vi var just här, i ett annat land! Men de berättade att det hade varit andra människor som hade råkat ut av samma grej. Att dom tog tag i repet och hamnade här, de berättade också att repet hade hängt sedan länge tillbaka, flera hundra år tillbaka, vilket var coolt, tyckte Jacob och jag. Efter en lång hemresa i helikoptern så blev våra föräldrar jätteglada att se oss och att vi levde, vilket var självklart. De började till och med gråta. – Ni får aldrig göra såhär igen, sa föräldrarna med tårar i ögonen och rösterna lät ömtåliga. – Vi lovar. Vi kommer aldrig upptäcka nya ställen, säger både Jacob och Zoey i kör och kramar om föräldrarna hårt. C LARA L J U N G, 8C

När vi kollade upp ovanför oss så såg vi en stor svart helikopter och vi hoppades

208. IMORGON Mats vaknar upp, hungrig, efter en tupplur i sin bunker. Så han går upp till huset och kollar i kylen, enda problemet är att han inte hittar den, kylen alltså. Han hittar varken kylen, köksbordet eller något av skafferierna så han märker att något är fel, men han kan inte riktigt sätta fingret på det. Han bestämmer sig för att ta en promenad till affären ungefär femton minuter bort.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Efter ungefär tjugo minuters rask promenad, eftersom Mats var någorlunda hungrig, kommer han på att han borde ha passerat affären vid det här laget men allt han sett har varit ruiner så han antog att han svängt fel eller något. Han bestämmer sig för att leta runt i ruinerna för att se om han hittar något kul. Det visar sig att ruiner är ofantligt tråkiga.

176

Mats beslutar sig för att gå till en pizzeria som inte ligger allt för lång bort. Han går dit och ser att det är ruiner där också. Han undrar varför men kommer inte på någon logisk anledning. Mats kommer på att han kan ju gå till sin kompis. Enda problemet med det är ju förstås att han inte har några kompisar så han sätter sig ner på marken och gråter för att han är en mes. Efter ungefär fyrtio minuters intensivt bölande har han inga tårar kvar och är väldigt torr i halsen. Just då hör han en avlägsen motor närma sig hastigt så han ställer sig upp för att springa och möta fordonet.

Han går mot det håll som ljudet kommer från och ser en medelstor bil komma farande vårdslöst i hög hastighet. Mats blir lite orolig när han ser att det är eldsflammor och dödskallar målade på bilen. Han inser att de i bilen kanske inte är vänliga så han gömmer sig bakom en av ruinerna i närheten. Det är dock för sent. De har fått syn på honom och ändrar riktning. Han börjar springa mot centrum men svänger in på en trång bakgata, där bilen inte borde få plats, och klättrar klumpigt genom ett stort hål i en av väggarna för att sedan smyga runt ruinen till bilen. Medan de som jagade honom stänger av bilen och börjar springa till där han gömde sig, smyger Mats till bilen. Precis som han hade hoppats på sitter nyckeln kvar i tändningslåset så att han kan starta bilen och köra iväg. Bilen har dock varken automatväxel eller servostyrning, som Mats är van vid, så det tar en liten stund att komma ut ur Nyköping men han lyckades med det innan ondingarna kommer ifatt honom. Efter några timmars körning börjar bilen sakta in och lampan för bränslemängden blinka rött. Mats hoppar ur bilen och går bak för att öppna bagageluckan och det som finns där får honom att storkna av glädje. Det som finns i bagageluckan var inget mer än kopiösa mängder snacks, vattendunkar och skräpmat i temperaturbevarande lådor och bredvid allt livsmedel stod det tio tjugo liters dunkar med bräns-

le och en tratt. Han tar en dunk och tratten och börjar hälla dieseln i tanken. När tanken är full och två dunkar tomma så tar han några hamburgare och en vattendunk och ställer i passagerarsätet bredvid sig. Han äter två av de fem burgarna han tog från bagaget och dricker en skvätt vatten. Mats fortsätter köra i ungefär en timme när han blir kissnödig så han stannar bilen hoppar ur och slår en drill. Precis när han har blivit klar och dragit upp byxorna får han ett slag i bakhuvudet och däckar omedelbart. Mats vaknar upp med en kraftig huvudvärk och en slitande hunger. Han öppnar ögonen till ett litet rum med en liten springa som släpper in tillräckligt med ljus för att han ska kunna se var han sätter fötterna så han går till springan och försöker kika ut. Han ser inget förutom en väldig massa ruiner och en stigande sol. Han bestämmer sig för att gå till dörren och se om den är låst vilket den är. Han sätter sig ner och väntar när plötsligt fotsteg hörs utanför, en nyckel i låset som vrids runt och en dörr som öppnas och släpper in solljus. Han ser tre personer, i svart läder och typiska knuttekläder, gå mot honom där den längst fram i trion har ett slagträ i handen som han börjar svinga och Mats hinner inte reagera förrän han slocknar återigen. ”WAS H I N GTO N”


209. INFEKTIONEN Det är början på sommaren. Det är ljummet i vattnet och varmt i luften. Jag är på väg rakt mot forsen. Jag hör hur den kommer närmare, jag sätter mig upp och ser någon vid sidan av ån. Han ser vältränad ut. Jag ropar på hjälp. Jag får inget svar, han bara står där alldeles fridfullt. Jag ropar igen, han kollar mot mig och han drar sedan upp något som liknar ett fiskenät. Flotten åker in i fiskenätet och stannar. Han drar upp mig mot land, samtidigt så frågar jag vad han heter. ”Mitt namn är Wilson”, säger han med stark röst. Wilson frågar mig vad jag heter. Jag svarar att jag heter Olof. Han rotar fram något som liknar en pistol och räcker fram till mig. – Vad ska jag ha den till? frågar jag fundersamt. – Överleva, svarar han frågande. – Mot vad? Kriget är ju över? säger jag oförstående. Wilson berättar att under kriget spreds det ett virus som gjorde människor till något omänskligt. De som blev förgiftade av viruset kunde bara röra en människa så blev den också förgiftad. Jag frågar hur det uppkom. Wilson säger att ingen vet, det går rykten om att det var någon professor som försökte skapa ett läkemedel. Men något gick snett. Han bildade det farligaste viruset någonsin. För när han testade det på en av de döda soldaterna så började den leva igen, men på fel sätt. Den som blir förgiftad blir något som inte går att beskriva. Wilson visar vägen till sitt hus som ligger under vattnet. Jag frågar Wilson varför hans hus är under vatten. Han förklarar att det är under vattnet för att varelserna dör i vatten. Han ger mig något som liknar ett munspel. Wilson berättar att det är en bit till hans hus så om man stoppar det i munnen så kan man andas i vattnet. Han stoppar in det i munnen och hoppar i, jag följer snabbt efter. Man ser något lysa ganska långt ner längs med botten. Huset är gjort av gjuten betong. När Wilson öppnar den första dörren så följer allt vatten med. Men han drar i en spak så slungas allt vatten ut. Han räcker fram en kopp chai-te, jag tar emot den med ett leende på läpparna. Det är rätt varmt i huset trots att det är under vattnet. Han berättar vad som hänt och att alla i staden har blivit till de konstiga varelserna. Wilson reser sig och säger att de måste ut för att jaga. Man måste fixa fram sin egen mat nu när det inte finns någon annan som kan jaga inom cirka tjugo mils räckvidd. Så vi går mot utgången och tar på oss andnings-

prylen. När vi kommit upp på stranden vid Ängstugan så går vi mot Wilsons bil. Han säger att vi måste till Saxen. Där har de kommit på ett medel som gör alla varelserna till normala människor igen. Vi hoppar in i hans mattsvarta Mercedes. När vi är på E4:an så kommer det lastbilar från motsatta håll. Wilson blir glad och säger att det kanske är en överlevande. Men den kör lite vingligt. När den kommer lite närmare så ser vi att det inte sitter någon normal människa. Det är en sådan varelse. Wilson viker av vägen och stänger av bilen. Vi väntar tills lastbilen åkt förbi. Sedan startar han motorn och vi åker iväg. När vi har kommit fram till Bieby så har det blivit mörkt. Alla hus är ruttna, vi stannar till mitt i staden och lämnar nycklarna i bilen. Jag går in i ett hus och Wilson i ett annat. När jag hittat en lampa hör jag ett skrik. Jag börjar springa, lampan ramlar och huset börjar brinna. När jag kommit ut möter jag Wilson helt blödande och konstig. En varelse hade bitit av hans ena finger. Man hör hur alla varelser skriker och elden vrålar och hus efter hus sätts i lågor.

– Jag kommer från Bieby, säger Jack. När Jack berättat klart om hur han kommit dit så går vi ut till bilarna. Vi tar min bil och jag kör för Jack säger att han inte är så bra på att köra bil. Vi tankar bilen och åker därifrån. När vi äntligen kommit fram till Uppsala så är det tyst. Inga ljud eller något tecken på liv. Vi åker mot Ärna flygfält. När vi är kommit fram till ingången så kommer det en svettig kvinna och möter oss. – Är det ni som är från Nyköping? frågar kvinnan. – Ja, är flygplanet redo? frågar jag. – Det flyger så fort du är fastspänd, svarar kvinnan. Jag ber Jack vänta på flygplatsen samtidigt som jag går mot spridarplanet. När jag kommit fram så säger flygkaptenen att jag får sköta spridningen med en spak. Men man behöver bara öppna spaken i ungefär en sekund. För det kommer ut mycket vatten. Jag går in i planet och det lyfter.

– Varför? skriker jag frågande.

När vi börjar närma oss Stockholm så drar jag första gången. Medlet faller ner som regn. Vi fortsätter åka mot Nyköping och släpper ut lite då och då. När allt medel är slut och vi har släppt ut överallt så åker vi tillbaka till Ärna flygfält.

– Jag har blivit infekterad och snart blir jag en av dem, skriker han deppigt.

– Vi har spridit över hela området, säger jag och piloten i kör.

Jag går med snabba steg mot bilen, hoppar in och börjar rulla iväg. Jag ser hur staden brinner vid mina sidor. Wilson och jag får ögonkontakt för sista gången när jag kollar upp mot backspegeln. Han blir större och infektionen börjar ta sig. När jag passerat skylten ser jag bara en glimt av monstren. När jag är ute på E4:an igen så börjar jag bli riktigt trött, men jag fortsätter till nästa bensinmack. Men när jag kommer fram så ser jag en annan bil stå utanför. Motorn är igång och det ser ut som att någon har sprungit in för att kolla efter mat. Jag parkerar min bil framför den andra bilen så att föraren inte kan smita.

– Vad bra, då kan vi åka hem imorgon, svarar kvinnan lätt.

Jag kliver ut ur bilen och smyger mot ingången. När jag kommit in så hör jag något som glufsar. Det kommer närmare när jag går längre in i macken. Det knastrar när jag råkar gå på en plastförpackning, ljudet slutar. Jag drar fram min pistol osäkert och hoppar runt hörnet. Jag blir förvånad. Det är en pojke. Han ser ut att vara ungefär sjutton år. Han ser lite mullig ut.

Vi åker ut på E4:an och svänger höger mot Nyköping. Jag trycker gasen i botten, för det finns ju inga som kan stoppa mig än eftersom alla som vi hällde botemedlet på inte kommer att vakna förrän vi är tillbaka i Nyköping. De kommer inte heller komma ihåg något som hänt dom senaste dagarna. Vi passerar Stockholm och det är helt dött. Det ligger avsvimmade människor överallt på vägen hem.

– Vad heter du? frågar jag.

När vi väl har kommit fram till Bieby så ser vi att det är många som vaknat. Vi åker fram till där jag såg Wilson sist. Men han är inte kvar. Han kommer inte

– Åk utan mig, få fram botemedlet! skriker Wilson.

– Jag heter Jack, stammar han fram. – Vart kommer du ifrån? frågar jag.

När vi vaknat så äter vi frukost. Det är varmt i militärtältet efter att värmefläkten varit på hela natten. Jag svettas medan jag äter min yoghurt. Vi äter snabbt upp frukosten och går ut mot bilarna. Jag och Jack hoppar in i en av bilarna. Kvinnan kommer fram och knackar på fönstret. – Vart ska ni nu? säger hon frågande. – Vi ska till Nyköping. Vart ska ni? – Mot Stockholm sedan får vi se vart vi tar vägen, säger hon snabbt och vevar upp fönstret.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

När jag låg där på flotten i Nyköpingsån trodde jag att jag skulle dö.

177


ihåg något heller så han vet inte vart han är, vem jag är eller hur han kommit hit. Jag ber Jack att säga till alla att det var en stor brand i staden, alla klarade sig förutom husen. När jag släppt av Jack vid stadshuset så åker jag några varv runt staden för att se om jag kan hitta Wilson. Jag ser honom inte någonstans. Jag beslutar mig för att åka hemåt.

honom men han bara tittar på mig.

– Ja gärna, säger Wilson.

– Det är jag Olof! säger jag med betoning.

Jag kommer ut på E4:an och ser någon som går vid sidan av vägen. Jag kommer närmare och ser att det är en människa. När jag är bredvid så stannar jag och går ut. Det är en person jag känner igen. Han stannar och vänder sig om och kollar på mig. Det pirrar i magen och jag skiner upp. Det är Wilson! Jag springer fram till

– Nej, det var inget. Du ser lite vilse ut? säger jag med frågande röst.

När vi är framme i Nyköping så åker vi till hans hus. Vi stannar till vid den våta vägkanten och går ut ur bilen. Vi går upp för den hala trappan och öppnar dörren. När vi kommer in så går han till en tavla och stirrar på den. Det är en kvinna, två barn och Wilson. Han frågar mig om de fortfarande lever. Jag svarar att de säkert lever, bara att dom gömmer sig någonstans. Jag går ut på trappuppgången och står där en stund. Jag tänker för mig själv vad som ska hända nu. Till slut så säger jag hejdå till Wilson och åker hem.

– Vem är du? frågar han. – Känner du inte igen mig? säger jag med kort röst. – Ska jag det? frågar han lite fräckt.

– Ja, jag vet inte hur jag hamnade här, säger han helt borta. – Vill du ha skjuts hem? Vart bor du? frågar jag.

ALB I N O LO F S S O N, 8I

210. JOURNALISTEN SOM GICK IN LEVANDE OCH KOM UT DÖD. En 25-årig journalist och före detta fotbollsstjärna, Jack Clinton, ska på ett uppdrag som kan kosta honom livet. Året är 2050 och Jack Clinton är på väg till Sveriges läskigaste mentalsjukhus som ligger i en djup skog precis utanför Nyköping.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

De som kommer in där kommer inte ut igen. Den unga journalisten kommer till det övergivna och namnlösa mentalsjukhuset kl. 21:00 efter en 90 minuter lång resa. Han parkerar bilen utanför säkerhetsbommen som blockerar ingången och går ut ur bilen. Med sig har han också en videokamera för att kunna filma allt. Han går in på framgården och ser att någon tittar på honom från fönstret men som fem sekunder senare bara försvinner. Han går till porten och försöker öppna den men det går inte.

178

Han kollar på sidorna av huset och ser en stege som leder till ett fönster, han klättrar upp och kommer in. Försiktigt smyger han in och ser en dörr, han öppnar dörren långsamt. Han ser någon som står längst bort i korridoren men som bara försvinner på fem sekunder. Jack passerar långsamt korridoren och försökte öppna alla dörrar han ser. Men alla, precis alla, är låsta. Han hör att någon kommer. Han känner skräcken inom sig. Han lyckas efter fem långa minuter hitta en dörr som leder till ett rum där han ser en soffa, som det sitter två läskiga varelser i. Han tror att han ska svimma. Han kan lugnt gå igenom rummet utan att bli attackerad. Han öppnar dörren till nästa korridor. Han springer igenom och kommer till nästa korridor som leder till ett stort rum. Där är det en massa medvetslösa människor i rullstolar och personer i flera stycken celler med låsta dörrar. Han går igenom och kommer till en till dörr som leder till ett kolsvart rum. Då blir han tvungen att känna sig fram.

Efter fem meter kliver han på en fallucka och landar i en hög med döda kroppar. Han spyr av lukten. Sedan reser han sig upp och springer iväg. Till slut passerar han en till korridor som leder till en stege, han klättrar upp för den och kommer till en mörk korridor. Hans enda tanke är ”varför händer det här just mig”. Några meter fram ser han något som liknar ett spöke som kommer rakt emot honom. Han springer iväg och blir jagad. Han kommer till en hiss där någon ropar att han ska gå in i hissen om han vill överleva. Och han går på det. Han klättrar upp i hissen. När den stannar står det en mager, skallig äldre man och säger ”Hej där kompis”. Jack får ett slag i huvudet och svimmar. Han vaknar upp och ser mannen stå och prata med honom. Han förstår inget. Det enda han ser är en massa tortyrredskap. Han har aldrig varit så här rädd förut. Jack försöker ta sig loss men han är fast. Den gamla mannen tar en stor kniv och skär bort tre av hans fingrar. Han känner hur hjärtat slår och han tror att han ska dö. När mannen går iväg så lyckas han slita sig loss från stolen han sitter i. Nu är det bara att fly, han lyckas att ta sig ut ur rummet. Han springer för livet med blodiga och värkande händer och snart ser han utgången. Men det är det inte, det är ett stort maskinrum. Han går igenom och har inga tankar på att undersöka utan bara på att överleva. Efter tio minuters springande känner Jack sig förföljd igen. Han vänder blicken och ser två män cirka tjugo meter bort som springer mot honom med något i sina händer. Han springer allt vad han har och kommer till en flera meter lång bro som leder in till mörkret. Han kollar bakåt och ser dem komma. Det är nu eller aldrig, han går över den tjugo meter långa bron. Han bara springer

framåt och möts av ljuset, det är ljuset av friheten. Men skulle han hinna ut innan de tar honom? Han ser porten som leder ut från mentalsjukhuset. Äntligen fri, tänker han. Med dödspanik springer han ut. Den fria luften känns i hans ansikte när han springer mot bilen. Han tänker inte på att det regnar och är halt så han halkar och skadar ryggen. Han lyckas som tur var resa sig och fortsätta mot bilen. När han sätter sig i bilen åker han så snabbt han kan tillbaka mot Nyköping. Men på grund av att det regnar så är det svårt att se något. Tio sekunder senare börjar bilen slira och han får punka på bakdäcken. Han åker av vägen och kraschar rakt in i ett träd. Nu är Jack död och varken han eller bilen hittades någonsin igen. ZAC HAR IAS AH D E R I N N E, 8L


211. MOT STOCKHOLM

Efter någon minut så öppnas dörren sakta. Där finns en massa saker, så han börjar direkt rota bland skåpen, och där finns den. Gasmasken som han letat efter. Han tar på sig gasmasken och en låda med filter i armarna. Han går sakta upp för trapporna igen, med gasmask på. Han har inte andats i gasmask förr, men nu när allt det här har hänt, så får man vänja sig. Han knackade, dörr till dörr, men ingen svarade honom. “Vart är alla?” tänker James när jag inte fått ett enda “vem är det” eller “gå iväg”. Han gick till sin egen lägenhet. Han hade precis gått ut sin elektriker-utbildning, flyttat till en egen lägenhet och börjat leta jobb. Men allt hände så snabbt. Smällen. Gasen. Döden. Han letade sig fram till sitt sovrum där han lämnat väskan. Han slänger på sig väskan, tar en jacka och börjar sin lilla expedition med målet att hitta någon. Han ville veta vad som hänt och varför. Krig kanske? Olycka? Efter han gått och letat en stund så ser han en liten konvoj med fyra militärbilar så han rusade så klart fram med hoppet att hitta en radio eller ännu bättre, en person, men när han kom fram så fanns det inget annat än förstörda bilar och lämnad utrustning. Vapen, walkie-talkies och ammunition. Vad kan ha hänt? Var är allihop? Han satt sig ner på motorhuven på en Jeep i konvojen och bara satt där och tänkte på vad han skulle göra näst. Han kom fram till beslutet att fortsätta vandra längst E4:an. Var det något krig på gång innan bomberna föll? Försökte militären förbereda sig? Det var nog försent för alla personer som var i konvojen, men varför var det inga kroppar här? Efter en stund av gående så börjar det bli mörkt. Han frågar sig själv hur han ska kunna sova när allt har hänt. Han beslutar sig för att fortsätta gå längs vägen. Där det bara finns förstörda bilar och skeletten av människor som fortfarande sitter på sätena med bälten på. Är det här alla personer är? Det är hemskt hur allt bara slutade så plötsligt. Nu är det mörkt ute och han börjar ha svårt att se, men han besluter sig att fortsätta gå längst E4:an. Han går emot Stockholm, där måste det finnas någon

va? Efter vad som känns som en timme så hör han någonting. Ljudet av små pinnar som knäcks och rasslande löv på sidan av vägen tar hans uppmärksamhet direkt. “Är det någon där” ropar han med en gnutta av hopp. Det verkar som att han har fått uppmärksamheten av någonting där. Allt är stilla, men efter en stund så hör han någonting närma sig snabbare och snabbare. Till slut kan han se en figur som ser ut som en människa. Skakar som en gammal gubbe när den går men ändå rör den sig hastigt. “Hallå” säger han, men innan han hinner säga någonting annat så hoppar figuren emot honom. Han hinner ta ett steg åt sidan, och figuren landar bredvid honom. “Vad gör du?” , säger han med en gnutta av rädsla i rösten. Den reser sig upp, och börjar muttra otydligt som de där psykopaterna i filmerna. Mannen rör sig sakta emot honom, den verkar vara trött av bara det där hoppet. James tar chansen, han vänder sig om och springer tillbaka till Nyköping, motorvägen verkar inte vara en bra idé. Askan som är i luften måste ha förstört personens hjärna, för lite syre antar James. Eftersom det finns farliga personer ute så går han är tillbaka till den lilla konvojen och tänker det logiska, att beväpna sig. Efter mannen han såg på vägen så kanske det inte är en bra idé att gå utan skydd. Han tar upp en automat-karbin. En “AK-5c” som det står inristat på sidan. Han tar lite extra ammunition för extra säkerhet. Han slänger på sig en väst som han hittade i en av bilarna. Han lägger in alla magasin fint i alla fack på västen. Nu ser han ut som någon militär person, men för att vara helt ärlig så har han bara avfyrat ett vapen typ en gång, på ett litet träningsfält. Nu när han är så väl utrustad går han emot Stockholm igen. Han går och går, med vidöppna ögon, han måste se den där mannen innan den ser honom. Han går i vad nu ser ut som en soptipp för bilar. Man kan se att de en gång var bilar, men ingen utav dem verkar vara funktionella. De flesta har inga fönster kvar, och några ser ut som om de har brunnit upp. Det här känns hopplöst. James försöker ta sig till Stockholm med hoppet av att hitta någon, men efter en timme så känner han sig trött, så han sätter sig på motorhuven av en bil. Allt han nu tänker på är Stockholm. Efter en stund så hör han någonting bakom sig. Smygande, men han lyckas höra. Han försöker sakta få ett grepp om sin automatkarbin som han lagt bredvid sig. Han vill inte göra några hastiga rörelser, för då kanske den hoppar. Han samlar upp varje gnutta av mod han har i sig. Han hoppar av motorhuven och riktar karbinen mot ljudet, men när han siktar så hör han inget mumlande utan en

röst. “Nej! Skjut inte snälla!” skriker den mystiska personen som han nu riktat sitt vapen på. Helt stel av skräck men också glädje så ser han en person. En person! Han tar ner vapnet och ber om ursäkt. Innan James hinner säga någonting så ber den om hjälp. Personen säger att den har sett “före detta människor” som han kallar dem, bara några hundra meter bakom, och de kommer. Snabbt. De börjar jogga längs vägen, efter bara nån minut så signalerar James att de ska stanna. “Vi kan inte springa förevigt. Personen säger att de borde fortsätta, men James nekar. Han tar fram sitt vapen, ställer sig på en bil och väntar, vapnet riktat mot vägen de kom ifrån. Där är de. “Personer” som de båda kallade dem. Han tar upp sitt vapen, tar sikte och sedan avfyrar han runt fem skott, men det var bara två av vad som såg ut som tio som ramlade ner. De närmar sig hastigt, och James börjar få panik, men han står kvar och skjuter utan att sikta. Personen skriker på honom att de borde springa, men James rör sig inte. Han är helt paralyserad av skräck. För första gången ser han en av “sakernas” ansikten. Han har lust att spy, för att det ser ut som om de har varit igenom helvetet. Helt förstörda ansikten, upprivna och skrynkliga ansikten. Personen hoppar upp på bilen som James står på, tar vapnet ur James händer. Personen skjuter med en pricksäkerhet som James aldrig sett förr och “Zombierna” ramlar ner på marken, en och en. James, fortfarande vettskrämd, står där och tittar på kropparna på marken. Personen slår James lätt på axeln, och säger att de borde fortsätta gå. De båda hoppar ner från bilen. Personen räcker vapnet till James, men James säger att han borde behålla vapnet, och ger personen västen med ammunition, och nu går dem igen. Sida vid sida går de längst vägen, och så börjar promenaden mot Stockholm. ”AN O NYM123”

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Han var där nere i förrådet som låg i källaren av lägenhetshuset när bomberna föll. Han hörde en väldigt högljudd smäll och sedan minns han att han vaknade upp i där i källaren. Han gick upp och hörde ingenting. Redan när han kom fram till dörren började han hosta och han såg att allt var förstört. Han gick ut, men när han gått tre steg så kunde han knappt andas. Han vände tillbaka och gick ner till källaren. Han letade fram dörren till skyddsrummet och började öppna.

179


212. NU ÄR ALLT FÖRSENT Året är 2033. Idag är det ett år sedan allt gick snett. Idag är det ett år sedan min pappa försvann. “Rinnnggg”. Pappas mobil har ringt hela dagen. Lisa börjar bli orolig. Det är kväll och pappa ska berätta vilka som ringt. Det var USA:s ambassad som tjatat och ringt på honom hela dagen. Han ska till USA i nio månader för att de har fått en ny president och han leder inte USA på ett bra sätt. Nya intriger uppstår hela tiden. Det funkar inte längre och nu måste Sverige och hela omvärlden säga ifrån. Nio månader är en lång tid. Nästan ett helt år. Mamma finner inga ord. Hon vet inte om hon ska vara arg, ledsen eller besviken.” Lilla Nyköping passar gott och väl. Du ska inte åka någonstans”, säger mamma. Lisa är i chock. Hon vet inte vad hon ska säga. Hennes pappa ska lämna henne i flera månader. Vart ska vi ta vägen? Var ska vi bo? Lisa faller i tårar och springer in till sitt rum. Klockan är inte mer än halv nio. Men hon vill bara somna för hon är så ledsen och arg på pappan. Det går verkligen inte att somna. Hon hör föräldrarnas gräl eka i huvudet. Hon tycker om sin pappa

jättemycket. Det sista hon vill är att han ska lämna dem. Hon vaknar tidigt. Hennes ansikte är helt rödrosigt fortfarande. Ögonen känns alldeles svullna, hon har gråtit sig till sömns. Hon hade inte tänkt gå ut ur rummet för hon vill verkligen inte träffa sin pappa. Hur tänker han? Åka till USA i nio månader. Bara lämna dem. Men hon är väldigt hungrig så hon tänker att hon kan smita ut till köket och sno åt sig en smörgås. Klockan är ändå väldigt tidig. Då är nog ingen vaken. Hon kommer ner till köket. Där står det uppdukad med frukost och ett brev. Ett vitt litet kuvert med hennes namn på. Hon känner sig inte hungrig längre. Hon vet inte vad det är för brev men det känns inte bra. Hon tar brevet och går tillbaka till sitt rum. Hon läser brevet. Hon springer ner till sin mamma. Utan att ens titta efter pappa på vägen. På brevet står det att han hade åkt. Det hade inte funnits något val utan att han var tvungen att åka på en gång. Varken mamma eller Lisa finner ord.

från USA. Han är en bra man. Han har gjort mycket nytta för Nyköping. Och idag är han en hyllad man. Alla har sina tankar och idéer. Vissa hoppas varje dag att han en dag kommer att återvända. Och andra tror att han avlidit. Mamma och Lisa berättar för varandra att han kommer tillbaka. Men Lisa vet mycket väl att han inte kommer att komma tillbaka. Han skulle bara varit borta i nio månader och det har gått ett år sedan han stack. Mamma och Lisa sitter knäpptysta vid middagen och går sedan direkt till sängs. Det är en speciell men hemsk dag så de har inget att säga till varandra mer än att de älskar varandra. De äter pappas favoritmat för att hedra honom på ett sätt. Men att det är klart att de saknar pappa. Det är knäpptyst i lägenheten när Lisa vaknar. Hon springer ner för trappan och ska kolla om mamma är vaken… Där i dörröppningen står det en man. Med stora klumpiga kängor, gröna militärfärgade kläder och en stor tung ryggsäck. Det är hennes pappa.

Ja, ett år sedan och han är inte tillbaka

”TB”

så vad har hänt? Jag tittar upp från skärmen och märker att jag inte har tittat upp sedan jag gick ifrån huset. Nu ser jag inte en enda bil, det brukar annars vara fullt ute i trafik just nu. Inte en enda dam som rastar sin hund. Jag känner hur magen knyter ihop sig. Vad fan är det som händer? Var är alla? Hur kan bara alla människor bara försvinna sådär? Jag känner hur pulsen och andningen börjar koka nu. Nu märker jag att mobilen är borta från min ficka och tårarna börjar rinna ner från kinden och jag känner hur en stor klump finns i magen.

kan köra en bil. Jag stannar på en gräsplätt och försöker andas.

213. PROMENAD Jag kliver ut genom dörren och sätter genast på mig mina hörlurar. Jag höjer volymknappen till max och låter min spellista bli det enda jag kan höra. Jag går raskt i takt till musiken och sjunger med lite. Det är tjugofem minuter kvar innan skolan börjar och jag måste börja gå snabbare. Jag tar samma väg till skolan varje dag, förbi Rosvalla arena och tar bussen därifrån. Nu ska jag bara förbi fyra busshållplatser till, innan jag är framme. Jag tar upp mobilen och checkar förbi alla appar.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

När jag har gått ut ifrån bussen har plötsligt facebook skickat ut en notis: “Är du ok?”. Jag stirrar tomt på skärmen. En säkerhetskontroll, detta skickar de bara till krigsdrabbade eller när det händer naturkatastrofer i området. Men vad är det egentligen som har hänt? Det måste säkert ha blivit något fel på mobilen. Det sker inte jordbävningar eller tsunamis i Sverige

180

Jag börjar springa för jag vill inte veta vad som pågår just nu. Jag vill bara bort från den här skitet som håller på just nu. Plötsligt finner jag mig själv springande mitt i gatan. Jag vill inte förstå, jag vill bara att detta ska ta slut. Så snabbt som möjligt tar jag mig bort från bilvägen. Onödigt egentligen, då inte en enda människa finns som

Min ficka vibrerar och mobilen som försvann är tydligen tillbaka. Jag tar upp den och läser på skärmen: ”Stängs av; börjar om…”. Jag kliver ut genom dörren och sätter genast på mig mina hörlurar. Jag höjer volymknappen till max och låter min spellista bli det enda jag kan höra. Jag går raskt i takt till musiken. Jag ser mig inte för utan råkar gå in i en man. Jag sliter av mig hörlurarna och ber direkt om ursäkt. Han ser med arg min på min telefon och börjar muttra för sig själv om den nya, bortkopplade generationen. Jag skakar på huvudet och tar på mig hörlurarna igen. Jag tar upp mobilen och börjar checka igenom alla mina appar M U STAF E N U R, 8K

214. STEN DATUM: 8 maj, 2058 Jag heter Sten, jag bor i Nyköping. Nyköping ligger en timme från Stockholm. Jag är ungefär 1.80 meter så jag är lång. Jag har brunt hår, medellångt och lockigt, men bär oftast mössa så du kommer inte se det så tydligt. Jag är ganska muskulös och smått solbränd.

En gång för 41 år när var jag på väg hem från en fotbollsträning i lugn takt och lyssnande på jaffar byns nya låt ”Betongen”. Jag går över Nicolaiskolan, det är en gammal byggnad men fin med sina gula väggar och röda tak, det är vår och fåglarna kvittrar. När jag har gått igenom hela Nicos skolgård så kommer jag ut på gatan

och till en korsning. Då ser jag en man i vita kläder som nästan ser ut som en klänning och med en vit ring på huvudet. Han korsar gatan och från höger kommer en bil som går väldigt fort, minst 100 kilometer i timmen. Jag reagerar på instinkt och slänger mig för att rädda mannen, det sista jag ser är att jag puttar han, sen blir allt svart.


Jag vaknade och kände mig utvilad men ändå lite, trött. Min mun smakade skit och min kropp kändes svag men annars kändes allt ungefär som vanligt. Jag slog upp mina ögon och såg ett vitt tak. Jag satte mig upp, rummet såg ut som vanligt och jag lossade droppet som satt i min arm och ställde mig upp. Jag gick ut ur rummet och frågade om mina kläder men alla bara stirrade på mig som om jag vore ett UFO. Sedan började de prata med varann “Han har vaknat, han har vaknat”. Jag blev ledd tillbaks till mitt rum där jag fick tillbaka mina kläder. Jag frågade vad som hade hänt och hur länge jag hade sovit. Sjuksköterskan sa att jag var på Nyköping lasarett och att jag hade sovit i 40 år och 30 dagar samt att den personen jag räddat var en oljeshejk. Oljeshejken som jag hade räddat hade varit billionär och hade satt in alla sina pengar på ett konto som jag skulle få när

jag vaknat upp och efter bara tjugo år så hade han dött. Han hade tydligen också lagt pengar på att när jag låg i koma så skulle jag inte åldras men det hade tagit sex år för sjukhuset att fixa det så jag var alltså tjugo år gammal. Jag frågade om jag fick gå ut ur sjukhuset men jag var tvungen att vänta en dag för de skulle ta tester på mig. När jag tjugo timmar senare öppnade dörren till sjukhuset och gick ut så blev jag chockad. Det första som jag la märke till var bilarna, de svävade och hade så ljusa färger att det nästan gjorde ont att kolla på dem. Det andra jag la märke till var deras hus, de hade samma färg som deras bilar, jag förstår inte hur man kan ha så färgglada hus. Jag kände en doft, det luktade starkt nästan som av alkohol och lite rosor. Jag tittade mig omkring och fattade vad det var som luktade; människorna var de färggladaste av allt med sina klänningar, peruker och deras parfym bara luktade utstrålning. Jag mådde illa och rusade in i

en affär som jag kände igen. När jag kom in i Gullans kiosk så fanns det bara en kateder och inget annat förutom en robot som stod bakom katedern. Jag gick ut från kiosken, sprang vidare mot Nico. När jag kom in på “skolgården” så hade den blivit en parkering full med svävande bilar. Jag orienterade mig mellan bilarna och kom hem. Huset var något helt annorlunda, det var regnbågsfärgat och där stod ”pride4life”. Jag gick in i huset, det var olika färger på alla tapeter och jag träffade ett par som hette Benlavar och Audellay. Jag förklarade att det hade varit mitt hus och att jag hade hamnat i koma i 50 år så de tyckte:

lista ut varför och vad det var för något.

Men han står paralyserad av det väldiga monstret framför honom.

”tonhöjd=frekvens t ex högre, låter mer lägre, låter mindre 1 hz= en vibration i sekunden 80 decibel= 20000 hz” LE O NAR D E R I KS S O N, 8K

215. STENEN

Det högljudda ljudet från väckarklockan får Charlie att vakna. Han tryckte på snoozeknappen och sätter sig på sängkanten. Charlie tar snabbt på sig lite kläder och åker ner en våning. Familjens robot gör frukost till honom. Han slänger i sig frukosten och springer ut i hallen och drar på sig skorna och jackan. Hans klocka plingar till, “HÖG PULS”, står det. Han springer ut. Han vet att om han får mer frånvaro så kommer han inte att få ha kvar sin svävarbräda. Han springer så snabbt han kan för att hinna i tid. Han kollar på klockan och displayen visar “08.24”. Han ökar ännu mera, han är ju snart framme. Han kan se skolan samtidigt som han slår i foten och flyger fram. Han trodde att han hade snubblat på en sten. Han vänder sig om medan han reser sig upp för att fortsätta springa. Men det är ingen sten. Han kan inte sätta fingret på vad det är men han vill bara ha den. Han plockar upp den. Den är så vacker trots sin groteska form. Han kan inte sluta titta på den. Charlie bara måste undersöka vidare vad det är. Han kan bara inte gå till skolan nu när han har den här. Han vänder på klacken och går långsamt hem. Klockan plingar till igen: “NORMAL PULS”. Han kollar på saken som ser ut ungefär som en sten. Han måste få veta vad det är. Det är nästan som att det var meningen att han skulle snubbla på den och hitta den. Den var menad för honom. Nu skulle han bara

När han väl är hemma så kastar han av sig skorna och jackan på golvet och bryr sig inte ens om att plocka upp dem. Han bara måste undersöka sin sten. Han springer uppför trappan, går in i sitt rum och sätter sig vid skrivbordet. Stenen blänker. Han känner på den och så märker han att det är en grop på ena sidan. Han vänder på stenen och kollar. ”Varför skulle det vara ett perfekt runt hål rakt in i en sten?” tänker han. När han kollar in i hålet så ser det ut att aldrig ta slut, som om hålet vore oändligt. Men när han kollar från andra sidan så kan han inte se att det skulle vara ett hål. Han sätter in fingret i hålet för att se om det slutar någonstans. Det är då allting blir svart. Han öppnar långsamt ögonen. Han är yr och ser suddigt. Han försöker resa sig upp. Det går mycket långsamt. Han sätter sig på marken. När han har vant sig vid ljuset och inte ser lika suddigt längre så kollar han sig omkring. Han känner inte igen sig. Var är han? Allt ser annorlunda ut. Nyköping ser inte ut som det brukar göra, fast han kan ändå känna igen sig. Runt omkring honom är det mörkt och allting är gjort av betong och sten. Husen är stora och fula. Han ser inga människor på gatan. Han går på torget längst Storgatan där det brukar finnas människor, men han kan inte se en enda. Plötsligt hör han något. Han vänder sig om. Med hjärtat i halsgropen försöker han förstå vad det är som står framför honom. Det är som någon slags stor robot. Fast inte som den robot han sett i filmer eller i böcker. Den här ser helt annorlunda ut. Något han inte hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Den ser inte så vänlig ut. Hans första tanke är att springa.

Till slut så lyckas han tänka klart och börjar springa därifrån. “Roboten”, som han kallar den, följer efter. Den är snabb. Mycket snabbare än vad han är. Den kommer ikapp honom. Charlie ser en öppen port till ett hus. Han springer in där. Roboten är för stor för att komma in. Han lugnar ner sig lite och andas. Till höger ser han några trappor så han börjar gå upp. När han kommit upp för ungefär halva trappan så hör han röster. Charlie drabbas först av panik. Han står ett tag i trappan och bara lyssnar. Han kan inte höra vad de pratar om. Charlie bestämmer sig för att gå upp. När han väl är uppe så ser han två män. De får syn på honom och ropar: – Där är han! Charlie rusar nerför trappan, jagad av de två männen. När han kommer ut ur huset så står roboten kvar och väntar. Det är nu ett tiotal män som är efter honom. hans klocka plingar till “MYCKET HÖG PULS”. Charlie bara springer. Han springer så fort som han aldrig någonsin har sprungit förut. Han vänder sig om men ser bara skuggorna av den stora, svarta armé som jagar honom. Hjärtat dunkar hårdare än någonsin. Andetagen är snabba och tunga. Han vill bara stanna och andas ett tag men det kan han inte. Allt skulle vara kört. Han orkar inte mycket längre nu. För att ha en chans att komma undan skulle han vara tvungen att gömma sig. Det värker i benen. Han faller till marken och de kommer snabbt mot honom. Då blir allting svart igen. ”P OTATI S”

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Han springer så fort som han aldrig någonsin sprungit förut. Han vänder sig om men ser bara skuggorna av den stora, svarta armé som jagar honom. Hjärtat dunkar hårdare än någonsin och andetagen är snabba och tunga. Han vill bara stanna och andas ett tag men det kan han inte. Allt skulle vara kört.

181


216. UPPDRAGET Den kraftiga vinden kastar helikoptern fram och tillbaka, det är svårt att sitta still. Tankarna flyger runt i huvudet och jag försöker lugna mig. Chriss kommer vinglandes mot mig. “Det kommer gå bra Adrian”, han försöker lugna ner mig men det funkar inte. Jag är alldeles för stressad inför uppdraget. Jag får inte misslyckas. Det är mycket utrustning att ta på sig, det tar väldigt lång tid att ta på sig allting. Nu är det bara selen som repet ska fästas i som ska på. Det är svårt att sätta på selen för jag skakar så mycket, min puls är hög och hjärnan börjar dunka innanför skallbenet. När jag äntligen får på mig selen och all utrustning fäster Chriss repet i selen och önskar mig lycka till. “Tack” jag börjar fira mig ner mot hustaket, vinden gungar repet fram och tillbaka. Jag börjar känna mig lätt illamående och känner mig lite snurrig. Det blir en dov duns när fötterna träffar taket. Jag smyger mot fönstret som vi så många gånger pratat om. Planen är så enkel men jag är ändå så orolig att jag ska misslyckas. Plötsligt så hör jag röster och ser ett ljus glida över taket som om det letar efter något eller någon. Jag måste hitta någonstans att gömma mig, där en presenning. Jag hör vakternas fotsteg precis utanför presenningen. Pulsen stiger till tvåhundra och jag vågar knappt andas. Inte förrän efter flera minuter vågar jag lyfta på kanten och kika ut, det ser tomt ut så jag kryper fram försiktigt. Jag smyger fram mot ett takfönster några meter bort och kikar in. Nedanför är det ett nästintill tomt rum, det enda som står där är en stol. Försiktigt lyfter jag undan fönstret och klättrar in. Jag har alla sinnen på helspänn för att inte missa om någon vakt kommer förbi. Det enda som inte får hända är att de ser mig.

Det knarrar till när dörren glider upp och jag smyger försiktigt ut i den långa korridoren. Jag kommer inte kunna gömma mig någonstans om det kommer vakter så jag är tvungen att skynda mig iväg härifrån. Samtidigt som jag springer genom korridoren så kollar jag efter gångar åt sidorna, där en sväng. När jag rundar hörnet så fastnar jag i något med foten och faller handlöst framåt. Jag känner den dunkande smärtan i pannan och jag vill skrika högt, men gör jag det kommer allt vara förstört. Väl uppe på fötter igen så börjar jag gå försiktigare än förut för att slippa flera missöden. Om jag blir upptäckt kommer vi aldrig bli av med diktatorn, diktatorn som har styrt Nyköping i över tio år. Han förbjöd oss snabbt från att åka utanför Nyköping, så där har jag inte varit på snart nio år. Jag smyger ut ur rummet för att se så ingen har sett mig, det verkar vara tomt. Korridoren är lång och jag vågar inte gå så fort, jag vill inte ramla igen. Där framme ser jag dörren till kassaskåpet, “konstigt att ingen är här och vaktar” tänker jag. Men jag glömmer snabbt bort det för det spelar ingen roll. Jag smyger fram till dörren och kollar runt för att försäkra mig att ingen är där. Det är svårt att använda dyrken när hjärtat ligger i halsgropen. Nu, äntligen glider dörren ljudlöst upp. Dokumenten ligger där framför mig, det är bara att ta dem och springa. Jag känner att jag inte kan lämna mannen så jag smyger tillbaka till honom för att hjälpa honom ut, men han hade redan dött. Jag ber en snabb bön för att han ska få det bra vart han nu kommer efter döden. Då hör jag det, ett högt tjutande ljud. Jag springer så fort jag kan mot rummet med stolen, i bakgrunden hör jag vakterna komma springandes. Det jag hade

snubblat på var ett rör som stack ut från väggen, den här gången hoppar jag över det och rundar hörnet. Magen vänder sig upp och ner och jag börjar känna mig snurrig, jag känner på pulsen och den är farligt hög. “Jag måste ta mig upp i helikoptern fort”. Jag får inte svimma nu, då kommer jag sluta som mannen i rummet och det är det sista som får hända. Där ser jag rummet med stolen så jag slänger mig in. Fönstret är fortfarande öppet så det går snabbt att klättra ut på taket. Väl uppe så ser jag tre vakter som står och kikar ner mot marken, jag springer fram och puttar ner dem. De skriker men så fort de träffar marken blir de tysta. Dokumenten ligger i en liten väska som jag har på ryggen, och jag känner att den börjar gå sönder så jag måste skynda mig till helikoptern. Jag skickar ett meddelande att de ska komma och hämta upp mig, efter några minuter ser jag lamporna komma glidandes i mörkret. När den är rakt över mig faller ett rep ner och jag börjar klättra. Då kommer vakterna upp på taket, de börjar skjuta och jag känner vinden från de flygande kulorna. När jag är halvvägs uppe hör jag ett högt knak och luften försvinner ur lungorna. Jag faller och faller, det känns som allt går i slow motion. Hela mitt liv flashar förbi mina ögon som en film, alla gånger jag varit glad och alla gånger jag varit ledsen. Det sista jag ser är bilkraschen som dödade mina föräldrar, sen blir allt svart. Jag hamnar som i en tunnel och i slutet är det ett ljussken. I samma sekund som jag nuddar ljuset blir allt tyst omkring mig och jag känner mig lättad att få försvinna iväg. ”E N D Ö D MAN”

217. VIRUS

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Det började när jag vaknade upp i skogen. Jag såg Sofia ligga där och det var helt tyst i skogen.

182

Jag visste inte vart vi befann oss eller vad som hade hänt, det enda jag kom ihåg var att jag hette John och att min flickvän Sofia låg bredvid mig mitt i en skog ute i ingenstans. Jag väckte Sofia som hade lite sår på kroppen och när hon vaknade så klagade hon på sin huvudvärk. Jag sa: ”Vi försöker ta oss hem så vi kan se vad som har hänt”. Sofia sa: ”Vilken bra idé”. Vi gick och gick men vi hittade ingenting. Till slut så kom vi fram till Gumsbacken i Nyköping och allt var helt dött. Inga människor som gick runt där, allt var förstört, det var uppbrunna bilar, allt var helt enkelt förstört. Men helt

plötsligt såg vi två människor, de stod vid mataffären Willys, när vi såg dem så skrek vi efter dem. Vi skrek: ”Hallå! Hjälp oss! Vad har hänt?”. Sen vänder de på sig mot oss, det var en gammal gubbe och en gammal kvinna. Båda höll i knivar, och de var helt blodiga runt munnen och överallt på kroppen hade de sår. De började springa efter mig och Sofia och vi blev jätterädda. Sofia sa: ”Vi springer mot mitt hus som ligger vid Nyköpings centralstation”. Jag sa såklart ja för vi måste springa och ta skydd mot dessa ”monster” som jag skulle kalla dem. Vi sprang, vi trodde de skulle bli trötta och sluta springa efter oss, men så gick det inte. De förföljde oss fortfarande och de lät inte ens

trötta, de gjorde konstiga ljud och såg helt galna ut. Vi sprang och vi lyckades komma fram till Sofias lägenhet och vi sprang in dit, vi satte på tv:n som hon hade och det fanns en kanal som fortfarande var på. Det var en nyhetskanal och där berättade dem om detta kaos som hade hänt. Det var videor man fick se på människor som satt och käkade upp andra människor, de såg likadana ut som de människorna som hade jagat oss. På radion och teven så var de väldigt tydliga med att gå inte ut! Det är inte rätt tid för att göra något sånt, så vidare du inte vill bli uppäten. Men jag och Sofia var dumma nog att inte förstå det, Sofia sa att hon ville hitta sin familj och se om de fortfarande levde. Jag sa:


”Det är en väldigt dum idé, förstår du inte hur långt det är dit? Förstår du hur farligt det är?”. Sofia sa: ‘’Ja, jag vet men jag vill ändå försöka”. Jag sa: ”Okej då, då försöker vi’. Vi tog på oss kläderna och sprang ut från lägenheten, vi fick syn på några ”kannibalmonster” och vi sprang genast ifrån dem. De jagade oss, vi sprang förbi bussterminalen och ända till Nyköpingshus och där var det helt fullt med de där ”monstren”. Sofia sa ”Det måste vara minst hundra av dem’’. Sedan ser jag, Sofias familjs hus är helt nedbrunnet. Sofia börjar gråta, jag försöker trösta henne och till slut mår hon

ganska bra, men hon var fortfarande väldigt ledsen. Vi får syn på en tavla där det står ‘”Kannibalvirus spritt via läsken från Cola express”. Där fick vi veta att vi kanske var de enda som hade överlevt då allt var förstört och överallt var det fullt med dessa monster. Vi hörde något låta, något skrapande. Sofia skrek och sa ”Akta dig! Kolla bakom dig!”. Där stod flera stycken ”monster” med tillhyggen. Vi sprang och de var efter oss, vi kom fram till Nyköpingshus och vi gick upp på den stora kullen som är där. Vi trodde att de inte skulle kunna

komma upp men det kom bara mer och mer. Till slut var det säkert över trehundra som var efter oss. De kom bakom oss och vi hade ingenstans att springa längre, det enda som var kvar var den jättebranta nedförsbacken. Sofia sa: ”Du vet vad vi måste göra”. Jag sa ‘”Ja, låt oss göra det”. De kom ännu närmre oss, nu var det bara några meter ifrån oss och då så hoppar vi från den jättebranta nedförsbacken tillsammans. Sen vad som hände, det är en annan historia. ”D O M H E R R E N”

218. VIRUS SPRIDS misstag, det är därför vi har det här mötet idag. Allt ni gör vill jag att det ska vara rakt och tydligt.

Det är tidigt på morgonen, som vanligt går Robert och Ola på universitetet i Uppsala. Innan dagen slutar har de ett möte med chefen på universitetet.

De landar på en liten flygplats som heter Fiumicino, den ligger i mitten av huvudstaden Rom. Det är en dag kvar till mötet. Robert och Ola vet inte var de ska bo.

– Jag har fått goda nyheter om er via er mentor, imorgon är det sista dagen för er på universitet. Varför får ni veta imorgon, säger chefen.

– Hallå där!

– Jag säger inget mer, kör hårt nu och lycka till!

– Hallå! skriker någon.

– Vi slutar mötet här idag.

Robert och Ola kollar runt. De ser en man med kostym som ropar. De kollar på varandra och undrar, ropar han verkligen på oss? Han går rakt mot dem.

– Alla får gå förutom Ola och Robert, säger Trevor.

Det är en ganska skön dag för Robert och hans bästa vän Ola, men samtidigt känner de sig lite oroliga. De vet inte riktigt varför de fick sluta universitet av chefen, direkt så där. Dagen efter vid frukostbordet får båda ett sms från ett universitet som ligger i Italien. Först läser båda själva och kollar på varandra när de har läst sms:en. – Vet du vad jag har fått? säger Robert. Så här står det i mitt sms: ”Hej Ola, detta sms kommer från ett universitet i Italien. Vi har fått ett meddelande från din chef och han säger att du är en fantastiskt duktig elev. Därför vill vi att du ska vara med oss och delta i en av de största undersökningarna man har gjort genom tiderna. Vi skulle vara så hemskt tacksamma om du kunde vara med. Vill ha svar inom 24 timmar. Vänlig hälsningar:” – Exakt så står på min med, säger Ola. De får ett stort leende på sina ansikten och svarar direkt på sms:en. Efter två dagar utan skola och ha suttit framför Tv:n ringer chefen hem till Ola, – Hej skönt att ni utnyttjar er tid, och tar vara på chansen. – Jag har fått sms i morse från Italien och ni ska åka imorgon så gå och packa. – Aha, ok tack! – Vem var det? undrar Robert. – Vi ska åka imorgon! skriker Ola och samtidigt börjar Robert skratta.

– Hej jag heter Mathias och det är jag som ska ta hand om er lite så att ni får någonstans att bo. – Hur vet du vilka vi är? frågar Ola. – Ledaren har skickat mig, ni ska delta i den kommande undersökningen eller hur? frågar Mathias. – Ja! skriker Robbert rätt ut. Mathias vinkar åt en taxi. De hoppar in i taxin och åker till ett hotell som ligger i centrala Rom. – Det är dags för er att börja redan imorgon, stå i vakt utanför salen, säger Mathias. – Är det bara vi som ska vara på plats imorgon eller är det några mer som ska vara med? undrar Ola. – Nej, det är ungefär arton till från andra länder i Europa, säger Mathias. De vaknar upp på morgonen i hotellet. Mathias står utanför hotellet och väntar på Ola och Robert. De åker till universitetet. De kommer några minuter sent till mötet, springer in i salen och sitter snabbt på varsin stol. – Hör upp nu mina damer och herrar, jag gillar inte folk som inte har koll på tiden. Jag accepterar absolut inte att man kommer två till tre minuter sent, jag gillar att ha disciplin, säger ledaren Trevor. – Idag är det första dagen därför vill jag inte bli arg eller få fel intryck av vissa av er, framöver vill jag inte att det ska se ut på det här sättet. Jag gillar inte heller

– Jag vill inte vara på dålig humör redan första dagen, hoppas att ni förstår ert misstag. – Det sköter vi, säger Robert. Det har gått fem år och man har inte kommit fram till något resultat. Ledaren i programmet, Trevor, säger själv att: – Det kan ta mer än 30 år innan vi får ett tydligt resultat. Han säger också att det är en överraskning till världen. En person blev skadad i handen under undersökningen. – Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en sån här stor skada” säger Dr. Lundberg. – Tyvärr kan jag inte göra något åt den här personen, han fick en annorlunda inflammation i handen och har legat i sjukhuset i två år nu. – Om det fortsätter så här kan det leda till att personen blir något slags monster. – Hans sjukdom sprids till resten av hans kropp, säger Dr. Lundberg. Hans kropp fräts sönder, speciellt på dagarna när det är soligt ute och han ligger på sängen under fönstret och solen strålar genom fönstret. Dr. Lundberg letar efter vad det var för ämne han fick på handen. Resultatet blir att om man får alla dessa olika ämnen på handen så skulle det spridas till resten av kroppen. Även om man skulle operera bort handen så skulle fortfarande den här smittan vara kvar. Dr. Lundberg ser

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Robert och Ola får inga ord än att bara lämna mötet.

183


också att det är ett virus, varför det sprider till resten av kroppen är nog för att blodet i hans kropp byter färg till grönt. Dr. Lundberg får en idé. Han tänker byta personens DNA mot det DNA han hade förut. Han frågar killens föräldrar om det finns någon som kan ge lite blod till killen. Som tur var finns hans syster. Hon ställer upp för det och vill gärna ha sin storebror tillbaka. Dr. Lundberg tar DNA-prov på tjejen om det verkligen stämmer, men tyvärr har de inte samma DNA. Han kollar på ett gammalt dokument där han har gjort många DNA-operationer och han hittar inte den DNA som killen behöver. Några veckor senare Robert och Ola kommer på besök till killen som drabbades av skadan. När de kommer till sjukhuset ser de många sjukskötare som rusar in ett rum. – Hämta ett rep eller en kedja! Fort gå och hämta! skriker Lundberg till en av sjuksköterska. En kvinna kommer utrusande. – Hallå där, vart ska du? – Hur illa ligger han till?” frågar Ola men kvinnan fortsätter bara springa och hämtar ett rep. Dr. Lundberg sätter fast killen i sängen och kollar på hur hans kropp förändras. Killen tappar håret, hans ansikte trycker ihop sig och hans utseende blir obehagligare. Helt plötsligt börjar hans blodådror sticka ut genom huden, hela hans kropp blir vit. Dr Lundberg märker att snart räcker det inte med bara ett rep så han springer iväg och hämtar en kedja. När Dr Lundberg är tillbaka är det över. Killen har sugit upp cirka fem sjukskötares blod. Det är klockan tre på dagen och han kan inte gå ut med tanke på att det är för varmt ute och solen är uppe. Han sätter sig under fönstret där det är mörkt och skuggigt. Lundberg vill inte hota honom, han smiter ut och låser dörren. Helt plötsligt ser Dr. Lundberg två av dem som var med på programmet, det är Ola och Robert.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

– Det är officiellt över för den här människans liv, han kommer aldrig någon gång bli en vanlig människa igen och snart kommer han få sjukdomen darkseekers och om vi inte får stopp på detta kommer hela världen bestå av dessa darkseekers.

184

Darkseekers är som sjukdomen EPP (Erytropoetisk protoporfyri), sjukdomen är inte bra för solen, om man är ute i solen i några sekunder kan det leda till att kroppen bränns av solen. EPP är absolut inget hot mot andra människor, däremot är darkseekers ett hot, det är ett monster som suger upp människors blod. Darkseekers kan inte suga upp en annan darkseekers blod eftersom att de har samma blod i kroppen. – Vi måste hitta en lösning till det här, säger Ola.

– Det finns inte någonting vi kan göra åt det här, vi måste försöka att överleva.

hör ordentliga fotsteg och börjar springa efter vart ljudet kom ifrån.

Bara några sekunder senare ser de en sjuksköterska som rusar ut från det rummet killen var i, fram mot Ola, Robert och Dr. Lundberg. Ola började skrika: – Kom nu följ med mig!

– Kör! Kör! Kör! skriker han till Robert och ger samtidigt medicinen till Dr. Lundberg. Robert startar bilen och kollar igenom bilens högra dörrspegel och ser ungefär alla sjukskötare och doktorer, alla som är sjuka, börja springa mot bilen. Robert får panik, dunderstartar bilen och skjuter iväg den med väldigt hög hastighet bort mot universitet.

De springer ut från hotellet och hoppar in i en bil som ligger utanför sjukhuset. När de har åkt ett tag ser Ola att Lundberg inte kan andas ordentligt. Dr. Lundberg kliar sig på halsen och försöker andas lugnt: – Jag behöver min astmamedicin, säger Dr.Lundberg – Den finns i mitt kontor på sjukhuset. – Vänd på bilen, vi måste åka tillbaka och hämta medicinen, säger Ola. – Skojar du med mig eller? Åker vi tillbaka kommer vi alla dö, säger Robert. – Lyssna nu, vänd på bilen säger jag, säger Ola. Ola vänder på och åker tillbaka mot sjukhuset. Ola kollar ut genom fönstret och ser hur solnedgången går neråt. De kommer fram till sjukhuset och Ola springer in i sjukhuset för att hämta medicinen. Det är knäpptyst, han ser ingen människa på sjukhuset, bara papper som är slängda huller om buller. Fönstren är spruckna och golvet är svårt att gå på. Ola kollar runt, rakt framför honom ligger Dr. Lundbergs kontor. Innan han tar några kliv hör han gnagande ljud från rummet. Olas hjärta börjar slå och svetten börjar rinna nerför pannan. Ola tar några försiktiga steg framåt och kollar genom ett fönster sakta mot kontoret. Det är nån slags monster som är böjd åt en vägg till vänster om Dr. Lundbergs stol. Ola vägrar gå in i rummet samtidigt hör han att Robert skriker åt honom utanför sjukhuset. Ola bestämmer sig för att gå in i rummet, han tar ordentliga steg framåt till dörren, när han öppnar dörren ser han att någon sitter böjd bakom Dr. Lundbergs bord. Det tar ett tag innan han känner igen personen. – Hallå, vem är det? frågar Ola. Försiktigt börjar monstret kolla mot Ola. Han ser att det är killen som blev drabbad av sjukdomen. – Vill du ha hjälp, säger Ola. – Ola kom igen nu, vi har inte tid! ropar fortfarande Robert. Ola vill gå fram till bordet och hämta medicinen. Robert blickar ser över hela bordet och märker att det inte ligger någon medicin på bordet, bara massa papper som är slängda. Ola fortsätter kolla runt, han ser en hylla, går fram till den och drar en av lådorna på hyllan och sedan ser att medicinen ligger där. Ola tar medicinen och sedan springer han ifrån kontoret. Många sjuksköterskor som har blivit darkseekers

– Vart är vi på väg? ifrågasätter Ola. – Vi ska till Trevor, för att fråga vad det är som pågår, säger Robert med darrande röst och är väldigt frustrerad. De kommer fram till universitet, klockan är sju på kvällen och solen har gått ner för en timme sedan. – Det är ikväll allt kommer och hända, viruset kommer att spridas till många andra människor och imorrn kommer hälften av folket bestå av darkseekers. – Vi måste själva hitta någonstans att överleva under natten, säger Dr. Lundberg. De hoppar ut från bilen och springer in i en stor sal och släcker alla lamporna i salen, stänger alla dörrar och fönster, och täcker med scenens stora gardiner. Det är dödstyst, ingenting rör sig bara klockan i salen som slår. Varken Ola eller Robert får sömn. Helt plötsligt börjar någon slå på dörren hårt: – Hallå, är någon här inne, snälla hjälp mig! Robert hoppar upp och började skaka på benen. Ola känner igen rösten. – Vem är det? ropar Ola. – Det är jag chefen, Trevor. Ola öppnar dörren automatiskt när han hör att det är Trevor. Efter fyra dagar Robert vaknar upp på morgonen och började ta bort alla gardiner och kollar mot den härliga solen med blundande ögon genom fönstret och tar djupa andetag. När han öppnar ögonen ser han att allt är förstört, bilar ligger bombade mitt på gatorna. Ingen människa går, det är helt tyst. Robert får en känsla av att han är på en annan planet. – Vakna, Vakna, vi har inte ätit någonting på fyra dagar, kan inte vi gå ut och kolla efter mat, säger Robert. – Ja, jag är hungrig, svarar Ola. Alla samlas i grupp innan de går ut. Helt plötsligt tar Trevor ut en pistol. – Vad är det? Varför håller du upp en pistol, frågar Robert. – Ja du. Vi kan inte bara ge oss iväg utan att ha någonting att skydda oss med. De hoppar in i en Langerover som lig-


ger utanför universitet. De har åkt i flera minuter och har inte sett en enda människa. Trevor svänger in mot en supermarket och vill köpa lite dricka och släcka törsten. När de går in i affären är det ingen som är på plats och jobbar. Det är stökigt. Robert går in djupt i affären och kollar runt. Han ser en dörr framför sig, han bestämmer sig att öppna dörren. Efter dörren finns det en trappa som går neråt. Robert går ner för trappan, när han kommer ner ser han många personer som ligger på varandra och låter konstigt. Det är darkseekers. Roberts hjärta började slå och den kalla svetten rinner ner för pannan. Robert backar undan försiktigt, upp för trappan. – Hallå Robert, vart är du? ropar Ola. På en och samma gång börjar alla darkseekers resa sig upp och springa efter Robert. Robert slänger igen dörren efter sig och springer ut ur affären.

– Ut! Ut! Ut! säger Trevor. Alla kommer ut och darkseekerserna står kvar i skuggan och kollar mot Trevor, Dr. Lundberg, Ola och Robert. Robert går och sätter sig i bilen och ser förstörd ut. – Jag vill hem till Sverige, jag vill inte vara kvar här i Italien, säger Robert. – Ja, vi ska hem imorgon, vi ska bara klara oss den här dagen och framför allt kvällen vi har framför oss. De kommer tillbaka till universitetet och stänger alla dörrar samt fönster och sätter upp gardinerna. Under hela kvällen har alla darkseekers samlat sig utanför universitet, darkseekerserna har luktat efter deras blod, på så sätt är det lätt för dem att hitta var människorna befinner sig. De attackerar fullt ut och de tar sönder en massa delar av universitetet. Snart är det över,

de närmade sig salen. Darkseerkerserna kom från alla hörn. Dörren lossnar och en darkseeker springer rakt mot Ola och suger upp blodet. Ola som blivit Darkseeker springer mot Trevor och Trevor skjuter ett skott i huvudet på Ola och han dör på plats. På en och samma gång kommer tusentals Darkseekers runt Trevor och suger upp hans blod. Dr. Lundberg och Robert kämpar så mycket de kan för att överleva men de kan ju inte stoppa det. Tyvärr avlider de på plats. År 2100, viruset sprids enormt och det finns ingen människa på jorden, bara darkseekers. Eftersom det inte finns botemedel mot viruset kunde man inte stoppa det. ZAKAR IYE HAS SAN, 8I

219. VIRUSET

Hon knackar på, inget svar, hon knackar igen, fortfarande inget svar. Hon kollar in genom fönstret. Något har hänt. Det ligger en trasig bordslampa på golvet och ett par skålar ligger i bitar. Emelie är i chock men springer runt huset till deras hemliga ingång som de brukar använda. Hon tar sig in i huset. Det måste ha varit inbrott då det ligger trasiga saker överallt. Hon smyger sig upp till Williams rum. Dörren är stängd. Det är tänt i rummet. Hon öppnar dörren väldigt långsamt. Dörren slängs upp framför henne. Där står William med ett basebollträ och svingar det mot henne. Men han märker att det är Emelie och släpper basebollträet. – Oj herregud! Jag trodde att det var en till! flämtar William. – Va? Vad pratar du om? Vad har hänt? frågar Emelie förvånat. – Det var någon.. En... – En vadå? frågar Emelie som börjar bli rädd. Det hörs fotsteg från nedervåningen.

– En sån där… säger William med rädsla i rösten. Fotstegen kommer närmare. – Göm dig i garderoben, viskar William och tar upp basebollträet. Emelie smyger bort till garderoben, stänger dörren men lämnar en liten lucka så att hon kan se vad som händer. Dörren slås upp och William gör sig beredd för att slå till vad det än är där ute. Det liknar en människa, fast något är fel, det är inte en inbrottstjuv. Hans ansikte ser bränt ut, med blod överallt.

– Är det fler? viskar Emelie förskräckt. – Hallå? Vad händer? säger kvinnan i telefonen. – Vi måste ta oss härifrån! säger Emelie. Hon upprepar vad som hänt för kvinnan och berättar att de är i villaområdet på Arnö. William slänger igen dörren och blockerar den med sin byrå. Han öppnar fönstret. – Enda vägen härifrån är genom fönstret, säger han. – Okej.

Den faller ner på marken. Emelie springer fram till William.

William kliver ut på utsidan av huset och hoppar ner. Emelie går fram till fönstret och kliver ut. Någonting bankar på dörren.

– Vad i helvete var det där? skriker hon.

– Skynda! skriker William.

– Det var min granne, tror jag.

Emelie hoppar. Hon faller ihop på marken.

– Men vad är det för fel på honom?

– Ahh! Helvete! Min fot! skriker hon.

– Han... han måste varit infekterad av något.

– Åh, helvete, det är inte bra! Kan du stå upp? frågar han.

Emelie plockar fram sin mobiltelefon.

– Jag kan försöka, säger Emelie med gråten i halsen.

– Ahhh! skriker William och slår till.

– Vad gör du? frågar William. – Jag ringer 112, säger Emelie med rädsla i rösten. – SOS 112, vad har inträffat? säger en röst i mobilen. – Min killes granne bröt sig in i huset och försökte attackera oss! Han… han var inte mänsklig!

– Ssch! viskar William.

– Ta det lugnt. Vad har hänt? Vad menar du med att han inte var mänsklig?

– Va, vad var det?

– Jag hörde något nerifrån! viskar William.

Hon tar sig upp på fötterna men faller ihop igen. – Aj, nej det går inte! – Kom igen! Du klarar det här! Vi måste ta oss härifrån! säger William. Hon gör ett nytt försök att stå och lutar sig mot Williams axel. De haltar över vägen. William och Emelie har tagit sig in på ICA. Det är helt tomt. De tror inte att någon... något har följt efter dem. De hittar några

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Det verkar som en helt vanlig dag, Emelie är på väg hem från skolan. Hon går i ettan på gymnasiet. Hon ska träffa sin kille, William. Han bor i ett stort hus en bit utanför stan och Emelie tar Arnöbussen. Hon sätter sig längst bak. Bussen är nästan helt tom. Hon sätter i hörlurarna och sätter på en låt som nästan får henne att somna. Hon rycker till när bussen stannar. Hon är framme. Det är en bit att gå till Williams hus. Han bor i det fina området av Arnö.

185


knivar i köksavdelningen och bryter upp paketet. Nu har de något att skydda sig med ifall någon... något kommer. Dörren öppnas och ringklockan hörs över hela ICA. De tar sig närmare för att se vad som har kommit in, William råkar putta till en hylla och en burk faller mot golvet. Han slänger sig fram och lyckas fånga den precis innan den nuddar golvet. De fortsätter mot ingången. Det är helt tyst. Emelie tappar greppet om William och ramlar.

sätter på ficklampan. Då hörs ett skrik från ingången. – Vad var det där? viskar Emelie med skräck i rösten. – Jag vet inte, vi måste härifrån, det är inte säkert här!

– Åhh, min fot! skriker hon.

De är precis vid utgången nu. Det står flera människor där… men de är inte vanliga. De liknar Williams granne, brända. Emelie faller bakåt av skräck och lampan lyser rakt på de infekterade. De börjar skrika igen.

– Schh! viskar William. Hur är det, kan du fortfarande stå upp?

– Jag tror att de inte gillar ljus! skriker William.

– Ja, kom igen nu, vi måste se vem det är, viskar hon även fast det låter som att hon ska börja gråta.

Han hjälper henne upp.

Inte en enda lampa är tänd där inne och natten är lika svart. Det går inte att se någonting. Emelie tar fram sin mobil. Hon

– Jag lurar bort dem så kan du springa, så kommer jag strax efter dig.

William springer fram mot de infekterade med lampan. Han springer in i en korridor och släcker lampan. De slutar skrika och springer efter honom. – SPRING!! skriker han till Emelie. Emelie haltar ut genom dörren, ut på parkeringen. William kommer inte... – Ahh! hör hon inifrån butiken. – NEJ! WILLIAM!! skriker hon. Det blir tyst... Hon väntar på att han ska komma ut. Han kommer aldrig... Gråten kommer. De infekterade kommer ut genom dörren. De är blodiga. William är borta. Emelie tjuvkopplar en bil vilket William lärt henne. Det ligger en pistol i handskfacket... E M I L WALLSTR Ö M, 8O

– Nej! Följ med mig, säger Emelie. – Det är lugnt! Jag kommer direkt efter dig!

220. VIRUSET Trillingarna Svante, Emil och Olof vaknar upp en härlig vårdag 2114 och kollar ut genom fönstret. De ser vågor och har det härligt den här stunden i det höga hamntornet i Nyköping. Men helt plötsligt så kollar Olof ut genom fönstret, och märker att det går några konstiga människor som inte alls ser ut som människor, de går runt som zombies. Sen efter ett tag så vaknar även Emil och Svante. – Olof sitter där vid fönstret och man ser hur svetten rinner, sa Emil. Eftersom han då har fått veta att det var zombies han kollade på, han berättade det för mig och Svante som om hela världen skulle gå under.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

De försöker hitta någonting att jobba efter, för det verkar som om de är själva vid hamnen, och att deras föräldrar, Anna och Peter, inte är hemma. Men av en ren slump så hittar Emil en liten gömd lapp i hallen, där det står:

186

”Grabbar, vi är förmodligen inte hemma när ni ser detta men vi är på väg till Farmor och Farfar. Vi har fått veta att farfar ligger svårt sjuk och behöver vår hjälp. I Stockholm är det folk som jobbar för att försöka få fram ett motgift, och där finns det även överlevare som har resurser så det räcker för er också, så försök att ta er dit försiktigt. Ta hand om varandra, vi ska försöka ta oss dit så snabbt som möjligt, allt hänger på att vi ska få motgiftet så snabbt som möjligt, annars går världen under snart’’. Emil berättar detta för Svante och Olof, de blir chockade och känner att de har stor press på sig, för de vet knappt vägen till Stockholm. Det de vet är att det är en lång väg dit, och de vet ju knappast

vart alla överlevare befinner sig eftersom Stockholm är stort och de lätt kan tappa bort oss själva. ”Det finns många små gränder överallt och det kan vara farligt då det går runt fria zombies som kan bita en när som helst, säger Emil. Emil packar in bilen med några chipspåsar som de har hittat där hemma, sen lite vatten i vattenflaskor som de kan dricka så fort de känner sig törstiga, eftersom det kommer bli en lång resa. Nu rullar bilen mot Stockholm, radion är på. De försöker hitta någon kanal där de sänder information om vad som egentligen händer, eftersom de inte har någon som helst koll på vad som händer utanför Nyköping. Men ingen täckning, så det är ingen idé. De åker förbi en massa zombies på vägen, men orkar inte bry sig då det inte är något problem, för zombierna attackerar inte bilen eller gör något för den åker för snabbt. De kommer fram till Stockholm ungefär en och en halv timme senare då de får ett samtal av farmor, som säger att Anna och Peter är döda, att de dog av ett virus. Emils, Svantes och Olofs tårar bara rinner som vatten, då de plötsligt ser en massa skyltar som säger: ‘’Överlevare, dra er mot Akalla, där finns det mat och resurser som behövs för att ni ska överleva, vi håller på att jobba för ett bättre Sverige igen’. Just då har de fått ett nytt hopp om ett bättre liv, Sedan letar de efter Akalla på en karta som de har. Efter ett tag kommer de fram till en liten gränd, Emil går in i och checkar av läget, och just då så kommer en zombie springandes emot Emil. Han får snabbt tag på en kofot och tar ner zombien. Strax därpå springer det två nya, som de klarar av lätt. Snart har det kommit upp

en skylt där det står: ”Akalla, 4 km”. Efter de har gått i över 30 minuter, kommer de dit efter ytterligare 40 minuter, de möter inga mer zombier eftersom de har gått in i skogen där det inte finns så många just nu. När de kommer fram till Akalla så har det börjat mörkna, det fixas ett rum inne i hotell Akalla. De bemöts med sorgsna blickar när de andra inser vad som verkligen har hänt. Nästa dag så får alla i sig frukost, och de påbörjar en slutforcering för motgiftet som sägs ha hittats. De har en massa kroppar som man kan testa den här ”sörjan” på. Efter ett tag visar det sig att det verkar funka! De kan få bort viruset i från människorna som blivit smittade, alla känner en stor lättnad just nu i Stockholm. Man får igång radiostationerna igen och berättar vad som pågår just nu, och att man hittat lösningen. Svante, Olof och Emil känner hur svetten de hade i pannan har försvunnit, de känner sig lättade, men samtidigt är de ledsna över vad som hänt innan. Alla som har dött och däribland finns även deras föräldrar. Allt är över, tänker dom. Folket här i Stockholm har ordnat en liten fest för de som vill komma dit och festa av att detta är över, men ingen känner sig sugen då det har varit en svår tid och många har dött av deras släktingar. Istället så går de mot bilen och börjar rulla hemåt. Efter ett tag så piper bilen av att den har för lite bränsle, de stannar vid en bensinmack som är helt övergiven, cirka halva vägen till Nyköping, tankar på bilen och fortsätter sedan vägen mot hamnen. Efter ett tag kommer de fram till Nyköping och ser att det är folk där igen, att de


har vågat komma tillbaka till staden igen. De kommer till hamnen och går upp för lägenheten, öppnar sin dörr och sedan ser de lappen som Emil hittade förut. Då börjar de tänka på sina föräldrar. De tar det lugnt, de sitter i soffan och kollar på film resten av dagen.

Helt plötsligt så vaknar Emil, Emil ser Svante och Olof ligga där i varsin säng och sova när han täpper upp ögonen sakta, sakta. Emil känner sig lättad och det känns som detta var på riktigt, men tur det, eftersom han blev riktigt rädd Emil. Efter några timmar vaknar alla, och

Emil berättar om vad han varit med om för mardröm. Han blir glad när han ser sina föräldrar, eftersom han verkligen trodde på att de var döda. S E BASTIAN ÅS B E R G, 8C

221. ÅR 2098 - NÄR DÖDEN PRATAR Jag har funnits med sedan det första livet på jorden. Ingen varelse har någonsin varit så pass smarta som ni har blivit men ändå så dumma. Jag har bevittnat hur ni i decennium efter decennium förstör jorden mer och mer. Jag finns med dig varje dag när du vaknar, går till skolan och när du går och lägger dig. Jag finns alltid där i väntan på det rätta tillfället. Du kan inte blunda för mig för det kommer en dag då livet inte orkar kämpa för dig längre. Om det är imorgon, nästa vecka eller om ett par år det kan inte ens jag veta. Både du och jag vet att livet bara försöker spela dig ett spratt, livet är en vacker lögn medan jag är en skrämmande sanning. Ni har alltid varit lättlurade, ni blundar för

sanningen, ni försöker låtsas att det inte finns någonting att frukta. Men livet på jorden är snart slut. Minns ni det luftburna viruset Pandora som bröt ut 2034 på grund av alla miljöförstöringar? Viruset som frätte sönder lungorna och gjorde att man inte kunde andas och därmed dog. Mänskligheten fick sig en rejäl tankeställare efter att 40 % av all världens befolkning dött. Forskare började som vanligt forska för att komma på ett vaccin mot viruset. Efter femton år kom en forskare från Nyköping på ett vaccin som återställde lungorna och såg till så att man kunde andas i den förorenade miljön. Så klart blev han hyllad av hela världen. Han hade räddat mänskligheten, trodde ni.

Ni började även rena luften och få tillbaka den fina miljön men så dumma som ni alltid har varit så tänkte ni inte på att vaccinet gjorde att ni bara kunde andas i den förorenade miljön. Så när ni fick tillbaka den friska luften så blev den rena luften istället farlig för er. Efter det så dog ytterligare 30 % av den resterande befolkningen. Jag har aldrig varit så upptagen som dom åren. Ni tycks aldrig fatta. Det finns ingen att skylla på förutom er själva. Det var ni som förstörde miljön och såg till att den globala uppvärmningen satte igång. Det är inte långt kvar nu. F R I DA SVANTE S S O N, 8L

222. ÖVERSVÄMNING

Jag tar upp en radio på taket innan vattnet stiger för högt. Tack vare den vet jag när det kommer båtar med mat. Båtarna hade också vattentåliga batterier och bensin. Jag sätter på radion och lyssnar. Det är mest sus men jag hör något, jag vrider på rattarna för att försöka förstärka ljudet. Det börjar prassla, sedan höjs ljudet. Jag lyssnar och hör att de ska komma med proviant och vattenreningsfilter. Jag hör att de ska lämna av maten vid Nyköpingshus. Jag börjar simma dit. Tornen är så höga att de sticker upp ur havet. När jag närmar mig hör jag röster, det låter som om de är fyra stycken. Jag simmar runt hörnet på muren. De ser mig och tar fram ett spjut och säger åt mig att simma därifrån innan jag blir dödad. Jag vänder direkt och simmar till baksidan av slottet. Där finns det en öppen dörr ungefär en meter under ytan som leder till ett av tornen. Jag har varit här några gånger när jag har

simmat för snabbt och måste vänta på att båten ska komma. Jag dyker, vattnet svider i ögonen men efter ett kort tag kan jag se under vattnet. Jag söker mig fram det går lätt att simma genom dörröppningen. Väl inne simmar jag upp till stegen och klättrar upp till toppen av tornet. I tornet finns det två våningar, på andra våningen finns det en dörr som jag inte har kunnat öppna. Jag undrar vad som är där bakom men jag klättrar vidare. När jag har kommit upp ser jag de som hotade mig, de är tre män med en motorbåt. De har en bunt med spjut och något som ser ut som ett gevär. Männen håller på att tömma den andra båten på saker och de tar till och med motorn. Jag går närmare kanten på tornet när en planka brister under mig. Mitt ena ben åker igenom hålet och landar med en smäll mot stenen. En av männen vänder sig mot ljudet och ropar: “Vem där?” Jag gömmer mig och väntar på att någon ska komma upp. Jag smyger fram till kanten och tittar över. De håller på att leta efter mig, så det är bara en person där. Jag hoppar ner i vattnet och simmar fram till båten och drar ner mannen. Väl uppe i båten tar jag ett av spjuten och kastar mot honom. Det landar rakt framför honom, jag vänder mig mot motorn och startar den. Jag svänger ut från resursbåten och kör en omväg hem. Väl hemma knyter jag fast båten i en av

takbalkarna. När jag ser till att knuten sitter märker jag att det är torrt inuti huset. Jag lyfter på några takpannor och klättrar in. Det är varmt och ganska unken luft att av sönderfallande trä på nedervåningen. Det står fortfarande en säng och en soffa här. Jag lägger mig i sängen och känner hur mycket mjukare den är än ett tak. Jag klättrar upp till taket och kollar igenom båten. I båten hittar jag några spjut, vattenfilter och torkat kött. Jag plockar upp ett av spjuten och väger det i handen. Toppen är tyngre än skaftet. Jag hoppar ner i vattnet och ser om jag kan fånga några fiskar. Jag ser en abborre och sticker med spjutet mot den. Jag missar och den simmar iväg. Jag klättrar upp på taket igen och plockar ur båten, jag lägger allt under taket och klättrar ner. Jag dyker ner i undervåningen och ser om jag hittar något speciellt. Jag ser inget speciellt innan jag hittar en oljelampa och en liten flaska olja. Jag simmar tillbaka till andra våningen och ställer lampan på taket så att den kan torka lite. Jag bestämmer mig för att dagen efter ska jag ut och åka runt med båten. Jag sätter mig i båten och drar igång motorn, den är svår att få igång men till slut går det. Jag åker mot Rosvalla, men när jag kommer fram ser jag bara taket och några lampor. Jag stannar där jag tror att ingången är, jag hoppar ner i vattnet och

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Det regnar, som det har det senaste året. Allt är översvämmat: skolorna, husen och affärerna. Nyköping har varit översvämmat sedan en stor komet träffade glaciärerna. Kometens insida var full med is som smälte och höjde vattennivån med flera meter. Jag har varit på mitt tak i två dagar sedan min senaste simtur. Regeringen har fixat flytande affärer men de enda ställena som det går att odla på är berg och högre slätter.

187


simmar ner. Jag simmar in och tittar runt. Jag ser trappan till övervåningen och simmar mot den. Jag simmar in till där man har bågskytte, jag sparkar upp det rostiga låset. Bågarna ligger i vattentäta fodral så de inte ska ta skada i regn. Jag simmar tillbaka till båten och börjar montera ihop en av bågarna. Jag spänner den och siktar och skjuter en pil. Jag hör ett skrik och ser att slutet av pilen sticker upp ur vattnet. Pilen hade träffat någon. Personen i vattnet är på väg att simma iväg, när jag väl är framme är personen redan borta. Jag vänder och på vägen tillbaka tänker jag på hur det kan ha gått för personen.

Framtid/Sci-fi/Fantasy

Några timmar efter ser jag en båt komma åkandes mot taket jag är på. Det är någon som står vid kanten och har en pil i sin vänstra arm. Det är personen jag råkade träffa. Han är inte ensam, det är två personer till bakom honom. En av dem har en ögonlapp. Den andra tar fram ett stort spjut med ett tjockt rep fastbundet på och kastar det rakt in i kanten på min båt. Den fastnar och de börjar dra den till sig. Jag springer fram och tar bunten spjut ur båten innan de hinner ta den. När jag springer tillbaka kastar han med pilen i armen ett spjut efter mig men

188

det träffar precis bredvid min fot. Den spräcker takpannorna och skapar ett hål i taket. Jag kastar mig in bakom skorstenen och tar fram ett av spjuten. När jag sträcker ut huvudet för att se var de är flyger ett till spjut mot mig. Den åker rakt framför mitt ansikte och river mig på kinden. Jag drar snabbt tillbaka huvudet, det börjar droppa blod på min hand. Jag tar min tröjärm och torkar bort blodet från ansiktet. Jag kastar ett av spjuten utan att sikta så att de ska gömma sig bakom båten sedan kliver jag ut och försöker sikta på den med pilen i armen. Mannen tittar upp och jag kastar mitt spjut. Det viner genom luften och träffar honom i högra axeln så att han ramlar bakåt på ett en bunt spjut som fastnar i ryggen på honom och han tar ett sista steg och faller över kanten på båten. Han flyter ett kort tag innan allt luft har lämnat hans kropp och han sjunker. Han med ögonlappen hoppar från båten och springer fram mot mig med en stor kniv. Hans ögonlapp fladdrar upp och man kan se där ett öga en gång har suttit. Hålet är fullt med torkat blod och skinnbitar. Han kastar sig fram mot skorstenen men jag hör hans steg och tar fram mitt sista spjut och ställer mig redo. Han kliver fram från andra sidan

och kastar kniven. Den flyger mot mig men träffar spjutet som jag hade redo att kasta. Jag tar i allt jag har och trycker in spjutet i magen på honom. Jag tar loss spjutet ur hans livlösa kropp, kniven sitter kvar i skaftet och jag tar loss den och springer runt mot den sista mannen och kastar kniven. Den viner genom luften. Skaftet träffar honom i huvudet och han trillar baklänges ner i vattnet. Jag springer till båten och tar ett av deras spjut och träffar honom i magen så att kroppen sjunker. Jag lägger den sista kroppen i vattnet också så att den inte ska börja ruttna. Jag kliver i min båt och startar motorn. Motorn drar igång och jag hör ett pip från radion. Jag går dit och lyssnar, det är regeringen som har fixat en säker plats att bo på. De säger att platsen finns i Nyköping. De säger att det finns en båt vid vattentornet som ska hjälpa de som tar sig dit. Jag drar upp motorn på högsta fart och kör mot vattentornet. Jag kommer fram och tar mig precis upp när jag hör en smäll. Sedan mörknar det för ögonen. SAM U E L J O N MYR E N, 8J



Åttologin innehåller 222 texter av elever i årskurs åtta indelade i åtta avdelningar: • Förr i tiden • Spänning och brott • Kärlek och vänskap • Rysare och övernaturligt

• Familj och vardagsdramatik • När livet vänder • Sport • Framtid/Sci-fi/Fantasy

Här kan ni läsa om allt mellan himmel och jord, som rör sig i elevernas huvuden. Kärlek och svartsjuka, brottslingar och brottsoffer, avgörande ögonblick och inte minst ond bråd död. Och de flesta novellerna har en tydlig koppling till staden Nyköping.

Nyköpings Högstadiums Åttologi 2016/2017

För andra året i rad kommer här Nyköpings högstadiums åttologi!

Välkommen in i åttondeklassarnas universum!

Nyköpings Högstadiums Nyköpings Nyköpings Högstadiums Högstadiums Nyköpings Högstadiums Åttologi2016/17 2016/2017 Åttologi 2016/17 Åttologi Åttologi 2016/17

Tema: Nyköping

ISBN 978-91-983379-1-4

Tema: Tema: Tema: Nyköping Nyköping Nyköping Tema: Nyköping


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.