Åttologi book 18 by Nyköpings kommun

Nyköpings Högstadiums Åttologi 2017/2018 Tema: Att växa upp

Parwana Hashemi, novell nr 9

Shiobhan Winter, novell nr 39

Moa Åhamn, novell nr 37

Flera elever har själva gjort omslag till sina noveller på bildlektionerna. Omslagen illustrerar också de olika avdelningarna inne i boken.

Eurolinda Shala, novell nr 103

Elias Kontos, novell nr 139

Maria Gabrielsson, novell nr 75

Milena Niklasson, novell nr 163

Sayid Omar Nur, endast omslag

Amanda Gustavsson, novell nr 194

Lovisa Ålund, novell nr 223

Nyköpings kommun 2018 Nyköpings högstadium, Jörgen Leidebrant och Anni Agélii i samarbete med kommunikationsavdelningen. Omslag: Marja Fiander; Foto: Ossian Fiander Tryck DanagårdLiTHO. ISBN 978-91-983379-2-1

Förord Det börjar bli ett riktigt vårtecken att Åttologin kommer ut! För tredje året i rad har eleverna på Nyköpings högstadium skrivit noveller under lektionerna i svenska. Temat i år är “Att växa upp” och förslaget till temat var ett initiativ från Sörmlands museum. Variationen och påhittigheten är imponerande i år och det är glädjande att hela 223 elever har valt att låta oss publicera deras noveller. Nytt för i år är att alla elever som deltar har skrivit ut sitt fullständiga namn till skillnad från tidigare år då anonyma texter tillåtits. För att höja läsbarheten har vi bearbetat texterna något rent språkligt men vi har försökt vara noga med att inte röra själva innehållet. Vi kan se några tydliga trender. Många elever har vågat sig på annorlunda perspektiv och miljöer. Det är en styrka att kunna beskriva en verklighet som inte är ens egen. Vi ser även att fler pojkar har vågat sig på att skriva inom vitt skilda ämnen och gjort det riktigt bra. Många noveller handlar om mobbning och trasiga familjerelationer. Vi har delat upp novellerna i åtta avdelningar. Vissa är samma eller liknande jämfört med förra året medan andra är helt nya för i år. Novellerna står sorterade på titel inom sin respektive avdelning och vi har gett varje novell ett nummer, beroende på vilken ordning den står i boken. En nyhet i år är att vi också har ett register längst bak, där man kan söka på elevens efternamn för att hitta texten. Tretton noveller är satta i versaler i innehållsförteckningen. Dessa texter är särskilt utvalda och tävlade om priset som de fyra bästa novellerna. Varje avdelning presenteras med ett omslag som elever på Alpha själva gjort till sina noveller. På Åttologiomslagets insida kan ni se alla i färg (i mindre format). Den vackra tulpanen som pryder omslaget är gjord av den lokala konstnären Marja Fiander och knyter an till årets tema. Arbetet med novellerna inleddes med ett besök av författaren Johan Unenge i september. Stort tack Johan för all inspiration! Vi vill även tacka er lärare som har gett eleverna verktygen att skapa alla dessa fantastiska berättelser. Och slutligen vill vi förstås tacka alla elever som har vågat dela med sig av sina tankar och ideér. Ni speglar skolans mångfald och visar på en stor kollektiv skrivkraft!

Anni Agélii och Jörgen Leidebrant, Skolbibliotekarier och redaktörer

Innehållsförteckning KÄRLEK OCH VÄNSKAP 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24.

Aldrig för sent av Tova Söderberg Alkohol eller kärlek av Linn Ledberg Att växa upp av Abdirahman Khalif Abukar Breven av Adna Ibrisagic De silvriga lockarna av Hiba Hassan Dit palmerna svajar med vinden av Agnes Ivehammar Ellas dramatik av Fanny Gustavsson EN LIVSLÅNG VÄNSKAP av Gustav Carlsson Ett sista farväl av Parwana Hashemi Festen av Emilia Broberg Frestelsen av Ida Ceder Första intrycket av Elias Bernström Han som förändrade allt av Minetta Larsson Holstein Hand i hand av Adeline Karlsson KATTENS GARNNYSTAN av Carolina Guttke Kärleken är kraftfull av Hampus Andersson Levande som död av Emilia Österberg NOTES av Felicia Axelsson Olyckan av Wilma Gustafsson Sommarlovet på landet av Cecilia Faviez Sveket av Madicken Sjögren Utflykten av Obi Mustafa Vänner av Tova Sönnerlid Våld av Harald Stålberg

FAMILJERELATIONER 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51. 52. 53. 54. 55. 56. 57.

Att växa upp av Elsa Kjellberg Beskedet av Clara Göthéus Teinmark Dagen då allt äntligen blev bättre av Jasmine Hirvikoski Den frysande flickan av Malin Lennander Den saknade glädjen av Mamoon Abdulkader Det gick inte som vi hade tänkt av Linus Persson En dag för mycket av Moa Eriksson En regnig höstdag av Melker Göransson En verklig mardröm av Emil Backström Puentes Ensam av Anas Alkawas Ett test av Abdullahi Mohamed Ahmed För givet av Aliya Al-Ramahi Försvunnen av Moa Åhamn Hemliga luckan av Ida Freiman Hjälplös av Siobhan Winter I rampljuset av Tova-Li Hake I skuggan av nummer ett av Jesper Åhlund Jag mår fint, hurså av Emelie Törnblom Joggingrundan av Elias Lundgren Julafton av Emelie Eriksson Julaftonskvällen 2011 av Linnéa Krath Kampen av Kelly Prag Valtersson Livet är en kamp av Alessandro Cao Min familj av Bella Andersson Min livshistoria av Max Bundell Mitt liv som donator av Fadumo-Khatumo Yascad Pappa av Lukas Berlitz Pest eller kolera av Ellen Wikström Pojken av Isak Berglund Saknaden efter mamma! av Jonna Granlund Självmord av Wictoria Celestyna Michalska SKILSMÄSSAN av Miranda Kleringer Stark för dig av Ida Gibson

58. 59. 60. 61. 62. 63.

Så mycket betyder frihet för barn av Nasim Mohamed Ahmed Under ytan av Sofia Rundgren Bergmark Vad händer nu av Vanja Lundholm Larsson Varför just mig? av Alexander Grenryd Vila i frid av Margaretha Ekholm Våga stå upp för dig själv av Hibo Cabdi

MOBBNING OCH UTSATTHET 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70. 71. 72. 73. 74. 75. 76. 77. 78. 79. 80. 81. 82. 83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92. 93. 94. 95. 96.

Att försöka gå vidare av Sabrin Hussein Ali Blåögd av Nima Mohamed Abdi Rashed Bytet av Alicia Lundberg Claesson Dagboken av Albin Andersson Dagiskrisen av Charlie Karlsson Den osynlige av Sadak Shidane Ali Det är okej att vara dig själv av Emma Falkestedt En tjej som henne av Ebba Myllyvainio En sorts förändring av Julia Määtä Ensam av Tilda Johansson Ensamheten av Ida Heuberger Ensammast i världen av Maria Gabrielsson Ethans läskigaste upplevelse av Erik Öhman Fel val av Alicia Chaves Lövgren Första skoldagen av Fadumo Ilse Mohamed Förändringen av Philip Dahlensjö Grupptryck & civilkurage av Rojin Tasman Internatet av Joakim Sundberg Jag var dum av Andreas Holmqvist Klumpen i halsen av Elin Kjell Lättnaden av Alexander Irving Min barndom och uppväxt av Albin Forsberg Mobbad av Emilia Jansson Mobbad av Navid Veghar Nya klasskamraten av Albin Johansson Offret av Emilia Andersson Revanschen av Kenny Almkvist Rosa och röda byxor av Mohamed Mohamud Abdulkadir Skoldagen av Cornelia Atmer Eriksson Släpp det förflutna av Nicole Taylor Testamentet av Felix Fransson Tiden räcker inte alltid till av Molly Jonsson TYSTNADEN TALAR av Alva Selinder

SPÄNNING OCH BROTT 97. 98. 99. 100. 101. 102. 103. 104. 105. 106. 107. 108. 109. 110. 111. 112. 113.

Borta av William Nyström Båtturen av Felix Lindeberg Början på ett nytt liv av Jacob Lindersköld Cykeltävlingen av Lucas Åkerblom De sällsynta djuren av Erik Tarkpea Den kalla natten av Lovisa Pettersson (8B) Det jag aldrig hade anat av Eurolinda Shala Det mest förbjudna av Nellie Strandberg En vanlig dag som fjortonåring av Liam Fredriksson Ensam av Meja Anglered Ensamma pojken av Alvin Olsson Ett skämt som gick fel av Elisabeth Johansson Förhöret av Michaela Tenghed Han av Ellen Strid Hemska hämnden av Mathias Lindén I mörkret av Otto Eriksson Inbrottet av Arvid Eriksson

114. 115. 116. 117. 118. 119. 120. 121. 122. 123. 124. 125. 126. 127. 128. 129. 130. 131. 132. 133. 134. 135.

Inbrottet av Gustav Rinkefjord Jagad av Axel Hofslagare Kriminell av Charlie Jupiter Mardrömmen av Victoria Sestan Mörkret över Göteborg av Selena Jakupovic OFRIVILLIG FÖRÄNDRING av Emma Filipsson Puaschitz Otur av David Andersson Pappa i en tidig ålder av Amino Hassan Pengarna i båten av Måns Johnson Pistolen av Isac Hultgren Rosengård av Mirel Beckovic Skepnaden av Hannes Lundåsen Skolbranden av Axel Lindgren Snattarna av Casper Niemi Stormen av Albin Ligné Stormen av Edvin Palmgren Stölden av Nadia Busuladzic Göransson Träden som inte kan stava av Rasmus Jurstedt Ung och dum av Elin Sipöcz Utpressningen av Vincent Laaksonen Åkturen av Arvid Sivertun Äntligen av Christoffer Lönnqvist

SPORT OCH FRITID 136. 137. 138. 139. 140. 141. 142. 143. 144. 145. 146. 147. 148. 149.

Att vinna är inte allt av Adam Astbring Blir Sveriges bästa fotbollsspelare av Hamse Mohamed Creed av Omar Abdikarim Den påtvingade matchen av Elias Kontos Drömmen inom e-sport av Oscar Klingfeldt Drömmen om fotboll av Abdullahi Abdi En lång resa av Liam Thunström Ferran av Elin Andersson Matchen av Lovisa Jansson Min fotbollsdröm av Ludvig Steen Moppekortet av Gabriel Helmsell Skadan av Ebba Åkerman Stallet av Ida Forsén Svikaren av Antonio Matloub

NÄR LIVET BYTER RIKTNING 150. 151. 152. 153. 154. 155. 156. 157. 158. 159. 160. 161. 162. 163. 164. 165. 166. 167. 168. 169.

Att leva utan sin tvilling av Bianca Wiltén Att växa upp av Sadan Omar Jalil Att växa upp i Råvalla av Aisha Hagi Osman Yusuf Att växa upp i sångstudion av Linnea Hagen Bilolyckan av Maja Falkenberg Bländad av kärlek av Emily Eriksson Boken om mig själv av Ghodrat Amiri Branden av Samuel Szcepanski Brustet hjärta är döden av Lovisa Karlsson Bråket av Yassin Mouram Börja högstadiet av Emma Edman Den dagen då allt förändrades av Jennifer Hull Den utländska bakgrunden av Mustafa Raheem Theban Saffari Det som aldrig skulle ske av Milena Niklasson En lyckligt lottad man av Staffan Brodén Ensam kvar av Amanda Karlsson Familjerestaurangen av Adam Demetriades Flytta! av Linus Skuthälla Flytten av Noah Hellström Gatubarnet av Camilo Ferriol Villalba

170. 171. 172. 173. 174. 175. 176. 177. 178. 179. 180. 181. 182. 183. 184. 185. 186. 187.

Från toppen till ”botten” av Erik Hellquist Hemlängtan av Emma Gustafsson Livet utan föräldrar av Wilgot Jarlö Lägenheten av Matilda Denninger Min enda vän av Gustav Hagberg När livet förändras av Serafina Harnestam Olyckan av Axel Öjert Olyckan som förändrade mitt liv av Lovisa Pettersson (8K) Olyckligt slut av Fahmo Ahmed Pojken i koma av Jouline Lundell Ridning är inte alltid en dans på rosor av Meya Svensson Vistam Sjukhuset av Ella Thorell Stressen som växer och slutar med salong Kalufsen av Hoda Bassal Vändningen av Vilgot Englund Återbesöket av Melvin Gustafsson Ångra inget av Grim Thelenius Återförenade av Israa Ismail Älskade mamma av Linnéa Lövgren

ANNORLUNDA PERSPEKTIV 188. 189. 190. 191. 192. 193. 194. 195. 196. 197. 198. 199. 200.

Den sista färden av Botan Sendi Eken på skolgården av Gustav Johansson IHÅLIG av Filip Bartos Nedsågade av Hugo Kindborn Hur svåra tider blir bättre av Selma Bektasevic När allt var sämst blev allt bättre av Felicia Damberg Loord SAKNAR DIG av Amanda Gustafsson Slut på fem minuter av Gabriel Sandberg Trädet av Oskar Lindén Trädets sista stund av Saleh Ayoub Trädtopparna av Alexander Karpov Vinterns hopp av Sofie Kristoffersson ÅTTA BITAR av Anna Medhage

ANDRA VERKLIGHETER 201. 202. 203. 204. 205. 206. 207. 208. 209. 210. 211. 212. 213. 214. 215. 216. 217. 218. 219. 220. 221. 222. 223.

18 år av Gustaf Nilsson Adaline av Tilma Hellberg Besaettelsen av Julius Hjalmarsson DE EVIGA BARNEN av Mariam Daoudi Den onda byn av Alieu Gaye Dröm innan du dör av Tilda Eriksson (8F) En tyst röst av Michelle Golden EXPERIMENTET av Kerstin Hillebäck Fast av Freja Vendelsten ”Frihet” av Hannes Nilsson Föräldralösa av Isak Widemo Havet är djupt av Mira Hagelroth Mardrömmen av Emily Tran Meddelandet som skulle förändra allt av Edwin Sundberg Metal rose av Leo Holmér Invaderingen av Jesper Sipöcz Sal 11039 av Linus Nordin Släckningen av Abbe Jansson SNÖHÖGEN av Christoffer Prag Valtersson Spökhuset av Tilda Eriksson (8A) Upsidedown av Adam Märling VÄNNER FÖR ALLTID av Amanda Eklund Ängeln av Lovisa Ålund

KĂ¤rlek och vĂ¤nskap

1. aldrig för sent Det small högt när dörren gick igen. Hon sprang, utan någon plan. Iväg från allt. Som om hon blev jagad försvann hon bort mot skogen. Med ett gnissel gick klassrumsdörren upp och ut rusade mina klasskamrater. Jag var sist kvar som vanligt. Plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig snabbt om. – Lydia, kan jag få prata med dig en stund? frågade min lärare mjukt. Hjärtat mitt bankade hårt i bröstet och jag nickade frågande, av någon anledning var det alltid lika läskigt att behöva prata i enrum med en lärare. – Angående provet vi hade förra veckan, började hon försiktigt, vad hände då? Jag vet ju att du kan bättre än så, är det något fel? Provet hade gått som det gått, min motivation att plugga var på noll och jag hade inte haft minsta ork att fokusera på provet. Tydligen hade min magkänsla varit korrekt. – Nej, svarade jag tvärt och såg ner i golvet, jag var bara trött. – Men allting verkar ju inte vara som det ska? Elvira la återigen handen på min axel.

Kärlek och vänskap

– Allt är bra, ok? Jag knuffade bort hennes hand, vände på klacken och lämnade klassrummet hastigt. Av någon anledning ville jag inte ha hennes hjälp, inte någons hjälp, ingen förstod mig på riktigt. En liten solstråle träffade mig i ansiktet och jag öppnade långsamt ögonen. Kroppen kändes som förlamad och när jag efter en längre stund mödosamt reste mig ur sängen så mådde jag illa, jag ville inte till skolan. Frukosten gick inte att få i sig och när jag såg mig i badrumsspegeln så äcklades jag av mig själv, varför kunde inte jag vara lika fin som alla andra?

Jag blev dryga fem minuter försenad till skolan efter att jag “stängts in” av en främling på bussen som satte sig bredvid, mitt psyke kunde inte hantera det och jag hade fått kliva av bussen tre stationer innan skolan och gå den sista biten. Elvira la tack och lov inte märke till att jag något för sent släntrade in genom klassrumsdörren. En bortförklaring till mamma var det sista jag orkade hitta på nu. Dagarna gick och kvällarna blev allt tuffare, istället för att sitta uppe hela nätterna och plugga som jag gjort tidigare så kunde jag ägna timmar åt att ligga på golvet och stirra upp i taket. Det var som om ett krig rasade mellan min kropp och mitt huvud och jag drogs bara med, helt försvarslös låg jag där på golvet och kroppen, som varit jag, kändes inte längre som förut. Förlåt att jag slösat din tid med detta brev, denna novell, självbiografi, kalla det vad du vill. Just nu ångrar jag att jag inte tog Elviras hjälp, hon är trots allt den enda som brytt sig, men jag svek henne. Jag har svikit alla. Nu är det för sent, jag ger upp. Lydia. Brevet hade fallit ur hennes ficka när hon kastat sig nedför det sista trappsteget och styrt stegen mot skogen. Jag förstod plötsligt allt, varför hon snäste åt mig och inte ville prata, varför hon höll sig undan, varför hon gjorde allt för att dölja bandaget på sin underarm och varför hennes blick blev mer och mer tom för var dag som gick. Hon blev som ett tomt skal i klassen. Varför hade jag inte agerat tidigare? Varför hade jag inte försökt mer? När hon vände sig om och lämnade mig där i klassrummet så lät jag henne gå. Utan vidare eftertanke så rusade jag efter med hopp om att det ännu inte var för sent. Det är aldrig för sent.

Tova Söderberg

2. alkohol eller kärlek? Smack! Gustav fick ett hårt slag i sin hårda vältränade mage, han kippade efter andan. Han slog till Adam som då tappade balansen och ramlade bakåt. Gustavs blonda hår var blodigt, hans läpp var sprucken. En mörk röst hördes i bakgrunden och alla blev tysta i den illaluktande matsalen. – Gustav, Adam följ med nu på en gång! sa den mörka rösten, deras lärare Markus. Båda killarna följde lydigt efter Markus till rektorn. När de kom till rektorn så fick Gustav och Adam sitta utanför och vänta på sin tur. När de hörde sina namn ställde dem sig upp och gick in till rektorn. – Vad är det ni håller på med? frågar rektorn med en lugn röst. Varken Gustav eller Adam svarar på hans fråga utan sitter kvar med blickarna ner i golvet. – Vad är det ni håller på med? upprepar rektorn med högre röst. – Han är ju helt dum i huvudet! Jag snackar med honom och han slår till mig på käften! Vad fan är felet på dig?! skriker Adam samtidigt som han hastigt reser sig från stolen och stolen hamnar liggandes på golvet. Adam går med snabba steg ut genom dörren och kommer ut i den svettluktande långa korridoren och går ut från skolan. – Jag går ut och röker, säger Gustav och skakar på axlarna. Gustav går samma väg ut till den illaluktande korridoren. När Gustav

kommer ut tar han upp en cigarett, tar fram sin tändare och tänder ciggen. Han tar ett djupt bloss och blåser långsamt ut röken. Han känner hur han lugnar ner sig, han känner hur nikotinet lugnar ner honom. Solen skiner i hans blonda tjocka hår och han är tvungen att kisa med ögonen för att solen bländar honom. Gustav drar hem och struntar i skolan. Gustav vaknade helt plötsligt av att det var något som lät utanför hans rum. Han tog upp sin mobil, klockan var 03.13. Han drog av sig täcket och kände den kalla luften mot hans nakna kropp och drog på sig ett par vita kalsonger. Han gick fram till sin dörr och öppnade den, där såg han sin fulla pappa ligga däckad på golvet precis utanför. Gustav försökte väcka sin pappa som låg där men han reagerade inte. Han gick in och la sig i sin säng igen och han somnade om ganska snabbt igen. Gustav vaknade sedan igen av att solen sken in genom hans fönster, han tog upp sin mobil och såg att klockan var 09.16. Han gick upp och brydde sig inte om att han började för en timma sen, utan han gick till sin byrå och tog på sig ett par svarta jeans, en svart lång tröja som han hade haft hela veckan och ett par strumpor. Gustav gick ut från sitt rum men hans pappa låg inte kvar där. Gustav fortsatte ut till balkongen där hans cigaretter låg. Han tog upp en och tände den, han njöt. När han kom in igen så kom hans pappa snubblandes in i köket, han tog fram en öl från kylen. Gustavs pappa kommer fram till honom och från ingenstans gav han Gustav ett slag över ögat. Gustav reagerade inte eftersom han var så van, han gick därifrån. Hans pappa skrattade bara.

När han kommer till skolan är klockan tio och han går till sitt skåp och tar ut det enda som ligger där, en penna. Han går in i klassrummet och kollar upp över klassen och sätter sig längst bak i klassrummet. Efter några minuter när han sitter där med mobilen kommer det in en tjej, en tjej som han inte känner igen. – Här är den nya tjejen! säger hans lärare väldigt högt så att alla skulle höra. Vill du berätta vad du heter? – Elin, säger hon ganska tyst. – Jag är Karin din nya mentor, du kan ta sätta dig längst bak bredvid Gustav, säger Karin till Elin och pekar på Gustav. Elin går och sätter sig bredvid Gustav, men han kollar inte ens upp på henne när hon sätter sig bredvid honom. Elin tar upp sin mobil när alla andra börjar jobba igen. Hon går in på kontakter och lägger sin mobil framför Gustav. Gustav tar hennes mobil och skriver in sitt nummer och skriver in “Snygging” som namn. Han lägger sedan Elins mobil framför henne igen. När de får rast så reser sig Gustav upp och börjar gå ut från klassrummet, och Elin följer efter. – Hänger du med ut? frågar hon snällt. Gustav nickar och fortsätter gå. När de kommer ut så tar Elin upp två cigaretter och räcker fram en till Gustav med en frågande blick. Han tar emot den och tar upp sin tändare och drar in första blosset. – Vad har du gjort med ditt öga? frågar Elin. Gustav hade helt glömt bort att han gick runt med en blåtira. – Inget, svarar Gustav kort. Det blir en stel tystnad mellan dem och han röker fortare för att komma därifrån. Han fimpar ciggen och börjar gå mot skolan igen, Elin står kvar och röker. Hon kollar frågande på honom när han bara lämnar henne. Gustav går snabbt tillbaka och säger “tack” och rufsar till hennes hår lite och sedan går han igen. Gustavs sista lektion är historia och det är en av få lektioner han jobbar på. Han sitter på sin plats och jobbar fort. Elin frågar Gustav om hjälp några gånger och han hjälper henne. Men är Gustav var klar med sitt arbete lämnar han in det till sin lärare. Gustav går hem och fortsätter in i sitt rum och låser sin dörr. Klockan 19.43 så är det någon som ringer på Gustavs telefon, han låter det ringa en liten stund men sedan svarar han. Gustav säger ingenting när han svarar. – Hej, säger en ljus röst i andra sidan luren. Han känner igen den där rösten. – Hej, säger han tillbaka. – Det är Gustav va? frågar Elin ganska försiktigt.

Idag har hon på sig ett par svarta jeans och en grön Hoodie, hon har inget smink vilket bara gör henne ännu finare, tänker Gustav under tiden han kollar på henne. Han reagerar inte ens när läraren säger att lektionen är slut utan han dras ifrån sina tankar när Elin petar på honom och säger att de skall ut och röka. De går ut och röker men Gustav kan inte sluta tänka på hur fin hon är, han skakar på huvudet för att få bort tankarna. – Ska vi dra hem till mig, frågar Elin precis efter att Gustav skakat på huvudet. – Nu? frågar han. Hon nickar och börjar gå från skolan. Väl hemma hos Elin gör de inte så mycket, de sitter mest med sina mobiler. När Elin plötsligt börjar prata: – Gustav? frågar Elin. Gustav nickar. – Vad är det egentligen som har hänt med ditt öga? Gustav kollar upp lite chockad av frågan. Elin och Gustav får ögonkontakt och han berättar allt för henne, hur hans mamma dött i cancer när han var sju år och att hans pappa därefter har missbrukat alkohol och blivit alkoholist och hur han slår Gustav nästan dagligen. Elin blir orolig till en början och frågar om han inte skall polisanmäla det men han vill inte prata mer om det så han byter samtalsämne och frågar om hennes familj istället. När Gustav skall gå hem till sig är klockan 23.47 och Elin går med honom ner för trappan till porten. När han står där i porten så kan han inte hålla sig längre utan han attackerar hennes läppar och ger henne en mjuk men samtidigt hård kyss. Elin blir väldigt överraskad men hon kysser tillbaka. Gustav lägger sina händer bakom hennes huvud och drar dem längst hennes hårbotten och trycker henne närmare. Kyssen börjar gå över till något som liknar hångel. De står där i vad som känns som flera timmar när Elin drar sig ifrån hånglet och omfamnar honom istället, Gustav kramar tillbaka, pussar henne mitt på huvudet och säger hej då, sedan är han utanför dörren snabbt med en cigg i sin mun. När han kommer hem så går han fort till toaletten och tar av sin tröja, sina byxor, sina strumpor och sina kalsonger för att hoppa in i duschen. När han är klar tar han ut sin tandborste ur skåpet, tar på tandkräm och börjar borsta sina tänder.

Kärlek och vänskap

– Gubbjävel, sa Gustav för sig själv när han gick in i sitt rum.

– Vart fan har du hållit hus i flera timmar? frågar hans pappa ganska surt. – Hos en polare, svarar Gustav sin pappa kallt utan att ens kolla honom i ansiktet. Sedan puttar han till sin pappa för att försöka komma in i sitt rum, hans pappa puttar tillbaka men hårdare. Gustav ger upp och bara står där för han orkar inte bråka med sin pappa. Sedan så verkar det som att hans pappa tröttnar när Gustav inte bryr sig och hans pappa går sin väg in till sitt eget rum. Gustav antar att han går och lägger sig. Gustav går till sitt rum och går fram till spegeln och kollar på sin välbyggda kropp. Han tar av sin handduk från sin midja och torkar sitt hår med den. Sedan går han och lägger sig i sin säng och somnar väldigt snabbt.

Gustav svarar att det är han och de fortsätter prata i flera timmar ända till 01.00 då Gustav hör hur Elin börjar andas tyngre och han inser att hon somnar medan de pratar. Gustav ler lite och lägger sig sedan bekvämt i sängen och somnar.

Några veckor efter att Elin börjat i Gustavs klass har de blivit ett par och de umgås nästan varje dag. Gustav och Elin går på fester tillsammans nästan varje helg. Idag skall Gustav följa med Elin hem ännu en gång. När de kommer hem till Elin går de in i hennes rum och lägger sig i hennes säng.

Han vaknar upp helt plötsligt från ingenstans och kollar på sin mobil och ser att han fortfarande pratar med Elin. Han lägger på för han ville inte störa henne. Han börjar tänka på henne och inser sedan att han hade fått världens stånd. Han lägger sig ner och börjar runka.

Gustav börjar kyssa hennes hals och kysser henne hela vägen upp till munnen. Kyssarna övergår till hångel och han börjar klä av henne. De avbryts snabbt av Elins bror som kommer dundrande in till hennes rum där de ligger nakna. Hennes brorsa skrattar bara och stänger sedan dörren, Gustav sätter sig upp.

När Gustav är på väg till skolan tar han upp en cigg och tänder den. När han kommer till skolan träffar han Elin utanför och de går in tillsammans till klassrummet. Under lektionen sitter han och kollar på Elin och han inser nu hur fin hon är. Han kan inte sluta kolla på henne. Hon har blont långt fint tjockt hår som faller perfekt på hennes axlar, rygg och bröst. Håret når nästan ner till rumpan.

– Men gud förlåt du får ursäkta min bror, säger Elin väldigt generat. – Det är lugnt, säger Gustav och kysser Elin på munnen. De sätter sig upp i Elins säng och börjar kolla på en film på Netflix och bara sitter där och myste.

Klockan drar iväg och Gustav är tvungen att gå hem, Elin följer med honom ner för trappan och säger hejdå. När Gustav kommer hem så tar han av sina skor och hans pappa kommer in vinglandes från köket. Han kommer fram till Gustav och börjar putta på honom. Gustav kollar in i hans pappas ögon och dem är så svarta och kalla som dom aldrig varit förut. Han blir rädd, för sin egen pappa.

Kärlek och vänskap

Gustav försöker komma ifrån sin pappas hårda grepp runt hans handleder. Hans pappa börjar skrika fula saker till honom och han tar strypgrepp om Gustavs hals och trycker honom mot väggen. Gustav får nästan ingen luft och hans pappa slår honom flera gånger i magen och i ansiktet tills Gustav till slut ramlar ner på golvet och då går han bara därifrån utan att ens kolla på Gustav. Han ligger kvar där och försöker få tillbaka luften efter alla sparkar och strypgrepp. Han är så rädd. Han har svårt att ställa sig upp. När han ställt sig upp kommer han på att det är fredag idag och att han har blivit bjuden på en fest hos en brud som han inte riktigt vet namnet på. Gustav bestämmer sig för att han vill bort ifrån sin pappa så han tar på sig sina skor och går ut. Han tar upp sin mobil och letar upp hennes adress och går dit. Han och Elin har gått på alla fester tillsammans men idag struntar han i det och går själv. När han kommer till huset är festen redan i full gång och han går in. Han går till några kompisar och hämtar en öl sedan går han upp till övervåningen där han möter en tjej som sitter och gråter. Han går dit och sätter sig bredvid henne och frågar vad som hade hänt. Hon vänder sig mot honom och kramar om honom och han kramar såklart tillbaka. De sitter där och pratar ett tag och han märker att hon är riktigt full så han ställer sig upp med henne och går in med henne till ett rum så hon kan gå och lägga sig.

– Hallå, säger Gustav lite lulligt. – Vad håller du på med? frågar Elin och Gustav hör att hon gråter. – Va? frågar han. – Adam skickade videon på när du gick in i det där rummet med den där tjejen! – Jag hjälpte henne bara Elin, svarar han svagt. Elin lägger på utan någon som helst förvarning och Gustav börjar gråta, allt har bara gått fel denna kväll. Han väljer att inte gå hem den kvällen utan han går runt hela natten och till slut sätter han sig på en bänk. Han lägger ansiktet i sina händer och han känner hur det bränner under ögonlocken, han kan inte stoppa tårarna från att komma. Han sitter på en bänk mitt i natten och gråter och vet inte vart han ska ta vägen. Han kan inte sluta gråta. Helt plötsligt känner han hur bänken blir tyngre på andra sidan, han struntar i att kolla upp för att se vem som satt sig bredvid. Han bryr sig inte om något annat än att han förlorat det enda viktiga i sitt liv. Han känner att någon lägger sina armar om honom och nu känner han för att kolla vem fan det är som lägger sina armar runt honom när han sitter där och gråter. Han kollar upp och ser det vackraste ansiktet i världen. Elin sitter där och kramar om honom.

Linn Ledberg

3. Att Växa upp Det gäller att planera. Det var en mörk kväll, det blåste lite grann. Omar och Fatme satt ute på balkongen. De pratade med varandra och Fatme sa plötsligt: ”Jag vill åka båt, jag har aldrig åkt med båt innan”. Fatme vänder sig till Omar och frågade om han ville prova på att åka båt. Omar visste inte riktigt. – Men du sa ju att du gick sjöhögskola och att du ville bli kapten så du kan väl vägleda oss och det blir en liten upplevelse för dig. Omar gillade Fatme väldigt mycket. Han ville inte säga emot henne, samtidigt ville han visa upp sig henne så han accepterade. Fatme sa: ”Vi åker nu. Det är en fin kväll, det lugnt i havet, det är sommar, varför är du rädd? Fatme tröttnade aldrig på att pusha på Omar för hon ville så gärna prova och uppleva nya saker. Omar respekterade ju Fatme mer än någon annan i världen så Omar bad Fatme att bli klar och fixa sina grejer så skulle de sticka om en timme. Omar gick iväg för att hämta sina grejer och när han kom tillbaka så kom Fatme med en hund och sin väska. Omar frågade: ”Varför ska vi ha med oss hunden?”. Fatme svarade att hunden var hennes bästis och hon kunde inte lämna den ensam och ”snälla kan han inte följa med oss”. Omar blev lite missnöjd men han kunde inte göra något åt det så han accepterade. Omar kom på att han har glömt sin medicin som han använde för han brukade bli yr när han åkte båt, sjösjuk. Så han sprang till hemmet för att hämta tabletter, han bad Fatme ha koll på sin väska så att hunden inte skulle kasta ut saker och ting. Efter en liten stund kom Omar tillbaka och de åker ut med båten; Fatme, Hunden och Omar. När de hade kommit en bit ut på havet började

Men det han inte vet är att någon står i andra änden av korridoren och filmar när han hjälper tjejen in i rummet. När han har lagt henne där inne går han ut igen och går ner till sina vänner. När klockan är ungefär 03.23 så går Gustav ut från huset och precis då ringer Elin till honom.

Omar leta efter GPS för att hitta vägen tillbaka hem men det visade sig att GPS;en inte fanns i väskan. Då frågade han: ”Vart är GPS:en, Fatme?” – Den finns väl i väskan, svarade Fatme. – Nej, den finns inte där, har hunden rört min väska? – Nej, sa Fatme. Omar GPS var borta. ”Hur är det möjligt att GPS:en inte finns i väskan, sa Omar med lite höjd röst. ”Du lyssnade inte på mig, du vaktade inte väskan där det fanns allra viktigaste saker. Du tog med dig hund men du vet lätt den kan kasta saker. Jag bad dig att du skulle hålla koll och nu sitter vi här och vi vet inte hur vi ska ta oss härifrån. Fatme, man måste planera det viktigaste om man ska åka en båt. Hav är inte som en liten stad där man hittar utvägar till slut. Havet är större än allt det. Vi åkte hit utan att planera ordentlig.” Efter ett tag i havet utan att komma någonstans tar maten och vattnet som de hade slut och de börjar bli törstiga och hungriga. De börjar dricka saltvattnet i havet som inte är bra för det leder till att Fatme blir väldigt sjuk och hunden dör av det. Omar blir väldigt orolig men plötsligt kommer en fiskebåt och räddar dem. Fatme hamnar på sjukhuset men när hon blir frisk bestämmer hon sig för att gifta sig med Omar och hon säger att de aldrig åka någonstans utan att planera förväg.

Abdirahman Khalif Abukar

4. breven Brooke la ifrån sig pennan och journalen när hon såg vad klockan var. Snabbt skyndade hon ut till det regniga vädret, mot skolan. Hon var framme vid skolan efter tio minuter med sitt normalt ljusbruna hår någon nyans mörkare av regnet. Skolan var liten, både till människor och storlek. Den bestod av en våning med två klasser i varje år. Brooke var sju månader in i sitt andra år. Innan hon klev in i skolan för att möta hennes kompisar, satte hon på sig samma leende som hon burit ett tag nu. Att fejka ett leende var så mycket enklare än att bara förklara varför hon var nere hela tiden. Ingen ifrågasatte hennes leende. Brooke hade burit samma falska leende i ett år nu och hon hade bemästrat konsten med falska leenden. Hon var så bra på att låtsas att allt var okej, att hon ibland nästan gick på det själv. Brooke satt vid sitt bord i mitten av cafeterian, omringad av förfärligt orangea väggar och högljudda tonåringar. Vid bordet satt det många, Brooke kände många människor. Vid bordet satt även Klara, hennes före detta bästa vän. Brooke trodde att hon kunde räkna med henne när som helst. Men allt hon kände för Klara försvann så snart Brooke upptäckte att hennes före detta kille varit otrogen mot henne med ingen mindre än Klara. Det var ungefär tre månader sedan som Brooke gjorde slut med Dallas. Två dagar senare kom Klara och Dallas till skolan, hand i hand. Men Brooke kände sig inte det minsta ledsen när hon såg Dallas och Klara. Hon var avdomnad vid detta lag. Ända sedan sveket hon upplevde svor hon att aldrig lita på någon igen, för tillit ledde alltid till svek. Ingen var äkta nu för tiden. Alla låtsades bry sig för att lura till sig ens tillit, för att sedan kunna använda tilliten mot en. Det fanns en sak ännu falskare än Brookes leende, och det var människorna på Eastwood High. Brooke passerade på hemvägen den färgglada lekparken som i princip bara bestod utav två gungor och en sandlåda, ockuperad av några barn. En känsla av nostalgi kom över henne medan hon svajade fram och tillbaka på en av de två gungorna. Solen sken och himlen var klarblå. Hon växte i princip upp i denna park, den betydde mycket för henne. Tankarna driftade till vad hennes terapeut hade sagt under senaste mötet. Det var Dr. Monré som sa åt henne att börja skriva ner sina tankar i en journal. Brooke hade dock inte blivit något bättre, så Monré kom med en ny idé. Hon kom med idén att Brooke skulle fortsätta skriva ner sina tankar som brev och sedan lämna breven på ett betydelsefullt ställe. Löjligt, tänkte hon, men Brooke hade ändå inte mycket att förlora så det var ändå värt ett försök. När hon klev in i lägenheten möttes hon av den hemska tystnaden som sakta men säkert drev henne galen för varje dag som gick förbi. Brooke satte sig ner i soffan med den marinblåa journalen och pennan i hand och började skriva. Skriva brev till ingen alls, i hopp om att det skulle hjälpa henne ut ur det mörka hålet hon var. Klockan var fyra på en måndag och Brookes möte med Dr. Monré var slut. I det lilla väntrummet fyllt med onödiga växter som fick det att likna en regnskog, fick hon syn på en bekant person. Varför var Dallas här? undrade Brooke med rynkade ögonbryn och en osäker blick. När Dallas log ett svagt leende mot Brooke gick hon därifrån. Han förtjänade inte hennes närvaro, den där otrogna ormen. Brooke kom fram till tegelväggen bredvid lekparken där hon skulle lämna sitt brev. Hon drog ut den lösa, rödbruna tegelstenen i det nedre högra hörnet och till sin förvåning möttes hon av en hel bunt brev. Brooke kunde inte låta bli att läsa ett av dem. De var alla daterade och skrivna nyligen.

“Skolan kunde inte bli värre. Jag stod imorse, omgiven av en massa människor som ska föreställa vänner. Alla skrattade och skämtade och trots att jag aldrig varit omgiven av fler, hade jag aldrig känt mig så ensam. Eastwood high suger. Eller så kanske det bara är mitt liv. Ja det är nog bara mitt liv som suger.” Brooke rynkade hennes mörka ögonbryn. Vem var denna person? Hon knuffade bort tankarna, men av någon anledning lämnade hon ändå kvar sitt brev där. En liten del av henne ville veta mer om denna person. Någon dag därefter gick Brooke tillbaka till tegelväggen för att se om personen bakom breven hade lämnat ett nytt. Och det hade den. Det stod om hur personens bror nyligen hade gått bort och hur inget hade varit det samma sedan dess. En konstig känsla kom över Brooke medan hon läste. Sympati kanske? Men det var ju omöjligt, Brooke var immun mot sådana känslor. “Jag förstår inte ens varför jag fortsätter att försöka, försöka låtsas som om allt är perfekt och bra när det inte är det. Men om jag slutar låtsas faller mitt rykte sönder, och utan mitt rykte är jag bara sorgsna, tråkiga jag” - sad eastwood guy. Så det var en kille, tänkte Brooke. En kille med ett rykte som även går på hennes skola. Brooke satte sig med ryggen mot väggen och började skriva om olyckan som inträffade för ett år sedan. Olyckan som förändrade hennes liv och källan till varför hon mår som hon mår. Olyckan som tog hennes mamma och syster ifrån henne. Brooke skrev om hur bilen dök upp från ingenstans, och att mamma inte hunnit reagera i tid. Hon skrev om hur det var att se sin mammas och systers livlösa kroppar bäras ut ur bilen. “Varför dog de på plats av så aggressiva skador medan jag klarade mig med några skrapsår? Varför var det inte jag istället för dem? Det frågar jag mig varje dag, och jag blir galen av att inte veta svaret.” - sadder eastwood girl.

Kärlek och vänskap

“...jag vill tillbaka till tiden då jag spenderade dagarna i lekparken, då jag bara var en unge utan bekymmer. Men den tiden är borta. Är det det växa upp innebär? Att gå från en glad unge utan bekymmer, till en trött och nedstämd person?”

Så fortsatte det. Varje dag efter skolan gick Brooke till samma tegelsten, läste vad som stod i de nya breven och lämnade sina brev. Brooke lät ögonen flyta runt i cafeterian, sökande efter en kille vars leende hon skulle kunna se igenom. Men allt för inget. Klaras nasala skratt bröt Brooke ur sina tankar. Hon vände sin uppmärksamhet till skolans gyllene par, men idag var det annorlunda. Klara kastade sig på Dallas, men fick ingen respons. Vid ett tillfälle hamnade Klaras blonda hår i Dallas orörda mat och man hörde genast ljudet av hennes tio centimeter höga klackar mot cafeterians vidriga kakelgolv, springandes mot toan. Så fort Klara lämnade Dallas sida kunde Brooke svurit på att hon hörde honom släppa ut ett andetag av lättnad. Brookes blick fastnade vid Dallas. Han var underlig idag. Han deltog inte i konversationer och skämt. Hans smittsamma leende som kunde få vem som helst glad klädde inte hans ansikte. När hans svarta hår föll i ansiktet försökte han inte ens ta bort det. Dallas var inte den populära killen med ryktet om det perfekta livet idag. Han var snarare en kille som var trött på allt och som sakta hade börjat ge upp Efter skolan gick Brooke som vanligt till tegelväggen, men av någon anledning kunde hon inte sluta tänka på Dallas. Hur hans livfulla, glittrande gröna ögon var så livlösa. Hur han höll sitt huvud nere och hur hans slitna kängor släpades efter honom. Brooke skakade hastigt bort tankarna och vek upp den senaste lappen av den okända killen. “Det känns som om jag bara sårar och förstör för alla. Jag sårade min gamla tjej och jag sårar min nuvarande tjej. Jag sårade mitt ex genom att vara otrogen med hennes närmsta kompis. Min nuvarande tjej sårar jag genom att vara mig själv.

Min mask som jag burit försvinner sakta och mitt riktiga jag kommer fram. Den deprimerade, ledsna och trötta jag. Allt jag gör är fel, allt jag inte gör är fel. Vad ska jag göra?” - sad kid. Den dagen visste inte Brooke vad hon skulle skriva. Hon kände inte för att skriva om sina meningslösa problem. Hon ville bara hjälpa vem det nu var som skrev dessa brev. Brooke visste hur det var att känna sig värdelös och nere hela tiden och den känslan skulle hon aldrig önska för någon. Inte ens Klara och Dallas. Hon skrev det enda hon kom på, som hon hoppades personen verkligen skulle ta åt sig av. “Jag vet att livet suger, men ge inte upp. Allt bra tar tid, att bli bättre tar tid. Ge bara inte upp, för det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln.” - sad girl with hope. Då insåg Brooke något, om vad det verkligen innebar att växa upp: att kunna hitta en egen väg ut i svåra tider och att aldrig ge upp, även när det känns som värst. Dagen därefter, när Brooke passerade sitt gula skåp vid slutet av skoldagen, möttes hon av flera papper som klädde det smutsiga korridorgolvet. Breven. Hon kände igenom dem direkt. Händerna började skaka, benen kändes som om de skulle vika sig. Men trots det skyndade hon med att samla ihop alla brev innan någon annan skulle få syn på dem.

Kärlek och vänskap

“Skaffat en brevkompis? Åh vad gulligt” sade en nasal röst. “Oroa dig inte, det var inte jag som skrev breven. Jag har faktiskt ett liv.

Brooke gick till tegelväggen för att lämna tillbaka breven, men det hon inte hade förväntat sig var att se en bekant gestalt sittande där med hopsjunkna, läderklädda axlar. Han satt där med tegelstenen bredvid sig och en sliten journal och penna i hand. Smärtan han såg ut att bära i ögonen och den gråa auran som omgav honom var svår att missa. Vänta lite, tänkte Brooke med sina blåa ögon vidöppna, det kan inte vara möjligt. Men allt gick plötsligt ihop. Ett rykte, otrogen mot ett ex, och det slog Brooke att hon precis fått reda på vem som stod bakom breven. Det var Dallas hela tiden.

Adna Ibrisagic

5. de silvriga lockarna Han kollar lite osäkert på henne medan hon sitter där på fönsterkanten med fötterna hängandes över bakgården. Hon vänder sig om och möter hans blick. Månskenet bakom henne får hennes blonda, lockiga hår att lysa, det ser nästan silvrigt ut. Hon ser hur han börjar tveka nu i sista sekunden. Hon fnissar lite för sig själv och lutar sig fram mot honom. Hela kroppen blir varm. Han känner hur röd i ansiktet han blir, allt bara fryser. Deras näsor nuddar varann lite, hon ler lite hånfullt, han vet inte exakt vad han ska göra men han litar på sina instinkter och blundar. Han hör ett till litet hånfullt fniss och känner sedan hur kinderna rör varann istället och helt plötsligt hör han en fnissig liten viskning i örat; “ha vekling”. Ena ögonbrynet lyfts och ögonen öppnas. Blicken möter fönsteröppningen på direkten. Det enda han ser är bara hur de blonda lockarna fladdrar fort neråt. Han hör ett litet duns. Han rör sig snabbt fram mot fönsterkanten, kollar ner mot gräsmattan och ser de silvriga lockarna bland det gröna gräset. Där ligger hon i gräset, garvar ihjäl sig och ropar: – Tim din tönt, du ska väl inte fega ut nu i sista sekunden! Tim skäms lite och rodnar. Lite småirriterat skrikviskar han: – Va fan Billy! Försöker du få oss påkomna eller inte? Hon fnissar ännu en gång lite för sig själv och säger: – Men kom igen nu! Vi har gjort det här sen vi bara var sex och lika paranoid är du varje gång. Han kniper ihop, och hoppar ner. Billy rullade fort åt sidan och ett till duns hördes, den här gången lite kraftigare. Billy börjar skratta igen, ställer sig upp och kollar ner på Tim. – I 11 år Tim? Du måste ta tag i den där landningen, säger Billy belåtet. Med ansiktet ner mot gräset försöker han ta upp andan och säger: – Hjälp mig bara upp. – Måste vi ta den här vägen varje gång? säger Tim med en skakig röst. Inget svar, bara ännu ett hånfullt leende. Fort hoppar hon på brädan och åker ner för den stora backen. Hon åker fort genom

Följde bara efter dig för att se vad du hade för dig, och råkade hitta några brev.” Klara skrattade och Brookes blod började koka. “Jag har faktiskt ett liv”. Verkligen? Var det därför du följde efter mig? tänkte Brooke, men hon sa inget. Det själv-nöjda ansiktsuttrycket Klara bar fick Brooke att inte ens tänka över hennes nästa handling. Näven knöt hon så hårt att den blev vit och rätt som det var flög den i riktningen mot Klaras smink klädda ansikte. Ljudet av skrik, gråt och en krossad näsa kunde höras medan Brooke vände sig om och gick sin väg som om inget hade hänt. När hon lämnade skolans egendom, bröt hon ut i skratt. Känslorna hon undvikit bubblade alla upp på ytan. Det kändes så mycket lättare, som om en tyngd lyfts från hennes axlar. Om hon hade vetat att ett slag i Klaras ansikte skulle få henne att känna så här, hade hon gjort det för länge sedan.

backen och ser hur alla färgglada stadshus swishar förbi snabbt. Det silvriga håret fladdrar med vinden och stjärnorna lyser upp himlen. Innan Tim hoppar på cykeln stirrar han upp mot himlen och tar en stort suck, sedan hänger han efter. Billy stänger ögonlocken medan hon åker snabbt ner för backen, tar upp händerna och ropar till Tim. – Kommer du ihåg det här? Innan alla problem fanns! Han kollar ner mot marken medan han cyklar, skrattar lite för sig själv och tänker på första gången de åkte ner för denna patetiska väg. Tim var Timmy och Billy var Bill, brädan var snodd av storebrorsan och ingen av dem kunde cykla än. Bill sätter sig på brädan och drar ner lille Timmy i knät på henne. – Billy jag vill inte, det känns farligt, säger Timmy lite tyst. – Det är Bill! Jag är inte liten längre Timmy och kom igen nu mes. Vad kan gå fel? säger hon och puttar hårt ifrån så de åker snabbt ner för den stora backen genom stan. Bill tjuter av glädje och Timmy skriker av skräck. En smäll hördes och allt blev svart. Jazzmusiken hördes svagt och ögonen öppnas. Bill kollar runt och ser sin arm. Hon ser att ett litet ben som sticker upp, hon kollar upp mot Timmy och ser att han också märkt benet. Bill skriker av fascination – Häftigt! Hon kollar upp mot Timmy i väntan på en liknande reaktion. Hon hör istället ett oklart litet mummel medans han lyfter upp pekfingret “b...ben, ur a...a..armen” säger Timmy medan ögonen slocknar och han faller långsamt bak mot marken. Med flashbacken i huvudet och jazzmusiken som hörs svagt i bakgrunden är Tim helt borta men ‘väcks upp till liv’ av den där fina hesa rösten. Billy står med sin bräda och väntar på Tim, ler och ropar svagt. – Det var här, utanför jazzklubben du svimmade för att jag bröt armen!

– Neeej, jag hade faktisk en lätt hjärnskakning. Billy kollar på Tim som om hon vet att hon har rätt. De rör sig mot skogen som ligger bakom jazzklubben i slutet av staden. De ska precis gå in i skogen, men stannar upp. – Vi är snart där, säger Billy med en skakig röst. Tim har faktisk inte något emot skogen, han vet dock hur Billy aldrig tyckt att de är så trevliga. Han tar tag i hennes hand och leder vägen genom skogen. Andetagen börjar bli tunga. Billy börjar känna paniken komma. Hon blundar och räknar till tio långsamt medan de fort går igenom skogen. Billy blundar hårdare och börjar sjunga för att inte höra det i huvudet. Men det funkar inte så bra. “Vart ska vi pappa?” hörs en liten flickas röst. “Dit flickor som inte kan växa upp hamnar, Bill.” svarar den mörka rösten. – Billy, Billy, BILLY! Billy slår upp ögonen och ser hur Tim viftar med handen framför hennes ögon. Hon blinkar till några gånger och säger: – Va? Åh herregud fjant, vad vill du? – Ursäkta? Det var inte jag som sa “jag vill inte växa upp” bara så där, svarar Tim. Billy suckar stort och går i förväg småirriterad. Tim säger inget mer om det för han vet hur Billy inte är så bra på att säga tack eller be om ursäkt när hon har fel. Stigen från skogen leder till en stor öppning i skogen och en medelstor men djup sjö. Sjön är omringad av skogen. Men i en liten hörna finns det en liten öppning av skogen där det är en liten övergiven stuga med en liten brygga utbyggd från huset över sjön. Dörren öppnas, lampan tänds och Billy går in baklänges men självsäkert, viftar med sina armar och säger med en fransk dialekt. – Mina damer och herrar välkomna till The lake cabin alaa Bill and Timmy! Wie?

– För femte gången Timmy, Jag heter BILL! Jag är en stor tjej och jag kommer bevisa det för dig och min pappa! Precis som Theodor! Tims minne blir avbrutet av Billy som säger; – Du förstår väll att det här är vår sista gång vi är här tillsammans va? Jag menar vi båda har tagit studenten, det är sista dagen av sommarlovet, imorgon åker du iväg till något fancy universitet och jag blir fast här i den här skitstaden… Tim försöker uppmuntra henne men Billy fortsätter bara vara tyst och stirrar upp mot himlen. De båda ligger tysta där i någon minut och stirrar upp mot himlen, tills tystnaden bryts av Tim som säger: – Du har rätt, det är ju trots allt vår sista gång här tillsammans innan vi går skilda vägar. I snart tolv år har vi känt varann och du har fortfarande inte förklarat varför du avskyr skogar så mycket. Billys ögon spänns åt lite som om hon verkligen inte vill men till slut tar hon ett djupt andetag, kollar mot brädan bredvid henne och säger. – Du vet min bror? Theodor? Efter hans död gick allt bara ner till skit. Mamma lämnade mig och pappa ensamma. Pappa började dricka och har ett problem. Han har så mycket ilska i sig över det hela och han tar ut det på mig. Jag förstår honom dock. Om mitt liv såg ut som hans skulle jag också ha en massa ilska i mig. När jag var liten och inte uppförde mig drog han mig ut till skogen och lämnade mig där över natten. Det är därför jag alltid smyger ut för att vara med dig hela tiden. För att undvika honom, men nu när du drar har jag ingen. Tim visste inte vad han skulle säga men ville inte alls lämna Billy imorgon och sa det första som kom till huvudet. – Önskar vi kunde rymma. Billy sätter sig upp rycker i Tims tröja snabbt och säger: – Jaaaa! Tim kollar på henne som om hon är galen och säger:

Tim skrattar och säger.

– Är du galen?! Hur? Mina studier då?

– Exakt som första gången. Du har inte ändrats ett dugg sen vi var nio år, vet du det Billy?

– Min pappa har en massa pengar på ett konto som täcker det och en lägenhet, han använder det inte ens. Om han gör det, är det till alkohol.

Billy skrattar och tar ut två drickor ur kylskåpet i ena handen, en öl och en Ginger Ale. Samtidigt som hon tar upp en radio i andra handen och går ut mot bryggan så säger hon. – Väldigt tur jag har att ha en tönt som dig till bästa vän. Helt galet hur du kunde fixa el här. Billy går ut mot bryggan, tar av sig skorna, strumporna, sätter sig på kanten av bryggan och doppar in fötterna i sjön. Tim hänger efter och gör samma sak. Billy tar en slurk av sin öl och Tim av sin Ginger Ale. Tim lägger sig ner och kollar upp mot himlen. Stjärnorna och månen lyser upp hela platsen. Tim kollar runt om himlen och sedan ser Billys lysande silvriga lockar ännu en gång. Billy sätter på radion, lägger sig ner bredvid Tim, kollar upp mot himlen och säger. – Varför? Tim rycker till lite och vänder blicken mot Billy men Billys blick är kvar fastklistrad mot himlen. – Varför, vad?, frågar han. Blicken är kvar och hon svarar. – Varför måste vi växa upp? Kan man inte stanna som liten? Då var man glad, ingen ångest, inga problem, inget svårt i livet. Jag menar, ett plus ett blir ju trots allt två. Tim fnissar lite försiktigt och kommer ihåg lille Bill.

Kärlek och vänskap

Tim stannar fort upp med cykeln innan han åker in i samma stolpe som de gjorde för åtta år sen, rodnar och svarar.

– Men folk kommer leta efter oss, vi kan inte bara rymma iväg, köpa en lägenhet och betala för tre års studier i våra namn. Det blir hur lätt som helst att spåra, säger Tim. Billy kollar ut mot sjön och ler lite sådär ondskefullt som om hon har fått en idé. Eliza slår till August på axeln och säger “kolla” hon har en tidning i knät och läser rubriken på en artikel. “Två tonåringar dränkte sig själva. Lapp som förklarar allt lämnad i stugan vid sjön” – Åh det är så synd. Ungdomarna fick inte ens växa upp, eller hur fjant? Eliza ser tåget som är på väg att åka därifrån, fnissar lite hånfullt, ger August en liten kyss på kinden och sedan springer fort efter tåget. När Eliza ställde sig upp fick August de silvriga lockarna i ansiktet och August började rodna. Eliza vänder sig om och ropar: – August din tönt, du ska väl inte fega ut nu i sista sekunden?! Han reser sig upp och springer fort efter henne och ropar glatt efter henne. – Va fan Eliza! Försöker du få oss påkomna eller inte?

Hiba Hassen

6. Dit palmerna svajar med vinden Skorna skrapade mot den blöta asfalten. En isande vind piskade mitt ansikte. Jag huttrade och drog ned mössan över öronen. Väskan var tung och axlarna värkte. En gatulampa lite längre fram blinkade, den skulle säkert slockna och ingen skulle bry sig om att byta den. Klockan var fyra och det var redan helt mörkt. Hur skulle jag kunna överleva vintern när det redan är så här kallt? Jag tog av mig vanten och trevade i fickan en sista gång bara för att vara helt säker på att jag inte hade hörlurarna med mig. Som väntat var den tom och mina fingrar gjorde ont av kylan. Jag tog på mig vanten igen och knöt handen. Jag drog upp halsduken över näsan och blåste ut varm luft för att värma mina kinder. Lika snabbt som den varma luften kom försvann den och det blev ännu kallare. Jag ville inte vara kvar här. Jag ville åka till ett land där den varma luften aldrig tar slut. Ett land där palmerna svajar lugnt med den varma vinden och där turkosa vågor slår stillsamt mot en vit sandstrand.

Kärlek och vänskap

Plötsligt hördes ett dämpat “woah” och en smäll mot marken. Jag kastades från mina varma och sköna dagdrömmar till den iskalla verkligheten och vände mig snabbt om. Kanske tio meter bort låg det någon på marken och stönade. Personen satte sig långsamt upp, tittade på sina händer och reste sig sedan upp. I samma stund som personen satte sin vänstra fot mot marken gav den ifrån sig ett “aj shit” och sedan satte sig personen på marken igen. Jag kunde inte se vem det var på grund av bristen av gatulampor. Jag kom på mig själv och tog några osäkra steg fram mot personen. – Hallå? sa jag mesigt. Jag ångrade mig i samma stund. Jag visste ju inte alls vem det var, det kanske var någon som ville mörda mig. Personen kanske hade tänkt ta mig som gisslan och misshandla mig. Sätta mig i ett svart rum och bara ge mig vatten och bröd. Hota banken med att de skulle skjuta mig om de inte fick massa pengar. Kanske fanns det fler människor i skogen vid sidan av vägen, en hel grupp som skulle komma fram och omringa mig. Jag skulle inte kunna springa någonstans. Jag visste att det var nu jag skulle dö. Men ändå fortsatte jag ta några skakiga steg fram till personen och när den vände upp ansiktet såg jag att det var Olle. Jag hade inte sett honom på ett tag, han såg helt annorlunda ut. Men på ett bra sätt. Olle och jag bodde på samma gata och vi hade varit bästa vänner när vi var små, faktiskt hela vägen till högstadiet. Vi började i olika klasser och vi tappade kontakten. Ingen av oss hade egentligen velat att det skulle hända, vi bara pratade inte längre. Det var ju ganska synd. Det hade varit ganska skönt att ha sällskap med någon hem, speciellt nu när det var mörkt och kallt. – Gick det bra? Jag tog ett sista steg. Nu stod jag bara en halvmeter ifrån honom. Jag räckte fram mina händer och såg att han blödde från sina. Han tog ändå försiktigt mina händer och jag hjälpte honom upp. – Äh, jag tror jag stukade foten bara. – Han tog ett steg fram och grimaserade. – Vill du att jag ska stötta dig? frågade jag. Han nickade och la sin arm om min axel. Vi började gå långsamt. Jag letade efter något att säga men hittade inget. Stämningen var lika stel som ett träben. Jag kunde inte fatta att jag hade varit vän med honom. Var det så här stelt då också? Är det bara jag som har blivit dålig på att prata med folk? Vad säger man till någon egentligen? Borde det inte finnas några basic saker att fråga om? Egentligen finns det ju inget jag undrar, jag vet ju redan allt. Jag vet vart han bor, jag vet vad han gillar att göra på fritiden och jag vet vilken skola han går på. Vad mer finns det? Då. Jag kan prata om då. Jag kan prata om hur det var förut!

– Minns du hur bra vänner vi var när vi var små? Det är rätt sjukt ändå. – Jag ångrade mig. Såklart han minns, vi är ju inte 60 år. Varför säger jag alltid fel saker hela tiden? – Ja, vi lekte ju typ varje dag, han log så de små välkända smilgroparna syntes. – Det kanske inte var en så dålig sak att säga ändå. – Best buds forever, fortsatte jag och vi skrattade över hur töntiga vi hade varit då. Jag mindes hur mycket jag hade tyckt om hans varma glada skratt. Det lät fortfarande likadant. Den stela stämningen var som bortblåst med de kalla höstvindarna och det var inte lika kallt nu när han var nära, det var som att hans skratt hade värmt upp mig inifrån. Jag märkte inte ens att det började regna. Vi pratade glatt om minnen och om livet, han berättade att han gick natur och ville bli forskare av något slag. Jag kunde nästan gissa det, han har alltid varit bra på matte och alla sådana ämnen, han har alltid haft lätt för allt i skolan. Han hade alltid varit flera matteböcker före alla andra. Jag minndes i trean, redan då jobbade han med sexans mattebok. Jag var alltid så avundsjuk. Trots sina fina betyg ville han inte plugga vidare direkt efter studenten. Han ville se världen först, sa han. Jag kunde inte annat än att hålla med. Plötsligt var vi utanför mitt hus och att vi båda var genomblöta. – Kom in till mig, det är mycket närmare, du är genomblöt och dessutom är jag grym på stukade fötter! – Han nickade och vi började gå mot dörren. Jag låste upp och vi gick in. Den varma luften fick mina fingrar att brinna. Som vanligt vid den här tiden på året möttes jag av en dov doft av hyacinter. Jag andades ut och släppte ner mina axlar. Olle frågade om han kunde få låna kläder, jag sa att han fick ta vilka han ville ha och han haltade sig långsamt in till mitt rum. Jag såg mig själv i den stora hallspegeln. Mina kinder var alldeles röda och håret var rufsigt av mössan. Efter ett tag kom Olle tillbaka i min gamla träningsoverall. Den var alldeles för liten. Han skrattade och haltade in till vardagsrummet där han satte sig, som alltid förut, i den stora slitna fåtöljen. Det kändes som att det var igår vi brukade komma instormandes in i huset efter skolan och dricka o’boy med för mycket pulver och sedan få värsta sockerchocken och skratta tills våra magar värkte. Men det var inte igår. Jag kunde inte förstå vart all tid tog vägen. Det var typ fyra år sedan. Ändå kändes allt så naturligt. Jag gick till badrummet för att hämta en linda från medicinskåpet. Jag hörde teven sättas på. Tänk att jag inte var ensam. På första gången på fyra år var jag inte ensam. Men när jag kom in i vardagsrummet var det inte den vanliga gamla Olle som satt där. Det var inte den där killen som jag hade känt sedan dagis. Det var inte heller han som jag hade följt med till Gotland när vi var tio. Det var någon helt annan. Någon ännu bättre. Någon som skulle göra så att den varma luften aldrig tar slut och som skulle följa med mig dit palmerna svajar med vinden.

Agnes Ivehammar

7. ellas dramatik

När hon senare den morgonen kommer till skolan och kliver in i sitt klassrum blir det tyst och alla stirrar och pekar på henne och de pratar med Ellas gamla kompis. Hon går med tunga steg och blicken ner i golvet till sin plats. På rasten kommer två tjejer som heter Ronja och Bella fram till Ella, de går i samma klass, de flackar med blicken och går med tunga steg. De frågar om Ella vill följa med dem efter skolan och gå på ett café. Hon står tyst ett tag sedan hörs ett ja. Efter skolan går de tillsammans och pratar om allt och skrattar åt allt. De går in på ett café. En svag doft kommer in i näsan. En dam kommer fram med armarna i kors och är ganska kutryggig, hon doftar lavendel. Hon börjar klaga på att de skrattar för högt, Ronja svarar med stöddig röst att om hon stör sig så borde hon gå därifrån, Damen går iväg med huvudet uppåt. Tjejerna vänder sig mot damen och skrattar retfullt. Ella går sedan hem och hennes mamma står i dörren och har tårar i ögonen. Ella öppnar dörren och hennes mamma skriker på Ella att hon varit orolig för att hon kommer hem sent och inte svarar i sin mobil. Ella skriker tillbaka på sin mamma och stampar i golvet och smäller igen ytterdörren. Hennes mamma ropar: ”Glöm inte dina läxor”. Ella ringer sina kompisar istället. Det är bara Bella som svarar så de pratar i en timme ända tills hennes mamma kommer uppför trappan och säger åt henne att gå och lägga sig. Ella puttar ut henne ur sitt rum och låser sedan dörren. Dagen efter går hon med Ronja och Bella till skolan och luften är frisk men det gör ont i näsan när de andas in, de är arga på Ellas gamla kompis när de får höra vad som hänt. De bestämmer sig för att gå ihop mot henne. De kliver in i klassrummet och Ellas gamla kompis står där, de ignorerar varandra. Ellas gamla kompis skickar över en lapp till Ella, det står att hon är en nolla. En lärare kommer in och knycklar ihop lappen och slänger den, han tittar sedan surt på Ella med. Ella tittar ner i bänken, hennes gamla kompis skrattar högljutt och tittar på sina nya och populära vänner som också skrattar. På lunchrasten går tjejerna ihop, de vill hämnas. Inne i matsalen sitter Ellas gamla kompis med sin nya kompis. Ronja går och hämtar ett glas mjölk. När de ska sätta sig vid ett bord så går Ronja in i Ellas gamla kompis och mjölken far ut från glaset över henne. Hon skriker. Både Ella och Bella skrattar så de får ont i magen. Nu känns det bättre för Ella, men det här är bara början. Lektionen börjar och klockan tickar långsamt. På rasten öppnar Ella sitt skåp och det luktar surt, hon tittar runt i skåpen bland sina

grejer och hittar en blöt strumpa. Bella går till Ella för hon känner en stank, efter en stund kommer även Ronja. De springer till toaletten och hämtar papper och bär ut den illaluktande strumpan som luktar surt och det känns långt upp i näsan, de lägger den i soptunnan. Nu känner de att det är nog, de rusar snabbt till Ellas kompis. Ellas kompis står med sina nya kompisar och hon ler och skrattar. Ronja skriker på Ellas kompis och sedan går de därifrån. Det bubblar inne i henne. De känner att de inte tänker göra något mer nu för det räcker så de struntar nu i detta drama, istället tänker de att de skolkar och går och fikar för att fira att det nu är slut eller att de iallafall hoppas på det. De promenerar till ett café som heter Rockstar. Det är ett café som är gjort för ungdomar, väggarna är färgat med svart och vit tapet. De brukar vara där ofta så de vet vad de ska beställa. De beställer in varm choklad med marshmallows, grädde och chokladsås. De går hem till Bella istället för att gå tillbaka till skolan. Bella får ett sms från sin pappa. Hon stelnar till. Bella har fått utegångsförbud för skolan har ringt och berättat vad som hänt. När klockan slår 23:01 promenerar Ella hem. Snön fastnar i hennes ansikte. Hon darrar, magen snurrar och hon flackar med blicken. Hon ser en skugga bakom sig så hon börjar springa. Skuggan kom närmare och närmare. Hon springer så snabbt hon kan, rusar in genom ytterdörren och låser dörren. Det är mörkt inne. Det verkar som att ingen är hemma, endast tv:n är igång, 112 Polis. Hon kliar sig på hakan. Hon stänger av tv:n. Hon går direkt och lägger sig utan att borsta tänderna. Hon passar på att ringa sin mamma men hon svarar inte. Ella tror hon bara jobbar sent. Några timmar senare väcks hon av att någon kommer in genom ytterdörren på nedre våningen. Hon går nerför trapporna, hennes hjärta bultar hårt, hon är beredd på det värsta. Hon går ut till hallen och ser att det bara är hennes mamma som kommit hem. Ellas mamma har sjukhuskläder på sig. Ellas mamma hoppar till när hon ser Ella för det är mitt i natten. De går och lägger sig. Plötsligt börjar det ringa i Ellas mobil. Det är hennes gamla kompis som syns på skärmen. Tårarna faller ner från kinden och ner på sängen. Hon tar upp mobilen och svarar. Det hörs på kompisens röst att hon är ledsen, hon hackar och skakar mellan orden. Ella blir orolig för hon har aldrig hört sin kompis så ledsen. Ella hör knappt vad hon säger men hon hör att hon ber om ursäkt. Hon blir lugn i kroppen sedan går hon och lägger sig.

Kärlek och vänskap

Plötsligt hörs en rejäl smäll på övervåningen, det är en glad och trevlig tjej som kan bli riktigt sur så det bubblar i henne. Hon bråkar med sin mamma. Hon står och stirrar på henne och trampar i golvet, hon skriker och slänger saker omkring sig. Dagen därpå får Ella ett konstigt sms från sin kompis, det står att hon inte vill vara vän med Ella mer för att hon är töntig. Ella får ont i magen. Då kommer hennes mamma, Ella står och stirrar ner i golvet och är helt stum. Hennes mamma försöker krama henne men Ella knuffar bort henne.

Dagen efter går hon till sin kompis. Hon kliver in genom dörren och får en varm kram och hon känner sig varm inombords. De bestämmer att aldrig mer bråka igen för de är ju trots allt bästa vänner. De går till skolan. Raka i ryggen och blicken uppåt. Ellas nya kompisar kommer fram till dem och de nästan gapar. De går tysta in i klassrummet och lektionen startar direkt.

Fanny Gustavsson

8. en livslång vänskap – Passa, passa ropar Fabio till Mario som är några vinrankor bort. De är på ett stort fält av gröna vinrankor, satta i långa rader och spelar boll, en aktivitet som de vanligtvis gör varje sommardag, när dagen börjar gry och det fortfarande är lite fuktigt i gräset. Känslorna svämmar över av glädje och längtan när minnena strömmar till honom. Fabio har precis dukat ut mandelkubb och wienerbröd på vardagsrumsbordet och småler lite av tillbakablickarna. Mario kommer in med posten genom dörren som brevbäraren nyligen lämnat. De slår sig båda ner i var sin gråmelerad fåtölj, men Mario flyttar sig från det honungsfärgade solljuset som träffar honom rakt in i de mörkbruna ögonen och sätter sig jämte Fabio. Mario och Fabio har ljusgrått hår och går med böjda ryggar båda två. Fabio är lite längre än Mario men annars är kompisarna väldigt lika med deras blå ögon, rynkiga händer och deras lekfulla sinne.

Kärlek och vänskap

Fabio rättar till sina löständer innan ha börjar äta av Wienerbrödet samtidigt som han darrande öppnar sin post. Han öppnar det första brevet med en brevkniv med svart handtag, men sätter först på sig sina läsglasögon som hänger på hans vänstra bröstficka innan han börjar läsa. Mario tittar bort från sitt wienerbröd och upp på Fabio för att fråga honom någonting men hejdar sig genast när han ser Fabios ansiktsuttryck. Hans kinder är rödflammiga och hans panna är rynkigare än vanligt. Hans mun är öppen samtidigt som han häpnadsväckande läser vidare vad som står i brevet. Han tittar upp på Mario och berättar stammande: – Jag, ja, jag får inte bo kvar här. – Jag tvingas flytta till ett pensionat på grund av incidenten som skedde häromveckan. Hans ögon blir en aning våta och han börjar läsa brevet om och om igen som om han inte kunde tro sina ögon. Mario stannar hos honom hela kvällen försöker att se det positiva med flytten. – Fabio, du ska se att det kommer att ordna sig. – Där kommer du att få hjälp med det mesta och vi är ju inga ungdomar längre. Han stannar hos honom ända tills den röd orangea skymningen tränger sig på. Fabio fäster blicken efter honom när han cyklar iväg i kvällsskymningen med sin blåa cykel. Sedan vänder han sig om och flanerar sakta, nästan hasande till sitt badrum med slokande axlar för att göra i ordning sig innan han släcker nattlampan. Han känner sig både lite rädd och orolig för hur han ska må på ålderdomshemmet, det tar långt tid för honom att somna den kvällen. Nästa morgon är fortfarande den där oroliga känslan kvar av saknaden av sitt hem, men också orolig för att komma till något nytt. På förmiddagen kommer en anställd från ålderdomshemmet som heter Marco och hämtar upp Mario. Han säger ingenting och Fabio har heller ingen lust att prata fast han vanligtvis är väldigt öppen och rak som person. På vägen dit växer känslan av nervositet ännu mer; han får kväljningar, börjar kallsvettas och blir blek i ansiktet. Han tänker ännu en gång tillbaka på när han var liten och problemen var både färre och mer bekymmerslösa. Han längtar efter ungdomen och försöker att blockera tanken på att förlora allt han har haft och älskat de senaste trettio åren och att inte ha någon kontroll över vad som kommer att hända i framtiden eller hur han kommer att trivas och må, men det värsta är att han känner sig ensam om det, ensammast i världen. Det här har aldrig hänt honom förut, Ingen har någonsin tvingat honom till någonting liknande. Fabio är illamående när han kommer fram och han är mer nervös än någonsin. Nu har han bara några steg fram till ingången. Hur kommer de behandla mig? Fabio hade hört många historier

om gäster som hade fått för lite mat, för lite hjälp och till och med de som hade blivit slagna och hotade. Han tar ett steg närmare. Hur kommer det se ut? Kanske helt sunkigt med dålig luft och med personal som säger åt mig vad jag får och inte får göra. Han tar nu tag i det brunmelerade handtaget som sitter på en vit dörr och tar ett djupt andetag innan han öppnar dörren. Han blundar först i några sekunder innan han öppnar högerögat på glänt och sedan det andra. Han ser ett receptionsbord i slitet trä och en receptionist som nästan ser ut att vara lika gammal som han själv. Väggarnas ljusgula tapeter har bleknat av solens strålar och på golvet ser han en stor, brun, rektangulär fläck där troligen en matta har legat. Receptionisten som heter Adriana ber honom säga sitt namn och sedan ger hon honom en rumsnyckel där han ska bo. Rummet är en våning upp och trappan knarrar och knakar för varenda trappsteg han tar. När han kommer upp till rummet är det tyvärr lika uselt som han har föreställt sig. Dålig luft med damm överallt, skinnet på fåtöljen är sprucket på flera ställen, sängen är liten och tapeter och väggar är slitna. Och utsikten, den finns inte. Det finns nämligen inte ens ett fönster i rummet! Nej, de första veckorna på ålderdomshemmet är inte roliga. Han längtar hem. Han har ju nästan aldrig sett något annat än sitt hus och sina vinrankor och nu kommer han till något helt främmande ställe, där han inte trivs med maten, boendet eller tomten utomhus. Det är svårt att somna för honom om nätterna och han blir bara tröttare och tröttare i kroppen. Det är inte här, han vill tillbringa sina sista dagar i livet. Men en dag när solen lyser som starkast kommer det en väldigt gammal man in genom den vita dörren med brunmelerat handtag, någon som Fabio känner mycket väl igen. Det är Mario. Ett lyckorus sveper genom Fabios ådror, när han får syn på honom och likaså i Marios. Vilken lättnad tänker han! Äntligen någon som gör tillvaron lite bättre här på ålderdomshemmet. Mario får rummet näst intill Fabios och de umgås och pratar varje dag. Precis som i sina yngre dagar. I ett år håller de på så. De går upp, äter, pratar, äter, pratar och sedan går de och lägger sig. Men en kväll när de båda sitter nere i receptionen och spelar kortspel med några utslitna kort som Mario fick med sig hemifrån innan han åkte så säger Mario. – Jag börjar tröttna på att göra samma sak dag in och dag ut. – Håller med, säger Fabio. – Jag vill ut i den friska luften och den vida världen och åka tillbaka till vingården och återuppleva gamla minnen från de dagarna då vi gjorde roliga saker på. – Vi måste bort härifrån, eller vill du sitta här och ruttna ända tills livets slut tränger sig på. – Nej det vill jag inte, svarar Fabio. – Okej, då gör vi såhär säger Mario och böjer sig fram till Fabio för att viska i hans öra. Nästa dag när alla på ålderdomshemmet går ut på gården efter deras förmiddagsfika för att få lite frisk luft är Mario och Fabio väl förberedda inför vad de ska göra den dagen. De går först ut som alla andra, även receptionisten Adriana går ut för att hålla ett öga på dem som brukligt är. Men som också är vanligt är att hon efter ungefär tio min går in igen, för att brygga sitt kaffe. Det är då de har sin chans att fly. De står redan vid grinden beredda på att sakta lyfta upp spärren från låset, gå ut och sedan lika lugnt sätta tillbaka den. Jaa! viskar de i kör, när de är utanför pensionatets vita grindar. De försvinner i ett snabbt tempo för att vara över 80 år gamla bakom ålderdomshemmets tujahäck. Det är två mil till vingården och det

Han vänder sig om och ser att Mario håller sig vid sin vänstra bröstkorg där hjärtat sitter. – Hur går det? frågar han. – Bra bra svarar Mario. Efter ytterligare några kilometer stannar Mario helt och lutar sig ner mot marken med båda handflatorna vilandes på knäna. Fabio vänder sig om och går med raskt tempo för att komma fram till honom. – Vi kan vända om, säger han snabbt och upprört. – Nej nej, jag klarar mig, svarar Mario. – Gå nu. De fortsätter ytterligare några kilometer i den varma solen som gör deras pannor våta av svett. De går i T-shirt och shorts båda två och de ser nu en alldeles grön gräskulle med en stor och gammal ek som de båda känner väl igen.

– Ta mig dit säger han och räcker upp ena armen samtidigt som han andas tungt. Fabio förstår vad han menar och lägger den över sin vänstra axel. De börjar gå med tunga steg upp på kullen. Fabio känner en tung sten i sitt bröst och märker att hans läppar börjar skaka och darra. De sista stegen upp för kullen, är två tunga steg för honom både fysiskt och känslomässigt. – Titta, vingården! säger han när de kommit upp för kullen och ruskar om Mario lite. Det känns som om Marios ben bara går rakt av och han faller ner på knä. Hans ansikte är i trädets skugga och Fabio hinner precis ner bakom hans rygg innan han faller bakåt och landar i Fabios famn. Där är de. Med Mario i sin famn sitter Fabio på den plats där livet på ett sätt började för dem båda, med de allra lyckligaste minnen i sina ryggsäckar, men som nu även tar slut. Två vänner som sedan dag ett hade varit tillsammans, men som nu hade kommit till slutet av sina 81-åriga liv. Fabio fäller en tår som rinner nerför kinden och som sedan droppar ner på Marios. Han fäller en till, men som Mario anstränger sig för att torka bort och säger: – Gråt inte, jag fick i alla fall dö i det fria.

Gustav Carlsson

9. ett sista farväl Abigail kunde inte ta det längre hon ville att smärtan skulle gå bort. Där stod hon på taket och tårar rinner ner från hennes bleka ansikte. “Ett steg till” tänker Abigail “bara ett steg till. Abigail blundar och går mot kanten, när hon skall ta det sista steget stoppar nåt henne plötslig. Det hela började med en vanlig söndag. Mamma kom in i rummet och bakom henne stod Amina, tillsammans började de sjunga – Ja må hon leva! ja må hon leva! ja mår hon leva uti 100 år! I handen hade hon en tårta med fina blommor på. Abigail satt sig upp på sängen och väntade tills de hade sjungit färdig. – Önska dig något, sa mamma. Hon blundade och önskade sig en lycklig födelsedag. Amina kom fram till sängen och satt sig vid kanten. Hon tog fram en liten ask från hennes backficka och gav den till Abigail. Med spänning öppnade Abigail presenten. Inuti asken fanns det ett fint halsband. Plötslig började Abigail andas långsammare och kunde känna klumpen i halsen. Hennes ögon vattnades när hon ser halsbandet som brukade tillhöra hennes döda mormor. Amina håller om Abigail och viska i hennes öra Vi saknar henne också, hon ville att du skulle få det på din artonde födelsedag. Abigail ger Amina en svag leende och känner hur tårarna rinner ner. Efter några minuter lämnar Amina och mamma rummet. Abigail lägger sig tillbaks på sängen hennes långa bruna hår täcker ansiktet. Hon är borta i sina egna tankar tills hon hör telefonen ringa, hon kastar sig ur sängen och svarar i telefonen. – GRATTIS på födelsedagen, skriker Cardi från andra sidan telefonen.

Snabbt väljer hon kläder och börjar ge sig ut mot hennes favoritcafé. Hon beställer samma sak som alltid och börja leta efter en ledig plats, hon sätter sig ner på en soffa som inte är så långt ifrån kassan. Sedan öppnas den tunga glasdörren till caféet, där är han. Så fin och underbar, han har ett ständigt lysande sken som aldrig slutade skina. – Hej Abigail! – Åhh, hej Damien! – Haha! – Va?! Vad gjorde jag för fel? – Haha inget, du är bara söt när du rodnar. – Aha. Han säger det med en tyst och len röst, han sätter sig bredvid henne och lägger armen om henne. Han viskar i hennes öra, något hon aldrig kommer glömma: – Jag gillar dig. *3 timmar senare* Abigail har precis blivit färdig till festen. Hon har på sig en tanktop som va vit med ett par svarta trasiga högmidjade byxor. Hon hoppar in i taxin hon har ringt efter och åker till festen. Abigail går in genom dörren, när hon kliver in i huset möts hon ut av hög musik. Hon springer upp för trappan och ser hennes bästa vän hångla med hennes kille. Abigails armar faller ner längs hennes kropp. En tår rinner ner längs hennes kind. Hon kan aldrig glömma det hon just såg. Hon springer ut så snabbt hon kan hon orkade inte se mer. Först hennes bästa vän nu hennes kille. Smärtan tar över hela hennes kropp. Abigail springer det snabbaste hon kan hem. Snabbt slänger hon av sig tjocktröjan och klättrar upp på taket. “Ett steg till och smärtan kommer gå bort”

– Tack! men du behöver inte skrika, skriker Abigail tillbaks

Hon går långsamt mot kanten tar ett djupt andetag. Hon skall precis kliva över kanten. Helt plötsligt hör hon någon skrika:

– Ja, ja. Jag ringer för att fråga: kommer du idag på Jessicas fest?

– NEJ VÄNTA!!

Abigail var chockad, henne närmaste vän ska ha fest men bjöd inte henne.

Det är Damien han drar henne långsamt tillbaka på taket. Han viskar något i hennes öra. Abigail vänder sig om och kramar honom. Hon kan inte helt förstå att hon var nära på att hoppa. Hon är säker nu, hon är säker hos Damien.

– Jag tror inte jag kan idag, förlåt, sa Abigail ledsen – Oh, okej. Då ses vi sen! Hejdå! Abigail lägger ifrån sig telefonen och går mot sin garderob.

Kärlek och vänskap

kommer att bli jobbigt för dem. Det är sommar ute och det varma vindarna fläktar tillsammans med en syrlig doft från lövskogen som ligger näst intill ålderdomshemmet. De går i tystnad men efter säkert hälften av vägen när de gått märker han att Mario börjar sacka efter mer och mer.

Parwana Hashemi 19

10. festen Klockan slog 07.30 när jag väcktes av larmet men jag valde att ligga kvar en stund. Jag vaknar till efter en stund av att mamma ropar i trappan. – Armida, är du vaken? Bussen går ju snart! Dörren till mitt rum öppnas och Samira, min storasyster väcker mig. Bussen till skolan går 08.18 men jag vaknade 08.13 så jag visste att jag inte hade en chans att hinna med den. Jag tog nästa buss till skolan och kom tio minuter för sent, men det är ju ändå fredag tänkte jag. När jag kommer in i klassrummet så har Madison satt sig på min plats bredvid Sophia. Madison och Sophia är mina absolut bästa vänner och vi hamnade i samma klass när vi började första ring på gymnasiet. – Förlåt att jag kom för sent, bussen körde förbi mig, sa jag till läraren.

Kärlek och vänskap

– Kom in och sätt dig så tar vi det sen, svarade han.

– Vad är det här, frågade jag med ett flin i rösten. – Det är bara en cider, det kan du väl dricka? svarade Sophia. Jag svarade inte utan bara tog emot drickan och hängde med Madison och Sophia in till vardagsrummet. På vardagsrumsbordet stod det fullt av olika flaskor, stora som små och massor med plastmuggar av alla olika slag. Det var inte såhär jag hade föreställt mig, jag som bara trodde det skulle vara en vanlig kompiskväll. Det plingade på dörren och Madison sprang glatt iväg och öppnade men Sophia stannade kvar i rummet med dig. Snart fylldes hela huset med människor jag aldrig träffat förut men jag försökte hålla mig till Madison och Sophia. – Här, smaka det här, sa Sophia och gav mig en plastmugg. Jag smakade drycken och det smakade beskt och helst ville jag spotta ut det i glaset, men höll kvar det och lyckades svälja det till slut.

Första lektionen var fysik och jag satt och bara stirrade på klockan tills den slagit 09.25 så vi äntligen fick rast. När klockan ringde ut oss så rusade alla ut från klassrummet och snart var korridorerna proppade med massa skoltrötta elever som snart skulle in på nya lektioner.

– Jag blandar åt dig, sa hon och hällde ner massa drycker i en plastmugg som hon sedan gav till mig.

Madison och Sophia väntade på mig utanför klassrummet eftersom att de var de första som rusade från klassrummet. Vi går tillsammans till våra skåp som ligger bredvid varandra.

– Jo det klart, svarade jag bestämt.

Skoldagen gick rätt fort men sista lektionen var bild och den skulle såklart kännas hur lång som helst. Jag satt mest och pratade med Madison och Sophia och fick inget arbete gjort. Vi pratade om allt mellan himmel och jord men såklart inte självaste skolarbetet. – Vi ska vara några kompisar hos mig ikväll, har ni lust att komma? Frågade Madison mig och Sophia. – Ja absolut, kan du Armida? Svarade Sophia. – Aa visst! När kan vi vara hos dig? – Kom vid typ sju så är ni före de andra, sa Madison. Klockan ringde och som vanligt så kastar sig alla ut från klassrummet och skolan hade äntligen slutat för dagen. När jag kom hem så lade jag mig direkt på sängen och somnade en stund. När jag vaknade hade klockan hunnit bli fem och jag kände mig så trött att jag bara ville somna om och vakna nästa dag istället. Men jag visste ju att jag var tvungen att börja göra mig i ordning om jag skulle hinna i tid. Jag tog en dusch och sen sminkade jag mig lite extra till kvällen. När klockan närmade sig halv sju hade jag hunnit sminka mig och satt på mig mina favoritjeans som var höga i midjan med ett linne som slutade precis över byxkanten. När jag var klar så satte jag på mig jackan och mina skor och gick mot Madison. Madison bodde bara ett kvarter ifrån mig så det tog max fem minuter att gå till henne. Jag kände hur snöflingorna i luften fastnade på mina ögonfransar som förstörde mascaran. Dörren stod på glänt när jag kom fram till Madisons hus så jag klev in och skrek “Hallå?” Madison och Sophia kom springandes med en varsin glasflaska i handen. – De andra kommer snart men tänkte att vi kunde träffas en stund innan, sa Madison. – Aa absolut, sa jag medan jag hängde av mig jackan.

Sophia sprang in i vardagsrummet och hämtade en likadan flaska som de höll i och gav den till mig.

Jag tog emot muggen men drack ingenting av drycken. – Eller du kanske inte vågar? sa Sophia kaxigt till mig.

Jag tog muggen och tog stora klunkar av drycken. Sophia såg nöjd ut och hon tog muggen av mig och fyllde upp den igen. Sophia och Madison stod mitt på vardagsrumsgolvet och alla dansade till den höga musiken som spelades, men jag satt bara där i soffan och smuttade på drickan i muggen. Varje gång jag fick ögonkontakt med Madison eller Sophia så kollade dom ner på glaset och sedan på mig igen, de försökte visa att jag skulle dricka mera, så jag gjorde det, varje gång de kollade på mig. Efter en stund så kände jag att jag blev mer och mer yr, men jag sitter kvar i soffan tills Madison kommer och drar upp mig ur soffan så jag spiller ut drickan över hela mitt linne. Äsch, det torkar. Kom och dansa med mig nu, sa Madison sluddrigt. Madison höll fortfarande i mina händer när jag dansade med henne och vi hade så kul. Sophia såg att vi dansade och hakade då på vår dans när vi dansade till den höga musiken. Jag hade inte ens koll på hur mycket klockan var men det kändes som att tiden flög iväg, så jag tog upp mobilen och klockan var över tre på natten. Jag hade mer än trettio missade samtal från min mamma och min syster, men jag la bara ner mobilen igen. Madison och Sophia hällde bara upp fler och fler glas till mig och det kändes som att varenda kroppsdel jag hade inte hade någon känsel och allt bara snurrade och kändes som att någon satte två glas för mina öron, för jag hörde knappt nånting och allt blev plötsligt svart. – Armida? Hör du mig? Hör jag en röst säga. Allt var blött och kallt, och jag öppnade mina ögon och där satt Samira. Samiras ögon var fyllda med oro och tårar. – Hör du mig? Armida svara om du hör mig, säger hon gråtandes. – Ja, jag hör dig, svarar jag. Jag kollar upp men himlen bara snurrade, allt snurrade och mådde illa, jätteilla.

– Varför gör du så här Armida? Jag trodde inte du var sådan, sa mamma. – Förlåt mamma, det var inte meningen att det skulle bli såhär. Efter en stund kommer mamma med bilen och de hjälper mig att sätta mig i baksätet och hon kör hem oss. När vi kommer hem kommer pappa och öppnar min bildörr, han lyfter ur mig ur bilen och bär mig till mitt rum. – Varför gjorde du så, sa pappa. – Det var inte meningen att det skulle bli så, sa jag. – Du kunde sagt nej, sa han. Dörren öppnas och mamma kom med ett glas vatten och en huvudvärkstablett som hon ger till mig.

Det är tyst en stund, och mamma gråter fortfarande. – Jag kunde inte det, alla andra drack och jag ville inte vara den fega som inte vågade. – Ibland måste man våga, snälla säg till oss nästa gång så hjälper vi dig, det är inte bra när det blir såhär, sa pappa. – Vi är ärliga mot varandra i den här familjen, om du bara sagt hade vi vetat och hjälpt dig, sa mamma. – Det var inte meningen, förlåt mig. – Gör snälla inte om det bara, sa pappa och kramade om mig. – Vi är ju bara rädda om dig, sa mamma och smekte min arm. Jag svalde tabletten och drack upp vattnet mamma hämtat till mig. Pappa reste sig och gick mot dörren. – Sov en stund, det hjälper, sa pappa. Jag la mig ner i sängen och pappa gick, men mamma satt kvar på min sängkant och fortsatte smeka min arm tills jag somnat.

– Tack mamma, sa jag.

11. frestelsen

Han stoppade mig innan jag hann säga något med sina mjuka varma läppar mot mina. Hans lena tunga lekte med min på ett sätt som ingen annan kunde. Han tog ett fast grepp om mig och där kunde jag vara för alltid. Det var ett härligt pirr som kittlades i magen. Stämningen som låg i luften var helt underbar. Det var bara vi. Där och då fanns det inget annat än vi. Någon ångestfylld känsla bubblade upp i magen. Jag antar att det var fel person. För det var inte honom som jag var där med. Det är inte alltid lätt att gå upp på morgonen, speciellt när Adam är bredvid mig. Extra myset på morgonen är alltid det mysigaste. Jag kan ligga kvar i den breda sängen och kolla på honom där han ligger. Bröstkorgen som åker upp och ner av hans långsamma andetag. Hans muskulösa armar som han kramar om mig med när jag försöker gå upp ur sängen kan jag inte motstå. Måste du verkligen åka nu Sara? säger han med en nedstämd röst. Jag vill så gärna ligga kvar bredvid honom men jag är verkligen tvungen att åka. Jag ger honom en kyss och drar bak hans hår försiktigt och långsamt. Jag lägger det bakom öronen så jag kan se hans djupa blåa ögon och blicken han ger mig får mig att smälta. Hans hår luktar dyrt shampoo och är så lent, det finns nog inte en enda tova i det håret. Efter två år tillsammans trodde jag det var svårt att hålla kärleken vid liv, men det känns som att efter varje dag som går faller jag bara djupare och djupare för honom. Idag skulle jag försöka hinna med bussen klockan sju så jag var i skolan ungefär halv åtta. Jag började som vanligt klockan nio men ville vara någon timme i skolan så jag hann läsa för kemiprovet eftersom jag hade varit fullt upptagen med andra läxor hela veckan. Tyckte det var skönare att sitta i en tyst arbetsmiljö för om jag hade stannat hemma hade jag inte kunnat motstå honom. Adam hade somnat om och låg helt orörd i sängen så jag lät honom vara. Jag gick upp och drog på mig några kläder lite snabbt. Hade glömt att lägga tröjan i tvätten så tog några sprut parfym och hoppades att ingen skulle känna den svaga doften av svett. Jag hann inte göra någon frukost för bussen var utanför min gata om ungefär fem minuter. När jag äntligen kommer fram till skolan så sätter jag mig på en liten soffa vid fiket som ännu inte öppnat. Jag tar fram mina kemiböcker och upp med datorn. Såklart så har den inga procent alls så är tvungen att ta fram laddaren ur väskan och koppla in den. Jag försöker att läsa och anteckna men mina ögonlock känns bara tyngre och tyngre, men just då är det något som håller dem uppe.

Emilia Broberg

Min blick fastnar på något som inte är mitt anteckningsblock eller datorn. Suget i magen känns starkare än någonsin. Min kropp blir som gelé och jag kan inte koncentrera mig på något annat. Blinkar några gånger och det är sant det jag ser. In genom dörrarna kommer han. Han som gör mig knäsvag. Hans stora, gråa hoodie gömmer hans muskler. Omedvetet har han tagit en grå mössa som matchar perfekt med tröjan. Hans blåa ögon drunknar man nästan i. Aldrig har vi pratat. Inte ens ett ord har vi bytt med varandra, men det känns som när våra blickar möter varandra så sägs mer än tusen ord. Jag tycker om det jag ser och jag vet att det jag känner är besvarat. Allt är förbjudet men det är som jag dras till honom mer eftersom jag inte får. Om jag bara kunde få röra honom på något sätt.

Kärlek och vänskap

Samira bara gråter och håller i min hand. Hon tar upp mobilen och ringer någon, men jag vet inte vem. Samira ger mig mobilen och det är mamma i telefonen, hon gråter.

Han kollar på mig och jag tittar snabbt ner i datorn igen för att inte verka för intresserad. Plötsligt hör jag steg. Han går långsamt och jag ville titta upp på honom en sista gång innan han har gått förbi mig. Jag hör att han stannar till och undrar vad han gör så jag kollar upp. Jag ser att han har stannat framför mitt bord och han kollar rakt på mig. Mitt hjärta slår dubbelt så snabbt eller kanske stannar. Jag hinner inte tänka och vet inte vad som händer. Jag undrar vad han ska säga och göra. Det är bara vi i fiket än så länge. Har inte sett röken av någon lärare ens. Han frågar om han får sätta sig och jag får inte fram något ord så jag nickar lättsamt och ger ifrån mig ett litet leende. Jag som så många gånger hade planerat denna konversation vågar inte säga ett ljud. Det är han som bryter tystnaden och säger med en lugn röst. – Vad läser du? – Ehm… Bara lite kemi, svarar jag nervöst. Efter det så blir det tyst igen. Han säger ingenting på ett tag utan bara sitter och kollar på mig. Han berättar att han tycker jag är vacker. Jag rodnar. Jag vet inte hur jag ska reagera. – Du vet inte hur länge jag väntat på det här ögonblicket, säger han. Han bryr sig inte om att jag just denna morgon inte har smink eller de finaste kläderna på mig. Det är just mig han kallar vacker och ingen annan. Utan att säga någonting mer tar han tag i min arm och reser sig upp. Jag gör inget motstånd utan följer efter och kan inte hjälpa att jag blir varm i hela kroppen. En klump i magen bildas. Jag undrade varför. Han är killen jag alltid velat ha, den jag alltid strävat efter. Han håller fortfarande att stadigt grepp runt min hand och vi går emot ett rum jag inte hade varit i förut. Skolan har börjat fyllas mer och mer nu. Han stänger dörren och låser, lägger sina händer runt mig. Han frågar snällt om jag vill att han skulle sluta vara så på. Det kanske

är det jag vill, kanske skulle jag sagt något tidigare. Han stoppar mig innan jag hinner säga något med sina mjuka varma läppar. Hans lena tunga leker med min på ett sätt som ingen annan kan. Han tar ett fast grepp om mig och där kan jag vara för alltid. Det är ett härligt pirr som kittlas i magen. Stämningen som ligger i luften är helt underbar. Det är bara vi. Där och då finns det inget annat än vi. Någon ångestfylld känsla bubblar upp i magen. Jag antar att det är fel person. För det är inte Adam som jag är där med. Jag försöker signalera ett stopp. Jag vrider mig om men han luckas trycka upp mig mot väggen i det lilla rummet. Jag kommer inte loss. Jag försöker putta bort honom men han är så muskulös att det inte går. Jag börjar tänka på Adam som ligger där hemma i sängen helt orörd. Tänk om han drömmer om mig. Mina händer knyter jag ihop och känner svetten. Till slut kommer jag bort efter några minuters kämpande. Det känns som att någon kollar på oss. Vem som helst kan tjuvkika genom de små fönstren. Han har inte gjort något fel. Det är jag som ska vara tydligare emot honom, men jag är arg.

Den enda jag bryr mig om är Adam.

Du är ju helt dum i huvet! skriker jag och springer ut ur rummet.

Jag insåg inte vad jag hade, tills jag förlorade det. Livet förändras och beroende på vilka val jag har gjort så har mitt liv formats, kanske är det ödet eller bara ren slump.

Hans stora ögon kollar på mig som han tycker jag är dum i huvet men han säger inget. Genom korridoren går jag tillbaka till fiket och packar snabbt ihop mina grejer. Jag vill inte se honom igen.

Kärlek och vänskap

12. första intrycket

De sprang genom den mörka barrskogen så fort de kunde, samtidigt som de tacklade varandra i sidan. Båda var vinnarskallar, ingen tänkte förlora. Himlen mörknade och de närmade sig slutet av skogen. Stora, ytliga rötter slingrade sig ut som läskiga hinder. Svettiga och med andan i halsen, båda med ilska i blicken, snubblade de fram. De småputtades medan de sprang och Jonathan var hack i häl på Johan när de sprang ut på det stora leriga fältet. Båda tog i allt de kunde. Väl ute ur skogen tog Johan full fart och hoppade nästan in i Jonathan. Jonathan var så arg på Johan att han inte visste vad han gjorde. Den idioten. Redan den första dagen i sjuan hade det börjat. Johan var dryg och överlägsen. Det var en tjej, Alice, i Jonathans klass som han varit med hela sexan och som han gillade jättemycket. Jonathan hade fjärilar i magen varje gång han såg eller var nära henne. Men sedan Johan börjat i samma klass hade han och Alice börjat spendera mer tid tillsammans. De gjorde allt som Jonathan och Alice hade gjort innan. De brukade sitta och prata länge på rasterna. Jonathan kände att han kunde vara sig själv runt Alice och prata om vad som helst. Det kändes som om de var gjorda för varandra, det tyckte i alla fall Jonathan. När han såg dem tillsammans kände han sig helt tom på insidan. Det var som att någon slog honom hårt i magen. Johan tog sats och tacklade Jonathan så han hamnade med huvudet rakt ner i leran. Utan att se sig om fortsatte Johan sedan att springa. Jonathan blev liggande en lång stund. Vartenda ben i kroppen värkte. Sakta kravlade han sig upp och haltade bort genom skogen. Jonathan hade lera överallt när han kom in i skolbyggnaden och låste in sig på toan. Han tog upp sin gamla ärvda knapptelefon. Han kunde i princip bara ringa på den. Han ringde Arvid och berättade vad som hänt. Jeansen kletade fast på benen och han hade börjat skaka av köld. Han kände sig både ledsen och arg och utan hopp. I skåpet hittade han ett par svettiga gympabrallor som han tog på sig istället för de våta, leriga jeansen. De närmaste dagarna höll sig Jonathan hemma från skolan. Han ville aldrig mer se den där idioten Johan. När han samlat mod och inte längre orkade höra sin morsa och farsas tjat gick han till skolan. På väg dit tänkte han på hur han skulle slå Johan. Han kom upp på skolgården och såklart stod Alice och Johan tillsammans. Han svalde och gick bestämt mot Johan. Tre snabba kliv och en hård putt i Johans rygg. Johan föll ihop som en fällkniv men reste

Det var jag som var dum i huvudet. Jag trodde jag ville ha någon annan men i stundens hetta fanns det bara en och det var Adam. Skoldagen var hemsk. Kunde inte tänka på något annat men den gick snabbt. Bussen var trång och många luktade svett så det var skönt att komma ut i den friska luften. Jag låste upp dörren och knöt upp mina skor. Med snabba steg gick jag emot min dörr. Dörren stod på glänt och när jag öppnade den så satt han där, Adam. Han som bara grät i regnet satt nu där med gråten i halsen. Jag visste direkt vad det handlade om. Han höll upp en bild på killen och mig i skolan. Han hade fått den skickad av någon kompis till honom. Någon hade tagit kort på oss och den bilden spreds som en löpeld. Jag stirrade rakt in i Adams ögon och så såg jag tårarna vid vattenlinjen. Nästa gång han blinkade skulle små tårar rinna längst kinderna. Jag… Jag ska förklara Adam. Jag lovar dig, sa jag och satte mig bredvid honom i sängen.

Ida Ceder

sig snabbt upp igen. Han kontrade med ett slag i ansiktet. Längre hann de inte innan engelskaläraren var över dem och särade på dem. – Nu slutar ni båda! Ni följer med mig till rektorsexpeditionen, sa han bestämt. – Jag har inte gjort något, skrek Jonathan. – Han började, spottade Johan ilsket. Väl hos rektorn började förhöret. – Det här är ju inte den första gången jag har hört om problem med er. Vad handlar det här egentligen om? – Den här idioten har förstört mitt liv. Ända sen han kom hit har han drygat sig. – Så det är jag som drygar mig och det ska komma från honom som inte gjort annat sen jag kom, sa Johan. Efter en lång diskussion som inte ledde någonstans beslöt rektorn att de båda behövde lugna ner sig. Rektorn bestämde att kuratorn skulle prata med dem en och en och ha ett samtal med deras föräldrar eftersom de båda slagits. – Men åh, sa Jonathan. – Kom igen, jag lovar att sköta mig bättre, sa Johan i panik. Nästa dag gick Jonathan motvilligt till kuratorn. Det visade sig att Johan och han kände rätt lika om varandra. Båda hade slängt ur sig rätt taskiga saker. Under samtalet kom det fram att det hela egentligen hade börjat med ett dumt missförstånd. Jonathan fick också veta att Johan inte alls var intresserad av Alice. Han hade redan en flickvän i Stockholm. Kuratorn hade fått tillåtelse av Johan att säga att han egentligen tyckte att Jonathan var rätt cool. Johan hade haft svårt att hitta vänner förut och då hade det varit rätt skönt att ha Alice som var snäll och fanns där för honom. Jonathan kände sig rätt taskig att han varit så dum mot Johan. Det är ju inte så lätt att vara ny på ett ställe. Redan samma dag bestämde de att gå ner på stan tillsammans med Alice. Det tog inte lång tid innan de fattade att de var rätt lika och att de hade samma intressen. Många år senare kollade de tillbaka på det första intrycket de haft av varandra och skrattade över hur barnsliga och dumma de varit. De valde till och med samma linje på gymnasiet och delade studentlägenhet det sista året. Man kan inte veta hur en person är bara på första intrycket, innan man lärt känna personen.

Elias Bernström

13. han som förändrade allt Allting spårade ur totalt sommaren mellan sexan och sjuan. Almas lillebror dog, inte nog med det hennes farmor dog också. Hon hade nästan ingen kontakt med sin pappa, hon gav upp helt. Hon bestämde sig för att ta slut på smärtan, hon ville inte vara en del av den här världen längre. Alma gick och köpte ett rakblad och förberedde inne på toaletten. Hon fyllde upp badkaret med vatten och gick till medicinskåpet, Alma visste att de hade en del farliga tabletter. Hon tog några av varje sorts piller hon visste kunde vara farliga och svalde dem tillsammans med vodka som hon hade tagit ur spritskåpet. Nu var det dags, smärtan skulle gå över. Hon låste toalettdörren, tog vodkan och rakbladen till badkaret och satte sig. En enda tår singlade ner längs Almas högra kind när hon skar det första såret i armen, det blev snabbt flera djupa sår och blodet började strömma ner i vattnet från armar och lår. Alma tänkte på att hon snart skulle omfamnas av hennes farmor och lillebror på andra sidan, där det inte fanns någon smärta. Hon lutade sig bakåt mot badkarskanten och väntade, väntade på att försvinna. Alma insåg att hon misslyckats när hon vaknade upp på sjukhuset med massa slangar överallt och pipande ljud. Hennes mamma kom in, hon försökte prata med Alma om det som hänt, varför? Alma svarade inte, hon stirrade tomt in i den typiska vita sjukhusväggen. Alma blev utskriven efter fem dagar. Med sig fick hon antidepressiva tabletter och ångestdämpande. Alma lämnade inte sitt rum på två veckor, åt inget, sa inget, låtsades helt enkelt inte existera. Hennes mamma fick nog, hon klampade in i Almas rum och sa att om hon inte börjar prata med henne eller ens äta så kan hon lika gärna flytta någon annanstans. Det var droppen, de ville inte ens ha henne där så varför skulle hon stanna? Alma packade med sig de viktigaste sakerna och stack. Hon hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen men det spelade ingen roll, så länge hon inte var kvar där. Hon gick tills hon var helt slut i benen och hittade ett hus där det lyste, hon brydde sig inte om att hon inte visste vem som bodde där. Alma knackade på, en ung man öppnade dörren, han hade en öl i handen. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Hon fick fram ett svagt “Hej”. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna längre, hon stod och bölade. Den unge mannen kollade lite förvirrat på henne någon sekund men bestämde sig sedan för att släppa in Alma i värmen så hon kunde lugna ner sig. Alma förklarade sin situation för den unga mannen som tydligen hette Robin. Han var lite lätt berusad, det kanske var

därför han sa till Alma att hon kunde stanna hos honom. Men nu var det fest och då var man tvungen att rycka upp sig, Alma tog emot en öl följde med in till vardagsrummet. Det var verkligen fest och fullt ös! Alla andra var redan ganska fulla men Alma visste att hon skulle kunna komma ikapp med drickandet, hon hade ju inte ätit något på ett tag så hon var lättpåverkad den kvällen. Alma blev väldigt full den kvällen, dagen efter vaknade hon upp bredvid en kille hon inte kände men visste att hon hade dansat och druckit med kvällen innan. Frågan var varför de båda var nakna? Hon letade upp sina underkläder och letade sig fram till en toalett. När Alma kom tillbaka från toan så hade killen vaknat upp, han kollade upp på henne och log. Han presenterade sig, han hette William och var tre år äldre än Alma. De pratade om vad som hade hänt under kvällen och de hade tydligen haft sex på en tvättmaskin! William frågade Alma och det som hänt bara var en “fyllesak”, eller om hon skulle vilja fortsätta träffas? Hon berättade att hennes liv inte var tillräckligt stadigt för något seriöst just nu så hon borde ta det lite lugnt ett tag. William förstod och respekterade det. Alma blev kvar hos Robin, hennes mamma hade försökt kontakta henne några gånger men Alma ville inte prata med sin mamma så hon skickade bara ett sms och sa att hon bodde hos en kompis. William kom förbi då och då, han hade ofta med sig pizza eller godis till Alma. Han ville att hon skulle försöka få i sig något i alla fall. Efter några veckor började Alma må väldigt illa, snart varje dag. Hon misstänkte vad som kanske hade hänt, hon hade rätt. Alma var gravid. Hon visste att pappan måste vara William. Alma blev väldigt nervös, hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon bestämde sig för att ringa William och be honom komma dit. Han hörde på Almas röst att hon var orolig över något så han skyndade sig dit med choklad.

Kärlek och vänskap

Alma har alltid varit ett så kallat “problembarn”, från bråk på dagis till slagsmål i skolan. Nu är det värre än någonsin, hon slåss med i stort sett allt och alla, dricker alkohol nästan varje dag och kommer full till skolan, det vill säga OM hon går till skolan.

Alma bröt ihop när hon berättade för William som det var. Han var förvånansvärt lugn och tröstade Alma, han försökte lugna ner henne. Han frågade Alma vad hon ville göra? Hon sa att hon antagligen inte skulle klara av det psykiskt att göra abort, hon ville helst behålla barnet. William kramade om henne och sa att han var glad över hennes beslut och att han fanns där för henne, de skulle klara det tillsammans. Månader passerade och Almas mage blev allt större och större. Självklart var det svårt att avstå från alkohol, cigaretter och att försöka äta bra men det var värt det. Alma var lycklig för första gången på länge. De höll ihop, fick en son som fick namnet Milo. Tre år senare fick de tvillingdöttrar, Nova och Alicia. Alma hade fått allt i världen hon hade kunnat önska sig. Hon var lycklig, hade en fin familj som älskade henne. Livet fick mening.

Minetta Larsson Holstein

14. hand i hand ”Men väx upp!” skriker jag kraftigt med en hes röst, reser mig häftigt och går raskt ut från klassrummet så fort NO-läraren sagt med en trött och hes röst efter allt skrikande och motsägelser att lektion är slut.

Kärlek och vänskap

Ända sen min syster dog har jag förändrats, väldigt mycket. Att hon en dag vaknade upp och inte kunde andas och att innan ambulansen hunnit komma hade hon somnat in på sin säng med mitt gosedjur. Det var helt klart den värsta dagen i mitt liv, hur jag kunde höra och se mamma gråta när jag gick förbi vardagsrummet. Sett högen med servetter på bordet och hennes rödsprängda ögon. Jag ville inte prata om det, jag ville inte ha några kramar utan sörja själv i mitt eget lilla rum med tavlan på henne som glodde rakt ner på mig. Även om jag blev skrämd av det vågade jag inte ta bort den. Jag gillade inte och prata om det med kära och nära men med min närmaste vän Zelma pratade jag lite om det. Vet inte varför men jag var så trött på att gråta, jag gråter hela tiden. Jag bestämde mig att aldrig mer gråta men det gick väl sådär. Ofta sprang jag in på toaletten i skolan och gjorde allt för att ingen skulle se att jag gråtit. Ibland sköljde jag de röda ögonen med kallt vatten. Sedan satt jag där på toasitsen, ibland hörde jag Zelmas röst bakom dörren som ropade och ville att jag skulle komma ut. Sedan satt jag där tills det rödblommiga ansiktet återgick till ett halvblekt ansikte, sen la jag på lite mascara och gick till lektionen som inget hänt. Efter ett halvår blev det lite bättre och kunde hålla in gråten mer. Jag började vara med Zelma och hennes kompis och började kolla in killar och dyra kläder. Vi pratade inte så ofta om det som hänt utan vad som skulle hända. Så dagarna flöt på och månaderna gick. Mitt i mina återblickar fäller jag en tår och plockar upp min mattebok och går mot klassrummet. Min lärare går igenom några viktiga begrepp som jag snabbt klottrar ner i boken. Sedan lutar jag huvudet mot handen och tänker mig bort, jag börjar tänka på att vissa är så barnsliga. Man måste växa upp och kunna bete sig någon gång. Tore verkar liksom fortfarande bete sig som vi gjorde i förskoleklassen. Som femåringar, dock vill jag tillbaka till mellanstadiet. Varför finns tonåren, kan man bara hoppa fram till studenten? Jag kan inte komma på något roligt med sjuan, åttan eller nian som snart börjar. Efter kommer gymnasiet. Är så trött på allt. Man ska prestera bra och se bra ut. Ingen förstår hur det är att förlora någon nära. Jag och Zelma glider ifrån varandra, hon vill gå in i de stora dyra affärerna och kunna få allas uppmärksamhet. Medan jag vill gå i mina sköna byxor och tofsen uppsatt helst utan smink också. Sen är ju Zelma mest med Milia. Jag vet att jag kan bli sur och avundsjuk för små grejer men nu går Milia mig på nerverna och jag orkar inte bry mig. Helt plötsligt kommer läraren och frågar om jag förstått eller behöver hjälp. Jag blir väldigt förvånad, brukar oftast känna mig osynlig när det gäller att få hjälp av läraren. Jag nickar iallafall nej och hon går till Love. Love är speciell, alltså han är söt och snäll och omtänksam. Perfekt säger alla att Love är men jag vet att ingen är perfekt. Vi har alla en svag punkt eller något som tynger ner oss. Love reser sig upp och går mot mig. Det pirrar i magen och jag låtsas som jag inte sett honom. Jag kan inte säga att jag gillar honom på det sättet, just nu vill jag bara vara hans vän, bästa vän. Han sätter sig bredvid mig och ler. Hej svarar jag och försöker få fram ett leende. ”Fröken sa att jag skulle sätta mig här” säger han och byter blickar med fröken. Jag nickar och han frågar genast om en uppgift. Jag har ett ganska bra betyg och kan det mesta så det

var ingen match att hjälpa honom. Efter tjugo minuter hör jag hur klockan ringer ut och Love tackar för hjälpen. Jag går ut från klassrummet men känner mig glad och pigg. Som att han varit dragkraften. Åh Love, han är så snäll men lite korkad, så skrattar jag till och går mot skåpet. Jag följer sedan folkmassan som rör sig till vidare till ingång där alla tallrikar finns och ställer mig i den långa kön. Alla kommer och trängs och låtsas som inget hänt. Jag suckar högt och precis då kommer Tore. Den lilla tönten, tänker jag. Han kan ju verkligen inte växa upp. Han knuffar ut mig från kön och skrattar. Jag brukar inte bry mig men bakom honom står Zelma och skrattar med honom. Jag får en klump i magen och vill bara försvinna därifrån. Jag visste inte att hon skulle gå så lågt bara för att bli mer omtyckt. Så dras min blick till hennes nya stora målade tjocka ögonbryn, men gud har hon sett sig själv? Hennes ögonbryn, de är svarta som natten och ojämna. De passar inte ens hennes blonda hår, tänker jag tyst medan jag går ifrån kön. Precis när jag lämnat kön och hör deras ret-ord drar Love in mig i kön bredvid. Han ber om ursäkt för deras beteende och ler. Jag ger ett leende tillbaka men efter en stund säger jag att han inte borde be om ursäkt det är ju deras fel att de fortfarande går i trean. Han skrattar till och vi tar upp de blöta tallrikarna och tar mat. Det finns en sak som alltid gör mig glad och det är mat. Fast nu blir jag rädd, tänk om han tycker jag är tjock och äter för mycket. Men så sneglar han på min tallrik och skrattar åt min halva potatis. Äter du inte mer? skrattar han och häller på potatisar och köttbullar. Jag svarar med ett flinande leende och tar för mig. Sedan sätter vi oss och äter. Det känns så skönt och trevligt. Kan vi bara få vara vänner utan att folk dömer eller säger att vi är ihop. För så är det, om jag skulle prata med en kille skulle alla vissla och säga fåniga ord om att man var kär. Så har det varit sen i trean, kanske till och med tvåan. Jag får huvudvärk och bestämmer mig för att gå ut och sätta mig på en bänk. Jag torkar bort mascaran under ögonen och precis då kommer Love helt själv och frågar hur jag mår. Han slår sig ner bredvid mig. Jag frågar först om han förföljt mig och han skrattar, sen blir det en tyst stund. Sen brister jag ur i gråt, jag berättade om Zelma och Tore och min lillasyster. Vi sitter där ett tag i tystnad tills han kramar mig hårt. Sedan berättar han det jag aldrig trodde jag skulle höra. Han berättar om hur velat sätta ner foten och säga ifrån men inte vågat. Hur han velat vara med mig utan att få massor av blickar. Och att hans kusin gått bort med i höstas. Till slut säger han ett ord som får mina mungipor att åka upp och tårarna sluta forsa. Han frågar om vi ska vara vänner och ses någon gång. Jag ler så mycket så han skrattar nervöst men glatt. ”Gärna” säger jag och han ler tillbaks sen går han. Jag blir lite besviken. Ska vi inte hänga efter skolan eller göra något? Han bara gick. Sen vänder sig Love om och går fram till mig och håller i min hand, så ler jag och vi går in i skolan. Vi struntar i vad alla tycker om att vi är bästa vänner och är med varandra. Vi går förbi Tore och Zelma och ler som att vi nyss vunnit stort på lotto. Så går vi hand i hand mot nästa lektion.

Adeline Karlsson

15. kattens garnnystan

– Kom aaan, sa Stella med djupa ögon riktade mot Sonja. Sonja ville inte men visste vad konsekvenserna annars skulle bli så hon svarade ja med rösten lika monoton som ett spöke. De gick till korridoren där alla trappor tog slut och skåpen stod tomma med klotter som fick korridoren att krympa till halva storleken av hat. Sonja skickade iväg ett sms till Lukas med energi åt det håll som ingen energi ska utvecklas åt. Minuterna tickade långsamt, blickarna dem emellan möttes inte. Det dröjde länge men till slut kom stegen i trappan först svagt, sedan dovare och Sonjas muskelmassa trycktes ihop och där stannade de. Lukas kom med ett blekt ansikte och skorna släpande efter. Han hade förstått av de minimalistiska meddelandet. Stella började och hon kastade iväg ord som var hårdare än stenar och Lukas ögon försvann i ett virvlande och benen vek sig i varje steg han tog bakåt. Sonjas första insikt var att han fick skylla sig själv men efter ett tag växte en sten sig större i magen för hade han verkligen gjort något så dumt, var det ens dumt? Stella fick allt att spåra men var det verkligen Stellas fel när det var hon som hade bett om det? Vad gjorde Sonja för det bättre och vilken sida stod hon på? Inte var det Lukas med ögonbryn snyggare än Justin Bieber och ett leende man aldrig kunde tröttna på. Varför gjorde hon det här mot honom? Lukas grät och det hade han aldrig gjort offentligt under de tretton år de hade känt varandra. Garnnystanet innanför tinningen hade katten virat till en röra värre än vanligt fast det var inte katten som hade lekt den här gången utan hon själv med människor och känslor. Stenen hade blivit till en knut och nu drog den allt på insidan åt det hållet det inte borde hos Sonja. Allt snurrade, hjärnan snurrade, magen snurrade, hjärtat snurrade och till och med knäna snurrade och det var inte ens hon som var offret utan nej det klarade hon inte av att tänka. Hon sprang, hon sprang fortare än vad hon hade gjort på Skoljoggen på mellanstadiet där det gällde att slå så många killar som möjligt. Nu gällde det att slå så många jobbiga insikter och undvika att garnnystanet blev lika hårt som en bandyboll. Via skåpet sedan ända hem. Hon ville inte ens veta hur det hade slutat eftersom insikten på insidan hade kommit ikapp den hårda utsidan. Det kanske inte ens hade slutat, det kommer kanske inte att sluta. Sonja som hade lyckats med det mesta i barndomen och egentligen aldrig hade stött på något problem större än att sanden i sandlådan hade tagit slut innan man kom ner till Kina. Nu som fjortonåring hade tiden sprungit ikapp henne och hon hade börjat tänka. Tankarna bara snurrade i hennes huvud och hon fick aldrig riktigt tag i dem. Det gjorde henne osäkrare på vem hon var. Lukas var den hon alltid hade hållit ihop med. De hade aldrig tvekat på varandra förrän nu när puberteten kom och det helt plötsligt var fel att umgås med de av andra kön utan att kärlek var inblandad. Tankar var bland det värsta Sonja visste eftersom det var som trådar som blandade ihop sig och blev trassligare än garnnystanet som katten hade lekt med. Därför trodde hon Stella, som hade lite mer erfarenhet i den här frågan, skulle ha ett svar på det. Lukas hade nämligen börjat dra sig åt fotbollskillarna i skolan och det hade wuppförsbacke. Han sneglade jämt med blicken bakåt. Som att det fanns något bättre bakom. Var det kanske en tjej? Varför skulle det bli en till tråd i garnnystanet? Hon hade aldrig varit kär i Lukas så det skulle väl inte spela någon större roll. Det gnagde henne

så mycket att hon hörde av sig till Stella och ville få ett slut på det och konstigt nog ville Stella hjälpa henne. Det fick henne att tro att hon och Stella var vänner, det gjorde Sonjas kropp lättare för själen att bära upp och garnnystanet svällde upp även om det inte var någon större bekräftelse i det. Det gick fortare än vad Sonja hade kunnat räkna med och hon hann knappt tänka igenom det men hon var i någon form av konstig känsla att allt var Lukas fel och då får man självklart göra vad som helst. Måndagen kom och Sonja kände sig rädd för tvekan hade hunnit komma. För var verkligen Stella en säker källa till kompis när hon nu skulle tappa den hon alltid hade haft och gå tillbaka till? Men hon skulle inte ge upp det här och ge med sig. Som hon gjort med så mycket annat den senaste tiden. Det hade fått henne att bli kompaktare på insidan så den här gången skulle hon göra det tills hon slog in i kaklet på andra sidan. Skolgården uppenbarade sig och det var dags att sluta dagdrömma för verkligheten var nära. Sonjas livscykel gick vidare utan att hon pratade eller ens hörde av sig till Lukas även om han bodde på andra sidan gatan och de gick i samma klass. Hon gjorde det inte av hat utan av rädsla för hon visste att det var hon som hade gjort fel och det bidrog till att det hårt knutna garnnystanet i huvudet ville röra sig men fick inget utrymme för det. En sak hon trots allt nästan hade lyckats med var att säga upp kontakten med Stella. Om det var något positivt hade hon ingen aning om för hon hade lämnat det kapitlet med henne bakom sig men att vända blad blev svårt utan vänner och en massa tankar. Tankar virvlande som trådar i ett garnnystan som katten lekt med utan slut och något som gick att förstå. Nedbrytandet av henne själv blev hårdare och hårdare och stenen kom närmare och närmare golvet med Sonja emellan. Hon förstod att hon var tvungen att få tillbaka de snygga ögonbrynen och dess egenskaper. Men hur kvarstod funderingarna, för hon hade vid det här laget förstått att det var hon som hade ställt till det och inte Lukas.

Kärlek och vänskap

Sonja gick tungt uppför den breda trappan med fossiler i stengolvet och den orangea färgen på väggarna gav henne bitande surhet i hjärnan. Uppe vid skåpet vinklade hon ryggen så mycket att en stöt gick genom kroppen, för att slänga in de böcker som hon igår trodde att hon skulle läsa men som hon inte ens hade rört. Stella kom emot henne med stora steg och ett leende djupt som en banan och hennes hår var rufsigt snyggt. Sonja drog sig tillbaka till storleken av ett mjölkpaket och sa hej till Stella med stämbandet i vågor.

Hon började försöka först med små medel som något sms och i dem låtsades hon som det regnade. Det funkade inte, hon fick aldrig några svar. En dag någon vecka senare tog hon steget och när han var på väg ut ur sitt hus på morgonen skyndade hon själv ut och försökte ta kontakt. Hon gick snabbt med fjärilar i högt tempo virvlande i magen. Lukas kollade djupare ner i backen desto närmare Sonja kom och det var självklart att han var rädd. Sonja tog sig fram men vad skulle hon nu säga? Hon kände sig dum och alla trådar i huvudet knöt sig ytterligare. Hon fortsatte att gå där bredvid och försökte komma på vad hon skulle säga men alla spärrar var låsta. Därefter tog Lukas ett steg närmare och sa med låg svajande röst “Vill du mig illa så gör vad du vill men jag trodde vi var vänner”. Sonja första tanke om det var att det var skönt att Lukas hade tagit ett steg men jobbigt att det var han som hade räddat den jobbiga situationen och inte hon som hade förstört den. I samma veva förstod hon att det var Lukas hon ville ha. Det hon fick ut ur den stela hopknutna munnen var: “Eh jag vill dig inget illa jag föll för eh eh”. Nu var det hon som var nervösast. De gick en bit till utan ett ord och när de kom fram till en stig tog de av och gick in. Energin i deras närhet blev allt varmare och nu var det ingen som skulle säga att det gick åt fel håll. De kom närmare och närmare och snart nuddade de snygga ögonbrynen vid Sonjas finniga panna. De gamla vännerna som de trots allt var behövde inte säga något. Stegen blev långsammare och långsammare och till slut stannade de och armarna slingrade sig runt varandra och de stod där i en kram och tårarna föll. Nu tänkte ingen av dem och ingen brydde sig om minutrarna frånvaro som tickade in på slutbetyget.

Caroline Guttke

16. KÄRLEKEN ÄR KRAFTFULL Jag kände mig så förödmjukad och fånig. Jag ville inte tro det, att det hänt.Varför, varför jag, varför nu, hur kunde det hända mig? Matten var slut, äntligen, nu var det bara idrott kvar.En timme senare var idrotten slut och det var dags för lunch. Vi duschade, bytte om och gick till matsalen. Det var potatis och purjolöksoppa, det godaste jag visste (i skolan) i alla fall. Jag ställde mig i kö och väntade, sen kom min kompis Stella som jag hade känt ända sen dagis. Sen såg jag henne. Hon, jag tyckte så mycket om. Jag och Stella pratade om hur det gick i skolan för oss. Det gick bra för mig men inte lika bra för henne och jag tyckte synd om henne men jag kunde inte göra något. Plötsligt gick alla som stod framför mig fram till henne, jag gick närmare och blev nervös och hjärtat dunkade hårdare än någonsin. Hon var otrolig, så snygg hon var. Jag tog min mat och det såg gott ut, jag gick till mjölken, tog ett glas, fyllde det och gick mot ett ledigt bord längst nere i matsalen, men plötsligt hände det hemska som aldrig fick hända, jag såg henne, Matilda, och jag snubblade på ingenting och tappade maten över hela henne och jag tänkte, neeeej inte nu! Varför, det är så pinsamt. Jag säger:

Kärlek och vänskap

– Oj förlåt gick det bra? Hon tittade ner till en början och jag blev nervös, tänk om hon gråter, hon tittade upp på mig och pulsen höjdes, jag såg hennes vackra ansikte och märkte att hon skrattade, jag började också skratta, hon sa att det gick bra, jag funderar, ska jag fråga, alla tittade, jag chansade och frågade:

Vi skulle gå hem till mig efter skolan men sedan kom jag på att pappa var hemma och att han inte ville att jag var med tjejer hemma på fritiden, framförallt inte om det var min flickvän. Jag stannade och funderade över vad jag skulle göra, sen kom jag på en idé. Jag funderar lite till och jag hade bestämt mig. Nu gäller det, jag ställer mig framför henne och säger ”kom”. Jag tog med henne till ett ställe som bara jag kände till och jag frågade om hon har pussat någon innan, hon svarade nej. Jag frågade om hon hade gjort det någon gång i sitt liv.Hon svarade ja och jag frågade om hon ville pussas, men vi hinner inte för då kom pappa gående. Jag tittade inte men han hade sett mig och kom fram till oss. Jag ville sjunka genom jorden. Han frågade vem tjejen var och jag sa ”en kompis bara”. Han sa ”det tror jag inte, ni var väldigt nära varandra med munnen, är ni ihop?” Jag sa ”ja” för det var bättre att tala sanning en att ljuga. Han sa ”GÅ NU” till Matilda och jag sa ”förlåt för det här.” Dagen efter pratade hon inte med mig hon tittade inte ens på mig efter det som hänt, efter ett tag kom hon fram och frågade vad som hade hänt, jag hade blåmärken på kinden, jag sa att ”det behöver du inte veta”. Hon frågade om det var möjligt för oss att vara ihop i smyg och jag sa ja...

– Vill du bli ihop med mig? Jag tänker det är alldeles för tidigt, jag är för på.

Hampus Andersson

17. levande som död Jag kollar på texten i min anteckningsbok. Ännu en sång som ingen kommer att höra. Ännu en sång om dig.

Jag vill bara skrika att “jag älskar dig”. Men det går inte. Jag har aldrig tyckt att kärlek är fint. Du är fin. Men du är inte kärlek, du är hat. Om du skulle se in i mig så skulle du springa. Springa för ditt liv. Du skulle förstå att jag vill dig ont. Jag kommer ihåg när jag första gången såg dig. Det var när jag hade en spelning med mitt band. Du stod i publiken med någon vän. Du log och jag fångade din blick många gånger den kvällen. Ibland så säger någon ditt namn och jag har tyckt mig se dig ett flertal gånger på stan efter konserten. Du ger mig lite hopp. Mina mörka tankar finns fortfarande kvar, de kommer de alltid att göra. Jag kommer fortfarande att må dåligt och jaga efter ett slut, men på något sätt får du mig att vilja försöka några gånger till.

Du kommer närmare när du vet att du borde gå någon helt annanstans. Du är en ängel, flygande över en tragedi. Jag är fast upp till knäna i en frusen sjö, himmel, jord och nio kretsar ifrån dig, ändå vill du hit. Jag är din älskade tragedi. En ny helg, en ny spelning. Jag packar upp och stämmer min gitarr och frågar Lucas om han vet vilka som kommer och kollar. Han rabblar upp massor av namn, men mitt intresse för dem faller bara när jag hör ditt. Jag märker hur min puls går upp. “Hurså?” frågar han och kollar på mig. “Ville bara veta” svarar jag snabbt. “Hur går det med den nya låten?” “Den skrivs fortfarande” “Ah okej, vänta inte för länge bara.” “Det ska jag inte.” Efter ungefär en timmes soundcheck så går jag till logen. En hel del personer har redan kommit, det blir nog fullt ikväll. Jag går till toaletten, fyller upp handfatet med vatten och trycker ner mitt ansikte i det. Alla personer har någonting, litet eller stort, som de gör

Hon öppnar munnen och säger” ja”. Jag blir så glad att jag bara vill skrika. Jag hjälper henne upp och frågar om hon vill hänga efter skolan och hon svarar: ”ja, det vill jag”. Alla runtom oss klappar händerna och ler.

innan konserter, typ som en liten ritual. Detta är min. Det ger mig energi men får stressen att försvinna, det känns ungefär som att min kropp förflyttas. Det knackar på dörren och verkligheten faller tillbaka. “Vi ska upp om fem.” Jag nickar och börjar gå mot scenen. Innan jag kliver på så kollar jag ut mot publiken. Du står inte där.

Vacuus, det du räddar mig från. Vacuus, förnekas ej. Vacuus, det du lämna kvar. Vacuus, et conteram mei. En sista applåd för kvällen. Det känns ungefär som att andas ut och se eftertexterna rulla efter en film. Ibland känns livet som en film. Det är i sådana stunder då du tro förstå hur allt kommer att sluta, och så blir det någon “spännande plot-twist” som ändrar dina tankar och du inser att livet inte alls är en film. Du är bara dum för stunden. “Stort fan av Shakespeare?” “Hej… Eh… Ja..” “Sista låten var en väldigt detaljerad granskning av prins Hamlet, du måste ha läst tragedin ett par gånger.” Ditt leende blev stort, lite retsamt med en glimt. “Jag tycker om Williams tragedier, det finns mycket att vrida och reflektera över. Jag gillar också att lägga till hans budskap i mina låtar.” “Give every man thy ear, but few thy voice. “ Ditt leende kom tillbaks.

Att förlora sin värdighet? Är det det jag gör? Av att ej hindra mig själv från att förstöra, ej ha någon vilja kvar? Eller är det att göra det om och om igen som är det värsta? Låta den man älskar fly från monstret man blivit? Allt var bra i några månader med vår unga tonårsromans. Tills saker och ting började bli dåligt igen. Problemet med att växa upp är att du inte har lärt dig att hantera dig själv. Problemet med vuxna

Hur många dödslösa, oförgängliga, oskapta, fria, nirvanor har jag gått igenom för att slutligen hamna i parinirvana? Jag tar ett steg, och sedan ett till. Andas tungt till tårarna. Jag känner mig snurrig. Jag öppnar burken. Ett piller blir två, som blir tre, som sedan blir fyra och tillslut blir det fjorton. Jag blundar, jag sväljer pillrena, jag faller...

Tystnad.

Jag hör ett pipande ljud, jag försöker att resa mig upp men varje rörelse blir till en stark smärta. Mina ögonlock öppnas. “Han är vaken.” hör jag en bekant röst säga. “Mamma? Vad händer? Vart är jag?” “Lugna dig älskling, du överlevde. Du lever.” Senast jag såg mamma gråta såhär mycket var på pappas begravning. “Du är inget monster” säger du från min andra sida.

Det går inte att ge kärlek till någon man älskar död. Min låt blev inte mycket, men det tog sin tid. Jag kommer aldrig sluta skriva på den, levande som död.

Emilia Österberg

18. notes Jag öppnar dörrarna till den höga fula byggnaden som ingen gillar, vilket annars kallas skolan. Skolan har aldrig riktigt varit min grej. Ingen har riktigt funnits där för mig när jag verkligen behövt det och det har gjort att skolan inte direkt varit en trygg plats. Med huvudet neråt försöker jag komma till mitt skåp utan att gå in i någon. Folk lägger oftast inte märke till mig med tanke på hur kort jag är. Annars är jag en helt vanlig sjuttonåring, förutom min selektiva mutism. Jag fortsätter att gå till mitt skåp och hämtar de grejer jag behöver till svensklektionen. Hörlurarna var i sen längesen och jag startade en ny låt innan jag satte mig. Jag var så inne i musiken att jag inte ens hörde knackningen. In kom en kille i min ålder som jag aldrig sett förut. Jag följde honom med blicken och med ihopdragna ögonbryn betraktade jag hans ansiktsdrag. Hans nästan kastanjebruna lite rufsiga hår, som han ändå fick att se bra ut. Hans väldefinierade käkben, även hans små fräknar som fanns lite överallt. Jag tittade tillbaka ner och fortsätter med det jag klottrat i anteckningsboken tills att jag hörde stolen bredvid mig dras ut. Med ett frågande ansiktsuttryck tittade jag på honom. “Det var den enda lediga platsen” sa han med en mörk men ändå len röst. För att inte verka otrevlig så gav jag honom ett litet leende. De flesta väljer oftast att sitta någon annanstans för att de förmodligen tycker att jag är knäpp som inte pratar. Inte mitt fel, skyll på min ångest. När det sedan var lunch så gick jag till mitt vanliga ställe där jag alltid sitter, under äppelträdet vid skolans baksida. Det är alltid tomt här vid lunchtid så jag passar alltid på att gå dit, men idag var det inte ledigt. Jag var precis på väg att gå när jag hörde ett rop.

Vi kanske satt så ett tag och sa inte så mycket, men ögonblicket avbröts av klockan som signalerade att lunchen var slut. Vi packade ihop våra grejer och började gå. “Jag hoppas jag får se dig snart igen.” Jag tog fram ett papper och lät pennan forma ett svar. “Detsamma.” Eftermiddagen gick snabbare än förväntat och innan jag visste ordet av var jag på trottoaren och tog de små stegen med mina korta ben för att komma hem. Det är inte så långt hem till mig så det gick ganska snabbt. När jag väl stod utanför dörren till det vita huset med blombuskar lite överallt, tog jag fram nycklarna för att låsa upp. Så fort jag kom in slängde jag av jackan och sprang upp. Jag la mig på rygg i sängen med musik i öronen och började tänka på hur sjukt allt egentligen var. Jag kanske till och med fått en vän. Men dra inte förhastade slutsatser nu, Ava, innan du vet något. Han kanske lämnar dig, som alla andra. Jag kände hur det började brännas bakom ögonlocken och små tårar rinna nerför mina kinder. Jag låg kvar ett tag och bara lät mina tårar rinna, tills jag hörde knackningar på dörren. Snabbt torkar jag bort tårarna och springer ner för att öppna dörren. När jag öppnade dörren såg jag någon jag absolut inte förväntade mig att se utanför min dörr, River. “Hej!... har du gråtit?” sa han först glatt men blev sedan mer seriös i tonen.

Med små steg går jag framåt och sätter mig i det gröna gräset bredvid den nye killen.

Mina tänder fattade tag om min läpp samtidigt som jag skakade på huvudet. Jag visste att han förstod att jag ljög men jag fortsatte ändå att försöka dölja det. Vad jag inte var beredd på var att jag skulle bli indragen i en stor varm kram. Jag stod där ett tag lite stel och visste inte vad jag skulle göra men la ändå mina armar säkert runt hans nacke. Jag gosade ner mitt ansikte i hans nacke och drog in hans doft. Han luktade lite starkt men ändå friskt. Det var en trygg doft.

“Du pratar inte mycket, va? Mitt namn är River förresten.”

Han löste lite på kramen och jag gjorde detsamma.

Jag skakar på huvudet och sedan säger vi inte så mycket mer, så jag väljer att öppna det mintgröna skissblocket för att fortsätta med en skissning och ser hur blyertspennan lämnade svartgråa streck efter sig.

“Jag kom hit för att lämna skissblocket. Du glömde det.”

Jag hinner en bit innan jag ser en rosa post-it lapp sättas på mitt block.

“Jag önskar jag kunde stanna men jag måste gå. Vi syns imorgon.”

“Tog jag din plats?”

“Du vet, det där är ganska bra ritat”. När jag läser det känner jag hur mina läppar börjar växa till ett leende och jag börjar skriva ett svar. “Hey, vem sa att du fick titta på mina skisser? Namnet är Ava.”, och sedan ser jag hur han lutar sig närmare. “Jag.” säger han och ler sedan ett stort leende. Jag inspekterade honom på nära håll och märkte alla dessa små saker som jag aldrig la märke till förut. Jag märkte aldrig hur gröna hans ögon var, nästan som små smaragder, eller det lilla ärret han hade ovanför hans lite buskiga ögonbryn. Även om jag aldrig skulle erkänna det, så var han attraktiv.

Kärlek och vänskap

är att de inte berättar att det är något du måste lära själv. Någon skulle ha berättat det för mig. Det kanske hade räddat mig.

Jag tog emot det och gav honom ett leende. Ett litet svagt “Tack” lyckades smita ur min mun. Men jag tror inte han hörde. Och sedan gick han. Jag stängde dörren och går sedan upp för att lägga mig. Jag öppnar dörrarna till den höga fula byggnaden som ingen gillar, vilket annars kallas skolan. Med huvudet neråt försöker jag komma till mitt skåp utan att gå in i någon. “Hej Ava.”. Det får mig att titta upp och se vem det är. Där framför mig står River med ett stort leende och med handen utsträckt. Jag himlar med ögonen men tar ändå tag i hans hand och så går vi till klassrummet.

Felicia Axelsson 27

19. olyckan Allt går så långsamt att jag kan se alla detaljer på bilen. Jag kan se bucklan på den vita fronten, jag kan se hur tärningarna i rutan rör på sig och jag kan se hur mannen i bilen tittar på mig. Han ger mig en blick av rädsla, samma rädsla som sprider sig i min kropp. Den kommer närmare och närmare, den bromsar inte.

Pulsen ökade mer och mer för varje steg han tog. Hans blick, den sa mig att han ville säga mig något och att det var viktigt. Han tog min hand i sin, tittade på den och höll fast den. Hans bruna ögon tittade mot mig. Jag såg hur han hämtade andan och försökte få fram sitt mod. Allt blev tyst.

”Aaaaah!” är det sista jag hör mamma skrika. Allt blir svart, jag kan inte öppna ögonen och jag ser bara svart.

– Vill du bli tillsammans med mig? Jag vet att det här kanske inte är rätt tillfälle. Men mina känslor för dig är starkare än du tror. Jag vill inte längre vara den som du vill snacka med när du mår dåligt eller att jag ska vara den som du umgås med då och då. Jag vill alltid kunna finnas där för dig. Så snälla, vad säger du?

1 timme senare... Mina ögonlock känns som stenar, de är för tunga att öppnas. ‘’Jag måste bara se mamma’’, tänker jag. – Mamma! skriker jag allt vad jag kan. Jag får inget svar, allt är tyst, så tyst att alla verkar döda. Den där tystnaden, den skrämmer mig. Jag hatar att vara ensam och nu är jag det. Mitt hjärta slår så hårt att jag tror det ska hoppa ur. Mina händer är svettiga och jag känner hur jag skakar av rädsla. Jag hör hur dörren öppnas långsamt. – Hej, är det du som är Elina? Mitt hjärta stannar. Den där rösten är mörk och lugn. Det är inte mamma, det är en röst jag aldrig har hört förut. – Vem är det?, svarar jag med gråten i halsen.

Kärlek och vänskap

– Jag heter Simon, jag är din läkare och jag ska försöka hjälpa dig. Men först måste jag tyvärr berätta en dålig nyhet om din mamma. Det var som att klumpen i magen växte och vart lika stor som en basketboll. Det där beskedet ville jag inte höra. Jag ville inte höra att jag aldrig mer skulle få träffa min egen mamma. Jag såg honom i dörröppningen, han gick långsamt mot mig och tittade på mig med en sorglig blick. Den svarta stolen som stod bredvid mig, satte han sig på. – Jag finns här om du vill prata med mig, jag finns här om du vill ha en kram och jag vill att du ska veta att jag finns för dig i alla lägen. Orden han sa gjorde min kropp helt varm, hans lukt fick mig att tänka på annat än mamma. Han fick mig att glömma hur jobbigt allt var, hans närhet och värme gjorde mig lugn i hela kroppen. Varje tår han såg torkade han bort, han ville bara se mig glad och se att jag mådde bra. Och nu när jag var i hans famn så mådde jag bra. Hans armar höll ett stadigt och hårt grepp om mig, han ville inte släppa. En sak han alltid sa till mig när jag mådde som sämst var ‘’Behöver du tänka på annat, gå ut. Luften fångar upp dina tankar och ger dig inspiration till att tänka på alla positiva saker i livet’’. Det blev mitt motto så fort jag mådde dåligt. Hans bruna ögon kollade ner på mig och hans vita tänder log mot mig. Alla tankar kring honom snurrade i huvudet. Han tog sin högra hand långsamt mot min vänster hand, han höll min hand med ett stadigt grepp. Glädjen och lyckan spred sig från topp till tå. Jag kände mig som en annan människa, en helt ny och gladare människa med honom. – Tack, sa jag. – Tack? – Ja, tack för att du står ut med mig och tack för att du bryr dig om mig. – Elina, Jag vill fråga dig en sak. Min puls ökade när hans bruna ögon fick ögonkontakt med mina. Han verkade vara nervös eller spänd på något sätt, eftersom att han långsamt gick steg för steg ifrån mig. Men det enda jag tittade på var hans svarta fluffiga hår. Jag kunde inte sluta titta på det för att även fast vinden blåste lätt mot det, så flyttade det inte på sig. Det låg på samma sätt som det alltid har gjort. Bara helt perfekt!

Han vände på sig och började långsamt gå mot mig, steg för steg.

Lyckan spred sig som en löpeld genom hela kroppen. Jag tog sats, hoppade upp på honom och kramade honom hårdare än aldrig förr. Det skulle inte längre vara han och jag. Det skulle bli vi två. Han tog mig till alla hamnar i hela Skåne, för att jag skulle få inspiration till bilderna som jag tog med min kamera. Han visste hur mycket fotograferingen betydde för mig och han visste också hur mycket jag älskade att göra det utomhus. – Kan du ställa dig där?, sa jag och pekade mot mitten av räcket ut mot havet. Han ställde sig med ryggen mot mig, armarna utåt och med vinden i håret. Den bilden blev helt perfekt. Inget kunde få mig att må bättre än honom. Dagen efter… – Elina.., sa han med sorglig röst. – Ja, vad är det August? Hans ögon var röda och vattniga. Det såg ut som om han skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Ehm.., hans röst var darrig och osäker. – Säg nu, vad är det som du vill säga till mig? Han tog ett djupt andetag. – Jag måste åka till min mormor idag. Det är något som har hänt med morfar, han mår inte alls bra. Allt vart tyst. – August ta det lugnt. Det kommer bli bra och allt kommer att bli okej någon gång. Du vet att du alltid kan ringa eller meddela mig om det är något. Jag tar mig alltid tid för dig, oavsett vad som än händer så finns jag alltid där för dig. Jag kramade honom lika hårt som jag kramade honom samma dag som det blev vi. Jag ville inte släppa taget om honom och inte heller låta honom åka iväg från mig. – Jag älskar dig, sa jag med ledsen röst. – Jag älskar dig också och det vet du! Jag tog all kraft jag hade och skrek ”Neeeeej” allt vad jag kunde. Det hände igen, allt rasade samman igen. Den här gången var det inte mamma, nu var det istället min älskade August. Det gjorde så ont i bröstkorgen och det kändes som att någon stack en kniv i bröstkorgen. Han fanns inte längre kvar i mitt liv, han var från och med nu borta från allas liv. Mitt hjärta gick i kras. Det var som att hela mitt liv gick i tusen bitar. Tårarna rann nedför kinderna, mina händer skakade av rädsla och allt snurrade runt omkring mig. Det kunde inte bli värre nu… Jag satt och kollade på deras namn, ‘’August och mamma’’ sa jag högt för mig själv. Jag kunde inte tro det. Nu är det fem år sen de här två människorna fanns på denna jord. Det är fem år sen som mitt liv förändrades och blev helt annorlunda. Jag minns allt som om det vore igår. Tårarna rann nerför kinderna. – Jag är ute nu, jag låter luften fånga upp mina tankar. Men jag saknar er och det hoppas jag att ni vet. Älskar er!

Wilma Gustafsson

20. SOMMARLOVET PÅ LANDET! Där är han! Hjärtat slår ett extra slag. Tänk om det är idag jag skall våga gå fram och säga hej? Men hur skall jag våga det? Jag… är ju bara en liten tjej och han… han är ju snyggast i skolan. Hjärtat slår så intensivt likt en galopperande häst, och det känns som om jag ska sprängas. Jag kollar åt hans håll. Jag känner hur skrattet bubblar upp inom mig men jag försöker hålla det tillbaka. Jag tittar på mina kompisar för att se om de har märkt det. Det hade de inte gjort ännu, men snart skulle de upptäcka att jag kollade på snyggaste killen på skolan. Mina två bästa vänner, Louise och Wilma kom fram och kramade mig när de såg mig, de frågade vad jag kollade på. Jag kollade bort direkt när mina kompisar kom fram till mig. De frågade om jag hade sett killen där borta, och jag svarade såklart nej även om det var den killen jag hade haft ögonen på ända sen sjuan. Och nu gick vi i åttan. Eftersom jag kände att jag blev helt illröd och jättegenerad så gick jag snabbt iväg till lektionen. Mina kompisar följde efter mig som frågetecken, jag tänkte på honom. Bara allmänt snygg. Det var då han kom in i klassrummet, jag följde honom en bit med blicken tills Wilma frågade åter igen vad jag kollade på. Jag svarade ingenting bara att lektionen börjar. Efter lektionen var det äntligen sommarlov. Som jag hade längtat, solen sken och mina kompisar skulle åka utomlands i sommar. Medan jag skulle stanna ensam här i Sverige. Jag sa hejdå till mina vänner och åkte hem och sen vidare bort till stranden. Eftersom min sommarstuga låg så nära stranden. Jag gick upp på klipporna, la ut min handduk och gick ner till bryggan och svalkade av mig i det sommarvarma vattnet. Jag gick sedan uppåt mot klipporna igen. Det var den perfekta dagen att skaffa den gyllene solbränna som jag ville ha. Det var då jag såg honom. Det var nästan som ett sammanträffande. Han kom med sina två kompisar, den ena var lite kraftigare, såg inte om det var fett eller muskler, den andra var lite smal. Sen var det ju Melker. Han var ju då, smal, muskler, blond. Jag sneglade ner på dem lite ibland, det kändes som att han kollade upp på mig några tillfällen men jag kanske bara inbillade mig. Han skulle inte få förstöra min tid för att koppla av så jag tog upp min bok och började läsa. Jag var så koncentrerad på boken att jag inte ens märkte att killarna hade flyttat upp från bryggan upp till berget bredvid mig. Jag kollade lite på dem, sen hoppade de från berget ner i vattnet. Eller inte Melker, han stannade kvar. Jag började läsa igen, jag levde mig in i boken, jag var så inne i boken att jag inte ens märkte att Melker sa hej till mig. – Hej, är du här ensam? frågade han. – Mina kompisar satsade på utlandsresor med sina familjer svarade jag. Så började vi prata om allt möjligt, från vädret, till släktingar, till mellannamn, till familjer. Sen reste han sig och jag önskade att han skulle fråga om jag ville sätta mig vid dem eller om jag skulle sitta här ensam? Och det gjorde han också – Du, Antonija? vill du sitta här med oss?

Jag svarade: – Det gick bra, fick bara en kallsup men jag mår bra nu tack. – Vad bra. Vi gick upp och så presenterade han mig för sina vänner som låg och solade. Den ena som var lite kurvigare hette Alvin som jag nu såg hade muskler. Den andra som var lite smalare hette Gabriel. Senare så la Melker och jag oss ned och solade med de andra, vi pratade, pratade om allt möjligt. När mörkret börjat lägga sig och klockan blev framåt 18 så drog vi. Jag följde killarna en bit, sedan stannade Melker utanför mig och frågade vad jag gjorde ikväll? – Jag är hemma själv så antagligen ingenting, hurså? svarade jag – Det är fest vid bergen ikväll, vill du hänga med? frågade han – Klart jag vill! – Festen börjar vid 20 men vi brukar gå dit vid 21:30, så vi hämtar dig då. Så hörde jag hur Alvin och Gabriel ropade på Melker och då gick han. Jag gick in och fixade mig jag hade ju inga festkläder. Då såg jag honom, Melker stod utanför, och jag var inte klar än. Men jag gick ut ändå i min röda klänning(den enda som jag hade tagit med mig ut på landet) Festen hade redan börjat när vi kom dit. Det var då en tjej sprang fram till Melker och sa dessa ord “Hej älskling, hur mår du? och kramade honom”. Jag kände mig använd, använd som en leksak när hon inte var där. Jag vände mig om och när jag vände mig tillbaka var han borta, jag såg honom och tjejen dansa ute på dansgolvet. Jag kände mig ledsen, kände hur tårarna började rinna, men jag torkade snabbt bort dem och tog en dricka. Han tillbringade den mesta tiden av festen med henne och jag satt ensam på klippan med den fantastiska utsikten med ett glas öl i handen. Men lite då och då kollade han åt mitt håll och gav mig den blicken jag fallit för. Jag hade inte riktigt tänkt på hur fin den här platsen var här förrän nu. Det fina klarblåa vattnet, fina berget som jag bara kunde sitta och njuta på. Bara kunna känna sig lugn, kunna slappna av med detta vatten. Men det enda jag saknade var ju då Louise och Wilma. Medan jag satt här ensam på berget och var ledsen över en kille sitter de och njuter i sommarvärmen utomlands. Jag satt i mina egna tankar och märkte inte ens att Melker kom fram och var ledsen, jag sa “vad har hänt Melker?”

Kärlek och vänskap

Solen skiner in genom fönstret och väcker mig. Jag sträcker på mig i sängen och känner genast ett förväntansfullt pirr i magen. Det är idag det gäller. Det är idag jag måste göra det, jag måste gå fram till… Jag är tvungen att åka till skolan. Skolan är ju inget jag längtar till eftersom det luktar som någon dött där inne och ser ut som ett fängelse men som tur är har jag mina vänner.

Han svarade “Hon drog”. Det var i detta ögonblick som jag förstod att om jag gav honom en chans skulle han bara snacka om henne hela tiden så det var då som jag bara gick utan att säga någonting, kollade inte bakåt, bara framåt, svarade inte när han frågade vart jag skulle, jag bestämde mig för att aldrig snacka med honom igen hur mycket jag än ville. Nästa dag skulle jag tillbaka till skolan och träffa mina vänner. Jag gick in i skolan och såg bara två tjejer springa mot mig och förstod inte förrän när de släppte mig att det var Louise och Wilma. Men när de släppte mig kom Melker och sa “Snälla ge mig en chans, snälla Antonija”. Jag gick, svängde med håret i ansiktet på honom och gick.

– Ja! Då dök han ner i vattnet. Jag drog efter andan och hoppade i, när jag kom upp över ytan spottade jag. Jag fick en kallsup och kände mig bortgjord. Då kom Melker fram och tog tag i min midja och frågade ”hur gick det?”

Cecilia Faviez

21. SVEket Snöflingorna singlade stilla ner från den mörka himlen, fångades i de svaga vindarna för att sedan möta sitt öde på den stelfrusna marken. Hon följde deras väg med blicken, en efter en, men hennes tankar var inte närvarande. I sitt sinne var hon långt borta, i en tid där allt var bra. Då hon varit den enda för honom, så som han fortfarande var den enda för henne.

Kärlek och vänskap

Nu stod hon mitt emot honom, kanske bara en meter ifrån, men ändå kändes det som att han aldrig varit längre bort. Hon betraktade honom långsamt, sökte efter tecken på att han faktiskt ångrat sig men axlarna som hon så många gånger gråtit ut mot var räta. Armarna som alltid skyddat henne låg i kors över bröstet. Läpparna som hade fått henne att tro på kärleken, var endast ett smalt streck. Inget tydde på att han tänkte be om förlåtelse, och den tanken slog henne med en sådan kraft att hon kunde känna slaget ända in till hjärtat. Hon visste att hans stolthet var för stor, men hon hade ändå försökt intala sig själv att det fanns en chans. En chans att han skulle inse att hon älskade honom för den han en gång var, och inte den personen han nu försökte bli. Han vill bli den där coola grabben, precis som de andra killarna i hans ålder. Hon såg hur han ändrades och det enda han påpekade var att han växte upp och blivit äldre. Hon sänkte blicken och knöt ihop nävarna, kände hur naglarna borrade sig in under huden som sylvassa nålar. Men den fysiska smärtan kunde inte mäta sig på något sätt med den psykiska hon kände just nu. Hon stirrade ner på sina fötter, försökte komma på något att säga, men hur hon än försökte ville inte orden som snurrade runt i hennes huvud falla på plats. Hon tog ett djupt andetag och höjde återigen huvudet. Han mötte hennes blick med ögon som hon inte kunde tolka, ögon som för henne var främmande. Blicken som funnits hos den kille hon älskat och litat på fanns inte kvar, utan var istället ersatt med ett frågande, nästan ängsligt uttryck. Den hårda fasaden började brista och hon kunde redan nu se in genom sprickorna, till den känsliga och ömma killen han tvingat sig själv att stänga ute. – Du förstår inte, hans dova röst bröt sig igenom tystnaden och Linnea blev åter på sin vakt. Hon visste att hans ord kunde påverka henne lika lätt som annars, men den här gången skulle hon vara stark, hon skulle stå upp för sig själv. – Jag tror att det är du som inte förstår faktiskt, svarade hon och hon kände hur hennes hjärta började slå fortare. – Jag förlät dig förut, fortsatte hon, jag gav dig en ny chans men du kastade bort den, som om det inte betydde någonting, som om jag inte betydde någonting. Han suckade och ett osäkert leende spreds på hans läppar. – Du vet att det inte är sant, du betyder allt för mig. Han höjde långsamt sin hand och smekte henne över kinden, drog försiktigt bort den tår som sakta rann nerför hennes ansikte. – Det handlar om vad du gör, inte vad du säger, och om du inte tänker leva upp till det så är det ditt val. Men säg inte att du älskar mig om du inte gör det, säg inte att jag är ditt allt om jag en dag kommer vara inget, och säg inte att jag är den enda när du gått bakom ryggen på mig. Hon såg in i hans isblå ögon, väntade på att han skulle säga något men han förblev tyst. – Och det är väl lite onödigt att torka mina tårar när det ändå är du själv som gång på gång skapar dem? frågade hon sarkastiskt samtidigt som hon la en hand över hans och lyfte bort den från ansiktet.

De kollade på varandra, återigen under tystnad, och hon var inte säker på om det var kylan i hans ögon eller kylan från luften som fick henne att rysa till. Plötsligt kunde hon se hur hans blick förändrades helt, och samtidigt som hans ögon smalnade försvann alla spår av sprickorna i muren hon förut upptäckt. Den kille han varit innan, den känslosamma, förstående killen hon skymtat var nu helt borta. Han hade verkligen förändrats, en helt ny kille med nytt utseende och nya tankar kring saker och ting. Hon kollade på honom och tänkte tillbaks på den tiden när de var små, när de lekte på lekplatser och byggde med lego. Allt var verkligen annorlunda, att man ens ska behöva växa upp, ”varför?”, tänkte hon. – Okej, sa han kort och vände bort blicken. – Vadå okej? – Du har rätt. Hans ordval förbryllade henne. Hade han insett att han hade fel? Eller vad menade han? – Jag älskar dig inte längre, fortsatte han med blicken fäst vid något långt bort. – Ja, jag gillar inte tjejer längre, blonda och fina precis som du, sa han tyst och fortsatte kolla på den insnöade stenen. Några minuter tog det allt för henne att förstå vad orden han sagt betydde. Det var han som hade svikit henne, gått bakom hennes rygg och sårat henne, så hon förstod inte. – Men... hennes röst skar sig innan hon lyckades få fram orden. Hon brast ut i gråt och slog händerna för ansiktet, kände hur tårarna rann mellan hennes frusna fingrar. – Jag förstår inte. Hennes hulkningar gjorde det svårt för honom att uppfatta vad hon sagt, istället lutade han sig fram, viskade ‘’ det blir bättre ‘’. Igenom hennes frusna fingrar tycktes hon se att hans ögon var blanka, och för en stund såg det ut som att han var ledsen, nästan skamsen. Men kanske var det för det dunkla ljuset eller hennes tårar i ögonen som förvrängde bilden, för i samma sekund var murarna åter på plats. Hon backade ett steg, slog bort handen han sträckte ut efter henne, vände sig om och började springa. Hon sprang genom skogen, ut över fälten så länge att hennes ben gav vika och hon sjönk ner på knä. Hon hade inte kollat bakåt en enda gång, och det skulle hon aldrig göra, aldrig någonsin. Detta skulle vara slutet, det fanns inget mer, livet var meningslöst. Varför skulle hon leva ett liv med svek, hon skulle aldrig släppa in en kille igen, de bara ”växer” upp och blir sämre personer. – Usch, säger Linnea innan hennes ögon faller ihop och hon somnar mitt ute på den fina åkern. Det hon inte visste var att hon hade lämnat en kille bakom sig med tårar i ögonen och ett brustet hjärta. Som stod kvar i snön och lyssnade efter steg, väntade på att en tjej med blont hår och bruna ögon skulle komma tillbaka. Men Linnea kom inte, och kvar stod den kille som insett att hon skulle må bättre utan honom. Som blivit tvingad att såra den han älskade, så att hon skulle inse vad han gjorde med henne. Han visste att han inte var värd henne, och hur han än gjorde så blev allt så fel, och hon var alltid den som fick ta smällen. Han hade inte klarat att se det mer, han ville inte se att hon skulle såras på grund av honom, på grund av att hans nära bestämt sig för att han hade blivit äldre och att han blivit en annan person. En person som han egentligen inte var. Han klarade det inte mer, stå framför sitt allt och veta att han var orsaken till smärtan i hennes ögon. – Förlåt, förlåt för att jag har förändrats, viskade han och strök bort tårarna från sina egna kinder, vände sig om och började gå mot bron.

Madicken Sjögren 30

22. utflykten Jag och mina kompisar åkte till Kolmården, det var en onsdag. Det var 25 grader varmt och vi hade med oss fikabröd. Efter en timme var vi framme, vi betalade och sen gick vi in och varje person hade med sig en karta. Vi tittade först på tigrarna, de var bruna och stora. Tigrarna hade lunchtid och var upptagna med köttbiten. Sen vi gick till karusellerna. Det var lång kö. Vi väntade tills vår tur kom. Vi åkte karuseller det var jätteroligt. Efteråt gick vi till en restaurang och vi beställde hamburgare med läsk och strips. Efter fem minuter fick vi maten och vi åt. Det var jättegott, sen vi gick till lejonen. Vi tittade på skogens kung, han var mycket stor. Han hade två barn bredvid sig och tre lejonhonor. Sen gick vi till delfinshowen, det var mycket folk som tittade på delfinerna. När de började showen såg vi tre tjejer. Först vinkade de på alla folk och började på en gång. De här tre tjejerna var duktiga eftersom delfinerna lydde dem och gjorde som tjejerna ville. Alla fotograferade delfinerna och på slutet klappade folk händerna så mycket.

Sen tog vi vägen till expresståget och vi pratade vem som skulle börja för att det var skrämmande. Bashar sa att jag och han skulle börja. Jag avstod från att gå men jag såg allt folk som gick till expresståget och Muhammad uppmuntrade mig. Jag accepterade att gå men jag var rädd för att det var första gången, när jag var redo att gå, bad jag om uppmuntran från personalen. Han svarade mig med ett leende. Bli inte rädd, det är roligt! När vi var klara kändes det roligt. Jag sa till Mohamad och Mustafa att det är jätteroligt och ni måste prova men de sa nej, vi vill inte gå. Vi gick till affären och köpte glass sen kom bussen och vi måste åka buss. Det var en jätterolig dag. Vi snackade i bussen och Bashar frågade mig om vår dag varit rolig eller inte? Hur känner du? Jag svarade att det var en jätterolig dag och det är första gången jag går utan min familj på Zoo och det kändes att det var okej. Jag kände att jag växte upp.

Obi Mustafa

Jag kände pirret i magen, det kändes bra. För imorgon skulle jag få träffa Selda och Anjelika. Det skulle bli kul, de var mina bästa vänner och vi hade haft så kul tillsammans. Men det skulle såklart inte bli kul att börja skolan med läxor och prov, tidiga mornar och äcklig skolmat. Jag började packa min väska som jag hade köpt förra veckan på nätet och lade fram en snygg outfit till imorgon, jag lade fram ett par svarta högmidjade jeans och en Gant-t-shirt som jag hade fått av min morfar på min födelsedag. När jag satte mig på bussen så kände jag mig peppad, allt hade gått bra den morgonen. Men med tanke på att jag hade gått upp klockan fem på morgonen för att fixa mig i ordning så var jag väldigt trött så jag somnade direkt. När jag var framme i skolan så skulle vi samlas vid parkeringen utanför ingången, det kryllade av massa skrikande elever. Jag såg mig omkring och till slut fick jag syn på något fantastiskt, det var Anjelika och Selma. Jag gick emot dem, de kollade på mig. Jag log och vinkade, men de bara ignorerade mig och kollade åt ett annat håll. Jag tänkte att de bara inte såg mig så jag slutade oroa mig. Det ringde in och det stormade runt elever som försökte ta sig in i skolan. När vi hade samlat oss klassvis i klassrummen så fick vi information och en varsin bulle och festis. En stund senare blev det rast så gick jag fram till Anjelika och sa: – Hej, Vad har du gjort under sommaren? – Ehh...Vadårå? svarade hon lite drygt. Jag log lite osäkert och ställde mig ensam mot väggen och försökte fundera över vad som hänt mellan oss. Sedan gick Selma förbi, hon kollade på mig med en blick som bara det där dryga gänget i nian gör. När jag kom hem frågade mamma: – Så hur var första dan i skolan då? – Jag svarade lite tyst: – Ja, det var väl okej. Sen gick jag in på mitt rum och funderade över vad som skulle kunna ha hänt mellan oss. Det verkade så konstigt bara, vi hade ju varit bästa vänner i hela våra liv och helt plötsligt så har de bara lämnat mig. När jag vaknade upp nästa dag så tänkte jag “vi kan väl testa igen…” och det gjorde jag. När jag kom till skolan så gick jag direkt fram till dem och sa: – Hej! Då fick jag svaret som jag absolut inte ville få… …

De sa ingenting, de kollade bara på mig som att jag var helt borta. Jag sprang till toaletterna och kunde bara inte hålla gråten inom mig. Jag ville verkligen inte gå ut dit igen, men till slut bestämde jag mig för att gå till klassrummet iallafall. Jag torkade bort mascaran som hade runnit ner från mina ögon. När jag kom in i klassrummet så vände alla blicken och började fnissa och viska massa saker till varandra. Jag förstod inte varför, var det mig de viskade om? Jag började gå mot min plats, jag undrade vart vår lärare hade tagit vägen. Efter den lektionen hade vi lunch, jag gick mot mitt skåp som låg längst bort i korridoren. När jag nästan var vid mitt skåp så kom det fram en kvinna och en tjej i min ålder.

Kärlek och vänskap

23. vänner

– Hej! sa kvinnan. – Eehh, hej… svarade jag lite osäkert och sneglade på den yngre tjejen. – Vet du möjligtvis vart man ska gå om man ska börja här? Receptionen kanske? Kvinnan började gå lite långsamt efter mig, tjejen i min ålder gick bredvid mig så jag passade på att fråga – Så, vilken klass ska du börja i? – 8K tror jag det var, vilken går du i? svarade hon. Jag svarade att jag gick i 8K och att det skulle bli kul att få lära känna henne. – Vad heter du då? Själv heter jag Liv, sa hon. – Jag heter Sofie, svarade jag. Sen sa hon att hon börjar imorgon, och då blev jag glad. Jag hade kanske äntligen skaffat mig en kompis! Dagen efter det var jag jätte taggad på skolan, att få träffa Liv igen. När jag kom till skolan så gick jag raka vägen till mitt skåp för att sedan kunna leta upp Liv. När jag var framme vid mitt skåp så kom en kille från klassen fram till mig, han slet av mig min mössa och slängde upp den över skåpen. Då kom Liv, precis i rätt tillfälle, hon gick fram till killen och skällde ut honom riktigt ordentligt. Efter det har de låtit mig vara och jag har varit med Liv. Och Selma och Anjelika verkar vara glada tillsammans, men det bryr jag mig inte riktigt om längre nu när jag har Liv. Alla slutade med att vara taskiga och var glada.

Tova Sönnerlid 31

24. våld En lärare sätter stopp för en lång pojke med svart hår och lite brun hy. Sen fortsätter Rasmus till matsalen. Rasmus, Erik och Sven sitter och äter sin mat när Emma kommer.

Just det, cykeln blev ju stulen igår. När jag glömde låsa cykeln vid affären kom Mohammed på. Han får återigen ångest för vad han ska säga till Rasmus om vad som hänt med cykeln. Istället för att cykla till skolan fick han springa till skolan. Han hann precis till skolan innan skolan började. Han gick in till skolan och försökte undvika Rasmus så mycket som möjligt. Men sista lektionen gick Rasmus fram till Mohammed och frågade om han kunde ge tillbaka cykeln efter skolan.

– Hej Emma säger Rasmus med glad röst.

– JJJAA visst.

– Har du bråkat nu igen? säger Emma argt. Jag vill inte att du ska bråka hela tiden, väx upp.

– Bra.

En pojke med ljus hy, ljust hår och ganska lång går förbi och som vanligt börjar Mohammed och Rasmus tjafsa. – Håll käften. – Håll käften själv.

Kärlek och vänskap

– Jag hatar Mohammed sen han svek mig. För tre år sedan så var Mohammed och Rasmus bästa kompisar. Men en dag så lånade Rasmus ut sin nya cykel till Mohammed. Cykeln var blå och hade tjocka däck. Rasmus sa till Mohammed att han måste låsa cykeln om han lämnade den. Mohammed blev jätteglad att han fick låna cykeln. Han skulle lämna tillbaka den nästa dag. Mohammed kom hem och sa till sina föräldrar att han fått låna sin bästa kompis cykel. Som vanligt så brydde sig inte hans föräldrar om vad han sa. De ville bara att han skulle åka till affären och köpa mjölk. Mohammed fick pengar av sina föräldrar och åkte till affären. Han tyckte att cykeln var lika snabb som en bil. Mohammed kom fram till affären och lämnade cykeln utanför. Affären hade byggts om så han visste inte var mjölken var någonstans. – Var är mjölken frågade Mohammed. – Först vänster och sen höger, svarade en lång man med kutrygg. – Tack. Mohammed gick till mjölken och sedan till kassan. Han betalade och gick sedan ut genom affären. Han såg sen att cykeln inte var kvar. Såklart så hade han glömt att låsa även fast Rasmus sa att han måste låsa cykeln. – Har nån sett en blå cykel med märket Crescent! – I saw a man bike that way with a blue bike, svarar tiggaren som alltid sitter utanför affären och tigger på slarvig engelska.

– Var är cykeln då. Mohammed tar sig i kragen och säger sanningen. – Okej då, den blev stulen igår när jag var vid affären och handlade mjölk. Jag glömde att låsa cykeln. – Sluta ljug nu ta fram cykeln nu. – Det är sant. – JAG SA JU ÅT DIG ATT LÅSA CYKELN! De båda grabbarna bråkar en bra stund tills Rasmus säger att de aldrig ska bli vänner igen. Mohammed försöker säga förlåt men Rasmus bryr sig inte. Sen dess har han betalt Rasmus med 300 kr varje månad i tre år. Hans hela månadspeng går åt för att betala en skuld. Bara för några dagar sen betalade han det sista av skulden. Men Rasmus hatar honom mest av allt fortfarande. Rasmus följer med Emma ut ur matsalen och såklart står svikaren där utanför. – Ej ,du Mohammed, din fucking tönt. Jag ska slå ner dig, fattar du eller!! – Sluta nu Rasmus, vi går härifrån, säger Emma. – Jag ska knocka honom. De båda grabbarna börjar slåss med varandra, sparkar, boxar och brottas. Båda två blöder från ansiktet och huvudet. Till slut så lyckas Emma sätta stopp för fighten och drar Rasmus därifrån.

– Thanks, svarade Mohammed. Han började springa åt det hållet tiggaren pekat. Han såg en man med mörk hy och mörkt skägg. Mannen såg Mohammed och började cykla allt vad han hade. Han försökte springa ikapp mannen men hann inte.

– Jag tänker inte vara ihop med dig mer om du inte slutar bråka med Mohammed.

– Fan, vad ska jag säga till Rasmus? Åhh, han kommer aldrig förlåta mig.

– Var har du varit någonstans! sa hans mamma.

Emma ger Rasmus en käftsmäll och springer därifrån gråtande. Rasmus har inga ord för vad som just hände. Men han vill ha kvar Emma som flickvän. Så han bestämmer sig att säga att säga förlåt till Mohammed för att de började slåss. Mohammeds flickvän Emelie har också gjort slut för att han bråkar hela tiden. Så han bestämmer också sig för att säga förlåt för allting som hänt med bråk och den där blåa cykeln. Efter några dagar så går Rasmus till affären och möter upp Mohammed. Rasmus kommer fram till affären och ser Mohammed dölja något bakom sig.

– Jag har varit hos en kompis, svarade han med darrig röst.

– Det är min gamla cykel ju, var hittade du den?

Mohammed fortsatte springa åt det hållet han såg mannen cykla senast. Han sprang i flera timmar. Sen så gav han upp och gick hem igen. Mohammed kom hem 22:30 och försökte smyga upp för trappan så hans föräldrar inte märkte honom. Men han misslyckades med det.

– Och det ska jag tro på, gå lägg dig genast. – Ok. Den natten hade Mohammed väldigt svårt att sova någonting. Han låg och tänkte vad han skulle säga till Rasmus om cykeln. Till slut somnade han men då var klockan redan 02.00 på natten och han skulle gå upp 07.00. Han vaknade upp väldigt trött nästa morgon när väckarklockan ringde. 07.10 gick han ner och åt frukost. Han var alltid ensam på morgonen för hans föräldrar började jobba 06:00. När han hade ätit färdigt satte han sig vid TV:n en stund och chillade. 08.00 gick han och borstade tänderna. Sen tog han på sig kläderna och skulle hämta Rasmus cykel som han fick låna igår till idag.

Sista lektionen slutar, Rasmus och Mohammed går ut mot cykelstället.

– Men jag hatar honom! – Okej då är det slut mellan oss!

– Jag hittade den i Brandkärr. Den där gubben som snodde den cyklade runt på den i Brandkärr precis när jag gick förbi. Så jag smög mig på honom och hotade med att ringa polisen om han inte gav tillbaka cykeln. – Tack så jättemycket. Den ser ju likadan ut som den såg ut från början. – Jag vet inte hur den fortfarande kan fungera ens. – Du kan få tillbaka hälften av pengarna som du gett mig genom åren. – Tack själv, bråk löser inga problem.

Harald Stålberg

familjerelationer

25. att växa upp Morgonen började normalt, Esther blev väckt av sin fader och allting var helt som det skulle. Visst var den tunga känslan i hennes kista lika närvarande som katten bredvid hennes ben, men med hur det varit i hushållet den senaste månaden var det inte helt galet och obegripligt. Det var inte ofattbart varför allt Esther gjorde nu för tiden var att gå till skolan, komma hem och sedan sova. Hon kunde sova hur länge som helst, när hon kände sig nere. Till exempel när hennes föräldrar skildes i fyran, för fyra år sedan. Efter att ha gråtit i hennes pappas famn gick hon in i sitt rum, lade sig ner på sin säng och sov. Klockan var bara fem på eftermiddagen, men hon vaknade inte förrän hennes mamma väckte henne klockan sju på morgonen därefter.

familjerelationer

Skiljsmässan var dock inte ett problem längre. Det var pappas flickvän, Carmen. Esther erkände att hon var okej i början, faktiskt lite snäll. Dock, de senaste månaderna, har den generösa kvinnan blivit en tornado. Skapat kaos, så mycket så att en kär vän, mer som syster, flyttat ut till sin egen pappa. Moa hette hon. Esther borstade bort tankarna av att vakna ännu en dag och från att ha suttit på sin säng som en zombie, gick hon igenom sin normala morgonrutin. Det bestod av att klä på sig med socialt accepterade kläder, skrolla genom aviseringarna från hennes mobil och hålla koll på skolbussen. Hon åt inte frukost, hon sade inte god morgon, hon gjorde ingenting. Men vid det här laget hade hon blivit van med en sådan morgon. Funderade över det gjorde hon nästan aldrig längre, vilket i sig var rätt sorgligt enligt henne. Hur som helst orkade flickan knappt bry sig om det längre. Efter att ha överlevt en lång, trög dag i skolan kom hon tillbaka hem med posten från brevlådan i en hand och tryckte ned dörrhandtaget med den andra handen. Hon släppte sitt grepp och placerade posten på den vita byrån till vänster om dörren och lät sin ryggsäck falla på golvet. Därefter tog hon av sina svarta kängor och jacka och lade dem i garderoben till höger.Med en hopplös och dyster suck tog Esther tag om handtaget på sin ryggsäck och gick genom vardagsrummet för att komma till sitt rum. Dock så avbröts hennes steg med ett högljutt tjut från nedervåningen. Med ett litet leende, underhållen av sin storasysters Filippas barnslighet, svarade Esther tillbaka med ett tjut innan hon begav sig in i sovrummet. Inte mycket hände under resten av eftermiddagen förutom att Esther och hennes pålitligaste vän, Alex, pratade via sms. Det brukade de göra. Då och då, när de kände sig nere, smsade de varandra och pratade om helvetet de gick igenom. Idag var det inget speciellt, bara det vanliga: “Vet inte varför men jag är bara nere typ.” Det ändrades dock när kvällen kom. Mörkret hade återvänt och snö föll från himlen, vilket skapade ett mjukt lakan av vitt täcke i området. Träden syntes som gestalter ute vid balkongen och med blixt och kamera skulle det bli ett enastående foto. Men det var inte vad Esther tänkte på, att gå ut med sin sprillans nya kamera och fotografera det enastående vädret. Istället oroade hon sig över var om vad som skulle hända när hennes pappa och Carmen kom hem. Skulle det bli ännu ett bråk eller skulle det vara lugnt? Bara Gud kunde veta. Öronen ryckte till när hon hörde att ytterdörren blev öppnad och att skor sparkades på golvet i försök att få bort snön. “Hallå!” Ropade den varmhjärtade fadern till sin dotter. Och efter en minut av att ta av sin kavaj och skor tillät han sig själv gå in i rummet. Esther sänkte ner blicken på sin telefon innan hon svarade med ett svagt, knappt hörbart “Hej”. Emanuel, pappan, höjde på sitt ena ögonbryn i undran över sitt barns dystra ton. “Är något fel?” Frågade han och lutade sig mot dörröppningen.

“Nejdå.” Ljög Esther medan hon skakade på huvudet och med ett litet, falskt leende och tittade upp på Emanuel som nu kom gående mot sängen där hon låg. Esther gillade inte att ljuga för sina föräldrar. Hon ville inte, och hon visste också att hon egentligen borde säga som det var, men hon satte deras glädje före hennes egen. Ett problem hon hade haft hela livet skulle man kunna säga. I allafall nästan hela livet. Med handen på hennes huvud nickade Emanuel, ett leende i ansiktet med hopp om att muntra upp sin dotter. “Okej. Du vet att om det är något så kan du prata med mig.” sade Emanuel utan tvivel, vilket Esther besvarade med ett nick. Hon visste att hon kunde gå till honom och prata. Hon hade gjort det många gånger innan. Men när det gällde hans fästmö blev hon osäker. “Nuel, kom och hjälp mig!” Bad Carmen med sin portugisiska dialekt från köket. Esther rynkade på pannan av kvinnans röst, hon avskydde den. Det var en sådan röst som var hes, bröts ofta och som knappt någon kunde stå ut med. “Kommer älskling!” Svarade Emanuel och rufsade flickan i håret innan han återvände till sin fästmö. En suck trängde sig igenom Esthers hals, som om illamåendet i magen och den obeskrivliga smärtan i hjärtat skulle kännas bättre. Hon skuttade till oförberedd när dörren öppnades igen. Denna gång var det dock inte hennes fars ansikte som visade sig, utan Filippas. “Vill du följa med ut på promenad med mig och Samael? Det kommer att vara en kortis.” Hon pratade tonlöst, som om hon inte hade några känslor, men ville fortfarande försöka att muntra upp Esther. “Javisst” svarade lillasystern. “Låt mig bara få på mig en kofta.” Filippa nickade i förståelse och gick till hallen för att göra sig själv och hennes hund, Samael, redo för duschen av snö utanför. Medan hon gjorde det gled Esther av den bekväma sängen och öppnade sin långa och, enligt henne och många andra, fula garderob. Vilken kofta brydde hon sig inte om, bara hon var varm under promenaden var hon nöjd. Efter hon satt på sig en tjock kofta gick hon ut ur sitt rum och in till hallen där hon mötte Filippa och Samael som var redan i ordning och ivriga att börja gå. Hon log mot den svarta, vitfläckiga hunden och klappade honom på huvudet. “Skynda dig. Det börjar bli varmt.” Klagade den äldre systern som stod stilla med händerna i fickorna som hörde till hennes tjocka vinterjacka. Esther putade överdrivet med sina läppar mot Filippa, innan hon vände sig om och började ta på sig bekväma och varma skor från garderoben tillsammans med sin jacka. Promenaden blev som utlovat, kort. Även lite trevlig också. Skämt och vitsar spreds mellan tjejerna och de tyckte båda att de var roliga. Dock var färden till huset och in i värmen säkert den bästa delen. Kylan hade bitit tag i deras näsor som en upphetsad mormor och gjort dem illröda, detsamma med deras kinder, så det var naturligtvis skönt för båda att komma tillbaka in där det var varmt. Esther kastade hastigt av skorna, lade dem i garderoben, tog av sig jackan, hängde den på en tom galge och begav sig till sitt rum. Det var hennes säkerhetsgrotta. Platsen hon höll sig närmast. Visst så hände det ibland att någon knackade på och smög sig in, men vanligtvis hände det inte mer än tre gånger per dag. Det var delvis sent på kvällen när Carmen hade bestämt sig för att få ett utbrott. Varför visste ingen förutom hon själv och Emanuel som blivit utskälld. Under allt kaos låg Esther på sin säng tyst för sig själv i sitt rum och pratade med Moa.

“Carmen stampar genom huset. Stänger dörrarna och skåpen fett aggressivt.” Förklarade Esther och efter att Moa hört detta, fnös hon hånfullt. “Gud.” Esther skulle just svara, men innan hon lyckades göra ett endaste ljud flög dörren upp. Hon vände blicken mot den och såg Carmen och hennes argsinta blick.

“Jag vet att jag inte är speciell, men du är inte du heller! Gå inte runt i det här huset och bete dig som om du vore drottning, för det kommer du aldrig att vara!” röt Esther tillbaka mot kvinnan som pratade i munnen på henne. Bland kaoset bad Emanuel som stod vid sidan om, att de inte skulle bråka och att de skulle ta det lugnt. Men varken Carmen eller Esther lyssnade.

“Va fan hände?” Undrade Moa med en orolig ton.

“Du är inget! Sluta låtsas att du är något!” Den grova förolämpningen slog henne i bröstet med frekvensen av tusen lastbilar, däremot berodde majoriteten av smärtan på att hennes pappa inte gick in och sade att nu får det var nog. Det var det absolut värsta Esther någonsin sett sin fader göra. Hon lyckades däremot att gömma de känslorna.

“Jag...jag måste gå. Prata med Filippa så länge.” svarade Esther och lade på luren utan att ha sagt hejdå eller låtit Moa prata klart. Hon gled av sängen igen, gick fram till dörren och tryckte örat mot dörren. Mer av Carmen lyckades hon inte höra förutom hårda steg i trappan.

“Om det nu är så jävla kränkande att ha en jacka i ett klädskåp byggt för att ha jackor i, så har jag inga jackor där alls då! Blir du nöjd då?” Vrålade tonåringen argt och gick av soffan, kastade iväg den lila filten hon haft på sig, gick in i hallen, tog sin jacka och stormade in på sitt rum.

Resten av kvällen tillbringades av gråt. Tårar rann ner från Esthers kinder medan hon blev indragen i en varm kram. Filippa gnuggade hennes rygg, medan hon viskade lugnt till henne att ta djupa andetag.

Hon hade fått totalt nog av den där kvinnan. Vad hon än gjorde blev hon utskälld. Hon skulle kunnat lämna två små brödsmulor på köksbänken och huset skulle vänts upp och ner så fort Carmen eller hennes pappa såg det. Faktumet att hon blev utskälld för att hon hade två jackor i garderoben, där man egentligen ska ha alla jackor som finns i huset, fick henne att vilja skratta, men eftersom hon var sårad, kunde hon inte få sig själv att göra det.

Kvinnan skrek i ren vrede med ord från ett språk hon inte förstod, och till slut slängde hon igen den vita dörren igen med ett högljutt slammer.

Det var inte ens det faktum att Carmen skällt på henne som fick henne bli så upprörd, det brydde hon sig inte om det minsta. Anledningen var för att hon föreställde sig hur hennes pappa måste känna sig, och undrade om han var ledsen. Detta fick även Filippa att känna dysterhet. Faktumet att hennes lillasyster brydde sig mer om personen som tagit in själva problemet till familjen än vad hon brydde sig om sig själv, som var den som blev utsatt för det. Den dagen, däremot, var inget jämfört med vad som hände på torsdagen två dagar därefter. Filippa hade då flyttat till sin lägenhet hon ägde tillsammans med Moa. Hunden Samael och deras andra katt, Nadal, som följde med henne. Händelse skapade en av de värsta nätterna i Esters liv. Tonåringen hade skött sig självt, tagit det lugnt, dock sjuk, på soffan och tittade på en tv-serie när Emanuel och Carmen kom tillbaka från gymmet, och Carmen såg att hon hängt tillbaka jackan hon tagit in på hennes rum. Detta fick kvinnan att, som hon brukade göra när hon var arg, slänga igen garderobsdörren och stampa in i vardagsrummet, stå framför televisionen och hålla upp Esthers regnjacka. “Vad är det här?!” Röt hon ilsket och skakade på galgen. Denna handling fick Esther att känna vreden växa inom henne. “En jacka som var i en garderob, vilket används för att hänga upp jackor. Är det något fel med det?” Svarade hon då vilket gjorde Carmens ansikte rött. “Vad menar du?!” Vrålade kvinnan tillbaka, just för att hon inte förstod var Esther sade. Hon höjde på ett ögonbryn och satte upp armarna i kors. “Garderoben. Man har jackor där. Det är vad den gör.” Förklarade hon med tydlig passiv-aggressivitet. “Du är inte speciell! Inte mer speciell än andra!” Den rasande kvinnan skakade på jackan och gick mot Esthers rum, öppnade dörren, slängde jackan på golvet och slängde igen dörren åter igen. Det var då Esther förlorade allt lugn hon försökt behålla.

Esther kröp ned i sängen, under täcket och började, tyst för sig själv, gråta. Täcket höll hon mot sitt ansikte, vilket dämpade eventuella hostningar och snyftningar. Hjärtat dundrade i hennes bröstkorg, hårdare än någonsin förut. Och när hon insåg att hon var helt ensam där, utan någon kompis som kunde komma över, utan en syster som kunde krama henne, ingen mammas axel att gråta mot, förvandlade hennes gråt nästan till ett skrik. Smärtan förorsakad av den rena känslan av ensamhet var alltför mycket. Det kändes som om någon tog en tjock, trubbig nål och stack in den i hjärtat från insidan. Esther grep även tag i den vänstra delen av bröstkorgen och rev lätt på tröjan. “Aj…” Stönade hon av värken. Det var inte bara blixtarna i hjärtat som gjorde ont, utan det var den outhärdliga värmen som omringade hennes ögon som också fick flickan att skaka. Som om två starka eldflammor tändes precis bakom ögonen, så brändes det så extremt så att Esther grät bara mer och mer. Så hon grät, för att hon grät.

familjerelationer

“Vad är det som händer egentligen?” Hördes från mobilen den yngre flickan höll.

“H..Helvete!” Stammade Esther. “Fan… Jag klarar inte av det här!” Tjöt hon ut i täcket vilket försvagade ljudet. “Fan. Fan. Fan. Fan.” Hon upprepade mängder av svordomar bara för att försöka dämpa känslorna som rusade genom hennes kropp. Dock fungerade inget. Det räckte inte att riva, skrika, gråta eller det hon just gjorde, upprepa samma mening eller ord om och om igen, ända tills läpparna började att sticka. Ingenting fungerade. Och det hjälpte inte att hon inte hade någon att prata eller vara med, eftersom alla hon var bekväm med att prata med var upptagna med något annat. Det gör ont att växa upp. Det är smärtsamt! Viss smärta är uthärdlig, men till slut blir det för mycket och vid en punkt är gränsen nådd och hon känner att smärtan måste gå över. Esther går långsamt mot dörren.

Elsa Kjellberg

26. BESKEDET Alva kände blåsten i ansiktet när hon åkte ner för backen med sin mamma. Det piskade i ansiktet av snön som kom ner från himlen.

Alvas mamma berättade vad de skulle göra. Alva blev så glad så hon började hoppa runt i hela huset och kramade om sin mamma.

När Alva och hennes mamma kom ner för backen så börjar de ta sig hem mot stugan, men innan de kom fram var de tvungna att ta en knapplift upp. Bredvid knappliften så fanns ett rullband som alla barn åkte på. När Alva såg alla barn åka så ville hon också åka där.

Sen kom dagen när det skulle iväg, alla var taggade och glada för att få åka. De tog en taxi till flygplatsen och checkade in alla väskor och gick igenom säkerhetskontrollen och satte sig vid gaten. Sen ropade det i högtalarna att de skulle gå på planet. Alva var inte så rädd att flyga, hon hade flugit några gånger innan.

Alva frågade sin mamma snällt “Får jag åka på rullbandet där borta bara en gång?” Alvas mamma svarade “Du får åka, men bara om du tar dig tillbaka själv, för jag kommer inte orka åka och hämta dig.” Alva nickade och hoppade på rullbandet med ett leende. När Alva gick av så kände hon hur orken bara tog slut i hennes ben och i armar. Alva ropade på sin mamma att hon verkligen inte orkade ta sig tillbaka själv. Hennes mamma svarade tillbaka “Nej, jag kommer inte och hämtar dig för du lovade mig att om du åkte dit själv så ska du ta dig tillbaka”.

familjerelationer

När Alva försökte ta sig tillbaka mot knappliften så hade hon ingen ork. Hon ropade på sin mamma igen men hennes mamma skakade bara på huvudet. Efter en stund så ramlar Alva ihop på marken. Alvas mamma skyndade sig dit och såg att Alva var helt grå i ansiktet och hon var inte kontaktbar. Hennes mamma skrek efter hjälp! En läkare som var på semester såg vad som hade hänt så hon kom fram till Alva och hennes mamma. Kvinnan kallade på en skoter som kom och hämtade Alva för att ta henne till sjukstugan. Där så tog de hand om Alva och la henne på en säng och ringde ambulansen. Efter ett tag så kom ambulansen och hämtade upp Alva och hennes mamma. Under den tiden så var hon fortfarande inte medveten om vad som hände runt omkring henne. De lyfte in Alva på en bår i ambulansen och sen så åkte de iväg mot Falun lasarett . När de väl kom fram så fick hon ett rum fort som var hyfsat stort, det fanns en sjukhussäng, några fåtöljer och stolar. Utanför Alvas rum så fanns matsalen där alla satt och åt mat. Efter ett tag så börjar Alva piggna till. En doktor kom in i rummet och berättade att Alva mådde bra och att Alva troligen svimmade på grund av trötthet eller något annat, sen så sa han att “en gång = ingen gång så ni kan vara lugna”. Under tiden Alva var på sjukhuset och väntade på att få beskedet om hon fick åka hem eller inte, så satt hon och hennes mamma och gjorde armband i ett litet rum. Sen efter en stund kom doktorn och berättade att de fick åka hem. Alvas mamma ringde hennes pappa och bad honom komma och hämta dem från sjukhuset. När Alvas mamma hade ringt så gick de upp på rummet och packade ihop sina saker. Sen gick de ner till entrén och väntade på Alvas pappa. Nu började maj närma sig och Alva känner den friska luften och njuter av de ljumma vindarna. Alva var väldigt glad när hon fick reda på att det redan var maj för hon visste att de skulle hända något speciellt då, men hon visste inte vad. Alvas mamma hade lovat att berätta en hemlighet för Alva och hennes storebror. Sen kom då dagen Alva och hennes bror hade väntat på. Alvas mamma kom in i Alvas brors rum där de satt och lekte med lego.

De letade upp sina platser på flygplanet och Alva satt bredvid hennes mamma och storebror. När de hade lyft så satt Alva och hennes bror och spelade kort. Alva och hennes bror frågade deras mamma gång på gång “När är vi framme?” och “När landar vi?”. Efter att 3 timmar hade gått så landade de äntligen och Alva var så taggad att gå ut för att känna värmen så hon skyndade sig så fort hon kunde. När de kom ut ur flygplanet gick de direkt för att hämta sina väskor, sen tog de en taxi till hotellet. Det hade gått några dagar sen de kom till hotellet och Alva hade redan glömt bort var de befann sig. Alva frågade sin mamma “Var är vi någonstans nu? Jag har glömt bort vad det heter!” Alvas mamma svarade vi är på Mallorca. Det började närma sig kväll så de bestämde sig för att gå till en restaurang som låg vid stranden för att äta. När de kom fram så såg Alva och hennes bror att det fanns några karuseller en bit bort. När de ätit upp sin middag gick de och köpte biljetter till karusellerna. Karusellen gick runt och runt och det gick fort det var väldigt mycket blinkande lampor och hög musik. När karusellen hade stannat så var det dags för dem att gå av. När Alva gick av karusellen så föll hon ihop och hennes bror sprang och hämtade deras mamma. Sen kommer hon springandes mot Alva och tar henne i sin famn och får hjälp att ringa ambulans. Ambulansen kom fort till platsen och Alva var fortfarande borta när de kom fram till sjukhuset. När de kom fram till sjukhuset så skickade de iväg Alva till hjärnröntgen för att de skulle se om något var skadat eller se om det var något fel. Alva och hennes mamma fick vara kvar på sjukhuset under natten. Doktorn kommer in på Alvas rum och berättade att Alva har fått en sjukdom som kan växa bort om allt går som det ska. Doktorn berättade också att han hade skrivit ut en medicin till Alva som skulle hjälpa henne att må bättre. Alva och hennes mamma fick lämna sjukhuset tillsammans. Efter några dagar så tyckte Alvas mamma att någonting inte stod rätt till för att Alva blev tröttare och tröttare och sov mer och mer och oftare än vad hon brukade göra. När de kom hem till Sverige igen så tog Alvas mamma direkt kontakt med ett sjukhus i Sverige. Hon fick snabbt svar så de åkte in direkt med Alva till sjukhuset. Där fick hon ta många blodprover för att läkarna skulle se vad felet var. Läkarna kom fram till att felet var att de hade gett Alva en för hög dos av medicin. Så läkarna skrev ut en ny medicin som skulle göra så att allt blev rätt och mycket bättre för Alva.

Clara Göthéus Teinmark

27. Dagen då allt äntligen blev bättre Min pappa som jag levt i ett helvete med, min pappa som misshandlat mig psykiskt så länge jag kan minnas, min pappa som jag beslöt att anmäla och flytta ifrån för flera år sedan. Alla gamla minnen börjar snabbt komma tillbaka.

berättade att sättet han betedde sig på inte var okej. Han blev bara ännu aggressivare och då hände det, han slog mig tvärs över ansiktet, min egen pappa. Slog sin enda dotter som aldrig gjort något fel och alltid försökt att vara snäll trots hur dåligt jag mådde på grund av honom. Då var det nog, jag ville inte bo kvar där en enda sekund till.

Minnen som jag jobbat så hårt för att glömma och gå vidare ifrån. Men det var inte min pappa som gick där, man kan nästan tro att det var hans tvillingbror så lika dom var.

Jag sprang upp till mitt rum gråtandes och ringde socialen och förklarade vad som hade hänt, trots att jag grät och knappt kunde få ut ordentliga ord förstod dom mig och skickade två poliser hem till oss.

Men ändå kunde jag inte sluta tänka på min uppväxt, hur hemskt jag hade det och vilken tur jag har som fått ett hem hos en familj jag gladeligen officiellt kan kalla min.

Dom tog snabbt ut honom till polisbilen. Han erkände direkt och skämdes inte ett enda dugg, han blåste också väldigt högt, han hade som vanligt druckit en hel del alkohol.

När jag växte upp klandrade jag alltid mig själv för hur han var mot mig, sakerna han kunde skrika. Som till exempel att jag var värdelös, en skam för släkten och dottern till ett monster, alltså min mamma. Som jag inte har några som helst minnen av. Pappa pratade aldrig om henne, men pappa pratade inte om mycket. Allt han gjorde var att dricka från morgon till kväll och få mig att må dåligt.

Jag kördes först till farmor och farfar och där bodde jag ett litet tag innan dom fick tag i ett riktigt fosterhem. På något sätt ville jag hem igen, till mitt egna rum i min egna säng men jag visste också att jag äntligen skulle få det bättre hos en annan familj.

Hur jag hamnade i min nuvarande familj är en lång historia med ett bra slut. Dagen jag bestämde mig för att äntligen berätta för någon hur jag haft det hemma och äntligen få hjälp började som alla andra dagar. Jag gick upp vid 7.00 för att göra mig redo att gå till skolan och som vanligt låg pappa helt däckad på soffan. Till frukost åt jag som alla andra dagar bara en bit bröd. Det var inte ofta pappa handlade mat, oftast gick jag och åt hos grannarna och skyllde på att pappa var på jobbet. Men jag tror nog att dom visste vad som hände i vårt hus. Men jag gick till skolan som vanligt och var med mina kompisar, dom visste inte hur jag hade det. Jag berättade inte något för jag var rädd för hur min pappa skulle reagera och på nåt sätt kändes det nästan som jag svek honom fast jag visste att det inte var rätt så mycket han drack och hur han skrek på mig varje dag. Iallafall var jag då hemma igen och då började det igen. Där stod han och skrek saker som “du hör inte hemma här” och “jag önskar jag aldrig träffat din mamma och dig”. Men den dagen hade jag fått nog. För första gången någonsin sa jag emot och

Under första perioden bytte jag fosterhem ganska ofta, varför vet jag inte. När jag äntligen började trivas någonstans kom socialen och tog mig till ett nytt hem utan att berätta mycket alls. En dag hamnade jag hos två killar som ville ha barn men inte kunde få det då dom inte hade råd med en surrogat. Där trivdes jag något otroligt bra, dom fick mig att känna mig som deras egen och tog faktiskt hand om mig till skillnad från vad min pappa gjorde. Just då visste jag inte att det hemmet skulle bli mitt hem för alltid och att dom älskade mig så mycket att dom skulle adoptera mig. Dagen jag fick veta att jag officiellt skulle bli deras dotter försvann allt mitt förflutna för en stund och mitt hjärta fylldes helt med ren glädje. Jag kommer för alltid vara tacksam till mina två pappor, Gabriel och Jonathan, som välkomnade mig till deras hem och fick mig att känna mig som hemma. Och sen gjorde det till mitt riktiga hem. Min kropp fylldes återigen med glädje när alla tankar om min biologiska pappa försvann och jag insåg vilken tur jag haft som fått mina underbara föräldrar. Jag fortsatte vidare på stigen, hem till mina fantastiska pappor.

28. den frysande flickan Den kyliga vintern, det var den som gjorde att jag är där jag är nu. Vintern som ska vara så glittrande vacker med snö i träden och istappar mot husväggen, men det var rädsla som var den första känslan jag kände den där morgonen i december.

Min fars mörka ögon såg in i mina, han såg arg ut. Det var en blick som inte passade in i hans ansikte. Han såg ut som en helt ny person fast inte på ett positivt sätt, på ett ont sätt. Far hade alltid varit sträng men aldrig varit riktigt arg på mig. Hans hårda grepp om min handled gjorde ont och jag var som förstenad. Jag förstod att nu ska det ske, i min uppväxt, då jag skulle få ta hand om mig själv. Jag hade hört om andra barn som hade blivit utkastade av sina föräldrar. Jag hade ju såklart funderat på om det skulle kunna hända mig, men hade aldrig trott det. De vuxna ville så innerligt att det skulle bli en pojke när de blev med barn, men det blev ingen pojke. Jag blev en flicka och det enda jag var kapabel till var att hjälpa till i hemmet. Pojkarna kunde man iallafall tjäna pengar på, enligt de vuxna. Jag hade hört rykten om att mina föräldrar funderade på om de skulle lämna bort mig till ett sånt där

familjerelationer

Där gick jag, på väg hem från skolan på den där lilla stigen som jag gått nästan varje dag i ett år. Då ser jag honom, i några sekunder var jag helt säker på att det var min pappa.

Jasmine Hirvikoski

barnhem. Vart är min mor, kommer jag ihåg att jag tänkte, vill hon det här? Det knakade från golvet i köket och jag såg ett öga som kikade in genom nyckelhålet. Ögat var grönt som skogen och tittade mot mig, jag kände igen det. Blicken var nyfiken men sorgsen, det måste ha varit min broders. Ögat försvann och istället såg jag stolarna som vi brukade sitta på när vi åt middag, på en av dem satt min mor, med huvudet liggandes i händerna. Det luktade mögel och fukt, nästan så som det brukar lukta hemma hos äldre människor. Här bodde det ingen äldre människa utan det var bara vi som bodde i ett gammalt hus. Fars kalla hand försökte dra med mig, jag kämpade emot men han var mycket starkare än mig. Han var nog flera decimeter både längre och bredare än mig. Hans drag och slit gjorde ont i armarna och jag skrek högt. Far sa inget utan försökte bara dra ut mig ur rummet. Mina korta ben sparkade hejvilt och jag försökte slå med knutna nävar men det hjälpte inte. Sparkandet blev tröttsamt och till slut gav jag upp. Jag hängde bara där som en trasa i fars

armar och jag kände hur han drog ut mig ur huset, med mina ben släpandes mot golvet. “Inom kort blir det varmt, förlåt!” var det sista han sa till mig innan dörren slogs igen med mig ihopkurad och sittande mot väggen. Mot den träväggen där den faluröda färgen hade börjat flagna och där det låg färgremsor på marken. Min gamla släde stod lutad mot väggen och den fick mig att tänka på far, min snälla far. Han drog mig ofta i den och vi skrattade och hade det roligt. Jag reste mig upp och sparkade på den och när den hade ramlat omkull drog jag bort flera remsor med färg så att det syntes en brun vägg bakom. Det var kallt, säkert många minusgrader och inte hade jag varma kläder på mig, bara pyjamasen som skulle skydda mot den värsta kylan inne i stugan. Jag slog på ytterdörren som var täckt med frost. Jag satt där i flera timmar och blev blåare och blåare om händerna ju längre tiden gick. Jag knackade på grannens svarta, fuktiga dörr som inte heller öppnades. Mitt hopp om att få komma in i värmen var stor, men ingen öppnade dörren. Vid vissa hus knackade jag många gånger, det var vid de husen som jag kände ägarna. Men inte ens där öppnade de.

familjerelationer

Jag tog mig mot skogen som låg någon kilometer bort. Pulsande i den djupa snön som gick upp till mina knän. I skogen fanns det inte någonting, bara mer skydd om det skulle bli snöoväder. Jag gav upp, det var den värsta känslan jag hade haft i hela mitt liv. Jag hade inte något hopp kvar, inte ens en liten strimma. Jag lade mig på marken, jag orkade inte stå upp längre och mina ögon slöts. Barren från tallarna över mig stack mig i ryggen. Det kom en värmande känsla i hela kroppen som nästan stack, det var skönt. Det var precis som han sa, min far. “Inom kort blir det varmt”, hörde jag hans röst eka i mitt huvud. Det kändes som att jag satt framför en brinnande brasa. Hade någon släppt in mig, i värmen och i tryggheten? Jag var inte inne, jag låg kvar på marken med barr och kottar stickande lite överallt. Det knakade om de stora tallarna som var fulla med snö i topparna, de nästan pratade med varandra. För när den första knakade

klart så började den andra. Det föll ner lite snö från dem och landade på min mage, usch, kallt. Min lilla darrande hand drog bort lite av den blöta snön och snön lade sig som ett pulver bredvid min höft. De små pulverkristallerna smälte och sjönk ner i marken. Jag satte mig upp och såg att det började bli mörkt ute. Ljusen och de varma brasorna från husen lyste upp min lilla by. Det såg ut som en liten leksaksstad och den påminde mig om en sån leksak som jag alltid önskade mig, men aldrig fick. De andra barnen kunde bara peka på det de ville ha, jag fick ingenting. Hunger var ingenting jag tänkte på, vi åt ändå inte så mycket mat. Den enda gången vi åt var vid middagen och ibland kunde det bara bli en brödskiva utan någonting till. Männen, det vill säga min far och min broder, fick alltid mest. Det var de som var viktigast och skulle vara starkast. Det blev för varmt så jag tog av mig de beiga, genomblöta strumporna, vred ur dem och lade dem bredvid mig. Det föll en kotte i pölen som hade bildats av vattnet från mina strumpor och den åkte runt i en liten cirkel, precis som en båt. Ungefär som en sån båt som de andra åkte med när de skulle över Atlanten. En sån båt, där folk vinkade till sina vänner och sa att de skulle till “bättre tider”. Jag fick stanna kvar i Sverige och vinka av personer som jag älskade, de som jag verkligen såg upp till. Jag tog tag i strumporna och märkte att de hade frusit och var alldeles hårda. Jag böjde på dem, de knastrade och de bröts nästan itu. De kan inte ha frusit nu, tänkte jag, det är ju inte ens kallt ute. Mina ögon slöts igen lite då och då och det sved om dem. Jag kunde ju inte somna då, tänk om någon kom, någon farlig eller kanske en björn med sylvassa tänder. Plötsligt var det som om någon släckte solen, det blev mörkt och tyst. Jag vaknade upp och upptäckte att jag satt i någons knä. Personens händer var skrynkliga och höll ett försiktigt grepp om min midja, nästan som om jag var en dyr ägodel. Jag vinklade huvudet åt sidan för att se vem det var. Personen hade stora glasögon, grått, krulligt hår och isblåa ögon, min farmor! Jag kramade om henne och hennes händer strök mig långsamt på ryggen. Farmors varma famn kändes lika trygg och härlig som när hon levde.

29. den saknade glädjen Hela familjen vaknade av tuppens gal. Jag och mina två lillebröder kunde inte somna denna natt på grund av glädjen av att få nya byxor och skor som min pappa skulle åka till staden och köpa till oss. Glädjen var att det var den första gången i mitt liv jag skulle få helt nya byxor. Tidigare hade vår mamma sytt sina gamla kläder som hon inte använde längre till oss eller så köpte min pappa använda kläder. Vi skulle äta frukost. Vår frukost bestod av torrt bröd, ost och té. Det var bara ett par dagar i månaden vi åt sådan mat annars åt vi bara bröd och te. På frukosten så snackade jag och min familj om att hur det var att börja skolan på måndagen.

Efter frukosten så skulle vår pappa säga hejdå för att han skulle till staden, jag såg att pappa var trött och ledsen. Jag var liten för att förstå varför han var ledsen, jag var bara elva år gammal och mina lillebröder var nio och sex år. Solen var ljus, glödande och luften var varm så vi bestämde oss att gå ut och spela fotboll framför huset. Vi spelade och pratade om hur det var att börja skolan och att ha på oss nya kläder. Vi väntade i flera timmar och vi var upphetsade för vi skulle få våra nya kläder. Äntligen så dök vår pappa upp och han hade påsar med kläder. Vi tog påsarna och jag letade efter mina kläder och min ena lillebror letade efter sina kläder. Sedan så kom min andra lillebror och letade efter sina kläder. Han letade och letade men han hittade aldrig några. Han frågade min pappa om var hans kläder var. Pappa kollade ner i marken och sa: ”Förlåt min son, jag hade inte tillräckligt med pengar för att köpa dina kläder”. Jag förväntade mig

Malin Lennander

inte hans reaktion. Han grät bittert. Jag försökte lugna ner honom men han grät mer och mer. Vi somnade tidigt för det var skolan imorgon. Alla somnade utom min lillebror. Han väckte mig på natten och tiggde mig att få prova mina kläder. Jag sa att han inte kunde prova dem för de var för stora för honom och jag var rädd att han skulle smutsa ner dem. För att han skulle sova så sa jag att han fick prova kläderna men på ett villkor, att han skulle ha på sig dem inomhus. På morgonen så gick jag och min bror till skolan tillsammans och jag kan inte glömma den stunden min yngsta lillebror stod utanför dörren och vinkade till mig och längtade att få ha på sig mina kläder. I skolan så hade vi ett par lektioner och vi var upptagna med att läsa en bok som vi lånade från skolan. Jag kunde inte beskriva känslan att få ha på sig de här kläderna. Skolans rektor kom in i vårt klassrum och viskade till vår lärare om något, plötsligt förändrades min lärares minspel och han sa åt mig att gå hem för att min pappa ville att jag skulle vara hemma. I början trodde jag att min lillebror besvärade min pappa när han var hemma. Men mitt hjärta började slå kraftigt tills att jag trodde att det skulle komma ur min bröstkorg när jag såg massor av människor stå runt vårt hus. Jag såg inte min lillebror. Jag såg min mamma gråter och min pappa sa att han får vakna för att gå med honom till staden för att köpa nya kläder. Min bror blev överkörd av vår grannes nya traktor när han väntade på mig framför huset.

Mamoon Abdulkader

30. det gick inte som vi hade tänkt Det var en bitig decembermorgon. Jag och mamma gjorde oss klara för att åka upp till Stockholm. Vi stannade vid Sillekrog i Vagnhärad för att tanka och äta frukost. Jag åt tre kycklingspett och mamma åt korv med mos. Jag kom att tänka på min morfar som låg inne på sjukhus i Nyköping för en stroke. Jag var ganska orolig för att han inte skulle överleva med tanke på att han var 87 år. Vi tankade bilen och började köra vidare mot Stockholm. När vi kom fram till Södertälje började de inte allt för ovanliga E4:a köerna. De sa på radion att en lastbil hade kört av vägen så att flaket välte och spärrade av stora delar av vägen. Strax efter Södertälje släppte köerna och vi kunde köra vidare. När vi kom fram till Stockholm var det ungefär tre timmar kvar tills filmen börjad så vi tänkte att vi skulle ställa bilen och gå lite i Gamla stan. Vi åkte runt omkring Slussen och letade efter en lite mindre central parkeringsplats. Jag googlade vart det skulle kunna finnas parkering och hittade ett parkeringsgarage nära Slussen. Vi försökte hitta en bra väg dit men med tanke på att Slussen höll på att rivas så var stora delar av vägarna rivna. Efter en lång stund av tänkande så kom vi på att vi kunde köra runt och in i Södermalm för att komma till garaget. Vi betalade och parkerade. När jag klev ur bilen kände jag den obligatoriska doften av bensin och avgaser. Vi började gå mot Gamla stan. Jag hade inte varit där så mycket och var lite nyfiken på vad som fanns där. Min nyfikenhet försvann ganska hastigt när jag märkte att åttio procent av alla affärer där var svenska souvenirbutiker. Efter en stund började vi bli lite hungriga. När vi gick runt och letade efter någonstans att äta hittade jag ett Vapiano. Det var en blandning av pizza och pasta. Vi bestämde oss för att äta där. Väl inne kände jag en stark doft av nybakad pizza. När vi kom fram till disken fick vi ett kort som de la allt som vi beställde på. Sen fick man betala när man skulle gå där ifrån. Jag valde en Margaritapizza med extra skinka. Mamma valde en Capricciosa. Det var nog den godaste pizzan jag någonsin ätit. Den hade tjocka

kanter och fyllig mitt. När vi hade ätit klart var det bara en och en halv timma kvar tills filmen började. Så vi kände att det var hög tid för att börja åka dit. Köerna började ganska tidigt eftersom klockan var runt fyra när alla har slutat jobba. Vi parkerade på en parkeringsplats i centrum och började gå mot bion. Vi skulle till Skandiabiografen som låg ungefär tio minuter bort, på vägen gick vi förbi Sergels torg och tänkte att vi kunde gå över där för att det skulle gå fortare. När vi gick över plattorna ringde mammas mobil. Hon svarade glatt. Men hennes glada leende försvann fort. Hon sa inte så mycket. Hon tackade för att de ringde och la på. Mamma satte sig ner framför mig och berättade att morfar är död. Först trodde jag henne inte. Men sen insåg jag att det var sant. Hon sa att vi behövde åka hem till honom. Vi gick tillbaka till bilen och åkte hem. Väl i Nyköping parkerade vi bilen på parkeringen utanför akuten. När vi kom in där kände jag den illaluktande doften av steriliserat. Vi förklarade ärendet och expeditionen förklarade våningen. Vi tog hissen upp till våning fyra där han låg. Vi klev in i rummet där han låg. Jag drog bort skynket för sängen. Den synen glömmer jag aldrig. Han var helt vit i ansiktet och låg så stilla. Jag satte mig på sängen och la en hand på hans ben. Just då kände jag att hade kunnat sitta där hur länge som helst. Jag satt där ända tills expediten kom och sa att vi behövde gå. Veckan efter satt mormor, mamma och jag och diskuterade begravningen. Vi bestämde att ceremonin skulle äga rum den 12 januari. När jag vaknade den 12 januari hade jag en stor klump i magen. Efter lunch var det dags att åka mot nya kyrkogården. Under ceremonin var jag så ledsen. Men samtidigt var jag glad för att han nu hade det bra. När begravningen började gå mot sitt slut frågade prästen om det var någon som ville komma fram och se på honom en sista gång. Jag valde att gå fram. När jag kom fram dit lyfte prästen bort locket på kistan. Men då låg han inte i kistan.

familjerelationer

Jag och mamma går över Sergels torg på väg till Skandiabiografen för att se den nya Star Wars filmen, The force awakens. När vi går över Sergels torg ringer sjukhuset i Nyköping och meddelar att min morfar är död.

Jag tror att det kan vara bra för en person att gå igenom svåra saker för att bli starkare i sig själv.

Linus Persson

31. en dag för mycket Där stod jag i dörröppningen och kollade över det vita rummet med armarna i kors över bröstet. I mitten av rummet låg min mamma i koma, helt medvetslös med en massa slangar runt sig. Så hade hon legat i snart tre veckor. Det här var inte den synen man fick se varje dag. Jag var nästan lite förvånad över mig själv över att jag var så lugn som jag var. Jag stod absolut inte och tyckte synd om mig själv på grund av henne, det låter kanske jättekonstigt men tekniskt sett var allt hennes eget fel. Jag släppte ut en lång suck samtidigt som jag lutade mig mot dörrkarmen, fortfarande med armarna i kors. “Besökstiden är tyvärr slut”. Jag kände en hand läggas på min axel och av en ren reflex så hoppade jag till av överraskning. Jag vände mig om och fick syn på en kvinna runt 40-årsåldern. Hennes hår var axellångt och lockigt, och hennes kläder var helt vita. Hon log mot mig med ett leende som såg väldigt medlidande ut. Själv log jag tillbaka med ett lite gladare leende. Jag var ju inte direkt jättesugen på att stanna kvar så mycket längre. Det var inte ens jag själv som hade fått mig att gå hit, utan det var min psykolog som jag var tvungen att gå till varje måndag och torsdag. Jag gick ut ur byggnaden med händerna i fickan och huvan nerdragen över ögonen. Blicken var bara riktad mot asfalten som regndroppar från himmelen droppade ner på. Det fick mig att tänka på

pappa. När jag var liten så gick alltid pappa och jag ut och satte oss under vårt träd när det regnade. Vi hade byggt upp en liten koja av presenning som vi på något sätt hade knutit fast i ett träd. Där brukade vi alltid sitta och lyssna på när det smattrade. Det var liksom pappas och mitt ställe. Ingen annans. Jag gick aldrig ut dit själv. Pappa var tvungen att vara med. Men det var ändå nästan åtta år sen. Jag var åtta år när min pappa kom på att han kanske inte riktigt var beredd på att skaffa ett barn. Jag suckade. Efter åtta år kom han seriöst på att han kanske inte riktigt var beredd på att bli förälder. Så han bara stack ifrån mig och mamma. Vi har ingen aning var, men långt ifrån oss var det iallafall. Mamma och pappa bråkade med varandra nästan varje dag under hela min barndom. Men pappa har ändå alltid funnits vid min sida och peppat mig och gjort så att jag känt mig stark ända tills han stack. Mamma däremot, henne har jag aldrig sett nykter. Hon har aldrig sagt en enda mening som är hyfsat “normal” till mig. Hon har aldrig varit stöttande eller omtänksam. Hon har bara sagt saker som fått mig att känna mig helt dum i huvudet. Och nu “råkade” hon också att köra bil och jag kan säga så här: hon var ju då inte nykter.

Mina skor var nu genomsura efter alla vattenpölar jag hade gått i. Jag skakade av vattnet från mitt axellånga, ljusa hår utanför ytterdörren så att det inte skulle droppa alltför mycket när jag senare klev in i min mosters hus. Dörren gav ifrån sig sitt vanliga knarr när jag sakta drog upp den. Lukten av en extremt kryddad mat slog emot mitt ansikte i samma sekund när jag stängde igen dörren bakom mig. “Hallå?”, ropade jag i väntan på ett svar från min moster. “Hej Lollo!”, sa min moster glatt när hon samtidigt kom halvt springande ut ifrån köket. Hon kom med utsträckta armar och jag själv sträckte ut mina armar som någon halv sekund efter omfamnade min moster. “Hur gick det?”, frågade hon mig. Hon släppte kramen för att kunna kolla in i mina ögon. Själv styrde jag mina ögon mot de fortfarande dyngsura skor som jag hade på fötterna.

familjerelationer

“Som vanligt. Det var inget annorlunda som hade hänt”. Jag kollade upp på min moster som nickade långsamt och gjorde en besviken min.

“Lovisa Andersson?”, sa en kvinnlig röst som jag hör väldigt ofta. Min psykolog Ulla. Hon vet mycket väl att det är jag men ändå så ropar hon alltid ut mitt för och efternamn varje gång. Jag ställde mig upp och tog tag i väskan som jag hade med mig eftersom jag kom direkt från skolan. Jag gick in i det mörkbruna rummet och satte mig på en beige, hård stol. “Hej Lovisa! Hur är det idag då?”, frågade hon mig samtidigt som hon satte sig på den mycket lyxigare stolen än den jag satt på. Hon hade en extremt glad röst. Lite för glad, och jag kan säga så här. Den var extremt jobbig. “Som vanligt”, nästan viskade jag. Vad gör jag ens här? Det är nog ingen som vet det egentligen. “Har du hört någonting om din mamma?” “Nej”. Om jag skulle gjort det så skulle kanske du redan ha fått reda på det. “Om pappa?” frågade hon och skrev något i sitt lilla block hon hade framför sig. Vänta, vänta. Vad skriver hon om? Jag har ju bara sagt typ tre ord till henne och det är samma sak som jag alltid säger.

“Kom, jag har gjort pannbiff, potatis och brunsås!”. Med en lite gladare min hoppade hon senare in i köket igen för att fortsätta med maten.

“Nej”. Min mobil började vibrera.

Jag sparkade av mig de vita sneakerserna och drog av mig den svarta jackan för att sedan hänga upp den på en krok. Mina då vita strumpor var nu inte lika vita, utan hade blivit mer åt det gråa, genomskinliga hållet på grund av allt vatten som hade åkt in i skorna. Med ett stort skutt hoppade jag över den blöta pölen som hade skapats på golvet medan jag hade det korta samtalet med min moster. Sen sprang jag det fortaste uppför trappan så att värmen snabbare skulle kunna hitta sig tillbaka till min kropp. Väl uppe på övervåningen gick jag in på mitt rum för att byta om till mycket varmare kläder och sen passade jag också på att slänga upp mitt hår i en liten svans. Blicken flyttades automatiskt till spegeln. Det är inte ofta jag tittar på mig själv i spegeln. Mamma gav mig sånt extremt dåligt självförtroende som gjorde så att jag aldrig ville se mig själv i spegeln nån mer gång. Men de senaste veckorna när jag har bott hos min moster har jag märkt att jag ser ut som de flesta tonårstjejerna i min ålder. Min moster har också fått mig att inse att jag är fin precis som jag är.

Jag gick ut från rummet och tog upp mobilen. Jag tittade runt mig för att vara säker så att ingen satt i väntrummet och som skulle höra mig när jag pratade i telefonen. Det är en sak jag verkligen inte gillar. När någon lyssnar på mig när jag pratar i telefon. När jag väl var säker på att ingen satt där så kollade jag ner på mobilen. “Moster” stod det på displayen. Jag klickade på den gröna knappen och tog snabbt upp telefonen upp till örat.

Dagarna gick. Inget överraskande hände. Jag gick som vanligt till min psykolog varje måndag och torsdag. Besökte mamma då och då. Eller besökte och besökte, jag stod mer bara i dörröppningen som vanligt och tittade på henne. De senaste gångerna har det bara blivit jobbigare och jobbigare att gå till mamma. Det känns bara onödigt. Varför ska jag egentligen gå dit när hon ändå inte kommer bry sig att jag har varit där sen när hon har vaknat upp. Jag satt i väntrummet och väntade på att min psykolog skulle ta in mig i det extremt tråkiga rummet där jag skulle snackat om samma sak som alltid.

“Ursäkta”, sa jag. Blicken jag fick från Ulla var inte den gladaste blicken.

“Lollo”. Hon var ledsen. Det var det första man hörde, att hon var ledsen. “Aa?”, svarade jag med bekymmer i rösten. “Ma… Maria…, sa hon med en darrande röst. “Vad är det med mamma?”, frågade jag. Jag såg ut som ett levande frågetecken. Vad var det hon menade? “Hon har… Hon har…Gått bort.” Jag tog bort mobilen från örat. Hade jag hört rätt? Hade min mamma gått bort? Eller hade jag bara hört fel. Nej. Fel hörde jag inte. För den korta meningen hon sa till mig sades om och om i mitt huvud. Jag stod och tänkte på allt men samtidigt på ingenting. Min kind blev plötsligt alldeles blöt. Inte förrän då märkte jag att jag stod och grät. Jag blev alldeles chockad över mig själv. Jag fattade inte varför jag stod och grät. Allt var egentligen hennes fel från allra första början. Men hon var ändå min mamma. Min mamma. Det kommer kännas tomt utan henne på något sätt. Men min största fråga var, hur ska jag göra nu?

Moa Eriksson

32. en regnig höstdag Ola gick längs den gropiga vägen på väg hem från skolan. Det duggade och gräsmattorna hade flera högar fulla med löv där småbarnen brukade leka och hoppa om dagarna. Och det började bli kallt, riktigt kallt, fast det är väl inte så konstigt med tanke på årstiden. Han tog upp mobilen. Klockan var tre på eftermiddagen. Han måste skynda sig nu, han hade ju lovat att spela med Oscar. Nu kanske han inte skulle hinna med både att spela och att göra läxorna. Han skyndade sig hem. Han tog en ostmacka och gick upp till sitt rum. Det var ganska tråkigt rum med vitmålade väggar och en ensam liten lampa på nattduksbordet. Ola åt upp sin macka, satte sig i stolen vid skrivbordet och slog på datorn. Ljudet av fläktarna gick igång och sedan fick han vänta på en

windows-uppdatering. Han gick in på Classroom och kollade om de skulle ha något prov i veckan, men wifit fungerade inte. Mamma kom hem, ropade på honom – Hallå där, varför ligger smöret ute. Ola visste att man inte ska lämna smöret ute men ibland när man kommer hem från skolan orkar man liksom inte med att ställa in efter sig. – Ja, jag glömde. Ola drog sig nerför trappan och gick till köket där mamma satt och

matade Melvin, Olas lillebror. – Wifit har pajat igen och jag måste prata med Oskar. – Du får vänta tills pappa kommer hem. Du vet ju hur dålig jag är på såna saker. – Men pappa kommer ju inte förrän om en timme. Jag hinner inte vänta så länge. – Ta en bok vetja, du läser ju ändå så lite. Ola tyckte inte om att läsa, speciellt inte när han blir tillsagd att göra det. Därför var det jobbigt när mamma tjatade om det. Ola gick upp till sitt rum igen och satte sig på sängen. Han sneglade mot väskan, den såg ut att retas där den stod. Han visste att han förr eller senare skulle behöva göra läxorna. Vädret, tekniken som inte fungerade och morsan som tjatade kunde han ju knappt stå ut med. Men med läxorna blev allting bara för mycket. Han hade inte haft en så bra dag. Han hade heller inte fått så mycket gjort därför att Gustav, en liten och spinkig kille som satt bakom honom, kastade sudd på hans nacke. Och det var omöjligt att koncentrera sig. Han reste sig upp från stolen och med tunga steg gick han fram till väskan. Den var kall och blöt efter regnet och hade blivit lerig. Han sträckte ner handen i den djupa avgrunden och trevade

bland alla papper. Plötsligt stelnade han till. Han nuddade vid vad som kändes som en mobiltelefon. Det var inte hans, för den hade han ju i fickan. Han satte sig på sängen och tänkte för sig själv en stund. Han skulle just sätta igång den när en liten signal hördes, skärmen lyses upp med ett sms:

“Hej jag ville bara säja att du hade rätt om Ola. Han är en jävla svikare. Vi sa att vi skulle spela tillsammans men han hörde aldrig av sig. Kan du spela istället? //Oscar ”. Ola ville förklara för Oscar att han inte menade att vara självisk. Han stoppade ner mobilen i väskan, satte väskan på ryggen och gick ner till källaren där mammas cykel stod. På hans egen cykel hade kedjan gått itu. Han cyklade så snabbt han kunde och medan han cyklade tänkte han på vem ägaren av mobilen och väskan var. Det måste ju vara någon i klassen som ägde väskan. Men han var inte bara fundersam utan också arg. Den okända killen spred rykten om honom. Andfådd parkerade han cykeln på Oscars gräsmatta. Nu slutade regnet att dugga och det började smattra mot hustaket. Ola sneglade mot väskan och försökte föreställa sig Oscars reaktion. Han kände sig lite som första gången han kom för sent till mattelektionen. Sedan tryckte han på ringklockan.

Melker Göransson

Jag satt där i mitt rum. I sängen, med en klump i magen. Vad menade han egentligen? Du behöver inte? Vad menar han, får jag inte? Vill han inte? Får jag bestämma själv? Orden “du behöver inte” snurrade runt i huvudet i exakt tjugo minuter innan jag till slut fattade vad han menar, min pappa. Sms:et plingade till i min hand och vad han menade skrev han till mig. “Jag vill inte att du kommer till mig.” Jag blev helt stelfrusen och kollade på sms:et som om jag inte kunde röra mig. Det tog en minut eller två innan jag slog i väggen, sprang ner till mamma och grät som jag aldrig gjort förr. De där en eller två minuterna kändes som hundra eller tvåhundra. Jag sov inte mycket den natten. Det var skola dagen efter och jag var tyst och lugn, som var helt motsatsen mot hur jag brukade vara. Jag hängde huvud och log nog inte på hela dagen. Dagen efter det skolkade jag, eller om det var skolk vet jag inte för jag sjukanmälde mig och på ett sätt var jag sjuk. Jag valde att inte kontakta pappa för att jag mådde så otroligt dåligt och det var inte jag som hade skickat det där sms:et. Det var inte jag som hade gjort fel. Inte jag, det fick jag intala mig dag efter dag, inte mitt fel. Det som gjorde mest ont var att när pappa inte kontaktade mig så var det inte bara pappa jag förlorade. Min lillasyster Ebba träffade jag bara när jag var i Eskilstuna hos pappa men när jag inte åkte dit träffade jag henne aldrig. Hon var för ung för att ha sociala medier så jag kunde inte kontakta henne på det sättet heller. Tiden gick och det är klart jag tänkte på det men det fanns inte så mycket att göra. En dag satte jag mig på en buss på väg upp till Stockholm för att jag skulle handla kläder till skolavslutningen. Jag gick på bussen och såg hur han satt där på ett säte och ögonkontakten gick inte att undvika. Tankarna snurrade runt i huvudet och situationen blev oklar, min pappa, från ingenstans. Skulle jag

sätta mig bredvid honom eller inte? Jag blev rädd och visste inte vad jag skulle göra. Jag insåg att det fanns väl inget annat att göra än att bara sätta sig där. Vi började prata och när det kommer till pappa är jag väldigt svag och jag låter honom manipulera mig och jag förlät honom på nåt sätt. Jag minns inte vad han sa men en sak är säkert, jag var alldeles för snäll mot honom. När vi kom upp till Stockholm skildes vi åt och sa att vi skulle ha sms-kontakt. Det dröjde ett år innan jag satt på det där tåget till Eskilstuna igen, bortsett från bussresan.

familjerelationer

33. en verklig mardröm

Jag svettades, kunde inte sitta still på tåget och när jag kommit fram tvekade jag att knacka på. Jag hörde hur dörren öppnades och det kändes som att tiden stannade. Jag såg att det var min syster som öppnade dörren och föll i tårar direkt. Jag hade inte träffat henne på ett år, ett helt år. Hon kramade om mig så hårt som hon aldrig gjort förr. Jag kramade min bonusmamma och sedan kramades jag och min pappa, men det var en väldigt oklar kram. Den var kort och det var en konstig känsla. Hur som helst umgicks jag inte med pappa utan jag satt och lekte med Ebba hela tiden tills det var middag. När vi satt där vid bordet var det väldigt tyst och vi pratade mest om de roligaste sakerna vi gjort under året, till exempel en resa utomlands. Det gick någon vecka när jag inte var i Eskilstuna och jag och pappa hade endast lite sms-kontakt. Jag åkte till Eskilstuna kanske femton gånger med jämna mellanrum under det året. Vi fick mycket bättre kontakt för varje gång jag mötte honom. Till slut slutade det med att jag flyttade till honom för att jag började studera på ett innebandygymnasium i Eskilstuna.

Emil Backström Puentes

34. ensam Pling! Mobilen plingar till - ett sms. Tar upp den. “Maten är klar” ropar mamma från nedervåningen. Jag går långsamt ner, trapporna knakar efter varje steg jag tar. Känner doften av pannkakor. “Hej! Välkommen till jorden” hör jag pappa säga. “Håll Käften” tänker jag för mig själv. Hur trivs du i skolan vännen? Har du hittat nya vänner?” frågar mamma bekymrat. “Mm” svarar jag och ljuger. Jag älskar mina föräldrar men de irriterar mig. De förstår inte hur jag känner, hur jag mår. Sa inget om skitstöveln i min klass som mobbar och hånar mig. För jag är annorlunda. Jag kollar mig själv i spegeln. Ful, tjock och äcklig. Jag har för små läppar, för avlång näsa och ögonen sitter för nära varandra. Men det är inte mitt fel. Vad ska jag göra åt saken liksom? Kanske är det bättre om jag bara dör och slipper allt elände i skolan. Men jag har aldrig haft mod till att göra det, ta livet av mig. Vad skulle hände med mina föräldrar, hur skulle dom må liksom? Men innerst inne betyder dom allt för mig bara att jag har så svårt att visa känslor. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.

familjerelationer

Mamma och pappa ska kolla på någon teater. De frågar mig om jag ville hänga med. Jag kan inte, jag vill inte heller. Men jag har en läxa att göra tills imorgon. De har precis åkt iväg. Pappa har glömt

Jag vaknar av att någon plingar på ytterdörren. Jag kollar ut genom fönstret och ser en främmande bil parkerad lite halv slarvigt. Jag tittar ut genom dörrkikaren och ser att det är min moster. Jag låser upp och öppnar dörren fort. Jag ser hur tårar forsar ner för hennes kinder. Hon slänger sina armar runt om mig. Jag förstår ingenting. Vad har hänt? Har det hänt något med mamma och pappa? Jag känner hur jag får en stor klump i halsen. Tårarna faller ner Vi är snabbt framme i sjukhuset. Min moster springer fram till receptionen och en kvinna bakom disken pekar mot väntrummet till vänster. Efter ett tag kommer doktorn ut: “Vi gjorde vårt bästa. Jag beklagar.” Jag ser i ögonvrån hur min moster faller ihop på golvet bredvid mig. Vi går in och ser två lik.

Anas Alkawas

35. ETt test Efter begravningen kom vi hem. Mamma kunde inte sluta gråta. Jag var så ledsen att jag hade ont i magen och kunde inte sluta tänka på pappa. Den här gången var den sämsta stunden i mitt liv. – Mamma, sluta gråta nu, du har nästan gråtit hela dan. Jag ber dig, snälla sluta gråta. Då sa hans mamma: ”det enda som jag har kvar i livet är du”. Efter några veckor kom ett papper som stod att han hade ärvt pengar, hus och bilar som tillhört hans pappa. Då fick han en idé. Vi kan ju leva i pappas rika hus och leva lyckligt. – Mamma, vi ska leva i pappas rika hus- Mamma, då kan vi leva lyckligt. Jag får ett bättre jobb, att hjälpa människor som behöver hjälp. Men alla dör nångång så vi behöver inte tänka på det. – Nej min son vi ska inte gå dit, och det du tänker på har din pappa aldrig tänkt på. Han var en som bara gillade pengar. – Ja, alla gillar pengar, och man kan inte leva utan pengar. – Tyst, vill du gå dit, gå dit. Jag ska inte följa med dig. Hon lät arg nu. Jag visste inte varför, om vi inte tar pengarna, vem ska ha dem då. – Förlåt mamma, men jag går dit. Min dröm var att jag skulle leva med min pappa. Men nu när jag ska leva utan han måste jag klara mig i livet. – Gå bara ut från mitt hus nu. Det lät som hon skulle gråta och hon var arg. – Hej då, mamma. Jag hade tårar i ögonen, vet inte varför. Jag fick åka en rik bil till min pappas hus. Gick in i hus och en tjänare var där. Han sa: ”ta av dig jackan och byt skorna mot de där inneskorna”. – Ok. Det var häftigt hus så man kunde leva här, och jag fick jobba i min pappas gamla, jobb. Man brukar prata om miljö och människor hur de ska leva, och hur vi kan leva i ett samhälle. – Kan vi inte starta med att hjälpa dem som blir dödade varje dag i olika länder?

stänga av tv:n. Nyheterna är på medan jag gör min läxa. Jag hör på nyheterna att det är några huliganer som har skjutit två personer på motorvägen. Jag stänger av tv:n och tänker inte så mycket mer på det. Jag går upp på mitt rum och lägger mig i sängen. Jag tar upp min biologibok och börjar skriva. Efter ett tag så lämnar jag ifrån mig min biologibok och börjar spela FIFA. Efter ett par ronder så kollar jag klockan. “21.00” borde inte mamma och pappa vara tillbaka vid den här tiden?

Mitt tips var bra så nästan alla ville starta i Syrien. Efter jobbet när jag kom hem med en Lamborghini bil. Allt är dåligt, vet inte varför. Men gick in i huset och bytte om. Jag skulle träffa vänner, men var hungrig så jag ville äta mat. – Johan, kan du ta ut 50 000 från banken? – Ok. Johan är han som var tjänare jag visste inte vad han heter så därför sa jag tjänare. Jag åkte till mina vänner och vi skrattade mycket. En kille av mina vänner frågade vart jag fick pengarna ifrån. Självklart hade jag arv, min pappas pengar och hus allt. Han frågade: var är din mamma? Då visste jag vart felet var, jag har inte träffat min mamma på en vecka. Jag var tvungen att åka snabbt till mamma, hon var det enda jag tänkte på i livet och hade kvar. När jag gick till mammas hus då var hon inte där. Jag visste inte vart hon var men jag var tvungen och vänta till hon kom. Efter typ en halv timme var hon där, hon var inte så lycklig. Hon sa: – Hej, hur är det min son? – Det är bra, du då? – Jag mår inte bra utan dig, min son. Då sa hon att hon skulle berätta en historia som hände när jag var liten. Jag trodde det skulle handla om min pappa, hur han fick alla de där pengarna. Men tyvärr var det var att min pappa hade en annan son som heter Anton och att han gillade honom mer än mig. – Förlåt! Jag borde har sagt det förut innan du gick till hans hus. Jag tyckte det var lugnt men ville veta, vem som har ärvt pengarna, jag eller Anton. Det var en fredagmorgon, jag gick till jobbet. Men när jag var där träffade jag en man som var gammal, han var min pappas bästa vän. Han sa: ”vad heter din pappa?” Han visste inte vem min pappa var, då sa jag:

– Är du Anton, vad glad jag är att jag ser dig här igen. När kom du hit? Jag och din pappa var som bröder men nu när han dog är jag ensam. Jag var tvungen att prata och säga att jag inte var Anton, men jag ville veta mer så jag sa: Nu måste jag dra, har bråttom. Hej då. Jag började hata min pappa och när pratade om Anton. När jag kom hem till min mammas hus åt jag mat. Jag orkade gå till andra huset, jag ville inte ha pengar, eller hus från min pappa. Han var den dåligaste pappa och bruka komma till oss två gånger i veckan och resten av tiden brukade han vara med andra familjen. Men ändå var det jag som ärvt pengarna. Jag gick hem och sov lite, behövde lugn och ro. Efter vaknade jag. Mamma ringde mig, vet inte varför, hon sa att man tog huset från henne. Jag gick till min mamma för att hämta henne till mitt hus. Efter tänkte jag på att hon inte ville komma till huset men jag skulle försöka. Jag gick till henne och hon sa ”nu är du här”. Jag sa: Mamma, nu ska du följa med mig till mitt hus. – Ok. Jag fattade inget, mamma sa bara ok. Det kan vara att hon inte hade något annan val.

36. För givet Jag var uppväxt i en ganska rik familj. Jag, mina två bröder och mamma och pappa. Jag mådde för det mesta bra. Om jag ville ha något så hade jag alltid kunnat skaffa fram det, för jag hade alltid pengar, det var sällan mitt bankkort var tomt. Annars kunde jag ändå bara be mina föräldrar att swisha några hundringar om jag hade sett en snygg tröja jag velat ha eller något annat. Mina bröder och jag bar nästan alltid märkesplagg. Vi bodde i en stor villa med egna stora rum. Vi hade till och med ett eget gym hemma. Jag beställde ofta kläder, smycken, smink och accessoarer online. Jag åt jämt ute med mina kompisar på olika restauranger. Jag hade det bra helt enkelt. Sen vi var små hade vi nästan alltid alla leksaker vi ville ha, gick på många tivolin, åkte mycket utomlands. Vi var helt enkelt väldigt bortskämda redan sen vi var små. Men på den senaste tiden har jag märkt att pappa har börjat jobba väldigt mycket, lite för mycket. Han börjar tidigt på morgonen och slutar ganska sent. Jag har också märkt att han har tappat en del vikt. Till exempel så skulle vi på semester för några månader sedan. Vi hade redan planerat allt, men när vi skulle till pappa för att boka biljetter så sa han med en lite irriterad och trött röst att han inte kunde följa med just nu. Att det är ganska mycket på jobbet och att han behöver vara hemma. Vi fick, om vi ville åka till Mallorca utan honom. Men vi ville inte lämna honom ensam här hemma så vi fick skjuta upp det till en annan gång istället. Min känsla när det plingade till på min Iphone, och jag ser att det är ett meddelande från Postnord. Äntligen hade mitt paket kommit, jag som hade väntat på det en sån lång tid. Det var min nya tröja. Jag tog på mig mina skor och gick glatt till Ica för att hämta ut det. Jag kom till kassan, visade legitimation sa “tack så mycket” tog mitt paket och gick lika snabbt och glatt hem för att direkt slita upp mitt paket och prova min nya tröja. Jag provade tröjan och den satt perfekt. Efter en stund när jag speglade mig åt alla håll och vinklar bestämde jag mig för att inte returnera min fina tröja. Jag ringde direkt upp mina bästa kompisar och visade dom min nya tröja. Som alltid så började dom himla och sa “hur har du så mycket pengar för en tröja för 2,200kr?”.

Vi åkte hem, jag tog mammas saker i ett eget rum där hon skulle sova. Mamma ropade hon skulle berätta en sak. –Min son, kom en gång. – Ok mamma. Då när jag gick till henne sa hon att du klarade testet. Jag fattade ingenting. – Vadå test? frågade jag – Min son, ser du allt det tillhör dig. När du var liten bäbis var du en rik bäbis. – Va? Vad menar du? – Jag ljög för dig alltid, din pappa har aldrig gift sig med en annan kvinna utom mig och han har inte heller haft en son förutom du. Jag kunde inte tro det, men ändå min mamma som jag litade på hade ljugit för mig alla dessa år men det var kanske bara för att de gillar mig. Pappa visste att jag skulle bli rik men pengar gör oss kaxiga och tuffa och vi glömmer de som är våra vänner. Ibland känns att om man får pengar vill man inte hjälpa de som är fattiga. Men jag vet hur det känns, när jag är uppväxt så. Och tack vare min familj tänker jag hjälpa varenda person. Jag kan hjälpa och det är mitt mål innan jag dör.

Abdullahi Mohamed Ahmed

Vi fortsatte vår konversation och efter en kort stund så lämnade vi snacket om tröjan och började snacka om ett annat ämne. Men ikväll kom dagen, dagen som jag aldrig trodde skulle komma med tanke på hur mycket pengar vi hade och alltid haft. Min pappa hade redan snackat med mina bröder innan han knackade på min dörr och kom in med ett trött ansikte. Han förklarade för mig med en besvikelse och oro i rösten att hans företag hade gått i konkurs, att han redan hade haft misstankar om att det skulle ske, men han var för naiv och trodde att det inte skulle vara några problem. Att det kommer lätt och snabbt lösas.

familjerelationer

– Erik.

När han sedan gick ut och stängde dörren försiktigt så började direkt min oro växa snabbt inom mig, jag kände snabbt ångest så fort pappa gått ut och stängt min rumsdörr. Jag började tänka hur detta skulle lösas, hur skulle vi leva som vi alltid gjort? Visst, min mamma jobbar, men hennes jobb är städerska. Hur skulle den lönen kunna mätta fem munnar, och betala resten av saker vi behöver i huset? Jag började tänka mycket. Mycket på hur jag skulle kunna hjälpa till att kunna försörja min familj. Sälja gamla plagg? Jobba? Hur skulle jag berätta för mina närmaste som också har jättemycket pengar utan att typ skämmas? Eller ska jag bara hålla det för mig själv och låtsas som att allt är okej och som vanligt? Tänk om dom skulle sluta snacka med mig, inte vilja vara min kompis längre för att jag inte längre kan gå ut och käka lika ofta, eller inte kunna spendera lika mycket pengar som förr? Jag släppte dessa tankar en stund för att plugga, men snart kom dom tillbaka igen. När jag återigen började tänka på allt, så insåg jag att det jag gjort fel i allt detta, är att jag har tagit mina föräldrar för givet, mest pappa. Jag har tagit för givet att det alltid kommer finnas pengar, att det alltid kommer finnas den mat jag vill ha på bordet, att jag alltid kommer kunna beställa vad jag vill på nätet, att jag alltid kommer få det jag vill ha. Min tanke att det en dag kan hända att vi inte har så mycket pengar som jag vill ha eller ber om har liksom spolats bort. Det är det misstaget jag har gjort, att tagit allt för givet. Man vet aldrig, en dag kanske det händer, ta aldrig någon eller något för givet.

Aliya Al-Ramahi 45

37. försvunnen

familjerelationer

Det var den första april och jag väntade på att mamma skulle komma hem. Mamma jobbade alltid sent på onsdagar men aldrig efter sju. Klockan var nästan åtta och min träning började kvart över åtta så jag frågade pappa: “När kommer mamma hem”. Han svarade som han brukade göra med “Hon kommer när som helst”. Minuterna gick, klockan blev åtta och mamma hade fortfarande inte kommit hem. Jag insåg snabbt att det inte blev någon träning för pappa skulle iväg och jobba natt så min storebror fick ansvaret för mamma hade inte kommit hem. Pappa sa hejdå och godnatt men när han precis skulle gå ut så satte jag mig upp i soffan, gick till dörren och frågade igen när mamma skulle komma hem. Han sa att “Hon kommer hem snart, oroa dig inte” med det sagt så gick han. Mamma kom aldrig hem den kvällen. När jag vaknade dagen därpå så kollade jag om mammas skor stod i hallen men hennes svarta Nikeskor fanns ingenstans att se. Jag kände oro för var min mamma hade tagit vägen. När pappa hade vaknat så var hans ögon helt svullna och röda. Han kollade bara på mig och sedan gick han i köket, gjorde sitt morgonkaffe och gick tillbaks till sovrum. Jag ville bara skrika på honom och fråga varför han inte sa något. Jag kollade på min bror som satt i soffan som ett frågetecken och sa: “Han kommer säkert prata med oss senare ge honom lite tid” och med det så stormade jag ut ur lägenheten bort från allt och alla. Varför var det ingen som sa vart min mamma var? Alla tankar om vad som hade hänt med henne poppade upp i mitt huvud och det blev bara för mycket. Efter ett tag så lyckades jag lugna ner mig och gick hem till tystnaden som var i lägenheten. Jag kunde släppa en fjäder och alla skulle höra den falla. Jag gick mot köket när jag såg pappa och min bror som åt middag. “Vart har du varit” muttade pappa när jag satte mig vid bordet. “Ute” svarade jag men frågan om vart mamma var gjorde mig rädd och orolig att jag inte ville veta. Tystnaden la sig fort igen när jag hade svarat pappas fråga. Jag sov inte mycket den natten, det var för mycket tankar i mitt huvud den kvällen. Jag kommer ihåg att allt jag ville var när jag gick ute ur mitt rum var att mamma skulle sitta i köket med sin kaffekopp i handen. Men det var inte mamma som satt där, det var pappa och min bror. Så fort jag öppnade dörren så kände jag blickarna. De satt i tystnad så jag satte mig bredvid min bror som bara kollade på min pappa och efter en lång tystnad så hörde jag

pappa mumla till vad han skulle säga och till slut fick han ut orden som jag var rädd för att höra. “Mamma kommer inte tillbaka”. Och med det så ställde han sig upp, mitt huvud var fyllt med frågetecken och att han bara kan säga så och sen resa sig upp utan att ha förklarat. Så jag ställde mig upp. “Varför” frågade jag. “För hon vill starta ett nytt liv utan oss”. Mitt huvud blev blankt om varför hon drog, varför hon valde att bara gå och starta ett nytt liv, vad gjorde JAG för fel, varför? Min mamma är min bästa kompis som bara valde att försvinna ut mitt liv när hon kände för det. Det var tomt i mitt huvud i flera dagar liksom. En liten del av mig trodde att hon skulle komma tillbaka men insåg att det inte skulle hända. Men en positiv sak var att en ny tjej hade börjat i klassen som hette Noelle. Hon var inte som alla andra, hon var speciell, liksom udda på ett bra sätt. Jag hade pratat lite med henne men hon pratade inte så mycket. Varje dag var samma som alla andra dagar. Jag trodde alltid att något nytt skulle hända men en kväll sa pappa: “Vi ska få gäster ikväll” och han verkade för en gångs skull glad. Det var ett leende på hans läppar. Jag log till honom och gick i mitt rum, därpå började det bli mörkt ute. Dörrklockan ringde och jag gick ut från mitt rum för att kolla vem det var och där stod Noelle. Frågetecken började poppa upp i mitt huvud om varför hon var här och varför hennes mamma var här. Middagen pågick och jag kunde känna hennes blick kolla på mig. Hon var nog lika förvirrad som mig att min pappa och hennes mamma träffades. När middagen var slut föreslog pappa att jag kunde visa Noelle mitt rum. Jag log åt henne och gick till mitt rum och precis när jag hade stängt dörren så vänder jag mig mot henne och båda ställde frågan ingen av oss hade svar på “Vad gör du här?”. När klockan hade slagit 18:32 så stängdes dörren och Noelle och hennes mamma hade gått. Jag tittade på pappa och frågade: “Varför var de här”. Pappa svarade bara att hennes mamma var en snäll person som hade varit där för honom när mamma hade dragit. Det blev allt vanligare att Noelles mamma var hemma hos oss. Så småningom flyttade de in. Det var inget som störde mig att Noelle flytta in, utan det finns nåt som heter att börja om.

Moa Åhamn

38. hemliga luckan Jag känner doften av instängt och alkohol när jag kommer in genom ytterdörren. Jag har inte varit hemma på en vecka men min familj verkar inte ha märkt någonting, eller rättare sagt så har de inte brytt sig, fast jag orkar inte heller bry mig längre. Det har inte alltid varit såhär. Allt började när min mamma blev sjuk, för två år sedan. Vi fick reda på att mamma hade fått bröstcancer dagen innan hon skulle föda min lillasyster. När hon hade fött barnet så såg dom snabbt att cancern spridit sig till barnet och barnet överlevde inte. Efter det så började Peter bete sig konstigt och han blev sjukskriven från sitt jobb. Och det blev inte bättre, det blir sämre för varje dag som går. Några månader efter att vi fick reda på att mamma var sjuk så började Peter dricka ovanligt mycket och komma hem sent på kvällarna och däcka på soffan. Peter är min och min bror Josefs låtsaspappa. Vår biologiska pappa lämnade oss för fem år sedan och vi tappade all kontakt med honom på en gång. – Alex? ropar mamma med en krasslig röst från sovrummet. Är det du?

Jag börjar gå genom den långa hallen mot mammas sovrum, då jag märker något konstigt. Det är helt tomt i Josefs rum, alla hans saker är borta. Josef är min bästa och enda vän, han är den enda jag verkligen kan prata med. Jag fortsätter in till mamma. – Vart är Josef? frågar jag mamma och ger henne en orolig blick – Han… han är hos er pappa, säger mamma med en osäker röst. – Hos pappa??!! Jag hamnar i någon slags chock, jag vet inte hur jag ska reagera. Jag bara står där och glor på mamma. Jag går in till Josefs rum och kollar runt och ser en affisch hängandes på väggen, den där affischen hade vi hängt upp tillsammans för att dölja det som var bakom. En lucka, där vi brukade sitta för att slippa höra alla bråk mellan mamma och Peter. Den var superhemlig. Jag tar bort affischen och öppnar luckan, det är knappt så jag längre kommer in i den. Det var ett tag sen vi var här i men jag kommer till slut in och stänger luckan. På väggen har vi ristat in våra namn och skrivit massa saker, låttexter och massor mer. Jag kollar runt och ser en gul lapp sitta i taket.

Kära Alex, snälla kom hem. Jag vet inte vart du är eller hur du mår, eller när du kommer hem. Jag kommer antagligen inte vara hemma när du väl kommer hem om du nu gör det. Jag ska flytta till pappa i Norge på fredag. Jag klarar inte av det här mer, allt drickande, bråk m.m, du fattar nog. Kommer sakna dig. Pappa sa att du också gärna skulle kunna komma hit och hälsa på eller bo, som jag kommer göra, har hört att han har en stor och underbar familj, och en stor hund!! Hur kul? Hoppas vi ses snart.

Hur kunde jag låta det här ske? Hur kunde jag bara ha lämnat honom? Han är bara tio år gammal! Han är bara ett barn. Jag drar upp min gamla trasiga Samsung ur byxfickan och slår in Josefs nummer men märker snabbt att det står en adress bakom lappen “ 31 street Norway, kom så snabbt du kan”. Som tur vad så står redan min packade väska i mammas sovrum. Jag springer in dit så fort jag kan och ger mamma en hejdå-kyss på kinden och springer raka vägen till tågstationen.

// Mvh Din lillebror Josef

Jag tar det första tåget som åker till Norge.

Ida Freiman

Det var tidig eftermiddag och jag var på väg upp genom trapphuset som stank av sopor, nästan hemma. Jag kom fram till den bruna trädörren, låste upp den, och tog ett kliv in i hallen. Hallgolvet var täckt av skor, jackor, mössor och vantar. Det var tyst hemma, för tyst, och jag visste på en gång vad det betydde. Jag kikade in i vardagsrummet, det var stökigt som vanligt. Den bruna skinnsoffan var fläckig av mat, de rosa prydnadskuddarna låg på golvet, det var kläder överallt och bredvid bordet stod en skål med flingor som hade vällt. En stark doft av alkohol hade spridit sig i rummet, det luktade precis som dem där pantrummen på Ica, hemskt var det. Jag såg exakt det som jag väntat mig, där låg mamma helt däckad på soffan och på det vita bordet stod en tom vinflaska och ett halvfullt vinglas. Mamma hade druckit sig full, igen och Fredrik var inte hemma, som vanligt. Vilket dock var skönt, jag vill inte veta vad han skulle gjort mot mamma om han såg henne i det skicket som hon var i. Med tanke på hans aggressionsproblem hade hon haft blåmärken över hela hennes vitbleka hud. Jag förstår inte hur hon fortfarande kan vara tillsammans med honom, hon måste vara för rädd att göra slut eller något tänker jag. När jag tänkte på det, insåg jag dock att Fredrik hade varit borta mer och mamma har börjat dricka ännu mer än innan. En stor klump spred sig inuti min mage och kände att jag ville kräkas. Varje gång jag kom hem till detta, fylldes jag av ilska och sorg. Jag ville bara gråta men samtidigt skrika och slå henne. Hur kunde hon göra såhär mot mig, ville hon inte ha mig längre. Varför gjorde hon ens så här, frågorna bara surrade runt i huvudet på mig.

När jag ätit upp och räknat klart insåg jag att klockan redan var sju, dock var det fortfarande ljust ute. Jag gäspade stort och ställde mig upp. Eftersom mamma fortfarande sov och förmodligen skulle göra det resten av natten fick jag själv ta tag i att göra mig i ordning för att sova. Jag gick in i det ovanligt rena och väldoftande badrummet och började borsta tänderna. När det var klart och jag skulle gå tillbaka till mitt rum snubblade jag på ett par skor i hallen, den höga dunsen råkade väcka mamma. Hon kom ut till mig och frågade om det gick bra, och jag svarade genom att mumla fram ett “ja”. Efter det hjälpte hon mig upp och följde med mig in till mitt rum där jag bytte om till mitt blå randiga nattlinne och la mig i sängen. Hon gick fram till den höga bokhyllan i mitt rum och tog fram min favoritbok “Snövit och de sju dvärgarna” och började läsa. Sedan läste hon oss båda till sömns.

Jag tog av mig den tjocka, röda jackan, de svarta vantarna och de blåa skorna, la dem på det stökiga golvet och tog med min rosa prickiga ryggsäck till mitt rum där jag la upp den på den obäddade sängen. Sedan gick jag in till mamma i vardagsrummet som stank av cigarett och vin. Först stod jag bara i dörröppningen och stirrade på mamma, hennes blonda hår var oborstat, flottigt och uppsatt i en slarvig knut. Hennes vita tröja hade vinfläckar och de blå jeansen hon hade på sig var smutsiga. Efter att ha stått där och stirrat ett tag gick jag fram till bordet, tog flaskan och glaset och ställde in det i köket på bänken som var full med odiskad disk.

– Okej, och vad ville han? Frågade jag undrande, Fredrik hade ju inte varit hemma på minst en vecka.

Sedan öppnade jag kylskåpet och letade efter något att äta. Som vanligt räknade jag inte med att mamma skulle vakna och laga mat så det var lika bra att hitta på något själv. Det är inte ofta mamma gör mat, dock har jag aldrig behövt gå hungrig. Kylskåpet och skafferiet är alltid fullt med sådant som går att äta. Jag tog fram smör, bröd, ost och gurka, och gjorde två mackor och tog ett glas juice. Sedan tog jag mitt mellanmål och gick in till mitt rum. Jag satte mig vid, det för en gångs skull rena skrivbordet, tog fram min matteläxa och började räkna. Att räkna matte har på något sätt varit ett sätt att glömma bort allt runt mig. Jag tror det beror på att när jag räknar tänker jag inte på något annat utan bara på alla siffror och tecken framför mig. Det känns så skönt att bara glömma bort allt annat som händer och bara kunna fokusera på något som jag faktiskt är väldigt bra på.

Morgonen efter var som vanligt, mamma väckte mig, gjorde frukost och hjälpte mig att välja kläder och packa min väska. Jag gick till skolan, samma väg som alltid. Skoldagen var precis som vanligt, vi började dagen med svenska, sedan hade vi matte och efter lunchen geografi. Under geografin ringe min lärares mobil, hon gick ut ur klassrummet för att ta emot samtalet. Det visade sig att det var ett samtal som skulle förändra mitt liv helt och hållet. Karin, som min lärare heter, öppnade dörren och bad mig komma ut till henne. Jag reste mig från min bänk och gick ut till henne. Hon tittade på mig med rädda ögon.

familjerelationer

39. HJÄLPLÖS

– Det var Fredrik

– Din mamma, hon...hon ligger på sjukhuset, svarade Karin. Jag stod helt stum och frågorna bara surrade i mitt huvud. “Vad hade hänt?” “Varför hade det hänt?”, “Vad händer nu?” – Varför? Varför gör hon det? Var det enda jag fick fram – Det är något fel på hennes lever Utan att säga något började jag skaka och gråta. Hela min kropp var full av panik. Det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända med mig. Är jag tvungen att bo med Fredrik som skriker och slår mig, blir jag föräldralös och måste bo på gatan eller får jag flytta hem till främlingar? Karin kramade om mig hårt och jag kunde känna vaniljdoften från hennes parfym. Efter en stund upphördes mina snyftningar och steg hördes från andra sidan korridoren. Jag lyfte blicken och såg Fredrik komma gåendes emot mig, med lysande ögon, och ett svagt leende på läpparna. En sak var jag helt säker på, mitt liv skulle bli allt annat än bra nu. Jag var helt hjälplös.

Siobhan Winter

40. I RAMPLJUSET – Du behöver inte göra det här, sa en pojke och räckte fram sin hand. – Du förstår inte jag måste. Jag orkar inte leva längre och vill inte känna den här smärtan längre. Jag börjar gråta. Blicken vänds nedåt och femton våningar längre ner har morgontrafiken precis börjat. – Ta det lugnt, titta på mig. Jag heter Jackson och spelar fotboll. Jag älskar att laga mat. Vad heter du? – Lexa, svarar jag och tittar in i hans stora bruna ögon. – Okej, vilket fint namn. Nu gör vi såhär jag kommer sakta gå mot dig och du tar tag i min hand. Gör inga hastiga rörelser okej? – Nej, stanna där. Jag hoppar annars, skriker jag och började gråta. – Okej, jag stannar. Hoppa inte bara. Han håller upp händerna som bevis att han inte skall göra något.

familjerelationer

– Ingen kommer sakna mig ifall jag hoppar. Det finns inga som älskar mig för den jag är. Min mamma är en idiot och min pappa är på andra sidan jorden med sin nya familj. Jag har inga kompisar och det enda anledningen till att folk vill vara med mig, är för att jag är känd. – Det är inte sant. Jag är säker på att dina föräldrar älskar dig och är ute och letar efter dig just nu. Bara ta min hand så kan vi prata om det. Fast kanske inte precis här för ärligt talat blir jag ganska nervös av att du står på ett broräcke på en byggnad som är 70 meter upp i luften. Han skrattade ett nervöst skratt och jag tittar på honom och börjar skratta. Jag nickar och med två stora steg är han framme vid mig och bär ner mig från räcket. Jag bryter ihop och börjar gråta. Han kramar om mig och ger mig en näsduk. Sedan viskar han i mitt öra att allt kommer att bli okej.

– Bra, helt okej. Ronja och jag ska vara med i en sångtävling. – Jaha vad kul. Är det på skolan? – Ja första tävlingen är där. Ifall man går vidare åker man till Stockholm. Tror du att du skulle kunna skjutsa oss ifall vi går vidare? – Ja det tror jag. Ska bara höra med Petra först men jag tror det är okej. Skulle annars bara vara hemma med Vilmer. – Okej vad bra. Tack. Jag log mot pappa och han log tillbaka mot mig. Förut skulle han aldrig ha sagt att han var tvungen att fråga Petra först. Han har alltid gjort tid för mig oavsett vad. Men ända sedan pappa började träffa Petra och skaffat sig en egen familj har han haft mindre tid för mig. Jag saknar honom. Jag vände mig om och gick upp på mitt rum. I skolan nästa dag gick jag direkt till Aulan. Ronja och jag skulle mötas där innan tävlingen. Nervositeten växte inom mig ju närmare Aulan jag kom. Det var flera år sedan jag tävlade sist och den gången hade jag förlorat stort. Det var samma dag som pappa och mamma hade berättat att de skulle skiljas och jag hade inte kunnat fokusera och glömde texten. Samma känsla av oro började komma tillbaka och jag kände hur mina händer började svettas. Snabbt torkade av mig på min svarta kjol som jag hade fått i födelsedagspresent när jag fyllde femton år. Precis när jag skulle vända mig om och gå därifrån tog någon tag i min hand. Det var Ronja. Vi tittade in i varandras ögon. Ronja tittade in i mina bruna ögon och jag tittade in i hennes stora grönblåa ögon. Ingen av oss behövde säga någonting. Vi visste båda redan vad hon skulle säga. “Kom igen, var inte en tönt. Vi klarar det här tillsammans.” Hon kramade om min svettiga hand och ledde in mig i Aulan. –Shit du kommer verkligen vinna! sa Ronja och tittade på mig. – Tror du?

– Lexa tänker tillbaka två år tidigare. Hennes liv hade varit helt annorlunda. Ett helt annat liv.

– Eh.. ja. Skämtar du med mig? Du var helt fantastisk. Ifall de inte låter dig gå vidare är de helt dumma i huvudet!

– Lexa vänta, ropade Ronja lite längre ner i skolkorridoren. Har du sett lappen som hänger utanför musikrummet?

Vi tittade på varandra och skrattade. Ronja fick mig alltid att må bra. Vi hade alltid varit bästa kompisar. Vi var nästan som systrar. Vi hade gått på dagis, grundskola och i högstadiet tillsammans. Vi bodde till och med i samma kvarter. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan henne.

– Menar du den som handlade om musiktävlingen? –Aaa, ska du vara med? – Nej, tror inte det. Ska du? – Ja såklart, ska gå och skriva upp mig nu. Jag skriver upp ditt namn med. – Va, nej! Jag vill inte vara med. – Lexa du har den finaste rösten i helan skolan såklart att du ska vara med. Ronjas blåa gröna ögon mötte mina bruna ögon i några sekunder innan hon vände sig om och försvann i folkmängden. Hon hade på sig en svart luvtröja och försvann snabbt in i mängden. Medan jag vände mig om och gick mot mitt skåp och tänkte på vad Ronja hade sagt om att jag hade den finaste rösten på hela skolan. Stoltheten växte inom mig och jag kunde känna hur mitt självförtroende blev större. Kanske jag skulle vara med ändå tänkte jag medan jag satte på mig min jacka och gick ut mot dörren. – Hallå, är det någon hemma? Jag öppnade dörren till huset. – Vi är här inne, ropade pappa från matrummet. – Okej. Jag gick in i köket och bredde en macka och tog ett glas mjölk. Sen gick jag in i matrummet och satte mig bredvid pappa. Han satt och matade Vilmer.

– Hur var det i skolan?

– Ursäkta är det du som är Lexa? – Ja? Jag tittade bakom mig och där stod kvinnan som jag precis hade haft min audition för. – Hej, jag heter Camilla. Hon sträckte fram sin hand. – Hej. Jag skakade hand med henne och tittade frågande på Ronja. – Jo, jag ville bara säga att du sjöng helt fantastiskt. Jag spelade in din audition och skickade den till ett skivbolag i Amerika. Epic Records. –Va? Skämtar du med mig? Är du seriös? Jag visste inte vad jag skulle säga. Eller tänka för den delen heller. Skulle jag bli glad eller förvånad. Skulle hoppa och skrika eller bara stå still och le? Jag tittade på Ronja som kom fram och kramade mig. – Ja, jag är helt seriös och jag skulle gärna vilja ha ett möte med dig och dina föräldrar och boka in en tid så du kan åka med mig till LA och spela in låtar. Även fast det hade gått två veckor sedan Camilla hade kommit

– Hej, vart ska du? Frågade mamma med den där irritationen i rösten. Det betydde att hon när som helst skulle kunna få ett utbrott. – Eh… jag ska till Ronja, sa jag och tittade ner på mina fötter. – Vad säger du? Du vet att jag hatar när du pratar så tyst och titta på mig när jag pratar med dig! – Jag ska till Ronja, sa jag lite starkare och jag tittade in i hennes blåa ögon. – Nej, nej och nej. Det ska du verkligen inte göra. Imorgon ska vi åka och då ska du vara utvilad. För en artist är det viktigt med skönhetssömn. – Men jag kommer inte se henne på jättelänge och… – Sluta prata! Jag har sagt nej och det här är inte ens en diskussion. – Hej, vad är det som händer här? Pappa kommer utsmygandes från Vilmers rum. – Ingenting sa mamma och tittade på mig. – Okej, men ha det så bra hos Ronja och hälsa från mig sa pappa och tittade på mig. – Nej, nej hon ska inte gå till Ronja nu. Hon ska ju flyga till LA imorgon. – Ja, hon kommer inte se Ronja på flera veckor. Hon måste ju få säga hej då. – Nej! Gå och lägg dig nu Lexa så kommer jag och hämtar dig imorgon klockan 10.00 prick, sa mamma och gick mot dörren. – Vänta. Maria! Mamma vände sig om och tittade på pappa. – Lexa ska gå till Ronja nu. Imorgon åker du till deras hus inte vårt när du ska hämta henne. Det här är min vecka och du har ingen rätt att komma och bestämma vad hon ska göra. I alla fall inte under mina veckor. Jag tittade på mamma och pappa. De var verkligen sura. Jag sa hejdå och godnatt och gick sedan ut genom dörren. – Gud vad jag kommer sakna dig! Sa Ronja och kramade om mig.

rutan och satte mig till rätta. Nästa hållplats LA. – Hej. Du måste vara Lexa. En solbrun man i svart kavaj kom in i rummet och sträckte fram sin hand. – Japp, det är jag. – Hej, jag är Lexas mamma Maria. – Markus. Trevligt att träffas. Det är jag som kommer att vara din manager och agent. Jag kommer att boka dina konserter och se till att världen får se just dig. – Okej. Jag nickade på huvudet. – Allright. Ska vi börja med att du sjunger lite för oss? –Visst. Jag öppnade munnen och stängde ögonen. Jag sjöng min favorit låt. Titanium av David Guetta. När jag sedan öppnade ögonen tittade alla i rummet på mig med en förvånad blick. Till och med mamma. – Wow säger jag bara, sa Markus. Året som kom gick det väldigt bra för mig. Det blev många konserter och jag släppte tre album. Mina låtar låg på topplistan i flera veckor och slog rekord på Likes. Jag hade pengar i överflöd och alla var nöjda. Alla förutom jag. Jag hade nästan helt tappat kontakten med pappa. Han hade fått fullt upp med sin nya familj hemma i Sverige och hörde knappt av sig till mig. Ronja och jag hade glidit ifrån varandra och vi pratade nästan aldrig med varandra. Det kändes som om jag gled längre och längre bort från den jag egentligen var. Jag gick ut mot logerna. Jag hade precis haft en intervju. Gud jag hatade verkligen de här intervjuerna. Jag hade haft fem intervjuer den här veckan och alla har frågat samma frågor. Hur mår du? Hur känns det att vara borta från din familj? och Hur känns det att ha släppt ett till album? Jag suckade och tittade mig i spegeln. Jag möttes av ett par stirriga bruna ögon. Ett ganska trekantigt ansikte och kindben som var lätt stående utåt. Tydliga käkben och ett födelsemärke strax ovanför munnen. Jag satte upp mitt bruna hår till en hästsvans och gick ut till mamma och Markus. – Bra jobbat, sa Markus och gav mig en High Five. – Tack. – Du nästa vecka har du fem konserter, tre intervjuer och sen ska vi gå på några fester så du kan få lite kontakt med några kändisar. Din mamma och jag har redan planerat in allting så du har ingenting att säga till om, men som sagt grymt jobbat där uppe. Markus vände sig om och gick därifrån. – Kom vi går till bilen. – Det är ganska mycket den här veckan mamma. – Mm. – Vi kanske kan skjuta upp…

– Kommer sakna dig också!

– Du, jag tänkte att vi kanske kan gå och shoppa lite. Du behöver lite nya kläder till konserterna. Kan ju inte komma med samma kläder på alla konserterna.

– Du får lova att höra av dig ibland.

– Okej. Jag suckade och satte mig i bilen.

– Ja självklart och du får lova att inte glömma bort mig under tiden jag är borta.

Mamma lyssnade aldrig på mig. Innan allt det här brukade hon aldrig bry sig om vad jag hade för kläder eller ifall jag hade samma kläder på mig i flera dagar i rad. Men ända sen vi har flyttat till LA verkar det vara det enda hon bryr sig om. Hon bryr sig inte om mig. Hon vill bara att jag ska fortsätta med det jag gör. Tjäna mycket pengar så hon aldrig behöver gå tillbaka till den där hemska skolan som hon en gång var en lärare på. Jag önskar verkligen att pappa var här just nu. Han skulle förstå. Han skulle lyssnat på mig.

Vi stod vi dörren och mamma satt i bilen och väntade.

– Aldrig! Vi tittade in i varandras ögon. Jag vet inte hur länge vi stod så. Bara tysta utan att säga någonting. Jag kramade henne en sista gång och vände mig sedan om och satte mig i bilen. Jag vevade ner rutan och vinkade hejdå till henne. Jag såg henne bli mindre och mindre tills jag till slut inte kunde se henne mer. En tår slank ner för min kind men jag torkade snabbt bort den. Jag vevade upp

familjerelationer

fram till mig i korridoren kunde jag fortfarande inte förstå, att jag om en dag skulle åka till LA och spela in egen musik. I en studio! Jag tittade på klockan på väggen i mitt rum. Den var strax över fyra och halv fem skulle jag vara hemma hos Ronja. Vi skulle sova över och titta på våra favoritfilmer. Vi brukade alltid göra det en gång i veckan. Det var liksom en tradition. Jag skulle verkligen sakna henne när jag var borta. Jag gick mot ytterdörren för att sätta på mig mina kläder. När jag vände mig om och skulle säga hej då såg jag mamma. Hon stod och lutade sig mot dörrkarmen. Undra varför hon är här? Hon brukar aldrig komma hit förutom när det är födelsedagar.

– Den här klänningen är väl snygg? eller vad tycker du Lexa?

– Den är ju bara svart? – Ja? Är inte det snyggt? En enkel svart klänning. – Nej, jag tycker inte den är fin. Jag vill ha något färgglatt, typ som den här, sa jag och höll fram en gul klänning. –Nej, jag går och köper den här klänningen. Den passar dig.

familjerelationer

Jag visste att det inte var värt att säga någonting för nu hade mamma redan bestämt sig. Hon hade bestämt vad jag skulle ha på mig på min konsert. Jag suckade och hängde tillbaka klänningen på en ställning. Plötsligt hörde jag några skrika bakom mig. Jag vände mig om och såg ett helt gäng med ungdomar komma rusande mot mig. De ropade mitt namn och samlades runt omkring mig. Alla ryckte och drog i mig. De ville ta kort, krama mig och få min autograf. Jag klickade på den röda nödknappen som satt på min väska. Den fanns där ifall jag skulle bli attackerad av en grupp med fans. Meningen är att mamma ska komma och hjälpa mig och få mig därifrån men hon kom aldrig. Jag stod där i säkert flera minuter. Jag försökte ta mig därifrån men alla bara hoppade på mig och ryckte i mig. Jag såg ingenting. Jag tittade desperat runt omkring mig tills jag fick syn på ett bekant ansikte. Hon stod och lutade sig mot en väggpelare lite bakom gruppen. Hon hade en svart v-ringad klänning och en brun handväska. Min mamma. Hon log mot mig och tittade sedan ner på sin mobil. Jag skulle precis ropa på henne, när jag kände något hårt slå till mig i bakhuvudet. Jag föll till marken och allt blev svart. Jag kände hur mitt huvud dunkade. Sakta öppnade jag ögonen. Det var ljust och det tog ett tag innan jag vande mig vid ljuset. Jag tittade mig omkring i rummet. Ingen stod där. Jag har sett på filmer att de sjukas föräldrar brukar sitta bredvid sängen och när man vaknar kommer de rusande mot en, men för mig var det inte så. Mamma var inte i rummet och pappa var inte ens i samma land. En sjuksköterska kom in i mitt rum och gav mig mina kläder. Hon sa att min mamma hade beställt en taxi åt mig. Innan sjuksköterskan gick, frågade hon ifall hon kunde få min autograf. Jag log och skrev en slarvig autograf på ett papper som hon hade gett mig. Hon log ett svagt leende mot mig och gick sedan ut genom dörren. – Hej, vad lång tid det tog för dig. Vi måste göra i ordning dig för din konsert. Den börjar om en timme. Skynda dig Lexa. – Mamma, jag kom nyss hem från sjukhuset. – Ja. – Ja? Ska du inte fråga hur jag mår? – Jag antar att du mår bra eftersom du är hemma nu. – Eh.. okej. Men jag orkar inte ha en konsert nu. Jag är helt snurrig i huvudet och läkarna sa att jag hade en lätt hjärnskakning. Ja, men nu är det så att du har en konsert bokad och tusen fans som väntar på dig. Du kan ju inte bara ställa in en konsert! – Jo, det kan vi. Vi kan skjuta upp konserten och säga att vi har den någon annan dag. – Nej, men sluta larva dig. Nu åker vi och du uppträder punkt slut. – Det ringer på dörren kan du öppna Lexa? Jag gick med tunga steg mot dörren och öppnade. – Hej Markus, vad vill du? – Hej, hur mår du? Kan du uppträda? – Nej. – Jo, hon kan uppträda, ropar mamma från vardagsrummet och slänger en arg blick mot mig. – Okej bra. Här ta de här pillrena. – Vad är det för något? –Inget, bara ta dem. Markus tittar på mig och stryker bort en hårslinga som har ramlat ut ur tofsen. Du klarar det här Lexa. Vi tror på dig. Konserten gick inte bra. Den värsta någonsin. Jag svimmade på scenen och nu tror alla att jag tar droger. Det skrivs över allt. I tidningar, TV, radio och sociala medier. Överallt. Jag slängde mig på

sängen och tittade upp i taket. Jag väntade på att mamma skulle komma in och skälla på mig. Just nu stod hon utanför och pratade med Markus om hur de skulle lösa den här situationen. De kommer säkert hitta på någon lögn som de sedan vill att jag ska säga i mina intervjuer och sedan gå vidare och låtsas som ingenting. Jag fattar inte hur det kunde bli såhär. När den där kvinnan Camilla kom fram till mig på skolan och sa att hon ville att jag skulle åka till LA trodde jag att det skulle bli jätteroligt. Jag menar vilken tonåring skulle inte vilja bli kändis. Jag vet att jag borde vara lycklig och glad eftersom det inte är alla som får den här chansen, men som jag känner nu vill jag bara hem. Jag vill inte vara kvar i LA. Jag vill inte bo med mamma och jag vill absolut inte sjunga mera. Jag hatar att sjunga nu för tiden. Jag hörde mammas steg närma sig dörren. Hon kommer in och sätter sig bredvid mig på min sängkant. Jag vet inte vad hon sa för jag orkade inte lyssna. Jag ville inte höra på när hon satt här och klagade på mig. Hela mitt liv har jag försökt leva upp till hennes krav jag bara orkar inte längre. Jag kände hur ögonen började brännas och klumpen i halsen bli större. Jag blundade hårt och försöker hålla gråten borta. Det sista jag ville var att gråta inför mamma. Hon skrek på mig och sa till mig att titta på henne när hon pratade med mig. Jag ville inte. Hon skulle se att jag hade gråtit och det ville jag verkligen inte att hon skulle göra. Hon skrek på mig ännu högre och jag skulle precis öppna ögonen när jag fick ett hårt slag på kinden. Jag kände hur det sved till och jag öppnade ögonen. Jag såg mamma. Hon höll handen för munnen och grät. Mamma försökte komma närmare mig krama om mig och säga förlåt. Men jag puttade iväg henne. Allt blev svart. Jag kunde inte fatta att min mamma hade slagit mig. Inom mig ville jag bara skrika på henne och springa därifrån, men jag satt som förstenad kvar. Jag kunde inte röra mig. Mamma gick omkring i rummet och pratade med mig. Jag tittade på henne. Hon stannade upp och tittade tillbaks. Långsamt reste jag mig upp från sängen och gick ut från rummet. Mamma gick efter mig och tog tag i min arm. Jag skrek åt henne att släppa mig. Jag gick vidare ut mot dörren och när jag var ute började jag springa. Jag visste inte vart jag var på väg jag bara sprang. Jag lät fötterna styra vägen. Jag vet inte hur länge jag sprang kanske två tre minuter. När jag väl stannade var jag helt slut. Benen vek sig under mig och jag satte mig längs trottoarkanten och började gråta. Hela jag började skaka och snoret rann som floder från näsan. Jag torkade av mig på tröjärmen och försökte att sluta gråta, men det gick inte. Jag satt där i säker en kvart och bara grät till det inte fanns några tårar kvar. När jag var färdig tittade upp och såg en stor hög byggnad framför mig. Det var en röd tegelbyggnad. Säkert femton våningar. Jag kände smärtan inuti mig. Jag orkar inte må såhär längre. Jag vill bara få slut på lidandet. Jag reste mig och gick mot byggnaden. Plötsligt väcks Lexa upp av sina egna tankar. – Okej Lexa, det är din tur att berätta. Är du redo? Jag tittar mig omkring i rummet. Det är ett kalt rum. Inga tavlor eller bilder hänger på väggarna. Det enda som finns är en metallfärgad lampa som hänger mitt i rummet och som ger ifrån sig ett kallt ljus. Det finns inte ens gardiner för fönstret. Utanför fönstret är det fortfarande ljust, även fast det är ganska sent på kvällen. Min blick vänds inåt mot rummet och möts av många förväntansfulla blickar som väntar på att jag skulle börja prata. Berätta min historia om varför jag är här. Mina händer börjar bli blöta av svett och under armarna börjar det bildas svettfläckar på min nya svarta tröja som jag har köpt till just det här mötet. Jag lägger armarna i kors för att försöka dölja dem och tar ett djupt andetag. J..a...g, jag känner hur min röst sviker mig. Jag försöker igen, men det går inte. Mitt hjärta börjar bulta hårdare och pulsen stiger. Det känns som om mitt hjärta skall hoppa ut från bröstkorgen. Jag lägger handen för hjärtat så att det inte skall synas. Jag tittar mig omkring i rummet och plötsligt blir det svårt att andas. Det känns som jag skall kvävas. Jag skall precis resa mig och gå när en sval hand tar min hand i sin. Jag tittar upp och ser mamma. Hon tittar på mig och säger: “Det är okej, vi klarar det här”.

Tova-Li Hake

41. I SKUGGAN AV NUMMER ETT Mamma och pappa var överlyckliga över hans resultat på matteprovet. – Herregud, var du bäst i din klass? frågade pappa medan han tittade förbryllat på Adams resultat. – Ja, vem skulle kunna mäta sig med mig? skröt Adam samtidigt som han gick mot kylskåpet för att ta ett glas mjölk. – Jag fick också bra resu… – Nämen alla A poäng! mamma var helt i extas. Jag blev lite ledsen över att mina föräldrar inte brydde sig om att jag var tredje bäst i klassen. Jag tittade på det uppvikta pappret, 58/68. Jag knölade ihop pappret och kastade det i soptunnan. Vad spelade det för roll, Adams betyg var viktigare ändå. Jag gick upp för trappan med tunga steg, samtidigt som jag hörde mamma och pappas glädjetjut från undervåningen. Jag satt mig vid datorn och väntade ett tag för att smälta det som hade hänt. Jag var lite nere över idag men jag försökte överkomma det och började spela. Jag satt och spelade ända tills jag tittade på klockan. Den var 01.52. Jag gick och la mig och försökte glömma dagen. När jag vaknade så gick jag upp som vanligt och tog frukost. Mina föräldrar hade redan åkt till jobbet och Adam till skolan. Jag gick ner för trappan. Jag tittade på väggarna som så många gånger tidigare. De var fyllda med bilder på Adam och alla hans priser. Det fanns inte en enda på mig. Jag nådde botten av trappan och gick till köket. Jag tog ett glas mjölk och gjorde mig en macka. Adams mobil låg på köksbänken. Jag sneglade mot den och såg ett meddelande. Det var från Fredrik. Han var den absolut smartaste eleven i hela skolan. Han var smartare än Adam. Det stod: “Svaren på provet i NO-provet som ni ska ha är…” Jag var helt i chock. Adam fuskade! Jag skyndade med att göra mig iordning så att jag kunde åka till skolan och konfrontera honom. Jag tog upp mobilen och ringde mamma. – Mamma, Adam fuskar! – Adam skulle aldrig fuska, sa mamma. – Jo, han glömde sin mobil hemma och han hade ett meddelande ifrån Fredrik där det stod alla svar på provet. Jag har med mig mobilen så du kan få se efter skolan, sa jag medan jag ökade farten. – Sluta försöka få din bror att se dålig ut och skynda till skolan! sa mamma och jag hörde att hon var irriterad.

Jag låste cykeln och jag gick till Adam. Han stod vid muren och läste. Jag gick fram och sträckte fram mobilen. – Du glömde den hemma, sa jag. – Mm tack…, svarade Adam utan att verka bry sig. – Varsågod din fuskare. – Fuskare? – Jag såg meddelandet från Fredrik. – Vadå för meddelande? – Det om alla svaren på NO-provet som du har idag. – Vad ska du göra åt saken, mamma och pappa tror ändå inte på dig, sa Adam samtidigt som han tog mobilen och gick iväg. Dagen rullade på som vanligt, lektion efter lektion. Lärare som pratar om samma sak hela tiden. Jag satt under hela dagen och väntade på att den skulle ta slut. Till sist gjorde den det. Jag väntade vid cykelstället på att Adam skulle komma dit. Men han dök aldrig upp. Klockan tickade och visade: 14:30, 15:23, 16:52. Vid klockan 17:30 så beslöt jag mig för att åka hem. Jag åkte så snabbt jag kunde. När jag kom hem så stod Adam i köket med mamma och pappa igen. De tittade på Adams prov. – Adam du har fått alla rätt igen! – Mamma han fuskade! – Sluta försöka få din bror att se illa ut, sa pappa med en besviken blick. – Nu måste jag och din far åka och handla. Bra jobbat Adam, och Markus sluta vara så avundsjuk. Mamma och pappa gick ut från köket och jag och Adam satt tyst i köket tills vi hörde ytterdörren stängas. – Du fuskade och jag vet det. – Och det finns inget du kan göra åt det, jag vet att mamma och pappa aldrig kommer tro dig , jag är ju det perfekta barnet! sa Adam samtidigt som han gick uppför trappan. Efter att han hade gått upp för trappen så plingade hans mobil till på köksbänken. “Ge tillbaka svaren annars vet du vad som händer” Jag ville varna Adam för meddelandet han hade fått. Men varför skulle jag bry mig att varna honom? Han får klara sig själv. Han är ju trots allt perfekt.

42. JAG MÅR FINT, HURSÅ Jag springer allt jag kan, pulsen ökar för varje sekund och svetten rinner överallt. Jag hör hur alla skriker från alla olika håll. Det springer massa människor runt mig, folk jag känner och dem jag aldrig sett förut. Jag hör barn skrika men inte av skräck, utan av glädje.

Jesper Åhlund

föräldrar, alla förutom mina, och så var det varje match.

– Och det är mååål. Hörde jag domaren skrika.

Jag tar fram nyckeln och låser upp dörren. Jag tar av mig mina ytterkläder och går in mot mitt rum där jag lägger ner min träningsväska och går sedan in i badrummet för att duscha av all svett. Efter att jag duschar klart går jag in i mitt rum och sätter på mig rena kläder då jag hör hur ytterdörren öppnas.

– Vi vann Isak, vi vann.

– Hallå mamma är du hemma?

Men innan jag hinner vända mig om för att se vem som skrek mitt namn kollapsar jag.

Jag går till ytterdörren där jag möter mamma med hennes pojkvän Robert. Jag springer genast in i mitt rum och är på väg att låsa dörren, men det är försent. Robert tar tag i min tröja och puttar ner mig på golvet.

Jag vaknar upp omringad av en massa människor. Vår tränare Lennart kommer mot mig och drar upp mig och Linus står vid sidan om, men varje gång jag ser Linus så blir jag bara nervös men förstår inte varför. Efter matchen får vi får klappar på ryggen av alla

familjerelationer

-Bra jobbat Adam!

– Ska du inte säga hej till din pappa?

– Du är inte min pappa! skriker jag. Han börjar slå mig, slag för slag. Snart ligger det blod runt om mig. Mamma skriker att Robert ska sluta men han ser ut att njuta av att slå mig så mycket att han inte hör henne. Hon tar tag i hans axel men han puttar bort henne så hårt att hon ramlar ner på golvet, men reser sig snabbt upp igen. När han är klar med att spöa upp mig går han och mamma in till hennes sovrum. Min mamma har haft alkoholproblem ända sen min pappa lämnade henne för en annan kvinna. Han bildade en ny familj och glömde i princip bort oss och än idag vet vi inte vart han håller hus. På grund av mammas alkoholproblem fick jag sköta allt vuxenjobb, jag tvättade till och med min mammas kläder när hon var ute och söp sig full. Jag vaknar upp på golvet, blodet från min näsa och mun har torkat. Jag går upp från golvet och hämtar min mobil som ligger på mitt skrivbord. Jag kollar på klockan och ser att skolan redan börjat. Får

panik och börjar göra mig i ordning. Jag tar min ryggsäck och går mot skolan. När jag kommer till skolan ser jag att Emma står vid mitt skåp med armarna i kors och hon ser inte så glad ut först när hon ser mig men sen blir hon helt chockad. – Isak vad har hänt? Mår du bra? – Jag mår fint, hurså? frågade jag – Ditt ansikte du är ju helt sönderslagen. Jag tar fram kameran på mobilen och ser att jag har en stor blåtira efter att Robert slog mig. – Jaha det här, nej jag var med i ett slagsmål igår på matchen.

Emelie Törnblom

familjerelationer

43. joggingrundan Nu bråkar de igen om vem som ska stanna hemma och vem som ska få åka till Gröna Lund med mig i helgen. Dom bråkar jämt och ständigt om vem som ska få vara med mig. Jag går ut i vardagsrummet och där står mina föräldrar och kör sten sax påse och skriker och dånar. Pappa står där i bara kalsongerna och mamma i sina jobbkläder. Mamma vinner och pappa blir besviken och säger att dom borde fråga mig om vem jag helst går dit med istället. Jag blir helt stum och darrar, hur jag än gör så kommer någon att bli väldigt besviken. Jag säger bara att jag har läxor och har inte tid att stå och bedöma och då tvingas de att ge upp. Jag går in på mitt rum och hör där ute hur mamma säger: ”Jag vann på sten sax påse och jag går med honom”. Jag går aldrig ut ur mitt rum på hela kvällen, jag bara sitter där i rummet som är fullt av bilder på antingen mig och pappa som gör någonting eller mig och mamma. Inte en enda bild på oss alla tre som gör någonting tillsammans. Det är näst intill omöjligt med den här familjen eftersom mamma och pappa båda vill vara den bästa föräldern. Den enda gången på dagen då vi alla tre umgås och inte bråkar är när vi är ute på vår joggingrunda. Då pratar vi inte om vem som ska få göra saker med mig och slipper städa utan då pratar vi om dagen som har varit. Jag pratar oftast om hur det har varit i skolan och mamma pratar om sitt jobb på soptippen och pappa om sitt jobb på ett bryggeri. Både min mamma och min pappa gillar sina jobb så dom kommer alltid hem med ett leende innan dom börjar tjafsa. Vissa dagar är värre än andra, vissa dagar är de helt enkelt för trötta för att tjafsa och då struntar dom i det. Men på helger när dom har mycket energi så är det väldigt mycket tjafs. Dom blev en gång utslängda från en restaurang för att dom tjafsade så mycket att människorna runt dem inte kunde få lugn och ro. Dom flesta i min klass känner till mina föräldrar och vill därför inte hänga med mig hem. Senaste gången någon hängde med mig hem så blev personen utfrågad av både mamma och pappa om vem som var bäst. Sedan dess har ingen vågat sig hem till mig. Och jag skäms faktiskt över dom ibland och då brukar jag hålla mig undan ett tag så att ingen förstår att det där faktiskt är mina föräldrar. På fredag ska jag, och tyvärr också mamma och pappa, springa Lidingörundan fast den är mer anpassad för att ha kul än att vinna. Så det kommer finnas saker man kan göra längs loppet, till exempel kasta pil. Men det värsta är att man bara kan vara max två som gör sakerna åt gången så antingen så kommer jag göra sakerna två gånger, eller så kommer mamma och pappa bråka om vem som ska göra det första gången.

Mamma brukar ta ner mig i källaren och öva på att kasta pil så att jag kommer välja henne ifall det är det vi ska göra. Men jag förstod från första gången hon tog ner mig i källaren att hon gjorde det för att jag skulle välja henne och inte för att vi skulle ha roligt. Idag är det torsdag och imorgon ska vi springa loppet, jag har börjat märka den senaste veckan att båda har varit otroligt snälla mot mig och gett mig massor av nya saker. Nu ska vi ut på vår dagliga joggingrundan på Ekensberg, allt är som vanligt och vi joggar på ända tills att mamma och pappa börjar tjafsa. Då blir jag riktigt orolig för dom har aldrig tjafsat när vi har varit på joggingrundan förut. Det går så långt att till slut så bara stannar jag och de märker inte ens det för att dom är mitt i bråket. Jag går tillbaka till bilen och väntar där i tjugo minuter tills mamma och pappa kommer. Inte ens när dom är tillbaka så har dom märkt att jag har vänt. De kommer närmre mig och då ryter jag till att jag är så jävla trött på att dom ska bråka hela tiden, ”om ni ska bråka hela tiden så skiter jag i Lidingörundan och så kan dom springa där själva och tjafsa”. Mamma och pappa blir helt stumma och bara står där och stirrar i marken. Det blir helt tyst och man kan nästan ta på stämningen tills mamma säger att hon faktiskt vann på sten sax påse i spåret. När vi kommer hem så går jag inte på mitt rum och sätter mig vid min dator och det dröjer inte länge innan mina föräldrar kommer in och ber om ursäkt för att dom betett sig som idioter och bara tänkt på sig själva. Mamma ser ut att ha gråtit och det är ett gott tecken eftersom att hon då borde förstå. Dagen efter sitter vi alla tre i bilen på väg till Lidingö. Vi sitter nästan helt tysta hela resan och man kan nästan ta på spänningen. När vi väl kommer fram så är det väldigt mycket människor och väldigt lite parkeringsplatser så vi beslutar till slut att ställa bilen på en mack som ligger nära och gå därifrån. Vid biljettkassan så säger pappa ”två vuxna och ett barn”. Kassören tittar snett på honom och säger att det är en runda för par, inte för familjer och det borde vi tydligen ha förstått när vi kollade på internet eftersom att det bara var bilder på par. Pappa tittar besviket på mig och mamma och säger “Det var det”. Men direkt efter han har sagt det så föreslår mamma att vi alla tre kan åka till Gröna Lund istället och åka den nya karusellen. Då lyser vi upp igen och alla tre blir nöjda.

Elias Lundgren

44. julafton

Jag smög sakta ner för trappen och kikade in i hallen. Pappa hade gått ut igen, och jag gissade att han gick för att stänga garaget. Han hade inte kört bil på flera månader, inte lagligt i alla fall. Matkassarna bar jag in i köket och började lite smått packa upp. Av ren vana kollade jag noggrant igenom varenda alkoholfri öl som han hade köpt. Bara i fall att han skulle försöka smuggla in något. När pappa kom in innanför dörren frågade han vart mamma var. Jag svarade lite snabbt att hon låg och sov. Han gav ifrån sig en djup suck och tog några tunga steg mot trappen. “Älskling” ropade han med en extra snäll röst. “Skulle inte du ta barnen och laga lite mat”, fortsatte han. Som vanligt svarade hon inte, och jag märkte på pappa hur han blev irriterad. “Kevin är hos en kompis” sa jag lite försiktigt till honom, men han svarade inte. Han tog på sig sina skor igen och smällde igen ytterdörren bakom sig. Jag fortsatte plocka upp maten ur kassarna samtidigt som jag skickade ett sms till Joel. “Ses?” Skrev jag. Joel hatade julen. Så jag tänkte att han kanske ville prata en stund. Han ville inte vara hemma hos sig, det visste jag. Och jag ville inte att vi skulle vara hemma hos mig heller. Så vi brukade mötas ute någonstans, ta en promenad eller gå till en lekpark med Kevin. “Absolut! Lekparken om 10” skickade Joel tillbaka. Jag svarade bara med en tumme upp. Joels pappa hade också druckit. Så han visste hur det var. Han var också den enda jag pratade med, den enda som visste nästan allt om mig. Vi hade kommit varandra nära och han hade hjälpt mig, med fler saker. Från att bara klara av vardagen, till att han till och med fixade tabletter som skulle motverka alkoholism. Man skulle ta en tablett och lägga dem i alkohol, då blev man illamående efter bara en klunk eller två. Jag hade aldrig använt dem, men jag hade kvar dem, i fall att. Joel satt redan vid gungorna när jag kom fram. Han reste sig för att möta mig, han gav mig en kram och en försiktig puss på kinden. Vi hade känt varandra i snart i ett år, och jag visste inte riktigt vad man ska kalla vår relation. Vi var väl inte direkt tillsammans, men vi var mer än bara vänner. Vi gick en promenad och Joel pratade mest om hur mycket han hatade julen. Jag förstod honom. Julen för mig har varit svår. Pappa har alltid varit ute och full eller full och hemma, och mamma har legat på sitt rum med stängd dörr, eller hängt under fläkten i köket med en cigg i munnen. Aldrig hade jag träffat tomten eller ätit julmat. Jag kunde gissa att Joel kände ungefär samma sak. Vi brukade gå runt i området med alla lyxvillor och titta in i alla fina hus. Se hur fint familjen klätt granen, eller hur de dukar fram maten och samlar hela familjen vid matbordet. För mig var det overkligt, jag hade svårt att minnas senaste gången som jag satt med min familj och åt middag. Tiden gick och både jag och Joel gick hem igen. Men vi bestämde att vi skulle ses dagen efter också. När jag kom hem vart det mörkt i huset. Jag gissade att Kevin och mamma hade gått och lagt sig, klockan var ändå nio. Men jag visste inte vart pappa var. Han hade sovit på soffan i några månader,

och där var han inte. Så jag smög upp och kollade i mammas rum, men han var inte där heller. Jag blev både orolig och lite arg. Men jag försökte att inte tänka på det mer. Jag ville gå och lägga mig. Så jag släppte tankarna kring pappa och gick till badrummet för att borsta mina tänder. Sedan släckte jag lysena på plastgranen som jag och Kevin satt upp. Jag smög upp till mitt rum och hämtade mitt täcke om min kudde, sen gick jag in och la mig hos Kevin. “Millan… Millan!” Jag vaknade av att någon ropade på mig. Jag trodde först att det var Kevin som drömde en mardröm, men det visade sig vara fel. Det var pappa. Pappa hade kommit hem igen. Jag reste mig från sängen och gick ner för trappen. Han stod med ansiktet bortvänt. “Pappa?” Sa jag tyst. Han vände sig sakta mot mig, och jag mötte hans blick. Hans ögon var sprängröda. Han var alltså full. Ilskan i mig växte och utan att tänka mig för sa jag lite för kaxigt: “Så du har varit ute och druckit dig full”. Jag ångrade mig direkt igen när jag såg hur arg pappa blev. “Vad sa du precis till mig” sa han med en upprörd röst. “Förlåt” viskade jag. Men det var försent. Pappa var redan arg, och då gick det inte att hindra honom. Han tog tag i en krukväxt och slängde den i golvet. Sen var det igång. Han kastade sak efter sak och skrek svordom efter svordom. Exit, vår lilla tax kom oroligt springande. Pappa sparkade till honom magen. Exit gnällde till och sprang väsande där ifrån. “Pappa!” skrek jag, ”Lägg av”. Men han lyssnade inte. Han satte sin blick i julgranen. Sen kollade han på mig. “Nej pappa” sa jag. Men han tog tag i julgranen och slängde den i golvet. Ljudet av splitter från julgranskulorna tystade ner huset. Pappa kollade på mig. “Är du nöjd nu?” frågade han. Jag svarade inte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag skulle ju kunnat stoppa honom, men jag vågade inte röra honom. Inte när han både var arg och full. Pappa tog några steg mot hallen och kom tillbaka med en halvfull flaska vodka i handen. “Nej Millan, jag har inte varit ute och druckit. Jag köpte en flaska vodka när jag var och handlade förut.” Jag visste inte vad jags kulle säga. Jag sprang snabbt upp på mitt rum. Jag var så arg och besviken så att adrenalinet tog över. Jag tog fram tabletterna jag fått av Joel. Man skulle bara ha en. Men jag ville att det skulle kännas. Så jag tog fyra. Fyra tabletter som jag egentligen inte visste vad det var för något. Men så blev det. Pappa var inne i badrummet. Jag såg flaskan utanför. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog flaskan och sprang. Jag sprang ut, ut till garaget. Snabbt öppnade jag locket på flaskan och tryckte i tabletterna. Vodkan blev lite grumlig men inget som pappa borde reagera på. Så jag sprang snabbt in igen när jag hörde att pappa var arg. Jag ställde flaskan där jag tog den, utan att han märkte något. Sen smög jag upp till Kevin igen. Det var ett under att Kevin inte hade vaknat av allt pappas väsen. Men han sov lika fridfullt som vanligt.

familjerelationer

Prasslet av en plastkasse gav mig en klump i magen. Pappa sa att han bara skulle åka och köpa mat, men man visste aldrig. Han hade lovat att det skulle vara bra under hela julen, så att även vi, precis som vilken vanlig familj som helst, skulle få fira jul. Mamma hade lovat att hon skulle rycka upp sig, inte bara ligga instängd i sitt mörka rum. Hon hade lovat att hon skulle ta hand om mig och Kevin. Nästan varje år sa de så, men de hade aldrig hållit vad de lovat. Även om jag visste att det var dumt så ville jag tro dem. De var ju ändå vuxna, och allt som vuxna säger måste ju vara sant. Eller hur?

“Millan… Millan!” Jag vaknade av att någon ropade på mig. Först trodde jag att det var pappa som ropade på mig igen. Men det var mamma. Men hon lät annorlunda, hon lät rädd. Jag skynda mig ut från Kevins rum. Det hade hunnit bli lite ljusare ute, jag kollade på klockan, den var ca 06:15. Jag släpade mig ner för trappen. “Vad är det?” sa jag lite irriterat. “Det är pappa” svarade mamma utan att kolla på mig. Hon kollade in i vardagsrummet. Jag vände min blick och kollade in i vardagsrummet. Där låg pappa på golvet. Han låg i en pöl av sin egen spya. “Är han död?” lyckades jag stamma fram. “Jag vet inte Millan, svarade mamma. “Jag vet inte.”

Emelie Eriksson 53

45. JULAFTONSKVÄLLEN 2011 Allt jag hörde var en duns i golvet och gråt. Jag var i ren panik. Jag hörde hur någon öppnade dörren till lägenheten. De var mormor, morfar och moster. Jag hade ingen aning om vad som hände. Allt jag visste var att något var fel. Jag var som fastklistrad i min säng tills jag såg mormor hämta Lilja. Jag ställde mej upp och såg det jag aldrig trodde jag skulle behöva se. De var hemskt.

familjerelationer

Det var julafton och allt var precis som det skulle. Mamma hade gjort tomtegröt och varm choklad med marshmallows och polkagrisar. Bästa julfrukosten man kan hitta. Det var fullt med julklappar under granen och alla var hur glada som helst för de var ju ändå julafton. Så jag och min syster fick öppna en varsin julklapp till frukosten. Jag fick ett par jättefina örhängen. Sedan gjorde vi oss i ordning för att ta en promenad och leka i snön. Passa på när de ändå var snö. Mamma hade gjort te och varm choklad som hon tog med sig i termosar. Vi stannade vid en bänk utanför vår lägenhet och drack den varma chokladen och teet. Klockan var runt tre då Kalle började. Så vi gick in och gjorde oss i ordning för att kolla på Kalle. Mamma tog upp sin telefon för hon fick ett sms. Jag märkte på henne att något var fel men ville inte fråga varför. Efter Kalle var klockan ungefär fyra och då vad de dags att äta middag. Vi äter aldrig julmiddag på julafton då hela släkten firar jul tillsammans på juldagen. Så vi åt kött och potatisgratäng istället. Sedan var de dags för det vi väntat på, det bästa med julafton. Julklapparna, de som bara låg där och vänta på att få bli öppnade. Men då kom den här känslan igen, att något var fel. De var mamma igen. Men den här gången så var det värre, hon var tårögd. Jag var säker på att min pappa hade skrivit något. Plötsligt ringde det i telefonen. Jag hann inte se vem det var för mamma tog telefonen fortare än jag sett henne röra sej någonsin. Hon tog telefonen och gick in i sitt rum. Jag hörde hur hon började snyfta, sen kom det. Det som jag var mest orolig över. Bråk. De enda som jag ville inte skulle hända idag, på julafton, var bråk. Men såklart när min pappa är inblandad så är det enda som händer. Om inget går i hans väg så är det lättare att stå och skrika och skylla allt på andra.

46. kampen

Jag springer ut genom dörrarna, med tjugo andra bakom mig. En massa människor står ute på gårdsplanen, många familjemedlemmar, även mina. Mamma och pappa; jag trodde aldrig de skulle komma. De står där längst fram, mamma med kameran i högsta hugg och pappa med skylten som föreställer en bild på mig som liten. Jag har på mig den finaste klänningen jag äger, jag fick den av min bästa vän. Jessica, hon som varit med mig genom allt och hjälpt mig, mer än någon annan. Utan henne hade jag aldrig varit här. Jag håller henne i handen när vi står där, vi har precis sprungit förbi folkmassan. Jag gjorde det, äntligen. Mamma står där framför spegeln i badrummet, dörren står på glänt och jag ser henne där genom springan. Hon är helt gråtfärdig, mascaran nerkletad över kinderna och ögonen helt tunga.

Pappa lämnade oss, han bara drog. Jag hörde inte allt av deras bråk men det sista mamma skrek innan han smällde igen dörren var att han skulle tänka på mig, och hur jag kommer känna för det här. Men han svarade inte. Sedan stod jag där i mitt rum, och kikade fram bakom gardinen ut i höstmörkret. Jag såg hur pappa gick med bestämda, raska steg mot bilen. Han stannade upp lite innan han satte sig i bilen. Förhoppningsvis funderade han på att gå tillbaka och säga att han var ledsen över allt. Men… nej, han smällde igen dörren innan bilen åkte iväg på den grusade uppfarten. Jag gick in till mamma som stod i badrummet, jag behövde inte säga nåt om det som hände. Jag ville inte heller, just nu ville jag bara finnas där. Vi behövde finnas där för varandra. Jag kramade om mamma och vi båda satt nu på det varma badrumsgolvet och

Någon timme senare kommer mamma ut ur rummet och sa att vi skulle sätta oss i soffan och bara mysa resten av kvällen. Vilket inte störde mej för att få vara med familjen en dag som denna är inget man klagar över. Men jag var fortfarande orolig över mamma för hon satt och skakade och kollade på sin telefon hela tiden. Klockan började närma sig nio och mamma sa åt oss att de var dags för att gå och lägga oss. Jag visste att okej nu är de något som inte är som de ska, inte alls. Mamma stressade, skakade och var jättekonstig. Vi gick och la oss men jag kunde inte sova. Ett tag senare hörde jag de igen, bråket. Jag hörde hur balkongdörren smälldes igen, skriken från balkongen. Jag låg där i min säng, livrädd. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hörde hur balkongdörren öppnades och hur min mamma grät i ren panik. Jag hörde hur hon föll ihop på golvet och ropade ”Det går inte mer, jag behöver hjälp!”. Jag var som fastklistrad i sängen och kände mej så hemsk och hjälplös som inte kunde göra något. Ungefär en kvart senare hörde jag hur dörren öppnas. De var mormor, morfar och moster. Jag satt mej upp ur sängen och såg hur mormor sprang in och hämtade min lillasyster i hennes rum, tog på hennes overall och tog med henne till bilen. Jag gick då upp ur min säng och ställde mej i dörren ut mot hallen för att se vad som hände. Då såg jag, något så hemskt jag aldrig trodde jag skulle få se. Min mamma, helt nedbruten och förstörd i morfar och moster stadiga tag runt henne. Den kvällen var kaos. Jag var livrädd. Vad skulle hända nu? Vart skulle vi ta vägen? Mormor kom upp och hämtade mig och tog med mej till bilen. Vi flyttade då in hos mormor och morfar där vi bodde, i ett halvår. Tills mamma fick ordning på pengar och livet igen. Hon började äta, fokusera mer på oss, att jobba bra och bara ta de lugnt. Och allt detta tack vare att min pappa kunde vara vuxen nog att ta hand om sin ekonomi och behandla världens bästa mamma rätt. Idag bor vi i en lägenhet med bra ekonomi. Kunde inte varit bättre än just nu.

Linnéa Krath

omfamnade varandra med tårar rinnande nerför ansiktet. Sex månader senare. Nu har pappa flyttat, och han har en ny familj nu. Eller det hade han haft hela tiden, jag hade bara inte vetat om det. Det hade mamma men allt hon ville var att försöka lösa alla problem hon och pappa hade mellan sig. Men han hade redan bestämt sig för att det inte skulle gå, han kunde inte ens kämpa för min skull. Jag har inte pratat med honom sen den kvällen han bara lämnade. Han har varit här några gånger och hämtat allt som är sitt men passande nog för hans skull så var jag i skolan då. Jag förstår inte varför han väljer att undvika alla problem istället för att lösa dem. Jag har bestämt mig för att inte gå i min pappas fotspår, jag ska vara stark och lösa alla problem som dyker upp. Visst, alla problem går inte att lösa, men jag ska kämpa. Jag ska kämpa varje dag. Det problemet jag har, eller ja om man nu kan kalla det för problem, det vet jag inte. Men jag har i alla fall väldigt svårt i skolan och jag vet inte hur jag ska kunna klara allt, varför måste det vara så svårt för just mig? Allting bara blir till skit. Mamma ser inte att jag har det svårt heller, det har hon aldrig gjort. Fast hon sett på min betygslapp där det nästan bara står “F” framför alla betyg, så har hon inte direkt försökt att hjälpa mig. Hon har det ganska svårt själv, speciellt nu med att pappa lämnat och hon har ett stort hus som nästan är tomt, förutom jag då som också bor här. Men hon har inte så bra inkomst, och är helt frisk så hon borde gå till jobbet, men istället väljer hon att sjukskriva sig. Förutom psykiskt då, men

Jag tror jag förstår det mer än vad min egen mamma gör, så därför har det nästan alltid varit jag som fått ta hand om mig själv och mamma. Pappa har alltid varit iväg på jobbet och när han inte är där så har han ju då varit hon sin andra familj. Men han har alltid sagt att han är hos en kompis.. Eller att han behöver jobba över. Jag förstår inte varför de inte sagt något. Mamma har vetat hela tiden att han varit hos sin nya tjej Karin och hennes två döttrar Filippa och Ebba. Min egen pappa har liksom haft en helt annan familj vid sidan om från sin riktiga familj. Vad är man för människa om man gör så? Förtjänar inte jag att veta? Jag är liksom sjutton år, snart arton. Jag kan klara av att höra sanningen, hur ont den än gör. Det har förresten börjat en ny tjej i klassen, hon är snäll antar jag, vi har inte direkt pratat men hon ser snäll ut. Jag har inte några kompisar direkt, har nästan aldrig haft det. Skolan märker såklart och vill att jag ska börja hänga med den nya tjejen men jag vet inte riktigt om jag vill det. Jag har så mycket problem hemma och har alltid behövt gå igenom allt själv, så varför skulle jag helt plötsligt vilja ha en kompis som jag ska dela alla mina problem med? Det är vad min lärare säger att en kompis är till för, att man ska kunna dela sina problem med någon så att man slipper bära runt på dem

där tunga stenarna i ryggsäcken helt själv, att man bara ska kunna ha någon att ha kul med och kunna prata med. Jag sa till min lärare att jag skulle försöka i alla fall, att bli vän med henne. Men hur gör man egentligen för blir vän med någon man inte känner? Jag och Jessica började i alla fall hänga och vi blev bara bättre och bättre vänner för varje dag, jag trodde aldrig jag skulle få någon kompis. Eftersom pappa skaffat sig en ny familj och mamma inte hade tid med mig längre så var Jessica den enda jag hade, hon hjälpte mig varje dag med skolan. Jag var inte särskilt bra i något ämne, men nu springer vi här. Hand i hand. Vid Nyköping gymnasium står alla familjer som ska se sina anhöriga ta studenten. Vi alla har gjort det, vi har växt upp på ett eller annat sätt, åren har gått och för bara två år sen så hade jag ju inget hopp alls. Men vi är starka nog, man måste bara kämpa för det man verkligen vill ha. Vissa av oss trodde inte att vi skulle klara det, att vi skulle gå ut med nästan bara F och inte kunna få något jobb. Men vissa av oss kanske fick en skyddsängel vid sin sida, till exempel jag. Den här tjejen bredvid mig, den korthåriga blonda tjejen med fina grönbruna ögon och det perfekta smala ansiktet och de perfekta kindbenen. Hon är min skyddsängel och min bästa vän, henne vill jag aldrig tappa kontakten med. Men det var ju såklart inte bara för hennes skull som jag klarade detta. Det var min egen glöd i mig som var på väg att slockna, men sen förstod jag att jag ska få en bra framtid och jag ska ha min egna familj där jag inte ska låta mina barn få växa upp på det sättet som jag gjorde. Jag ska finnas där, alltid. Till den dagen då de själva klarar sig. Det var då den där lilla glöden blev till en eld som inte längre ser en anledning till att slockna.

Kelly Prag Valtersson

47. LIVET ÄR EN KAMP Allt började en natt hemma, det var bara jag och mamma hemma för att pappa var ute och med några kompisar och festade och drack ganska mycket som han ofta brukar göra. Men just den här natten så kom han hem lite senare än vanligt, mamma blev väldigt orolig och arg på honom för att han inte hade hört av sig. När pappa väl kom hem så var han ganska full och arg och mamma var som sagt arg också så jag hörde att de båda började bråka. Jag såg att pappa började putta på mamma och hon puttade tillbaka och till slut så slog pappa till mamma i ansiktet och då så sprang jag fram och försöka fösa bort honom. Då kände jag pappas näve i ansiktet en kort stund innan jag svimmade av hans hårda slag. Nästa dag så kom jag till skolan, jag såg att alla tittade på mig som de brukar göra för att ingen gillar mig. Jag vet inte varför men de gör bara inte det och så blir jag mobbad av ett par killar i min parallellklass, dem heter Max och Johan. Fast alla kollade lite mer på mig den här gången för att jag hade min blåtira. När jag kom in i klassrummet såg min lärare Viktor att jag hade en blåtira så han tog ut mig från klassrummet och frågade vad som hade hänt. Jag svarade att jag trillade och att det va lugnt, jag sa inte sanningen först för att han inte skulle tro illa om mina föräldrar och att han inte skulle bli indragen i något som han inte förstod. När SO lektionen var slut så hade vi vår första rast på morgonen och då så såg jag Max och Johan, de började gå mot mig i rask takt medan de flinade lite mot mig. Jag blev ganska rädd när jag såg dem och började gå ganska snabbt för att komma ifrån dem men de hann ikapp mig och tog tag i mig och puttade mig ner på den blöta, leriga marken. Sedan så gick de iväg och låtsades som om inget har hänt som de alltid brukar göra när de går på mig. Det är ingen annan som bryr sig heller om mig när de går på mig för ingen vågar göra något mot dem. Jag gick hem efter det alldeles blöt, blodig och lerig. När jag kom hem så frågade mamma vad som hade hänt och jag svarade bara att jag hade ramlat. Jag vet inte om hon trodde på mig för det såg inte ut som det men jag hoppades på det. Jag gick in i duschen och jag hörde när det gnisslade till när jag vred på vredet och kände det kalla vattnet ösa på mig som sedan blev varmare.

Jag såg all lera och allt blod bara rinna ner i avloppet under mig. Jag satt i duschen ett ganska bra tag och funderade på hur allt skulle bli med mig och min framtid. Jag har försökt många gånger med självmord men har alltid ångrat mig för att jag känner att jag inte är värd något för någon längre. Hoppades att jag bara kunde försvinna utan att någon märkte något. Fast ingen skulle ändå bry sig om jag försvann, det skulle säkert bara vara en lättnad för många att jag försvann.

familjerelationer

hon väljer ju samtidigt att inte göra något åt det, Hon bara gråter sig till sömns varje dag istället för resa sig upp och se att hon har en dotter som behöver hjälp med skolan och som kanske behöver den där extra uppmärksamheten ibland, av sin mamma. En förälders uppgift är att ha svaren, barnen har frågorna och föräldern ska kunna finnas där. Köpa kläder, laga mat och hjälpa så att barnet kan bli flygfärdig till vuxenlivet, så den kan lyfta på vingarna och känna sig stadig för att skapa sin egen framtid.

När jag kom till skolan nästa dag så hade jag kvar min “jättefina” blåtira som alla tydligen skulle kolla på. Alla borde ju vara vana vid det här laget att jag har sår och blåtiror lite här och där. Jag kom in i vårt klassrum. Vi hade SO som första lektion med läraren Viktor, han var en ganska bra lärare faktiskt. Han var iallafall den enda som brydde sig om mig och tog hand om mig. Han blev nästan som en kompis efter ett tag eftersom han frågade mig varje dag om hur det var hemma och på skolan. Man kan säga att han var en vändpunkt i mitt liv. Efter ett tag när vi hade pratat så kände jag mig speciell och värd något. Det hade blivit bättre hemma för att mina föräldrar hade skilt sig så det är inget bråk längre. Jag får inte träffa min pappa än efter allt han har gjort så jag bor hos min mamma nu. Max och Johan har slutat gå på mig för att min lärare håller mer koll och andra lärare också så att de inte kan göra något mot mig. Livet är inte alltid rättvist men det får man stå ut med för om man kämpar så blir allt bra i slutändan och livet blir oftast vad man själv gör det till. Som för mig så löste allt sig efter ett tag, det var många motgångar men jag hade tålamod och tog tag i det och gjorde det till något bättre så att jag och andra också mår bättre. Man behöver inte heller ha allt man vill för när man får allt, vad ska man göra då? Man får kämpa för det också, man får kämpa för allt i livet. “I think everyone should be rich and famous, and do everything that they ever dreamed of, so that they can see that it’s not the answer.” / Jim Carrey

Alessandro Cao

48. MIN FAMILJ Nu satt han i häktet. Han hade säkert massvis med bortförklaringar. Hoppas han har det bra där. Nu slipper vi höra han röst. Vi slipper svälta. Nu slipper vi honom. Vår framtid kommer att präglas av hans brott… Sista lektionen för idag. Snart kan jag springa ner för den jobbiga backen och raka vägen hem. Samhällskunskap är tråkigt, men alla lärare säger att jag kommer behöva denna kunskap sen när jag blir myndig. Det är fem minuter kvar på lektionen. Läraren ber oss ställa upp de svarta stolarna och så säger alla “Trevlig helg”. Skönt. Precis vad jag behöver, helg. Jag kommer hem tar av mig skorna och ställer in dem i den vita skohyllan. Hallen luktar chiligryta. Jag tittar in i köket där sitter mamma och pluggar, medan han står och lagar mat. – Mamma? – Ja? – Vad blir det för mat? – En chiligryta, tror jag. – Okej.

familjerelationer

Jag tycker inte om chili och inte min syster heller. Hon åt inget förutom godis, choklad och lite ris. Hur klarar hon sig på det? Inget grönt, inget nyttigt. Jag brydde mig inte så mycket om vad hon åt, så länge hon andades så kände jag mig lugn. Efter att han och mamma hade ätit så gick jag in i köket, för att laga mat till mig och syrran. Det blev pasta och köttbullar. Han kom in och drog fingrarna igenom det mörkbruna, korta håret. Han tittade på oss med de mörkbruna ögonen och frågade: – Vad äter ni? – Pasta och köttbullar, får vi inte äta? Frågar jag. – Nej, jag har lagat mat till oss alla.

Jag lade mig ner i sängen och tittade till höger där låg syrran och sov. Jag hörde hur dörren öppnades sakta. Det var mamma. – Godnatt, förlåt för att jag inte kom in i köket och pratade med honom. – Ingen fara, jag skällde på honom. – Jag vet. – Du, mamma? – Ja? – Varför får vi inte äta? – Va? – Han låter inte oss att äta maten. – Älskling, detta är ert hem ni äter vad ni vill. Det finns matlådor med mat som jag lagat till er. – Tack. – Sov nu, godnatt. – Godnatt. Mamma gick ut och stängde dörren efter sig. Jag var riktigt trött nu. Solen var nere och jag hörde ett skrik. Det var syrran: – SLUTA! JAG VILL INTE!

Jag blev arg.

Jag slog upp ögonen och såg att han låg i hennes säng och gjorde något med henne. Jag kunde inte se vad.

– FÅR VI INTE ÄTA MAT ELLER?

– SLUTA TA PÅ MIG!

Han blev alldeles stum. Han blev nog lite chockad. Jag brydde mig inte om han blev arg, ledsen eller sårad. Jag hade rätt att äta vad jag vill. Syrran blev rädd hon tittade ner på tallriken och sen på mig. Jag tittade på henne. Han stod kvar.

–MAMMA, skrek jag.

– Ät nu, du måste.

– Jag leker med tjejerna, svarar han med en konstig ton.

Hatade att behöva tvinga i henne mat. Jag ville bara att hon skulle må bra. Det var jobbigt att se henne trycka i sig maten.

– Tror du att de tycker det är kul när du tar dem på rumpan.

Mamma rusade in och stoppade honom.. – VAD HÅLLER DU PÅ MED? skriker mamma.

– Okej...

Nu grät både syrran och jag. Jag var rädd för min systers skull. Mamma gick ut med honom. Vi kunde höra hur hon skrek på honom. Hur hon skällde ut honom. Detta var inte första gången. Det hade hänt tidigare.

Syrran var rädd. Hon ville gråta. Han stod fortfarande framför mig och tittade. Jag tittade upp på honom. Jag blev så äcklad när jag tittade på honom. Jag åt upp min mat och ställde tallrikarna på diskbänken.

En vecka senare sitter jag här i polishuset. Jag är så glad att jag bad mamma ringa polisen. Det kunde gått riktigt illa. I polishuset är det minst 26 grader. Jag hoppas syrran och mamma kommer ut snart, det är min tur snart.

– Ställ in tallriken i diskmaskinen, sa han.

Jag ser polisen komma med min syster och mamma gående framför sig. Han är ingen gammal polis. Han är mörkhårig, med blåa ögon och en liten mustasch.

– Du behöver inte äta allt, sa jag med en ledsen röst.

–Okej… Han var inte arg, inte ledsen utan helt borta, han tittade ner i trägolvet utan att blinka. Jag undrade vad som hade hänt med honom? Jag ställde in tallrikarna i diskmaskinen. Dem hade jag sköljt av innan. Det luktade kaffe från diskmaskinen. Så, sa jag. Tack... Det var faktiskt riktigt läskigt att behöva stå där med honom. Solen var på väg ner nu, mörkret skrämde mig. Medan jag stod inne i badrummet och borstade tänderna så tänkte jag mycket på mamma, honom och min syster. Jag undrade varför han hade sagt

att vi inte fick äta? Vi varken gillade eller åt hans chiligryta. Den starka chilin tar död på min mage, det gjorde ont och kändes som min tunga brann. Det var synd om min syster. Hon var rädd och vågade inte prata om det. Usch, det måste vara riktigt tufft att vara sex år. Efter några minuter var jag klar och kände mig redo att lägga mig. Jag gick in i det stora rummet med vita väggar, bilder på mig och syrran, två sängar och en stor vit matta. Vi har inte mycket pengar men vi har mycket begagnade leksaker.

Jag ställer mig upp. Jag känner hur min hud rivs upp från stolen med allt svett. – Hej, mitt namn är Håkan. – Hej, svarar jag. Jag känner redan hur tårarna kommer upp. Det svider i halsen. – Den här vägen säger Håkan. Vi går in i ett mötesrum, ett långt bord, stolarna är svarta som de andra möblerna.

– Ja… – Kan du berätta, tror du? – Visst! Han, fyllot har varit på min syster och mig. Jag känner mig inte trygg hemma. Jag känner mig bara trygg med mamma. – Okej. Du får gärna berätta mer, säger Håkan.

Nu känner jag hur mitt hjärta befinner sig utanför min kropp. Mamma gråter framför oss. Min första tanke är att vi kommer få adopteras bort. Ni bor aldrig hos en fosterfamilj längre än ett halvår hade de sagt innan vi kom hit. Nu känns det helt hopplöst att tro att vi ska åka hem idag. – Hur skulle det kännas att få åka hem? Frågar Susanne.

– Han har inte heller låtit mig äta, inte heller min syster.

Halsen svider, tårarna samlas och rinner ner för kinden.

– Mhm…

– Jag skulle bli jätte, jätteglad, svarar jag.

Håkan sa inte så mycket mer efter “Mhm…”. Han hade bara sagt att han kom att komma med ett beslut om hur “vi” gör och vad som skulle hända med oss.

– Jag skulle också bli glad, säger min syster.

Vi sitter i vårt kök. Framför det svarta köksbordet. Håkan har med sig massor av papper från kommunen. – Dina barn kommer att flytta, säger polisen Håkan. Den ena sekunden bor jag hos mamma i trygghet då han inte längre är hemma och slår henne och den andra sekunden ska jag flytta. Hur? Varför? Hur skulle detta hjälpa oss? Jag springer till mamma och min syster kramar dem och gråter. Tårarna rinner bara, det går inte att få stopp på dem. Poliser kommer in och tar oss ifrån mammas knä. Jag skriker och försöker sparka mig loss. När de får upp mig från golvet, torkar jag bort tårarna, går in i mitt och syrrans rum och börjar packa med oss kläder, leksaker och våra gosedjur. – Har du lugnat ner dig? Frågar en av de fyra poliserna. Jag tittar på henne och sedan ner i golvet, suckar och går till mamma. Det gör så ont att säga hej då till mamma. Jag tar min syster i handen och vi går ut genom dörren. Poliserna går bakom oss. Jag ville bara dö nu. Det har blivit för mycket. Känns som jag blir plågad på det värsta möjliga sätt, få sitt hjärta upprivet av en människa som inte har några känslor. Polisbilen är tom och kall. Jag gråter hela vägen till fosterfamiljen. En kvinna kliver ut från huset. Hon har vitt hår, blåa ögon och hon är inte så lång. Samma sekund kliver en man ut. Han är motsatsen till kvinnan. Stor, gråhårig, gammal och sur. Vi har bott här i åtta månader, utan mamma eller någon bekant från vår sida. Idag är det en kall höstmorgon och vi hör en bil köra in. Det är en lång kvinna från socialen. Hon kommer in och hälsar på fosterfamiljen. Jag ligger kvar i den varma sängen. Ville inte tänka på något annat än mamma. Jag kan höra kvinnans steg, det knarrar i trägolvet. Nu står hon i dörren och tittar på oss. – Godmorgon, mitt namn är Susanne. – Godmorgon, svarar jag med en hes röst. Vi måste prata, kom ner till köket. Susanne går in i köket. Trägolvet knarrar hela vägen in. Jag går upp och tar på mig kläderna från gårdagen. Kläderna är kalla och luktar surt, bryr mig om inte vad jag luktar just nu känns bara som hela världen är mot mig och inget går bra nu längre. Nu står jag i dörren och Susanne tittar på mig. Bordet står i mitten av köket och är fylld av kakor, godis, semlor och saft. Mamma sitter på den stolen längst ut till vänster. Jag springer fram till henne och gråter nu av lycka. – Var är din syster? frågar Susanne. – Här är jag, svarar hon. – Vad bra, då kan vi börja. Jag känner hur pulsen stiger och mammas ögon är nu fyllda av tårar, de glittrar i solljuset. Det gör nästan ont i bröstkorgen. Jag har aldrig varit så nervös tidigare. – Nu får nu berätta hur ni har haft det här, frågar Susanne. – Bra… svarar syrran. – Vi har en grej vi måste diskutera tillsammans med er och er mamma.

Mamma gråter sedan gråter jag och min syster. Susanne vill att vi lämnar köket en stund. Vi får ta med oss kakor och saft ut till det mörka vardagsrummet. Gardinerna igendragna och soffan var svart som natten. Vi sitter i den svarta soffan och väntar. Jag kan höra mamma leta efter en penna i sin handväska. Papper skrivs på av alla i köket. Vi kan höra dem säga att detta är jätteviktigt för oss, mig och min syster. Här sitter jag med inget hjärta och en syster bredvid mig som inte har blinkat sen vi hade satt oss här. – Kom in nu tjejer! Hör vi vår fostermamma säga. Jag skakar min syster lätt på axeln och säger: – Kom nu, nu är det dags… Stegen känns tyngre och tyngre, det blir genast svårare att andas in luft. Men till slut kommer jag fram till köket och sätter mig ner framför Susanne. – Det är dags för er att packa ihop, säger fostermamman. – Vart ska vi? frågar syrran. – Hem…, svarar Susanne. – Hem? frågar jag. – Ert nya hem… svarar fostermamman och ser glad ut. Herregud, jag och min syster ska hem. Vilket hem? Våra väskor är nu packade och klara. Vi vet inte var vi ska. Mamma sitter kvar i köket och gråter. Jag känner hur smärtan i halsen stiger. Vi är adopterade tänker jag.

familjerelationer

– Vet du varför du är här, frågar polisen.

– Kom igen nu! Sätt er i bilen, skriker fosterpappan. Jag och min syster går nerför trappan, det känns helt hopplöst att hoppas på att vi ska hem till mamma igen. Jag tittar på mamma. Hon sätter sig i sin bil och kör iväg. Hon vinkar hejdå mot mig och min syster. Det känns konstigt att hon inte kommer ut och pussar oss innan hon kör iväg. Bilresan kommer till att vara trettiofem minuter lång norrut mot Stockholm, har fosterpappan tidigare sagt. Efter trettiofem minuter… Vi är framme vid en vit byggnad med massor av lägenheter. – Vart är vi? frågar jag. –Ni är hemma, svarar fosterpappan. Mammas bil syns inte till. Vi är adopterade tänker jag och börjar nästan gråta innan jag får syn på vår mamma, som står i fönstret och vinkar. Jag kan inte hålla emot. Tårarna sprutar. Min syster springer mot fönstret där mamma står, jag med. Mamma kommer ut och nu står vi här och gråter av lycka. Detta är vårt nya hem. Vi är nu tvungna att gå tillbaka till bilen och hämta väskorna. Jag har aldrig varit såhär glad och lycklig i hela mitt liv… Två veckor senare sitter jag nu här med mamma i röda fåtöljer, medan Susanne går igenom massor av papper med mamma. Fikat på bordet är gammalt och saften är blå. Usch! Igår fyllde jag tretton år. Nu sitter jag här som vittne och ska in i tingsrättssalen imorgon. Äntligen ska han stå till svars för sina brott.

Bella Andersson 57

49. min livshistoria Snart är tiden kommen. Det är nog snart dax för mig att lämna livet på jorden. Vad är meningen med att jag ska sitta här på ålderdomshemmet och kolla ut i fönstret och måla av miljön eller tänka på gamla minnen? Jag har gjort så mycket roligt och haft mycket roligt i mina 85 år på den här planeten. Men snart är det nog slut.

familjerelationer

Jag kom ihåg när jag satt hemma som 6-åring i vår lilla stuga i Nyköping och ritade mina allra första teckningar, där jag målade av vad som hände utanför fönstret. Mamma och pappa blev oroliga för mig när jag bara satt hemma hela tiden och ritade mina teckningar. Men jag tyckte det var lugnt och skönt att sitta hemma vid mitt skrivbord och rita. Vi hade inte så mycket pengar så ibland så fick jag vara utan penslar och färg och istället hjälpa mamma att laga mat, diska och tvätta kläder. Men när pappa kom hem ifrån jobbet med sin låga lön så frågade jag honom om han kunde köpa mer färg till mig. Ibland sa han ja och ibland sa han nej. Jag fick inte alltid vad jag ville. Men jag försökte utnyttja det jag kunde använda. Ibland försökte jag sno med mig pennor och papper från skolan. Men det kändes inte bra att sno saker från skolan. Skulle någon märka att jag gjorde det skulle jag att få smisk. Men det var jag redan van vid. Jag hade ofta stora röda märken på kroppen som gjorde väldigt ont efter allt piskande. Det försökte jag undanhålla för mamma och pappa så dom inte visste att jag hade varit olydig. I skolan var det ingen som uppskattade mina teckningar. På lektionerna satt jag och tecknade bilder istället för att göra mitt skolarbete. Då blev lärarinnan väldigt arg och då brukade jag få smisk och hon rev sönder mina teckningar. Men jag kunde bara inte sluta. Mamma och pappa uppskattade inte det riktigt heller. Dom tyckte att det kostade för mycket pengar och mamma sa att hon behövde hjälp hemma. Så det var inte lätt för mig. Men jag körde på med vad jag ville. Knack knack! – Kom in! – Hej mormor, Vad gör du? – Jag sitter här och målar och tänker på gamla minnen. – Aha, får jag höra lite – Ja, visst får du det.

Han tjänade mer pengar än vad han gjorde förut. Jag frågade flera gånger och till slut så fick jag som jag ville. Pappa anmälde mig till skolan och jag gick dit för min första lektion. Jag minns att när jag klev in i salen för första gången så luktade det mycket stark färg i rummet. När vi väl började måla så blev min lärare väldigt imponerad och han sa att jag var mycket bättre på att måla än dom flesta vuxna personerna som han undervisade. Jag blev väldigt mallig och fick till och med börja på den vuxna kursen med samma lärare. – Var du så duktig mormor? – Ja, självklart, jag lovar. – Jadå, jag tror dig. Sedan alla dom där lektionerna så har jag blivit bättre och bättre. Till sist så fick jag massor av erbjudanden där jag skulle få åka ut i Europa och måla mina tavlor för att senare visa dom på vernissage. Men jag tackade nej. Jag ville bara sitta hemma och titta ut genom fönstret och måla mina tavlor precis som du och jag gör nu. Det var där jag hittade min inspiration. Jag målade av vad som hände utanför fönstret. Det kanske går någon med sin hund på promenad där ute, det målar jag av. Det kanske är någon storm ute och då målar jag av det. Jag vill inte vara världskänd för mina tavlor. Utan kanske bara ihågkommen av dig och dina barn. Så kan dom senare berätta om mig till deras barn och så vidare. Jag vill framför allt att du ska föra vidare dom sakerna jag har lärt dig till dina barn, så målandet i vår familj stannar hos alla. – Jag ska göra mitt bästa mormor – Tack så mycket, älskling, men jag tror att du måste gå ner till porten nu. Din mamma väntar på dig. – Okej, kram, vi ses. Jag sa hejdå till henne och gav henne en stor kram. Hon sa att vi skulle träffas snart. Men jag är inte säker på det. Det här är nog den sista gången vi ses. Jag känner det i själen. Jag går ifrån dörren jag precis stängt och lägger mig i sängen. Tankarna kommer och går i huvudet. Jag tänker när jag nu ligger på min dödsbädd. Så vill jag att jag för evigt ska minnas min familj och att dom ska minnas mig. Men min högsta önskan är att jag ska få träffa dom igen uppe i himlen. Jag sluter ögonen och ser ljuset i tunneln och somnar in en sista gång.

Efter ett tag började jag gå på en målarskola och pappa betalade den skolan till mig när han fick ett nytt jobb som hantverkare.

Max Bundell

50. MITT LIV SOM DONATOR Dagen var äntligen kommen, den jag längtat så desperat efter under alla mina femton år på jorden. I morgon ska jag göra min sista operation. Min sista donering. Ända sen jag föddes hade jag donerat organ till min sjuka storasyster. Hon hade cancer i grad två, den högsta graden var fyra så hon låg på en medelnivå. Många av hennes organ slutade fungera. Då brukade mamma alltid få mig att jag donera bort mina organ. Min första donering minns jag som om det var igår, det var min vänstra njure. Mamma berättade för mig vad jag behövde göra, och jag brast ut i tårar. Dagen innan kunde jag knappt sova men det började även bli en vana, jag gjorde det för min syster. tjugofyra timmar hade gått och jag hade inte fått äta så jag var rätt så hungrig, när jag skulle duscha och byta om inför operationen. Kläderna jag fick ta på mig såg ut som ett lakan ihopsytt till en klänning som slutade strax över knäna. Mitt svarta långa hår var uppsatt i ett hårnät, precis likadana hårnät som mat-tanter brukar

bära på tv program. Operationen gick snabbt och smidigt och redan efter en vecka var jag uppe och gick igen. Problemet med att hitta nya organ fortsatte och efter fyra år hade jag donerat bort flera olika kroppsorgan. Men nu skulle jag för sista gången för resten att mitt liv donera, denna gång skulle jag donera bort en del av huden på mitt högra lår, det skulle faktiskt vara min första gång att donera hud. Känslorna var överväldigande, jag var så lycklig. Gladare än en hundvalp som hittat ett nedgrävt ben att slicka på. Det här skulle vara min sista operation, jag kunde inte sluta säga det. Det lät som ljuv musik i mina öron. Min syster älskade jag mer än allt på jorden och jag hoppades verkligen att hon skulle må bättre efter allt. Dagen då operationen skulle äga rum fick jag gå till sjukhuset som låg ett par kvarter bort. Mamma hade sovit över på sjukhuset hos min syster och pappa jobbade. Så jag hade inte direkt några val förutom bussen, men jag hatade att åka kollektivt. Det fanns alltid

fulla gubbar där som skulle stöta på en, så jag valde att gå. Jag märkte helt plötsligt att någonting inte stämde, en svart skåpbil saktade ner bakom mig. Mitt hjärta började slå hårdare och jag började kallsvettas. Jag visste inte vad jag skulle göra utan jag valde att ignorera bilen och gå snabbare. Helt plötsligt kör skåpbilen med full fart mot mig och bromsar på ca 1 meters avstånd från mig. Dörren öppnades och ut far tre maskerade män. Den ena var ganska knubbig och kort medan de andra två var rätt så smala och långa. Den knubbiga tog tag i min mun och höll för så att jag inte kunde få ut något ljud. Jag bet tag i hans hand och bet det hårdaste jag kunde. Ut kom ett vrål starkare än en björns. Jag försökte dra mig loss men de två andra männen tog tag i varsitt ben. Jag knuffades, klöste, skrek och försökte allt jag kunde komma på för att komma loss. Men de höll stadigt och släppte inte taget förrän jag var inne i skåpbilen och då var allt för sent. Jag svimmade av och vaknade med blåmärken på mitt ben och var öm runt armarna. Männen hade varit riktigt hårdhänta vilket visades på min kropp. Men det struntade jag i, allt jag tänkte på var min operation. Den som för evigt skulle vara den sista. Jag öppnade sakta mina ögon, det var ganska svårt och se runt omkring då det ett starkt ljus riktades mot mig. Men jag lyckades se att det var som ett källarrum med siffran nio på dörren. Plötsligt hör jag någon komma in. Jag öppnar mina ögon desperat att se vem det är även om det gör rätt så ont. Jag försöker sätta mig upp för få in ordentlig med luft men märkte att jag inte kunde rör mig. Mina händer var hårt spända med handklovar. Ena handkloven var hårt spänd mot min hand och den andra var låst mot sängkanten. Min kropp var ihoptejpad mot sängen och mina fötter var fria. Jag visste inte vad jag skulle göra eller tänka. Vem kunde gjort något sådant? Och varför?

inte ens reagera på det. På bordet bredvid mig låg massa knivar och saxar, jag anade det värsta och tog ett beslut som jag aldrig trodde jag skulle behöva.

Helt plötsligt hör jag hur dörren bestämt rycks upp och in stiger en man i trettioårsåldern, inget hår på ansiktet men rynkorna i pannan syns väl. Han ser ut som en läkare som nyss stigit ur en operationssal eftersom att jag mycket väl känner igen operationskläder. Han hade svart vita Adidastofflor och verkar ligga på storlek fyrtio.

Felicia? Min sjuka storasyster heter Felicia och det där lät precis som min mamma. Min egen mamma? Men hur och varför?

Läkaren verkade inte ens reagera – Dina föräldrar? De var nyss förbi här och skrev under ett papper, så numera är du en av våra patienter som ska göras redo för operation, sa läkaren med en bestämd röst, utan att ens titta mig i ögonen. Många frågor kom upp i mitt huvud, men en sak var jag stensäker på och det var att inget av det som kommer ut ur hans mun kunde vara sant, eller!? Efter fem minuters tänkande blev jag var helt förkrossad, hjärtat hade krossats i miljontals bitar och jag brast ut i tårar. Jag valde då att göra det som jag aldrig trott jag någonsin hade gjort, men det var min enda utväg från detta helvete. När doktorn lämnade rummet lyckades jag nafsa till mig nycklarna och öppnade handklovarna, min armled gjorde lite ont efter handklovarna men jag hann

Mitt hjärta hade aldrig slagit hårdare, jag vet att jag aldrig haft några hjärtproblem och att en hjärtoperation inte skulle vara någonting som gynnade mig. Jag tog tag i kniven på bordet med min vänstra hand, samtidigt som jag funderar på att ta mitt liv då hör jag hur någon kom närmare och närmare, och helt plötslig hör jag hur nycklar trycks mot låset och dörren som snabbt rycks upp. Jag hann inte tänka igenom mitt beslut men en sak var säker. Ingen skall få operera mitt hjärta. Med ett fast tag i kniven tryckte jag in den i mitt vänstra bröst. Jag hade aldrig känt en sådan känsla som om mitt liv inte var värt någonting, jag tänker på mitt liv och inser sakta att jag bara funnits för att donera organ till min syster, ett donerar-barn kallar man väl det. Jag känner hur mina ögon vattnas, och efter en stund så gråter jag så att jag får svårt att andas nästan som en astmaattack dock har jag inte astma. In stiger läkaren, utan en min i ansiktet, han verkar varken förvånad eller upprörd utan bara helt normal. Plötsligt hör jag hur fler människor kom in i rummet. Jag faller hårt mot marken och känner det kalla och fuktiga kaklet mot mina ben. Med huvudet nerfällt och stirrandes mot kaklet, väntandes på att lämna jorden hör jag en röst jag väl känner igen. – Ta levern så fort ni kan och för den till Felicia på sjukhuset.

Jag försökte krypa mig fram till min mamma. Men blodet forsade bara mer och mer så fort jag försöker röra mig. Plötsligt kände jag en varm doft av tigerkaka, och hur min mammas kropp pressas mot min nakna rygg, medan hon hårt knyter sina armar runt mig. – Oroa dig inte hjärtat, du skall till ett bättre ställe nu och Felicia kommer vara evigt tacksam för din uppoffring.

familjerelationer

– Vart har ni fört mig? Vilka är ni? Mina föräldrar kommer snart och letar efter mig, det är bäst att ni släpper mig med det samma! sa jag med en darrig röst.

Hjärtoperation i sal nio, förberedd, hörde jag en man säga i högtalarna.

Min uppoffring? Vad menade hon? Men det tog inte så långt tid för mig att koppla samman allting. Att allt detta var planerat från början, kidnappandet, doktorn och nycklarna som “råkade” ligga precis bredvid mig. Hur kunde jag vara så dum? Jag kände mig utnyttjad, och så djupt sårad av att min mamma skulle kunna göra så här mot mig. Plötsligt hör jag läkaren i bakgrunden: – Mm, hon föll för allt precis som planerat, sa läkaren till en okänd man. Jag kunde inte riktigt se vem det var då mammas hår var för hela mitt ansikte och jag inte kunde röra mig. Men plötsligt hör jag en röst, som jag väl känner igen. – Jag vet, jag känner ju min dotter.

Fadumo-Khatumo Yascad

51. pappa Nu står jag och pappa i hallen och han skriker på mig. Som vanligt. Han är arg på mig. Han har varit så här sen han och mamma gjorde slut och när hon gick. Efter det så har han druckit mer och ändrats helt. Det började med att skolan slutade och några av mina vänner skulle gå tillsammans hem och undrade om jag ville gå med. Jag sa “ja, tack” utan att tänka mig för. Det tog en halvtimme att gå med alla hem och efter den sista gick så var jag själv och fick bereda mig själv på en utskällning av pappa när jag kom hem. Jag gick in igenom dörren och tittade på min pappa som satt i soffan och tittade på TV. Han vred huvudet och tittade mig i ögonen.

Sen ställde han sig upp och gick långsamt fram till mig. Han stirrade på mig och skrek “Vad håller du på med. Jag sa åt dig att vara hemma 14.50!”. Jag vågade inte titta upp efter att han sa det. Han stod och skrek i fem minuter tills jag tog av mig skorna och gick in på mitt rum. Pappa gick in och frågade varför jag var sen med en ganska så mjuk och vänlig röst. Jag svarade inte och bara kollade på min mobil. Han frågade igen men som tidigare så sa jag ingenting. Det blev helt tyst i vad som kändes som en evighet och pappa gick bara. Utan att säga något. Jag satt helt tyst och undrade vad han skulle göra.

Han kom rusandes in i rummet igen och drog upp mig ur sängen där jag låg. Han tog mig hårt runt armen och frågade med en röst jag aldrig hört förr. ”Varför var du sen!” Det var som han skrek och försökte skälla ut mig men ändå inte. Jag har aldrig hört det förut och undrade varför han har den nu. Jag kunde inte tänka på något annat tills han drog mig över golvet och ut på grusvägen utanför vårt hus. Han drog mig snabbt över gruset så jag blödde och skrapade upp hud på olika ställen på kroppen. Han gick in i huset igen och lämnade mig på grusvägen utanför vårt hus. Jag gick efter honom. Det gjorde ont så jag gick till toan för att fixa med såret. Jag gick ut och då hade han börjat med maten. Vi satte oss och åt och efter det så hade jag redan glömt bort vad han hade gjort när vi var ute. Efter maten så gick jag ut och tog en promenad och när jag kom hem såg jag att pappa satt i soffan igen och drack. Jag gick förbi honom och satte mig på min säng. Pappa gick in i mitt rum och frågade ännu en gång varför jag kom sent hem.

familjerelationer

Det var tyst och vi satt där utan att säga något. Han slog till hårt. Det gjorde ont men han slog igen och igen. Jag kommer ihåg när han inte brukade vara såhär att han slog och drack, som när han och mamma var tillsammans. Jag började gråta för det gjorde så ont och jag sprang. Jag sprang så fort jag kunde till dörren och tog på mig skorna. Utan att tänka mig för så sprang jag ut och gömde mig bakom huset. Pappa gick efter och hittade mig. Jag sprang ut från gården och bort från huset där vi bodde. Men han åkte efter och försökte få tag i mig. Han följde mig i flera kilometer utan att stanna. Det kändes lite som han försökte få mig att bli trött och sakta ner men det gick inte för jag sprang och sprang.

Jag fick aldrig vara ute för länge och utanför gården vi bodde på. Inga av mina vänner fick komma och hälsa på och jag blev slagen varje dag utan att någon visste. Pappa var bra på att gömma de olika slag som han gett mig. Jag sprang fortfarande. Mitt hjärta slog hårdare än vad det brukar göra. Kan det vara för att jag var rädd för min pappa? Eller var det för att jag sprang från mitt hem? Det blev mörkt och jag kunde knappt se något när jag började gå för jag blev trött. Jag kommer ihåg när jag, mamma och pappa brukade leka i lekparken och hur de skrattade när jag gjorde något roligt. Jag fattar inte varför hon gick utan att säga något. Jag kommer ihåg när pappa just hade börjat dricka och jag visste inte varför han gjorde det förrän en månad efter. Jag kunde höra alla bilar som åkte på motorvägen när jag gick och satte mig på gräset bredvid ett hus. Undrade om pappa fortfarande letade efter mig. Hoppas inte det för om han hittade mig så skulle jag ligga illa till. Jag satt kvar bredvid huset på gräset och väntade. Det kändes som jag väntade på någon eller något men jag vet inte vad. Eller det var mer som känslan att någon tittade på mig från ett långt håll. Men nu tänker jag inte på det. Utan allt jag kan tänka på är hur glad jag är för att jag kom ifrån pappa och att jag nu kan vara lugn för att han inte kommer slå mig mer. Jag har bestämt mig att jag aldrig kommer gå dit igen.

Lukas Berlitz

52. pest eller kolera Jag visste inte att ett papper kunde kännas så tungt, min ryggsäck känns som betong på mina axlar medan jag går med tunga steg ovanligt långsamt hem. Jag brukar vara den där lite överaktiva tjejen som studsar hem för att få äta en rejäl macka, eller kanske två. Men idag har jag ingen matlust. Jag har försökt att skjuta fram den här dagen i en månad men imorgon är det sista dagen att lämna in gymnasievalet så jag måste ha mina föräldrars underskrifter idag. Det enda problemet är att jag fortfarande inte har valt vilken skola jag vill gå på, ett livsfarligt val. Ska jag välja det mina föräldrar vill eller välja det jag själv vill, göra de väldigt stolta eller fruktansvärt besvikna. Men de kanske kommer över det, att alla deras barn inte blir lyckade atleter eller genier. Ett misslyckat barn någonstans i mitten av klanen av ungar. Jag skulle ändå försvinna i mängden. Mina tankar fortsätter att vandra medan jag går den alltför korta vägen som är hem. Hur ska jag göra? Jag ställer den frågan till mig själv flera gånger men min tröga hjärna kommer inte på något svar. Det finns inget tredje alternativ, jag önskar verkligen att det gjorde det. Men det gör det inte, jag kommer lida av det i resten av mitt liv oavsett vad jag väljer. Jag kan föreställa mig den totala besvikelsen i deras ögon om jag talar om för dem att jag vill gå på ett musikgymnasium. Att bli utfryst från familjen, att inte bli accepterad av dem jag älskar är nog min största rädsla. Men just nu är min största att jag ska komma hem och mamma eller pappa är hemma och väntar på mig, jag vet inte varför de skulle göra det men det känns så. Jag skulle bara inte kunna leva utan min familj, det är det som är problemet. För att få behålla min familj så måste jag välja Naturvetenskapsgymnasiet eller nått annat komplicerat som man kan starta en bra karriär på; bli advokat, forskare, kirurg eller kanske fotbollsproffs. Jag skulle aldrig tycka om ett tekniskt gymnasium. Jag har aldrig varit bra i skolan, det har alltid varit mammas och pappas pluggmetoder och ett ständigt gnagande om att vara på topp hela tiden som har gett mig hyfsade betyg. Men jag skulle aldrig klara av det lika bra som mina andra storasystrar, bara för de är smarta så behöver jag inte vara det, eller? Alla förväntar sig det i alla fall. Jag blir tillbakadragen till verkligheten av en regndroppe på kinden.

Han gav upp men jag sprang bara för att vara säker på att jag skulle komma iväg. De andra i skolan och i staden visste inte hur svårt det var hemma hos mig.

Den alldeles nyss blåa himlen är nu täckt av gråa moln, typiskt svenskt sommarväder. Det verkar som vädergudarna delar mitt humör. Jag börjar gå lite fortare för att inte hinna bli så blöt, att gå fortare är ju motsatsen till vad min plan är. Att gå långsamt och dra ut på tiden för att inte behöva göra valet än. Men jag går ändå med raska steg hemåt. Jag tar till vänster vid nästa krök och ser mitt hus på slutet av gatan, hundra procent rikemanshus i jämförelse med våra grannar. Smart familj, bra jobb, bra betalt. Jag känner om dörren är låst, det är den inte. Jag hoppas innerligt att det bara är Anton som har kommit tillbaka från skolan innan mig och inte mamma eller pappa som kommit hem tidigt från jobbet. Jag håller andan när jag ljudlöst öppnar dörren och går sakta in i hallen och tar av mig skorna och ställer de på skohyllan. Annars brukar jag bara sparka av mig skorna fast det skulle vara för riskabelt nu när jag inte vet om mina föräldrar är hemma eller inte. Jag stannar upp och lyssnar efter ljud i huset och jag hör att det kommer ljud från TV:n i vardagsrummet. Ljud från en fotbollsmatch, det är bara Anton. När han inte spelar fotboll så tittar han på fotboll, en fotbollsfjant skulle jag säga själv. Ibland så önskar jag att han bara kunde sluta med det dagliga tittandet på fotboll, han kommer imitera kommentatorerna i sömnen om han inte slutar snart. Jag går in till vardagsrummet för att som vanlig säga hej till den som är hemma men jag ångrar mig direkt. För där vid soffbordet bredvid Anton i soffan så sitter mamma med sin laptop och jobbar, panikslagen så backar jag ut ur rummet med hopp om att hon inte såg mig. Hjärtat sitter uppe i halsgropen och plötsligt så känns det som att hela rummet är fyllt av rök. Och så kommer dödsförklaringen: – Jackie? Är det du? Mammas röst hörs som genom en burk i mitt huvud och jag tar ett djupt andetag som jag sedan andas ut genom näsan. Hur gör hon? Hon kan inte ha sett mig, jag var bara inne i rummet i en halv sekund innan jag klev ut igen. Jag tänker att det kanske är det sjätte sinnet som bara en förälder har, att känna av närvaron

– Jackie? säger mamma som om hon kallar på mig. Jag hinner inte tänka, allt är tomt. Jag står som fastfrusen, jag ser trappan i ögonvrån. En flyktväg upp till mitt rum? Det känns som en bra ide men då skulle jag behöva förklara för mamma varför jag springer upp utan att säga hej. Och då skulle jag vara tvungen att berätta allt, eftersom det inte riktigt går att dölja någonting från sina föräldrar när de tittar på en och ser liksom igenom en. Jag tänker att jag kanske ska gå in och säga hej ändå men jag kan fortfarande inte röra mig, det är som att min kropp inte gör som jag vill. – Jackie?!? Mammas röst är lite starkare den här gången och jag känner igen tonen av oro i hennes röst. Min kropp vaknar ur sin dvala av allvaret i hennes röst och jag tar mod till mig och går in vardagsrummet igen. Jag sveper med blicken över rummet och fäster sedan blicken på en missfärgad fläck i tapeten på väggen bakom där mamma sitter och tittar granskande på mig. Jag känner hennes blick bränna och jag sneglar ner på henne men tittar snabbt tillbaka på fläcken på väggen. Jag tänker snabbt men tankarna slinter och jag nästan skriker nästan: – VAD? Jag vågar helt plötsligt titta på henne och jag ser Anton titta med frågande blick bakom henne. Mammas blick är minst sagt lika frågande och jag ser henne öppna munnen för att säga någonting men jag hinner före: – Det var en stressig dag i skolan, sorry, säger jag snabbt och lite tvekande. Jag tror först att hon inte skulle köpa det men när hon ler mot mig och går tillbaka till sin dator så är det som den klump som byggts upp i magen släpper. När jag med en väldig lättnad börjar jag gå ut ur rummet igen för att tänka över mitt val kanske en gång till, eller tio gånger till avbryts jag av mammas röst igen: – Jag fick ett mail från din lärare att vi skulle påminna dig om att gymnasievalet pappret ska vara inne imorgon bitti. Men du har inte sagt någonting om det till mig och pappa, har du ens pappret, Jackie? Jag trodde att jag hade kommit undan men jag fattar att det inte går att komma undan från det här. Jag vänder mig om hastigt och tittar på mamma i panik, mitt hjärta som alldeles nyss fått tillbaka sin vanliga rytm hoppar upp i halsgropen igen. Jag kan inte fokusera. Det här är slutet. Det känns som att jag inte får någon luft, som att jag andas genom ett sugrör. Jag måste ta det lugnt, att jag måste andas är det enda som jag tänker på.

Med allt och ingenting som försiggår i mitt huvud så blir jag själv förvånad när jag osäkert stoppar ner handen i min ryggsäck, som jag hade tänkt att ta upp till mitt rum när allt föll isär. Jag tar fram det där lite för tunga pappret ur väskan och sneglar ner på det innan jag räcker pappret till mamma. Hon tittar mellan pappret och mig och ler. Varför ler hon? Jag står liksom framför ett livsavgörande beslut och hon ler? Hon är säkert stolt över att jag är en stor flicka nu och ska börja på gymnasium. Jag kommer göra henne besviken om jag inte väljer de som hon vill eller det hon tycker att jag ska välja. Jag stirrar på henne medan hon tar pappret ifrån mig och läser igenom det snabbt. – Bara en vårdnadshavares underskrift behövs. Vad bra, då kan vi göra det nu med detsamma så vi inte glömmer bort det sen. Säger hon med en fortfarande lite för glad ton medan hon går och hämtar en penna och sätter sig vid köksbordet. Hon vill göra det nu, nu med en gång. Jag vet inte vad jag ska välja än, jag har haft nästan tre år på mig att fundera på det här och jag har fortfarande inte kommit fram till någonting. Ångesten flåsar mig i nacken och talar som i röster i mitt huvud. De i klassen: - Vad är det för fel på dig, vad gör du ens här? Pappa: – Du är bara ett stort misslyckande i familjen, en besvikelse är precis vad du är. Mamma: – Jag trodde du var min dotter, kunde du inte valt någon karriär som någon av dina äldre systrar, advokat, forskare eller kanske kirurg. Nej just de, du är inte tillräckligt smart för det. Anton: – Mamma och pappa har aldrig tyckt om dig, de önskade sig en son men fick en till dotter. Du har alltid varit en besvikelse för dem och du kommer alltid att vara det. Allt snurrar runt medan jag med stapplande steg går fram till mamma vid bordet med rösternas ekon kvar i huvudet. Jag ser hur hon ska skriva Naturvetenskaps Gymnasiet, men som en blixt från klar himmel så utbrister jag: – Inte Naturvetenskap. Musik, musikproduktion. Mamma tittar på mig med stora ögon, nu kommer det, tänker jag. Det här kommer vara den stunden som jag alltid komma ihåg som den jag miste min familj. Snart kommer den besvikna rösten som tillhör min mamma säga att jag inte är välkommen i familjen längre. Att jag aldrig varit det, jag håller andan. Klumpen i magen om valet har nu lättats men den andra klumpen om vad som skulle hända efter valet eskalerar i styrka. Snart kommer det.

familjerelationer

av sitt barn utan att se eller höra att man är där. Nu önskar jag verkligen att det där sjätte sinnet inte finns. Att jag inte hade varit försiktigare, hela min plan om att undvika föräldrarna efter skolan och gå direkt upp på mitt rum och tänka igenom saken själv, utan att ha mamma eller pappa flåsande i nacken. Men nu när planen redan brustit så måste jag improvisera, något som jag inte är världsbäst på.

Men det gör det inte, mamma skriver bara sakta ner “Musikgymnasiet - Musikproduktion” på pappret. Och nu är det jag som tittar på henne med stora ögon, jag tänker att det måste komma en elak eller kommentar som förklarar hur besviken hon är på mig. Men det kommer inte heller. Utan mamma reser sig upp och ger mig en stor kram, jag känner den trygga doften av hennes hår medan hon viskar i mitt öra: – Att du inte sa någonting Jackie, jag är så stolt över dig.

Ellen Wikström

53. pojken Jag satt där i min säng och lyssnade på när mamma och pappa bråkade. Det var inte första gången det hände, det brukar vara så nästan varje kväll. En kväll när jag gick ut ur mitt rum för att hämta lite vatten så kollade jag in i vardagsrummet och då såg jag pappa slå mamma med handflatan i ansiktet. Jag gick snabbt tillbaka till mitt rum och satte mig i sängen och tänkte vad pappa kommer göra sen, kommer han slå mamma så mycket att hon blir svårt skadad eller till och med dö? Eller kommer han skada mig? Jag lade mig ner i sängen och tänkte på allt som gick genom mitt huvud, det var så mycket tankar som gick fram och tillbaka i huvudet. Jag kunde fortfarande höra dom bråka i vardagsrummet. Jag visste

att mamma och pappa bråkade men inte att pappa slog henne. Jag visste inte vad jag skulle göra, skulle jag ringa till polisen eller skulle jag bara strunta i det och låta det vara? Nästa dag när jag skulle gå till skolan fick jag ett meddelande av mamma, i meddelandet stod det: ”Kom hem direkt efter du har slutat, vi måste prata om en sak”. I skolan gick jag runt och oroade mig om vad som hade hänt för mamma skickade aldrig sms, hon visste att jag hade lektioner och då ville hon inte störa. När skolan var slut skyndade jag mig hem. Jag sprang så fort jag kunde för det måste vara något allvarligt som hade hänt.

När jag kom hem såg jag mamma i fönstret, hon såg ledsen ut och jag såg hur mascaran hade runnit ner för hennes kinder. Jag öppnade dörren och hörde mamma gråta. Jag gick till mamma och gav henne en stor kram och frågade vad det var som hade hänt. Mamma tog mig runt armen och sa åt mig att sätta mig ner i soffan. Jag satte mig ner i soffan och mamma berättade med klumpen i halsen att dom skulle skilja sig. Jag och mamma började storböla och efter ett tag när vi hade lugnat ner oss så frågade jag vems beslut det var att skilja sig. Mamma sa att det var pappa som hade ringt henne och han sade: ”Det funkar inte mellan oss, det enda vi gör är att bråka och skrika på varandra.”

familjerelationer

När mamma berättade vad pappa hade sagt så sprang jag upp till mitt rum och kastade mig i sängen och började storböla. Jag la mig ner bekvämt och började tänka efter hur det skulle vara med skilda föräldrar, jag tänkte en massa tankar med tårarna i halsen. Jag somnade till i sängen och hörde hur ringklockan ringde. Jag sprang ner till dörren och öppnade, det var pappa som hade kommit hem. Pappa kramade om mig vilket han aldrig brukar göra, pappa är inte en kramgo person. Pappa och mamma satte sig ner på pallen i hallen med mig mellan sig. Pappa började med att fråga om jag hade fått reda på vad som hade hänt och jag nickade bara åt honom. Det var så nära att jag började gråta igen, men jag ville inte visa pappa att jag var känslig. Jag ville visa honom att jag var en tuff kille och inte en töntig liten kille. Pappa fortsatte med att berätta att dom fortfarande kommer bo tillsammans i samma hus för det finns inga hus ute till salu eller några att hyra. Jag ville bli glad att dom fortfarande skulle bo tillsammans men jag ville ändå gråta för att pappa kanske skulle fortsätta slå mamma. Jag gick upp för trappan, in i mitt rum och där lade jag mig ner i sängen. Som vanligt. Jag tänkte på livet, vad är meningen med livet egentligen? Det enda som händer är ju bara dåliga saker, det är nästan aldrig något positivt som händer i livet. Jag började få konstiga tankar. Det var inga tankar som jag ville ha, utan det var självmordstankar. Mamma och pappa hade gjort slut och nu kommer världen gå under, hur skulle jag kunna klara mig utan en pappa och mamma som bor tillsammans? Jag la mig ner i sängen igen och somnade. Jag vaknade upp av att jag hörde en smäll och kastade mig upp från sängen. Jag sprang ner från trapporna ner i köket till mamma och pappa. Där stod pappa med ett glas i ena handen och en kökskniv i den andra. Jag kollade mamma i ögonen, hon såg livrädd ut. Jag såg att mamma hade ett skärsår i ansiktet och jag såg bloddroppar på kniven som pappa höll i den vänstra handen. Jag sprang upp till övervåningen där vi hade en hemtelefon, jag slog in 112 på telefonen och en kvinna svarade mig. Hon frågade mig vad jag behövde hjälp med och var jag befann mig. Jag berättade att jag hade föräldrar som bråkar hemma och att pappa knivskurit mamma i ansiktet. Jag berättade vart jag befann mig och hon sa att dom hade en patrull i närheten som skulle skynda sig dit.

Precis när jag hade lagt ifrån mig telefonen så hörde jag sirener utanför. Två polismän sprang in genom ytterdörren. Jag såg i ögonvrån hur pappa sprang därifrån och ut genom bakdörren, pappa hade en polisman precis bakom sig. Jag sprang ut och såg hur pappa blev nedbrottad av en av polismännen, polisen tog fram handbojor och satte fast dom på pappas händer. Dom slet upp pappa från backen och kastade in honom i polisbilen. Jag och pappa fick ögonkontakt precis innan han blev inkastad i polisbilen, det var ingen snäll blick, det var en riktigt argsint blick. En blick jag aldrig någonsin hade fått från pappa förut. Den ena polismannen stack där ifrån med hög hastighet och saftblandarna på och den andra polismannen stannade kvar och frågade en massa frågor till mig och mamma. Mamma hade fått ett så djupt så i ansiktet så polismannen skjutsade in oss till sjukhuset för att de skulle kunna sy ihop såret i ansiktet. Mamma och jag fick åka hem efter hon hade sytts. Mamma fick en chock när vi gick in i huset för innan när händelsen hände så hann hon inte inse allt men nu efter hon hade tänkt efter på allt som hade hänt så började hon gråta. Jag gav henne en stor kram och då började jag också gråta för att jag visste att pappa slog mamma ibland men jag trodde aldrig att han skulle knivskära henne. Dagen efter allt hade hänt så ringde polisen till oss berättade att pappa skulle åka in i fängelse för grov misshandel. Jag blev både glad och ledsen för nu kunde pappa inte skada mamma längre, men jag blev också ledsen för att det var min pappa som skulle åka in och det är ändå min pappa som jag älskar mer än allt annat på denna jord. Jag visste att mamma inte skulle kunna klara sig själv utan att hon skulle behöva en man. För mamma hade mycket att göra; hon var tvungen och skjutsa mig till träningarna och laga maten, tvätta och mycket mer så om hon skulle kunna klara sig så skulle hon behöva en man. Mamma laddade ner en app, en dejtingapp och i appen matchade hon med en man som var i jämnålder som henne. Dom började skicka sms och prata varje kväll. På kvällarna när jag satt i mitt rum kunde jag höra mamma skratta nere från vardagsrummet och det var ett sånt skratt jag aldrig hade hört henne förut men det lät glatt iallafall. Mamma och han killen som hette Nicklas började träffas i några månader och gick ut och åt vissa kvällar. Ibland kom han hem till oss och vi kollade på film och hade mys, som en riktig familj borde ha det. Jag gillade verkligen Nicklas mycket, han var en rolig kille. Jag saknade pappa massor men Nicklas kändes mycket bättre för mamma än vad pappa gjorde. Mamma och Nicklas förlovade sig några månader efter dom hade träffats och Nicklas flyttade in hos oss och bor nu med mamma i deras rum på nedervåningen. Mamma och Nicklas håller nu på med att planera ett bröllop som de ska ha om några månader.

Isak Berglund

54. saknaden efter mamma! – Hej mamma! Hur mår du idag? Skulle jag kunna komma och hälsa på idag?

– Hej gumman! Jag blir bara sämre och sämre så det skulle vara bättre om du kommer en annan dag för jag ska ta massor med prover idag. – Aha okej, men ring när du vill att jag ska komma, gärna så snart som möjlig för vill verkligen träffa dig snart. – Ja, absolut! En månad senare ringde mamma mig och sa att hon ville att jag skulle komma och hälsa på. Efter fem minuter var jag på sjukhuset. Jag kände mig både arg och glad. Jag var arg för att det hade tagit så lång tid för mamma att ringa, men jag var ju såklart glad över att hon ringde också.

När jag kom fram så låg inte mamma i sitt rum så jag blev väldigt orolig och sprang runt och letade efter henne. Till slut så hittade jag henne i matsalen med en man som jag har för mig var hennes doktor. Jag väntade med att gå fram tills han hade gått, men så fort han gick så sprang jag fram till mamma, som heter Maria. Hon fick en gigantisk kram. – Nämen hej gumman, det gick fort! – Ja, jag ville ju träffa dig så fort som möjligt. Det vart tyst i några sekunder tills jag frågade. – Hur är det med dig? – Jag blir som sagt bara sämre och sämre, de tror att jag kanske till och med kan fått någon typ av cancer men de är inte helt säkra!

– Men det är skönt att se att du i alla fall mår bra. – Hur ska jag kunna må bra när du är sjuk? sa jag med världens klump i halsen. –Men de behöver inte du tänka på, du ska ju ha roligt och träffa dina kompisar och tänka på annat. – Jaja! – Men hur är det med Tomas då? – Pappa, ja han har de nog bra han är just nu ute och äter med sin nya kollega Cecilia. – Skönt för honom att slippa sitta inne på ett sjukhus. – Ja, men han sa att han ville komma och träffa din snart, han saknar dig massor! – Jag saknar honom också, men både jag och han måste förstå att detta måste ta slut snart. Vi kan inte tro att allt ska bli bra igen, jag tror till och med att vi måste ge upp vårt förhållande snart, även fast att jag innerst inne skulle vilja att det skulle funka. – Nej, det vill du inte! sa jag och stängde hårt och sprang ner till min blå gamla cykel. När jag kom hem sprang jag rakt in till mitt rum och slängde mig i sängen. ”JAG SKA ALDRIG MER ÅKA DIT” skrek jag av ilska och besvikelse. När jag hade legat i min säng i en hel timme bestämde jag mig för att först åka och hämta pappa Tomas och sedan åka tillbaka till sjukhuset och reda ut allting som mamma precis hade sagt om hur hon ville ha det. Jag klädde på dig ytterkläderna och började cykla. När jag var nästan halvvägs till lunchen som min pappa var på ångrade jag mig och tänkte vända och åka tillbaka hem men jag kände att något var på gång så jag fortsatte. När jag kom fram så såg jag inte min pappa så jag gick längre in och till slut såg jag honom sitta i ett litet hörn, ensam med en stilig kvinna. Jag stod i ett annat hörn så att de inte skulle se mig och de gjorde de inte heller. Helt plötsligt ställde sig kvinnan upp och gav pappa en puss på kinden och sa hejdå och gick. Så fort hon hade gått ut ur byggnaden så gick jag fram till pappa och han blev väldigt överraskad och vart helt röd i ansiktet. – Hej pappa, sa jag. Han frågade på en gång hur det var med mamma men jag svarade inte utan började prata om han och hans ”kollegas” lunchpaus. Men han ville inte svara på det heller så jag frågade igen och denna gång svarade han. – Så vad händer mellan er två turturduvor? frågade jag med ett stort leende på läpparna. Han blev chockad att jag var så glad och inte arg på att han inte hade sagt något till mig. Men efter hur mamma betedde sig som att hon ville göra slut med pappa så brydde jag inte mig så mycket utan blev mest glad. Så jag sa bara att det var okey och att jag tyckte att det var kul och så berättade jag allt som mamma hade sagt och pappa blev lika förvånad som jag blev. Han tog upp telefonen och slog ett nummer, det var mammas nummer. Jag frågade pappa snabbt varför han ringde och vad han skulle säga men precis när jag sagt klart meningen så började han prata, inte med mig utan det var mamma som hade svarat. Hon svarade aldrig snabbt så jag vart förvånad. Pappa gick iväg med raska steg och en sur min. Jag försökte lyssna på vad de pratade om men han var för långt bort. Ibland så skrek han till av ilska, när han kom tillbaka till bordet där jag satt

såg jag på hur besviken han var. – Pappa? Vad sa du? – Ta det lugnt, jag frågade bara varför hon hade sagt det och hur hon tänkte när hon sa det. Hon svarade bara att det inte var meningen och att säga det, det bara flög ur henne. Det hon egentligen ville säga var att de tror att de har hittat problemet och att hon kan bli frisk om ungefär ett halvår. – Det var ju bra för henne men jag är fortfarande sur för allt hon sa. – Ja, det är jag med men vi måste gå vidare nu och tänka framåt. – Okej, okej, sa jag med en lugn röst, men ska ni försöka få ihop det igen eller ska ni gå skilda vägar? – Ja, du jag tror att jag vill försöka få ihop det med Cecilia, hon som satt här förut. Jag tror att din mamma känner samma, att hon vill börja träffa andra människor och inte bara sitta hemma på ett sjukhus eller vara fast med att bara träffa oss hela dagarna. Nu hade de äntligen gått två veckor till och mamma skulle få komma ut, trodde vi. Allt hade blivit bättre sedan sist och jag hade varit där och hälsat på flera gånger. Men senaste gången jag var där kändes det konstigt, mamma var inte som hon brukade. Hon visste att något var på gång som hon inte har berättat för mig och jag trodde att det hade något med hennes sjukdom att göra. Mamma skulle fått komma ut onsdagen den 23 december, dagen innan julafton men det gjorde hon inte. När vi båda ringde till hennes privattelefon och till telefonen som är kopplad till sjukhuset så fick vi inget svar. Vi testade minst fem gånger per timme och när vi till slut fick tag på sjukhuset så visste de inte vart hon var. De trodde att hon satt inne på sitt rum men när de gick för att kolla så var hon inte där. De kontaktade polisen men de hade heller inte sett henne. Jag somnade. När jag vaknade insåg jag att det var julafton och hoppade upp ur sängen men sekunden efter det insåg jag att det var en julafton utan mamma och då la jag mig ner igen och tårarna började komma. När jag legat i sängen ett tag gick jag ner, men ingen var hemma. Pappas bil var borta och Cecilia var inte heller här så jag fick en väldigt dålig start på julaftonsmorgonen.

familjerelationer

Jag kommer nog att få stanna här ett bra tag till, sa Maria med en suck.

Jag gjorde frukost och förstod att jag skulle få vara hemma hela dagen själv utan paket, utan dans, utan massor av god mat, det var helt enkelt bara jag. Det plingade på dörren. Jag gick för att öppna, det var grannen Åke och Agneta som stod där med massor av god mat. De frågade om de fick komma in och fira jul med mig och det ville jag ju eftersom att det var bättre än att sitta själv en hel dag. När de kom in dukade de upp hela bordet med massor av skinka, korv, köttbullar och allt annan man brukade ha på jul. Vi hade det jättetrevligt tills det plingade på dörren en gång till, jag gick och öppnade. Det var pappa som stod där med en annan människa som han hade satt en plastpåse över. Pappa kramade mig och sa god jul och sedan tog han med sig plastpåsen med människan i och de satte sig ner runt soffbordet. Helt plötsligt lyfte pappa upp påsen och jag såg en tjej som liknade mamma men jag förstod inte att det var hon så jag bara stod där och tittade på henne och till slut sa hon: – Hej älskling! Jag kände igen hennes röst och först då insåg jag att det var hon, jag kastade mig fram och gav henne den största och längsta kramen någonsin. Efter ett tag frågade jag: – Varför smet du ifrån sjukhuset? – För att jag ville sitta här med dig just nu just idag. – Men du drog ju för två dagar sedan?

– Det var för att jag skulle kunna köpa ett paket till dig och Tomas.

– Måste du åka tillbaka?

– Till mig? sa pappa med en förvånad röst.

– Ja, tyvärr så måste jag det, men förmodligen kommer jag bli utskriven i början av det nya året så vi kommer att träffas snart igen.

– Oj, sa han, det hade du inte behövt! Jag har ju inte hunnit köpa något till er. – Att du fick hit mig och att jag äntligen fick träffa min underbara dotter är en väldigt bra present tycker jag! Alla kramade varandra och vi hade det jätteroligt hela dagen, men när klockan blivit efter nio så var våra grannar tvungna att gå och då blev det en väldigt konstig stämning. Typ som att någon hade något att säga men inte vågar.

Efter att hon sa det åkte hon men en vecka senare kom hon tillbaka och allt var som vanligt igen, förutom att mamma och pappa träffade andra. Men det är inga problem för mig. Jag är bara glad för deras skull att allt går bra igen och såklart att mamma inte längre ligger på ett sjukhus.

Jonna Granlund

55. självmord

familjerelationer

Nu stod jag vid dörröppningen där jag hörde skrik inne i huset. Jag öppnade dörren och fick syn på mina föräldrar. Jag kunde se att de började gunga när de gick. De pratade med mig väldigt otydligt. Jag ville gå förbi men det gick inte. Därför att de lät mig inte komma förbi först. De ville veta vart jag var. Men jag sa inte det eftersom de inte ville att jag skulle vara med Elvira. Så jag sa att jag var i skolan för att jobba extra men de trodde ju inte på mig. Jag försökte gå förbi speciellt pappa men jag kunde inte eftersom han blockerade vägen. Han blev så sur att han körde knytnäven i min kind. Jag rusade till mitt rum. Precis då så kände jag att jag fick tårfyllda ögon för det gjorde så ont på min kind. Jag fick ett stort blåmärke. Så då kände jag att jag måste ut härifrån. Som tur var så kunde jag lätt komma ut genom fönstret. Jag började springa till Elvira. Hon öppnade dörren och såg mig som var genomblöt och tårarna bara rann från kinden. Så hon kramade mig hårt och sa att jag fick komma in. Hon gav mig lite te och sa att jag skulle berätta för henne vad det var som hände. Jag berättade allting från att jag stod vid dörren och till hur jag hamnade i mitt rum. Hon sa att jag borde anmäla dem för det som de gjorde och Elvira visste att detta har inte bara hänt en gång. “Du kan få övernatta hos mig om det är så att du inte vill vara hemma” sa Elvira. “Nej tack, det är lugnt jag klarar mig” sa jag snyftandes. Hon sa att jag skulle anmäla dem men jag sa nej för att det är mina föräldrar. Bra eller inte, det är mina föräldrar vilket jag ångrar. Jag började närma mig huset. Jag såg att fönstret var stängt. Så nu kom jag precis in i huset och då hörde jag skrik från pappa. Jag försökte gå så tyst så möjligt men han hörde mig ändå. Han rusade fram till mig och såg arg ut. Så jag rusade in på toaletten och låste dörren. Hur kunde det bli så här? För länge sen så var vi en familj som

56. skilsmässan – Miranda, kan du komma ett tag? Mamma lät orolig. Jag satt och spelade med min bästa vän via skype. Mamma väntade på mig utanför mitt rum och ledde mig in i deras sovrum efter att jag vunnit den sista matchen. Pappa satt tyst på sängen med röda ögon och jag fick genast en klump i magen. Min syster kom snabbt efter mig och vi satte oss på sängen framför vår pappa. Mamma gick tyst och stilla förbi oss och kröp upp på sängen mellan mig och pappa. Mamma tog tonen först. Hon berättade om hur länge hon och pappa hade funderat på det här. – Jag och er pappa, vi ska skilja oss, sa mamma efter en fundersam tystnad. Mitt hjärta stannade och jag kunde inte känna mig själv andas längre, jag blev stum.

älskade varandra och brydde om varandra. När mamma lagade mat så kände jag doften av Tacos. Varje fredag kunde vi sitta vid bordet och prata i flera timmar och skratta. Efter maten kollade vi alltid på film tillsammans men detta var när jag var yngre. När jag blev tonåring, det var då det började. Jag kunde komma hem och se flera ölflaskor på golvet. Jag kunde se mamma sova på soffan och pappa på golvet. Jag tänkte hur kunde det bli så att de drack? Jag kunde ha frågat dem: Varför dricker ni? Då skulle de ha svarat du ska inte bry dig vad vuxna gör. De kunde bli jättearga på mig. Jag skulle få det svaret jämnt. Jag hörde min pappa bara banka och skrika på mig. “Öppna jävla dörren din jävla unge.” Så jag satte mig på toalettstolen och visste inte vad jag skulle göra. Jag fick tårar i ögonen. Så jag bestämde mig för att göra något som jag skulle vilja inte hade hänt. Jag tog upp ett glas splitter och drog det över min arm där nerver sitter, jag skar mig. Jag föll på golvet i toaletten och svimmade. Elvira försökte ringa mig hur många gånger som helst men telefonsvararen dök upp. Hon sprang hem till mig och bankade allt vad hon kunde och skrek. Ingen svarade. Hon såg att dörren var öppen så hon gick in när hon var inne så såg hon att det kom blod i från toaletten hon rusade fram men kunde inte öppna dörren. Den var låst. Hon tog ett hårspänne som hon hade och öppnade dörren. Hon började gråta, hennes tårar bara rann. Hon ringde ambulansen. När jag vaknade så var allting vitt, jag minns inte någonting förutom att jag var hemma. Hon berättade allting för mig vad som hände. Jag började gråta framför allt för att jag gjorde nåt sånt dumt och att mina föräldrar inte var där när jag behövde dem som mest. Jag var så tacksam att hon räddade mitt liv. Ifall hon inte hade hittat mig så skulle jag vara död.

Wictoria Celestyna Michalska

– Vi har tänkt på det här hyfsat länge, vi har bara inte berättat det än för att vi inte ville förstöra ert sommarlov nu när ni ska iväg på Stadium Sports Camp. Så vadå, de hade bara fejkat att vara kära? De hade fejkat allt “hyfsat länge nu”? Mina tankar avbröts när jag hörde någon gråta ut, högt. Jag kollade snabbt upp och såg min pappa sittande med huvudet i händerna och skaka av alla kraftiga inandningar. Jag fick genast en panikattack och visste inte vad jag skulle göra. Jag kände att det var min plikt som barn att hjälpa och trösta honom. Mamma strök hans böjda rygg med sin hand och jag började få ont i magen. Jag kollade upp på min syster som hade tårar i ögonen och sedan på mamma som såg ut att lida av att se pappa så här. Jag bestämde

mig för att luta mig fram med händerna utsträckta för att få fram en gruppkram och det gick exakt som jag tänkt.

in på löpspåren in mot den gröna skogen. Mina tårar forsade ut ur mina sprängröda ögon.

Vi satt där en lång stund tills pappa slutade gråta. Det var en ovanlig känsla. En känsla som att jag ville få slut på allt, allt lidande och gråtande. Jag ville också fortfarande stanna i detta tillfälle, hela familjen samlad på sängen och kramandes. Jag visste att vi inte kunde sitta så här hela kvällen och kände precis då mamma som drog sig ut ur kramen först.

Jag mötte en löpare, han var väldigt lång och hade brunt kort hår. Han saktade in, troligtvis för att han såg hur ledsen jag var. Jag ville inte prata med någon så jag ökade farten och sprang snabbt förbi honom. Efter en stund började jag jogga, som om jag var ute på en helt normal joggingrunda, enda saken var bara att inget var normalt. Mina sprängröda ögon, min tröja med blöta fläckar runt halsen, mina icke så bra joggingkläder, och sedan mina känslor.

Jag kände mig trasig, som om något inuti mig hade gått sönder. Det kändes hemskt, jag kände mig så tom, som om det fanns något svart hål inom mig som bara sög upp mitt krossade hjärta, del för del. Jag sa inte mycket alls, jag bara satt där och lyssnade på mammas planer om framtiden. Allt kändes fortfarande bara så fel, så konstigt. Allt bara hände så plötsligt. Från ingenstans hörde jag mig själv börja prata. – När kommer du flytta ut? – Jag? Ni kommer ju hänga med mig såklart! sa mamma med en glad röst som lät väldigt tvingad. – Vad händer med pappa då? hörde jag min syster säga och jag vände genast blicken mot pappa som stirrade ner på lakanet. – Jo, ni förstår. Ni kommer bo hos oss varannan vecka. Det kanske kommer verka jobbigt i början men jag lovar att ni kommer vänja… – När. Flyttar. Du, Vi ut?! Jag skrek nästan. Min sorg blev ilska. – Imorrn, sa mamma med ett tvingat leende. Jag reste mig, snabbt som blixten. Jag sprang upp för trappan, satte snabbt på mig mina skor och jacka och skyndade mig ut genom dörren. Tårarna brände i mina ögon. Jag ville bara skrika. Jag sprang så fort jag bara kunde, ifrån min sorg och ilska. Jag sprang ända bort till det gula och lysande rapsfältet och svängde

Jag stannade när jag kom till utegymmet. Jag gick runt och satte mig bakom ett träd. Jag lät alla känslor ta över, jag orkade inte hålla bort dem längre. Först kom ilskan, jag skrek så högt jag bara kunde innan jag föll ihop och började gråta. Det var skönt att bara släppa ut allt, att vara helt ensam. Efter en stund kände jag hur trött jag blev. Jag orkade fortfarande inte hålla bort mina känslor så jag bestämde mig för att blunda ett tag. Jag kände hur mitt medvetande började försvinna. Jag lät det lämna mig, det skulle vara skönt att bara få släppa taget en stund. Jag ville helst inte gå hem heller så jag lät mig själv somna. Jag vaknade upp med en panikattack och tårar fastkletade i ansiktet. Jag såg troligtvis förskräcklig ut. Jag öppnade upp min mobil och såg en massa missade meddelande och samtal. Jag fick genast en klump i magen. Jag bestämde mig för att gå raka vägen hem. Jag genade till och med genom skogen. Solen lyste genom gliporna av trädtopparna och det gav mig en varm känsla, klumpen satt dock fortfarande kvar. Utanför mitt hus fick jag syn på en polisbil och jag blev vettskrämd och sprang in i huset. Vid köksön stod hela min familj och grät medan någon polisman berättade någonting om att de inte kunde hitta en tjej. Tanken slog mig precis att det var mig de inte kunde hitta. Mina ögon började brännas medan jag gick fram till en position där min familj kunde se mig. Deras blickar vändes synkroniserat mot mitt håll och mamma var den som reagerade först. Hon sprang fram till mig och kramade om mig hårt. Efter det kom min syster och min pappa direkt därefter. Det blev en gruppkram.

familjerelationer

Efter en stund så började mamma prata om sin nya lägenhet. Hennes egen lägenhet. Hon pratade om den som om det vore normalt, som om allt var som vanligt igen. Saken var bara att det inte alls var som vanligt, hon pratade om att lämna huset, bara så där, man märkte att hon hade tänkt på det mycket. Hon gick in i detalj och hade till och med ritningar av lägenheten, det kändes som om hon redan hade börjat hyra den.

Alla grät, till och med jag. Det var en lugnande stund. Jag ville aldrig släppa taget om min vackra, vackra familj.

Miranda Kleringer

57. stark för dig Klockan slår fem. Jag sitter på sängkanten och håller mormor hårt i handen, jag tänker aldrig släppa taget. Doften av mat smyger in i rummet och jag känner att jag faktiskt är hungrig. Jag har inte ätit ordentligt på flera dagar. Det gör mig orolig att mormor inte mår bra. Det har nu gått två veckor sedan mormor blev inlagd på sjukhus. Hon säger att hon mår bra men jag ser på henne att något inte är som det ska. Läkarna säger att hon har en inflammation i benet och att det kommer gå över inom några dagar. Jag hoppas verkligen att det är så. Mormor äter fem tabletter varje dag och jag märker att hon inte är sig själv. Jag gillar inte att vara här, jag känner mig bara i vägen. Jag vet att mormor uppskattar det men jag känner mig inte bekväm här. Långa breda korridorer med dörrar på båda sidorna. Läkare och sjuksköterskor i vita träskor och långa ljusblåa rockar. En barnhörna med tv-spel, kritor, pussel och klossar. Smaklös mat, folk som tittar på mig fundersamt och undrar vad jag gör här. Mormor blev röntgad igår för att se så att inget har blivit värre. Jag fick inte följa med in i röntgenrummet, jag satt utanför och lyssnade skarpt efter något som kan tyda på bra eller dåligt. Men det var

helt tyst. När dörren öppnades och en läkare kom ut och satte sig bredvid mig, slog mitt hjärta hårt och hela jag skakade av rädsla. Läkaren sa med en allvarlig röst. “Inflammationen har blivit värre än vad vi trodde”. Men det betyder inte att hon kommer att dö. Trots orden läkaren sa om att mormor förmodligen inte kommer dö fick jag panik och började gråta, den enda som finns för mig är mormor, vem skulle då ta hand om mig och vem skulle jag bo hos då? Massor av tankar gick runt i mitt huvud. Hela eftermiddagen har gått åt till att trösta mig själv och försöka hjälpa mormor med det hon inte klarar. Mormor har fått en rullstol som hon kan använda om vi behöver gå någonstans, men för det mesta går jag själv och hämtar mat och annat. Mormor pratar inte mer än vad hon behöver, jag känner mig verkligen inte uppskattad. Ingen av läkarna frågar hur jag mår. Visst, jag förstår att mormor är viktigare men jag vet att hon inte hade klarat av att vara här utan mig. Det blir mörkt ute, klockan blev precis 22:00. Jag är trött, har inte kunnat sova ordentligt på flera veckor. Men jag får inte gå och lägga mig än, 22:30 ska mormor ta sin medicin och bli kontrollerad så allt ser bra ut. Så jag måste hjälpa henne ner till våning två.

– Margareta välkommen in. Jag tar tag i handtagen på mormors rullstol och går in i rummet. Jag vill börja gråta men håller tårarna inne. Att se mormor sitta hjälplös i en stol och få en nål intryckt i armen, det finns inget värre. Jag vill visa mig stark för mormor när hon inte kan vara stark för mig, finnas för dom som bryr sig om mig. Jag blundar och håller hårt i mormors hand, en tår faller ner från min kind. Mormor har fått bedövning, hon lider inte just nu iallafall.

– Margareta är inte värre, hon är på väg att bli frisk.

Nu ska mormor bli kontrollerad, jag vill helst av allt bara försvinna. Det är nu jag får reda på om hon är bättre eller ännu värre från igår. Läkarna har inte sagt något om proverna dom tog igår, antar att det betyder att det är värre.

– Ja det är sant, men hon kommer behöva vara här några dagar till och se så att allt läker ordentligt.

Minuterna går, exakt samma känsla som igår när mormor fick reda på att inflammationen var värre än dom trodde, jag bara hoppas på att läkarna såg fel igår och att proverna visar att mormor är på väg att bli bättre.

Dom orden kommer jag aldrig att glömma. Min fantastiska mormor är inte sjuk längre. Alla långa och oroliga dagar på sjukhuset är över. Äntligen. Önskar verkligen att mamma hade fått veta allt det här. – Va, är det sant?, jag var tvungen att verkligen övertyga min hjärna att det verkligen är så.

Det här är något jag aldrig kommer glömma. Jag har haft tur den här gången. Jag har lärt mig så mycket och blivit självsäker och stark. Mormor är sig själv igen, jag är mig själv och vi är lyckliga igen. Förevigt tacksam att inte behöva förlora en närstående ännu en gång.

Ida Gibson

Mormor öppnar dörren och rullar ut i sin rullstol. En läkare kommer gåendes efter med ett papper i handen.

familjerelationer

58. så mycket betyder frihet för barn – Det är ditt fel att min älskade Kerstin inte finns i livet längre, hon var det bästa som någonsin hade hänt mig. Att hon inte längre finns kvar är ditt fel, hon klarade inte av att föda dig men ändå kom du ut. VARFÖÖÖR? skriker pappan till sonen under tiden han slår honom. Det är alltid samma sak som sker hos familjen Alfonson. Pappa Alfonson dricker mycket och när han väl dricker blir han väldigt aggressiv. Han kan varken kontrollera eller styra sina känslor. Han dricker så pass mycket att sonen för det mesta är rädd för honom. Pojken kan knappt se sin egen pappa i ögonen ibland. Sonen Alfred vill inte visa att han blir misshandlad av sin pappa hemma. Han gör allt i hela världen för att ingen ska märka vad som pågår i hans hem. I det här lilla samhället, där alla känner alla var det rätt svårt att dölja en sådan stor grej. De är medvetna om att pappan dricker väldigt mycket och att han förändrades efter att frun gick bort. När Alfred en dag kom hem från skolan hade han en riktig dålig magkänsla, efter det han gjorde med pappans sprit i morse när pappan sov. Han var rädd för vad som skulle komma att ske nu när han låste upp ytterdörren. Han låste upp ytterdörren darrandes och jätteförsiktigt så att pappan inte ska höra att Alfred kom in i huset. Alfred gick in försiktigt och tog av sig ytterkläderna. Han lutade sig ner för att kunna ta av sig skorna. Plötsligt hörde han hur pappan kom ner från trapporna och emot honom med bestämda steg. – Var har du gömt spriten? frågar han pojken. Hör du vad jag säger eller? Vart fasiken har du gömt min sprit? upprepar han. Pojken tittar på sin pappa och säger med sorgsen röst. – Jag har hällt ut den. Du lovade mig att du inte skulle dricka mer, då kände jag bara att jag lika gärna kunde hälla ut den. Det skulle vara onödigt att det bara låg där, du skulle bara varit frestad och aldrig göra det du lovade. Pappan blev väldigt förvånad och fundersam över hur pojken vågade göra allt detta, och fortfarande stå här framför honom och säga så som han sa. Då sa pappan: – Du fattar väl att jag sa så för att du skulle bli lite mer glad efter allt jag har gjort, inte fasiken visste jag att du skulle hälla ut den! sa han med ilsken röst. Pappan tog av sig sin svångrem och ännu en gång så slog han pojken. Det gjorde jätteont på Alfred eftersom att pappan träffade

samma ställen som han slog senaste gången. Såren blev ännu djupare och rödare. Alfred försökte verkligen knipa ihop som alla andra tiderna han blev slagen, men han lyckades inte. Han skrek högt med gråtande röst. – Hjälp!! Men ingen hörde honom. Efter ett par timmar knackade Alfreds kompis gulligt och mjukt på deras röda dörr och frågade Alfred om han skulle vilja gå ut. Ja, den där snälla, omtänksamma och ärliga kompisen, som egentligen inte Alfred kunde anat att han skulle få som vän, var nu bakom den röda dörren och ville ut med honom. Alfred gick fram till dörren, låste upp låset och drog ner handtaget. När han öppnade såg han sin vän, han som betydde allt för honom, han som fick honom att tänka på annat roligt när han mådde dåligt. – Vill du gå ut Alfred? frågar Lukas. – Ja gärna, säger Alfred med sorgsen röst. Alfred klädde på sig hastigt för att komma ut från huset så snabbt som möjligt. Det var höst ute och löven föll från träden som om de vore regndroppar. Det blåste lite grann och hela markytan var täckt av löv. De klättrade i ett träd men Alfred hade svårigheter att klättra. Han hade ont i ryggen fortfarande, från slagen tidigare idag. Alfred började klättra upp försiktigt och lyckades komma upp så högt att Lukas blev väldigt stolt. De slutade klättra och vilade. De satt där en bra stund i trädet och pratade om skolan och tjejer. När de sedan skulle klättra ner från trädet, fastande Alfred i en gren och rev upp en lång reva på ryggen. Lukas tittade hur trasig tröjan var och upptäckte de där märkena efter svångremmen. Han frågade med en gång. – Vad har du gjort där. Det ser ut som om någon har slagit dig? Alfred svarade: – Nej, jag har ramlat där hemma. Detta köpte inte Lukas utan när han kom hem så sa han det till sin pappa och han blev inte alls förvånad. Men han sa klart och tydligt. – Så kan ju inte den stackars pojken ha det. Det får vi försöka göra något åt. Då menar jag att vi kan ringa rektorn och berätta det för honom. De ringde till rektorn och berättade det som Lukas såg. Dagen därpå så kom representanterna från skolan och kommunen hem till Alfreds pappa. Han stod nu i dörröppningen och tittade på dem alla.

– Nej, men det är så att vi har sett att du misshandlar din son. Alfreds pappa blev rasande och undrade vad de hade med det att göra! – Vi ser bara till pojkens bästa och om det är så, så tycker vi nog att pojken inte borde vara hos dig. Då dök Alfred upp och hörde detta. – Nej snälla, jag vill bo med min pappa. Snälla, låt mig få vara här!

hela golvytan. De tog honom till sjukhuset med en gång, läkaren konstaterade att Alfred hade fått en rejäl smäll i huvudet. Just då öppnades dörren till rummet där Alfred låg medvetslös, och där vid dörröppningen stod Alfonson. Allas blick hamnade vid dörren. – Ska ni nu ta min son ifrån mig, varför måste ni ställa till det mer för mig? säger Alfonson argt. – Jag älskar min son och han älskar mig, fortsatte han. – Ser du inte vad du har gjort med honom, det kan ju bli hans död! skrek läkaren.

Representanterna blev väldigt förvånade när de hörde honom säga så.

Alfonson såg att hans son låg där medvetslös. Han blev väldigt förkrossad och ångrade sig stort efter allt han har gjort mot sin son. Han satte sig på knäna och bad om hjälp.

– Innerst inne är pappa snäll, fortsatte han, han bara tillrättavisar mig när jag har gjort något dumt.

– Hjälp mig, jag klarar inte detta. Hjälp mig!

Folksamlingen utanför deras hus började röra på sig. Innan de gick sa de med bestämda ord. – Vi måste på något sätt och vis göra något så Alfred inte skadas mer. Alfred tittade bort mot dem när de gick längs gatan, med rinnande tårar över kinden. Det hade gått en vecka, Alfred gick inte till skolan. Två av skolans medarbetare körde till Alfreds hem och knackade på. Ingen öppnade, så de puttade till dörren och då öppnades den. De gick in i huset, det första de såg när de kom in är en medvetslös liten Alfred. Han låg i ett hörn med ett bord över sig. Det var blod över

Läkaren tittade på Alfonson och tyckte väldigt synd om honom, sedan sa läkaren: – Vi har jättebra metod för människor som dricker sprit och verkligen vill sluta dricka. Men då gäller det att personen verkligen vill få ut spriten ur kroppen med hårt arbete, sa läkaren. Alfonson genomgick sitt straff i ett fängelse, inte vilket fängelse som helst. Det var ett fängelse han fick arbeta ordentligt med sin kropp, han fick vara ute i skogen och bära massa grenar och träna mycket för att verkligen få ut spriten från kroppen. På nätterna var det värst när han fick sina abstinensanfall och såg allting flyga emot honom.

Nasim Mohamed Ahmed

59. UNDER YTAN Hon vaknade av ett högt hemskt brak. Med ett ryck drog hon sig upp och ramlade nästan ur sängen. Hon famlande snabbt fram med suddig blick ut till vardagsrummet. Ögonen hade inte vant sig vid ljuset än, så hon gnuggade dem tills hon kunde se klart. Där stod han. Hennes ansvarslösa pappa, med en sönderslagen spritflaska i höger hand, och en sönderslagen TV framför sig. När hon tog några steg framåt vände han sig om och tittade på henne med en tom blick. Hon var också tom, tom på ord. Hur kunde han bete sig så här? Hon visste att han var förkrossad efter skilsmässan. Hennes mamma hade hittat en ny vidrig, avskyvärd, motbjudande make som inte kunde någonting. Det var så hennes pappa brukade tala om honom, och han gnällde alltid om hur han var så mycket bättre. Även fast hon varken träffade hennes mamma eller honom särskilt ofta, så tyckte hon att mammas kille var ganska okej. Fast det hon kunde hon inte tala om för sin pappa. Hon kunde inte få fram några ord till den tomma mannen framför henne, som skulle likna hennes pappa. Till slut fick hon fram ett “Godmorgon!”. Han svarade inte ens tillbaka, utan klampade vidare in i köket. Där luktade det bränt. Hon stängde snabbt av spisen och tittade på pappa. Han bara stod där, som en jävla idiot. Det var det han var. Ibland betedde han sig bra, men oftast inte. Hon älskade honom, men inte när han betedde sig så som han gjorde nu. Han hade också nyligen blivit sparkad från jobbet. För han var ju aldrig där. Utan satt hemma och drack istället. Om han fortsatte dricka upp varenda krona, skulle det snart inte finnas några pengar kvar. Hon tog pappas bankkort, och gömde det under soffkudden i hopp om att han inte skulle köpa mer. Han fick inte köpa mer. Fast det kunde hon inte tala om för någon. På väg in till sitt rum började tårarna rinna nerför kinderna. Både arg och ledsen smällde hon igen dörren, och försökte hålla tillbaka alla känslor som kröp i hela kroppen. Hon ville skrika rakt ut, skrika på sin pappa. Fråga honom varför han var en sån jävla idiot. Barndomen var något hon saknade mycket. Allt hade varit perfekt på den tiden. En pappa som brydde sig, och en mamma som brydde

sig. Nu hade hon varken eller. För nu var det istället hon som fick ta hand om sin pappa, när det var han som skulle ta hand om henne. Fast det kunde hon inte tala om för någon.

familjerelationer

– Vad i hela världen gör ni här? Har Alfred gjort något dumt i skolan nu då?

I skolan visste ingen om hur det egentligen låg till. Där var det bara det yttre som gällde. Det var bara utsidan som fick visas, inte den skadade insidan. Den man låtsades vara var helt enkelt den man blev i folks ögon, och vad folk tyckte var ju det enda som var viktigt. Hon gick runt i skolan och låtsades att allt var perfekt. Att hennes familj var perfekt, att hennes liv var perfekt. Fast egentligen skämdes hon över det, över sin familj och över sitt liv. Hon hade ingenting av det hon visade. Hon hade inte självförtroendet alla trodde att hon hade. Fast det kunde hon inte tala om för någon. Hon gick genom den fullpackade skolkorridoren, och mötte blickarna. Blickar som snabbt tittade bort. De var rädda för henne. För vad hon skulle säga om dem. Med högt huvud gick hon genom hela korridoren och kollade på dem med iskall blick. Så att de inte skulle se hennes skadade inre. Det var skönt att få vara någon annan, som inte hade de problemen hon egentligen hade. Sedan stötte hon på honom. Han som var den enda som kunde ge henne ett leende. Oliver. Hon hade lovat honom att han skulle få träffa hennes familj. Hon hade lovat att presentera honom för dem, men det kunde hon inte göra. För hon hade ingen familj, och hon skämdes över sin pappa. Hoppet inom henne hade trott att hon skulle kunna fixa hennes pappa och hans beroende, men det kunde hon inte. “Hej, varför har du så bråttom?” sa han. Han tog tag i henne och omfamnade henne. Hon kände hans parfym sticka i näsan, och för en sekund kände hon sig trygg. Hon svara inte på frågan utan höll sig bara kvar. “Vilken tid ska jag komma till dig sedan förresten?” Skit också, vad skulle hon svara? Hon hade lovat honom så

många gånger, men det funkade ju inte. Hon var tvungen att komma på en ursäkt nu. “Jo, asså, pappa jobbar natt igen, så det funkar inte.” svarade hon. “Jag ser ju att du ljuger, du har sagt det minst tre gånger nu.” sa han upprört. “Jag ljuger inte alls, varför skulle jag göra det?” “Inte fan vet jag, skäms du över mig eller?” Han höjde rösten och släppte henne ur hans trygga famn. “Nej, det klart jag inte gör” svarade hon irriterat tillbaka. Hon tog tag i hans hand, men han drog bort den. “Jag kanske inte är bra nog för din perfekta familj” Han backade ett steg och stirrade på henne med ilsken blick. “Vad snackar du om? Jag lovar nästa gång” Han vände sig om, smällde handen i skåpet och gick åt andra hållet. Hon gick inte efter, orkade inte ta det här nu. Hon var så dålig på att ljuga, och hade dragit samma lögn flera gånger. Han visste inte ens om skilsmässan, och absolut inte om pappas beroende. Hon höll tillbaka tårarna som var på väg, och ilskan av att vilja skrika. Nu hade allt förstörts på grund av hennes pappa. Fast det kunde hon inte tala om för någon.

familjerelationer

Hon fortsatte åt andra hållet genom korridoren fram till den sunkiga toaletten. Hon öppnade snabbt dörren, gick in och låste. Där hämtade hon andan och lugnade ner ilskan som kokade i hela kroppen. Sedan öppnade hon och gick ut.

När lektionen var slut frågade Paula “När ska vi arbeta med projektet? Idag? Imorgon?” “Varför gör du inte bara allt själv?” svarade hon spydigt. Det var inte meningen att säga så, men orden ramlade bara ur munnen. Det hände ofta, men det var faktiskt inte meningen. Paula svarade inte. Hon såg inte ut att ta åt sig heller, utan gav henne bara en blick och gick vidare upp för trappan. När Hanna kom hem så låg hennes pappa i den nedskräpade soffan och sov. Han hade tuppat av. Hon smög försiktigt in i sitt rum för att inte väcka honom. Direkt när hon stängde dörren till rummet plingade det på ytterdörren. Hon smög ut ur rummet igen, allt för att inte väcka pappa. Undra vem det var som kom? De brukade aldrig komma någon hem till dem. Det var väl tur det, för hela lägenheten var en enda röra. Det var skräp överallt, och det lukten av sprit var inte mysig.

“Hej! Vart ska du?” hörde hon en röst säga bakom henne.

Hon öppnade dörren försiktigt och stack ut huvudet. Där stod Paula. Vad gjorde hon här?

Hon vände sig om och såg ett välbekant ansikte. Hennes bästa vän Amy. Hon blev genast gladare och kramade om henne.

“Hej, jag tänkte att vi kunde jobba på projektet”

“Kunde vi ses i helgen?” Skit också, det hade hon helt glömt bort. Hon skulle träffa mamma nu i helgen för en gångs skull, och det ville hon verkligen göra. Det var ett tag sen de träffades, eftersom hon hade flyttat utomlands. Men det visste ingen om. “Det går inte, jag måste plugga till kemiprovet” ljög hon. “Sen när började du bry dig om det? Det var skit längesen vi gjorde nått. Eric ska ha fest på lördag, hänger du med?” “Men det går inte” sa hon irriterat. “Fan vad tråkig du har blivit” Återigen kom ilskan fram. Samma ilska som innan. Fast hon svarade inte utan var bara tyst.

Hanna viskade tillbaka “Visst men inte…” Hon hann inte avsluta sin mening innan det hördes ett vrål från vardagsrummet. “Vem är det!?” “Det är bara en klasskompis pappa” Hanna hann inte stoppa Paula innan hon stack in huvudet och tittade sig omkring i den röriga lägenheten. Hanna blev helt stel. Nu skulle hon se hur det egentligen låg till. Paula stack genast ut huvudet igen och tittade på Hanna förvånat. Hon hade antagligen trott att allt skulle se perfekt ut, men istället hade hon sett en full pappa och en stökig, ful lägenheten. Hanna gav Paula en blick som sa att det vore bäst ifall hon gick. Paula såg väldigt förvirrad och ut och gick därifrån med snabba steg. Nu visste Paula om det som hon inte kunde tala om för någon.

“Okej då drar jag dit med Alina istället. Det blir ändå roligare utan dig”

Senare på kvällen hade Hanna fått ett meddelande. Det var från Paula. Hanna blev förvånad, för hon visste inte ens att Paula hade hennes nummer. Hon läste meddelandet:.

Sedan gick Amy iväg, precis som Oliver gjort. Då brast det.

“Hej, det är Paula. Är allt okej med dig? Typ hemma och så?”

“Dra åt helvete!” skrek hon efter henne. Varför gjorde hon så? Vilken idiot hon var. Men det var inte hennes fel. Hon hade så mycket ilska inom sig, och ibland gick det inte att stoppa det. Nu hade hon ingen. Nu var hon var helt ensam. Hon hade stött bort alla, och det var på grund av hennes pappa. Fast det kunde hon inte tala om för någon.

“Ja, absolut! Hur är det själv?” svarade hon, och låtsades att hon inte förstod vad hon menade.

För en gångs skull kom hon i tid till lektionen. Läraren pratade, men hon lyssnade inte. För en sekund kunde hon känna hur allt gick i Slow Motion. Hon såg väggarna som rasade, precis som hennes liv gjorde. Hon ville bara försvinna. Då hörde hon någon ropa hennes namn. “Hanna!” Hon förstod inte först, men insåg sedan att det var läraren. “Ja-a?” Svara hon ganska frånvarande. “Du jobbar med Paula” Sa läraren och pekade på stolen bredvid Paula.

“Ja visst” Svarade hon som att hon redan visste det. Fast egentligen hade hon ingen aning. Jobba med vad? Hon gick och satte sig på stolen. Paula förklarade hela arbetet som att hon förstod att Hanna inte hade lyssnat. Efter att Paula berättat suckade Hanna besviket. De skulle göra ett stort projekt tillsammans, och man var tvungen att jobba utanför skolan. Som tur var så var Paula klassens plugghäst. Hon skulle säkert råka göra hela arbetet själv och Hanna skulle inte behöva röra ett finger.

“Jo bara bra, men jag menar med din pappa och så? “Jaha, vad är det med honom?” “Han verkade vara lite berusad, och sedan alla flaskor och allt.” “Nej men det är inget jag lovar.” “Jag vill verkligen försöka hjälpa dig.” “Hjälpa med vad? Det behövs ingen hjälp.” Men det behövdes. Sanningen var något helt annat än det hon hade skrivit. Fast det kunde hon inte tala om för någon. Hon skrev inget mer, och utanför hennes rum hörde hon hur pappa rev runt i vardagsrummet. Han letade förmodligen efter sitt bankkort som hon hade gömt i morse. Hon öppnade dörren och kikade ut. När hon fick ögonkontakt med pappa stängde hon den genast igen.

“Vart är mina pengar!?” vrålade pappa ursinnigt. “Vadå, vad menar du?” “DU VET VAD JAG MENAR” Han kom inrusande i hennes rum. Hon blev livrädd, för han brukade absolut inte bete sig så här. Han tog tag i henne och frågade åter igen var pengarna var, lite lugnare. När hon åter igen svarade likadant så blev han ännu mer förbannad. Man kunde nästan tro att han var en vulkan som var på väg att få utbrott. Hanna var vettskrämd över pappas rektion. Hans ansikte var så nära hennes att hon kunde känna hans stinkande andedräkt. “Släpp mig!” “Om du talar om vart pengarna är!” “Jag vet inte vad du pratar om!” Han tog ett hårdare tag om henne: “DET VET DU VISST” Hans temperament tog över, och då hände det. Han slog henne. Sekunden det hände gick allt i Slow Motion. Hans hand träffade henne hårt på kinden. Det var ett kraftigt slag och det gjorde riktigt ont, det sved. Hennes pappa rusade iväg, han skämdes nog.

Men hon stod kvar. Helt chockad. Hjärtat klappade snabbt och det började det svida under ögonlocken. Några sekunder efter satt hon inlindad i sitt täcke och storgrät. Hennes pappa hade slagit henne. Fast det kunde hon inte tala om för någon. Eller kunde hon? Det här hade varit droppen. Nu ville hon ha ett slut på det här. Men vad skulle hon göra? Hon ville verkligen tala om för någon, men hon var rädd för vad folk skulle tycka om henne. Rädd för att visa hur det egentligen låg till under ytan. Fast det folk tyckte, var det så viktigt? Nej, det hade hon insett nu. Men vem skulle hon berätta för? Hon hade stött bort alla som stod henne nära. Hennes bästa vän och hennes pojkvän. Hon var ensam, rädd och förstörd, helt skakad av händelsen. Fast då mindes hon. Hon tog upp sin mobil och slog in numret. Signalerna gick fram. “Hej Paula, det är Hanna. Jag behöver hjälp. Vad ska vi göra?” Det svåra hade bara varit att berätta för någon, att fråga efter hjälp. Sedan hade hon och hennes pappa fått hjälpen som behövdes. Och det enda som behövdes för att få ett slut på allt, var det hon hade fruktat mest, att tala om för någon.

Sofia Rundgren Bergmark

Den var en sen eftermiddag och jag hade precis kommit till stallet. Jag hade klivit in genom den tunga stalldörren och jag kände doften av häst och halm. Det luktade gott och jag kände mig verkligen hemma. Det var så skönt att komma till stallet när det var kaos hemma. Mamma var ofta sur när jag kom hem från skolan och idag hade det varit en sådan dag. Jag hade bara gått in som vanligt genom dörren och tagit av mig skorna och slängt jackan på golvet. Hallen var stökig som vanligt, skor låg huller om buller och nästan alla jackor låg på golvet. Jag orkade inte bry mig, hallen var liten och trång vilket gjorde att den lätt blev stökig. Jag fortsatte in i köket, där satt mamma på en av de blåa stolarna, som inte alls passade in där tillsammans med de vita väggarna och det svarta bordet. Hon satt och jobbade och jag försökte prata med henne men jag fick inget svar. Jag berättade om min dag men allt jag fick tillbaka var ”mmm” och ”okej” så då sa jag det. – Varför är du alltid så sur när jag kommer hem från skolan? – Jag är bara trött och vill vara ifred svarade hon med en sur ton. Jag stannade upp och pillade lite i mitt långa blonda hår och tänkte, sen sa jag – Men du kan i alla fall försöka vara glad, det är inte jättekul när du är arg varje dag’ Jag kände en lättnad i brösten, jag vågade! – Jag är inte alls alltid sur och du borde ändra din attityd Mira! Jag kände att ilskan bubblade inom mig så istället för att börja skrika på henne så sprang jag ut i hallen och tog min jacka. Jag lyckade också få med mina ridskor för jag skulle till stallet det visste jag. När jag kom ut ur dörren sprang jag mot busstation, jag visste att jag skulle hinna med 15.45-bussen. Jag hann precis! Efter ens stund klev jag av bussen och började gå mot stallet. Jag hade lugnat ner mig, det var ingen stor sak men mamma skulle alltid tycka att allt var mitt fel. Ibland jobbade hon sent och när hon kom fanns oftast ingen mat och det var tydligen mitt fel. Ibland blev jag slagen av henne men min lillasyster Klara slapp alltid undan. Det var bra tyckte jag eftersom att Klara bara var sju år. Jag var ändå fjorton år och borde klara de hårda smällarna. Mamma har inte all-

tid varit så här. Det började när pappa lämnade henne. Jag tror att det sårade henne djupt och det var därför hon var arg ganska ofta för att hon var ledsen. Det var fyra år sen pappa lämnade oss och ibland kunde jag sakna när alla bodde tillsammans. Pappa träffade jag sällan för han jobbade mycket. Jag orkade inte tänka mer på mamma, nu skulle jag bara hänga i stallet och vara med Loke, min medryttarhäst. Loke var en svart Frieser valack som var sju år. Han var en unghäst och kunde hitta på mycket konstiga saker men för det mesta var det bara kul. Jag tog höger efter toaletten som låg vid stalldörren och fortsatte längst en korridor vid boxarna. Jag låste upp mitt skåp och tog fram mina kläder och gick tillbaka till toan. När jag kom in på toan bytte jag om till ridkläder. Jag fick syn på mig själv i spegeln, jag mötte mina trötta blå ögon. Jag hade mörka ringar under ögonen och min hud var mycket blek. Mitt långa blonda stripiga hår hängde ner över axlarna. Mina axlar var mycket breda och resten av min kropp var ganska formlös.

familjerelationer

60. VAD HÄNDER NU?

Jag gick ur från toan och gick till Lokes box och gick in. När jag kom in boxen gnäggande Loke lite svagt och jag hälsade ”Hej gubben!”. Jag gick fram och drog handen genom den svarta toviga manen och jag la huvudet mot den varma halsen. Efter en stund gick jag och hämtade mina borstar som låg i mitt skåp. Idag skulle jag inte rida för idag var det Lokes vilodag. När jag borstat klar Loke gick jag till höskullen och fixade med hans hö och pellets som han skulle ha varje dag. Efter det hämtade jag en skottkärra och en grep som stod vid höskullen och körde bort det till Lokes box. Jag ledde ut Loke med ett grimskaft till vattenspiltan där man brukade duscha av hästarna. Han fick stå där därför att han kunde vara lite bråkig när man mockade om han stod bunden. Han blev otålig och lite orolig av det så det var bäst att han inte vara med i boxen. Jag mockade hela boxen och la även ut lite strö sedan la jag in hans hö och pellets. Jag ledde sen tillbaka Loke och han fick äta i lugn och oro. Nu visste jag inte vad jag skulle göra för jag var klar med alla stallsysslor och hem ville jag inte. Men jag var ganska hungrig och i stallet fanns ingen mat så jag var tvungen att åka hem. Så jag bytte om till vanliga kläder och sa hejdå till Loke som lugnt stod och åt på sitt hö. Jag stängde stalldörren och började gå

mot busstationen då började jag känna ångest i bröstet av att jag skulle hem till mamma. Det kändes så tungt och jag fick en stor klump i magen. När jag klev på bussen växte den sig större och det kändes som att jag skulle spy vilken sekund som helst när jag satte mig på sätet i bussen. Tursamt nog var det ingen lång väg så jag kom snabbt av och kunde andas in lite frisk luft. Illamåendet var nästan borta men klumpen var kvar i magen. När jag gick upp för uppfarten och gick in slog mitt hjärta så fort. Jag klev in och tog av mig jackan och skorna. Det var tyst och jag tänkte mamma kanske inte var hemma men där hade jag fel. Hon satt i soffan och kollade på teve. Jag kollade försiktigt in och mötte hennes kalla blick.

Vad skulle jag säga?? – Det är så här att vi har ett litet problem vi kan inte bo hemma sa jag till slut.

– Jag blev sur och orkade inte bråka sa jag

– Varför inte? frågade han

– Vad är felet på dig? Sluta få allt att handla om dig hela tiden !!!!

Jag gick närmare honom och viskade i hans öra så att Klara inte skulle höra.

– VARFÖR SÄGER DU INGET ÄR DU RÄDD!? skrek hon.

familjerelationer

– Vad har ni på hjärta klocka två på natten? sa han med en vänlig röst

– Varför stack du sa hon?

Jag blev tyst och jag kände tårarna komma och jag fick blinka för inte gråta.

Då vände jag mig om och tänkte gå upp mitt rum, då kände jag två starka händer på mina axlar som drog mig bakåt. Å nej tänkte jag nu får jag stryk och det var precis vad som hände. Jag fick flera slag mot huvudet och mot mina armar och ben, jag blev snurrig och det svartnade för ögonen. När jag vaknade upp igen gjorde det ont i hela kroppen och värkte i hela huvudet. Jag reste mig långsam upp och började gå upp för trappan och gick in på mitt rum. Nu kände jag att det var nog jag började packa ner saker jag ville ha med mig, jag skulle härifrån. Min lillasyster Klara skulle också med men hon sov så jag smög ut ur mitt rum och in hennes. Jag tog lite kläder och sådant jag trodde hon ville ha med och la ner i en ganska stor väska. Klockan var runt ett på natten och jag funderade på när jag skulle gå eller om jag skulle vänta. Jag kände mig lite orolig för att mamma skulle vakna och vad hon skulle göra när hon vaknade. Skulle hon bli ledsen eller arg? Nu hade jag bestämt mig, jag skulle väcka Klara och vi skulle dra och vi skulle gå till min bästa vän Johan som mamma inte visste om. Så hon skulle aldrig leta där. Dock kändes det lite fel att väcka både dem och Klara men vad annars skulle jag göra? Mamma var farlig så jag gick försiktigt in till Klaras rum som för övrigt var helt grönt. Det låg leksaker överallt så jag fick gå försiktigt fram till hennes säng. Jag ville inte skrämma hennes för då kunde hon skrika och väcka mamma.

– Vår mamma slår oss och så lyfte jag på tröjärmen och visade mina blåmärken – Jag känner Johan så därför kom jag hit sa jag. Han blev tyst som om han tänkte. – Kom in så får ni sova här så pratar vi mer imorgon när vi är piggare. Vi klev in det stora huset det var modernt inrett med vita möbler. Först var det en hall där skorna stod på en skohylla och jackorna hängde på en var sin galge i på en klädhängare. Till höger låg köket som var stort och vitt, mitt i köket hade dem en köksö som var brun med höga stolar. Resten av köket var vitt med träinslag. Vi fick gå upp för en trappa som ledde upp till övervåningen. Där fanns fyra rum, ett rum var Johans, ett var hans föräldrars och det fanns också en toa och jag antog att vi skulle sova i det fjärde rummet. När vi kom in rummet fanns en ganska stor säng i mitten av rummet och mot väggen fanns två stora garderober. Rummet var målat i en ljusgrå färg och det var ganska mysigt. Men det fanns ingenting på väggarna och det såg ganska kalt ut. – Det här var Fannys rum innan hon flyttade sa Johans pappa Jaha har Johan en storasyster? frågade jag. – Ja och förresten så heter jag Karl sa han

– Klara, Klara viskade jag.

– Men gör er hemmastadda nu och försök sova lite!

Hon öppnade ögonen och tittade förvirrat upp.

Dagen efter pratade vi, jag berättade om allt som hände och fick vi även prata med Socialen om vad som hade hänt. Vi bestämde även att både jag och Klara skulle byta skola till en som låg ganska långt i från vår gamla. Det gick en månad och allt var bra, jag och Johan blev bara bättre vänner.

– Vad är klocka? sa hon – Ett svarade jag – Vi måste gå, det har hänt en sak och vi måste i väg till en kompis sa jag – Varför då ? frågade hon – Du får reda på mera när vi är där, för nu har vi inte tid svarade jag Jag bad henne byta om och ta sitt favoritgosedjur för då visste jag att hon skulle följa med. Vi smög sakta ner för den vita långa trappan och till hallen. Vi tog på oss ytterkläder och gick ut. Det var en stjärnklar natt och ganska kyligt ute. Klara frös så jag tog fram en tröja åt henne. Vi började gå mot Johans hus som inte låg långt bort men det var en ovanlig gata det var inte många hus där och få kände till den trakten. Det var bra för det gjorde det svårare för mamma att hitta oss. När vi kom fram stod vi först bara och tittade på det svarta huset som han bodde i. Det var stort och hade vita knutar. Huset var gammalt, det kunde man se på färgen och trappan upp till dörren var sliten. Den såg inte alls säker ut att

gå på. Klara och jag gick upp för trappan och plingade på. Klockan var två natten så jag misstänkte att dem kanske skulle bli rädda eller något. Direkt tändes en lampa på övervåningen och snabba fotsteg hördes och dörren for upp. Där stod en man i femtioårsåldern klädd i morgonrock. Han såg trött ut och nästan lite arg. Håret var lite ruffigt och skägget lite oborstat.

Sen kom en dag när det knackade på dörren och personen som stod vid dörren var min mamma. Det var Johans pappa som öppnade. Jag stod och lyssnade i trappan, jag kände direkt igen rösten. Jag greps av panik och Johan tog mig och Klara till övervåningen. Där hjälpte han mig och Klara ut genom fönstret. Vi klättrade ner för stegen väl ner på marken sa jag till Klara att vi skulle springa och gömma oss i skogen. När vi började närma oss skogsbrynet såg jag att mamma stod utanför huset bredvid stegen där vi precis hade varit. Hon kollade sig omkring och fick syn på mig. Jag drog Klara till mig och såg att mamma började komma ikapp oss. Jag och Klara började springa igen. Vi visste inte vart men vi sprang så långt benen bar oss. Det kändes som hjärtat satt i halsgropen och paniken började växa i bröstet. Skulle hon få tag på oss och vad händer då?!!!

Vanja Lundholm Larsson

61. varför just mig? Nu börjar allt igen. Jag går upp ur sängen och tar på mig kläderna tyst så jag inte väcker pappa. Jag går och borstar tänderna. Jag smyger förbi pappas sovrum, fast jag stannar och går in och tar min mobil som jag inte får ha och smyger ut. Jag tar på mig skorna, öppnar ytterdörren försiktigt och går till skolan. Klockan ringer och jag hoppar till, jag ser hur alla springer in till skolan. Jag börjar gå till skolans entré, jag öppnar dörren och går in. Jag ser hur de i min ålder kollar på mig och skrattar tyst. Jag hör hur de viskar om mig fast jag skiter i det och går till mitt klassrum. Jag sätter mig längst fram i klassrummet. Läraren kommer in till klassrummet och välkomnar alla tillbaka. Vi ska bara titta på film idag och sen får man sluta. Efter ett tag börjar jag må illa för att jag tänker på vad som hände här. Efter tjugo minuter så jag går till läraren och säger att jag behöver gå hem. Jag kommer hem och sätter mig på sängen. Jag hör hur pappa kasta saker runt i huset och försöker leta efter min mobil. Jag springer och låser min dörr, Jag kollar på klockan och ser att den är halv tio på morgonen. Jag sätter mig i garderoben. Fan, pappa har förmodligen druckit alkohol tänker jag. Jag lägger mig i garderoben, jag håller på att somna tills jag hör hur pappa bankar hårt på min dörr. Jag försöker undvika det och sjunga en sång som min mamma sjöng för mig när jag var liten, Hon sjöng den alltid för mig när jag var rädd. Jag hör hur bankandet slutar och jag slutar sjunga. Jag går ut från garderoben och går till dörren tills jag hör pappa, Jag hör att han är utanför min dörr. Jag börjar skrika på honom och säger att han ska gå. Han skriker på mig och frågar vart min mobil är. Vi börjar bråka, han skriker och frågar igen varför jag tog min mobil. Jag skriker på honom och säger att det är min mobil.

Han blir arg och börjar försöka öppna min dörr. Han springer in till köket, fan jag hör hur han hämtar en hammare i köket och börjar slå ner min dörr, Jag skyndar mig till garderoben och gömmer mig. Jag hör att han slår ner dörren och går in, Fan shit tänk om han hittar mig. Jag håller andan, jag ser hur han går runt och kollar genom ett litet hål. Han kommer mot garderoben och kollar in i hålet och kollar mig rakt in i ögat, jag hoppar till och skriker och försöker springa därifrån. Fast han tar tag i min arm och håller i mig. Han drar mig till vardagsrummet och tar bort mattan och öppnar en lucka, han slänger ner mig där. Jag landar på min arm. Jag tänker varför måste just jag måste ha ett sånt här helvete. Jag kollar runt i källaren men ser inget, det är för mörkt. Jag går och bankar på luckan. Jag kommer på att jag har min mobil i bakfickan, jag tar upp den och ringer 112. Det läggs på och så ser jag att jag inte har någon täckning. Jag går runt och försöker få täckning fast jag får ingen. Så jag ställer mig upp skriker allt jag har, jag tappar andan för jag skriker så mycket. Jag skriker allt jag har och hoppas att grannen ska höra och ringa polisen. Jag skriker så mycket så jag glömmer att andas och blir snurrig. Jag hör hur låsen öppnas och jag ställer mig upp. Han går ner till mig och tar mig i armen och drar upp mig från källaren. Allt blir så ljust och det svider i ögonen ett tag. Han drar mig till soffan. Han försöker gå fast han ramlar direkt. Han slår huvudet i bordet. Han svimmar och jag tänker allt händer så snabbt. Jag ser hur hans ögon snurrar runt. Fan inte nu igen, så här hände det när mamma bodde här och hon slog också huvudet i bordet. Jag springer så snabbt jag kan till telefonen och slår 112 och de svarar. Jag säger vad som har hänt och de säger att de skickar en ambulans och en polisbil. Jag lägger på och sätter mig mot väggen och tittar på pappa. Efter fem minuter hör jag hur det knackar på dörren, jag ställer mig upp och går och öppnar dörren.

Alexander Grenryd

familjerelationer

Jag vaknar av att klockan ringer, jag tittar på den och ser att klockan är halv nio.

62. vila i frid – Vakna Wilma, skrek Sam rakt i Wilmas öra. Elsa kunde inte låta bli att skratta samtidigt som hon tyckte synd om henne. – Gå, sa Wilma, jag vill sova. – Men… det är jul, sa Sam med glad röst. Wilma la sig på mage i sängen med ansiktet i alla kuddar och mumlade att han skulle gå. Det hördes att hon grät. Sam gick ut och vidare till mamma och pappas rum för att väcka dem också. Klockan på nattduksbordet visade 07.39. Sam vaknade alltid innan åtta och särskilt på julen. Wilma lyfte på huvudet och tog tag i tavlan som stod på sänggavelns kant. Det var en bild på henne och Elsa, det var på deras födelsedag och den gången som Wilma hälsade på Elsa på sjukhuset tog mamma bilden av dem när de spelade kort och drack saft. På ramen står det “Vila i frid Elsa”, Wilma gjorde ramen efter att Elsa dött och mamma satte bilden i den som ett minne. Från början stod den i vardagsrummet men Wilma tog den alltid till sitt rum på kvällen när hon skulle sova så mamma lät den stå kvar. Till slut lyckades Wilma ta sig ur sängen klockan var 09.14. Hon gick ner till vardagsrummet men hon gick bara förbi strumpan med paketet i, tills i år hade hon och Elsa alltid öppnat paketet tillsammans. Mamma, pappa och Sam var redan på nedervåningen och höll på att laga frukost. Wilma gick vidare in i vardagsrummet och la sig på soffan, hon stirrade bara in i väggen och började gråta. Elsa satte sig vid väggen som Wilma stirrade på, hon visste

att Wilma inte kunde se henne men ville i alla fall försöka. Bredvid henne stod granen, det luktade jul, alla paket från mamma och pappa låg under granen. Det var flest till Wilma, några var väl egentligen Elsas men de köpte väl paketen innan hon dog. – Från oss alla till er alla en riktigt god jul, hördes Benjamin Syrsa från Tv:n. Kalle Anka var slut. Sam och Wilma satt i soffan bredvid varandra och Elsa i fåtöljen. De alla visste vad som skulle hända. Snart skulle det ringa på dörren, mormor och morfar skulle komma. Sen skulle det gå en stund och sen kom farmor och farfar och deras farbror och kusiner. Alla med paket, mat och godis. Kusinerna skulle direkt gå upp tillsammans med Sam till hans rum. Lisa kusinen i Elsa och Wilmas ålder skulle sätta sig med Wilma och de vuxna skulle gå till köket och dricka glögg. Det är samma sak varje år men i år var det inte bara Lisa som satte sig i soffan med Wilma det var även den nya kusinen Linn som bara var några veckor gammal. Lisa och Wilma började prata om Elsa och hur mycket de saknade henne. Elsa blev varm inombords, även fast hon var död. Det blev kväll och mörkt, tomten hade redan varit här och alla hade fått sina paket. Den enda som inte var glad var Wilma. Hon tänkte bara på Elsa som inte var där med henne, även fast hon satt bredvid. Då kom mormor fram med ett paket till Wilma, hon öppnade det. Det var ett fotoalbum med henne och Elsa, på framsidan stod det “systrar för evigt”. Wilma fick en tår i ögat, hon öppnade och på första sidan var det

en bild på Wilma och Elsa helt nyfödda de låg i en kuvös, båda hade varsitt vitt armband med namnen på. Mormor satt bredvid och kollade in. Wilma bläddrade vidare och kom fram till en bild från hennes fjortonårsdag då hon och Elsa satt bredvid varandra och precis skulle blåsa ut ljusen. Det var knappt en vecka innan de fick reda på att Elsa hade cancer. Runt bordet satt mormor, morfar, farmor, farfar, deras farbror och kusiner. Wilma och Elsa hade fått varsitt halsband som där det stod ”bästa systrar”. Wilma lutade sig tillbaka i soffan och tänkte på hur roligt de haft när de har varit tillsammans och hur mycket de har varit med om alla födelsedagar, jular och i stort sett alla dagar de varit tillsammans. Det var ett år och fyra månader sedan men hon mindes fortfarande födelsedagen som om det var igår. På nästa sida var det en bild på hela familjen; mamma, pappa, Sam, Elsa och Wilma. Elsa och Wilma hade på sig sina halsband som det stod ”bästa systrar” på, mamma hade handen på Wilmas axel och pappa på Elsas. Sam stod längst fram mellan Elsa och Wilma. Wilma log när hon såg hur glad Elsa var även fast hon visste att hon troligen skulle dö.

På den sista sidan var det en bild på Elsa och en på gravstenen. På gravstenen stod det “Elsa Al 2002-2017 Älskad och saknad. Det var Wilma som valde vad det skulle stå under namnet. Wilma började gråta, hon la fotoalbumet på bordet och sprang in på sitt rum la sig på sängen och började gråta. Då öppnades dörren, Wilma skrek att den som kom in skulle gå. Det gjorde hon inte utan hon satte sig på sängen bredvid Wilma. Wilma kollade upp och där satt Elsa, Wilma försökte krama henne men armarna åkte bara igenom. – D…. d…. du är ett spöke, var det enda Wilma fick fram. Elsa nickade och såg sorgsen ut. De satt tysta en lång stund innan Wilma frågade hur det var möjligt. Elsa reste sig och gick bort till julstrumpan som hängde på dörren, hon tog dels upp ett paket men också en lapp. Hon la dem på sängen och satte sig i fåtöljen. Wilma öppnade lappen på den stod det: “Jag kommer alltid att vara med dig vad som än händer” Wilma öppnade paketet och i det låg det ett berlockhalsband med en bild på Elsa och en på Wilma. Wilma kollade mot fåtöljen men Elsa satt inte kvar men lappen låg fortfarande på sängen och Wilma visste att det var sant.

familjerelationer

På en sida var det en bild från sjukhuset, det var dagen innan Elsa dog. Wilma satt bredvid och grät och mamma, pappa och Sam satt i soffan. På bilden hade Elsa på sig halsbandet som de fått när de fyllt fjorton. Bredvid Wilma satt Lisa och höll Wilmas hand. Farmor och farfar satt på varsin stol i ett hörn.

63. våga stå upp för dig själv Gick ner till nedervåning för att borsta tänderna och sminka mig, det är ju vanligt för oss tjejer att göra det. “Öppna dörren! Noura jag har bråttom, måste du alltid vara inne i toaletten så där länge, speciellt när jag behöver gå in. Mamma, kan du säga till henne att öppna, snälla?” Så jobbig tvilling jag har. Noura och jag ser exakt likadana ut. Hon har långt blont hår som mig och blåa ögon. Vi brukar alltid sminka oss till skolan och ibland tar vi olika smink så folk kan åtminstone skilja på oss. Vi brukar sätta på musik och turas om vem som ska välja, bara för att vi är likadana personer i utseende betyder det inte att vi har likadan musiksmak också. Vi höjer volymen till max och får good feeling inför dagen så vi är igång. “Sänk volymen!” vrålar mamma men vi struntar i det och fortsätter. Jag flätar åt Noura och hon kammar mitt hår åt mig. Ibland tycker min mamma att vi är så snälla mot varandra men vi var mycket snällare mot varandra när vi var mindre. Vi tänkte gå till parken och spela basket, för det var en solig dag. Det är faktiskt mycket roligare än vad det låter och alla ungdomar brukar hänga där. Men det finns några jag ogillade i den där parken som tydligen kallades för populära gänget. Men för mig och Noura kallades dom idioterna. I det där gänget fanns det en tjej som var med och hon gav oss alltid blickar och vi hörde hur hon viskade till dom andra: “På riktigt hur orkar dom ser likadana ut? Dom kanske också har likadana bröst”. Jag såg hur dom andra fnissade till. En kille kommer fram till oss och sa: “gå härifrån, det är vi som ska spela här” och då svarade Noura: ”Vem är det som bestämmer?” Jag var mer den som inte vågade säga ifrån, så jag stod bara bakom Noura som en rädd råtta och försökte undvika att det blev konflikt för dom var fler än oss. Men Noura var bestämd och ville inte gå därifrån, jag försökte dra hennes hand så att vi kunde gå iväg men hon vägrade. Jag såg hur Noura föll ner på marken på några sekunder innan jag ens hann tänka på vad jag skulle göra. Dom sprang iväg innan jag ens kunde se vilket håll dom sprang åt, men jag brydde mig

Margaretha Ekholm

inte för vad skulle jag kunna göra? Noura var allvarlig skadad så jag fokuserade mer på att hjälpa henne. Såg hur hennes ögon var svullna och täckta av blod så jag ringde mamma och vi fick åka till sjukhuset. När vi satt i bilen tänkte jag tyst för mig själv att det här skulle inte hänt Noura om jag inte var så feg och istället kunde hjälpa henne istället för att stå bakom hennes rygg och förvänta mig att hon ska stå upp för mig i alla situationer det blir konflikt. Jag hade skuldkänslor över vad som hände Noura. – Mamma kan vi snälla snälla gå tillbaka till parken igen? – På ett villkor. – Vad? – Ja, att ni inte går till där dom dumma människorna är. Jag svarar bara ja, men själv visste jag att om dom kommer tillbaka, att jag skulle reagera den här gången. Vi tar våra cyklar och cyklar till parken, många människor var fortfarande där men dom där idioterna var inte där den här den gången men vi båda visste att dom skulle komma tillbaka när som helst. Vi hör att några ungdomar gapar och skrattar från långt håll och jag har en magkänsla att det är dom som är på väg. Men den här gången ska jag stå upp för mig själv oavsett om jag blir lite rädd. Ser hur deras fotsteg närmar sig, ju närmare dom kommer desto mer rädd blir jag. – Vad gör ni här igen? Har vi inte sagt åt er att ni inte skulle komma hit? – Din omogna unge vad vill du oss? svarar jag högt och tydligt. Och knuffar honom i axeln och griper min andra hand i Noura och frågar om vi ska fortsätta spela. Jag hör inget ljud av någon, alla blev förvånade och kände skam. Efteråt gapar den där tjejen “kom så går vi härifrån vi lägger inte mer energi på dom här ungarna.” Då gapar jag efter henne och säger ”det är bra för er att inte göra det!” Vi kollar på varandra och ler. Jag känner mig så stolt, har inte känt mig såhär stolt sen förra veckan när jag fick ett A.

Hibo Cabdi

mobbning och utsatthet

64. Att försöka gå vidare Jag stod där helt skräckslagen. Visste inte hur jag skulle tänka, tycka eller må? Visste inte om jag kunde tro på det eller inte? Allt var bara en stor, stor suddighet. Min allra bästa vän, den enda vännen jag hade som verkligen förstod mig är borta. Varför hände det här inte mig? Jag är i så fall den som förtjänade det här och inte hon. Dagen var för exakt ett år sedan. Den 20 oktober 2013 och jag kan fortfarande inte sluta tänka på det. Jag har ingenstans att ta vägen, Är vilse i mörkret och är stressad. Jag menade inte att såra henne. Jag förväntade mig inte det här.

Jag träffade min mormor då och då. Hon var nog den enda som verkligen brydde sig om mig. Men hon bor inte så nära. När jag träffade henne brukade hon försöka ge mig tips som kanske är lite hjälpsamma, det brukar aldrig kännas meningsfullt men den här gången var det annorlunda. Hon sa till mig: “Låt inte en dålig dag få dig känna att du har ett dåligt liv”. Jag slutade aldrig tänka på vad mormor hade sagt till mig. Hon sa också “Du är nitton år, GÅ VIDARE!”. Det var inte så lätt att gå vidare och det borde ju hon förstå.

Det var en lördag kväll, Vi var på väg hem från bio; vi pratade, pratade och pratade. Sedan började ett tjafs växa fram, vet inte hur men jag blev förbannad så dessa ord bara flög ut ur min mun. ”Du förtjänar inte att leva”, sa jag. Hon tittade på mig med en sorgsen blick och var helt tårögd. Hon sprang genast därifrån och var borta innan jag ens hann säga ett ord. Jag sprang raskt efter henne men visste inte vart hon tog vägen. Det var så mörkt ute så jag blev ganska orolig, något kanske hade hänt med henne. Jag rusade genom skogen och letade överallt, jag kunde inte se henne någonstans. Jag tog fram min mobil och satte på ficklampan, när den tändes såg jag omedelbart henne på änden av en brygga vid slutet av skogen. Jag sprang allt vad jag hade och skrek.

Jag orkade inte leva. Det skulle ju vara mycket lättare om jag också dog, fast jag vågade inte. Jag fattade inte hur hon kunde göra det; hennes familj, hennes framtid, hennes drömmar. Allt det där var helt borta. Jag satt i mitt rum, matrester överallt och kläder som hängde här och där. Mitt rum hade vart såhär stökigt i ungefär en månad nu men jag orkade inte bry mig. Nu började jag tänka på mina planer och att sluta vara så här “slarvig”. Jag bestämde mig för att glömma det som hade hänt i det förflutna. Min depression hade tagit över mitt liv.

MOBBNING OCH UTSATTHET

LINA, NEEEEEJ! Det var för sent. Hon hoppade i det iskalla vattnet. Jag försökte se genom vattnet men det var helt omöjligt, så jag hoppade i. Vattnet var för kallt och jag kunde inte vara där länge till. Sedan dess har jag inte orkat ta tag i mitt liv. Jag har blivit avstängd från skolan och vet inte vart jag ska ta vägen. Mina föräldrar är skilda och ingen av dem orkar bry sig om min situation. Har inga syskon som kan hjälpa mig. Lina var den enda vännen jag hade. Med ingen hjälp alls var det väldigt svårt för mig.

Jag började med att hitta en ny vän, en sådan som kunde bry sig om mig så som Lina gjorde. Jag hade fått en plats i en ny skola. I skolan hade jag fått en ny vän, Jasmin hette hon. Jasmin var en jättesnäll och underbar tjej. Hon var väldigt annorlunda men det var en bra sak. Efter att jag blev vän med Jasmin lärde jag känna hennes vänner. De var väldigt lika henne och jag älskade ju hennes personlighet så jag gillade dem. Jag förändrade mig själv och slutade göra allt som bara drog ner mig. Jag fick nya vänner och äntligen städade jag mitt rum. Mitt liv var en stor, stor röra men jag hade förbättrats. Att gå igenom allt jag gick igenom och sedan kunna gå vidare och bli lycklig, det är att växa upp!

Sabrin Hussein Ali

65. BLÅÖGD Mina bruna linser for mot golvet och alla i skolan stod och bara slängde allt hat mot mig och kritiserade mina väldigt blå ögon, helt plötsligt blev jag den fula blåögda tjejen.

huvud tänker jag: ”vad är det som egentligen försigår?” . Sedan börjar mamma med att säga detta till mig.

Idag fick jag reda på att vi ska flytta till Italien. Mina första tankar var väldigt positiva men sedan så insåg jag att jag kommer lämna min bästa vän för tillfället. Hon heter Klara och gillar att styla både sig själv och andra.

– Vad menar du med att ni inte längre är tillsammans?.

Jag ringer Klara så fort jag kan och säger till henne att möta upp mig vid Gamla stan i Stockholm. Så fort jag lägger på luren så springer jag ut genom dörren och lämnar den på glänt. På långt håll ser jag ser Klara springa mot mig och att hon är helt röd och utmattat i ansiktet efter att hon sprungit så långt. Klara flämtar högt och orkar knappt prata men sedan hör jag att hon säger: – Säg vad som hänt på en gång! – Jag ska flytta till Italien, fick reda på det alldeles nyss, säger jag sorgset. – Va, när då? frågar Klara förvånat. – Om två dagar. Sedan så springer jag med tårar i ögonen och lämnar Klara där alldeles ensam. Jag känner mig väldigt elak mot Klara och ångrar att det var det sista jag sa till henne innan jag lämnade Sverige. Jag är så arg på mig själv, så arg att jag kastar min mobil på bordet så att den spricker lite grann, men så fort jag kliver in i huset så står mina föräldrar precis framför mig. De står och kollar på mig väldigt länge utan att säga ett enda ord. De ser väldigt oroliga ut. I mitt

– Anledningen till varför vi ska flytta är för att din pappa och jag inte längre är tillsammans.

Mamma ville inte säga anledning till varför de inte är tillsammans längre men jag fick iallafall reda på hur länge vi ska vara borta ifrån Sverige. Idag är det dags att flytta. Jag har så mycket inom mig som jag bara vill släppa ut, men det går inte. Nu är det iallafall dags och jag känner mig hyfsat redo. Jag känner mig väldigt lugn och har hunnit göra mycket saker utan att vara stressad. Till exempel så har jag hunnit duscha klockan 06:25 på morgonen, hunnit äta mer frukost än vanligt och även hunnit sova längre eftersom jag gick och la mig klockan 21:45. Nu sitter jag ombord på flygplanet och har aldrig mått så här bra i hela mitt liv. Jag är såklart nervös för att börja i en ny skola med nya vänner men ändå så får jag en tanke av att det inte kommer gå så bra för mig där. Jag blev mobbad när jag var mindre, men tagit mig igenom det och nu är jag rädd för att det ska hända igen. Såklart har jag blivit mer självsäker de senaste åren men den känslan finns kvar och jag kan lätt gå tillbaka till dit jag var. Mina första steg in i det nya huset. Jag är så exalterad över imorgon för det är då jag börjar skolan. Mitt schema har jag redan fått och jag tycker att det är ganska bra tider.

Nästa dag kommer jag med bruna linser till skolan och helt plötsligt får jag många vänner. Jag känner mig även lite kränkt då för att de inte gillar mig för den jag är utan att de gillar mig för den jag låtsas vara. Mamma har lärt mig om att ta ansvar och att växa upp från massa barnsliga saker. I detta fall så skulle jag försöka mogna upp och inte bry mig om alla i min omgivning men såklart så ska allt gå åt skogen. Det som då händer är att jag ska gå och äta i matsalen helt själv eftersom mina klasskompisar aldrig brukar äta i matsalen. Plötslig märker jag att det sitter några där och äter lunch

idag. Därför så går jag till dem med snabba hastiga steg men det som istället händer är att jag snubblar. Det som jag inte velat skulle hända har precis hänt. Mina bruna linser far mot golvet och alla i skolan står och bara slänger allt hat mot mig och kritiserar mina väldigt blå ögon, helt plötsligt blev jag den fula blåögda tjejen. Jag börjar bli helt röd i ansiktet och sedan så känner jag hur en tår droppar ned från mina ögon. Jag känner hur blöta mina ögonfransar blir och jag känner hur mina händer började skaka hysteriskt. Alla i skolan bara står och glor på mig och jag bara sitter där utan att göra något. Tills jag hör hur mamma springer in med tunga högljudda steg. Det visade sig att nästa dag så skulle skolan ha en presentation för hela skolans elever och lärare. Ämnet handlade just om mobbning och jag tyckte att det var en bra idé att vara med och stödja alla människor som är mobbade eftersom att jag vet hur det känns att vara mobbad. Presentationen skulle vara tjugofem minuter och där stod jag inför hela skolan och brydde mig inte alls om vad andra tycker. Jag har lärt mig från igår att om jag ställer upp för saker som jag tycker är viktigt så blir jag inte rädd. För jag vill få min röst hörd och jag vill att fler människor även ska stödja detta tillsammans med mig. Den dagen så bad hela skolan mig om ursäkt och jag tog emot deras förlåtelse eftersom enligt mig så är det barnsligt att vara arg över något i onödan. Jag har helt enkelt växt upp.

Nima Mohamed Abdi Rashed

66. BYTET – Visa dem att du har växt upp, tänker jag och ser mig själv i toalettspegeln. Snart ska jag in på lektion och då är det min tur. Den här vårterminen ska inte börja såsom höstterminen slutade. Jag ska bara stå där framme, framför min idiotiska klass och prata om något SO-ämne. Ingen bryr sig egentligen förutom Hilma och hennes gäng. De sitter och småflinar och kollar på mig som om jag vore deras byte, som om de bara väntar på att jag ska ta ett felsteg så de kan hugga till. Men jag kommer inte att ta ett felsteg, det kommer inte att bli som förra gången. Det är slutet av höstterminen och snart ska jag äntligen få jullov, bara tre dagar kvar. Jag säger äntligen för att skolan och särskilt Hilma och hennes gäng är ett helvete. Ett helvete som de känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån. Den här morgonen vaknade jag upp med ångest, det brukar jag göra, för jag visste att nån gång under dagen kommer jag stå inne på toaletten och se mina tårar falla. Så brukar det vara och så blev det. Nu står jag här inne och kollar mig själv i spegeln. Min mascara rinner lätt ner på min kind tillsammans med mina tårar. Anledningen var såklart Hilma och hennes gäng igen. Den här dagen var en av de värsta gångerna, eller det blev bara för mycket för mig. Först hade dem fällt mig i korridoren framför alla. Jag hade precis tagit mina böcker från mitt klottrade skåp och var på väg till svenskalektionen. Jag såg att deras gäng stod längre fram i korridoren men fortsatte ändå gå. Små skratt och fula ord hörde jag från deras ironiska röster. Jag kollade ner i min mobil för att undvika dem, så jag ser inte benet som en av tjejerna tar ut. Och efter ett ögonblick låg jag där på det smutsiga skolgolvet och skämdes. Jag försöker ignorera alla skratt och ord som kommer från elever som jag inte

ens känner men det är svårare och svårare för varje gång. Det är som djur, bytena bara går ute och måste hålla vakt och akta sig för rovdjuren. Rovdjuren vet ändå alltid vart deras byten är och gör allt för att de ska bli svagare och till slut inte orka mer. Det är som att jag är ett byte.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Idag är det dags att börja i min nya skola och jag är så nervös, nu börjar verkligen nerverna komma igång. När jag kliver in i klassrummet så hör jag redan då att det är tjejer som fnissar åt mig och jag börjar känna mig lite kränkt på något sätt. Någon skrattar högt där bak och säger ‘’Dagli occhi’’. Jag har inte en blekaste aning om vad det där betyder men jag försöker bara strunta i det. Efter ett par lektioner så får jag lära känna en tjej som tycker att jag ser konstig ut. Hon själv har väldigt bruna ögon medan jag har väldigt blåa ögon. Hon hämtar snabbt ett gäng tjejer och alla står en cirkel runt mig och bara stirrar på mig. Jag får snabbt lära mig att man gör så när någon inte hör hemma här. Jag säger snabbt utan att tänka att jag har blåa linser på mig. Tjejerna säger helt på engelska ‘’Of course we knew that’’ med en snabb handrörelse. Jag känner även att det kommer en liten vindpust som försiktigt nuddar min kind. Jag springer hem från skolan och har aldrig varit så andfådd som jag är. Jag fattar inte riktigt vad de menar med att de vet att jag har linser. Det är ett faktum att jag inte har linser på mig.

På svenskalektionen ska vi presentera för hela klassen. Det är det värsta jag vet, jag har ångest redan innan lektionen och har haft det de senaste dagarna. Jag förstår inte varför eller vart den här känslan kommer ifrån, den har bara alltid funnits och jag måste verkligen få bort den. Nu står jag här framme och har pratat om förstasidan och det gick väl okej, bara fyra kvar. Jag ser att Hilma och hennes gäng börjar le smått. På det andra sidan, där det borde varit stödord som jag skrivit var det istället en bild på en gorilla med mitt, ja MITT ansikte inklippt! Hela klassen börja skratta och jag skämdes så himla mycket. Jag blir helt stel där jag står och fastnar i tanken på hur de lyckats med det här. Jag kommer snabbt tillbaka från min tanke, tar min dator och springer ut från klassrummet. Under tiden som jag springer gråtandes till mitt skåp så tänker jag på när jag tog felsteget så Hilma och hennes gäng kunde göra det här. Det måste varit när... Plötsligt vaknar jag upp från tillbakablicken från det hemska avslutet på höstterminen av att någon rycker i toalettdörren. Jag kollar ner på min mobil för att se vad klockan är och inser att jag måste gå till lektionen. En sista gång kollar jag mig själv i toalettspegeln innan den ångestfyllda presentationen och ser en person som har växt under lovet. Jag ska inte bli något byte eller ta ett felsteg för Hilma och hennes gäng igen.

Alicia Lundberg Claesson

67. DAGBOKEN 01/08/2012

03/06/2012

Idag var det första dagen av 8:an och allt verkar bra, skönt att både Alicia och Fredde var friska idag. Jag menar, livet utan dem? Pfft, finns ju inte ens haha. Alla andra klasskompisar är ju typ irrelevanta. Aja, ses nästa gång jag vill skriva!

Denna dagbok skulle först handla om mig men nu handlar den mer om Fredde, jag vet inte varför det blev så men så får det nu vara. Fredde har nu liksom pratat om “Hur skönt det skulle vara att bara försvinna”. Jag fattar inte vad han menar men det oroar mig, tänk om han skulle försvinna bara… jag vet inte hur jag skulle bära mig åt.

01/16/2012 Hej, hade lust att skriva nu igen. Aja, vi ska tydligen ha redovisning nästa vecka om nåt som har hänt i ditt liv eller typ något om dig och liksom vafan är det för skräp. Är lite nervös över det men annars är allt rätt så ok, tror jag kan vara förkyld dock, det är ju typ -60oC ute så va fan. Kommer tillbaks efter redovisningen da. 01/23/2012

MOBBNING OCH UTSATTHET

Redovisningen var ok antar jag… Asså för mig då. Är bara lite sur för att alla började skratta när Fredde ramlade innan han skulle gå upp och redovisa. Så ingen kunde ta honom seriöst när han pratade om sin sjukdom.

Har inte skrivit på ett tag, eftersom jag har varit upptagen att försöka hjälpa Fredde. Han har sagt massa saker om hur livet suger, hur han skadar sig själv och hur alla hatar honom. Jag säger emot, såklart, vad ska jag annars göra? Han vill inte att jag ska säga till nån så då jag gör jag inte det. 04/04/2012 Vi har två studiedagar plus helg nu, så vi får liksom fyra dagar ledighet. Måste ta vara på denna tid för att prata med Fredde.

02/03/2012

04/05/2012

Är fortfarande sur på hur folk behandlar Fredde, alltså jag vet att de skämtar men nu när han är bipolär eller vad det heter så kan han ju inte direkt kontrollera sina känslor. Liksom ingen vet om det förutom jag och Alicia. Så jag kan ju inte direkt bara komma fram och säga “EJ! SLUTA HAN ÄR BIPOLÄR” för liksom han vill inte att nån ska veta det men jag vill fortfarande hjälpa honom.

Han har inte svarat på mina sms, försökt ringa honom men han lägger bara på innan fjärde signalen. Vad är det som pågår?

02/05/2012 Jag har pratat med mamma och pappa om att Fredde är bipolär. Det enda de säger är att jag ska hjälpa honom när det behövs och stötta honom för att ha denna sjukdom som han har kan leda dig till självmord. Och jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. 02/06/2012 Faktiskt så har jag börjat gillat att skriva här mer och mer. Så skriver idag också. Det känns som om Fredde verkar må bra nu jag är bara mycket förvirrad med hur han beter sig. För han liksom har olika känslor under olika perioder. Jag kan inte så mycket om bipolaritet men antar att det har med det att göra. 02/27/2012 Jag vet inte hur jag ska reagera på detta. Fredde har varit mycket öppen ofta och normal i mina ögon. Vi messar ibland om hur han känner sig osv. Fast nu har han börjat, liksom… skicka bilder på när han har skadar sig själv, alltså jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Ska jag säga till någon? Eller hålla det bara för oss? 03/01/2012 Jag pratade med Alicia om hur Fredde beter sig, alltså inte om bilderna men generellt hur han har varit i skolan. Hon tycker också att han går genom perioder så att säga, och liksom är annorlunda vid typ olika veckor. Jag har försökt att komma bättre kontakt med honom om bilderna under skolgången men han låtsas som inget av det har hänt. 03/02/2012 Jag är så himla orolig bara, jag känner på mig att Fredde gömmer hur kan känner sig för oss, jag fattar inte varför han bara inte pratar med oss. Han brukade alltid vara så öppen och enkel att prata med förr i tiden. Vad är det som händer??

04/03/2012

04/06/2012 Fortfarande ingen kontakt ifrån Fredde, börjar oroa mig. Jag tänker alltid på det värsta, men mamma och pappa säger att jag inte ska oroa mig så jag litar på dem iallafall. 04/07/2012 Han är borta. Han skrev inte ens en lapp. Det bara hände. Jag gråter inte, varför gråter jag inte? Är det nåt fel på mig? Har jag inga känslor? Fredde är borta och jag är inte ens ledsen. 05/15/2012 Hej. Jag är tillbaka, alltså, jag har försökt vara ledsen över hur en av mina bästa vänner är borta men jag kan bara inte. Jag är en sociopat, eller hur? 05/16/2012 Varför sa jag inget till nån? VARFÖR BERÄTTADE JAG INTE FÖR MAMMA OCH PAPPA!? VARFÖR SA JAG INGET TILL NÅGON, SA JU INTE ENS TILL ALICIA! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG! JAG DÖDADE MIN BÄSTA VÄN FÖR JAG INTE VILLE SÄGA TILL NÅGON… Jag dödade en person som jag har levt med nästan hela mitt liv och jag kan inte ens vara ledsen över att han inte finns kvar! Jag är en hemsk person. 05/17/2012 Jag vill inte mer, alla skämtar om hur han är död, Alicia går inte till skolan längre, hon skolkar och stannar hemma. Jag är ensam bland folk som skrattar över nån jag har i grund och botten; dödat. Jag vill sticka, jag vill dra härifrån “Vill inte mer, jag vill dra, en mördare” det var de enda orden som åkte runt i mitt huvud. Jag la undan boken på en av brons sidor. Jag är högt uppe nu, vill bara falla. Jag hör hur blåsten åker igenom skogen under bron. Jag kollar ner på rälsen nedanför. Rälsen börjar skaka. Jag börjar skaka. Den kommer närmre, jag hör hur det kommer närmre. Detta är slutet. Jag slappnar av i hela kroppen och faller. Allt känns bra nu. Förlåt för att jag dödade dig, vi ses snart.

Albin Andersson

68. DAGISKRISEN

Calle vaknar upp av att hans pappa drar bort täcket och börjar brottas med Calle. Calle lyckas klättra upp på ryggen på sin pappa och kittlar honom tills han bara kan ligga och skratta. Pappa förklarar att han har gjort frukost med varm choklad till Calle. Calle klär på sig kläderna snabbare än någonsin och rusar in i köket. Där möts han av mammas varma blick som redan står och dricker choklad med lite grädde på. Efter frukosten så får Calle skjuts till Oxelgården som är hans dagis. När han kommer till dagiset så ser han direkt att Kotten, Korven och Gurkan står och väntar på honom vid grinden. Han säger hej då till sin pappa som undrar om allting är okej? Calle svarar att det är okej fast att han redan har en klump i halsen. Han försöker att inte kolla på dem medan han öppnar grinden. När han tror att han har kommit förbi så känner han en stor hand på sin axel. Han vänder sig om sakta och hans hjärta dunkar jättesnabbt, men nu ser han bara en stor mage mitt framför sig och sen så kollar han upp och då ser han att de är en av förskollärarna som bara vill berätta att de ska gå in. Han blir lättad, men sedan så ser han att Kotten står och väntar på honom vid dörren till dagiset. Han försöker att undvika Kotten, men deras blickar möts ändå. Han tror att han sluppit undan, men då känner han att han dras tillbaka och blir nerslängd i gruset. Kotten står där och skrattar innan han går in igen. Calle ligger kvar och drar på det lite och när han bestämmer sig för att stiga upp så hör han en pipig röst, det är Eva-Anna och hon undrar hur han mår. Calle får inte fram något ord och det slutar med att han får fram ett litet pip. Eva-Anna hjälper honom upp och borstar av honom. De går in tillsammans och sätter sig vid legolådan. Där sitter de tysta en stund innan Calle får fram ett tack och ger henne en kram och innan han ens hinner tänka kramar hon tillbaks. Det känns skönt att få krama någon och det här är ju inte vem som helst utan det här är ju Eva-Anna, personen som han blir glad av att bara se le. De snackar om det nya lego Star Wars-spelet som precis har kommit ut. Calle är överraskad för han trodde inte att tjejer tyckte om sådant. Efter att Calle och Eva-Anna hade hängt ett tag så tycker Calle att det känns som att de har känt varandra i evigheter. När Calle och Eva-Anna precis ska klättra upp i det stora trädet så ser Calle att hans pappa står och vinkar vid grinden. Calle förklarar att han ska dra hem. Eva-Anna förstår och vinkar hejdå. När Calle börjar närma sig grinden så hör han gummistövlar som skrapar mot gruset, det är Eva-Anna som kommer i full fart. Hon stannar precis framför

honom och står där och andas ut innan hon pussar honom på läpparna. Det var väldigt plötsligt och Calle håller på att svimma. Hon säger hej då och springer in igen, Calle bara står vid grinden och är helt chockad. Det första Calle gör är att kolla om hans pappa såg, men hans pappa sitter redan i Volvon och kollar ner i mobilen. Han kliver in i bilen och stänger dörren. Calles pappa frågar hur hans dag har varit och Calle svarar att den har varit som vanligt, fast att inombords så svävar han på moln. Han tänker redan på morgondagen och att han kanske ska fråga Eva-Anna om hon vill bli tillsammans. Det ska han nog se till att göra, tänker han. Calle vaknar upp, inte av att pappa väcker honom utan av att hans mamma och pappa bråkar. De brukar bråka och skrika åt varandra ofta, det gör Calle ledsen, men inte idag eftersom att idag får han träffa Eva-Anna. Calle stiger upp glatt och tar på sig sina finaste kläder med spidermansymbolen på tröjan. Han går ut i köket där han är förvånad över att inte få se sin mamma eller pappa. Det enda han ser när han kommer in i rummet är några kastruller som ligger lite utspridda. Han fixar sin egen frukost, det blir två Nutellamackor. När han är mätt och belåten så tar han sin trehjuling till skolan utan att borsta tänderna. När han kommer fram till skolan så parkerar han trehjulingen bredvid några bilar. Han ser att alla barnen är inne förutom Eva-Anna som står vid grinden och väntar på honom och har det där leendet som gör så att man får fjärilar i magen. Han klampar fram till henne som en stolt VM-vinnare och säger hej och ger henne en kram. De går in tillsammans och sätter sig på samma ställe som igår och börjar babbla på. Mitt i allt babblande så kommer Calle på att han skulle fråga chans på Eva-Anna. Calle tvekar lite men frågar snabbt och enkelt som att det inte vore något speciellt. Eva-Anna ser lite chockad ut från början, men sedan så ler hon igen och svarar ja på frågan. De båda börjar skratta och fylls av lättnad.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Calle vaknar upp från sin snuttestund på grund av att Tårtan snarkar väldigt högt och ståtligt. Calle orkar inte sova mer så han går ut i mellisrummet och äter sin halvbruna banan. När han är på sin sista tugga så ser han att Kotten, Korven och Gurkan kommer mot honom med ett glas mjölk var och de ser ut att ha något i kikaren. Precis när Calle ställer sig upp och ska gå iväg så känner han att kall vätska rinner ner i nacken på honom, han vänder sig om och ser att alla tre sitter och skrattar. Calle känner att tårarna bränner bakom ögonlocken. Innan tårarna hinner fram så springer Calle in på den stinkande toaletten. Calle tycker att det är orättvist att han blir mobbad bara för att han tog den röda spaden från Kotten. Det var en månad sen det hände och nu har Calle blivit kränkt varje dag. Han har bett om ursäkt, men det funkar inte. Nu har Calle tagit mod till sig och vågar gå ut från toaletten. Utanför är det tyst och alla barn förutom ett är ute och leker, det är Eva-Anna som han har varit kär i ända sedan hon började på deras dagis. Han har inte vågat prata med henne än, men imorgon så lovar han sig själv att han ska göra det.

När de sedan har ätit och ska gå ut så ser de att Kotten, Korven och Gurkan står ute vid gungorna. De ser ut att spana efter något eller någon. Calle och Eva-Anna går bort till sandlådan istället och sitter och leker där. Efter ett tag av lek och skratt så ser de att mobbarna börjar närma sig och de ser inte glada ut. När de kommer fram till Calle så börjar de med att sparka sand i ansiktet på Calle och de skrattar åt honom. Sen ska Gurkan precis dra upp Calles kalsonger ovanför Calles huvud, men då skriker någon till, det är Eva-Anna som skriker till. Hon skriker att de ska sluta och sparkar Gurkan mellan benen. Mobbarna ser väldigt förvånade ut, speciellt Kotten som alltid brukar se sur ut. Hon förklarar att det här inte är ok och undrar varför de gör så mot Calle. De förklarar att han tog den röda spaden från Kotten, men då svarar Calle snabbt tillbaka att han inte visste att det var Kottens. Nu står alla fem och är tysta och kollar ner i marken. Efter en stund så ber Kotten om ursäkt och Korven och Gurkan gör snabbt samma sak. De bestämmer att de inte ska vara dryga längre och att de istället ska vara kompisar med varandra. De kramar varandra och sedan går Calle och Eva-Anna åt ena hållet och Kotten, Korven och Gurkan går åt andra. Nu när Calle skulle hem så ville Eva-Anna jättegärna följa med, men Calle förklarade att det var lite problem hemma och att de kanske skulle kunna leka imorgon istället, fast att Calle visste att det inte skulle gå heller. När Calle kom hem så kändes inte allting rätt. Han öppnade dörren till hallen och det han ser vill inget barn någonsin se.

Charlie Karlsson

69. DEN OSYNLIGE Jag var en trettonåring som inte hade mat och pengar vid lunch. Klockan var mycket och det hade redan blivit mörkt ute. jag gick hem efter skolan, när jag kommer fram till vår lägenhet stannar jag och kollar upp mot vårt fönster. Jag ska snart vänta på att allt ska gå över. Jag valde inte mitt liv men jag kan välja hur och när det ska sluta. Det är precis vad jag tänker göra nu. De blir snabbt kallt i rummet efter jag öppnat fönstret. Jag står i det stora fönstret och kollar ut över alla bilar, människor och träd en sista gång. Det är försent att ändra sig nu. Jag var ett misstag och hör inte hemma här, det finns bara en utväg. Jag ska göra världen en tjänst och alla ska få som de vill. Jag vet inte varför jag fortfarande står kvar i fönstret, kanske för att jag vill att någon ska komma och dra mig tillbaka som i filmer. Men det här är verklighet, ingen kommer att komma. Jag är osynlig för världen och människorna på gatan.

Jag tar ett sista andetag och kliver ut i tomma intet. Håret fladdrar och den kalla vinden mot ansiktet och armarna är isande. Om några sekunder är det över tänker jag. En sista gång ser jag framför mig alla människor som fått mig att känna så här, marken närmar sig och jag ler. Plötsligt är allt borta. Jag ser mig själv ligga på gatan, sönderslagen och blodig. Alla människor runt omkring mig, helt plötsligt ser folk mig. Nu när det är försent. Sjukvårdare är redan på plats och några okända tar in min kropp i ambulansen. Mammor håller för sina barns ögon. Några från skolan som knappt visste att jag existerade såg mig äntligen. Killen jag alltid har kollat på sedan trean, kollade på mig för första gången. Jag ångrar mig inte och jag är inte rädd, det finns bara en tanke. Jag är äntligen fri.

Sadak Shidane Ali

70. DET ÄR OKEJ VARA DIG SJÄLV MOBBNING OCH UTSATTHET

Jag stod och funderade på om det är värt det, om det där steget är värt att ta. Ett enda steg sedan är jag fri. Fri från precis allt och alla. Allt började egentligen med att jag älskade. Jag gick i 9m, jag var femton år och mitt namn var Max. Eller egentligen Maxim Johnsson. Jag hade precis flyttat till nånting som jag inte riktigt var helt okej med. Jag ville inte flytta, ville inte vara den nya tjejen. Framförallt så var jag inte redo för mer förändringar. Det räckte med att jag kände mig borttappad i mig själv. Men mina föräldrar ville starta på nytt så jag hade inget val. Hela mitt liv hade jag vuxit upp i Karlskrona. Jag var verkligen inte redo för Göteborg men ingen visste varför, det var bara jag som visste den djupaste anledningen till varför jag var så rädd. Rädd för fler förändringar. Jag var i Göteborg nu, helt ensam och förvirrad. Jag kände ingen. Kanske var det så här att flytta, vad visste jag? Man kanske skulle känna som jag gjorde? Är det normalt? frågade jag mig själv ett antal par gånger. Var jag normal? En fråga jag inte visste svaret på men snart skulle jag få veta. Första skoldagen klev jag upp ur min säng, drog på mig mina kläder och gick ner för att äta. Jag var nervös för att komma till en ny skola med nya människor men det var bara att bita ihop och gå. Även fast mamma sa till mig att allt kommer att bli bra, att jag kommer få vänner, så var de något i mig som sa att hon hade fel. Där kom jag in i klassrummet. Tjugoen ansikten vändes mot mig och fyrtiotvå ögon stirrade på mig. Om jag var nervös var inte ens en fråga jag ställde mig själv längre, jag var skiträdd och obekväm att ha så många som la fokus på mig. – Här har vi en ny elev från Karlskrona, Maxim heter hon och…, sa läraren – Jag heter Max, alla kallar mig Max, sa jag. – Jaha förlåt Max, du kan sätta dig på rad två från höger, näst längst bak. Alla ögon följde mig när jag skulle sätta mig ner och vändes snabbt när jag kollade tillbaka. Klockan ringde och alla gick ut ur klassrummet. Det kom fram en tjej, Agnes hette hon. Hon drog med mig till lunchen så jag slapp sitta själv, jag tänkte att det här var väl en bra start? Men det var ju bara vad jag trodde. Hon var supersnäll och populär i hela skolan. Jag och hon satte oss ner och precis när hon sa mitt namn så kom typ hundra pers, killar och tjejer, och satte sig och alla började skratta och prata. Så klart så förstod jag inte ett ord av vad de pratade om. Jag hade ingen blekaste aning. Till slut så presenterade Agnes mig. Ingen av dem hade lagt märke till mig men de verkade väl trevliga.

Men det var bara som jag trodde. Jag kollade runt i matsalen och såg två personer som satt och vinkade på mig. Jag kollade på Agnes men hon var upptagen i något helt annat så jag smög bort mot bordet. – Hej och välkommen till Johannesbergsskolan, mitt namn är Gina och de här är Agust. – Hejsan, vem är du? sa han. – Hej, jag är Maxim, eller ja, alla kallar mig Max. Helt plötsligt började de skratta. Jag tänkte att jag sagt någonting fel, att mitt namn var konstigt eller att jag spillt på min tröja. -Förlåt vi menade inte att skratta åt dig, men varför i hela friden sitter du med Agnes och hennes plastvänner? – Vadå plastvänner? De verkar snälla – Jo säkert, de är de värsta du kan tänka dig. De är plastgänget, fullt med bullshit och lögner, sa Agust. – Seriöst, de verkar väldigt snälla mot mig. – Lita på mig. De är de värsta på skolan. Jag har känt Agnes sedan vi var små, vi var bästa vänner men inte nu längre. Hon låtsas att jag inte finns men jag bryr mig inte. Hon är inget att ha, sa Gina. De bad mig att sitta med dem och jag ville verkligen det men då ropade Agnes och hennes vänner på mig så jag gick dit bort. Men det var något som Gina bad mig om, något som jag var väldigt osäker på om jag ville men jag sa ja. Planen var att jag skulle låtsas att vara vänner med dem så jag sen skulle kunna bli med i deras lilla gäng. Då skulle jag sen kunna få se hur de är. Sedan ville så klart Gina och Agust veta vad de sa. De ville ge henne det liv hon förtjänade. De ville att alla skulle veta vem hon egentligen är, hennes sanna jag. Då hände något som jag inte hade planerat, jag fick en underlig känsla, jag kunde inte riktigt beskriva den för mig själv, men den släppte inte. Varje gång jag såg Agnes kom den tillbaka. En varm känsla, mitt hjärta slog fortare varje gång jag såg henne, allt påminde om henne. Jag var kär. Ingen fick veta detta, absolut ingen, det var bara jag som visste och jag var inte nöjd med att vara gay och om någon skulle få reda på det var mitt liv över. Jag kände mig äcklig. Varför var inte jag som alla andra? Varför var just jag ett freak, ett missfoster? Jag vaknade morgonen därpå och gick till skolan som vanligt. Det var måndag och inte visste jag att detta skulle bli mitt livs värsta dag. Jag skrev ner allt i min dagbok, den är den enda som

Klassen började och jag började skriva på min bokrecension medan det var upprop. Alla förutom Agnes var där men jag tänkte inte mer på det. Det ringde ut och jag, Gina och Agust gick ut till skåpen och det var då allt började. Det låg hundratals papper på golvet och folk började plocka upp dem, med folk menar jag hela skolan. Det började pratas och folk började kolla runt. Och sen fastnade alla blickar på mig, jag tog upp ett papper och ALLT inom mig stannade. Min dagbok utprintad på golvet på Johannebergsskolan. Hela skolan stod med papper i händerna där det stod att jag var gay och min kärleksförklaring till Agnes och där stod hon på andra sidan korridoren och skrattade precis som resten av skolan gjorde. Folk skrek missfoster, äckel och en massa ord. Jag sprang ut så fort jag kunde, tårar forsade ut och alla skrattade och knuffade mig. Jag ville bara att mitt liv skulle ta slut. Jag kunde ta ett steg fel så kunde allt detta vara över men jag sprang som ingen

annan därifrån och ångrar de tankarna jag haft. Allt jag gjorde den dagen var att gråta och smärtan jag hade var grov. Det plingade plötsligt på dörren så jag gick ner och öppnade eftersom ingen annan var hemma. Där ute stod Gina och Agust och gick in i huset. Vi pratade en lång stund och kom på en plan. Vi gick till rektorn och bad om en samling i gympasalen med hela skolan. Alla satte sig ner och så fort vi kom in så blev det tyst. Vi ställde oss framför alla och jag sa – Ja, jag är gay och vad stör det er? Det är okej att vara dig själv, mer än okej! Ingen ska behöva skämmas för vem man är. Om du nu är straight, homosexuell, transexuell , bisexuell, hen, den eller vad du än är, så är det OKEJ. Jag gillar tjejer och jag står för det och jag tänker inte ändra på mig för att andra inte tycker det är normalt. Vad är normalt? Det finns inget normalt alla är OLIKA och det är OKEJ. Jag fick applåder och jubel och en efter en så började folk våga visa vilka de var. Till exempel så berättade Agust att han också var gay och han var nöjd över vem han var. Jag vill att alla ska acceptera varandra för vilka de är och acceptera framförallt dig själva och våga prata med andra och öppna dig för andra och få hjälp om du behöver det. Stå upp för dig själv och var inte rädd.

Emma Falkestedt

71. EN TJEJ SOM HENNE Händerna skakade av rädsla så att pillrena ramlade ur. Hon böjde sig ner för att ta upp pillrena och såg sig sedan i spegeln. Tårarna rann ner för kinden och hon såg helt förstörd ut. Hon orkade inte med det här lägre, mobbningen följde efter henne. De var i skolan, hemma, överallt! Hon kunde aldrig känna sig trygg. Melissa tvekade inte och slängde in pillrena i munnen och svalde med ett glas vatten. Hon la sig ner på badrumsgolvet och somnade. Efter en stund kom hennes mamma in och skrek Melissas namn. Hennes pappa kom inspringande och ringde ambulans. Ambulansen kom efter några minuter och tog Melissa direkt till sjukhuset. Hon fick akut hjälp och till slut lyckades man få hennes system normalt men hon vaknade inte. Men hon kunde höra. Om de hade varit fem minuter senare så skulle de inte lyckats få hennes system normalt och få ut pillrena ur hennes kropp. På skolan så fanns det några som intervjuade lärare och elever för att skolan var känd för att inte ha någon mobbning, skolan med alla elever som hade bra betyg. Alla vill gå just där. Men var verkligen allt sant? Efter att alla fått reda på Melissas händelse så hade man frågat alla elever om Melissa, frågor som om de känner henne, hur hon var och om någon på något sätt vet varför Melissa gjorde det hon gjorde. Folk berättade om att de hade hört att hon blev mobbad, att de inte kände henne men att hon gick i deras klass eller att de hade lektioner tillsammans. Efter en stund började man fråga om de visste vem eller vilka som Melissa blivit mobbad av. Då nämndes oftast namnet Amanda. Amanda var tjejen som alla visste vem det var. Hon var väldigt självsäker och hon trodde att hon och hennes tjejkompisar ägde hela skolan. Till viss del var det nästan så. Hon var väldigt bortskämd för att hon hade en ganska svår uppväxt, hennes föräldrar var mycket ute och reste och Amanda fick ofta vara hos sin mormor. Därför försökte hennes mamma ta igen all den här tiden nu så hon fick nästan allt som hon pekade på. Amanda höll mycket på med sociala medier; youtube, instagram, twitter och massor av andra där hon hade flera tusen följare. På youtube la hon upp mycket vloggar där hon filmade sina dagar och sitt liv. Man såg ofta hennes familj i hennes vloggar som alltid försökte sitt bästa för att allt skulle se så perfekt ut som möjligt.

Men man kunde se igenom det lite, de bråkade väldigt ofta märkte man. Hennes mamma skapade ofta konflikter genom att hon ville att allt skulle se så bra ut som möjligt, att det skulle gå så bra som möjligt för Amanda men allt blev oftast bara sämre. Simon, Melissas bästa vän, undvek kamerorna. Han gillade inte att få uppmärksamhet. Han var ju den enda som visste varför Melissa gjort som hon gjort och Simon mådde skit. Han åkte och besökte Melissa på sjukhuset två gånger varje dag, hon var ju den enda han hade. Melissa berättade allt för Simon, allt om mobbningen. Han ville se allt som hände därför var han på en kameraaffär och hittade ett litet smycke med en kamera i. Han köpte den för att ge den till Melissa så hon kunde ha på sig den och filma allt Amanda sa till henne och vad som hände. Men Melissa vägrade ta emot den, hon var rädd att någon skulle se. Därför lovade Simon henne att han också skulle gå runt med en kamera i skolan och han lovade henne att aldrig visa klippen för någon, att klippen bara var för dem två. Men snacket han hörde om Melissa varje dag hade gått överstyr, han behövde visa någon. Så Simon gick till intervjupersonerna och sa att han hade något att visa dem. Simon drog in dem till ett litet rum och tog upp sin dator för att visa. Alla blev chockade och kunde inte fatta vad Melissa hade gått igenom.

MOBBNING OCH UTSATTHET

ej dömer. Jag skrev allt i den, varje detalj. Jag brukar alltid ta med mig den vart jag än går, allt som står i den är väldigt privat och ingen INGEN får ens ta på den. Jag gick vidare till mitt skåp och tog min ryggsäck och stoppade in alla böcker i skåpet inklusive min dagbok av nån anledning. Jag vet absolut inte varför. Hur som helst så stötte Gina in i mitt skåp. Jag stängde skåpet och gick vidare mot lektionen i sal 321 eller ja, det var vad jag trodde att jag gjorde. På våra skåp har vi koder, ungefär som ett kassaskåp och när du låser det måste du vara väldigt noggrann att de stängs vilket jag inte var såklart.

Nästa dag bestämde intervjupersonerna en träff med Amanda, de sa till henne att de hade något att visa och ville att hon ska komma och titta på allt. Amanda gick med på det och sa att de skulle komma till henne på kvälle På kvällen kom intervjupersonerna hem till Amanda, de kopplade upp datorn och skulle börja titta men då kom Amandas mamma. Amanda ville inte ha henne där men hennes mamma vägrade gå därifrån, därför fick hon stanna kvar och kolla med Amanda. De hade heller ingen aning om vad de skulle få se. Videoklippet sattes på och Amanda kände hur tårarna börjar rinna ner för kinden. Hon tänkte: Är det här jag? Har jag gjort det här? Att det var hennes fel att Melissa ligger på sjukhus och inte hade vaknat än. Hennes mamma fick också tårar i ögonen och man såg hur besviken hon blev. Amanda bad dem att stänga av klippet och sprang sedan därifrån. Hon rymde ut och tog cykeln med sig till sjukhuset. Där stod hon utanför i flera minuter och vågade inte gå in.

Efter ett tag tog hon modet och gick in i sjukhuset och frågade efter vart Melissa Karlsson låg. Amanda skakade av rädsla och tårarna bara rann ner för kinden. Hon kom sedan till rummet som Melissa låg i och såg henne. Melissa låg i koma och man väntade på att hon skulle vakna. Amanda gick in och såg Melissas mamma som satt där. Amanda bad om att få prata själv med Melissa en stund och det gick hon med på. Dörren stängdes efter henne och Amanda berättade för Melissa hur ledsen hon var för allt som hon hade gjort. Hon sa även att hon inte kunde leva med sig själv efter det här och satt sedan bredvid Melissa i några minuter. Efter en stund kom läkaren in och sa att besökstiden var över och att hon fick komma tillbaka imorgon. Amanda gick ut till Melissas mamma, tårarna bara rann medan Amanda berättade allt som hon hade gjort mot Melissa och sa förlåt tusen gånger. Mamman började gråta och blev helt stum i kroppen och kunde inte få fram några ord. Amanda klarade inte av att stå där längre så hon gick därifrån, låste upp cykeln och gick iväg med cykeln bredvid sig.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Efter någon timme så kom Amanda hem, smygande genom dörren och såg att hennes mamma fortfarande satt i soffan helt stilla. Amanda gick till sin mamma nervöst och kramade försiktigt om henne. Båda kände hur de började rinna ner för kinden och efter en stund somnade de i soffan tillsammans.

Nästa dag i skolan så berättade man för alla klassen att Melissa hade klarat sig och att hon skulle få åka hem om några dagar. Amanda kände hur en sten i magen släppte och blev lite lättad. (Några dagar senare) Melissa öppnade dörren till skolan med en darrande hand, tog några steg in och kände direkt hur allas ögon började stirra mot henne. Hon försökte undvika allas blickar, långt bort i korridoren så gick Simon. Han såg Melissa och man såg hur hans mungipor lyftes. Dom kramades och båda kände hur det vattnades i ögonen. Dom gick tillsammans till lektionen och stötte på Amanda. Amanda gick emot Melissa och gav henne en stor kram. Melissa kände en liten obekväm känsla men kramade tillbaka. Amanda sa samtidigt förlåt ungefär 200 gånger, Melissa sa bara: ”Jag vet att du är ledsen, jag hörde dig”.

Ebba Myllyvainio

72. EN SORTS FÖRÄNDRING När jag var sju år så flyttade jag. Det var i sena oktober. Från Dalarna till Nyköping. Det skedde drastiskt. Jag hann knappast ta farväl av vännerna jag hunnit skaffa innan jag fick flytta. Jag ville inte börja på en ny skola, men jag var tvungen. Första dagen blev jag utstirrad av en kille vid namn Rickard. Han hade märkt av den osäkerhet jag utstrålade och sände mig blickar över klassrummet. Blickarna fick min mage att knyta sig, vilket inte var ett speciellt gott tecken. Min magkänsla hade haft rätt. Jag kände på mig redan när jag satt i bilen att det skulle bli skit av alltihop, och att det inte fanns något jag kunde göra åt det. (Jag ursäktar mitt språk, det är ej är något jag kan styra, då mina ord tar slut, tar känslorna över.) När skoldagen hade tagit slut var jag på väg att låsa upp min cykel när jag märkte hur ett gäng killar hade förföljt mig, och hur jag nu var omringad. En av dessa killar var Rickard, som jag tydligt kunde urskilja, han var ledaren. Han var längst, bredast och argast. Vad de ville visste jag inte förrän en sten träffade mitt huvud. Som tur var hade jag hjälm på mig. Jag hörde glåpord kastas runt som bollar i luften. För det mesta så blev jag kallad för ”gris”, och detta endast för att jag hade en rosa tröja på mig. Jag såg inget fel med den. Jag kunde däremot inse nu att det inte var socialt acceptabelt för en kille att bära rosa. Varför var för mig okänt. Så jag lämnade min cykel på skolgården och sprang hem så fort jag kunde. Jag kan fortfarande känna hur det bränner i halsen. Tröjan åkte ned i soporna. Aldrig skulle jag låta detta hända mig igen. Trots att detta var ett år sedan så har denna händelse sårat mig djupt. Jag är åtta år. Det har förändrats mycket, och från vad jag i något perspektiv skulle säga är inget, skulle jag i ett annat perspektiv kunna säga att allt har förändrats. För en månad sedan, det var då det förändrades. Jag hade låst in mig på skoltoaletten i en halvtimme för att slippa få stenar kastade på mig, även om det inte var väldigt ofta det hände numera. Att det inte hände berodde dock på att jag hade börjat gömma mig. När jag kom ut från skolan stod Rickard där. Jag kände hur min mage knöt sig, och hur jag fick svårt att andas. För Rickard var det tvärtom. Han såg tvärlugn ut. Han stod vid cykelstället med armarna i kors och ett svagt leende på läpparna. Jag mådde illa. Hur kunde han le på det där viset? Jag hade två alternativ; antingen kunde jag gå och låsa upp min cykel och totalt strunta i att

Under natten så satt Melissas mamma kvar bredvid Melissa och efter en stund så kunde Melissa öppna ögonen. Hennes mamma blev överlycklig och hoppade nästan på henne. Mamman ringde och skrek av lycka i telefonen så hon väckte Melissas pappa, sedan så hämtade hon doktorn för att kolla så att allt var bra. Allt såg bra ut och Melissa fick åka hem efter några dagar.

Rickard stod där och att han antagligen planerade att skada mig, eller så kunde jag fly. Springa så intensivt min kropp skulle orka. Av en okänd anledning valde jag det första alternativet. Konfrontation. Med ryckiga steg gick jag mot cykelstället. Jag skakade på insidan och utsidan. Det kändes som om någon hade kört ned en elvisp i min hals och låtit den åka runt inuti min kropp på högsta hastighet. Jag började svettas och fick en obehaglig känsla i magen. Ändå gick jag dit. Jag kollade ned i marken intensivare och intensivare för varje steg jag tog. Jag höll inte koll på vart jag gick. Plötsligt kände jag hur jag gick in i något. Perfekt. Nu hade säkert hela truppen omringat mig igen, tänkte jag. Jag kollade upp. Jag hade kolliderat med en lyktstolpe. Jag hörde hur Rickard fnissade och jag kokade inombords. Vad tusan var roligt, egentligen? Jag var tvungen att hämta min cykel, och på vägen skulle han antagligen jädras med mig. Hur visste jag inte då. Jag försökte samla mig själv så gott jag kunde och gick med långa steg till cykelstället. Ilska kunde få mig att göra vad som helst. Jag kunde nitat honom just där, även om hela skolan tittade på, även om min egen mamma såg det. När jag kom fram till cykelstället blev han tyst. Jag famlade i min byxficka efter cykelnyckeln och satte mig på knä när jag hade fått upp den. “Kommer inte dina byxor bli blöta nu?”, sade Rickard med en retsam underton i rösten. Jag hade landat i en lerig vattenpöl. Jag hade dock annat och tänka på, det kändes som att hela denna situation var som att landa i en lerig vattenpöl. Med sina favoritbyxor på sig. På sin födelsedag. “Rickard. Du-du-. D-du är inte r-r-r. Olig. J-jag kommer n-nita dig!”. Jag sa allt detta medan jag försökte låsa upp min cykel. Den jädra nyckeln fungerade inte! Det hjälpte dessutom inte att jag stammade. Jag gjorde alltid det men jag kände hur det just i detta ögonblick var en förbannelse. Mer av en förbannelse än det någonsin varit. Jag kunde inte övertyga honom att jag skulle nita honom, någonsin. “Svante. Alla vet att du inte skulle ha ihjäl en mygga. Inte ens en malariamygga, liksom. Asså, jag ska inte snacka så mycket. Ville ba’ säga att jag ska sluta mobba dig eller nåt’, och så kanske vi kan va´vänner eller nåt? Asså det låter fett skumt när jag säger det men jag liksom ångrar allt och du vet.”

Det lät förfalskat. Som att han verkligen inte menade det. Vilket i och för sig var större chans än att han verkligen kom fram den där dagen och ville bli min vän, från ingenstans. Sannolikheten var inte så stor. Jag drog efter andan. Detta kunde lika gärna varit något han hade satt upp med alla andra. Ett försök att förödmjuka mig. Få mig att tro att jag och Rickard var vänner. Att jag inte var så ensam som jag trodde. Jag skakade på huvudet. “ H-hur ska jag v-v-v-veta att d-du inte-”. Jag drog efter andan ännu en gång. “Ljuger?”, avslutade jag med. “Du får helt enkelt lita på mig.”

Det gjorde jag. Jag litade på honom. Jag var naiv. Men jag trodde honom. Mitt tjugoåriga jag skulle senare skaka på huvudet åt det åttaåriga jaget, betydligt fler gånger än denna. Men det åttaåriga jaget var desperat efter en vän, vilket i och för sig var helt förståeligt. Första dagen jag flyttade till Nyköping visste jag att det aldrig skulle bli som det var innan. Första skoldagen gav mig ett negativt intryck av konceptet att växa upp i Nyköping. Första skoldagen med Rickard vid min sida visste jag att jag hade haft fel. Inget skulle bli som det någonsin varit. Det skulle bli bättre. På ett eller annat vis. Det skulle förändras.

Julia Määtä

73. ENSAM

Det övergivna emoklädda “Mongot” går ensam i den långa instängda korridoren som är mörk, kall och dyster. Hon skyndar sig försenad till nästa helveteslektion som redan har börjat. Hon kunde inte komma från toaletten förrän Stella och hennes gäng hade flyttat på sig. Sällskapet består av Tove som har långt blont hår som når till svanskotan och bär de senaste märkeskläderna från Gant, den brunhåriga, mellanlånga Linn som bär 1 kilo smink varje dag, och såklart av bossen av dem tre, den mörkhåriga Stella som oftast byter mellan alla de olika populära märkeskläderna. Flickorna är de snyggaste, coolaste och populäraste på den illaluktande skolan. Den korta populära tjejen som har stått längst fram och skrikit en massa hjärtskärande ord framför den nedklottrade toaletten hade varit Stella. Bredvid hade Tove och Linn stått och samtidigt hållit i det hala silvriga handtaget till den stora offentliga damtoaletten, så att ingen skulle ha fått för sig att komma in. Det smala handtaget i den rengjorda lokalen som hade doftat rengöringsmedel, hade glidit ur händerna på dem på grund av handsvetten som hade kommit efter en stund. “Mongot” hade suttit rädd och oskyldigt på toalettstolen och bara väntat på att den skramlande högljudda skolklockan skulle ringa in alla skoltrötta elever. De nätta benen och de svarta, slitna knytskorna hade varit uppdragna på den åldrade, rostiga toan så att det hade bildats leriga fotavtryck på det vita toalettlocket. Flickorna skulle inte få tag om hennes smala ben, det skulle bara inte få hända. Den utsatta flickan hade inte förstått vad hon gjorde för fel, medan konsekvenserna blev allt mer jobbigare att gå igenom för var dag som gick. Nu småspringer hon där alldeles stressad och ensam i den ödsliga trista korridoren utan konstverk, tavlor eller gardiner hängandes på tegelväggarna, på väg till matematikundervisningen. Hon skådar bara en massa solblekta gula skåp som har blivit avfärgade av ljuset som har läckt igenom fönsterrutorna, där dagens gråa väder pågår. Skåpen täcker hela den smala mörka gången fram till lektionssalen. “Mongot” smyger in och det enda som hörs är hennes fjäderlätta fotsteg som färdas hastigt över stengolvet som är nylagt i det tysta klassrummet. Hon märker inte ens den nya långa

killen vid namnet Birk som sitter framför henne. Det är inte förrän i slutet av den plågsamma lektionen som hon uppfattar honom när han vänder sig mot “Mongot”. Hans korta flottiga hår är väl utborstat och fullspäckat med hårvax. Kläderna är uppdaterade i den nyaste modellen av Nike och skorna likaså. Killen är proppad med falsk information, det vet hon när hon möter de ovänliga ögonen. När den rostiga skolklockan ringer ut för rast så skyndar sig “Mongot” så fort som möjligt förbi de gamla stinkande skolbänkarna från 90-talet och alla klasskamrater som sitter utspridda i lokalen som upplevs som bakgrundsfigurer i hennes liv. De har aldrig stått upp för henne och det gör henne fullständigt förkrossad, “det är väl sådant man gör för varandra?” tänker hon. “Mongot” hinner bara till dörröppningen innan hon känner en stadig gympadoja över hennes hårda smalben. Hon faller och tar emot sig med armen där den tjocka mattemappen full med läroböcker och läxor har legat och balanserat på för tre sekunder sedan. Hon landar på sitt svarta lockiga hår som av en slump, råkat hamna under henne och det svider till i den nytvättade hårbotten. Hon ser upp på den skyldiga själen som precis har fällt henne, självklart är det Birk hon ser genom hennes tårsprängda ögon. Hon fångar upp det kringspridda plugget och springer så fort som hon aldrig har gjort förut i riktningen mot sitt hus, samtidigt som de salta fega tårarna vågar rinna ner för kinderna. Efter den dagen åkte hon aldrig tillbaka till den hemska skolan där de värsta personerna i hennes liv befann sig. “Mongots” ovetande och oroliga mamma hade aldrig fått så här många sms om frånvaro på lektionerna som denna tragiska vecka. De långa skoldagarna blir bara mer påfrestande och ansträngande att ta sig igenom för tonårsflickan.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Det är lunchrast och de irriterande tonårsflickorna sitter hos den sömniga rektorn mitt emot varandra i det trånga varma utrymmet som ska kallas för kontoret. Stella blänger ner i det bruna, gamla trasiga golvet medan “Mongot” som hon benämns, tittar underligt och väntar förväntansfullt på att den undernärda rektorn som är klädd i svart kostym ska börja tala, men tystnaden är enorm, det ända som hörs är rektorns svarta bläckpenna som dras fram och tillbaka på den använda post-it lappen. Samtalet som egentligen inte skulle behövas eller existera är mobbningen som “Mongot” har råkat ut för. Stella och “Mongot” hade varit de utmärkta vännerna för varandra på det underhållande mellanstadiet, men saker och ting förändrades och det är där Tove och Linn kommer in i bilden.

Den mobbade flickan hoppar in i den varma duschen för att skölja av den hemska känslan av en hård sko som fortfarande känns på smalbenet. Hon beundrar sina oskyldiga armar och ben som är täckta med blodiga ärr från när hon har skurit sig själv med smala silvriga rakblad som en gång var hennes mammas. På grund av trakasserierna är armarna fulla med ärr som kommer följa henne livet ut. Det gör fruktansvärt ont i hjärtat och på kroppen att skära sig, men hon finner ingen annan utväg. “Mongot” har bestämt sig för att klara sig igenom den korta skoldagen vilket är en varm solig vårdag, så hon borstar igenom den midjelånga tunna frisyren och beger sig sedan till den gula sena skolbussen. När hon stiger på är alla platser upptagna förutom det sönderrivna sätet längst bak. Hon går försiktigt och varsamt i den smutsiga trånga gången mellan sätena medan hon är uppmärksam på fötter som skulle kunna slinka sig ut i gången för att fällas. Allas ondskefulla blickar riktas mot den övergivna flickan som ofrivilligt sätter sig längst bak och som börjar kolla ut på den sköna tussilagodoftande fredagen. “Mongot” står omringad av alla utmattade skolelever som förbereder sig inför nästa lektion bredvid deras nedklottrade solblekta skåp. Det är ett högljutt surr runtomkring och alla individer

MOBBNING OCH UTSATTHET

pladdrar om en och samma fest som är på lördag, Stellas fest, där “Mongot” självklart inte är inbjuden. Oväsendet bryts av flera harmoniska pling i deras mobiler och en efter en tittar de ner på sina telefonapparater. De förvånade eleverna kollar snopet på den mobbade tjejen, samtidigt som hela bunten börjar garva. Killgänget mittemot henne börjar småviska med varandra och tillslut säger en av dem “nice kropp”, med en retsam blick och zoomar in. Birk som står med i klungan av de populära människorna säger ingenting, men han tycker att det går för långt den här gången. Han ångrar allt han har gjort när han märker hur ledsen “Mongot” blir. Alla i den trånga skåphallen börjar fnittra ännu mer, och den mobbade flickan vet precis vilket foto på henne som hela jäkla skolan har fått skickat till sig. Det var i omklädningsrummet efter idrotten, Stella, Linn och Tove stod bakom henne när hon bytte om och när hon stod halvnaken tog dem en bild. “Mongot” krävde att de skulle ta bort den elaka bilden, men de vägrade. Hon polisanmälde självklart det halvnakna fotot, men polisen hade valt att inte fortsätta utredningen, och nu står hon här idag alldeles utpekad och fruktansvärt förkrossad. “Mongot” springer ut på den vackra ljusklädda skolgården, som idag känns som världens dystraste och mest isolerade plats. De tårfyllda ögonen uppfattar suddiga svartvita byggnader och föremål i alla dess former, hela hennes omgivning är omringad i svartvitt. Hon orkar inte mer, näsan bara rinner och tårarna svider på de torra läpparna samtidigt som de smakar beskt och salt. Flickan springer långt från skolan, hon vill aldrig mer komma tillbaka. Hon rusar så fort som möjligt medan hennes tunna hår flyger efter henne. Allting känns som i slowmotion, det vackra håret, de nätta benen som springer för sitt liv och den tunga andningen som känns som att en stor sten vilar över bröstet. Hon hulkar för att hon inte får någon luft, hennes otåliga hjärta gör så ont och är splittrat i tusen bitar. Det känns som att någon har stampat på det och vägrat att flytta på sig. I samma ögonblick kämpar den skuldfyllda Birk med att finna “Mongot”. Han springer till sin första chansning, tågrälsen. Om det är någonstans hon ska ta sina sista andetag på, ska det vara där, det har hon lagt ut i ett Facebookinlägg för någon dag sedan. Han hoppar över stora stenar och höga rötter i hög fart och pinnarna från de stillastående träden piskar honom hårt på den ömma kroppen. Flickan går försiktigt gråtandes upp på den rostiga mässingsfärgade tågrälsen för att ta sina sista andetag. Hela hennes huvud dunkar och den svartvita miljön runtomkring henne försämras på grund av den dåliga synen. Hjärtat pumpar så hårt att hela kroppen synkar med den kraftiga blodcirkulationen och adrenalinet känns ända ut i de skakande fingrarna. Den enda doft hon känner är gammalt rostangripet järn. Rälsen gnisslar mer och mer och till slut ser hon det svarta nya tåget med dess starka lyse längst fram som strålar rätt in i “Mongots” grumliga ögon, i skogsbrynet. Pendeltåget är såpass nära att hon stänger sina gröna ögon, knyter nävarna och sträcker ut de darriga armarna, även fast hjärnan säger nej, men hjärtat säger ja.

Den höga signalen från tåget blir mer och mer tydlig och tjuter så högt i öronen att smärtan inte går att hantera. Det är nära nu, för nära. Flickan tar ett sista andetag och… De flyger en meter och landar hårt på den småkorniga grusvägen precis bredvid järnvägen. De ställer sig upp hastigt och “Mongot” tittar chockad upp på personen som nyligen har räddat hennes liv. Hennes grumliga ögon uppfattar en stående Birk framför henne. Hon kramar honom hårt med sina blodiga armar. Blodet som sakta rinner ner för de nedkylda armarna kommer från skrubbsåren från kraschen. Birk håller om henne med en förvånad blick och ber om förlåtelse för allt dumt han har gjort. De börjar snacka och den utsatta tjejen börjar känna sig så trygg med pojken som för en dag sedan var en mobbare. Nästa dag tvingar Birk,“Mongot” att prata med rektorn om allt som har hänt... Där sitter de nu, Stella, Linn, Tove, “Mongot” och den hårlösa rektorn i det stämningsfulla rummet. Det är nästan så att man kan ta på stämningen i den syrerika luften. Skolledaren lyfter den bestämda blicken från den söndermålade rosa lappen och vänder den mot den utsatta flickan och sedan ger han henne det efterlängtade ordet. Hon rabblar upp de obehagliga händelserna som gänget har ärrat henne med, samtidigt som hon känner att båda armhålorna producerar stora fläckar av svett och händerna glider från varandra i det hårda handgreppet av den illaluktande handsvetten. De fega omtyckta flickorna erkänner de odugliga gärningarna och blir avstängda i flera dagar. Mobbningen upphör där och då och kommer aldrig mer tillbaka, “Mongot” kan äntligen leva sitt liv värdigt, precis som hon förtjänar och borde ha förtjänat under hela hennes kassa högstadietid. – Så, sa jag med harklande röst som nästan inte hörs på grund av den tunga gråten i halsen. Jag granskar den skärrade författaren som precis har antecknat min värsta ofattbara tid i livet. I hans grådisiga slokande ögon skymtar tårar gjorda av salt, medan han skriver den sista meningen med tunn blyertspenna. Vi promenerar fram till den stilrena nyrenoverade hallen, där den gråa målarfärgslukten fortfarande svävar i den lätta luften. Bokskrivaren tar sin blåa nätta ryggsäck och sitt svartvita skrivblock med blyertspennan fastsittande på den stabila framsidan. Han tackar och går ner för den ishala trappan gjord i trä. Jag beundrar den långhårige författaren med blicken genom det kalla dimmiga köksfönstret. – Shit, sa jag. Tänk att jag har berättat min tysta mörka hemlighet för första gången för en lång beigeklädd främmande person som jag inte ens kände för en timme sedan, men det känns bra ändå eftersom att jag litar på honom. Rätt sjukt att jag var det värdelösa emot som nästintill tog sitt liv. – Tack Birk, viskar jag och fortsätter med städningen av det röda ensamt stående gamla huset mitt ute i ingenstans.

Tilda Johansson

74. ENSAMHETEN Lycka till, säger läraren. Mitt huvud fylls av tankar och minnen, och jag funderar på hur jag ska kunna skriva ner alla mina tankar och minnen på trettio min. Men jag börjar med att skriva utan att tänka och jag känner mig rätt nöjd med första meningen.

När jag var 11 år gammal bodde jag i stort hus med min mamma och min syster och där bodde jag väldigt länge. Min mamma mådde inte så bra just då och jag kände mig väldigt ensam när jag var hemma utan min syster Cornelia. Mamma sa till mig ofta att allt kommer att blir bra. Utan min pappa blev det svårt men jag har klarat det hittills så jag skulle försöka att klara det. Jag hade ofta tårar på min kind när jag satt ensam på mitt rum. Jag ville inte

att mamma skulle se att jag var ledsen så jag försökte vara så glad jag bara kunde när mamma var i närheten. Men innan pappa blev skjuten så berättade mamma att livet var bra. Men jag mådde inte bra just då och det fortsatte såhär i ungefär tre år och jag pratade inte med någon om det. Jag hade det väldigt svårt i skolan och önskade att jag hade en kompis att luta mig mot men det fanns ingen, bara i min fantasi. Jag ville mer än allt berätta för mamma och min syster hur det var men jag ville inte göra det jobbigare för mamma. Jag hade många drömmar då om att bli en känd person som ger budskap som ingen annan. Jag ville bli en förebild för andra människor,

utanför att vara med, och jag försöker inte dra alla över en kant för att jag har hört vad andra säger om just den. För jag vill helst bygga en egen uppfattning. Sen har jag försökt också att vi i klassen ska vara mer tillsammans än att det blir flera gäng, och det har blivit mycket roligare då. När vi är tillsammans, hittar vi på saker på rasterna och hjälper varandra när det blir svårt. Vi blir som en stor familj.

Lektionen började och den var väldigt tråkig, speciellt när jag längtade till rasten. Jag kommer ihåg den glädjen i mig och jag kände att någon äntligen brydde sig lite om mig. Men när lektionen var slut så drog alla ut och vissa spelade fotboll och andra bara pratade. Men då stod jag bara där ute vid skåpen och tittade på när dem gick ut. Jag kände mig ledsen och tom, jag tänkte då att jag skulle gå in till toaletten för att ingen skulle se mig, då frågade Arvid mig om jag ville ut och spela fotboll. Jag blev lite gladare igen men jag kunde inte spela fotboll då men jag följde med honom ändå. Idag när jag skriver denna text blir jag glad inom mig att jag hamnade i denna klass. Jag har vänner som stöttar mig och jag har alltid någon att vara med. Det känns så långt bort att bara för något år sedan kände jag mig ensam när jag satt inne på toaletten varje rast och spelade på mobilen, och idag har jag bara svårt och välja vad jag ska göra på rasterna. Samtidigt blir det lite att jag tänker att det kanske finns flera som känner sig ensamma i skolan, och jag vet ju hur det är och det är ju inte det roligaste jag har varit med om. Men vad ska man göra åt det? Många frågor om det här dyker upp i mitt huvud. Men jag hoppas att det helst inte är någon som känner sig utanför men man vet ju aldrig exakt hur många det är eftersom vissa kanske inte vill prata om det. Även om det är det bästa. Men det som jag har lärt mig mest under min uppväxt det är att tappa aldrig ditt hopp, det finns alltid en ljusare sida med i bilden. Jag tar ett stort andetag och tittar runt i rummet och trycker på lämna in. Nu kan jag inte göra något mer.

Ida Heuberger

75. ENSAMMAST I VÄRLDEN Zoe kände blickarna svida i ryggen när hon gick igenom korridoren, hon hade på sig sina nya röda byxor och den stickande kappan som köptes på rean. Blicken var ner i marken i hopp om att ingen skulle se. Men idag skulle hon komma att bli den synliga. Tunga fotsteg hördes bakom, det började bränna bakom ögonen. Idag var det Linnea, Amanda, Joakim och Daniel som hade äran. Äran att slå den töntigaste eleven på hela skolan. Zoe började springa så att hennes bruna långa hår fladdrade i vinden. – Spring inte det blir bara värre då! skrek Linnea. Hon lyfte sina långa och smala ben och sprang efter Zoe. Det fanns inte tid till att lyssna, de blåa ögon hade bara fokus på en sak. spring, orden ekade i huvudet. Hon kände ett slag mot ryggen men det var inte starkt nog, de kunde inte stoppa henne. Hon gömde sig bakom en lång metallpåle, i hopp om att dom glömt. Det var fel. Det hårda slaget värkte i huvudet. Det går inte att smita undan smärtan. – Tönt, utbrast Amanda och sparkade Zoe hårt i magen.

Daniel kollade på Amanda, det såg ut som att han skulle säga något jätteviktigt men han fick inte ut ett enda ord. – Det är ju du som är helt dum i huvudet, Amanda vände sig om och gick sin väg. Zoes ytterdörr knakade när den långsamt öppnades. Hon grät. Det luktade sprit i hela hallen. Zoe tog de kvarlämnade spritflaskorna i handen och gömde undan dom. SOC kunde komma när som helst. Första gången de kom blev Zoe endast rädd, men nu så känner hon alltid den brännande känslan i magen när SOC öppnar ytterdörren. Zoe ville verkligen bo med sin mamma. Det fanns nog ingen annan i hela världen som accepterade en tönt som dotter. Hennes mamma var den enda som förstod henne. Tyvärr så förstod inte Zoe sin mamma. Alkoholen var en dum idé som hon kom på för några månader sen. Hon uppfattade det som lugnande, Zoe blev endast stressad. SOC-samtal efter SOC-samtal. Ändå så förstår hon inte att hon har en dotter att försörja. – Zoe? Hennes mammas hesa röst skar igenom rummet.

Daniel spottade på Zoe innan dom evakuerade området. Själv låg Zoe kvar, helt ensam. Ensam på det kalla golvet. Det kändes faktiskt som att hon var ensammast i världen. Hon tog sig försiktigt upp med hjälp av ett tryggt fast grepp om pålen. Hon struntade i matten och engelskan. Smärtan i magen kändes som eld. Att gå hem kändes tryggare.

Zoe ville verkligen inte prata, Hon kände hur det hade blivit klibbigt på kinder och händer efter alla tårar som torkats bort. Hon låste in sig på toaletten. Hon öppnade skåpet med piller. Öppnade den gamla burken. Hon tog tjugo stycken i handen. Allt gick snabbt men hon hann ändå tänka ett tag. Först på sin mamma sedan på sin framtid. Hon såg sitt liv passera.

– Jag ville inte slå henne, iallafall inte så hårt. Amandas nervösa blick skar in i Daniels ögon.

– Zoe, var i helvete är mitt sprit! Det var hennes mamma.

– Hon förtjänade det, sa Daniel. – Vad har hon ens gjort? sa Amanda. Hennes röst började bli starkare.

MOBBNING OCH UTSATTHET

att jag ger andra inspiration till att fortsätta kämpa. Än idag har jag kvar den drömmen. Usch. Jag har inte tänkt så mycket på just det här och jag känner mig väldigt ledsen inom mig när jag skriver den här texten. Jag funderar på hur jag tänkte och varför jag inte berättade för mamma eller Cornelia om att jag faktiskt var ledsen. För jag kom ihåg att jag verkligen inte ville vara till något besvär. För jag trodde ju att jag skulle göra allting värre än vad det redan var. Jag var den killen i klassen ingen ville vara med; jag var äcklig, ful, tråkig, tyst, ensam. Jag hörde varenda dag hur mina “klasskompisar” viskade bakom min rygg. Men en dag skulle jag byta skola och nytt hopp fanns i mig. Om att få en vän. Första dagen i sjuan var, skulle jag säga, inte min dag. Redan då bildades det gäng och jag hade inte plats hos någons “gäng”. De sa till mig “du duger inte för att vara med oss”. Jag försökte få en ny vän men alla bara kastade bort mig och genast blev jag utanför. Jag satt inne på toaletten och spelade spel när vi hade rast för att vänta tills nästa lektion skulle börja. Men när jag hade bytt klass några gånger för att jag alltid blev mobbad och mitt hopp om en vän förminskades. Så kom jag till den skolan jag är idag. När jag var ny i denna klass så var det annorlunda jämfört med andra skolor, jag blev välkomnad av alla. De ville veta vem jag var och vad jag gjorde på fritiden. Jag svarade glatt och full av lycka och jag hade ett hopp som jag aldrig hade haft innan. Allt jag önskade mig då var att detta skulle fortsätta och att mina klasskamrater skulle bry sig, tänk om jag kunde bli vän med alla i klassen. Jag fick sätta mig bredvid en kille som hette Arvid och han verkade väldigt schysst. Jag som aldrig haft en kompis, och min nya kanske sitter bredvid mig. Jag kommer ihåg vilken lycka det var i mig. Jag hade nästan gett upp och var nära på att inte vilja komma till skolan något mer men det ändrades liksom just då. Jag ville mer än allt ha en vän eftersom jag hade aldrig haft någon. Jag ville alla väl och jag försöker att få in varenda person som är

Zoe stoppade tillbaka pillerna i burken och satte sig på marken och grät. Hon grät i flera minuter innan mobiltelefonen lyste upp det tomma toalettrummet. Zoe orkade inte kolla vem det var. Säkert ett hat meddelande. SMS efter SMS fortsatte att komma.

Zoe tog en snabb blick mot mobilen. Hon kunde inte tro vad hon såg. AMANDA: Hej vill du hitta på något? Det var Amanda, den sista på hela jorden som jag trodde skulle skriva till mig idag. JAG: Visst. Zoe visste inte vad jag skulle svara, det var det bästa som hon kunde komma på. Hon kände hur allt hopp kom tillbaka, det som en gång varit den värsta dagen blev nu den bästa. Zoe gick ut utan att tänka sig för. Ett starkt slag på ansiktet. Hon sprang ut i trapphuset. Ner för alla trappor, och ut på gården. La sig i gräset och skrek. Så högt så att hon inte hörde något annat än sig själv. JAG: Kan vi ses direkt? AMANDA: Möt mig vid gallerian. Visst, Zoe kunde inte säkert veta att hon skulle hitta på något dumt. Mobbas eller slåss. Men Zoe litade på Amanda ,de hade varit vänner när de var små och hon var den som var snällast av

alla mobbare. Zoes mage sved till som om hon gjorde något fel, men det var fel att gå hem också. Den kalla vinden blåste förbi. Ett visslande ljud flöt in i höger öra. Vinden sjöng. Zoe gick långsamt in i den gallerian som endast låg något kvarter bort. Den kalla luften blev varm och framför Zoe stod nu Amanda. – Hej, sa Zoe och log. Amandas läppar rörde sig men man hörde nästan ingenting. Zoe kunde inte uppfatta om hon inte lyssnade eller om det var Amanda som inte pratade. Allt blev svart. Ett pipande ljud ekande i Zoes nu röda öron. När Zoe vaknade så låg hon vid rälsen. Det var mörkt. Tyst, och inget var i rörelse. Ett brev, det var ett klarskrivet självmordsbrev. Men det var inte Zoe som skrivit. Zoe funderade inte längre, hon hade redan växt upp, hon hade redan levt ett lagom långt liv. Ett liv som var meningslöst just nu. Zoe tog av sig alla kläder. Rälsen lystes upp av det varma ljuset från tåget. Röster ekade i Zoes huvud. Allt blev svart.

MOBBNING OCH UTSATTHET

76. ETHANS LÄSKIGASTE UPPLEVELSE Ethan går i nian i en gammal skola, skolan är väldigt stor. Ethan känner inte ens igen alla på skolan. Ethan är ganska lång och stor med kort rakat hår, ganska svart med en brun ton. Många tycker om Ethan för att han är så snäll. Men det finns andra som inte tycker att han är snäll och hatar honom. De tycker att han leker tuff inför alla fast egentligen försöker han inte det. Han bryr sig inte så mycket om det men ibland tycker han det kan bli jobbigt när folk kastar kommentarer när han går förbi. Det är oftast Andreas och Jeppe, de är riktiga pundare som kör EPA om dagarna. Ethan vet att han skulle kunna slå ner dem utan problem men han är för snäll för sådant. Han tittar på sina knogar och ser hur de fortfarande är knallrosa från det senaste slagsmålet i skolan. En mörk vinterdag är Ethan på väg hem från skolan, han går och tänker på de fina träden som är gråa och fula. Han tänker på hur hungern kniper i magen på honom. När han plötsligt ser Andreas och Jeppe reta och sparka mot en liten kille som heter Henke. Ethan tänker direkt att det kan vara hans chans att ta ut sin ilska på dem. Han överväger att inte göra det eftersom han är för snäll. Men när han tittar ser han hur Henke verkligen blir misshandlad så han inser att han måste göra något. Han springer först fram till Jeppe eftersom det är han som håller i Henke. Han drar bort Henke och hoppar på Jeppe. Han sparkar Jeppe i magen så att han lägger sig ner och får svårt att andas, sedan hoppar han på Andreas och slår honom på hakan. Andreas reser sig upp och slår Ethan rakt över ögat, just i stundens hetta känner Ethan inget. Ethans ilska blir större och större och hans våld eskalerar. Ethan tar tag i Andreas vänder honom om, Ethan tar hans hals i sitt armveck och börjar strypa Andreas. Ethan kan höra hur Andreas letar efter luft och försöker få ett andetag, till slut svimmar Andreas och blir helt medvetslös. Ethan får panik och ringer 112. – Hej, det Cecilia från larmcentral, behöver du hjälp? – JAA! varför skulle jag annars ringa?? – Oj, du låter frustrerad, vad är det som har hänt? – Det ligger två medvetslösa ungdomar på min skolgård! – Okej, då skickar jag en ambulans och polisbil. Vad heter skolan? – Skäggbyskolan mittemot Bäckbyn!! Ethan ställer sig och ser väldigt deppig och orolig ut, hans hållning ser hängig ut och hans ansikte hänger som om han är väldigt ledsen. Han står i denna gestaltning länge tills han kommer o tänka på hur det kommer gå för honom om polisen tar tag i honom, därför väljer han att smita från platsen. Nästa morgon vaknar Ethan med en stor klump i magen med tanke på att han måste gå till skolan efter vad som faktiskt hänt. Han klär på sig och tar sig mot bussen, när han kommer fram till skolan märker han hur folk tittar på honom väldigt annorlunda.

Maria Gabrielsson

Det känns som om vart han än går är det människor som stirrar ner på honom. Han frågar sin klasskompis vad han gjort och kompisen utbrister i skratt och frågar med en hånande röst. – Skojar du nu? – Men nej, har jag något i ansiktet? – Men nej idiot alla är rädda för dig efter att du misshandlade Andreas och Jeppe. – Oj, men de var ju inte jag som började. Vad ska jag göra nu? Jag känner mig så ledsen. När Ethan är på väg hem från skolan ser han hur Jeppe och Andreas följer efter honom med två stora basebollträn och direkt dyker det upp tankar i Ethans huvud att han kanske kommer dö idag. Men efter mycket tankar som går runt i hans huvud, så torkar han bort sina svettdroppar från pannan och känner hur huvudet istället kokar. Han måste komma på ett sätt att ta sig ur detta. Han tänker tillbaka på tiden då Jeppe och Henke umgicks med honom. Det var bra tider det, säger Ethan för sig själv. Han tittar tillbaka igen och ser att det har närmat sig mer och Ethan får snabbt en tanke på att berätta för dem hur det egentligen var att växa upp med dem. – Hej grabbar, innan ni drar några snabba slutsatser så vill jag säga att när jag såg er slå stackars Henke insåg jag att det var exakt så för mig när jag var mindre. Jag ville bara hjälpa någon som var utsatt för mobbning Då svarar Andreas: – Vi förstår att du kanske känner så men va fan vi måste ju hämnas, alla i skolan tycker ju vi är värsta mesarna som får stryk av en person när vi var två. – Men det kan ju inte vara mitt fel att ni misshandlar en oskyldig liten kille. – Nej, okej kanske inte men kan du i alla fall låta oss säga att du blev nerslagen och inte hann försvara dig så att vi får lite respekt tillbaka från alla elever. Ethan svarar då med arg ton: – Är ni helt galna jag tänker inte bli utskämd över två små pundare! Ethan kände ett hårt slag mot sitt högra kindben, strax därpå kände han sparken mot magen som fick det att kännas som om en grov hunger slog in. Han ramlade bakåt och kände den hårda och knottriga asfalten slå mot hans mjuka bakhuvud. Han låg på backen och kände hur huvudet blev blötare och blötare av sitt eget blod som forsade. Han låg och frös i tio minuter tills han somnade mitt ute på asfalten. Hans sista tanke var “kommer jag dö nu”

Erik Öhman

77. FEL VAL Jag hör sirenerna bakom mig och springer snabbt in runt hörnet av bageriet. Mina fingrar greppar Nikeskorna så hårt att handen börjar göra ont. Mina fötter har nästan börjat domna bort och jag kämpar mig igenom den smala trottoaren bland alla människor. Min puls är högre än aldrig förr. Innan polisbilen hinner svänga in runt hörnet bakom mig så hinner jag in i mopedbilen som står parkerad vid vägkanten. Jag hoppar snabbt in och innan jag hinner tänka igenom allt som har hänt så hör jag motorljudet startas. Min bästa kompis sitter vid ratten bredvid mig och ger mig en orolig blick. För tre år sedan skulle vi ha suttit ute i parken mittemot mitt lilla hus och käkat glass. Men nu har allt förändrats. Nian har börjat och jag är inte längre pappas lilla bortskämda flicka. Jag och Alex åker fram i 50 längs vägen för att inte dra till oss för mycket uppmärksamhet av polisen. Klockan är 08.45, så om vi skyndar oss borde vi hinna i tid till skolan. Jag kollar in i Alex ögon och känner hur mina muskler slutar spänna sig och min puls bli normal igen. Alex är speciell. Han är trygghet för mig. Han ser mig för den jag är utan allt smink och alla märkeskläder. Medan Alex parkerar bilen så tar jag på mig mina nya skor. Jag samlar modet för att gå in i skolan. Mitt hjärta klappar snabbt när jag kliver ur bilen. Vi hör den sista klockans höga ljud ringa över den tomma skolgården. Vi börjar gå mot skolgången i en rask takt. Nu måste jag förbereda mig för att bli felfria, coola Evelina. Tjejen vars liv är så enkelt och perfekt. Ångesten börjar långsamt fylla min kropp när jag kliver in genom dörren. Jag och Alex går skilda vägar i skolkorridoren. Ljudet av klassrumsdörrar som stängs ger mig en stressig känsla inombords. Jag skyndar mig till mitt skåp och tar fram mina engelska saker. Jag hinner in i klassrummet exakt innan läraren stänger dörren. Jag kan äntligen pusta ut när jag sätter mig på min plats. Ronja kollar på mig med ett leende på läpparna från andra sidan rummet. Lektionen är långtråkig och fast jag redan kan alla frågor som läraren ställer så spelar jag dum. ”I don’t know, ask someone else”. När vi ska ut på rast så ser jag de sneda blickarna som kommer mot mig. Jag ser en del av flickorna i klassen som vänder sig om av rädsla när våra blickar möts. De vänder sig om för att slippa höra en taskig kommentar eller kränkning från mig över deras utseende. De vänder sig om för att slippa möta min blick och fyllas av en orolig och ganska osäker känsla när de hör mig fnittra åt dem med mina kompisar. Men det har inte alltid varit så. För två år sen var det de personerna som muntrade upp mig varje gång när jag var ledsen. Det var de som lämnade mina läxor vid mitt hus när jag var sjuk. Det var även de som jag hade roliga sleepovers med. Nu så är det inte så längre... saker har förändrats sen dess. Under hela skoldagen så tvingar jag mig själv att vara taskig mot andra. Deras lunchlådor hamnar i min väska. Det slutar med att jag mår dåligt över mig själv och drar från skolan. Jag förtjänar inte att gå på den här skolan, bo i den här världen.

För tre år sedan åkte jag här i exakt samma bil. Vid sidan av vägen ser jag samma lilla bageri. Jag blir glad och varm av att tänka på den söta doften av alla bakelser. Utanför ser jag samma person utanför fönstret bredvid de gamla övermålade graffitimålningarna. Enda skillnaden är att som en 12-årig flicka så skulle jag ha vinkat glatt åt henne och frågat ifall hon ville ha skjuts till skolan. Nu så åker jag bara förbi. Jag ser rädslan i hennes ögon och hennes blick berättar att hennes puls antagligen är högre än aldrig förr. Min kropp fylls av en kall och orolig känsla men jag har inte modet att göra någonting åt det. Plötsligt hör jag ett högt och dovt ljud från polisbilen bakom oss. Då börjar min hjärna äntligen fatta vad som sker. När jag kommer fram till skolparkeringen så försöker jag samla varje liten del inom mig som består av mod. Nu måste jag förbereda mig för att bli nördiga, utstötta Josefine. Min kropp fylls av en mörk känsla som gör allt den kan för att ta över min kropp. Jag öppnar dörren in till skolan och så fort jag kommer in så sköljs jag av stress. Jag ser alla personer som skyndar sig till sina skåp, hör det höga ljudet av människor som pratar och känner den konstiga doften av blandade parfymer i skolkorridoren. När jag väl kommer fram till Felicia så är jag med den enda tryggheten som finns på den här skolan. Engelskan har börjat och jag ser hur Evelina kommer in genom dörren exakt innan läraren ska stänga. Jag och Felicia är som vanligt de enda som svarar på frågorna som läraren ställer. Vi vet att alla i klassen sitter och ger oss sneda blickar. Jag vet att de tycker att jag är så konstig för att jag har ett intresse för skolan. Jag vet att de sitter och viskar förolämpande ord om mig när jag inte ser. Det känns som att lektionen tar slut innan den har börjat. Jag och Felicia går ut ur klassrummet snabbt för att hinna bort från korridoren innan alla andra kommer ut… men tyvärr lyckas vi inte. Jag råkar göra misstaget att möta Evelinas blick och innan jag hinner ångra mig så börjar allt igen. Ronja och Evelina som står där med killarna i klassen och fnittrar åt oss två. Jag låtsas som att inget de säger skadar mig men egentligen känns det som slag mot hjärtat och eld mot själen.

MOBBNING OCH UTSATTHET

För tre år sen stod jag här på exakt samma ställe. Samma lukt kommer mot mig från alla goda bakverk som står på hyllorna i bageriet bredvid. Bakom hörnet ser man färgen från de gamla graffitimålningarna som kommunen har försökt dölja med ett tjockt lager färg. Det är den 2 maj 2017, Kalifornien. Enda skillnaden är att mitt liv var så perfekt då som en 12-årig flicka. Nu består livet mest av ångest, rädsla och osäkerhet.

Det här måste få ett slut. Jag tänker inte vara klassens mobboffer på grund av Evelina. När vi har ätit lunch så ser jag hur Evelina tar sina saker från skåpet och ska gå hem. Jag är vanligtvis inte en sån som skolkar men jag behöver verkligen få ett slut på det här. Jag följer efter henne ut ur skolan, genom parkeringen och längst vägen där efter. Jag skriker på henne, anklagar henne för allt som har hänt och sköljer henne med allt hat som jag har inom mig. Plötsligt står vi där på samma ställe, stället där allt började, bredvid det lilla bageriet. Evelina och Josefine kollar på varandra och inser att valen som de har gjort de senaste åren kanske inte har varit de bästa. De går bredvid varandra över vägen. De tar sig ner till tågstationen tillsammans under tystnad De kollar på varandra med en iskall blick. 14.45 står båda tjejerna ute på tågrälsen och ingen hinner rädda dem förrän det är försent. Skulle det ha kunnat gå annorlunda?

Alicia Chaves Lövgren

78. FÖRSTA SKOLDAGEN

MOBBNING OCH UTSATTHET

Selma vaknar upp med en klump i magen, hon kan fortfarande inte släppa tankarna som gnager inom henne. Hon går in på toaletten och borstar tänderna, samtidigt kollar hon i spegeln och börjar tänka på skolan; ”vad kommer att hända i skolan, kommer jag hamna i en bra eller dålig klass? “. Hon går ut från toan. Hon går med snabba steg till garderoben, hon var nära på att trilla för att hon for iväg så snabbt. Vid garderoben står hon och väljer en fin outfit. Det är ändå första dagen på en ny skola, jag ska inte vara ful, säger hon. När Selmas pappa ropar på henne började hon bli rädd. Lungorna dunkade och skakade, det kändes som att hon inte vill gå till skolan nu men hon måste ändå. När Selma åkte bilen med pappa frågade hon om han kan vara med på lektionen och då svarade han “gumman jag är så stolt över dig, att du är så stor”. Selma gick ut från bilen och hon sa till pappa att hon älskade honom från hjärtats botten. Selmas pappa tyckte inte att hon verkade mår bra alls. Hon var inte så här innan. Selma träffade rektorn där ute i entré. De gick in i skolan och då började alla stirra på henne och viska med varandra. På vägen in i klassrummet så började hon skaka, händerna svettades och hon tog i dörrhandtaget, då öppnade hon klassrummet. När hon gick in i klassrummet såg hon sin klass som satt i grupper och kollade på henne jättekonstigt och samtidigt viskade de. Läraren sa att hon skulle sitta bredvid Anna men Anna vill inte att Selma skulle sitta bredvid henne och kallade för henne en töntjävel. Alla skrattade högt och slog på borden. Läraren gjorde ingenting. Selma blev ledsen och tårarna rann nerför hennes kinder, hon torkade tårarna med sin tröja. Efter lektionen gick alla på lunch. Selma tog upp tallriken och innan hon tog maten så kom en tjej som puttade till henne för att hon skulle tappa tallriken på golvet. Alla började skratta åt henne. Någon människa som stod bak i ledet sa “Jävla tönt, varför är du här?“ Ingen lärare sa någonting. Selma började gråta mitt i matsalen, tårarna rann över hennes ögon till kinderna. Hon tog upp allt och gick långsamt som en sköldpadda. Fötterna släpade efter henne. Hon kastade allt i soptunnan. Selma fick skjuts från skolan men innan de åkte hem frågade hennes pappa om det hände någonting i första dagen? Selma svarade inte alls men efter några sekunder sa hon att allt är ”ok”, jag har mycket vänner i skolan, men det var inte så alls. När Selmas familj

åt middag gick hon in i sitt rum. Hennes mamma gick efter och sa “gumman är det nåt du kan berätta till mig som du inte vill berätta för din pappa? Jag är din mamma, jag gör allt för dig. Berätta bara, bli inte rädd”. Selma började skrika på sin mamma: “Jag har sagt till er att det är ingenting jag vill berätta. Fattar ni inte? Ut härifrån nu, jag har skola så jag måste sova”. Hennes mamma tyckte att det var något som hon inte vågade berätta. När Selma gick till skolan och började lektionen såg hon att alla stirrade på henne djupt och flinade mot varandra. Selma började må illa nu. Magen drog ihop sig som i kramp, hon kallsvettades och kändes som en besynnerlig känsla. Någonting kommer att hända idag. Hon satte sig bredvid Anna. Anna sa ingenting och Selma tyckte att det var bättre än igår men det var inte så alls. Klassen planerade hur hon skulle bort från skolan. Alla började vara snälla som en vattendroppe i en skål. Diego och Anna kom fram till Selma och sa ”Vill du komma till en födelsedagsfest hos oss på fredag efter skolan, i mitt hus? Alla klassen är bjudna, du är också bjuden att komma men du ska inte ha de här fula kläderna på dig då. Du måste inte men du är vår vän nu”. Selma svarade att hon skulle fråga sina föräldrar först. Efter skolan träffades hela klassen och gjorde sig redo inför festen. Anna sa till Selma att hon skulle komma in, det är bara din klass. Så hon gick in. Efter en timme märkte de att Selma drack för mycket så de gjorde så att hon skulle dricka öl blandad med läsk. Vi har tid nu och hon beter sig jättekonstig. En kille som heter Diego kom fram till Selma och försökte ta på henne men hon vill inte. Diego blev arg och slog näven i bordet, skrek högt och slängde henne i sängen. Han slet av alla hennes kläder, hon började skrika men ingen gjorde någonting. De bara filmade. Ingen vågade lägga sig i. Selma sprang ifrån honom och sa “Ni ville bara att det här skulle hända”. Hon kunde inte prata alls för att hon var så rädd. Hon sprang och sprang. Till slut kom hon fram till en bro som var jättehög. Selma började prata med sig själv och sedan kastade hon sig ut i havet och där dog Selma. När klassen hörde att Selma dött då började alla bli ledsna. De började gråta mitt i kyrkan när man läste vad de gjorde mot henne.

Fadumo Ilse Mohamed

79. FÖRÄNDRINGEN Det är en kall novembermorgon och Peter har precis vaknat. Han tar på sig sin marinblåa Ralph Lauren-tröja och ett par beigea chinos. Han hittar inte sin klocka. Varje kväll innan han går och lägger sig så lägger han alltid klockan i lådan längst upp i den lilla träbyrån, ett arvegods som står mittemot hans gråa dubbelsäng. Klockan är en diamanttäckt Rolex så den skiner ganska mycket och är svår att missa. Han letar runt i byrån, men han hittar inte sin klocka. Efter att Peter har letat efter sin klocka i ungefär tio minuter kommer hans hembiträde med colombiansk bakgrund, svart hår i vågor bärandes på klockan och säger: ”Jag har putsat din klocka.” Peter tar emot klockan och tackar henne. Angelica har varit Peters oumbärliga hembiträde i elva år. Angelica är väldigt snäll och omtänksam, Peter behöver inte säga åt henne att göra sakerna utan hon gör det själv. Jag har gjort frukost åt dig, det står i köket, säger Angelica. Tack så mycket, säger Peter och går ner till köket med en tom och kurrande mage. På det avlånga vita köksbordet med sexton vita stolar som omger bordet står en skål med proteinrik kvarg, två mörka smörgåsar

med smör och ägg och så en proteinshake. När Peter precis har klunkat i sig proteinshaken så ringer hans manager. – Schablaaa, svarar Peter. – Hur är det? frågar Magnus. – Det är bra, har precis slukat en proteinshake, hur är det själv? – Jag känner mig helt okej, men jag har en viktig sak att prata om med dig. – Okej, jag lyssnar. – Calvin Klein vill ha dig i ett par bilder, jag smsar dig om all information. – Ok, SCHABLAAA!!!! Fan vad bra, tänker Peter. Jag får säkert bra betalt. Sådana här chanser skulle jag aldrig fått när jag var yngre, tänkte Peter. Att vara modell har alltid varit en hemlig dröm för Peter.

Plötsligt började Peter tänka tillbaka till när han var ungdom. Han har alltid varit tjock när han var liten och blev mobbad ända sen dagis. Han blev kallad fläskdoris, flodhäst, nasse och knubbsäl, han blev slagen och när han blev nedputtad till marken skrek alla “Det är lugnt fläsket tar emot dig!”. Lärarna gjorde inte så mycket för att hjälpa Peter och han vågade inte säga något till sina föräldrar. När han var femton år fick han nog av alla mobbare och han fick ett gymkort på hans födelsedag precis som Peter hade önskat sig. I början av sin tid på gymmet körde Peter Cardio för att få bort de mesta av hans fett. När han var sexton hade han blivit betydligt mycket smalare sen när han började. Nu när han hade blivit smalare började han äta mycket protein för att bygga muskler och han ville börja bulka. Han hade en väldigt bra motivation eftersom han verkligen ville förändra sitt utseende, han ville inte längre bli mobbad. Efter ett år av mycket slit och mycket proteiner så har han fått riktigt stora muskler och i början av våren skulle han börja deffa för att få den perfekta kroppen till sommaren. Den här sommaren badade han mycket för att visa sin kropp så mycket som möjligt, när han var tjock brukade han inte bada så mycket för att han var rädd att folk skulle reta honom. Då när han hade fått en bra kropp så började mobbarna visa respekt för Peter, så han

började få kompisar och de som mobbade honom blev nu rädda för honom, men Peter var inte ute efter hämnd. Han brukar alltid stoppa mobbare när han ser att det är någon som blir mobbad och de flesta gångerna slutar mobbarna direkt och går iväg. Han får en sista tanke: Jag kommer aldrig gå tillbaka till att bli mobbad igen. Han har alltid tyckt synd om folk som blir mobbade sen hans barndom. Peter hör hur mobilen ringer och hans tankar på sin uppväxt bli avbrutna. Det är Magnus som ringer. – Tja, svarar Peter. – Tja, är du upptagen med någonting, frågar Magnus. – Nej, varför undrar du? – Jag tänkte bara svänga förbi. Vi kan prata lite om Calvin Klein-plåtningen. – Okej, det låter bra. – Då kommer jag snart. – Okej, ses snart. – Hejdå!

Philip Dahlensjö

En till dag bland alla högljudda elever. Klump i magen. Jag önskar som vanligt att jag inte ska behöva möta dom. Men där står dom tre populäraste tjejerna. Som för ett år sen var fyra tjejer. Jag förstår inte hur allt kunde gå så snett. Alla såg upp till mig, jag var Hailey skolans populäraste tjej med sina tre bästa vänner Alice, Maja och Nancy. Dom i skolan sa det aldrig men det var så alla tänkte om mig. Men inte längre, nu är jag bara en fjant. Varför var jag tvungen att mobba honom? Jag menade det aldrig egentligen. Jag ville bara verka cool. Jag gick in i skolans entré och alla blickar hamnade på mig. Alla visste vem jag var. Dom flesta log mot mig. Vissa kom fram och hälsade. Melwin stod vid sitt skåp och kollade ner i marken. Det var något ledsamt i hans blick. Jag kom att tänka på vad jag hade gjort mot honom. Jag fick alltid dåligt samvete, men jag kunde inte göra något. Alla förväntade sig att jag var dryg och elak. Jag kunde inte plötsligt vara snäll mot honom. Nåt i mig sa “gå fram och säg förlåt” innerst inne ville jag det men jag kunde inte. Det var något speciellt med Melwin. Han var inte som alla andra killar på skolan. Melwin var alltid sig själv. Egentligen så blev jag avundsjuk. För jag önskade att jag också kunde vara mig själv. Allt skulle vara så mycket lättare. Jag mötte tjejerna och vi var på väg till vår lektion, där såg vi Melwin. Arvid puttade honom mot skåpen. Jag skämdes över att han var min pojkvän. Han var skolans populäraste kille och vägrade skämmas för hur han bar sig åt. Istället var han stolt för det han hade gjort när hans vänner skrattade med honom. Alla sa till mig att vi hade det perfekta förhållandet. Men det var jag inte så säker på. Skoldagen var slut. Jag såg Melwin stå med huvudet nedböjt och dyster på väg mot sitt skåp. Han tog fram sin väska, la i sina böcker men det trillade ner en lapp på golvet. Han tog upp den. Det var lappen jag och tjejerna hade lagt in dagen innan. Det var jag som skrev den. Det stod “ÄCKEL! ALLA HATAR DIG!” med stora bokstäver. Jag ville inte göra det men jag kände mig liksom tvungen. Jag såg hur han försökte hålla tillbaka tårarna. Vi fick ögonkontakt. “Fan, fan, fan kunde jag inte bara sagt nej?” Han gick med raska steg till utgången. Sedan såg jag Arvid och allt jag kunde tänka var “snälla, följ inte efter honom”. Plötsligt började Arvid och resten av hans gäng springa och jag förstod direkt vad dom hade tänkt

göra. Jag försökte hinna ikapp men jag var inte tillräckligt snabb.

Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Varför hatade alla mig? Gråtande fortsatte jag gå. Samma sak hela tiden. Orden ekade i mitt huvud “äcklig, ful, fet, bögjävel”. Jag klarade inte av det här mer. Jag hörde någon ropa “Ey, din idiot”. Jag kollade bakom mig det var Arvid och hans vänner. Dom sprang emot mig. Ingen idé att försöka smita undan dom var för många, för snabba. Arvid tog tag i min krage. Jag såg hur han spände knytnäven. “Kämpa inte emot, säg inget det kommer gå över snart”. Plötsligt hörde jag en bekant röst. “SLUTA! NI RÖR FAN INTE MELWIN!”.

MOBBNING OCH UTSATTHET

80. GRUPPTRYCK & CIVILKURAGE

– Hailey? Va håller du på med? sa Arvid. – Ehm, jag, jag vill att ni slutar mobba honom. – Det här ska du få för, jävla slampa. Arvid släppte taget om mig och gick därifrån. De andra följde efter honom utan att säga ett knyst, inget ljud, ingenting. Allt var annorlunda, det kändes som att en tyngd hade lyfts från mina axlar. Jag reste mig upp och sprang fort därifrån utan att ge Hailey ett ögonkast. “Varför kunde jag inte säga tack? Eller åtminstone le mot henne? Hon räddade mig” Arvid börjar gå emot mig med bestämda steg. Jag tittar ner i golvet i hopp om att han inte ska se mig. “Det här ska du få för jävla slampa”. Jag undrar vad han hade tänkt göra. Det kommer jag få reda på nu. Ett par fötter stannar upp precis framför mig. Det var Arvid, jag ser det på hans skitiga fotbollsskor. Jag drar försiktigt blicken upp mot honom. Där står de. Jag vill springa därifrån men jag kan inte. Mina fötter är fastklistrade. Jag börjar försiktigt lyfta på ena foten och gå därifrån. Tills Arvid gör krokben för mig. Jag faller rakt ner på golvet och slår i hakan. “Nu är du inte så kaxig va?” säger han med en retsam ton. Det som tidigare har varit tjatter i korridoren är nu hånfulla skratt. Jag känner mig så förnedrad. Alla står kvar, tittar. Väntar förväntansfullt på att det ska hända något mer. Tills Melwin kliver fram. Han tar min hand och leder mig därifrån. Det som tidigare var en klump i magen är nu fjärilar.

Rojin Tasman 89

81. INTERNATET Det var kallt ute. Snön hade inte lagt sig än, men jag visste att det var nära. Det var mörka moln på himlen. Jag kände mig som vädret. De andra satt och snackade medan jag satt här helt själv och skrev i min dagbok. Det var långt hem. Jag fattade inte varför mamma hade skickat iväg mig till en internatskola. Hon sa bara att de inte hade råd att ha mig hemma. Men mamma köpte ju dyra väskor och kläder. Väskor och dyra kläder kan väl inte vara viktigare än mig? Tänk om det var så att mamma kanske inte gillade mig. Jag kände hur tårarna trängde upp ur ögonvrån. Men jag kunde ju inte gråta nu. Vad skulle jag då få för rykte? Att jag var en liten snorunge som längtar hem? Men det var jag ju. Jag var en liten snorunge som längtade hem. Det var i alla fall vad de andra på den här skitskolan tycker. Jag ville bara hem. Hem till Bosse, min hund.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Jag satt på lektionen. Det var tråkigt, men jag gjorde mitt bästa för att hänga med på vad läraren sa. Men hungern tog över, det var det enda jag kunde tänka på. Bara om de i nian inte skulle ha stormat in i mitt rum varje morgon och stökat till det. Och till och med tagit min frukost. De gjorde så att jag inte kunde fokusera mig i skolan. Jag ryckte till när läraren höjde rösten, och sa att det skulle komma en ny elev till klassen. Det var en kille. Han skulle komma efter lunch. Jag stod i matkön och väntade förväntansfullt på vem den nya pojken skulle vara. Fast han skulle väl aldrig vara med mig, han skulle väl antagligen gå direkt till de ”coola”. Jag vaknade upp från mina tankar när mattanten slängde upp mat på min tallrik. Jag gick och satte mig vid ett tomt bord som vanligt. Jag vräkte i mig maten. Under tiden så slängde folk blickar på mig och pekade mot mig. För det kunde ju inte vara mot nån annan de kollade. Ingen hade ju satt sig vid mig som vanligt.

– Har du träffat Axel, den nya killen? frågade rektorn glatt. – Ja, svarade jag snabbt och smet därifrån kvickt. Det är ju faktiskt hans fel att jag är mobbad. Det är ju hans Internat. Han får väl hålla koll på vad hans elever gör mot varandra. Jag satt i mina egna tankar på lektionen när jag plötsligt vaknade till av att dörren smälldes upp i hastig fart. Det var Axel. Det var bara på min plats det fanns en ledig plats. Lucas skulle egentligen ha suttit där. Men han sätter sig alltid på platsen bredvid Rasmus. Lärarna brukar inte säga till. Men det var tur det. Då slipper jag i alla fall trakasseras på lektionerna. Axel ställde sig framme vid tavlan och läraren bad honom att presentera sig för klassen. – Hej, jag heter Axel, mumlade han. Läraren bad honom att säga det högre så att alla hörde. – Hej, jag heter Axel, sa han ännu en gång, fast lite högre. Axel kom och satte sig på den tomma platsen bredvid mig. Lucas och Abdi började direkt kasta pappersbollar på både mig och Axel. Jag kollade på Axel och viskade förlåt. Lektionen var slut och jag satt på mitt rum. Axel kom in genom dörren. Han var blöt i håret.

Efter jag hade ätit upp så sköt jag undan stolen och reste mig upp. Jag tog tag i min tallrik och glas och gick mot matinsamlingen. Ingen lade märke till mig. Jag la ned tallriken och glaset vid matinsamlingen och gav mig av mot mitt rum för att plugga. Jag öppnade dörren och såg en pojke sitta där. Det måste varit den nya killen.

– Har du duschat? frågade jag honom.

– Hej, sa jag.

Det kanske var lite rakt på, vi har ju trots allt bara träffats två gånger.

Han var tyst en bra stund. – Hej, sa han till sist med en ynklig och nedlåtande röst. – Vem är du? frågade jag killen. – Jag är ny här, svarade han. – Jaha och vad gör du i mitt rum om jag får fråga? frågade jag. – Rektorn sa att jag skulle bo här, svarade killen med ynkligare röst. Jag satte mig bredvid honom i sängen och frågade: – Är du ledsen? Han svarade inte utan borrade in huvudet i min axel och grät. Vi satt säkert så i minst en kvart. Till sist så puttade jag försiktigt bort hans ansikte. – Det kommer att bli bra, sa jag. Fast jag visste att jag ljög. Jag gick och la mig i min säng. Jag hade ont i magen. Jag vet inte om det var för att jag hade ätit för mycket mat eller om jag tyckte synd om killen. Killen hade slutat gråta. Vi båda hade satt oss på sängkanterna. Vad heter du? frågade jag med osäker röst. Axel, svarade han. – Jag heter David, sa jag med glad röst för att försöka muntra upp honom.

Han svarade inte utan bara kollade ned i marken. Jag lät det vara så. Han fick prata när han kände sig redo. Jag tog mina saker och gick ut ur rummet. Jag var nästan framme vid lektionssalen när någon tog tag i mig bakifrån. Nu är det säkert mobbarna som ska toadoppa mig igen eller nåt sånt. Men som tur var så var det bara rektorn.

– Nej, sa han kvickt och slängde sig på mage ned i sängen. Jag satte mig bredvid honom i sängen. Han la sig på rygg. – Varför bytte du skola? frågade jag Axel.

– Jag var mobbad, men säg det inte till någon, sa han. Jag var tyst en bra stund tills han frågade mig samma sak. – Om jag ska vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt, svarade jag. Undra om jag ska berätta att jag var mobbad också. Fast det kanske syns. Jag gick upp och kollade mig i spegeln. Jag rättade till håret. Kan man verkligen se när en person är mobbad på utseendet? Jag öppnade ögonen. Jag vred huvudet åt höger. Axel låg inte i sin säng. De i trean kanske har tagit honom och toadoppat honom. Jag vände huvudet rakt igen. Där stod Axel. En lättnad spreds i kroppen. – Godmorgon, sa Axel med en helt annorlunda röst än han hade igår. Han såg glad ut. – Godmorgon, svarade jag tillbaka och log. – Jag har packat, sa Axel. – Packat till vad? frågade jag. – Till idrotten såklart, sa Axel med ett leende på läpparna. Jag log ännu mera. Under natten hade snön lagt sig. Vi kom ut på skolgården. Vi var på väg till gympasalen. Folk hade redan börjat kasta snöbollar mot

Vi var tysta en stund. Axel bröt tystnaden. – Du är mobbad va? frågade han med en förundrad röst. Vad skulle jag svara egentligen. Om jag sa sanningen skulle jag Axel inte vilja vara med mig nåt mer. Men jag kan ju inte ljuga. För om han skulle få reda på det så skulle det bara bli ännu värre. – Ja, svarade jag, det var jobbigt. – Jag förstår dig, svarade Axel. Det var skönt att prata med någon som förstod en. – Vi borde göra något åt det, sa Axel bestämt. – Kanske det, svarade jag. Efter idrotten så gick jag och Axel tillbaka till skolan. Axel tog tag i min arm och tog med mig upp för trapporna. Jag visste vart han skulle. Mycket riktigt stod vi några minuter senare utanför rektorns stora brunaktiga dörr. Axel knackade. Dörren knakade när den gled upp. – Jaha, vad vill ni då? frågade rektorn med en grumlig röst. Axel släpade nästan mig fram till rektorns kateder. Axel harklade sig och kollade på mig som att det var jag som hade något att säga. Jag mötte hans blick med en blick som visade att jag inte hade något att säga. – Upplever du mobbning på din skola, Mr. Barker? frågade Axel med en kaxig ton. – Nej, inte direkt, svarade rektorn med en iskall blick. – Så stick nu jag har mycket att stå i, sa rektorn i en irriterande ton. Jag fick en klump i magen. Vi släpade nästan benen på vägen ut. – Det kommer att bli bra, sa Axel. Det är bara skitsnack tänkte jag. Hur skulle vi kunna rädda den här situationen? Det skulle aldrig gå.

Men äntligen efter tjugo minuter väntan i kylan kom bussen. Vi steg på och satte oss. Jag fällde ned mitt säte och somnade. Jag vaknade av att Axel drog av mig mössan. Jag kollade ut genom fönstret. Jag kände inte igen mig men Axel gjorde tydligen det. Axel gjorde tecken att vi skulle hoppa av här. När vi kom ut ur bussen så ledde Axel mig förbi en Pressbyrå. Vi gick över ett övergångsställe. Nu var vi i nån sorts park. – Vart är vi? frågade jag. – Teaterparken, svarade Axel i en gäsp. Jag såg några konturer av statyer och träd i mörkret. – Det går inga mer bussar i natt till Bryngelstorp och det är för kallt för att gå, sa Axel. Han öppnade sin vandrar ryggsäck och tog upp två stora duntäcken. Han slängde det ena till mig. – Försök att sova nu, sa han och la sig ner på en parkbänk. Jag gjorde likadant. Det var svårt att sova. Jag tänkte på allt som kunde hända med oss när vi låg och sov. Dessutom var det ganska kallt. Jag vaknade upp av att en polis stod och andades mig rakt i ansiktet. – Vart bor du? frågade polismannen. Jag var nyvaken och orkade inte svara. Polismannen bad mig följa med till polisbilen. Jag gjorde som han sa. I bilen satt Axel. Polismannen bad mig att hoppa in. Jag gjorde som han sa. Polisen körde oss till polishuset. Där fick vi ta blodprov och fingeravtryck. – David! ropade en polis i högtalarna. – Lycka till, sa Axel och kollade på mig när jag gick till förhörsrummet. – Vi har dåliga nyheter, sa en polisman med seriöst ansiktsuttryck. – Din mamma har dött i en överdos på en nattfest, inflikade den andra polismannen. Jag kände tårarna på kinderna. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Såklart så var jag ju ledsen men hon hade ju bara övergett mig och tyckt att kläder och väskor var viktigare. Men hon var ju trots allt min mamma.

– Jag vet ett ställe som vi kan övernatta på, svarade Axel säkert.

Jag kom ut till väntrummet. Jag såg Axel och två vuxna och ett barn. De kramades, jag skulle bara vilja hoppa i och kramas också. Jag skulle behöva en rejäl kram just nu. Det var hans familj. Det var uppenbart. Jag ville att min familj också skulle vara här. Men det gick ju inte, pappa hade ju lämnat oss och mamma var ju död. Jag kände hur en till tår rann ner på min kind. Dörren till polishuset öppnades. Jag kollade ner i marken så jag såg bara ett par skor. De var svarta högklackade skor. Sådana som min farmor alltid brukar han. Men det kunde väl inte vara hon? Kanske det var farmor som stod där. Hon var ju den enda som hade brytt sig om mig under min uppväxt. Jag vågade inte kolla upp. Jag skulle bara bli besviken. Men jag gjorde det ändå. Mycket riktigt så stod där min alldeles egna farmor. Jag vart tvungen att nypa mig i armen. Men det var ingen dröm, det var verklighet. Jag sprang in i farmors famn och slängde armarna runt henne. Jag borrade in mitt ansikte in i magen på henne. Efter en stund så tittade jag upp på farmor. Hennes tröja var helt blöt av tårar.

Mörkret hade lagt sig över Ökna. Klockan var snart elva. Alla andra hade gått och lagt sig. Det enda som hördes var spolande toaletter då och då.

– Jag har fixat så att du och Bosse kan bo hos mig, sa farmor och log sitt största leende. Sen omfamnade hon mig igen och klappade mig på ryggen.

– Vi måste gå nu, sa Axel.

Jag kunde inte tro mina öron. Jag skulle få bo med någon som verkligen brydde sig om mig.

När vi kom in i rummet så började Axel städa och samla ihop alla sina saker. – Vad gör du? frågade jag nyfiket. – Vi ska rymma, packa ihop dina saker, sa Axel med bestämd röst. Jag började packa. Vad kunde gå fel liksom, det kunde ju inte bli värre än det var nu. – Jag har kollat busstider, det går en buss klockan 23:35 till Nyköpings bussterminal, sa Axel. – Och sen då? frågade jag. – Sen så får vi gå till Bryngelstorp, sa Axel. – Vad ska vi göra i Bryngelstorp? frågade jag.

Vi smög ut genom dörren med all packning. Efter ett tag var vi utanför skolan. Vi hade tur att ingen märkte oss. Vi rörde oss mot busshållplatsen. Efter fem minuter vandring var vi framme vid hållplatsen. Vi väntade länge, jag kände inte mina fingrar efter ett tag.

MOBBNING OCH UTSATTHET

varandra. Jag kände en hård smäll i nacken. Det som hade träffat mig var kallt. Jag vände mig om och såg Lucas. Han stod och flinade och kramade till ännu en snöboll. Jag såg att Fredrik, vår No lärare, såg allting. Jag hoppades på att han skulle säga nåt eller gå till rektorn. Men varför skulle han göra det? Han har ju aldrig gjort något tidigare. Axel tog tag i mig och vände mig om. Han puttade mig framåt och vi började gå igen.

Joakim Sundberg 91

82. JAG VAR DUM Jag bestämmer allt. Ingen ifrågasätter min order. Alla gör allt jag vill. Jag är kungen. Jag bestämmer allt på skolan. Jag bestämmer över allt och alla. – Ge mig alla dina pengar, om du vet vad som är bäst för dig. – Jag har inga pengar. – NU! Han gav mig sina pengar, men jag slog honom ändå. Jag visade vem som bestämde. – Nästa gång vill jag inte vänta! sa jag till pojken som låg på golvet. Hela han skakade, men han nickade svagt. Han tittade inte på mig. Han var nog för rädd, tänkte jag när jag gick därifrån. Ingen gjorde någonting när jag gick min väg. Bäst för dem. De visste vad som skulle hända om de ifrågasatte mina metoder. De skulle bli mitt nästa offer och det ville ingen.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Jag gick hem. Vi hade egentligen en lektion till, men jag brydde mig inte. När jag öppnade ytterdörren möttes jag av en bekant doft. Mamma hade druckit igen. Mamma och pappa bråkade som vanligt. Pappa hade en röd flod ned från pannan så jag tog för givet att mamma hade slagit honom med någonting hårt. Mamma eller pappa hörde mig inte, så jag smög upp på mitt rum. Jag lade mig i sängen. Det rann som vatten nedför ansiktet och ut på hakspetsen. Jag berättade inte det här för någon. Ingen skulle få veta. – Spring in dit och ta några chokladkakor! – Men… – Inga men, KÖR! Killen från en av mina parallellklasser sprang in på Coop med gråt i halsen. Jag hade slagit honom och hotat med att göra det igen om han inte snattade några chokladkakor till mig. Han kom ut några minuter senare med två chokladkakor. Jag tog dem och gick åt motsatta hållet. Killen sprang iväg mot Ekensberg, gråtande. Jag gick till kyrkogården efter skolan. Jag såg till att ingen följde efter mig, ingen fick se mig där. Jag gick till farmors grav. Hon dog för tre år sen. Hon var min enda riktiga vän och nu hade jag ingen. Ingen fanns där för mig. Jag satte mig vid graven och tog fram en blomma ur fickan som jag hade plockat på vägen. – Mamma och pappa har bråkat igen, det var värre än vanligt… – Jag önskar du var här, du hade fixat allt precis som du brukade göra! Jag brukade prata med farmor, men inte så ofta. Jag var rädd att någon skulle se mig så jag gick iväg ganska fort, men inte innan jag hade sagt adjö till farmor. När jag öppnade dörren till huset så kände jag samma gamla doft igen. En tom flaska på bordet och mamma hade spytt i soffan. Hon låg på golvet och sov. Pappa hade inte kommit hem från jobbet än men det var lika bra, för det skulle bli bråk så fort han kom hem. Jag smög upp på mitt rum och satte på låten från farmors begravning. Jag kände mig tom utan henne. Hon var allt,

hon hade allt jag behövde men nu var hon borta. Tårarna rullade sakta nedför kinderna. Jag tänkte på alla fina stunder vi hade haft tillsammans. Jag somnade tidigt den kvällen, jag ville inte lyssna på allt bråk. När jag vaknade såg jag att det var ett nytt hål i väggen. Ännu ett av mammas utbrott… Mamma slog pappa ofta. Mig hade hon bara slagit ett par gånger, det var när jag var liten. Nu håller jag mig undan. Efter skolan gick jag mot tågstationen. Jag hade ingen anledning att gå dit, men hamnade där. Jag såg några killar som sparkade en person som låg på marken. – Om du kallar igen, då jäävlar, sa den ena av killarna – Ok, fick killen som blödde kraftigt fram med sin sista energi. Ses imorgon tönt, sa den ena av killarna när de gick därifrån. Jag kollade runt mig, ingen var där. Jag gick fram till pojken och tittade på honom. Han skakade och grät. Han hade blod överallt. – Hur är det? Han svarade inte, så jag fortsatte. –Behöver du plåster frågade jag så vänligt jag kunde. – Kommer du också slå mig? frågade pojken. – Jag har sett dig slå andra förut, kommer du slå mig också? Jag blev förvånad. Var det sånt här jag höll på med? Gjorde jag folk så här illa? Nej, det var inte möjligt. Jag gick därifrån, utan att hjälpa killen. Jag sa ingenting och han tittade på mig när jag gick. När jag kom hem funderade jag lite. Gjorde jag så där? Jag satte mig i mitt rum och tänkte på vad som hänt förut. Höll jag på som de där andra killarna gjorde? Var jag så där taskig? Gjorde jag andra så illa? Det var då jag kom på det. Bara för att mitt liv var skit behövde jag inte förstöra andras. Min status på skolan var inte värd andras illamående. Jag kunde inte skapa världsfred, men jag kunde göra några människors liv lite mindre dåligt. Jag hade bestämt mig. Jag skulle bli en snäll människa. På väg till skolan näst dag gick jag förbi Coop nära och köpte två chokladkakor. Jag hade tagit pengarna från min mamma eftersom att jag aldrig hade några pengar själv. Det var första gången på länge jag betalade för någonting i en affär. Jag gick fram till killen som jag förut tvingade ge mig två chokladkakor och knackade honom på axeln. – Här sa jag, och räckte fram chokladkakorna. – Tack? svarade pojken fundersamt. – Förlåt för allt jag gjort. Jag gick därifrån med en bra känsla i magen. Jag hade aldrig betett mig så här förut men det kändes bra. Jag gick in på min lektion men jag lyssnade inte. Jag tänkte bara på hur jag skulle kunde gottgöra dem som jag mobbat.

Andreas Holmqvist

83. KLUMPEN I HALSEN

Cornelia sitter lutandes mot den ålderstigna och vidriga väggen som luktar gammal ost. Det enda hon hör är Calles röst ekande i sitt huvud. Det rinner dussin av tårar ned från ögonen på hennes kalla kinder. Hon skakar av rädslan som hon vet aldrig kommer försvinna. Med darrande fingrar och blöta ögon tar hon sig mod till att ställa sig upp. Hon lägger sitt öra mot dörren för att försöka höra om det är någon utanför. Ljudet av att skåp stängs och elever som skriker får henne att skaka mer. Plötsligt knackar någon utifrån på dörren. Cornelia backar och säger inte ett ljud. Hon skyndar sig att tvätta händerna och munnen. “Cornelia, det är jag. Öppna dörren!” hör hon någon ropa utifrån. Rösten är bekant men hon kan inte sätta ord på vem det är. “Det är jag, Amanda, Öppna!”. Nu förstår hon vem det är. Cornelia öppnar dörren och släpper in henne. – Vad håller du på med?! skriker Amanda. – Jag, jag vet inte, svarar Cornelia stammande. Amanda rycker tag i Cornelia och kollar henne rakt in i ögonen och säger: “Är du okej?”. “Du får inte säga till någon” svarar Cornelia. Amanda kollar med himlande ögon mot Cornelia och släpper hennes arm. “Nu går vi till lektionen”. Cornelia tvekar men hon vill inte få frånvaro så hon tar sig i kragen och går ändå. Cornelia går in i klassrummet. Surret domnas i rummet där eleverna kollar mot henne som om hon har mördat någon. Med långsamma och vacklande steg tar hon sig till sin bänk. Hon sätter sig ner på stolen där hon känner någon klibbigt mot sin bakdel. Hon ställer sig upp fort och drar sin hand mot sin vita byxa. Cornelia kollar mot handen där hon bara ser rött. Hennes kinder blir rosenröda även fast hon fattar att det bara är fake-blod på hennes hand. Alla börjar småfnittra. Mest Calle. Hon förstår att det var han. Cornelia

springer ut ur klassrummet mot sitt skåp där hon tar sin jacka som hon slänger på sig. Efter skolan tar Cornelia bussen hem. Till sin förvåning så är bussen i tid. Cornelia sätter sig längst bak i bussen där hon får vara i fred. Hon tänker på hur hon ska komma på en förklaring till Amanda så att hon glömmer bort det hon såg på skoltoan och hur hon ska förklara för sin mamma varför hon fick frånvaro. Hon vill ju inte berätta att hon blir retad. Hennes mamma är redan hemma. Till Cornelias förvåning så nämner hon inget om frånvaron. – Hur gick det i skolan idag? frågar hon. – Bra, svarar Cornelia enkelt. – Kul, det blir köttfärssås och spagetti till middag! Tanken på mat får Cornelia att må illa. Hon springer upp på sitt rum där hon byter sina byxor. En tanke slår i Cornelias huvud. En tanke som hon egentligen inte vill ha något med att göra. Hon drar långsamt upp sin krämvita tröja. På sin arm kan hon se sina gamla ärr. Hon försöker att inte titta men det blir som ett magnetfält. Cornelias blick drar sig dit. Suget av att göra det blir bara värre och värre. Hon tar fram det vassa bladet och sätter det mot sin hud. Hon börjar trycka. Tårarna faller ner från kinderna. Hon biter sig i läppen för att försöka motstå. Men det går inte. Utan av att hon vet om det så är det gjort. Nu vet hon innerst inne att hon inte kommer kunna sluta. Dagen efter träffar hon sin kompis Amanda. Innan hon ens får förklara sig så drar Amanda kraftigt upp hennes tröjärm där hon ser att Cornelia har försökt dölja ärren med fula barnplåster. ”Jag kommer hjälpa dig genom detta, Cornelia” “Försök inte dölja det den här gången.” Vecka efter vecka kämpar Cornelia mot ätstörningarna med hjälp av Amanda utan att någon vet om det. Hon ser ut att må bra på utsidan men på insidan kämpar hon mot sina motgångar. Vissa dagar är svårare än andra. Stödet Cornelia får från Amanda är hon hjärtligt tacksam över. Utan henne skulle hon inte klara av den här perioden.

MOBBNING OCH UTSATTHET

“Ditt jävla anorexiabarn” skriker Calle i början av den smala korridoren. Cornelia kollar bak och ser Calle peka mot hennes smala ben och armar. “Ditt jävla anorexiabarn är du” upprepar han. Cornelia bli helt ställd och får inte ut ett ljud från munnen. Klumpen i halsen och oron i magen är tillbaka. Hon känner alla blickar stirra mot sig. Ingen gör något utan alla bara står där med sina arbetsböcker i famnen helt knäpptysta. Man skulle kunna höra en knappnål falla. Cornelia klarar inte av pressen. Alla stirrande ögon mot sig får henne att må illa. Hon står där tyst och rör inte en nerv. Med skakandes och osäkra steg börjar hon springa till toaletten. Hon kollar bak fler gånger för att se om någon följer efter och när hon är framme så stänger hon dörren hårt och låser låset snabbt. Hon pustar ut med ett långsamt och djupt andetag. Cornelia böjer sig ner och öppnar toalettlocket långsamt. Hon tvekar men hon kan inte motstå. Det har kommit tillbaka och nu finns det ingen återvändo. Fingrarna är redan i halsen och toaletten fylls med dagens lunch. Det var längesen sist men nu är det tillbaka.

Cornelia står i korridoren. Hon går med rak rygg och håller huvudet högt förbi alla utom att bry sig. Hon har inte längre en klump i halsen och för en gång skull känner hon sig stark och självsäker. Kommentarerna från Calle bryr hon sig inte om utan hon traskar bara förbi. Hon går till toan och för den här gången är hon inte där att spy. Cornelia öppnar dörrhandtaget till toan och väl där inne chockas hon. Där sitter Amanda på huk med fingrarna i halsen.

Elin Kjell

84. LÄTTNADEN Jag går genom korridoren jag blir hånad folk spottar på mig, folk säger att jag har fula kläder. När jag kommit till slutet av korridoren springer en kille fram till mig och spottar mig i ansiktet och sen slår han mig hårt i ansiktet så jag ramlar på golvet. Jag börjar inte gråta för jag är van vid det. Istället går jag till badrummet och torkar bort allt blod som kommer från näsan, jag sitter på toan en lång stund medan jag väntar på att näsan ska sluta blöda. Det bankar plötsligt på dörren Kom ut nu jävla tjockis Sven! Hörde att det var Bulten som snackade, det blev tyst så han gick antagligen iväg. Det är han och hans kompisar som alltid spottar på mig och slår mig när jag går i korridorerna, men hans kompisar vill egentligen inte göra något elakt mot mig men dom bli tvingade

av Bulten. Jag brukar försöka att inte tänka på det men det kan vara svårt ibland speciellt när folk säger kränkande ord om min familj och min släkt. Då tänker man bara ‘fan vad jag vill slå sönder dom. Det är bara några dagar kvar till sommarlovet. Vi sitter i klassrummet och planerar skolavslutningen, vi ska bestämma vad vi ska sjunga på avslutningen. Bulten sa att jag kunde sjunga solo och dansa en bögdans med mina chipstuttar, han säger alltid massor dumma kommentarer men jag tar aldrig åt mig av något. Vi bestämde att vi ska sjunga Idas sommarvisa, alla tyckte det var okej. Jag slängde mig i soffan och började käka på en chipspåse. Jag började tänka på Bulten. Han har hållit på att säga massor dumma saker och spotta på mig, slå mig nu i två år jag har börjat tröttna

på det, jag käkar en massa onyttigt och rör mig aldrig det är kanske därför Bulten mobbar mig. Jag bestämde mig för att börja äta nyttigt och börja träna. När vi kommer tillbaka från sommarlovet så ska han få en chock. Sommarlovet har precis börjat jag har precis varit och köpt in mat för en vecka framåt. Jag hittade ett kostschema på nätet som jag tänkte följa. Jag började med att planera lite hur jag skulle göra. Efter en stund gjorde jag iordning en salladsskål jag är inte van med att äta sådan här mat jag brukade äta pizza vid den här tiden för en vecka sedan bara.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Efter några dagar av bra matvanor så känner jag mig redan på bättre humör och min form är också bra tycker jag. Jag tränade mycket hemma först, övningar som jag lärt mig från nätet, men efter ett tag så börjar jag tröttna på att bara träna hemma så jag tänkte att jag skulle börja träna på gym istället. Jag sa till min mamma att hon skulle skaffa ett gymkort åt mig. Först var hon lite skeptisk till det men sedan förstod hon att det var bra för min hälsa att jag skulle börja träna. Hon förstod inte att jag började träna och äta bra bara för att jag skulle hämnas på Bulten. Nu har jag tränat och ätit bra mat nästan hela sommarlovet det är bara drygt en vecka kvar till skolstart. Jag vägde mig innan jag började träna och då vägde jag 78,4 och jag var bara 171 cm lång. Nu väger jag 75 kg och är 172 cm lång. Jag har inte gått ner så mycket i vikt men jag har bytt ut fettet mot muskler. Jag har aldrig känt mig i så bra form förut som jag gör just nu. När jag ser andra människor äta pizza, chips dricka läsk så mår jag bara dåligt och blir äcklad.

Det är morgon, jag är lite nervös för att gå till skolan. Bulten har nämnt vid några tillfällen att om jag inte kommer tillbaka till skolan första dagen så ska han bränna ner mitt hus. Men jag är inte rädd för honom längre. Jag går till busshållplatsen, när jag kommer fram ställer jag mig och väntar på bussen och planerar hur jag ska slå honom. Det är lite svårt att veta hur jag ska göra men jag tänker bara göra så som han brukade göra på mig. Bara gå fram och slå honom i ansiktet när jag går i korridorerna. Jag kommer fram till skolan och går in genom dörren den knakar precis som den alltid gör. När jag kommit in i skolan så börjar jag gå runt och kolla efter Bulten jag ser massor folk jag ser Bultens kompisar men jag ser inte Bulten. Undra om han inte är i skolan idag, han kanske är sjuk? Vi skulle bara sitta i klassen och snacka om hur sommarlovet har varit och en massa sånt babbel. Vi sitter i ett klassrum och pratar, Bulten är fortfarande inte här. Jag var nästan helt säker på att han var sjuk tills jag hörde vad läraren sa. Jag blev så chockad och trodde inte det var sant. Jag kände en lättnad men ändå lite sorg. Jag hör fortfarande lärarens sträva röst säga dom där orden. Jag kunde inte fatta det.

85. MIN BARNDOM OCH UPPVÄXT Från att jag var åtta år fick jag förstå att det var någon fel på mig.

Allt var så fel; att jag inte vek mina strumpor som den och den. Att jag inte var som alla andra tjejer i min ålder störde nog min mor oerhört. Men när man var mobbad och bara hade sina grannar som polare så kan det väl finnas en fin bild i det hela. Jag var inte som den yngsta av killarna och sprang i klänning och skrek Barbie över hela området. Mina föräldrar bråkade väldigt mycket under min barndom. Dom var så uppe i sig själva att de inte såg mina problem komma. Hur all mobbing blev seriösare och seriösare. Hur jag blev ledsnare och ledsnare. Drog mig innåt i mig själv. Kändes som jag inte dög. Min bästa vän var min katt helt enkelt. Jag sa att mina vänner inte hade tid med mig. Jag blev så utmobbad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Äcklig och ful var vardagsmat för mig. Började skära mig i armarna när jag var elva år gammal. Hade läst böcker, ville vara lika stor och stark som mina stora hjältinnor i böckerna. Hade man ärr, så hade man styrka. Men även mina självmordstankar kom vid elva år. Nu fick jag gå själv i skolan. Sitta själv på rasterna och inse att jag inte var mer värd än Gabriella som alla tyckte stank hundskit. Men jag var fortfararande den mest mobbade fast jag inte stank hundskit.

Alexander Irving

Sminkade mig, hade stringtrosor och blond. Jag trivdes inte i det, men vadå, man ville ju bli accepterad. Alla andra tjejer fick komplimanger. Alla tjejer blev vänner med det där coola gänget. Hur jag än försökte så ville dom inte ha med mig. Nu var det även under den tiden som min släkt började lägga sig i och säga att något var fel på mig och rätt på mina systerbarn. Eftersom min pappa hade vuxna barn och deras barn var i min ålder. Jag började känna mig mer värdelös, min mor och far stödde mig inte i släktens nedtryck heller. Dom såg inget. Jag hittade vänner på internet. Satt som psykolog i början åt dom. Då var man femton år och allmänt bräcklig. Jag hittade en tjej som var min själsfrände just då. Hon bodde i Stockholm. Hon fanns i mina tankar dagligen. Varje snöboll jag fick mulad i ansiktet, eller huvudet nertryckt i toan. Mitt liv var inte mycket till liv. Jag började isolera mig så mycket jag kunde. Ville inte synas. Ville inte ha flera blåmärken.

Allt som hade med psykologer att göra las ner rätt snabbt, kom inte ihåg varför. Men skolavslutningen kom. Jag kände att en nystart skulle inte vara så fel. Högstadium hade ju enligt min mors arbetskamrat varit ”de bästa åren i hennes liv”. Gud vilka förväntningar jag hade.

När jag var höstterminen i åttonde klass så sket jag i mitt smink och blonda hår. Jag blev svartrockare enligt andras mening. Enligt mig själv blev jag mig själv. Jag blev mera slagen, mer förnedrad. Men jag höll huvudet högt. Började dricka alkohol vilken dag det än var i veckan. Såren på armarna var inte längre för att jag ville vara som mina hjältinnor i böckerna, utan för att göra skada. Jag sov så ofta det gick på dagarna. Nätterna satt jag uppe och grät. Undrade varför det var så fel på mig. Jag trodde allt jag gjorde var normalt. Jag visste inget annat. Mina föräldrar såg fortfarande ingenting. Jag var mager som en sticka. Anorexian var ju så uppenbar. Till och med min släkt såg det. Men dom bara pratade bakom ryggen på mina föräldrar. Jag blev mer och mer trackad. Folk hade spridit ut att jag var lesbisk, så jag fick inte byta om i samma omklädningsrum eller duscha med dom. Så jag kom alltid försent till lektionen efter idrotten. Sen kom ryktet om att jag låg med äldre män på internet och var psykiskt störd. PÅ det sättet tyckte ingen synd om mig.

Högstadiet kom. Många fina pojkar, tyckte jag. Men ingen tyckte jag var det. Blev fysiskt trackad. Vadå, jag var ju som alla andra.

Olyckligtvis så höll jag mig till min granne. Hans storebror var som en bror för mig med. Trettio år gammal dock. Sen började han

Läraren kallade in mina föräldrar för att jag skolkade för mycket från skolan och lektioner. Min mamma tyckte inte det var så kul. Hon hade inte sett detta. Hon blev nervös och fick panik. Psykolog kom på tal. Jag förstod inte vad det var, för jag hade aldrig hört talas om det. Jag blev skräckslagen. Skrek som en galning att dit skulle jag aldrig, gud vad fel jag hade.

Skolan börjar imorgon och jag är i bra form. Det enda jag inte tänkt på är att om jag ska hämnas på Bulten så måste jag ju kunna slås och det kan jag verkligen inte. Jag började slå lite mot min kudde i sängen, kände direkt att jag inte hade den bästa tekniken, men om man bara ska slå någon så tror jag man klarar det utan någon teknik.

Min engelskalärarinna drog in mig till Barnungdomspsyket när jag inte klarade av att åka till Gröna Lund och roa mig. Kommer ihåg den dagen så tydligt; lukten i hennes bil. Solen som sken lite bakom träden. Radion som hade 80-tals låtar på radion. Alla dom andra hade kul. Jag satt i en bil med massa ångest. Dom tog mig som akutfall. Jag tänkte att allt kanske skulle fixa sig i alla fall. Min mamma kom in till kliniken. Skrek åt mig att jag ljög. Vi fick prata med en psykolog. Jag visste att min mamma har tendens att övertyga de flesta om att hon har rätt. Även i detta avseende. Vi gick därifrån och alla trodde jag hade ljugit för att få uppmärksamhet. Men alla såg ändå min beniga gestalt och min skrikande blick som ville ha hjälp. Fick gå till en psykolog sju gånger med mina föräldrar. När pappa var med gick det okej, men när mamma var med så gick det inte alls bra. Sista gången jag var där, då jag hade suttit och ljugit att jag mådde bra, för att det var självplågeri att sitta där när han inte ens visste mitt namn. Han gjorde ett depressionstest på mig. Jag var i allvarliga zonen. Han skakade min hand och tackade för sig. Kuratorn på skola började jaga mig genom korridorerna. Jag satt uppe hela nätterna, hungrig och förvirrad. Jag ville bara försvinna bort i ingenstans. Min mamma klagade på mig varje dag. Allt var fel. Min pappa orkade inte bry sig, orkade inte försvara mig. Jag blev så arg att jag puttade till henne en dag och sa att hon inte skulle röra mig igen. Jag åkte ut och in på psyket i ungefär ett år. Men varje gång så sa jag att jag mådde fint. Gud så lättlurade folk kan vara. Att dom inte ser med egna ögon. När jag gick ut nionde klass så hade jag sex Väl godkända och resten Godkänt. Hade en pojkvän jag trodde jag skulle leva ett tag med. Men han var otrogen. Så blev det så. Jag började ha förhållandet bara för att få närhet. Detta gjorde inte självkänslan högre. Jag kände mig bara billig. Ätstörningarna som jag försökte fixa på egen hand gick det inget bra med. Fick halsfluss första terminen på gymnasiet. Men gick i alla fall i skolan. Sov på lektionerna. Blev mobbad av mina klasskamrater. Ingen ville vara med mig. Min morfar dog innan min födelsedag på vintern. Min mormor hade dött samma år fast på våren. Min morfar blev en stor sorg. Han var den enda som var nöjd med mig hur jag än såg ut. Jag började ge upp på riktigt. Kände att om ingen tycker om mig i detta samhälle, varför ska jag stå ut? Jag drömde bara mardrömmar. På somrarna sen åttonde klass åkte jag in till stan och satt där på en bänk och önskade att livet skulle vända. Min syster hade även cancer. Jag orkade inte att flera försvann från mig. Jag började röka i slutet av nionde klass. Men andra ring på gymnasiet så blev det riktigt allvarligt. Men så kom det ett litet ljus i mitt liv. Min vän Fanny. Vi hade blivit

86. MOBBAD

Jag har varit mobbad sen första dagen jag började skolan. Jag går i skolan i Nyköping på Vittra. Jag tror jag blir mobbad på grund av att min familj inte har så mycket pengar och därför kan jag inte köpa fina nya kläder. Jag kan inte heller ha med mig matsäck till skolan som alla andra barn har. Varje dag jag kommer hem så är jag utsvulten och när jag kollar om jag kan hitta något att äta hemma så är det nästan tomt. När jag vaknar på morgnarna har jag en klump i magen för att jag vet att när jag kommer till skolan kommer jag få de där hemska orden kastade rakt i mitt ansikte. Jag vet också att jag inte har någon som skyddar mig, Jag har inga vänner och vågar inte säga

ihoptvingade av våra svenska - engelska grupper. Tog tid för oss att komma nära varann. Men många pratstunder vid ån och liggandes på parkbänkar i statsparken. Så hittade vi varann mer och mer. Kändes som att livet skulle fixa sig ganska okej. Så kom vårt sista sommarlov. Fanny åker iväg. Borta i flera veckor. Min mamma klagade. Jag åker ner i den djupaste depressionen. Fick kontakt med en kille som bodde inte så långt ifrån mig. Han gav mig lugnande medel. Vilket jag levde i överdos på i antal veckor. Jag åkte in till stranden. Orkade inte gå alls. Men orkade absolut inte vara hemma. Speciellt inte när man enligt ens föräldrar ’blivit konstig’. Man var arton och ville ha friheten man inte fick. Jag träffade flera killar som jag bara låg med utan att känna speciellt bra. Så här i efterhand så var dom rätt vettiga i alla fall, för dom använde kondom. Jag i det tillståndet tänkte inte mycket alls. Jag saknade bara min äkta vän, saknade mitt äkta liv. Tredje året på gymnasiet kommer insmygande. Fanny är tillbaka. Jag blir så glad. Känner längtan så mycket efter henne. Drar mig ur de fel kontakter jag har. Hittar en pojke vid min sida. Jag är rädd att han ska ge upp mig. För mitt psyke inte är som det ska. Men han håller fast. Jag mår inget bra alls. Så fort jag blir själv, så är det än idag. Att alla röster ekar i ens huvudet, att du är mindre värd än andra. Mina mardrömmar slutar inte. Jag ber om hjälp att sluta röka hos skolsyster, som lustigt nog var min skolsyster i mellan och lågstadiet också. Hon frågar sig varför jag inte mår bra, eftersom det syns lång väg. Allt forsar ut mig. Allt förtryck, all mobbing, allt att synas men inte vara tillräcklig. ”Du låter som en mycket erfaren kvinna, du har fått ta hand om dig själv hela livet. Det märks. Du har mer syn och pratar om det mesta som det flesta i din ålder inte har en aning om, du är en mycket bra tjej, som kommer gå långt.” Och det är där jag sitter idag. Fått ta hand om mig själv och visst att min mamma sagt att hon märkt allt som hänt, men ändå har hon skuldkänslor. Jag förstår min mors situation. Hon önskar så att jag ska vara som henne när hon var ung; aktiv i sport och populär. Men jag blev tvärtom. Jag vet att jag är släktens svarta får. Men jag tänker inte ge upp. Jag har haft i mitt huvud sen jag var femton år att det finns folk, alltid folk som har det värre än en själv.

MOBBNING OCH UTSATTHET

ändra på sig och började utnyttja mig sexuellt. Jag var bara glad att någon brydde sig om mig, den felande länken i samhället.

Jag är idag ungefär tre månader från att ta studenten. Jag avslutar detta med en liten dikt: känns redan som jag levt hela mitt liv… känns som jag redan gjort alla misstag jag kan… känns redan som jag fått alla slag jag tål… känns som all luft och ork gått ur mig men jag vet,det är inte slut än.. det är det som gör så jävla ont och ondare kommer det att göra… tack för mig

Albin Forsberg

till en lärare för att jag vet att de inte kommer lyssna. Jag kommer ihåg en gång när jag gick till skolan så hade jag precis fått en ny jacka av mamma. Jag tyckte den var jättefin. Men när jag gick in på skolan, kommer två killar ifrån min klass och säger: Vart har du hittat den där jackan? sa den ena. På soptippen? sa den andra. Innerst inne blev jag jätteledsen av vad de sa, men jag visade det inte. Jag bara fortsatte att gå in på skolan. Min mamma och pappa jobbar som städare på skolan och tjänar inte så mycket pengar. Våra pengar brukar vi använda till att köpa

mat och betala hyran för vår lägenhet. Efter att vi har gjort det så finns det inte så mycket pengar kvar och därför kan vi inte köpa så många nya kläder. Det är dags och vakna nu, Moa! skriker mamman. I natt har jag inte sovit gott. Jag har legat och tänkt på morgondagen. För att idag så ska vi ha redovisning. Jag är jättenervös. Jag tänker att idag ska jag försöka sätta på mig något fint och sätta upp mitt hår i en hästsvans. För att alla kommer att se mig när jag står där uppe själv inför hela klassen. Jag tar på mig ett par svarta jeans och en blå t-shirt. Till frukost dricker jag mjölk och äter jag en macka med smör på, vi hade inga pålägg till. På vägen till skolan och har jag en klump i magen för att jag inte vet vad andra kommer tycka om min redovisning eller mig. De kanske skrattar eller säger att den är dålig, men jag får hoppas på det bästa. Jag sitter på min säng och gråter. Redovisningen gick inte bra. Jag visste precis vad jag skulle säga men så kommer de där orden igen och skratten. Jag sprang ut ur klassrummet med tårarna i halsen. Sprang igenom hela skolan, ut ur dörren och hem. Ingen var hemma när jag kom hem så jag satt mig och åt med tårarna rinnande ner för mina kinder, helt för mig själv. Det knackar på dörren. Jag går ner och öppnar. Det är mamma. Varför har du låst? frågar mamma.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Jag tänkte bara om det skulle komma en inbrottstjuv, så är det väl bra och låsa, sa jag. Okej, sa mamma. Egentligen låste jag för att jag inte ville att någon skulle komma hem och se mig gråta. Hela familjen sitter samlade vid matbordet. Jag, mamma och pappa. Mamma hade lagat mat. Det blev makaroner och falukorv. Jag älskar den maten. Vi pratade inte så särskilt mycket den måltiden. När jag precis har ätit upp och tänkt gå så säger pappa: Jag har fått ett erbjudande på ett nytt jobb. Åh vad kul, vilket jobb? frågar mamma. Som tandläkare på Folktandvården i Nyköping, säger pappa. Man tjänar väldigt mycket som tandläkare va? Säger jag. Ja väldigt mycket jämför med vad jag tjänar nu, Moa. Nu när jag jobbar som städare tjänar jag 10 000 och som tandläkare kommer jag att tjäna 30 000 i månaden, alltså trippelt så mycket, säger pappa. Oj jävlar, säger jag. Inga svordomar nu Moa, säger mamma argt.

87. MOBBAD

Aj!! skrek Adam när Gustav drog till med ännu en smäll i magen, om och om igen skrek Adam och till slut kom en lärare för att sära på dem. Adam sa inte ett ord, med sitt bruna rufsiga hår och tårar i ögonen gick han till sina vänner Andreas och Emil. De hade sett allting, men de kunde inte göra något mot Gustav, han var starkare än dem allesammans. Adam var ett av offren som Gustav mobbade. Ingen visste varför Gustav mobbade sina klasskamrater. Vissa trodde att han hade problem hemma, andra sa att han var socialt inkompetent. Alla visste en sak, att han tog ut större delen av sin ilska på Adam, Adam hade inte gjort något. Han var den oskyldigaste personen utav dem alla. Han ville alla väl, hade aldrig gjort någon något illa från förskolan ända tills nu i 8:an. Men Gustav gillade inte Adam. På lunchen satt Adam med sin flickvän Emilia, han hade berättat allt för henne. Emilia visste väl om situationen, ibland försökte de tänka ut planer på hur de kunde hämnas på Gustav men senare kom de att tänka på att våld bara föder mer våld, så det var ingen bra idé. Den dagen när Adam gick hem sparkade han på en sten hela vägen tills han hade kommit hem, det enda han kunde tänka

Jag blev jätteglad när jag fick höra att pappa skulle tjäna dubbelt så mycket som han tjänade nu. Jag tänkte att vi inte längre skulle ha tomt i våra matskåp och att jag skulle kunna köpa lite finare nya kläder. Pappa sa att han skulle ta jobbet, och redan börja om några dagar. En vecka senare…Pappa har jobbat en vecka nu på sitt nya jobb. Han fick sin lön efter en vecka eftersom han började lite sent på månaden. Jag har märkt att vi har fått mer pengar hemma för att det finns mera mat i våra kylskåp och matskåp. Och igår var jag och mamma på stan och fikade och köpte lite nya kläder. Det var jätteroligt. För vi har inte varit själva på stan och fikat på flera år. Vi fikade på Sandys och jag tog en frozen yoghurt och mamma tog en biskvi och en kaffe. Klockan är 07.00 och jag ska gå och göra i ordning mig inför skolan. Jag tar på mig ett par håliga blåa jeans och en vit tröja som jag köpte igår. Igår köpte jag också ett jättefint halsband som jag ska ha på mig idag. Halsbandet var guldigt med ett hjärta på. Sen sätter jag upp en bulle i mitt hår. Jag känner mig fräsch eftersom jag har köpt nya kläder och duschat. Jag är jätteglad och taggad på skolan idag faktiskt, som jag inte brukar vara. Klumpen i magen har försvunnit. Jag nästan hoppar fram till skolan eftersom jag är så glad. Det pirrar i magen eftersom jag inte vet vad personer kommer tycka om mina nya kläder. När jag kommer in innanför skoldörren så ser jag Ebba och Cornelia från min klass. När jag går förbi de så hör jag att de säger “hej” men jag trodde det inte var till mig. Så jag kollar mig runt men det är ingen där, så jag antar att de säger till mig, så jag säger “hej” och ler. De ler tillbaka. Vi har haft matte. Jag går själv till mitt skåp som vanligt. Då hör jag någon som ropar “Moa”. Jag vänder mig om. Det är Ebba och Cornelia. Jag säger: Hej Hej vi undrar om du skulle vilja vara med oss idag efter skolan? säger Ebba. Vill ni det? frågar jag. Ja såklart, varför skulle vi inte vilja det? säger Cornelia. Ja men det skulle jag gärna vilja, säger jag. Vad kul, säger Ebba. Jag ser de gå ut på skolgården. Jag stänger mitt skåp och packar ihop mina saker. Jag är jätteglad och nervös när jag är på väg till Ebba och Cornelia.

Emilia Jansson

på var när Gustav hade slagit till honom, varför det just var honom som Gustav slog. Det mesta som kom in i Adams huvud var negativa tankar, han kunde inte stå ut med att det skulle vara så här längre, han ville fixa det. Han var motiverad och ville tänka ut en lösning men det var väldigt mycket svårare än vad han trodde. När han kom hem fixade han ett mellanmål till sig själv medan han skulle kolla på TV. Medan han kollade på TV så kunde han inte tänka på annat än varför Gustav hade något emot honom. Adam drog ut mobilen ur fickan och skrev till sin Emilia. Han frågade om hon ville ut för att han mådde inte så bra. Adam gick upp till sitt rum och lade sig i sin säng samtidigt som han lyssnade på sin ledsna spellista och kände det salta vattnet i sin mun. Det var inte ofta Adam kände sig så här svag. Han valde att ta en dusch. Han ville inte att hans föräldrar skulle se honom gråta, så han gick snabbt med handduken över axeln. Han kände det varma vattnet bränna hans rygg men det var inte något Adam tänkte på. Han ville bara lämna allt och visa folk att han skulle lyckas i livet. Han skulle bli världens bästa handbollsspelare, han skulle tysta ner alla och hela staden skulle skrika hans namn. Folk kommer vara tacksamma att

När han hade kommit ut ur duschen hade Emilia skrivit, hon var på väg så Adam tog på sig kläder väldigt snabbt och just då hörde han plinget från dörren. Han sprang ner från sitt rum för att öppna dörren, han gav henne en snabb kram och en kyss innan de gick ut. När de gick ut så sa Adam att han inte längre kunde stå ut med detta, han har levt de senaste åren i skolan med orolighet och det ville han inte göra längre. Så han ställde frågan “Varför mobbar han mig, varför ger han mig alltid dumma kommentarer?” Efter att de gått länge tänkte Adam för sig själv att allting händer ju av en anledning. Han kom på att anledningen till att Gustav mobbar honom är för att folk ska skratta så om han själv får dem att skratta så kanske han slutar. Adam berättade om idén för Emilia och även fast hon var lite kritisk mot den så visste hon att den hade potential. Adam följde med till Emilias port, han gick sedan hem med alla tankar i huvudet. När han kom hem lade han sig i sängen på direkten och somnade. Adam vaknar av att han hör sin mamma ropa hans namn. Han ställer sig fylld med energi och går ner till köket och äter sin frukost. Han tar på sig sina kläder och hinner precis med bussen som åker till skolan. På bussen är det enda han kan tänka på är hur Gustav kommer reagera när han inte blir arg eller ledsen när han

retar honom och nu istället skulle göra det tvärtemot. När Adam kommer till skolan ser han Emilia och går mot henne men just då kommer Gustav bakifrån och gör krokben på Adam. Adam ramlar och säger till Gustav “Hahahaha, den var bra Gustav, önskar jag kunde vara som dig”, Gustav blev ställd och svarade med “Håll käften”. Efter första lektionen så kommer Gustav mot Adam igen fast denna gång i korridoren, han ger honom ett slag på magen och säger till Adam “Varför öppnar du inte ögonen asiatjävel??” och Adam svarar “Vad menar du med asiat, jag kan inte se” och folk i hans omgivning började skratta. På lunchen hände samma sak Gustav kom fram och kallade Adam en dum idiot och en tönt men Adam gjorde det till hans skämt och svarade med “Jag är så dum att om det minsta poängen på ett prov var 0 skulle jag nog få -10”. Otroligt nog började folk skratta, Adam kände sig genast mer självsäker och det fortsatte så här en lång tid. Gustav försökte mobba Adam men det var inte roligt längre. När Gustav sa ett skämt så gjorde Adam det till sitt eget, Gustav tappade lusten med att mobba folk och på så sätt blev det mycket bättre för Adam men också för hela klassen och allt var Adams förtjänst. Adam blev inte mobbad längre han kände sig fri, inte orolig för något dåligt skulle hända och han var väldigt glad kan man säga. Han var fri.

Navid Veghar

88. NYA KLASSKAMRATEN Svante hör någon som smäller igen dörren längst ner i korridoren och den enda tanken han får i huvudet är: ”Snälla inte Tobbe”. Han tittar runt hörnet och ser Tobbe och hans gäng. Han springer in på toaletten och hoppas att inte Tobbe hann se honom. Han sitter på toaletten och väntar tills lektionen börjar för han vill inte stöta på Tobbes gäng. Det är en minut kvar tills lektionen och han låser upp låset och kollar efter Tobbes gäng och det han ser är att deras gäng står vid dörren till salen. Han väntar en stund och försöker få mod att våga gå till dörren. Precis när han tänker gå ut från toaletten så händer det ett mirakel, läraren kommer och Svante springer ut från toaletten och försöker sig gömma sig bakom läraren och lyckas slinka förbi gänget in till lektionen. Efter lektionen så skyndar Svante sig hem. Svante sliter upp dörren och springer till busshållplatsen och nästan halkar på den hala isen. Dagen efter när Svante går av bussen och går till skolan så kollar han runt efter gänget men ser de inte. När han har kommit in till skolan så ser han Tobbe men inte de andra så han slinker sig förbi honom och går till sitt skåp. Men när han öppnar sitt skåp så ligger det massa hatlappar som; Du skulle aldrig ha börjat på skolan din jävla unge, fula jävel, Dvärg. Men ett brev som låg innerst i skåpet så står det: Du är död’’ från kära Tobbe. Svante tar alla papper och ränner upp papperna utanför skolan i snön och bryr sig inte. När han ska gå in på lektionen så kollar han efter Tobbe men ser honom inte, men precis när han ska gå in så kommer gänget bakom Svante och tar tag i honom. De håller fast honom och trycker upp honom mot väggen och häller Cola över honom och sedan så trycker de ner honom i snön och lägger snön i hans jacka. Efter en stund så kommer det en vuxen ut genom dörren och då slutar de genast och springer iväg. När Svante kommer hem så skyndar han in till sitt rum och byter kläder för att han inte vill att hans mamma och pappa inte ska få veta vad som har hänt. Svante försöker sova men kan inte för han tänker på vad som kommer att hända i skolan. Men till slut så lyckas han att somna. Nästa morgon så försöker Svante stanna hemma för att slippa gå till skolan, men hans mamma kommer in i rummet och säger till Svante att han måste gå till skolan för han har redan tillräckligt med frånvaro. När Svante går av bussen till skolan så ser han Tobbes gäng som står vid ingången. Svante gömmer sig i folkmassan som trycker sig in i ingången och lyckas smita förbi gänget. Men när Svante precis ska gå till lektionen så tar Tobbe tag i Svante

och trycker upp honom mot väggen och slår honom i magen, och sedan så drar de honom till toaletterna och trycker ner honom i toaletten och spolar toaletten ett par gånger. Svante går till lektionen med tunga steg och blöt i håret. När han går in så börjar alla skratta och när han ska sätta sig så drar de ifrån stolen och han faller ner på golvet. Men till slut så tar han stolen och sätter sig ned och ett slag i ryggen och hör någon säga ”vart har du varit” men Svante svarar inte och lägger huvudet på bordet och drar över luvan för han vill att ingen ska se honom gråta. Efter lektionen så försöker han att springa ut ur klassrummet men Tobbes gäng springer efter honom men hinner inte ta honom för Svante hinner komma på innan de hinner till bussen.

MOBBNING OCH UTSATTHET

de känt honom, han skulle bli en “all time great” i Sveriges historia. Det var det enda som gick genom hans huvud.

På morgonen när Svante skulle gå in på lektionen så stod det en ny elev vid läraren. Han gick fram till tjejen och presenterade sig men hon verkade inte bry sig. Efter lektionen så var det lunch, Svante frågade om den nya eleven skulle äta tillsammans. Efter han hade frågat så kom Tobbe och frågade henne och gick iväg tillsammans. Efter lunchen så var det gympa och Svante skyndade sig till idrotten så han skulle slippa Tobbe och hans kompisar men de var redan där när han kom dit. De tog fast hans fötter och höll fast honom och doppade hans huvud i toaletten och spolade några gånger. Sedan när de hade slutat att doppa Svante i toaletten så gick de in till lektionen men Svante hade hunnit torka av allt skit i håret med handduken så ingen skulle märka att han hade blivit blöt. Efter lektionen så sprang Svante till bussen för han visste inte om Tobbe skulle komma efter. Dagen efter så lyckades Svante komma till lektionen utan att bli märkt av Tobbe, han visste inte vart han hade tagit vägen för han brukade alltid stå vid dörren och vänta till Svante skulle komma. Men istället så kom Tobbe och den nya tjejen i klassen och hade pratat med rektorn. Så kom Tobbe fram till Svante och bad om förlåtelse om allt han hade gjort mot Svante. Men Svante satt tyst och visste inte vad han skulle säga men efter en stund så fick han ut ett tack. Efter lektionen så gick han till tjejen och frågade vad hon hade gjort och hon visade en video på Tobbe när han trycker upp Svante mot väggen och slår honom. Hon sa att hon visade den för rektorn och om Tobbes gäng skulle något mer så skulle han polisanmäla dem och de har lovat att inte göra något mer.

Albin Johansson 97

89. OFFRET

MOBBNING OCH UTSATTHET

Jag kände hur klumpen kröp sig smygande fram i halsen och la sig tungt. Tårarna bara rann och jag ville hem. “Du är så jävla ful!”. “Kolla den här flodhästen ser ut som henne”. Jag fortsatte dagen med den där tunga klumpen i halsen och kände mig osäker och rädd, men det var ju som alla andra dagar egentligen. Min kompis sa “ ta inte åt dig du är ju normal”. Jag förstod att hon inte menade det men jag låtsades att jag blev glad. För vem säger att man är “normal”? Jag gick hem med den där jävligt tunga klumpen i halsen och mamma frågade hur dagen hade varit, “bra” sa jag och sen gick jag upp på mitt rum. Jag tänkte på kommentarerna jag hade fått under dagen, men jag tänkte att det skulle väl vara så. Det var liksom normalt för mig, det var min vardag. Visst, jag hade inte hört någon annan bli kallad för något men jag tänkte att de kanske hade fått höra det när jag inte var där. Jag slutade äntligen ettan och fick sommarlov, det var det bästa som fanns. Jag älskade sommarlovet för det var då jag slapp alla kommentarer och jag slapp vara orolig. För jag behövde inte vara orolig för att få höra någonting som jag visste var sant men som jag inte ville inse. Men sommaren led mot sitt slut och jag kände att pirret började krypa fram när skolan närmade sig. Jag saknade min bästa vän jättemycket, hon var den enda jag kunde litade på. För alla andra som sa att jag kunde lita på gick bara runt och berättade det jag hade sagt till dem. Till exempel min gamla bästa vän. Hon gick runt till nästan alla och sa vem jag gillade då. Men min bästa vän var speciell, jag kunde lita på henne. Vilket jag hade svårt för efter min gamla bästa vän. Men jag kände på mig att det inte var över och att det såklart skulle komma upp flera kommentarer, för jag hade ju inte ändrats på nåt sätt. Men såklart så ville jag ändra på mig så att jag skulle få fler vänner och att sluta ha den där jävla klumpen i halsen som var så förbannat tung. Men jag var bara sju år, jag visste inte hur jag skulle ändra på mig, jag visste inte hur jag skulle göra för att folk skulle gilla mig. Det gick några dagar utan kommentarer men sen en dag när vi skulle ha idrott så gick allt bra tills vi skulle byta om till vanliga kläder igen. Jag hittade inte mina kläder bara min handduk. Jag letade och letade men hittade inte ens en strumpa. Till slut fick jag nog så jag gick hem. Jag bodde ganska nära skolan så jag fick gå hem själv. Mamma och pappa jobbade så jag var själv när jag kom hem, vilket jag tyckte var skönt för jag ville inte att de skulle fråga varför jag kom hem så tidigt. Klockan var ju bara tolv så jag kom ju hem mycket tidigare eftersom jag egentligen skulle vara på fritids efter skolan. Men när jag kom hem så bytte jag om. Nästa dag sa jag till mamma att jag inte mådde bra och behövde vara hemma. Mamma frågade varför jag inte mådde bra. Jag har ont i magen, sa jag Aj då, jag ringer till skolan och säger att du inte kommer till skolan idag då, sa mamma. Jag blev så glad över att det funkade, att jag fick vara hemma och inte få några blickar från någon och inga kommentarer heller. Mamma åkte till jobbet för hon jobbade skift och pappa jobbade alltid vardagar så han var inte hemma han heller. Mamma frågade om de verkligen var okej att hon åkte till jobbet. “ja, jag lovar” sa jag för jag ville vara själv. Jag kände att jag behövde vara själv så att jag kunde ta det riktigt lugnt, utan att någon eller något stör. Nästa dag så kom jag tillbaka till skolan och alla tittade på mig. Visst dem hade kollat på mig förut eftersom att alla kollade på alla men det var något fel, de kollade snett på mig. Jag förstod ingenting men gick till min bänk och satte mig. Lektionen började och den var lugn, ovanligt lugn. Jag kände att den här dagen kanske blir bra, de har inte sagt någonting och lektionen är ovanligt lugn. Vi hade svenska, vilket var mitt favvoämne för jag var nästan klassens bästa på svenskan. Dagen gick ganska snabbt vilket jag tyckte var jätteskönt för dagarna brukade alltid gå trögt och jag längtade hem. Men denna

dag var lugn för ingen sa någonting till mig, kanske lite tragiskt men hellre det än att få jobbiga kommentarer. Jag var fan riktigt glad för första gången. Så jag gick hem, gjorde läxan jävligt snabbt och sen så hjälpte jag mamma med maten. Jag som alltid brukar gå upp på rummet och vara deppig. Värst vad du var glad då, varför då? frågade mamma. Nä inget speciellt, sa jag. Jaha, jaja det är trevligt att du hjälper mig med maten och umgås med oss, sa mamma Mm, sa jag. Åren gick och jag fick inga kommentarer, jag fick faktiskt några nya kompisar. Men sedan började jag sexan. Allt var bra till en början men sedan efter höstlovet så började en ny tjej i vår klass. Jag kände mig lite osäker på henne för hon verkade vara en utav de “populära” tjejerna. Och det jag menar med “populära” tjejerna är att det är en liten grupp med några tjejer som tydligen är lite lite bättre än alla andra tjejer, för de sminkar sig och håller på med killar osv vilket vissa andra inte gör. Gör man inte det så får man inte vara med i den gruppen. Och eftersom att jag inte kunde sminka mig bra så sminkade inte jag mig för jag ville ju inte ha kommentarer om hur jag sminkade mig. Och eftersom att jag nu inte sminkade mig och de inte gillade mig så speciellt mycket så var jag inte med i den gruppen. Men till en början så var hon snäll, så jag trodde att jag hade fått en ny vän till och med. Fan vad bra det går nu tänkte jag. Hon och jag satt bredvid varandra varje lektion och samarbetade ganska så bra. Vi gjorde det hela veckan. Men veckan därefter så blev jag sjuk och hade en sån sprängande huvudvärk så jag var hemma från skolan. Jag längtade till skolan för att få vara med den nya tjejen. Så på torsdag så fick jag gå till skolan igen och jag letade efter henne men jag hittade henne inte, men jag tänkte att hon kanske har försovit sig och kommer lite försent. Så jag väntade vid min bänk men ingen kom och satte sig bredvid mig. Jag frågade fröken vart hon var och hon sa “men hon sitter ju där”. Hon pekade på gruppen med alla populära tjejer. Jag tog modet och gick fram vilket jag aldrig hade vågat förut, och frågade varför hon inte satte sig med mig. Hon svarade inte men hon gav mig en blick, en riktig jobbig blick. Den där jävla blicken gick fan rakt igenom. “nej” tänkte jag, bara nej nej nej. Jag förstod att det skulle hända igen, allt som just hade blivit så bra skulle precis bli så dåligt igen. Den där blicken var bara början. Så jag gick och satte mig själv vid min bänk igen och kände att den där jobbiga, jävligt tunga klumpen kom tillbaka. På lunchen så gick jag till matsalen själv åter igen eftersom att mina “kompisar” inte ville vara med mig eftersom att den nya tjejen inte ville vara med mig. Jag tog maten och gick och satte mig i ett hörn och skulle precis ta första tuggan då den nya tjejen kom fram och frågade “Ska du verkligen äta sådär mycket?” Jag tittade på tallriken och sen på henne och hennes jobbiga blick. Jag svarade aldrig och sen gick hon tillbaka till hennes grupp. Jag gick och kastade maten och gick ut på rast. På rasten försökte jag hålla mig borta från gruppen. Men det gick inte så bra eftersom att hela den gruppen letade efter mig. Och till slut så hittade de mig, jag sprang det snabbaste jag kunde men alla omringade mig. De började skrika på mig och brotta ner mig. Jag tänkte bara att jag verkligen inte ville att någon skulle spotta på mig, för det är det värsta någon någonsin kan göra mot mig. Men det var precis vad hon gjorde. Den nya tjejen som nyss var så snäll mot mig, hon spottade på mig. Då fick jag nog, jag puttade bort alla som var i vägen och sen gjorde jag det. Jag slog ner henne, jag bara slog och slog och slog tills att jag kände att någon slet bort mig från henne. Det sista jag såg därifrån på gruset var henne och blodet som var överallt och alla som hade kommit och ställt sig som en ring runt oss två, som jag inte ens hade sett.

Det här är inte bara mitt fel! Det var hon som kom och spottade på mig och slog ner mig och ingen, INGEN har sagt något till mig eller stått upp för mig efter alla kommentarer jag har fått. Inte ens efter att de hade tagit mina kläder på gympan! Skrek jag till kuratorn. Jag förstår att du är arg och att du är besviken på att du inte har fått någon hjälp men ingen kan hjälpa dig när du inte ber om hjälp, sa hon. Men jag tycker faktiskt inte att man ska behöva säga till om allt, jag tycker att ni ska hålla era jävla ögon öppna och se om någon inte mår riktigt bra. För det har fan ingen frågat mig, sa jag. Jag gick därifrån och kom inte tillbaka förrän vi hade fått hem ett mejl om att min mentor hade fått reda på alla kommentarer jag hade fått för det var tydligen en tjej i min klass som hade hört allt, skrivit ner allt och gått med det till vår mentor. Jag visste inte vem den där tjejen var, hon var en sådan där person som man inte märkte av så mycket, bara någon man såg någon gång då och då. Mejlet fortsatte med att jag skulle få byta klass och att alla som någonsin har sagt eller gjort något mot mig har haft ett samtal med rektorn och så har rektorn haft möte med varje förälder till barnen som varit elaka mot mig. Efter jullovet så kom jag tillbaks men jag var starkare än någonsin och jag kunde stå upp för mig själv och säga ifrån. Hela vårterminen i sexan gick bra, ingen var på mig. Men jag fick en rejäl ursäkt

90. REVANSCHEN Jag kände luftdraget och hörde det vinande ljudet av stenen som passerade endast några centimeter ifrån mitt huvud. Det var Bengan och hans gäng som vanligt. I hela mitt liv hade jag haft mobbare som gjort skollivet surt för mig. Men denna skola var nog värst. Under ett läsår hade jag behövt byta skola tre gånger. Allt tack vare mobbarna. Detta ville jag ändra på. Det skulle jag göra genom att få ett sätt att försvara mig på. Sen jag föddes hade jag alltid varit kort, lite överviktig och inte varit kraftigt byggd på något sätt. Det var det jag ville ändra på. Jag visste att det skulle ta tid och vara jobbigt, men jag hade ett mål: Att till slut kunna sätta ett stopp på Bengan. Sommarlovet var precis runt hörnet. Jag ville komma i form under sommarlovet och kunna konfrontera Bengan när skolan precis börjat. Till en början tränade jag hemma. Började med ett pass varannan dag. Varje gång ville jag ge upp men jag var fast besluten om att kunna ge Bengan en smak på sin egen medicin när den dagen kom.

Jag började också äta mycket bättre. Uteslöt alla onyttiga saker som chips och godis. Jag började äta mycket mer kolhydrater och grönsaker. Till en början var min familj mycket tveksamma. De undrade vad jag höll på med och när jag förklarade att jag ville komma i form blev de inte direkt mer övertygade. Men efter omkring två veckor av intensivt tränande och jag gradvis började träna mer och mer började det synas resultat. Jag hade fått bort mycket fett från mage, samt fått bättre kondition. Tidigare kunde jag knappt springa upp för trapporna utan att bli andfådd. Nu sprang jag lätt två kilometer. Omkring halva sommarlovet hade gått när jag en dag skulle gå till affären och Bengan fick syn på mig. Jag rundade ett hörn och då kom han och sitt gäng gåendes. Jag gick snabbt bakom hörnet igen. Men det var för sent. De skrek: “Titta de är tjockisen!” “På honom!”. Jag började springa allt

av alla som någonsin gjort något mot mig eller någonsin sårat mig. Men sedan gick jag vidare och skaffade flera vänner. Och jag fick äkta vänner igen men min bästa vän som aldrig hade sagt eller gjort något var alltid min allra bästa vän och vi kunde verkligen prata om allt. Hon var alltid på min sida och stöttade mig igenom allt och jag älskade henne något så otroligt för det. Skolavslutningen för sexan kom och den var underbar. Det var liksom sol och jättevarmt ute när vi var ute och hade avslutningen. Sedan kom vi till priserna man kunde få om man hade gjort något bra och hade varit snäll. Uppropet började och för någon sekund trodde jag att rektorn skulle säga att en utav mobbarna hade fått ett precis men sedan hörde jag applåder men inte vilket namn det var. Så jag började också applådera men då frågade min bästa vän “Vad gör du? Gå upp då!” Jag gick upp på den lilla scenen som rektorn stod på, jag var i chock. Varsågod, det här är för att du har klarat dig igenom hela ettan till sexan utan att byta skola eller klass. Din mentor och jag och självklart dina vårdnadshavare är otroligt stolta över dig. Grattis till priset! Jag kunde verkligen inte få ur mig ett enda ord, jag bara skakade hand med honom och sprang till mamma och pappa och fick en underbar lång och varm kram. Nu hade sommarlovet precis börjat och jag var världens lyckligaste tjej och var redo att stå upp för mig och de jag älskade.

Emilia Andersson

vad jag kunde. Jag visste att de var snabbare än mig men jag hade i alla fall ett försprång. Det var omkring en kilometer hem till mig från där jag mötte dem. Jag sprang allt vad jag kunde, jag hade aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Och det märktes. Bengan och de andra var vana vid att lätt komma ifatt mig, dra ner mig på backen och sedan sparka och spotta på mig. Men nu var det annorlunda. Jag lyckades komma hem till mig innan de kom ifatt mig. Det som hände den dagen höjde mitt självförtroende mycket. Jag började träna ännu mer än förut. Resten av sommarlovet gick på utan något möte med Bengan. Jag tränade nu varje dag, ibland två pass om dagen. Skolstarten började närma sig och jag blev mer och mer nervös men samtidigt taggad på att konfrontera Bengan. Första skoldagen var nu här. Lärarna hälsade på en som vanligt. Men allt jag kunde tänka på var rasten som snart skulle komma. Jag hade bestämt mig för att konfrontera Bengan när han var vid sitt skåp efter den sista lektionen innan rasten. Han hade nämligen sitt skåp längre ifrån alla andra och därför skulle han inte kunna få hjälp av de andra. Jag lämnade först mina saker i mitt skåp sedan gick jag med bestämda steg och knutna nävar mot Bengan. Min tanke var att jag först skulle spöa ner Bengan och de andra sedan skulle bli så förvånade och backa undan. Men allt gick bara fel. När jag precis var framme och skulle hojta på när jag kände någon sparka undan benen på mig. En av Bengans hejdukar hade sett mig gå mot honom och gick efter mig. Bengan fattade snabbt vad som hade hänt och hoppade på mig. Han började hagla slag på mig. Vänster, höger, vänster höger… Och nu ligger jag här med en näsa krossad på flera ställen och blodsmak i munnen.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Rektorn och massa lärare hade fått bära mig därifrån och sätta mig i ett eget rum i flera timmar. Till slut så kom kuratorn in och pratade med mig, hon frågade varför jag hade gett mig på henne.

Kenny Almkvist 99

91. ROSA OCH RÖDA BYXOR När mörkret föll gick Alex till fritidsgården, han var stolt över sina nya rosa byxor. Det är alltid mycket folk på fritidsgården speciellt en dag som denna. Alex hade tråkigt denna fredag kväll så därför gick han till fritidsgården. Direkt när han kom till fritidsgården fick han alla blickar på sig. Först blev han glad, men sedan märkte han att alla skrattade åt honom. Alex blev ledsen och han försökte ta sig därifrån, men blev omringad av ungdomarna på fritidsgården. När han blev omringad av ungdomarna börjar de spotta på honom och slå honom. Personalen på fritidsgården ser vad som händer med Alex och de stoppar bråket.

Alex har fått nog, han går till köpcentret och köper kläder som räknas som tuffa. När han kommer hem gömmer Alex sina andra kläder i ett klädskåp. Alex längtar till skolan för att han vill visa upp sin nya klädstil. Nästa morgon vaknar Alex. Han duschar och klär på sig sina kläder. Han tycker själv att han ser cool ut. Alex kommer till klassrummet. Han sätter sig på sin stol och alla glor på honom. På rasten kommer mobbarna fram till honom. Dem är förvånade och hälsar på Alex och de blir vänner. Mobbarna frågar om Alex ville hänga med till fritidsgården på fredag och han kan inte säga nej.

Måndagen efter kommer Alex till skolan och är ledsen. Han är ledsen för det som hände i fredags på fritidsgården. På måndagen vågar han inte säga till lärarna vad som hände på fritidsgården i fredags. Han möter en av mobbarna i korridoren, Alex vågar inte möta hans blick. Dagen fortsätter och när han ska gå hem samlas ungdomarna igen och de börjar slå Alex. Men tills lut kommer han därifrån och springer hem. Alex vågar inte berätta för sina föräldrar vad som har hänt på fritidsgården och i skolan.

Alex och hans gamla mobbare befinner sig på fritidsgården. En kille med röda byxor kommer in på fritidsgården. Alex och hans gamla mobbare börjar skratta åt killen. När han kommer in blir han omringad och slagen av Alex och mobbarna. Killen med röda byxor lyckas tas sig därifrån. Från och med den dagen är Alex också en mobbare.

Mohamed Mohamud Abdulkadir

MOBBNING OCH UTSATTHET

92. SKOLDAGEN Det är torsdag, en kall och mörk vinterdag. Näst sista dagen innan helg, tack. Jag är inte säker på om jag orkar mer efter den här veckan. Jag bor två minuter ifrån skolan men gångvägen idag känns som trettiotvå minuter. Mamma har som vanligt inga pengar så jag har på mig min ljusrosa jeansjacka. Mina armar känns som istappar men nu är jag äntligen utanför porten in till skolan, helvetet. Precis som jag lyfter upp min högra fot upp mot trappsteget så hör jag någon säga. – Clara, hur går det egentligen med din morsa? Jeansjacka i januari, låter lovande. Det är Anton, skolans mobbare, ända sedan barnsben har han varit elak. Det började med att han som vilket vanligt barn som helst slogs, sedan blev vi äldre och då började han ta på tjejer. Han började fälla onödiga kommentarer mot tjejer, som hur fula och äckliga vi var. Men nu, idag så är han på en annan nivå, han mobbar, på riktigt. Han misshandlar oskyldiga människor, våldtar rädda flickor och bara trycker ner folket på skolan och andra i staden. Han är stor, ingen vågar anmäla. Rykten går men ingen går till polisen, tyvärr. Jag vågar inte svara på hans taskiga kommentar, istället höjer jag lite på huvudet, kollar mot honom och ler. Inte på ett snällt sätt. Ett sätt så att han ska känna sig besegrad, att han ska förstå att jag är bättre än honom, starkare. I alla fall inombords. Det är i alla fall vad jag vill vara, men tyvärr är det inte så. Jag öppnar porten som leder in till skolan, direkt känner jag stanken, en blandning av parfym, rök och mögel. Det bränner in i min näsa, men jag är van. Min skola är stor, en av Sveriges största, jag känner inte alls många, även fastän att jag gått här i två år nu. Varje dag ser jag nya människor, vissa med snälla ansikten och andra mindre snälla. Jag går i korridoren som leder till mitt skåp men jag hinner inte längre än någon meter innan det är någon som sträckt ut sin fot för att fälla mig, men jag är van. Inte så van att jag varje gång lyckas ställa mig tillrätta på båda fötterna direkt, idag är en sån dag. Jag faller, ner mot det hårda, iskalla stengolvet. Alla mina papper flyger överallt, det enda jag tänker på är min dagbok. Men jag ser den direkt och hinner fånga den innan någon annan gör det. Jag reser mig upp och där står fullt med folk runtomkring mig. Jag vågar inte säga någonting utan jag låter mina papper ligga kvar där på golvet och går i rask takt till mitt skåp. Jag öppnar skåpet och ut ramlar en lapp, precis när jag ska veckla ut lappen och läsa så ringer det in. Alla börjar rusa i korridoren och jag gör likaså. Som vanligt sätter jag mig längst bak i klassrummet, där ser ingen mig så bra och så får jag vara för mig själv. Jag tar fram lappen och börjar veckla ut den, det pirrar i magen, men ändå är jag lite rädd,

100

rädd för vad som ska stå på den där lappen. Kanske ett hotbrev från Anton och killarna eller ett kärleksbrev från någon. “Clara, lilla Clara. Du tror att du är så bra men i själva verket är du så dum och ful. Ingen gillar dig det skulle vara mycket bättre om du bytte skola, så snart som möjligt. Kom till toaletten klockan 8.45 så ska jag visa dig det du är värd, annars ska du få se på fan Clara” Jag kollar på klockan, den är 8.43, ska jag gå dit är det enda jag tänker. Om jag inte går dit så kommer jag ändå få skit för det. Jag räcker upp handen och säger att jag ska på toa, klockan är 8.44. Det är kallt i skolan, korridoren känns läskig på något sätt, hela min kropp känner ett obehag. Toan ligger i samma korridor som mitt klassrum gör så jag borde ju höra eller se någonting, men det gör jag inte. Det är knäpptyst, nästan för tyst. Jag öppnar dörren som leder in till toaletterna. Alla toaletterna är lediga, jag går in i en och tar upp telefonen, 8.45 är klockan. Jag kommer sitta här i max tre minuter till, sen går jag. Plötsligt hör jag något, någon kommer in, inte bara en utan flera. Vad kommer hända nu, kommer de slå mig eller något? tänker jag. Jag känner klumpen i magen, den blir större och större. Det tystnar utanför så jag öppnar dörren för att se om de är kvar, det är dem. – Hej Clara, vad fin jacka du har idag. Säger alla i kör. Det är Anton och hans vänner. Vad ska jag göra nu? – Tack, varför ville ni att jag skulle komma hit? Frågar jag med en mesig röst jag inte alls hört från mig själv innan. – Det var inte en komplimang, din idiot. Ge hit jackan så får jag se vad det är för märke på den, säger Anton. Jag tar av mig jackan långsamt och sträcker fram den till honom. Alla börjar skratta, vad är det som är så kul? tänker jag. Anton går emot handfaten. – Vad ska du göra med den? frågar jag. Han svarar inte utan börjar istället skratta. Han ställer sig vid handfatet och kollar in i spegeln. Han kollar sarkastiskt på mig och säger: – Clara kan inte jag få den här jackan? Jag skakar nervöst på huvudet, han kollar på mig med en obehaglig blick och sträcker fram handen mot tvålpumpen, han lägger jackan under och börjar pumpa ut massvis med tvål. Över hela min jacka, när han är färdig med det så sätter han på kallvatten i kranen och lägger jackan i handfatet. Spolar med lite vatten, spottar ut sitt tuggummi på jackan och sedan går han ut ur toaletten. Alla börjar skratta men det hinner dem inte göra alls länge innan dörren

in till toaletten öppnas igen, Anton kommer tillbaka och bakom sig har han en lärare. Det är Malin, min favoritlärare, jag känner ett lättnad i kroppen. Hon går fram till mig och kramar om mig, killarna som nyss stod och skrattade står nu helt tysta och blixtstilla. – Ni kan stanna här killar, rektorn är på väg hit, säger Malin.

– Jag vet vad du går igenom Clara, vi ska fixa det här. Jag vet också vad Anton har gjort mot dig och alla andra. Han behöver hjälp och det ska han få. Jag blir varm i kroppen, nu kanske mitt liv äntligen börjar vändas till något bra.

Cornelia Atmer Eriksson

Hon tar tag i min hand och börjar gå mot dörren, jag följer efter. När vi kommer ut i korridoren säger hon:

93. SLÄPP DET FÖRFLUTNA

25 oktober 2016 Idag var det exakt två år sedan min pappa tog livet av sig i källaren. Kommer ihåg känslan som kändes i hela kroppen när jag hittade honom med ett snöre runt halsen. Jag visste aldrig riktigt varför han bestämde sig för att ta livet av sig men jag saknar honom så mycket. Ännu en kall rysning känns igenom kroppen. Blir påmind om hur tufft det var när han gick bort. 2 november 2016 IGEN kommer mamma hem med en främmande man! Hon fattar väl att det inte bara är hon som bor här och att hon har barn och att vi har känslor och tankar? Men med alla hennes droger och alkohol kanske hon inte fattar det. Jag börjar tänka på mamma och undrar om hon lever än idag. Jag förstår nu som vuxen att mamma inte kunde ta hand om sig själv, och att hon egentligen behövde hjälp från en psykolog men hon tog hjälp från drogerna och alkoholen istället. Jag bestämmer mig för att tända en brasa, för att det är så kallt i min nya lägenhet. 25 december 2016 Sarah är död! Min lillasyster har blivit mördad?! En av mammas män kom in i huset med en pistol och börja skjuta. Jag har fått nog! Jag börjar känna värmen från brasan som ersätter kylan. Jag tänker på Sarah och att hon var på bättringsvägen från sin depression som uppstod efter att pappa dog, och nu finns hon inte längre. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag bläddrar några sidor i dagboken och hittar när jag fyllde sjutton.8 Januari 2017

94. TESTAMENTET

Idag är det min dag. Idag fyller JAG 17 år och jag ska bara tänka på mig själv. Osäker vad jag ska göra dock, jag har inga vänner eller familj för att fira dagen med så jag får väl fira mig själv. 17 Januari 2017 Idag ska jag flytta till fosterfamilj fast jag är 17 år. Jag kommer inte behöva bo där så länge, när jag fyller 18 år får jag bestämma själv vart jag vill bo. Jag tror det blir bäst så här. 25 Januari 2017 JAG HATAR DENNA ÄCKLIGA FOSTERFAMILJ. JAG HATAR SOC. JAG HATAR HUR DOM BEHANDLAR MIG SOM ETT OBJEKT ISTÄLLET FÖR EN MÄNNISKA. Jag lägger på lite mer ved så brasan håller. Jag minns hur min fosterfamilj behandlade mig som en slav istället för en ordentlig människa; jag fick ta undan disken, göra deras tvätt, laga maten och städa hela huset. 14 Februari 2017 Idag gick jag till soc för att se om det fanns något sätt att kanske få byta fosterfamilj eller att få mitt socialbidrag som familjen får. Men det gick inte för soc suger. Det sprakar till i brasan. Idag ångrar jag mig så mycket att jag ringde socialen. Jag skulle ha mått bättre om jag hade stannat kvar med mamma även om hon använde droger och drack för mycket alkohol.

MOBBNING OCH UTSATTHET

Det är måndagskväll och jag kommer precis hem från jobbet, klockan är 20:04. Jag kommer in igenom porten och tar hissen till fjärde våningen och rotar i min väska efter mina nycklar som jag så småningom hittar. Jag låser upp och öppnar dörren, jag känner samma kyla som när jag hittade min pappa död. Jag börjar tänka på pappa och min syster så jag börjar leta i mina flyttkartonger efter mina gamla dagböcker. Jag hittar en dagbok som jag skrev 2016-2017. Jag öppnar upp boken och börjar läsa.

Jag bestämmer att jag har läst klart i dagboken för jag känner inte att jag klarar av att läsa något mer just nu. Alla minnen kommer upp till ytan igen. Allt som har hänt mig är hemskt, min pappas död, min systers död och mammas drogmissbruk. Nu är jag arton år och håller på att flytta in i min nya lägenhet som är en tvåa i centrala Göteborg. Jag har ingen kontakt med någon från socialen eller den där fosterfamiljen som jag bodde hos. Inte heller har jag någon kontakt med min mamma. Jag åker och hälsar på min syster och pappa några gånger i månaden. De är begravda i Gävle så det är ju en liten bit att åka, men allt för dom. Nu sitter jag här vid brasan och reflektera över allt jag har gått igenom. Jag bestämmer mig för att kasta dagböckerna i elden. Jag vill börja om på nytt genom att släppa mitt förflutna.

Nicole Taylor

Jag hörde glåporden efter mig när jag gick över skolgården vidare mot busshållplatsen och sedan ombord på bussen. Väl hemma så sprang jag upp på mitt rum och la mig i sängen och somnade direkt. Jag vaknade av att det knackade på dörren, det var ingen snäll knackning utan en hård kraftig knackning så att det ekade i hela huset. Jag hoppade försiktigt ner för trappen och ut i hallen öppnade försiktigt dörren på glänt och kisade ut i den starka sommarsolen.

Jag tog upp kuvertet och gick till banken för att se om det verkligen var sant eller bara var någon som spelade mig ett spratt. Jag stoppade in kortet i uttagningsautomaten för att kolla hur mycket det fanns på kortet men det visade att det bara var hundrasju kronor. Så jag tänkte för mig själv att det bara var en dröm men jag kunde inte låta bli att prova igen. Den här gången så kom det en lapp men det var ingen vanlig lapp utan den var så lång att den hängde ända ner på marken.

Utanför dörren stod en lång och kraftigt byggd man med sockerbitsstora tänder som log mot mig. Han la ned ett kuvert på marken och vände sig om och sprang ner för gatan. Jag tog försiktigt upp kuvertet från marken och sprättade försiktigt upp det och läste “Denna summa med pengar kommer att tillfalla Erik Davidsson Ringvägen 12” sedan stod det bara en mängd med nollor jag hade aldrig sett ett tal med så många nollor tidigare.

Då funderade jag på vad jag skulle göra med pengarna och kom då på att jag ska bli cool i skolan så jag gick runt i hela köpcentret och köpte allt som jag tyckte såg coolt ut: solbrillor, blingblingskor, halsband och ringar. När jag var klar så gick jag hem. Jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle gått till skolan nästa morgon och jag tänkte att alla skulle vilja bli kompisar med mig nu. När jag väl

101

kom hem så sprang jag upp på mitt rum och kastade mig i sängen för att snabbt somna så att jag kunde vakna och gå upp igen nästa morgon. Men det gick inte att somna när jag låg där och funderade och tänkte tyst för mig själv att ”tänk om dem inte gillar mig i varje fall, tänk om ingen vill vara vän med mig”.

kommer in så sitter alla lugnt och tittar på läraren jag försöker att vara så osynlig som möjligt. Jag sitter länge och tittar på den snyggaste tjejen i klassen, Stina, hon sitter alltid längst fram och jobbar alltid superbra på lektionerna. Tiden gick och snart är det lunch. Kent och de andra följde efter mig och kastade allt som dem hittar på mig.

Väckarklockan ringde högt med det där irriterande ljudet som gör att man bara vill slå sönder den. Jag reste mig försiktigt och grabbade tag i mina kläder för att sedan gå ner och sätta på mig dem. När jag klev på bussen så hördes buropen från längst bak i bussen med ledning av den där idioten Kent eller vad han nu heter. Jag satte mig längst fram för att de inte skulle kunna reta mig utan att busschauffören skulle märka något. När jag väl kommer till skolan så går jag först ur bussen för att sedan spring fort in och gömma mig på en toalett så att ingen märker mig.

När sista lektionen slutade så gick jag ut ur klassrummet och gick sakta mot bussen jag kände mig helt värdelös och att ingen gillar mig. Då kom jag på det, jag ska börja träna. Jag hoppade på bussen och gick till gymmet köpte ett gymkort och började träna varje dag efter skolan. Efter 2 veckor så började jag känna att jag blev starkare. Nu skulle jag konfrontera Kent och visa vem som bestämmer. Jag gick fram mot den storvuxna killen och gav han en rak höger rätt på näsan så att blodet sprutade åt alla håll. Kent vände sig om och sprang iväg med tårar i ögonen.

Felix Fransson

Första lektionen börjar med matte, det värsta som finns. När jag

95. TIDEN RÄCKER INTE ALLTID TILL MOBBNING OCH UTSATTHET

Esra står där och vet inte vad hon ska säga, göra eller reagera. Alexander säger att hon bara har ett val annars är det slut. Och hon går med på det. Dagen hade kommit, Esra skulle börja åttan. Hon gick upp från sängen, klädde på sig kläderna, ett par blåa jeans och en rosa tröja som hon hade lagt fram på skrivbordsstolen dagen innan. Hon gick till köket och åt frukost, borstade sitt svarta, nyklippta hår som var lite längre än till axlarna, borstade tänderna och sen gick hon iväg mot skolan. Skolan var stor, typ tre våningar och den var gul och röd. Ett tegelhus var det. När hon hade träffat sin klass så satte de sig vid bänkarna på deras första lektion för terminen. Det var lite nervigt, hon hade precis flyttat med sin mamma och pappa till en ny lägenhet och en ny del av Stockholm, liksom mitt i storstan, och hon hade börjat i en helt ny klass på en helt ny skola. “Esra Smith Brohagen!” sa läraren Matilda högt inför klassen. “Esra är ny i klassen och ja, du kanske vill berätta lite om dig själv?”. “Ja, jag heter Esra då och jag är fjorton år och kommer från Australien och jag flyttade hit till Sverige när jag var tre år. Jag gillar att spela trummor, läsa och jag kan också spela handboll.” Det hördes viskande i klassen. “Okej, nu kan vi börja jobba på sidan 126 i boken!” sa Matilda. Det var idrott efter lektionen. De skulle köra någon slags stafett-hinderbana. Och i Esras lag så var det några som hette Karoline och Tindra. De såg ut att vara kompisar sen innan. Men de kom fram till Esra och pratade en liten stund. De pratade ett ganska bra tag tills det var dags att köra. När det var Esras tur att springa hinderbanan inne i gympasalen så hände det som absolut inte fick hända. Hon krockade med en kille i klassen på ett av hindrena där man skulle klättra upp för en bänk upp på en trästolpe som var på sidleden och sen hoppa ner på en tjock matta från en ganska hög höjd iallafall. Hon råkade av misstag putta ner den där killen när han skulle hoppa. “Alexander, gick det bra!” ropade gympaläraren. “Ja, det är lugnt” svarade Alexander medan han tittade bakåt på Esra som var alldeles röd i ansiktet och inte fick fram ett ord. Efter idrotten så var det lunch och Esra fick sitta tillsammans med Karoline och Tindra. “Asså. jag skäms så mycket att jag råkade knuffa ner den där Alexander eller vad han nu hette. Asså, första dagen i skolan och det händer som första intryck typ!” sa Esra till Karoline och Tindra. “Asså, vet du ens vem den där killen är?” frågade Karoline. “Nej, det klart jag inte gör”, svarade Esra. “Asså, han är typ en av de populäraste killarna i klassen och liksom det är inte riktigt någon som har gjort det förut” sa Tindra. “Men det var ju ett misstag”. “Ja, men det är liksom att man knappt går nära honom, som tjej alltså. Förutom typ Casandra, Lina och Tiffany som är typ de enda som brukar vara med just de killarna och blir accepterade”.

102

Samma dag så kom Alexander fram till Esra och sa “Asså, det ska vara skoldisco på fredag om typ två veckor och jag bara undrar ifall du och några andra tillsammans med mig, vill ordna med discot. Lärarna sa det.” Esra blev så glad, samtidigt så tänkte hon varför han frågade just henne. Tjejen som råkade putta ner honom från en trästolpe på idrotten. “Ja det kan jag väl”, svarade Esra. Två veckor gick, Alexander och Esra hade till och med blivit tillsammans och det var fredagen den 19 januari. Esra, Karoline och Tindra och två till tjejer i klassen som hette Estelle och Iris hjälpte till med att packa upp chips och läsk och allt annat som behövdes i kiosken. Sen såg Esra en kille inne i gympasalen som fick läsk i nacken av två andra killar i klassen, de gjorde det på honom. Killen med massa läsk i håret och på kläderna skrattade väl med lite och sen gick han därifrån och in på en av toaletterna. “Såg ni den där killen?” sa Esra till Karoline och Tindra. “Nej, eller hur såg han ut?” frågade Karoline. “Han hade blont hår och en ljusblå skjorta på sig och typ lika lång som mig, ungefär medellång eller så.”. “Jaha den killen, stackarn blir retad hela tiden och det är ingen som har sagt något.”. “Han heter Ludvig” sa Tindra. Alexander och de andra killarna kom in. De frågade om Esra ville hänga med dem till tredje våningen av skolan, alltså två trappor upp. Hon gick med på det och de gick. “Vi ses sen!” sa Esra till dem andra tjejerna. De gick upp för de hårda stentrapporna. Killarna snackade lite när de kom upp till sista våningen innan de gick fram till Esra. ”Asså, det finns en kille som vi stör oss så mycket på” sa Alexander. ”Eller, ja det är flera” sa en kille som hette Mattias. ”Asså, de är liksom bara i vägen och vi ska starta en brand” sa Alexander. “Men det är ju inte bara det asså det är kul också.”. Killarna skrattade. ”Men va! Det är ju eld och livsfara som vi snackar om” sa Esra. ”Och!? Det är du som ska hjälpa oss” sa en som kallade sig för Jeppe. ”E, du” sa Alexander, “det är jag som sköter snacket.”. “Asså det du ska göra är att stoppa de där killarna, och sen få ut alla andra och det kommer vi också men bara du sköter om killarna så tar vi resten sen.”. ”Ah, men vilka är de då?” Frågade Esra. De heter Mohammed, Didrik, Dante och Ludvig.”. Ludvig… det var ju han som blev retad, asså de kan ju inte skada honom, det är ju idiotiskt, tänkte Esra. ”Men asså, det kan ni ju inte göra, det fattar ni väl själva!” Killarna går sakta emot henne. Esra står där och vet inte vad hon ska säga, göra eller reagera. Alexander säger att hon bara har ett val annars är det slut. Och hon går med på det De andra nere vid gympasalen är nästan klara med arbetet när de hör ett skrik från trappuppgången. ”SPRING, SPRING, ELDEN ÄR LÖS!!!” skrek Alexander och de andra killarna alldeles andfådda och låtsades vara gripna av panik. Alla får panik och springer genast ut genom närmaste nödutgångarna. Nu var det bara Esras tur, att stoppa Ludvig och de andra. De var inne i gympasalen och man hörde Didrik hosta. Esra stängde dörrarna till gympasalen i korridoren och alla killarna bankade på dörren.

Det kom en tår längst Esras kind men hon kände att hon inte hade något val, hon föll för lätt i grupptrycket vilket hon brukade göra. Killarna sprang till Esra och öppnade dörren där de fyra killarna låg på golvet och var alldeles svaga och hjälplösa. En som hette Erik kastade in en rykande och glödande sak som direkt tändes och började ryka i hela rummet. Sen stängde de dörren. Esra försökte öppna dörren men blev bortsläpad av Alexander. Esra satt på en stol i ett litet mörkt rum. Hennes mamma och pappa pratade med polisen. Esra kliade sig lite på armen och det gjorde ont. Det var ett stort brännsår där som kom från branden. Polisen kollade på Esra och Esra kollade tillbaks. Efter ungefär en halvtimme så fick de gå ut från polishuset. Där stod Ludvig ute vid parkeringen med kryckor. Esras föräldrar gick bort till bilen medan Esra gick fram till Ludvig. ”Jag har en sak att säga som jag aldrig

riktigt har gjort. Men, jag ville egentligen inte det här. Jag föll lätt i grupptryck som jag alltid gör och det liksom, liksom blev bara fel för att Alexander då... min före detta pojkvän, tvingade mig och nu när vi har gjort slut så känns det bara så fel att jag gjorde som jag gjorde och att jag fattar inte varför jag gick med på det där.” Hon pratade redan med darrig röst men nu började hon gråta.”Asså, det är en sak som jag inte heller har sagt.” sa Ludvig. ”Ända sen jag såg dig tyckte jag att du var en snäll tjej liksom, och när jag insåg att du hade skadat både mig och de andra så kände jag inte att det var du. Och jag hörde även de andra killarna snacka med dig och slog dig för att du ville hjälpa oss och bröt mot dem. Men... jag gillar dig ändå. Som vän liksom. De stod en liten stund och bara var tysta och sneglade blickarna lite mot varandra tills Ludvig sa. ”Eller mer än en vän…”.

Molly Jonsson

Jag har aldrig riktigt vetat varför det började bli så här. När vi var yngre, kanske när vi gick i ettan eller tvåan verkade allting mycket enklare. Allting verkade mycket roligare. Man var ivrig att lära sig nya saker, ställde tusentals frågor nästan varje dag. Man studsade hela vägen hem med ett leende som sträckte sig från öra till öra, för att äntligen få berätta om alla de roliga sakerna man fick lära sig i skolan. “Nähä, visste ni inte hur man sade ‘Hur mår du?’ på engelska? För det visste jag!” Jag vet inte hur det var hos andra, men mina föräldrar brukade alltid låtsas som om de inte visste. De ville säkert uppmuntra mig att vilja lära mig mer. Jag antar att det funkade, jag gillar ju fortfarande att lära mig nya saker, men det betyder inte att allt är som förut. Jag är inte den där ungen som ställde tusen frågor längre, jag är inte längre ungen som leker med alla och är vän med ännu fler, jag är bara…Vem är jag egentligen?

Jag har pratat med en av mina gamla kompisar om det. Vi gick på samma skola förut, men han flyttade iväg. Han är en av de enda personerna jag känner mig bekväm att prata med. Kanske beror det på att vi känner varandra så bra att vi ibland kan avsluta den andres meningar, men jag tror att mycket beror på att vi bara har slutat bry oss om vad den andra tycker. Jag vet ju att han aldrig skulle döma mig om jag sade fel eller något, han brukade säga det flera gånger innan vi kände varandra särskilt väl. Oftast så önskar jag att det var vanligare att säga så. Men istället sitter man i tystnad, rädd att yttra sig, för om man gör det kommer alla att döma ut en. Man blir utfryst, endast känd som den där tönten som aldrig kan säga någonting rätt. Sedan läcker det ut så att hela skolan får reda på det, och så kommer alla börja undvika en. Ja, det låter ju väldigt kul, definitivt mitt mål här i livet. Man blir ju euforisk av bara tanken.

Jag är den där tonåringen som kanske ett par personer känner. Jag är inte direkt vad folk skulle kalla “utåtriktad” heller. Jag håller för mig själv, och om någon vill prata med mig, visst, prata på. Jag vet inte varför du vill prata med mig, dock. Ett murket träd skulle nästan vara roligare att prata med, det skulle säkert komma med bättre responser också! Det är ju ingen hemlighet att jag inte är särskilt social, i sådana fall skulle nog fler personer försöka prata med mig. Enligt dem säger min tystnad att jag inte vill prata med dem, eller kanske att jag inte tycker om dem. Men så är det ju inte, jag vet bara inte hur man ska börja ett samtal, och än mindre hur man håller samtalet uppe. Det är ganska stor skillnad med hur det var när man var mindre.

Nej, istället sitter man bara där i tystnad, och undrar hur lång tid det kommer ta innan någon faktiskt märker att man inte vill något annat än att fylla den där tomma tystnaden med färgglada ord. Att man vill måla konstverk av alla de där tankarna som legat på hjärnan så länge. Täcka den enformiga tystnaden med alla kraftiga konsonanter, som målar upp berättelsen, och alla ljuva vokaler som färglägger den med delikata pasteller och djupa, klara kontraster. Men nu sitter man bara där och undrar evinnerligen varför man väntar, med färger och penslar redo men ingen duk att måla på.

Utanför fönstret syns tunga moln och gula, vissnande löv. Nakna träd som desperat försöker spara så mycket energi som möjligt innan snön börjar falla. Vilket sammanträffande, det ser ut ungefär som jag känner mig! Jag skulle kunna slå vad om att det blåser kallt också, häftiga vindar som biter i kinderna. Inget kul väder att vara i direkt. Jag vänder mig in mot klassrummet igen. Alla andra verkar ha satt sig i grupper och som vanligt sitter jag ensam. Inte för att jag har någonting emot det, jag vill hellre sitta i tystnad och arbeta. Det skulle säkert vara trevligt om någon faktiskt satte sig bredvid mig. Då skulle jag få känna mig uppskattad. Istället sitter jag här själv, i lugn och ro, men med den gnagande känslan i magen som säger att det här är allt du får. Att ingen vill sitta bredvid mig. Att jag är tråkig, att ingen vill vara vän med mig, eller ens ha något med mig att göra. I och för sig föredrar jag den känslan framför den rena paniken jag får när jag måste tala inför folk. Jag undrar alltid om de kan se hur jag känner mig, om de ser hur mina händer skakar, eller lägger märke till att jag undviker att kolla på någon, utan bara stirrar ner i bordet. Kanske sitter de där, tysta, noterar under tystnad hur min röst är minst en oktav högre än vanligt, och lägger på minnet att de aldrig ska prata med mig om de fick välja. Det är ingenting jag kan bestämma över, men det vet de nog inte. Vid det här laget är jag helt säker på att de hatar mig. Ingen har någonsin sagt det, men det skulle förklara varför ingen vill prata med mig i alla fall.

MOBBNING OCH UTSATTHET

96. TYSTNADEN TALAR

Vår lärare ställde en fråga. Ha, den var ganska enkel, jag kunde i alla fall svaret på den. Det betyder inte att jag kommer räcka upp handen, nä, det vågar jag inte. Hur skulle jag ens uttrycka svaret? Jag kan ju inte bara säga mina tankar rakt ut, då skulle ingen förstå vad jag menade! Min tystnad borde egentligen säga allt. Jag förstår mig inte ens på de personer som räcker upp handen i klassen och svarar på frågor bara sådär. De personer som självsäkert ropar ut svaren, utan att bry sig om vad andra tycker. Vad jag avundas dem. Inte verkar de bry sig om att alla omkring dem letar efter minsta lilla fel, för att sedan kunna använda det mot en varje gång de får chansen. De vågar måla över tystnaden, och deras ord lämnar intryck på både elever och lärare. Tänk att våga det, leva sig in i den lycksaliga känslan man simmade i när man var liten, ivrig att visa andra vad man kan. Nästan som om ingen dömde dem. Sakta men säkert gick det upp för mig. Tänk om de andra i klassen faktiskt inte försökte döma ut mig. Kanske de till och med kände som jag, kanske trodde de även att jag skulle döma dem. Varför skulle jag göra det? Jag skulle snarare bli imponerad av att någon faktiskt räckte upp handen! Tack vare den tanken bestämde jag mig. Med händer som skakade värre än en gammaldags väckarklocka som desperat ville säga åt en att stiga upp ur sängen, och ett hjärta som slog tvåhundra slag i minuten, räckte jag upp handen, och lät mig för första gången på länge uppleva känslan av att vara ett barn igen.

Alva Selinder 103

spĂ¤nning och brott

104

105

97. borta Det var en varm sommardag i juni och unge Günter var på väg hem från en kompis klockan tolv på natten. På vägen hem var han tvungen att gå genom en gränd. Han var rädd och tog det försiktigt igenom den långa mörka gränden. Han var rädd, han ringde sin kompis Jesper som svarade fort. Dom pratade medan Günter gick igenom gränden. Han hörde något smälla bakom sig och han stannade upp. Han hörde något gå närmare honom och han började springa snabbare och snabbare tills någon tog tag i honom och slog honom i bakhuvudet med en skiftnyckel. Medan Günter ramlade mot marken så skrek Jesper efter honom. Nästa dag i skolan så kom inte Günter, så Jesper sprang från skolan till gränden där Günter hade gått igenom dagen innan. Han letade och letade tills han hittade ett spår med blod. Han ringde polisen och berättade vad som hände och de kom snabbt. De sökte igenom alla byggnader runt om och sökte i gränden noggrant. De gjorde en rapport om att han var borta och de visste att det var Günter efter att de hade gjort tester på blodet som låg i gränden.

spänning och brott

Alla i den lilla byn letade och letade i flera dagar innan de insåg att han var borta och kanske även dödad. Men Jesper hade inte gett upp hoppet om att hitta Günter. Jesper gick tillbaka till brottsplatsen efter skolan och letade vidare och tänkte att han måste finnas här. Han letade och letade. Till slut så såg han några droppar blod vid en säck som han tog upp och

Dagen efter så fick Jesper ett samtal om att polisen hade hittat något och undrade om han visste om det var Günters eller inte, så Jesper tog sig till brottsplatsen och såg att polisen hade hittat Günters tröja. De visste då att de var på rätt spår. Poliserna sökte igenom lagerlokalen där de hittade tröjan. De fortsatte och leta i flera dagar och sökte varje centimeter av lokalen. Till slut så hittade de fler spår om vart han kunde vara. Efter många dagars letande hittade de någonting de inte trodde att de skulle hitta. De hittade Günter halvdöd liggandes i ett hörn i en övergiven gammal lastbil som stod mitt ute i skogen. Poliserna ringde ambulansen som kom fort och sen åkte de till sjukhuset med honom och försökte göra allt för att han att inte skulle dö på vägen till sjukhuset. När de kom till Sjukhuset så undersökte de om Günter fortfarande var vid liv upptäckte att det bara var sekunder kvar innan han skulle dö. På sjukhuset så hjärtstartade de Günter. Efter några dagar var han som han skulle igen och kunde komma hem igen.

William Nyström

98. BÅTTUREN “Jag går nu!”. I fickan trycker nycklarna. Jag drar handen genom håret en sista gång framför spegeln och drar upp luvan. “Hejdå”. Jag har alltid luvan på mig. I skolan, på stan, hemma. Ja, till och med i sängen. Jag vet inte varför. Det känns bara så tryggt. Att ingen tittar på en från alla håll. Det är som en mysig liten grotta där man kan vara för sig själv. Utanför dörren får jag stanna upp och kisa. Solen skiner som en stor lampa på den klarblå himlen. Det är en vacker dag. Det kommer bli en perfekt dag. Jag drar in den friska luften och njuter av solen medan jag går. Gruset knastrar under mina skor. Den friska luften övergår efter ett tag till doften av hav och fisk. I luften skriar fåglarna med sina hesa röster. Jag älskar lukten av hav. Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Jag minns hur pappa brukade gå med mig hit när jag var ledsen. Vi brukade sitta vid de röda fiskarbodarna och lyssna på måsarna, tills tårarna slutade rinna. Jag går hit nu för tiden också. För att andas in havsluften och lyssna på måsarna. Men idag är det av en annan anledning. Eyy, Andrej! Jag flyger upp ur mina tankar och tittar upp. Det var Mattis. Man ser honom lätt på långt håll, tack vare hans eldröda hår. Det glänser och blänker som brons. Har du nycklarna eller!? Mm, jag har dem, svarar jag utan att skrika tillbaka. Jag ökar på stegen förbi bodarna. Ska Mohammad med också? Ja va fan, men det gör ju inget! Va? Jag suckade för mig själv. Mattis blir inte som vanligt när Mohammad är med. Lite mer vild. Våghalsig. Försöker spela cool. Men va

106

som det låg ledtrådar. Där stod det var Günter var och vem som hade kidnappat honom. Han tog med säcken till polisstationen och lämnade in det han hade hittat. De sa att de skulle ta en titt på det.

fan, han kan väl få göra det idag då. Kom igen nu! Snabba på lite! Den röda båten startar med ett vrål. Så fort bryggan ligger bakom oss knuffas jag i sidan. Mohammad sträcker fram handen mot ratten. Utan att tveka flyttar jag på mig. Mattis hoppar bak till Mohammad och sparkar till den grå spaken lite skämtsamt. Accelerationen får hela min kropp att spännas för att inte ramla av och gråa rökmoln bolmar upp bakom båten. Inte så fort! ropar jag i panik. Svaret blev en så kraftig sväng att jag flyger från den ena sidan av båten rakt in i kanten på andra sidan. Wooohooo! utbrister Mohammad Haha, kom igen nu Andrej, det är ju kul! Tycker Mattis ja. Själv är jag inne i värsta panikmolnet. Fingrarna vitnar runt de polerade kanterna och musklerna gör ont av ansträngningen att hålla mig still. Jag böjer mig över kanten. Det var ingen bra idé och jag rycker genast upp huvudet. Vattnet strilar ned från håret och droppar på tröjan. Det nappar Mohammad på. Eyy, Mattis titta på Andrej! Fan va coolt! Han släpper ratten, vilket får båten att göra en jättesväng. Jag glider över det nu våta sätet rakt ner på durken. Sedan kommer Mohammad med ansiktet först. Båten slutar svänga och jag tittar upp på Mattis som står chockad framför ratten. Jag känner hur det ömmar i baken och sätter mig upp. Mohammad svär, reser sig och borstar händerna mot byxorna. Det är inte läge att prata med honom nu, så jag går bak i båten och tar ratten från Mattis istället. Mattis vinglar sig fram, lite som ett rådjur på hal is, och ställer sig i fören. Jag drar långsamt och försiktigt tillbaka gasspaken för att de inte

Woohoo! Mattis dyblöta huvud, som tittar upp på mig med ett flin, avbryter mig. Han ruskar på sig som en hund, så att vattnet stänker från de röda lockarna. Chocken verkar vara lika bortblåst som jag känner mig, med den stora luvan flaxandes kring axlarna. Han kommer droppandes tillbaka till mig och jag lämnar över den säkra kontrollen av båten till honom. Jag sitter i fören. Det bränner varmt på kinderna och på mina stängda ögonlock. Jag njuter. Njuter av solen, vinden. Farten! Det avlägsna brummandet från en mötande båt blir starkare och starkare. Jag vänder på huvudet och öppnar njutsamt ögonen. Vattnet glittrar. Båten svänger. Ett hav fyllt av gnistrande diamanter. Den blåa sommarhimlen med sina puffiga vita moln stupar rakt ner i glittret. Plötsligt lämnar min rumpa sitsen och jag känner en pirrande känsla i magen. I en millisekund hör jag surrandet från propellern när den utan motstånd snurrar fritt i luften, innan båten slår i ytan med en smäll. Ryggen viker sig, och sedan är jag i luften igen. Armarna flyger ut för att få tag i något fast. Fingrarna greppar ena kanten och dämpar det andra fallet lite grann. Först nu öppnar jag ögonen, rakt in i solen, vilket tvingar mig att vända på huvudet. Vad i helvete gör ni! skriker jag ut mot havet. Ni kunde ju fan sagt till! Inget svar tillbaka, men det är inte det som oroar mig. Det är horisont åt det här hållet också. Men inte alls lika somrig. Himlen täcks av tjocka grå moln. Jag sveper snabbt med blicken. Det är horisont överallt. Halva himlen täcks av de tunga molnen. Eehh Mattis! MATTIS!! ropar jag med nästan lite panik. Eyy, chilla mannen, vad är det? Titta molnen! Precis samtidigt vänder de upp blickarna och glädjen ser ut att rinna av dem. Ohh shiit. Vi kör tillbaka! Mattis börjar svänga båten åt vänster. Va fan, inte däråt!! Mohammad knuffar till Mattis och rycker i ratten. “Försiktigt” tänker jag, ”det får inte gå sönder fler saker. Då kommer de märkas att vi lånat den” Är du helt pantad! Vi kom ju därifrån!! Mattis knuffar till Mohammad så att han ramlar bort från ratten. Jag sitter helt stilla och lyssnar på tjafset. Jag försöker minnas, men land syns inte åt något håll. Jag blickar ut över vattnet. Det glittrar inte lika vackert längre. Krusningar drar över det nu mörka vattnet. Det känns som om det bara väntar på att sluka mig. Håret reser sig på mina armar och sommarvinden verkar aldrig ha funnits. Tankarna och världen glider bort. Det enda som hörs är mitt bultande hjärta och ljudet från motorn som tränger sig in. Jag sitter som i trans medan båten flyger fram över mörkret. Det tar inte lång tid, en eller två minuter, innan regnet och vågorna kommer. Den första droppen träffar mig rakt på näsan. Den rinner en centimeter innan den vibrerar och fångas av den starka vinden. Fler och fler regndroppar träffar mig och till slut dryper kläderna av kallt vatten. Himlen är mörk som mitt i natten. Havet ser ut att koka av alla regndroppar och vågor. Båten gungar från sida till sida. Jag huttrar till och drar luvan närmare öronen. Uhhuuurk!

Jag vänder upp blicken. Mohammad hänger med huvudet ner mot vattnet. Hans kläder klistrar mot kroppen. Händerna håller ett fast tag runt relingen för att inte ramla ur. Vart fan är land då? utbrister Mattis från ratten. Uhh, va fan tror du! Du körde ju åt fel jävla pinne!! stönar Mohammad. Uhuurk! Han vänder tillbaka huvudet mot vattnet och jag ser hur. Ja, hur det kommer ut ur munnen. Jag vänder väl då! Bara för att du tjatar! Mattis sänker gasen och vrider på ratten. Jag sitter tyst. Pappa kommer aldrig förlåta mig. Ge mig ut i hans sprillans nya båt utan att säga till. Med två träskallar till polare som till och med skadade gasspaken. Och att köra så lång bort så att jag inte hittar tillbaka. Jag känner mig övergiven. Även fast Mattis och Mohammad är mindre än 3 meter bort. Helt ensam på det stora havet. “Jag kommer frysa ihjäl” tänker jag. “Vi alla kommer att dö här på båten”. Känslan av att bara vilja krypa in i luvan är starkare än någonsin. Dock är den dyngsur, så det hade inte varit en så trevlig upplevelse. Då händer det. Mattis ökar farten mot vågorna. Båten börjar studsa kraftigt och jag spänner mig för att sitta stilla. Han ökar farten, men när det inte hjälper mot studsandet så svänger han kraftigt. Allt går snabbt. Båten studsar uppåt och i sidled samtidigt. Jag känner hur jag lättar från sätet och plötsligt känner jag kylan. Hela kroppen blir stel och jag kan inte andas. Jag sjunker ner under ytan. Armarna samarbetar inte. Jag ser luftbubblor komma ur min mun och det svaga ljuset från ytan. Benen känns som stora betongklumpar och armarna som isbitar. Jag sjunker längre och längre ner samtidigt som jag försöker, med alla mina krafter, röra på mig. Långsamt kommer ljuset närmare. Jag ser armarna röra sig, även fast de är så kalla att jag inte känner dem. När mitt huvud bryter vattenytan kippar jag efter luft. Armarna fäktar som två propellrar. Vågorna får mig att flyta upp och ner. Inte alls långt borta får jag en skymt av den röda båten ovanför vågtopparna. “Okej, lugn Andrej” intalar jag mig själv. Men sen kommer den lilla andra rösten i mitt bakhuvud: “Ingen fara. Du ligger bara i vattnet och vet inte vart land är!”

spänning och brott

ska märka något. Den vickar lite i sidled och genast får jag en klump i magen. Jag försöker att inte tänka på den, utan blickar ut över vattnet. Bakom båten sprutar skummet, nästan som när pappa har sånt där badskum i badkaret hemma. Vatten bara forsar förbi på sidorna.

Nej inga sådana tankar! försöker jag säga högt till mig själv, men det kommer inte fram mer än en viskning. “Bara simma till båten” “Bara dit”. Det går långsamt. Jag kan knappt fokusera blicken. Kylan skär igenom hela kroppen. Tränger sig in i huden, musklerna, skelettet. Försöker få hjärtat att frysa till is och stanna. Sluka mig och ta mig i dess våld. …... Den gamla mannen ror helt lugn, men målmedveten. Han bär gröna regnkläder och regnet studsar på hans stora regnhatt. Vattnet droppar från skägget. Den lilla träekan kämpar sig trögt fram över de stora vågorna. Hans enda mål är den röda motorbåten som kastas fram och tillbaka. Musklerna i armarna bultar av ansträngningen och han tar spjärn med hela kroppen mot ekans insida. Han kan se personer i vattnet. Kämpandes mot vågorna och kylan. Vattnet sköljer in över ekans reling och rinner längs durken. Mannen ror vidare. …... Jag känner den starka handen dra i tröjan. Ryggen skrapas mot något hårt och jag läggs försiktigt ner. Blicken far fram och tillbaka utan att få fäste på något. Allt är som att titta på en gammaldags film i oskärpa. Olivgrönt flimrar förbi. Vatten. Massor av vatten. Eller himmel kanske. Den iskalla tröjan är inte kall längre. Jag försöker sätta ner händerna för att sätta mig upp. De är som två styltor. Min kropp faller tungt tillbaka.

107

Jag vaknar upp liggandes på något hårt. Jag vrider mig och slår upp ögonlocken. Kläderna klibbar mot magen och benen. Jag ligger på en brygga. Vattnet kluckar under mig och jag kan höra de välbekanta måsarna skria. Mohammad ligger också ned en bit bort, men Mattis har redan satt sig upp. Jag gnider mig i ögonen och märker att solen skiner. Solen skiner! Jag gör ett försöka att sätta mig upp. Min kropp värker när jag långsamt pressar mig upp. Regnmolnet ligger grått och tungt över horisonten, men ovanför mig är sommarpuffarna tillbaka. I vattnet vid sidan om mig ligger den röda motorbåten förtöjd. Solen blänker på den fuktiga plasten. Bakom den glider en liten eka långsamt bort. Med stadiga årtag sakta förbi de röda bodarna. Jag vänder mig omkring och bara stirrar. Jag kan inte tro det! Hur fan kom vi hit? Händelsen svischar förbi innanför mina ögonlock och med den, också skuldkänslorna. Jag kommer snabbt på fötter, stannar upp en sekund eller två och undrar vart jag var på väg, innan jag fortsätter ner i båten. Fötterna

klafsar och lämnar stora spår på båt och brygga. Jag trevar med handen på undersidan om gasen och där sitter dem kvar. Jag rycker ut dem och trycker ned dem i den dyngsura fickan. Jag tar ett smidigt men nervöst steg upp på bryggan. Han får inte ha märkt något. Jag klafsar bort mot Mattis. Han verkar vara helt borta. Han stirrar ut över havet och pillar med träflisor från bryggan. Jag har inte tid att prata med honom så jag klafsar förbi. Han vänder sig inte om för att säga något åt mig så jag fortsätter. Jag smyger så gott jag kan genom trädgården och in i badrummet. Jag rycker av mig de klibbiga kläderna i en hög på golvet. Hjärtat klappar i bröstet. Jag sliter till mig en handduk och stormar ut genom dörren. Halvvägs ut kommer jag på mig själv så jag springer tillbaka, lirkar försiktigt ut nycklarna ur fickan på byxorna och springer ut igen. Försiktigt torkar jag dem mot handduken och placerar dem varsamt på hallbänken.

Felix Lindeberg

spänning och brott

99. början på ett nytt liv Han står framför mig, mina polare står runt mig i en halvcirkel. Jag koncentrerar mig bara på killen som jag ska skjuta. Det är mitt i natten, alla lägenheter är släckta och ingen är ute. Det är knäppt tyst förutom mina polare som pratar med den här killen. Det händer, jag drar fram Glocken och trycker av. Rekylen i handen och patronen som flyger och landar på asfalten och studsar iväg. Smällen och ljuset av skottet gör så att det blir tyst i några sekunder och lukten av krut är kvar i luften. Alla springer åt olika håll som planerat. Jag springer till pizzerian som ligger en km från där jag sköt honom. Adrenalinen i kroppen flödar från topp till tå. Pistolen slänger jag upp på pizzerians tak. Jag har handskar så att inte polisen ska kunna analysera fingeravtryck. Det tar inte många minuter innan polisen är på plats. Jag ser blåljusen som lyser upp hela byn. Ljuset och ljuden som ekar väcker alla människor i byn, så alla tänder sina lampor och springer ut för att se vad som har hänt. Jag tänker på vad jag just gjorde, sköt jag en unge kille som inte hade gjort mig något? Jag har förändrats på grund av ett gäng. Ingen skulle kunnat tro att just jag skulle kunnat döda någon. Inte ens jag själv trodde att jag skulle göra det. Tänk hans familj som måste gråta något fruktansvärd. Tycker ändå synd om dom även fast det var jag som sköt honom. Han kunde ju bara betalat tillbaka skulderna som han hade till oss så hade de här aldrig hänt. I alla gäng här så spelar bara pengar roll inget annat, pengar pengar pengar, blir trött på att höra ordet pengar.

Sedan kommer poliskvinnan tillbaks och en till polis. Det ger oss ett besked om att jag inte kommer åka in på anstalt och att jag kommer få bo kvar hos min familj. Jag tar och kramar om båda poliserna och tårarna rinner ner för kinden. På väg ut från rummet så ser jag Gabriel, en av dom som var med i mordet, bli gripen. Han ser på mig och de känns som om han tar på sig allt. För han ler och nickar mot mig med kärlek i blicken. Jag nickar tillbaka och en tår kommer när jag tänker på hur länge vi har varit polare och nu aldrig kommer få ses igen. En tår kommer från honom med, det var broderskapstårar. Vad hände med dom andra två, Anton och Ludvig? Åkte dom också dit? Tog polisen aldrig dom? Det var dom som planerade allt och det var dom som var ledare i vårt gäng. Dom borde få det värsta straffet, dom är ju ändå myndiga och ska sitta inne. Vi alla var som en familj men ändå så vill jag att dom ska åka fast och inte Gabriel. Men då borde ju alla få åka dit, nu var det bara lilla Gabriel som fick allt skit. En för alla, alla för en, Va hände med det? Tänker jag om och om igen. I taxin på väg hem. – När vi kommer hem är det bara att packa! säger mamma och tittar på mig.

Jag skakar i hela kroppen och sätter mig på en bänk, ringer familjen och säger förlåt förlåt upprepade gånger. Dom börjar bli oroliga över vad som har hänt. Polisen kommer hem till min familj och berättar att jag har varit med i en skottlossning och att dom misstänker att jag har varit inblandad.

Vi alla håller varandra i händerna och ger sedan varandra en stor lång kram. Jag börjar bli mer och mer osäker på vad hon menar? Kanske att jag skulle få packa och bo hos en annan familj eller att jag ska få åka till moster. Jag hatar henne, jag skulle vägra att åka och bo där. En mardröm, och mina jobbiga kusiner som bor där. Då så frågar jag vad ska vi packa till?

Mamma ringer.

– Jag har hittat ett fint litet hus utanför Nyköping, sägere hon.

– Var är du? frågar hon nervöst som om hennes hjärta ligger i halsgropen. – Vid pizzerian, svarar jag helt utan att fråga, hurså? Shit! En polisbil kommer mot mig, två polismän kliver ut och tar handfängsel på mig och sätter mig i bilen. Jag tar läget och är lugn. För jag fattar att de inte är någon idé att försöka fly för då blir allt värre. Framme på stationen ser jag mina föräldrar och dom ser ledsna ut och håller om varandra. En tår kommer och en till, jag tittar ner och säger i mitt huvud för mig själv. ”Det här är inte jag, vad håller jag på med”. Jag tas in i ett isolerat rum där jag blir förhörd. – Vad var det som hände? frågar poliskvinnan. – Vi sköt honom! Vi sköt honom! säger jag. Polisförhöret går rätt fort. När poliskvinnan går ut med papprena

108

så kommer mina föräldrar in och jag, min mamma och min pappa gråter när vi ser på varandra och ger oss en stor gruppkram. Jag säger förlåt förlåt igen.

– Ska hela familjen flytta? frågar jag nervöst. Hon svarade inte, hon bara ler mot mig och nickar medan det rinner en tår från hennes kind ner på min hand. Även om de inte var bra för mig att bo här så kommer det ändå kännas som att flytta från en plats som man aldrig kommer glömma. Gabriel, vad kommer han att säga? Han vet ju inte att jag ska flytta. Äsch, vi kommer att träffas igen, hoppas jag. En sån vän borde alla få ha kvar som han. Vill också följa med honom på anstalt men det skulle han aldrig tillåta. Han är som en storebror för mig, han skulle kunna dö för mig som jag skulle dö för honom. Så här blev det, nu ska jag sluta tänka och börja packa till ett helt nytt liv.

Jacob Lindersköld

100. CYKELTÄVLINGEN

Han funderade på var han skulle ställa sig längst med vägen. När han hade kommit på vart han ska stå så gick han dit. Det var en rondell och sen en backe 100 meter efter backen. Han ställde sig där för att han tänkte att det är ungefär där några skulle försöka dra ifrån de andra i tävlingen. När han precis satt sig ner så såg han några bilar parkerade på andra sidan rondellen.

bilen igen och då såg Harald stora bucklor. Då förstod han vad som hade hänt. Han rös av ilska. När Harald försökte lugna ner sig så hörde han sirener. Det var från ambulansen och polisen. Ambulansen åkte direkt till där killarna låg och några av poliserna åkte också dit men några stannade en bit bort och pratade med personerna som såg när olyckan hände. När Harald stod där och kollade så kom en polis fram till honom. Polisen började prata med Harald och han undrade om Harald hade sett personens ansikte som körde bilen. Harald hade sett det. Då hörde Harald på polisradion att de hade gripit några misstänkta personer. Harald åkte till polisstationen med polisen. Han gick in i polisstationen och då såg han fyra personer som blev fotograferade i en cell. Polisen sa att det var personerna som han såg i cellen som han skulle kolla på.

Nu hörde han startskottet. Han såg en funktionär som stod nära honom och frågade funktionären hur långt loppet är. När funktionären vände sig om så såg han vem det var. Det var pappan till en ny kille som har börjat i Haralds klass. Harald frågade han vad han gjorde här. Pappan svarade ”min grabb tävlar.”

Harald gick in i ett rum mittemot de misstänkas rum. Han kollade på dem i olika vinklar. När han kollade på dem så kände han något i kroppen som han inte kände förut. Han rös av ilska. Det var personerna som Harald såg vid rondellen. När det var färdiga så ville polisen prata med Harald.

När Harald och pappan pratade så ropade de något ur högtalaren. Dom sa att två killar börjar dra ifrån dem andra i klungan.

De gick in i ett rum där ingen var, de var ensamma. När de var inne så sa Harald direkt att han kände igen de misstänkta personerna och de var dem han hade sett i bilen vid tävlingen. Han tvekade inte på det sa han. Han berättade att en av personerna hade sår och glas i sig från bilen. Polisen sa att de skulle prata med dem misstänkta igen för att bli säkra. De skulle prata med den mest skakiga av personerna.

Nu var de inte långt borta från där Harald satt. Han kollade på de där bilarna som stod där. Det kändes som de tänkte göra något. Nu såg han två stycken cyklister och då ser han att personerna vid bilarna hoppar in en av bilarna och kör framåt lite. Harald fick en klump i magen när han såg det. Nu var cyklisterna vid rondellen och då såg han bilarna köra mot rondellen. Han ville bara därifrån och när han blundade så hörde han en stor smäll. Nu öppnade han ögonen. Det första han såg var bilen och glas som låg på vägen. Det enda han hörde var skrik. Han kollade runt om sig. När han kollade längre upp i backen där han stod så såg han två cyklar och sedan lite längre bort så såg han två cyklister i ett dike med massa personer runt om dem. En av männen som stod runt cyklisterna var pappan till den nya klasskompisen till Harald. Han frågade pappan om vad som hände. Han svarade inte, han bara vände sig om mot Harald. Han kollade på

Polisen gick in till personerna igen. Polisen tog ut den yngsta av killarna. De började prata med killen om kraschen på tävlingen. Efter ett tag så började killen svettas och skakade ordentligt. De bara fortsatte ställa frågor till killen.

spänning och brott

Harald är på väg hem. Han går den vanliga vägen utmed bilvägen. Snart ser han att bilvägen är avspärrad. Han fortsätter gå men hans tankar är mest fokuserade på vad som ska hända på vägen. När han kollade fram mot vägen så såg han något. Han kollade med skarpa ögon för att se något. Han bestämde sig att gå ännu närmare för att se bättre för den varma och starka sommarsolen bländade honom. När han var på ett avstånd där han kunde se något så såg han först en skylt som det stod ”START” på och sedan en massa cyklar. Han önskade att han kunde vara med. Han bestämde sig att titta på tävlingen.

Harald stod och väntade i ett av rummen. Nu hörde han skrik från det andra rummet som polisen var i med den misstänkte killen. Det dröjde inte länge tills polisen kom. Harald frågade om de fick fram något. Polisens leende blev större. Han svarade en liten stund senare och sa att ”nu har vi gripit brottslingarna”.

Lucas Åkerblom

101. de sällsynta djuren Jag hörde en smäll och det var sista lådan som lastades på. Chin stängde luckan och knackade tre gånger på lastbilsdörren. Det var klart. Nu var det bara den sista biten kvar, den tuffaste. Jag lämnade kajplatsen utanför Kolkata och körde vidare mot gränsen. Jag hade inte haft en så här stor klump i magen på flera år, senaste gången var när jag skulle fria till min fru Adya. Men jag behövde tjäna mycket pengar på kort tid och det här var det perfekta yrket. Innan hade jag varit lite skeptisk när Chin gav mig det här erbjudandet men jag hade inget val. Chin ställde alltid upp för mig och nu hade han ordnat ett mycket riskfyllt jobb åt mig men jag behövde verkligen pengarna till min familj. Chin hade berättat för mig vilka vägar jag skulle ta och var jag inte fick stanna. Det var mycket att komma ihåg och svårt att koncentrera sig när man har en klump i magen. Lastbilen som jag hade fått låna av Chin luktade unket och det kändes som ett flertal djur hade dött och legat kvar där. Det var kanske det som hänt eftersom mitt lastbilsflak var fullt med sällsynta djur från Indien. Det fanns en plats bredvid mig, men det låg ett dussin tidningar där. Högst upp låg det en tidning om Krait, det var en mycket giftig orm i Indien. Jag antog att det var sådana djur jag skulle försöka

smuggla till Kina. Jag hade mött en Krait när jag vart ute med mina två barn, Antalya och Maya. Vi skulle gå till våra risodlingar som låg på andra sidan av berget Bihar. Vi brukade alltid gå över en bro, där vattnet brusade i älven och träplankorna knakade när man gick på dem. Vi såg hur en Krait dök upp ur ån och slingrade sig till en rosbuske. Vi tänkte inte så mycket mer på det och gick vidare. När jag hade åkt förbi Chop-Chop tog jag vänsterfilen upp på motorvägen. Jag hade bara några mil kvar tills jag skulle bli stoppade av tullen och bli kontrollerad. Jag fattade inte riktigt varför de låg en bok om ormen Krait i framsätet. Det kurrade i magen på mig och jag kände att jag blev mycket sugen på en fika eller något att äta. Fast det var ju bara ett problem med det. Jag hade inga pengar och visste inte hur jag skulle få tag på det. Jag var tvungen att vänta tills jag skulle få min belöning av Chins grabbar i Kina. Jag lyssnade på Beatles medan jag körde längs Route 66 och såg en skylt där det stod att det bara var fem mil kvar innan jag skulle komma till den Kinesiska gränsen. Vid nästan varje kontrollplats längs Route 66 stod det en polisbil som hade stoppat en civil och kontrollerade bakluckan. Jag förstod att det var mycket smuggling längs vägen till gränsen, men inte att det var så här många poliser

109

spänning och brott

som hade stannat en civil och velat kontrollera innehållet i bilarna.

Den tanken fick mig vilja spy.

En stor polistruck vinkade åt mig att åka till filen höger om mig. Jag blev mycket nervös och kände hur det bara snurrade i hjärnan och visste inte vad jag skulle göra. Det klev ut en polis med lång blå rock och mössa som täckte hans hår. Han gick mot min lastbil med stora, bestämda steg. Han vinkade åt mig att kliva ur bilen. Jag hasade mig ner på trappsteget som satt i höjd vid framdäcket. ”Vi vill kontrollera din bil så att du bara fraktar kryddor och inte något annat. Kan du redan nu säga till mig att det är de enda vi kommer hitta när vi söker igenom ditt flak?” Han var mycket bestämd och jag kände mig så liten när jag pratade med honom. Jag såg hur killen tog upp sin mobil av något slag, men jag skulle inte kunna säga att det var den nyaste modellen utan snarare en Stonephone som mina barn skulle ha sagt. Jag hörde svagt vad han pratade om med sin poliskollega som jag antog att det var och sa att han skulle behöva narkotikapinnar. Vilken tur att jag inte hade behövt frakta knark då. Men det förstod ju jag att det var 0.000001 procents chans att komma igenom med det i tullen om man inte hade kontakter inom polisen och kunde betala dem stora summor pengar.

Jag satt där på bänken och näst intill skakade medan jag väntade på de två personerna som kontrollerade min lastbil med hjälp av narkotikapinnar. Jag hörde hur de pratade med varandra, för de hade på sig så mycket skydd så de var tvungna att skrika till varandra. Jag skakade medan jag tänkte på min familj och vänner som jag hade umgåtts med i mitt liv. Tänk om jag inte skulle få se min familj längre. Det kom en tår som rann ner längs kinden. Jag kunde inte hindra det. Men om jag klarade det skulle jag få pengar till mat för familjen i ett år. Jag kunde inte sitta still just nu och reste mig upp och gick till lastbilsdörren. Jag såg hur de rotade runt där inne i kartonger och stora lådor. De verkade stressade och det förstod jag ju eftersom det här inte var den enda lastbilen de skulle kontrollera idag. Jag gick fram och tillbaka medan jag väntade på att de skulle skrika och ringa polisen så att jag fick hamna i fängelset. Men riktigt så blev det inte…

Efter några minuter körde det in en bil, som såg ut som en polisbil med sirener på taket men det var mer som en detektivbil. Det stod ingen text på bilen utan bara sirener på taket som lät och blinkade blått. En man med stor blå keps och nästan två meter lång steg ur den polis-liknande bilen och hälsade på polisen som hade ringt dem. På andra sidan steg det ur en kvinna med långt brunt hår som slingrade sig ner till hennes midja. De höll i någon slags sticka där det längst ut på den såg ut som en sensor. Jag tror att det sådana där narkotikapinnar. Mannen pekade med ett finger mot min lastbil till kvinnan och de började gå dit med sina narkotikapinnar. Hur fan skulle det bli om det upptäckte de sällsynta djuren. Vad skulle hända med mig och min familj? Just nu trodde min familj att jag var på semester i Spanien. Tänk om jag skulle bli tagen och insatt i fängelset och min familj fick reda på det.

Jag satte mig i bilen och åkte iväg och tänkte på hur lättad jag var. Jag svängde ut genom porten vid gränsen. Nu hade jag precis korsat gränsen och hörde hur sirenerna blinkade och tjöt bakom mig…

Erik Tarkpea

102. DEN KALLA NATTEN – 78! ropade jag ut.

Några minuter senare.

Jag hoppades att personen som hade numret inte hade hört hur trött och irriterad jag var. Jag hade jobbat från klockan sju i morse. Min blick sökte efter klockan på väggen, en halvtimme kvar nu. Om en halv timme, en ynka liten halvtimme, var första dagen på mitt första jobb avklarad. Det hade inte varit det bästa jag gjort men jaja, jag fick ju iallafall ganska bra betalt.

Jag vände mig om en tredje gång, det kändes verkligen som att han följde efter mig. Det var samma man som hade suttit på caféet innan.. Han hade gått kanske 10 meter bakom mig hela vägen från korsningen, den stora skuggan som kastades på vägen framför honom på grund av gatlyktorna bakom var skrämmande. Allt var väldigt kusligt, den iskalla vinterluften trängde in genom min kappa och det disiga mörkret låg över staden. Jag kollade på klockan, 23:54. Jag vände mig om igen, han var fortfarande där. Jag ökade på stegen och kände hur klumpen i magen började bildas, samma klump kom i halsen också, varje gång jag försökte svälja kändes det som knivar. Jag försökte tänka positivt, han skulle säkert bara åt samma håll, han följde inte efter mig.

Mannen som kom fram var stor, han hade svarta kläder på sig och hans luva täckte medvetet ansiktet. – Ja? sa jag. Han svarade inte utan pekade bara på den största smörgåsen vi hade. Jag tog upp den och sa: – Det blir 74 kronor, tack. Han gav mig exakt 74 kronor. – Tack, sa jag och vände mig om för att ropa ut nästa nummer. – Tack själv, svarade han oväntat. Jag hoppade till, hans röst var mörk och skrovlig. Väldigt obehaglig. Han styrde stegen in i det lilla, mysiga caféet, till ett av de minsta borden och jag fick en stark känsla av obehag när jag insåg att bordet han satt sig vid stod åt det hållet som jag hade min rygg. Jag kände hur han hela tiden granskade mig från topp till tå. Halvtimmen hade krupit fram, den absolut längsta halvtimmen i mitt liv. Mannen som hade suttit kvar ända tills vi stängde, gjorde det inte bättre precis. Varje gång jag vände mig om och såg honom sitta där kom den där oron blandad med obehagskänslan.

110

Det hade nu gått några minuter men för mig hade det känts som hundra timmar att bara behöva stå och vänta på tills de kunde ta fast mig och jag aldrig mer skulle få träffa min familj. Men det kom inga poliser och narkotikakontrollerna hade precis gått ut ur min lastbil och begett sig mot sin bil medan de gick förbi polisen som hade ringt dem så suckade dem och sa: Inte ett falskt alarm till tack. Polisen gav mig en lapp där de var en massa text men som antagligen var lappen man behöver visa för ett godkännande igenom tullen. Jag fattade inte mina ögon. Chin visste exakt vad han höll på med. Han visste exakt hur han skulle gömma de sällsynta djuren. Det var inte bara en engångs grej utan en sak han var rutinerad på.

Han kom närmare, jag började småspringa och min puls ökade ännu mer om det nu var möjligt. Gatlyktorna blinkade till och jag tittade upp.. snälla, snälla, snälla slockna inte, bad jag till dem. De blinkade till igen, men som tur var så slocknade de inte. Jag tog fram mobilen, gick in på mina kontakter och tryckte på “ring Maja”. Den första signalen gick fram och sedan blev det tyst. Jag tittade ner på mobilen men den var bara svart. Jag tryckte på “hemknappen” men inget hände, jag tryckte på “avstängningsknappen” men det kom fortfarande ingen reaktion från mobilen. Fan, den hade dött… Jag svängde av in på en tvärgata i hopp om att han skulle fortsätta framåt. Jag vände mig om och gick baklänges för att se om han svängde in på min gata. Ju fler sekunder som gick desto nervösare blev jag, jag visste att han snart skulle vara framme vid korsningen, tänk om han svängde in hit. Men när det hade gått nästan en hel minut insåg jag att han redan borde ha gått förbi, att han redan borde ha svängt in, lättnaden spreds inuti mig när

jag förstod att han inte kom efter mig, jag vände mig om för att fortsätta gå. Där stod han, bara någon meter framför mig. Det blev svart…

aning om vad jag skulle göra. Plötsligt insåg jag att mina kinder var blöta, jag hade börjat gråta, hela jag skakade och jag började hulka.

Jag vaknade av det höga, dånande ljudet runt mig. Jag kunde inte tänka klart, allt bara snurrade. Jag försökte sätta mig upp men hade inte tillräckligt med kraft och ramlade bara ihop igen. Efter ett tag kunde jag urskilja några konturer, jag tror att jag befann mig i någon slags skåpbil och det satt någon framför mig… Det höga dunkandet i mitt huvud gjorde det svårt att både tänka och se. Jag började domna bort igen och snart blev allt svart.

– Aj, helvete! skrek jag när jag försökte krypa ihop. Jag lyfte på kappan och min tunna tröja, och tittade ner på min mage som smärtan kom ifrån. Jag hade ett gigantiskt blåmärke under revbenen.

Det välkända suddet framför ögonen var tillbaka, jag försökte sätta mig men ramlade ihop igen. Den här gången var det däremot inte surrandet i huvudet som gjorde så att jag ramlade. Jag satt fast, det var något som drog mig neråt. Jag vände mig om för att försöka urskilja vad det var som höll fast mig. Jag satt på ett golv, nu kände jag smärtan från det kalla stengolvet från att jag ramlade. Var var jag? Varför var jag här? Vem var han som hade fört mig hit? Alla möjliga frågor snurrade i mitt huvud och jag hade ingen

En man kom in, han gick fram till mig och tog tag i min arm. Hans grepp var hårt och bestämt, han knöt upp knutarna som satt runt mina handleder och drog upp mig. Jag tittade upp och såg jag hur hans gigantiska hand kom mot mitt ansikte, jag hann hinna tänka tusen tankar, blundade hårt och var beredd på ett hårt slag. Jag skrek rakt ut men insåg snabbt att inget hände, inget slag, ingen smärta, inget? Jag öppnade ögonen och tittade runt mig, jag låg helt insnurrad i mitt täcke, nedanför min säng på golvet i mitt rum. Jag kollade på klockan 09:24, fan! Jag var sen till första dagen på mitt först jobb…

Lovisa Pettersson

Jag tänker på det lilla underbara huset som jag för det mesta hatar men just nu kunde jag inte tänka mig ett bättre ställe än mitt hus, i gamla Nyköping. Hur jag kunde klaga på att mamma hade gjort fel sås till makaronerna. Nu sitter jag här på det kalla flygplatsgolvet och kallsvettas, mitt hjärta dunkar så hårt och mina tårar rinner bara ner. Jag vill bara blunda och vakna upp från den här mardrömmen. Jag tänker tillbaka på den här morgonen. Det var riktigt tidigt på morgonen men den här morgonen var jag ovanligt pigg. Jag vaknade med ett stort leende på läpparna och skuttade fram till spegeln som stod vid ett hörn i mitt relativt stora sovrum och kollade på mig själv, på mitt stora leende, och sedan tog jag på mig mina favoritjeans som hade fina blommor på sidan och favorit-tjocktröjan som min mormor gett mig för något år sedan. Jag var helt klar och kunde inte låta bli att kolla på mig själv och le medan jag tog min rosa resväska ner till hallen. Jag var helt exalterad för att åka till flygplatsen och känna den spännande känslan när flygplanet precis ska lyfta. En ännu bättre känsla är att landa och få träffa familjen som var flera hundra kanske till och med tusen kilometer bort. Det kunde inte bli bättre än så här. Hela familjen; mamma, pappa och lillebrorsan satt i taxin där de halvsov medan jag satt bredvid taxichauffören, mer vaken än någonsin. Vi bodde nära flygplatsen så de tog inte lång tid att komma fram. Spänningen började stiga ännu mer när jag såg det fina hotellet som hade stora fönster och den största taklampan jag någonsin sett. När vi åkte förbi hotellet såg jag flygplatsen och kunde inte vänta på att få sitta på den mysiga flygplatsen med massa främlingar och kolla på de fina molnen. När jag kom tillbaka till den riktiga världen efter en stund i min egen fantasivärld av drömmar som bara kom helt plötsligt, så var det dags att hoppa av och kliva in i flygplatsen. När vi kom in luktade det lite speciellt men jag kunde inte sätta ordet på vad det var. Vi gick direkt till incheckningen och kön var inte så lång så det var ganska skönt eftersom jag avskydde att stå i kö. Efter några minuter hade gått så skulle vi precis gå igenom säkerhetskontrollen, då försvann mitt leende och en oroande känsla började krypa fram. Jag såg några långa män i snövita kostymer, med varsin hatt och vita handskar. Jag ville lita på min magkänsla och säga till pappa men jag intalade till mig själv att jag bara var paranoid. Mamma ville gå på toa och jag gick med henne för att få bort den obehagliga känslan. Pappa och min lillebror fortsatte att vänta på flygplanet själva en stund. Det var inte så lång kö, kanske tre fyra stycken före oss och längst fram stod en flicka i ungefär min ålder. Hon hade lockigt hår med ljusa slingor, ett par slitna jeans och samma tröja som mig. Jag kunde inte sluta titta på henne

men sen när hon vände sig om kollade jag bort direkt. Efter några minuter var det äntligen min tur, mamma var redan klar före mig och orkade inte stå och vänta så hon gick tillbaka. Jag tvättade händerna med den starkt doftande tvålen och torkade dem i en sådan maskin som jag hatar, för den låter alldeles för högt. Sedan gick jag ut igen. När jag gick ut så såg jag de där konstiga männen igen i sina vita kostymer. De ställde sig i hörnet, de tog ut något ur sina väskor, något runt och svart. Min hjärna hade skrikit till mig att springa, men jag stod fastfrusen i golvet. Innan jag hade hunnit reagerat så släppte de den svarta runda saken och jag hörde en explosion och skott som avfyrades. Alla skrek. Jag såg hur människor började brinna ihjäl och andra som hade försökt springa iväg. Jag låg där på det kalla golvet, skräckslagen. Jag hörde hur det ilade i mitt huvud och allt gick i slowmotion. Min syn hade börjat blir suddig och min kropp sved. Jag visste inte vad jag skulle göra. Vart var mamma och pappa? Har de alla dött? Bara tanken gjorde ont. Jag började tänka tillbaka till min barndom här i Nyköping. Hur svårt det var för mig att anpassa mig till det nya landet. Hur jag för bara några timmar sedan då jag tänkte att Nyköping var en liten håla som ingen borde komma till. Det var inte förrän nu som jag insåg hur lyckligt lottad jag var som ens kunde komma till den här lilla staden där de flesta hade accepterat mig. Att växa upp här kanske inte var det bästa som fanns men det var tillräckligt bra för mig, att känna nästan alla för att staden var så liten.

spänning och brott

103. det jag aldrig hade anat

Jag börjar kvickna till. Jag slutar tänka vad på min barndom och hur jag hamnade här. Jag ställer mig upp och torkar bort tårarna. Det kommer inte hjälpa något om jag ligger här och gråter. Jag springer dit jag tidigare hade lämnat pappa, mamma och min lillebror. Jag tror inte jag någonsin sprungit så här snabbt. Jag står där nu och kollar på mina föräldrars livlösa kroppar. Mamma och pappa har blivit skjutna. Jag känner hur hela min värld rasar. Men sen hör jag hur någon snyftar under stolarna. – Omar? Är det du? viskar jag förhoppningsfullt. Min lillebror vänder sig och kollar på mig med sin rödgråtna ögon. Han springer in i min famn och börjar gråta i min axel. – Shhh, gråt inte jag är här nu. Jag tar honom i handen och börjar gå till utgången. Jag kollar runt så jag inte träffar på någon jag inte vill. Jag kollar bak en sista gång på mina föräldrar innan jag och Omar börjar springa ut. När vi är en bit bort från flygplatsen tar jag upp min mobil och ringer 112 och hoppas på det bästa. Åtminstone är inte jag ensam.

Eurolinda Shala 111

104. det mest förbjudna Nico drog sakta handen genom sitt mörka, korta lockiga hår. Han sträckte på sin 1,85 m långa, smala kropp, tog på sig rånarluvan och stoppade ner kniven försiktigt i byxfickan. Han kollade en sista gång i spegeln framför sig. Hans blågröna ögon var fyllda med rädsla och oro. Han tog på sig de slitna skorna, öppnade ytterdörren, gick ner för trappan och öppnade portdörren och gick ner för de två trappstegen. Nu var det för sent att ändra sig.

spänning och brott

Nico var sexton år och gick i nian på Alpha, Nyköpings högstadium. I skolan var han ganska tyst. Han räckte aldrig upp handen i klassrummet, hade F i de flesta ämnena och var allmänt bråkig. På sin fritid hängde han alltid med samma kompisar som han hade känt ända sedan fyran, då Nico hade flyttat till Nyköping. Alessandro, Ludde och Oliver hade han tillbringat mer tid med än sin egen familj. Det var Nicos bästa vänner och han älskade dom, men det var inget de någonsin pratade om. Anledningen till att han tillbringat så mycket tid med sina kompisar var för att hans familj var väldigt ostabil. Hans mamma dog när han var väldigt liten, hans storebror satt i fängelse och hans pappa hade alkoholproblem. Nico och hans vänner hängde nästan alltid mitt i centrala Nyköping, antingen på AXET eller vid bussterminalen. Nico gjorde mycket saker som han visste var fel. Han rökte, drack, tog droger och stal från människor och även affärer. Han hade stulit för oerhört höga summor, men han hade aldrig blivit påkommen, trots att han gjort det under ett och ett halvt års tid. Nico hade haft kontakt med en man i 25-årsåldern i ett par veckors tid och idag hade de bestämt träff. De skulle mötas på bron mellan Västra och Östra storgatan. Nico fick ett nytt sms där det stod “22:30”. Klockan var 22:10 och Nico bodde i en lägenhet på öster vilket betydde att det bara skulle ta cirka två minuter att gå till bron. Han väntade i femton minuter och började sedan gå mot platsen. När han kom fram stod mannen och väntade på honom. Mannen var ganska lång men inte längre än Nico. Däremot var han mycket större. Han hade en stor skinnjacka, tatueringar i ansiktet och ett obehagligt, läskigt leende. Mannen tog fram sin stora hand och hälsade på Nico. “Julian” sa mannen “Nico” svarade han med en darrande röst. I Julians andra hand hängde en påse som var anledningen till att Nico hade kommit dit. I påsen låg heroin som Nico skulle sälja vidare. Nico skulle betala 3000 kr för innehållet i påsen och skulle sälja vidare det för 4500. Han tog fram pengarna han hade lagt i bakfickan och sträckte fram dom mot Julian för att göra bytet. Nico fick påsen och Julian fick sina pengar. Nico sa hejdå men mannen svarade inte utan började gå därifrån i rask takt. Nico såg mannen försvinna bakom hörnet och började strax därefter också gå. När Nico kom hem låg hans pappa utslagen i hallen med en ölburk i handen. Han hjälpte sin pappa upp från golvet och till sängen. Sedan började Nico laga middag. Efter en stund fick han ett sms. “Har du det?” hade Alessandro skrivit. “Ja” svarade Nico tillbaka. Alessandro skickade ett nytt sms. “Hur mycket kostade det?” “3000” svarade Nico.

Nico hämtade påsen i hallen och började lösa upp den stenhårda knuten. Han fick upp påsen och tänkte att det inte skulle göra så mycket om han snortade lite av heroinet. Han hade liksom gjort det förut tänkte han och han hällde upp lite på bordet. Han höll för ena näsborren och sög upp det i den andra näsborren. Nicos ögon fylldes med ilska. Han började svettas och må illa, hjärtat började dunka och musklerna drog ihop sig. I påsen fanns inte heroinet han hade betalat för. Det var mjöl. Nico visste inte vad han skulle göra, han greps av panik. Det första han gjorde var att ringa Julian. Det tutade upptaget. Han provade en gång till, upptaget igen, och igen. Han skickade tre sms, inget svar på över två timmar. Nico greps av ännu mer panik. Han ringde Alessandro och berättade vad som hade hänt. Alessandro sa att Nico var tvungen att få tillbaka pengarna på något sätt. Nico visste att han inte skulle kunna få kontakt med Julian igen eftersom han som lurat Nico. Plötsligt fick Nico en idé, han sa till Alessandro att ta kontakt med Julian och låtsas att han skulle köpa något. Alessandro gick med på iden och Nico skickade över numret. Alessandro sms:ade Julian direkt. “Hej, fick ditt nummer av en kompis, hört att du säljer saker jag vill ha ;)” Det tog inte lång tid innan Julian svarade. “Det beror på vad det är du vill ha.” “Marijuana” “Absolut, vart möts vi upp?” “Funkar Nyköpings bussterminal? 23:00?” “Kom inte försent ;)” Planen var att Nico skulle ta med en kniv, hota honom och sedan ta allt Julian hade med sig. Alessandro, Ludde och Oliver skulle stå en bit bort ifall något skulle hända. Tiden gick och Nico, Ludde, Alessandro och Oliver var hemma hos Nico och väntade på att klockan skulle bli 23:00. Nico skulle låta Julian vänta en stund så att han skulle vara oförberedd när han chockade honom med kniven. Klockan slog 23:00 och alla började gå ut, alla förutom Nico. Han drog sakta handen genom sitt mörka, korta lockiga hår. Han sträckte på sin 1,85 m långa, smala kropp, tog på sig rånarluvan och stoppade ner kniven försiktigt i byxfickan Han kollade en sista gång i spegeln framför sig. Hans blågröna ögon var fyllda med rädsla och oro. Han tog på sig de slitna skorna, öppnade ytterdörren, gick ner för trappan och öppnade portdörren och gick ner för de två trappstegen. Nu var det för sent att ändra sig. När de kom fram till bussterminalen var det ingen som syntes till, ingen förutom Julian. Han väntade vid en busskur. Nico tog ett sista andetag, tog långsamma steg och kom närmare och närmare. Hjärtat dunkade snabbare och snabbare. Han tog upp kniven framför sig. Julian vände sig om, gjorde en snabb rörelse och ett högt ljud hördes. Kulan från pistolen träffade hans axel och allt blev svart. Han kunde känna den kalla hårda asfalten träffa hans bakhuvud. Allt Nico kunde känna var smärta. Han såg skuggor, blått ljus och allt han kunde höra var ljudet av sirener.

Nellie Strandberg

112

105. en vanlig dag som fjortonåring

Polisen kommer till platsen, men varken den maskerade mannen eller jag är där när polisen kommer. Jag springer mot en cykel som ligger slängd på marken och jag ser i ögonvrån att han springer efter mig. Jag cyklar iväg och han är efter mig hela tiden. Jag cyklar från Gröna Lund mot nordiska museet, vidare mot Grand Hotel. Till slut så har jag cyklat så långt så att jag har kommit till Slussen. Jag har inte tittat bakåt när jag cyklade. När jag tittar på klockan på min arm så är hon redan fem i tolv på dagen, och när vi åkte så var klockan elva. Jag tittar mig omkring men jag ser ingen clown. Jag cyklar mot Grön Lund igen, för att meddela polisen att jag blev jagad av clownen. När jag kommer fram till spökhuset så är ambulansen och massa poliser på plats. Jag springer till morfar som ligger död i ambulansbilen. Jag gråter och polisen tar mig för att jag ska berätta vad som har hänt. Så jag berättar att jag har blivit jagad av clownen och att jag cyklade väldigt långt. Men vänta nu, tänkte jag, när polisen och ambulansen var vid trafikstoppet så låg det en död människa på kanten. Det var det jag

såg i ögonvrån. Men vem gjorde det, jag berättade för polisen om det där med trafikstoppet och frågade om det var clownen som mördade den personen. Att han har liksom kört in i personens bil. – Vi vet inte, sa polisen, men vi har haft problem med honom förut, säger hon med en nedstämd ton. Jag tänkte att om dom har haft problem med clownen förut så varför har dom inte kunnat fånga honom? Jag frågade polisen om clownens namn. Polisen sa att han hette Christian Svensson och han bodde i en lägenhet i gamla stan. Det var en sån lägenhet som låg i en gränd där man inte såg dem, sa polisen. Men nu så gick han fritt, och precis när polisen sa det så stod Christian Svensson på balkongen i spökhuset. Polisen reste sig upp och riktade pistolen mot Christian och hon skrek. – Upp med händerna, sa polisen. Jag blev jätterädd och gömde mig bakom polisbilen. Christian klättrade ner till marken och gick mot poliskvinnan med bestämda steg. Christian tog av sig masken framför poliserna och satt sig på knä och hade händerna bakom huvudet. Jag såg på honom och jag tyckte att jag kände igen Christian. Jag har sett Christian på stan vid Drottninggatan fast utan dräkt. Polisen grep han och han åker in i fängelset på livstid i Kronobergshäktet i Stockholm. Jag cyklade på en cykel som stod på ett cykelställ och cyklade till Karolinska sjukhuset för att kolla till morfar. Jag parkerade cykeln och går in till lobbyn och frågade efter morfar. Hon som satt i lobbykassan, sa att han håller på att brännas, för att han är ju död. Okej, sa jag och gick.

Liam Fredriksson

106. ensam Jag visste att det var riskfyllt att gå dit. Att gå dit på en sen fredagskväll. Men jag kunde inte säga emot, då var man ju en tönt och det gick ju inte. William och Oliver kollade på mig i tystnad: – Ska du med eller inte? sa Oliver till slut med en rastlös och irriterad röst. – Vänta, jag måste ladda min telefon, och prata med pappa, viskade jag tyst. Medan William och Oliver stod i hallen tog jag försiktiga steg in mot vardagsrummet där mamma låg och sov, och pappa satt upp och klappade henne på huvudet. Med min försiktigaste röst någonsin sa jag: – Du, pappa? – Ja, vad är det gumman? gäspade han. – Alltså, om jag lovar att ha min telefon laddad och ta med cykeln, får jag dra till Öster då? Han gav mig en fundersam blick och jag stod där och hängde med läppen och stora uppspärrade ögon. – Om du är hemma senast halv ett, men lova att du har telefonen laddad! Han hann knappt säga klart meningen innan jag hade satt på mig alla ytterkläder och tagit min telefon och cykelnycklar. Nu stod alla tre i dörren och ropade i kör: – Hej då!

spänning och brott

Idag ska jag iväg med morfar, vi ska till Gröna Lund och åka karuseller. Det ska bli roligt. När jag åker på vägen så är det trafikstopp. Polisen och ambulansen är där. Jag tänker inte så mycket på det men jag ser något i ögonvrån. Vi hittar en parkering. Vi går in och betalar och vi åker karuseller, men när vi står på kö till spökhuset så hör jag och alla andra som står i kön en skottlossning. Vi blir rädda och alla springer därifrån. Ut ur huset kommer det en maskerad man i clowndräkt med en pistol och en kniv. Jag ser på honom, han ser på mig och han börjar gå mot mig. Morfar försöker skydda mig, men clownen skjuter morfar i pannan. Jag är så rädd och ledsen men är tvungen att springa. Jag har ingen mobil på mig.

tyckt det var töntig. Jag menar, jag klarar mig bra själv. Trodde jag. Vi skrattade som vanligt åt Oliver som fjantade sig. Han skulle alltid utmana ödet, det var jag så avundsjuk på. Han brydde sig nästan inte om någonting, och alla tyckte om honom. Det kändes som att hans liv hela tiden var felfritt. När vi cyklade runt i stan så ropade Oliver helt plötsligt: – Hörni! Vi tar en liten genväg. Jag och William var osäkra på om det var en så bra ide: – Du, är det så smart? Jag menar klockan är ju ändå 23.50. Oliver suckade och kollade på oss och drog handen genom håret som han alltid gjorde: – Jaja, jag tänker iallafall cykla dit, häng på när ni har blivit mindre töntiga! Han gav oss en slängkyss bara för att retas, och snabbare än någonsin hade William ställt sig på cykelpedalen och börjat trampa mot Oliver. Han förstod väl att jag och han aldrig skulle klarat oss där ute utan honom. Jag hängde såklart på även fast jag skakade och kände mig svag av kylan. Vi stannade och slängde våra cyklar bredvid en stor byggnad. Byggnaden var sliten och ett eller annat fönster var krossat. Ett av fönstren kommer jag aldrig att glömma, det var täckt i en röd plast och det gav mig rysningar. Men jag hade ingen aning om varför.

– Ha det bra! skrek William.

– Kommer ni eller? skrek Oliver irriterat.

Mina föräldrar tyckte om William, det visste jag. De visste att de kunde lita på honom när han var med mig, som att han skulle ta hand om mig bara för att han är två år äldre än mig. Jag hade alltid

Han hade redan hunnit bakom byggnaden och några steg upp mot backen till skogen. Vi sprang till honom utan att svara på hans fråga.

113

Jag har alltid haft respekt för trånga skogar. Speciellt när det var så mörkt som det var. Men Oliver och William fortsatte uppåt, jag kunde ju inte stå kvar där själv, eller? – Hallå din dumma blondin tänker du bara stå där eller? hörde jag Oliver skrika långt upp i skogen. – Lägg ner din tönt, klart jag kommer! – Vad söt du är när du är arg gumman! sa Oliver med en glimt i ögat och sin mest douchiga röst. William kollade på mig och såg att jag var livrädd. Han visste att jag var mörkrädd, jättemörkrädd. Jag kommer ihåg första gången vi träffades, jag skulle träffa Oliver och hans vänner där även William var med. Första gången jag hälsade på honom var i Olivers sovrum i hans lägenhet. Jag kommer ihåg att Oliver släckte och tände lampan flera gånger för att han ville skämma ut mig och få mig att skrika som en “dum blondin”. Men William sa ingenting utan skrattade bara bort det och sa att han tyckte det var “gulligt”. Jag hade aldrig förstått varför, vadå gulligt? Snarare töntigt och onödigt. – Vill du att vi ska gå härifrån? viskade William med en mjuk röst. Hans ögon gnistrade av gatlyset bakom mig. – Nej då, jag kan bara inte komma upp det är halt. Han såg att jag ljög. – Här ta min hand. Allting var som en disig dimma för ögonen och det enda jag såg var de få stjärnorna på himlen och ljuset från det röda plastfönstret på byggnaden. Sen plötsligt slog det mig:

spänning och brott

– Shit, vad är klockan? William tog upp sin telefon och kollade på mig och sa: – Jadu, den är kvart i ett… Jag kramade om William och Oliver och sprang nedför berget så snabbt jag kunde och plötsligt kändes inte skogen lika mörk som förut. I samma veva låste jag upp cykeln och satte mig och började trampa. “Fan jag visste att pappa skulle vara så besviken, så jävla besviken men det var för sent att tänka på nu”. Det fanns två olika vägar jag kunde ta. Antingen brovägen som gick förbi alla krogar med alla äckliga fulla människor, eller lodarvägen nere vid ån. Det var pest eller kolera liksom. Det slutade i all fall med att jag tog brovägen. Hela gatan var fylld med fest och skrik men inte en enda gatlykta var på. När jag cyklade hela gatan så visste jag att jag kunde svänga ner till lodarvägen om jag ångrade mig, jag visste ju att den tog kortare tid. Det kanske inte var den säkraste, men snabbaste. Oliver hade alltid varnat mig för den vägen, speciellt den tiden på dagen. “En sån som du ska inte vara där, iallafall inte själv” sa han alltid. Han lät mig aldrig cykla där även om vi till och med hade kontakt på telefon under tiden, han sa att det var för riskfyllt. Samtidigt som jag hörde Olivers ord i mitt huvud så tog jag tag i mitt styre och gjorde en hastig högersväng in på gatan mot lodarvägen. I detta beslut hann jag också ta upp min telefon och inse att den var död. “Helvete, ett jävla mardrömsscenario”. Men jag fortsatte att trampa på.

I slutet av den här vägen ska man svänga ned mot ån för att på snabbaste sätt komma till mig, men det finns också en väg som kommer ifrån höger sida nedåt mot samma väg. Den vägen visste jag ärligt talat inte vart den ledde. Jag har bott i Nyköping i hela mitt liv, och jag visste inte vart vägen ledde. Det skrämde mig. När jag kom fram till den vägen då man svänger nedåt så såg jag hastigt i ögonvrån två människosiluetter till sidan om mig. Jag kunde varken se vad de hade på sig eller vad de gjorde så jag tänkte inte så mycket kring det, tills de började springa. Varför sprang de? De kunde ju inte ha bråttom till något 01.50 på natten, eller? När jag svepte med blicken bakåt så var de få meter ifrån mig, ville de mig någonting eller? Det var inte rätt på tiden att vara kaxig så jag fortsatte bara att trampa på nedåt… Men när jag hade passerat bron hörde jag ett dovt duns och allting svartnade. När de svarta prickarna för ögonen snart omvandlades till hela bilder så såg jag bara toppen av byggnaden och den stjärnklara himlen. Det enda jag kunde tänka på var vad Oliver hade sagt. Jag kände den hårda asfalten sakta skrapas mot min hud, vad hände? Herregud, vilka var de här människorna? Pappa satt till hundra procent och väntade uppe på mig, jag hade gjort honom besviken. Det var det värsta jag visste. Tankarna hann gå igenom huvudet i två sekunder innan jag hörde människorna räkna sakta: -ett, två, tre… När de sa tre, kände jag två hårda knytnävar i armvecken som tog tag och med all sin kraft lyfte upp mig över kanten på bron. Helt plötsligt hängde jag där, en centimeter från döden. Jag hade inte insett det än. Sedan började jag känna slag, hårda slag i sidan. Den andra människan som för mig bara hade visats som en siluett höll i mig för att jag inte skulle ramla ner i den iskalla ån. Mitt hjärta började pumpa och adrenalinet flödade, jag var så jävla rädd, så jävla svag. Varför gjorde jag ingenting? Jag började skrika och hämta efter luft, ju mer motstånd jag gjorde ju hårdare slog dem. Men i den stunden kunde jag inte tänka på annat. – Snälla, sluta snälla! Det var som att de inte hörde mig. Ingen hörde mig. Jag var ensam, iskall och svag och ingen kunde hjälpa mig. För några sekunder kollade jag ner på marken och såg blod. Mina andetag blev hastigare och hastigare, när fan skulle de sluta? Känslan av att må illa och samtidigt bli matad med slag var vidrig. Man kände hur spyan var på väg upp ur halsen, som en klump. Rätt hade jag också, jag spydde. Ut i ån. Det var som någon slags stoppsignal för dem. De började springa precis som de gjorde första gången jag såg dom. Som att det här aldrig hänt. De lämnade mig där. På broräcket, helt sönderslagen. Det enda jag fortfarande tänkte på var att pappa satt där, där uppe och väntade på mig. Hasande fram på gatorna gick jag. Ensam, iskall, svag och ingen kunde hjälpa mig. Hur jag tog mig hem skulle nog ingen kunnat förklara, inte ens min egen pappa.

Meja Anglered

107 . ENSAMMA POJKEN Det var en mörk och kall oktoberdag, det var den 29 oktober och Karl var på väg hem från den gröna fotbollsplanen. Karl hade en bit och gå och vanligtvis brukade Karl gå med sin bästa vän Freddan, eller han hette faktiskt Fredrik. Fredrik var sjuk han hade haft lunginflammation i en vecka snart. När Karl började gå så hörde han några starka och skrikande ord men han fortsatte och gå och tänkte inte så mycket på det. Han fortsatte gå genom det mörka och kalla vädret. När han hade kommit nästan längst in i den djupa skogen så började han se saker i ögonvrån. Karl blev kall han var livrädd han började springa, snabbare och snabbare, till slut sprang Karl så snabbt han kunde. Han såg ljuset från den kalla och mörka skogen. När Karl kommit ut ur skogen så såg han sitt

114

rödvita hus och började gå igen, Karl blev glad och lättad. När Karl kommit hem så tar han en macka med smör och ost och han sätter sig vid sin dator, han går in på Aftonbladet. Högst upp ser han rubriken Läskig clown sedd i Sörbäcken Karl fortsätter läsa och han blir helt stum... Clown sedd i Sörbäcken, Folk har sett en clown i Sörbäcken med en stor kniv Aftonbladet uppmanar alla att stanna hemma och låsa dörrarna. Karl går ut ur sitt rum och springer snabbare än han någonsin gjort ner för trappen. Han ropar på sin mamma. – Mamma har du sett Aftonbladet ! – Nej gubben jag har städat hela dagen.

– Men det är lugnt Karl, nu när han antagligen har sett att det står på Aftonbladet så är han nog inte ute längre. Karl går tillbaka upp till sitt rum och sätter sig på sin utkiksplats. Han tittar genom sin kikare ut genom fönstret han ser ingen clown, Karl blir missnöjd och går och sätter sig vid sin dator igen. Karl går in på Youtube och klickar på ett klipp. Det är hans favorit ”Youtuber” som har lagt upp en ny prankvideo, han sitter spikad framför datorn och glor på den blinkande skärmen. Klockan började närma sig 23.00 och Karl går in och lägger sig i sin varma säng, han tar upp sin mobil och går in på Aftonbladet. Det har inte kommit något nytt men dem hade inte tagit bort det gamla inlägget om clownen. Karl vaknar och klockan är 08.45 han känner sig helt död, han har nästan aldrig varit så här trött i hela sitt liv. Han går upp till mamma som sitter i den stora fåtöljen och hon ser helt död ut. – Mamma vad har du gjort?

Karl springer upp på sitt rum och ringer sin bästa kompis Fredrik, Fredrik bor på Blåbärsgatan. Fredrik svarar inte. Karl fortsätter att ringa men får aldrig något svar. Knack knack! Det är någon som bankade på dörren, både Karl och hans mamma blev helt stumma och gick tillsammans till dörren. De tittar igenom nyckelhålet, personen som har knackat står just nu och håller för nyckelhålet. Karl och hans mamma står och funderar ifall de skall öppna, i det ögonblicket sår tar Karl två steg fram och låser upp dörren. Det tar en stund innan dörren öppnas, dörren skjuts upp och Fredrik kommer inrusande. – Stäng fort clownen är efter, ropar Fredrik! Karl bankar igen dörren och låser så fort han kan. Alla tre springer bak i huset och sätter sig i soffan, de startar tv:n och sätter på nyheterna. … Clown i Sörbäcken har varit ute i nästan hela Sörbäcken han har skadat två personer och dödat en. Så fort vi får tag i clownen så kommer vi meddela på alla nyhetsprogram, säger reportern.

– Jag var ute och slängde skräp och så ögonblicket senare så hörde jag någon skrika jag tittade runt mig och så såg jag clownen.

Karl och Fredrik springer upp på Karls rum och sätter sig vid kikaren, de tittar sig runt och ser inget. Clownen är helt borta.

– Va! har du låst dörren.

– Nu verkar clownen var borta i alla fall, säger Karl glatt.

– Ja det har jag så det är lugnt men idag får du stanna hemma.

– Aah, och hoppas att han inte kommer tillbaka!

Karl springer upp på sitt rum och sätter sig vid sin kikare, han letar konstant efter den läskiga clownen. Det är ingen på gatorna utanför Karl, men plötsligt så ser Karl något längst bort på Blåbärsgatan, det ser ut som clownen. Karl blir helt stum och rusar ner för trappan till hans mamma.

Karl och Fredrik springer ner till Karls mamma och sätter sig bredvid henne, de sätter på tv:n och nyheterna, först så var de sporten, sedan började nyheterna de tre sitter spikade framför den stora tv:n, och lyssnade noga på vad reportern sa:

Mamma clownen är på Blåbärsgatan! Vi låste dörren va? Ja stanna här i huset, det var ju du som låste, säger Karl med en snyftning i halsen!

Ikväll kan det bli firande i Sörbäcken. Jag kan meddela att clownen är fångade och att ni inte längre behöver vara inomhus, säger reportern glatt.

Alvin Olsson

108. ett skämt som gick fel Poliser och ambulanser. Det enda jag ser är blinkande blåljus och någon som försöker prata med mig. Jag ser min mamma ligga mördad i vårt vardagsrum. Jag vaknar snabbt upp för att jag inte vill drömma mer om den kvällen. Jag kollar på klockan den är halv åtta. Jag måste skynda mig annars kommer jag för sent till skolan. Jag skyndar att byta om från pyjamas till vanliga kläder sen springer jag till badrummet för att borsta håret och tänderna. Sedan klär jag på mig ytterkläderna och springer ner i trappuppgången och går ut. Jag är helt nyvaken och ser lite suddigt men jag tror det är någon vid ett hörn som stirrar på mig. Jag tror jag bara inbillar mig så jag fortsätter gå. När jag ser den svarta skepnaden igen svär jag på att det är någon som är där, att jag inte inbillar mig. När jag kommer ut på gångvägen tycker jag att jag ser samma svarta skepnad följa efter mig fast ganska långt bort. Ibland när jag vänder mig om ser jag den svarta luvtröjan och de svarta jeansen. Det var faktiskt ganska läskigt för att jag såg nästan samma skepnad springa ifrån min lägenhet efter att jag hittade min mamma.

Jag börjar tänka på när jag hittade min mamma. “Så fort jag hittade henne ringde jag direkt till polisen och sa exakt vad jag hittade. När poliserna kom så fick de nästan bära ut mig för att jag inte vill lämna min mamma fast jag visste att hon var död. Jag fick prata med någon som kom i en av ambulanserna men jag kunde knappt prata för att jag mådde så illa och jag såg bara bilden av min mamma i mitt huvud. Poliserna var tvungna att ringa min pappa som så klart vart orolig när han fick höra vad som hade hänt. Han kom så fort han kunde. Han tog med mig hem till sig och sin nya familj men jag ville inte vara där så jag rymde väldigt många gånger. Varje gång jag rymde sprang jag till ett speciellt ställe. Som jag hade haft som gömställe i många år. Det var nära mitt hus där jag

spänning och brott

– Folk har sett en clown här i Sörbäcken och clownen har kniv. Aftonbladet uppmanar också alla att stanna innanför låsta dörrar.

bodde med min mamma. Det tog faktiskt flera timmar innan min pappa märkte att jag var borta för han brydde sig bara om sin nya familj. Det var oftast därför jag rymde för att han tyckte jag gjorde allt fel och att de andra barnen gjorde alltid rätt. Det var sista gången jag rymde från min pappa. Det tog nästan fem timmar innan han märkte att jag var borta och efter det bestämde jag att jag skulle flytta till en lägenhet själv men att min pappa fick betala alla räkningar och lån. Han skulle köpa mat en gång i veckan. Så jag har fått växa upp själv utan någon förebild. När jag flyttade ifrån min pappa fick jag lära mig allt mycket snabbare än dem flesta i min ålder. Men jag tyckte det var ganska skönt för att nu fick jag lära mig att vara en vuxen fast jag bara är 15 år.” Jag slutade tänka på allt och kollade bakåt. När jag fick se hur nära den svartklädde mannen var fick jag panik. Han hade kommit närmare mig medan jag tänkte utan att jag hade märkt det. Mannen går snabbare än mig och det gjorde så att jag började småspringa för att komma ifrån honom. Jag var rädd för att han går med så tunga steg så att det känns som han var precis bakom mig fast att han inte är det. Den svartklädde mannen fortsätter att gå med snabba steg. Han tar upp något ut sin ficka. Jag vet inte om det är en mobil eller en kniv. Eftersom jag var rädd tänkte jag inte klart så mitt huvud började direkt tänka på att det var en kniv som han tog upp ur sin ficka. Så jag tänkte liksom att det var den mannen som hade dödat min mamma och nu har han kommit tillbaka för att slutföra sitt jobb genom att döda mig. Så jag börjar skrika men det var inte någon människa i närheten så ingen hörde mig. Jag var så rädd så att jag glömde bort att jag hade en mobil jag kunde ringa polisen med. Jag sprang bara utan att kolla bakom mig i fall att den svartklädde

115

mannen följde efter mig. När jag stannade för att hämta lite luft vågade jag äntligen kolla om han följde efter mig. Jag såg ingen men när jag vände mig fram igen så kom han liksom framifrån så jag vände mig om och började springa tillbaka där jag kom ifrån. Jag springer så snabbt att jag nästan glömmer att andas så det känns som jag börjar sakta ner och då märker jag att jag har kommit till en återvändsgränd. Jag vände mig om och skulle precis börja springa igen men då kom mannen med den svarta luvtröjan och ställde sig i vägen så det enda jag kunde göra vad att backa så långt jag kunde och försöka försvara mig själv. Mannen kom närmare mig och till slut var han nästan en meter ifrån mig. – VAD VILL DU MIG? skrek jag. Mannen i luvtröjan börjar skratta, det är ett väldigt obehagligt skratt. Jag vill ju bara slå till mannen och springa därifrån men han kommer nog följa efter mig igen och det vill jag inte. Men till slut tog han av sig luvan och då såg jag att det bara var en kille från min klass som bara ville jävlas lite. När jag fick reda på vem det var slog jag till honom på käften.

– Hur kunde du klä ut dig så där och följa efter mig? Du visste ju att du klädde ut dig till samma skepnad som jag såg när jag hittade min mamma, sa jag. – Förlåt, jag tänkte inte på att jag klädde ut mig till samma skepnad. Jag ville bara skoja lite, sa han. – Ja, men det var inte ett så roligt skoj. Kanske för någon annan men inte för mig, sa jag argt. – Det var inte meningen att du skulle bli så rädd och arg, påpekade han. – Nej, men nu blev det så. Kan du inte bara lämna mig ifred? frågade jag och gick. Jag kunde inte ens kolla bak när jag sprang från honom. Han var den som visste mest om vad som hände min mamma och ändå så gör han så här mot mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer förlåta honom.

Elisabeth Johansson

spänning och brott

109. förhöret Jag sitter inne i ett rum med kala väggar, ett stort fönster där jag bara ser mig själv och ingen annan. Medan de andra, på andra sidan kan se mig, sittande på en stol vid ett bord i mitten av rummet. Det kommer in någon i rummet, tar en stol och sätter sig mittemot mig. “Jag heter Niklas Forslund och det är jag som ska föra förhöret på dig”, säger personen. Jag vänder sakta mitt ansikte mot honom, men säger ingenting, bara kollar på honom. Han ser ut att vara i 45-årsåldern, i hans bruna hår kan man se spår av gråa hårstrån. “Jaha, skulle du vilja berätta för mig vad det är som har hänt?” “Skulle du verkligen orka lyssna på min story?” säger jag med bitter röst. Det har ingen annan gjort förr.” “Jag förstår, jag ser att du har varit här många gånger tidigare”, säger han och tittar i några papper som han har. “Men tro mig, jag vill höra.” “Okej visst”, säger jag med en suck. “Allt började för drygt en timme sen. Jag kom hem rätt sent från skolan, senare än vad jag brukar. De brukar bli rätt arga när jag kommer sent, då kommer de alltid framrusande till hallen och skriker, kanske slår till mig. Det har de alltid gjort sedan jag slutade följa deras regler. Jag menar de är många och stränga och jag orkar liksom inte följa dem.” “Och med dem menar du Fabian och Maria, dina fosterföräldrar?” frågar Niklas för att vara säker. “Ja, eller mest Fabian han har alltid varit så våldsam. I alla fall om man är själv är med honom, i sällskap beter han sig som världens snällaste gubbe.” Jag tystnar, tänker tillbaka på alla de gångerna som han har slagit mig. I början när jag inte ens sade något eller gjorde något tillbaka, jag bara satt där och glodde och Maria som bara kollade på. Hon som aldrig ville erkänna vad han gjorde mot oss. Jag skakar på huvudet och börjar berätta igen. “Men i alla fall, när jag kom in i hallen slog lukten av metall emot mig och det var alldeles tyst, nästan som en otäck tystnad. Inte som att ingen var hemma, utan som att något hade hänt, något dåligt. En stund stod jag bara där, väntade på att någon av dem skulle komma, men inget hände. Jag tog av mig skorna och började försiktigt gå in i huset, tittade mig omkring men hittade ingen. Ropade “HALLÅ!” men fick inget svar, det var fortfarande lika tyst. Så jag gick till trappan, trappan som alltid har knakat så himla mycket.”

116

Jag ler när jag tänker på det. När jag var liten så gick jag alltid till trappan när alla andra hade gått och lagt sig. Jag gillade att höra knaken i tystnaden, det gjorde mig alldeles varm. “Jag började långsamt gå uppför den, jag nästan smög. När jag kom upp till slutet av trappan stannade jag, lyssnade om jag skulle höra nåt och där hörde jag det…” “Hörde vad?”, avbryter Niklas mig, jag ger honom en irriterad blick.“En svag snyftning, så svag att jag nästan skulle ha trott att jag inbillade mig. Men jag visste var den kom ifrån. Den kom ifrån mitt rum, bakom min stängda dörr. Så försiktigt började jag gå mot dörren. När jag var vid den hörde jag en till snyftning och metall-lukten blev starkare. Jag tryckte sakta ner handtaget och slog upp dörren. Jag tappade nästan andan när jag såg Maria bunden till en stol, alldeles blodig, blod som luktar metall. Hennes ansikte var alldeles förskräckt och bredvid henne stod Fabian. Först tittade han bara på henne, men sakta och säkert vände han sitt ansikte mot mig. Hans blick var alldeles tom.” Jag darrar till på rösten, tittar ner i bordet noga med att inte möta Niklas blick. Jag tar ett glas vatten och märker att jag darrar om händerna. “Vi kan fortsätt någon annan dag om du vill”, säger Niklas medlidande. Jag samlar mig, stänger in alla mina känslor och bestämmer mig för att jag ska klara berätta allt, kan inte låta honom se rakt igenom mig. “Nej jag klara det här”, säger jag med bestämd röst. “Hans tomma blick gjorde mig livrädd och han har aldrig gjort Maria så illa som då. Jag menar han brukar slå henne och hon brukar få blåmärken, men han har aldrig gjort något sånt här allvarligt. Vi bara stod där och stirrade på varandra och plötsligt rusade han mot mig. Jag hann inte reagera innan han tog tag i min tröja och tryckte upp mig mot väggen. “Haha, du kommer inte undan. Polisen är redan på väg för att hämta dig för vad du har gjort mot henne” sade han och pekade på Maria. Det förändrades något i hans ögon, nu var det bara ren ondska i dem. “Det är inte jag som har gjort något mot henne, det är ju du ditt freak” skrek jag med min ostadiga röst och han svarade: “Det vet ju inte dem.” Jag tystnar, känner hur rädsla börjar bubbla upp inom mig, även fast jag vet att han inte kan få tag i mig nu. Niklas säger ingenting, vilket jag är glad för. Jag tar några djupa andetag, känner hur hela kroppen skakar. Blundar, försöker samla mig så gott det går och fortsätter.

Han släppte mig och jag dunsade ner på golvet. Fabian ställde sig vid fönstret och tittade ut på den fina ljusblåa himlen. Jag började sakta krypa mot Maria som fortfarande var fastbunden vid stolen. Jag försökte få någon slags kontakt med henne, sade att hon inte behövde vara rädd längre att jag inte skulle låta honom skada henne igen. Till min förvåning höjde hon huvudet och sade “Du, det är du som har gjort det här mot mig!” och då hörde jag det, sirenerna. Jag reste mig snabbt upp, men rörde mig inte, visste inte vad jag skulle göra. Men när jag hörde smällar från dörrar som stängdes rusade jag ner för trappen så fort jag kunde, bakom mig hörde jag hur Fabian sade att det inte var någon idé. Men jag struntade i det, istället sprang jag fram till ytterdörren och slog upp den. Jag tittade mig inte ens för och sprang rakt in i en av poliserna, han hann knappt reagera innan jag rusade mot bakdörren. När jag kom fram slog jag upp den och sprang det fortaste jag kunde bort

från huset, tittade inte ens bakåt. Men plötsligt just som jag tänkte hoppa över ett dike var det någon som tog tag i min arm och drog mig tillbaka. “Ta det lugnt” sade en av poliserna med andfådd röst. “Vi är inte här för att gör dig illa. Vi har gripit din fosterpappa för misshandel, han är på väg till stationen nu.” ”Och nu sitter du här” säger Niklas. “Ja nu sitter jag här, och om du inte har trott mig så var det här jävligt slöseri med tid.” “Nej jag tror dig, Fabian kommer antagligen få ett hårt fängelsestraff och Maria sätter vi in på ett vårdhem. Och med det sagt känner jag hur lättnaden sprider sig i kroppen, att allt verkar vara över.

Michaela Tenghed

Jag vaknar upp i ett starkt upplyst rum, vita väggar, vitt nästan överallt. Sen känner jag smärtan. En blixtrande smärta över höften, och då börjar jag minnas det som hänt. “Bra! Du är vaken.” Max kommer in i rummet och sätter sig i fotändan av sjukhussängen. “Du har varit medvetslös i tre dagar nu.” “Vart är...” Min röst är svag och smärtan får mig att må illa. “Jonathan är tagen och polisen har förhört honom, men det ser inte ut som om han kommer erkänna”. Jag och Max har varit vänner så länge jag kan minnas. Våra föräldrar gick i skolan tillsammans och därför har vi umgåtts ända sen vi föddes. Vi har alltid varit väldigt nära varandra, men när Jonathan kom in i bilden antar jag att jag började stöta bort Max. Efter att Max gick ut för att hämta någonting att äta började jag tänka på Jonathan. Allt började för ungefär fyra, eller fem, veckor sedan. När han började på vår skola, Jonathan. Hans mörka, tjocka hår och de klarblå ögonen var svåra att inte fastna för när han gick i korridoren, förbi klassrummet. Jag kunde inte sluta beundra honom. Det var det värsta misstaget jag gjort i hela mitt 16 åriga liv. Han gick i klassen över mig, men hade också gått om ett år. Det hela började som en dålig romantisk film. Jag tappade alla mina böcker efter att en person hade gått in i mig. Då kom Jonathan och hjälpte mig att plocka upp mina böcker. Jag fastnade med blicken i hans ögon och det kändes som om det gick timmar. Från första ögonkastet tills, ja, nu, föll jag för honom. “Hej, är du okej med att vi frågar dig lite frågor?” säger en polis som kommit in i rummet utan att jag lagt märke till det. “Jadå” svarar jag utan att riktigt tänka på om jag verkligen var det. Jag har bevittnat ett mord och dessutom blivit skjuten av min pojkvän, eller numera expojkvän. “Vad är det sista du minns?” Efter den frågan börjar jag tänka på vad det sista jag faktiskt minns är. Jag kommer ihåg den ihopsjunkna kroppen, gruppen som kom efter mig efter att de hört mitt skrik, men sen minns jag inte så mycket mer. Min höft säger en del om vad som hände, men jag är inte säker på om jag själv riktigt vet. Mina minnen kommer tillbaka sakta men säkert och jag kommer ihåg mer och mer för varje minut som går. “Jag kommer ihåg att jag hörde skottet” börjar jag. “Då vände jag mig om och såg kroppen sjunka ihop.” Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och de känns som om det brinner på insidan av dem. Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Precis då kommer Max in i rummet igen. Han går direkt mot mig och kramar om mig, så gott det går när jag sitter i sängen. Han frågar ingenting. Säger ingenting. Bara håller om mig. Polisen går sakta ut ur rummet, samtidigt som han tittar betraktande på mig och Max. Jag vet inte riktigt hur länge vi håller om varandra, men det är så pass länge att mamma hinner komma in.

Jonathan var så snäll och omtänksam första gången jag träffade honom. När jag mötte hans blick kändes det som om det bara var vi i rummet. Allting kändes så bra. Jag skulle aldrig ens kunna tänka mig att han skulle kunna göra någonting sånt. Vi var bara tillsammans i två veckor, men han fick det att kännas som om vi känt varandra i hela våra liv. Han störde sig alltid på Max och ville hela tiden att jag skulle sluta vara med honom, men det var ingenting som jag riktigt tänkte på. Hur kunde jag vara så blind att jag inte märkte det då? Jag antar att jag gillade honom så pass mycket att det gjorde mig blåögd. Några dagar efter vår första kyss märkte jag att någonting hade förändrats. Han tittade inte på mig på samma sätt som han gjorde tidigare. Hans blick var kallare, på något vis. Hans himmelsblåa ögon var inte lätta att drömma sig bort i längre. Jag märkte att någonting var fel. Men jag kunde inte sätta fingret på vad. Jag försökte prata med honom, men han svarade antingen ‘vad!?’ eller ‘Allt är lugnt’. Det var som om hela hans kropp var fylld med hat.

spänning och brott

110. han

En polis kommer in i rummet igen och jag försöker svara på frågorna en andra gång. Men den här gången är både Max och mamma med mig. “Du behöver inte svara om du inte vill”. Det är inte samma polis nu. Nu är det en kvinnlig. Jag vet inte varför, men det känns mindre hotfullt. “Jag kommer ihåg kroppen” “Kan du beskriva den?” “Ja, jag tror det var en man, eller ung kille. Kanske i vår ålder”. Jag kollar på Max när jag säger det sista. “Det var för mörkt för att kunna se vilka färger han var klädd i. Efter att jag såg det skrek jag förmodligen, för alla i gruppen vände sig om samtidigt. Och de kollade mot mig”. “Vet du ungefär hur många de var?” “Inte säkert, men, nio kanske”. Hon antecknar lite av det jag sagt sen fortsätter hon med frågorna. “Vad hände efter det?” “Alla dem började gå mot mig, snabbare och snabbare. Jag stod stilla ett tag, det var som om jag var helt förstelnad”. Tårarna börjar trycka bakom ögonen, men jag fortsätter ändå. “Jag började springa, men då var det bara en person som sprang efter mig”. “Jonathan?” frågar mamma. Jag nickar bara till ett svar. Min blick drar sig automatiskt mot golvet och tårarna pressar sig fram. Då känner jag Max hand i min. Det känns bra, lugnande. Jag kollar först upp på honom, sen vilar jag mitt huvud på hans axel. “Vill du ta en paus eller ska vi fortsätta?” Polisens röst är len och omtänksam, men ändå skarp.

117

“Vi fortsätter”. Jag försöker hålla undan snyftningar och tårar när jag säger orden, men det är just nu en omöjlighet. “Jonathan hann ikapp mig, med en pistol i handen. Han sa till mig att jag inte visste någonting om honom. Att jag bara var en ”maskering” så ingen skulle se vem han egentligen var.” Jag kommer ihåg hans ansiktsuttryck. Det var kallt, nästan helt dött. Hans ögon var helt annorlunda, kalla, hotfulla. Orden känns som knivar i magen. Varenda liten bokstav hugger lite djupare än den tidigare. Det känns som om allt syre i världen bara försvinner. Jag kan inte andas. Att tänka tillbaka på det så här fyller mig med obehag. Det får mig att börja kallsvettas. Allt detta hände på den vanliga genvägen mellan badhuset och gymnasiet. Vägen med de vackra, vita rosenbuskarna. Samma genväg som jag tagit enda sedan jag var liten. Om jag bara inte hade gått där just den kvällen, hade detta aldrig hänt. Men det kanske var bra att det hände på sätt och vis. Händelsen har fått mig att växa upp. Att gå från den lilla flicka som tror det bästa om alla, till att vara medveten om att livet faktiskt suger. Jag fick reda på vem killen jag var kär i egentligen var. Jag fick veta hur den här världen är. Sjuk. Sjuk är vad den är.

“Sen sa han att jag visste för mycket. Jag visste inte för mycket om honom, men om situationen. Han gick förbi mig och jag stod bara kvar i chock.” Jag tar en liten paus innan jag fortsätter. Jag vet fortfarande inte varför han sköt killen. Varför skulle han döda någon? “Jag trodde allt var över så jag vände mig om och tittade efter honom. Precis då vände han sig om och riktade pistolen mot mig. Jag hörde skottet. Sen kom smärtan och allt blev svart.” “Tack.” Tack. Det var det sista polisen sa innan hon gick ut ur rummet. Jag vaknar upp i ett starkt upplyst rum, vita väggar, vitt nästan överallt. Sen känner jag smärtan. Inte alls samma smärta som tidigare. Den här är… annorlunda. Jag är rädd, skakig och jag vågar inte lita på någon längre. Jag är, svag, helt enkelt. Men sen ser jag honom komma mot mig i korridoren. Han får varenda cell i min kropp att lugna ner sig. Max är det enda som håller mig vid liv.

Ellen Strid

spänning och brott

111. HEMSKA HÄMNDEN Simon sitter i den nedsuttna, bruna lädersoffan med fötterna uppe på soffbordet som är fullt med halvfulla ölburkar och pizzakartonger. I lägenheten luktar det konstigt och instängt. Simon håller på att somna när det ringer på telefonen som är i köket. Han orkar inte resa sig för att gå dit och svara. Det fortsätter ringa en stund och sen blir det tyst. Han bryr sig inte. Nu ringer telefonen en gång till. Den här gången reser han på sig och går med tunga steg in mot det stökiga köket. Han kommer fram till telefonen och lyfter på luren. En kvinna med en ljus fast allvarlig röst hörs. – Hej jag ringer från sjukhuset, är det Simon jag pratar med. – Ja det är jag, svarar Simon. – Vi har något tråkigt att meddela, din mamma har hittats död, säger kvinnan. Det första som slår Simon är hur han ska klara av att ta hand om Vera. Hur ska hon kunna växa upp med någon som inte ens vuxit upp själv. Simon är arton år men han klarar sig knappt själv. Hans uppväxt har inte varit den bästa. När han var tre år så gick hans pappa bort. Sedan dess har han levt med sin mamma som var en missbrukare. Simon har satt sig vid köksbordet och väntar på Vera. Vera är Simons lillasyster och är tio år. Han ska berätta för henne om vad som hänt med deras mamma. Han hör hur dörren öppnas och ser hur Vera kliver in genom dörren. Hon slänger av sig jackan och kommer in i köket och ser Simon sitta på en stol. De hälsar på varandra och Simon ber Vera sätta sig bredvid honom. - Jag måste berätta en sak säger Simon till Vera. Det är så att sjukhuset har ringt och de berättade att mamma har dött. Vera blir ledsen och kommer och sätter sig i Simons knä och håller om honom. Simon är inte bra på att trösta men han håller om henne och klappar henne lite lätt på ryggen. Senare den kvällen har Simon gått och lagt sig. Först hjälpte han Vera att somna. Nu ligger han på rygg i sin säng och funderar. Han funderar på hur han ska klara det här. Han har inga pengar, inget jobb och han har gjort dåliga saker tidigare i sitt liv som skulle kunna bli ett problem igen. Han hade för några månader sen en flickvän som han gjorde slut med. Det var något som hennes storebror inte gillade och nu är han rädd att han ska komma tillbaka och hämnas mot honom. Vad han även tänker på den där kvällen är hur han ska kunna ta hand om Vera. Han har inga pengar och inget jobb samt vet inget om hur man tar hand om ett barn.

118

Dagen därpå följer Simon Vera till skolan. Han säger hej då och går vidare mot mataffären. Utan pengar är han tvungen att snatta. Han kommer in på Ica och går mot brödavdelningen och stoppar

på sig en Skogaholmslimpa. Efter det går han mot fruktavdelningen och tar tre äpplen. Snabbt därpå går han ut igen. Han behöver egentligen mer mat men då är det risk att han bli upptäckt. Simon har varit hemma hela dagen men är nu på skolan för att hämta Vera. Han har själv gått på skolan så han hittar bra. Han står utanför hennes klassrum och tar emot henne när hon kommer ut. Han måste ju visa sig från sin bästa sida nu när han ska ta hand om henne. De går ut på skolgården och går hemåt. De går den vanliga vägen. När de kommer ut ifrån en tunnel hör de ett rop. Det är en kille som verkar lite äldre än Simon som kommer springandes mot dem. Till en början ser inte Simon vem det är men när han närmar sig så slår det honom vem det är. Hans förra tjejs storebror är det som har fått syn på Simon och har börjat springa mot honom. Han lyfter upp Vera och han börjar springa. Han springer allt vad han kan. Han vänder inte sig någon gång på flera minuter. Han bara springer. Han har sprungit in i en skog och får syn på en stor sten. De gömmer sig bakom den. Det är helt tyst tills han hör höga röster. Han hör att det är samma kille som förut men det är några fler också. Det måste vara hans kompisar. Någon skriker – Vi ska ta den där jäveln. Någon annan svarar – Ja för fan vi ska ta honom. Simons hjärta slår så hårt och fort så man nästan kan tro att de skulle hoppa ur. Han och Vera ligger bakom den stora stenen bland de kalla, fuktiga löven. De hör att några närmar sig men stannar upp ett par meter ifrån stenen. De står där ett par sekunder men vänder sedan om. Simon känner en lättnad. Nu går de äntligen. Han har legat på en hård sten hela tiden och han flyttar sig för att ta bort den. Då råkar han sätta ena handen på en gren som går av på mitten. Det låter högt och han hör någon skrika. – Hörde ni, han måste vara där bakom stenen. Simon hör hur de springer mot stenen och blir helt förstelnad. Han möter deras blickar. Killen som är syster till tjejen Simon var tillsammans med tar ett steg framåt och säger. - Nu jävlar ska du få igen för det du gjort. Det är det enda han säger innan Simon får en spark från höger. Killen säger något mer men Simon hör inte vad han säger för att han har så ont av sparken. Ännu en spark träffar Simon på samma ställe. Nu tappar han nästan andan. Killen är just på väg att ge Simon en spark till när de hör en hund skälla. Killarna vänder sig om och ser en man med en hund i ett koppel. Han skriker åt dem och hunden skäller. Killarna bryr sig inte till en början men när han släppt hunden och den börjar komma springandes mor dem så sticker de iväg. Mannen med hunden kommer mot Simon och

Vera. Hon har blivit rädd och börjat gråta. Han sätter sig på huk framför dem och frågar hur det är. Simon svarar att han har ont i hela högersidan och Vera säger att hon är rädd. Mannen säger till dem att följa med till hans hus. Han säger att det inte ligger långt bort så de följer med. Hemma hos mannen som heter Peter får de varm choklad och mackor. Han var trevlig till en början men Simon börjar tycka det är något konstigt med honom. Peter reser sig från sin stol och går mot köksbänken. Där skär han upp några skivor bröd till. Kniven som han skar med håller han kvar och kollar på den och sedan på Simon och sen lägger han ner kniven på bänken igen. Han kommer tillbaka till bordet och sätter sig. Nu börjar Simon faktiskt bli rädd. Han säger att de är tvungna att gå. Han hör på sin röst att den är darrig. Han reser sig, tar tag i Veras hand och går ut i hallen. De tar snabbt på sig skorna och går ut genom dörren.

De hinner inte komma långt förrän Peter är efter dem. Han skriker: – Stanna på en gång, annars kommer det bara bli värre. De fortsätter bara springa. Simon har släppt Veras hand. De svänger av från stigen. Då snubblar han på en rot och faller framlänges. Han skriker till, och då vänder Vera sig om. Han ropar: – Fortsätt bara springa, jag kommer ikapp. Fast då har Peter kommit ikapp Simon och han ställer sig framför Simon. Då kommer Simon och tänka på sin mamma. Och på Vera och hennes uppväxt. Och kanske var det de som gjorde att Simon kanske klarade sig ifrån Peter. Simon vet i alla fall att Vera klarade sig för att tidigare berättade han för henne vad hon skulle göra om något sånt här skulle hända och det lugnar honom i alla fall.

Mathias Lindén

112. I MÖRKRET Men jag tittade tillbaks till datorn, jag bara glömde mina problem. Jag kände glädjen av bara tänka bort och fokusera helt på datorspelet. Men jag hörde fortfarande mina föräldrar bråka och jag skruvade upp volymen ännu mer. Jag tittade ner i det högra hörnet och såg ett meddelande. (Lennart har lagt till dig) Jag pausade spelet och frågade mig själv vem var den här personen och långsamt klickade accept utan att veta vad som skulle till mig. Han skrev: (Hej) Jag svarade tillbaka (Vem?). Han hade sett mig på sidan Bookface.com. Han såg att jag gillade att spela Torreria och undrade om jag ville spela med honom men jag såg på hans profil att han aldrig hade spelat det förut och att hans profil nyligen var gjord. Det gjorde mig ännu mer misstänksam. Jag svarade med (Vilken server ska vi spela på?) Lennart skrev tillbaka (Vilken vill du?). Jag tänkte lite snabbt och tänkte bara på en server, min gamla. Hade inte spelat på den servern på ett långt tag. Jag skickade Ip och jag joinade själv. Han kom in kanske tio minuter senare. Jag såg att han var ganska ny i spelet men jag sa det inte.

113. inbrottet

Det ekade i korridoren, nu när eleverna slutat, hon gick med snabba steg mot utgången. Det gamla lysröret över ingången hade slocknat och hade lossnat från sitt fäste på ena sidan. Aria öppnade den röda, tunga dörren och solen bländade henne nu när solen stod så lågt. Hon skymtade dock några personer borta vid den höga gallergrinden som delade på skolgården och gatan utanför. När hon var några meter ifrån skepnaderna såg hon att det var Autumn och Taylor. De var tvillingar och var identiska. Samma mörka gröna ögon med en lite brun nyans, samma smala långa näsa och exakt likadant hår. Aria var verkligen avundsjuk nu när deras långa blonda hår blänkte som reflexer i solen. Själv så var hon brunett. Nu var hon framme vid dem och de vände sig om och kollade på henne. “Du kom i alla fall!” sa Taylor med sin ljusa stämma. ”Ja, jag behövde fråga om den där uppsatsen som ska in på måndag”, svarade Aria lite andfådd. “Va?! Så du frågade själv?” “Jag vet att jag brukar vilja ha sällskap med sådana saker, men jag testade något nytt, plus så har jag det på min Bucketlist, att våga lite mer det här året så att säga”

Efter några månader av skrivande och spelande frågade han om en bild. Jag svarade med (Jag har ingen webkamera). Det var en lögn och jag tänkte för mig själv att vad kunde en bild skada. Men Lennart skrev tillbaka (okej). Jag skickade ändå en bild på mig när jag var liten. Han skrev tillbaka (Gullig). Jag rodnade till lite jag skrev (tack) och fortsatte att spela. Lennart skrev tillbaka en vecka senare och frågade efter en till bild och jag skickade en bild på mitt nuvarande jag. Och jag skrev tillbaka (kan jag få en bild på dig?). Han blockade mig rakt efter det. Jag tänkte för mig själv: vad sa jag? Jag tänkte på det hela dagen ända till natten. Jag gick in i mitt ljusblå rum och såg fönstret på glänt, man kunde se den svarta nattens himmel och de små stjärnorna blinka i mörkret. (Knack) Hörde jag utanför fönstret det lät som någon gick på en pinne. Det var säkert inget, tänkte jag. Men när fönstret stängdes såg jag ett starkt ljus blinka fram. Och en skugga som sprang iväg. Rädslan jag kände var den första riktiga känslan på länge, jag hade aldrig varit så rädd.

spänning och brott

Jag tittade ut ur mitt mörka rum och jag såg träden vingla i vinden. Och hur ljuset åkte mellan trädens stora grenar. Och hur de bruna löven låg på den torra marken. Jag hörde ljudet av fåglarna som kvittrade. Och hur min mamma och pappa bråkade ute i köket. Det här var den andra dagen de hade bråkat. Jag tänkte på om de skulle skilja sig. Jag blev ledsen av den tanken.

Min dator pippade till (Lennart har unblocked dig). Han skickade bilden på mig i fönstret och skrev tack så mycket. Jag blev fängslad av rädsla. Och bara stod där. Jag fritog mig från rädslan och tog bort Lennart som vän och bara la mig i sängen. Jag tänkte för mig själv ”aldrig igen” och stängde mina ögon.

Otto Eriksson

Men Aria”… började Autumn men Taylor avbröt henne mitt i meningen. “Det går smidigare om du inte gör den!” “Men… aja, jag kommer nog att lämna in den ändå”, sa Aria lite diskret. Hon ville ju faktiskt vara lite cool också och kunna vara med dem mer. “Jag tycker att vi kanske kan gå hem till dig”, svarade Autumn efter en lång tids tystnad. “Då kan vi göra den tillsammans och vi får tid med varandra. Vi kan ju ringa Kylie och Harmony ifall de också vill komma över”. Autumns hand var på väg ner i hennes väska men Taylor hade, som alltid, sin mobil uppe hela tiden. “Ifall jag får en like på Insta” brukade hennes svar vara då hennes föräldrar frågade varför hon satt vid matbordet och kollade på mobilen. Taylor slog in numret till Kylie och ringde. “Hi”, började hon. Det sa hon bara till dem hon gillade eller var kompis med. “Vi ska till Aria, vill du över du också?”. De pratade en stund. Efter många “Ja”, “Oki”, “Ja me” och “K” så slutade hon samtalet med ett “Byeee!” och lade på. Autumn hade under

119

spänning och brott

Taylors samtal hittat sin mobil i väskan och börjat prata med Harmony. Hennes mobil kunde man inte ta miste på. Hon hade ett skal med rosa nyanser och avokados på. Autumn gillade det men Taylor hatade det. Taylor föreslog ett guldigt, genomskinligt skal. Det var ofta mycket gräl om mobiler och skal, då både Autumn och Taylor var ganska självständiga och sa högt vad de tyckte och tänkte. Ute på parkeringen så låste Aria upp sin bil. Den blåa Toyotan blinkade och klickade och tala därmed om att den var upplåst. Aria lade in sin väska i bagaget och vände sig sedan till Autumn och Taylor samtidigt som bakluckan stängs automatiskt.“Vi skulle kunna ha en “Sleepover!”. “Yaas, men var ska vi sova då?”. “Hemma hos mig. Mamma och pappa är bortresta och Logan säger nog inget om ni kommer över.” Logan var Arias äldre brorsa. Han var, som Arias pappa, född i Nederländerna. Autumn lade ner sin mobil i väskan och tog upp sin bilnyckel. “Okiiii, då syns vi klockan fyra då? Vi hämtar Kylie på vägen!”.“Japp, jag går en sväng med Bella och Buddy vid kvart i så jag kanske inte är hemma när ni kommer, men brorsan är säkert hemma då!” “Okej.” Taylor började gå mot hennes och Autumns Volvo SUV som stod parkerade mitt emot Arias bil. “See ya A”, sa hon medan hon gick med snabba steg över parkeringen till bilen. “See ya too Tay Tay” Aria och Harmony kramades och sedan gick de åt varsitt håll. Den stora Volvo SUV:en körde upp på uppfarten. Den stannade straxt efter Arias Toyota som stod parkerad precis vid garagedörren. Dörrarna öppnades och ut kom Taylor, Autumn och Kylie. Bella och Buddy kom framrusande från husets baksida. Deras svansar gick i omkring 120 km/h och de hoppade upp på Autumn som trillade omkull och skrattade. De våta nosarna luktade runt på ansiktet en liten stund innan Buddy och Bella lunkade vidare till Taylor och Kylie som var igång med att bära ut väskorna till den lilla skrindan som har stått lutad mot garagedörren. “Hej Buddy.” svarade Kylie medan Buddy hoppade omkring henne och ville nosa på väskorna som låg på skrindan. “Det är inte till dig, dummer!” skrattade hon. “Var har du leksaken jag gav dig i höstas?”. Buddy stannade till och sprang snabbt in i huset genom den öppna ytterdörren och kom ut med en trasig, rosa gris i munnen. Den pep till när Buddy trampade ner i den gropiga marken. “Oj vad fin! Gillar du den?” frågade Taylor Buddy. Buddy skällde tillbaka som ett ja. Samtidigt hade Autumn tagit sig upp på fötterna och hjälpte Aria med att dra in väskorna i huset med hjälp av skrindan medan Taylor och Kylie gosade med hundarna tills nästa lass skulle på skrindan. Inne i huset var det varmt. De ljusa tapeterna glänste i solen och på mattan i hallen sträckte katten Tiger ut sig. Hans svarta små streck över ryggen gjorde så att han verkligen såg ut som en Tiger. När alla väskor var inlastade i huset gick Kylie, Taylor och Autumn och satte sig i matsalen för att se på tv. Samtidigt var Aria var inne i matsalen och gjorde hjortron- och hallonsmoothies som hon hällde ner i glas och gick ut med till matsalen för servering. “En fånge rymde från fängelset i norra Providence i Rhode Island i eftermiddags. Polisen varnar för brottslingen och säger att han är mentalt sjuk och kan vara farlig. Han kan också ha vapen på sig. Håll era ögon öppna och meddela polisen ifall ni ser något misstänkt i ert område.”. Aria själv hörde en liten del av vad som sagts på tv:n men alla i matsalen blev väldigt tysta. “Jag ska bara låsa min bil” sa Autumn med torr hals. “Vad har hänt?” frågar Aria med rynkad panna. Hon ställde smoothien på det bruna träbordet som var placerat mitt i matsalen med utsikt över havet. “Det verkar som om en mentalt sjuk brottsling har tagit sig ut ur fängelset.” svarade Kylie utan att flytta blicken från tv:n. “Ska vi verkligen vara själva med Logan?”.

120

“Ja, det går nog bra! De kommer säkert att hitta brottslingen.” svarade Aria med en lite darrig röst. “Hallå på er”. Det var Logan som kom från sitt sovrum. Han hade fortfarande sin amerikanska fotbollsutrustning på sig trots att han varit hemma i två timmar.“Can you not get out of here?” skrek Aria mot honom. Hon tyckte bara att han var i vägen hela tiden fast hon gillade sin storebror ganska mycket. Logan kunde inte så mycket engelska så han pratade ofta Alaska-engelska som han lärt sig av sin pappa. “Why you mad?” frågade Logan med en svag ton. “För att du är jobbig så klart!!” skrek nu Aria högt. “Sluta nu!!” “Stop it?!” skrek Kylie som hade gått en kurs i engelska med Aria i 7:an. “Jag vill inte att ni ska bråka!! Kan vi inte ha en bra, lugn stund, okej?” Aria och Logan kollade på varandra. Visst kunde de det nu när hennes kompisar var här. “Okay.” sa Logan med en väldigt hörbar Alaska-brytning. Det började bli mörkt utomhus. Aria tände belysningen i trädgården. Ljusen lyste upp bakgården och trädgården väldigt mycket. Ifrån matsalen kunde man se branten ner mot havet och klippan där Arias första cykel trillade ner. De hittade den i spillror och efter det så har Arias familj ett högt metallstängsel vid stupet. Kompisarna gick upp på övervåningen och bestämde var de skulle sova. Aria skulle sova i hennes föräldrars sovrum, Kylie i Arias rum, Taylor och Harmony på loftet och Autumn i gästrummet. För att få upp Taylors väskor behövdes fyra personer. Till slut var de uppe. Medan vännerna började packa upp gick Aria ner till köket och ringde efter pizza. “Ska vi gå och lägga oss?” frågade Kyle lite smått. “Det är nog bra.” svarade Aria. “Jaja, ska bara kolla Insta först” svarade Taylor. De gick upp för den knarriga trappan. Aria var lite rädd för förbrytaren som var på rymmen. Hon visste ju inte om han var infångad ännu eftersom de inte hade kollat på tv. En och en halv timme senare somnade allihop. Klockan visade 01:53 när Aria vaknade av ett ljud. Hon visste inte var ljudet kom från. Det lät som om någon gick på nedervåningen. Hon trodde att det var hundarna eller hennes brorsa som skulle äta, så hon somnade om. Nästa gång hon vaknade visade klockan 02:12. Det var något skumt med ljudet. Det lät inte som hundarna och inte som Logan heller. Det var mer som ett släpande ljud. Hon gick försiktigt nedför trappan och hon hade en hårborste i handen ifall det skulle vara en inkräktare. Trappan knarrade och ljudet där nere upphörde. Hon stelnade till. Visste personen att hon var där? Vad skulle hon göra? Hasandet kom närmare och närmare och i spegeln i hallen kunde hon se att det var mannen på bilden från TV reportaget. Hon stod blickstilla. Tårkanalerna fylldes och hon fick panik inombords. Hon ville skrika men det gick inte. Hon fick fram ett dämpat pip. Hon bestämde sig. Hon gick till attack! Med hårborsten i handen flög hon ner för trappan. Efter halva vägen kom hon ihåg att polisen sagt att han kunde vara farlig. Men hon kunde inte hejda sig med den mängden adrenalin. Hon kastade sig över förbrytaren som trillade omkull och svimmade av att ha slagit huvudet i stengolvet. De andra i huset vaknade och sprang ner. De såg Aria sitta på förbrytaren från TV-repotaget. Aria kände sig stolt för det mod hon visat. Autumn knappade in 911 från den vita telefonen på köksön i köket och polisen kom inom några minuter. Förbrytaren låg fortfarande helt avsvimmad på golvet, så Aria bestämde sig för att lämna honom nu när polisen anlände. De andra var redan vid poliserna och berättade deras historier om inbrottet. “Var är han?” frågade en polis. “Inne i hallen vid trappan.” svarade Aria. Polisen kom ut tomhänta. “Han måste sprungit ut genom den krossade glasrutan på baksidan av huset!”

Arvid Eriksson

114. INBROTTET Är mamma redan hemma tänkte jag, jag gick fram till fönstret och ḱollade ner. Det var inte mammas fina Skoda, det var en svart bil. Jag blev rädd, en man med en luva och en svart jacka gick ut ur bilen. Han gick mot huset. Huvudet blev helt fullt av tankar, vad ska jag göra? Mitt hjärta bultade minst 250 slag per sekund. Kunde det vara en inbrottstjuv? Om det var en tjuv var jag tvungen att ha en plan men jag kom inte på något. Plötsligt blinkade mitt huvud till, JAG HADE EN PLAN. Planen var att när jag hör honom närma sig dörren så hoppar jag ut ur fönstret och ringer polisen. Om inte allt går perfekt så är jag död, om jag glömmer att stänga fönstret efter mig så är allt kört. Jag skyndade mig genom hallen och öppnade fönstret, sprang och hämtade telefonen och tillbaka till fönstret. Jag kollade ut genom fönstret igen, han började närma sig och nu hade han en kofot i handen. Nu var jag säker på att mannen som var på väg in i mitt hus inte var någon att leka med. Jag spände knytnävarna och öppnade fönstret, tog mobilen och gjorde mig beredd till att hoppa. Jag kom på att jag inte hade låst dörren. Fast nu var det alldeles försent, jag hörde de klumpiga stegen i trappan och hoppade. Jag stängde fönstret och hörde dörren öppnas. Jag sprang till grannens tomt och gömde mig bakom några skrumpna buskar. Mina fingrar skakade så våldsamt att det var svårt att skriva in numret på telefonen. Till slut tryckte jag in 112 på telefonen och ringde. I telefonen hörde jag en djup röst säga “Välkommen till SOSalarm, vad har inträffat?” Jag hade panik, jag flåsade så högt att

jag knappt kunde höra min skakiga röst. Jag försökte prata så svagt som möjligt.“ Det är en inbrottstjuv i mitt hus på adressen är Tallkottegatan 43, kom snabbt” Det kändes konstigt att bara sitta utanför huset och vänta på polisen medan en man sprang runt och tog på ens ägodelar. Jag ville bara springa in i huset och slå ner honom men jag visste att jag inte kunde. Till slut hörde jag de svaga syrenerna bli starkare och starkare och såg sedan det blinkande blåa ljuset genom busken. Det var kallt men nu spelade det ingen roll. Bildörren öppnades långsamt och två beväpnade poliser sprang upp för trappan. Jag har aldrig varit så spänd i hela mitt liv. De gick in och man hörde dem ropa “Polis” Jag hasade mig stelt framåt mot huset och kollade in genom fönstret. Hela huset var stökigt och det låg papper överallt, efter några sekunder så kom poliserna med en man framför dem och förde honom ut ur huset och in i polisbilen. Jag smög fram till bilen och en polis gick ur. Han berömde mig för att jag var så modig och gick in i bilen igen. Han vinkade och körde iväg till polisstationen. Jag gick in i huset, allt såg helt förstört ut. Alla garderober och lådor var utslitna, alla underkläder låg på golvet. Det såg helt förfärligt ut. Jag bestämde mig för att plocka upp i svinstian och lägga kläderna i rätt lådor. Men precis när jag plockade upp de skrynkliga kalsongerna så öppnades dörren. Det var mamma, polisen hade ringt hem hon från jobbet. Jag sprang fram och kramade henne. Nu hade jag lugnat ner mig lite och jag berättade allt som hade hänt. Mamma och jag orkade inte laga någon mat så vi tog en Drive-through på Max. När vi hade ätit så städade vi upp röran och försökte göra det lite hemtrevligt. Det blev ändå en bra kväll på Tallkottegatan 43.

Gustav Rinkefjord

spänning och brott

Det var en kall torsdagskväll, det snöade och jag var ensam hemma. Jag hade precis kommit hem från skolan. Mamma jobbade och pappa var bortrest. Jag tyckte ändå att det var ganska skönt att vara hemma själv, man var liksom fri och kunde göra lite vad man vill. Jag hade precis tagit fram smöret till mackan när jag hörde en bildörr stängas.

115. JAGAD Alva avslutade samtalet och började dra sig mot bussen. Den sönderklottrade busskuren var tom och dyster vid sidan av vägen. Alva kollade på busstiderna, den senaste gick för sju minuter sedan och nästa skulle inte gå förrän om tretton minuter. Alva har inte tid att vänta så länge, tänk om hon skulle kunna få kliva på den varma bussen och slippa det blöta oktoberregnet och det fallande mörkret. Men vänta är bara för folk med tid. Alva har ingen tid. Hon kollar sig själv i busskurens glas och ser det svettiga uppsatta håret med den rosa tofsen. Hennes slitna jeans är jordiga och har ett stort hål på knät. Jackan är genomsur och de vita Nikeskorna som Alva hela sommaren försökt hålla rena var nästan helt bruna. Hon kollade snabbt på klockan medan hon med raska steg gick vidare. Klockan visade halv fem, pappa skulle inte vara hemma förrän kvart över sex. Kanske hon skulle kunna ringa… telefonen var död. Plötsligt kunde Alva känna hur svetten i pannan frös till is. Utan att tänka sig för började hon springa. Vattnet stänkte överallt när hon sprang i vattenpölarna. Det fanns ingen tid att akta sig för dem nu. Det spelade ingen roll hur bruna skorna blev. Det finns ingen tid att tänka på det nu. Hyreshusen var gråa och dystra, Alva såg inte en kotte i något av fönstren. På vägen stod en blå Volvo parkerad men utöver det var vägen helt tom. Alva tänkte på hur det kunde bli så här. Varför skulle det hända just Alva? Hon sprang runt hörnet på ett av hyreshusen, nu när hon var så nära sitt hus var det viktigt att hon inte syntes. Gränden var lätt översvämmad och jeansen blev helt genomblöta medan Alva sprang med lätta ben igenom gränden. Alva kände hur fötterna värkte och hur järnsmaken av blod lång-

samt ökade. Gräset var dyngsurt och lerigt, skorna grävde sig ned i leran medan hon sprang över fotbollsplanen. Det var samma fotbollsplan hon i somras hade spelat på och haft så kul. Hon kanske skulle ha börjat igen på fotboll fastän alla hennes kompisar hade slutat, hon kunde i alla fall sprungit då och då eller börjat på någon annan sport. Men det kan hon inte göra något åt nu. Hon måste tänka på hur hon ska komma hem så fort som möjligt. Kanske det inte skulle göra så mycket om hon vilade en liten stund, men då skulle tiden komma ifatt henne. Det är nog bäst att fortsätta springa. Plötsligt stannade Alva framför ICA, hon skulle ju handla mjölk på vägen hem från skolan, det hade hon lovat pappa. Kanske hade hon lite tid trots allt. Och Alva var dyngsur, kall och frusen. Hon tog en korg och gick med raska steg in på ICA. Här skulle hon vara väl gömd. Hon gick förbi grönsakerna mot mejeriprodukterna. Frysdiskarna var kalla och kylde Alva ännu mera så hon tog mjölken och fortsatte in i affären. Plötsligt fick Alva känslan av att någon förföljde henne. Hon vände sig om, en man med luva på sig närmade sig henne, hon gick med ännu snabbare steg iväg mot kassorna men plötsligt tog någon tag i hennes axel. Hon kände en isande känsla i hela kroppen och hon stod helt paralyserad. Var det någon som kände igen henne? Alva ville skrika men det kom inte ett enda ljud från munnen. – Alva? sa rösten frågande. Det var Kenny, han bor i lägenheten över oss och var alltid lika trevlig i trapphuset. Hon vände sig om och såg honom i ansiktet.

121

Han hade en kort skäggväxt och under luvan kunde man se hans långa blonda hår. – Hej, svarade Alva försiktigt. – Är allt bra? Du ser vettskrämd ut, sa Kenny. Alva var på väg att börja berätta men hejdade sig i sista sekund. Om någon fick reda på det här skulle han bli indragen i det hela också. – Nej allt är finfint, men du behöver inte säga till någon att jag var här, svarade Alva och gick snabbt därifrån.

spänning och brott

Så fort hon kom in genom dörren tog Alva av sig sina blöta kläder och begravde sig i soffan under en filt. Nu var hon säker. Plötsligt rycktes det i handtaget, hon kunde inte fly mer. Hon var tvungen att möta sitt öde. De bankades hårt på dörren. Alva gick långsamt mot dörren med filten hårt omkring virad runt kroppen. Hon tog ett sista andetag innan hon öppnade dörren.

Varför sa hon så, hon behövde inte nämna det där sista. Hon gick mot kassan och ställde sig i kön. Alva kollade på armbandsuret. Kunde det inte gå lite snabbare, skulle inte den där tanten kunna ta ur pengarna ur sin portmonnä. Alva kollade drömmande ut genom fönstret medan tanten tog emot småväxel. Plötsligt såg hon det, utanför såg hon bilen som hon många gånger hade sett utanför hennes hus, skola eller fotbollsplan. En svart Audi med tonade rutor åkte långsamt förbi. Utan att tänka sig för sprang hon.

– Hej gumman, har du handlat? sa pappa

– Du måste betala för den där hörde hon kassörskan skrika efter henne.

– Annars skulle hon ju få en månads utegångsförbud och det skulle inte vara så kul med tanke på att hon får moped om en vecka, fortsatte mamma.

Alva slängde mjölken ner på backen och fortsatte springa. Nu var det bråttom. Tiden hade hunnit ifatt henne och nu bestraffades hon för det. Det hade blivit ännu mörkare och kallare sen hon gått in på ICA. Alva kände att träningsvärken i benen hon fått värkte medan hon sprang på den blöta asfalten. Vattenpölarna var större och var omöjliga att undvika. Hon sprang in på Sparvvägen, nu bara några hundra meter ifrån lägenheten. Alva kände att hon hade lyckats. De hade inte sett henne, hon var fri. Då hörde hon hur en bil körde in på vägen. Utan att tänka sig för kastade sig hon in i en gränd. Kanske skulle hon kunna gå in genom bakdör-

– Nej, svarade Alva – Men jag sa ju att… – Var inte så hård mot henne Roger, sa mamma med vänlig röst. – Hon lyssnade ju på mig, jag sa ju åt henne att komma hem direkt efter skolan och plugga, som du har gjort, eller hur? – Ja, sa Alva spontant

– Efter allt pluggande känner jag mig trött, jag går och lägger mig på soffan. Alva vände sig om utan svar. Hon pustade ut, den här eftermiddagen var en ganska bra ändå, det kunde gått värre i alla fall. – Men Alva, varför är dina kläder så smutsiga skrek mamma ifrån tvättstugan. Alva suckade, säg aldrig att det kunde varit värre tänkte hon för sig själv medan hon gick emot tvättstugan.

Axel Hofslagare

116. KRIMINELL Jag och pappa var på väg hem från Spanien för att vi hade haft semester. Mamma stannade hemma för att hon hade bråkat med pappa. De grälade varje dag så pappa tog med mig till Spanien i en vecka. De hade inte hört av sig till varandra någon gång. Jag tyckte det var jobbigt och jag var lite orolig. Men vi var snart hemma så de skulle vara skönt att få träffa mamma. Vi kom till Stockholm och vi bodde i Bredäng. Det var ungefär tjugo minuter kvar tills vi var hemma och jag längtade efter att få träffa mamma. Jag skickade ett sms till henne att vi snart var hemma. Jag väntade på att få ett sms tillbaka. Men jag fick inget sms så jag testade ringa henne. Fick inget svar men jag ringde fem gånger till men fick fortfarande inget svar. Jag sa till pappa att mamma inte svarade men han sa att hennes mobil säkert var avstängd. Sen kom vi till Bredäng, det var mörkt ute och klockan var 21.50. Jag såg vårt hus och det såg mörkt ut i fönstren. Vi klev ur bilen på uppfarten. Dörren var öppen, vi blev oroliga. Pappa klev in och bad mig att stanna utanför. Han gick in lugnt och sen såg jag inte honom längre. Han var någonstans i huset. Efter det ropade jag på pappa, och fick inget svar så jag bestämde mig för att gå in i huset. Det var svart överallt. Efter ett tag så såg jag ett ljus. Och det var i köket. Jag såg pappa sitta där. Jag frågade honom varför han inte svarade mig. Pappa sa inte ett ord. Han hade tårar längs kinderna. Sen ser jag hur han pekar mot ett bord. Där låg mamma. Mitt hjärta dunkade tio gånger snabbare och allt blev tyst i mitt huvud. Jag sprang dit och tog tag i henne. Jag såg blod längs armarna. Hon var död. Jag höll på och svimma och pappa satt bara där och sa ingenting. Jag började gråta. Kunde inte tro på att min mamma var död.

122

ren. Alva hörde bilens motor eka mellan de höga husen. Hade de sett henne? Det hon gjorde var fel, men kunde de verkligen gå så här långt? Alva slet upp bakdörren och flög upp för trapphuset. Hennes händer darrade så mycket att hon tappade nyckeln flera gånger medan hon försökte låsa upp dörren.

Jag blev helt plötsligt jättearg och sa till pappa att det var hans fel att hon var död, för de bråkade och inte hade pratat med varandra. Pappa sa ingenting. Han bara satt där och stirrade på mig. Jag gick till mitt rum och bara stirrade in i min vita vägg. Jag kunde inte och ville inte sova. Efter ett tag så somnade jag ändå. Och sen när jag vaknade på morgonen så gick jag upp till köket. Ingen var där. Jag ropade efter pappa. Men han var inte hemma. Jag var hungrig men kände inte för att äta. Jag tog ett glas vatten, när jag drack så tänkte jag samtidigt på en sak. Och det var att om jag rymde hemifrån, hur jag hade haft det då. Jag tänkte på det hela tiden. Klockan var sju på kvällen nu och pappa har inte kommit hem. Till slut bestämde jag mig för att dra, dra ifrån det här huset. Jag gick till mitt rum och började packa mina kläder i en ryggsäck. Jag väntade till klockan tio på kvällen. Pappa hade fortfarande inte kommit hem. Jag stack hemifrån. Det var mörkt och jag hade min telefon som ficklampa. Jag ringde en av mina vänner och frågade om jag kunde sova hos honom. Hans föräldrar var i Egypten så han var hemma själv i en vecka. Jag gick hem till honom. Han heter Leo. När jag kom till honom så knackade jag på dörren och Leo öppnade. Jag sa vad som hade hänt där hemma och att pappa inte varit hemma idag. Leo gav mig mat. Jag blev proppmätt. Sedan gick jag till ett rum och skulle sova. Leo sa att han skulle vara uppe lite till. Jag var ganska trött och somnade. Mitt i natten så vaknade jag. Klockan var 03.00 och jag blev törstig. Jag gick upp ur sängen och skulle ta ett glas vatten. Jag hörde ljud från vardagsrummet. Jag gick dit för att kolla vad som hände. Jag tittade in i vardagsrummet försiktigt och såg Leo sitta där framför tv:n. Jag gick till honom.

På morgonen vaknade jag och hade jätteont i huvudet, jag gick upp ur sängen och skulle ta ett glas vatten. Jag hörde Leo snarka i vardagsrummet. Jag gick till köket och tog ett glas från skåpet. Jag fyllde glaset med vatten och drack sedan upp det. Jag öppnade diskmaskinen. Där låg en blodig kniv. Jag trodde det var ketchup, jag tog upp kniven ur diskmaskinen. Jag kollade noga. Det var blod!!! Jag blev orolig och skrek på Leo. Leo vaknade och kom till köket. Han frågade vad jag ville. Jag frågade honom varför han hade en blodig kökskniv i diskmaskinen. Leo blev tyst och tittade ner i golvet. Jag sa åt honom att svara. Han tittade sedan på mig och sa. Jag dödade din mamma. Jag blev så chockad. Jag reste mig upp och stirrade på Leo.

117. mardrömmen Smärtan var outhärdlig. Jag skrek så högt att min egen röst ekade i huvudet. Det var helt mörkt i den lilla jordkällaren. Den enda ljus som syntes var de små ljusstrålarna som lyckats tränga sig genom de små springorna mellan den låsta metalldörren och den kalla, lite halvblöta väggen. Jag kunde svagt se blodfläckarna på min nya vita jeansjacka. Den dyra märkesjackan som jag sparat så länge för att ha råd att köpa. Nu var den helt förstörd. Min kropp värkte och benen gjorde så ont att jag knappt kunde stå. Jag tog stöd mot den kalla jordkällarväggen och satte mig ner. Tankarna snurrade runt i huvudet. Hur kunde Philip göra så här mot mig och hur började allting ens? Jag började tänka tillbaka på allt som hänt. När jag förra månaden fick kontakt med Philip. Den snygga och populära killen i skolan som alla tjejer gillade. Snälla Philip som satte sig bredvid lilla blyga mig vid lunchen. Hur vi började skriva till varandra och hur mina känslor för honom långsamt började krypa fram. Hur han senare frågade mig om vi skulle ses den sena fredagskvällen. Jag minns hur min lilla kropp fylldes av lycka och glädje av det sena kvälls-sms:et när jag insåg att de känslor jag kände för honom var besvarade. Hur jag på torsdagskvällen frågat mamma om jag fick sova över hos Sofia eftersom att jag inte ville att hon skulle veta att jag skulle sova hos den snyggaste killen på skolan. Jag minns hur jag sent på torsdagskvällen packade ner mina finaste underkläder. Hur jag på fredagskvällen satte mig på min nya vita moppe och åkte iväg. Hur jag åkte på den långa kvällsstigen upplyst av det gula ljuset från gatlyktorna. Hur snabbt jag hittade hem till honom eftersom jag åkt vägen genom mitt huvud hundratals gånger. Hur nu min största önskan äntligen gått i uppfyllelse. Hur jag efter all längtan kommit fram till det nybyggda vita huset. Hur huset var lika fint som jag föreställt mig. Hur jag gick fram till den fina dörren och tryckte på ringklockan. Hur jag hörde stegen dunsa ner från trappan och mot ytterdörren. Hur jag sett dörrhandtaget tryckts ner och dörren öppnats. Hur han log stort och gav mig en varm kram så fort jag kom in.

Sedan sa jag: ”jag ska döda dig din äckliga jävel”. Jag slog ner Leo och hämtade en annan kökskniv. Jag gick till Leo som låg medvetslös på golvet i köket. Sedan frågade jag varför han dödade min mamma. Han sa: ”för jag hatade henne, hon var med min pappa och de hade samlag med varandra när du och din pappa var i Spanien”. Jag blev rasande och sedan sa jag adjö till Leo. Jag mördade honom. Jag blev rädd och hämtade en sopsäck som jag lade honom i. Jag gick ut till soptunnorna och la i Leo med sopsäcken över i en soptunna. Jag gick och la mig i sängen jag fick använda av Leo. Jag somnade. På morgonen så gick jag upp och tog på mig mina kläder. Jag gick ut och kollade om Leo var kvar i soptunnan. Jag öppnade locket och tittade ner. Leo var borta. Sopbilen måste ha hämtat honom inatt. Jag sprang där ifrån. Jag gick hem till mig. Jag kollade om pappa hade kommit hem. Ingen var hemma. Jag var törstig och gick till kylskåpet. Jag öppnade kylen och såg massa sprit, whiskey och starköl. Jag bestämde mig för att ta en öl. Jag hällde ölen i ett glas och sedan drack upp det. Jag gillade det. Jag tog sprit också. Jag söp!

Charlie Jupiter

Plötsligt avbryts mina tankar av att jag hör svaga steg utanför dörren. Jag reste mig försiktigt och gick långsamt fram till den stora metalldörren. Jag kunde se skuggor röra sig på andra sidan och utan en enda tanke på vem det skulle kunna vara så började jag slå på dörren. Jag slog och skrek med mina sista krafter innan jag föll ihop på marken ingen och såg skuggan förflytta sig bortåt. Där försvann mitt sista hopp och tro om att någon skulle hjälpa mig och jag föll återigen in i mina tankar. Jag mindes hur han hjälpte mig av med jackan och ledde mig in till köket. Jag minns att tänkte på hur gott det luktade av den nylagade varma maten. Hur jag tänkte på hur perfekt Philip var. Snäll, omtänksam, bra på att laga mat och snygg. Hur han verkligen var helt perfekt. Jag tänkte på hur vi ätit den perfekt goda maten och hur vi sedan dukat av för att sätta oss i soffan för att kolla film. Hur vi dukat fram chips och godis i skålar.

spänning och brott

Han satt och rökte en cigarr och drack öl. Jag blev chockad, och undrade varför han gjorde det. Leo sa att han kände för det och sa åt mig att testa. Jag sa nej. Leo sa att jag bara skulle prova det. Till slut sa jag okej och gick med på det. Jag tog tag i en ölburk och öppnade den. Jag drack, det smakade äckligt men på något sätt gillade jag det. Jag drack mer och mer. Burken var tom. Jag frågade Leo om han hade mer. Och det hade han också. Jag drack upp fem ölburkar. Jag blev full. Jag somnade därefter.

Men där slutade det perfekta. Jag minns hur han tog fram den stora vodkaflaskan i köket. Hur jag först trott att han bara skulle flytta på den, hur jag försökte ignorera det. Hur förvånad jag blivit när jag kom tillbaka från toaletten och hur han log stort mot mig när jag kom in i det nyrenoverade köket. Hur jag såg två små snapsglas fyllda med någonting genomskinligt på diskbänken med den stora öppnade spritflaskan bredvid. Hur jag nypte mig själv lite diskret för att försöka vakna ur min dröm när jag insett att den inte var så perfekt. Hur han lyfte glasen och gick mot mig. Hur han övertygat förvånade mig att dricka upp spriten från det lilla glaset och sedan fyllt det igen. Hur han efter en stund tvingat mig att dricka upp halva flaskan och hur jag sprungit till toaletten för att kräkas. Hur mitt minne efter detta försämrades. Hur han lett mig till sitt sovrum och lagt mig i sängen. Hur jag känt honom börja slita av mig mina kläder och efter en stund legat med hela sin tyngd över mig så jag inte kunde röra mig. Efter detta har jag inget minne. Allt bara blev svart och nu kom jag tillbaka till verkligheten. Men nu sitter jag här, i den mörka jordkällaren och det finns inget som jag kan göra.

Victoria Sestan

123

118. mörkret över göteborg

spänning och brott

Det är mitten av december, den kallaste och mörkaste tiden på året, då allt känns som mest meningslöst. Det är som att vara fast i en tunnel med ständigt mörker där jag försöker att hitta ett ljus. Det verkar som att alla andra har sitt ljus i detta mörker medan jag är vilse utan att hitta vägen ut. Det enda som lyser upp de mörka gatorna på vinterkvällen är gatlamporna, utan dem skulle det vara helt kolsvart, precis som mitt liv. Men däremot är december den bästa månaden för att då är det lättast att begå brott utan att bli busted, till exempel bryta sig in i mataffärer och tjuva cigg och snus. Jag sitter en vanlig söndagskväll den andra advent vid datorn och spelar schack online. Plötsligt får jag en ny vänförfrågan. Vem kan detta vara? Jag accepterar såklart och chatten med personen öppnas. ”Hallå där” skriver den anonyma personen. Vem fan är det här? ”Ey vem är du” skriver jag tillbaka. Jag går in på personens profil för att försöka lista ut vem det är, men blir distraherad av ett skrik. ”DET ÄR MAT” ropar min så kallade ‘styvfar’ Robin. Han har väldigt kort stubin. Jag ignorerar Robins rop tills jag hör hetsiga rörelser i trappen. Fan fan fan. Jag svär alla svordomar jag kan komma på för mig själv. Okej Alex, lugn nu, du är stark, tänker jag för mig själv. Jag kollar på mina blåmärken och ärr i panik och förbereder mig för att de ska bli fler. Jag försöker låtsas som ingenting och fortsätter att skriva med den anonyma personen. “KOM NER NÄR JAG ROPAR PÅ DIG” skriker Robin när han stormar in i rummet. Jag ser ilskan i hans ansikte. Han tar tag i kofoten som står utanför rummet i hallen. Jag försöker försvara mig genom att ducka, men han träffar min rygg. BAM, BAM. Aj. Jag hör kvinnan som födde mig, som jag vägrar att kalla mamma, skrika nerifrån “SLUTA ROBIN! SNÄLLA!”. Han skriker tillbaka det aggressivaste han kan till sin “stackars sambo”. Kvinnan som hade fött mig kommer upp med rödspräckta ögon av tårar. Det räcker med att Robin ger henne en blick så går hon ner direkt. Usch för henne, att hon har mage att se på när hennes barn bli slaget och inte göra något. Jag är van, jag har varit van i fem år. Ända sedan min pappa lämnade oss och den här psykopaten kom in i vårt hus. Efter att Robin har slagit mig säger han ”Skärp dig för i helvete”, och går sedan ner till köket. Under kvällen fortsätter jag att skriva med den anonyma personen online, den har berättat lite om sig själv. Det är en man i trettioårsåldern. Han har berättat att han har en son i min ålder, och att han blev ung pappa redan när han var sjutton. Jag känner en lättnad när jag skriver med den anonyma mannen, han förstår mig och han är den enda som faktiskt läser allt jag skriver. Allting verkar så normalt för mannen. Jag vet inte hur eller varför, men jag känner igen sättet han skriver och uttrycker sig. Jag känner mig trygg på något sätt. Jag försöker under hela natten att klura ut vad mannen heter och vart han bor. Det går inget vidare. Jag får dock reda på en sak, att han är med i ett kriminellt gäng i en annan del av Göteborg. Han säger “Var inte orolig, jag ska hjälpa dig”. Jag förstår inte. På natten när jag sitter och skriver med mannen kommer Robin in i mitt rum och frågar vad jag håller på med. “Ingenting, spelar schack” ljuger jag. Han ser misstänksam ut. Okej, lugn Alex, tänker jag spänt för mig själv. Han går ut ur mitt rum utan att säga något mer, men har kvar den misstänksamma blicken i ansiktet. En timme efter kommer han in igen och säger “Den där jävla mannen du skriver med får du sluta skriva med’’. Jag känner hur min kropp fryser till is och jag blir helt stel av skräck och häpnad. Jag sväljer nervöst. Hur fan vet han att jag skriver med mannen? Ska jag låtsas som att jag inte fattar vad han snackar om eller ska jag erkänna? tänker jag. Jag kommer att få skit oavsett. ‘’Varför?’’ frågar jag. ‘’Sluta bara skriva med honom. Vad är det du inte fattar?’’ svarar han aggressivt och smäller dörren efter sig när han går ut ur rummet. Jag blir kvar ståendes som ett frågetecken. Jag måste fråga mannen om han känner Robin. Jag öppnar datorn och skriver genast till honom: ‘’Känner du Robin Vestin?’’. Han svarar snabbt

124

med ‘’Varför frågar du det?’’. ‘’Ja eller nej’’ skriver jag. Han svarar inte lika snabbt den här gången. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare, jag svettas och blir stressad. Efter en stund svarar han äntligen. Jag öppnar chatten så fort jag får notisen. ‘’Möt mig vid Biskopsgården 02.00’’. Klockan är 01.43 och jag ska snart ge mig av för att träffa mannen. Jag är lite skeptisk, men jag måste få reda på vem han är. Egentligen bryr jag mig inte vad som kommer att hända, om han vill skada mig eller mörda mig, jag har inget att förlora. Men tryggheten jag känner när jag skriver med honom får mig att tro att han vill något väl. Han kanske, bara kanske, är ljuset som kommer att hjälpa mig ut ur den mörka tunneln som jag är fast i. Jag stoppar in två magasin i min Glock 17 gen 4 med sjutton patroner i vardera magasin, sedan stoppar jag ner pistolen i innerfickan i min jacka. Jag stoppar också ner min fickkniv i knivhölstret runt fotleden. Innan jag ger mig av tar jag mina två sista cigg. När jag kommer fram till platsen vi ska mötas på är det inte en enda människa där. Det är kallt och mörkt. Jag stoppar in en snus i käften för att jag är så nervös. Han är säkert här om en sekund, tänker jag. Klockan hinner bli 02.25. Det kanske bara är någon som vill jävlas med mig. Har jag stått här helt i onödan? Precis när jag ska bege mig hem igen, hör jag ett rop. “Alex! Vänta”. Den rösten känner jag igen. Jag kollar mig runt och försöker lista ut vart ropet kom ifrån. Jag ser en man med mörka märkeskläder och en Nikekeps några meter ifrån mig. Han börjar närma sig mig, till slut lyser gatlamporna upp hans ansikte och jag ser vem det är. Jag står där som ett frågetecken. Va? Har jag skrivit med honom under hela den här tiden? Jag försöker stoppa tårarna som automatiskt kommer fram när jag ser honom. Vi står och kollar på varandra i några sekunder. Jag trodde aldrig att det här skulle hända. “Pappa?’’. Han kramar mig hårt. ”Alex” säger han med ödmjuk röst. Jag har aldrig hört den tonen i hans röst innan, han brukar prata så tufft annars. Jag står bara stilla utan att krama honom tillbaka, jag är osäker på vad jag ska göra. ‘’Vart har du varit?’’. Vi sitter och pratar i flera timmar tills solen går upp. Han berättar allt om vad som hade hänt i hans liv från att han lämnade oss till nu. Han berättar att han lämnade på grund av Robin. Farsan och Robin är tydligen med i två olika kriminella gäng som är fiender med varandra. Farsan var skyldig Robins gäng en stor summa pengar, men de var väldigt oense om hur mycket. Robin och hans gäng ansåg att de gick minus och kunde hamna i trubbel. Robin ville hämnas och därför tog han ifrån farsan det som betyder mest för honom, hans familj. Han tvingade farsan att lämna och få det att se ut som att allt var hans fel, han hotade med att han skulle mörda mig och ”morsan” annars. Jag förstår min farsa, han gjorde allt han gjorde för att skydda oss. Under de fem åren han var borta bodde han i en annan del av Göteborg, Robin tvingade honom att hålla sig så långt borta som möjligt. Jag visar mina ärr och blåmärken som jag fick av Robins slag och berättar hur han behandlar mig och ”mamma” och hur hon inte vågar göra något åt det. Farsan får flipp direkt och frågar, vad det känns som, tusen frågor. ‘’Berätta ALLT. Den jäveln asså’’. Han börjar skrika högt och slå i det första han ser. “Om Robin har gjort det där är han DÖD”. Farsan vägrar lämna det som det är, han säger “Om man har rivit upp sår, ska man stänga dem också och jag är den som ska stänga detta sår”. Någonting är på gång. Vi pratar ett litet tag till, sedan säger han att jag ska hem och försöka låtsas som ingenting. ‘’Vi hörs imorgon’’ säger han. Vi säger hejdå och går skilda vägar. På vägen hem tänker jag på det som precis hände. Hände det ens? Det känns så overkligt. Tänk om jag inte kommer få se min pappa på fem år till, han kanske försvinner igen. Då är jag ensam, helt ensam. Jag överväldigas av mina tankar under hela hemvägen. När jag kommer hem får jag såklart skit av Robin direkt när jag tar ett steg in i huset. Det är så jobbigt att behöva dölja att jag är

glad. “Nu jävlar” tänker jag. Hela dagen väntar jag på att jag ska få ett meddelande på mobilen den här gången, eftersom jag och farsan bytte nummer. När det blir eftermiddag plingar äntligen mobilen till. Jag läser sms:et och gör som det står. “ROBIN! Kan du komma?” skriker jag högt. Han kommer upp direkt. “Vad” säger han otrevligt. Håll masken Alex, kom igen. “Jag tänkte köpa hasch från en langare. Jag tänkte kolla om du kunde följa med ifall du vill ha lite själv eller om det blir problem’’ ljuger jag men försöker att låta trovärdig. Robin kollar på mig med en misstänksam och undrande blick och säger “Okej, jag följer med, fegis”. Tack gode Gud att han vill hjälpa för en gångs skull. Klockan närmar sig 23.00 och vi är på väg till Biskopsgården. Vi går eftersom att om vi skulle starta bilen skulle “morsan” vakna.

när vi är cirka två meter ifrån mannen. Mannen vänder sig om snabbt och boxar med knytnäven till Robin hårt i ansiktet. Robin tappar balansen och faller till marken. Jag kollar på mannen och ser att det är farsan. Vi kollar på varandra och jag vet att vi tänker samma sak, ‘’planen gick igenom’’. Vi matar på med slag och sparkar på Robin tills han nästan blir medvetslös. “Här får du dina viktiga pengar, din pengakåta jävel. Min familj är viktigare än trettio lax” säger farsan och slänger pengarna på Robin. Innan vi lämnar platsen säger jag “Det här är för dig pappa” och tar upp min Glock 17 gen 4 från innerfickan. Jag skjuter ett skott och det träffar Robins ben. Nu kommer vi hamna i trubbel, men vi är i alla fall två, jag är inte ensam. Vi springer därifrån så fort vi kan, upp på ett berg nära Biskopsgården.

När vi kommer fram till Biskopsgården står en svartklädd man där. Jag antar att det är farsan, som Robin tror är knarklangaren. Han står med ryggen mot oss. ‘’Jag tror att det är han’’ säger jag och pekar på mannen. Vi går sakta fram till honom. Jag börjar bli väldigt nervös och tveksam. Är det här verkligen en bra idé? I vilket fall är det för sent att backa undan nu. ‘’Ey, du’’ ropar Robin

Vid midnatt hör vi hur polisbilarna sakta börjar köra in vid Biskopsgården. Det här berget brukade jag och farsan sitta på och fika när jag var liten, det framkallar så mycket nostalgi. Vi kollar ut över den frusna isen över Göteborg. Jag inser att jag har hittat mitt ljus i den mörka tunneln och att jag snart kommer att hitta vägen ut.

Selena Jakupovic

Jag hatar Halloween, tänkte jag för mig själv. Varje år var det samma sak, om och om igen. Ungar var ute, sprang på gatorna med märkliga små skålar i händerna och häftiga kostymer som gjorde dem till sina egna superhjältar. Jag hade bara gått ”Bus eller Godis” en gång, några år tillbaka innan jag kom för att bo med familjen Friberg. Jag satt i vårt mörka vardagsrum, alla lampor var avstängda i ett försök att få iväg “alla små jävla snorungar” som min adoptivpappa kallade dem. Inget ”Bus eller Godis” var tillåtet på vår tomt - eller någon överhuvudtaget. Mina vårdnadshavare låg och sov hemma 99 % av tiden, dem gömmer sig i sina sovrum och håller huset mörkt och ogästvänligt. Jag fick ingen uppmärksamhet. Vad som verkligen spelade roll var checken som kom tack vare att jag bodde där. Jag var en pratande, gående, andandes bunt av pengar. Det faktum att jag har saker jag behöver eller vill ha var inte en del av överenskommelsen tydligen. Jag känner inte riktigt några fler fosterbarn. I skolan beter jag mig som en normal trettonåring, låtsas som att jag har en normal, kärleksfull, fungerande familj. Lärare skulle inte direkt tro något annat. Jag hade dyra Nike-skor på mig och en vit Iphone 7. Grejen var bara att dem inte kommit från mina “föräldrar”, jag hade stulit dem. Precis som jag hade gjort med de nya, marmorfärgade hörlurarna, som dinglade från mina öron när jag satt på den slitna soffan. Ärligt, jag stjäl inte för att ha fina grejer. Jag brydde mig inte om materiella saker eller vilket märke som sitter på min tröja. Men i en värld där mina fosterföräldrar blev knarkare för ett par år för att jag var där, jag längtade efter att få skrika på någon. Den enda gången jag hade skrikit tillbaka på min fosterpappa fick jag en blåtira, så jag fick hitta nya sätt att få ut min ilska. En del av mig ville bli påkommen när jag stal. Jag ville bli konfronterad av säkerhetsvakterna eller polisen. Jag ville ha det där grova, högljudda motståndet. Eller kanske ville jag bara få uppmärksamhet även om det betydde att hamna i skiten. Att jävlas med ödet gav mig en sorts kick, som att stå högst upp på en klippa och se hur mycket du kan luta dig över kanten innan du faller. Spänningen i att kunna få hela ditt liv förändrat på några sekunder var bättre än att bli ”hög” i någon form och på senaste tiden var det något jag blivit väldigt ofta. Det var inte direkt att jag gjorde det för att “koppla av”, utan det var precis som med stjälandet. Jag gjorde det för kicken, för spänningen, för adrenalinet. Marijuanan gjorde något med mig jag inte kunde förklara.

Hittills hade jag varit bra på att komma undan med saker, men jag behövde mer. Inte kläder, elektroniska saker eller droger. Något mer sensationellt och uppfriskande. Jag har ingen aning om vad det betydde, bara att en djup saknad för något reste sig under min hud. Hälften av tiden mår jag så illa så jag tror jag ska spy, trötthet som kryper fast ända in i benen i min kropp. Andra hälften ville jag hitta på något vilt och spännande, mina nerver flimrar tills dem är fast i varenda vrå av min kropp. Vad höll på att hända med mig? Och mer viktigt, hur kunde jag få kontroll på det? Jag slet ut hörlurarna ur mina öron och slängde dem till andra sidan rummet. Huset var helt tyst men skrik och skratt kunde höras ekandes från gatan. Grupper av små barn sprang runt på vägarna och fnissade, förmodligen glada över att årets Halloween hamnade på en fredag så dem kunde få stanna uppe sent. Jag kunde föreställa mig deras leenden, deras munnar fyllda med godis av alla sorter. Jag kunde känna smaken av exalteringen i luften.

spänning och brott

119. OFRIVILLIG FÖRÄNDRING

Mina nerver kickade igång och jag flög upp ur soffan. Jag drog båda mina händer genom mitt mörka hår och tog några djupa andetag. Det blev en knut i min mage och jag kunde höra mitt eget hjärtslag i mina öron. Det höll på att hända igen. Det vidriga, märkliga känslan av hunger för något. Men vad? En känsla uppstod, det var som att varje nerv i min kropp blev genomborrad med 1000 nålar. Det var definitivt inte första gången. Utan en till tanke slutade jag gå i mina cirklar, tog tag i den svarta hoodien jag snott förra veckan och började gå mot ytterdörren. Jag stannade precis framför den, jag tvekade. Vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingen utklädnad, jag brydde mig definitivt inte om godiset. Nej, jag hungrade efter något annat. Något som inte var naturligt eller normalt. Jag tog tag i dörrhandtaget, tryckte ner det och tog mitt första steg ut. Utanför så kom den kalla vinden mot mig som en käftsmäll i ansiktet. Jag sniffade och kollade höger, sen vänster. Den svaga belysningen från gatlyktorna lyste upp min väg, den första gruppen av ”Bus eller Godis” skulle nog komma förbi här snart. Problemet var bara att jag inte ville vänta. Jag ville jaga. Jag lämnade min veranda och gav mig ut i mörkret, jag brydde mig inte om vilken gata jag tog först. Jag bara fortsatte gå med mina händer nedstoppade i fickorna för att skydda dem mot kylan. Jag tog den första gatan till höger när jag såg att den var mörkare och lite mindre befolkad. Jag stannade för att se mig omkring, men någonting i mig sa att jag skulle fortsätta gå, det var en doft i luften. Den var söt och ren, den påminde mig konstigt nog om såplödder.

125

Samtidigt var den provocerande oskyldig, vilket gjorde att jag ville hitta ägaren till den. En liten siluett uppstod lite längre fram, siluetten tillhörde en flicka, kanske runt åtta år. Hon sprang ner för sin veranda, det lysande skenet inifrån hennes hem försvann efter att dörren stängde sig efter henne. Snart efter det skuttade hon mot mig, hon hade en lång blå klänning som glittrade i mörkret. Hon var en av de många flickor som hade klätt ut sig som en prinsessa. Hennes silvriga tiara var för stor för hennes lilla huvud vilket gjorde att hon gick och höll upp den med ena armen. Hon nynnade på, vad det lät som, en glad sång. Korgen hon hade hängt på sin arm studsade upp och ner när hon skuttade glatt fram på vägen. Det ändrades när hon såg mig. Kanske kände hon ondskan som växte inuti mig, känslan som spred sig genom hela min kropp. När hon kom närmare och våra vägar möttes gick hon lite mer åt sidan så hon skulle komma längre ifrån mig. Det skulle inte hjälpa henne dock. Jag skulle kunna ta tag i henne och krossa henne utan mycket ansträngning. Jag skulle lätt kunna springa efter henne och fånga henne på max en sekund. Det fanns miljontals saker jag skulle kunna göra mot henne på en väldigt kort tid. Men skulle jag verkligen göra det?

spänning och brott

Mitt hjärta bultade i mitt bröst medan jag försökte lista ut vad i helvete det var som hände med mig. Höll jag på att bli galen? Varför behövde jag ha sån, vad det nu var. Respekt? Makt? Vänd om Douglas, skrek rösten i mig. Men min kropp var driven av en annan motor, en som inte var styrd av logik eller moral. Nej. Den var driven av saknaden, av hungern. Min kropp spände sig och likaså gjorde mina knytnävar. Jag visste inte vad det var jag sökte efter, men jag visste att jag behöver det nu för att överleva. Flickans söta doft var kvar i den kalla luften och sköljde sig över mig. Det tog varenda liten fiber av styrka att inte gå över till henne och ta den. Men hur skulle man kunna stjäla någons doft och hur skulle det ge mig vad jag behöver? Jag tvingade mina ben att fortsätta gå åt andra hållet, men när jag tog vad som skulle bli mitt sista steg åt det hållet, så ramlade hon. Hennes korg flög iväg på trottoaren. Sekunden hennes kropp slog emot marken så förstärktes doften jag känt ungefär gånger 1000. Det var en metalliknande doft blandat med blod, rädsla och frustration. Jag gick mot henne, jag såg hur hon försökte krypa ifrån mig på marken. Jag var framför henne nu trots att alla varningsflaggor i mig sa åt mig att vända.

Ju närmare jag kom desto mer kunde jag känna hur mycket mindre kontroll jag fick. Jag kunde bokstavligen känna smärtan hon kände, hennes lidande blev som en drog för mig som fastnade i mina nerver. När jag stod över henne såg jag ner i hennes vattniga ögon. Hon ryste och såg väldigt undrande ut. Förmodligen rädd. Jag var också rädd, rädd för vad jag kanske kommer göra. Hennes skakande ledde mig närmare henne, vilket tillförde mer smärta som jag kunde ta. Någon form av osynlig kraft drog i mig. Oförmögen att stå emot längre, så flippade jag. Jag tog tag i hennes arm hårt och drog upp henne så hon stod på sina fötter. Hon grät och försökte dra sig loss men jag tog ett hårdare grepp samtidigt som jag sneglade på skogsvägen en liten bit bort. Jag måste sluta, nu! tänkte jag. Men allt i mig sa till mig att släpa in henne där och äta på hennes söta energi. Hennes gråtande drog tillbaka min uppmärksamhet och jag kollade på hennes tårfyllda ansikte. Jag lyssnade på hennes hjärtslag, det slog så snabbt så man skulle kunna tro att det satt utanpå hennes kropp. Den doften jag hade känt tidigare, den som luktade som såplödder, den var borta nu. Jag tittade in i hennes ögon, blåa som havet men fullkomligt rödsprängda efter allt skrikande och gråtande, hennes ögon sa orden hon inte vågade säga. Hon bad mig att inte skada henne. Jag slutade. Min hand lossande från hennes arm och insikten om vad jag höll på att göra hade sönder mig till bitar. Vad i hela helvete var fel med mig?! Att sno och knarka är en sak, men det här var inte personen jag vill vara. Hur skulle jag kunna skada den här flickan? “F-förlåt…” muttrade jag tyst, mina tankar kom tillbaka till verkligheten. Mina ögon blev blöta och smärta likt nålar gick igenom mitt huvud. Jag visste inte vad det var som hände, men jag var rädd som fan. Rädd för sättet min mage hade 100 knutar just nu. Och för första gången på många år så blev mina ögon, faktiskt hela mitt ansikte, fyllt med tårar. Jag tog några steg och plockade upp hennes pumpaformade korg. “Varsågod, förlåt.”. Jag ville ge den till henne men hon backade bara från mig, fortfarande livrädd. “Jag borde inte ha tagit tag i dig sådär, förlåt. Det är såhär att…” Fotsteg gjord mig uppmärksam. “Elisabeth? Vad är det som händer?!” ropade en främmande röst i mörkret.

Emma Filipsson Puaschitz

120. otur Vi sprang snabbt, Sirener hördes bakom oss. Lågor restes bakom oss, hela parkeringen stod i lågor nu. Lyckan samt oron började växa i kroppen – Imorgon behöver du inte oroa dig, nu när han inte har en bil att åka i, sa Daniel. – A, vad skönt, inga blåmärken i ansiktet att gå runt i skolan med. – Vi får se hur lång tid det tar för hans mamma att spara ihop till en ny bil. – Aja, vi ses imorgon Danne. – Japp lycka till… – Vadå lycka till!? – Ja, med att inte bli påkommen– Aha, just det… ha de bra. Det var redan en ny dag och vårterminen hade börjat och Daniel

126

var sen till skolan igen. De goda nyheterna var att ingen Johan hade kommit för att ta in mig på en toalett, eller trycka mitt huvud mot en vägg medan en i hans gäng skulle sparka mig. Daniel kom en timma sent, jag frågade varför han var så sen men han sa att bussen var sen. Vid lunchen tittade en i Johans gäng på mig men jag försökte ignorera honom. – Du, det där vi gjorde igår var ganska roligt, sa Daniel. – Ja, men du, jag tror inte vi ska göra det igen, Daniel. – Vadårå?! – Ja, är du dum eller!? Det är ju kriminellt! – Ja men man får ju hålla tyst om det! – OCH! Jag vill inte! – Kom igen! Ha lite kul nu.

– Tycker du det är kul att vara känd hos polisen eller!? – Men har du inte lyssnat på mig eller, man får ju hålla tyst om det.

jag Daniel börja springa. Jag gömde mig på en tomt. Jag väntade på att Daniel skulle komma, men han kom inte. Polisbilen med sirenerna åkte förbi. Det jag såg då, var att Daniel satt i bilen.

– Okej, vi kan göra något spännande men inte elda upp en hel bilparkering.

Jag kom hem och la mig, klockan var halv tolv och mamma och pappa hade gått och lagt sig.

Jag ångrade mig genast, oron växte, som när vi vart jagade av polisen

Dagen därpå gick jag till skolan, som vanligt kom jag i tid och Daniel var sen. Efter att en hel lektion hade gått började jag undra varför han inte hade kommit, det var inget prov idag. Då kom jag på, han åkte ju med polisen igår. Jag ringde honom vid lunchen men fick inget svar. När vi hade slutat fick jag ett sms, det var från Daniel, Det stod såhär:

– Men vad ska vi göra då? undrade jag. – Vi kan väl spränga några brevlådor? – Visst… TRE, TVÅ, ETT! PANG! första brevlådan var sprängd och det var tjugo till på tur, samt tjugo smällare på tur. Vi sprang ner på gatan, nån tant i ett hus skrek till oss. ”JAG SKA RINGA POLISEN ERA UNGJÄVLAR!” Daniel bara skratta medan jag kände en skugga resa sig upp över mig. Smäll efter smäll rörde vi oss ner för gatan, nu var det bara en smällare kvar, stunden vi la ner den hördes sirener komma nära. Jag sprang och ropade på Daniel, men han stod kvar för att få se trä flyga i luften. Jag hade sprungit hela vägen upp till den första brevlådan. När jag kollade bakom mig såg

”Jag kunde inte svara förut, av vissa anledningar. Jag var hos polisen. Jag tänkte bara säga att jag ska byta skola, samt stad så vi kommer nog inte träffas något mer.” Jag svarade med att jag var ledsen att jag sprang iväg och svek honom men det enda svar jag fick var en glad smiley. Jag förlorade min enda vän. Varför gjorde jag det där, jag visste att någon av oss skulle ha otur.

David Andersson

Randy låg och led av smärta. Aron är tvungen och lämna platsen när han hörde polissirener. Han gav upp att försöka väcka Randy som just blivit skjuten av en av deras motsatta gängmedlemmar. Med blod på sina händer, från att rört vid Randys bröstkorg, sprang han. Där lämnade han sin bästa vän. Sin bror och även kusin. Den närmaste han hade och nu hade han förlorat honom. Med den tunga klumpen i hans hals tog han hastigt obetänksamma steg i undran om vart hans son tagit vägen. Dagen därpå var inte de förskräckande överraskningarna slut. Farbror Dominic var fast besluten att om Aron inte hjälpte till och hämnades på 211 street-gang, som mördade hans son, fick inte Aron stanna hemma hos farbror Dominic. Eller vara en av gängmedlemmarna. Tankarna snurrade i Arons huvud. Om farbror Dominics idé om att hämnas. Halva av honom ville men andra halvan ville det motsatta. Han tänkte på om Dominic skulle kunna ta hand om lilla Enzo. Det verkade inte lätt, det kändes tungt och svårt. Just för att Dominic var en hård, grov och hänsynslös människa. Enzo behövde en pappa som ledde honom till en bra väg. En som lärde honom respekt. Uppfostrade honom väl. En ärlig man som visade honom uppmärksamhet. Och Dominic var absolut inte rätt person. Aron valde att vara en bra pappa åt sin son. Ifall han hämnades skulle han inte få sin kusin Randy tillbaka heller. En till risk var att han kunde åka fast för mord. Då blev lille Enzo utan pappa och mamma. För hans mamma satt redan inne. Efter farbror Dominics utbrott hade Aron inte något val. Han gick in i rummet och samlade hastigt sina kläder i den första säcken han kunde hitta. Sen gick han vidare och gjorde detsamma med sin sons kläder. Han tog några steg och vred runt sina fötter samtidigt som hans nacke följde med, sökande efter hans bilnycklar. Han drog och tog upp saker och kastade grejer lite här och där för att se om nycklarna fanns bland dem. Till slut hittar han dem och tog tag i sin sons hand. Han vände sig om och insåg att han fick fundersamma blickar från olika håll. Utan att säga hejdå eller någonting gick han ut med sin son i sin högra hand och den lilla säcken i den andra. Han bredde ut sina axlar och spände dem medan han gick mot dörren som om han ville visa att han var stark och inte behövde någon vid sin sida just för tillfället. Aron kom till bilen hållande sin sons hand. Han släppte säcken tröttsamt och började möblera om. Han la sittstolarna åt sidan så madrassen fick plats. Sen bäddade han den åt sin son. Han la färgglada ljuslyktor inuti i bilen så de kunde använda dem som lampor när det blev mörkt. De låg där en stund, sen började Aron

läsa upp en av sina egna noveller för sin son tills han somnade. Aron hade svårt att sova. Han tänkte på alla dåliga situationer han hade fått stå ut med. När hans mamma och pappa mördades. När han var nära på att förlora sin son. Han tänkte på Randy som han förlorat nyligen. Och hans flickvän som fick sitta inne som offer för hans skull. Han satte sig upp och tog upp sina knutna nävar framför sig och slog ihop dem. Klumpen i hans hals blev större och snart började tårar falla. Sedan öste de ner för hans kind. Han ville tänka på positiva saker, skaffa jobb, hyra hus och allt annat mer som en normal familj lever. Men så enkelt var det inte. När han hade blivit av med sitt körkort, kommit ut nyligen från fängelse, hoppat av skolan. Då blev det svårt att hitta jobb. Och alla hans drömmar som han drömt om, medan han satt i fängelse, allt han ville när han kommer ut var, att göra allt rätt och lagligt men så enkelt var det inte.

spänning och brott

121. pappa i en tidig ålder

Solstrålarna läckte genom tygen i bilfönstren. Det var en tidig morgon. Lille Enzo var redan vaken och åt en liten hård brödbit. Två timmar senare letade dem båda jobb tillsammans, i butiker, rengöring, bärare. Vad som helst. Så länge det var jobb och han tjänade lön nöjde han sig. De tog liten paus och åt sen gick de till fängelset där hans mamma var. De gick i en lång hall tills de kommer till en skylt. Kvinnoavdelningen stod det. Sen så svängde de och satte sig på varsin stol. Aron tog upp luren. Detsamma gjorde Enzos mamma bakom glasväggen och så påbörjades deras konversation. Det var kväll och de var tillbaka i bilen. Aron satt och tvivlade på om han skulle få jobb. Han och hans son kunde inte gå runt och svälta ihjäl längre. Dagen därpå hittade de äntligen jobb i en bankaffär. Aron kastade sig på sin son och bar upp honom av lycka. Han kramade honom så hårt han bara kunde. Nu hade han fått sin chans att visa hur bra en far ska ta hand om sin son. Arons lön räckte nu till att hyra lägenhet och till och med mat under ett helt dygn. Arons lyckliga och fantastiska liv hade bara börjat. Han var upptagen med att jobba varje dag i veckan. För att försörja och öka sin lön var han den sista som hämtade sin son på skolan. Aron och Enzo satt runt köksbordet och åt middag när någon knackade på dörren. De kollade på varandra med förvånande blickar då de inte var vana vid att inte få besök. Innan Aron ens hann ställa sig upp hördes samma ljud. Efter han hade låst upp låset och tryckt på dörrhandtaget öppnades dörren. Och han möttes av ett glädjerik leende.

127

Han smittades av det och kunde inte låta bli att få ett leende i ansiktet. Ett litet tag trodde han att han dagdrömde. Han kunde inte tro att människan framför honom just stod framför deras nya hem. Bakom Arons ena ben stod den lille Enzo, han var också överraskad och ropade ”MAMMA!” med en pipig och glädjefull röst. Familjen gick in och firade tillsammans. Men glädjen varade inte så länge till, en människa försökte hastigt och obetänksamt få upp dörrhandtaget. Är det fler överraskningar som väntar på oss idag? sa han med en glädjerik röst medan han blängde på dörren. Han öppnade och där stod farbror Dominic med en pistol, riktad mot någon bakom Aron, mot Enzo och hans mamma. Dominic hann inte förklara innan han tänkte skjuta. Men Aron ifrågasatte honom med en förklaring om varför han dök upp med en pistol i handen. Riktad mot hans fru och barn. “De har tagit allt, mitt hus, min familj. De har dödat mina män” sa Dominic med en sorgsen röst. Man kunde känna ångesten och det bedrövliga som hänt. Sättet på hur han pratade. Han bet sig i läppen, blundade och skakade på huvudet långsamt. Som om han spelade upp scenen i sitt huvud. Scenen kring vad som hade hänt hans gängmedlemmar. Sedan fick han ut allt det här skulle inte hänt om inte du hade valt den där

jäkla horungen framför mig. ”Mig!” upprepade han som om han var någon värdefull person som skulle kunna betyda något. Handen han höll pistolen i darrade. Allt han såg var skott som flyger. Polis som sköt den enda familj Dominic hade. Aron stod där blickstilla, hopplös och chockerad. Allt skedde för snabbt. Två skott avfyrades. Efter en kortvarig paus hördes ett brölande vrål efter hjälp, sedan avfyrades ännu fler skott som träffade. Aron satt där med pistolen som dödade hans son och flickvän. Han kunde inte göra något han kunde inte hjälpa. Så ångestfull att han riktade den mot sitt huvud innan han hann bli avbruten. Men inget skott avfyrades. Det var väl inte nödvändigt, säger polismannen. Aron suckade, vred på sin nacke och log mot polismannens håll. Gående tog han tag i sin hand och riktade vapnet mot polismannens håll och avfyrade fyra skott. Sen riktade han den mot sig själv, två snabba klick och Aron låg på marken medvetslös. Polismannen kallade på förstärkning. En vecka senare kom ingen på deras begravning.

Amino Hassan

spänning och brott

122. PENGARNA I BÅTEN Jag vaknar klockan sju av min väckarklocka och tar upp telefonen och blir bländad av ljuset. Jag går upp och sätter på mig mina kläder som jag la fram dagen innan. Jag ringer Anton och hör om han är vaken. Anton var redan klar för att åka till sjön så jag skyndar mig. Efter tio minuter blir jag klar. Jag går ut till min grå cykel och ringer Anton och säger att jag är på väg. Jag cyklar på vägen mellan husen och tänker hur dött det är men det är ju ändå kvart över sju på en lördag. Jag närmar mig skogskanten där vi skulle träffas. Jag kommer fram och ser Anton. Vi cyklar in i skogen och det blev lite läskigt kanske för det var kallt och lite mörkt bland tallarna. Framme vid sjön ser jag att det är en båt där vi låser fast cyklarna och går fram till båten den sitter bara fast i ett rep som är knutet i ett träd. I båten ser jag att det är som ett täcke Anton tar bort det som ser ut som ett täcke och under där ligger det fiskegrejer och åror. Anton knyter upp repet och drar ut båten en bit och ber mig hoppa i båten. Jag hoppar i och sen puttar Anton ut oss medan han hoppar in. När vi kommer ut en bit börjar Anton se så båten är hel han gungar och slår och drar men inget händer så den är väl hel antar jag. Vi ror in mot en vik som man bara kan nå med en båt. Vi börjar fiska och Anton börjar rota bland grejerna. Anton hittar några bra drag som han tar. Jag blir nervös men vågar inte säga till honom. Sen kollar jag bakåt och försöker se om någon ser oss. Då ser jag ett rep i baken på båten jag drar upp repet och där är en låda. Jag ser på Anton och han ser bra glad ut och säger till mig att öppna så jag öppnar. I lådan ser jag något som ser ut som en duk. Jag tar bort duken och ser en plastpåse med pengar med massa tusenlappar i. Anton ser pengarna och blir nervös. Vi tänker på vad vi ska göra så vi ror in i viken bland vassen och gömmer oss och fortsätter leta i lådan men vi hittar inget mer. Anton tar pengarna och slänger ner lådan och ror mot land. Vi hoppar av båten vid en stenkant och sätter fast båten med ett rep sen bara springer vi in i skogen, vi gömmer oss under en gran. Vi pratar och pratar om vad vi ska göra med pengarna. Vi kommer fram till att vi ska gömma pengarna och hämta dom om en vecka så vi hittar ett dött träd och gräver ner pengarna. Plötsligt hör vi något, vi fryser till och kollar åt alla håll, sen springer vi mer och mer in i skogen. Efter sju minuter så stannar vi helt andfådda. Vi gömmer oss under en gran igen sen efter en kvart så smyger vi tillbaka. Vi kommer närmare cyklarna och då ser vi att båten inte ligger vid stenkanten där vi lämnade den. Vi letar efter båten tills vi ser den vid en ö. Så vi springer till cyklarna och låser upp låsen och sen cyklar vid den smala stigen. Vi kommer ut från stigen och cyklar mot Ica. Vi kommer fram till Ica och cyklar bakom affären där vi brukar vara efter skolan med

128

typ tjugo pers men nu är det en tom gammal lastbilsavlastning. Vi kollar runt sen tar vi fram pengarna och räknar. När vi räknar och kommit till 1500 så får jag någon dålig känsla. Jag vill bara slänga pengarna och dra men Anton vill säkert inte det så jag är tyst. Efter fem minuter av räkning fick vi det till 5000 min känsla blir bara värre. Anton delar upp pengarna i två delar och ger mig 2500 och jag gömmer det i min fiskelåda. Sen går vi in på Ica och köper en läsk och några godisar och går tillbaks och sen pratar vi om vad vi ska göra med pengarna och varför dom gömmer pengarna. Vi misstänker att de har någon knarkbutik på ön och gömmer sina pengar för att de är svarta men dom kan ju gömma dom inne under sängen eller något. Vi bestämmer oss för att gömma pengarna. Vi går in på Ica och köper plastpåsar sen går vi bakom Ica igen och lägger ner pengarna och sen går vi under en trappa i cement där vi sen gräver ner pengarna. Anton gräver ner sin under första trappsteget och jag gömmer mina under sista trappstegen. Vi cyklar på den smala trottoarkanten som leder hem till mig. Vi kommer hem till mitt gula trähus och går in vi går mot mitt rum som är på övervåningen. Sen sätter vi oss i sängen och spelar och småpratar. Efter en timma så bestämmer vi oss för att gå ut. Vi tar cyklarna och cyklar mot sjön vi kommer fram till den lilla sjön där vi sen ser att båten ligger där vi hittade den. Vi tar det lugnt så att de inte misstänker oss. Vi går och låtsas att vi inte har varit här innan. Vi går mot udden närmast ön så att vi kan spana på ön medan vi fiskar. Vi kommer fram till att de har mera pengar någonstans annars skulle de ha kollat så pengarna var kvar. Vi funderade på om vi skulle ro över till ön. Vi tänkte först ro över men om de ser oss så skulle de misstänka oss så vi tänker simma över. Vi sätter igång att simma det är som tur långgrunt. Vi kommer över till ön. Vi kollar runt men ser inget. Vi går in i ladan det var ganska kallt och läskigt. Det fanns inget i ladan förutom några tomma tunnor och dammigt hö. Vi förstår att ingen gömmer något här. Vi kollar runt på ön efter fiskeställen. Vi hittar inga bra ställen så vi simmar tillbaka till stranden. Vi cyklar hem och pratar om pengarna vi hittade vi kommer fram till att vi kan köpa en båt och sen delar på pengarna för att köpa fiskedrag. Sen kom vi på tanken att våra föräldrar kommer undra om vart vi fick pengarna vi kommer fram till att vi bara kan säga att vi sålde fiskespön och drag och gamla saker. Vi kommer hem och säger att vi ska köpa en båt. Vi hittar en bra båt på Blocket och vi åker och köper den och några drag.

Måns Johnson

123. PISTOLEN Det var kallt ute. Det var vinter och nästan sista dagen innan jullovet, han tänkte att det skulle bli skönt med lov. Han gick till skolan. Det var en lång väg, han kände hur vinden piskade i ansikte och hur hans fötter börjar domna bort. Men till slut kommer han fram till skolan och där såg han att det hade kommit tre nya killar i klassen. De ser farliga ut tänkte pojken men han gick fram till dem och hälsade och sa ”Hej jag heter Andreas vad heter ni?” Killarna bara suckade jag kände något konstigt i kroppen något som jag aldrig känt förut jag kände att jag fick rysningar i hela kroppen. Jag bara vände mig om gick tillbaka till min bänk och tog upp matteboken. Jag hade ingen lust med matten längre så jag gick till matsalen och satte mig och väntade på att vi skulle ha nästa lektion. Jag satt och kollade på min telefon när de tre killarna plötsligt kommer och säger ”Tjenare skolkarn, är du här?”. Jag svarade tillbaka men tyst ”Ja, jag tycker inte om matte”. De gick fram till mig och sa ”Fan får man sitta där eller ”Nej, jag vill nog helst sitta själv”. ”Vad då? Är du rasist eller?” frågade en av killarna. Jag svarade ”Nej, är du det eller?” De tre killarna kollade konstigt på mig och sa ”Passa dig jävligt noga, du kan råka riktigt illa ut”. Jag tänkte att det nog var bäst att bara vara tyst. Killarna gick iväg och satte sig vid en annan bänk. Jag tänkte ”Nej jag tror inte jag vill gå på nästa lektion heller”. Sista lektionen bestämde jag mig i alla fall för att gå till läraren och säga vad jag tyckte. men när jag kom fram till dörren så stod killarna där som ett par vakter och frågade ”Vad ska du säga då?”. Jag sa ”Nej, ingenting” Killarna suckade och jag tänkte att jag inte kunde säga något till läraren för då kanske de skulle slå mig. Dagen efter sa jag till min mamma ”Jag är sjuk. Jag vill inte gå till skolan” Mamma sa ”Det måste du och jag tror att du ljuger”. Sen sa jag sanningen: ”det är tre killar i klassen som inte är så schyssta mot mig”. Mamma svarade ”Ja, nu håller du på och ljuger igen” så jag fick gå en kall morgon igen till skolan. Klockan var ungefär halv åtta och skolan skulle börja åtta så jag hade riktigt bråttom För det tog 40 minuter att gå hemifrån mig till skolan.

124. rosengård Jag hade precis flyttat in i vår nya lägenhet i Rosengård när jag hörde skott den första gången. Då gick jag och frågade mamma vad det var och hon svarade ”bry dig inte om det, du borde vänja dig nu när vi har flyttat”. Nu hade det gått två dagar sen vi hörde skottet och det var första dagen jag lämnade lägenheten ut till parken. När jag är på väg till parken får jag syn på ett gäng i åldern 16-20 år, då tänkte jag gå fram och skaffa nya vänner. Jag gick fram och sa ”tjena grabbar, mitt namn är Anton och jag är ny här”. Då svarade dom med en aggressiv röst att jag skulle sticka därifrån innan vi skjuter dig. Då gick jag genast därifrån. Jag gick till andra sidan gatan och då fick jag syn på ett till gäng. Jag gjorde samma sak, gick fram och sa: ”Hej, jag heter Anton”. Då svarade dom lite snällare ”tjenare”. Jag frågade om jag fick vara med dom och dom sa absolut. Det hade gått fyra dagar sen jag träffade det där gänget som jag fick vara med men när jag kom tillbaka så var dom helt annorlunda. Dom var jättearga på mig när jag frågade dom varför dom var arga på mig så svarade dom ”du är en tjallare”. När dom sa att jag var tjallare så frågade jag ”vad har jag tjallat”. Dom svarade med en stark röst att du har tjallat att vi har en pistol. Då tänkte jag ett tag och kom på att dom inte ens hade

Till slut kom jag fram till skolan och där stod killarna igen. Jag gick förbi men dem bara kollade på mig. Ena killen satte ut benet så att jag ramlade och slog mig i ansiktet och började blöda näsblod. De andra killarna började skratta och jag fråga ”vad var det som var så roligt? Jag ramlade faktiskt”. Killarna bara ”det var vi som fällde dig”. Jag tänkte ställa mig upp och slå dem men de var tre stycken och jag kan inte ta tre stycken samtidigt. ”Passa er jag ska skicka några kompisar på er” och killarna backade lite men en av killarna (ledaren), gick fram och slog till mig i huvudet och sa ”du hämtar ingen för då blir du grovt nedslagen”. En dag när jag kom hem kom jag på att jag måste ha nånting med mig ifall att dom skulle slå mig igen. Jag gick in i pappas rum kollade alla byrålådor och hittade en pistol. Jag satte pistolen i byxorna och tyckte det kändes bra. Nästa morgon gick jag upp men sa ingenting till mamma, tog pistolen, sätter den i byxorna och bestämde mig för att gå till skolan lite tidigare än vanligt. Mamma frågade ”ska du gå nu?”. Jag svarade ”Ja, jag känner att jag måste komma i tid idag”. Jag gick iväg och funderar på vägen dit ska jag verkligen göra det här? Jag ser en av killarna och hör honom ropa på mig när jag kommer ”här kommer tönten” jag tar händerna bakom ryggen, laddar pistolen och går framåt men jag visar aldrig pistolen för jag vill inte göra något innan dom gör något mot mig. Jag kommer fram och dom tar tag i min tröja och säger att jag måste gå in på lektionen. ”Du ska inte vara här ute lillen”. Jag sa ”Jo jag får vara här hur mycket jag vill”. Det kommer fram en kille för att slå mig i ansiktet. Jag tar fram pistolen, tar av säkringen, och laddar den sen en gång till för att visa dem. Jag riktar den mot ena killens huvud och säger ”passa dig” Senare på dagen så kommer dom tillbaka fast då har dom tjugo stycken personer med sig. De har ringt polisen så att polisen ska ta min pistol och ringa hem men killarna följer efter mig hem. När jag kommer hem och sätter mig i soffan och tittar på tv hör jag en smäll i dörren. Alla killarna kommer in, jag hämtar pistolen och riktar den mot ledaren och säger ”gå annars skjuter jag dig” men killen säger ”nej, du vågar inte”. Jag laddar den och skjuter honom i benet, han kastar en sko på mig.

spänning och brott

Det var en gång en kille som inte tyckte om skolan Han hade pratat med sina föräldrar om det men båda sa ”Nej, du måste gå till skolan för ditt eget bästa”. Han bestämde sig för att gå till skolan dagen efter.

Isac Hultgren

visat ett vapen för mig. Det sa jag till dom men dom trodde inte mig så dom tog upp pistolen och siktade på mig. Då sa jag ”snälla snälla skjut inte”. Då sa dom” stick” och sköt rakt i mitt huvud och allt blev svart. Sen när jag vaknade upp på sjukhuset så kom doktorerna och pratade med min mamma och sa ”din son kommer ha glömt bort allt och ha ett handikapp som gör så att han har glömt bort all. Vi hade tur att vi kunde rädda honom det var mer chans att han skulle dö än att han skulleöverleva, så han har haft väldigt tur”. När Anton hade varit på sjukhuset i två veckor så fick han gå hem igen. När han och hans mamma kom hem så började dom träna direkt för att Anton skulle komma ihåg sitt namn igen. Efter Anton och hans mamma Maria hade tränat i två månader på olika grejer som hans namn och räkna så bestämde Maria sig för att gå ut och leta efter dom som sköt hennes son nästan till döds. Efter tio minuters letande så hittade hon ett gäng som såg misstänkta ut. Då gick Maria fram och frågade ”var det ni som sköt min son?”. Då svarade en i gänget ”vem är du din kärring”. Då svarade Maria ”jag är mamma till pojken som blev skjuten i huvudet här i närheten”. Då svarade killen ”vi skulle vilja hjälpa till men vi vet inte vem det är

129

för vi tycker inte heller om gäng som tar upp vapen, då är man inte riktig man”. Innan Maria gick så sa hon ”tack i alla fall” och gav en lapp till en kille i gänget och sa ”ring det här numret om ni får reda på nåt”. Killen sa ”absolut”. När det hade gått två dagar sen Maria träffade det där gänget så fick Maria samtal från polisen. ”Hej, det här är polisen från Malmö kommun och vi ville bara meddela att det inte går så jättebra med utredningen av din son”. Maria svarade med en arg ton och sa ”ni kan inte hitta nån eller några i det här landet, ni är inte riktiga poliser”. Poliserna svarade ”vi försöker med allt, men det är svårt att hitta dom som sköt eftersom det är så många gäng i Rosengård”. Samtalet slutade med att Maria sa ”jag kommer att hitta dom som sköt min son”. När det hade gått en vecka sen Maria fick samtalet från polisen så fick Maria ett till samtal från ett okänt nummer. Maria svarade med en arg ton ”vem är detta”. Då sa personen ”jag vet vem som sköt din son”. Maria frågade ”vem var det som sköt?”. Killen i mobilen sa att ”det är en kille som har en röd keps och långt hår, han brukar ha en svart Nikejacka med röda ränder”. ”Tack” sa

spänning och brott

125. skepnaden Då var jag här igen då, tänkte jag tröttsamt för mig själv. Ytterligare en natt på gatan. Om jag skulle ha gissat så skulle jag nog ha sagt att det var fredag, vilket skulle ha inneburit att detta var den fjärde natten på gatan och det andra trapphuset jag hade blivit utslängd ur på bara den här veckan. Jag började sakta men säkert ta mig ned för gatan mot den gamla vanliga återvändsgränden på gathörnet. Som tur var fanns det gott om tomma återvändsgränder klockan tolv på natten. Det stank ruttet kött och jag fick som vanligt nästan smaken av blod i munnen när jag såg de tre veckor gamla liken som hade blivit dumpade i hörnet av min vanliga gränd av den lokala kartellen. Trött som jag var så lade jag mig bara rätt upp och ner i hörnet av gränden. Kölden var enorm och med endast en liten yllefilt så hade jag inte alls mycket till skydd. Tröttheten som kom av bara tre timmars sömn började också spela in. Precis när jag var på väg att sluta ögonen och somna till så skymtade jag något svart i mörkret en bit framför mig. Första tanken var “jag är så jäkla trött, det är säkert bara en inbillning” men så fort jag var på väg att somna till igen så kändes det som om skepnaden kom närmare. Återigen tänkte jag “det är säkert bara för att jag är trött” men denna gång var den inre rösten inte alls lika självsäker. Minuterna gick och för varje gång jag precis var på väg att somna så kändes det som skepnaden kom närmare och närmare. Efter cirka två minuter kändes det som om att skepnaden endast var några få meter framför mig. Adrenalinet pumpade på högvarv men jag satt kvar där i hörnet helt knäpptyst. Dödstankar började fara kors och tvärs genom skallen på mig. För en halv sekund så var jag helt säker på att detta skulle vara slutet för mig. Så helt plötsligt började jag tänka på hur jag faktiskt hade hamnat i denna situation från första början. Den tjugosjunde november 2015 var dagen då det hände. Santa Blanca-kartellens främsta dödspatrull var utskickade för mina föräldrar. För mig var det en helt vanlig dag, jag hade varit i skolan och på fotbollsträningen som vanligt. Jag hade till och med tänkt för mig själv att “just idag ska jag vara lite extra tacksam till pappa för han alltid ställer upp och betalar så att jag får spela fotboll”. Den tanken kom jag snart att få ångra. Klockan var inte så sent, bara kring fem på kvällen. Precis när jag skulle svänga in på uppfarten till huset på min lilla BMX-cykel så hörde jag ett gällt skrik. “Mamma” var min första tanke. Först så tänkte jag att det helt enkelt bara måste vara något djur uppe i bergen men efter bara ett fåtal sekunder hördes ett till skrik, denna gång mycket högre. Jag rusade fram till husgaveln och hukade mig under vårt trasiga köksfönster för att lyssna. Rösterna av tre okända män trängde sig ut till mig. “Vart är våra pengar?” hördes

130

Maria. ”Inga problem ” svarade personen i mobilen. Men innan samtalet slutade sa Maria jag har en till fråga ”kan du fixa en pistol till mig?”. Då svarade person ”jag kan fixa men inte gratis”. Maria frågade för hur mycket hon kunde få en pistol. Då svarade person för två tusen. ”Ok, vart ska jag gå för att får pistolen?”. Mannen sa Anderssons väg 8. Nästa dag tog Maria bilen mot Anderssons väg 8. När hon var framme så såg hon bara en källardörr. Hon gick fram till dörren med en förvånad blick och knackade på dörren. En man öppnade och sa ”var det du som skulle köpa pistolen?”. Maria svarade ja. Då frågade mannen ”har du pengarna?”. Hon svarade ja och gav pengarna till mannen. Han sa tack och gav pistolen till henne. Hon lämnade källaren och började åka mot Rosengård. Efter att hon hade kört i tjugo minuter var hon framme i Rosengård igen. Där gick hon fram till gänget som sköt hennes son. Killen som var chefen i gänget visste vem det var. Båda drog upp pistolen samtidigt. Efter det var det enda man hörde ett skott.

Mirel Beckovic

från en av männen. En välbekant röst i form av pappas svarade “ni ska få era 3000 men jag har inte pengarna just nu, ni måste ha lite tålamod”. En kall kåre steg upp längs ryggraden på mig och jag har nog aldrig haft så mycket gåshud. “3000”, det var den siffran som pappa hade betalt till fotbollsklubben för att jag skulle få spela. Jag förstod vad som var på väg att hända härnäst. Utan att tänka mig för tog jag ett språng in i huset och in i vardagsrummet. Jag hann inte längre än till tröskeln. Ljudet från den mörkklädde okände mannen ekar än idag i mitt huvud: “El-Suenio, ger inte andra chanser”. Sedan hördes två intensiva smällar och två höga dunsar. Ljudet kom ifrån männens revolvrar och mamma och pappas kroppar som föll ihop ned på golvet. Innan jag ens hann skrika träffade kolven på en av männens vapen mig rakt i bakhuvudet. Världen svartnade runt om mig och jag föll pladask ned på golvet bredvid mamma och pappa. När jag sedan vaknade upp befann jag mig i just detta hörn som jag är i nu. Antagligen körde männen iväg med mig och dumpade mig i hörnet för att dö, bara så att de själva skulle slippa göra det “smutsiga arbetet”. Egentligen klandrar jag dem inte, vem vill ha ett barns död på sitt samvete liksom. Däremot så har dessa fem år sedan händelsen varit rent helvetiska, nästan som tortyr, så det hade nog nästan varit mer humant att göra slut på allting i huset bredvid mamma och pappa. Därför fruktade jag inte längre slutet. Med den tanken i huvudet återvände jag till “verkligheten” och var helt beredd på att möta skepnaden. I total tystnad och kroppen på helspänn satt jag där i hörnet och väntade. Det var svårt att försöka bilda sig en tidsuppfattning. Efter ett tag kändes det som det hade gått flera minuter. Jag tänkte bara att det är omöjligt att flera minuter kan ha gått utan skepnaden försökt närma sig. Trots att jag hade bestämt mig för att inte längre frukta döden så ville jag fortfarande inte bara rusa fram som en idiot. Till slut kom jag ihåg att jag hade mitt gamla armbandsur på mig. Jag tog en snabb titt och den visade att klockan var strax efter ett. Först kopplade jag inte riktigt men det tog inte lång tid innan jag insåg att jag hade legat i hörnet i nästan en timme. En våg av lättnad for genom kroppen när det gick upp för mig att om någon faktiskt skulle vara ute efter mig så skulle den nog redan ha gjort sitt drag. Innan jag ens hunnit reagera var jag uppe på två ben och smög genom gränden. Även fast jag var fast besluten om att det inte kunde finnas en till människa i gränden så kunde jag ändå känna kroppen vibrera i rädsla. Nyfikenheten tog dock över och jag vågade mig på att röra mig snabbare. Plötsligt kände jag hur fötterna stöp till på något. Det kändes som poletten äntligen trillade ned när jag insåg vad jag stod på, ett stort svart lakan…

Hannes Lundåsen

126. SKOLBRANDEN

De hade en kort rast på fem minuter, sen skulle de ha engelska. Precis när lektionen började sa Daniel att han skulle gå på toa. Lektionen började med en tråkig lång genomgång. Det kändes som den aldrig skulle ta slut. Efter femton minuter skulle de börja skriva, men Daniel hade inte kommit tillbaka. Plötsligt…”Pip Pip Pip Pip Pip, Attention! Fire has been reported in the building”. Alla reste sig upp och gick ut ur klassrummet. När de kom ut i korridoren så svävade röken som ett åskmoln i taket. Linus kände att det verkligen var på allvar. Röken kom från en toa i mitten av skolan. Plötsligt kom han och tänka på Daniel igen. Han hade inte kommit tillbaka än. Linus kände sig lite ensam och övergiven eftersom Daniel var hans enda kompis. Det stod lärare och skrek att man skulle skynda sig. De gick ner för trapporna till skåpen. Han tog ut sina skor och sin jacka, klädde på sig det och gick ut. Det var trångt när alla skulle ut samtidigt. Han gick till platsen deras klass skall samlas vid brand, men när hela klassen hade kommit och lärarna skulle räkna så saknades en person… Daniel. Plötsligt hörs sirener och man ser blinkande blåljus. Tre brandbilar, två ambulanser och två polisbilar kommer och parkerar bredvid entrén. Trots att Linus klass står över hundra meter bort så känner man lukten av brandrök. Från taket ser man att det ryker massor. Brandmännen springer in. Alla klasser får bara stå och vänta. Poliserna står framför skolan och väntar på information från brandmännen. Alla står och fryser och väntar. Linus står mitt i folkmassan, själv, utan Daniel. Efter ungefär en halvtimme sa poliserna att alla måste gå hem. Ingen fick gå in och hämta något så Linus fick gå hem utan jacka. När han gick hem kände han sig lite rädd för att Daniel skulle blivit kvar där inne och brunnit upp.

När han kom hem var Linus mamma hemma. Han berättade om branden. Hans mamma sa att allt kommer bli bra eftersom brandmännen är så bra på sitt jobb. Plötsligt ringde det på Linus mobil. Det var Daniel. Han tog upp telefonen och svarade: – Hej, sa Linus – Tjena, det är Daniel. Det var jag som eldade men det var inte meningen att det skulle börja brinna så mycket. Linus blev helt yr i huvudet och ramlade ihop på golvet. Han återhämtade sig och tog telefonen. – Men var är du nu, sa Linus. – Jag ligger och gömmer mig för polisen i en buske, du får inte anmäla mig. – Kom hem till mig, så kan du gömma dig här, sa Linus. – Okej, jag kommer, sa Daniel Linus berättar allt för sin mamma och Daniel tror att han ska få gömma sig men Linus och hans mamma ringer Polisen. Linus känner sig jättedum och att han sviker sin bästis men han har ju faktiskt eldat massor i skolan. Det är ett väldigt allvarligt brott. En civil polisbil kommer och poliserna gömmer sig inne i Linus hus. Efter ett tag ringer det på dörren. Det är Daniel. Han kommer in i hallen och då händer det som Daniel inte är beredd på, poliserna kommer fram. De tar tag i Daniels armar och går ut. Linus står och ser hur poliserna släpar Daniel till bilen. Linus hör hur Daniel skriker: – Jävla svikare, jag trodde jag kunde lita på dig, att vi var kompisar. Nästa dag på morgonen sitter hans mamma och läser tidningen och Linus går fram till henne. Han ser på framsidan och får en chock, en bild på en massa betong som har rasat och allt är helt utbränt ända ner till grunden. Det är skolan som är helt uppbrunnen. Den var bara fyra år. Han tänker vad som kommer hända med Daniel. Hans mamma sa att hon hade fått ett mejl om att skolan är inställd i minst tre veckor. Efter fyra veckor satt han återigen på den tråkiga engelska lektionen och lyssnade på genomgången. Daniel är nu skyldig att betala en halv miljard kronor och så får han inte bo hos sina föräldrar längre.

spänning och brott

Det var en vanlig måndag och Linus gick till skolan. Det var en kall och regnig dag. När han kom fram till skolan träffade han sin vän Daniel. Linus tycker att Daniel är en snäll person. De lade in kläderna i skåpen och gick sen upp för de rena fina trapporna. Skolan var nästan nybyggd. De gick in i klassrummet. De skulle ha svenska. Linus och Daniel hatar svenska. De skriver noveller och det tycker de inte om för att skriva mycket text är jättejobbigt. De jobbade hela lektionen.

Axel Lindgren

127. snattarna Läraren hade just ställt frågan till Leo om han visste vad en ekvation var. Leo svarade att en ekvation var när det finns x, y och z med i ett tal. Leo fick rätt och beröm för sitt välutvecklade svar. Han kände sig stolt.

sen så tänkte han att han bara hade de två vännerna att vara med och ville lära känna Yasin och Jakob. De verkade coola och roliga tyckte Leo.

Leo var tolv år och hade börjat i årskurs sju. Han gick på Nyköpings högstadium Alpha och bodde i Nyköping vid centrum. Det var en liten stad där det bodde ungefär 55 000 invånare. Leo var en schysst pojke som inte hade så många vänner i staden och hans bästa vän Gusten var bortrest till USA, på semester i två veckor. Istället så hade Leo bestämt sig att vara med sina två vänner Yasin och Jakob. Leo kände de ganska så bra och visste inte så mycket om vad de brukade göra på rasterna i skolan.

– Vad ska ni stjäla för något, frågade Leo innan de gick in i affären.

Klockan var fyra, det var sent på eftermiddagen och det började redan bli mörkt ute. Efter skolan skulle Leo gå hem och då mötte han Yasin och Jakob. – Ska du med till affären runt hörnet, frågade de. – Visst, vad ska ni köpa? svarade Leo. – Vi ska baxa saker i affären, sa Yasin. – Vad menar du? – Jag menar att vi ska sno saker i affären. Leo tvekade först, men

– Det är klart att jag vill följa med, svarade Leo. – Vi ska sno läsk och chokladkakor, svarade Jakob. De gick in i affären som låg vid Spelhagen. Yasin och Jakob visste inte exakt vad de skulle stjäla och gick raka vägen till godisavdelningen. – Leo, kan inte du gå och hämta en vagn som vi kan lägga sakerna i? sa Yasin. Leo gick direkt och hämtade en vagn som var tom och bara stod stilla i affären. Han tänkte att det kunde vara någon annans kundvagn eftersom det redan var en tiokrona insett i vagnen, men nu hann han inte tänka utan bara tog vagnen. Det tog inte långt tid innan Leo var tillbaka med vagnen. Yasin och Jakob hade rivit ner mycket choklad och ställt ner läsk på golvet. Alla tre pojkar hjälptes åt att lägga i allt försiktigt så att inte läsken skakades om. Varuporten öppnades och det klev ut en kvinna med arbetskläder på sig.

131

– Kom vi går ut här, jag bor mittemot Nyköpings Slott och där kan vi lämna sakerna hemma hos mig i garaget, sa Leo.

Christoffer och Malin upp dörrarna åt pojkarna. Tillsammans gick de in i polishuset och där stod barnens föräldrar.

Pojkarna gick genom den uppfällda porten, gick igenom en port till och kom utomhus till där lastbilarna brukade lasta in varor till affären. Ungdomarna gick en väg där de kunde köra kundvagnen på asfalten snabbt. De hade ganska bråttom eftersom någon kunde ha sett dem, därför gick de med en ganska snabb hastighet. Det var lugnt och stilla på gatorna, det var bara några fåtal bilar som körde förbi när pojkarna var på väg hem till Leos garage.

– Vad har ni ungar varit? frågade Jakobs pappa.

Bakom de kom det en äldre kvinna som var runt trettiofyra år som tog fram en telefon och ringde polisen. Pojkarna såg inte när kvinnan tog fram telefonen och efter ungefär tre minuter så hörde pojkarna sirener och tänkte att det var en ambulans som kom. Yasin tittade snabbt bakom sin axel och såg en vit bil med blå och gula reflexer åka fort med blåljus.

– För vi inte hade pengar och ville vara tuffa, erkände Yasin.

– Det är polisen, kom vi springer upp mot kullen vid slottet, sa Yasin högt och lät rädd. Jakob släppte vagnen som rullade på asfalten, ner till vägen. Alla de tre började springa upp mot den stora kullen som de skulle gömma sig vid på en parkbänk. – Ska vi sätta oss på bänken och låtsas som vi inte har gjort något, föreslog Jakob. – Ja, bra idé, svarade Yasin och Leo.

spänning och brott

Polisen kom springandes uppför kullen snabbt bakifrån utan att Yasin, Leo och Jakob såg och märkte någonting.

– De har snattat massa godis och läsk från en affär vid Spelhagen och det var en kvinna som ringde oss för att hon såg att ni hade stulit en kundvagn med massor varor i. Det fanns med på film i affären, svarade Christoffer och lät sträng. – Förlåt pappa, sa Jakob och lät jätteledsen. – Varför ville ni stjäla något från första början? sa Malin – Varför frågade inte du bara ifall du bara kan få en slant av mig och så kunde du bara gå och köpa det du ville ha? Nu får du istället utegångsförbud, svarade Yasins pappa och lät förbannad. Yasin började gråta och kunde inte vara kvar där längre och gick därför därifrån till en toalett och låste in sig. Då följde hans pappa efter Yasin och ställde sig utanför toaletten och pratade lugnt med honom. Leos mamma grät så mycket och trodde inte sina ögon att Leo skulle stjäla något, han var inte en sådan person och hon kunde fortfarande inte förstå riktigt att detta hade hänt. – Jag har varit så orolig över att du inte kommit hem efter skolan och jag väntade på att du skulle komma hem och var så orolig att du inte kom hem. Så jag ringde polisen för att jag trodde du hade kommit bort, svarade Leos mamma och kramade om honom.

– Stå stilla, ropade polisen högt och tydligt. Polisen handklovade pojkarna, gick till polisbilen och åkte snabbt från platsen med blåljus på. I bilen så sa poliserna att de hette Christoffer och Malin. De undrade också vad de hette och så ville de ha föräldrarnas telefonnummer.

Leo såg på sin mamma med stora ögon och började själv gråta.

Alla tre i baksätet ropade upp en av sin förälders telefonnummer.

I bilen så tänkte Leo vad han hade gjort och varför han gjorde det. Var det verkligen bra att vara med Yassin och Jakob? Svaret var nej, det var verkligen en dålig idé att vara med Yassin och Jakob. De var såna bråkstakar som alltid hamnade i knipa. Skönt att Gusten skulle tillbaka till skolan imorgon. Familjerna hade åkt hem och det var kväll. Klockan var halv sju och Leo hade ännu en skoldag imorgon att tänka på. Dessutom var han tvungen att hinna göra matteläxan innan skulle gå och lägga sig.

– Vart ska vi någonstans? frågade Leo som verkade vara orolig och rädd. – Vi ska till polisstationen där ni ska få träffa era föräldrar och tala om vad ni håller på med tillsammans med mig och Christoffer, svarade Malin lugnt. Leo tittade ut från fönstret i bilen och såg polisstationen och hans mammas bil parkerad utanför. På parkeringen så öppnade

– Hoppas ni lärt er en läxa att inte stjäla saker, ni kan nu få åka hem eftersom vi är klara med att prata om hur dåligt ni beter er idag, sa Christoffer.

Casper Niemi

128. STORMEN

132

Svante gick fram till det stora stallet med de tio hästarna, han var ute på sin vanliga mat-runda innan frukost. Han gav hästarna deras mat och gick raka vägen över gårdsplanen till ladugården där de 100-tals korna stod, det var en blandning av kött- och mjölkkor. Han satte sig i den lilla frontlastaren och tog en av de sparade ensilagebalarna och spred ut den i ladugården. Han tog en till bal och backade ut och åkte de 400 metrarna till fåren. Medan han körde så kände han den starka lukten från ensilaget blandat med avgaser från traktorn. Det var inget fint väder idag tänkte han, det hade regnat hela natten och det blåste så mycket så han trodde att alla träd i hela skogen skulle försvinna.

ögonen. När han var klar så borstade han det korta, blonda och krulliga håret, men det hjälpte inte så mycket mot krullet.

När han väl kom fram till grinden så hade fåren flockat sig runt den och han var tvungen välta balen över staketen ner i den leriga marken för att inte släppa ut alla får. Han körde in traktorn i garaget igen och tog hinken med hönsfoder och strödde ut i hönsgården, sakta började hönsen komma ut ur huset.

Fan, tänkte Svante han måste varna pappa, han småsprang ifatt sin pappa som var på väg över gårdsplanen mot skördetröskan.

Svante gick sedan mot de mellanstora nyrenoverade boningshuset. Hans mamma hade vaknat och börjat laga frukost. Men hans pappa hade redan varit ute i några timmar och börjat skörda vete och kom in nu. Svante var stor till växten och han åt mycket, tre stora ägg hemifrån och två skålar gröt. Han tog sedan ett par snabba steg in till badrummet där han började borsta sina tänder, han såg på sitt stora och kraftiga ansikte med de mörkbruna

Timmarna gick och blåsten tilltog allt mer och mer. Till slut kom pappan hem, direkt när han kom i genom dörren så sa han. “Svante klä på dig allt du har för vi måste ut och säkra allt för vinden”. De två gick ut och surrade fast allt de hittade, förstärkte alla hagar, de ställde in alla djuren de kunde få plats med i ladugården, de stängde och låste alla maskinhallar. Sedan gick de in och hoppades på det bästa innan de somnade.

“Och så vidare till vädret, hur ser det ut att bli Peter?” Det var röster från tv:n ute i köket. – Ja, Hasse det verkar bli en stor storm över nordvästra Sverige ikväll och i natt, väntar er extrema vindbyar på hastigheter upp till 30 meter per sekund. Det goda i det hela är att regnet kommer upphöra men molnen kommer att ligga kvar. – Tack för det Peter, vidare till sporten….

– Pappa, vi måste ta in allt det blir storm i natt – Ja verkligen. Vi fixar det ikväll

De två såg på varandra och ingen visste var alla deras maskiner kunde ha tagit vägen. Svante och hans pappa gick tillbaka in i huset för att göra en plan över hur de skulle göra för att hitta sakerna de tror har slungats iväg av vinden. – Det blåste norrut igår, va? sa Anders – Ja, rakt norrut. Så det är där vi ska leta efter allting svarade Svante. – Okej, det är en stor yta att täcka så du tar allt öster om vägen så tar jag västra sidan av den. – Absolut, men det är tät granskog på båda sidor av vägen vi kommer inte att se något. – Vi får göra det bästa vi kan. De två gav sig iväg, hans pappa tog sin bil och Svante tog sin fyrhjuling. De körde bort åt det hållet det hade blåst kvällen innan När Svante kom till den första timmervägen som gick in på höger sida så vinkade han hejdå till sin pappa och åkte in på den. Det första han såg på vägen var hur mycket skog som hade trillat eller höll på att göra det, han tänkte att det var jättemycket gratis ved men han tänkte inte på hur farligt det var. Han märkte ut allt han hittade på en karta för att sedan kunna hämta maskinerna med någonting större som kunde dra ut dem. Svante förstod att det var omöjligt att se allt från vägen då han efter fem timmars letande inte hade hittat något mer än ett skärbord och en såmaskin som hade legat på vägen. Han fick en idé, han behövde se allt från luften. När han hade varit liten så hade de haft en stor militäranläggning långt in på en av de gamla timmerväggarna. Han behövde bara hitta den så kanske han kunde komma upp i en hög mast eller liknande. Svante ringde sin pappa och berättade om idén och han gillade den. Pappan sa att den låg efter den tredje basvägen in till höger och nästan hela vägen in efter vägen. Svante hoppade på fyrhjulingen och körde sitt snabbaste bort till den tredje vägen, och körde sitt snabbaste så långt han kunde in på vägen. Han körde och körde men hittade ingenting. När Svante hade letat i flera timmar var han redo att ge upp. Han sms:ade sin pappa att han skulle åka hem. Anders svarade att han skulle stanna kvar och leta till det blev mörkt. Just då slocknade telefonen för Svante och nu började solen också gå ner. Det var kört tänkte han vi kommer aldrig att hitta alla maskiner. Han började långsamt köra hemåt. Just då hörde han ett brak en bit längre bort, det lät som ett träd som gick av. Han tog upp sin telefon och såg att den var död, han måste åka dit och kolla så att hans pappa var okej.

Han kom fram till sin pappas bil och såg att en enorm gran hade krossat den. Han gick närmare och såg att hans pappa satt kvar inuti bilen. Pappan sa att han ej var skadad men att han inte kom ut ur bilen. Detta var en till anledning för Svante att hitta helikopter, han var tvungen att växa upp och rädda sin pappa och deras gård.Han körde tillbaka till den tredje vägen och började leta igen. Helt plötsligt hoppade fyrhjulingen till och han flög nästan av, han hade kört på något. Han vände sig om och tog fram sin ficklampa. Det var en skylt han hade kört över, den hade han inte sett när han körde där innan. Han grävde fram den ur gruset och borstade av den. Det stod “Flygfält” på den. Det måste vara här den ligger tänkte han. Han tog upp sin ficklampa och letade efter vägen in till fältet. Svante gick helt plötsligt in i något hårt, han snubblade nästan. Han såg inte vad det var eftersom ficklampan ej var tillräckligt stark men han kände någonting kallt och skrovligt. Det måste vara bommen in tänkte han. Han backade upp fyrhjulingen och lyste med lamporna mot den. Han hade haft rätt det var en bom, han kikade på det rostiga låset. Svante vände sig om och sparkade på det och tillslut gick det upp. Han öppnade grinden och åkte in. När han kom in en bit på vägen möttes han av en gigantisk grön byggnad. Han åkte runt den och förstod att han stod mitt på den stora, svarta och platta start- och landningsbanan. Då måste byggnaden framför honom vara hangaren. Han gick fram emot den enorma dörren och började putta upp den extremt tunga dörren. Svante kände den gamla och unkna lukten från tjugo år gammal luft men han såg inget, det var helt mörkt. När han till slut fick fram sin lampa och tände möttes han av ett stort grön monster, han såg inte var det var förrän han gick runt den ett varv. Det var en helikopter. Helikoptern var mörkt grön och han fäste den vid fyrhjulingen och bogserade ut den. Han hoppade upp i hytten och försökte starta. Den startade inte, men motorn snurrade i alla fall. Han fortsatte och fortsatte. Till slut när han hade luftat hela motorn två gånger så startade den. Han hörde knappt vad han tänkte för den lät så högt. Han taxade fram ett par meter och tänkte ”jag kan ju inte flyga helikopter”. Svante hade spelat en del flygsimulatorer innan så han tänkte att det inte kunde vara så olikt det. Han styrde försiktigt upp den i luften och lättade från marken. Han kom till slut så högt upp i luften att han kunde styra den åt något håll. Han började flyga mot det stället han visste att han pappa var. Han såg ljuset från pappans bil långt ner i skogen. Han styrde mot ljuset.

spänning och brott

När Svante tittade ut genom sitt fönster nästa morgon så trodde han inte sina ögon. Alla väggar på deras maskinhallar hade helt kollapsat och de var helt tomma. Han såg också alla deras höns springa runt helt fria mitt på gårdsplanen. 70 % av all skog som stod runt gården låg på marken. Svante sprang ned till sin pappa som redan var i full gång med att klä på sig sina ytterkläder. De båda sprang ut och tillsammans samlade de ihop alla höns, de konstaterade också att alla andra djur var kvar. Men när de började gå mot maskinhallarna märkte de, alla maskiner var borta förutom deras balpress som hade en bal i sig och var nedtyngd och deras bil som de hade satt fast i väggarna.

Han landade helikoptern på ett hygge en bit bort och riktade sökarljuset mot bilen. Han gick runt helikoptern och letade efter någon sorts rep eller vajer. Han hittade en stor vajer med en stor ögla i ena änden. Han gick bort till bilen och fäste öglan runt granen, den andra änden fäste han i helikopterns vinsch. Han styrde helikoptern upp i luften igen och satte på vinschen som lyfte bort trädet från bilen. När trädet var tillräckligt högt så släppte han ner den på samma hygge och landade helikoptern. Han sprang fram till bilen och bände upp dörren så att Anders kunde komma ut. Anders kom ut och de båda gick bort till helikoptern och åkte hemåt. De bestämde sig för att fortsätta leta imorgon.

Albin Ligné

129. STORMEN Det vilade till kvällens skaffning, ovanligt tidigt men jag antar att de väntar problem i natt med tanke på hur skrovet rör på sig. Det hoppar och dansar på ett oroligt sätt. Det låter märkvärdigt mer i riggen när det hårda vinden drar och sliter i seglen. Allas värsta mardröm kan ha blivit sann. När jag stod i kön för maten så drar det till i skeppet. Jag kommer fram och får den halva ransonen av gröt och torkad fisk. Alla muttrade när vi satt oss på kanonerna. – En halv ranson, inte konstigt att folk tänker på myteri. – TYST Carl folk kan höra dig

Misstankarna var sanna. Tre timmar senare blåste de för att reva seglet. Vi sprang upp i riggen och jag fick stormasten, den sämsta masten av dem alla. Uppe i toppen av masten flyger jag. Med de hårda repen mellan tån och vinden och regnet sliter i mig. Det stinker saltvatten. När jag är högst uppe i masten springer jag ut på mastbommen och börjar dra i seglet. Tillsammans med de andra drar vi in två rev och skeppet lutar mindre. Vi springer nedför repen och tillbaka in under däck. Detta upprepade sig hela natten lång upp och nedför att trimma seglarna hela tiden. Vi förstod inte

133

varför vi hade så bråttom. Hela flottan höll på att slitas sönder av stormen. I vanliga fall skulle vi ta ner alla segel och ligga bi, under tiden som nu alla skeppen sitt yttersta för att segla mot Jamaica och den brittiska basen. Två dagar senare av allt värre och värre väder blåste de till samling under däck. Varenda skeppspojke och officerare samlades i en stor klunga framför kaptenen. Han drog efter andan. ”Ja mina vänner. Idag är det en viktig dag. Vi har fått uppdrag att ta oss till Jamaica så fort som möjligt. På våra flaggskepp finns det ett hemligt dokument. Detta dokument är vår högsta prioritet att föra hem” sa kapten. De var därför vi hade så bråttom. Under det senare skiftet höll vi på att trimma reglerna så att vi inte körde ifrån flottan. Då small det till och skrik hördes. Det var ett fartyg som hade kapsejsat. Det var en 74. Viceamiral John styrde däråt. Vi signalerade till flaggskeppare att vi skulle rädda så många som möjligt. De svarade, bra möt oss på Jamaica. Och så började den stora räddningsprocessen. Segel togs in och båtar satts i sjön. – Kapten en av båtarna har slagits sönder. – Vad i hela Tengils skägg – Kapten?

spänning och brott

–Alla båtar är sönder de går inte att rädda. De blåste till segelsättning. Besättningen bara stod där och kollade. De blåste igen. Ingen rörde en fena. De stod vid relingen och stirrade. Tills en smäll och en död kropp. Kaptenen stod med en avbränd pistol i handen. Då blev det fart på besättningen alla sprang till sina poster och segel sattes. Vi lämnade dem i sticket. Vi seglade en hel dag innan vi träffade på ett till vrak. Ännu ett fartyg hade gått under men det var redan försent att göra något. Vi fortsatte i full kareta i de höga vågorna. Det blåste så mycket så vi bara seglade på undermärs seglena. Men det gick ändå i rasande fart. Nu var vågorna så höga att när man var i en vågdal så såg man bara ett stort berg av vatten framför sig. Orkanen hade träffat oss. Jag hade aldrig varit med om en sådan storm. Varje gång jag skulle upp i masten kände jag mig livrädd för att vinden skulle ta tag i mig. Jag hade för första gången känt mig höjdrädd. Jag till och med fastnade i riggen i morse. Mina kamrater fick hjälpa mig ner. Men det hade redan gjort sin skada. Nu var jag livrädd för att klättra upp i riggen. När det blåste till stationerna för att reva eller släppa ut segel så gömde jag mig i en bunt av rep. Jag var så rädd för den stora masten nu, förr kunde jag springa i kapp med mina vänner på masttoppen. Detta var oacceptabelt. Jag i min skräck följde med fartyget framåt. Sent på kvällen hann vi ikapp flottan. En ganska liten flotta. Det gick ett sus när vi upptäckte att

det bara var 5 fartyg kvar. Tre fartyg var avmaskade och ett var flaggskeppet. Resten av flottan låg bi med vinden. Flaggskeppet signalerade “Till HMS indefatigable skicka över kapten”. Det var vi. Kapten beordrade att segel så nära flaggskeppet. Kapten gjorde något som häpnade oss, när vi strök förbi deras slagsida hoppade kapten. ”Han hoppade” skrek styrman. Jag bara skrattade o skrattade. För en sekund var alla mina rädslor bortblåsta. Men det varade inte länge. Efter en dryg dag kom kapten ombord igen men den här gången i en båt. Nu hade stormen nått sin höjdpunkt. Man var tvungen att surra fast sig själv när man var på däck för att inte spolas av när de gigantiska vågorna forsade över. Så fort kapten kom ombord gav han order att sätta segel. Men så fort de släppte underbar seglen brast bommen. Trä flög åt alla håll och så gjorde även kroppar. Då blev det liv på däcket. Alla sprang runt och hjälpte folk och kapten gav årstiden att bara segla på riggen. Det funkade ganska bra faktiskt. Vi flög över de gigantiska vågorna i full fart på bara riggen. De var härligt ända tills förmasten gick i två bitar. Rena helvetet bröt ut. Det var först och främst en gigantisk mast i vattnet. Det var som ett gigantiskt drivankare. Jag var som tur under däck och kände bara hur de skakade till i fartyget och att folk började skrika. Jag sprang upp för trappan, alla fick order om att ta en yxa eller kniv och börja hugga sönder repen som höll fast masten. Jag tog tag i en yxa och började arbeta på ett stort tjockt rep. Jag kände hur min dyblöta kropp blev mer och mer varm. Efter några minuter var jag inte dyblöt av vatten. Jag kände hur svetten rann nedför ryggen. Mina armar bara flög upp och ner men det gick långsammare och långsammare, till slut så lydde inte mina armar mig längre och jag var tvungen att ta en paus. Men då ett brak, trä splitter flög överallt, det var något jag aldrig känt förut. En smärta som var obeskrivbar. Jag ramlade ihop på däck i en hög i några minuter tills jag fått tillbaka medvetandet. Jag reste mig upp och kollade på mig själv. Jag hade en stor bit trä i högra benet. Det bultade och bultade och jag kunde känna hur livet försvann ur mig för varje sekund. Jag reste blicken från benet och såg att bakre masten hade vält. De var en syn jag aldrig hade trott att jag skulle se. Jag insåg att utan flottan var jag ingen. Utan de vänner jag hade var jag ingen. Jag hade varit så rädd de senaste tiderna att jag inte brytt mig om någon annan än mig själv. Nu var det över, allt var över. Skeppet var förstört och jag kände ingenting mer, ingen smärta ingen oro ingen sorg eller panik. Jag var helt lugn jag hade accepterat mitt öde. Men jag hatade mig själv för att jag hade gett upp så enkelt. Det blev mörkare och mörkare. Nu är jag död tänkte jag. Så kallt så mörkt. Men det var inte som jag tänkt mig det var blött och salt. Jag kände något. Ett tryck, nej inte ett, flera om och om igen.

Edvin Palmgren

130. STÖLDEN “Stanna” skrek kassören. Vi sprang så fort vi kunde ut genom affären och fortsatte ner längs gatan. Jag såg hur Minnas långa, bruna hår fladdrade i vinden framför mig. Jag vet inte hur länge vi sprang, men det kändes som en evighet. När vi till slut stannade bakom ett hörn såg jag hur det där stolta leendet spred sig över Minnas läppar. Jag vaknade med ett ryck och drog efter andan. Det kändes som om jag hade sprungit ett maraton. Ännu en dröm. Tredje dagen i rad. Jag kunde inte sluta tänka på det och ångern bara växte inom mig för varje sekund som gick. Jag steg upp och drog på mig mina tofflor. På vägen till köket kände jag lukten av stekta ägg och pannkakor. Pappa var glad idag. Ikväll skulle vi äta middag tillsammans. Det var länge sen vi gjorde det eftersom pappa alltid jobbar så mycket nuförtiden. Jag tog ett glas juice och gick till mitt rum. Jag funderade på om jag borde låtsas vara sjuk så jag kunde stanna hemma idag eller om jag borde gå till skolan. Jag ville verk-

134

ligen inte gå men om jag skulle vara sjuk idag igen skulle pappa gå med mig till vårdcentralen och då skulle han se att jag inte var sjuk alls. Men jag tror egentligen att pappa redan visste det. Det fick bli skolan. När jag kom fram var Minna och Amanda redan där. Jag lämnade mina saker i skåpet och gick mot dem. Jag visste att de såg mig men de låtsades inte om det förrän jag sade hej. “Åh hej”, sade Minna. “Vi har saknat dig jättemycket. Vad var du för sjuk?“ “Nån influensa bara. Feber och ont i halsen“, ljög jag. Jag visste att de inte hade saknat mig. De ville egentligen inte vara med mig alls. Inte ens Amanda ville vara med mig längre. Vi hade varit bästisar sedan förskoleklass, men sedan hade Minna börjat i vår klass och förstört allt. Nu ville Amanda bara vara med Minna istället.

Lektionerna gick långsamt en efter en. Men det var bra, för jag ville inte att det skulle bli kväll. Det enda jag kunde tänka på var det Minna hade sagt. Menade hon det på riktigt? Förra gången var det ju inte för en så stor summa, bara lite kläder, men klockor värda flera tusen? Hon är ju inte riktigt klok! Men det skulle ju säkert inte bli av ändå inbillade jag mig själv. Guldaffären har ju väldigt hög säkerhet och det är ju vakter där. Om Minna nu skulle vilja göra det skulle hon ju behöva planera innan, så vi skulle ju ändå inte hinna göra det ikväll. Eller de skulle inte hinna. Jag vill ju egentligen inte vara med. Jag ville bara gå hem efter skolan och sedan äta middag med pappa. Inte begå brott. Det tjutande ljudet från larmet bedövade mina öron, samtidigt som jag kunde se hur ordet “spring” formades på Minnas läppar. Allt gick så långsamt men ändå så fort. Den kalla luften slog mot mitt ansikte när jag kom ut genom dörren. Jag började springa. Jag sprang och sprang, men allting bara snurrade runt omkring mig och det kändes som om jag skulle kräkas. Det gjorde att jag blev långsammare än de andra och plötsligt var jag flera meter bakom dem, men jag fortsatte springa samtidigt som tankarna bara snurrade i huvudet. Vad har jag gett mig in på? Jag borde bara sagt som det var att jag inte ville göra det här och gått hem istället så skulle detta aldrig ha hänt. Eller då skulle jag åtminstone inte behöva vara en del av det. Och det var då det slog mig. Middagen. Jag skulle ju äta middag med pappa. Jag visste inte vad klockan var men det var snart becksvart ute. Men nu blev det ju mörkt ute vid ungefär tre. Kanske skulle jag hinna ändå om vi

någonsin kunde sluta springa. Sedan kände jag plötsligt ett ryck och allt tog stopp. Allt stod helt stilla medan jag såg Minna och Amanda försvinna bort i mörkret. Jag kände ett hårt, stadigt grepp runt min högra arm som började dra med mig tillbaka. Jag förstod inte riktigt vad som hände förrän jag var på polisstationen och jag såg pappa komma emot mig. Han såg besviken ut. Inte arg, utan bara ledsen. Då kände jag hur klumpen i halsen växte och hur tårarna brände bakom ögonen i försök att tränga sig ut. Under förhöret satt jag bara där på den obekväma stolen mittemot polismannen. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, om jag ens sa något. Jag var väl fortfarande i någon sorts chock. Men allt blev plötsligt verkligt igen när polismannen frågade; “Vakten såg två personer till, vet du vilka det var?” Då förvandlades ångern och skammen till vrede. Jag höjde blicken från det fula träfärgade bordet. Men precis när jag öppnade munnen för att kasta ut namnen, tystnade jag igen. Jag tänkte efter. Borde jag verkligen ange vilka det var? Det var ju trots allt Amanda också. Skulle jag verkligen förråda min allra bästa och enda vän? Men då kom ilskan krypande. Amanda var kanske min bästa vän men jag var inte hennes. Jag undrar om jag ens var hennes vän. Allt var deras fel. Jag ville aldrig göra det här. Det var de som har gjort så att pappa är besviken på mig och inte kommer att lita på mig ett bra tag framöver. Det var deras fel att det kommer stå “stöld” i mitt brottsregister. Efter det här ska jag aldrig mer prata med dem, och de kommer nog aldrig prata med mig heller. Nu hade jag lärt mig en livsviktig läxa. Jag måste stå upp för mig själv och inte påverkas av andra. “De heter Minna Persson och Amanda Kronqvist”

Nadia Busuladzic Göransson

131. TRÄDEN SOM INTE KAN STAVA Att växa upp i skogen själv skulle vara svårt för Alma, om det inte hade varit för den här kvinnan. Den gamla gumman som räddade Almas liv när hon var tio år, hon var hennes hjälte. Alma gick i den vackra med ändå mörka och kalla skogen och plockade bär även om solen blev mindre synlig för varje minut. Alma och Ellie hade kommit överens om att hon skulle vara hemma innan solen gick ner och det var snart dags att gå. Hon hade plockat många bär och tagit de ätbara svampar som hon hittat. Hon hade gått ganska långt ifrån huset, så hon behövde gå tillbaka tidigare än vanligt. Om hon skulle hinna så behövde hon gå genom de taggiga snåren, vilket inte skulle bli skönt. När hon kom hem var hennes vita ben utmattade och såriga, det kom blod ur två av såren. – Vad har du gjort? Frågade Ellie. Ellies gråa hår passade med hennes kläder. Hennes blåa ögon passade med hennes strumpor. Hon såg lite upprörd ut, inte bara för Almas sår utan också för att hon hade kommit hem sent. – Förlåt Ellie, men jag hittade så många bär där borta. – Vart har du varit? frågade Ellie snabbt tillbaka. – Borta vid snåren, sa Alma. Hon var lite nervös, eftersom att hon visste att hon egentligen inte skulle vara där. Ellie svarade inte, hon försökte behärska sig, även om hon kände till faran som fanns i denna skog. Ellie visste att psykopaten ville ha henne och om han fick hennes barn så… Hon ville inte tänka på det. Hon sa till Alma att aldrig gå dit igen, med så snäll röst som möjligt, för att sedan gå upp på övervåningen och somna i fåtöljen. Ellies snälla röst var inte sann. Hon försökte att använda en så snäll röst som möjligt för att inte Alma skulle bli misstänksam om vad som fanns ute i skogen. Alma vaknade alltid tidigt på morgonen, även om hon fick gå upp

när hon ville. Hennes lockiga hår såg alltid ut som en stor röra på morgonen, men hon lät det ändå vara för dagen. Hon åt frukosten som alltid var uppdukad sedan kvällen innan, för att sedan gå ut igen. Det duggade ute, men det avskräckte inte henne för att gå ut i det kyliga vädret. Hon gick igenom träden, ända tills hon såg någonting. På trädet var det skrivit en text, ett meddelande.

spänning och brott

“Jag har bästa idén”, sade Minna med ett flin. “Det har kommit ut en ny kollektion av klockor hos guldaffären. Det finns klockor med äkta diamanter och de är värda flera tusen. Vi borde gå dit ikväll och sno några”.

“Vill du att din lila flika ochså ska råka ut för samma mistag?” Alma stod och tittade på meddelandet ett tag. Hon var rädd, men också arg på något sätt. Var det något som Ellie inte hade berättat för henne? Vem var den som skrivit på träden? Så mycket gick igenom hennes huvud att hon inte ens märkte Ellie som kom gåendes bakom henne. Ellie brukade inte vara uppe så tidigt, men hon ville se vart Alma skulle gå och försökte stoppa henne innan det var för sent. – Alma jag kan förklara vad det här är om du kommer tillbaka in i huset igen. Nu blev Alma ännu mera rädd. Varför fick hon inte vara ute? Vem var den här personen som skrev på träden. Ellie hade dolt någonting för henne och det var dags att få reda på vad detta var. De båda satt mittemot varandra med det gamla köksbordet mellan sig och med den sprakande kaminen lite längre bort. Ellie började tala. – När jag flyttade hit var jag 29 år gammal. Jag och min man köpte detta hus eftersom att vi båda var fascinerade av naturen här i Sverige. Vi köpte huset av en gammal man som ville sälja huset, såklart så hade vi hade ingen aning varför, men han sålde det väldigt billigt. Vi flyttade in den 25:e Maj 1942, den 26:e Maj 1946 var han död. Han dog i huset. Någon hade skrivit på väggen med hans blod “Kom inte hit” sedan dess har jag aldrig gått längre än snåren”

135

Alma fick panik. Snåren! Där hade hon varit och plockat bär för inte så länge sedan. – Vem är den där personen du pratar om som har dödat din man? Plus, vem var ens din man? Hon kände sig väldigt elak att fråga något sådant, hon visste att Ellie skulle bli ledsen, men hon var verkligen nyfiken på allt som hon precis hade hört. Ellie började prata med sin darriga och svaga röst – Min man hette Ove, han var en fågelskådare, precis som jag var förr i tiden. Han hade ett jättefint lockigt hår och ett väldigt stort skägg. Vi möttes när vi var tonåringar, när gymnasiet hade bjudit alla elever på mat. Vi satt vid samma bord och såg varandra, jag föll för honom direkt. Hans korta kropp passade perfekt med ansiktet och hans glasögon var runda och fina. Man märkte hur besvikelsen kom till hennes röst när hon slutat prata om honom. – Du undrade också om den här mannen som vi pratade om? Ja... han är en psykopat, som lever här i skogen. Alma tappade andan. En psykopat? Ellie säger att jag lever i samma skog som en psykopat? Alma gick senare och sov tillsammans med skräcken för psykopaten i skogen. Hennes förvåning överskuggade hennes skräck.

spänning och brott

Hon började fundera. Hon var nu sjutton år gammal. Ellie menar alltså att hon har gått runt i samma skog som en psykopat med en kniv!? Hennes tankar flög genom huvudet ända tills hon till slut kunde somna. Alma vaknade av ett skrik nere i badrummet. Det lät som Ellies röst. Hon hade aldrig hört Ellie skrika på de sju åren som hon hade levt med henne. Alma sprang ner för trapporna ner till badrummet där hon till sin

Alma sprang därifrån. Så långt bort från huset som möjligt. Ut ur skogen, bort från alla händelser i den här vackra men ändå hemska skogen. Den här skogen som alltid har varit lycklig för henne, den skogen som hon aldrig trodde skulle göra något så här hemsk emot henne, bort från skogen, bort från allt! Men tyvärr så kom hon inte så långt. Hon hade inte sprungit så länge, då hon stannade för att hämta andan. Fotstegen hördes på marken, de trampade sönder en gren, hon visste exakt vem det var. Alma smög runt bakom det enda gömstället som hon kunde se, en sten. Den stenen som hon hade skrivit på när hon var liten. Alla minnen kom tillbaka, från att hon träffade Ellie för första gången, de gick ut och plockade bär tillsammans. Det vackra huset och träden som hon alltid gick runt och pratade med när hon var liten. De skrev på stenen när hon var tretton, skrev på en annan sten när hon var sexton. De skrev alltid om vad som hade hänt de senaste tre åren. På den här stenen stod den bästa texten. När de träffades och vad de hittade på, allting som de gjorde tillsammans. Ellie var Almas hjälte i alla situationer. Hon hade alltid ställt upp för henne, även om hon kanske inte klarade det. Men nu var det över. Nu var hon död. Alma var fortfarande andfådd men hon försökte hålla andan så länge som möjligt för att inte höras. Hon kunde höra fotsteg som knäckte sönder grenar och sparkade bort stenar. Fotstegen försvann bort, Alma satt kvar där bakom stenen. Alma var fortfarande rädd, men hon behövde komma ifrån skogen så fort som möjligt. Hon vände sig om för att möta det hon verkligen inte ville se. Alma stod ansikte mot ansikte med psykopaten.

Rasmus Jurstedt

132. ung och dum Robin är precis lika nervös som mig. Vi sitter i Robins röda skruttiga Volvo och gör oss redo. Jag har nog själv inte fattat vad vi håller på med. Det är välplanerat det här, vi har varit där på banken innan som vilken person som helst för att fixa ett nytt bankkort som jag “tappat” bort. Egentligen var vi ju inte där för ett nytt bankkort utan för att se hur vi ska göra rånet och nu är det dags. Det var en väldigt fin bank med exklusiva stora glasfönster och glasdörrar överallt. Ljusblåa heltäckningsmattor över hela golvytorna visade att temat där inne var tänkt blått. Mitt hjärta bultar snabbare än vanligt och svetten rinner ner för pannan. “Nu kör vi!” hör jag Robin halvskrika till mig med en darrande röst. Jag torkar av svetten i pannan med min hand och drar rånarluvan över ansiktet. Jag öppnar bildörren lite osmidigt med mina darrande händer. Jag och Robin springer mot ingången till banken. Jag öppnar glasdörren in till banken och springer fram mot bordet där en bankman sitter.

Egentligen vill jag inte ta pengarna, man får nästan dåligt samvete. Men ändå så måste jag göra det för mina barn, så dom ska kunna få mat att äta och ha en bra och fin uppväxt. Mina barn betyder allt för mig och jag vill allt annat än att se dem utan mat och ledsna. Jag hade nästan inget val än att genomföra rånet. Jag plockar snabbt ner pengarna i ryggsäcken och jag hör nu sirener och ser det blåa ljuset från polisbilen. Det måste varit någon som hann trycka på larmknappen till polisstyrkan. Jag slänger en sista blick mot bankmannen som ett förlåt för vad jag gjort.

– HIT MED PENGARNA! ropar jag mot den oskyldiga bankmannen medan jag håller pistolen riktad mot honom.

Jag fick en ny cellkompis för att Robin hade gått bort, det är så tomt utan honom. Han var nästan den enda jag varit med alla år i fängelset. Folk utanför fängelset såg honom som livsfarlig men om de skulle känna honom så skulle de beskriva honom som en omtänksam person. Han dog i cancer och nu fick jag försöka klara mig själv utan honom.

Jag ser hur han blir alldeles vit i ansiktet och helt stel av rädsla. Jag ser de andra bankmännen och kvinnorna som ligger på golvet och gömmer sig bakom borden för att ta skydd. Det ser exakt ut som på film när alla flyger ner på marken och inte rör sig någonting och lyssnar lydigt på vad rånaren säger för att inte bli skjutna. Bankmannen står helt fastfrusen på samma ställe med händerna i luften. Jag springer runt bordet där bankmannen sitter för att kunna ta pengarna ur kassaskåpet. – VAD ÄR KODEN? skriker Robin, min medhjälpare och bästa vän. Jag hör bankmannen med darrig röst långsamt säga “3483”. Låset går upp och där inne ligger det fullt med pengar.

136

förskräckelse såg Ellie ligga i badrummet. Hennes blod låg över hela badrumsgolvet och någon hade även gått i blodet. På väggen stod det “Stik här i fran” med Ellies blod.

– SPRING FÖR I HELVETET! skriker Robin till mig med rädsla i rösten. ...och det är det sista som jag kommer ihåg av rånet, säger jag till min nya cellkompis. Han är ung, ungefär tjugo år, så som jag var när jag rånade banken.

Efter att jag såg sirenerna blev allting svart, och nu efter många år sitter jag i fängelset. Mitt liv blev verkligen inte som jag trott. Jag ångrar verkligen att jag var så ung och dum som trodde att rånet skulle göra så det blev bättre för mina barn. Nu skulle jag aldrig se dem växa upp.

Elin Sipöcz

133. UTPRESSNINGEN – Kom hit Tom!

– Vad är det som händer? frågar jag honom.

Jag går in i vardagsrummet där min syster sitter med sin dator.

– Jag har ingen aning, det enda jag vet är att jag inte tänker låta dem vissa chatten för alla, säger han.

– Hur lyckas du, säger jag. Sen tar jag med datorn och sätter mig på mitt rum. letar runt på den och laddar ner ett antivirus program. Dagen fortsätter som vanligt och datorn börjar funka igen, jag loggar in på Facebook och börjar skriva till en tjej, då jag plötsligt får ett mail.

– Vad för chatt? säger jag. – Jag skrev med en kille, vi planerade en stor drogförhandling men efter jag laddat ner det där virusskyddet förändrades allt, dem pressade mig till att göra saker åt dem med hot att läcka mina chattar, säger han.

– HEJ. från en hemlig e post

Vi åkte i några timmar till, ingen sa något vi bara satt där tysta och rädda, när vi var framme fick vi ett till sms

– Jag skriver Hej vem är det?

– ÖPPNA LÅDAN.

– Jag får svar: skicka ditt telefonnummer eller så kommer vi läcka chatten med tjejen. Dem skickar en bild på hela chatten. Förtvivlat skickar jag mitt nummer och därpå får jag ett sms på min mobil.

Vi öppnade lådan och där i låg en liten svart påse vi öppnade den svarta påsen långsamt och i den låg en blå keps, ett par solglasögon och en pistol. Jag tittade upp och såg att vi var parkerade rakt utanför en bank. PLING!

– Gå till denna adress imorgon klockan åtta annars läcker vi.

– 5 minuter, vem är föraren vem är rånaren? skrev dem.

Dagen efter går jag upp klockan sju, gör mig redo och åker till adressen. När jag kommit dit får jag ett sms.

Jag höll på att svimma,

– Vänta där.

– JAG KAN INTE! ropade jag.

Efter fem minuter kommer det en svart bil med mörka rutor, ur bilen kommer det ut en man, han ger mig en låda,

Efter fyra minuter lyckades han övertala mig att göra det, jag går ur bilen, hjärtat dunkar så högt att jag inte kan tänka. Jag går in i banken, det börjar svartna för ögonen men jag lyfter vapnet siktar mot kassörskan och skriker repliken som jag tränat på.

– Vad är det för nått? frågar jag. – Jag kan inte säga nått lyssna bara på dem. Säger han

– Jag kör, du får råna sa han.

– Jag vet inte. Säger han förtvivlat.

Alla sätter sig ner och blir knäpptysta, jag ger kassörskan en påse och hon tar den och lägger ner pengar i den och jag springer ut. När jag kommer ut så är bilen borta.

Det plingar till i min mobil.

Jag tittar runt och allt blir svart.

– Lämna paketet på denna adress. – Vilka är ni? Varför gör ni så här? Vad är i paketet? Frågar jag,

Jag vaknar i en bil, en polisbil. Jag tittar omkring och känner mig hopplös, det plingar i min mobil, jag kan knappt läsa vad det står men det är från flickvännen.

– Gör det nu annars läcker vi.

– Vilken jävla tjej är det du skriver med?!

Jag cyklar det snabbaste jag kan till adressen, det är ett hotell. På paketet står det RUM 53, jag går till rum 53 och knackar på. En man öppnar dörren, ser sig omkring och drar in mig.

Sen får jag ett sms till från det okända numret

– VAD VILL DU? KOMMER DU IFRÅN DEM? säger han argt.

Jag sitter i en polisbil, flickvännen vet att jag skriver med andra och jag blev förrådd När vi kommer fram går poliserna ut ur bilen och släpper ut mig, jag ser en bro bakom mig, jag har bestämt mig. Så fort dem öppnar dörren springer jag mot bron och sen vet jag inte vad som händer efter det.

– Vilka är dem? Säger jag

– Nej, nej, jag vet inte vilka dem är, jag skulle lämna dig den här, säger jag och ger honom paketet. Han tittar på det, precis när han ska öppna det plingar det till i hans mobil, han läser det och säger sen att vi inte ska öppna paketet utan ta det till en viss adress. Vi hoppar in i hans bil och börjar åka.

spänning och brott

– Den här slutade bara fungera, allt är bara stilla. säger systern

– DU HAR MISSLYCKATS VI LÄCKER ALLT.

Vincent Laaksonen

137

134. ÅKTUREN Jag hörde hur dörren slogs igen och jag kände en vindpust i ansikte. En rädsla spred sig i kroppen, som en klump i magen som bara växte och snart skulle explodera. Var var jag? Det enda jag listat ut med ögonbindel på var att jag befann mig i en skumpande bil körande någonstans på jorden. Det gick inte heller att ta av sig ögonbindeln i mörkret, den satt fast med flera lager tejp. Jag behövde något vasst att skära upp den med. Bilen skumpade som bara den. Det kändes som om bilens fjädring skulle gå av när som helst. Jag sökte i bilen med händerna efter något tecken som kunde förklara för mig vad det var som pågick.

spänning och brott

Plötsligt kände jag något vid sidan om mig som kändes som en låda. Lådan var liten men ganska tung, kanske gjord av trä. Mina fingrar rörde sig ivrigt över lådan för att försöka få upp den. Jag slet och drog tills jag plötsligt hörde ett klick. Jag lyfte försiktigt upp locket och möttes av ett dammoln, som fick mig att hosta till. Samtidigt kände jag en konstig lukt. Lukten påminde om gammal, instängd vind. Lådan måste ha varit stängd länge. Jag lade handen i lådan och kände plötsligt något som verkade vara en morakniv. Plötsligt tändes en idé i mitt huvud. Om det var vad jag trodde kunde kniven hjälpa mig att få av ögonbindeln. Jag kände försiktigt igen. Fingrarna nuddade den vassa eggen. Jag var säker. Jag lyfte kniven försiktigt och lade den mot nacken vid kanten av ögonbindeln och drog till. Ögonbindeln föll plötsligt av och det jag såg gav mig en chock. Framför mig satt en person i ögonbindel! Men vem var det? Hjärtat slog snabbare och snabbare. Mörkret i bilen gjorde det mycket svårt att se vem det var. Ursäkta, viskade jag med darrande röst. Jag märkte hur personen tittade upp och började tala tyst. Vi var och snattade ägg från bonden men något gick fel. De kom och vi började springa. Du hade otur och sprang in i en stolpe och svimmade. Jag kunde inte göra något utan lät dem ta fast oss. Hur ska jag kunna lita på dig när jag inte ens vet vem du är? frågade jag. Känner du inte igen din bästa kompis? En lättnad spred sig i kroppen och jag kände mig inte lika orolig längre. Det måste vara Tom. Jag ville lita på honom. Jag kände mig trygg, fast jag inte var säker att det var han. Plötsligt kände jag hur bilen saktade in till stillastående. En bildörr öppnades och någon klev ut. Jag hörde hur steg närmade sig. Snabbt stoppade jag kniven i fickan och satte på mig ögonbindeln. Ett klick hördes och dörren drogs upp. Jag kände hur en man tittade på oss och hur varma solstrålar letade sig in i bilen. Jag håll andan och blev knäpp tyst. Jag skulle bara se att ni var kvar, småskrattade en man. Vi vill ju inte att chefen blir arg för att vi tappat bort er, sade plötsligt en annan man. Sedan blev det mörkt igen och bilen började rulla. Allt blev tyst och vi beslutade att det inte fanns något att göra just nu. Vi behövde tänka. Efter ett tag kände jag hur ögonlocken sakta började stängas och hur jag blev tröttare och tröttare. Till sist var jag så trött att det var omöjligt att hålla ögonen öppna. Det var som om ögonlocken satt fast. Jag fick inte somna, det var för riskabelt. Jag satte mig försiktigt upp och öppnade motvilligt ögonen. Solen började gå upp och Tom låg och snarkade bredvid mig. Hur kunde jag någonsin ha tvivlat på att detta var Tom? Hans snarkningar mindes jag. Men var var vi nu? Förut var vi en skåpbil och nu var vi i en bur någonstans ute i skogen, på en enslig gård. Plötsligt min-

138

des jag något som gubbarna sade under bilresan. Det var något om en “chef”. Vad sysslade de med? Det lät nästan som de var kidnappare. Plötsligt hör jag en svag röst vid sidan om mig. Rösten lät raspig och svag, som om personen inte hade sovit på flera dagar. Jag vände mig försiktigt om och där stod en till bur. I buren stod en flicka och en pojke som försökte fånga vår uppmärksamhet. Mina funderingar avbröts plötsligt av en smäll. Därefter klev en stor tjock man ut ur en stor lyxig Porsche. Han började gå mot mig med bestämda steg och framme vid buren stannade han och sparkade till gallret. Smällen skar i öronen som en kniv i bröstet. Tom vaknade med ett ryck och såg ut som han fått en chock. Han reste sig hastigt upp med skräckslagen blick. Så det är ni som är snattarna som stjäl från min gård? sade mannen med en grov röst. Här på gården ska ni straffas för det ni gjort och sedan säljas som slavar, fortsatte han. Snälla gör det inte, började Tom vädja. Imorgon kommer några köpare. Det är bäst att ni sköter er, hånskrattade mannen. Därefter gick han till den glänsande Porschen och gasade iväg. Ett rökmoln av grus skapades och sedan blev allt tyst. När jag började tänka på allt som hänt förstod jag plötsligt. Jag mindes hur jag hade lagt märke till några underliga burar på gården när jag snattade ägg till familjen. Burarna var likadana som de vi var fångna i. Tanken slog mig plötsligt. Männen var kidnappare och kanske miljonärer på människohandel. Jag kommer att säljas för pengar! Jag gick fram till Tom och satte mig bredvid honom. Vi måste fly, sade jag med tyst röst så att ingen annan än Tom skulle kunna höra mig. Ja vet. Annars kommer det döda oss!! Men hur? sade Tom. Jag har en idé. Jag har nämligen en kniv i fickan, svarade jag. Planen var att när mörkret fallit skulle jag lirka upp låset med min kniv och sedan befria de andra på något sätt. Efter det var det bara att fly ut i skogen och leta efter hjälp. Jag var inte säker på om det skulle fungera men vi var i allafall tvungna att försöka. Mörkret föll och snart var det dags. En rädsla om att vi skulle bli upptäckta spred sig i kroppen. Jag kände hur fjärilarna i magen började komma. Tänk om jag inte lyckades och råkade såra alla. Jag hade ju ändå lirkat upp lås tidigare, men inte med kniv. Jag tog upp kniven ur fickan och gick fram till låset. Jag började vrida och vända men inget hände. Jag tog mod att försöka igen och då plötsligt hörde jag ett klick. Ett sånt där klick som betydde att låset var öppnat. Jag öppnade gallerdörren försiktigt med mina kalla händer. Det hade börjat bli kallt nu på kvällen. Tom och jag smög oss fram försiktigt nyfikna till det andra båset. Där satt två tonåringar i vår ålder. Den ena lite kortare än den andra. Jag började försiktigt lirka upp deras lås. Hur jag än försökte hände inget. Besvikelsen spred sig i kroppen och jag kände mig misslyckad, med en ny klump i magen. När jag höll på att falla i tårar kom plötsligt Tom med en såg. Vi satte igång och sågade allt var vi orkade tills låset plötsligt gick upp. Vi öppnade dörren och ett gnissel spred sig i området. Hello, do you speak Swedish? frågade Tom. Ja, det gör vi, svarade den ena. Vi var tvungna att gå nu innan vi blev upptäckta. Vi fick prata mer sen. Vi började försiktigt smyga förbi en röd lada, sedan över en grusplan när plötsligt ett gnisslande ljud hördes. Jag vände mig om och såg en ljuskälla längre bort som närmade sig. Jag skulle precis börja springa in mot skogen då det hördes ett rop.

Stanna, annars skjuter vi! skrek någon bakom mig. Jag tog sats och med mina kamrater började jag springa, rakt in i den mörka skogen. Skogen var en ganska tät granskog som var svår att springa i. Vi hittade en stig och vi sprang allt vad vi kunde. Jag hörde skott bakom mig. Skotten small högt, som fyrverkerier. Jag vände mig om och såg plötsligt hur en man siktade mot mig. Plötsligt såg jag ett ljus från pistolmynningen. Han höll på att skjuta mig! Jag kastade mig ner mot marken när plötsligt skottet for över huvudet på mig. Jag reste mig hastig och fortsatte springa. Jag kände samtidigt hur mjölksyran började stiga i kroppen och hur kroppsdelarna inte orkade jobba längre. Stigen började även bli mindre och mindre. En bit fram såg jag en öppning bland träden. Det såg ut som en klippa. Jag rusade framåt och upptäckte

plötsligt att stigen tog slut. Jag försökte stanna men marken var för hal och plötsligt var marken under mina fötter borta. Jag föll längre och längre nerför en brant klippa. Jag hörde mina kompisars skärande skrik, samtidigt såg jag hur jag närmade mig marken. Jag bet ihop, slöt ögonen och förberedde mig på att slå i marken. Det blev ingen krasch. När jag öppnade ögonen och såg mig omkring var jag i mitt sovrum! Jag satte mig upp, genomsvettig, andfådd och med bultande hjärta. Jag såg hur klockan bara var fyra. Allt måste ha varit en dröm! En sak lärde jag mig iallafall. Jag ska inte snatta ägg i fortsättningen.

Arvid Sivertun

135. ÄNTLIGEN

Kom då för fan! Det är bråttom! Ta det lugnt jag kommer Jag gick upp till mitt rum och hämtade min väska som vägde ovanligt mycket den här gången. Om det var oro som gjorde mig tung så var det något annat som gav väskan sin tyngd. Det var en sån där väska jag alltid hade haft på mina fotbollsträningar men nu hade de svettiga tröjorna och fotbollsskorna bytts ut mot något annat. Vi gick ut till Leifs bil. Tre andra killar satt i bilen, alla var svartklädda och hade luvor på sig. Leif öppnade upp dörren i baksätet till mig och jag slog mig ner fort. Det var tajt, två magra killar och tre stora killar fick inte så lätt plats i Leifs gamla svarta Volvo som hans pappa brukade köra runt oss i när vi var små. Då kom tanken: om allt inte går som det ska hur ska vi göra då? Då skulle vi aldrig kunna komma ifrån ryktet. Leif startade motorn och började köra. Jag fick ont i magen, nervositeten kom. Jag ville ju det här men var så rädd men det var klart att jag skulle göra det. Jag behövde ju pengarna, min familj behövde dom. Vi körde i ungefär tio minuter innan Leif körde av vägen in till en liten parkering där det stod en korvkiosk och bromsade sedan hastigt. Han vände sig bak och tittade på mig. Är du verkligen redo för det här? Ja självklart, svarade jag och svalde tungt. Kommer du ihåg den här platsen?

Ja jag vet! Jag är redo för det här sa jag ju! Bra för om vi misslyckas på grund av dig så blir det inte kul. Det händer inte! svarade jag och vände blicken ut från fönstret. Leif började köra igen och nästa stopp var det stora målet. Jag och Leif hade känt varandra sen vi var små och nu skulle det stora hända. Vi gick på samma skola och var nästan alltid tillsammans. Varje dag efter skolan var det detta som gällde. Vi var så samspelta att vi inte ens behövde säga något med ord till varandra för att den andra skulle förstå. Vi har varit såhär ungefär sedan lågstadiet när vi testade det första gången. Men att det skulle vara så mycket folk nu gjorde detta så svårt och jobbigt och samtidigt var vi helt taggade. Vi är en bra duo men på sista tiden har det inte varit som det brukar vara. Men jag tror att det beror på att han också är nervös över det som ska komma att ske. Dom tre andra killarna har jag inte känt lika länge men ungefär tre till fyra år. När det har varit som jobbigast i mitt liv har dom alltid backat upp mig och funnits där. Nu gällde det. Vi var verkligen redo.

spänning och brott

Jag tittade ut genom fönstret. Det var alldeles dimmigt och mörkt ute. Regnet slog mot fönsterrutan och jag såg knappt ut. Jag låg där i sängen och det enda ljudet jag hörde var det envisa regnet. Plötsligt hörde jag att någon knackade på ytterdörren. Jag ställde mig upp. Det var tungt. Gick knappt att komma upp från sängen. Men efter ett tag kom jag upp ur sängen och gick ut från rummet och ner för trappan. Det knackade på dörren ännu en gång men denna gång mycket hårdare. För varje fotsteg jag tog blev jag tyngre och tyngre. Jag öppnade dörren långsamt och det var Leif som stod där.

Efter 20 minuters bilfärd var vi äntligen framme. För att inte dra till oss för mycket uppmärksamhet smög vi in bakvägen. Skynket var fördraget och jag hörde massa röster från andra sidan. Jag tittade på Leif och han nickade. Nu kör vi! sa Leif högljutt Ja nu händer det! svarade jag. Jag böjde mig ner och öppnade väskan. Tömde väskan och tog på mig axelbandet och gjorde mig redo. Jag kände svetten rinna ner för pannan samtidigt som jag såg solen komma fram. Allt var på sin plats. Vi stod där vi skulle stå och nu var vi verkligen redo. Min nervositet försvann och jag blev istället väldigt taggad. Skynket försvann och jag såg hela publikhavet. Jag tittade sedan upp mot himlen, det hade bildats en regnbåge och det enda ljudet jag hörde just nu var publikens jubel. Det var den mäktigaste känslan jag någonsin känt och nu var det bara att köra. Jag tog det första ackordet på gitarren.

Ja det är klart jag gör, svarade jag bestämt. Det var här de brukade hända förut men nu är det mycket större än så, svarade Leif.

Christoffer Lönnqvist

139

sPORT OCH FRITID

140

141

136. Att vinna är inte allt! Jag är vid startlinjen och jag är väldigt nervös. Nu kommer en person och börjar vifta med en flagga, den är röd och det betyder att man ska vara kvar på platserna. Personen byter plötsligt till en gul flagga, den betyder att man ska vara beredd. Sist men inte minst den gröna flaggan som betyder att man ska börja cykla. Nu är tävlingen igång! Jag trampar på så fort jag kan. Jag börjar tänka på när jag lärde mig cykla utan stödhjul. Det var svårt men det gick och jag var överlycklig!

SPORT OCH FRITID

Tävlingen fortsätter och det går väldigt fort och jag är redan framför alla andra tills en person trampar på väldigt fort, men det ser inte ut som om han har något motstånd alls när han trampar och det ser ut som om han fejkar. Nu låg jag tvåa i loppet, det stod mellan honom och mig. Jag försökte trampa snabbare och snabbare, snart såg jag en uppförsbacke och jag tänkte att det var här jag skulle köra om honom. Jag hade tränat väldigt mycket på att cykla uppför backar och det gick väldigt fort. Nu var jag på första plats! Det enda jag behövde göra nu var att hålla tempot. Jag kollade bakom mig och där var han. Jag trampade så fort jag kunde, men han kom bara närmare och närmare. Kedjan lossnade, nu var det kört, tänkte jag. Plötsligt ramlade jag omkull i hög hastighet. Han åkte om mig. Jag såg blurrigt och kände smaken av blod i min mun. Så kände jag lite på min tand, den satt löst. Då såg jag alla andra tävlare åka förbi mig, men det var inte försent än. Jag måste bara komma på en idé för att kunna vinna. Jag tänkte så fort jag kunde. Plötsligt såg jag

Det kom två vuxna för att kolla hur vi mådde. Jag berättade för den ena vuxna och sa att jag mådde bra. Men det gjorde jag nog inte egentligen. Jag ville så gärna vinna denna tävling och nu kände jag gråten i halsen, men jag höll inne gråten. De tog våra cyklar för att inspektera dem. Jag var fortfarande förkrossad att jag kom tvåa. Min tand kändes bättre och jag blödde inte längre som tur var. Det kom två vuxna med våra cyklar igen och de sa att den ena killen skulle bli diskvalificerad. Jag började undra varför. Jag gick fram till den ena vuxna och frågade varför han hade blivit diskvalificerad och han sa att han tydligen hade fuskat. Han hade använt en elcykel, vilket man absolut inte fick ha i denna tävling. Det betydde att jag vann! Jag blev överlycklig, men sedan tänkte jag på att jag också hade fuskat, det kändes inte bra. Jag bestämde mig för att gå till en vuxen och säga att jag också hade fuskat. Jag gav pokalen till den som kom trea. Han blev överlycklig. Jag lärde mig en läxa. Det är bättre att förlora än att fuska. Nu ska jag hem och träna och nästa gång ska jag vinna på ett sjysst sätt!

Adam Astbring

137. BLIR SVERiGES BÄSTA FOTBOLLSPELARE

Jag gick i stan med min kusin och det var några killar som stirrade på mig och började kalla mig för ”fotbollsproffset”. Min kusin började skratta och jag undrade varför dom kallade mig för det. Vi var på väg till en pizzeria och jag tänkte fortfarande på varför man kalla mig för ”fotbollsproffset”. När vi kom in i pizzerian kollade alla på mig och viskade till varandra. – Vad är de som händer, varför kollar alla på mig? sa jag till Yosef. – Jag vet inte, du är kanske känd, sa Yosef. När vi hade ätit klart var det en man som kom fram till oss och sa: – Är det inte du som är fotbollsproffset som gjorde fyra mål mot Göteborg, sa mannen.

–Ehh jo, sa jag. Jag tänkte att man kallade mig för fotbollsproffset för att jag gjorde fyra mål på en match. Jag var inte den bästa spelaren i laget. Jag och Yosef gick ut ur pizzerian och det var helt tomt i stan, Vart är alla? tänkte jag. Juste, jag har ju match idag mot världens bästa fotbollslag Italien, tänkte jag. – Jag måste dra, sa jag till Yosef. – Kan jag inte följa med? – Nej, kom bara till matchen och vi ses där. – Okej hejrå, svarade Yosef och lät ledsen. Jag var på väg hem och såg en bil köra förbi och plötsligt stannade den och började backa bakåt. Två killar hoppade ut genom bilen och sprang mot mig och slog till mig. Fem minuter senare vaknade jag med huvudvärk och jag visste inte vart jag var. Jag tittade runt och det var mörkt, det kändes som att jag var i en källare. Jag kände lukten av någonting dött. Jag började skrika efter hjälp men ingen kom eller svarade tillbaka. Jag kollade klockan och den var tjugo i fem. Matchen börjar om tjugo minuter, tänkte jag, Jag måste ut härifrån, sa jag till mig själv. Jag såg en dörr öppnas försiktigt och långsamt, den stod på glänt.

142

en väg genom skogen. Det kunde vara en genväg! Jag tog den vägen och cyklade så fort jag kunde. Det var en liten stig, men det gick bara för att jag hade en så bra cykel! Det var många stubbar, men jag brydde mig inte om det. Det enda som var viktigt nu, var att vinna. Jag såg mållinjen och som tur var så var det ingen som hade gått i mål än. Nu såg jag en kille nära mål. Jag skulle aldrig hinna i mål men nu trampade jag så fort jag kunde, men det hjälpte inte, han var framför mig. Han åkte in i mål, nu är det kört, tänkte jag. Nu cyklade jag in i mål och jag kom tvåa.

–Vem är det, viskade jag Jag såg ett ben sticka ut genom dörren med röda helt nya skor. ”VEM ÄR DET, skrek jag. ”Är det du Yosef?” – Ja det är jag, viskade Yosef. – Vad gör du här, sa jag förvånat. – Jag följde efter dig när du sa att du skulle gå, sen såg jag att man slog dig och tog in dig i bilen. Jag trodde det var dina vänner så det var därför jag gick efter för att kolla, sa Yosef. – Tack, sa jag. Vi kom ut ur huset och Yosef sa: – Kom vi måste gå till polisen. – Vi kommer inte hinna till matchen då, sa jag. – Jo om vi springer. – Okej då, men vi måste skynda oss dit, matchen börjar snart. Vi sprang det snabbaste vi kunde till polisstationen. Vi kom in i polisstationen och letade efter någon som jobbade där. Vi gick in i ett rum där alla poliser satt. Jag tror det hade ett möte. – Vad letar ni efter, sa en av poliserna. – Vi vill prata med er, sa jag. – Ja, självklart, sa polisen. – Jag blev kidnappad av två män idag när jag skulle hem. – Hur såg de ut? – Det var en kille med långt svart hår och en som var flintskallig med en lång kavaj. Poliserna kollade konstigt på varandra och visade en bild. – Är det dom två? – Ja, känner ni dom? sa jag. – Dom är stans farligaste killar, dom två har rånat två affärer och kidnappat flera barn.

– Men varför ville det ta mig? sa jag. – Du är ju fotbollsproffset, sa polisen. – Tack för ni kom och berättade det här för oss, vi kommer att skicka två polisbilar till deras hus. Är det något vi kan göra för er eller skjutsa hem er? Jag kollade på Yosef och han började le. – Ni kan skjutsa oss till vår match om det går bra, sa jag. – Ja självklart, är det Sverige mot Italien ni ska kolla på, sa polisen. – Ja fast vi ska inte kolla på matchen vi ska spela– Åhh, vad kul, hoppa in i bilen, hoppas ni vinner matchen, sa polisen. – Tack så mycket och tack för skjutsen. – Nä inget problem. Efter tio min var vi i omklädningsrummet och bytte om. ”Den här dagen har varit en konstig dag” sa Yosef till mig. ”Ja”, sa jag och skrattade, ”skit i den här dagen, vi ska vinna den här matchen”.

igen. De vill att jag ska ta straffen. Jag går fram mot bollen och lägger ner den på straffpunkten. Jag backar bakåt några steg och väntar tills domaren blåser i sin visselpipa.

Vi gick ut till fotbollsplanen och matchen skulle precis börja. Jag går ut i planen och tittar upp och ser hur många människor som är här, arenan är helt full av svenska människor och italienska människor. Jag skulle börja som anfallare. ”Hoppas jag gör mål idag” tänkte jag.

– Kan jag ta en bild med dig?

– Vann vi! skrek jag. – Jaaa! skrek alla. Efter matchen så tänkte jag på målet jag gjorde. Jag skulle in i vår buss och åka hem men sen kom Sveriges bästa fotbollsspelare fram till mig och sa: – Fint mål du gjorde! – Tack, vänta Zlatan, vad gör du här? – Jag skulle kolla på matchen såklart, sa han. – Självklart, jag är inte bästa spelaren i Sverige längre, du är! – Tack så mycket Zlatan, sa jag glatt, vi ses nån annan gång. – Ja det gör vi, sa han. Jag ringde hem till min mamma och berättade hur min dag har varit och hur matchen gick. Jag berättade att vi vann 1-0 och att jag gjorde det vinnande målet. Hon lät så glad och är nöjd med mig. Jag sa att när jag kommer hem ska vi alla i familjen fira. Det här har kanske varit den konstigaste och läskigaste dagen fast också den bästa dagen i mitt liv.

Hamse Mohamed

138. CREED Oscar är tjugo år och har tränat boxning i fem år. Han bor i Brandholmen men tränar i en källare i Stenkulla. Oscar har alltid tränat sig själv men en dag gick han till en restaurang som ägdes av den världskända boxaren Rocky Balboa. Rocky såg honom och sa: – Jag stänger nu grabben. – Den här bilden var tagen från andra matchen i tionde ronden, är det rätt? sa Oscar. – Bra gissning. – Jag hörde det var en tredje match mellan dig och Apollo bakom stängda dörrar, vem vann? – Det är faktiskt hemligt, hur vet du allt det här? – Vad tror du? – Är du en kusin eller släkting? – Han är min pappa. – Jag tror dig inte. – Ring Mary-Ann, hemnumret funkar fortfarande. Justde, du har inte pratat med henne sen begravningen, han sa att du gav ett fint tal. – Lyssna här, det börjar bli sent, är det något du vill eller? – Jag vill att du tränar mig. – Nej det var jättelänge sen. – Kom igen, det finns ingen bättre och vad har du att förlora? – Nej sa jag och jag stänger nu. – Jag kommer vara i gymmet imorrn. Efter deras konversation så tänkte Rocky på det över natten. Dagen efter så kom Rocky till gymmet och ville träna Oscar. Dom började träna sen frågade ägaren av gymmet: – Hörru! Hur mycket väger du nu? – Inte säker, kanske 180 pounds, sa Oscar. –Gå ner till 175 pounds så kan jag fixa en match till dig med min son.

– Okej, jättelätt. – Stanna där, jag tar hand om snacket och du att slåss, sa Rocky. – Vad tränar jag för? –Du tränar för att bli bättre, inte bli dödad. – Jag kan gå ner fem pounds bara så här, jättelätt. – Jag ska tänka på saken. När Rocky hade tänkt på saken så blev matchen av och de skulle slåss. De tränade och tränade tills Oscar var ostoppbar. När matchen startade klarade Oscar sig i första ronden. När de började andra ronden så vann Oscar med en TKO. Oscar och Rocky blev jätteglada och hoppade runt. När de kom hem så fick Rocky ett samtal ifrån en man som tränade världens bästa boxare som heter “Pretty” Ricky Conlan och han ville att Oscar skulle ha en match mot honom inom de kommande sex veckorna. Matchen blev av och dom skulle ha matchen om två veckor. De tränade i en och en halv vecka sen blev det en presskonferens. När de pratat en stund så blev Conlan kaxig, började retas och avbröt Oscar. Dom tjafsade och var nära på att bråka. Imorgon skulle matchen vara och Oskar var jättenervös, så att han var nära på att kissa på sig. När matchen började så slogs dom i nästan elva ronder, sen blev Oscar knockad. Han tänkte igen på allt han hade gått igenom, sen ställde han sig upp. Oscar var helt svullen i ena ögat och doktorn kollade till honom och sa att han kunde fortsätta. Oscar pratade lite med Rocky, sen så ställde han sig upp för den sista ronden och började att slå Ricky. Det började närma sig dom sista tio sekunderna och Oscar fick till ett bra slag på hans kind och Ricky gick ner. Det var första gången Ricky hade varit på duken. Han klarade sig upp och klockan ringde. Oscar blev ledsen och glad samtidigt.

SPORT OCH FRITID

Det står 0-0 i matchen och det är tre min kvar tills det är slut. Jag springer med bollen innanför straffområdeslinjen och ska precis skjuta men det kommer en kille bakom mig och sparkar mig. Jag står upp och kollar på domaren. Domaren visslar i visselpipan och pekar på straffpunkten. Alla svenska människorna jublar och blir glada över att det är straff. En kille i mitt lag tar upp bollen och vill ta straffen fast sedan hör jag publiken säga mitt namn om och om

”Det är det sista som händer”, säger domaren. ”Om jag inte gör mål kommer jag inte vara fotbollsproffset längre” tänker jag. Jag springer mot bollen och ska skjuta men medan jag skjuter så halkar jag. Jag tittar upp mot himlen och hör hur publiken skrika, Jag ställer mig upp och alla i mitt lag hoppar på mig.

Rocky och alla andra som jobbar med Oscar kommer fram och säger ”bra jobbat”. Vi ser fram emot nästa match.

Omar Abdikarim 143

139. DEN PÅTVINGADE MATCHEN Jag borstade mina tänder och kände hur mina ögonlock nästan fastnat. Jag kände hur eltandborsten slutade vibrera på tänderna och jag hör min mammas röst skrika:

Hon har en sträng uppsyn men när jag kommer fram och frågar om jag kommit rätt ler hon och svarar:

– Du skulle lägga dig för en timme sedan.

Jag går in i klassrummet och sätter mig på platsen som läraren pekat ut.

Jag hörde knappt vad hon sa men jag la tandborsten på laddning och la mig i sängen och medan jag låg där funderade jag på hur matchen skulle gå imorgon nu när jag kommer vara så trött. Under tiden jag tänker så bara somnar jag in och börjar drömma. I drömmen så ser jag min mamma sitta på knä och viska mitt namn och säga ”vakna” flera gånger bredvid sängkanten. Jag märker att jag har svårt att öppna ögonen, solen skiner med starka strålar. Mamma pussar mig på kinden och ler medan hon säger: – Godmorgon, fint väder eller hur? Jag svarar: – Mhm, aa, men vad är klockan? – Så mycket så att jag måste skynda mig till jobbet. Hon går ut ur rummet med raska steg och när hon går ner för trappan skriker hon: – Vi ses efter matchen, hejdå!

SPORT OCH FRITID

Jag svarar ”hejdå” med en svag och låg röst. Jag tar tag i täcket och drar bort det, sedan så sätter jag mig upp och gnuggar mig i ögonen så allt sömngrus åker ner på golvet. Jag tar tag i mina jeans och orkar nästan inte sätta på mig dom, när jag väl fått på mig dom drar jag på mig tröjan och strumporna. Det går trögt och långsamt ner för trappan och ner till köket. Jag fixar mig en skål med müsli och sedan sätter jag mig vid bordet och kollar ut genom fönstret. Ute så ser jag hur de gråa molnen börja täcka den starka solen. När jag ätit upp frukosten så tar jag skålen till den halvfulla diskmaskinen. Jag går upp igen för att borsta tänderna. När jag kommer upp så märker jag hur det har blivit mörkare i huset, det inte är så mycket sol längre utan mest gråa moln. Jag glömmer det fort och istället tar jag tandborsten från laddaren och började borsta i två minuter. När jag är klar med det går jag med tunga steg ner för trappan. Mina ögon vill slockna och jag sätter på mig mina ytterkläder i hallen. Jag tänker att det ska vara regnigt med dom gråa molnen så jag väljer min regnjacka och täta skor. Slutligen trycker jag ner det svarta dörrhandtaget och går ut. När jag kommer ut hör jag kalla vindar susa vid öronen, det börjar regna från de mörka molnen och så ser jag en massa bruna och trist färgade löv falla ner från träden. Jag känner i drömmen att jag inte orkar gå till skolan för jag är så trött men att jag typ känner att jag är tvungen. Jag stänger dörren bakom mig och känner hur kallt dörrhandtaget är och låser för att alla andra i familjen redan har åkt iväg. Jag bor långt från skolan och jag är för trött för att gå i det här vädret. Jag har inte någon cykel, aaaa ni hör, jag skulle kunna säga tusen fler anledningar till varför jag inte har lust att gå till skolan den här trötta dagen. Trots detta börjar jag gå långsamt mot skolan. Jag börjar känna vindarna bli starkare och regnet bara öser ner. Medan jag går till skolan så speglar jag mig själv i en vattenpöl och tänker på vad jag ska göra idag. Det är då, när jag ser min mörka och gråa spegelbild i vattnet, som jag börjar tänka på matchen som jag har senare den dagen. Jag tänker på matchen och undrar om jag kommer orka gå på den men jag vill inte svika laget. Jag är en viktig spelare så jag måste gå på den. Efter några minuter börjar jag se skolan i dimman och ökar farten eftersom jag är åtta minuter försenad. När jag kommer in i skolan ser jag det låga svarta taket, de långa korridorerna med de täta gula väggarna. Det är dålig luft härinne. Jag hör alla i klassen prata om matchen som ska spelas senare på dagen och om hur allas lov varit. Jag ser en lärare hålla upp en skylt där det står 9h, det måste vara min nya klasslärare.

144

– Ja du har kommit rätt men du är sen.

Bakom mig sitter min bästa kompis Lucas. Jag känner honom från mitt fotbollslag och han ska också spela ikväll. Jag hälsar på honom och vi snackar lite om lovet som varit, Lucas har varit i Grekland. Killen som sitter bredvid mig har också varit där och startar en konversation med Lucas. Jag blir smått irriterad och lägger huvudet på bänken. Själv har jag varit hemma och tränat fotboll på lovet. Lucas avslutar konversationen med att bjuda in killen bredvid mig till att komma och titta på kvällens match. Jag ler men är så trött att leendet inte orkar hela vägen upp till ögonen. – Vad heter du? säger jag till killen. – Charlie, svarade han, Jag är ny här i stan. Jag spelade fotboll i ett akademilag i min förra hemstad. – Bra, sa Lucas. Läraren ber alla att vara tysta och lektionen börjar. Hon delar ut engelskaböckerna och jag går in i ett stirr med blicken fast på omslaget. Efter skolan går jag med Lucas mot bussen och Charlie kommer i fatt oss när vi kommit fram till det stora trädet med de knallgula löven. – Tja! Vilken position spelar du på? frågar jag. – Vänster mitt, svarar Charlie. Jag känner en klump i magen då jag förstår att vi spelar på samma position och att jag nu fått en konkurrent till min plats i laget. Jag försöker hålla mitt lugn och lita på min bollkänsla. Lucas fnissar till och pekar mot den rostiga gamla skolbussen som svänger in på vändplanen. Charlie och Lucas stiger på bussen och jag börjar gå ensam hemåt i det kalla höstvädret. När jag kommer hem tar jag av mig jackan och släpper den på golvet bland alla de andra jackorna, tar av mig skorna och går på toa. På toa kikar jag lite på mobilen. Lucas har lagt ut en bild på sig och Charlie från bussen, “Sköna lirare” står det under bilden. Jag lägger undan mobilen och försöker tränga undan känslan som sprider sig i kroppen. Jag sträcker på mig och gäspar innan jag går in i köket och brer en macka. Sedan plockar jag ihop matchstället och fyller på min vattenflaska. Jag känner mig lika seg som molnen är grå. Det duggregnar nu utanför fönstret och när mina ögon vill slockna nyper jag mig i armen för att vakna till. Jag går ut genom ytterdörren och låser upp min cykel. Jag drar upp luvan på jackan för att skydda mig mot regnet medan jag cyklar ner till fotbollsplanen. I omklädningsrummet är det högljutt. Stämningen är spänd och förväntansfull. Tränaren startar genomgången, Lucas kommer försent och förklarar att han var sen för att han varit tvungen att visa sin nya kompis till läktaren. Nu är jag inte för trött för att bli avundsjuk när jag hör varför Lucas var sen. Vi går ut i regnet för att värma upp, jag börjar hoppa lite på tårna så att tränaren inte ska förstå hur trött jag känner mig. Jag är alltid med i startelvan och om jag inte värmer upp ordentligt får jag inte vara med från start. Efter fem minuter ropar tränaren in alla medan domaren blåser i sin pipa. Han säger – Nu kör vi gubbar. Ni vet uppställningen och spela tätt och var inte trötta på planen för då märker jag det, så ut nu. När tränaren säger det får jag som fjärilar i magen fast på ett dåligt sätt. Vi gör vår ramsa och går ut på den blöta planen. Jag ser Lukas vinka till Charlie i publiken men jag tänker knappt på det för jag är så stressad över matchen. Jag ser också min mamma gnida händerna mot varandra och frysa i det gråa regnet.

en dröm, att jag var så dålig på matchen och att tränaren ville bänka mig för att jag var trött. När jag tänker på det ser jag också min mamma sitta på knä vid sängkanten och säga vakna flera gånger. Jag skriker: – Neeeeeeeeeeeeeeeeeeejjjjjjj!!!! INTE SOM I DRÖMMEN JAG KOMMER FÖRLORA MIN VÄN OCH BLI BÄNKAD PÅ MATCHEN OCH KOMMA SENT TILL NYA KLASSEN MEDANS JAG KOMMER VARA TRÖTT HELA JÄVLA DAGEEEEEN MED PISSVÄDER!!! Min mamma blir förvånad, tar mig på axeln och svarar – Du la ju dig tidigt igår så du kommer nog inte vara trött på matchen och klockan är bara sju på morgonen med fint väder hela dagen så du har gott om tid till skolan, Elias. Jag drar bort täcket springer till min spegel i rummet och känner alla bra känslor i kroppen medan jag viskar till mig själv – Jag ska aldrig lägga mig för sent innan en viktig dag.

140. DRÖMMEN INOM E-SPORT Jag satt vid min dator när Filip och Rasmus kom springande. – OSCAR VI SKA VA MED I EN TURNERING, ropade Ralle. Vi var på DreamHack för andra gången och var inne på första dagen. Filip och Ralle hade valt att gå runt lite men jag ville fortsätta sätta upp min dator så jag var kvar vid våra platser. Jag frågade vad det var för turnering. Det var 3v3 turnering i Overwatch. Förstapriset var en gamingdator till vardera av spelarna. Min första tanke var “fy fan vad kul”. Men sedan började mina tankar gå tillbaka till året innan. Året innan hade jag inte gjort någonting när vi var där utan bara suttit vid datorn. Det ångrade jag. Jag hade lovat mig själv att försöka lite på mig själv och våga och nu kunde jag visa att jag vågade. Jag blev också rädd eftersom jag inte gillade att få sitta så att andra kunde se när du spelade. Vi satt och tränade mestadels av den dagen förutom några gånger när vi kollade på invigningen och åt till exempel. Men annars tränade vi. Tills nästa dag då det började. Det var ett par matcher innan vår men vi valde att stå och kolla och vänta på att de var klara. Sedan var det vår tur. Vi kom upp på den lilla scenen och då kände jag mig stolt och väldigt nervös på ett sätt som jag endast känt en gång innan i mitt liv. Det var när jag stod på scenen när jag gick i trean och sjöng. Första matchen var en överkörning, om man kan säga så. Vi vann båda matcherna med 5-0. Och vi dog 0 gånger. Även om den matchen kanske inte var den svåraste så kände jag mig väldigt stolt över mig själv. Jag hade vågat gå upp och köra vilket jag inte hade gjort innan. Det var ett litet steg på vägen mot den dröm som hade börjat växa upp ett halvår innan när jag varit på DreamHack. Jag hade spelat min första match någonsin i en turnering inom E-sport. Vi hade nästa match på kvällen vid klockan fem. Så vi satt och tränade tills dess att vi behövde gå dit. Matchen innan höll fortfarande på men ena laget vann efter någon minut. De vi skulle möta var nog inte så seriösa. Vi såg en i deras lag ligga och sova några minuter innan matchen men det tyckte vi mest var ganska roligt. Vi kom upp på scenen och började värma upp, fixa olika inställningar och annat som behövde göras. Tankarna kom åter tillbaka men på ett mer självsäkert sätt. Jag kände mig stolt och väldigt säker på det jag gjorde och med dem jag körde med. Stolt och nöjd. Vi blev tillfrågade om vi var redo. Alla gav en tumme upp och matchen kunde börja. Återigen så förlorade vi inte någon runda och vi dog en gång totalt. Detta betydde att vi var i semifinal. Direkt efter matchen gick jag och Filip ut och satte oss och pratade. Även om vi mest pratade skit betydde samtalet väldigt mycket för mig. De gör det flesta samtal med honom. Han är min allra bästa vän men också en av mina största idoler eftersom att han är så stark i sig själv. Jag har inte har sett någon annan vara så och hela han är bara en person som jag ser upp till. Vi satt där ett tag och bara pratade och skrattade innan vi gick tillbaka till våra datorer.

Elias Kontos

Resten av kvällen bestod av dator och musik ungefär. Men det var en väldigt bra kväll ändå. Det finns inget annat ställe jag mår så bra på som jag mår på DreamHack. Jag somnade någonstans runt fem och på morgonen när jag vaknade så la jag min första tanke på turneringen. Idag var det dags för att lira semifinalen och jag var inte ett dugg nervös, jag var stensäker i min roll. Jag gick från sovsalen till min dator och började värma upp. Efter ett tag hade de andra vaknat upp och kommit. Vi satt och värmde upp och tränade. Vi körde med ett komp som vi kallade ”rakblad i vinden”, ganska coolt tyckte vi. Jag kände hur nervositeten kom krypande sakta men säkert. Men det fick göra det om det ville. Jag antar att det ska vara så. Vi satt där ända tills vi skulle gå fram. Scenen var tom så vi gick och satte oss, började med att värma upp och prata lite med de andra. Efter tjugo minuter så frågade de om vi var redo. Tre tummar och matchen började. Även denna match gick lätt. Vi vann med 2-0 i matcher och vi dog fyra gånger totalt. Detta betydde att vi var i final.

SPORT OCH FRITID

Matchen startar. Jag börjar pressa motståndarnas högerback med hög fart och känner att jag inte är lika snabb som på de andra matcherna. De passar högerbacken och jag hinner sätta fram foten på bollen och bollen rullar mot straffområdet. Jag hinner dit och jag har ett öppet läge och jag hör hur alla skriker i publiken jag skjuter och ser skottet som i slowmotion. Jag vänder mig om och kollar på publiken och alla hoppar jag ser hur dom slutar att hoppa och kollar på mig istället för skottet. Jag vänder mig igen snabbt och ser att bollen rullar bredvid målet. När jag ser det står jag stilla i fem sekunder och bara gapar av och min kropp har tusen känslor. När jag står där hör jag hur min tränare skriker – Elias byte. När jag kommer till bänken säger tränaren – Du ser trött ut och du brukar ju aldrig missa sådana lägen vad hände? Jag får så många känslor i drömmen så jag vaknar upp i verkliga livet. När jag vaknar upp så känner jag en lättnad att det bara var

Direkt när vi kom till våra platser fick alla tre panik kan man säga. Jag ringde mamma och pappa och berättade vad som hade hänt och de andra gjorde detsamma. Finalen skulle vara senare den dagen och vad gjorde vi, jo vi fortsatte att träna. Den enda gången vi inte tränade var när vi kollade på våra vänners semifinal. De förlorade den med 2-0 i matcher tyvärr. När de sedan kom ner från scenen så berättade de att de som vi skulle möta var en topp 500-spelare och en proffsspelare och en topp 1 %- spelare. Det var då nervositeten började komma. Jag var extremt nervös men jag känner ändå att det här kommer att gå, det ska gå. Jag kan inte göra som förra året och bara balla ut ur allt, jag var större och jag var mer självsäker nu. Vi gick aldrig tillbaka till våra egna datorer efter det utan vi satt där i ungefär en timme och pratade med dem vi skulle möta. Killen som var en proffsspelare berättade om hur det var och vi frågade massa frågor. Men till slut var det slut på snacket och vi blev “fiender”. Jag var fortfarande sjukt nervös men jag försökte att inte visa något. – Är ni redo? hörde jag honom säga. Tre tummar upp från båda lagen och matchen var på gång att börja. Matchen var både väldigt spännande och rolig. Mitt i första matchen hörde jag en av mina kompisar skrika, ”jag ska min fucking fapp dator”. Vi vann första matchen med 4-5 i rounder. När vi kom in i nästa match kom vi in med självförtroende medan de andra var pressade att vinna. Vi vann första rundan, vi vann andra rundan, vi vann tredje, vi vann fjärde och vi vann femte rundan. Vi vann finalen. När sista rundan var över och vi insåg att vi vunnit är en de bästa stunderna i mitt liv. Drömmen som växt upp ett halvår innan kändes som den hade växt med hästlängder. Det som hade varit en dröm kändes som den faktiskt skulle kunna nås.

Oscar Klingfeldt

145

141. DRÖMMEN OM FOTBOLL

SPORT OCH FRITID

Det var tidigt på morgonen när Andi vaknade ur sin djupa sömn, dörren knarrade högt när den gled upp och han kunde se konturerna av en person som stod vid dörren. Han visste redan att det var dags att gå upp, han tittade omkring sig i det lilla rummet och fick syn på klockan. Han gick ner från sängen och sträckte på sig. Alla i familjen satt redan vi matbordet och åt när han kom till köket, han måste ha vaknat sent idag tänkte han bistert. Han gjorde sina smörgåsar och åt snabbt. Allting gick så snabbt idag tänkte han och tog sin skolväska som låg vid hans säng, sedan gick han ner till hallen och tog på sig skorna. När han gick ut ur dörren kom han på en sak till, han gick tillbaka och tog bollen sedan funderade om han skulle ta fotbollsskorna också men bestämde sig snabbt för att inte ta med sig dem. Solen var redan på väg högt upp i himlen den sken starkt och brände på ögonen redan på morgonen. Han la ner bollen och började dribbla runt på väg till skolan. Svetten rann ner för ögonen och han var blöt på ryggen när han till slut kom fram till skolan. Sista lektionen var på väg mot sitt slut, Andi märkte varje gång en elev kastade en blick på klockan. Även han var uttråkad, man ville gärna sluta tidigare men lärarna i skolan var verkligen hårda när det gällde att hålla tiderna. Vad som kändes som en timme slog klockan i den rätta sekunden och alla började prata i mun på varandra när läraren ställde sig framför eleverna och uppmanade dem att bli tysta. Sedan, efter vad som kändes som ytterligare en timme i Andis tankar blev alla tysta igen. Han ville ut i det fria igen och skyndade sig snabbt till sitt skåp. Allting gick så snabbt när han kom ut ur klassrummet. Tiden borde gå långsammare när man ville vila för att hinna med att göra andra saker sedan. Andi tog ut sina slitna fotbollsskor. Han blev nästan trött i huvudet när han tänkte på de där skorna han sett i affären. Han kunde inte hålla blicken borta från dem, där de låg på kartongen. Jag ska köpa de där skorna, tänkte han. Han hade inga pengar. Att få fram pengar skulle bli svårt eftersom familjen redan hade svårt att skaffa sig mat.

142. EN LÅNG RESA – Men va fan, jag vill ju fortfarande köra fotboll! skriker jag. – Det förstår jag men det kan du inte med tanke på hur dina betyg ser ut i nuläget, säger mamma. – Joo, säger jag och slår igen dörren med en smäll. Sen hör jag inifrån mitt rum hur mamma och pappa diskuterar med varandra. Jag hör inte vad de säger och några sekunder senare så kommer mamma ut. – Vad ska du bli när du blir stor egentligen? frågar mamma. – Fotbollsproffs säger jag – Vad händer om du inte lyckas med det då? – Då får jag väl bli som det blir, säger jag och går iväg. – Vad är viktigaste, fotboll eller skolan? frågar mamma. – Fotbollen, säger jag och slår igen ytterdörren. Jag drog till fotbollsplanen, dit gick jag alltid när jag var arg. Och det gör att jag alltid mår bättre när jag kommer hem igen. Senare den dagen hade jag träning med IFK, jag spelar forward och leder skytteligan i serien. Vi började träningspasset med två varv runt planen sedan körde vi passningar innan vi körde anfalls- och försvarsövningar. Vi avslutade, som vanligt, med match och jag brukade alltid spela forward med min bästa vän som hette Teodor.

146

Andi vaknade av solens starka strålar som den lilla gardinen än en gång försökt stoppa, när solen trängde sig igenom från rummets fönster och spred ut sina varma strålar i det lilla rummet. Klockan var mycket ‘’det brukade nästan alltid vara sent när man vaknade på lördagar’’ sa han till sig själv. Han blev besviken när han såg alla andras fotbollsskor och sedan hans egna dojor, de var inte fina och absolut inte bekväma eller bra. De var trånga, slitna och dessutom fula. Matchens första halva började stelt och det var inte så mycket som hände på planen och de två lagen kämpade hårt för att komma förbi motståndarna och sedan försöka göra mål. Andi spelade som ytter och fick springa upp och ner. Den lilla publiken som stod vid planen hurrade varje gång motståndarna fick bollen. Andi fick en passning från Mose han sprang med bollen, på något sätt kändes hans ben tunga och han kunde inte springa efter några meter. Bollen rullade ifrån honom och han försökte desperat springa efter den ‘’Spring Andi,spring!!’’ skrek Mose. Andi kastade sig ner efter några fruktansvärda sekunder ‘’Hur är det med dig Andi, är du skadad?’’ frågade Mose.’’ Jag vet inte men jag kan inte springa, det är något som inte stämmer’’ sa han nedslaget. Matchen slutade oavgjort. Andi var på väg hem med nedböjt huvud och ihopsjunkna axlar, han var försjunken i sina tankar och brydde sig inte vad som var omkring sig. ‘’Andi!!’’, någon bakifrån. Andi rycktes bort från sina tankar och undrade i några sekunder var han var, sedan snodde han runt för att kolla vem det var. Han stirrade i tomma intet det var ingen där, han var säker på att någon sa hans namn eller inbillade han sig bara? Han visste inte. När Andi kollade framåt igen såg han dem. Det var skorna han drömde om så mycket det var skorna som bosatte sig i hans huvud och nu var de framför honom. En liten lapp satt fastklistrad på dem. Han gick fram till skorna och började läsa den lilla lappen. ‘’Till dig Andi, från en av dina vänner. Kasta skorna som du har i väskan de är förtrollade!!”

Abdullahi Abdi

Han och jag var nog de som gjorde mest mål i laget, eftersom vi var forwards men vi hade också bra spel med varandra eftersom vi var bästa kompisar och hade känt varandra sen dagis. När jag kom hem efter träningen så stod mamma där igen fast den här gången tog vi ett lugnare snack som inte var lika skrikigt. Men jag förstod henne inte, hon visste redan att fotbollen gick i första hand och att min dröm var att bli fotbollsproffs. Det kändes liksom nu som att hon ville krossa den drömmen. Genom att jag kanske var tvungen att sluta med en sport som jag har kämpat för hela mitt liv och nu vill hon bara ta allt det där ifrån mig nu när jag äntligen är som bäst och håller på att bli mycket bättre. Det var mycket tänkande den natten, det var så mycket känslor. Jag var både arg och ledsen. För jag ville fortsätta med fotbollen men jag visste inte hur jag skulle få ihop allt med fotbollen, skolan och vara med mina kompisar. Men det jag brydde mig mest om var ju fotbollen såklart. Vad var skolan till för? Jag tyckte det var onödigt att gå i skolan för mig som ville bli fotbollsproffs. Och vissa sa ju, vad händer i fall du inte klarar det? Att misslyckas fanns inte i min värld. Det enda jag längtade efter nu är morgondagens stora match mot Brommapojkarnas akademi så idag tog jag det lugnt hela dagen och vilade upp mig. Nästa morgon var jag nervös för det var ju ett av Sveriges bästa ungdomslag och jag visste att det skulle finnas scouter som kanske skulle kunna se en. Jag satt och åt min gröt när pappa kom

in i köket och sa ”kör hårt idag grabben” och då sa jag ”ja det ska jag”. Sen gick jag upp borstade tänderna, packade väskan och drog till samlingen. Där var det också många andra nervösa. Men bilresan gick snabbt, det var mycket snack och vi hade roligt på vägen dit. Sen i omklädningsrummet säger tränaren uppställningen. Vi skulle spela 3-5-2 med mycket defensiva yttrar till att börja med för att en trebackslinje mot ett så bra lag kan bli tufft. Jag och Teo startade där uppe. BP började med boll och jag och Teo satte press direkt. Sedan slog de upp bollen på kanten men backarna tog bollen och de första tjugo minuterna hände det inte så mycket men i 24:e minuten får deras nummer 10 ett inlägg som han ostört lägger in i högra hörnet på volley. Det var kvalité i det tänkte jag för mig själv. Sen i 32:a minuten får jag en pass, går förbi första backen, släpper den till Teo som lägger tillbaks på en touch och jag går förbi en till och är fri mot målvakten som är långt ifrån linjen. Så jag drar en chipp som blir perfekt. 1-1 och det var så skönt att göra mål mot BP. Jag jublar och hela laget firar med mig för det var ett jättevackert mål. Det står 1-1 när vi går in till halvtid.

Tränaren säger att det var bra spel av laget och att vi bara ska fortsätta spela defensivt och sedan kontra på dem. För då är de som svagast. Inget särskilt händer i början av andra halvlek men sen får jag en fin långboll och jag har båda ögonen på bollen och sedan hoppar jag upp och drar en fin cykelspark. Efter jag har skjutit bollen så hoppar backen in i mig och allt blir svart. Jag vaknar upp ett par sekunder senare då jag ligger på bår på väg ut från planen och jag frågar vad som hänt? Läkarna i ambulansen säger att jag hade fått en kraftig hjärnskakning och förmodligen brutit ena benet men det positiva var att det blev mål iallafall. ”Vadå mål?” frågade jag. Läkaren berättade att jag hade gjort mål på cykelspark och att det var det snyggaste hon hade sett med sina egna ögon. Och då trots att jag hade ont så kom ett stort leende fram från mig. Hur länge tror du jag blir borta? frågade jag läkaren och hon sa förmodligen sex till sju veckor med det brutna benet. Okej sa jag och märkte att hela sommarlovet kommer vara förstört nu när man måste gå med gips.

Liam Thunström

143. FERRAN – Ja, jag vill gärna höra den.

– Är hon snäll?

– Okej, för tre år sedan skulle jag en solig dag rida på Bullersta och vi skulle hoppa. Det hade varit en bra dag i skolan och jag var hemma när mamma kom hem. Vi skulle äta och sedan åka till stallet. Jag gjorde mig i ordning för att åka. Nu var vi där och jag skulle få veta vilken häst jag skulle få. Jag fick Pux. Hon är ett sto, C-ponny, mörkbrun fux och jätterolig att rida. Hon var min favorithäst. Jag gjorde i ordning henne och gick ut till ridbanan med de andra ryttarna och hästarna. Vi skulle hoppa en liten bana på fem hinder, ett hinder skulle vi hoppa två gånger.

– Ja, jag har aldrig träffat någon snällare häst än Ferran.

– Jag har inte suttit på en häst sedan dess. – Okej, men om du vill så kan du få prova att rida på Ferran. (Bovean Ferrari)

– Då går vi och hämtar henne i hagen, hon kan bli lite spänd om man tar tag i tyglarna för att hon tycker att det är roligt att bli riden. – Okej. Hon var jättesnäll att hantera från marken, nästan lite slö som en snigel när man skulle gå med henne någonstans, man fick nästan dra henne framåt. Men det var positivt att hon var lite som en snigel för jag ville inte att hon skulle gå på bakbenen hela tiden direkt, då var det skönare att ha en häst som bara gick lugnt och långsamt.

SPORT OCH FRITID

Nu var det min tur. Jag började trava och styrde mot hindret, det var ett kryss med en bom framför, så vi skulle komma i trav och sedan göra ett galoppsprång mellan bommen och hindret, sedan galoppera hela banan om man ville. Jag tänkte hoppa hela banan i galopp för att jag kände att jag kunde det. Jag styrde mot hindret och hoppade. Det var så roligt för jag hade längtat efter att få hoppa jättelänge och nu fick jag det. Det känns liksom som att man flyger, det är en så härlig känsla. Jag styrde mot nästa hinder, hoppade det och sedan hindret efter det var en oxer med vita och blåa randiga bommar. Vissa hästar kan tycka att de ser konstiga ut så de inte hoppar men en del hoppar det som om de skulle vara typ en röd bom. Pux däremot var en sån häst som tyckte att de blåvita bommarna var läskiga så hon skenade till höger om hindret. Jag var inte beredd på det så jag tappade greppet om tyglarna och stigbyglarna, och ramlade av.

– Okej jag kan testa, i alla fall att skritta något varv på henne.

Vi gick och hämtade Ferran i hagen och gjorde i ordning henne, vi gick upp till ridhuset och jag satte upp. Det gick inte att beskriva hur roligt det var. Det var som att en dröm gick i uppfyllelse. Vi skrittade ett varv på banan och sedan travade vi en långsida och Ferran var jättesnäll och lugn, det gick jättebra. Efter cirka en halvtimme satte min kusin Clara upp och red henne lite mer. Sedan gick vi ner med Ferran, borstade av henne och satte på henne täcke. Sen skulle vi kvällsfodra också så det gjorde vi cirka en halvtimme efter att vi släppt in Ferran i boxen. Några veckor senare fick jag följa med Clara ut till stallet igen och fick rida Ferran då också. Sen dess har jag ridit henne fyra gånger och varje gång blir jag bara mer och mer säker igen sedan jag ramlade av.

Elin Andersson

144. MATCHEN Som vanligt är jag riktigt nervös. Hela laget är det. Vi sitter i omklädningsrummet och väntar på ledarna, ombytta och taggade. Vi har alldeles för många backar med idag vilket betyder att det är stor risk att vi inte får till vårt vanliga spel. Jag sneglar på klockan. 39 minuter kvar till match. Mitt hjärta bankar hårt i bröstet. Jag brukar inte vara såhär nervös. Antingen är det för att jag inte tränat på länge eftersom jag vart sjuk eller så kan det ju vara för att det är en så viktig match just idag. Om vi vinner är vi med i A-slutspel. Förlorar vi hamnar vi i B, inte alls lika kul, inget att skryta om direkt. Ledarna kommer in, dem väljer en lagkapten och berättar vilka

positioner vi ska ha. Jag är back som vanligt så det är lugnt. Sen pratar vi taktik. Vi tar upp vad vi vet om laget och vilka vi vet att vi ska ha extra koll på. Sen är vi redo för uppvärmningen. Några stannar för att gå på toa först, jag brukar göra det men jag var på toa medan vi väntade på ledarna. Jag fyller istället min vattenflaska och springer ikapp dem som gick direkt. tjugofem minuter till matchstart. Det blir en ganska kort uppvärmning. Motståndarna är redan här, joggar runt lite en och en. Vi fortsätter till bortalagets bås och lämnar vattenflaskorna. Jag drar åt min hästsvans, tänker igenom det vi sa i omklädningsrummet lite snabbt.

147

Resten utav tjejerna kommer och vi kan börja med uppvärmningen. Vi kör i två led. Joggar fram och tillbaka över planen, kör olika övningar med boll. När det är sju minuter kvar börjar vi tänja. Ledarna pratar igen. Slutligen kör vi några stegringslopp. Vi peppar varandra, säger saker som “kom igen tjejer nu kör vi!”, “tagga till nu!”, “på från start!” och andra saker som man brukar säga innan match. Sen ställer vi upp oss på plan. Jag ber backarna att ta några steg fram. Motståndarna ställer också upp. Dem har en lång och stor mittback, små mittfältare och en väldigt lång forward, resten är “normallånga”. Domaren startar matchen, vi tar bollen ganska snabbt och spelar runt lite, väggpassar oss fram, eller mittarna och forwarden gör det. Vi backar trampar mer på stället och är redo på att få ett hemåtpass eller att motståndarna ska vända spelet.

SPORT OCH FRITID

Ibland är det lite tråkigt att vara back, alltså jag älskar det, men det blir lite långtråkigt när matchen är väldigt offensiv. Men vem bryr sig, det är skönt att spela ändå. Man har liksom inget annat i huvudet när man spelar, man behöver inte bry sig om drama, läxor och annat. Man behöver bara vara fokuserad på vad man gör där och då. Ha koll på fotbollen och spelarna. Motståndarna kommer i ett anfall. Jag skriker på högerbacken att gå på. Jag säkrar upp bakom, backar och har ögonen på bollen hela tiden. Kollar på hur hon kliver fram med bollen. Bakom mig är den andra mittbacken eftersom hon måste täcka spelaren som försöker göra sig fri vid mål. Motståndaren kommer ner och vänder in, hon gör ett inlägg. Jag hoppar och bryter bollen i luften med en nick. Bollen studsar tillbaka till vår högerback som skjuter bollen över halva plan, en ganska bra boll för dem där uppe att börja ett anfall med. Bollen studsar snabbt fram i det gröna gräset. Men Becca hinner ändå med, hon är snabb, vår vänstermitt, vår lagkapten. Hon får kontroll på bollen när hon är en bit in på motståndarnas plan, vänder in mot straffområdet. Deras mittback står redo för att peta bort bollen. Vi brukar kalla henne kvinnligamansmuren. Dock inte så att hon hör, det hade vart taskigt. Men hon är ju så stor och så svår att komma förbi så vi tyckte det passa henne. Jag skriker på resten av laget att följa med uppåt. Vi måste vara minst vid slutet av vår planhalva och försöka ställa motståndarna offside. Becca blir avbruten som vanligt av kvinnligamansmuren. Men det blev ingen superrensning utan mansmuren passar bara iväg bollen till nästa spelare i deras lag. En av dem korta snabba. Hon driver en bit med bollen, jag ser att hon planerar nått, hon kollar upp lite då o då och bestämmer sig till slut för att göra en hög lobb över vår backlinje. Jag och backarna springer för allt vi har för att ha en chans att kunna få bort deras snabba spelare. Men vi är inte tillräckligt snabba, motståndarna har bollen under full kontroll nere vid vårt mål. En av dem där långa får bollen och skjuter ett kraftfullt skott precis under ribban, självklart gick den in. Suck. Matilda rullar ut bollen till mitten, hon ser sammanbiten ut, men hon hade ju inte kunnat göra något bättre än vad hon gjorde. – Upp med huvudet tjejer! Vi kan vända detta! ropar Edith. Hon har rätt. Det är ju bara första halvlek nu. Bollen sätts i spel och det spelas runt länge. Bollen tas ifrån oss utav motsåndarna och sen tillbaks utav oss. Sen tar dem bollen dem spelar mycket på vår planhalva och provar på något skott. Men det osäkra chansskottet tar Matilda. Hon rullar ut bollen och spelet fortsätter. Det tar ungefär en kvart innan nästa riktiga anfall sker. Det är vi som har bollen nu. Hela laget har pressat upp ganska högt. Så att vi har ett “kortlag”. Det är svårare för dem att anfalla då. Vi kommer fram en bit till och Becca får bollen. Hon vänder om och satsar på ett lågt skott vid stolpen, men hon missar.

148

Vi backar undan lite och låter målvakten kasta ut bollen. Efter det har motståndarna kvar bollen ett tag, spelar runt en massa utan att vi klarar av att ta den. Dem kommer till slut fram till mig och de andra backarna. Denna gång ber jag ingen annan att gå på utan jag springer fram själv. Jag får tag i bollen och passar den hemåt till den andra mittbacken. Hon skjuter upp bollen mot mål direkt. Jag måste hålla upp handen för att se bollen i luften utan att solen ska vara i vägen. Bollen flyger över plan. Den kommer nog landa någonstans i straffområdet och tas av målvakten. Det är sex minuter kvar utav första halvleken. Hoppet finns kvar. Bollen är kvar i luften, börjar dala litegrann. Kanske går det, det kanske finns någon som tar bollen direkt på volley där inne i straffområdet. Bollen är några meter från mål och studsar ner hårt i marken. Den flyger upp igen och fortsätter sin väg mot mål. Målvakten slänger sig och tar bollen. Spelet rullar igång från målvakten och motståndarna har den dem sista tre minuterna. Domaren blåser av första halvlek. Det behövdes, våra anfallare såg trötta ut. Vi går av plan och sätter oss i gräset och pratar taktik. Tar upp vad vi ska ändra och vad vi ska fortsätta med. Vi byter så att Erica är mittback och jag är forward. Mitt lugn försvinner och hjärtat bultar så där hårt i bröstet igen. Fjärilarna flyger runt så jag nästan mår illa. Jag som tyckte att det var en bra försvarsdag. Jag försöker lugna mig, men det är lite svårt, förhoppningsvis lugnar jag mig när jag är ute på plan igen. Domaren blåser igen. Vi ställer oss upp och vi som ska spela springer ut på plan. Vi börjar med bollen. Fortfarande nervös. Jag kollar ner på min hand, rör på fingrarna, jag vet inte varför men på något konstigt sätt så lugnar det. Matchen börjar och jag passar bollen till Edith. Hon passar den hemåt. Vi spelar runt ett tag och sen drar Sandra en brant löpboll på Becca. Edith och jag springer mot mål. Becca tar bollen och spelar in den till oss. Jag får bollen, provar skjuta men såklart missar jag. Suck. Alltid när det är viktigt så kan jag inte. Jag fattar inte varför. Det är lätt på träningarna. Matchen fortsätter. Vi har bollen, sen motståndarna, sen vi igen. Så håller det på i nästan tjugofem minuter. Några misslyckade skott från oss och ännu fler missade skott från dem. Tur att vi har Matilda i mål annars skulle vi nog legat under med mer än 0-1. Femton minuter kvar. Jag får bollen utanför straffområdet. Tar några steg, provar skjuta för sjuttioelfte gången, känns det som i alla fall, och bollen skruvar sig in i mål. OTROLIGT. JAG SATTE DEN! Jag känner hur stort mitt leende är och det går inte att sluta le. Jag har lyckats. Jag vänder om och ser hela laget springa fram till mig. Vi skrattar, applåderar och springer hem och ställer upp oss igen. 1-1. Vi hinner få in ett till mål. Spelet startas igen, dem har bollen, provar ett långskott men missar. Matilda skjuter ut en lång utspark och den kommer på en av deras korta och snabba. Vi får tillbaka bollen ganska snabbt. Edith får bollen och tar några steg, sen passar hon bollen till Becca som kommer springandes. Hon passar mig och jag lägger tillbaka bollen till henne i en väggpass. Hon springer med bollen en bit till, sen kommer hon fram till deras straffområde med mansmuren precis framför. Becca skjuter, hon träffar stolpen. Bollen studsar högt mot oss och Edith nickar den. Bollen åker som i slowmotion mot mål. Kommer det bli 2-1? Eller kommer målvakten ta den? Jag stirrar på bollen när den flyger fram. Den börjar dala, alla är helt tysta och kollar på bollen. Matchen är snart slut. Blir det mål nu så vinner vi nog, men målvakten kan kanske ta den och i så fall blir det tufft för oss.

Lovisa Jansson

145. MIN FoTBOLLSDRÖM

Redan två timmar senare var jag i omklädningsrummet och redo för match. Tränaren kom fram till mig och sa att jag hade varit värsta talangen förra säsongen och vi var redo att ha dig som förste man på planen. Jag frågade lite nervöst vilken position jag skulle vara på och då svarade han bara “chansa en gång”! Jag blev mer nervös och sa forward, då sa han ”självklart med tanke på hur din säsong såg ut förra året”. Klockan började ticka ner och jag började gå ut på planen, det enda jag hörde var mammas röst inne i huvudet som sa att jag skulle ta hem segern. Domaren visslade och jag fick bollen på mitten av planen. Jag passade hem den till backen Chrille, han drog ett backskott från eget mål och där jag stod och fiskade. Jag fick tag i bollen och gjorde 1-0 redan efter 40 sekunder och självfallet så var det ju en så kallad bicykleta, hela publiken jublade. Jag sprang till hörnflaggan och kollade upp i luften för att visa min döda pappa vem som hade gjort mål. Resten av matchen var väldigt seg och vi gick iväg med en vinst med 1-0 mot serieledarna Djurgården. I omklädningsrummet efter matchen såg jag honom… Det var han, min förebild Kennedy. Jag såg att han närmade sig mig och där var han mitt framför ögonen på mig. Han öppnade munnen och sa: ”Du skulle väl inte vilja träna med oss stora grabbar imorgon?” Jag svarade kvickt att jag självklart skulle komma på träningen på söndag, men det finns ett problem. Jag har ingen skjuts dit. Då svarade han att han skulle komma och hämta upp mig klockan 14 på söndagseftermiddagen. Jag gick in och duschade medan jag tänkte på hur det ens var möjligt. Att jag skulle få åka med min favoritspelare till mitt favoritlag till min favoritarena i mitten av Stockholm. När jag kom ut från duschen stod Kennedy där och frågade om jag ville ha skjuts hem idag också. Jag svarade självklart, jag kommer så fort jag kan. Efter ungefär en timme bilresa med min favoritspelare Kennedy så var jag äntligen hemma igen. Jag sprang in och öppnade ytterdörren men när jag kom in kände jag något som inte var helt vanligt. Det doftade en stark lukt av mögel och alkohol. Jag skrek på min mamma men ingen svarade, jag funderade på vad som kunde hänt. Jag gick sakta in i vardagsrummet med en klump i halsen. Där låg min mamma och min syster helt döda täckta av blod. Jag sprang fram med panik i hela kroppen, jag visste inte vad jag skulle göra. Det enda jag fick fram var flashbacks från när jag gick in i samma rum som min pappa var hängd i från taket i. Jag kände på mammas puls och fattade ganska snabbt att det var försent. Jag var helt lugn och gick sakta till mobilen för jag fattade att allt var försent. Jag slog numret 112 för att rapportera. De svarade om de kunde hjälpa. Jag sa bara att de kunde komma hit för min mamma och syster låg döda på marken täckta av blod. Där gick tiden snabbt och redan tio minuter senare kom hela räddningstjänsten, allt från brandmän, ambulanser och poliser. Polisen tog in mig i ett rum för att snackade om vad jag hade gjort under hela dagen. Jag berättade bara att jag hade suttit hemma och spelat tv-spel och efter det hade jag varit på match. Jag kom på att det inte alls var länge sedan jag hade kramat henne och nu låg hon här helt död med min älskade syster. Jag blev tagen till

stationen för att sova där. Med tanken i bakhuvudet kom jag på att jag måste vara stark och gå på träningen med A-laget. Efter en lång dag med hemska tankar kom jag på att han Kennedy skulle skjutsa mig till träningen från mitt hus. Jag sprang ut till en polisman som hade hjälpt mig. Jag bad med hela mitt liv att han skulle skjutsa hem mig till mitt hem så jag kunde vara med på Hammarbys A-lagsträning. Han svarade ett snabbt och enkelt att visst vi tar bilen om fem minuter. När jag hade kommit hem så stod Kennedy där och väntade. Jag sprang fram till honom och gav honom en fet kram och släppte en och en annan tår. Han var helt borta, han fattade ju inte att min mamma och syster dog igår. Han kramade tillbaka och sa att jag skulle vara lugn och berätta vad som hade hänt. Jag kunde berätta lugnt och utan att gråta hur min mamma och syster hade varit döda igår när jag kom hem från matchen. Han berättade att hans föräldrar också hade dött när han var liten och han erbjöd att jag fick sova hemma hos honom under några dagar. Vi satt i bilen på väg till träningen och under vägen åkte vi förbi och köpte sallad på Coop nära. När vi äntligen var framme och gick in i omklädningsrummet så visste alla vad som hade hänt med mina föräldrar och allt, så fort jag kom in så rusade de alla fram och gav mig en riktigt stor kram och jag fick en matchtröja med allas autografer. Efter en lång och tråkig genomgång fick vi gå in på fotbollsplanen och jag gjorde inte så bra ifrån mig, men alla spelare sa att de såg en ny stjärna i mig och jag skulle fortsätta spela hur dålig jag än kände mig. När det äntligen var dags för träningsmatch tänkte jag hur jag skulle visa vem som bestämde. Det gick en minut och ett mål, fem minuter och det blev ett till mål och tio minuter och ett till mål. Jag började känna mig ganska nöjd och träningen började ta slut och jag gick in i omklädningsrummet och tog en lång dusch. Så fort jag kom ut ur duschen kom en främling fram och snackade med mig men utan att ens tänka på det så hade jag snackat engelska med honom. Efter den där killen hade gått så kom Kennedy fram och frågade om jag visste vem det var. Jag hade seriöst ingen aning men Kennedy sa snabbt att det där var mitt drömlags agent. Jag frågade om det var Hammarbys agent men det var det inte, det var tydligen Manchester Uniteds agent och jag skulle till England om trettio minuter. Jag satte på mig kläderna i en rasande fart och tog en limousine till Arlanda.

SPORT OCH FRITID

Jag skrek på Emil, vilket jävla mål! Det är så jag kommer göra i Hammarbys A-lag. Jag hörde att mamma skrek att jag skulle ner och prata lite. Jag sprang ner för den stora, vita och knarrande trappan. När jag väl var nere kände jag lukten av nystekta köttbullar och när jag kom in i köket stod min mamma helt stum och med sin mobil i handen. Jag tog tag i mobilen och sa: ”hallå det är Anton! ”Jag hörde en svag röst som frågade om jag ville köra match med Hammarbys B-lag? Jag tror att jag aldrig varit så snabbtänkt och utan att ens fråga mamma så sa jag ja. Direkt efter det samtalet gick tiden snabbt.

När vi väl var på Arlanda så åkte vi ut på flygfältet och jag funderade lite vart vi skulle, men han sa att det var hemligt. När vi kom fram till stod den stora privatjeten som Manchester United brukar ha när de är på matcher. Jag gick sakta in och där satt hela Manchesters A-lag. De började alla klappa och vissla, jag kände mig lite generad och satt mig bredvid någon okänd spelare som hette Smalling. När vi hade landat i England så åkte vi direkt till Manchester United huvud arena Old Trafford. Jag undrade vad vi skulle göra, för jag hade inte fått någon information. När vi var på Old Trafford så fick jag gå in i en sal med massor av kostymnissar. Jag gick fram kvickt för att hälsa på tränare José Mourinho och skakade hand med honom. Jag fick ett papper av självaste José och där stod det att jag var villig och köra i Manchester Uniteds A-lag och min lön skulle ligga på 3 miljoner kronor per månad. Men det var en till sak som saknades och det var Kennedy. Jag gav dem ett villkor och det var att Kennedy skulle komma med mig till Manchester United och spela med mig. De sa att det inte var något problem. Under samma tillfälle som det här hände så fick jag ett samtal av polisen. Jag hörde en viskande röst och det var min kompis Emil som sa ”det var jag som dödade din mamma och syster”.

Ludvig Steen 149

146. MOPPEKORTET Han vaknar tidigt den morgonen. ”Ja må han leva”, när dom är på väg. Han ser sin familj komma in genom dörren med tårta och två paket. I ena paketet ligger ett moppekort och i det andra ligger det kläder. Och det moppekortet ska han träna sig till. Han får sitt moppekort betalat och det innebär att han kommer kunna få åka vart han vill. Pär är femton år och bor i Nyköping. Han hade ganska svårt för att plugga för han hade det så jobbigt hemma. Nu kom det en dag där han skulle göra moppetestet. Han var ganska duktig man klarade inte av provet, då blev han besviken på sig själv. Han kommer hem och då sätter han sig och börjar plugga för att han vill klara provet. Han försöker plugga till provet men han håller på med andra grejer, till exempel telefon och dator. Han kan inte låta bli att kolla på youtube och på sin telefon eller dator. Han kollar på vilken moppe han vill köpa och han ser en svart moppe med silverfärgade fälgar. När han inte tittar på youtube så kollar han på mopeder för att se vilken han vill köpa.

Samtidigt som Pär försöker skaffa moppekortet så jobbar han på Donken. Han vill skaffa moppekort för att han ska kunna åka moppe istället för buss till jobbet. – Äntligen! JAG HAR KLARAT MOPPEKORTET! skriker Pär rakt ut. Han känner sig så glad när han har klarat det för det var ganska jobbigt för honom att göra det. Han hade inte gjort det han skulle hela tiden och han hade det ganska jobbigt hemma, samtidigt med moppekortet. En dag när han är på väg till sitt jobb så tänker han väldigt mycket på att han vill ha en ny moppe för moppen han nu kör på har han fått gratis av mammas föräldrar. Han fick den i present. Men han tycker inte att den är jättefin. Den han såg på internet drömmer han om att köpa, den är så snygg. Han sparar ihop till egna pengar och snart kommer han att köpa den han vill ha.

Gabriel Helmsell

SPORT OCH FRITID

147. SKADAN Nummer 13 springer mot målet, det är som om hon har klister på fötterna för hon har en sån kontroll på bollen. Forwardarna och mittfältarna följer också med upp men de har svårt att hänga med. Matchen spelas på elvamannaplanen på IP och de möter Triangeln. Nummer 13 har snart kommit över mittplan och i ögonvrån ser hon den största mittbacken som hon någonsin har sett. Mittbacken är ungefär två meter hög och dubbelt så bred! Till skillnad från Caisa som har nummer 13, så ser mittbacken ut som ett berg. Caisa har kommit över mittcirkeln och har resten av laget hack i häl. Hennes tunna ben rör sig som en duracellkanin. Nummer 6 i Triangeln kommer springande mot henne, men Caisa gör en överstegsfint och sen går hon åt vänster. Hon är förbi. Hon slår ut bollen till Maja på vänster kanten och tar sedan en ny position. Maja slår bollen vidare till Sara. Sara tar några steg med bollen och slår sedan tillbaka den till Caisa. Det är kokhett ute, man ser hur alla svettas som grisar men det är ju inte så konstigt när det är strålande sol och ungefär 30 grader. De har kommit fram till straffområdet. Caisa tar några steg med bollen och sedan lägger hon den till rätta. Hon lyfter på högra benet för att skjuta, hon verkligen känner i hela benet att det kommer att bli ett dunderskott. Hon ser hur mittbacken kommer emot henne i full fart. Allting går så snabbt att hon inte ens hinner reagera. Hon försöker ställa sig upp igen men det går inte, det gör alldeles för ont. Caisa är helt tyst men man ser hur hennes ögon vattnas. Maja kommer fram och frågar hur det gick. Caisa säger med gråten i halsen, att det gick bra och att det säkert bara är en stukning. Fast hon känner själv att det är mer än en stukning men det säger hon inte. Domaren blåser av matchen och vinkar in tränaren. Innan tränaren kommer fram frågar hon domaren om det blir straff, han säger att det är målvaktens boll. Det är som att Caisa glömmer bort att hon har ont. Hon sätter sig upp och börjar skrika att han är helt dum i huvudet och totalt blind. Såg han inte vad som hände precis eller! Tränaren hjälper Caisa upp och säger åt henne att lugna ner sig. Han frågar om hon kan stödja mot det, men hon bara skriker till domaren. När hon väl försöker stödja mot benet så gör det alldeles för ont, tränaren bär av henne istället. När de kommer av planen så börjar matchen igen och tränaren sätter ner Caisa på bänken. Hennes långa mörka hår klibbar mot huden och man kan se på hennes kristallblåa ögon att hon har ont, de ser liksom ledsna ut.

150

Tränaren frågar hur ont hon egentligen har och om hon måste åka in till akuten. Hon svarar ärligt och säger att det gör asont och att hon inte kan röra benet. Tränaren ringer inte 112 men han ringer till akuten och ber dem att skicka ut en ambulans. Ambulansen kommer och de lastar in Caisa i bilen. Matchen var förresten slut och det blev 0-0. De kommer in till sjukhuset och där träffar hon en jättetrevlig läkare som följer henne in till röntgenavdelningen, där får hon vänta någon timma. Hennes mamma har också kommit in och de sitter och väntar i en skruttig, gammal soffa. När hon väl kommer in, så får hon lägga sig på en bår och sen åka in i ett rör som röntgar hennes ben. Hon tycker att det kändes riktigt obehagligt. Typ som att vara med i någon Avatar-film ungefär. När hon är klar får hon vänta i ytterligare 40 min för att få resultatet. Den trevliga, och faktiskt snygga läkaren, kommer tillbaka och berättar att hon har vridit sitt knä och att det är mycket allvarligt, men kommer att bli bättre så småningom. Läkaren berättar att hon måste sova kvar på sjukhuset och kommer att opereras dagen efter. Hon har fått av sig matchkläderna och måste ha på sig någon ful sjukhusklänning. Rummet som de måste sova kvar i är gult och sängen är turkos, inte ett lyxhotell direkt. Hon blir väckt 06:30 dagen efter och läkarna kör in henne till operationsrummet. Det sista hon minns är att hon kommer in i ett jätteljust rum. Hon vaknar fyra timmar senare och då är operationen klar. Det känns konstigt att vakna upp och inte komma ihåg någonting. Hon är kvar i det tomma, vita rummet. Det första hon ser när hon vaknar är en massa ansikten rakt framför henne. Alla har vita förkläden och skydd för munnen. Eftersom att hon inte har ätit något och varit nersövd i fyra timmar känner hon sig yr och lite illamående. Fast det är skönt att operationen är över. Den snygga läkaren berättar vad de har gjort och att operationen gick väldigt bra. Han säger också att hon kommer att behöva ha på sig gipset i lite mer än sex veckor. Fast hon ska byta till ett lättare gips efter fyra veckor. Hon suckar djupt och känner nästan att gråten är på väg igen. Hon berättar att de har en jätteviktig match om fem veckor, den roligaste matchen på hela året. Snyggläkaren går iväg en stund, när han kommer tillbaka säger han att om allting går bra så kan de ta bort gipset nån vecka tidigare.

Senare den kvällen så får de åka hem fast i stället åker de ner till planen. Laget har en match mot Gnesta och den vill hon ju inte missa. Det är ju såklart tråkigt att inte få vara med, fotbollen är ju det bästa som finns. Det är allt som hon tänker på, kollar på och läser om. Det känns liksom fel att sitta på läktaren istället för att springa runt på planen, fast hon måste ju ändå stötta sitt lag. Känslan när man väl spelar är svår att förklara man har så mycket adrenalin i kroppen men ändå så är man inne i något fokus.

I början av matchen kan man vara lite för övertaggad, fast sen tar det bara ungefär tio min innan adrenalinet har släppt och man är inne i matchen. Det är inte lika varmt som det var senaste matchen fast det måste ändå vara minst tjugo grader. I sista minuten gör Maja mål och matchen slutar 0-1. Caisa skriker så högt att en tant säger till henne, fast hon fortsätter att jubla. Vinst är ju vinst liksom.

Ebba Åkerman

148. STaLLET – Vilken häst får jag idag, mamma?

– Bra Matilda, det såg väldigt fint ut. Nu är det din tur Olivia.

– Vilken häst vill du ha?

Jag sätter igång i trav mot det första hindret och känner hur jag börjar skaka. Vi kommer närmare hindret och vi hoppar över det och landar fint och det gick bra. Jag känner hur mitt leende blir större och större. Det gick bra och jag ramlade inte av. Sen hoppar jag de andra två hindrena och vi klarade även dem galant.

– Okej Matilda, då får du ta Fancy. – Men jag vill ha Nancy också ju! – Men nu sa mamma att jag fick Nancy och jag frågade först. – Men du får ju alltid Nancy. – Ja, men nu ska vi faktiskt hoppa för första gången och då vill jag en häst som jag känner mig trygg på. Då är det ju bra om du tar Fancy för du känner dig trygg på henne. Men okej då! Hon går iväg med snabba och hårda steg mot Fancy som rullar sig i leran så hennes glansiga vita päls blir helt full av lera. Idag får hon mycket att borsta. Jag borstar av Nancys bruna och lena päls så den bli alldeles glansig och sen tar jag på henne det mörkblå schabraket som passar med mitt blonda hår. Sedan tar jag också på henne sadeln och tränset. Jag ser att Matilda har det ljusrosa schabraket som passar perfekt med hennes långa mörka bruna hår och hennes bruna ögon. När jag är färdig går jag ut med Nancy till ridbanan. Jag ser hindren och börjar direkt skaka. Jag har aldrig hoppat tidigare men jag hoppas verkligen att det går bra. När vi skrittat hästarna på ridbana en stund så hoppar vi upp på hästarna och börjar trava. Jag börjar trava och känner att Nancy springer lite snabbare steg än vanligt men jag hoppas det går bra ändå. Jag börjar skaka mer och mer. – Det ser bra ut tjejer, ni ska trava lite till sen gör vi två galoppfattningar och sedan hade jag tänkt att ni skulle börja hoppa. – Vem vill börja hoppa? frågar mamma. – Helst inte jag men det spelar ingen roll, säger jag och hoppas inte att Matilda blir arg igen. – Okej, jag kan börja, säger hon lite surt. Vi travar ungefär fem minuter i båda varven och efter det så börjar vi galoppera. Vi gör en fattning i båda varven och efter det så går mamma igenom banan som vi ska hoppa. – Ni börjar med det ljusblå hindret som står längst bort sen svänger ni snett igenom och hoppar det rödrosa hindret och till sist hoppar ni det gröna hindret här på långsidan. – Okej! –Ni kan köra banan en gång i trav och om det känns bra kör vi den i galopp, Matilda du kan börja nu. Matilda sätter igång Fancy i trav och hoppar det första hindret, Fancys lockiga vita svans slängs upp i luften och Matilda och Fancy landar på marken fint och enkelt. Sen kör det hela banan och allt går bra.

– Bra Olivia! Vill ni köra en gång till fast i galopp den här gången? – Ja! säger jag och Matilda i kör. Matilda travar iväg och fattar galopp i hörnet sedan hoppar hon alla hinder lika bra som förut. – Det var lika fint som förra gången, superbra! Jag ser hur Matildas läppar bildar ett leende och hon klappar om Fancy. – Nu kan du köra Olivia, det är bara att sätta igång. Jag sätter igång Nancy i trav och fattar galopp i hörnet jag med. Sen hoppar jag första hindret som gick galant. Sedan svänger jag snett igenom och sätter fart mot det rödrosa hindret. Jag kommer fram till hindret och hoppar det lika fint som det första bara att jag ramlar lite framåt men jag lyckas att ta mig upp igen och fortsätter mot det sista hindret. Jag kommer ut på långsidan i galopp och hoppar det sista hindret, jag ramlar framåt på Nancys hals men hon fortsätter att galoppera. Nästa sekund ligger jag på marken.

SPORT OCH FRITID

– Jag vill ha Nancy!

– Hur gick det? frågar mamma och kommer fram och borstar av mina svarta ridbyxor som jag köpte igår. – Bra tror jag, eller jag har lite ont i axeln. – Det var inte bra, men ska du hoppa upp på Nancy igen? – Ja! Jag går mot Nancy och tar tag med vänster hand fram på sadeln. Med min högra hand som jag har ont i tar jag tag i bakre delen av sadeln. Sen sätter jag min vänstra fot i stigbygeln och hoppar upp på Nancy. Jag kommer upp och känner hur tårarna rinner ner från mina kinder. Det gjorde så ont i min arm. Jag tar min vänster arm på min högra axeln och känner att det är svullet. – Mamma…. det är svullet och det gör… gör jätteont! Mamma kommer fram och känner på min axel. – Oj, ja det var det verkligen. Kan du sitta av så får jag se hur det ser ut? Jag hoppar av Nancy och knäpper upp min mörkblåa tröja så att mamma ska se hur det ser ut. – Vi får nog åka in till sjukhuset, säger mamma och börjar plocka undan hindrena. – Ni kan gå in med hästarna så länge. – Okej, svarar vi och börjar gå mot stallet.

151

Jag ser i ögonvrån att Matilda har hoppat av Fancy och att de kommer gående mot mig. – Hej, hur gick det? frågar hon när hon har kommit ikapp mig. – Jag har ont i axeln, säger jag med gråten i halsen. – Oj, får jag se? Matilda går närmare och kollar på min axel. – Oj, det såg inte bra ut och förlåt för det som hände förut med hästarna. – Det gör inget, det var lika mycket mitt fel som ditt. Vi kramar varandra och går tillsammans in i stallet. Matilda hjälper mig att ta av sadeln och tränset och borsta av Fancy. Eftersom jag har ont i min axel och inte kan röra den. – Tack för hjälpen, säger jag och ler mot Matilda. – Det gör inget, säger hon och ger mig ett stort leende tillbaka. – Förstår att du måste till sjukhuset, får jag hänga med? – Det är såklart du får!

SPORT OCH FRITID

Vi går mot mamma som redan sitter i bilen. Vi går in i bilen och kör mot sjukhuset. Tio minuter senare är vi framme vid akuten och sitter och väntar på en sjuksköterska. Efter en stund kommer det in en ljushårig tjej som är ganska lång. Hon har vita kläder på sig som alla andra sjuksköterskor. Hon kommer fram och hälsar på mig, mamma och Matilda. Sedan frågar hon om det är jag som är Olivia Andersson. Jag säger ja och hon ber oss att följa efter henne. Så vi går ut genom väntrummet och in i ett stort vitt rum och det enda som finns i rummet är en lång sjukhussäng och en garderob. Hon frågar om jag skulle kunna sätta mig på sängen för hon vill se min axel. Jag sätter mig på sängen och drar försiktigt av tröjan från axeln. Hon går fram till mig och börjar kolla, men säger att hon inte tror att hon behöver känna på det här. Hon säger att vi ska gå en trappa upp så kommer vi till röntgensalarna och att vi ska gå dit upp så att jag snart ska få min axel röntgad. Jag tar mamma och Matilda i handen och vi går upp mot röntgensalarna. Ungefär en halvtimme senare är jag inne i en av röntgensalarna och ska röntga min axel. Doktorn sa till mig att jag skulle ta av mig

152

min t-shirt och sätta på mig ett vitt linne så det skulle bli lättare att röntga min axel. Jag tar av mig min svarta t-shirt och känner hur det bränner i min axel, det gör så ont. Till slut är linnet på och jag lägger mig på sängen och det börjar fota min axel. Innan jag gick sa doktorn att vi skulle gå till väntrummet som var på nedre plan och vänta tills han kommer med provsvaret för röntgenbilderna. Klockan är 20:30 när han kommer in genom dörren och ber oss följa efter honom. Vi går in ett rum som ser exakt likadant ut som det första rummet, bara att det är mycket kallare här. Läkaren kommer in och hälsar på både mig och mamma. Hon tittar på nyckelbenet igen och tar fram några papper som är bilder på mitt nyckelben. I andra handen håller hon en slags sele som är mörkblå. Vi tittar tillsammans på bilderna och läkaren förklarar att jag har brutit mitt högra nyckelben och behöver en sele som ska hjälpa mitt nyckelben att läka. Hon går ut från rummet men kommer tillbaka efter några minuter och då har hon med en till läkare som har ett brunt fluffigt hår. Det frågar om jag är redo. Jag nickar och det tar selen runt mina axlar och spänner åt. Då börjar tårarna rinna ner för mina kinder. Det gör så ont. Medan tjejerna var borta för att hämta medicin till mig så frågar Matilda hur det känns. Jag svarar att det gör ont, men hoppas att det snart går över och torkar tårarna från min kind. Hon säger att hon förstår mig och hoppas att det snart blir bättre. Tjugo minuter senare är tjejerna tillbaka och jag får min medicin. När jag fått min medicin och alla lappar om hur och när jag ska ta den säger tjejerna: – Hejdå, imorgon klockan 8:30 är ni välkomna till lasarettet till våning två så ska ni få träffa en doktor. Så kommer han berätta vad som har hänt dig. – Okej, tack så mycket, säger jag och torkar bort tårarna från min kind. Vi går ut genom akutens stora röda dörrar och går mot vår lilla blå bil och åker hem till Matilda. När vi kommer hem till Matilda går jag ut ur bilen och ger henne en stor kram som tack för att hon var med mig idag. Sedan åker mamma och jag hem och går och lägger oss.

Ida Forsén

149. SVIKAREN

Dagen efter var det en måndag. Jag snackade med Fredrik och han med mig, men jag tyckte att han var lite off mot mig. Han var inte lika glad och snäll mot mig innan jag missade den där bollen. Vi var i matsalen och klockan var 12:00. Jag hade ingen och sitta med och jag ville sitta med Fredrik. Jag letade efter honom och så såg jag dem. Jag såg Fredrik sitta med några andra grabbar istället för mig, han hade förändrats. Han satt med de grabbarna i laget som var mest dryga mot mig. Han satt där för att han skämdes över mig, bara för att jag missade målet i finalen. Jag kände hur ilskan tog över mig och hur sårad jag blev, sårad och besviken. Jag gick fram till dem och satte mig. Fredrik kollade på mig och sen tillbaka på de coola grabbarna. Fredrik frågade mig: Vad gör du här? Då förstod jag att han hade snackat skit om mig, framför de coola grabbarna. Jag blev ledsen och besviken. Jag valde att inte snacka med honom på hela dagen. Jag ville att han skulle säga förlåt till mig, men det gjorde han inte. Det brann i mig. Efter ett tag gick jag fram till Fredrik och frågade varför han var så taskig mot mig? Han kollade på sina coola grabbar och sa till mig, jag har inte varit vän med dig på länge. Han kollade snett på de andra grabbarna och tillbaka på mig. Jag gick till skolan och funderade lite över Fredrik och om vi inte skulle vara vänner längre, för att på fotbollsträningen så sa han inte ens hej till mig. När jag gick till skolan så hade jag bestämt att inte säga hej till honom, jag ville se om han sa hej till mig. Det gick några timmar och vi var i matsalen. Jag satt vid ett bord ensam och Fredrik såg att jag satt själv. Jag trodde att han skulle komma och sätta sig vid mig, men han kollade bort så fort vi fick ögonkontakt. När jag kom hem så tänkte jag att vår vänskap var över, bara för att jag missade målet. Vi hade ett SO-prov veckan efter så vi skulle plugga på frågor som man måste hitta själv. Jag hade hittat alla frågor och skrivit ner dem på pappret och allt jag skrev var rätt fakta, direkt från

SO-boken. Jag skulle vilja fråga Fredrik om han ville få hjälp av mig för att han var bara på fråga två, och det är trettiofyra frågor. Men sen tänkte jag att han inte ens snackar med mig och bara kastade bort mig. Jag tänkte att om han är dum så behöver jag inte vara dum tillbaka, så jag tänkte fråga honom nästa dag i skolan om han behövde min hjälp. Jag var hans bästa vän och tyckte om honom som kompis, jag ville ha tillbaka honom. Nästa dag och han sa hej till mig och vi började snacka, vi snackade lite om ett spel som heter Fortnite Battle. Vi såg varandra i matsalen, jag satt ensam igen och åt mat. Jag trodde att han skulle komma och sätta sig med mig men han gick förbi mig och satte sig med de coola grabbarna igen. Jag blev arg och ville gå och sitta med dem, men samtidigt ville jag inte för att jag skulle skämmas. Jag skulle vilja hjälpa honom med SO-frågorna, men ville ändå inte nu. Jag tror att när man är ensam med honom så snackar han med mig men när han är med mig framför de grabbarna så skäms han. När vi var i korridoren i morse så var det bara jag och han, inte någon annan, och sen när de coola grabbarna var där så ignorerade han mig. Jag tänkte visa honom SO-frågorna och hjälpa honom men nu är jag tveksam. Men det finns ett sätt jag kan få tillbaka honom. Det var onsdag och vi skulle ha träning 17:30, det var en kvart kvar tills min träning började och jag och Fredrik var på väg dit, och han snackade med mig som vanligt. Men då tänkte jag: tänk om han ignorerar mig igen när han ser de andra grabbarna som går i vårt lag. Då frågade jag honom, tycker du att jag är dålig på fotboll? Han svarade ”nej nej nej absolut inte”. Vi kom till omklädesrummet och han snackade fortfarande med mig, de andra grabbarna var där men han snackade med mig ändå. Min tränare kom in och vi hade en liten genomgång och sen gick vi ut och började spela. Jag hamnade i samma lag som Fredrik och vi spelade match. Vi tränade och jag var forward och Fredrik var också forward, precis som i finalen. Men det gick bättre nu, och han passade mig och jag passade tillbaka. Sen kom jag springandes och jag hade bollen, och Fredrik var på min vänstra sida och jag passade bollen till honom så han hade bara att skjuta in bollen i mål, det var öppet läge. Han tog sats och han sköt bollen, och han missade hela målet. Precis som jag gjorde i finalen. Han kollade på mig och började skratta. Han kom och kramade mig, och sa: ”Sorry bror, jag gjorde exakt som du gjorde. Är det lugnt eller?” Och jag tänkte, det är klart det är lugnt och sa: ”jaa bror, det är lugnt”.

SPORT OCH FRITID

Domaren blåser i visselpipan. Vi börjar med bollen och vi passar runt med bollen i backlinjen, forwardsen i det andra laget pressar hårt och de vill vinna bollen. Jag är jättenervös och är forward. Min bästa kompis Fredrik är också forward och vi brukar vara med varandra jätteofta. Jag är nervös och det känns som min puls går i 280, jag hör mina hjärtslag varje sekund. Det är final och det är nu det gäller, nu eller aldrig. Vi får ett anfall, min kompis har bollen på vänstra sidan och han springer snabbt. Jag är med honom och vill att han ska passa mig och han passar mig. När jag går passen så har jag öppet läge framför målet, jag kan bara skjuta in bollen. Jag som är så nervös och hör mina egna hjärtslag. Jag tänker så här, det är final och matchen är snart slut, om jag inte sätter den här bollen så kommer alla bli arga, Fredrik också. Jag missar hela målet, jag kollar på alla ansikten som är på planen, på hur de kollar på mig och tycker att jag är dålig. Fredrik tycker också det. Matchen slutar med straffar och de vinner. Om inte jag skulle ha missat så skulle vi vunnit hela cupen.

Nästa dag i skolan så var han inte med grabbarna, för att han missade målet. De grabbarna var dryga mot honom. Då sa jag till honom att komma till mig. Jag sa till honom att de också kommer att missa målet någon gång. Han sa tack bror och kramade mig. Jag hjälpte honom med frågorna på SO:n. Vi gick hem till Fredrik efter skolan för att han skulle bjuda på pizza och cola, sen slutade dagen med att jag skulle sova hos honom.

Antonio Matloub

153

NÃ&#x201E;R LIVET BYTER RIKTNING

154

155

150. Att leva utan sin tvilling

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag och Agnes var på väg till skolan när vi hörde en bil som körde alldeles för fort. Jag gick snabbt av vägen och trodde att Agnes sprang bakom mig. När jag hoppade av vägen så såg jag att bilen närmade sig, mitt på vägen låg Agnes kvar. Jag ropade på Agnes att komma men hon hade hamnat snett med foten så hon stukade den. Bilen var väldigt nära nu, jag reste mig upp och var på väg mot Agnes men jag såg inget för att dimman var väldigt tät och jag kunde inte se igenom den. Jag såg Agnes ligga på vägen så jag blev lättad, men när jag kom närmre såg jag att hon hade blod på sig och inte andades alls. Jag slängde mig fram mot Agnes som låg där helt still. Jag ringde fort till 112 och en mörk röst svarade och jag fick berätta vad som hänt. Efter ungefär tio minuter hörde man ett sirenljud och strax efter det såg man de blåa ljusen. Jag ringde mamma och berättade vad som hänt och hon skyndade sig till olycksplatsen. Ambulanspersonalen bar iväg Agnes på båren in i ambulansen. Det var en kvinnlig polis som kom fram och började prata med en lugn röst. Det första som kom ut ur min mun var “kommer Agnes klara sig!?”. Polisen kollade med en medlidande blick mot mig och sa: “Det kan vi inte riktigt svara på men hon har skadat sig kraftigt så jag tror nog inte det, men vi kommer höra av oss inom kort…”. Jag slängde mig in i mammas famn och började gråta. Efter ungefär fem minuter kom en manlig polis fram och sa att vi var tvungna att åka från olycksplatsen. Jag och mamma gick till bilen och satte oss, sen åkte vi hemåt. Idag var det exakt en vecka sen Agnes gick bort. Idag skulle jag gå till skolan. Jag satte på mig mina ytterskor, drog på mig jackan och hängde väskan på min ena axel. Jag gick och satte mig i bilen och väntade på att mamma skulle komma. När mamma hade vridit om nyckeln och vi hade börjat rulla iväg så hörde jag en röst som lät precis som Agnes. Jag vände mig om och såg Agnes sitta i baksätet, jag hörde att hon sa “Vart är vi på väg?”. Jag sa att vi skulle till skolan. Men sen frågade jag Agnes: “Men du är väl död, hur kan du vara här?”. Jag kollade hur lång tid det är kvar tills vi var i skolan sen vände jag mig om och såg att Agnes var borta. Mamma frågade mig ifall det var en sån bra idé att gå till skolan när jag såg syner. Jag sa att jag ville gå till skolan för jag ville inte missa så mycket. I skolan så hörde jag att många viskade om Agnes och hade hört om vad som hänt och det gjorde mig väldigt ledsen att de stod och pekade på mig försiktigt och pratade om Agnes. Jag gick in på toaletten och tog fram min mobil kollade igenom snapchat. Sen hörde jag en röst som jag kände igen alltför väl, Agnes röst. Jag släppte blicken från mobilen och kollade upp mot Agnes. Jag tänkte “okej, om jag blundar i tre sekunder så är du borta sen”. Jag blundade och räknade till tre. Jag öppnade ögonen och såg att Agnes stod kvar där. “Du är ju död, hur kan du vara här?” sa jag och kollade djupt in i Agnes ögon. Jag kände hur tårarna började komma så jag tog händerna framför ögonen och torkade bort tårarna men när jag kollade upp så var Agnes borta. Jag ringde till mamma och bad henne komma och hämta mig för jag orkade inte stanna kvar i skolan. Jag klev ut ur bilen långsamt, jag drog på mig min ryggsäck på min vänstra axel och suckade tungt. Varför var just Agnes tvungen att dö, tänkte jag. Jag gick in på mitt rum och öppnade min macbook och gick in på google classroom för att se vad jag missat. Jag gick in i Agnes rum för att jag kanske skulle känna mig bättre.

156

Jag öppnade dörren och gick in i rummet, jag kollade runt lite och efter bara några sekunder hörde jag Agnes röst igen. Jag gick mot Agnes och tänkte precis krama henne, jag sträckte ut armarna mot min tvilling och blundade. Jag lutade mig framåt och jag öppnade ögonen. Agnes var borta, hon var inte kvar i sitt rum längre, det var bara jag och hennes rum. Jag gick ut från hennes rum och gick tillbaka till mitt rum. Jag satte mig i min bäddade säng och suckade tungt. Jag tog fram min mobil och kollade i min kamerarulle och de flesta bilderna var på mig och Agnes. Jag fällde några tårar samtidigt som jag la mig ner i sängen och la bort min mobil. Idag måste jag gå hela skoldagen, sa jag till mig själv. Idag kunde inte mamma skjutsa mig så jag började gå på den breda grusvägen mot busshållplatsen. Jag satte mig i busskuren och tog fram mitt busskort och kollade efter bussen. Jag vände mig om och tittade på busstabellen. Bussen skulle komma om tre minuter. Jag ställde mig upp så bussen skulle se att jag stod där och väntade. Jag skannade kortet och gick och satte mig ungefär i mitten av bussen. Jag bodde ganska långt från skolan så det tog ungefär fyrtio minuter att åka till skolan. När jag var framme på skolan så började jag gå mot mitt skåp och hämtade mina matematiksaker och gick mot sal fjorton. Jag gick in och satte mig på min plats och tog fram mitt skrivhäfte och matteboken. Efter femtio minuter ringde klockan och lektionen var slut. Vår längsta lunchrast började nu. Jag satte mig på en bänk inomhus och tog fram min mobil. Min mobil började ringa men jag kände inte igen numret. Jag svarade i telefonen och det var sjukhuset som hade ringt angående Agnes. De sa att jag och mamma skulle komma till sjukhuset så snart vi kunde för de hade en sak de ville berätta men de tyckte det var fel att säga det över telefon. Jag sa till kvinnan jag pratade med att jag och mamma skulle komma dit imorgon efter min skola. Kvinnan tyckte det lät bra och vi la på. Jag skickade ett sms till mamma och berättade att jag och hon skulle åka till sjukhuset imorgon efter skolan och få besked om Agnes. Nu ringde det ut från vår sista lektion och jag gick ut och såg att mamma stod utanför skolan med bilen. Jag slängde mig in i bilen och jag visste nästan att de skulle berätta att Agnes dött. Vi kom fram till sjukhuset och vi parkerade bilen och gick in. En manlig läkare välkomnade oss in till ett rum där det bara fanns ett bord och fyra stolar. Han bad oss att sitta ned, han satte sig och kollade på oss med en blick som jag inte kunde avgöra ifall det var en sorgsen blick eller en lycklig blick. Han började med att presentera sig själv och sedan började han prata om Agnes skador. Han pratade länge om hennes yttre skador. Men inget om hennes inre skador, kanske för att hon inte hade några. Efter några minuter sa han: “Agnes lever och hon hade bara tappat medvetet och blivit medvetslös, hon har bara legat i koma i dessa veckor”. Jag fällde en glädjetår och sedan frågade jag ifall hon kunde komma hem snart. Han log och sa: “Ja, hon kan nog komma hem i slutet av veckan”. Idag ringde sjukhuset och berättade att Agnes skulle komma hem idag, jag blev överlycklig, jag la på och sprang till mamma och sa att Agnes skulle komma hem idag. Jag hörde att dörren öppnades och jag sprang mot dörren och såg att det var Agnes. Jag omfamnade henne i en lång kram samtidigt som jag fällde några tårar.

Bianca Wiltén

Jag hör ett skott från huset och jag blir så rädd. Men då kommer jag på att pappa och mamma är hemma. Så jag går in i huset skriker efter pappa och mamma. Sen hör jag att någon öppnar bakdörren i huset och springer iväg. Då hör jag någon som ropar svagt och säger: ”Vi är här uppe”. ”Vart?” säger jag och fortsätter skrika. Sedan går jag upp till vinden och ser mamma och pappa, de har blivit skjutna. ”Pappa”, skriker jag. Mamma är död. Pappa säger: “Min tid är också kommen”. Sedan säger jag: “Pappa prata inte, jag ska ringa”. “Nej Isak, min tid är kommen så du behöver inte ringa någon. Men en sak vill jag säga till dig innan jag dör. Vad som än händer ska du veta, var bra i skolan och allting. Låt ingen annan vara bättre än dig”. ”Pappa dö inte, jag kan inte klara mig utan er.” Jag försöker få tag på polisen men jag har inte pengar i min mobil så jag ser att pappas mobil är i hans ficka. Jag slår på mobilen och ringer så snabbt jag kan. “Hallå”, säger polisen, “vad har hänt?” Jag säger: “Kom fort hem till mig. Min mamma är död och min pappa. Snälla kom”. Jag bor i Mexiko City, lite utanför. Ambulansen är nu är på väg. Jag går ner och jag ser att tjuven hade glömt sin mobil så jag försöker komma in men det går inte. Då hör jag någon komma in. Säkert är det tjuven som kommit tillbaka för sin mobil. Jag tar två knivar och lägger tillbaka mobilen, sen springer jag upp när jag hör att han springer runt och försöker leta efter sin mobil. Sen hör jag att han går. Jag väntar en liten stund och då hör jag polisen komma. De berättar att de kommit för sent, de hann inte rädda pappa. “Du kan gråta om du vill, du behöver inte hålla dig”. Jag är mer arg men när man förlorar mamma och pappa och vet att man aldrig får se dem mer så gråter jag som jag aldrig hade gjort. Efter allt som hade hänt så visste de inte vad de skulle göra med mig så jag fick sova hos mina grannar.

Jag kommer in och de säger: “Hej, vi är ledsna för vad som har hänt men en sak ska du veta. Vad som än händer kan du komma till oss.” “Är du hungrig?” Men nej, jag är inte hungrig och jag vill inte leka med Antonio. Jag vill bara lägga mig ner och tänka på allt som har hänt. De visar mig var hans rum var. “Antonio, kom ner hit, vi har en gäst över. Han ska sova med dig. Antonio kan visa dig var hans rum är.” Antonio kommer och visar mig var jag ska sova. Han visar vilken säng som är hans och vilken jag kan ta. Han säger att det var roligt att jag är där och undrar om jag vill spela lite. Men jag ville lägga mig så han säger att han ska väcka mig när vi ska äta. Jag vaknade klockan 20.00 och har då missat mellanmål och middag och kommer lagom till kvällsmålet. Jag är hungrig och som tur är så ska vi äta pizza och vi ska dricka saft. Jag äter tre bitar, dricker lite saft och sen säger Antonios pappa att vi ska sova. Jag får bara mardrömmar när jag sover. Dagen därefter kommer polisen. Jag hör Antonios mamma skrika och säga att han kan bo med oss, vi har inget problem med det. Antonio kommer upp, han säger att jag inte får bo kvar hos dem. Polisen säger att jag ska åka till ett barnhem. Nu är jag på barnhemmet och inte många dagar har gått utan att jag tänker på mamma och pappa. Skolan går inte heller bra och alla i barnhemmet säger F-barn men de enda som är bra är att jag träffar Antonio. Han går i åttan medan jag går i sjuan. Tiden blir svårare, allt känns så svårt och jag blir aldrig adopterad för några tycker att jag är för stor eller inte söt nog och att jag kommer att äta för mycket. Antonio säger att hans mamma och pappa kommer försöka adoptera mig. Det har gått sex veckor och Antonio säger hela tiden att de ska adoptera mig. Tiden går och jag är fortfarande på barnhemmet. Jag tror att jag aldrig kommer bli adopterad. Då får jag frågan: “Gissa vem som vill adoptera dig?”.

152. ATT VÄXA UPP I RÅVALLA Jag kan minnas hur svårt jag hade i den lilla byn jag bodde i, Råvalla. Miljön var upp och ner, jag var fjorton år när jag flyttade dit. När jag flyttade till Råvalla så hade jag mycket ångest över hur skolan och allt skulle förändras. Jag ville bara gå tillbaks till mina förra vänner och mitt förra hem. Jag såg en tiggare bredvid ICA Maxi. Jag ville så jättegärna ge tiggaren tio kronor men jag glömde ju pengarna hemma. Jag tänkte om jag kunde ge pengarna så skulle nog tiggaren bli glad över det. Men jag skulle ju få panik… Jag skulle få panik över vad folk skulle tycka om mig om jag gav den fattiga pengar, skulle de också tycka att jag var fattig? Jag vill ju inte vara fattig. Jag kom hem och gick upp till min syster i trapporna hemma. Jag hade en läxa till imorgon som min lärare gav mig, en läxa om människornas värde och hur allt har utvecklats nu. Min storasyster hjälpte mig och pekade försiktigt i boken. Jag funderade ett tag, det var små röster och tankar i huvudet hela tiden. Jag tänkte på vad jag skulle säga. Jag kom på något, jag vet inte om det var bra men vi får väl se vad min lärare tycker om det, sa jag för mig själv. Jag vaknade trött och kollade på klockan. Klockan var 7:50. Jag skulle börja skolan 8:00. Jag sprang från trappan till min klädbyrå, jag klädde på mig snabbt och tog en macka på vägen. Jag cyklade raskt iväg och när jag kom fram så var klockan 7:55. Jag var glad över att jag kom i tid. Mitt lås fastnade i min cykel, jag försökte dra den hela tiden. Men sen så hörde jag en dörr öppnas i skolan, det var min lärare. Hon sa att hon såg mig vid fönstret i klassrummet, då berättade jag varför jag kom för sent. När jag väl var i klassrummet så pekade min lärare ut mig och sa att jag skulle berätta först om läxan för jag kom sist. Alla kollade på mig och det såg ut som om jag hade badat. Jag svettades, och jag sa “Vad ska man göra för att leva moraliskt, hur ska man hjälpa folk som lider och är fattiga, jo man ska hålla koll på dem och inte bara

Sadan Omar Jalil

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

151. ATT VÄXA UPP

gå förbi. För alla människor i detta samhälle har exakt lika betydenhet som oss, för ingen här är mindre värdig över hens fattigdom, man ska inte kolla på utseendet eller hur rik man är. Man ska kolla på hur personen mår, för det är det bästa om personen mår bra.” Där tog min lilla text slut… Jag kunde höra att alla klappade och blev på gott humör. Min lärare sa att jag var duktig, och så skulle någon annan läsa upp sin text… När skolan äntligen blev slut så skulle jag och mina tjejkompisar ha en liten tjejkväll. Knack knack i dörren, jag öppnade. Hej sa de, tjena sa jag. Dom klev in lugnt och tog av sig sina skor, vi hade kul ihop den timmen. Smasken jag hörde från mina kompisar fick mig att äta mer och mer godis. Efter några timmar var det dags för oss att gå hem, men gissa vad. Vi såg en tiggare, direkt när vi såg tiggaren så tänkte jag på presentationen jag gjorde, och hur alla jublade och tyckte om mig. Kanske är det inte fel och ge pengar till någon som är fattig? Det är ju mitt liv, och varför skulle jag ens vara osäker på mig själv, tänkte jag. Annika gav tiggaren en tiokrona och de gjorde Agneta också och Maryam. Tiggaren kollade på mig som om han var bekant eller jag var. Han kollade på mig så konstigt. Som om han kände mig. Jag gav honom tio kronor och sprang till Maryam och de andra. Min syster kom äntligen hem, jag sa till henne det som hände och om jag hade fel. Hon sa att jag borde tänka på vad jag tycker är bäst och att jag inte ska få såna dumma tankar i huvudet. Hon sa också bara för att någon annan hatar en tiggare måste det inte betyda att du gör det, du kan förändra allt. Samhället, sa hon. Du är ju liten och växer snabbt. Alla barn och tonåringar kan förändra världen. När jag just fick höra det där så blev jag helt darrande, det min syster sa påverkade mig och jag kunde aldrig få bort det hon sa i huvudet.

Aisha Hagi Osman Yusuf

157

153. ATT VÄXA UPP I SÅNGSTUDION ”VARFÖR SJUNGER DU SÅ FALSKT!” Jag blev helt paff av hans reaktion. Det var nämligen så att min sånglärare spelade in mig när jag sjöng och sedan så spelade han upp det för mig och då så brast jag ut i skratt och då förstod jag varför han hade blivit så rasande på mig. Det lät så himla falskt så att mobilen nästan fick sprickor i sin skärm. Jag heter Will och jag är en kille på fjorton år och jag älskar att sjunga och spela fotboll. Nu ska jag berätta vad som hände mig i sångstudion i förmiddags. När jag kom till sångstudion så började jag min lektion. Efter jag har sjungit en stund så blir min sånglärare helt rasande på mig.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag och min sånglärare pratades vid om min sång och att den borde vara mer så som när jag körde fotboll. Han tyckte att jag skulle sjunga starkt som vid anfall och tydligt som vid ett försvar. Efter vårt samtal fick jag prova sjunga igen och tro det eller ej men det lät helt fantastiskt jämfört med första gången jag sjöng. Min sånglärare blev rörd av min sång. Efter sånglektionen så var jag otroligt stolt och nöjd över min utveckling i sången. Nu var det bara att ladda om batterierna till kvällens fotbollsmatch. Jag hade nämligen bestämt mig för att när jag gör mål så skulle jag sjunga “IN MED BOLLEN I MÅL” som min nya målgest. När jag och sångläraren hade pratat en väldigt bra stund så frågade han om han och jag kunde vara sams igen efter det som hänt och jag godkände att vi kunde vara sams igen. Han bad om ursäkt och även jag gjorde det och sedan så gav han mig en andra chans till att sjunga om och han tyckte att det lät mycket bättre än första gången jag sjöng. Han blev nöjd och jag blev nöjd och han tyckte att jag skulle göra en egen skiva med min fina röst som jag har och det vart jag överlycklig för så att jag skrek “JAAAAAAAAA!”. Dagen efter jag hade fått höra att jag skulle få göra en egen skiva så gick jag tillbaka till sångstudion och när jag kom tillbaka så var min sånglärare glad att jag kom och att jag även hade bestämt mig för att göra en egen skiva. Han bad mig först att värma upp rösten och efter en stund så sa han att jag värmt upp rösten klart. Sedan så visade han mig en mix som han hade gjort till mig och då så tyckte jag att den mixen var superbra och då så sade jag att han

och jag skulle komma på en låttext till mixen. Till slut hade jag och han kommit på en början och den lät såhär “tomorrow morning if you wake up and the sun does not appear”. Efter att jag har spelat in låten i den här boxen i sångstudion så klev jag ut ur den och precis då så kom min sånglärare och jag la inte märke till att han kom och då så började han prata med mig. Jag blev helt livrädd och så fick jag även positiv feedback av min sånglärare och han tyckte att det lät jättebra när jag sjöng Sedan så fortsatte jag och min sånglärare att producera musik till min skiva och det blev många fina låtar och sedan samma dag så sa min sånglärare att han precis hade pratat med ett skivbolag och han hade sagt hur bra röst jag har och då så sade skivbolaget att de gärna ville träffa mig på skivbolaget i Los Angeles så då sade de att jag redan skulle åka imorgon till Los Angeles. Det gick några dagar och sedan så åkte jag hem tillbaka till Sverige. Dagen efter att jag hade kommit hem till Sverige så fick jag ett samtal av min sånglärare som precis hade pratat med skivbolaget i Los Angeles och de på skivbolaget sa att de ville skriva ett kontrakt med mig och då så skrek jag “JAAAAAAAAAAA!” i min lägenhet. Helt plötsligt så började min mobil att vibrera och det visade sig att det var ett alarm som ringer för att jag skulle ha en husvisning på min lägenhet som jag har bott i under den tiden som jag bott i Sverige och då så måste jag städa inför husvisningen som började kl. 09:00. Sedan efter jag hade haft husvisningen så la jag bara mig ner i sängen för att jag var helt slut. Efter några dagar så har jag sålt alla mina möbler, det ska snart flytta in en familj där om bara två dagar. Dagen efter så lämnade jag nycklarna till mäklaren och skrev på lite papper och sedan så var jag tvungen att ta och dra vidare till flygplatsen för att checka in så att jag skulle kunna hinna käka innan planet gick och där på flygplatsen så käkade jag på McDonalds. När jag klev upp för trappan så tittade jag bakåt mot flygplatsen och jag fick en mäktig och lycklig känsla. Nu började ett nytt kapitel i mitt liv som en känd sångare.

Linnea Hagen

154. BILOLYCKAN Jag satte mig i bilen med min mamma och min lillasyster Elin, vi var på väg till skolan. Pappa var hemma, för han hade hög feber. Jag skulle precis kolla min snap, men då började jag tänka på en sak. Mamma hade berättat för pappa att hon var gravid. Jag har alltid vetat det eftersom man såg det på henne. Har alltid velat ha ett till syskon så nu är det väl bara tur. Jag hade ju redan en lillasyster som heter Elin, men jag tänkte att en till skadar väl ingen. Jag sa ingenting om det, för jag tänkte att mamma kanske ville berätta det själv. För hon har ju inte sagt det till mig riktigt än. Det var ju bara jag som råkade höra det när mamma och pappa pratade. Men nu slutar jag tänka på det, ska precis öppna en snap som Tobias skickat till mig. Men helt plötsligt går mitt fokus till ratten. Mamma tappar kontrollen och får panik och skriker. Det blir helt svart i mitt huvud och det sista jag ser är Elin med sin lilla rosa unicorn i handen som hon leker med, och det sista jag ser av mamma är när hon tappar kontrollen över ratten. Jag älskar henne så himla mycket, tänker jag. Tänk om det är det sista som jag kommer att få se av henne! Men jag hoppas att det inte är sant. Jag vaknar. Jag försöker att öppna ögonen, då ser jag ambulansen komma emot oss. Ambulansens blå ljus lyser väldigt starkt. Jag ki-

158

sar men så kollar jag lite längre bort på marken, där ligger Elin. Jag får panik och försöker resa mig upp från marken, men det är svårt, jag känner hur mina ben har domnat bort. Jag försöker resa mig så snabbt som möjligt men det går inte. Det känns som att mina ben ska trilla av ifrån min kropp. Vet inte vad jag ska ta vägen. Jag kollar tillbaks på Elin för jag hör ett tjut från det hållet. Men jag har ingen aning vad det var för ljud. Jag kollade på ambulansförarna. Jag kan höra lite vad de säger, jag hör att de försöker få tag på pappa. Dom ringer upp han och han svarar direkt och de ber honom att komma till Ringvägen 17 genast. Pappa kommer direkt, jag ser att pappa kommer springande på andra sidan vägen. Pappa ser mig ligga på marken. Han springer rakt emot mig. Han frågar: ”hur mår du?” ”Jag mår inte bra har ont överallt”, svarar jag. Pappa berättar att det är flera ambulanser som är på väg för att hjälpa mamma. Då ser jag en till ambulans komma och de drar ut en bår och åker direkt till min mamma. Jag kan se hur mamma ligger där helt medvetslös medan de bär upp henne på båren. De bär upp mamma på båren och drar henne in i ambulansen. De drar mamma på båren in i ambulansen. Pappa säger till mig att han måste följa med till akuten och att jag också

– Hej! Säger doktorn till pappa. – Hej! – Är det du som är Kalle! Alltså Kalles fru! säger doktorn. – Ja, absolut, säger mamma. De drar in oss i ett rum. Ambulansen möter upp oss och säger att pappa måste följa med dem för att hämta Elin. Men det skulle ju komma hjälp dit, säger jag. ”Ja, men nu blev det inte så”, säger doktorn. Jag blir smått irriterad på doktorn och följer med pappa för att hämta upp Elin och mamma fick stanna kvar här. Pappa och jag åker med ambulansen. Vi sätter oss i ambulansen och åker direkt till Elin. Vi kör på E4. På vägen dit tänker jag att jag hoppas att Elin är vid liv och att hon inte har dött. Vi kommer fram till platsen. Jag ser Elin. Jag sätter mig hos henne. Pappa kommer bakom mig och vi sätter oss hos Elin. Ambulansmännen ropar på pappa och säger att de måste prata med honom. Jag tar tag i Elins hand och håller om henne hårt. Jag ser hur hon fäller en tår som glider ner vid hennes kind. Hon viskar i mitt öra och berättar att hon vet att mamma är gravid. Jag blir inte överraskad eftersom att jag redan vet om det. Men jag ler och berättar att jag vet. Elin frågar hur jag kunde veta det. Jag hörde det på morgonen när Mamma berättade det för pappa. Jag började gråta,

sa jag. Men som tur var så var det bara glädjetårar, säger jag till Elin. Jag ser pappa komma emot oss, han har gråtit. Jag ser det eftersom han är helt glansig på kinden när han går emot oss. Pappa berättar att vi måste åka tillbaka till akuten för mamma ska föda barn. De på akuten hade meddelat ambulansmännen och de sa att vi måste få ut barnet nu för annars kan det skadas mer när det är i magen. Pappa kollar på mig och Elin. Pappa hjälper till att bära upp Elin på en bår. När de är klara kör de oss direkt till akuten för att möta upp mamma. Vi kommer fram till akuten. De kör direkt in mamma i ett rum och Elin i ett annat rum. Men jag får inte följa med någon av dem. Pappa följer med mamma in. Jag ser en stol utanför mammas rum. Jag sätter mig i stolen och väntar tills mamma är klar. Jag somnar långsamt. En Kirurg på akuten går förbi mig så hon väcker mig. Jag vaknar och kollar på klockan det har bara gått en halvtimme. Jag reser mig upp från stolen och börjar leta efter Elins rum. Så jag letar. Jag chansar och svänger till höger. Där finns det en dörr med ett fönster. Jag kollar in i fönstret och där ligger Elin. Jag går in utan att knacka. Jag går fram till henne och tar henne på handen. Hon är helt iskall. Hon börjar vakna till. Hon sätter sig upp i sängen. Hon tar tag i min hand. Hon närmar sig och viskar i mitt öra “bakom dig” men precis då känner jag en iskall hand på min axel. Jag vänder mig om och ser att det inte är någon där. Men det struntar jag i utan jag börja springa till pappa för att berätta att Elin mår bra. Men på vägen blir jag stoppad av både pappa och en läkare som har pratat om något. Pappa säger till mig att han måste berätta en sak som är väldigt viktigt för oss. Han tar tag i mig och ger mig en kram men jag sliter mig ur kramen och springer till mamma. Dörren är låst. Jag kollar i fönstret där ligger mamma. Hon är helt blek över sin kropp. Det är blod överallt. Jag sätter mig utanför dörren och börjar gråta. Jag gråter och gråter, det är som att jag kan inte stoppa tårarna. Jag får en klump i halsen och börjar tänka på det värsta, att mamma är död. En läkare kommer och sätter sig bredvid mig och håller om mig och säger att mamma är död. Hon dog på förlossningen men din lillebror klarade sig…

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

måste följa med. Jag nickar ett ja. Pappa tar upp mig och lägger mig vid mamma. Båren är väldigt stor och bred, därför får två plats i den som tur var. Pappa hjälper till att köra in oss i ambulansen. Han sätter mig bredvid mamma. De stänger bakluckan och kör genast iväg till Akuten. Jag kollar på mamma. Hon är alldeles blodig över hela kroppen. Hon har sår överallt. Hon kisar med ögonen lite försiktigt. Hon tar tag i min hand och håller i hårt. Hon försöker prata med mig men hon får inte fram några ord. Jag kan se en droppe glida ner på hennes kind. ”Allt kommer att gå bra!” säger jag till henne. Mamma kollar i mina ögon och nickar tillbaka medan hon torkar bort sin tår. Hon vänder sitt huvud och viskar i mitt öra: ”Tänk på något positivt”. Jag tänker direkt tillbaka på när jag och Mamma var på donken och vi hade beställt två hamburgare men de gav oss fyra, det var så kul. Jag kollar tillbaka på Mamma. Vi kör in i ett garage. De öppnar bagageluckan. Ambulansmännen drar försiktigt ut oss. Pappa följer med in. Han möter upp en doktor.

Maja Falkenberg

155. BLÄNDAD av KÄRLEK ‘’Jag kommer om en timme baby’’ svarade han. Hon kände hur fjärilarna i magen blev fler och fler, hur alla hennes tankar började snurra. Hon måste duscha, raka benen, städa. Tänk om han är hungrig när han kommer? Hon började plocka upp kläder från golvet i sitt rosa flickrum som hon delade med sin lillasyster och kastade dem i sin garderob med snabba rörelser. Sedan sträckte hon sig efter den rosa morgonrocken och rusade in i badrummet. Ångan av det varma vattnet formade vattendroppar på de vita marmorväggarna i duschen. Den varma luften blåste mot hennes ansikte och gjorde klumpen i hennes bröstkorg och fjärilarna i magen mindre. Men den lugna stunden slutade hastigt när hon hörde ringklockan ringa i hallen. Hon klev ut ur duschen och gjorde stora blöta pölar på golvet medan hon drog på sig den finaste handduken hon hittade och gömde löddret i håret med en annan. Hon skuttade fram till dörren medan hon försökte att inte välta handduken på huvudet. Stressklumpen i magen började växa igen och spred sig snabbt över hela kroppen. Hon öppnade dörren och fick en kall vindpust i ansiktet av den kalla snöstormen, i dörrens öppning stod brevbäraren med illröda kinder och kroppen begravd i stora vinterkläder. Klumpen i magen försvann snabbt när hon insåg det inte var killen hon förväntat sig det skulle vara, Mohamud. Hon slet breven i från vanten med en snabb rörelse och slängde igen dörren så hårt så en kall vindpust slog henne i ryggen. Hon gick tillbaka till badrummet med hårda

steg som gav ifrån sig dunkar i golvet som grannen under säkert kunde höra och fortsatte göra sig iordning. Ninas ansikte blev hett igen men inte av värme den här gången utan av stress och nervositet. Det hade redan gått en halvtimme sedan hon fick Mohamuds sms. Hjärtat bultade fort, nu var det riktigt bråttom. Det ringde på dörren för andra gången, nu visste hon helt säkert att det var han. Hon hade sminkat sig och satt på sig matchande röda, spetsunderkläder. Över det hade hon tajta mjukisbyxor och ett linne som visade hennes former. Hon kollade sig i badrumsspegeln en sista gång för att dubbelkolla om hon verkligen såg ut som modellen på instagram som hade visat upp en outfit man skulle ha på en myskväll med sin kille. Det tyckte hon verkligen inte men nu var det försent för att ändra på. Hon tog lätta steg och försökte se så attraktiv ut som möjligt medan hon gick mot dörren. Hon öppnade den med ett leende från öra till öra så hennes ögon blev små och kisande. Bakom den tunga ytterdörren möttes hon av Mohamuds bruna, stora ögon och lilla kropp klädd i grå mjukisbyxor och stor jacka som hon visste var riktigt dyr. Wow, Nina. Är jag fin? frågade hon med låg röst med det stela leendet på läpparna. Han bet sig i läppen med en dolt leende bakom tänderna.

159

De stora, bruna ögonen granskade hennes kropp från topp till tå för att kolla på hennes kropp som var formad som ett timglas. Blicken av Mohamud höjde hennes låga självförtroende och känslan av bekräftelsen värmde henne från bröstet och vidare.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Han steg in i huset och stängde dörren efter sig. Han tog av sig sin stora jacka och slängde den på golvet i stress bredvid sina blöta Nikeskor. Nina blev förvirrad av undran varför han stressade. Osäkert visade hon vägen för honom till hennes rum med hennes nybäddade rosa säng. Han la handen innanför hennes tröja innan de ens hann säga något till varandra. Han var tydligen bara här för en sak, förstod hon fort. Hon fylldes snabbt med stress och det kändes inte alls som hon trodde det skulle göra. Det här hade hon ju drömt om i flera år! “Vad är det värsta som kan hända” var tanken som höll glädjen kvar i henne. Nu var klockan sex. Hon var tvungen att putta ut honom ur lägenheten i stress men ändå göra det försiktigt för att inte göra honom upprörd. Hennes mamma kunde komma hem vilken sekund som helst. Men han verkade trivas riktigt bra i hennes säng under täcket tillsammans med henne. Men till slut började han sätta på sig sina kläder och röra sig mot dörren. Innan han öppnade ytterdörren la han handen på hennes mage och kysste henne i pannan. Dagen efter skrev hon till honom och undrade hur kvällen innan hade varit. Konversationen fortsatte såhär: “<3 ;)” “Såå, vill du gå ut och äta på måndag efter skolan?” “Upptagen då.” “Dagen efter?” Efter det så slutade han svara. Fyra veckor efter, fortfarande inget svar. Hon mådde dåligt, riktigt dåligt. Hon kände sig smutsig, utnyttjad och fet. Hon tog en burk med piller från medicinskåpet och svalde dem hela. Efter ett kort stund låg hon på marken medvetslös. Ungefär fem minuter senare kom hennes mamma hem från jobbet och märkte direkt att hon hade låst in sig i badrummet allt för länge. Hennes mamma kämpade ett bra tag innan hon fick upp dörren till badrummet. Hon brast ut i gråt och ringde 112. Hon vaknade på en sjukhussäng med en doktor, mamma och pappa i samma rum. De kollade ner på henne i liggandes i sängen och doktorns nästa ord skulle ändra hennes liv. “Nina, jag är ledsen men du är gravid.” Det kändes som hennes hjärta slutat att slå. Hon låg längtade på sängen efter att maskinen bredvid henne skulle ge ifrån sig ett långt tjutande att hon var död. Men så blev det inte, istället så öppnade hon sina ögon igen och möttes av hennes föräldrars ilskna blickar.

“Vad i hela friden har du haft för dig de här dagarna jag jobbat extra skift?” Mer än så orkade hennes öron inte ta in i huvudet, vad ska hon ta sig till nu tänkte hon, ska hon behålla barnet eller inte? Bara om hon inte fallit så enkelt för Mohamuds charm. Dagen efter fick hon åka hem från sjukhuset. De berättade för henne att hon ska bli inskriven på ett rehabiliteringsprogram för minderåriga. Hur ska hon då kunna ta hand om ett barn? Föräldrarna tyckte det bästa skulle vara om hon gjorde abort eftersom hon var så ung och de båda hade ett jobb så ingen skulle kunna hjälpa till att ta hand om hennes barn. Men Nina tyckte tvärtom, hon ville behålla sitt barn. Men hennes mamma svarade: “Om jag ville ha ett barn skulle jag skaffa det själv, abort blir det, ingen fråga om saken! Ingen annan ska behöva sota för dina misstag, speciellt inte en liten bebis!”. Men Nina var övertygad om att hon var kapabel till att ta hand om sitt barn alldeles själv. Hon funderade på vad Mohamud tyckte om det hela. Sjukhuset sa att de skulle kontakta pappan men hon hade fortfarande inte hört något från honom. Dagen efter skulle hon gå till Ica för att köpa lite varor till sin mamma. Regnet öste ner på henne som om hon fick hinkar med kallt vatten över sig. På vägen dit fick hon syn på Mohamud, hon såg att han såg henne också men istället för att kolla bort som han alltid brukade göra när de fick ögonkontakt så höll han fast blicken vid henne. Hans blick brukade vanligtvis fylla henne med värme men istället blev hon fylld av rädsla och skräck. Han började sakta in, till slut möttes deras blickar varandra igen och de stirrade rakt på varandra med mindre än en meters avstånd. Nina var vettskrämd. Efter att ha stått tysta tillräckligt länge och Nina samlat nog med mod inom sig öppnade hon munnen för att prata. Då drog Muhamud fram sin hand kvickt från sin ficka, han höll i föremålet i ett stadigt grepp. Föremålet var svart som tjära och hon ansträngde sig mycket för att se igenom mörkret och ösregnet för att tyda vad föremålet var. Hennes panna rynkades snabbt och hennes läppar blev spända, det var en pistol. Han sänkte den sedan långsamt mot hennes mage. Nina kände hur rädslan började växa i henne igen, nu var den mycket värre än innan. Hon visste att något dåligt skulle hända men hon väntade fortfarande på att Mohamud skulle säga något. Han svängde med pistolen och tryckte på knappen och en kula flög genom luften och träffade hans mage. Det var som en skräckfilm. Han föll genast ner på marken med en smäll. Nina stirrade i skräck på hans utsprängda inälvor över trottoaren de stod på. Hon kände hur hennes värld försvann i en virvel runt om henne, till slut kände hon ingenting. Men vad människorna runt om henne såg var något helt annat, nämligen en gravid tjej på marken som nyss blivit skjuten och en kille på flykt från brottsplatsen.

156. BOKEN OM MIG SJÄLV Jag heter Ghodrat Amiri och jag tänker berätta om mig själv för mina kompisar. Vem jag är och vart jag kommer ifrån och vad jag har gått igenom i livet. Jag är en sjuttonåring kille och jag kommer från Afghanistan och bodde där när jag var barn. Staden som jag bodde i heter Hallman. Jag hade en stor familj som består av pappa, mamma, syskon och farfar och morfar som alla bodde tillsammans i ett litet hus. Jag hade många kompisar i min ålder som alla spelade fotboll tillsammans. Det var en stor skillnad mellan min familj och mina vänners familj och skillnaden var att jag inte fick gå i skolan för min familj men mina vänner fick göra det för sina familjer. Jag drömde alltid om att gå i skolan och lära mig att läsa och skriva. Vi hade jobbigt med ekonomin så därför fick jag jobba istället och slita för att kunna försörja familjen. På min fritid träffade jag mina kompisar och spelade fotboll med dem för att fotbollen gjorde mig glad. Jag tycker om mitt hemland, det är ett fint land precis som Sverige men tyvärr kom kriget som gjorde att många afghaner var tvungna att fly därifrån till grannländer såsom Iran och Pakistan. Jag hoppas att kriget slutar för att jag vill gärna besöka hemlandet och hälsa på min familj och vänner som fortfarande bor kvar där.

160

Emily Eriksson

Jag saknar min älskade familj som har gett mig mycket kärlek i livet. Alla som har föräldrar vet vad jag menar med en kärleksfull och en bra familj. De kämpade för att uppfostra mig rätt och jag är väldigt tacksam över allt jag fått av dem. Jag längtar efter dem och ser fram emot att träffa dem igen. Jag kommer inte ihåg min födelsedag på grund av alla problem som jag hade runt omkring mig. Nu tänker jag mycket på min framtid och kämpar hårt och studerar för att ta examen och hitta ett bra jobb i fortsättningen. Jag vill anpassa mig till det svenska samhället. Jag minns inte mycket om bakgrunden. Det enda jag minns att vi hade massor med problem i livet och jag fick kämpa hårt för allt jag ville ha. Jag älskar musik. När jag lyssnar på musik då blir jag lugn både i själen och kroppen. När jag kom till Sverige då började jag förstå vad det ordspråket betyder som säger “tiden är guld” så därför vill jag passa alla mina tider. Jag är så glad över att jag kan skriva och läsa nu för tiden och jag är väldigt stolt över mig själv. Nu vet jag att jag har gått ett steg framåt i livet och jag kommer att kämpa för ett bättre liv i framtiden.

Ghodrat Amiri

157. branden När jag vaknade låg jag i en säng på sjukhuset. Jag märkte att jag hade bandage om huvudet. Jag väntade tills mina föräldrar skulle komma och hämta mig. När dörren öppnades stod det en sköterska där. ”Du får åka hem snart”, sa sköterskan. Sköterskan lämnade rummet efter att hon hade bytt kläder på mig. Nästa dag kom mina föräldrar och hämtade mig. När vi åkte bilen hemåt så tittade jag i spegeln och det var då jag såg det. Min brännskada på vänstra ansiktet. Inom mig tänkte jag att förr var jag en söt blond tjej, men nu skulle alla hata mig tack vare brännskadan. Vi närmades oss vårt lilla hus som brann ner. Vi hade flyttat till grannens hus. Grannens hus var mycket större än vårt eftersom han var rik. Dagen fortsatte tills det var middag hos grannen. Det var då grannen gav en elak kommentar om brännskadan. Jag rusade upp till toaletten och började svära och säga elaka saker om grannen. Då såg jag hur illa brännskadan var. Den täckte hela vänstra delen av ansiktet. Sedan när jag öppnade dörren stod grannen som hette Torsten där. ”Förlåt”, sa Torsten. Jag tackade för ursäkten och gick till mitt rum för att sova. På kvällen låg jag med min mobil och kollade på youtube. Då fick jag en snap av min förra bästa kompis, vi hade bråkat lite innan. Men när jag öppnade snapen stod det ‘kommer du till skolan imorn?’ Jag svarade ja. Sen fick jag en till snap ‘hur är brännskadan?’ Jag tog en bild på mitt ansikte och skrev ‘skicka inte till någon annan. Jag la bort mobilen och väntade tills hon skulle svara. Efter ett par minuter svarade hon. Jag öppnade och det stod ‘ok. Jag försökte sova lite men kunde inte. Jag tänkte bara hur alla skulle reagera i skolan när de skulle se min skada. Till slut somnade jag och vaknade när väckarklockan ringde. Nästa dag så började jag med att äta frukost och borsta tänderna i min grannes fina badrum. Badrummet hade världens största spegel. Badrummet hade ett badkar och en stor dusch också. Jag packade väskan för att vi skulle ha idrott idag. Vanligtvis så kom min taxi till huset, men idag så måste den ha varit sen. Efter femton minuter var klockan halv nio och vi börjar då. Taxin skulle ta tolv minuter ungefär till skolan. När jag åkte till skolan såg jag mitt gamla hus som låg vid sidan av vägen. Huset var bränt men folk jobbade med att ta bort huset. När jag kom till Alpha så hade vår klass 9b NO. Först så hämtade jag NOböckerna i mitt skåp som inte hade varit öppet på flera dagar. När jag var på väg till klassrummet kände jag nervositeten i hela kroppen när jag närmade mig klassrummet. När jag var vid dörren andades jag in och tog mod till mig att gå in. När jag öppnade dörren kom alla blickar på mig. Jag gick till min plats, alla blickar var fortfarande på mig. Jag hörde några killar längst bak i rummet småprata och skratta och titta på mig. En tjej som jag var okej vän med frågade vad som hade hänt med ansiktet. Jag svarade att jag hade fått en brännskada när mitt hus brann ned. Hon vände sig om och viskade med sina andra vänner och skrattade. Det var då allt började. När lektionen var slut och allt småprat och skratt om mig var slut så gick jag till den sista lektionen som då var

en och halv timme lång SO. Ingen ville gå med mig till lektionen, inte ens min egen kompis. Alla gick bakom och småpratade och kollade på mig. När jag kom till klassrummet stod min lärare där och väntade. När jag var framme tittade min lärare på mig tills jag kollade tillbaka. Jag tror att hon glodde på min skada. Vanligtvis så satt jag med Yossef, en kille från Gotland som spelade fotboll. Yossef var min pojkvän innan skadan och vi var med varandra hela tiden hemma hos mig och vid hans ställe. Men nu så satt han med sin kompis och han pratade aldrig med mig längre. När jag låg på sjukhus skickade han aldrig nån snap eller messade mig. Bilden som jag skickade till tjejen såg jag nu att hon hade screenat, hon hade alltså tagit kort på den. På SO-lektionen så hade vi gruppuppgift och när läraren sa mitt namn så kändes det som alla andra elever höll andan för att inte vara med mig. Sen sa läraren: ”Maja”. Jag tittade bakåt och så såg jag Maja dunka huvudet i bänken. Jag blev faktiskt lite ledsen på grund av det. Jag tänkte det kan ju inte vara så hemsk att vara med mig. När vi skulle flytta till vår grupp så sa Maja att hon inte skulle jobba med mig och att jag skulle få jobba själv istället. Jag jobbade själv hela lektionen men när lektionen var slut så skulle jag till toaletten. Jag låste dörren men när jag var klar låste jag upp dörren, men något höll emot. Jag hörde fnitter utanför. – Sluta! sa jag. Du får sitta där inne en stund, sa någon. Det var en mansröst som pratade, troligen var det några från de andra klasserna. Efter tjugo minuter så var det inget fnitter eller prat utanför. Jag öppnade dörren och ingen stod där. Jag gick ner till alla skåp och då såg jag mitt skåp vara helt sönder och alla mina grejer var borta förutom mina hårsnoddar som jag hängde i skåpet. Jag ringde min granne och undrade om han skulle kunna hämta mig på skolan.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Det började som en normal dag tills sirenerna tjöt och röken bildades runt mig. Jag började hosta. Jag låg kvar i sängen i mitt rum tills några började skrika: “är det någon här inne?”. Jag tittade ut genom fönstret och såg brandbilen och ambulansen. Brandmännen sprang mot vattenslangen. Vissa sprang in i huset och letade i alla rum och en brandman hittade mig och tog ut mig till ambulansen sedan körde vi iväg. Det var första gången jag åkte ambulans.

Efter ungefär tio till femton minuter kom min granne i sin fina Ranger Rover. Vad har hänt med dina skor och kläder? sa Torsten. De blev tagna av några killar från andra klasser, sa jag. Men en dag när jag var på väg till skolan så satt en tjej och väntade på någon. När jag gick förbi där så sa hon hej. Tjejen är rätt känd och hon har många vänner. Jag tittade på henne en stund innan jag sa hej. Det kändes rätt bra att någon pratade med mig. Sedan såg jag tjejen prata med sina andra vänner. Hennes vänner gick fram till mig och började prata med mig. De frågade till och med om vi skulle ses efter skolan. Jag blev riktigt glad över det, att någon verkligen ville ses med mig. Sen gick vi tillsammans till klassrummet där alla tittade på oss eller mig. Jag kände mig verkligen glad eftersom jag kanske skulle få tillbaka vänner nu och att ingen skulle ogilla mig längre på grund av min skada. Inne på lektionen kom Maja fram och undrade om vi skulle jobba på SO-lektionen. Jag svarade ja. Yossef satt bredvid mig nu och han verkade inte bry sig om skadan längre. Efter skolan så drog vi hem till mig och satt oss i sängen. Jag såg den gamla nyheten på internet om branden som jag var med i och började hosta lite lätt.

Samuel Szcepanski

161

158. brustet hjärta är döden Tre veckor innan:

Kl. 15:57

Jag står i mitt rum och har precis bestämt mig för vad jag ska ha på mig för dagen. Jag tog min standardoutfit vilket inkluderar en vit t-shirt och blå jeans. Det knackar på dörren, det var troligen Robin, han ropade från andra sidan dörren för att fråga om jag var klar. Jag sa att jag kommer om en minut.

Äntligen jag var på väg hem och till framtiden. I korsningen så mötte jag Robin med en fotboll under armen.

Frukosten stod framme på bordet när jag kom ut i köket, Robin och mamma hade redan satt sig ner och väntade på mig. Det var bara vi som åt frukost. Pappa brukade aldrig äta frukost med oss, vi brukar nästan aldrig se honom. Han är alltid i sitt rum och skriver. Han älskar att skriva, det gjorde jag också men jag pratade aldrig med honom om det.

– Ja.

– Är du nervös? – Va? ehh nej, det är väl okej antar jag. Det var en lögn, jag var livrädd. Vi har bara bott här i två månader, och eftersom det var sommarlov så hade jag inte hunnit skaffa mig så många nya vänner. Jag går upp på mitt rum för att hämta min väska. Pappa står utanför sitt skrivrum i sina svarta kläder, som vanligt.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

– Hur går det med skrivandet? frågar jag, konstigt nog. – Bra, tänk att olycklig kärlek kan var nyckeln till lycka ibland fast, brustet hjärta är döden. – Man kan inte dö av ett brustet hjärta, säger jag till honom fast jag inte riktigt förstår vad han menar. Jag går ner i hallen och ser att Robin redan är där och står och väntar på mig. Jag tar på mig mina skor och så går vi ut. Jag och Robin gick tyst, ovanligt tyst. Troligen för att vi båda var nervösa. När vi kom till den delen av vägen där vi skulle gå åt varsitt håll så var det fortfarande knäpptyst, inte ett ord. Men vi lät det vara så. Det var bara några meter kvar tills jag var framme, vid skolan. Den var så stor och allt var så nytt. De som stod vid öppningen och hälsade alla välkomna var väldigt snälla. Jag sa bara vilken klass jag skulle gå i och så ledde dem mig till rätt klassrum. Dagen blev som jag trodde en blandning av nyfikenhet och intensitet och vi började få in en vardag, dagarna och veckorna gick. Det var förra torsdagkvällen jag berättade att jag ville bli författare eller poet som honom, han tyckte inte att det var så oväntat faktiskt. En vecka innan: Allt var som vanligt förutom att mamma inte var hemma utan på sjukhuset där hon jobbade. Robin satt vid redan vid köksbordet och väntade på att jag skulle komma och göra honom sällskap. Jag tänkte att jag skulle göra något, något oväntat. Jag gick in i pappas rum för att prata om vår enda passion här i livet, att skriva. Eftersom jag nästan aldrig är i hans rum så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det var inte för stökigt men inte heller för prydligt. Hans skrivböcker låg i högar omkring datorn och de allra bästa dikterna han skrivit (enligt honom själv och mamma) hängde på väggarna. Det var omkring nio stycken. Det var knappt några färger i rummet, nästan inga alls 7 timmar innan: Jag var nervös, nervös på ett sätt som jag aldrig brukade vara på. Det var som en kniv som bara väntade på att få plockas loss. Det var idag som jag skulle få veta om jag hade kommit in på skrivarakademin, det var som att stå inför domedagen. Antingen skulle mitt liv bli som jag ville eller så skulle alla mina drömmar och visioner krossas, allt jag någonsin har velat skulle kunna försvinna bara sådär. No, so, matte, idrott och engelska hur skulle jag stå ut? Jag gick på helspänn hela dagen.

162

– Hej Nora! – Hej Robin, har du varit och spelat fotboll?

Vi fortsatte att gå och pratade om allt som hade hänt under dagen, varken min eller Robins dag hade varit så spännande. De sista tre meterna fram till postlådan var nästan som tre mil men Robin gick raskt fram för att kolla. – Här är den, din framtid Nora! – Eller min värsta mardröm. – Ska du inte öppna? – När vi kommer in. Stockholms Skrivarakademins högstadium och gymnasium. Hej Nora Atterling. Vi har läst igenom de du skickade in till oss och vi är väldigt imponerade över ditt skrivande så det skulle var en ära att få ha dig som elev hos oss nästa år MVH Rektor Richard Blomqvist. Mitt liv var komplett nu, det fanns inte så många ord som kunde beskriva glädjen. Kl. 16:17 Jag ser överraskat på min mobil och ser att det är pappa som ringer, det brukar aldrig hända. Jag svarar och hör att han pratat med gråten i halsen. Han säger att mamma ligger på sjukhus för att hon var med om en bilolycka och att han ville att jag skulle komma dit. Jag tar cykeln och cyklar så fort jag bara kan, kniven som hade lättat från magen hade fått sällskap av tusen till. Kl. 16:47 Jag springer in mot receptionen och ser pappa. Han säger något om att jag inte hann och att doktorerna inte kunde göra något, skadorna var för svåra. Jag förstår inte ett ord allt är bara som dimma. Tunnelseendet kom i vägen, jag måste ut, jag struntar i tårarna som bara rinner nerför mina kinder och jag kräks upp allt som jag inte har i magen. Gallan bränner i halsen. Tårarna blir nedkylda av eftermiddagsluften. Pappa kommer springande fram till mig och säger att allt kommer bli bra, men samma sekund kommer jag också på att jag bara lämnade Robin i hallen helt ensam. Allt kommer inte bli bra, ingenting kommer bli bra. Vad skulle vi göra nu? Hur skulle vi göra nu? Vem skulle jag var nu? Var jag tvungen att bli vuxen nu och ta hand om familjen? Tre dagar efter: De närmsta dagarna var vi hemma. Det var inte så mycket prat, mer snyftningar och röda ögon. Medan jag satt vid köksbordet kom pappa och berättade om hans nyhet att hans poesi hade börjat ta fart och att han snart skulle kunna börja tjäna pengar på det. Än en gång sa han allt skulle bli bra. Min högsta dröm i livet och min värsta mardröm hände på samma dag. Är det möjligt? frågade jag mig själv om och om igen. Eftersom det var det enda som gick runt i mitt huvud just nu. Mitt hjärta var trasigt, det kändes lite som döden. Brustet hjärta kanske var döden ändå?

Lovisa Karlsson

159. bråket Det var en vanlig tisdag. Jag gick upp som vanligt, borstade tänderna, tog på mig kläder, åt frukost och gav mig iväg till skolan. På vägen till skolan tänkte jag på hur det skulle gå för mig på franskaprovet trots att jag hade pluggat hela måndagskvällen. Då när jag var framme i skolan träffade jag min kompis som heter Mustafa, han går på franskakursen med mig. Mustafa är en kille som är rolig och jobbig samtidigt, han gillar umgås och bryr sig inte om vad andra säger. Det första jag sade till Mustafa den dagen var: “HAR DU PLUGGAT!!” och vad tror ni han sa? ”Nej” självklart, för han hade ”massor” av saker att göra. Efteråt kom min andra klasskompis Obi. Obi är en jättetrevlig kille som alltid tänker på andra. Obi har inte bott i Sverige så länge, så han valde att inte gå på franska men istället på extra svenska. Jag och Mustafa hade franska direkt på morgonen och Obi hade extrasvenska. Provet gick jättebra för mig men för Mustafa vet jag inte men han såg positiv ut. Obi slutade tidigare än oss den dagen, så han var tvungen att vänta på oss tills vi hann göra klart provet, sen skulle vi gå tillsammans till gympan Efter en tyst promenad till gympan var vi framme. Vi bytte om och gick in i gympasalen och satte oss på våra platser. Efter oss kom hela klassen in och väntade på vår lärare som skulle hämta material. Samtidigt som hon skulle hämta material började jag och

Obi sparka på varandra om vem som skulle sitta bredvid Mustafa. Han började sparka och jag sparkade tillbaka. Till sist kände jag en spark som var för hård och då kokade jag som en vild gris som behövde mat. Jag gav alla mina krafter i min spark och sen släppte jag skottet på hans lår. Då smällde han och kom springande emot mig med en fart som var obeskrivlig och då tänkte jag, den lilla tid som jag hade, “VAD SKA JAG GÖRA” och då plötsligt hittade jag Obi på marken medvetslös. Där låg han på marken helt stilla, det kändes som att tiden stannade. Mitt hjärta började dunka så hårt att det ville explodera. Hela klassen satt vid sidan av idrottshallen och kollade på som om jag hade gjort rätt. Men vad hade jag gjort. Ingen agerade, alla stod och kollade på. Jag böjde mig ner och kollade om han mådde bra och han gjorde inte det. Lärare kom in såg situationen och ringde ambulansen. Ambulansen kom och jag berättade vad som hänt. Sen fick jag och hela klassen sluta. Efter gympan hade jag lunch, så jag gick och åt själv och funderade om vad som skulle hända men jag oroade mig inte så mycket. Jag tänkte då att idrottsläraren var för snäll att ringa mina föräldrar eller mina mentorer och säga till dem, men så var det inte. Nästan hela skolan visste, alla lärarna visste men frågan var “VET MINA FÖRÄLDRAR?” Jag fortsatte skoldagen normalt och när jag var på väg hem funderade jag så mycket att jag fick känslan att bajsa på mig men när jag var framför dörren var känslan värre. Någonting sa till mig att jag inte skulle gå in men jag gjorde det ändå. Och gissa vem som var där och väntade…

160. börja högstadiet! Jag lutade mig mot den skrovliga barken. Den rev mig lätt i ryggen. Små droppar föll från en grå himmel. Endast några få elever hade ställt sig på den stora, grå skolgården. Ett gäng med mycket smink stod lite längre bort. Skrek och skrattade. En bit ifrån mig stod två blyga killar och småpratade. Annars var det rätt lugnt. Hela morgonen hade jag haft en klump i magen. Men den klumpen började sakta och säkert försvinna. Jag satte mig ned på det nytvättade täcket och suckade högt. Nervositeten hade börjat komma inuti mig. Även fast det bara var torsdag och tre dagar kvar. Jag hörde mamma skramla med tallrikar nerifrån köket. En tår rullade sakta ner för min kind. Jag visste inte om det var för klumpen i magen eller om det var för att jag skulle sakna allt. Alla rutiner man hade, alla roliga lektioner där man vek pappersflygplan av räknepapper och framförallt eftermiddagsrasterna. När man kunde smyga med sig mat ut, utan att någon märkte det. Snabbt torkade jag bort den. Ville inte tänka tillbaka på den tiden. Men ville framförallt inte behöva vara ledsen de sista dagarna. Jag visade aldrig för mamma att jag grät. Skulle hon få se det, skulle det inte bli till det bättre. Jag skakade på huvudet. Ville inte tänka negativt. Resten av kvällen försökte jag att bara njuta, de sista dagarna. Jag gick och la mig rätt tidigt. Vid nio släckte jag min nattlampa, i hopp om att somna. Men det tog en stund. Efter vad som kändes några minuter tittade jag bort mot mitt nattygsbord. 00.04. Jag suckade högt och blundade. Morgonen därpå vaknade jag av ett högt tjut. Mamma hade ställt om väckarklockan för att jag “skulle vänja mig att gå upp tidigt”. Jag hade blivit jätte arg på henne. Skulle jag inte få sova ut de sista dagarna? Den fredagen gick väldigt fort. Jag hade följt med mamma och storhandlat efter frukosten och resten av dagen hade jag bara suttit framför datorn. Mamma hade förvånansvärt inte sagt åt mig och sluta. Dagen därpå gick också väldigt fort. Vi hade åkt för att hälsa

Yassin Mouram

på mormor och morfar. Vi hade varit där hela dagen och kommit hem sent på kvällen.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Där låg han på marken helt stilla, det kändes som att tiden stannade. Mitt hjärta började dunka så hårt att det ville explodera. Hela klassen satt vid sidan av idrottshallen och kollade på som om jag hade gjort rätt.

Söndag. Jag bestämde mig att förbereda mig så mycket som gick inför måndag. Jag la fram kläderna. En stickad tröja mormor stickat till mig, och mina svarta, nya jeans. Jag la till och med fram min bästa hårsnodd. Nu kände jag mig mer självsäker igen. Det kanske trots allt skulle bli kul att börja högstadiet, tänkte jag, men ångrade mig snabbt. Så kul skulle det väl inte bli. Klockan nio gick jag upp och borstade tänderna och fixade iordning mig, satte på mig nattlinnet och matade fiskarna. Morgonen efter vaknade jag av ett högt tjut, en timme innan hade jag bestämt att gå upp. Jag ställde mig motvilligt upp och satte på mig kläderna som låg snyggt hopvikta på stolen. Jag gick ner till nedervåningen. En macka, yoghurt och ett glas juice. Det fick räcka. Hade inte direkt all tid i världen att sitta och slöa vid matbordet. Jag skyndade mig att borsta tänderna och göra mig iordning. En kvart senare stod jag redo i hallen. Mamma kom ner för trappan. – Lycka till nu i skolan gumman sa mamma och kramade mig hårt och länge. – Jaja, sa jag. Sedan var jag påväg. Jag hade rätt nära till skolan, inte ens en kilometer. Jag lutade mig mot den skrovliga barken. Den rev mig lätt i ryggen. Små droppar föll från en grå himmel. Endast några få elever hade ställt sig på den stora, grå skolgården. Ett gäng med mycket smink stod lite längre bort. Skrek och skrattade. En bit ifrån mig stod två blyga killar och småpratade. Annars var det rätt lugnt. Hela morgonen hade jag haft en klump i magen. Men den klumpen började sakta och säkert försvinna. Jag stod länge och väntade på att det

163

skulle ringa in. Fler och fler elever kom och ställde sig på skolgården. När de väl började ropa in oss var hela skolgården fylld, alla i olika åldrar. Jag väntade tills de flesta gått in för att slippa kön. När jag kom in i byggnaden stod en tjej med långa ögonfransar och Adidaströja med en stor skylt där det stod vart alla klasser skulle samlas. Jag visste sedan innan att jag skulle gå i 7c och skulle alltså då gå till klassrum 144. Jag gick en stund innan jag kom fram. Det låg längst in i korridoren jag skulle ha lektion i. Jag klev in i klassrummet. Alla hade redan satt sig ner. Alla tittade. – Hej och välkommen sa en lång man med grått hår som kom emot mig. – Hej, sa jag tyst. – Var vänlig och ta plats vid en ledig bänk. Jag satte mig ned, ute sken solen. Långa mannen tystade ner dem som börjat prata, och hälsade oss alla välkomna. Han berättade lite om sig själv, vilka klassrum vi kommer vara i och allmänt hur man förväntas vara i skolan. Efter det skulle vi köra en lek, så att vi “lär känna varandra bättre”. Det gick ut på att man fick en lapp med olika frågor, sedan skulle man hitta en person som kunde svara på frågan. Jag tog mod till mig och gick fram mot en lång, sminktjej. – Hej, sa jag. Har du läst tre böcker under sommaren, som det stod på lappen.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

– Men vad tror du? svarade hon kaxigt och gick därifrån. Jag kände mig liten och blyg igen. Som om jag krympt på mindre än en sekund. Jag satte mig ner på min plats igen. Jag kände tårarna som började tränga fram. Men fick inte gråta, aldrig, aldrig i skolan! Jag behövde inte vänta speciellt länge på att leken skulle ta slut. Efter det pratade långa mannen om morgondagen.

– Hej gumman, hur har dagen varit? – Bra, sa jag kort och tog ett djupt andetag. Mamma kom fram och kramade mig hårt. Jag kunde inte hålla mig längre. Tårarna rann längs mina kinder. Mamma satte mig ner vid köksbordet och började förhöra mig. Vad jag tyckte om skolan, maten, klassen, lärarna, precis allt frågade hon. Jag svarade så mycket jag kunde. Vi satt länge och pratade och kom till sist fram till att det var klasskompisarna det var fel på. Jag berättade att jag inte trivdes och att de var stöddiga och dryga. Mamma förstod mig, konstigt nog. Hon berättade att hon varit med om samma sak när hon bytte skola i mellanstadiet. Men att hon fått byta klass av en snäll lärare. Så jag föreslog att jag kunde fråga om jag också fick byta. Mamma gick direkt och ringde till min lärare. Jag hörde henne sparka omkring på skorna där ute. Hon verkade lättad och jag hoppades mer än allt annat att han fixat in mig i en annan klass. Mamma kom in i köket. Hon sa precis allt den långa mannen sagt till henne i telefon. Jag torkade tårarna och gav mamma en kram. Dagen därpå gick jag lite nervöst mot skolan. Inte på ett dåligt sätt denna gång. Redan efter första lektionen var det som om nervositeten hade släppt. Jag hade börjat prata med en annan tjej i klassen, som berättade att hon också bytt klass.

Emma Edman

161. den dagen då allt förändrades Jag hade precis vaknat av min väckarklocka. Jag satte mig upp för att försöka stänga av den men jag kände hur solstrålarna gjorde så mina kinder blev varma så jag satt där i någon sekund för att värma upp mig själv efter den kalla natten. När jag då var varm och utvilad så ställde jag mig upp för att sätta på mig mina kläder som jag hade valt. Jag kände hur vingligt det var att ta på mig mina kläder eftersom jag var nyvaken. Jag hade valt min svarta tröja med vit text på armarna och mina svarta jeans. Jag kände hur varm jag blev när jag satte på mig mina kläder och hur perfekt de passade min kroppsform. Jag började gå mot dörren med vingliga steg för jag var fortfarande trött, jag tog tag i handtaget och tryckte ner det och gick ut från mitt rum. Det första som slog mig var om min lillasyster hade gått upp eller om hon fortfarande sov så jag valde att gå till hennes rum och kolla om hon fortfarande sov. Jag kände hur mina fötter nuddade det kalla golvet och hur kallt handtaget till min lillasysters rum var men jag tryckte ner det ändå och öppnade dörren med en liten knuff. Jag ville inte att det skulle låta så mycket för mamma var sjuk så jag ville inte väcka henne. Jag kikade in i hennes rum. Jag kunde känna doften av hennes parfymer, en av parfymerna var Victoria’s secret och jag kunde känna hur gott den luktade. När jag kollade mot sängen så såg jag att hon låg där och sov och det var bara tio minuter kvar tills vår chaufför var här så jag försökte väcka henne genom att skaka henne. Efter någon sekund vaknade hon. Först var hon jättearg men sen såg hon klockan och for upp ur sängen som en raket på nyår. Jag lämnade henne och gick ner för trappan mot köket, jag kände hur kallt det blev om mina fötter så jag gick in till tvättstugan och hämtade ett par strumpor så jag inte skulle frysa. Jag gick mot köket för jag skulle kolla om det fanns något att äta för frukost. Jag brukade aldrig äta frukost men jag gjorde det då för jag åt ingen middag dagen innan. Men jag var ändå inte så hungrig så jag tog bara ett äpple, äpplet var lika grönt som ett blomsterträd på sommaren och var lika saftigt som om det var godis.

164

En kvart senare var jag på väg hem. Jag sparkade en sten framför mig. Tänkte på alla i min nya klass. Försökte hitta något positivt med någon av dem. Men det gick inte. Hur mycket jag än försökte. När jag kommit hem hängde jag av mig ytterkläderna och gick ut i köket. Mamma satt och drack kaffe och prasslade högt när hon vände blad.

Jag hade packat min lunch så jag satte mig i soffan för att lyssna på musik och vänta på att vår chaufför skulle komma. När jag hade suttit där i någon minut så hörde jag att pappa sa att vår chaufför stod utanför, jag ställde mig upp för att gå mot hallen där jag hade mina skor, jag kände hur solstrålarna nuddade min kropp och hur varmt det blev. Jag satte på mig mina vita skor som inte var så vita längre och kramade och sa hejdå till min pappa. Han jobbade fyra timmar från där vi bodde så han kom inte hem på en vecka. Sedan så gick jag ut till vår chaufför och satte mig och väntade på min lillasyster, men det tog bara någon sekund, sen kom hon ut från huset i fullfart. Det var inte bara jag och min lillasyster som åkte med vår chaufför. Det var också fem andra svenska syskon; Linnea, Tilda och sen hade vi Emma, Hanna och Isabell. Vi åkte alla i samma bil till skolan varje dag. Det var jobbigt ibland för det var väldigt mycket bråk i skolan och det var alltid någon av oss som var inblandade. Vi småbråkade ibland men det löste sig alltid i slutet. Vi hade precis hämtat Linnea och Tilda och var på väg till Emma och hennes syskon, det tog bara någon minut sen stod vi utanför deras hus. Nu satt alla i bilen på väg mot skolan, vi småpratade om saker som läxor men vissa av oss somnade alltid i bilen på morgonen för det vara så mycket trafik så det tog lång tid innan vi kom fram och det var långt till skolan. Det var skönt att sova i bilen för solstrålarna gjorde så dina kinder blev varma och så kände man sig trygg i bilen. Jag gick på en amerikansk skola som var enorm, jag trivdes jättebra i den skolan och alla var så snälla, jag ville aldrig flytta hem. Nu var vi framme vid gaten till skolan, vakterna kollade bakluckan och huven på bilen för att kolla så vi inte hade vapen eller något men såklart så hade vi inte det så vi åkte in på skolans parkering. När jag gick ut ur bilen så kände jag solens strålar nudda min kind

och jag kände hur varmt det blev så här tidigt på morgonen. Vi gick mot gaten till skolan, vi kom till skolan 07:53 men gaten till skolan öppnades först 08:00 så vi fick vänta i några minuter. Det värsta med Saudi var att det var så himla varmt och då kan du tänka dig att vi stod ute i värmen i typ sju minuter fast för oss kändes det som en timme för det blev så varmt så fort. Så där stod vi och väntade på att gaten skulle öppnas och så var det varje dag. Till slut så öppnades gaten så vi gick in på skolgården och fortsatte gå tills vi kom till åttornas byggnad. Vi gick upp för alla trappor som går upp till klassrummen. Jag stod vid mitt skåp och tryckte in saker som läxor och sånt för jag behövde inte det då. När jag satt där på golvet och tryckte in mina saker i mitt skåp kom min pojkvän Jad och kramade om mig och sa att vi hade drama, så jag reste mig upp och gick mot dramalektionen hand i hand med Jad.

Det var inte mycket som hände den dagen. Så jag var redan hemma och när jag kom in genom dörren så såg jag att mamma satt vid bordet, som om hon hade väntat på oss. Då sa hon med låg röst att vi skulle sätta oss vid bordet. Jag förstod att det var något som hade hänt eller som kommer hända och när vi hade satt oss vid bordet sa hon att vi ska flytta hem till Sverige igen. Mitt hjärta stannade, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville inte flytta hem till Sverige, jag hade kompisar och min pojkvän i Saudi. Jag kunde inte flytta hem, det gick bara inte. Tårarna fyllde mina ögon och jag kände hur jag bara ville gråta. Den stunden var overklig för mig. Jag kunde inte göra något, det var redan bestämt att vi skulle flytta hem och jag kunde inte göra något för att ändra det.

Jennifer Hull

162. DEN UTLÄNDSKA BAKGRUNDEN Mitt namn är Adam och jag är 37 år. Jag bor i Sverige, men så har det inte alltid varit. Jag bodde i Zabid, Yemen, och jag tror att man kan kalla mig invandrare.

– Inte utan din mamma! skrek pappa tillbaka.

På min tid var Yemen ett otäckt land. Man kallade det Krigets land, och det var ungefär så det var. De rika människorna behandlades på ett helt annat sätt än vad de fattiga gjorde. Vi var slavar till de rika, vi gjorde mat och kläder hela dagarna som de rika sedan fick. Om vi hade tur så fick vi 600 Rial för maten och kläderna. Du kan ju tänka dig hur det var att leva så.

Pappa och storebror såg helt förstenade ut. All deras luft hade gått rätt ur dem. Det var för mycket för dem att ta in. Till slut sa pappa:

Jag bodde i ett litet område, som låg cirka två kilometer utanför Zabid. Vi kallade området ”Vi tror”. Jag bodde i en liten hydda med min mamma, min pappa och min storebror. Vi hade både får och kor som vi sedan gjorde mat av eller sålde på marknaden i Zabid. Vi hade inte mycket pengar, men vi hade tillräckligt för att överleva. Alla kände alla i området. Alla var tvungna att hjälpa alla. Det var så det var när man inte hade sjukvård eller något sånt. Jag tror inte någon levde till över 50 år här. Det var hemskt. Men jag hade min familj och min bästa vän Ayam. Han gjorde mig alltid på bra humör, och man kunde prata med honom om allt. Med tanke på hur vi hade det i området, så levde vi ett ganska fridfullt liv. Det var aldrig några krig här och det var sällan några skottlossningar. Men en dag skulle allt det förändras. Det var så hemskt så att jag har svårt att berätta om det just nu. Jag var elva år, och jag såg hur stora pansarvagnar kom mot oss och hur flera hundra soldater kom springande mot vårt område. Alla fick panik och bara sprang omkring och skrek och jag såg hur flera invånare föll till marken. Men till min fasa såg jag det värsta jag nånsin kunnat tänka mig. Min mamma låg på marken helt blodig. Hon hade fått ett skott rakt i pannan och hon var stendöd. Jag har försökt radera den bilden ur mitt minne så länge jag kan minnas. Jag kommer antagligen aldrig att få ur den ur mitt huvud. När jag såg mamma på marken så visste jag inte vad jag skulle göra. Det bara snurrade i mitt huvud och jag fattade inte varför den Jemenitiska armén gjorde såhär? Kanske för att visa makt? Jag vet inte, jag vet bara att de var hjärtlösa och att jag hade gjort allt, precis allt, för att få tillbaka min mamma. Till slut bestämde jag mig för att börja springa. Jag vet inte vart, men jag kunde inte bara stå där och låta mig själv bli dödad. Jag tog en sista titt på min mamma. Hon hade alltid varit där för mig, och hon hade gjort allt för att försörja familjen. Och jag skulle aldrig sluta älska henne. Jag sprang åt det håll jag trodde var vår hydda, och mycket riktigt hittade jag min pappa och min bror. Jag såg att pappa hade fått ett skott i armen och jag skrek: – Vi måste härifrån!

– Hon är död.

– Fort, till jeepen! Vi var nog de enda som hade en jeep i området. Jag sprang snabbt in i hyddan och tog min nalle. Jag kunde inte lämna kvar den. Det var den enda sak som kunde få mig att somna, men tyvärr har jag inte längre kvar den. Jag skyndade mig snabbt till jeepen och tumultet var kaotiskt. Alla sprang för sina liv och man hörde skott som avlossades hela tiden. Det var som om man var mitt inne i en film. Men det här var verklighet. Jag tog en sista titt på området och sedan åkte vi.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Men nu ska jag ge dig min historia på hur jag tog mig till Sverige och min väg genom ett av världens farligaste länder.

Jag blev tyst. Sedan sa jag:

Jag väcktes av att jeepen stannade. Jag försökte resa mig, men jag hade knappt några krafter kvar. Till slut tog jag mina allra sista krafter och jag ställde mig upp på darrande ben. Jag såg hur storebror redan var uppe. Jag såg att han hade gråtit, och jag visste varför. Jag såg att pappa låg ner på sidan av vägen, och jag såg att han hade lindat något slags bandage runt armen. Jag såg också att han hade förlorat mycket blod, han var svag. Han försökte säga något. Men inget kom ut. Till slut väste han: – Jag kommer inte kunna fortsätta. Men ni måste ta er till Sana’a. Där finns en flygplats, sedan ska ni försöka ta er till Sverige. Där finns inga krig. Jag älskar er. Sedan blev det tyst. Pappa var död. Jag kunde inte fatta det. Mina två föräldrar var döda på grund av hjärtlösa människor som bara ville visa makt. Jag vet inte hur länge jag grät. Kanske några timmar, jag vet inte. Det kändes som om hela mitt liv gick i kras. Storebror var femton år och han kunde ta in allt det här bättre än jag kunde, men han var lika förkrossad som jag var. Jag antar att man kunde kalla oss flyktingar, båda på flykt från ett land som en gång var vackert, men som nu bestod av bombade hus och döda kroppar. Jag visste att vi var tvungna ta oss ut ur Yemen. Det fanns ingen annan utväg. Jag och storebror gick och gick. Vi bara följde den steniga vägen och hoppades på att den skulle leda oss till… ja, någonstans bara. Vi hade bara en flaska vatten och bara två bröd kvar. Jag tänkte på allt som hänt. Skriken, mamma och pappa, tumultet… allt var så svårt att acceptera. Men jag visste att jag var tvungen att koncentrera mig. Jemens vägar kan vara väldigt luriga, och många tappar bort sig och dör antingen av djur eller av att de tappar bort sig i öknen och till slut dör av hunger och törst. Jag visste att vi verkligen behövde komma någonstans. Storebror började se svag

165

ut, och jag visste inte hur länge han skulle orka. Han var äldst, men han hade inte alltid haft det lätt, och jag visste att han bara kunde gå. Inte prata, bara gå. Jag kunde också se att han var hungrig, otroligt hungrig. Han var mer eller mindre ben och skelett, och hans annars så färgstarka ansikte var blekt, och hans korta svarta hår var tovigt och smutsigt. Jag hoppades verkligen att han kunde klara sig, för han hade varit som en förebild för mig. När jag var ledsen, så kom han med råd och muntrade upp mig. När jag var svag, fick han mig att bli stark. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle kunna klara mig utan storebror. Jag visste att om storebror inte fanns vid min sida nu, hade jag antagligen varit död nu. Efter några timmar så hittade vi flygplatsen, vi sprang sista biten. När vi gick in så var det fullt med människor och alla ville åka bort från landet. Min bror försökte prata med någon i flygplatsen och fråga om vi kunde få en plats. Det var bara en man som stod vid entrén, min bror frågade hur vi kunde få en plats i flygplanet och då sa mannen att vi behövde ge honom 30 000 Rial för att få en plats på flygplanet men min bror hade bara 17 000 och det

räckte bara för en plats. Min bror kom till mig och sa: “Här ta de här pengarna och åk till Sverige, jag ska stanna här och samla ihop pengar för att följa efter dig”. Jag började gråta och sa att jag inte ville lämna honom men han lovade att han skulle komma efter ett tag. Jag tog pengarna och gav dem till mannen och han tog mig till flygplansgången så att jag kunde åka på planet. Jag gick in i flygplanet med rinnande tårar och satte mig på en av stolarna och grät mer och mer, jag kunde inte tro att jag var den enda som klarade det från Yemen. Efter ett tag var flygplanet framme i Sverige och alla klev av, jag var den enda som inte hade en väska så jag gick av först. När jag var ute såg jag snö för första gången i hela mitt liv, det var vitt och glänsande och när jag kände på det var det inte så kallt som jag trodde. Jag fortsatte fram mot ingången till flygplatsen och när jag öppnade dörren så såg jag…

Mustafa Raheem Theban Saffari

163. DET SOM ALDRIG SKULLE SKE NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Hela Sverige låg under moln av rök och aska. Att detta kunde ske. Det trodde man inte. Aldrig hade det var så tyst som nu. Det blåser kraftigt, tårarna rinner och det är kallt. Ensamheten börjar kännas av alldeles för tydligt. Saknaden är allt för stor. De är väl okej, eller? Mörkret sänkte sig över staden och röken tog över den rena luften. Jag kunde knappt andas. Vad skulle jag ta mig till. Hostattack efter hostattack kom i intervaller. Jag var helt sotig och smutsig av allt damm och all aska som flög runt. Ett par äldre kvinnor satt och grät vid platsen som en dag hade varit deras hem. Allt var förstört. Jaktplan och pansarvagnar skymtade i den osynliga luften. Det var hemskt att se personen som en gång varit min bästa vän liggandes där bredvid mig död. Hur kunde allt bli såhär? Allt var som vanligt igår. Jag tog tag i den livlösa handen och det föll ännu en tår. Allt kom så plötsligt. Sirenerna på en ambulans syntes borta vid landsvägen. Jag hoppades att de skulle se mig. Jag kunde varken röra mig eller skrika. Den bilen försvann lika snabbt som den kom. Jag såg något röra sig i skogen, men jag hörde inget. Min bror syntes till och kom krälandes fram till mig. Att se sin bror döende var det sista man ville skulle ske. Han låg nu i min famn, han visste inte vad som hade hänt. Jag försökte hålla tårarna inne för att behålla lugnet han hade funnit. Det var riktigt svårt det. Tårarna hade gjort att det blivit alldeles klibbigt vid mitt bröst. Kallsvetten rann på Arvid. Att jag inget kunde göra. Han försökte säga något, men smällen måste ha slagit ur hörseln på mig. Jag försökte förklara med tecken att jag inget hörde. Han förstod och visade med händerna istället. Två soldater med förtäckta ansikten sprang emot oss och ett skott kom farandes emot mig. ”Neeej!”. Jag hade aldrig skrikit lika starkt som då. Nu fanns inget kvar, inget. Jag tog all kraft jag hade kvar och tog mig till honom för att försöka se om det gick att rädda. Inget gick att göra. Jag föll bakåt och det enda jag såg var hur hans små händer format ett hjärta mot mig, hur han hade kastat sig över mig för att rädda mig. Allt jag någonsin älskat var borta, allt.

166

En av kvinnorna såg vad som hänt och tog sig fram till mig för att hjälpa. Hon bad mig följa med henne. Jag ville inte lämna honom där, men jag var så illa tvungen. Hon ville ta mig till ett säkert skyddsrum. Barn hade blivit inslängda i en inhägnad. De ropade och skrek till mig. De flesta var Arvids vänner. Jag hade så gärna velat gå fram till dem, men då skulle jag bli torterad. Några av barnens mammor som försökt hjälpa blev piskade och slagna framför barnens egna ögon. Hemskt var det. Jag hoppades att jag skulle få fly, men båtarna kunde inte räcka till alla. I skyddsrummet fanns hemliga gångar ner till havet där båtarna skickades iväg ut genom Mälaren för att komma ut i Östersjön. Många hade redan stått och väntat i timmar för att få gå på en båt. Jag antog att det var något sorts kösystem. Det jag visste var att barn och mammor skulle få förtur. Jag ställde mig i barnkön och väntade. Barnkön var inte alls särskilt lång längre. De flesta hade gått på en båt som gick för någon timme sedan. Efter en lång väntan var det äntligen min tur. Aldrig hade jag varit så tacksam. Jag gick på båten med många äldre kvinnor och av dem kände jag bara en, min gudmor. Jag ställde mig och kramade om henne som aldrig förr. Jag hade aldrig sett henne ledsen, men nu var hon helt förstörd precis som jag och alla andra på båten. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur vattnet skummade sig bakom båten. Vi passerade förstörda hamnar, höghus, villor och skolan som jag hade gått i. Det fick mig att tänka på alla mina vänner. Jag hoppades av hela mitt hjärta att de klarat sig. Alla minnen vi haft, alla roliga lektioner, alla skratt. Nu visste jag knappt vad glädje var, hur skrattade man? Vanligtvis tyckte man att staden var tråkig och ful. Nu hade man börjat inse glädjen och allt positivt, man insåg hur otacksam man hade varit. Aldrig hade man anat att detta skulle ske. Det som sågs som omöjligt. Nu visste jag inte vart jag skulle hamna eller hur det skulle bli.

Milena Niklasson

164. EN LYCKLIGT LOTTAD MAN

165. ENSAM KVAR

Jag ligger här. Nerbäddad i min sköna, varma säng. Jag funderar på om det ens är värt att gå upp ur sängen när man ändå bara är hatad, av alla. Inte har några vänner, endast sin pappa. Jag bor i en stad med min pappa, en ganska liten stad med många människor. Jag bor ensam med min pappa. Min mamma är kvar i Syrien och jag vet inte om hon är vid liv eller om hon kanske råkat ut för något. Jag vill inte ens tänka tanken. Idag är en vanlig skoldag och jag ligger som vanligt i sängen och funderar ifall det verkligen är värt att gå till skolan, men beslutar mig för att gå. Jag känner mig liksom stolt när jag avklarat en dag i skolan. Jag går upp för att ta en kopp O ’Boy. Pappa sover fortfarande eftersom att han jobbar natt, så jag går försiktigt ner för trappan för att inte väcka honom. Jag slänger en blick på klockan och märker att jag har lite bråttom. Jag dricker fort upp min O ‘Boy, borstar tänderna, sätter på mig skorna och går. Jag öppnar den tunga dörren till vår korridor i skolan och där står tre killar med varsin snöboll i handen. De har säkert förberett det här. De har säkert väntat här länge på att jag skulle komma. De riktar snöbollarna mot mig och börjar kasta, medan jag försöker gömma mig bakom dörren. Läraren ser men gör som vanligt ingenting. Hon låtsas att hon inte såg. Jag klarar mig igenom hela dagen. Jag tar några smällar, men det är inte ovanligt. Man vänjer sig. Jag kommer hem och ser att det står två män vid dörren. När jag kommer lite närmare ser jag att männen är klädda som poliser. Jag får panik och springer till dem. Tänk om det hänt något med pappa? Eller har detta med mamma att göra? Tankarna bara flyger runt i huvudet tills jag kommer fram och frågar vad som verkligen hänt. Pappa kollar sorgset på mig och berättar. Det är mamma. Hon har dött. Huset hon varit i har blivit bombat. Visst, jag har inte träffat min mamma på ett år, men hon är ju fortfarande min mamma. Jag kollar upp på pappa som ser helt förstörd ut. Tårarna bara rinner längst kinderna på honom. Den enda gången jag sett honom såhär är när vi precis hade kommit till Sverige. När vi inte hade pengar, mat eller någonstans att bo. Nu har han exakt samma ansiktsuttryck, EXAKT. Jag springer upp till mitt rum medan de står kvar i dörröppningen och pratar. Både jag och pappa hade ju ett hopp om att mamma skulle komma hem. Att allt skulle bli som det var förr, innan kriget,

Jag fick ta DNA- test så att de var säkra på att jag var rätt person, det var jag och allt gick som det skulle. Sen åkte jag och mannen till banken. Han hade en privatchaufför som körde oss dit. Vi gick in och chauffören väntade ute. Vi ställde oss i kö till att få prata med en bankman. Till slut var det vår tur. Mannen bad bankmannen att han skulle skriva ut en check från min farbrors konto. Bankmannen kollade upp så att allt stämde och jag fick en check på 56 miljoner. När jag kollade vad som stod på checken blev jag överlycklig. Vi gick ut från banken och jag bad mannens chaufför att köra oss till den finaste restaurangen i stan. Jag sa att jag skulle bjuda på middag och så blev det också. Vi åt hummer, oxfilé och ostron för flera tusen kronor.När vi hade ätit klart fick jag skjuts hem. När jag var hemma packade jag min väska och åkte till en mäklare. Jag sa till mäklaren att jag ville ha ett hus. Han frågade vilken budget, jag sa trettio miljoner. Han trodde först inte på mig, jag antar att det var för de kläder jag hade på mig men jag visade checken för honom och då blev han genast mycket mer seriös. Han sa att han visste ett hus som var bra som jag skulle kunna få kolla på. Jag åkte och kollade på huset dagen efter och det var det största och finaste huset jag hade skådat. Jag ville såklart ha huset. Jag skrev på ett papper samma dag och det var mitt. Jag hade aldrig varit så lycklig som jag var då.

Staffan Brodén

innan allting blev skit. Jag ligger i min säng tills vi skall äta middag. Pappa har gjort pannkakor, som han alltid gör när han är på dåligt humör eller när han är ledsen. Vi pratar ingenting utan sitter bara där, deprimerade som vi är och bara glor ner i maten. Ingen tar en enda tugga. “Jag är mätt” säger jag. “Okej.” säger pappa. Han lyfter inte ens blicken för att kolla på mig. Jag har svårt att sova den natten. Allting känns bara så sjukt tomt. Jag känner nästan ingenting. Den enda lilla känslan jag har kvar är ledsamhet. Solen börjar gå upp och jag har fortfarande inte sovit något. Jag vill stanna hemma idag, men pappa vill inte att jag ska det. Han är tvungen att åka till jobbet som vanligt, så att vi får pengarna vi behöver och jag får inte stanna hemma själv för pappa vill inte att det ska hända något med mig. Han vill nog speciellt inte lämna mig hemma nu när jag är det enda han har kvar. Jag har kommit fram till skolan och ingenting har hänt på vägen dit. Jag kommer in i korridoren och dörren till klassrummet står på glänt. Jag kikar in i klassrummet och alla är redan vid sina bänkar på sina platser. Jag går längst bak och sätter mig på min plats. Ingen säger något, alla sitter bara helt tysta och kollar på mig. Läraren också. De fortsätter lektionen och inget händer. Det brukar alltid var någon som slänger ur sig fula ord till mig, knuffar mig, eller kastar saker på mig. Men som sagt, inget händer. Denna dag har gått fort. Inget hände, ingen sa något, ingen puttade mig, ingen sa något om mig. Inget. När jag precis passerar busken som är vid mitt hus ser jag två polisbilar och en ambulans. Jag springer snabbt dit och kollar vad de vill, det kanske är någonting om mamma, om att hon kanske... eller nej förresten. Är man död så är man. Poliserna som står vid ingången till mitt hus går sakta men ändå snabbt fram till mig, medan jag ser några som går in i mitt hus med en sådan där säng man får ligga i på sjukhus, eller det är iallafall något liknande. Jag fattar ingenting. Den här dagen har varit en av dem mest oklara dagarna i hela mitt liv. Poliserna är framme vid mig och börajr med att säga “hej”. De förklarar vad som hade hänt. Jag känner ingen livslust längre. Jag klarar inte detta. Hur kunde han göra så, bara lämna mig helt ensam? Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att bo. Hur kan en pappa göra så mot sin egen son?

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag vaknade upp till en ny vanlig dag. Det var tidigt på morgonen och det var kallt ute. Jag tog lite frukost, men inte så mycket för jag hade inte så mycket pengar till att köpa mat. Sen gick jag till jobbet. Det var en ganska lång promenad igenom massor med snö, det tog nästan en timme den dagen. Jag satte igång med arbetet direkt när jag kom fram för jag vad nästan lite sen. Det var en lång hård arbetsdag och det enda jag kunde äta på hela dagen var en liten brödbit jag hade med mig. Eftersom jag slutade så sent var det becksvart ute så jag var tvungen och gå i mörkret. I huset där jag bodde möttes jag av en okänd person som sa mitt namn. Han sa att min farbror, som jag inte ens visste att jag hade, hade gått bort. Mannen sa att mitt namn stod i hans testamente bland många andras men att jag var den enda han kunde få tag på. Det stod att vi skulle ärva alla hans pengar och det var tydligen väldigt mycket. Han gav mig sitt visitkort och sa att jag skulle komma till hans kontor dagen efter och om jag kom snabbt så kanske jag skulle kunna få ärva allt. Jag kunde inte sova den natten för det var min största dröm att kunna bli rik. Men till slut blev det morgon. Jag var så nervös att jag glömde bort att äta frukost. Jag tog bussen in till stan för jag tänkte att jag inte behöver snåla med pengarna längre. Jag kom fram till en stor och hög byggnad. Jag frågade i receptionen vart hans kontor var, det var längst upp i byggnaden i ett hörn. När jag kom dit så satt han där i sitt kontor och väntade på mig. Han såg glad ut när jag kom.

Amanda Karlsson 167

166. familjerestaurangen

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag vaknade plötsligt av det hårda och höga knackandet på dörren och gick fram och öppnade. Till min förvåning så stod det en polis vid dörren som ville prata med mig och mina småbröder. Yrvaken och förvirrad gick jag genast och väckte mina bröder. Vi satte oss runt matbordet och polisen började berätta något som jag aldrig någonsin ville att en människa skulle säga till mig. Våra föräldrar var döda. De hade dött i en bilolycka på väg hem från en middag med några goda vänner. Jag som var äldst hade nattat mina yngre bröder Nico och Theodor för att mina föräldrar skulle få vara lediga. Jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle reagera. Allt blev bara svart. Det var en mardröm. Jag tittade på mina bröder och de såg ut som om de hade sett ett spöke. Vad skulle vi göra? Hur skulle livet bli nu? Frågorna snurrade i mitt huvud. Tidigt på morgonen dagen efter så kom det en kvinna från kommunen och sa att vi hade en dag på oss att packa våra grejer och åka till ett barnhem. Våra släktingar hade ingen ekonomi för att uppfostra fyra barn. Jag kände mig övergiven och besviken på dem. Problemet var också att jag var sjutton år så jag skulle bara få bo på barnhemmet i ett år och sedan var jag tvungen att lämna mina bröder som bara var sju och tio år. Kvinnan sa också att jag kunde få ett jobb och sedan när jag hade en stadig ekonomi så kunde mina bröder flytta in hos mig. Jag var tvungen att agera fort för att rädda mina bröder. Jag ville ju att vi skulle vara en familj och inte splittras. Dagen efter så gick jag till resturangen där mina föräldrar hade jobbat och frågade om jobb. Jag kunde göra precis vad som helst; diska, städa eller ta alla kvällspass.

Ett år senare hade jag äntligen tillräckligt med pengar att köpa ett litet vitt hus med blåa dörrar och fönster vid Medelhavets klarblåa vatten. Mina bröder var överlyckliga och sprang runt som busiga kattungar. Jag hade nått mitt mål. Jag hade klarat det. Ibland var det svårt men jag fortsatte ändå. Jag gav aldrig upp. Den här berättelsen är baserad på en verklig händelse. Min mamma berättade den för mig när jag var liten. Bröderna driver idag en egen framgångsrik restaurang som jag ofta besöker när hos min mormor och morfar. Bröderna står tillsammans i köket och lagar de godaste souvlaki med tsatsiki man kan tänka sig. Receptet är från deras föräldrar.

Adam Demetriades

167. flytta! Solen hade precis gått ner på måndagen och två personer i blå overaller gick ut från flyttbilen som precis parkerat på lägenhetens parkering. Äntligen skulle jag flytta, tänkte jag, men den tanken skulle inte vara detsamma senare. De kom fram till mig och frågade var möblerna skulle stå. Jag och de åkte hissen upp till femte våningen i lägenheten där jag precis skulle flytta in och jag visade var de kunde ställa möblerna. Alla ljud ekade när vi pratade och i rummet luktade det ingenting. När de gick ner igen så började jag tänka. Jag tänkte först över hur roligt det skulle vara att bo ensam men sedan tänkte jag på familjen som nu inte var precis bredvid mig hela tiden. Jag tänkte på hur ensam jag skulle vara utan min familj. Vi bodde inte alls nära varann längre. Jag tänkte på när jag lämnade huset vi bodde i och vi sa hejdå och jag sa att jag skulle hälsa på dem sen. Trots att vi sa det grät vi väldigt mycket. Jag tänkte också på när min flickvän sa åt mig att hon inte ville flytta ihop med mig även fast vi hade planerat det och pratat om det varenda dag. Jag trodde hon var den rätta. Jag visste inte om jag skulle klara att bo ensam. Medan jag stod i min lägenhet och tänkte på allt med familjen och flickvännen kom arbetarna upp igen, de frågade mig massor av frågor och bad mig skriva på ett papper. Men det gjorde jag inte för jag var fast i mina tankar. Jag stirrade bara på dem och sa ingenting. När arbetarna gick ner igen så slutade jag tänka på allt och började gråta. Jag grät och frågade mig själv om det verkligen var smart att flytta redan. Jag kunde ingenting, tänkte jag. Sedan kom arbetarna upp igen med ännu fler lådor och såg att jag grät. Tårarna vägrade sluta rinna. Dom frågade varför jag grät och jag kunde inte få fram riktiga ord så jag sprang rätt ut från rummet ut i lägenhetstrapporna, hela vägen ner och gick ut på den folktomma innergården och skrek. Jag skrek för jag trodde att jag hade förlorat helt. Jag trodde jag var körd. Jag trodde inget kunde ändras nu, det var för sent. Jag ville hem. Hem till mamma och pappa.

168

Vi bodde i södra Grekland, i en liten stad som heter Porto Heli. Alla kände alla och de ville att jag, George, och mina bröder skulle fortsätta bo kvar och få ett bra liv. Vi kämpade hårt för att klara av vardagen. Mina bröder bodde på barnhemmet och jag jobbade som ett djur på restaurangen för att ha råd med ett litet hus på utkanten av staden. Mina bröder hade det svårt på barnhemmet och grät sig till sömns varje natt. När jag kom för att hälsa på så frågade de alltid hur nära det var till att jag skulle kunna köpa huset. Många i staden sa ofta att deras föräldrar skulle vara stolta över småbröderna och hur de hade klarat sig genom det hela.

Precis när jag slutade skrika kom arbetarna ut innergården och de sa att dom hade en överraskning. Jag skrek till dem och sa att de skulle försvinna för jag brydde mig inte. Då gick de in i lägenheten igen. Jag satt mig ner och fortsatte gråta. Jag försökte sluta gråta men det gick inte. Tårarna bara rann ner för kinderna. Sedan hörde jag hur dörren knarrade, jag kollade upp för att se vad det var. Jag kollade upp och såg att i dörröppningen stod min flickvän, hon sprang fram till mig och sa att hon hade ångrat sig. Jag ställde mig upp och kramade om henne längre än vad jag nånsin kramat någon. Hon sa att vi skulle flytta ihop ifall jag fortfarande ville. Samtidigt som jag grät när vi kramades såg jag bakom henne att dörren öppnades igen och ut kom mina föräldrar och framför dem stod min bror. Jag släppte taget om flickvännen och sprang fram till familjen. Jag var så lycklig. Hur kunde allt vända så snabbt? Efter det stora kramkalaset ute på innergården gick vi in och började vi hjälpas åt att packa upp alla möbler och vi pratade alla tillsammans om att det inte är lätt att bo ensam. Vi pratade om att jag var tvungen att förstå att det inte var lätt att vara ofrivilligt ensam, men dom sa att imorgon skulle dom sova över hos mig och lära mig allt man behöver veta för att bo ensam med en flickvän. Jag förstod inte varför man inte lärde sig sånt i skolan. Jag tyckte att man borde lärt sig om budget, ränta, fakturor, lån och så vidare i skolan. Men det gjorde man inte. Mamma och pappa sa också att dom visste om att jag skulle gråta eftersom jag var så känslig och dom visste också att dom inte hade lärt mig någonting om budget och så vidare. Jag gick tillbaka till den tanken jag hade tidigare, Äntligen skulle jag flytta.

Linus Skuthälla

168. flytten Det pirrade i magen för om några dagar skulle jag börja i en annan skola och jag kände ingen. Var rädd att jag inte skulle ha några vänner och att någon kanske skulle vara elak mot mig. Men samtidigt var jag ganska taggad att få ett nytt rum, fast det var en lägenhet så det var ganska litet. Det var en lägenhet mitt i stan. Nu var vi framme och vi höll på att lasta in alla flyttlådor. De var väldig tungt att bära upp alla möbler och flyttlådor ända till femte våningen, jag var inte så stark men jag fick hjälp av mamma. När jag lyfte ut nästa flyttlåda ur lastbilen så tappade jag den utanför dörren. När min mamma kom ner blev hon arg på mig för jag hade tappat allt porslin så vi hade inget kvar. När min mamma blev sur på mig så blev jag ledsen och arg så jag gick därifrån. Jag sprang väldigt snabbt. Till slut kom jag fram till en lekplats där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag gick upp i klätterställning och då så såg jag ut över hela staden nästan. Det var jättefint för just då så höll solen på att gå ner. När jag skulle gå ner från klätterställningen så ramlade jag ner. Jag skrek. Det var ganska sent på kvällen och jag tror att ingen hörde mig. Det gjorde så ont i min ena fot, jag kunde inte gå. Jag försökte ställa mig upp men det

gick inte. Jag låg där på marken och skrek men ingen hörde. Jag försökte krypa men det var svårt, det börjar bli mörkt och kallt. Jag visste knappt vägen hem och det var svårt att se, jag kröp in i en liten koja. Jag tänkte att jag kunde stanna här ifall det skulle börja regna eller något. Jag började bli hungrig och törstig och tog av mig min tjocktröja och hade den på mig som ett täcke. Det sved på min arm eftersom att jag hade skrapat upp typ hela armen. Jag hörde en hund som skällde, det lät som att det var ganska nära så jag skrek ”hjälp!” men ingen hörde. Men efter en stund så kom den en stark lampa som lyste rakt mot mig och en hund kom springande. När de kom närmare så såg jag att det var polisen. Polishunden kom fram till mig och skällde så att ägaren skulle veta var jag var, polisen kom fram till mig och sa ”Kom” och drog upp mig. Då sa jag att jag inte kunde gå. Han sa att det var en ambulans en bit bort så han lyfte upp mig och bar mig till ambulansen. Allt blev svart. Jag vaknade upp och allt jag såg var min mamma, det var ganska svårt att se för det var flera lampor. Läkarna sa att jag hade brutit benet. Senare så åkte jag hem. När vi kom hem så fick jag se mitt nya rum. Jag gick fram till sängen och la mig ner och somnade.

Noah Hellström

169. gatubarnet Det var en kall dag mitt i hösten och en kvinna hade precis gått av tåget och var på väg ut ur tågstationen. Precis utanför tågstation så låg det ett barn med upprivna byxor och sliten tröja. Han sov. Hon tyckte synd om honom så hon väckte honom och bad honom ställa sig. Barnet verkade inte vara så starkt så han hade lite svårt att gå igenom vinden som pustade förbi. Hon hjälpte barnet att gå så hon tog hans arm och la den runt sin nacke. Hon vägledde honom till en bensinmack så köpte hon honom en stor skagenröra-sandwich och en pucko. Han väntade inte en sekund, han högg in på direkten. Hon frågade honom hur det var att leva på gatorna? Han svarade inte, han hade fullt upp med maten. Efter han hade ätit upp maten så frös han för en sekund och tittade ut genom fönstret. Han började med att andas med ett djupt andetag och började sedan berätta om sin barndom och hur han hamnade på gatorna. Det var en varm sommarkväll när jag och pappa var inne och tittade på fotboll. Det var Roma mot Inter, det var mitt favoritlag mot pappas. Pappa hade en stor samling av olika saker av Roma. Han hade massa matchtröjor och en del gubbar av de största spelarna i laget, speciellt Totti hade han många gubbar och tröjor av. Det var nog hans favoritspelare i Roma men det ändrades sig efter han började missbruka. Han började bli galen och tog sönder allt i huset, han tog sönder hela sin kollektion. Han slet sönder alla tröjor och han började dricka mer och mer. Efter ett tag började han ta droger också. Han började slita ner tapeter. Allt tog han sönder förutom mitt rum där jag alltid satt och spelade Fifa eller så stod jag och sparkade fotboll fram och tillbaka genom väggen tills pappa vaknade och börja dricka igen. Då gömde jag mig alltid under täcket och väntade tills det var över. När det var över så brukade jag gå ut till honom och fråga honom när han kommer bli normal igen? Fast han brydde sig inte, han ville hela tiden att jag skulle ut och köpa mera alkohol åt honom. Varje fredag när jag gick och skulle köpa mer flaskor öl och såna grejer pappa drack så mötte jag alltid en kille som hette Mattias och han gav mig godis och vi snackade om fotboll. En helg när jag hade sovit längre än vad jag brukade göra för att jag inte väcktes av skrik och saker som slängdes på golvet så var

inte pappa kvar. Han hade försvunnit, jag gick runt och frågade grannarna om de hade sett honom för att han kan ju inte komma långt när han inte ens kan gå från soffan till köket utan att snubbla. Men när jag frågade grannarna så kollade de på mig med en konstig blick för att de trodde jag var lika galen som min pappa och stängde dörren framför mig. Så jag väntade tills min pappa skulle komma hem fast det hände ju aldrig. Så på en fredag så letade jag efter Mattias och han var där och sålde godis. Jag sprang upp till honom och denna gång bad jag inte om godis, denna gång bad jag om hjälp och att han skulle följa med mig hem. Fast han svarade han inte kunde komma över den dagen så han skulle komma förbi nästa dag.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag la in flyttlådorna i lastbilen, jag skulle flytta till min mamma i Oxelösund.

Nästa dag så kom han och såg hur förfärligt huset var så han erbjöd mig att bo hos honom och jag svarade såklart ja. Så vi började packa och fixa oss i ordning för att jag skulle flytta. På väg till Mattias så åkte vi förbi konstiga områden fast han sa att det var farliga områden. Det var folk som stirrade på oss. Vi åkte förbi en som bara hade ett öga och han hade en kniv i handen som han försökte dölja, men den syntes ändå. Han bodde vid det så kallade farliga området. När vi kom hem till Mattias så visade han mig runt i huset, det var som ett paradis till skillnad från pappas hus. Han erbjöd mig att sova på soffan och det ville jag såklart. Efter en vecka började jag lära känna Mattias bättre och bättre. Efter två veckor så var det min födelsedag. Mattias tog mig till en galleria och där skulle vi köpa fotbollsskor. Sådana som jag hade önskat så länge, guldiga och vita. Dock så hade han inte någon bil så vi åkte buss dit. Vi gick in i affären. Den var stor och det var bara dyra saker där. Jag var inte van att se dyra saker för att jag var ju bara inlåst i mitt rum och var rädd att min pappa skulle komma in. Vi var där och var beredda att betala för skorna. Skorna glänste av ljuset, de var så fina. Sedan när vi skulle åka hem så åkte vi också buss. Jag la påsen med mina fotbollsskor mellan mina ben och så tittade jag ut genom bussfönstret. Precis när jag tittade ut genom fönstret så åkte vi förbi fotbollsplaner där de spelade fotboll, barn som var vid min ålder. Jag frågade Mattias om jag fick spela där senare med mina

169

nya fotbollsskor. Mattias svarade: ”Ja såklart, fast först måste vi äta mat och idag blir det tacos”. När vi var halvvägs hem så började det ösregna, som tur vad så gick vi inte till gallerian. Därefter så skulle vi hoppa av för att vi var nära hemma men precis när bussen hade stängt dörrarna så kom jag på att jag hade glömt mina skor inne i bussen. Så jag sprang efter bussen, jag var säker på att jag skulle hinna ikapp den. Jag sprang och sprang tills det började göra ont i benen fast bussen var bara längre och längre bort för varje steg jag tog. Efter ett tag så behövde jag vila, jag hade ju sprungit för fullt. Jag tittade mig runt om och jag kände inte igen mig. Jag hade tappat bort mig. Det flög så många frågor i mitt huvud så jag visste inte vad. Var var jag? Var är Mattias? Vad ska jag göra? Hur kommer jag hem? Vad kommer Mattias säga om att jag tappade bort skorna? Så jag försökte hitta hem men visste inte hur jag skulle göra. När jag sprang så tittade jag bara på bussen och inget annat. Så hur ska jag hitta hem?

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag gick bara rakt fram och jag hittade aldrig Mattias så jag började överleva på sopor och andra saker man kunde äta på gatorna. En dag kom en man till mig och ryckte mig ut ur min säng som bestod av plastflaskor och annat skräp och kastade in mig i en skåpbil och där inne satt fyra andra barn. De hade svarta banditmössor på sig och glodde på mig. De tog av sig mössorna och jag frågade dem vad de ville mig och vad jag hade gjort. De svarade inte, förutom en av dem, som svarade: ”Det får du se när vi är framme”. Borta vid huset så gick vi in i ett rum allihop och där bjöd killen som kastade mig in i skåpbilen oss alla på vanlig sandwich med ost och skinka med ett glas Cola. Mannen började presentera sig och han sa såhär “Hej, förlåt att jag skrämde dig sådär men vi har inget val. Jag heter Pablo och här är mina killar. Vi kommer inte att ta av oss våra mössor förrän du har gått med på vårt avtal och vårt avtal består av att du får mat, dryck och att får sova under tak. Fast du måste jobba för oss då.” Och jag svarade ju ja såklart, för att

det lät ju som en toppendeal. Därefter så tog de av maskerna och mannen började presentera killarna. “Här har du Schack och han är vår vakt, han håller reda på allt och här har vi Ted och Fred, de är tvillingar och de är snattarna. Sist och inte minst har vi Max, han är vår hacker. Han stänger ner kamerorna. Och du kommer vara vår person som kommer att hota kassören med ett vapen”. Efter två veckor som medlem i gruppen så fick jag mitt eget rum och säng istället för att sova på en soffa och så fick jag mitt första uppdrag; att råna en kvinna på gatan. Jag ville inte men jag måste ju göra det för att annars var jag ju körd. Så jag sprang fram till en kvinna med brunt lockigt hår och grå tröja som det stod Puma på och svarta byxor som hade hål vid knäna. Hon stod mitt på torget, precis bredvid en fontän. Jag sprang fram till henne med en pistol som jag hade i bakfickan. Jag riktade pistolen mot henne och hon hoppade till. Jag tog hennes handväska och jag sprang tillbaka till de andra killarna som gömde sig vid gathörnet. Så vi sprang alla tillsammans in till skåpbilen som Pablo hade kastat in mig i första gången vi sågs. Vi åkte tillbaka till vårt högkvarter som de gillade att kalla det. Vi kollade igenom väskan allihop för att se om det fanns något värdefullt i. Medan de letade efter saker i väskan så satt jag i hörnet och hade en så stor skuldkänsla. Så nästa dag så gick jag fram till Pablo och sa jag tänker inte vara med på det här mer, jag kan inte. Pablo blev tyst för en sekund och tittade ut genom ett fönster, därefter så tittade han tillbaka på mig och han sa att vi släpper dig. Fast då får du inte berätta något om allt det här, vi litar på dig för att då gjorde ett bra arbete där borta vid torget. Det är historien hur jag överlevde på gatorna. Barnet slutade prata och kvinnan frågade honom om vad han hette och han svarade Millan. Kvinnan började gråta och tittade på Millan. Hon var tyst i tio sekunder och därefter sa hon “Du är min son”.

Camilo Ferriol Villalba

170. från toppen till ”botten” Som liten har jag aldrig förstått mig på folk. Jag har alltid varit utanför, mobbad. Varje dag i skolan möttes jag av blickar och kommentarer. Jag var skelögd och jag hade riktigt smal kropp. Jag blev kallad olika saker varenda dag, men det blev bara värre och värre. Det gick från räkan, till idiot, till rikemansbarnet. Just det, jag var rik. Eller ja, mina föräldrar var rika. Min pappa jobbade på banken och min mamma var egenföretagare. Vi hade det bra hemma men på grund av mitt utseende så blev jag retad och mobbad så fort jag lämnade huset. En dag när jag kom till skolan så hörde jag: “Ge mig en hundring annars slår jag ihjäl dig horunge”. Nu var det nog, tänkte jag. Det var dags att sätta ner foten. En klump i magen smög sig på när Jesper kom fram. Det kändes okej ända tills jag kände att någons knoge svingande mot mitt huvud. Jespers hand träffade mig rakt på kinden och det gjorde riktigt ont. Inte nog med att alla ville ha pengar. Alla ville också ha hjälp med skolarbete eftersom jag var en riktig nörd. Folk kallade mig A-barn. Eftersom jag inte hade några vänner, ingen sport och inte heller några syskon, så jag hade jag tid att göra folks läxor. Jag gillade det. Det var det enda tillfället jag kände att jag var bra på något. Jag gick ut gymnasiet med A i alla ämnen och jag kunde uppnå min dröm. Att bli advokat. Jag tjänade jättestora summor pengar och jag levde drömlivet. Jag hade världens underbaraste hem, fru och jobb. Jag kände att jag hade nått toppen av livet, men oj vad jag inte visste. Jag var fångad, som en fluga i ett spindelnät.

170

Idag sitter jag här, på en parkbänk, i Spanien, och bara tittar på havet. Människor tycker synd om mig. De förstår ingenting. De förstår inte att mitt liv är ett frivilligt val, att jag gav upp allt jag ägde för att kunna leva livet i sin djupaste betydelse. Jag äger ingenting annat än kläderna på kroppen. Inte ens hunden är min. Hon bara bestämde sig en dag för att vara min vän. Jag är den rikaste och lyckligaste mannen på jorden. Tänk! Här är jag på en av de finaste platserna i världen och kan ägna all min tid åt att bara vara. Att njuta av havets urgamla doft och vindens beröringar. Mina tankar kan vandra fritt, upp och ner, kors och tvärs genom universum, aldrig begränsat av tider som ska passas eller krav som ska uppfyllas. Jag sitter här på den lilla bänken och tittar på människorna som skyndar förbi. På väg till saker som ska fullgöras och avtal som ska hållas. De tror de är fria. Men de fattar ingenting. De förstår inte att det är fångna i konsumtionens nät. Som slavar under sina klockor, som talar om för dem att de måste skynda sig ännu mer, för att tjäna ännu mer, för att kunna konsumera ännu mer. Jag tycker synd om dem. Och de tycker synd om mig, som inte äger något annat än kläderna jag har på mig. De tycker så synd om mig att de ibland är villiga att ge en liten slant av pengarna som de har slitit så hårt för. Så att jag kan unna mig en god macka och en varm kopp kaffe. Och bara njuta av livet…

Erik Hellquist

171. hemlängtan Nu har jag snart gått tre terminer i skolan och det börjar närma sig jullov. Hemlängtan blir bara värre och värre men jag ska vara kvar på skolan och gå klart. Jag måste bara försöka hålla i och inte tappa taget om skolan men familjen betyder alltid mest och det är dem jag saknar. Jag går i en internatskola i Australien så jag får inte så många tillfällen att åka hem till London. Här läser jag för att bli marinbiolog, det är ganska tufft i skolan men det är mycket praktik vilket gör att man inte kan vara borta en vecka för då missar man alldeles för mycket. Min familj bor i London och för att kunna plugga till marinbiolog var jag tvungen att flytta till Australien, det var ett svårt beslut att ta men jag valde att åka. Jag ville ge det ett försök eftersom att jag tycker det är roligt med vatten och djur. När jag gick ut skolan i London hade jag bra betyg, jag hade varit utbytesstudent i Spanien och även varit på olika språkresor, bland annat till Australien. Vi hälsade då på i denna skola som jag tyckte verkade jättebra. Det var ganska höga intagningspoäng och de tog inte in jättemånga elever så jag är glad att de tog in mig. Eftersom skolan låg så långt ifrån England var mina föräldrar osäkra på om de skulle låta mig åka, men de tyckte att jag var mogen och kunde ta ansvar för mina handlingar och att jag var duktig i skolan. Men de sa till mig att jag inte kunde åka hem varje lov för att det var för dyrt. Några av mina släktingar har kommit och hälsat på men mamma och pappa har bara varit här en gång. Jag har inte varit hemma någon gång efter att jag började här på skolan. Jag förstår att det är svårt för mina föräldrar att åka hit eftersom att båda jobbar mycket och min lillasyster går i skolan och kan inte alltid passas eller ta ledigt. Idag har vi bara två lektioner, en nu på morgonen där vi ska undersöka de havsdjur vi fångade igår. Jag gick med min rumskompis till salen där vi hade alla djur, vi gick tidigare för att vi hade fått i uppgift att mata djuren och göra rent akvarierna. När vi kommit in frågade Taylor: – Vad ska du göra på jullovet? – Jag ska vara kvar på skolan. – Okej, jag trodde att du skulle åka hem till London? – Ja det skulle jag vilja men det är dyrt och mina föräldrar var här i våras. – Vad tråkigt men jag tror att det kommer att bli en bra jul i alla fall. Skolan brukar ordna något för de som är kvar på skolan. – Vad ska du göra på lovet, Taylor? – Först ska jag åka till min mormor i Grekland och sedan ska vi flyga hem till USA och fira jul med släkten. – Vi borde skynda oss så att vi inte kommer försent till första lektionen som börjar 8.30. Jag ville bara prata om något annat än familjen, så när vi hade pratat klart började jag nästan gråta för att jag hade så mycket hemlängtan. Det enda jag kunde tänka på var min familj men jag försökte intala mig att fokusera på det som var viktigt, skolan. Det är snart lov och då kan jag tänka på annat men nu är det skolan som gäller.Vår första lektion var på andra sidan skolan och det är ett stort område där skolan ligger, det tar femton minuter att ta sig till de klassrummet vi ska vara i.

Vår skola är uppdelad i sex sektioner, det är som en cirkel i mitten där vi brukar ha vanliga lektioner som matte, engelska, SO. Vi har även en stor matsal där det också går att gå ut så om det är fint väder, vilket det oftast är. Utanför den är det som en cirkel som är uppdelad i fyra bitar där vi brukar labba, ha idrott och så har vi akvarier där vi har djuren. Cirkeln som är runt om alltihop är uppdelad i två delar där det är lägenheter, en för killar och en för tjejer. I varje lägenhetshus finns det ett litet kök och ett stort sällskapsrum. På lektionen jobbade vi i grupper där varje grupp hade fått ett varsitt djur som vi fångade i går och sedan undersökte vi dem och gjorde en presentation om gruppens djur och svarade på frågor. Vi var tvungna att göra en bra presentation för att på vår andra lektion skulle vi berätta om alla djur för de som gick första året, det skulle utgöra en ganska stor del av terminsbetyget. När första lektionen var slut var klockan 11.30. Jag och Taylor bestämde oss för att äta lunch innan andra lektionen. När vi hade tagit mat gick vi och satte oss vid ett ledigt bord. Taylor sa att jag kunde få följa med henne till USA över jullovet så att jag inte skulle känna mig ensam. Jag var tacksam över att hon frågade, men jag ville inte följa med. Om jag skulle fira jul så ville jag att det skulle vara med min familj. Det är svårt att sluta tänka på de man älskar och min familj vill inte komma ut ur mitt huvud, jag saknar dem väldigt mycket och börjar undra om det var ett misstag att jag valde att plugga här. Det är så långt ifrån allt och jag vill bara hem till mammas varma kramar, pappas tråkiga skämt men grymt goda mat. Syrrans irriterande röst som alltid tjatade om att få låna mina grejer och hennes stora lockiga hår. Men jag älskar dem alla och saknar dem jättemycket. Vi hade rast till 14.30 så när vi hade ätit upp bestämde jag mig för att gå och prata med vår mentor och berätta hur jag kände och att jag funderade på att hoppa av skolan och åka hem. Min mentor sa till mig att jag skulle prata med mina föräldrar och se vad de tyckte men att hon gärna ville se mig kvar på skolan eftersom att jag har gått tre terminer och har tre kvar. Hon sa att de sista terminerna inte var så jobbiga utan mest praktik och att jag skulle klara det, men jag var inte säker. Jag gick ut från hennes kontor och ringde mamma, jag berättade vad som hade hänt och att jag vill flytta tillbaka till London. Mamma sa att jag skulle ta det lugnt och att vi kunde prata mer lite senare med pappa också och se vad han tyckte. Jag var tvungen att lägga på för min lektion började 14.45 men vi var tvungna att vara där 14.30 och förbereda presentationerna och djuren. Presentationen gick bra, de ställde frågor och fick se djuren på nära håll. De verkade vara nöjda med lektionen och jag tyckte att vi gjorde ett bra jobb, lärarna berömde oss och sa att deras elever tyckte att det var kul att få göra något annat än att bara läsa. När vi var klara och hade ställt tillbaka alla djuren och matat dem gick jag till mitt rum.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Det var tyst i klassrummet alla satt på sina platser och väntade på att läraren skulle berätta nästa uppgift. Uppgiften var att vi skulle skriva och göra en presentation av oss själva, vår familj och släkt för att lära sig lite om varandra. Det var då jag undrade vad jag hade gjort. Det var vår första uppgift på terminen som jag minns mycket väl, hemlängtan började lite smått. Jag ville inte tänka mer på det, jag är här och skulle fokusera på skolan.

När jag kom in i vårt rum var det mörkt så jag gick till fönstret och tände några lampor. Jag gick ut på vår altan och satte mig och bara satt och funderade på om jag ska åka hem eller stanna kvar. Beslutsångest, vad ska jag välja, ångesten blev bara värre och värre. Jag gick in la mig i sängen och tog min dator och satte på någon serie. Tio minuter in i avsnittet vibrerade min telefon. Jag pausade datorn och tittade vem det var, det var mamma. Jag svarade och hon hade på högtalartelefon så att både mamma och pappa kunde prata samtidigt och höra mig. Vi pratade länge och vi skrev en lista på vad som var bra med att komma hem och vad som var dåligt med att lämna, vad jag skulle sakna. Konversationen var lång men nu hade jag bestämt mig.

Emma Gustafsson 171

172. livet utan föräldrar Pang, pang hördes och bara att två kroppar landade på marken. Sedan alla sirener och det var så allt började. Det var Joe som tog in mig på förhöret. De förhörde mig i timmar och de enda jag fick höra var att jag var tvungen att växa upp. Jag fick göra en skiss av personen som dödade dem, som dödade mina föräldrar. Han hade en iskall blick, ett surt ansikte och hans röst var som min värsta mardröm; kall, hård och ondskefull. Det var då jag började bo på gatan och det var då som jag lärde känna Råttan. Råttan hade inte något riktigt namn och han var även ledare för den största maffian i hela landet. Jag tror han gillade mig men jag fick inte vara med i hans gäng. När jag hade frågat hade han bara sagt: ”Du måste växa upp först”. Det var inte så svårt att klara sig på gatan, de svåraste var att få mat. Jag brukade oftast stjäla från andra men ibland fick jag gå hungrig.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag har byggt upp ett litet hus av metallplattor och jag har hittat en liten säng på sopen och jag har hittat en liten spis som drivs av solljus. Så har jag gjort ett litet hål i väggen så det kommer in sol och så jag blir varm och på natten har jag en mysfilt. En dag kom Råttan och han frågade hur jag hade det. Vi pratade ett tag och han fortsatte men till slut erbjöd han mig ett jobb. Jag skulle smyga mig in på polisstationen och hjälpa en intern att komma ut ur fängelse. Jag tog jobbet för att jag måste komma med i gänget och få ett hus. Jag skulle göra det på en söndag och

Nu kom kvällen när allt skulle hända. Jag skulle rädda Victor Hook. Han hade stulit miljontals med pengar och alla visste vem han var. Jag hoppade upp på en soptunna och sedan vidare till ett stuprör sedan fick jag klättra vidare två meter innan jag var på taket. Jag gick fram till ventilationen, tog fram min skruvmejsel som jag hade fått av Råttan och skruvade upp skruvarna och hoppade ner. Jag hade fått en karta som jag skulle följa. Vänster, höger och höger igen. Det tog mig femtio minuter för att hitta cellen, Det enda jag tänkte på var att mitt liv skulle fixa sig, att jag skulle få ett hus och ett jobb av Råttan. Men när jag väl var framme så tänkte jag: “Ska jag verkligen göra det? Är det så här jag ska fortsätta med mitt liv eller ska jag krypa tillbaka?”. Jag hörde plötsligt Victor viska “Är du där?” och det enda jag kunde tänka på var att jag måste dra. Så jag började krypa tillbaka och det tog ungefär en timme. När jag kom ut igen så förstod jag att jag hade gjort rätt val, det kanske var det här alla hade menat med att växa upp. Att inte bli äldre utan att fatta rätt beslut. Sen slog det mig, vad kommer Råttan nu att göra med mig?

Wilgot Jarlö

173. lägenheten Nyköping 2015. Jag, Sandra 19 år, stod och höll i en stor flyttlåda på parkeringen nedanför lägenheten som snart skulle fyllas av mina saker och bli så hemtrevligt så att man aldrig ville gå därifrån. Där jag skulle ha fest och umgås med vänner. Jag skulle börja leva mitt liv på egen hand. Det var en kall och ganska mörk dag, de gula och bruna löven snöade ned från de snart nakna trädtopparna och la sig som ett täcke på marken. Tidigare på dagen hade det regnat och stora vattenpölar fanns lite här och där nere på parkeringen. Lägenheten låg i ett fint och tryggt område. Nära intill låg ett litet Coop som visserligen hade blivit rånat nån gång tidigare men det var länge sen. Mamma som hade följt med mig för att hjälpa mig med kartongerna, satt kvar i flyttbilen och pratade med sin sambo. Om bara några minuter skulle jag få se min nya lägenhet för första gången. Jag har alltid velat flytta hemifrån sen min mamma träffade en ny man och vi flyttade ihop med hans jobbiga barn. När mamma äntligen var klar med samtalet hoppade hon ut ur bilen och tog en av de resterande lådorna som stod på parkeringen. Hon ställde sig bredvid mig och tittade på mig så som bara mammor kan Den där trygga och stolta blicken. Hon frågade om jag var redo. Jag bar flyttkartongen upp för trapporna i trapphuset för fjärde gången. Den sista lådan var den tyngsta av alla. Jag hade kommit upp till fjärde våningen och skulle precis öppna dörren då jag kom på att nycklarna låg i flyttbilen som mamma satt i. Jag sprang nedför trapporna för att hinna komma ned innan mamma åkte. Som tur var så var hon kvar, hon hade stannat och pratar med en av mina nya grannar. Jag gick fram till bilen och tog nyckeln från sätet, sa hejdå till mamma och gick upp till lägenheten. Jag stoppade in nyckeln i nyckelhålet och vred om, det klickade till från låset. När jag öppnade dörren fick jag inte det intrycket jag hade hoppats på. För innanför dörren i hallen låg en död katt på golvet. En fruktansvärd lukt fanns i lägenheten. Jag tog mod till mig och gick längre in. Men jag ångrade det så fort när jag kom in i vardagsrummet. För mitt på golvet låg en död person.

172

allting skulle bli tvunget att bli perfekt. Hela mitt liv var satt på spel. Om någon skulle märka mig medan jag kröp i ventilationerna över till cell 13 B så skulle nog polisen inte tveka att skjuta och stänga ner fängelset.

– En död person ligger på mitt golv! tänkte jag. Golvet var murket runt om kroppen eftersom kroppen börjat ruttnat. Det spred sig en konstig och läskig känsla i lägenheten som toppades med stanken från liket. Stanken var så kraftig att den nästan inte gick att andas. Jag täckte näsan och munnen med min tröjärm. Då fick jag syn på väggarna som jag innan inte tänkt på, de vita tapeterna med röda blommor på var fyllda av flera stora rivmärken som fanns i hela lägenheten. Resten av rummen i lägenheten var som vanligt förutom stanken som satt fast i väggarna och golven. Jag var på väg till polisstationen som låg nere på stan, nära ån. Huset var ganska nybyggt och det såg inte alls så läskigt ut som ett gammalt polishus i filmer. Jag hade precis varit hos min hyresvärd. Hon hade berättat att hon inte varit i lägenheten på över en månad men berättade att det bott en tant där innan med sin älskade katt. Jag hade då sagt vad jag såg, den döda katten i hallen och en död person i vardagsrummet och även rivmärkena på väggarna. Vi båda var överens om att jag skulle gå till polisen och göra en anmälan. På vägen hem från polisstationen gick jag och tänkte på att rivmärkena på väggen måste kommit från hennes katt. Katten måste fått panik och försökt komma ut ur lägenheten. Utan mat och fast i en oerhört äcklig doft som inte kommit ut eftersom att alla fönster varit stängda. Samma dag senare på kvällen togs tantens döda kropp bort tillsammans med hennes katt. Min lägenhet vädrades ut och renoverades. Nu två veckor senare flyttar jag in och lägenheten har fyllts av mina saker. Det jag har varit med om brukar jag berätta som en historia för de jag känner. De som har fått de berättat för sig vill ofta höra detaljer och hur jag kände. Ofta när mammas sambos barn frågar om de får komma hem till mig brukar jag skoja om att katten och tanten har blivit spöken som hemsöker lägenheten.

Matilda Denninger

174. min enda vän

Jag går bort till vår telefon som ligger på den gamla byrån som vi fick innan min farfar dog för att ringa Giorgio och säga till honom att jag vill träffa honom idag.

Giorgio faller av cykeln efter att fått en sådan mäktig kraft av den silvriga bilen. Jag får en sådan obehaglig känsla så att jag inte vet om jag ska spy eller om hjärtat ska stanna. Jag springer ned för trapphuset och rusar förbi tre gränder och kommer fram till torget där mamma och pappa sitter och äter lunch. – Hallå! ropar jag med en orolig röst. – Hej har det hänt något? frågar mamma. Var är Giorgio? – Det är just det, jag såg ifrån balkongen när han skulle cykla hem till oss att han blev påkörd. – Vadå påkörd? säger pappa. Vad menar du?

– Hej det är Giorgio! svarar någon med en glad och lättsam ton.

– Följ efter mig det är bråttom!

– Hej, det är Alonso, jag ville bara säga att jag vill träffas idag.

När jag mamma och pappa kommer fram till platsen ser vi att det är poliser och ambulanser som kommit för att hjälpa till. Känslan just nu är helt obeskrivlig, jag vet inte ens vad jag ska tänka, allt liksom snurrar inne i huvudet och vet inte vad jag ska göra. Jag, mamma och pappa står och ser på när ambulanskillarna med de gulorangefärgade tröjor lägger över en svart sopsäck och lägger honom på en bår som de sedan åker iväg. Jag mår så illa.

– Okej, kan jag komma förbi dig om ungefär en timme? – Absolut, svarar jag. Ska vi gå ner till stranden och bada sen? – Ja det kan vi göra, svarar Giorgio. Jag går in på mitt rum igen för att klä på mig. Jag tänker att det är kommer bli en sån där varm dag som igår på skolavslutningen. Då det var det den värsta värmen på ett riktigt bra tag. Mamma och pappa skulle gå ner och äta lunch nere vid stora torget nere i byn, de var lediga idag. När jag precis kommer ut ifrån badrummet så kommer jag att tänka på att det har gått ett rätt bra tag sen han skulle ha varit här. Jag tänker för mig själv att han bara är lite sen och går och läser en tidning. Jag går till vår lilla franska balkong som man precis kan ställa sig ute på och ser att förmiddagsrusningen är igång, alla bilar kör lite snabbare, alla människor går lite fortare. Det känns faktiskt som att fåglarna också flyger fortare. Plötsligt ser jag på långt håll att Giorgio kommer cyklande med sitt mörkbruna hår på gatan. Han cyklar så snabbt och jag kan se på hans ansikte att han känner sig stressad, fast egentligen så tycker jag inte att det spelar någon roll. Han kommer åkande med sådan fart att de känns precis som att han ska köra in i någon bil. Giorgio kommer och ska köra över ett övergångsställe då det kommer en silvrig Mercedes som kör in rätt i sidan på Giorgio och hans cykel.

Jag springer iväg ensam förbi alla gator, gränder och förbi strandpromenaden ända bort till där vår by tar slut, sen finns bara en stor åkermark. Jag kliver ut i det höga gräset som är i högsäsong med en så hög puls och med de obehagliga tankarna i huvudet. Jag kommer fram till det gamla stenmonumentet som jag ser varje gång jag vaknar och tittar ut genom mitt fönster. En sida av monumentet har gått sönder, jag kliver upp på några stenblock och sätter mig, här ser man verkligen hela byn, jag tänker på det där med Giorgio och känner några tårar som faller ifrån ögonen. Jag ser ända hem till lägenheten och tänker på vad mamma och pappa gör just nu, de undrar nog vart jag tog vägen.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag vaknar av att jag känner en sådan skön känsla, vi har precis fått sommarlov. Jag hör att mamma och pappa pratar om mig, mamma kommer in i mitt rum och säger att min kompis Giorgio undrar om vi kan träffas idag. Jag känner att jag inte direkt ville vara med någon första dagen på sommarlovet, men det var ändå så längesedan jag träffade någon. Vi har precis slutat åttan, och jag känner mig ganska trött på allt just nu. Under en tid i början av året kände jag att jag började bli lite utfryst bland de andra i klassen. Giorgio har alltid varit speciell för mig, vi har känt varann sedan vi var små.

Jag känner att jag är så oerhört ledsen över detta som har hänt, ska jag vara ärlig så var Giorgio min enda vän. Han var så bra på alla sätt man kan vara. Han var liksom bäst. Han var min enda vän och nu är han borta, han finns inte mer.

Gustav Hagberg

175. när livet förändras Jag satt i tystnad och höll min lillasyster hårt i handen medan min pappa pratade med någon i telefonen och jag förstod att det hade hänt något riktigt allvarligt. Helt plötsligt sa min pappa till den han pratade med att vi skulle komma in på en gång medan han fällde en tår som sakta fuktade hans rödflammiga kind. Pappa lade snabbt på mobilen och sen stannade han upp och kollade på mig och min lillasyster Olivia med en orolig blick. Sedan sa han: “Vi ska åka till sjukhuset för mamma har varit med om en olycka”. Jag fick en stor klump i magen och fick tusen frågor på en och samma gång men frågade inget för pappa var tillräckligt stressad redan. Det märkte jag på honom. Vi småsprang ut i bilen och medan vi satt i bilen hörde jag hur min pappa snyftade. Det gjorde ont i hela mig att veta att min pappa var ledsen för jag har nästan aldrig sett min pappa gråta förut. Jag förstod att det hade hänt någon som inte var bra. Vi satt tysta i bilen i kanske tre minuter och plötsligt körde pappa in på parkeringen utanför sjukhuset och på en skylt så läste jag

“Akuten” och det högg till i bröstet på mig. Pappa parkerade så nära ingången som möjligt och sedan öppnade han bildörren snabbt och sprang in på akuten medan jag och Olivia bara hängde efter honom. Medan vi småsprang där så tänkte jag bara på hur min mamma mådde och vad som egentligen hade hänt med henne. Men allt jag hoppades på var att hon skulle klara sig. Vi följer skyltarna till rum nummer 13. Det kändes bra att hon låg i rum nummer 13 för det är mitt och Olivias favoritnummer ända sedan vi var små. Om vi var på tivoli så tog vi alltid nummer 13 på chokladhjul och då vann vi alltid. När min pappa öppnade dörren så stannade jag bara upp och betraktade min mamma där hon låg i sängen med ett blekt ansikte och täcket uppdraget till hakan. Sen gick jag fram till min mamma och tog tag henne i handen. Den var kall. Jag kollade ut genom fönstret, det var mörkt och regnet slog sakta mot fönstret. Bredvid mamma på ett bord låg det en grå apparat som mätte hennes puls och hjärtslag. Jag satt och betraktade den en lång stund för att

173

det kändes säkrast så. Pappa satte sig bredvid mig. Jag kollade på mamma, min älskade mamma. Hon såg så svag ut, hon hade inte rört sig sedan vi kom dit och hon brukade ha så mycket energi hela tiden annars. Det kom in en sjuksköterska och satte sig på en stol på andra sidan mamma bredvid min lillasyster. Jag läste på hennes namnbricka att hon heter Camilla. Hon sa snabbt att mamma hade varit med om en trafikolycka och att hon hade voltat med bilen. Hon hade blivit medvetslös och att hon inte hade vaknat sen dess. Olivia sprang fram till mig och satte sig i mitt knä och började gråta och viskade i mitt öra: “Hoppas att vi aldrig får vara med om det som vår mamma har idag”. Efter jag hade hört vad som hade hänt så kände jag att ingenting kunde bli värre. – Kommer hon bli bra? frågade pappa med gråten i halsen. – Vi tror det. Sen sa Camilla att vi bara kunde klicka på en knapp om vi ville något. Jag satt bara kvar på min stol medan en tår rann nerför min kind. Pappa tog tag i min hand och jag kollade på honom med en ledsen blick. ”Jag älskar er mina fina små barn”, sa pappa. Jag

bara log. För när han sa det så tänkte jag bara på när jag och mamma satt i min säng och brukade småprata på kvällarna och alltid innan hon stängde min dörr så sa hon alltid att hon älskade mig. När jag tänkte tillbaka på det så blev jag helt varm i hela min kropp och allt jag hoppades på var att jag skulle få vara med om en sådan kväll igen. Helt plötsligt från ingenstans så började den grå maskinen som mätte hennes puls att pipa. Jag fick panik och skrek på pappa att han skulle klicka på den röda knappen. Han klickade på knappen och sen sprang han tillbaka till mamma och satte sig på knä bredvid henne och tog tag i hennes hand och viskade: “Jag älskar dig och du kommer att klara dig”. Då kom Camilla inspringande och stannade upp när hon såg den grå maskinen. Hon tittade på pappa med en ledsen blick. Det såg nästan ut som hon skulle börja gråta. Då förstod jag, jag gick fram till Olivia och satte mig bredvid henne på golvet. – Det här vill jag verkligen inte behöva säga men er mamma är tyvärr borta...

Serafina Harnestam

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

176. olyckan “Mamma snälla gå ner från stolen, jag kommer inte klara mig ifall du försvinner ur mitt liv. Jag kommer inte klara mig med pappa du vet hur han beter sig när han dricker för mycket.” Det var så det lät för ett år sedan när jag försökte stoppa mamma från att ta sitt liv men som vanligt så lyssnade hon aldrig på mig. Denna dag var den 21 december år 2013 och en vecka senare så blev det bestämt att jag skulle få flytta till en fosterfamilj i Bräcke. Mitt namn är Jonas och nu ska jag berätta hur allt förändrades efter olyckan. Allt började med att jag kom hem efter skolan i staden Uppsala. Jag skulle ta mig ett glas O ‘Boy och en macka efter en tuff dag på skolan. Fönstren var öppna och disken var som vanligt inte diskad. Lukten var frän och väldigt stark, och hela min kropp sa att något var fel och att jag skulle gå ut. Jag satte mig i den sönderslitna fåtöljen och började äta. Plötsligt kommer mamma in i ett lugnt tempo och säger: “Jonas, jag ska ta mitt liv och du ska följa med och se detta”. Det jag tänkte var att hon skämtade men när jag såg repet så blev jag helt skräckslagen. Jag skrek och ropade på hjälp men hon vägrade lyssna hon steg upp på stolen. “Mamma gå ner från stolen, jag kommer inte klara mig ifall du försvinner ur mitt liv. Jag kommer inte klara mig med pappa du vet hur han beter sig när han dricker för mycket. En vecka senare så blev det klart att jag skulle åka till en fosterfamilj i samhället Bräcke. Jag kände mig väldigt obekväm eftersom att jag inte visste var jag skulle hamna. Plötsligt vid 15:30 tiden så hörde jag “Knack knack”, det var fosterfamiljen som knackade på och den pirriga känslan som var helt obeskrivlig spred sig i mig. När jag öppnade dörren så blev jag förvånad det stod tre personer vid dörren och det var en mamma, en pappa och en person i min ålder. De drog tag i min nya blåa dunjacka och släpade mig till sin röda skruttiga Volvo. Nu var vi på väg mot Bräcke och i bilen så luktade det sunkigt och gammal oxfilé. Jag började också känna att jag plötsligt från ingenstans börjat må illa på grund utav den krokiga vägen och den sunkiga och fräna lukten ifrån den fruktansvärda miljön. Nu hade vi rullat i trettio mil och jag var helt slut i kroppen och jag

174

var väldigt snurrig. Efter en lång resa fick jag reda på vad alla i familjen hette, pappan i fosterfamiljen hette Johan, mamman hette Thilde och till sist den skrattretande sonen Martin. Jag var helt utfryst av den arga och bittra fosterfamiljen. Varför visste jag inte, det kanske berodde på att jag kom från en osäker och taskig släkt. Efter ännu några mil i den rostiga Volvon som inte hade några vinterdäck utan några gamla sommardäck på så började jag faktiskt bli rädd på riktigt. Jag kände mig rädd i den situationen och varför vet jag inte än idag. Vi började sladda lite och bilen var ostadig på den smala E14-vägen. Det var bara vår bil som körde på den vägen så om vi skulle råka ut för en olycka så skulle det ta lång tid för en ambulans att komma och ingen skulle höra oss där ute i ingenstans. I den stunden som vi alla satt helt raka av rädsla så hörde jag att fosterfamiljens pappa Johan viskade lite småhögt att han var rädd att halka eller köra av vägen. Månen lyste och det var en fin mångata på sjön. Nu var klockan sent den var runt halv ett på natten och alla sov i bilen förutom Johan som körde bilen. Min plan i detta läge var att försöka smita ut ur bilen och hur visste jag inte fram tills nu då Johan körde långsammare under en kort sträcka då vägen var mycket krokigare. Jag låste upp dörren och hoppade ut fort som bara den och Johan skrek efter mig och de andra i fosterfamiljen vaknade och plötsligt så åkte bilen med den okoncentrerade pappan rätt in i ett träd. Tankarna var många under denna händelse men jag brydde mig inte om dem utan sprang allt jag kunde i någon timme. Efter att jag sprungit så kom en rullande grön buss. Jag vinkade och vinkade och bussen stannade som tur var. Nu satt jag på bussen och njöt utav den sköna befrielsen från att vara borta från den hemska fosterfamiljen. Jag frågade en trevlig gammal dam i sätet bredvid om en telefon. Jag ringde min pappa och frågade om jag kunde bo hemma hos honom. I denna stund så grät pappa för att han var så glad och då svarade han jättegärna. Pappa berättade att han hade slutat dricka och att han hade träffat en trevlig tjej. Äntligen var jag på väg någonstans där jag verkligen ville bo.

Axel Öjert

177. olyckan som förändrade mitt liv

Det stank bakteriedödande medel och det var proppfullt med människor på akuten där jag steg in. Jag kollade mig runt och i ett mörkt hörn långt in i korridoren såg jag en skepnad jag kände igen. Rebecka, pappas lillasyster. Min blick fastnade en stund och jag tänkte: ”Fan, något jävligt dåligt har hänt”. Jag kastade bort tanken och greppade situationen genom att springa fram till Rebecka. Rebecka liknade inte sig själv, inte alls. Hennes blick var fylld med skräck och fasa. Jag försökte lugna ner henne och det enda vettiga jag fick fram var att mina föräldrar hade varit med om en allvarlig bilolycka. ”Tänk… om de inte klarar sig?”. Tanken var så hemsk att jag fick tårar i ögonen. Minuterna gick och jag visste inte vad jag skulle göra. Tidigare hade jag sett en städare torka bort blod på golvet lite längre bort. “Tänk om det var mammas? Eller pappas? ”. Jag skakade av mig den vidriga tanken och försökte tänka på något annat. Jag tog upp mobilen. ”01.16, har det bara gått en halvtimme?”. Jag stängde av mobilen när jag hörde snabba fotsteg längre bort från korridoren. Det var en man i 35-årsåldern med en besvärad min som var på väg mot oss. Min första tanke var: “Vad fan ska jag och Josefine göra om båda…”. Jag vägrade att tänka att de kanske var döda. Jag vägrade, men tänk om. Känslan av att spy fick jag när jag reste mig upp. Under tiden mannen kom gående mot oss förberedde jag mig själv för det värsta. Det sista jag gjorde innan mannen kom fram var att torka bort svetten från pannan med baksidan av min skakiga hand. Mannen tog ett djup andetag innan han började: – Hej, är det du som är Alexander Jonsson? frågade mannen försiktigt. – Ja, det är jag, svarade jag med darrande röst. – Kom och sätt dig ner. Jag har tyvärr dåliga nyheter, sa mannen med en sån lugn röst som möjligt. Det var då allt hopp försvann. Jag visste nu att det som jag hade föreställt mig hade hänt. Det som inte fick hända. Mina andetag blev snabbare och jag började springa mot utgången. Jag hörde att mannen skrek efter mig men inte på ett argt sätt utan ett förtvivlat och bedjande sätt. Sådär som man gör för att få någon att stanna och lyssna. Jag sprang som en dåre mot min cykel. Väl på cykeln kände jag hur mitt ansikte var helt genomblöt av tårar och nerkladdat med snor. Inne på mitt rum, slängde jag mig i min obäddade säng och somnade med tårar rinnande längs kinderna. Jag vaknade av försiktiga knackningar på min stängda sovrumsdörr. Alla tankar och nyheten från igår kom upp i mitt huvud. “Hur fan ska jag kunna förklara detta för Josefine? Hon kommer inte tro mig eller så kommer hon att gråta sönder sig precis som jag. Hur ska jag göra? Jag hoppas att hon är mogen nog att förstå”. När jag öppnade ögonen såg jag hur Josefines huvud kikade in genom dörrspringan. Hennes frågande och oroliga blick gjorde mig ångestfull och jag insåg att det skulle bli så jävla svårt att berätta vad som hänt. Jag reste mig upp, trött som fan. Inte som vanligt när man bara vill somna om utan att somna och aldrig vakna igen. Trappen knarrade under våra fötter när vi gick sakta ner. Tystnaden mellan oss var spänd och jag bestämde mig för att berätta allt som hänt under frukosten.

Josefine satte på radion av gammal vana. På radion spelade de någon gammal och sorglig låt. “Väldigt passande” tänkte jag och jag kände hur sorgsen jag egentligen var. Tallrikarna klirrade när jag tog ut dem från skåpet. Det lät precis som när pappa brukade ta ut tallrikarna. Jag dukade fram tallrikar, bröd, smör och ost på bordet. De två tomma stolarna påminde mig om mammas och pappas död. Stolen gav ifrån sig ett knakande ljud när jag satte mig ner. Jag berättade allt som hade hänt för Josefine men jag nämnde inte att jag sprungit därifrån och gråtit mig till sömns. När jag var klar kände jag hur en tår rann längst min kind och jag såg tårarna som rann längst Josefines kinder. Hon bölade inte som jag trodde att hon skulle göra, hon var helt förstörd men förstod att hon inget kunde göra. När jag väl öppnade diskmaskinen kände jag lukten av gammal fisk och andra matrester. Lukten påminde mig om att den måste sättas igång annars kommer den att stinka förjävligt. “Helvete, jag måste sätta igång den, men vart fan kan diskmaskinstabletterna finnas?”. Jag kollade i skåpet strax över diskmaskinen men hittade inga. Jag röjde runt i hela köket och till slut hittade jag dem i ett skåp som jag inte visste fanns. Jag kände hur jag skämdes över att jag inte visste vart dem var. ”Varför har du inte lärt dig att hitta dessa?” sa jag till mig själv och jag insåg hur mycket mamma och pappa hade gjort för mig och Josefine. Timmarna gick där jag satt i den mjuka soffan i vardagsrummet och funderade på hur mitt och Josefines liv skulle förändras. “Skulle Rebecka ta över vårdnaden för mig och Josefine? Eller skulle vi bli flyttade till en fosterfamilj? Skulle huset säljas och en helt ny familj flytta in som om inget hade hänt?”. Jag tänkte tillbaka på att jag inte kunde hitta diskmaskinstabletterna, att jag inte hade lärt mig av mamma och pappa vart dem var. Inom mig kände jag hur skammen växte och det gjorde mig ännu mera sorgsen.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Det första jag gjorde efter att jag hade lagt på, var att gå in till min lillasyster och se om hon sov. ”Jag vill egentligen inte åka men jag måste veta vad som har hänt”. Jag gick snabbt men tyst ner för trappen och drog på mig mina ytterkläder. Nycklarna skramlade till när jag tog dem från nyckelskåpet. “Fan, hoppas Josefine inte vaknar”. Låset gav ifrån sig ett ljud när jag försiktigt låste dörren. Med full fart sprang jag mot min cykel och försökte låsa upp den med skakiga fingrar. Jag kände hur rädslan och paniken kom ifatt mig. Till slut lyckades jag öppna låset och jag cyklade iväg så snabbt jag kunde mot akuten.

Jag väcktes ur mina tankar av hårda knackningar på ytterdörren. Med tunga steg gick jag mot ytterdörren och frågade mig själv om mitt liv kunde bli värre än det redan var. Precis när jag skulle låsa upp dörren hörde jag några röster utanför. Jag lyssnade noga och försökte höra vad de sa, men jag kunde inte uppfatta något. Plötsligt blev en av personerna mycket arg, nästan morrande och det skrämde livet ur mig. Jag kände hur jag fick kalla kårar utefter ryggraden och hur pulsen ökade. Rösten påminde mig om när pappa skrek på mig när jag råkade sparka in en fotboll genom köksfönstret. Jag kände hur min hand frös fast på handtaget och hur min kropp vägrade att låsa upp. Jag var nyfiken men ändå så rädd. ”Ska jag öppna? Eller inte?”. Det kändes som om jag stod där i flera minuter men det handlade bara om några sekunder. Nyfikenhet tog över och min hand började fungera igen, jag tog tag om låset och låste upp. Försiktigt öppnade jag dörren och där stod de, tre personer, en kvinna samt två män. En av männen satt i rullstol med skärsår i hela ansiktet. Den andra mannen och kvinnan såg helt friska ut bortsett från att kvinnan hade liknande skärsår. Jag stod där i chock och kunde inte fatta vad jag såg. Den första tanken som kom till mitt huvud var ”Drömmer jag? Eller har jag dött?”. De två med skärsår i ansiktet var mamma och pappa. Den andra mannen klev försiktigt fram och jag kände genast igen honom. Det var läkaren från akuten. Läkaren började prata men jag hörde inget, jag var i min egen bubbla. ”Mamma och pappa levde. De var skadade men de levde.” Den hemska tanken där på akuten hade inte varit sann, jag hade trott att det värsta hade hänt och sprungit därifrån. Med full fart sprang jag nu mot mamma och pappa med tårar i ögonen. Jag kramade mamma det hårdaste jag kunde och jag insåg att tacksamhet är nyckeln till lycka.

Lovisa Pettersson 175

178. olyckligt slut Klockan ringde, nu var det dags att hoppa ur sängen och gå till skolan. Jag gick in på toaletten, borstade mina tänder och var i min egna lilla värld. Nu tog jag på mig mina kläder, satte mig vid matbordet och fixade frukost. Snart så var det dags att börja i den okända skolan. Skolan som jag inte kände till alls. Mitt hjärta bultade när jag var på väg till skolan, det kändes som att jag knappt kunde andas längre. Nu var jag framme. Att känna den där känslan när du är ensam och inte har någon och vara med, den är obekväm. Klassrummet öppnades och jag fick presentera mig framför alla andra.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Lektionen började om trettio minuter, ångesten började komma tillbaka som vanligt. Satt i bussen helt ensam. Vid skåpen stod de där “coola gänget”, vågade inte riktigt gå till mitt skåp för att jag trött på att höra sådana ord som jag alltid brukade få höra som till exempel “tönt, nörd”. Jag orkade inte längre, jag var trött på det här. Jag ville bara hem och inte komma ut igen. Jag gick in på lektionen och jag såg hur alla blickar börjar vända sig mot mig. Vad ska jag göra, tänkte jag. Min lärare gav ut en uppgift men jag förstod inte riktigt vad uppgiften gick ut på. Läraren kom och förklarade för mig. Jag satt och gjorde min uppgift men plötsligt så ringde mamma och sa att jag måste hem. Det var tyst i huset när jag kom in. Ingen var hemma. Jag trodde att det skulle kännas skönt och få vara hemma ensam, men det var det inte för att ensamheten började komma tillbaka. Jag var trött på att vara ensam hela tiden, ingen ville vara med mig i skolan. Kände mig ensam hela jävla tiden. Jag ville prata ut med någon men jag vågade inte ta till det. Jag var inte direkt en sån person

Mamma kom hem och hon kände att något inte stämmer och sa ”vad har hänt gumman?” – INGET sa jag högt och gick in till rummet. Jag vågade inte riktigt berätta för henne, det skulle bara bli konsekvenser, tänkte jag. Jag har alltid sen jag var liten försökt komma in i någon grupp men det känns som att jag inte passar in i någon alls. När jag satt vid matbordet och höll på att äta middag så frågade mamma om hur det var i skolan och jag svarade med en sorgsen röst – Det går sisådär. Mamma kramade om mig och sa: ”du kommer känna dig bekväm med området, det är bara början gumman”. Jag tänkte att allt kommer förändras, ny miljö. Nya kompisar, jag ville bara ta mig tillbaka till den glädjen jag hade runt mitt förra lägenhet. Allt kändes så hopplöst, jag önskade bara att jag kunde träffa mina gamla kompisar och åka hem igen. Men det var på tiden då alla i hela skolan fick se en annan bild av mig. En bild som de aldrig skulle tänka sig att det var jag. Jag fick äntligen många kompisar och nu trivdes jag i mitt område, men det var på stunden någon kom och bankade på vår dörr. Det var de. Mamma bankade hårt på dörren och berättade för mig att någon hade dött. Det var min allra bästa vän. Jag rasade ner som ett hus och dunkade mitt huvud i golvet. Blodet rann.

Fahmo Ahmed

179. pojken i koma Jag och pappa är ute och går, och för att jag är hemma sjuk, så ska vi gå till pizzerian. Det är inte långt dit, det brukar ta kanske tio minuter att gå. Medan vi går så pratar vi om skolan och saker som ska hända. Helt plötsligt blir allting svart, jag hör ett högt ljud och folk som viskar runt om mig och en massa skrik och massor med bilar stanna. Det gör ont överallt, men jag kan inte öppna mina ögon. Jag försöker skrika men inget ljud kommer ut. Jag förstår inget och sen känner jag hur jag börjar tappa det lilla medvetandet jag har kvar. Jag tror jag börjar vakna upp, men jag kan fortfarande inte öppna upp mina ögon eller säga något. Jag hör en manlig röst som jag inte känner igen, säga att operationen gick bra, ”men han ligger i medicinsk koma för tillfället tills allt verkar stabilt och då försöker vi väcka honom”. ”Men han kan höra dig”, säger doktorn, innan han lämnar rummet. Jag tycker att jag hör något, det låter som att mamma gråter. Men var är pappa? Han var bredvid mig nyss. Vad har hänt med mig och vad har hänt med honom? Jag känner som vibrationer i min hand, så att jag gissar att det är mamma som håller min hand. Varje dag hör jag henne tydligare och tydligare. Hon brukar komma till mig och prata om vad som händer och vilken dag det är. Idag säger hon att jag varit i koma i exakt hundra dagar. Men hennes röst är inte den enda jag hör. Jag tror att det var efter jag hade varit i koma i några dagar, så har jag börjat höra en annan manlig röst som jag tror är pappa. Jag älskar musik så ibland så kommer sjuksköterskor in och sätter på radion, så att jag inte ska känna mig så ensam. Mamma brukar spendera sina helger med mig och idag säger hon att det är lördag, men jag känner mig inte så bra. Det har börjat lysa upp ett starkt ljus ibland och som jag vill gå till, men jag vågar inte riktigt, idag lyser det starkare än det har gjort innan och idag kan jag inte stå emot min vilja att gå in i det. I det ögonblicket försvinner min smärta och en massa minnen under hela mitt liv kommer tillbaka till mig. Minnen sen jag var liten som jag inte kommer ihåg. Det är en så härlig känsla och allt är perfekt för mig.

176

som pratade med allt och alla.

I rummet börjar alla skrika och mamman faller ihop på golvet, innan

hon till slut blir utlyft ur rummet, när läkaren kommer in med en hjärtvagn för att försöka få liv i pojken igen. Mamman står utanför rummet och gråter och lyssnar på hur läkaren ropar samma sak om och om igen, ingen puls. Efter femte försöket ropar han, att vi har en puls. Nu är jag tillbaka i det mörka rummet igen. Varför är jag tillbaka här och vad har egentligen hänt? Jag börjar känna att jag får tillbaka mitt medvetande och jag kan se ett annat ljus igen och en suddig bild av ett rum. Det börjar bli mer och mer klart för mig, att det är ett sjukhusrum och alla runt om mig ler och min mamma sträcker sig över mig och kramar mig. Men jag kan inte säga något, hur mycket jag än försöker så kan jag inte öppna min mun eller röra mig. Läkarna börjar köra tester på mig direkt, för att se hur mycket skador som jag har fått. Efter några dagar börjar det komma in en person som försöker lära mig att prata igen och få fram orden. Det går bättre och bättre för varje dag och jag kan redan säga några korta meningar som, ”hej hur mår du?” Och ”vad ska vi göra? Jag får en rullstol som jag kan styra genom en spak som jag rör åt det hållet jag ska till. Sjukhuset är väldig tråkigt och det finns inget att göra där. Jag kan bara åka runt i hallarna och öva på att tala. Jag ska snart börja rehabiliteringen, för att se om jag skulle kunna få tillbaka lite av min rörelse. Läkarna har sagt att jag aldrig skulle kunna gå igen, men att jag kan träna upp mina armar så att jag kan röra dem. Jag kommer fortfarande inte ihåg hur allt gick till när olyckan inträffade, men läkarna har försökt berätta vad som har hänt. Jag kan komma ihåg några små saker, men det kanske är för mitt eget bästa att jag inte kommer ihåg allt. Jag är glad att jag är vid liv. Pappa är också vid liv. Han vaknade upp några dagar efter att han hade legat i koma, men han hade bara blivit blåslagen och fick inga större svårigheter. Jag är glad över det och att vi alla lever bra och jag har lärt mig att aldrig ta livet för givet.

Jouline Lundell

180. ridning är inte alltid en dans på rosor För en månad sedan satt jag i sadeln och tränade Dandy. Davids röst lät mer irriterad för varje hinder jag hoppade och han satt högre krav för varje dag. Dandys päls var då inte längre vit efter träningarna utan grå av all svett och damm som stänkt upp från sanden på ridbanan. Jag tänker tillbaka på hur det var förr när jag hade min lilla ponny Sigge och när målet med ridningen inte var att bli den bästa och få hästen i form, utan att man skulle ha kul. Veckor gick och Dandy blev tröttare och tröttare för varje träning som gick och tappade kämparglöden på ridbanan. Sista träningen innan det var dags! Imorgon skulle det smälla och jag var nervösare än någonsin. Magen kändes som att den var ut och in och att hjärtat skulle flyga upp ur munnen på mig när som helst. När jag satte mig upp i den kalla lädersadeln fick jag korta flashbacks från förra tävlingen. Ljuden från nervösa gnäggande hästar, stenen i magen och allt som värst med dimman i huvudet. Vilken ordning skulle man hoppa över hindren? Dandy presterade inte något vidare bra denna träning och David sa att det kommer gå bra då hästar blir taggade när de kommer till nya ställen bland massor av människor och hästar. Jag blir lugnare då men medan jag står och lindar in Dandys ben för färd tänker jag på hur det skulle gå om han vägrade hoppa. Jag skulle nu sitta i en bil i tre timmar till Axevalla i Skara, sekunder kändes som minuter och minuter som timmar. Jag vaknade i bilen av ljudet av bullriga och dova smällar mot metall, jag kopplade inte vad som hände först. Jag kollade i backspegeln och ser mammas ögon i panik och att pappa slog in närmsta mack på gps:sen. Allt detta skedde under en minut, mamma svängde hastigt in på en avfart på motorvägen, drämde till bildörren och rusade ut mot Dandys stora transport. Det var inte förrän då jag uppfattade vad sparkarna kom ifrån. Dandy var oskadd men transporten hade tagit skador, stolpen i transporten, som skulle hålla Dandys kropp i balans, hade sparkats bort. Pappa flackade med blicken i bilen och såg fundersam ut, men han övervägde och tyckte att vi kunde åka de sista tre milen till Skara. Resan gick bra men mina lår och rumpa var bortdomnade när jag långsamt steg ut ur bilen. Mamma och pappa ordnade till boxen med spån och mat till Dandy och tog fram all utrustning tills tävlingen imorgon. Klockan var då nio på kvällen och jag skulle göra mig iordning för sängdags, jag kände mig oerhört stressad och tankarna i huvudet var en enda soppa. Med tandborsten i munnen och pappret i högsta hugg med bild på ridbanans mönster stod jag fast med blicken i flera minuter. Nästa morgon, det var dags! Jag flög upp ur sängen med blicken på pappret, magkänslan var inget vidare men jag visste att klumpen skulle släppa när jag kom till stallet. Det var tio minuter till stallet från hotellet där vi bodde, en bilresa har aldrig känts så lång. Dandy sov fortfarande när jag kom. Jag ryktade honom mycket noga den här gången och flätade hans tjocka, svarta man och svans. Jag sadlade honom och gick stolt med honom till ridhuset för att rida igenom mönstret. Allt gick klockrent och enligt David var denna runda en fullpoängare. Jag kände hur lyckan rusade igenom min kropp och jag var sjukt taggad på tävlingen nu. Det var nu två timmar kvar till tävling och jag ville skrika av lycka. Jag stod i boxen länge den gången, ryktade, flätade och myste med Dandy. Alltid när jag är på tävlingar blir Dandy väldigt glad och spänd. Hemma brukar han slappna av och lägga vikten på ena benet men nu har han huvudet högt, ögon

större än jordklot och öronen framåt som knivar, trampande hovar och små gnägg hela tiden. Jag visste sen tidigare att han lätt blir trött och utmattad av detta så jag gick ut på en promenad med honom. När vi var ute på den stora gröna kullen kände jag hur skönt det var att komma ut från all stress och alla intryck, med vinden i håret och endast ljudet från Dandys tuggande i huvudet. Jag gick igenom mönstret ännu en gång med en pinne som jag ritade med i en sandlåda, jag kände mig lite trött i huvudet men försökte bara att fokusera på mönstret nu. Jag hörde ljudet från en colaburk öppnas från långt håll och ljudet skar i mig som en krita mot en svart tavla. Det var nu cirka trettio minuter kvar till tävlingen skulle börja, jag hade startnummer 12, direkt efter Lina Magnusson, hon fick bokstavligen ALLT av hennes föräldrar. För snart ett år sedan köpte Linas föräldrar en vit B-ponny i toppklass till henne men hon nobbade hästen bara på grund av att hästen inte hade blåa ögon, snacka om bortskämd! Jag skulle nu bara byta om till mina tävlingskläder, en helvit outfit med en marinblå kavaj och min nya glittriga hjälm som jag hade fått av mormor på julafton. Dandy var finare än någonsin, med knoppar i manen och med det nya matchande marinblå schabraket. Jag hade aldrig någonsin känt mig så redo, men på vägen till ridhuset mötte jag Lina. Hon med den där elaka blicken och med en till ny häst. En stor ståtlig svart arab valack med vit utrustning för flera tusen. Hon kollade på mig från topp till tå och sedan på Dandy. “Du har fortfarande den där gamla kraken minsann” vräkte Lina ur sig. Jag fick inte fram ord men som tur var kom David bakom mig i rätt tajming och svarar “ Fin häst hörru! Hörde att du grät dig till den”. Lina gav honom en blick som bara hon kan, vände sig om och sa inte ett ord. David kom fram till mig och sa att hon var den sista jag skulle bry mig om och att jag har en tävling att vinna! Jag blev så glad och sjukt peppad på att äga ut Lina på banan. Nu stod jag här, alldeles för redo men dessvärre med huvudvärk. Jag klappar sen den vita silkeslena pälsen och Dandy buffar till mig med mulen mot min axel. Jag var redo… redo för att äga ut Lina på banan. Mamma och David stod vid min sida och peppade mig, David gick igenom mönstret och pekade på banan med en sansad röst. Huvudvärken tog över lite men jag kände ändå att jag hade koll på detta och att jag skulle prestera lika bra som på träningen. Nummer 11 ropades upp i högtalaren och jag kände hur paniken i mig steg men för att försöka lugna ner mig så tryckte jag mitt huvud mot Dandys hals och höll honom hårt runt om halsen. Jag blickade mot tävlingsbanan och den svarta stora hästen med Lina på fällde två hinder, jag kände en stor lättnad och kunde pusta ut.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Han satsar för att hoppa över det sista höga hindret och allt känns som i slowmotion. Dandys djupa andetag når in i själen och mitt hjärta känns som att det ska hoppa ur bröstkorgen när han tar sats mot hindret, men av ren rädsla lutar jag mig tillbaka i sadeln och vi faller. Jag vaknar upp av ljuset från en ficklampa som lyser mig rakt in i ögonen, jag tänker ställa mig upp men jag känner inte mina ben längre.

Det var snart min tur, jag satte min svarta läderstövel i stigbygeln och hävde mig upp i sadeln, mamma log mot mig med den där genomsnälla blicken och David gav mig tummen upp. Nu när jag rider in på den stora upplysta arenan ropas mitt och Dandys namn upp i högtalaren, jag blundar och andas in ett djupt andetag. Jag samlar Dandy och släpper iväg honom i galopp, allt känns som i en film. Det enda jag hör är ljudet av hans hjärtslag, hovarna klappar mot sanden och ljudet från publiken är som i en bubbla. Det enda jag fokuserar på var att få en så pass kort tid så att jag kan vinna detta. Jag flyger över de första tre hindren och Dandy gör en så pass skarp sväng in till nästa hinder så att jag nästan flyger av. Jag hinner räta upp mig men jag hamnar lite i chocktillstånd. Vi river detta hinder och jag börjar känna mer och mer stress. Det är då den kommer, dimman. Jag tappar bort mönstret för en sekund men lyckas snappa upp det igen. Allt går så fort så jag hinner inte med, Dandy nästan rusar iväg med mig och kan lyssnar inte på mina kommandon längre. Jag trampar ned fötterna i stigbyglarna, drar tillbaka tränset och lutar mig tillbaka i sadeln men han vägrar lyssna. Jag blickar snabbt mot det blåa höga hindret, Dandy galopperar knappt längre utan

177

skenar mot hindret jag blir allt för osäker och rädd så jag lutar mig tillbaka hastigt i sadeln och blundar hårt. Jag vaknar upp med en lampa lysandes i ena ögat och mamma gråtande över min mage, fyra vitklädda män och en stående publik. Dandy sprang undan men kom tillbaka travandes och luktade med sin vita blöta mule i mitt hår. Jag förstår inte vad det är frågan om så jag försöker ställa mig upp som vanligt men jag kan inte. Kramperna i överkroppen får mig att bli liggande i sanden igen, en tår rinner längs min kind men mamma torkade bort den. Jag ser hur pappa står och pratar med en doktor och jag börjar inse vad som hänt. Jag förs till ett sjukhus i Eskilstuna, det enda jag har i huvudet är Dandy och att han ska få sina morötter och få vila i boxen. Jag ber pappa sms:a David och be honom att skicka en bild på Dandy i hans fleecetäcke. Jag blir tårögd när jag ser bilden, det enda jag vill nu är att vara framme i Eskilstuna och sedan åka hem till Dandy igen!

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Vi är nu framme och den enda gången jag haft en sådan känsla i magen var när jag skulle gå på farfars begravning. Det är som att man satt högst upp i Fritt fall och bara väntar på att falla. Det är vitt överallt och endast lukten av handsprit finns i mitt huvud ända tills doktorn kommer in med ett besked. Han kollar på mamma och pappa och ber om att få prata i enrum med dem. Det tar flera minuter och jag sträcker mig från sängen för att kunna se dem, mamma och pappa gråter. Det känns som ett knivhugg i magen när jag ser det. Jag vänder snabbt bort huvudet och kollar rakt in mot väggen, jag blir stum. När mamma och pappa sakta går in till

– Emma, vi älskar dig otroligt mycket men doktorn säger att du måste stanna här på sjukhuset i några veckor till, säger mamma med gråten i halsen. – I några veckor till? Men jag måste ta hand om Dandy och mata honom och… och. – Emma gumman, ta det lugnt vi kommer se till att David tar hand om honom, säger pappa. –Men vad är det med mina ben då? Jag kommer väll kunna rida igen om någon vecka iallafall? – Nej, så här ligger det till gumman, det är så att dina ben har blivit förlamade och doktorerna ska göra i all sin makt för att du ska kunna rida igen inom en snar framtid, säger mamma med en väldigt skakig och darrig röst Jag blir tyst, de värsta möjliga tankarna kommer upp i mitt huvud och jag vill bara skrika. Jag vänder mig om och ber mamma och pappa gå, jag trycker in huvudet i kudden och tårarna rinner i floder.

Meya Svensson Vistam

181. sjukhuset Jag känner hur jag börjar kallsvettas, och den starka sterila lukten sticker i näsan. De vita väggarna som sticker i mina ögon och allt pipande från rum till rum. Jag hör små röster som ropar efter hjälp. Hur personalen går runt. Och hur de kör runt sängar med sjuka personer i. Min puls stiger och jag blir mer och mer nervös.

Jag får en ännu större klump i magen när jag vet att jag ljuger för min mamma. Som jag ser blev ledsen, men jag ville inte oroa henne. Efter jag varit där i tjugo minuter så ser jag att mamma börjar gäspa och jag ser att hon börjar bli trött, så jag bestämmer mig för att åka hem. Jag öppnar dörren och säger

Genom den mörka korridoren är det alldeles tyst, och det finns bara en lampa som står och blinkar. En klump i min mage börjar sakta men säkert växa fram. Och sakta så skrider jag fram mot rummet längst bort i korridoren. Där min mamma är.

– Hej då mamma, jag älskar dig.

Jag ställer mig precis vid dörren och knackar på, men ingen öppnar. Så jag bestämmer mig för gå in. Jag tar tag i handtaget med en massa handsvett i händerna, och öppnar dörren. Jag ser mamma sitta på en stol och titta på sin kaffekopp. Det första jag märker är att hennes ansikte är uppsvullet, och hennes ögon är lite röda. Nu märker jag att hon gråtit en hel del. Jag kommer in i rummet och jag känner redan att det kommer att bli en kall stämning. Tänk om hon har glömt bort mig? Eller om hon inte vill att jag ska komma och hälsa på. Jag bestämmer mig för att berätta allt för mamma.

Och då kanske ni undrar vad jag menar. Det ska jag förklara nu!

Innan pappa gick bort så lärde han mig att ingen ska få slå mig eller sexuellt trakassera mig. Men det trodde jag aldrig att någon skulle göra. Förrän jag flyttade hem till mammas kompis Sofia. Jag har bott hos henne i cirka fyra månader, och mamma har legat inne på sjukhuset och varit väldigt sjuk. Sofia har inga barn och ingen man. Hon bor i en trea på Erikslundsvägen i Nyköping. Men på något sätt trivdes jag hos henne, hon tog liksom hand om mig som jag vore hennes barn. – Hur mår du mamma? – Jag mår bra, har lite ont i magen.. – Okej, ska jag gå? – NEJ, stanna berätta allt nu. Hur det går i skolan och hur det är att bo med Sofia, hur du mår? –Jag mår bra, ja alltså det går bra i skolan och det är bra att bo hos Sofia. Jag trivs och har till och med ett eget rum. – Vad bra.

178

mitt rum med röda kinder och ögon sätter sig mamma på huk vid min säng och tar tag i min hand, hon ler lite men inte på ett sätt som hon gör när hon är glad utan som att hon skulle försöka lugna mig. Jag kollar upp mot pappa och han sätter sig också ned då.

När jag är på väg mot utgången så känner jag att något är fel, jag måste hinna berätta innan det innan det är försent. Jag bestämmer mig att springa tillbaka till rummet och berätta allt.

En tisdagkväll så var jag och Sofia hemma och kollade på Tv. Det kändes som en vanlig tisdag. Men det var det ju inte. Senare på kvällen så började jag bli tröttare så jag halvsov i soffan bredvid Sofia, då känner jag hur någon hand rör mig. Jag kollar lätt upp på Sofia men sedan fortsätter jag att halvsova för att jag är så trött. Men Sofia såg att jag kollade upp, så då slog hon till mig på ryggen sedan på magen. Jag känner hur jag börjar bli obekväm och att jag får ont i magen och ryggen. Så jag sätter mig upp och frågar varför hon slog mig, men då skrattade hon bara och tog en slurk av sitt röda vin. Jag gick in på mitt rum för att gå och lägga mig, klockan var runt 22.45. Då hör jag fotsteg mot mitt rum hon kommer närmare och närmare. Sofia öppnade dörren, hon kändes lite påverkad, hon går mot mig. Jag frågar vad hon gör, hon svarar - jag ska natta dig nu. Jag svarade inte emot, så Sofia satt sig på sängkanten och började berätta en natthistoria. Efter det så kände jag att jag började bli obekväm igen, hon började ta på mig igen. Då sparkade jag till henne och skrek – SLUTA! Hon gick ut från rummet jag kunde se att hon var påverkad av något för hon gick ostabilt. När jag ska öppna handtaget så ser jag en läkare som springer mot mig. Hon kommer fram och frågar vem jag är och vad jag heter, då förklarar jag för henne att jag behöver prata färdigt med min mamma. Men då får jag beskedet att hon avled precis efter jag gick därifrån.

Ella Thorell

182. stressen som växer och slutar med salong kalufsen Svetten rinner från min panna, jag vet att jag inte kommer klara det. Jag vet att jag pluggat för lite och jag vet att jag kommer göra mamma och pappa besvikna, hur ska jag nu kunna visa min tacksamhet till dem när jag inte ens kan klara ett prov? Efter provet känner jag mig väldigt yr och går hem. När jag kommit hem tvättar jag bort all mascara och slänger in en bulle i micron, det enda jag vill är att sova och att när jag vaknar så bara sitter allt i hjärnan och alla mina problem bara är borta. Men jag fattar att det aldrig kommer hända så jag börjar med allt plugg på direkten. Efter en timme hör jag att mamma är hemma och då går jag och lägger mig i sängen. Dagen efter är det onsdag, jag avskyr onsdagar. Vi slutar 15:55 och vi har de jobbigaste och mest tjuriga lärarna på onsdagar. Först så har vi matte. Jag frågar matteläraren när vi har prov och hon svarar nästa vecka. Jag får en klump i magen på direkten, så brukar det bli när jag hör att vi ska ha matteprov. Matte är mitt sämsta ämne alltså så måste jag lägga ner extra mycket tid på det, tid som jag just nu inte har. Jag sitter i köket och känner att jag inte förstår något så jag mejlar min mattelärare och hon kommer med vissa exempel som dessvärre inte hjälper mig alls. Jag känner gråten i halsen och en tår faller ner från min kind på bordet, pappret är förstört. Jag skriker ut min frustration och slår på bordet och börjar dra mig själv i håret. Hjärtat bultar snabbare och snabbare jag känner hur jag måste hålla i mig för att inte falla. Jag sätter mig på golvet och tar ett glas vatten. Ångesten i mig växer och växer efter varenda prov. Jag klarar inte av detta monster i mig mer. Jag gick och träffade min kompis några timmar efter mitt utbrott, hon såg på mig att det var något fel och fattade på direkten var det var men det enda hon sa var att jag skulle “ta det lugnt”. Det kändes inte som att hon egentligen brydde sig. Det känns egentligen som att ingen bryr sig, bara jag svarade bra när de frågar hur jag mår så känner de inget behov av att vara där för mig eller att hjälpa mig. Nu är dagen här, mitt matteprov är idag och jag har nästan aldrig känt mig så stressad inför ett prov innan. Men det hinner jag inte tänka på nu. Det första jag gör när jag vaknar den här morgonen är att jag pluggar. Jag går till skolan med en klump i magen, jag är ju medveten om att mamma och pappa kommer att se mina resultat, som att det inte är nog så har jag en massa födelsedagsfiranden att gå på. Det är ju dock kul men jag känner att jag inte orkar fejka ett leende något mer men det är bara att bita ihop och snart är iallafall detta matteprov över. Som tur är. Exakt när vi ska börja skriva provet kommer kuratorn in, han säger att han vill prata med mig och min första tanke är vad har jag nu

gjort. Jag följer efter kuratorn och vi går in till kuratorns rum. Han ber mig att sätta mig ned, jag sätter mig ned och undrar vad i helskotta jag gör här. Efter att kuratorn stirrat in i datorskärmen så sätter han sig framför mig. Han skrämmer mig lite. Det är något med hans image som gör att jag bara vill därifrån. Hans röst är hes och obehaglig, det första han frågar är: – Hur mår du egentligen? – Jag mår bra eller vad menar du, hurså? – Jag har fått ett meddelande om att du är stressad inför skolan och framtiden och sånt, stämmer det? – Alltså vem har sagt de, va!? Ingen vet hur jag egentligen mår, inte du, inte mina kompisar, föräldrar, lärare. INGEN! – Varför känner du så här, förklara så att jag kan hjälpa dig. Jag är här för att hjälpa dig, nu är din chans att förklara hur du egentligen mår. – Ja okej, jag mår dåligt, du har rätt men lärarna fattar inte den situationen jag sitter i. Om de fattade hur det var för mig och andra, inte bara jag, så skulle de inte ge mig prov efter prov eller pressa mig för att göra bättre när dom bara lägger mer press på mig och gör allt värre. Jag kommer att få ett jobb i framtiden men jag känner att detta slit i skolan inte är värt det. Att jag sabbar hela mina tonår för att jag ska ha det bättre sen, det är inte värt det. Inte när jag mår så här. Jag känner att kroppen börjar producera tårar så jag springer ut från kuratorns rum, tar mina grejer från skåpet och springer ut. På väg hem funderar jag på om det verkligen är värt att gå i skolan, nej svarar jag för mig själv. Det är inte värt det, nu har jag bestämt mig jag ska hoppa av skolan i åttonde klass. Men vad gör jag då? Vem vill ha en jobbig tonåring som anställd? Hur ska jag förklara för mamma och pappa? Hur ska de förklara för mina släktingar som förväntar sig att jag ska bli en framgångsrik läkare? Hur ska jag kunna bli det när jag inte ens gått klart åttonde klass?

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Äntligen har jag hoppat av. Jag känner att tyngden på axlarna släppt, nu är jag äntligen fri.

Efter två timmar hemma själv så är mamma och pappa hemma. Jag börjar bli lite skakis. Hur ska jag berätta för dem att jag vill hoppa av. Det slutar med att jag bara berättar exakt hur jag känner. Jag börjar gråta mitt i allt och mamma verkar förstå mig och jag förklarar att jag vill jobba hos min moster och att det kommer att bli bra. Jag kommer att lära mig att ta mer ansvar när jag kommer att börja jobba. Efter att ha tagit det här med mamma och pappa i några dagar kom vi överens om att jag ska få hoppa av skolan för att det är det bästa för mig. Jag ska jobba på min mosters frisörsalong och sitta i kassan och hjälpa till.

Hoda Bassal

179

183. vändningen Pang sa det bara och hon bara låg där sa de…

från okänt nummer.

Hej! Mitt namn är Felix Karlsson och det här är min berättelse om hur mitt liv vändes upp och ned. Jag har en lillebror vid namn Philip och en Mamma, hon heter Kristin. Vi är en hyfsat normal familj förutom att det inte finns någon farsa men det har det aldrig funnits för han försvann när jag var typ en månad gammal. Sen kom min lillebror från mammas före detta pojkvän, som inte heller finns med i bilden längre.

– Hej är det du som är Felix Karlsson?

Jag älskar att vara ute sent med mina kompisar och jag sover ofta borta. Mamma gillar det inte för hon litar inte på mig så sent på kvällen men jag bryr mig inte och brukar ofta få en rejäl utskällning. Hon säger hela tiden “Väx upp. När ska du ta ansvar!?” men varför ska jag göra det? Jag är ju fortfarande ett barn så låt mig leva livet. Men allt det skulle ändras radikalt.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Jag gick som vanligt till skolan och var såklart tio minuter sen men det spelade egentligen ingen roll när jag kom dit. Lärarna hatade mig och letade alltid efter en anledning till att sätta mig i trubbel men oftast lyckades jag med det själv. Jag har faktiskt inget emot skolan men det finns så mycket andra saker jag hellre skulle vilja göra än att sitta i ett tråkigt gammalt klassrum och ha en massa krav på sig. Det är fredag, och som vanligt så har jag ljugit för mamma om vart jag är, vad jag ska göra och med vilka jag är med. Jag ska till en fest i en stor lyxig villa med en massa personer jag knappt känner. Direkt när jag kommer in ser jag att det serveras alkohol i stora mängder och vissa ligger redan däckade i sofforna och på golvet. Men jag tänker inte mer på det för det är ju fest! Min mobil är såklart på ljudlöst men när festen är slut och jag är på väg hem till min kompis märker jag att jag har tretton missade samtal

– Jag skulle vilja att du sätter dig ned. Det är så att det har varit en bilolycka där en person omkom. Vi befarar att det är din mamma. – Herregud är det här något sorts skämt? Du måste skämta! – Vi vet att detta är en chock för dig men vi måste be dig att komma ned till stationen, din lillebror sitter här helt ensam och gråter. – Okej jag kommer “snyft”. Hur kunde det här hända mig? Från ingenstans vänds allt upp och ned. Vad händer nu med mig och Philip? Det har gått en månad sen olyckan inträffade och jag har verkligen ändrat på mig, vi bor tillfälligt hos en fosterfamilj i Trollhättan men vi trivs inte. Det känns som de inte ens vill ha oss där och de tar knappt hand om oss så jag har blivit som en förälder för Philip. Eftersom det inte är en permanent flytt så väntar vi på att någon ska välja att adoptera oss, vem som helst så länge vi kommer bort från denna håla. Det händer! Vi har blivit valda av en familj i Göteborg. Familjen är helt fantastisk, pappan är en hockeyspelare i Frölunda och mamman är fotbollsspelare i IFK Göteborg. De är båda otroligt snälla. Nu känns det som att allt ska lösa sig. Och det gjorde det för nu är jag tjugo år och spelar hockey som farsan i Frölunda medan Philip snart ska ta studenten och utbilda sig till läkare.

Vilgot Englund

184. återbesöket Jag stod där igen utanför den stora ingången till sjukhuset, där jag hade varit så många gånger förr. Vi gick in igen, jag och mamma. Vi gick förbi den stora pelaren med guldplattan med de stora kursiva bokstäverna “KAROLINSKA SJUKHUSET”. Den som jag tyckte var så fin där den satt så prydligt. Jag och mamma gick fram till hissen och åkte till våning fyra där barnavdelningen var. Vi gick till rum nummer 19 där vi numera brukar vara. Vi gick in och blev välkomnade av Stefan, min doktor. Han och jag har fått en speciell relation, jag känner mig trygg med honom. Stefans fru dog nämligen i cancer för fyra år sen, ungefär då jag drabbades.

Jag minns hur rädd jag var när jag kom till sjukhuset för första gången. När jag såg alla sjuka och gamla som bara gick runt och väntade på att dö. Jag tänkte på morfar som hade gått bort året innan och den tråkiga dystra miljön i sjukhuset. Men det var en sak jag tänkte mer än allt annat: pappa, var är pappa? Mamma hade inte nämnt något om vart han var men jag frågade direkt mamma: – Var är pappa? Mamma svarade snabbt: – Han jobbar. Pappa jobbade inte, pappa var borta. Långt, långt borta. Stefan gjorde som han brukade, frågade hur jag mådde, tog proverna. Han sa att vi skulle komma tillbaka om två timmar. Jag och mamma gick ner för trapporna och ut från sjukhuset. Vi gick förbi en korsning, en bro, en pizzeria och den stora fontänen framför stadsgallerian. Vi gick in och jag tittade mig omkring efter någonstans att sätta mig, där borta i hörnet fanns en bänk där en man i svart rock satt och läste Aftonbladet. Jag gick och satte mig bredvid honom medan mamma snabbt försvann in i den stora folkmassan. Det gick en kvart eller två tills mamma kom ut från butiken med sina

180

– Ja, vad är det?

kassar. Vi gick ut från gallerian och mot min favoritrestaurang. Maten var god som vanligt och jag beställde min favorit, kycklingwok med ris. Riset var överkokt men woken var så god att det inte gjorde något. Vi gick ut från restaurangen och började gå mot sjukhuset igen. Det började bli kyligt ute och jag gick på de färgglada löven som fallit från de stora askarna vid sidan av vägen. Affärerna byttes snabbt ut mot tomma lagerlokaler och vi började närma oss sjukhuset.

Jag minns när jag var liten hur sjukhuset tornade upp sig när man kom närmare, det kändes så stort. Men nu har mycket förändrats i staden, många nya stora byggnader har byggts och jag har växt. Jag steg in i sjukhuset och dörren smällde igen hårt bakom mig. Vi gick in i hissen och åkte upp till plan 4. Gick in i rum nummer 19. Där satt Stefan i sin stol, med sin pärm i händerna och skrev. – Jaha, nu var ni tillbaka, sa han och sneglade mot oss. Resultaten från proverna är inte riktigt klara än men ni kan väl sitta här och vänta. Stefan går ut och nu sitter vi här i de tysta tomma rummet.

Jag tänker på när jag fick beskedet om cancern. Jag var elva år och höstlovet hade precis börjat. Jag skulle på ett läkarbesök på söndagen och hade inte tänkt på det alls. Det var ju bara en liten undersökning om hur jag må, tänkte jag. Men när vi kom tillbaka till sjukhuset några dagar senare betedde Stefan sig väldigt märkligt. Han drog ut på det hemska beskedet ett bra tag. Jag fick vänta utanför medan Stefan berättade för mamma vad resultaten hade visat. Efter tjugo minuter kom mamma ut och hämtade in mig. Stefan pratade med mig men jag förstod inte när han använde så komplicerade ord. Han babblade på i 2-3 minuter men sen stannade han upp andades in

och sa tydligt. – Du har alltså fått cancer. Jag beklagar men det är så det är. Då förstod jag att det här skulle bli en tuff och jobbig tid för både mig och min familj. Om jag ens skulle överleva.

– Hur känns det?

Då öppnas dörren långsamt och Stefan stiger in i sin vita rock och säger:

– Inget? frågar Stefan.

– Ja, då var provresultaten klara. Han sätter sig i den rutiga fåtöljen och öppnar pärmen. – Ja, jag har pratat med mina kollegor och vi har verkligen behövt ta ett tufft beslut här men vi har kommit fram till att imorgon klockan 16.00 ska du opereras. Operationen är ganska riskfylld men vi hoppas på det bästa och ni får säga till om ni verkligen inte vill det här. Men vi tror såklart att det här är det bästa för dig. Jag blev helt stum och bara satt där tittade på den vita väggen och rörde inte en min. Jag visste inte hur jag skulle reagera, skulle jag bryta ihop och bli rädd eller ta det lugnt och fråga mer om hur och varför jag ska opereras. Stefan bryter tystnaden med orden:

Jag tittar på Stefan och säger: – Jag känner inget speciellt faktiskt. – Nej, inte nu iallafall, jag måste nog bara ta in det här. Jag vaknar upp av en bultande smärta i bröstkorgen och det är svårt att se. Jag ser mamma sitta bredvid mig med en tidning i handen. Hon tittar mot mig, ställer sig upp och kramar om mig. Jag känner hur tårarna rinner. Hon sätter sig på sängkanten och säger: – Jag var så orolig över dig, men när du kom ut här och allt hade gått bra blev jag verkligen så lättad. – Ja, jag är verkligen glad att allt är slut nu, säger jag. Dörren öppnas ljudlöst… pappa.

Melvin Gustafsson

Han tänkte tillbaka men förstod att allt han har gjort i sitt liv ångrar han inte, inte en grej. Han har gjort så mycket att han brukar spendera den mesta av sin tid till att sitta hemma med korsord och tänka på alla roliga stunder i sina unga dar. Han förstår att allt han har gjort i sitt liv gjorde honom till den han är idag. När han satt där hemma med sitt korsord så kändes det som att han bara blev skjuten i bröstkorgen, han ramlade ner på golvet och blev liggandes där. När han andades så tyckte han att den kändes som en tegelsten var inuti hans lungor. Han visste inte vad det var men han visste att det inte var bra så han samlade all styrka i kroppen och reste sig upp och ringde ambulansen. När ambulansen kom fram så visste dom inte heller vad det kunde vara men dom visste att det var bråttom till sjukhuset. Dom körde in honom till sjukhuset och där låg han i två timmar själv.

Han ligger nu där på sjukhuset och använder sitt minne för underhållning. Han minns hur han hatade sin första skola då när han gick där, nu när han tänker tillbaka var det ju hur lätt som helst. Man behövde springa matvarvet innan man gick och åt och man var tvungen att äta. Man fick inte heller gå utanför skolans område. Han kommer ihåg då när man hade rast efter varje lektion och slutade samma tid varje dag, inga bekymmer och inga långa lektioner. Lite senare måste man gå till en annan skola för vissa lektioner och sen hade man flera 1,5h

pass i veckan. Han visste det inte då, trodde att alla lärare hatade honom och att de inte ville hjälpa honom för framtiden. Nu förstår han att de verkligen hade hopp och ville få ut det bästa av honom. Han kan inte fatta att han bara kastade bort alla dessa chanser han fick. Förr i tiden var det lärarna som försökte motivera honom till att jobba, senare är det han själv. En stor del av livet är eget ansvar. Fast kasta bort skolan helt gjorde han inte, fick minst ett A i 1:an, 2:an, 3:an 4:an och 5:an… Så han sket inte i skolan, har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Han hängde bara med folk som för alla andra verkade vara onda människor, men för honom så var det bara vanliga vänner. Han förstod inte när lärarna sa att han hängde med folk som han inte borde vara med. Senare kom hans familj och hälsade på honom på sjukhuset, de visste alla att det inte var länge kvar. Dom stod där och pratade med honom en sista gång. Han berättade för sina barnbarn att han inte ångrar något han har gjort i sitt liv för då när man är här där han är så skulle man bara ångra allt man inte gjort…

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

185. ångra inget

Sedan hördes bara ett högt pip. Massor av sjuksköterskor och läkare kommer springande. Familjen måste lämna rummet. Dom förstod vad som hade hänt.

Grim Thelenius

186. återförenade Nu är jag på väg, dit där allt kommer att ta slut. Gatlamporna lyser upp den mörka vinternatten, snön faller lätt från himlen och det är väldigt kyligt. Den kalla vinden blåser i mitt långa svarta hår som ger mig gåshud. Jag skakar av kyla eftersom jag inte har någon jacka på mig, men det kommer ändå inte att spela någon roll om några minuter. Jag ser suddigt ur mina tårfyllda ögon, när jag blinkar rinner flera tårar nerför mina kinder. Trots det känner jag ingenting, ingen sorg, ingen smärta, ingen ilska, ingenting. Bara tomhet och ensamhet. Nästan lika tomt och ensamt som det är här ute. Det enda jag ser är en bilist som kör förbi och två tjejer på trottoaren på andra sidan som ser ut att vara några år äldre än jag. Jag undrar hur deras liv ser ut, går de igenom något? Är de lyckliga? Jag hoppas att de inte har det lika tufft och smärtsamt som jag. På väg till min destination hann jag tänka mycket. Mest tänkte jag tillbaka på gamla minnen, tragiska, fruktansvärda, gamla minnen. Jag var ungefär tolv år. Jag, mamma och pappa bodde i ett litet hus i

Syrien. Det var inte alls fint, det var fattigt och vi hade inte så mycket. Jag hade ett litet rum med en hård liten säng, en röd matta som låg mitt i rummet, skriv- och ritböcker och några leksaker som jag hade haft sen jag var liten. Jag var ändå glad och tacksam att vi hade vatten i kranen, mat på bordet och tak över huvudet. Jag var nöjd att jag gick i skolan och hade ett par bästa kompisar som bodde nära mig i byn. Men det jag inte visste var att det skulle bli värre, mycket värre. Allt började när jag satt i mitt rum och ritade medan mamma och pappa satt i vardagsrummet på de gamla madrasserna på golvet. Jag hörde de tjafsa om ekonomin, om hur lite pengar de hade och om hur i helvete vi skulle klara oss nästa månad. Jag försökte ignorera det och fortsatte att rita och måla. Men dagar och veckor gick och mamma och pappa fortsatte att bråka, inte en dag gick utan att de inte bråkade. Ekonomin blev sämre, bråken större, rösterna högre och speciellt pappa blev aggressivare och jag fortsatte att försöka ignorera det.

181

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Det var en speciell incident som inträffade som jag kommer ihåg väldigt tydligt, som jag egentligen skulle vilja radera ur mitt minne. En syn som inget barn i världen ska behöva se. Jag hade precis kommit hem från skolan och stod bredvid mammas och pappas öppna sovrumsdörr och tjuvlyssnade på när de pratade. Jag vet inte varför, kanske var jag nyfiken. De skulle ju ändå aldrig veta att jag hade hört, de visste ju inte ens att jag hade kommit hem. Jag hörde mamma säga att hon var gravid. Min första reaktion var att jag blev jätteglad, men den glädjen höll inte länge. Pappa blev rasande. Han började skrika på mamma, han sa saker som ”Tror du vi har råd med en till?!”, ”Jag har ju sagt att jag inte vill ha en till ungjävel!” och ”Du ska omedelbart göra en abort!”. ”Det är inte mitt fel!” skrek mamma tillbaka. I nästa sekund hörde jag glas krossas. Trots att jag blev vettskrämd och bara ville springa därifrån kunde jag inte bara lämna mamma med pappa som var förbannad, och jag kunde inte låta bli att tjuvkika in i rummet. Jag såg mammas glasstaty ligga i bitar på golvet. Mammas fina glasstaty med gulddetaljer som hon alltid hade velat ha och som hon hade jobbat så hårt för att ha råd att unna sig, den hade pappa tagit sönder. Min kropp fylldes med sorg och ilska på samma gång, jag kände sorg för mamma, men en kokande ilska mot pappa. Hur kan han göra så? ”Jävla idiot!” skrek mamma. Jag såg hur pappa höjde sin hand och smällde till mamma rakt i ansiktet. Men det slutade inte där. Han fortsatte, slag på slag samtidigt som han drog henne i håret. Mamma skrek och grät och försökte sparka bort honom. Mitt hjärta började slå hastigt. Jag kunde knappt förstå att det jag såg var verklighet, det kändes som en mardröm. Känslor som sorg, rädsla, ilska och häpnad slog mig på en och samma gång. Jag började gråta okontrollerat, det gick inte att hålla tillbaka det. Är det sånt här som händer när jag inte är hemma? Beter sig pappa på det här viset när jag inte ser? Mamma hade alltid sagt att hon fick sina blåmärken av att hon råkade slå sig, men nu förstod jag att det inte var sant. När mamma och pappa hörde mig gråta slutade de genast att slåss och skrika. De kollade mot dörröppningen där jag stod, jag såg pappas smått panikfyllda ansiktsuttryck. Jag såg på honom att han ångrade sig när jag såg vad han gjorde. Jag kollade på mamma, det rann blod från hennes mun och näsa och hennes ögon var fyllda med tårar, sorg och smärta. De började snabbt försöka lugna ner mig. En enda tanke for runt mitt huvud resten av dagen; pappa har misshandlat mamma. Nästa morgon hörde jag inte mamma och pappa tjafsa eller bråka, de pratade knappt med varandra. Jag pratade inte så mycket med dem heller. Det blev en stel stämning och det var tyst vid matbordet när vi satt och åt frukost. Jag tror att de hade mycket ångest över att jag behövde se det jag såg. Jag hade också mycket ångest själv och mådde dåligt över det. Dels för att jag tyckte synd om mamma, men dels för att jag inte ens visste att det pågick, hur länge eller hur ofta. Jag visste ingenting. Jag borde ha vetat och jag borde ha gjort något åt det för länge sen, om jag bara visste! De bråkade ju ändå om ”hur de ska försörja barnen”, så det kändes som att det var mitt fel. Om inte jag fanns kanske de skulle haft råd och inte behövt bråka om det, då kanske mamma inte skulle bli slagen. Det kändes som att det var jag som var problemet. Jag la all skuld på mig själv. När jag trodde att det inte kunde bli värre, det var då helvetet började. Det riktiga helvetet. Jag hörde plötsligt höga smällar utanför huset och golvet började skaka. I nästa sekund hörde jag människor som skrek och sprang. Jag blev uppskrämd och undrade vad som försiggick. Vi sprang alla till fönstret och kollade ut för att se vad som hände. Det var rök, så mycket rök att jag knappt kunde se något. Jag såg skepnader i den smutsiga gråa röken som sprang hit och dit, vuxna som barn, de ropade och skrek. Nu hörde jag skottlossning. När röken hade klarnat upp en aning kunde jag se beväpnade män med kamouflagekläder. De höll upp sina pistoler som för att vara redo att avfyra dem. Jag förstod att det var krigsmän och till min fasa insåg jag vad som hände. ”De håller på att bomba byn, vi måste härifrån nu på en gång!” sa pappa med en skräckslagen blick. ”Vi kan ju inte gå ut dit!” sa mamma och pekade mot fönstret. ”Vi måste gömma oss och ta skydd”. Pappa kollade sig runt snabbt. ”Källaren!” ropade han. Nu var det bråttom. Precis när vi skulle springa ner till källaren och gömma oss stormade två soldater

182

in genom dörren. Vi blev alla skräckslagna. Mamma höll mig tätt intill sig och jag höll hårt i pappas arm. ”Skada oss inte, snälla! Ni kan få vad ni vill, ni kan få pengar!” skrek mamma i panik. Hon började gråta, vilket fick mig att göra samma sak. De struntade i vad hon sa och knuffade oss ur vägen. De gick in och började leta, förmodligen efter dyrbarheter. ”Vi har inga värdefulla saker, vi är fattiga!” sa pappa i hopp om att de skulle lämna oss i fred. De fortsatte att leta medan vi stod och väntade, rädda för att röra oss. Det gick inget vidare för dem, de hittade inget. Nu började de ta sönder saker. ”Nej! Sluta!” skrek mamma högt och tog några steg fram. ”Slu…” hon hann inte säga klart ordet innan hon blev skjuten i magen av en av soldaterna. Det kändes som att allt gick i slowmotion men samtidigt så snabbt. Jag skrek så högt som jag bara kunde. Soldaterna sprang ut och jag och pappa sprang snabbt fram till mamma. ”Mamma! Mamma!” skrek jag. Pappa hämtade en handduk och tryckte den mot magen så att blödningen skulle stoppa. ”Vi måste ner till källaren” sa han. Pappa bar mamma till källaren och jag följde med. När vi hade tagit oss dit la vi mamma på golvet. Jag höll hårt om hennes hand och grät tyst samtidigt som pappa försökte hålla henne vid medvetandet. Jag hoppades och bad att hon skulle överleva. Jag såg att hon hade svårt att andas och förstod innerst inne att hon inte skulle klara sig, men jag ville inte tänka så och försökte förtränga det. En kort stund senare tog mamma ett djupt sista andetag och jag såg hennes ögon slockna. ”Nej, nej, nej!” sa jag och brast ut i gråt. ”Mamma!” skrek jag och klappade på hennes kinder för att hon skulle vakna till, men det gjorde hon inte. Jag kollade upp på pappa, han såg helt tom ut. Han hade inga ansiktsuttryck som man kunde läsa av vad han kände. Jag kollade på mammas mage där hon blivit skjuten. Det var massor med blod och jag kunde se en liten bit av kulan, den var ganska djupt i magen. Då kom jag på en sak… bebisen! Mamma var ju gravid! Mitt hjärta krossades i två delar och jag visste att det aldrig skulle bli helt igen. Jag kröp ihop och grät. Mitt framtida syskon och min mamma hade dött och det kändes som att en del av mig också dog. Vi flydde till Sverige. Allt i byn i Syrien var förstört och många hade dött, så det fanns ingen anledning till att stanna. Vi var några av de få som klarade sig. Vi fick bo på en flyktingförläggning där det inte fanns mycket att göra. Jag hade inga vänner, jag var helt ensam. Tanken att jag aldrig skulle få se eller prata med mina vänner i Syrien igen och att de förmodligen var döda tog hårt på mig. Jag och pappa pratade nästan aldrig med varandra, det var som att jag inte kände honom längre. Ett tag senare efter att vi hade bott på flyktingförläggningen fick jag börja i skolan, men allt var så svårt. Det var svårt att lära sig språket, skolarbetet och att få vänner. Allt verkade omöjligt. Åren gick och det började gå bättre i skolan. Jag lärde mig sakta men säkert språket. Men ensamheten stannade fortfarande inombords och känslan av att jag var ensam i världen gick inte bort. Jag hade ingen livslust, för mycket hade hänt som gjorde att jag inte ville fortsätta; alla bråk jag har hört, se mamma bli misshandlad, vår by och allt vi ägde förstört och bombat, se pappa helt förstörd och speciellt mammas död. En sak visste jag säkert, det skulle aldrig bli bra igen. Jag vaknar ur mina tankar när jag kommer fram till min destination, bron. Det är helt tomt där och det enda jag kan höra är susningar från den kalla vinden. Mitt ansikte är blött efter alla tårar jag har fällt på min färd hit. Jag torkar bort de med min handflata. Sakta går jag fram till staketet och kollar ner, det är ganska högt. Jag har egentligen fobi för höga höjder, men just nu är jag inte rädd. Jag klättrar försiktigt över staketet, ställer mig med ryggen mot kanten och håller hårt i räcket. Om jag släpper nu, så ramlar jag ner, tänker jag. Mitt hjärta slår snabbt och jag är nervös. Ytterligare några tårar rinner nerför mina kinder, de sista tårarna. Samtidigt som jag känner sorg och smärta är jag lättad, för att strax tar det slut, snart är jag med mamma igen. Jag tittar mig omkring i den mörka vinternatten för att säkra mig att det inte finns någon i närheten. Plötsligt känner jag mig redo. Hjärtat slår som aldrig förr. Jag blundar och tar ett djupt andetag. Jag släpper taget om räcket och faller mot marken. Precis innan allt blir svart tänker jag: Nu ska jag och mamma återförenas.

Israa Ismail

187. älskade mamma

För ett par dagar sen satt vi hemma och pratade om alla de här minnena vi har tillsammans för hon visste att hon kanske inte skulle leva så mycket längre, men jag fattade inte att det var därför hon börja prata om det. – Allt händer så fort, jag minns det som igår när du var en liten skitunge och klättrade på mig, sa mamma med ett stort leende. Vi har varit här på det här äckliga, vita sjukhuset i kanske åtta timmar och jag har suttit här bredvid henne hela den här tiden. Egentligen vill inte doktorerna att jag ska sitta här för de vill inte att jag ska vara med om hon somnar in, men det vill jag. Jag kommer inte bli mindre ledsen bara för att jag inte är här, snarare tvärtom. Min mamma betyder allt för mig och jag tror inte att jag kommer klara mig utan henne. Jag kan prata om allt med henne och hon finns alltid där. Jag önskar bara att jag hade varit med henne mer än vad jag har varit. Jag brukar inte prata med henne om privata saker för jag vågar inte. Vi brukade alltid sitta tillsammans i soffan hemma på fredag och lördagskvällar men de gör vi inte längre. Jag ligger i mitt rum och är för mig själv istället för att vara med personen som jag inte har hemma hos mig längre. – Gråter du? Doktorn kom in i rummet. – Oj, jag såg dig inte, sa jag medan jag torkar tårarna i ögonen. Han börjar kolla på mamma och se hur hon andas och sånt och tittar på mig igen. – Jag hoppas att du är medveten om att det är en väldigt liten chans att din mamma kommer att överleva. Det var som att någon högg mig med en kniv i hjärtat och i magen. Jag börjar gråta igen och vill bara därifrån, så jag går. Jag går ut ur rummet och går runt där på det vita fula sjukhuset och gråter. Jag går till ett fönster som finns där på sjukhuset och kollar ut. Det är sol ute. Då börjar jag tänka på att om inte mamma hade blivit sämre och hade behövt åka in så hade vi kanske varit på vårt lilla berg ute på sjön. Jag känner att någon plötsligt tar tag i min axel och jag vänder mig om. – Hur är det? Det var pappa. Antagligen har han slutat jobbet eller så är det den där jävla känslokalla doktorn som har ringt honom. Jag vänder mig om och springer in i hans famn och kramar honom så hårt jag bara kan. – Doktorn berättade vad han sa till dig och det är ju inte omöjligt att hon kommer dö, säger pappa med tårarna i halsen. – Nej, jag vet, snyftar jag. Men de är ju inte så kul att han som ska vara så snäll ska säga så liksom, det fattar du väl eller?

– Du är väldigt lik din mor ska du veta, säger pappa – Sluta! Jag vill inte prata om mamma, säger jag och börjar springa därifrån. Jag vet det är väldigt omoget men jag klarar faktiskt inte av att höra att jag är lik henne. Jag springer mellan alla korridorer och springer in i massa personal. Jag springer ända tills jag har kommit ut ur sjukhuset, då stannar jag upp och sätter mig på marken och börjar gråta som jag aldrig har gjort förr. Jag sitter där en lång stund sen ser jag pappa stå framför mig. – Mamma har vaknat, säger han. Jag hoppar upp och börjar halvt springa upp till mamma. När jag kommer upp ser jag att ögonen är öppna och jag tror att jag ska explodera av lycka när jag ser henne. Jag går fram och sätter mig bredvid henne och tar tag i hennes hand. – Hej, säger jag med ett leende på läpparna. Men mamma svarar inte. Precis då kommer doktorn och pappa in i rummet. – Varför svarar hon inte mig? frågar jag med en orolig röst. – Nu är det så här, säger doktorn, att din mamma kommer dö. Jag är hemsk ledsen att jag måste säga det men det är tyvärr sanningen. Så det är dags för dig att säga hejdå till henne. – Hör hon vad jag säger då? frågar jag. – Jadå, det gör hon, men hon kanske inte svarar. Jag tittar på mamma som ligger där på sjukhussängen. På ett sätt kanske det var bäst för henne att hon dör så hon slipper känna den där smärtan hon har haft den senaste tiden, men för mig är det det värsta som kan hända. Jag vänder mig och kollar på pappa och då ser jag att han gråter. Jag kan inte minnas sist jag såg honom gråta. Så det gjorde ju inte saken bättre. Till slut lägger jag mig över henne och kramar henne.

NÄR LIVET BYTER RIKTNING

Min mamma har varit sjuk i flera år och nu sitter jag här bredvid henne på sjukhuset. Jag sitter här och tänker på alla fina minnen vi har tillsammans, för snart kanske allt är över. Våra finaste minnen vi har måste vara när hela familjen åkte ut med vår lilla båt varje sommar, vi trängde ihop oss alla fyra i den där lilla båten. Vi var med varandra dygnet runt och det är klart att man blev trötta på varann men vi hade samtidigt väldigt roligt tillsammans. Vi åkte också till Åland varje år. Därifrån har jag nästan för många minnen så jag kan inte komma på alla. Vi badade och mamma, jag och min storebror lekte alltid i vattnet tillsammans där. Mamma kastade oss, vi körde apan i mitten och massa annat.

– Jag älskar dig, mamma, och kommer alltid göra oavsett vad som händer. Jag kommer tänka på dig varje minut som går. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag sitter kvar och kramar mamma och känner att hon kramar tillbaka. Där står jag kvar i flera minuter och gråter medan jag kramar henne. När pappa ska säga hej då gråter jag nästan mer än när jag skulle göra det. Pappa och mamma hade känt varandra i 30 år. Jag vet helt ärligt inte vem som blir mest ledsen, jag eller pappa. Jag klarar inte av att höra vad pappa säger, så jag håller för öronen och det enda jag ser är tårar som rinner på både mammas och pappas kinder. Den här historien berättade mamma för mig när jag var liten och jag undrade vart min mormor var. Efter att hon berättade den här historien har jag inte vågat fråga mer om mormor för jag har varit rädd att hon skulle bli ledsen. När hon berättade allt det här kunde jag inte fatta att sånt här kunde hända på riktigt. Samma dag som hon berättade så frågade hon om jag ville följa med till kyrkogården, så vi gick dit. Det var känsligt för mamma, det märktes.

Linnéa Lövgren

183

annorlunda perspektiv

184

185

188. den sista färden Bilen Ceesay är ute och åker på E4:an, det är natt och det spöregnar ofantligt mycket. Det är inte så många bilar på vägen, klockan är 04:25 på morgonen. Ceesays ägare Alexander kan därför gasa lite extra och Ceesay tycker att det är extremt roligt när Alexander gör det. Nu när det spöregnar så känns det jätteuppfriskande med all vind och regn på motorhuven och taket. Fast Alexander tycker inte att det är lika roligt då han sitter ensam i bilen och inte har någon att snacka med. Dessutom funkar inte radion.

annorlunda perspektiv

Det är bara halvvägs kvar till Alexander och Ceesay är framme i Borlänge. Alexander längtar dit för hans föräldrar bor där som han inte träffat på evigheter. Efter en stund så börjar Ceesays belysning bli dålig så Alexander ser inte vägen lika bra, trots det fortsätter han köra i rask fart. Han tror inte det finns så många bilar på vägen. Plötsligt så börjar han höra flera bilar på vägen men han ser inte några. Alexander tror att han bara inbillar sig så han fortsätter åka utan och tänka på att sakta ner. Ceesays belysning blir bara sämre och sämre och till slut så funkar inte belysningen alls på Ceesay. Alexander vill stanna och försöka fixa belysningen men han tänker också att det inte alls är långt kvar så han fortsätter. Han tror inte att andra bilister kommer att vara en fara då det är rätt så sent på natten och de flesta är hemma och sover. Plötsligt så ser Alexander något svagt ljus långt framför bilen men återigen så tror han att han inbillar sig. Det lilla ljuset blir bara större och starkare. Till slut så är ljuset riktigt starkt och Alexander inser att det är en lastbil. Lastbilen har åkt in på fel fil och nu så kommer Ceesay och lastbilen mittemot varandra. Alexander är så trött så han hinner inte reagera och svänga, lastbilschauffören ser inte

Det började med att han blev tillverkad i en bilfabrik, och de personerna som tillverkade Ceesay vart jättefascinerade av hur vacker han var. Efter ett tag så förstod de som tillverkade Ceesay att han kunde tänka själv och då så gav de honom namnet Ceesay. Ceesay börjar också tänka på sin första åktur, det var med Alexander då också. Alexander körde jättelugnt och ville inte hamna i en olyckshändelse redan första gången han åkte med bilen. Ceesay tänker på första gången han körde över 200 km/h, det var det coolaste som Ceesay har gjort. Han tänker även på första gången han blev tagen av polisen, det var en sak som Ceesay helst ville glömma. Ceesay har ändå inte funnits så länge, han är bara modell 15 så därför har han inte så många minnen. Ceesay kommer på att han fortfarande lever och han nyss varit i en bilkrasch, men han börjar bli sömnig och Alexander ser helt livlös ut i förarsätet. Allt blir mörkare och mörkare för Ceesay och till slut är det kolsvart och han kan inte se någonting. Han hör sirener från långt håll och ljudet av sirenerna blir bara starkare och starkare.

Botan Sendi

189. eken på skolgården Jag hör motorsågen på andra sidan av skolgården. För varje dag som gått har ett träd fällts ner och nu är det inte många träd kvar. Det ligger väldigt många träd och grenar på andra sidan skolgården. Nu är jag väldigt orolig att det kommer bli jag. Jag har levt i 300 år och från början så var det ingen skola utan en hel skog. Snart kommer jag säkert se när mannen kommer mot mig och börjar såga ner mig. Nu blir nog sista gången jag ser barnen sparka fotboll på skolgården, som jag tyckt varit så kul, eller när dom varit vid mig och klättrat på mig. Ibland när jag sover på nätterna och någon kliver på mina ekollon som jag tappat på marken så brukar det låta väldigt mycket och då brukar jag vakna. Mitt bästa minne var när det inte var någon skola här utan det var många träd och faktiskt en hel skog. Det var lugnt och skönt och aldrig något ljud från bilar eller några människor som lät. På den tiden bodde en hel rådjursfamilj vid mig. Jag har också många bra minnen från när det blev en skolgård här som idag, som när barnen har varit ute på rasterna och sparkat boll. Det har sett så roligt ut. Mitt jobbigaste minne var när skolan byggdes, då lät alla maskiner väldigt högt och det tog lång tid att bygga skolan, maskinerna lät i många många dagar. En man kommer och parkerar sin gamla Volvo nära mig. Han går till bagageluckan och sätter på sig sina arbetskläder som är orangefärgade. Han tar ut stegen, går mot mig och sen lutar han stegen mot mig. Mannen går tillbaks till sin bil, sätter på sig sin hjälm som också är orange och hämtar motorsågen. Han går till stegen och klättrar upp i mig. Mannen försöker sätta igång motorsågen men det funkar inte. Han försöker flera gånger men sedan ger han

186

bilen Ceesay. BOOOM! Sedan så hör man bara ett stort brak. Fordonen kraschar och Alexander svimmar. Ceesay har ont, hela huven på bilen har tryckts in. Det har inte hänt något speciellt med lastbilen, chauffören åker iväg. Ceesay börjar ryka och de då han börjar förstå att han inte kommer klara sig och då tänker han på allt som har hänt honom:

upp. Han går ner från mig och går mot sin gamla Volvo. Mannen tar ut sin bensindunk. Han öppnar locket och häller bensin i motorsågen. Han går tillbaka till mig och klättrar upp igen. Han försöker starta motorsågen och den sätter igång på andra draget. Den låter väldigt högt och jag blir faktiskt lite rädd av ljudet när han lyckades starta den. Det luktar bensin och det luktar inte gott. Jag säger för mig själv ”nej nej nej nu kommer jag dö!”. Jag önskar jag kunde prata med mannen och säga att han ska låta mig vara och att jag inte vill dö. Jag önskar jag kunde putta stegen så att han ramlade och dog! Men det kan jag ju inte. Mannen kör med motorsågen och tar bort många grenar. Jag tänker ”yes” och blir glad för att han inte dödade mig, sekunderna efter så tänker jag helt tvärtom. Tänk om han bara tar grenarna nu och sen tar han hela mig. Han kanske tar hela mig efter sin korta trettio minuters lunch. Nu ligger det väldigt mycket grenar på marken. Mannen klättrar ned och går tillbaka till sin bil och tar ut sin matlåda och en stol. Han öppnar locket på matlådan, det är köttbullar och potatis med brunsås. Mannen äter upp all mat och lämnar matlådan i bilen. Det kommer en till man och frågar mannen i de orangefärgade kläderna- ”Kan du inte ta ner hela trädet för det är i vägen”. Jag kommer ihåg för ungefär tio år sedan då var det exakt som det är nu, att de bara tog lite grenar. Då tog de inte hela mig, men nu har väl många klagat på att jag är i vägen. Då hör jag mannen säga: ”Man inte får ta ner ekar, man kan bli polisanmäld om man ta ner en ek”. Gissa om jag jublade inombords?

Gustav Johansson

190. ihålig Hon gillade verkligen att vara med mig, och jag älskade att vara med henne. Hon steg av gungan och började klättra upp för mig. Sandalerna skrapade bort träflisor som regnade ner på marken. Hon fyllde mig med glädje när jag hörde hennes mäktiga Tarzanvrål däruppe i min trädkrona, som om hon kunde ta tag i molnen och äta dem som sockervadd. Föräldrarna bad henne komma ner fast hon vägrade. Efter en stund, när de lyckats övertala henne, så började hon klättra ner. Då hände det, ner föll hon från mig, som om jag tappat greppet om henne. Meter efter meter ökade hastigheten av fallet. Pappan släppte genast hastigt picknickkorgen i hopp om att fånga henne. Fast det var försent. Med benet först så landade hon med en rejäl smäll. Pappan plockade upp sitt barn, sprang iväg snabbt till bilen. Och den åkte iväg snabbare än jag någonsin sett en bil åka. Där var jag, ena sekunden var jag den gladaste varelsen i världen, fast nu stod jag här ensam bara med mina egna tankar om vad som nyss hänt. Det var mitt fel alltihop, kommer jag ihåg jag tänkte. Alla mina positiva tankar försvann som om de aldrig varit där från första början, och sorgen fyllde mig. Jag börjar bli gammal, mitt liv närmade sig ett slut, men inte därför jag blev för gammal. De kommer att hugga ner mig och något viktigare än mig, som en parkering, skulle istället byggas över mig. Först blev jag mycket sorgsen att jag skulle dö, försvinna. Fast då påmindes jag om att det enda som jag älskade i det här livet var nu försvunnet och utan det, var det inget liv värt att leva. Det

var hon som jag själv skadade. Jag minns inte när jag senast såg henne. Min tidsuppfattning efter alla dessa år mycket dålig. Mina sista minuter närmade sig när de förberedde verktygen. Och det var då jag hörde det. Ett rassligt ljud av hjul närmade sig mig och en tant i rullstol stannade framför mig. Hon var mycket gammal, hennes assistent som puttade vagnen kollade frågande på gamlingen, och då sa hon tanten med en skrapig röst: – Kan inte du hjälpa mig upp på den där gungan? – Är inte du lite för gammal för det? – Det må jag vara, fast det där trädet och jag har historia tillsammans, det är min vän. Hon satte sig försiktigt, och hennes skrynkliga händer slöt sig runt repen. Med det ena benet svingade hon fram och tillbaks för att ge gungan fart och det andra benet var still. Hon började skratta, fnissa lite smått, och jag har inte varit så glad på länge. Att se någon så glad får mig att må helt fantastiskt. Jag visste inte vem personen var, men det spelar ingen roll för mig. Det viktigaste var att jag spenderade min sista stund i glädje. Och precis efter jag tänkte detta så bad männen med yxorna henne att gå av gungan. Med sin ömma kropp satte hon sig sedan försiktigt i rullstolen igen, och sedan började hon åka iväg. Och det var då som jag förstod. Det var hon, den som jag älskat hela mitt liv, hon som gav mitt liv mening. Allt kom som en chock när jag insåg det, jag ville bara tacka henne på något sätt för allt hon har betytt för mig. Fast det var försent. Hon vände sig om, log mot mig länge. Sedan bröts vår kontakt av yxbladet.

Filip Bartos

191. nedsågade Årets sista löv faller mot marken. Varför kan de inte sitta kvar? Det är jättekallt att stå utomhus hela hösten och vintern utan några löv. Jag har stått här varje vinter i 200 år och det är FAN inte kul! Dessutom kan inte familjen tycka om att kratta tusentals löv varje år. I alla fall inte grannen, jag brukar höra hur han klagar år efter år. Men ändå krattar han ihop löven själv, trots att familjen här erbjuder sig att kratta. Jag förstår inte hur han tänker. Det är gratis arbetskraft liksom. Vänta lite nu! Varför åker en vit skåpbil upp på uppfarten? Vilka är det där? Vad har de här att göra? Och varför är det en stor bild på två motorsågar på sidan?! Det här känns inte bra. Jag vet att jag klagar på att det är kallt på vintrarna men det betyder inte att jag vill dö! Gruset knastrar när de går mot trappan. Deras speciella skor, med spikar, låter högt mot trätrappan. De ringer på klockan och mamman i huset öppnar. Jag hör att de hälsar på varandra och börjar prata om något annat. Jävla idioter till familj som bor i det här huset. Vad har jag gjort dem som gör att de vill såga ner mig? Jag har förvisso lövat ner hela deras framsida varje år men deras son har ju älskat att hoppa i lövhögarna. Och jag har ju sett hur roligt de har haft när de har krattat tillsammans. Inte de senaste åren när killen har blivit äldre men förr. Medan de pratar ploppar några tillbakablickar upp på mitt långa, stilla men ändå roliga liv. Jag kommer ihåg hur det var när jag började växa. Hur det var en enda stor skog. Jag kommer ihåg att det var helt lugnt och stilla. Inga träd som sågades ned, inga byggnader som stod överallt och inga fordon som lät förjävligt. Det var en fridfull skog där familjer kom med sina barn och lekte. Jag kommer ihåg hur galen jag var i druvsockret som skapades i mig. Det var så gott! Men jag gillade det för mycket så det var knappt att jag klarade vissa vintrar. Så jag fick sluta att proppa i mig det. Jag vet att jag tyckte att de första åren

annorlunda perspektiv

*Knarr knarr* lät det i mina grenar när hon började få fart. Med massor av fart sträckte hon ut sin korta arm för att rycka bort ett par löv från min gren. Hennes höga ljusa skratt förde liv i mig.

var så tråkiga. Jag hade ingenting att göra. Men med åren började jag vänja mig och började förstå att jag kommer stå här i flera hundra år, så jag slutade klaga. Jag brukade prata med träden i närheten. Vi hade det väldigt trevligt. Vi brukade skratta åt alla människor som trodde att de kunde prata med oss. Och jag minns hur mysigt, och väldigt konstigt, det var med alla kramar vi fick från människor. De mådde av någon anledning bättre av det. Jag förstår inte hur det fungerar men på något sätt så mådde de bättre av det. De står fortfarande och pratar. Kan de inte sluta prata och bara hugga ner mig? Bara få det gjort liksom. Jag vill inte stå här, och tänka på att bli nedsågad, hela dagen. Snälla! Sedan kommer de hemska minnena fram. Jag minns hur jag såg träd efter träd huggas ner. Jag hörde massvis med skrik varje dag och var rädd för att själv bli nedhuggen. Jag tänkte varje morgon att det här kan vara min sista dag. Men av någon anledning valde de att ha kvar mig. Jag undrar varför. Varför hugger de ner nästan alla träd i närheten av mig men låter mig stå kvar? Jag är förvisso glad över att de gjorde det men jag saknar också de andra träden. Sedan började människorna bygga massa hus och andra byggnader, och helt plötsligt var den fridfulla skogen som jag hade växt upp i, borta. Nu är jag tillbaka till samma rädsla som när skogen höggs ner. Och med tanken att det här är min sista dag. De står fortfarande och pratar. Men vafan! Kan de aldrig sluta prata? De diskuterar säkert hur de ska hugga ned mig så att ingenting går sönder och vad de ska göra med alla mina grenar. Men som tur är, har alla hemska minnen fått mig att bli mer “vuxen”, som människorna säger, och blivit mer tacksam över att jag fick

187

leva, även fast jag fryser som en galning vinter efter vinter. Men ändå så drömmer jag ibland mardrömmar om hur jag själv sågas ner och vaknar sedan av att jag hör sirener från vägen. Men jag kommer inte vara mesig och skrika. Jag har alltid vetat att någon gång kommer det att vara min tur att bli nedsågad och varit livrädd för det, men det skulle ju hända någon gång och den gången är nu. Men ändå känns det läskigt när jag ser mig själv liggandes i massa bitar överallt på tomten. Jag ser hur familjen sågar ut vedklabbar av stammen och hur familj efter familj kommer och hämtar påsar med ved. Jag ryser så mycket att ekollonen ramlar ner. Nu! Nu har de slutat prata. Jag ser hur sågmännen går mot skåpbilen och tar fram varsin motorsåg och några andra redskap. De går mot mig. De mumlar något till varandra. För att jävlas lite släpper jag några ekollon i huvudet på dem. Haha! De går fram till mig och den ena känner på mig. Hade jag haft en sådan där mun som människor har så hade jag bitit handen av honom.

- Vilket maffigt träd! säger han. - Visst är det! svarar mamman. - Det är tur att vi inte ska såga ned det här. Vänta lite här. Sa han att de INTE ska såga ner mig? Det kan inte vara sant. De fortsätter mot baksidan. Jag tror inte mina ögon. De ska inte såga ner mig. Jag hör knarrande grenar när de klättrar upp i några andra träd och ser sedan när de är uppe i trädkronorna. Jag hör motorsågarna startas. Sedan hörs två skrik. Människorna kan inte höra det, tror jag, men det är väldigt jobbigt för mig. Ända sedan husen byggdes har tallen och björken på baksidan varit nästan de enda jag har pratat med. Det är sorgligt men jag får i alla fall leva ett tag till. Det är ändå bra, tycker åtminstone jag.

Hugo Kindborn

annorlunda perspektiv

192. hur svåra tider blir bättre *Kurr* min mage värker för att jag är så hungrig. Det är bara en kvart kvar tills vi är framme vid affären och det gör mig glad för att då kommer jag att få mat. Jag börjar fantisera om vad min favoritmåltid är, jag vet inte hur men jag börjar tänka på hur det var när jag var yngre. Hur jag blev borttagen från min mamma och mina syskon vid tidig ålder och allt som hände efter det. Jag kollar ut ur bagageluckan och ser alla bilarna bakom oss. Bilarna påminner mig om vad jag har gjort. När jag blev borttagen från min familj så fick jag flytta in hos två föräldrar och deras son Noah. Noah blev min bästa vän och vi älskade varandra oändligt mycket. Det som gjorde honom speciell var att han tog sig tid till att lära mig apport, vacker tass och olika hundtricks. Vi hade det bra fram tills en dag. Vi var ute på en långpromenad med hans föräldrar. Jag bestämde mig för att jag ville busa lite med Noah så jag sprang över en bilväg utan att kolla mig för och Noah följde efter. *KURR* min mage kurrar ännu högre nu. Det är bara några få minuter tills vi kommer hem och jag får mat. Jag längtar verkligen efter min hundmat. *PANG* Vad var det? tänker jag. Jag hinner inte tänka så mycket mer förrän mina tankar blir avbrutna. – Vad var det? hör jag min matte säga. – Det var något bakom oss, säger min husse. – Men ska vi inte stanna och se efter? – Det behövs inte, det var så många bilar bakom oss och jag såg att några stannade. Jag såg vad som hände. Det var en bil som körde på ett rådjur. Jag tror att rådjuret klarade sig som tur var. Efter att bilen krockade med rådjuret så kom det upp i min hjärna vad som hände när Noah sprang över bilvägen efter mig. Allt gick så fort. Noah sprang över bilvägen och det kom en bil som inte hann stanna. Bilen körde på Noah och han klarade sig inte. Jag vet att det inte var mitt fel men Noahs föräldrar fick mig att tro att det var mitt fel. – Vad fan är det med dagens bilister! hör jag att min husse skriker. Samtidigt som han skriker det börjar hans dotter gråta. Hon är bara fem år men ibland kan hon bete sig som om hon är en liten bebis. – Sluta gråt! säger min matte högt och bestämt och då blir det helt knäpptyst i bilen. Jag mår dåligt av att de småtjafsar ibland. Jag har varit med om värre men så fort det är något litet så får jag ont i mitt hjärta. Det händer

188

nu. Mitt hjärta värker. Jag vet att det bara är inbillning men för mig känns det verkligen som att hjärtat går i tusen bitar. Jag har känt så förut. Jag kände så speciellt när vi fick beskedet att Noah inte gick att rädda. Jag har varit hjärtekrossad ända sen dess. Vissa dagar går bra men vissa sämre. *Kurr* min mage fortsätter att kurra och jag börjar bli irriterad. Det värsta jag vet är när man är hungrig. Jag kan hålla ut längre än andra och jag börjar tänka nu. Mina tankar går bara runt och runt om mat och om att vara hungrig och så börjar jag tänka på när jag var hungrig konstant. Jag blev svält. Jag förstod inte riktigt varför jag blev det. Allt började med Noahs död. Jag blev klandrad för hans död och jag slutade få mat och vatten. Allt det gjorde mig svag och det var inte nog med det. Så fort jag inte lydde eller gjorde något fel så blev jag slagen. Jag hade inga muskler då så att så fort jag blev slagen ramlade jag ihop och orkade inte resa på mig. Jag visste att jag inte kunde stanna och jag var tvungen att ge mig av. *handbromsen gnisslar* Nu är vi äntligen hemma. Jag springer in i huset och ser att min matskål är fylld med mat. Det doftar ljuvligt. Jag äter min mat och dricker mitt vatten och tänker att jag har det perfekt just nu. Jag börjar tänka tillbaka på hur jag fick det så bra som jag har det nu. Jag tänker på hur det kändes när jag gav mig av. Det kändes underbart, som om mitt liv började om på nytt. Den underbara känslan höll inte så länge för det mörknade rätt så fort. Jag visste inte vart jag var, jag frös och jag hade ingen ork alls. Jag minns att jag gick förbi en busstation, sen så ramlade jag ihop och det nästa jag minns är att jag hade en liten flicka över mig. Jag kommer ihåg hur hon tjatade på sin pappa om jag kunde få stanna hos dem och om jag kunde bli hennes hund. Hon fick nästan som hon ville. Jag fick stanna men jag blev hela familjens hund och inte bara hennes för hon var för liten för det ansvaret. Nu är allting bra men det enda som saknas är Noah. Jag önskar att Noah hade varit här idag men det finns inget jag kan göra åt saken. Det jag kan göra är att inte glömma bort honom genom att drömma och tänka på honom. Det gör jag hela tiden. Jag slutar aldrig tänka på honom. Han kommer fortfarande vara min bästa vän.

Selma Bektasevic

193. när allt var sämst, blev allt bättre

Jag ser tillbaka på hur kul vi har haft det. När vi satte upp gungan i en av mina armar. För barnen i familjen ville ha en gunga, då valde de mig att sätta upp den i, istället för i någon av mina vänners armar. Eller när de hängde upp julgranskulor och glitter i mina armar och hur fin jag blev. Det var min bästa jul jag någonsin har haft. Jag har så många bra minnen med den familjen. Det skulle nog ta ett bra tag att berätta allt roligt vi gjort så jag berättar bara lite. Men det som gjorde mig mest glad var att de alltid tog hand om mig och vattnade mig. Så jag alltid skulle må bra. Jag gjorde också allt jag kunde för att de skulle må bra.

Jag börjar tänka på dåliga saker igen. Jag tror att det beror på att jag rädd för att ligga här på flaket. Så jag tänker tillbaka på mina kompisar och hur de bara försvann från mig och hemmet där min familj bodde. Tänker på om jag ska till pappersfabriken som pappan i familjen jobbade på eller om jag ska planteras i en park med förhoppningsvis samma arter som mig. Det finns ett alternativ till men det tror jag inte kommer hända, men man vet aldrig. Det är att jag kommer tillbaka till familjen. Men nu är vi här i nuet. Jag har hört att jag ska bli flyttad någon annanstans. Vet inte vart, vet inte hur. Jag känner hur det luktar lite sågspån här inne i skogen. Jag undrar varför. Men sedan får jag upp en tanke i huvudet och kommer ihåg att pappan i familjen sa att de skulle åka någonstans och att jag skulle bli flyttad härifrån och kommer att hamna någon annanstans. Jag tänker bara på vart vi ska och inte mer på sågspånslukten. Jag känner mig så himla glad för allt vi gjort, så det är det enda jag tänker på nu. Känner helt plötsligt hur något tar tag runt hela min kropp och släpar mig en bit. Sedan hur jag blir upplyft av något stort och brett som lyfter upp mig på ett flak. Jag hinner se att det är ett lastbilsflak som jag ligger på. Lastbilen stannar tvärt och jag öppnar ögonen och kollar runt, försöker känna igen mig men ser inte vart vi är. Jag hör röster och hör hur dem pratar om mig. Jag känner lukter ifrån samma arter som mig. Känner att något greppar tag med en klo runt mig och lyfter av mig. Det är en kille som kör gripklon som jag hinner se strax innan jag läggs ner på marken. Sedan blir jag upplyft igen och sätts ner i ett stort hål. Känner kall jord på mina rötter och hur någon ger mig en kram.

Felicia Damberg Loord

194. saknar dig Efter så lång tid har jag äntligen fått en ny vän. Det var så länge sedan jag hade någon som gillade mig. Så länge sedan jag hade en vän, en vän som dig. Emma jag saknar dig. Jag saknar vår vänskap, men vi växte ifrån varandra. Tror du att vi fortfarande hade kunnat vara vänner? Om vi hållit ihop tror du att vi fortfarande skulle vara med varandra än idag? Minns du hur vi först träffades? Jag gör det. Du och din pappa gick in på leksaksaffären på din födelsedag, den 1 juli. Han ville att du skulle få välja present själv, något du verkligen önskade dig. Där inne hittade du mig, jag satt helt ensam där bland alla leksaker och jag önskade att jag hade en vän. Den dagen fick du och jag det vi båda önskade oss (mest av allt), en vän, en bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans, vi gick med varandra till skolan, vi var med varandra efter skolan. Det var du och jag för alltid. Eller det var vad jag trodde. Vi var mindre med varandra, vi gick fortfarande till skolan tillsammans men på vägen dit pratade vi knappt längre och efter skolan så var vi sällan med varandra. Dagarna fortsatte så och du började vara sorgsen och nere varje dag, några gånger så grät du till och med. Du pratade knappt med mig om vad som hänt och varför du var ledsen. Men en dag så berättade du allt för mig, varför du var ledsen, vad som hade hänt. Du berättade om dina föräldrar, hur de bråkade varje dag och sällan kom överens. Det blev bara värre för varje dag som gick. Dina föräldrar bråkade mer och mer. Varje gång de bråkade stängde du in dig på ditt rum och vi pratade med varandra i en evighet. Vi blev nära vänner igen tills den där morgonen då allt var tyst. Det var inget klagande, inget bråkande, inget, det var helt tyst. Efter den morgonen förändrades allt. Varannan vecka skulle du flytta mellan dina föräldrar. Du var noga med att det skulle vara varannan vecka, du ville inte vara mer eller mindre hos någon av dem. Du ville vara hos båda lika mycket. Det

annorlunda perspektiv

Jag ligger på en lastbil på väg någonstans, vet inte vart. Jag tänker på vad som kommer att hända, kommer jag att leva ett par år till eller bara dö här och nu på flaket. Jag är så rädd att jag inte vill se vad som händer så jag blundar hela vägen. Hoppas på att det ska bli bättre om jag blundar. Vart vi än ska så känns det bara konstigt att ligga fastspänd här på flaket. Jag tänker iallafall på positiva saker som vi har gjort tillsammans för att försöka må lite bättre. Det går lite bättre om man tänker på något som man tyckt varit roligt eller någon man tycker om. Så jag tänker på familjen och allt vi gjort. Jag börjar tänka tillbaka på när jag blev planterad här för 150 år sedan av min familj. Jag är så tacksam att de hittade mig och planterade ner mig här på landet. Jag älskade dem så himla mycket och jag var så älskad av dem. De gav mig näring och vatten så att jag skulle kunna växa mig stor och stark. Det första jag la märke till när jag kom hit var att det är en så himla fin utsikt över berg och hav. De bodde i ett stort hus vid vattnet. Men de lämnade mig. Jag kan inte förstå att de lämnade mig. Jag blev lämnad av dem sedan en vecka tillbaka och jag trodde de skulle komma tillbaka till mig, men det har de inte gjort ännu. Jag känner mig lite sorgsen för att jag kanske aldrig mer kommer att få se dem igen.

blev svårt och du kände dig ensam men du hade ju fortfarande mig. Jag försökte finnas där för dig, men du ville inte vara med någon. Inte ens mig, din bästa vän. Ännu en gång var vi knappt med varandra. Vi växte ifrån varandra. I många år blev du mobbad. Jag ville göra något åt det, men jag var för rädd. Vad kan lilla jag göra mot mobbarna, de var många fler än mig. Du var ledsen varje dag och jag försökte trösta dig, men du bara gick ifrån. Du klarade till slut inte mer. Du bytte skola och förändrades, du skaffade nya vänner och vi var inte med varandra alls. Jag kände mig ensam och lämnad. Jag saknar dig, Emma. Men jag var glad att du inte var mobbad längre, att du mådde bättre och hade nya vänner. Precis som jag. Min nya vän heter Liam, han är väldigt lik dig, Emma. Vi har blivit lika goda vänner som du och jag var en gång i tiden. Jag har dig att tacka för det, utan dig skulle vi inte vara vänner, utan dig skulle jag fortfarande vara helt ensam. Så tack Emma, för att du tog fram den gamla lådan du glömt bort, för att du tog upp mig, gav mig en sista kram innan du gav mig till din son Liam. Vi är bästa vänner nu. Han tar med mig till skolan som du brukade göra, han kramar och pratar med mig precis som du. Jag har en ny bästa vän, men jag saknar fortfarande dig och vår vänskap. Du kommer alltid att finnas kvar i mitt luddiga hjärta, jag kommer aldrig att glömma dig. Och jag hoppas att du aldrig glömmer mig, att du aldrig glömmer din älskade lilla teddybjörn, som du köpte med din pappa när du fyllde fem den 1 juli. Jag glömmer dig aldrig Emma. Kram, din gamle vän /Teddy

Amanda Gustafsson

189

195. slut på fem minuter Jag tittar mig runt och börjar tänka på alla minnen jag har, på allt jag har sett. Jag börjar främst och tänka på den tiden då jag växte upp när det bara var träd runt omkring mig och inte massa gigantiska betongbyggnader och bilar överallt. Världen var så fridfull på den tiden och det fanns inte massor av gaser och annat skit som det finns nu för tiden. De där utsläppen dödar mig och mina vänner men det verkar inte människorna förstå. Men jag känner ändå att jag har haft ett händelserikt liv.

annorlunda perspektiv

En rolig händelse som hände när jag fyllde hundra år var att jag såg den första bilen rulla fram på det nykrattade gruset precis under mig och hur alla olika människor från hela världen stod på sidan och jublade. Först så tänkte jag på var det var för liten manick som rörde sig där på marken i en sån urusel fart, man kunde ju gå om den om man så ville. Så jag tänkte ju att människorna var lite fåniga när de stod och jublade och skrek glädjerop åt den där tråkiga saken som det också verkade vara något fel på för den stannade nästan var tionde meter och sedan behövde tre människor försöka sätta igång den och jag tänkte att det var en av de sämsta uppfinningarna jag har sett hittills. Men nu på senare till förstod jag ju att det var den första bilen och att det inte var sådär jättekonstigt att de var så glada. Nu ser jag hur människorna i orange västarna kommer med bilen mot mig och hur de går ut från bilen och håller i sina maskiner. Det gör så ont när de sågar i oss. Jag börjar känna lukten av bensin och jag vet att det snart är dags. Jag hör ljudet när motorsågarna sätts igång och nu börjar de såga i min kompis bredvid mig och jag känner hur jag börjar svettas när jag tänker på att det är jag som är den nästa, att trehundra år snart är över på fem minuter. Mina tankar försvinner bort och jag börjar tänka på att det kan vara rätt skönt att bara bli nedhuggen, jag har ju trots allt stått här ganska så länge och det känns som ett meningslöst liv att bara stå här på en plats helt stilla i trehundra och inte göra någonting hela dagarna men “livet är inte alltid rättvist” har jag hört från massa mammor och pappor som gått förbi och jag håller helt med om den punkten. DUNS! säger det och jag blir livrädd och tittar och åt sidan och där ligger Per, en av mina närmaste vänner på marken helt stilla. Jag ser hur männen går mot mig och jag blir livrädd och försöker springa därifrån men den tanken försvinner snabbt när jag kommer på att jag sitter fast i marken, typiskt. Nu sågar de i mig, tänker jag, jag förbereder mig på att få in en såg i min kropp och jag spänner mig så hårt som jag kan och jag hör hur de startar sågen och nu händer det. Jag känner inget, borde jag inte känna någonting när de sågar i mig, tänker jag för mig själv. Samtidigt som jag tänker på det,

kommer den fasansfulla smärtan av en såg in i kroppen och jag ryser. Jag får panik och försöker röra mig, svänga fram och tillbaka men inget händer. Sågen gör bara ondare och ondare ju längre in den kommer i kroppen. Alla mina barndomsminnen susar förbi i huvudet och jag försöker få fast något minne som betyder lite extra men det går inte för att jag har sån panik. Jag känner hur de vassa kanterna på sågen skär igenom mig och plötsligt stannar sågen och jag känner hur ostabil jag har blivit efter sågningen och det känns som jag kan ramla i vilken sekund som helst. Men nu går männen bort från mig tillbaka till sin bil och jag undrar om de ska lämna mig såhär. Men sedan ser jag att de bara ska hämta mer bensin till sin motorsåg. Jag ser att de hämtar dunken och är på väg tillbaka men jag hinner få fram en tanke. Det hände för ungefär femtio år sen när Sofia, en kompis några meter ifrån mig, blev nedhuggen och ramlade på de personerna som högg ner henne. De dog ju då och jag funderar på att försöka göra samma sak för att hämnas på att de hugger ner mig och mina vänner och släkt. Men samtidigt tänker jag på att det är deras jobb och att de får betalt för det de gör. Så de kan ju inte rå för att de hugger ner just mig och min släkt men man blir ju ändå lite irriterad för jag kan ju inte göra någonting för att stoppa dem. Men till slut efter allt intensivt tänkande går nog mina tankar åt det hållet att jag inte ska göra något motstånd och bara låta de hugga ner mig. Jag ser att de kommer tillbaka och efter att de hällt i den nya bensinen hör jag när motorsågen startar och sen bär det av igen. Mina kroppsdelar flyger ut alla olika håll och jag känner hur min kroppsvätska rinner ut ur kroppen. Jag tittar ner mot arbetarna och ser att de snart är igenom. Jag känner att jag börjar luta mer och mer åt vänster och jag börjar tänka på mina föräldrar, min mamma Gunell och min pappa Erik som dog för många år sen. Jag får minnen från mina första år och vad de lärde mig, hur man tar åt sig vätska från marken, hur man tar till sig solen och saker man ska akta sig för. Precis när jag börjar tänka på min syster känner jag hur jag tappar fästet och bara faller ner på marken. Väl på marken ser jag och känner grenarna och den sunkiga leran men när människorna börjar såga bort mina armar då slocknar det för mig. Slut. Alla klasskamrater ställer sig upp och klappar och jag rodnar, läraren jublar och säger att det är en av de bästa novellerna hon har hört och jag blir alldeles varm i kroppen. Jag tar bort min dator från katedern och går och sätter mig på min plats och mina tankar tar mig tillbaka på den tiden då jag var barn.

Gabriel Sandberg

196. trädet Jag ser en skogsmaskin lite längre bort som sågar ner en massa träd, Jag blir livrädd. Träden som jag sett hela mitt liv sågas nu ner och fraktas iväg. Nu närmar sig maskinen ännu mer. Det känns så konstigt att se sina gamla vänner som man har pratat med hela sitt liv bli nedsågade. Det är en solig höstmorgon med vackra färger från höstlöven och fukten som hänger i luften. För länge sedan var det här bara en djup skog, men nu finns en stor väg och ett bostadsområde med många stora villor precis framför mig. Jag har haft en väldigt lugn uppväxt, det händer bara några få saker om året. Jag började gro här för omkring 500 år sedan, Det är svårt att hålla koll på exakt hur många år det gått när jag bara står här. I

190

början växte jag väldigt fort men nu växer jag knappt alls, men jag är en av de största tallarna i den här skogen. Det är nog inte så många som lagt märke till mig egentligen. Vem ser ett träd bland så många? Men jag ser och hör allting. Jag kommer att tänka på alla de gånger jag sett lustiga saker under mina drygt 500 år som jag levt. En sak jag såg för drygt 200 år sedan var att någon gubbe höll på att testa något nytt sprängämne på berget precis framför mig. Det small otroligt högt, det var första gången jag hört något låta så högt. Han höll på att testa den i flera veckor och det blev bara högre och högre smällar. Jag fick så ont i öronen efter några smällar så att jag trodde alla grenar skulle ramla av. Några år senare var dynamiten som den där gubben testade precis framför mig en världsrevolution.

Eller den där gången jag såg den första bilen rulla på vägen framför mig som då bara var en liten grusväg. Jag minns att jag tyckte att den såg väldigt märklig ut eftersom att jag aldrig hade sett något liknande innan, och den gick mycket fortare än en häst. Jag visste inte då vad det var för något och jag visste inte heller att den skulle bli väldigt känd några år efter och att nästan alla skulle äga en bil. Jag ser mannen i skogsmaskinen kliva ut och gå mot en annan man som står och kollar mot mig. De står och pratar ganska länge och jag ser att de pekar mot mitt håll flera gånger. Efter några minuter går mannen tillbaka in i skogsmaskinen och fortsätter att fälla träd i riktning mot mig.

Några minuter senare är den läskiga maskinen väldigt nära mig och håller på att såga ner träden bredvid mig. Rädslan är obeskrivlig, bara ljudet från sågen som går genom de andra träden gör mig iskall. Beredd på att jag ska känna sågen gå igenom min stam står jag här med slutna ögon och bara väntar. Men jag känner aldrig någon såg, jag väntar lite till, jag känner ingenting till slut öppnar jag ögonen och ser att skogsmaskinen har vänt och åker tillbaka dit den kom från. Det känns helt overkligt att jag klarade mig.

Oskar Lindén

197. trädets sista stund De har sågat ner alla träd bredvid mig och jag är ett av de hundratals träden som finns kvar här i Stenkullaskolan. De började ta ner några träd på andra sidan skolan för sex månader sen, och nu har de kommit hit, hit för att döda oss. De tar ner ungefär tjugo träd varje vecka. Förra veckan slog de deras rekord och tog ner över sextio träd. Först var det tusentals träd men nu är de bara hundratals kvar. Efter bara några månader eller veckor kommer det att inte finnas några träd längre. De kör mot mig och två stora kraftiga män stiger ut från skåpbilen. Jaha, det här kommer att ta väldigt lång tid, sa en av männen. Ja, skit också, sa den ena. Skulle du kunna hämta den största motorsågen från bakluckan är du snäll, frågade mannen. Ja, visst jag gör det direkt, svarade ena mannen. Tack! sa mannen. En av männen går till bakluckan och hämtar en stor, kraftfull motorsåg som de ska döda mig med. Det tar ungefär femton minuter för de att såga ner ett träd men nu kommer det nog att ta ungefär 45 minuter eftersom att jag är en av Sveriges största träd. De tar motorsågen och börjar såga på mig. Nu har jag bara 45 minuter på mig innan jag dör, 45 av mina bästa minnen. Ett av mina bästa minnen var innan de började döda oss, då var de fridfullt. Jag kommer ihåg när hela området var fyllt av tusentals träd innan skolan byggdes upp. Undra vad de kommer bygga upp den här gången, säkert en töntig fotbollsplan, barnen i skolan har tjatat om det. Jag vet inte varför de gör så här mot oss, ersätter oss mot ett fotbollsplan. Jag saknar mina vänner jättemycket, mina vänner som jag har växt upp med och har känt sedan jag föddes. Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Hur kan vi vara mindre värda än ett fotbollsplan? Vi producerar ju syre så att människorna kan leva och det här är vad vi får tillbaka, vi blir nedsågade för att sedan bli till föremål eller ved. De dödar oss för att sedan använda oss till att tillverka föremål eller

elda upp oss i brasor för att få värme. Nu har tio minuter gått och de har kommit halvvägs. De går till skåpbilen och tar en varsin macka och tuggar i sig, sen tar en av männen en cigg och röker medan den andra går till skolan för att gå på toa. Efter ungefär tio minuters tar männen sin stora såg och fortsätter såga på mig. Det är inte långt innan jag dör, innan jag blir till fotbollsbänkar. Vad är meningen med livet om man inte får leva i fred? Tänk om människorna skulle kunna höra oss då skulle vi inte ha drabbats lika mycket. Jag fattar inte hur de kan göra så mot oss efter allt vi har gjort. Utan oss skulle de inte ens leva, för att det är av oss de får syre, hade inte vi funnits då hade inte djuren eller människorna heller funnits. Nu är det inte så långt kvar innan jag dör, jag hoppas att jag hamnar i ett bra ställe, på ett fridfullt ställe, där man kan få vara i fred. Det börjar ryka, jag tittar ner mot männen och ser att det börjar ryka från den stora motorsågen. En av männen blir rädd och springer till skåpbilen och gömmer sig bakom den. Och den andra försöker hålla sig lugn och försöker dra loss motorsågen från mig. Skynda dig, du vet själv att du inte kommer att lyckas, säger mannen som gömde sig. Kom och hjälp mig istället för att gömma dig, säger den andra. Är du dum, vill du ta självmord eller? Vi kommer aldrig att lyckas, kom nu så drar vi innan det blir värre, sa mannen som gömde sig. Visst då, men vi måste ju åka långt då eftersom att hela skogen kommer att brinna upp, säger mannen.

annorlunda perspektiv

Två män kör in i Stenkullaskolan med en vit skåpbil, och på skåpbilen står det med stor text, ”TRÄDFÄLLNING24”. Undra vad de ska göra här. Vänta det är ju de där mördarna som brukar komma hit varje vecka för att fälla ner träd. Och nu är det dags, dags för mig att dö.

Båda männen sätter sig i bilen och åker iväg med full fart. Motorsågen fortsätter att brinna. Hela skogen fylls av rök och två brandbilar anländer. Sex brandmän går ut ur brandbilarna och börjar spruta vatten på mig och några andra träd som brinner. Jag är rädd, rädd för att dö, jag vill inte dö. Jag har inte levt ett långt liv, jag har stått här i skogen i bara 246 år. En av brandmännen säger att de inte kommer att hinna rädda mig. Så jag bestämmer mig för att blunda och aldrig öppna ögonen igen.

Saleh Ayoub

191

198. trädtopparna Det var mörkt, kallt och det kändes som han hade varit inne i puppan i flera månader. Han var så exalterad över att få bli en fjäril och kunna få se den gröna skogen med alla träden som var så höga att han inte kunde se trädkronorna, nu skulle han äntligen kunna ta sig till toppen. Men han kunde inte röra sig i puppan och det var väldigt jobbigt och det blev bara värre och värre ju längre han låg där. Allt han kunde göra var att leka med tanken, men det kunde han knappt göra heller för varje gång han började tänka hörde han alltid samma sak “Varför lät du mig dö!?” Antagligen för han inte kunde sluta tänka på vad som hände. Helt plötsligt började puppan öppna sig och han fick för första gången på flera veckor se ljuset och även fast ljuset bländande honom tyckte han fortfarande det var skönt att äntligen få se och känna solljuset. När den hade öppnats fullt ut så slängde han sig ut och vecklade ut vingarna och försökte hålla sig stilla i luften. När han hade stannat så såg han sig omkring och såg den underbara skogen han hade väntat på så länge. Han började tänka tillbaka hur det var förut. “Har du hittat något bra ställe att stanna på över natten, Beck?” frågade han.

annorlunda perspektiv

“Det är ju hur lång tid som helst innan solen går ner” brukade Beck alltid svara. De brukade alltid hålla sig ihop och deras plan var tillsammans att bli fjärilar och se trädtoppar. Beck hade alltid varit hans bästa kompis och de hade fortsatt vara det ifall det inte hade varit för vad som hände. Han ville sluta tänka på det nu och hoppade in i verkligheten igen men han fick en konstig känsla, som om att något iakttog honom. Han kollade runt sig men såg bara massa gräs, träd och lite svampar. Han fortsatte att kolla runt men slutade när han såg att himlen stängde sig och att regnet var på väg. Han blev skrämd men hade en syn på en plats en bit bort där det inte regnade. Han började flyga i full fart mot platsen och det blev som ett race med regnet. Han var nästan framme men regnet kom ifatt honom. Han blev träffad av en stor regndroppe, han blev som ett ankare och började åka ner i en snabb fart men ju längre ner han åkte desto långsammare blev han. Han kände att vattendroppen började torka bort från honom och när han var på väg att träffa marken åkte han så långsamt och vägde så lite att han knappt kände att han hade träffat marken. Han behövde hitta skydd för inte bli dränkt av alla vattendroppar. Han såg en tät skog och bestämde sig för att försöka ta sig dit. Han försökte flyga upp men märkte att hans vingar inte började fladdra. Han förstod att vattendroppen inte helt hade torkat bort så han var

tvungen att använda sina smala fötter. Han hörde regndroppar falla bredvid honom och var vettskrämd av att bli träffad av en till. “Nu kommer du dö!” hör han Beck säga i sitt huvud och han börjar tänka på vad som hände. Det var en vanlig dag när Beck och han bara höll på att äta sig mätta för att kunna blir fjärilar, de var så glada och livet var perfekt men helt plötsligt blir himlen grå och det började regna. De brukade inte bry sig om regnet eftersom de alltid höll sig till träden men de gillade det fortfarande inte. De hörde en massa ljud en bit in i träden men de kunde inte se var det var förrän det var försent. De såg en fågel flyga i full fart mot dem och de blev vettskrämda. Han kollade bara på när han såg att fågeln tog Beck i käken och flög iväg. Han kom tillbaka till verkligheten och ryste till. Han fick den där känslan att han var iakttagen igen. Han kollade runt sig och han kunde nästan bara se regndroppar men lite inne i skogen såg han en figur, en figur som kom närmare och närmare honom från buskarna i skogen och till slut såg han vad det var, en fågel. Han stelnade till i någon sekund men började snabbt röra sig igen och visste att han var tvungen att börja flyga för att ens ha en chans att ta sig undan fågeln. Även fast det regnade försökte han använda all sin kraft för att få sina vingar att flyga och ju närmare fågeln kom desto snabbare började vingarna svänga. Han kände hur han började lyfta från marken och han visste att han var tvungen att hålla sig borta från regnet. Han började flyga mot en tätare bit av skogen där regnet inte kunde ta sig igenom. Fågeln var inte mer än fem meter bakom honom och det hörde han tydligt. Han lyckades ta sig in i den täta biten av skogen men fågeln höll fortfarande på att knappa in. Han förstod att han var körd och bestämde sig för att styra sig uppåt. I den täta skogen var det mycket grenar och löv som gjorde det svårt att ta sig upp men han klarade sig. Fågeln började också åka uppåt efter honom och lyckades åka igenom alla svåra hinder. “Jag är snart där” sa han till sig själv om och om igen medan han flög så snabbt han kunde upp till toppen av träden med fågeln hack i häl. Han såg det sista lagret med löv och med en ordentlig fart flög han igenom det. Allt stannade upp när han såg de vackra trädtopparna med regnet som fick dem att glänsa. Han blev träffad av massor av vattendroppar men han brydde sig inte, han fortsatte bara att kolla på trädtopparna. Han börjar falla ner på grund av tyngden av vattendropparna och när han höll på att falla ner såg han fågeln komma i full fart mot honom med käken öppen. “Nu kommer du sluta som mig” var det sista han hörde Beck säga.

Alexander Karpov

199. vinterns hopp Jag ser att himlen bara blir mörkare och mörkare, nästan svart. Jag känner det i hela kroppen. Kylan smyger sig på mig. Nu är jag snart död. Öronen har blivit till istappar. Jag har tappat nästan all känsel i kroppen. Min mjuka ludna vit- och brunaktiga päls har blivit täckt av flera lager kall, tjock snö. Snön är så tung på min kropp att jag till slut inte orkar hålla mig uppe på benen, utan faller ner mot den snötäckta marken med ett dovt “dunk” och ser att det flyger upp snöflingor runt om mig. Jag blir liggande kvar i snön och får syn på en kanin som ytterligare faller ner till marken. En annan kanin som fortfarande har orken kvar att stå upp kommer fram och lägger sig bredvid mig mjukt.Han nosar först på mig och sedan tar han ut någonting från sin mun och lägger det framför mig på den kritvita

192

snön. Ett maskrosblad. Han puttar fram maskrosbladet med nosen till mig, men jag har ingen ork till att ens försöka lyfta på huvudet och tacka honom. Han sitter kvar en liten stund och bara tittar på mig. Hans kropp skakar och nosen är alldeles blå av kylan. Sen så beger han sig av till nästa kanin för att försöka hjälpa till så gott han kan. “Jag orkar inte” tänker jag. “Det måste gå, men det gör det inte. Jag kommer dö här ute ensam och kall...” Jag ser en människa som går förbi med varma kläder. Kvinnan går runt med en pälskrage och papperskassar fyllda med en massa färgglada lådor liknande kartonger eller kanske till och med presenter. Till slut sätter hon sig utmattad ned på en parkbänk. “Varför är det ingen som ser oss? Ser mig?” Jag försöker ytterli-

Jag minns en gång då jag vaknade av att solens strålar sken rakt in i kaninhålet och lyste upp hela boet. Då var det varmt och ljust, eftersom det var på sommaren. Jag hoppade upp ur boet och fick se mitt syskon leka på andra sidan kullen. Han fick syn på mig och vinkade att jag skulle komma dit för att leka med honom. Jag skuttade över den stora gröna kullen som aldrig förr! “Racer kaninen Zingo, den snabbaste springaren på hela ängen!” intalade jag mig själv stolt. Alla våra lekar gick alltid ut på att man skulle vara någon annan än sig själv. Undrar varför? Det vet jag faktiskt inte själv.

Från att jag varit liten har min mor alltid varit det första jag sett när jag vaknat. Det enda jag ser nu är bara mörker, mörkret som bara blir mörkare och mörkare tills den punkten då det är som mörkast innan det blir ljust igen efteråt. Fast den där ljusa punkten har jag förstås inte upptäckt än och vill gärna göra det innan det är för sent. Det är ingen som har berättat vart man kan finna den, eller uppleva det. Kanske att man skulle kunna få uppleva det där ljuset, en sista gång innan det är för sent.

Men det var ändå tufft, det har det alltid varit. Och just att man inte heller kan göra något åt saken utan bara får sitta där och se på. Min mor blev tagen av räven.

Det var min far som brukade berätta historier om det. Så länge han var närvarande vilket han inte varit sen långt tillbaka. En tidig morgon skulle han ut för att hämta mat till mig och mitt syskon. Jag kan minnas att han var borta rätt länge, och min mor bestämde sig till slut för att gå ut och kolla vad som försiggick. Samtidigt nere i boet kommer jag ihåg hur man kunde höra kråkor som kraxade, och från allt oväsen så blev det plötsligt knäpptyst. Så tyst att man kunde höra vinden susa genom vårt bo. Kort därefter hördes det ett tungt “dunk”. “Nu är det far som kommer hem!” ropade jag och mitt syskon av glädje och skulle skutta fram och hälsa. Men det var inte far som stod där med utsträckta tassar för att ge oss alla en stor varm kram. Nej, det var mor som satt på jordgolvet. Hennes päls var tilltufsad och hon hade fått ett medelstort jack i örat. Sedan den dagen har inget varit detsamma och vår mor vägrar att prata om vår far. Därför vet vi inte än idag vad som egentligen hände honom. Var det kanske någon människa som tog honom? Han sa alltid att vi skulle akta oss för människor, de var farliga och ville bara skada oss djur.

Det var en sen höstkväll och dags att sova. Som alltid, brukade mor berätta en historia. Antingen hade det hänt på riktigt eller så var allting bara på låtsas. Men om det var historia eller inte, det ville hon inte berätta eftersom hon inte ville att vi skulle bli rädda ifall någonting hemskt faktisk hade hänt på riktigt eller om det skulle kunna hända. Jag kom precis att tänka på ett annat minne men blir avbruten av att jag hör någon som pratar. “Nej men oj, stackars liten!” Av den lilla orken jag har kvar öppnar jag mina frusna ögonlock och får en skymt av människan som jag såg sitta på den gröna bänken. Kvinnan kommer fram till mig och jag kan känna hur hon tar tag i min tass. Hennes värme överförs till mig och jag börjar få tillbaka känseln i tassen. Hade jag inte varit så utmattad och hjälplös just nu hade jag vanligtvis sprungit iväg och gömt mig, men istället för otäckt och farligt så kändes det varmt och godhjärtat från människan. Kvinnan tar sedan bort sina händer från min något mindre kalla tass och tar ett stadigt grepp runt min mage. Sedan lyfter hon upp mig i sin famn och virar sin mjuka, stickade halsduk om mig. “Räddad i sista minut” tänker jag och suckar djupt innan jag slocknar och faller djupt till sömns.

Sofie Kristoffersson

200. åtta bitar Bilen skakar till när den kör över ett gupp. Att hålla sig fast med sina klor är ingen lätt uppgift. Burens golv saknar springor och det är därför nästintill omöjlig att få till något ordentligt grepp. Jag ser på de tre människorna som sitter runt mig. En familjemedlem saknas och det är henne som jag lärt känna bäst. Jag känner mig en aning nedslagen över att inte kunna spendera min sista tid kvar i livet i hennes närhet. Den första gången jag träffade familjen var de bara tre stycken. En man med rufsigt skägg och pigga ögon, en kvinna med långt brunt hår och en liten sprallig flicka med blonda flätor. Flickan skrämde mig halvt från vettet. Inte för att jag hade så mycket vett då, ung som jag var. Hon var omkring 6-7 år skulle jag tro. På dagarna var jag ensam och på kvällarna försökte jag undkomma den blonda plågoanden. Efter en tid var hon lugnare och jag började låta henne vara nära mig. Jag upptäckte att när jag var nära henne dök det upp djur som jag försökte fånga. Det fanns en som jag aldrig lyckats få tag på vilket irriterade mig i flera år. En liten röd prick som även när jag var säker på inte borde kunna ta sig ur mitt grepp smet iväg om och om igen. När jag fick höra att det egentligen bara varit ljus så blev jag mycket förnärmad. Jag lärde mig om min nya familj och efter en längre tid så upptäckte jag att flickan kom hem senare på dagen och ibland hade hon med sig nya ansikten. Jag förstod att när de sa “Pixel” så menade de mig. De kallade flickan för “Marie” En dag kom de äldre och mer omtyckta i familjen hem med ett gråtande knyte. Nyfiket gick jag fram för att kolla vad det var. Kvinnan höll i sina armar en enorm, vanskapt, skabbig mus. Jag stirrade på den brunhåriga

annorlunda perspektiv

gare igen att lyfta huvudet till ett försök att någon ska se mig och kanske tänka: “Nämen oj! Den här stackars kaninen behöver hjälp och det fort!” Men det är det ingen som gör. “Det är nu jag dör...” tänker jag. Jag sluter mina ögon försiktigt och försöker att inte somna samtidigt som jag försöker tänka tillbaka på den tiden då allting var bra, innan vintern kom. Sommar och sol. Allting var grönt och man kunde äta sig mätt på nolltid. Nu är det kallt, mörkt och inte ett enda grönt grässtrå kvar. Ingen mat så långt ögat ser.

kvinnan. Hon log kärleksfullt mot nakna varelsen. Hon sa (mer till flickan än till mig) att varelsen skulle bli döpt till Mike. Jag såg på min familj med nyfunnen motbjudan. Jag tror Marie var tio år när jag i brist på annan underhållning blev mer intresserad av min familjs beteende. Det hade tillkommit en liten pojke till familjen. Han försökte imitera flickan när jag först träffat henne men han var lätt att komma ifrån. Han hade blivit namngiven efter den horribla varelse som hans föräldrar tidigare fört med sig in i mitt hem. Jag kunde ju inget annat än känna medlidande för den unge Mike. Marie tog allt oftare med sig en och samma person in i mitt hem. Marie kallade henne för Ellvi men alla andra sa Elvira så det var det namnet jag föredrog att använda. Hon hade långt rött lockigt hår som jag helt klart skulle kunna trassla in mig själv i om jag bara fick tid att göra det. Födelsedagsfester och andra tillfällen då jag behövde gömma mig från ovälkomna ansikten som bröt sig in i mitt hem drog förbi och så en dag på höstens slut överhörde jag Marie och Elvira prata om att de skulle byta skola kommande år. Marie var nervös den dag som jag förstod skulle bli hennes första i den nya skolan. “Ser jag bra ut?” frågade hon mig. Det hade blivit lite av en vana. Hon pratade med mig som om jag vore en annan av hennes små vänner. Jag förstod förstås hur hon högaktade min åsikt men kunde inte låta bli att göra narr av hennes osäkerhet och svaga självförtroende. Jag ville svara med en kommentar om hur hon såg värre ut än alla de hårbollar som jag spytt upp det året men nöjde mig med att ge henne den mest dömande blick som jag kunde åstadkomma. “Tack så mycket” sa hon som om jag hade

193

gett henne en komplimang. “Luktar jag okej?” Innan jag hade tid med att komma på ännu en dräpande kommentar så dränkte hon sig i parfym. Hon luktade som om en florist hade fått i uppgift att bygga en skyskrapa. Jag undrar om det var just hennes överdrivna förtjusning i väldoftande flytande substanser som gjorde henne till en väldigt isolerad ung kvinna utan vänner eller andra vänligt inställda bekanta utanför sin familj.

annorlunda perspektiv

Bilen stannar och Mike öppnar dörren. Han bråkar lite med sin far om att få lyfta in mig till djursjukhusets väntrum. Jag kom dit årligen, ibland oftare, men var säker på att det ännu inte gått ett år. Jag kände på mig att det här skulle vara mitt sista besök. Jag kände mig lugn. Lite irriterad av det faktum att jag inte skulle få somna in i mitt eget hem men det är inte något som jag kan ändra på. Jag hoppas att det inte är den unge Mike som kommer att bära mig till min sista viloplats men till mitt missnöje så får han det på sina villkor. Den äldre mannen tar upp sin mobil och startar en konversation med luften framför sig, så som människorna i min närhet ofta gör när de sätter den intill sina öron. Jag förstod att de där mobiltelefonerna inte kunde vara bra för en varelses mentala hälsa det ögonblick som jag såg Marie sitta uppe på natten och skratta åt det färgglada ljus som den utstrålade. Efter att Marie började den nya skolan så ändrades hennes beteende igen. Den här gången så var det inte till min favör. Djuren runt henne slutade dyka upp. Hon satt allt mer med sin mobil och struntade helt i mig. Hon pratade allt mindre om skolan med sina föräldrar och ibland pratade de på ett aggressivt sätt med varandra. Hon pratade inte längre med mig och det gjorde mig en aning missnöjd av den enkla anledningen av att jag hade ett förråd av kreativa och ytterst vältänkta förolämpningar som jag hade en stark lust att använda. Hon lämnade inte in de uppgifter som hon var skyldig skolan att genomföra i sitt hem eftersom hon aldrig var nöjd med vad hon åstadkom. Till och med jag, som har en väldigt hög standard, ansåg att en viss del av hennes arbeten var mer än tillräckligt väl genomförda. Hon hade inte heller fört med sig några vänner hem av den enkla anledningen att ingen i hennes nya klass tycktes tycka om henne. Vid de tillfällen som jag såg några i hennes egen ålder runt Marie så verkade de rentav avsky henne. En dag då hon åter igen kom hem med tårar i ögonen så gick hon till köket. Tyst som den jägare jag var född till att bli smög jag efter. Från en av lådorna tog hon upp en av deras imitation av en klo. Hon drog upp en av sina långa ärmar och la kniven mot den bleka huden. Hon darrade. Jag såg på henne och undrade om hon skulle dra kniven över armen. Hon var helt frusen. Jag satsade två möss på att hon inte skulle göra det. Långsamt med tårar rinnande från ögonen la hon försiktigt kniven tillbaka i lådan. Vem jag än slog vad med är skyldig mig två möss, de smakar inte särskilt bra men det är en tradition för katter att äta möss. En tår träffade marken mellan hennes fötter. Hon stirrade på den som förstummad. Ljudet av den andra droppen salt vatten väckte henne från hennes statylika tillstånd. Hon satte sig hopkurad mot väggen. Hon skakade och såg oändligt ensam ut. Med min bästa imitation av en suck gick jag fram till henne. Jag la mig bredvid henne och spann. Hon klappade mig, torkade bort tårarna ur ögonen och jag kunde höra hur hennes andning lugnade ned sig. Jag förstod själv att även om min päls mjukhet sa mer än en genomsnittlig människa sa vänliga ord så kunde Marie ha användning för de där orden. Men hur? Hennes mobil lät. När hon tittade på den så tårades hennes ögon igen. Jag behövde kanske få bort de saker som gjorde henne ledsen först. Jag gick med självsäkra steg fram till mobilen. Jag plockade upp mobilen på samma sätt som min mor gjort med mig. Den smakade inget och var svår att bära. När jag gick fram till det fönstret där låset inte fungerade så följde Marie mig med blicken. Hon hade precis tänkt säga något när jag släppte mobilen och hörde hur den träffade marken utanför. Nöjd med min insats gick jag och la mig bredvid henne återigen. Tyvärr var min välförtjänta vila inte lång då hon fortsatte stirra på mig. Plötsligt reste hon sig upp. “Pixel vad i…” började hon säga

194

men slutade med att utbrista “Min mobil!” Jag visste att människor hade lite försenad reaktionsförmåga men nu blev jag riktigt orolig. Hon tog sig snabbt till fönstret och försökte nå mobilen genom att sträcka sig så långt som möjligt. Roat satt jag och såg på. Hon tog på sig ett par skor och skyndade sig ut genom dörren. Jag satte mig i fönstret och väntade på att hon skulle dyka upp. Hon glömde sin jacka såväl som sina nycklar. Genom fönstret kunde jag se en glimt av rött som stod ut mot den snöbeklädda bakgrunden. “Men se, nu har pyromanerna från fjärde klass varit framme igen” minns jag att jag hann tänka innan jag såg att det var Elviras hår. Jag hade inte sett Elvira på länge men förstod att jag kunde använda henne i mitt uppdrag att hjälpa Marie. Utan att se Elvira plockade Marie upp sin mobil och började gå tillbaka nu med en långsammare hastighet då hon var säker på att hennes ondskefulla telefon var i säkert behåll. Jag sträckte på mig. Gick fram till dörren, gick ut och knuffade igen den. Sedan väntade jag i vad som kändes som en evighet. Marie kom tillbaka. Dörren som hon var säker på hon hade lämnat öppen var stängd. Vid den satt en katt som slängt ut hennes mobil från ett fönster. Hon stirrade på mig. Jag reste mig och gick med steg värdiga en modells beundran till trottoaren. Hon följde mig och tittade inte upp förrän Elvira gjorde ett förvånat utrop när hon såg vem personen framför henne var. Det kommande samtalet började väldigt stelt med hur de hade det i nian men blev allt mer energirikt när Elvira undrade varför Marie inte hade någon jacka. Marie såg ut som den blonda flicka hon var när hon var yngre och Elvira såg även hon gladare ut. Marie följde Elvira hem, de hade mycket att prata om. Ensam skulle Marie aldrig byggt upp modet att prata med sina föräldrar, inte för att det borde ha krävts särskilt mycket. När hon till slut gjorde det på jullovet så gav de henne den extra hjälp hon behövde den kommande terminen. I slutet av det året hade Marie fortfarande inga vänner men hon hade godtagbara betyg. Allt hon behövde för att höja dem var modet att visa sin kunskap. Hon var visserligen inte lika smart som jag men definitivt smartare än sina föräldrar. Att ta med en så fasansfull varelse som Mike hem när du har en dotter på kanske sex år. Vad tänkte dom med? Fyra enkronor, en bit snöre och några av de många skruvar som fallit ut ur deras huvuden? Inte konstigt att de inte har några hästar hemma med den budgeten. Marie hamnade i samma klass som Elvira på gymnasiet. Marie verkar glad i skolan och kommer ibland hem sent eftersom hon varit ute med några vänner. I slutet av vårterminen ska hon ta studenten. Marie, Elvira och en av deras klasskamrater, jag haft turen att inte behöva gömma mig från, kommer att flytta hemifrån och dela på en lägenhet. Jag tackar vilken gud som nu lyckades få den unge Mike att inte tappa mig när han bar in mig, varje steg han tog kändes som om han dansade vals på säckar fyllda med potatis då han bar mig. Till och med Jag, med både två vänsterfötter och två högerfötter, kan dansa vals bättre än Mike. Överallt i sjukhuset luktar det av sjukdomar, medicin och handsprit. Det kommer in en läkare i rummet. Men var hälsad herr Läkare, jag hoppas om möjligt kunna slippa bli stucken av en nål som lugnt tar livet ifrån mig. Du förstår, jag skulle hellre vilja ge bort det själv. Dialogen förblir en monolog av den enkla anledningen att ingen annan hör den. Herr läkare kollar hur jag mår, det visste jag redan själv tackar som frågar innan ni slösar bort er tid, och lämnar efter en kort tid mig och min familj att vänta på Marie. Det sitter en klocka på väggen. Klockan och tre fjärdedelar av min familjs andetag är de enda ljud som fyller luften. Marie har slutat skolan nu. Hon kan komma vilket ögonblick som helst. Jag vill se henne en sista gång, det är det minsta hon skulle kunna göra så många gånger jag hjälpt henne när ingen annan skulle kunna göra det. Nu är hon vuxen. Hon har fyllt arton. Hon kommer flytta hemifrån. Trots att jag trodde det var hon som skulle lämna mig i år så kommer det vara jag som lämnar henne idag.

Jag tittar på dem alla i tur och ordning. Marie, fortfarande blond men numera också vuxen. Mannen har nu snyggat till skägget och fått skrattrynkor runt munnen och de pigga ögonen. Kvinnan med det bruna håret har skaffat sig ett flertal gråa hårstrån. Hon var vansinnigt trött efter att den Mike som fram till denna dag fortsatt besöker mina mardrömmar hade blivit presenterad för mig och Marie. Under tiden som gick fick hon som tur var för hennes hälsa sova mer och är nu lika hopplöst optimistisk som sin man. För tillfället ser hon på mig med sorg i blicken. Till sist når mina ögon även den nye Mike. Han hade blivit så lik Marie när hon var yngre, samma blonda hår, även om hans är kortklippt. Han ska börja högstadiet. Jag undrar om han kommer klara det. Om han kommer

att bli avskydd av sina nya klasskamrater och tappa kontakten med sina gamla. Om han kommer misslyckas i skolan och ge upp hoppet. Om han kommer försöka skada sig och om någon kommer vara där för att hjälpa honom att hitta rätt väg. Om hans föräldrar kommer missa allt så som de gjorde med Marie. Men jag vet att de alla har något de inte hade förut. Nu har de erfarenhet. De kommer att ta sig igenom svårigheter utan att jag behöver dra i trådarna. Läkaren kommer in i rummet och håller i den spruta som vill ta mitt liv. Nej, nej, nej, nej så många nej så ingen människa, katt, delfin eller Mike kan räkna dem. Jag måste få tid till att framföra mitt avskedstal. Jag har förstås inte något avskedstal, de kan ändå inte höra mig. Istället så försöker jag förmedla alla mina känslor genom att se dem var och en i ögonen tills jag tror att de förstår. Jag har haft ett underbart liv. Mina år har förmodligen varit fyllda av mer glädje än vad någon människa kan förstå. Jag hoppas att alla i min familj kommer att känna likvärdig glädje någon gång. Innan läkaren skulle hinna sätta den otäckt vassa nålen i mig stänger jag mina ögon. Alla känslor är givna till min familj, kraften i kroppen är sedan länge borta, det enda kvar är en lurvig behållare tom på allt liv som tidigare funnits där och en familj, som genom en blick med deras katt förstått dess sista tankar. Marie fortsätter stryka min mjuka pälsen tills läkaren förklarar att deras katt har avlidit på egen hand men att de fortfarande behöver betala för medicinen. Bara åtta liv kvar.

Anna Medhage

annorlunda perspektiv

Jag känner lukten av Maries parfym innan jag hör flickans fotsteg utanför dörren. Hon kommer in. Den blonda plågoanden som jag kommit att älska så mycket har tårar i ögonen. Jag granskar henne uppifrån och ned. Sin jacka har hon över armen och väskan med böcker indikerar att hon kommer direkt från skolan. Hon sätter sig bredvid mig och stryker min päls försiktigt. Jag försöker att inte visa hur det gör ont när hennes hand vidrör mig. Jag vill kunna minnas hur hon försökte lugna mig. Jag kommer slippa gömma mig från gäster som bryter sig in i vårt hem under hennes student, känna mig ensam när hon flyttar hemifrån och återigen gömma mig när hon gifter sig även om jag aldrig fruktade att jag skulle behöva uppleva det. Ett styng av sorg skjuter genom mig. Hur mycket jag än avskyr fester och högtider under stunden så kan jag känna en viss glädje efteråt. Alla blir gladare efteråt.

195

andra verkligheter

196

197

201. 18 år 18 år. 18 fördömda år. Leder upp till att jag ska ligga på något jordgolv och blöda ut. Lever jag fortfarande? Jag känner inte mina armar eller ben men ändå så ser jag dom bara ligga där. Livlösa. Hur kunde jag vara så dum att skriva upp mig? Pappa hade protesterat och sagt att det var alldeles för farligt. Pappa förstod inte. Förstod inte att alla såg mig som feg. Jag var tvungen att göra något för mitt land. Hur kunde jag vara så naiv?

andra verkligheter

Det hade börjat med att jag blev skickad till träningsläger. Träningen blev förkortad till bara tio av de femton veckorna för att landet var i ett sådant behov av trupper. Västfronten var ett mörkt och dystert ställe, men även hektiskt och dynamiskt. Jag hade aldrig varit med om något så oförutsägbart. Det kunde gå dagar utan att man hörde mer än en skottlossning i fjärran och en och annan hemlängtande rekryts dämpade snyft, medan andra dagar kunde man uppleva det som om det var en annan planet. Det regnade granater och världen brann. Man kunde inte ens höra sina egna tankar. Jag har förlorat räkningen av hur många gånger jag undkommit döden med millimeter. Döden blev inte något som kom efter livet, det blev en del av livet. Det var inte många som jag kände under mitt år här på västfronten, bara två faktiskt. Aleron och Arnoux. Arnoux hade jag aldrig riktigt lärt känna, även om han hade bott i samma by som mig. Det var först under träningslägret som vi egentligen sa mer än “Hej” eller “Godmorgon” till varandra. Vi blev aldrig nära men det var fortfarande en person som jag litade på. Han dog en kall höstdag 1916. Han dog inte av gasen, eller granaterna, eller ett skott, eller en tysk bajonett. Han dog i feber. När jag fick reda på att han dött så var jag konstigt nog inte så rörd. Detta överraskade mig eftersom jag alltid varit ganska rädd för döden. Men det var kriget som ändrat hur jag såg på döden. Aleron lärde jag känna när jag först kom till fronten. Han var en veteran, även om han bara varit där i ett år. Han hade räddat mig många gånger och han blev som en fader till mig. Världen kändes så mycket säkrare när man hade någon att följa efter. Men även de bästa hade otur ibland. Överlevnad handlar inte bara om erfarenhet, utan även tur. Aleron hade ofta båda, men en dag hade han inte den andre av de två. Då blev jag helt ensam. Plötsligt hade man inte den där stigen i skogen, dom där fotstegen att följa. Det var en kall oktoberdag 1918. Dagen började bra, med en mäktig frukost. Korv med potatissoppa och ett varsitt bröd. Anledningen till detta frosseri var att kriget hade rört sig i Frankrikes tjänst. Vissa trodde till och med att kriget skulle sluta snart. Men så hoppfull var jag inte än. Jag blev stationerad i en bunker en bit bakom frontlinjen och allting var ganska lugnt. Jag satt och rökte några cigg och kände mig ganska nöjd med läget. Jag minns att jag tyckte att det skulle vara roligt att ha någon att spela kort med, men jag kände inte någon annan där och även om jag gjorde det skulle vi inte ha någon kortlek att spela med. Jag hade precis tänt en ny cigarett när en löjtnant kom och skrek att jag måste följa med. Jag följde order och jag tänkte precis fråga vart vi skulle när mina läppar stängdes av en stor smäll. Löjtnanten började springa

198

och jag följde efter minst lika snabbt. Några fler explosioner hördes och jag såg hur löjtnanten tog upp farten. Vi nådde en bunker några minuter senare och tog oss in så fort vi kan. Jag minns en stark doft av blod och svett. På en bänk låg en soldat och blödde. Han hade blivit träffad av en stor skärva granatsplitter i höften. Två sjukvårdare försökte rädda honom så gott de kunde, men man kunde se på blodpölen på golvet att han hade förlorat alldeles för mycket blod. Det fanns även tre andra i gruppen. Jag måste anta att de visste att deras vän var bortom räddning. Jag försökte fråga löjtnanten vad som försiggick och löjtnanten berättade hur tyskarna hade attackerat och vi hade fallit tillbaka. Vi hade stoppat dom men vi var säkra på att förstärkning var på väg. Sjukvårdarna gav till slut upp och granaterna hade slutat falla. Vi gick alla därifrån i samlad trupp. Vi nådde ännu en bunker där vi hittade vad som var kvar av kompaniet som var stationerade på fronten. De hade haft svåra förluster och vad som var ett 150 man kompani var nu ett 60. Kaptenen hade blivit förlorad och den högst rankade var då löjtnanten som hämtade mig från bunkern jag var stationerad vid. Även om han inte hade speciellt hög rank förstod man att detta var en naturlig ledare. Sergeanten placerade ut vad som fanns kvar av kompaniet i ett starkt försvar. Jag själv blev placerad i ett av bunkerns skytthål och väntade. Det blev ingen lång väntan då vi bara någon minut senare hörde en tysk visselpipa. Ett tjockt lager dimma hade dragit in och man kunde mest bara se skuggfigurer, inte människor. Jag avfyrade många skott men jag var aldrig riktigt säker på om soldaten hade stupat eller bara tagit betäckning i en granatkrater. Rekryten bredvid mig var väldigt oerfaren och det verkade som om han aldrig avfyrat ett vapen. Han sköt nästan aldrig, och när han gjorde var vapnet felplacerat på hans axel och rekylen överraskade honom. Jag minns hur skottet flög förbi mig och jag hörde ett dovt “Tjoff” när det träffat rekryten. Tyskarna hade rört sig för långt fram och löjtnanten gav order att vi skulle falla tillbaka. Jag hade nästan nått skydd när jag kände ett skott penetrera min bål. Det kändes som om någon fällt mig samtidigt som de körde en kniv i ryggen. Jag låg med halva kroppen ut i det öppna och den andra halvan bakom en jordvall. Jag tryckte ifrån med fötterna så bra jag kunde men jag hade inte längre någon känsel i benen. Jag kände hur jag blev indragen och förstod att det måste varit någon snäll själ som upphört med skjutandet för att dra in den stackarn som låg bredvid honom. Och där låg jag. Tid var oväsentlig nu och det kändes som om jag hade all tid i världen. Jag tänkte på min uppväxt. Min mamma dog när jag föddes och jag lärde aldrig känna henne. Ändå saknade jag henne ibland, men jag vet inte riktigt hur det går ihop. Pappa hade bara haft mig sedan mamma dog. Men nu skulle han vara ensam. Jag hade aldrig tänkt på vad han hade känt när jag åkte iväg till krig och lämnat honom ensam. Jag hoppades verkligen att pappa förlåter mig för att jag lämnat honom. Men nu kanske jag äntligen fick se mamma. Det sista jag kände var hur en tår föll från min kind.

Gustaf Nilsson

202. adaline Hon springer fort upp för de slitna trappstegen med den klumpiga, vita klänningen. Vinden tar tag i slöjan som flyger flera meter bort. Hon slänger sig i sängen så att alla de färgglada kuddarna flyger åt alla håll. Mamman kommer efter och hämtar andan. – Gumman, för att bli av med… det där fula ansiktet… så måste du gifta dig. – Finns det inget annat sätt? Hon ser på mamman med en sorgsen blick och ögonen är röda som trädens vissna löv. – Tyvärr så tror jag inte det. Hon sätter händerna för ansiktet och känner hur tårarna rinner ner längs hennes kinder. Mamman lägger sina armar runt henne och Adaline känner doften av den mjuka tröjan som doftar kanelbullar. Det känns bättre då, men hon vet fortfarande inte vad hon ska ta sig till. – Du vet väl att jag gör detta för ditt eget bästa? – Mm. Om förbannelsen som våra förfäder orsakade, som bara försvinner “När någon tycker om henne för den hon är”. Hon ställer sig upp och går mot dörren, går över sina saker som ligger på golvet överallt. Med ett bestämt grepp om handtaget öppnar hon dörren och det gnisslar till som äldre dörrar brukar. När hon kommer ut på grusplan blir alla helt förstelnade, en man som ska hälla upp vin spiller på den ljusrosa klänningen som fröken Lydia bär. Tre småkillar stannar upp sin lek och bara tittar på henne. Hennes ögon är alldeles röda av ilska, nerför kinderna rinner tårar, och hennes hår var helt förstört av vinden som far åt alla håll. – Försvinn härifrån! Journalister och fotografer riktar sina kameror mot henne och startar med sina blixtar. Hon höjer rösten – Försvinn! De springer iväg och hon känner sina iskalla tårar rinna ner igen. Hon tar sig upp till sitt rum med tunga steg. Väl i trappan sitter en gammal spegel och runt den en slät ring av ek. Hon tittar in i spegeln och ser sig själv. Hon ser sitt ansikte som är lika rött som de frusna blommorna i rabatten utanför. Hon stirrar in i spegeln, hon tyckte om sig själv. Hon springer till sitt rum, packar sina sparpengar i den brandgula ryggsäcken och tittar sig om så att mamman inte ser henne. Innan hon går tar hon en sjal över ansiktet så att bara ögonen syns. Hennes tankar går inte att kontrollera, hon ville bara bort. Det dunkar i hennes bröst och hon tar de första stegen utanför huset. Efter ett tag är hon mitt i skogens djup, hon ser bara trädstammar och vissna löv i brunt, rött och gult. Det knastrar till när hon går, med snabba, lätta steg. Plötsligt knakar det långt inne i den svarta

skogen, hon vet inte vad hon ska göra. Hon börjar springa men kan inte uppfatta vart ljudet kommer ifrån, hennes sjal är i vägen för det. Pulsen ökar och hon får svårt att andas, hon tänker bara på att de blytunga benen ska röra sig. Adaline springer fort och tittar bakåt. Hon ser inte roten framför sig och faller ihop. Flera minuter senare kommer Tryggve springandes i sina mörka träningskläder och ser henne liggande på marken. Han lyfter upp henne och ser de stora ögonen med långa, svarta ögonfransar som ger en vacker skugga nerför kinderna från månens ljus. Han väcker henne när han tar bort sjalen. Han ser inte de stora vårtorna och allt det knubbiga i hennes ansikte. Adaline tittar bara på honom, hon blir förvånad för att han inte springer iväg på grund av hennes ansikte. Men de bara sitter där, på den frusna marken och med de enstaka graderna i luften. Tryggve säger till slut: – Vad gör du ute i kylan? Och är det en bröllopsklänning? – Jag… Varför springer du inte iväg? – Varför skulle jag det? säger han och ler. Adaline förstår att han inte kan se henne. Men hon väljer att bara prata, de sätter sig på en bänk och Adaline berättar om dagen. De sitter länge och bara pratar med varandra. – Kom, säger hon. Vi går en sväng. – Visst. Svarar Tryggve tillbaka. De går ett tag och Adaline ser en lampa, hon går fram till den och visar Tryggve. Han bara står där och tittar på henne. – Du är vacker, om jag älskar den du är så har utseendet ingen betydelse. – Jag tycker också så, jag tycker om mig för den jag är. Och när Adaline säger de orden så börjar marken skaka. Blårosa dimma dyker plötsligt upp och Adaline flyger upp i luften, det är som magi. Tryggve står kvar på marken och tittar på henne. Stora glittriga saker förs mot henne och sätter sig på hela ansiktet. Det låter magiskt och det är bara ljust och vackert överallt. Hon börjar snurra så fort så att Tryggve inte ser vad som händer. När en röst säger “förbannelsen är upphävd” så slutar hon snurra och det sprutar glitter åt alla håll. Nere på marken sitter Adaline och Trygge häpnas, hon är det vackraste han någonsin sett och sträcker fram händerna så att hon kan ta sig upp. De tittar på varandra länge och han säger: – Du är så fin. – Det är såhär jag är på insidan. De börjar gå mot huset, och stannar upp för en hemsk syn, hennes mamma ligger på en bår utan ett enda tecken på liv i hennes ögon och förs in i likbilen.

andra verkligheter

- Nej! Jag vill inte gifta mig med honom!

Tilma Hellberg

203. besættelsen “Det är pappa!” Mamma kom in haltande och grät. Jag kände allt omkring mig frysa till is. Tiden, min kropp. Allting gick typ i slowmotion. Pappa hade blivit skjuten när han gått med motståndsrörelsen på gatorna och bytt plats på gatuskyltarna. Det som skulle ske var det värsta som hänt under ockupationens tid. Vi hade fått besked att det var de sista som skulle komma hit. Vi fick ta det vi behövde. Vi kunde få sitta i den mörka, kalla och fuktiga källaren som alla fruktade väldigt länge. Den hade blivit en synonym med ångest och oron över att tänka att tänk så dör min bästa kompis eller någon familjemedlem, släkting. Jag antog att vi skulle få sitta

väldigt länge eftersom den sista truppen hade blivit toppade (extra starka). Vi visste att de blivit extra starka eftersom de redan åkt över den danska gränsen. Vi hörde de svaga rösterna som hade en rädsla i rösten på radion som sa att de skulle vara några timmar från Köpenhamn. Mamma sa att vi kunde sova någon timme eftersom vi skulle behöva sitta i källaren så länge. När hon sa det så kände jag träet av det som fanns i källaren sticka i rumpan för jag vet ju trots allt hur det känns att sitta där så länge. Så det var bara att göra som mamma sa. Jag hade hört att folk från skolan inte gjort som föräldrarna sa

199

dessutom struntat i att gå ner till källaren och sedan blivit sprängda i luften av bomber. De som berättade det var ju skolan och inte personerna som det hände men det hoppas jag ni fattar. Så man vågade ju inget annat än att sätta sig i den illaluktande källaren som kändes som Sibirien. Jag var inte längre samma person. Jag och min syster Gjerta hade bytt personligheter med varandra. Nu var det jag som fick kramper i smilgroparna, kände mig genuint intresserad av skolan och vad skolan lärde ut. Jag kände att jag hade energi så att jag skulle ropa och hoppa i all oändlighet. Jag kände att nazisterna aldrig skulle kunna vinna över mig men även att jag skulle kunna donera bort alla mina pengar till dem som behöver det. Gjerta ska vi inte ens börja prata om. Hon fick uppstötningar bara man typ tänkte tanken på skolan. Hon hjälpte aldrig till hemma hon bara låg i soffan och gjorde ungefär ingenting. Det var inte alls likt henne. Mamma var exakt likadan nu som innan kriget, ja förutom att hon blev av med sin make och nu fick halta fram. Nu började vi höra tågen, bilarna och flygplanen som nu intagit Köpenhamn. Vi fick nästan hoppa nedför trappan då vi somnade och vaknade lite senare än vad vi borde så det var snabba ryck

om vi inte ville bli bombade. När vi väl efter mycket om och men så skulle vi hjälpa henne nedför trappan. Som grädden på moset så bor vi ju såklart på översta våningen. När vi hade gått halvvägs ner så hade vi ju glömt att ta med oss det vi behövde så då fick vi springa upp igen. Nu kan det ju inte gå mer fel tänkte vi men oj så fel vi skulle ha. Jag kanske inte har berättat detta men vi bor i en av stadens största lägenhetshus så man skulle väl kunna säga att det tog sin lilla tid. När vi precis ställt oss i kön började jag höra saker jättetydligt. Jag hörde folk bli skjutna, gripna, byggnader som rasar ihop, folk som grät, andades men värst av allt så hörde jag bomben. Bomben som var den mest kraftfulla som detta land blivit utsatt för under ockupationen. Jag hörde den från att den släpptes från flygplanet när vi var halvvägs ner den andra gången och kunde höra nästan för varje millimeter som den föll ner mot marken. Jag hörde bomben falla som i en tecknad film när man hör ljudet blir tydligare och tydligare. Sedan när det var tjugo personer framför oss så small det. Det framkom senare att personen som framkallade smällen var en person som tidigare hade blivit skjuten.

Julius Hjalmarsson

andra verkligheter

204. de eviga barnen Första gången jag såg honom tyckte jag han såg ut som en stor svart fågel. Hans mörka hår stack ut ur hans luvtröja medan han satt och stirrade i marken framför sig. Han reagerade inte på de tunga regndropparna som föll runt honom, utan kramade bara hårt sina smala ben och tittade liksom förtrollad på en av vattenpölarna på skolgården. Jag betraktade honom från fönstret i mitt klassrum och tuggade på min bläckpenna, medan lärarens entoniga röst pratade i bakgrunden. Jag kunde tydligt höra regnet som smattrade ner mot skolans låga tak och bildade mönster på den kalla glasrutan, medan jag granskade den märkliga killen som jag först hade misstagit för en stor fågel. Snart ringde skolans klocka och jag skyndade mig ut ur klassrummet. Jag låste upp mitt skåp, tog tag i min röda jacka och mitt paraply och sprang ut i det kalla vädret. När den kyliga vinden slöt sig om mig släppte jag mitt stora paraply och knäppte upp min jacka, medan vinden blåste i mitt röda hår. Jag högg tag i mitt paraply och tog försiktigt några steg mot honom, tills jag stod precis framför honom. Han verkade inte ha märkt mig, han lyfte inte blicken från marken, inte ens när jag satte mig bredvid honom. Jag bestämde mig för att prata med honom. “Vad gör du?” sa jag med lugnt röst, medan jag granskade vattnet på marken för att förstå vad han stirrade på. När han inte svarade började jag undra om han inte hörde mig. Eller så ville han inte prata med mig. Jag tittade på honom och sedan på min spegelbild i vattenpölen en sista gång, innan jag ställde mig upp och började springa hemåt. Regnet piskade hårt mot mitt ansikte och det svarta paraplyet var inte till stor nytta. Hur jag än försökte kunde jag inte få bort den märkliga killens bleka ansikte från mitt huvud. Jag fortsatte att springa nerför en backe, sedan genom skogen längs en smal lerig stig, medan jag släpade paraplyet bakom mig. Till sist stannade jag vid den enda hamnen på hela ön, den grå hamnen. Jag oroade mig inte för stanken av rå fisk eller för den ovanligt gråa himlen, utan fortsatte gå längst hamnen. Inte förrän jag var framme vid mitt hus hörde jag fotsteg bakom mig. Jag stelnade till, sedan snurrade jag runt och höll paraplyet framför mig, redo för att anfalla min förföljare, men märkligt nog möttes jag av den bleka killen från skolgården. Han hade följt mig hela vägen från skolan och nu stirrade han på mig med sina stora gråa ögon. “Vad gör du?” frågade jag för andra gången den dagen, medan

200

jag sänkte mitt paraply. Regnet hade just upphört och imorgon skulle jag vara tvungen att gå genom skogen full av sniglar. “Jag bara följde efter dig.” sa han. Vi stod där och stirrade på varandra i minst en minut, innan jag bestämde mig för att säga någonting igen. “Är du hungrig?” frågade jag. “I så fall kan du komma in och fika med mig.” Han log och följde sedan med mig in i huset. Där satt min farbror i sin stora fåtölj med en flaska Scotch i handen. Han var full, som vanligt, och hans vita skjorta var dyblöt. Antagligen hade han gått ut i regnet medan jag var i skolan. “Joe, ä de du?” mumlade han och sjönk djupare i hans fåtölj. Egentligen heter jag Josephine, men farbror kallade mig för Joe. Killen verkade inte bry sig om min farbror utan gick vidare till köket. “Ja, det är jag.” sa jag till farbror. “Är det okej om jag bjuder in en vän?” Han mumlade någonting för sig själv och somnade om. Jag tog av mig mina stövlar, gick sedan till köket och öppnade kylen, som var tom förutom en stor burk jordnötssmör, två illaluktande fiskar och några blad vitkål. Farbror hade glömt att handla igen. Jag tog ut jordnötssmöret och bredde ut den på två brödskivor. Jag la den ena framför killen och åt själv den andra limpskivan. Jag hejdade mig när jag märkt att killen inte ens hade rört sin bit bröd. “Varför äter du inte?” frågade jag. “Är du inte hungrig?” Han lutade sitt huvud mot väggen intill. “Jag är hungrig. Men jag kan inte äta det här.” Jag började skratta: “Du är konstig.” sa jag fnissande och sedan ryckte jag åt mig hans bröd. “Då får väl jag äta det här. Vad heter du, förresten?” “Dante.” *** Efteråt följde märkliga händelser. Hur mycket farbror än försökte kunde han inte se Dante, även om han stod rakt framför honom. Kanske hade alkoholen förvärrat hans syn genom åren och kanske var det bara på grund av mitt knallröda hår som farbror kunde se mig.

“Kan jag inte följa med dig in?” sa han med en mjuk röst. “Läraren kommer inte låta dig.” svarade jag och började gå in i skolan. “Jag lovar dig, Joe, de kommer inte ens att märka att jag är i rummet.” Jag ryckte på axlarna och gick genom korridoren medan Dante följde efter mig, sedan öppnade jag dörren till mitt klassrum. Jag gick och satte mig på min plats bredvid fönstret medan Dante satte sig på den tomma stolen bredvid mig. Klockan ringde och lektionen började, utan att någon märkte att Dante var där. Dante var minst sagt konstig. Ibland började han darra som ett höstlöv i vinden och sedan frågade han mig varför jag glodde på honom. Ibland behövde jag upprepa samma mening flera gånger innan han hörde mig. Och ibland försvann han bara i skogen, och det tog flera timmar innan han dök upp igen. Men han lyssnade på mig och brydde sig. Det var mer än andra hade gjort för mig under hela mitt liv. *** “Varför är du alltid ensam?” frågade han plötsligt. Vi satt hem hos mig på min röda säng och tittade ut ur det stora fönstret i mitt rum. Himlen var grå och full av moln, det regnade igen. “Vadå, vad menar du?” “Du har inga vänner. Ingen familj. Du pratar bara med din farbror. Det är bara… konstigt.” han borrade sina händer djupare i luvtröjans fickor. “Jag har visst en familj. Min farbror och min farfar.” “Spela inte dum, Joe. Du vet vad jag menar. Alla som bor på ön undviker dig. Även dina klasskamrater, de pratar inte med dig. ”sa Dante. Jag suckade. Jag ville definitivt inte prata om det här, men jag ville inte dölja någonting för honom eftersom jag visste att han skulle ta reda på det ändå. Alla på ön visste vem jag var och om det inte var jag som berättade för honom skulle någon annan göra det. “Det hände för några år sedan.” sa jag. Dante höjde blicken från marken medan han lyssnade intresserad på mig. “Min mamma dog av en hjärtsjukdom.” förklarade jag. “Pappa tänkte så mycket på att hans liv inte var värt att leva att han glömde bort att han hade en femårig dotter. Han blev så traumatiserad efter mammas död att han sköt ihjäl sig. Så enkelt är det.” Dante sa inget. Mina ögon var fortfarande slutna: “Så min farbror tog hand om mig. Egentligen behövde han bara ett hus, han var hemlös och när mina föräldrar dog ärvde han huset och pengarna som den enda kvarlevande myndiga familjemedlem. Inte brydde han sig om mig.” “Varför har du inga vänner då?” frågade Dante. Jag trodde att han skulle säga någonting som ‘Jag beklagar’ eller ‘Jag vet hur du känner’, men det gjorde han inte. Vilket var bra, för att jag var så trött på de orden. “Några månader efter att mina föräldrar hade dött började ett rykte sprida sig på ön. Folk på ön sa att det fanns en förbannelse som vakade över mig. De sa att jag bara kunde prata med de döda, och att alla levande människor som någonsin pratat med mig skulle dö tio år tidigare än de skulle ha dött annars. De sa att det var därför mina föräldrar dog”. Jag steg upp från sängen och satte mig vid det stora skrivbordet i den ena änden av rummet. “Tror folk seriöst på det?” undrade Dante. Jag skrattade: “Inte i början, nej. Men sedan bekräftades ryktet av min bästa väns död. Så ja, folk tror seriöst på det. Alla på ön, utom farfar, som alltid varit snäll mot mig. Min farbror… tja, för min farbror skulle döden vara mer en välsignelse än en förbannelse.”

*** “Är det här sant?” frågade jag häpet, medan farfar berättade en av sina underbara historier. Han höll i en rå fisk som han nyss börjat rensa. Klockan var fem på morgonen och jag gjorde farfar sällskap medan han rensade dagens fisk. Farfar var den enda jag hade pratat med under de senaste åren, innan Dante kom. Vi satt vid de grå klipporna och tittade ut mot det svarta havet, den kyliga vinden blåste i mitt hår. “Jodå” svarade han och skar av fiskens huvud. “Den här berättelsen är lika sann som berättelsen om de döda barnens grotta.” “Vilken grotta?” sa jag nyfiken. “Nämen, har jag inte berättat om den svarta grottan? Grottan på andra sidan ön?” Jag skakade på huvudet. Nej, farfar hade aldrig berättat om en grotta. Och inte heller om några döda barn. “Ok…” sa han med en knarrig röst. “Allt började för 200 år sedan.” “På 1800-talet?” frågade jag. Han nickade instämmande och fortsatte: “Då drabbades den här ön av en allvarlig matbrist. Människor svalt ihjäl på gatorna, vet du. Det fanns ingen mat, och de som drabbades värst av alla var barnen.” Han gjorde en kort paus när han slutade rensa fisken och började tvätta den med saltvatten. “Vad hände sen?” frågade jag ivrigt. Jag älskade farfars berättelser och hade många gånger suttit vid de grå klipporna i flera timmar för att höra klart på hans myter om ön. “Föräldrarna började leta efter en lösning. De klarade inte av att se sina barn svälta ihjäl framför deras ögon, men det fanns ingen mat. Och barnen led så mycket. Till slut tröttnade de på det eviga gnällande från deras hungriga barn.” Farfar tystnade igen och tittade ner mot de kalla vågorna som slog mot de branta grå klipporna. Ibland satt han tyst där i flera minuter innan han fortsatte att berätta, och jag var tvungen att fråga honom samma sak flera gånger innan han svarade. “Vad hände med barnen?” frågade jag och kisade mot honom, medan den starka morgonsolen lyste i våra ansikten. Hans ansikte blev allvarligt och hans händer tog fram en till fisk.

andra verkligheter

En dag följde Dante med mig till skolan. När vi var framme vägrade han att lämna mig.

“De drunknade.” sa han. Jag minns att jag just då bara tänkte på hur vackert hans röst lät. “Deras föräldrar höll deras små huvuden under vattnet på andra sidan ön, och de drunknade innan de hann svälta ihjäl.” Den kyliga vinden blev starkare och jag höll jackan tätare om mig. Trots de hemska saker han nyss hade sagt så hade han ett neutralt, eller till och med lättat ansiktsuttryck. Hans orangea keps han alltid hade på sitt gråhåriga huvud, och det vita skägget växte vilt i hans ansikte. “Vad har det här med den svarta grottan att göra?” frågade jag när jag hittade min röst igen. Han svarade inte. *** “Så du tänker utforska grottan på andra sidan ön?” frågade Dante när jag berättade för honom vad farfar hade sagt och vad jag tänkte göra. Vi gick genom skogen på väg hem och tunga grå moln vakade över oss. “Vad ska du göra när du väl kommit dit då, Joe?” “Jag tänker ta reda på slutet av berättelsen” svarade jag och tog upp en ovanligt stor snigel från marken. När dess kropp lämnade marken kröp den tillbaka in i skalet. “Din farfar har redan berättat slutet. Barnen dog. Det finns inte någonting att ta reda på.” Dante var särskilt envis idag. Oftast brukade han bara följa med mig på mina äventyr utan att ifrågasätta dem. Vi fortsatte att gå på den leriga stigen: “Farfar pratade om en svart grotta, men han vägrar berätta någonting mer om den. Jag måste bara få veta, Dante.” Efter några sekunder suckade han: “Ok, jag följer med dig. Förresten…” sa han medan han betraktade mig, hur tänker du ta dig till andra sidan ön?”

201

“Med min cykel.” svarade jag. När vi var framme vid mitt hus låste jag upp dörren och sprang uppför trapporna. Dante följde raskt efter, och när vi väl var inne i mitt rum stängde jag dörren efter mig. Sedan tog jag fram en ryggsäck som jag hade gömt under min säng i en hel vecka. “Vad har du där inne?” “En ficklampa, en jacka, bröd, andra saker som jag inte kommer att behöva och det allra nödvändigaste...” svarade jag och ett leende dök upp på mina läppar. “... en stor burk jordnötssmör.” Han skrattade och tittade sig omkring i mitt röda rum. Rummets väggar var fulla med bilder på ekorrar och en akustisk gitarr stod och samlade damm i hörnet av rummet. “Kom nu.” sa jag och tog tag i hans arm. “Vi måste hinna till grottan innan det blir mörkt.” Jag slängde ryggsäcken över axeln och tillsammans rusade vi nerför trapporna. “Vänta…” sa Dante innan jag stängde dörren till huset. “Tänker du inte berätta för din farbror om var vi ska?” “Nej, han bryr sig ändå inte.” svarade jag och tog fram en röd cykel från garaget bakom huset. “Antagligen sitter han just nu och dricker i ett hörn in i huset.” Dante ryckte på axlarna och tillsammans gick vi ut till den grå asfalten. Han satte sig på pakethållaren, medan jag satte mig på sadeln och la den ena foten på en av pedalerna. “Redo?” frågade jag.

andra verkligheter

“Redo” svarade Dante. Jag började cykla så fort jag kunde nerför backen, mitt röda hår fladdrande bakom mig. *** Till sist kom vi fram till stranden på andra sidan ön. Jag hade cyklat i en och en halv timme med Dante bakom mig, och jag var minst sagt trött. Klockan var fem och himlen var mörkare än vanligt, molnen såg så tunga ut att jag nästan trodde de skulle falla ner mot marken. Nu när vi var här skulle vi bara fråga någon som bodde i närheten, eller så kunde vi själva leta efter den. Dante och jag klev av cykeln och började gå längst stranden med våra blickar riktade mot de svarta klipporna vid stranden. Den grå sanden sjönk mjukt under mina kängor och jag andades den ljuva doften från det mörka havet. Plötsligt började Dante ropa någonting till mig, men ljudet från de höga vågorna som slog mot klipporna överröstade honom. Han gick några få meter framför mig så jag sprang ikapp honom och frågade honom om vad han nyss sa. “Jag har hittat grottan.” sa Dante med en lugn röst medan han pekade mot en smal stig grävd i en av klipporna. Stigen ledde från stranden upp till en av de brantaste klipporna, och i slutet av stigen kunde man tydligt se en stor öppning i klippan. Vi sprang mot stigen och började försiktigt gå uppför den. Det hade just börjat regna och stigen var hal och farlig, men Dante brydde sig inte utan fortsatte gå framför mig, som om han redan gått den vägen många gånger. När vi väl kom fram till grottan befann vi oss ungefär tio meter ovanför marken, de svarta vågorna slog Jag började skaka av kylan och satte på mig extrajackan som jag hade tagit med mig i ryggsäcken. “Vi borde nog gå tillbaka, Joe” sa Dante med darrig röst. “Det börjar bli kallt här.” Jag log hånfullt mot honom: “Vadå, är du rädd för att gå in i grottan, eller?” Han svarade inte utan tittade på mig sorgset. Hans grå blick sjönk till marken, innan han gick rakt in i grottans mörker. “Dante! Dante, vänta på mig!” sa jag medan jag öppnade ryggsäcken igen och tog tag i min ficklampa. Med den lyste jag på grottans insida och började försiktigt ta några steg mot grottans inre. Mina steg ekade mot de blöta stenväggarna och hur högt jag än lyste med ficklampan kunde jag inte se taket. Vattendropparna som slog mot grottans golv skapade klingande ljud som liksom borrade in sig i mina öron och fick mitt huvud att snurra. När Dante

202

inte svarade på mina rop gick jag vidare in i grottans mörker. Plötsligt såg jag ett svagt ljus komma från grottans inre och jag kände att mitt hjärta började banka hårt mot min bröstkorg. Jag fick lust att springa tillbaka ut i det kalla regnet, nerför stigen och mot stranden för att sedan cykla hem så fort jag kunde, även om det inte fanns någon som väntade på mig när jag väl kommit dit. Men jag kunde inte lämna Dante, han som var den enda som någonsin brytt sig om mig. Så jag började gå mot ljuset med bestämda steg, säker på att Dante väntade på mig där. Och jag hade rätt. Dante stor där i den ena kanten av grottan och höll i ett levande ljus, men han var inte ensam. Bakom honom stod flera barn, några var mindre och andra såg ut att vara lika gamla som jag själv var. De stod bakom Dante och stirrade på mig med deras glansiga stora ögon. De bar på gamla grå kläder, deras kindben stack ut från deras magra ansikte. ‘Gör det nu.’ tänkte jag. ‘Spring härifrån.’ men min kropp vägrade röra på sig. Mina ben satt liksom fastklistrade på grottans golv. Jag kunde inte lämna honom. “Dante...” sa jag med darrig röst. “Vad är det här? Vilka är de?” Dante log och satte sig på marken, sedan gestikulerade han mot mig att komma närmare. Försiktigt tog jag några få steg närmare honom tills jag stod mitt emot honom. “Sätt dig ner.” sa han mjukt. “Jag ska berätta för dig slutet av berättelsen.” Jag tog av mig ryggsäcken och satte mig ner, medan barnen började samla sig runt oss. “Vilka är de?” frågade jag igen. “De är som mig” sa Dante. Han placerade levande ljuset han höll i på marken mellan oss. “De är eviga barn. Vi bor här, i grottan.” Jag lyssnade förvirrad på hans vackra röst: “Eviga barn? Vad menar du?” Han ignorerade min fråga och fortsatte: “Lyssna på mig, Joe. Du ska gå härifrån, nu. Gå hem och kom aldrig tillbaka hit, förstår du det?” Han lade händerna på mina axlar. “Gå hem, innan du blir en av oss.” Hans bestämda ord sårade mig. Varför ville han att jag skulle åka iväg och lämna honom. “Jag förstår inte.” sa jag och såg ner på mina händer. Jag hörde honom andas djupt. “Jag lovar dig Joe, du vill inte bli som en av oss. Jag… jag dog för länge sen.” sa han tveksamt. Jag lyssnade tyst på honom, min blick vandrade på det levande ljuset i marken. “Mina egna föräldrar knuffade mig i samma vatten som omger den här ön. Båda två, på samma gång. De knuffade mig i det mörka havet, tryckte sina händer mot mitt huvud. Jag tror att de tyckte det var så enkelt, att bli av med alla sina problem genom att bara slänga mig i havet.” “Hur kunde de göra det där mot dig? Mot er alla?” Jag tryckte hans händer i mina egna. Dante stirrade tyst på mig: “De gjorde det för att de älskade mig. De ville inte se mig svälta ihjäl, Joe. Tack vare deras kärlek fick jag leva kvar, som barnen här. Men vi kan inte leva som dig eftersom vi redan dog för länge sedan. Och våra själar kan inte lämna denna jord, så vi kan inte dö heller.” En liten flicka i närheten började gråta. Jag höll fortfarande Dantes händer, medan han fortsatte prata: “Du är den enda som kan se oss. Det är därför du måste lämna mig. Du måste växa upp, för att leva. Jag existerar inte. Väx upp, Joe.” Jag skrattade svagt: ”Så ryktet är sant. Jag pratar bara med de döda” sa jag och log. “Har du inte redan insett det, Dante? Jag kan inte växa upp, jag kan inte lämna dig.” Min röst ekade mot grottans vägar. ”Du är den enda som någonsin lyssnat på mig. Den enda som någonsin brytt sig om vad jag tyckte. Du är den enda jag har kvar. Och jag vill vara barn med dig, för evigt.”

Jag tittade djupt in i Dantes grå ögon, innan jag frågade honom en sista sak: “Finns det inte... ett annat sätt? Så att jag inte behöver lämna dig?” Han satt tyst där i några sekunder och stirrade på mig fundersamt. Till sist log han svagt och sa: “Det finns ett sätt. Du kan bli ett evigt barn, som mig och alla andra i grottan.” Kanterna av hans persikorosa läppar böjdes upp och hans trötta grå ögon såg nu så pigga ut. Sedan nickade han mot utgången.

Mot det svarta havet. Jag förstod vad han menade. Alla barn som dog i det svarta havet skulle återuppstå som kroppslösa själar i grottan. Jag var redo. Jag skulle vara tillsammans med Dante, även om jag visste att det innebär att jag skulle dö. Vi ställde oss upp i grottan och började gå mot utgången, hand i hand, utan att se tillbaka. Sedan hoppade vi mot det mörka havet och mot de branta svarta klipporna.

Mariam Daoudi

205. den onda byn Natten innan det religiösa offret så började Ogona packa sina grejer för att fly från byn. Hon tänkte fly till en by som heter Evil Village där hennes mormor bodde. Hon lade in de två tvillingarna i en liten resväska och började vandra mot Evil Village. Efter att hon hade gått en timme så satt hon sig ner under ett mangoträd. Hon började bli lite hungrig så hon tog en mogen mango och drog bort skalet och den smakade saftigt och sedan fortsatte resan till Evil Village. Tre timmar efter soluppgången var hon äntligen framme i Evil Village och de två bebisarna hade sovit hela resan. Hon började vandra mot sin gamla mormors hus och människorna i byn stirrade konstigt på henne. Hon kände de varma solstrålarna slå mot sin svettiga kropp och den fuktiga luften som hade doft av kokosträd. Trettio minuter efter är hon framme vid huset och hon går in i den gamla hyddan och ropar på sin mormor men ingen svarar. Helt plötsligt kommer en gammal kvinna från grannhuset klädd i svart och röd sliten pyjamas. Hon berättar att Ogonas mormor dog i en lastbilsolycka för två års sen. Ogona darrar och de kalla tårarna rinner och den gamla kvinnan kommer fram och kramar om henne. Ogona och den gamla kvinnan sitter och pratar och den gamla kvinna berättar att hon har bott i byn i 50 år. Hon säger till Ogona att hon skall vara försiktig och inte ha så många vänner för att människorna i byn är onda. Hon berättar om en kvinna som bor i byn, hon kallas “häxkvinnan”. Hon brukar gå runt i byn och försöker vara trevlig mot alla som har små bebisar och på nätterna så går hon in i folks hyddor för att använda bebisarna till onda ritualer. Det börjar bli solnedgång och himlen börjar mörkna och Ogona och den gamla kvinnan sitter på en bänk vid hyddan. Helt plötslig så ser de häxkvinnan gå förbi, hon är klädd i röd randig kjol som är smutsig och sliten och hon ser hungrig ut. Den gamla kvinnan pekar på henne och säger till Ogona att det är henne som man brukar kalla häxkvinna.

Natten börjar närma sig och de små bebisarna börjar bli hungriga. Ogona går till ett mangoträd som ligger precis utanför hyddan och plockar två mogna mangon. Hon skalar de två frukterna och skär dem i bitar medan hon serverar dem till de två bebisarna. Hon själv äter friterad yam med fufu och dricker en kopp med vatten innan hon går för att lägga sig. Ogona vaknar och ser hur solens strålar slår mot den gamla hyddan och de små bebisarna hinner också vakna. Hon ligger kvar i den trasiga sängen. Helt plötsligt kommer den gamla kvinnan med mat till Ogona och de två tvillingarna. De sätter sig på en bänk med de två bebisarna och äter frukost och snackar om byn och de onda människorna i byn. Efter frukosten så lämnar Ogona de två bebisarna till gamla kvinnan och tar två vattenspannar för att gå och hämta vatten vid Evil River. Ogona går igenom den vilda skogen och de vilda djuren för att hämta vatten, helt plötsligt så ser hon häxkvinnan som också är på väg till Evil River. Häxkvinnan hälsar på Ogona och försöker vara trevlig mot henne men Ogona besvarar inte hälsningen.

andra verkligheter

Ogona tittade sorgset på de två små pojkarna under sin famn, hon visste inte vem av dem hon skulle använda till det religiösa offret. Men hon var tvungen att använda en av tvillingarna annars skulle hon blivit avvisad från byn.

re minuter efter så är de vid Evil River och Ogona fyller vatten i båda vattenhinkarna och lämnar Evil River men på väg hem så smyger häxkvinnan och kollar på Ogona hela vägen tills Ogona är hemma. När Ogona är hemma så började det bli kväll och bebisarna hade redan somnat när den gamla kvinnan satt och vaktade bebisarna. Ogona förbereder sig för att somna och hon säger godnatt till den gamla kvinnan medan hon går in i hyddan. Natten är kall och de flesta byborna sover men häxkvinnan är vaken och hon är på jakt efter Ogonas bebisar. Hon smyger fram till hyddan. Hon tar den äldsta tvillingen och springer ut från huset. Helst plötsligt så vaknar Ogona och när hon kollar bredvid sig ser hon bara en av bebisarna. Hon hoppar ur sängen och skriker “häxkvinna” medan hon springer och gråter.

Alieu Gaye

203

206. dröm innan du dör Att växa upp eller att inte växa upp alls Agnes Weir var den enda människan som var menad att stå vid min sida nu. Nu när jag befann mig bakom staketet som stod mellan oss och framtiden. Det enda vi behövde göra var att klättra över det. Av alla biografier i världen, var det denna som skulle förändra allt. Agnes Weir var här för att hjälpa mig hitta den, av alla människor i världen var hon den enda jag ville ha vid min sida nu. Hon var en av de få själar som fick mig att undra hur det kändes att leva. Jag visste att det inte skulle vara länge, så jag tog in allt som var hon. Hennes mörka hår, som inte nådde längre än hennes axlar. Hennes ögon, som tillsammans med mina skapade världen. Mina var alla hav och hennes var land. På stort avstånd, när jag sett henne för första gången från min slitna bänk på skolan, hade hon verkat liten och rar. Nu, när hon stod här bredvid mig, var hon störst i världen. För hon, enligt mig, var hela världen. Agnes började klättra först, trots längden på hennes ben tog hon sig över staketet utan större besvär.

andra verkligheter

“Skynda dig nu, innan biblioteket öppnar igen!” Ropade hon till mig från andra sidan, andfådd och rödrosig om kinderna. Det var kallt ute och alldeles för mörkt för att se längre än den meter som ficklampan lyser upp. Det var svårare för mig, eftersom jag var den som bar på väskan, fylld med alla saker vi skulle kunna behöva om någonting gick snett. Det var bara ett bibliotek, och det var inte särskilt väl bevakat. Men någonting kunde alltid gå fel. Jag hade idén att ta med mat, ifall vi skulle bli tvungna att gömma oss någonstans tills de öppnade igen dagen efter. Men Agnes ansåg det också lämpligt att ta med en kofot, två par stövlar, tre hänglås, ett rep och fem biografier som hon plockat från min bokhylla. Agnes fick aldrig chansen att berätta vad hon menat göra med alla dessa saker. Vi smög så tyst vi kunde men gräset var blött och det var svårt att koncentrera sig på något annat än att inte halka. Vi hade planerat inbrottet in i minsta detalj och vi visste exakt var vi kunde gå och var det skulle stå vakter. Vädret och underlaget var dock ingenting vi kunde kontrollera. Inte ens Agnes, som verkade kunna lösa alla mina problem och bekymmer. Det var Agnes som hade lyckats sno en kopia av nyckeln som öppnade dörren till biblioteket. Där inne fanns boken med svaren på alla frågor, som jag aldrig riktigt hade förstått. Varför jag? Varför jag? Varför jag? Månader av rädsla och mörker, skulle äntligen komma till ett slut. “Hallå där! Vad håller ni på med?” Hördes från en djup röst, och ett skarpt ljus rörde sig mot oss. Agnes vände sig om och kollade upp mot mig med skräckfyllda ögon. Ljuset från vaktens större ficklampa träffade hennes ansikte och hennes ögon uppenbarade sig grönare än någonsin. Det var i den stunden jag insåg det jag alltid vetat, att hon var den enda som betydde något. Hon var den enda som inte hade lämnat mig när jag behövde någon som mest. Jag insåg att hon var den jag skulle kämpa och dö för. Den jag skulle öppna mina ögon för en sista gång. “Spring Jacob, spring.” Väste hon och vi sprang tillsammans över den fortsatt hala gräsmattan med säkerhetsvakten tätt i häl. Det var tydligt att det gått några veckor sen jag sprang sist och jag var tvungen att luta mig mot väggen för att pusta ut medan Agnes fipplade med låset. Vi hade blivit av med vakten efter några varv

204

runt byggnaden i tegel, men vi visste att han snart skulle komma tillbaka med förstärkning. Det skulle bli svårare att springa ifrån dem alla, framförallt nu när vi var inne i biblioteket. Det var ingen idé att smyga längre, nu gällde det bara att ta sig fram till boken och sedan ta sig ut härifrån så snabbt som möjligt. Det var egentligen ingen brådska, tänkte jag eftersom jag visste vad som skulle hända i slutet av min dröm. Men jag kände att det var dags nu, dags att släppa taget. Agnes tog min hand och bad mig visa vägen. Vi tog oss upp två trappor och sprang till den sista hyllan i sektion B. Högst upp och längst till höger kunde jag greppa tag om bokens rygg. Nu var det jag som hade kontrollen, tänkte jag. Fem vakter kom inspringande från dörrarna och började sprida ut sig i biblioteket. En av dem stannade kvar för att vakta dörren medan resten av männen rörde sig upp för trapporna och mot oss. Vakten som vi tidigare sprungit ifrån på gräsmattan ropade efter oss. Det var ingen idé att försöka ta sig förbi dem alla, och det behövde vi inte heller. För bakom oss fanns ett litet fönster, precis stort nog att klämma sig igenom. Fönstret ledde till en brant brandtrappa som skulle leda oss till baksidan av biblioteket. Därifrån började vi springa så långt som våra ben orkade ta oss. Hand i hand, Agnes och jag. Vi hamnade i en skog och omringades av träd och kalla vindar. Inga vakter skulle nånsin hitta oss här. Så vi stannade upp, föll ner på rygg och landade på vått gräs. Jag kollade upp mot himlen och stjärnorna, som rörde sig mot oss. Jag tog ett djupt andetag och tackade livet för allt gott som det gett mig. Men också för alla motgångar, alla sjukdomar och alla obehag, för de hade lett mig till denna stund. Just denna stund som jag vetat skulle komma ända sen jag fick beskedet. Jag var glad att Agnes var med mig, eftersom jag inte skulle få chansen att säga hejdå till henne på riktigt, när det bara var hon och jag och den jordliga, verkliga luften. Jag fick nöja mig med den som mina drömmar försett oss med. Jag öppnade boken med mitt namn som titel och bläddrade förbi sidorna. Sjutton år var inte så mycket när det handlade om böcker som denna. Men jag hann se det jag var menad att se. Den sista gången jag hade varit med mina föräldrar, alla ensamma skoldagar innan jag träffade Agnes, alla sjukhusbesök, min eviga sömn som jag inte lyckats ta mig ur. Jag såg Agnes och mindes alla gånger hon suttit vid min sida och hållit min hand, jag mindes hur hon hade gett mig styrka och värme. Någonting att kämpa för. Det hade inte varit tillräckligt, men hon däremot, hade alltid varit mer än så. Hon var menad för framgång, jag hade bara varit ett stopp på hennes väg. För en sista gång kollade jag upp på Agnes ansikte. Hennes riktiga ansikte som inte längre glänste och hennes mun som inte längre log, hon satt med sammanbitna läppar och kollade ner mot mig, märkte inte att jag var vaken. Jag studerade hennes näsa, hennes läppar och hennes ögon som hade gett mig något att luta mig mot när jag varit nära på att drunkna i mina hav. Jag stängde igen min biografi och slöt mina ögon en sista gång. Glad att jag spenderat mina sista stunder i en dröm där jag fått vara med Agnes. Glad att vi fått varit med om ett litet äventyr. Glad att jag dog med Agnes vid min sida. För att härma och göra om ett citat av W.C Fields, en komiker som även han dog i en sjukhussäng, vill jag också säga: Fördöm hela världen och alla i den förutom dig, Agnes Weir.

Tilda Eriksson

207. en tyst röst

– Pappa? *En dag senare* – Mamma, mamma! Jag såg pappa komma ut ur slottet! Han är en prins. Med en ledsen min stoppar Juns mamma snabbt in en bit ihoprullad omelett. Hon äter den snabbt för att kunna prata mer om slottet, men hon ser den ledsna minen i sin mammas ansikte och springer ut till framsidan av huset. Där är hennes pappa. Han tar emot en beställning av något slag. - Pappa jag vet att du och mamma bråkar men snälla var inte sur på henne. Jag kan hjälpa. - Jun, de är på grund av dig som det här händer. Han säger det samtidigt som hans leende är besvärat. En tår rinner längs med Juns kind. Hennes händer faller ner på sidan av den korta smala kroppen. Hon vänder sig om och springer till en trappa inne i byn. Hon blir alltid kallad Chatterbox för att hon pratar så mycket. Men det kan hon väl inte rå för? Då hör hon en röst. – Han hade rätt, du är en chatterbox, en vedervärdig liten flicka som pratar hela tiden. Hon brister ut i gråt igen, hon vet inte vad hon skall göra. Ett ägg står och pratar med henne, hur konstigt är inte det!? – Jun!! Du måste dränka dina ord i sjön! – Vad menar du med det? – Du måste sluta prata! – Va!? Men det går inte. – Okej vi gör så här, varje gång du pratar kommer du få ont i magen.

prata. Hon går hem, tar av sig skorna och går upp för trappan till övervåningen och går in på sitt rum. Där sitter hon i flera dagar. Sju år senare Jun stoppar nycklarna i munnen, öppnar dörren och ställer soppåsarna utanför dörren. Hon stänger dörren och sedan låser hon den. Efter att hon har slängt påsarna tar hon tunnelbanan till skolan. När hon kommer fram till skolan låser hon in sina ytterskor i skåpet och tar på sig sina inneskor. På vägen till klassrummet ser hon Takumi Sakagami, den underbaraste personen hon någonsin hade sett och såklart går han i samma klass som Jun. Hon kommer in i klassrummet och sätter sig på sin vanliga plats längst fram i klassrummet på rad fyra. Bakom henne ska Takumi sitta. När han kommer in i klassrummet hoppar hon först till och sen kollar hon ner i bänken och rodnar. Han kollar lite konstigt på henne och går förbi henne, sätter sig vid sin bänk och tar upp materialet för dagens lektion. Jun gör samma sak. Läraren kommer in i klassrummet. Alla ställer sig upp när läraren säger ‘’Stå upp, buga, sitt’’. Alla i klassrummet säger ‘’Ohio sensei’’ i kör. Min Ho-seok som läraren heter, eller bara Sensei Ho-seok. Han tar upp kritan och skriver dagens lektioner, samt vilka som skall bli föreståndare för elevrådet. På tavlan står följande namn: Naruse Jun, Sakagami Takumi, Nido Natsuki och Tazaki Daiki. Daiki räcker snabbt upp handen och skriker: – Jag tänker inte vara med i något fånigt elevråd med ett par nollor! – Daiki, vi är inte nollor! – Äh, kan du inte bara vara tyst Takumi!! – Nej, självklart inte när du kallar mig, Natsuki och Jun nollor. – Men killar sluta bråka! – Natsuki håll dig utanför min och Sakagamis diskussion! Helt plötsligt säger Jun något väldigt tyst. – J-jag v-v-vill inte vara m-me-d. Hon får ont i magen. Jun håller händerna runt magen och kollar upp på läraren, hon springer snabbt ut ur klassrummet. När hon är ute ur klassrummet säger någon: – Så hon kan prata! Det var något som ingen visste att hon kunde

andra verkligheter

Hon springer upp för backen till kärlekshotellet som vanligt. Hennes största dröm är att få vara där någon gång, visst det är ett kärlekshotell men det är ju även ett slott. Helt plötsligt hör hon en bil. Hon springer snabbt och gömmer sig bakom busken vid den skära muren, ut från ingången kommer en gul stor bil med skuggade fönster. Inuti bilen ser hon sin egen pappa med en kvinna som inte är mamma. Det sista hon ser innan bilen åker ner på den långsmala vägen till stan är...

Michelle Golden

Ägget säger något konstigt och sen hokus pokus så kan hon inte

208. experimentet Det är kallt i det kala rummet. Mae sitter på sina beniga händer och räknar de gråa ränderna på tapeten framför sig. Det gör hon alltid när hon är nervös. Just den här tapeten har hon räknat många gånger innan. Dörren bakom henne öppnas och hon rycker till när gnisslandet skär genom hennes öron. En kvinna skyndar sig in på sina höga klackar och sätter sig mittemot Mae. Hon tar god tid på sig att fixa sina papper. Maria Hägglund står det på framsidan av hennes anteckningsbok. Maes samtalare. När allting är på plats stryker Maria handen över sin redan släta kjol och säger: “Mae, älskling.” Efter en stunds tystnad verkar hon inse att hon inte kommer att få något svar och fortsätter. “Hur är det?” Mae vänder blicken mot sitt knä. Hon är klädd i likadana gråa byxor som alla andra där. “Mae, älskade vän. Du vet att du måste ge mig ett svar.” Mae vänder långsamt upp blicken mot Maria. Vill egentligen inte se henne i ögonen.

“Bra.” Mae hör knappt sin egen viskning men Maria verkar ha gjort det eftersom hon börjar raspa ner anteckningar. “Okej. Då tar vi det ifrån där vi stannade förra veckan, lilla vän.” Mae nickar. Låtsas som om hon är med på hela leken. De senaste sex åren har hon gått på de här mötena och inte kommit fram till en enda sak. “Kan du börja med att berätta om den där drömmen du pratade om förra veckan?” Mae skakar på huvudet. Hon har alltid samma dröm. Om hur de kommer och tar henne. Är det inte uppenbart att de är i närheten. När som helst kommer de och då är Mae död. Då är alla döda. “Jag vet att det är svårt för dig, lilla vän. Men vi har sett många andra tillfriskna efter liknande samtal”. Hon betonar ordet “tillfriskna” på ett konstigt sätt, som att allt som de gjorde mot dem går att bota.

205

“Du vet att du kan lita på mig, älskling.”

visste att det var räddningen. Att plågan äntligen var slut.

Maria böjer sig fram och Mae kan känna hennes parfym sticka i näsan. Lita på mig. Mae vill skratta henne rakt upp i ansiktet. Man kan inte lita på någon. Är det inte uppenbart? Bara naiva människor som Maria litar på andra när hon vet att de finns där ute.

“Vi är här nu. Du är säker. Vi ska ta er härifrån”, sa personen. Mae började gråta. Det var första gången hon grät på mycket länge.

“Så, älskade vän. Vad tänker du på? Vad som helst?” säger Maria och fingrar på sin anteckningsbok. “Jag är ett monster”, Mae chockas av hur hennes röst låter. Som sandpapper. Mae har bott på basen länge. Hon kommer aldrig därifrån. Kommer aldrig se solen igen. Basen ligger under marken. “Alla här är skyddade från dem”, säger arbetarna. Men Mae vet att det inte är sant. Det är omöjligt att gömma sig för dem.

andra verkligheter

Mae är på basen på grund av experimenten hon och många andra barn utsattes för. De blev monster. Monster som ingen kunde kontrollera. Men egentligen var de bara barn, förstörda och rädda barn. Det är därför de aldrig kan lämna basen. Dagen då de tog Mae var hon ute och lekte i sandlådan. Det var sommar och solen smekte hennes hud. Hennes mamma satt i en solstol och läste. Plötsligt rullade en lastbil uppför deras lugna gata. Starka armar tog tag i Mae och släpade henne mot bilen. Mae skrek och grät. Ville bara tillbaka till sin mamma. Hennes mamma gjorde ingenting. Bara såg på med tom blick när de förde bort Mae. Människorna som tog Mae trodde att det var möjligt att resa till andra dimensioner, men att en människokropp inte skulle klara av påfrestningen. Därför skulle de modifiera sig själva. Men de behövde några att testa sina teorier på. Såklart blev det barnen. De var små och alldeles för många. De kunde inte säga emot. Dimensionsresor är omöjliga och såklart var det barnen som fick lida av deras misstag. De tvingade Mae att dricka konstiga saker, springa tills hennes kropp inte orkade mer och stängde in henne i mörkret. Allt för att se hur hon reagerade och om det stämde in på de andra barnens reaktioner. De skar i hennes hjärna, tog bort och la till. Det tog aldrig slut. Hon ville rycka av sig håret och slå huvudet i väggen. Allt för att känna annan smärta. Det var sällan Mae såg några andra barn. Men när hon gjorde det var stora tussar av deras hår borta och blottade istället blodiga sår på deras skalp. Fingertopparna var blodiga och naglarna så nedbitna att det nästan inte fanns något kvar. Mae minns fortfarande känslan av det kalla golvet som kylde ner hennes kropp när hon låg där och ryckte efter ännu ett skoningslöst experiment och hur det fluorescerande ljuset bländade henne. Händer tog tag i Mae och släpade henne tillbaka till hennes kapsel. Tatueringen av en triangel och en kvadrat, som alla som jobbade med experimenten hade, blottades då de drog tillbaka hennes livlösa kropp. Blåmärken från den vårdslösa behandlingen fanns alltid. Mae kunde vara säker på att nya skulle komma när de gamla började blekna.

206

Efter räddningen kom Mae och alla andra barnen till basen. De fick mat och en egen säng. Men hur vänliga arbetarna än var mot Mae kunde hon inte glömma. Hon visste att de skulle hitta henne förr eller senare och ta henne tillbaka. Efter att Mae kommit till basen råkade hon se sig själv i spegeln, eller snarare vad som var kvar av henne. Hon skrek. Ville riva av sig allting som stirrade tillbaka. Varelsen som stirrade tillbaka på henne var bara ett benrangel med grått skinn, lila läppar och insjunkna kinder. Och sen var det hennes ögon. Bara två svarta hål som stirrade tillbaka på henne. Ingen människa har sådana ögon. Det var då Mae förstod att hon inte var någon människa längre. När Maes skrik tystnat föll hon gråtandes ner på golvet med händerna framför ögonen. Dörren slogs upp och någon kom in. Mae vände upp ansiktet och tittade mot en av arbetarna. Hon hade varma, bruna ögon och tog Mae i sin famn. “Allt kommer bli bra”, sa hon i hennes öra. “Det är över nu”. Och där, för en sekund, trodde Mae att det var sant. Maria knackar med pennan mot sina papper och suckar. “Älskling, du är inget monster. Sluta prata dumheter nu”. Hon säger det som om Mae är dum i huvudet och borde släppa det. Men hon kan inte. “Kan du bara prata med mig? Det kommer kännas bättre då, lilla vän.” Så tjatar Maria timme ut och timme in på alla Maes möten. Kanske att det skulle bli bättre om hon sa någonting. Mae hade ju trots allt inte sett någonting. Hon har bara en krypande känsla av att de är i närheten. “Jag är rädd att de är här”, hennes ord försvinner nästan. “Jag vet att de är här. Man kan inte gömma sig för dem. De ser allt vi gör”. Mae tittar mot Maria för att se hennes reaktion. Men hon reagerar inte. “Älskling, du behöver inte vara rädd. De kommer aldrig hitta dig här. Du är helt säker. De existerar inte längre, finns inte”. Klockan på väggen ringer för att signalera att Maes tid hos Maria är över. Hon reser sig långsamt. Det känns inte alls bättre. Bara som att Mae har delat med sig av ännu en av sina tankar till dem. “Ses nästa vecka, Mae”, säger Maria och vinkar mot henne. Mae går osäkert mot dörren. Det känns som att någon av dem är i närheten. Hon känner det i hela kroppen. Mae är inte paranoid, hon har rätt. Men ingen annan ser det. * * * Maria sträcker sig upp för att lägga några papper på hyllan. Hon vet att Mae har börjat mjukna. De gör de alltid till slut.

I kapslarna, som stod på rad efter rad i en stor sal, sövdes hon ner. Otaliga slangar stacks in och sög ut hennes sista krafter. Mae orkade knappt vara rädd längre. Hon minns att hon önskade att plågan skulle ta slut. Men det gjorde den inte på mycket lång tid.

“Envisa flicka”, mumlar hon. Mae är den sista som vägrat ge upp sina teorier om dem. Då Maria puttar pappren på plats faller hennes ena ärm ner och blottar en tatuering av en triangel och en kvadrat.

En dag hörde Mae steg långt borta då hon låg i sin konstgjorda sömn. Kapslar öppnades och slangar rycktes ut. Mae kunde känna en annorlunda doft, någonting annat än den kliniska spriten. Hon skymtade ett vänligt ansikte som lyfte upp henne i sin famn. Mae

Mae har vägrat ge upp. Och det gör henne till en väldigt farlig person.

Kerstin Hillebäck

209. fast Vi svängde in på skolgården och traskade lugnt upp mot tegelbyggnaden. Jag nickade hejdå till Max och öppnade långsamt dörren till NO-salen. Fröken Tessa slängde ur sig en hög suck, jag flinade och satte mig på min plats. Det tysta fnisset lade sig. Hon fortsatte sin genomgång och jag vände mig försiktigt om. Alla har vi någon vi tittar lite extra på. Ni vet, den där personen som aldrig riktigt lämnar ens tankar. Hennes långa blonda hår hängde ner och låg som ett lätt lager på bänken medan hon gjorde anteckningar. Det ringde ut. Oj, vi kanske hade kommit lite senare än vad jag räknat med. Jag ryckte hastigt bort blicken och försökte i en rörelse samla ihop alla mina böcker, inte så lyckat eftersom att jag inte hade tagit fram några. Jag lutade mig tillbaka i bänken och lät alla lämna salen innan jag försiktigt reste på mig. Jag blickade ut över klassrummet men något stoppade mig, Vegas anteckningsbok låg kvar på bänken. Konstigt, hon är otroligt rädd om den. Jag plockade upp den och gick ut ur klassrummet. Vi hade inga fler lektioner tillsammans idag men jag såg blocket som ett fantastiskt tillfälle att inleda ett samtal. Tiden rann iväg och jag mötte Max utanför samma tegelbyggnad som vi tillsammans gått in i för sju timmar sedan. Han slängde upp axelbandet till väskan lite högre och jag gav honom en lätt knuff i magen. Han vek sig överdrivet och stönade. Jag flinade och vi började gå hemåt. När vi bara hade femtio meter kvar till Max hus stannade jag upp och svor högt. “Vad är det?” Max vände sig om och tittade frågande på mig. Jag förklarade att jag tagit Vegas anteckningsblock för att ge det till henne lite senare men glömt den ovanpå mitt skåp, tillsammans med mitt egna. ”Autumn”, Max brukar alltid viska mitt namn med sammanbitna tänder när han vet att jag har rört till det för mig själv. ”Kom igen, vi går tillbaka” bad jag. “Visst tjejen, men du bjuder på glass imorgon.” Jag gick med på det och vi strosade tillbaka mot skolan. Skymningen smög sig på oss och den tidigare orangea himlen började skifta i rosalila. Max stannade vid ingången till skolgården och jag sprang upp till trappan och ryckte tag i handtaget till skolan men dörren gick inte upp. Jag suckade och snart kom Max springande. “Vad är det?” han gjorde ett försök i att få upp dörren. “Aha…” jag tittade upp mot brandtrappan. Alltid upplåst. Puckat, jag vet, men styrelsen har inte tänkt riktigt så långt. “Du må vara dum men” jag lät honom inte prata klart utan gick fram till trappan, Max följde efter. Med snabba steg sprang jag upp och öppnade långsamt dörren. ”Autumn” hörde jag Max viska i mitt öra. Han stängde långsamt dörren efter oss och vi stegade in i den tomma skolan. Jag tog trappan ner till entrén och som väntat låg båda anteckningsblocken på mitt skåp. “Bra, då går vi.” Max rycker tag om min handled men jag känner mig inte riktigt klar än. “Vänta” svarade jag och ryckt mig ur hans grepp, som jag nu i efterhand ångrar något innerligt. Gatulamporna utanför gjorde att de stora fönstren slängde läskiga skuggor i hela hallen. Jag snurrade runt ett varv och rusade

upp för trappan igen. När vi ändå var här kunde vi ju lika gärna lalla runt lite. Dum idé, men då tyckte jag den var genial. Jag öppnade dörren till musiksalen och syrefattig luft slog emot mig när jag gick in i rummet. Ingen fick vara här. Skolan hade stängt ner en gigantisk sal med fina gitarrer, trummor, keyboards och det bästa, flygeln i mitten. Det var mina drömmar i ett föremål. Jag älskar att spela piano. Mer än allt annat. Grejen är dock att jag inte har något piano att spela på och jag får aldrig chansen eftersom att vi inte får ha musik längre. Jag gick fram mot pianot och satte mig på den dammiga pallen. Mitt ansikte speglade sig i den blanka lacken. Ett smalt ansikte med tjockt brunt hår tittade tillbaka på mig. Hon log. Max dök upp bakom mig och jag svängde runt med huvudet. “Seriöst? Kan vi inte bara gå hem? Vi får inte vara här” sa han ängsligt. “Sedan när började du bry dig om att följa regler?” Jag tittade surt på honom och lyfte på locket. Det plingade till i Max mobil. “Jag måste dra, du får ta dig ut själv. Gå inte vilse i mörkret, tjejen.” Han rusade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Ända sedan vi var små har han kallat mig för tjejen. En vana som jag tycker om. “Fegis” sa jag för mig själv och vände mig om igen. Jag spelade en gammal melodi som morfar hade lärt mig. Plötsligt försvann allt damm i rummet. Solen gick upp för en sekund men jag hann inte blinka innan det var natt och dammet var tillbaka igen. “Vad i…” Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Solen gick upp och ner om och om igen. Jag bara stirrade. Flinade lite. Var det någon sjuk programmering i fönstren eller något? Nä, omöjligt. Då skulle inte dammet kunnat försvinna och komma tillbaka. Mitt flin rann snabbt av läpparna och paniken gav mig en käftsmäll. Jag rusade bort till dörren och ryckte tag i den. Låst. Satt fast. Jag vände och sprang tillbaka till andra sidan salen och försökte öppna ett fönster. Det var lika lönlöst. Jag ryckte tag i en stol och kastade den mot dörren. Jag sparkade och slog. Skrek. Jag försökte till och med krossa rutorna. Lika fort som de gick sönder flög bitarna tillbaka. Tysta tårar rann ner för mitt ansikte och jag sjönk ihop på golvet. Jag har läst om detta. En tidsloop. Något jag tvivlat på existerar. Något som bara finns i filmer och fantasin. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade befunnit mig här inne. En kvart? Ett dygn? Jag reste mig upp på skakiga ben och gick mot skrivbordet längre ner i salen. Ett gammalt mörkt träbord. På det stod en kaffekopp med härligt mögliga kanter, ett ritblock och en bläckpenna. Jag plockade upp blocket och pennan och satte mig sedan mot en vägg. Rummet flimrade av solen. Jag vill inte dö. Jag är bara sexton. Jag har inte levt tillräckligt. Jag har inte sett tillräckligt. Pappret är blött nu. Dyngsurt.

andra verkligheter

Jag brukar inte berätta saker. Jag är den som lyssnar, den som inte slänger in kommentarer, den som inte kommer med mina egna åsikter. Samma sak var det denna morgon. Det var Max som snackade, jag garvade och höll med. Gatan låg öde. Alla hade åkt till jobbet och som vanligt var vi sena till första lektionen. Löven på träden slängde skuggor på trottoaren och gav ett skydd mot den starka förmiddagssolen.

Om du läser detta så har du förmodligen hittat mitt brev. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Kanske är jag död, kanske har du funnit mig galen på golvet, jag vet inte. Jag förstår nu i efterhand varför salen var stängd, men varför var ingen varnad? Visste skolan vad som skulle hända? Visste de att en skulle fastna i något galet tidsrum? Gör vad du vill med brevet. Skulle jag överleva detta kommer jag inte vilja leva igen. Jag har blivit galen. Autumn Fall, 25:e maj 2018

Freja Vendelsten

207

210. frihet Jag signerade mitt namn längst ner på sidan, jag försökte vara så försiktig som möjligt. Det hade tagit flera dagar att skriva det här. Jag höll pappret framför mig - det här var vår enda chans att få ett normalt liv. Jag och min bror James hade bott in ett ruttet trähus ända sedan stormen kom och tog med sig vårt hem. Lukten var unken och möglig, det kunde inte vara nyttigt. – James! ropade jag för att få hans uppmärksamhet. Jag är klar!

andra verkligheter

Han hoppade ur den halvtrasiga träsängen med ett lakan till täcke och rusade till mig. Han nästan drog pappret ur min hand och tittade på det beundrande. Det blev tyst en stund. Det syntes att han hade svårt att läsa, både för att han inte var så läskunnig men också för att det var kväll och vi bara hade ett par ljus som ljuskälla. Tystnaden bröts av att han kramade mig hårt som bara den, jag kunde knappt andas. – Du är ett geni Alex! Är du säker på att det kommer fungera dock? – De kommer säkert att godkänna det, sa jag lugnande Vi kom hem en eftermiddag efter att vi hade varit ute och “hämtat” mat. Han hängde där, mitt i hallen. Benen dinglande fritt i luften och ett rep runt halsen. Han hade sina finaste kläder på sig. Ansiktet var helt grått. Vi stod helt stumma, jag tappade maten. Var vi en för stor börda? Var allt bara för hårt? Vi fick aldrig svaren på de frågorna, och vi skulle aldrig få det heller. Jag gick på vägen mot Stadshuset, den var liten och lerig. Det luktade illa, kor i små hagar bredvid vägen stod och betade i det lilla gräset som var kvar. Hagarna var omringade av trasiga staket, de hade gått sönder i stormen. Korna råmade högt, de var magra. Det hade varit ett torrt år och det hade knappt blivit någon skörd, det märktes. Jag var trött, den långa vägen till Stadshuset kändes som en evighet, solen stekte hett på min panna. Jag var hungrig, jag hade inte ätit på flera dagar. Vi hade inte råd med mat så vi fick stjäla från olika gårdar runt om i staden men det hade blivit svårt på sistone. Det var knappt så att vi överlevde. Krampen i magen kändes som ett sug, som tusen nålar, som att jag skulle kollapsa när som helst men jag kunde inte låta det stoppa mig. Jag var så nära, jag tänkte inte ge upp nu. Plötsligt stod jag där, ett stort vitt hus med en liten trappa som ledde upp till dörren. Huset hade en stor svart portdörr, fyra väldigt trasiga fönster som var lagade med några träplankor fastspikade över dem. Jag tittade på porten, det stod “Stadshus, 1770” över den med stora svarta metallbokstäver. Jag tog ett steg framåt och knackade

på, tre bestämda slag. En man med en grå mustasch och hatt öppnade dörren, han hade på sig en fin kostym och svarta läderskor, väldigt viktig såg han ut att vara. Han tittade ner på mig med en konstig blick som om jag var en slav, han tänkte säkert: “Jag behöver inte prata med honom”. – Hej, sa jag med bestämd röst – Vad vill du? sa han strängt. – Mitt namn är Alexander Hamilton och jag har ett papper som jag skulle vilja lämna in till styrelsen. – Aha, vi får kolla på det, sa han med lite lättare röst och smällde igen dörren. “Vilken tråkig person” tänkte jag för mig själv och gick ner för trappan. Många tankar gick igenom mitt huvud på hemfärden. Skulle det här fungera? Skulle de kanske komma på oss? Ingen visste, det var bara en tidsfråga. Morgonen därpå vaknade vi av smattret av regnet på taket. Det hade blivit kallt i huset och vi hade bara en liten filt som värme. Det hade inte regnat på ett tag så jag var lite glad när jag hörde ljudet av regnet. Jag tittade upp i taket medan jag låg ner, jag funderade. “Vi kommer klara oss” sa hon med darrig röst när vi låg sjuka i den varma mjuka sängen. Jag försökte att inte bli kall, det var mitt i vintern. Det luktade stearin från ljusen, ett hade slocknat och rök kom från veken. James låg i en säng på andra sidan av rummet, han var bara sju. Jag tittade på honom, han sov och snarkade högt för sin ålder. Det lät nästan som en gris. Jag tittade tillbaka på mamma. Hon rörde sig inte… Plötsligt så hörde jag ett knackande ljud från dörren, det var hårt och bestämt. Jag väckte James. – James, det knackade på dörren, viskade jag till honom. – Öppna då, svarade han också viskande. Jag ställde mig upp ur sängen och gick sakta mot dörren. Många tankar flög genom huvudet på de sekunderna. Vilka var det? Vad ville de? Kanske så hade de läst det som jag lämnade in till stadshuset? Kanske var det polisen? Jag tog det sista klivet mot dörren, la handen på handtaget och öppnade dörren. utanför stod två äldre män, blöta från regnet. – Är det du som är Alexander? frågade dem. – J-ja, stammade jag som svar. – Följ med oss!

Hannes Nilsson

211. föräldralösa

208

Jag hörde någon knacka på dörren. Pappa kollade ut genom titthålet i dörren, han låste dörren direkt. Han sa till mig och Samira som var sju år gammal att gömma oss. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera. Pappa försökte hålla igen dörren, men mannen utanför var för stark. Han sparkade upp dörren och började prata på ett konstigt språk som jag inte förstod.

hade blivit blodigt när hon hade kastat sig över mamma. När jag hade legat där i vad som kändes som en evighet så kom polisen.

Det var då jag hörde ett pistolskott och sen ett till. Mamma och pappa föll till marken.

Alla barnen ser spänt på mig och alla vill att jag ska fortsätta. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig men efter att de har tjatat ett tag så ger jag med mig.

Samira skrek allt vad hon kunde, jag kunde inte få ut ett ljud. Lönnmördaren gick fram mot mig och siktade mot mitt huvud. Då hördes sirener. Han stod där i några sekunder innan han reagerade, han sprang ut genom dörren. Det var då det började välla ut tårar och jag kunde inte göra något annat än att bara ligga där och gråta. Samira höll om mammas hand på golvet, hennes nattlinne

Det stod i tidningen att det hade varit en olyckshändelse och att det inte hade varit någon skottlossning. Det var en lögn. Maffian hade lönnmördat dem, det var maffian som styrde staden och de kunde göra vad de ville.

Efter mammas och pappas död kunde vi inte bo kvar, vi hade inte råd och Samira var för liten för att ha jobb. Vi blev utslängda på gatan och jag var tvungen att hitta någonstans åt oss att leva. Vi gick omkring i Hodal och letade efter någonstans att sova. Efter

Efter ungefär en vecka hittade jag ett tomt hus, fönstret stod öppet. Jag stod utanför och övervägde att bryta mig in. I huset hittade jag en massa saker men det var en sak som verkligen stod ut. På en bänk i hallen låg två tågbiljetter till New Delhi. Jag tog dem och lite mat, sen sprang jag så fort jag kunde tillbaka till skjulet. Jag sa till Samira att vi kunde ha en chans till ett bättre liv, hon förstod inte vad jag menade. Jag hade väckt henne när jag kom stormande in. Hon blev överlycklig. Vi tog det första tåget som gick utan att tänka oss för. Vi kom fram till stationen. Jag sa till Samira att ta min hand, det var lätt att tappa bort varandra i folkmassan. Det var ett knep som jag hade lärt mig av mamma. I New Delhi trodde jag att allt skulle vara mycket bättre men det var inte sant. När vi kom till New Delhi var allt mycket sämre. Det var svårare att stjäla och det var mer trafik att akta sig för men framför allt fanns maffian där. I vissa gränder fanns det hejdukar som maffian hade anlitat. Man var tvungen att veta hur det fungerade för att kunna överleva. Min syster gick in i en man, det var inte meningen men det var klumpigt och onödigt. Mannen blev arg och tog fram en kniv. Jag sa till honom att det inte var meningen. Men det verkade som om han hade gått in i henne med flit. Han tog tag i hennes armar och släpade in henne i en gränd. Jag försökte få honom att sluta men hans grepp var för starkt, han puttade mig så att jag föll omkull. Han drog sönder hennes kläder och ställde henne mot väggen. Jag såg kniven i hans ficka, jag tog tag i den men det jag inte väntade mig var att han ryckte till och sprang mot mig för att ta tillbaka den. Det var då jag gjorde det för första gången, det var inte meningen att det skulle hända. Jag viftade med kniven i självförsvar. Jag var i chock över vad jag just hade gjort. Det var blod på kniven. Samira sa till mig att någon hade sett och sen sprang hon. Jag såg några män komma mot mig. Jag sprang så fort jag kunde. Vi gömde oss bakom några soptunnor. Det var då jag insåg vad mannen hade försökt göra och ju mer jag tänker på det ju mer förtjänar han det. Samira är bara sju år gammal, det var det enda jag kunde tänka på. Jag var äcklad och blev paranoid, jag undvek varje människa jag såg och höll mig i små gränder där det inte fanns några människor. Jag släppte aldrig Samira med blicken. Vi var där i typ en månad. Vi var tvungna att tigga och stjäla för att överleva. En dag mötte vi en kvinna som också tiggde. Knappt någon av de som gick förbi gav henne nåt. Det kändes som att vi blev rika jämfört med henne, ändå klarade vi oss knappt. Vi gick fram till henne och frågade om hon ville att vi skulle samarbeta och sedan dela på vinsten mellan oss. Det var Samiras ide. Kvinnan tyckte det var en jättebra ide. Hon hette Jaazah. Vi blev bra vänner, hon lärde oss sätt att överleva på gatorna. Vi samarbetade på det här sättet i någon månad. På kvällarna brukade hon berätta historier och om hennes drömmar. Men en kväll var hon annorlunda, hon var inte lika pigg som hon brukade vara. Tidigare hade hon berättat om landet Pakistan och om hur hon drömde om att åka dit i sin barndom. Det fick mig att tänka, om vi sparar ihop våra pengar så skulle vi kunna köpa billiga biljetter dit. Men det fanns ett problem, för att komma över gränsen behöver man ett pass och det hade ingen av oss. Vi skulle kunna korsa gränsen till fots men det hade inte Jaazah klarat. Även om det inte märktes så mycket så var hon trots allt ganska gammal. Jag grubblade i flera veckor om det var möjligt. Efter ungefär en månad kom jag på svaret. Om man mutade en chaufför att smuggla oss, men var kan man hitta en smugglare? Jag föreslog det för Jaazah. Hon undrade vad vi skulle muta smugglaren med. – Vi har ju inga pengar, det är omöjligt. – Vilken tur att jag har sparat i veckor för att få råd.

Jag såg hur hon sken upp när hon såg påsen. Det var en liten tygpåse med mynt och sedlar. Hon hade en vän som skulle kunna göra det billigt. Han hette Arif. Hon hade inte träffat honom på några år men de hade varit bra vänner i sin barndom. Det tog en vecka innan hon fick kontakt med honom. Han tvekade lite men när han såg vad vi erbjöd kunde han inte stå emot. Han hade en gammal skåpbil som vi tog. Samira visste inte att vi skulle åka. Så hon blev överlycklig när jag berättade vart vi skulle, hon visste inte vart det låg eller hur långt det var, men hon hade hört berättelser om hur maffian inte hade någon makt och att man kunde gå på gatorna utan att vara rädd för ett överfall eller misshandel. Det tog två dagar att köra till Lahore. Efter en dag var vi en mil från gränsen. Vi stannade vid vägkanten och alla gick in där bak och gömde sig bakom några tunnor, under några filtar. Jag var nervös men samtidigt beredd. Det var den längsta milen i mitt liv, det kändes som vi satt där i flera timmar. När vi var hundra meter ifrån sa Arif till att vi skulle ducka och ligga så stilla som vi kunde. Jag kände hur bilen stannade. Arif pratade, han lät nervös. Mannen han pratade med började bli arg och jag hörde ett klick... PANG! Arif föll ihop i framsätet. De öppnade dörrarna där bak, det var bländande ljust. De tog tag i Samira och skrek på ett främmande språk. Jaazah gick ut med händerna över huvudet och sa åt mig att göra samma sak. Jaazah pratade med honom och gick ner på knä med och bad. Han siktade på henne. BOOM! Det var rebeller, de gjorde motstånd. Tullen var sprängd. Jaazah skrek: – SPRING! Jag tog Samira och sprang. Vi korsade gränsen och sprang. Jaazah haltade fram, jag tyckte det var konstigt men hon var gammal och skör. Jag antog att hon bara hade lite ont i höften efter allt resande eller nått. Man hörde hur rebellerna sköt i bakgrunden. När vi hade kommit cirka 500 meter märkte jag att Jaazah hade saktat ner. – Kom igen, Jaazah, bara en kilometer till. Vi kan vila sen men nu måste vi springa.

andra verkligheter

typ tre timmar hittade vi ett tomt skjul som låg i utkanten av staden. Jag kunde inte sova den natten eller någon annan natt på ett år. Samira var utmattad, hon somnade nästan direkt. Jag låg uppe och kunde inte göra nåt annat än att tänka på vad som hade hänt. Dagarna efter levde vi på gatan och var tvungna att stjäla mat för att ens överleva.

– Fortsätt spring, sakta bara ner lite. Vi sprang tre minuter, sedan sa jag att vi nog inte behövde springa mer. Det var mest för att Jaazah skulle få vila lite. Hon sa åt mig att hämta lite brasved. Hon gjorde upp en eld och sedan satte hon sig mot en sten och vilade. Samira hade redan somnat. Jag satte mig bredvid henne och märkte att hon knappt andades. Det var då jag såg det, det var blod på marken och hon hade ett hål vid midjan. Det hade inte synts så bra på den röda klänningen men jag såg att runt hålet var det en mörk röd fläck. Jag blev tom. Inte hon också. Jag och Samira har varit med om så mycket. Jag visste inte hur jag skulle kunna berätta det för henne. Jaazah tittade in i mina ögon, drog sig upp till mitt öra. – Ta Samira till barnhemmet i södra Lahore och ge henne ett bättre liv. – Jag lovar. Hennes grepp blev svagare tills hon släppte och föll ihop. En tår rann nerför min kind. Samira hade slängt sig över Jaazah, hon grät. Jag kramade om Samira och försökte trösta henne. Hon vägrade gå, hon bara satt där och kollade på Jaazah. Till slut somnade hon. Jag tog upp henne och tog henne till närmaste by där jag frågade runt efter Lahore. Det låg en mil norrut. En man som skulle åka med varor dit tyckte synd om oss så han skjutsade oss dit. På morgonen vaknade vi upp i en ny säng i ett nytt liv. – Och det var historien om hur jag kom hit och om hur vi tvingades växa upp för att överleva. *Gäsp* Jag tror jag går och lägger mig, kom nu Samira. Godnatt.

Isak Widemo 209

andra verkligheter

212. havet är djupt – Jag vill inte! skriker jag och simmar fort därifrån. – Sapphire! Kom tillbaka! skriker pappa tillbaka med sin hårda röst. – Du kan inte tvinga mig! – Saph, kom igen nu, säger pappa och simmar fram till mig med djupa rynkor i pannan. Du ska bara vara hemma med Anezko i ett par timmar. – Men du sa att jag kunde simma till Nicole! svarar jag. – Jag vet, men den här middagen är viktig. – Men pappa! Han är tretton år, han kan ta hand om sig själv. – Tydligen inte, han hade skrämt livet ur Noahs sjöhästar igår. Så fort jag lämnar honom ensam gör han något dumt. – Hallå, pappa jag är precis här… säger Anezko lite småsurt. – Poängen är, Sapphire, du är hemma med Anezko tills jag kommer hem från min jobbmiddag. Punkt slut. – Men papp… – Sch. Simma till era rum nu. Jag simmar långsamt tillbaka till mitt rum med hängande huvud. Varför skulle jag vara tvungen att stanna hemma hela tiden? – Tror du pappa har en dejt? frågar Anezko som har simmat ikapp mig. – Va? Nej, det är en jobbmiddag. – Kom igen Saph, är du helt dum? – Lägg av snorunge. – Det var nio år sedan mamma dog, han måste komma över henne någon gång. – Jag vet, sa jag med tårarna hotande bakom ögonlocken. Jag simmar därifrån så han inte ser hur sårad jag är. Han var bara fyra när mamma dog, så han kommer inte ihåg något. Ibland önskar jag att jag hade varit yngre när hon dog så att jag inte behöver plågas av det här. Nu ska jag inte tänka på det. Jag måste komma på något sätt att smita iväg ikväll, jag menar, jag ska ju inte till Nicole. Jag ska till stranden. Jag får egentligen inte simma dit eftersom det riskerar att människorna ser mig men jag simmar dit ofta ändå. Jag är ju försiktig. Jag lyckas övertala Anezko att jag har ett stort prov och måste hjälpa Nicole och han får vara hemma

själv om han inte säger till pappa. Några minuter senare simmar jag smidigt genom revet och undviker eventuella vakter. Det är bara speciella vakter som får simma utanför grindarna. När jag har kommit mot utkanten av revet simmar jag upp till ytan så att ingen ser mig. Ingen tittar upp här så det finns ingen risk för att någon ska se mig längre. Stranden är ganska långt bort så jag måste simma rätt länge. När jag har kommit ungefär halvvägs ser jag en ganska stark ström några meter under mig och simmar längre upp för att undvika den. Jag simmar lite för fort och mitt halsband ramlar av. – Neej!! skriker jag och simmar ner för att fånga det. Det är för sent, den är för nära strömmen. Om jag simmar dit nu så kommer jag sugas med. Men det var mammas halsband och jag kan inte vara utan det. Det är en vacker slipad safir i en silverkedja som mamma fick av sin mamma när hon var femton. Safiren är i exakt samma färg som mina och mammas ögon, eller det kanske är våra ögon som är i samma färg som safiren. Jag fick den innan hon dog. Jag bestämmer mig för att hämta den i alla fall och simmar snabbt ner och tar den. Det är då jag känner något kallt ta tag i fenan och dra iväg. Strömmen. Jag kan inte röra mig, strömmen är för stark. Den drar iväg mig någonstans och jag kan knappt andas. När jag äntligen kan tänka klart igen så tar det ändå flera minuter innan jag kan komma ut ur strömmen och då mötas av nästa problem: jag har ingen aning om vart jag är. Jag simmar upp till ytan och försöker lokalisera mig och märker att jag har haft tur, jag kan se stranden på avstånd. Stranden jag ska till är väl gömd med klippor som skiljer den mot resten av världen. Det är aldrig några människor där så jag kan komma hit utan att vara rädd för att någon ska se mig. Men det är något som är annorlunda nu. En liten fläck på stranden. Jag simmar lite närmare och ser vad det är. En människa. Med min plötsliga nyfikenhet så simmar jag ännu närmare utan att tänka mig för. När jag kommer fram till stenen vid stranden så ser jag honom för första gången och han ser mig. Han som kommer att avsluta mitt liv…

Mira Hagelroth

213. mardrömmen Jag vaknar av en smäll. Mamma tar snabbt min hand och drar mig ur sängen. I andra handen håller mamma i pappas hand och han leder oss ut från huset. Det är inte bara vi som flyr. Det smäller överallt, folk skriker och jag ser hur kroppar faller på marken. Jag måste blunda, jag kan inte se det här, det är en mardröm. Jag smeker min mage med andra handen som är fri. “Det är okej älskling, vi kommer klara det” säger jag tyst för mig själv. Det kan inte komma ut på det här sättet till mina föräldrar, det är en sån dålig situation att berätta just nu. Men förr eller senare måste det komma ut och det vet jag. Fast hur ska jag berätta vem pappan är? Jag vet inte själv vem pappan är. Det bildas en klump i magen varje gång jag tänker på den kvällen, den kvällen som förstörde mitt liv. Kvällen som jag var ute och åt med mina tjejkompisar och tog taxin hem själv. Det var mörkt och gatorna var tomma, han stannade bilen och kollade på mig med sin äckliga blick och efter blicken kommer jag inte ihåg mer än bara smärta. Jag kunde inte försvara mig själv, jag var svag. Jag ville inte göra abort för att jag skulle fått skuldkänslor och tänka att jag dödat ett barn, ett barn som inte fick uppleva något, ett barn som jag bär men jag sen måste döda. Om jag berättar för mina föräldrar kommer dom inte förstå, dom kommer bli arga för jag inte

210

berättat för dom tidigare. De kommer vara helt förstörda och det vill jag inte. Vi kommer få en dålig relation. Allt dåligt som man kan tänka sig. Vi springer över en åker, det luktar bränt. Rädslan avtar ju längre bort vi kommer. Plötsligt saktar dom ner och detsamma gör jag. Vi stannar upp och pappa kollar runt om sig och sen är vi under marken. Det är ganska trångt och mörkt. Plötsligt ser jag två ansikten, det är mina föräldrar och jag kramar om dom hårt och bryter ihop i deras famn. “Allt kommer bli bra gumman” säger pappa och tröstar mig. När jag blundar får jag massa tillbakablickar på hur vi flyr ut från vårt hus och springer, kroppar som faller ner på marken, barn som gråter, mammor som får panik. Hur visste vi inte innan att det skulle hända? Det gick ju ett rykte om det men alla trodde inte på det, alla sa att det var säkert i vår stad men såklart det inte är. Hur kan man starta ett krig som i slutändan inte gör någon nytta utan bara döda oskyldiga människor? Hur kan man ha mage att döda folk som kommer från sitt egna land? Alla tankar forsar in i min hjärna som om en armé attackerar ett land. “Vi måste till Hong Kong, vi måste till havet och ta båten så snabbt

“Bao Anh, vi kan inte stanna här. Vi har lite tid kvar.” säger mamma och kramar om mig. Jag kollar runt om mig och ser hur pappa tar en ryggsäck och packar ner massa nödvändiga saker som vi behöver, mat, vatten och kläder. Han vänder sig om och ger mig ett äpple. Jag tar emot det och äter snabbt upp den eftersom jag äter för två personer. Det smakar gott och saftigt, det känns som om jag inte ätit på evigheter. Det var så bra innan allt kaos började. Ingen vill gå igenom det här, det är en mardröm. Makt är så viktigt nu för tiden. Alla vill ha makt, alla vi kunna bestämma över andra. Det finns så många känslokalla personer. Kärlek är det finaste som finns och det värdefullaste vi har i samhället. Krig är ett stort problem vi har, dom som startar krig är bara själviska. Innan kriget så hade jag det så bra, jag och familjen hade det så bra. Jag gick på dagis och pappa brukade hämta mig och innan köpte han alltid sojamjölk till mig som jag drack på väg hem. Allt var perfekt. Jag kommer bort från mina tankar då jag känner att starka vindar slår på mitt ansikte och jag ryser till. Vi börjar sakta ner och jag hör

hur vågorna slår strandkanten. Jag kollar ut och det är mörkt, det enda jag ser är som små stjärnor ute i havet fast det egentligen är lampor från folks båtar. Det är väldigt läskigt att åka båt då det är mörkt och man inte ser vad som finns i vattnet och inte ser vart man åker. Först ska vi åka en liten båt som ska ta oss till en större båt som sedan ska ta oss till Hong Kong och det är inte bara vi här på stranden. “Akta Bao Anh” jag vänder mig om och plötsligt blir allt svart och piper i mina öron sen faller jag ihop. Mamma och pappa börjar skrika, det är suddigt. Jag kollar på min mage, det kommer vätska från min kropp, röd vätska, jag känner lukten av järn, det är blod. Jag kommer inte klara det här. “Jag älskar er” säger jag lågt då jag inte kan anstränga mig. “Snälla gumman, håll dig vaken, du klarar det! Vi älskar dig” säger mamma och det bara forsar vatten från ögonen. Pappa har tagit av sig sin skjorta och försöker stoppa blödningen. “Försök att håll dig vaken Bao Anh, kom igen” säger pappa med en oro i rösten. Jag känner att jag börjar bli svagare och inte orkar ha ögonen öppna. Fler personer samlas runt oss, vissa med telefon mot örat. “Kom närmare” säger jag och gör mig redo för att berätta. “Mamma, Pappa, jag är gravid” sen sluter jag mina ögon.

Emily Tran

214. meddelandet som skule förändra allt Vinden blåste hårt och regnet var kallt. Jag gick in innanför portarna och kylan försvann så fort dörren stängdes. Jag gick fram till kungen och frågade om det var något meddelande och fick besked om att jag skulle leverera ett meddelande till en annan kung. Dock var meddelandet på teckenspråk. Kungen sa att jag hade två veckor på mig att leverera meddelandet till den andra kungen och han varnade mig om att vägen dit skulle ta en vecka eftersom miljön var svår. Kungen sa också att om jag inte levererade meddelandet i tid skulle jag bli straffad. Dagen efter letade jag efter en teckenspråkskola så jag skulle kunna förstå meddelandet. Jag hittade efter ett tag en skola och klev in i den. Jag möttes snabbt av en lärare som hette Lars. Efter en dag hade jag lärt mig mycket teckenspråk. På väg hem var det fortfarande blåsigt ute men inte lika mycket som tidigare. Jag gick och la mig. Efter jag hade gått i skolan i tre dagar hade jag lärt mig så mycket teckenspråk så jag kunde förstå och leverera meddelandet. Jag gick till kungen och bad honom säga meddelandet till mig. Jag fick meddelandet och jag började planera min resa som kungen hade sagt så skulle resan ta en vecka. Nästa dag gav jag mig iväg, solen sken och himlen var blå. En perfekt dag att ge sig iväg på. Efter flera timmars gående stannade jag och tog en paus. Jag satte mig på en sten och åt lite torkat kött, sedan fortsatte jag att gå mot destinationen. Medan jag gick såg jag ett stort svart moln, det började spöregna och jag sprang in i en grotta för att inte bli blöt. Jag tog upp mitt fårskinn och bestämde mig för att sova under tiden det regna. Nästa dag jag vaknade var hela jag blöt. Det hade regnat in i grottan, när jag kollade ut såg jag att det var översvämning! Jag packade ihop mina saker, tog fram min karta och började planera en ny väg till destinationen. Jag planerade noga och såg att jag skulle behöva gå via bergen. Jag började min vandring mot bergen och sedan mot destinationen. Uppe på bergen var det många

rådjur men jag fortsatte gå eftersom jag inte hade lång tid kvar att ta mig till destinationen. När det började bli mörkt slog jag mig ned och sov.

andra verkligheter

som möjligt om vi ska överleva” säger pappa till mig. Men jag vill inte flytta från vårt land, jag vill inte till ett land som jag inte vet något om och språket som jag inte kan. Jag vill inte lämna Vietnam, mitt hemland. Ändå förstår jag att vi måste, vi måste dit för att överleva och jag måste dit för att mitt barn ska överleva.

Jag vaknade av att fåglarna började skrika. Jag kollade ner från bergen och såg att vattennivån var mycket lägre men jag fortsatte att gå via bergen eftersom vädret snabbt ändras. Snart såg jag ett slott mitt ute i ingenstans. Det låg där jag hade fått instruktioner vart det skulle vara. Jag kände att vinden började blåsa och jag började gå hastigt men inte springa eftersom det var blött. Snart började jag frysa så jag bestämde mig för att springa, ändå lyckades jag halka och ramla ner för berget. Jag vaknade med sår överallt och att jag var fast i en grop. Jag försökte ta mig upp men det var svårt, jag hittade en lång tjock pinne bakom några buskar som jag använda för att ta mig upp sista biten. Jag behövde klättra upp för bergen igen när jag var framme vid slottet. Jag öppnade de stora träportarna och kände den varma luften komma emot mig. Jag klev in och stängde portarna. Vakter kom fram och frågade mig vad jag gjorde där och jag berättade att jag hade fått ett meddelande av en kung och skulle leverera det till någon viktig person här som är döv. Vakterna förstod vad jag menade och visade mig vägen till en man. Han var väldigt gammal och hade en stor guldkrona på huvudet. Jag visade meddelandet med händerna men han fattade ingenting så jag försökte flera gånger. Till slut lyckades personen förstå meddelandet och gav mig ett meddelande tillbaka. Jag sprang tillbaka till slottet i hemmastaden. På vägen tillbaka till slottet tänkte jag på hur enkelt livet var när jag var liten och inte jobbade med massor av meddelanden. Ändå kom jag på hur mycket denna resa hade lärt mig. Sedan visade jag meddelandet för en översättare som sedan sa meddelandet till kungen. Kungen sa ”Å nej”, gav mig min lön och gick ut från rummet.

Edwin Sundberg 211

215. metal rose Det ringde till på dörren, det var lite trögt att komma upp men till slut så. Jag gick lite klumpigt fram till dörren och öppnade. Det var mina barnbarn som hade kommit. De gick in utan att säga något och gick upp till sina rum. Jag hörde hur tv-apparaterna startades. Jag sa till dem att dem skulle komma ner om en timme eller två. De svarade inte, så jag gick iväg och satte mig i fåtöljen. Timme efter timme satt de där uppe och spelade det där krigsspelet. Jag gick upp och sa till dem att komma ner och stänga av den där skiten. De kom ner exakt som jag sagt och satte sig i soffan. Först så såg dem helt förvånade ut varför jag hade ropat ner dem.

andra verkligheter

-– Pojkar, jag ska berätta en historia för er, hur det var för mig när jag var i er ålder. Mina år som en tonåring var både bra och dåliga. Det gick väldigt bra för mig i skolan och jag fick många vänner. Jag träffade mormor på en fest och sen dess höll vi ihop. Men det värsta inträffade ungefär när jag var runt femton år, när kriget bröt ut. Jag blev tvungen att gå en militärutbildning men jag vägrade att göra det. Men efter en vecka kom några militärt klädda personer som tvingade mig att följa med. Jag blev inkastad i en bataljon och fick börja träna direkt. Jag var inte den bästa på att hantera ett vapen. Så jag blev omplacerad till en annan bataljon, en stridsvagnsbataljon. Det var väldigt stökigt överallt, jag visste inte vad jag ville göra men, till slut så hittade jag ett jobb som passade mig perfekt. Jag fick göra några tester och det var som att köra bil men mycket svårare. Jag klarade av testen och blev placerad som en förare. Jag tränade med mina nya vänner; Korpral Tommy, Korpral Philip, Sergeant James och Löjtnant Charles. Korpral Philip luktade alltid cigarr. Han kunde verkligen inte sluta röka. Han såg helt förstörd ut, tänderna mörka som trä, håret nästan helt borta. Tommy, han var väldigt trevlig av sig men alltid lite stressad. Det var väldigt jobbig tyckte vi andra för det kan verkligen sluta dåligt. Han kan bli skjuten eller ganska rejält skadad. James, han rökte också men inte lika mycket som Philip. Man märkte att han hade väntat på den här chansen. För varje gång vi åkte förbi en förstörd stridsvagn så kunde han inte låta bli att titta ut och notera vilken typ det var. Han var vår sjukvårdare och så självklart ganska klassiskt hade han glasögon. Till slut hade vi Charles, stridsvagnens befälhavare. Han var väldigt sträng men det allra värsta var, hans dialekt var det värsta jag visste. Man förstod verkligen inte vad han sa. Månad efter månad tränade vi. Det var väldigt jobbigt men jag förstod att det behövdes. Nästa morgon kom vår befälhavare över bataljonen och sa att vi skulle utgå. Vi körde längst fram i en konvoj i Tyskland. Det var så hemskt att se varenda stad och by vara helt sönderbombad eller bara förstörd. Det var så smutsigt och kallt inuti stridsvagnen, man satt inte så särskilt bekvämt. Men jag var nöjd i alla fall för detta var ju mycket säkrare än att vara där ute och gå bredvid stridsvagnen. För man är ju aldrig säker i ett krig. Vad som helst kan hända när som helst. Vi kom fram till en flod med två olika broar, en gjord av trä och en gjord av betong. Vi tog självklart bron som var gjord av betong. Vi bytte position med den tredje stridsvagnen i konvojen. Den tog täten med en bil, men när de hade kommit halvvägs sprängdes hela mitten delen av bron. Tyska soldater kom ur skogarna som omringade oss. Vi blev beskjutna men vi fick ordern att köra full fart mot den andra bron. När vi kom i säkerhet, hade vi bara två lastbilar och två stridsvagnar kvar. Vi fortsatte att åka på en grusväg som vi hittade. Till slut så nådde vi fram till en liten by där vi skulle stanna till nästa dag. Vi skickade in några män som fick säkra byn. Det var säkert så vi åkte in och ställde stridsvagnen i en bra position. Vi fick höra på radion att vi hade haft tur för alla andra bataljoner hade stött på hårt motstånd. Vi skulle övernatta där men saken var att det inte

212

var så bekvämt för vi var tvungna att sova i stridsvagnen. Vi satt uppe ett litet tag och pratade om vad vi skulle göra nästa dag. Tommy kom på med idén att vi skulle namnge vår stridsvagn. Vi pratade några minuter och kom på några namn, men vi beslutade om namnet Metal Rose. Man hörde skottlossning och explosioner hela natten lång. Alla andra somnade jätteenkelt men jag kunde verkligen inte. Och just i natt så öppnade jag luckan som var över mig. Det var väldigt vackert att se den tyska natthimlen full med stjärnor. Jag vaknade upp av ljudet av några flygplan som kom flygande över oss. De såg allierade ut. Jag hörde nåt susande ljud som blev högre och högre. Jag tittade ut och mitt framför ögonen på mig såg jag en tysk dykbombare. Som siktade på stridsvagnen framför oss. Jag kastade mig upp och slängde igen luckan. Explosionen fick tornet av stridsvagnen att flyga av. Jag lade i gasen, men vi flyttade inte på oss. Då förstod jag att banden hade gått sönder på grund av explosionen. Jag hörde tyska röster utanför stridsvagnen. Jag förstod inte hur de hade fått reda på vår position. Philip hade slagit i huvudet av explosionen och Tommy var i chock. Charles försökte lugna honom, så jag och James fick ta i tur med situationen. Vi tittade ut men det enda vi såg var rök och ett stort eldklot. Vi hade ingen chans att röra oss och det skulle vara rena självmordet att gå ut. Men jag tog ihop tillräckligt med mod och tittade ut. Jag såg inget misstänksamt och hoppade ur stridsvagnen. Det enda som fanns kvar här vid tillfället var väldigt många lik, båda amerikanska och tyska. Jag bad James att ge mig verktygslådan så jag kunde reparera stridsvagnen. Jag blev färdig med reparationen, jag hoppade upp på stridsvagnen och tittade runt om jag såg något. Och där ungefär tvåhundra till trehundra meter bort från byn var en tysk konvoj som kom emot oss. In i byn kom flera tyska trupper och en bil som var tungt beväpnad. Vi såg igenom luckor att de inspekterade stridsvagnen framför oss. Sen helt plötsligt fick jag ögonkontakt med en tysk som tittade igenom min lucka. Han blev lika rädd som jag blev och sa till sina kamrater. Jag bad de andra som var vid medvetande att ducka och ta skydd. De sköt så himla mycket men som tur var så hade de inte något vapen som kunde penetrera. Sen helt plötsligt skrek Philip till, ett skott hade kommit igenom och träffat honom. Jag tog tag i hans Thompson och sköt igenom en av luckorna. När ammunitionen tog slut duckade jag, eftersom skott kom inflygande från luckan. Det var rena helvetet här inne. Sen helt plötsligt ren tystnad. inga röster, inga skott, bara ren tystnad. Vi bara väntade, Tommy hade lugnat ner sig men darrade som en liten motor. Sen plötsligt hörde vi steg ovanför oss. Stegen fortsatte upp på tornet, nu var det kört, snart kommer en granat inflygandes. Jag hörde plötsligt en högljudd smäll och förstod att de skjutit in ett sista skott. Kulan hade träffat en av dieselbehållare. Diesel flöt ut överallt. Jag letade hetsigt efter en lucka som borde finnas på botten av stridsvagnen. Jag hittade den till slut och signalerade till de andra att följa efter. När Philip hade förstått situationen sa han att han stannade. Jag förstod vad han tänkte göra när han tog fram sin lilla tändare. Jag gav honom en blick av förståelse och klättrade ut. Vi sprang till närmaste skydd och tog betäckning. – Morfar, morfar, var det läskigt? – Ja det var det, men nu så orkar jag inte berätta mer. Gå och lägg er nu klockan är väldigt mycket. Jag minns fortfarande den blicken jag fick av Philip och jag kommer aldrig att glömma bort den. Jag tittade på mina barnbarn och var så nöjd att jag fick chansen att få ha några...

Leo Holmér

Idag är det julafton. Hela släkten har kommit hit för att fira jul i mitt stora hus. Vi brukar nästan varje år vara hemma hos mig, det har blivit som en tradition. Mina fina barnbarn Micke och Lisa är här. De är mina enda barnbarn som jag älskar väldigt mycket. De är väldigt nyfikna och intresserade av hur jag hade det som barn och jag älskar att berätta historier från min barndom. Kalle Anka har precis slutat och det är klart man kollar på det, de är ju nästan det viktigaste.

speciellt under alla dessa sömnlösa nätter har dessa tankar hållt mig vaken och jag önskar att tankarna bara kunde försvinna. Men jag har inte vågat prata med mamma om det här ännu eftersom mamma och pappa har varit väldigt tysta om just detta och ämnet kommer sällan, eller snarare nästan aldrig, på tal. Man märkte att de var rädda för vad som skulle kunna hända dem, mestadels för vad som skulle hända med mig, tror jag. Det gick runt mycket tankar inom mig.

Hela släkten sitter nu runt långbordet och pratar med varandra. Snart är det dags för julbord vilket är något jag längtar efter hela året. I år var det min tur att stå för matlagningen och som givet var det mycket att stå i; det ska vara prinskorvar, potatis, sju olika sorters sill. Det är inte en måltid för fyra personer som ska tillredas, utan ett helt sällskap, det vill säga hela tjocka släkten. För att julmaten skulle stå färdigserverad på bordet på självaste julafton var jag tvungen att förbereda maten några dagar innan julafton var kommen. Jag serverade till slut köttbullar, prinskorv, julskinka med mera. Jag blir alltid lika orolig över att maten inte ska falla mina gäster i smaken, jag oroar mig för att julskinkan mot förmodan blivit alldeles för torr trots att jag har tillagat en julskinka många gånger under mitt liv. Jag kan inte annat än hoppas på att julmaten jag tillagat, julskinkan inkluderad, smakar bra. Under hela middagen är det vilda diskussioner mellan mina familjemedlemmar och plötsligt kommer vi in på ett ämne som rör de nya lägenheterna som byggs för de nyanlända som just nu står utan tak över huvudet. Micke frågar mig om hur det var under min barndom utan hem och föräldrar, så jag börjar berätta:

Jag gick ut och satte mig i den höga snön för att ta luft och för att bara lugna ner mig. Jag kände doften av eld. Det var vår brasa som brann för att få lite värme. När jag satt där ute såg jag soldaterna som gick in i stugorna och jag hörde även människor skrika. Det enda jag tänkte på är vad som kommer hända mig. Jag ville bara hjälpa familjerna men jag kunde inte, vad skulle jag göra?

Jag öppnade dörren till vår lilla stuga och där inne stod två soldater från Danmark och tryckte upp pappa mot väggen, mamma skrek och den danska soldaten tryckte upp kpisten mot huvudet på mamma. Jag brast ut i tårar och skrik. – SLÄPP DEM! skrek jag på soldaterna, som om dom skulle ha lyssnat på ett litet barn som mig. Vi blev alltså vräkta från huset. Men jag hann i alla fall plocka med mig en väska där jag packade ner varma kläder eftersom det var vinter och jag fick med det sista från gröten vi hade ätit. Sedan tog de med sig mamma och pappa. Jag fick panik, vad ska jag göra nu? Jag fick ge dem en sista kram och soldaterna stod bredvid helt obrydda. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Det rann så mycket tårar nedför mina kinder. När tårarna rann ner mot munnen kände jag smaken av salt. Har de ingen respekt, känner dem inte någon sympati överhuvudtaget när dom ser ett litet barn gråta över sina föräldrar? De hade helt enkelt inget hjärta, det kunde de inte ha. Jag var så ledsen och arg på samma gång. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Nu var jag ensam. Det var vinter och iskallt och jag kände mig otroligt rädd. Allt jag tänkte på just nu var mina föräldrar, vad ska hända dem, kommer jag aldrig mer få se dem? Usch, bara tanken på att jag aldrig ska få se dom igen gjorde mig så rädd, hur skulle jag klara mig? Jag kommer ihåg när mamma för ungefär två veckor sen sade att det är stor chans att danskarna kommer ta oss till Danmark för att tvinga oss att arbeta för några onda människor under riktigt dåliga förhållanden. Jag har tänkt över den situationen så många gånger,

Jag tänkte att jag ska gå ner till centrum i byn där de flesta invånarna samlades. Det blev som en slags samlingsplats. Det var halt ute, is nästan överallt. Jag blev vettskrämd när jag såg de hemska soldaterna med sina stora vapen, hjärtat slog snabbare och jag försökte undvika deras blickar genom att titta bort. Det var väldigt mycket folk här inne i byn, jag fick tränga mig fram för att komma fram till en liten butik där det jobbade en äldre dam som jag känner lite. Vi brukar handla mat i den lilla butiken och då brukar jag alltid prata med henne. Hon är alltid så trevlig och hon känns nästan som en mormor till mig. Jag gick in i butiken och hon frågade hur det var med mig och jag svarade att soldaterna hade tagit mina föräldrar och att jag inte visste vad jag skulle ta mig till eller vad som skulle hända med mig. Jag kunde inte sova i mitt hus eftersom danskarna hade satt lås på huset. Men jag ville verkligen inte vara själv, det kändes så ensamt och jag kände mig inte trygg. Hon sa att jag fick spendera natten i den lilla butiken. Det ska hon också göra för att hon såg med egna ögon, precis som jag, när danskarna invaderade hennes hem. Hon sade att de troligen inte skulle märka av butiken eftersom den såg nedlagd ut. Ingen hade använt huset på tjugo år. Men alla som bodde här visste att det fanns en liten butik innanför den gamla byggnaden. Hon drog ner gardinerna så ingen skulle märka av oss. Som tur var hade hon en liten säng i städrummet i affären, dock var den inte speciellt stor men den funkade. Vi satt knäpptysta, så knäpptysta att man hörde stearinet droppa ned från ljuset vi hade tänt då det var väldigt mörkt. Vi satt på det hårda trägolvet och hörde alla människor som skrek och var frustrerade utifrån. Och jag tänkte att det skulle hända mig igen. Jag ville bara att den här värsta dagen i mitt liv skulle vara över. Det började lugna ner sig och jag var så glad inom mig att vi kanske inte skulle bli invaderade. Det var en sådan skön känsla.

andra verkligheter

216. invaderingen

Vi lade oss för att sova men jag kunde inte riktigt somna med tanke på allt som har hänt. När jag låg i sängen märkte jag att stearinljusen vi hade tänt inte var släckta. Så jag reste mig upp ur sängen och gick till en liten bänk utanför rummet där stearinljuset stod. Jag kollade ut genom fönstret och fick ögonkontakt med en soldat och nu kom hela truppen mot oss.

Jesper Sipöcz

213

andra verkligheter

217. sal 11039 Det var mörkt ute och det snöade mycket. Det enda ljuset kunde ses från gatlyktor. – Är det här verkligen en så bra ide? sa Simon. – Kom igen, det är inte som om någon kommer att se oss, svarade Anton. – De kanske har någon nattvakt eller kamera eller nåt. – Om de inte kan hitta den dära pyromanen så kommer de inte hitta oss. – Sant. De gick igenom den olåsta entrén, då de såg skolan på ett konstigt sätt. Hela skolan var helt kolsvart. Alla dörrar de kunde se var låsta; klassrummen, administrationen, arbetslagen. Det var dystert och man kunde inte höra något förutom nåt lite då och då. Desto längre de var där kunde de känna hur de började skaka och hur deras tålamod blev mindre och mindre. De sökte igenom hela skolan och kunde inte hitta något särskilt, tills de hittade en dörr vid trappan som leder till slöjden. Dörrens siffra var 11039. Dörren var låst.Man kunde tro att det var ett städskåp men det fanns ett städskåp lite till höger. De två killarna stod där en stund och tänkte, men helt plötsligt så såg de vad som verkade vara en person med en ficklampa vid skåpen, på andra sidan skolan. – Titta! Det är nån där! De sprang till matsalen, gömde sig under borden. Efter en stund så började de höra fotsteg, då såg de en mörk figur. Figuren såg lite ut som en människa men ändå annorlunda. Man kunna känna hur den kollade på en, även om man inte såg några ögon. Efter en stund så försvann den i vad som kändes som ett ögonblick. Anton lutade sig fram och kollade kusten då han såg att allting var normalt igen. På långt håll såg han att sal 11039 stod öppen vilket han på direkten fick en reaktion av. – Kom vi kollar vad som är i den dära hemliga dörren. – Är du galen eller?! Vi är inte ensamma i den hära skolan du vet. – Detta kan vara vår enda chans någonsin. – Ok, men om jag ser något så drar jag. Dörren ledde till någon slags gång som var mörk och inte alls såg ut som något på Alpha. Man kunde gå höger eller vänster. – Kom vi tar höger först Rummet till höger innehöll inte så mycket, lagringsrum med en massa lådor.Helt plötsligt hörde de att dörren till sal 11039 låstes. Det vänstra ledde direkt till en trappa, när de väl var nere så såg de det fruktansvärda. En död polis. – Nope, jag drar. – Vänta! Den hära personen dog av något vapen, han har tagit skottskada. – Okej, men vem fan är på Alfa och skjuter ihjäl en polis? De märkte en tunnel som helt enkelt var utgrävd och inte inredd eller upplyst. – Kom igen, väx upp, vi kollar vad som är i den hära tunneln som är så gömt. – Du går först om du är så modig. Ficklampan tänd, de gick rätt in i tunneln, de möttes av ett val, vänster eller höger. – Uhh jag tänker bara ta höger varenda gång jag kan. Femton minuter senare, gång efter gång, högersvängar, så kändes det konstigt både i magen och i huvudet hos de båda två. Det var då de kom till vad som verkade vara en skog. Skogen verkade vara underlig och ovanligt, men de hade ingen aning vad som var så konstigt med den. Tills Simon kollade upp, vad man kunde missta för himlen var istället bara sten, de var helt underjorden. Skogen var som en helt vanlig skog, man kunde höra fåglar kvittra och man kunde till och med se ekorrar. En timme senare, de hade vandrat runt skogen och kollat överallt

214

och försökte hitta vad som pågick där. Man fick en konstig känsla av att vara i skogen, nästan som man blev övervakad. De kom fram till någon slags låst dörr, det låg en död person vid den, fast det var inte bara en polis, den hära personen verkar ha haft en massa utrustning. Då bestämde de sig för att gå tillbaka, men då hittade de plötsligt ett nyckelkort. Nyfikenheten gjorde så de vände för att försöka öppna den låsta dörren. Dörren öppnades av nyckelkortet, då kunde man se att det inte längre enkla utgrävda tunnlar, utan moderna korridorer, ändå olikt Alpha. Till slut kom de fram till någon slags kontrollpanel, det fanns ett fönster där man hade bra sikt över hela skogen. Det fanns också en knapp där man kunde öppna en nöddörr, vid knappen så fanns det en papperssida som det var någon slags varningstext på. “Warning: This button opens the emergency exit and ALL the other doors, use with extreme caution.” De tryckte på knappen, eftersom det kunde vara den enda bra vägen ut. Ett högt ljud, som inte lät som något de hade hört förut, som dundrade igenom “skogen”, hördes nästan på direkten. Anton hoppade tillbaka som reaktion av det, men Simon verkade inte vara så störd alls av det. Simon började ta steg ifrån rummet med kontrollpanelen och Anton gjorde det samma. I skogen igen, så verkade alla ljud som man brukar höra i en skog borta. Simon verkade inte bry sig om något alls, han gick i full fart fram till ett hörn av skogen. Anton var beredd på att gå tillbaka till dörren som de hade kommit ifrån. Men Simon knackade på stenväggen som om det vore en dörr. Då började “dörren” glida upp, det var ett bländande ljus bakom “dörren” men Simon hade fortfarande inga bekymmer av det och fortsatte gå vidare. Det var en korridor liknade den andra men mycket renare, som om det blev städat mycket oftare. Även där fanns det ett envägsfönster där man hade en klar vy av “skogen”. Dock var inte “skogen” tom längre, den mörka figuren som dom såg förut vandrade runt. Anton följde med Simon trots allt det. – V-vart är vi på väg? sa Anton lite skakigt Simon svarade inte. Anton bestämde tyst för sig själv att Simon hade blivit galen eller nåt och slutade följa honom och börja gå tillbaka vägen till Alpha. Fast det fanns ett problem, Anton var livrädd för mörkret och för spöken. När Anton hade kommit fram till dörren till skogen igen så kollade han ut lite först. – Helt knäpptyst, tänkte Anton för sig själv. Han bestämde att han skulle ge upp sina rädslor och få upp mod, att växa upp, han började gå igenom den tomma skogen. – Den dära döda personen hade en massa utrustning på sig, kanske en ficklampa? Han började gå mot det hållet, lite snabbare än förut eftersom han var stressad. Som tur var hittade han den döda personen igen, den personen hade fortfarande en fungerande ficklampa på sig. Anton började bli stressad för att han började höra lite konstiga ljud som han inte riktigt kunde beskriva. Han hittade de utgrävda tunnlarna som de kom ifrån. Han kunde höra hur någonting gick bakom honom och då började han springa. Man kunde höra hur fotstegen närmade sig, men Anton sprang ändå. Han lyckades komma till sal 11039, han sprang upp för trappan och öppnade dörren. Fast det gick inte. Dörren var låst sen tidigare. Sedan vände han sig om och såg hur det som jagade honom sprang upp för trappan.

Linus Nordin

218. släckningen

Vi satt där i soffan och väntade. Man kunde nästan ta på stämningen. Klockan stod på 5:03 och den fortsatte bara ticka neråt… 3:02… 2:01… 1:00… det var bara en minut kvar. Jag hörde på TV:n att ingen fick vara utomhus när det skedde för att det skulle släppas ut en massa strålning som skulle utsätta alla på jorden för fara och att den skulle stanna kvar i två månader och sedan skulle alla få gå ut på ytan igen. Timern stod på 0:30. Vi satt där medan nyheterna pratade om information. Nu stod timern på 0:10… nu bytte TV:n från damen till en bild på solen 0:03… 0:02… 0:01… 0:00... Nu såg alla, alla hur solen slocknade och hur allt ljus bara försvann…

Vi gick och la oss. När jag vaknade så tassade jag förbi mamma som fortfarande sov och ut i köket och åt frukost. Ett annat par hade också vaknat och satt och åt frukost. Jag tog lite gröt och en macka. Efter ett tag blev det långtråkigt eftersom det inte fanns några andra barn där. Visserligen vet jag inte vad jag hade gjort om det fanns fler barn. Med långsamma steg började jag utforska och se mig omkring i bunkern. Bunkern bestod av fem våningar en med “dörren”, två med bostadsrum, en med vardagsrum m.m. och till sist ett med utrustning t.ex. mat och vatten. Bunkern var relativt ny och hade kala betongväggar “förstärkta” med gummi för att skydda människorna mot strålningen. Det kändes mer som en kall lagerlokal än ett hem. Tiden gick och vid lunch så märkte jag att Mamma fortfarande inte stigit upp, så jag gick och kollade. När jag kom in i rummet hörde jag hur tyst det var, för tyst. Mamma brukade ju alltid snarka, jag rusade fram till sängen och ruskade till henne hon rörde sig inte. Jag skakade och skakade. Jag ropade efter hjälp, och hjälp kom, men det var försent. Mamma var död. Nu var jag helt ensam i en bunker utan någon som jag kände. Medan sjukvården försökte rädda henne satt jag och skakade, återupplevde händelsen i mitt huvud. Hennes kalla hud, den hemska tystnaden och hennes tomma livlösa ögon. Jag kom ihåg varenda detalj. Jag mådde sämre och sämre efter varje gång. Jag försökte att tänka på annat men det gick bara inte. Jag fortsatte gråta hela kvällen och resten av natten. Jag grät till och med när tårarna tagit slut. Läkarna kom och berättade att Mamma hade dött av strålning som hade läckt in i rummet. Efter hela natten utan sömn kom folk till mitt nya rum och sa olika snälla saker. Jag uppskattade allt men blev inte gladare, för inget kunde föra Mamma tillbaka till livet. Jag kände hur allt var kört, solen hade släckts, mamma var död och alla jag kände var borta. Jag tog med mig min dagbok och bilden på solen och gick ut. Farväl dåliga värld.

andra verkligheter

Ur Alva Sundströms dagbok: Nyheterna hade varnat för den här stunden länge nu, tre månader mer exakt, de sa att solen måste släckas. Alla blev överraskade och undrade om forskarna hade blivit helt dumma i huvudet. När de förklarade varför så sa de att solen var instabil och skulle bli en nebulosa (Solen skulle i princip sprängas) och att det skulle vara bättre om vi släckte solen själva. De hade skickat upp alla frivilliga astronauter i rymden, och många hade flyttat till ställen med vulkaner eller jordvärme för att överleva. Mamma hade anmält henne och mig till en bunker i Australien, där de sa att vi skulle överleva. Mamma och jag satt i en helikopter på väg till bunkern. Helikoptern dånade och surrade. Piloten sa någonting i radion, men jag kunde inte höra vad han sa. Mamma satt mitt emot mig med sitt långa svarta hår, sin korta näsa och lite spetsiga öron. Jag var väldigt lik henne, enda skillnaden var att jag hade pappas gröna lite runda ögon. Pappa dog i en bilolycka när jag var tre. Jag har inga minnen utav honom men alla som kände min pappa sa till mig att jag hade hans ögon. Innan vi gick in i bunkern så ställde mamma och jag oss ute och såg upp mot den starka solen. Vi stod där en lång stund, tog en bild och gick in igen. Då var det tretton minuter kvar till “släckningen”. Vi gick in i bunkern och jag satte mig i soffan med de andra. Det var jag, min Mamma, tretton andra och de som skötte om stället. Mamma hade betalat flera miljoner för att vi skulle få bo här, hon var ju trots allt VD på Samsung så pengar har vi men nu spelade väl inte det någon roll. När vi kom in stod TV:n på och alla satt runt den och kollade. På nyheterna skickades sista raketen med utrustning, mat, vatten och astronauter upp i rymden. Det fanns en klocka som räknade ner till “Släckningen”. Den stod på 10:43 så om tio minuter skulle vi alla behöva överleva bäst vi kunde.

Tidningsnotis: “Dagens Upptäckter” 21/6-3059 Nya fynd hittas djupt inuti isen. En fjortonårig flicka hittades nedfryst hållandes en dagbok. I den kan man läsa om händelser för omkring 300 år sedan. Hon höll också i en bild på “solen” som släcktes för 763 år sedan.

Abbe Jansson

219. snöhögen På några sekunder blev det svart, bara så där! Det hördes skrik som ropade på hjälp. I den iskalla snön låg jag, några meter ner. Tre meter tät packad snö låg över mig. Nu, nu var det kört, tänkte jag. Jag hade slutat skaka, jag kunde inte känna något längre. Ögonlocken stängdes sakta.

– Ska vi gå dit sen? frågade Lucas och pekade på snöhögen. – Jag vet inte, vi får inte vara där, sa jag fundersamt.

– Tjena, vill du va? sa Lucas glatt.

Sedan gick vi hem till mig, bara förbi den lilla lekplatsen bredvid skolan, där bodde jag. I ett nybyggt rött hus. Så fort vi kom in genom dörren slet vi av oss ytterkläderna och rusade upp på mitt rum. Där satte vi oss och spelade CoD (Call of Duty). Efter några omgångar gick vi ner för trappan och tog lite mellanmål.

– Ja visst det kan vi väl, sa jag glatt tillbaka.

Efter vi hade ätit gick vi ut till snöhögen och “de” var kvar.

Jag tog mina grejer och vi började gå hemåt. Ute i kylan på skolgården så fanns det en cirka tre meter hög snöhög som snöplogar hade skapat. Det var en av de största på de senaste åren. Vi fick egentligen inte vara där men några var där ändå. Oftast “bråkstakarna”. De fick alltid tillsägelser men nu hade personalen tröttnat på att säga till så de struntade i dem.

– Hej vad gör ni? frågade Lucas då de höll på att gräva och greja.

Tidigare samma dag.

– Vi håller på gräver en grotta, muttrade Simon. Simon är en av “bråkstakarna”. Han var ledaren, inte särskilt stor, men väldigt kaxig och han hade inte mycket till respekt. – Kan vi hjälpa till? frågade jag.

215

– Visst här, sa han och kastade två spadar till oss. Mitt i snöhögen hade de grävt, halvvägs ner. Jag och Lucas fortsatte att gräva medan Simon och Anton skapade en tunnel från ena sidan till den andra. Öppningen skulle vara ungefär en meter hög en meter bred.

några meter ner. Tre meter tät packad snö låg över mig, nu, nu var det kört, tänkte jag. Jag hade slutat skaka, jag kunde inte känna något längre. Jag kände hur ögonlocken sakta stängdes. Jag tänkte snabbt på hur jag skulle få hamna med mamma som gick bort i bilolyckan förra året. Sedan så var Isac det sista jag hörde.

Efter ungefär 40-50 minuter var jag och Lucas klara med öppningen där uppe. Vi fick göra små hack i snöväggen för att klättra upp eftersom det var så högt. Dom andra gjorde snögubbar då de var klara med tunneln. Där nere i slutet eller i mitten av öppningarna gjorde vi sedan en större yta där vi kunde sitta.

Det bländande ljuset lyste upp hela rummet och unkna doften fylldes. Efter ögonen vant sig så såg jag massa sladdar och maskiner runt mig. Jag var på ett sjukhus.

När vi vara klar med allt stod jag och kollade ner i hålet. – Vågar du inte hoppa? sa Simon retsamt. – Jo det är klart jag vågar men det är långt ned så jag kan slå mig. Jag ska inte hoppa eftersom min kompis fick handledsbrott då han hoppat från en höjd. Han fick ha gips i hela fyra veckor. ”Tänk om jag bröt mig ännu mer, nej jag ska inte hoppa” tänkte jag. – Du vågar inte, sa Simon bakifrån. Sen från ingenstans kände jag ett tryck i ryggen och jag föll ned mot slutet av hålet. Sen så kände jag hur grottan börja falla samman. Jag försökte resa mig men insåg att jag hade brutit benet. Sen på några sekunder blev det svart, bara så där!

andra verkligheter

Det hördes skrik som ropade på hjälp. I den iskalla snön låg jag,

– Hej, hur, hann jag bara säga innan hon började berätta. Efter att jag slocknat så hade det åkt förbi en snöplog. Föraren hade sett Lucas och de andra stå på snöhögen och vifta och skrika. Sen hade han fått bort mig och hunnit tagit mig till ett sjukhus. Efter jag hört berättelsen satt jag och kollade mamma i ögonen, något kändes fel. Men jag tänkte inte på det förrän nu! Jag blev stelfrusen, jag kom på att detta var min mamma men hon har ju gått bort. ”Vem var det här “. – Vem är du? frågade jag. – Jag är din mamma, sa kvinnan. – Nej det är du inte, min mamma hon har gått bort! sa jag skrämt. – Men gubben, det har du också, sa mamma.

Christoffer Prag Valtersson

220. spökhuset Vi är på väg mot det nya huset. Men det känns lite konstigt att flytta från platsen som jag bott i hela mitt liv. Ända sen jag föddes har jag levt utan pappa och syskon. Och nu ska jag flytta, jag ska flytta till ett stort hus, från en liten lägenhet. Jag är väldigt spänd och taggad. Men efter fjorton år utan pappa och syskon ska jag helt plötslig leva med det. Men jag är glad över att jag får ett eget rum så jag slipper dela rum med någon av dem. Vi är framme vid huset, jag och mamma är först. Vi har inga flyttkartonger att ta in för en lastbil åkte med dem redan igår och ställde in dem. Vi går mot huset låser upp och öppnar dörren. Jag har bara sett huset på bild och nu ser jag det i verkligheten. Jag känner mig inte så sjukt taggad på att huset ligger i en skog. Nu kommer dem, ropar mamma. – Kommer, ropar jag tillbaka. Jag går ner för trappan lite nervös, vet inte vad jag ska säga eller var jag ska göra. – Hej... , säger jag lite nervöst. – Hej, säger Oliver och Kajsa. De verkar inte alls vara nervösa. Jag går upp och tar fram mina saker, ser tröjan jag fick av min bästa vän. Vi har varit vänner i hela våra liv och jag inser hur mycket jag kommer sakna henne. De förra ägarna lämnade kvar en garderob i rummet jag ska bo i så jag börjar hänga in mina kläder. Det är sent så jag gör mig i ordning och lägger mig. Första natten gick bra. Men sen andra natten var hemsk. Det var något som bankade hela natten och ingen av oss kunde sova. Vi kom fram till att det kanske bara var vinden eller något. Imorgon ska vi börja i den nya skolan, det är tur att jag går i samma klass som Kajsa och Oliver. Det känns tryggare så. Vi är på väg mot skolan och alla håller med om att det ska bli kul men samtidigt är vi nervösa. Det är tur att vi har varandra. När vi kommer in så är det mycket folk. Skolan är unken, smutsig och

216

– Hej älskling, sa mamma bredvid mig.

allmänt äcklig. Vi skall tydligen bara vara här halva dagen och lära känna eleverna i klassen. Första dagen går bra. Jag får en ny vän. Hon heter Lisa och har brunt långt hår. Jag har även lärt känna Oliver och Kajsa bättre. Den här dagen har varit bra. Men nu är det dags att sova. Den här natten var värre än den andra natten. Jag somnade och kände hur någon typ kliade under min fot. Alla hade känt det men mamma och Håkan hade känt att någon rörde dem högre upp mot halsen. Vid frukosten diskuterade vi och beslutade att vi behövde flytta här ifrån så vi fick någon sömn. Mamma och Håkan tog till och med ledigt från sina nya jobb för att hitta ett nytt boende. Vi barn gick som vanligt till skolan. Skolan är faktiskt rolig när man lär känna alla i klassen och börjar hitta i skolan. Vi hoppades alla på att mamma och Håkan skulle hitta ett fint och stort hus så vi fick ett varsitt rum där också. När vi kom hem så sa de att vi ska flytta till ett nytt hus alla vi bara sprang upp och började packa ner våra saker igen. Jag har aldrig packat så fort. Redan nästa dag åkte vi till det nya huset. Det var väldigt spännande för ingen av oss barn hade sett huset än. När vi kom fram till huset så var det värsta lyxhuset. Asså, vi var så glada. Vi hade värsta poolen och största trädgården, huset var enormt. Jag har aldrig vart så lycklig i hela mitt liv. Vi har värsta lyxhuset jag är bra vän med Oliver och Kajsa. Jag sov som en prinsessa den natten. Det är det bästa som har hänt. Vi behövde inte byta skola och klass. Men jag tror jag börjar gilla en i klassen. Han är nästan perfekt. Han är snygg, kan allt, rolig och snäll. Men jag kommer inte kunna bli tillsammans med honom för han och jag bor i samma hus och han heter Oliver.

Tilda Eriksson

Ajjj!!! Mitt ben, skrek jag när jag trillade av cykeln och sen rullade in till skogen. Jag hörde grenar knaka längre in i skogen. Jag gick längre och längre in tills jag hörde en gren bakom mig. Jag vände mig om och allt blev svart. Jag vaknade upp i mitt eget rum fast det var mörkt och massor av växter på väggarna. Jag hade hamnat i Upsidedown. Leo vaknade helt kallsvettig, han gick ner till mamma som hade gjort frukost åt honom och hans pappa. – Mamma kan jag få vara hemma idag? – NEJ, för du ska ta med dig skolgrejerna hem idag, för du ska plugga. Telefonen ringer, det är Fredriks mamma. – Ja hallå. – Hallå det gäller Fredrik, han är försvunnen. – Ok, har du ringt polisen? – Ja det har jag. De har skickat ut en patrull ut i skogen till skolan och till vattnet. – Vad bra, jag hoppas att ni hittar honom. Jag hinner inte prata nu men ring upp mig sen. Leo springer upp på sitt rum och tar tag i telefonen, ringer David och Gustav – Fredrik är försvunnen, tror ni det är nåt om spelet igår? – Demogorgon. – Demogorgon. – Vi möts i skolan och snackar mer! Leo springer ner till vardagsrummet och går ut till cykeln, sen så möts de vid cykelstället. Då frågar Leo: ”Vad tror ni har hänt?” Gustav säger att han tror att det är en Demogorgon som tagit honom för han fick eldklot på spelet igår! David tror att han bara är försvunnen. Klockan ringer in och de har NO med sin favoritlärare Niklas, han som kan allt om andra dimensioner och sånt. Niklas ställer sig upp och ska meddela alla att Fredrik är borta och att det finns patruller ute. Leo, Gustav och David sitter där och vet ungefär vad som har hänt men de är inte säkra så de sitter hela lektionen och är ivriga på att komma ut. Det är en kort dag på grund av att Fredrik är borta så de slutar efter denna lektion. Man fick äta mat i skolan men Leo, David och Gustav vill hem och fixa utrustning, för de ska leta efter Fredrik. – Så allihopa, nu slutar vi men glöm inte att det är prov nästa vecka. Ni får med detta papper och plugga med, säger Niklas. – Hallå, vi möts hos mig om trettio minuter så vi letar tills dess. Jag tar skogen, säger David. – Okej, jag tar spelhallen och diket bort mot stan, säger Leo. – Jag åker hem och fixar mat, måste mata katten, säger Gustav. Sen så åker alla iväg och letar. Leo åker ner till skogen och letar, han går långt in och lämnar cykeln vid vägen. Plötsligt så ser han något. Det är Fredriks cykel och hans mössa! Leo ringer upp David och Gustav. – Jag har hittat Fredriks cykel och mössa. Möt mig vid spelhallen så snackar vi mera. Sen så åker Leo till spelhallen och möter upp dem. De snackar ett tag tills alla mammor ringer och berättar att de har hittat Fredrik i vattnet. Han är död. Pojkarna blir skräckslagna. – Hallå killar vi åker till bårhuset för de lägger in kroppar där, säger Gustav. – Okej, men tror ni Fredrik är död? säger David dystert. – Hallå killar, Fredrik är inte död. Jag lovar! säger Leo.

Så vi åker ner till bårhuset. Allas föräldrar har blivit informerade om att han är död och att det inte finns något hopp mer. Leo och mamman skulle äta mat och medan de sitter och äter så hör de en duns på nedervåningen. Leo går ner med en kniv med mamman bakom sig, han vill inte att hon ska bli skadad. Leo ser en skugga bakom hörnet och går runt och tittar. – AaaaHhhhhh, vad gör du Leo? frågar Gustav. Leo berättar att han fått ett brev från polissheriffen. Han ger det till Gustavs mamma Katarina. Hon öppnar brevet och det står så här: Hej, du hade rätt. Det är inte rätt. Jag gick in i bårhuset och kollade på Fredriks kropp. Jag kollade och såg att de hade sytt igen hans hand på ett ställe, så jag kollade lite extra. Det var bomull inuti hans kropp. Du hade rätt Katarina, hela tiden. Mamma börjar gråta för att hon är så glad. Hon rusar upp för trapporna och ringer allihop för att fortsätta leta för Fredrik lever fortfarande. Alla är ute och letar hela natten. På morgonen så är det ingen skola, den är inställd. Det tycker jag är konstigt för vår NO-lärare säger till mig och David att vi ska prata med honom imorgon. Jag tar på mig och börjar äta frukost, jag äter våfflor. Det är husarrest för allihop utom polisen för de ska patrullera hela stan och alla grannområden. Jag går upp till min säng och går och lägger mig. Sen när jag har sovit ungefär fyra timmar kollar jag på telefonen och ser ett meddelande från mamma, de har hittat honom. Jag frågar mamma vart han hade blivit funnen och han har blivit funnen i en låda i marken täckt av svarta växter. Växter som satt i hans mun och över hela hans kropp, så de hade dragit ut dem och gjort hjärt- och lungräddningsgrejen. Mamma kan sådant för hon var läkare. Mamma ringer upp mig och säger att alla ska komma hem till oss och äta middag, hon ber mig att duka. Jag börjar duka och fixa till hemma. Det knackar på dörren. Det är de, säger jag högt för mig själv. Jag går upp och öppnar. Det är allihop, alla kommer in och tar av sig jackorna och Fredrik berättar var han har varit. Han sa att han har varit hos Demogorgon och den ville ha hämnd så då blev alla rädda. Alla sitter och äter när Fredrik plötsligt svimmar och alla blir livrädda. Mamma säger “ring 112”.

andra verkligheter

221. upsidetown

Mamma och polissheriffen sitter med i väntrummet och väntar när Fredrik ligger inne och undersöks. Plötsligt kommer doktorn ut och säger att de får vara tysta för att han ligger i koma. Mamma börjar gråta och polissheriffen kramar om henne. De går in och kollar på Fredrik. Sen kommer hela familjen och kollar på honom. Jag, David och Gustav är fett ledsna och vi vill ha Fredrik tillbaka. Mamma stannar på sjukhuset och alla andra åker hem och lägger sig. Klockan 02:36 sitter mamma inne hos Fredrik och hon har somnat till när hon hör en duns. Fredrik har trillat ur sängen. Mamma kollar på honom och han börjar resa sig. Han går fram till fönstret och säger “hämnden har bara börjat” med jättemörk röst och sen hoppar han ut genom fönstret. Mamma sitter ner och skriker och gråter. Hon ringer alla hon kan få tag i men ingen svarar. När hon lägger på sista samtalet kommer en gubbe in och säger att allt kommer bli bra och går fram till mamma och slår henne så hon blir medvetslös och när hon vaknar är hon i ett mörkt rum, fastbunden.

Adam Märling

217

222. vänner för alltid Tårarna rann ur mammas ögon, jag var så liten och oförstående. Helt ovetandes om mitt öde. Förlåt, förlåt för att jag inte har råd, sa hon skakigt men lugnt till mig. Hon tog en tunn slinga av mitt långa, blonda hår och satte bakom mitt öra, gav mig en lätt puss på min ena kind och viskade sedan i mitt öra och sa hur mycket hon älskade mig. Jag kramade henne hårt tillbaka innan de stora, vitklädda männen tog ett hårt, fast tag om min smala arm för att sedan leda mig längs den smala, grusiga vägen in till den stora grå byggnaden som låg mitt i ingenstans. Jag kände hur jag började frysa där jag satt ner på det kalla betonggolvet i vita rummet där vi bott tillsammans i evigheter. Stället där vi har växt upp tillsammans. Där vi har upplevt alla hemska stunder tillsammans. Vi är som bästa vänner, jag, Isac och William. Men William försvann och vi vet inte om han kommer att komma tillbaka till vårt rum. Han kanske behövde byta rum av någon anledning, men vi har ingen aning om vad som kan ha hänt.

andra verkligheter

Vi bor i ett stort labb där vi används som testpersoner. De testar alla möjliga mediciner och ämnen på oss, för att se hur en människa reagerar på det, för att de sedan ska kunna sälja det och tjäna pengar på det. Jag kom hit för att min mamma var väldigt fattig och inte längre kunde ta hand om mig, hon trodde att jag skulle komma till ett helt vanligt barnhem. Men istället kom jag hit och har fått bo här sedan jag var fem. Höga slag hörs mot den stora dörren och dörren gnisslar upp och ett välkänt ansikte dyker upp i dörröppningen. Det är Bella, hon är bland de bästa arbetarna här och kommer till oss för att prata och för att undervisa oss. På hennes ansikte är det ingen glad min. En djup suck lämnar henne innan hon öppnar munnen. “Tyvärr så finns inte William längre, han avled för några dagar sedan, jag beklagar.” Vi blir båda helt förstummade och får inte fram ett enda ord, tårar börjar bildas i våra ögon och vi kryper närmare varandra för att ge varandra en stor kram. Bella ser på oss med medlidande innan hon smyger iväg och lämnar oss ensamma igen. Låset klickar till och vi är inlåsta, precis som vanligt. Jag vet att vi inte kan vara kvar här, det är inte säkert. Vi båda har vetat det länge, efter alla dessa år som en levande testperson så överlever jag inte länge till. Inte fysiskt, och inte heller psykiskt. Att växa upp utan föräldrar tillsammans med två andra barn för att vuxna människor ska kunna använda oss till fysiska tester som om man vore ett djur. Det känns som att man är en råtta som bor i en trång bur i hela sitt liv, som aldrig mer kommer få leva ett normalt liv i friheten. Samtidigt vet man att man kan dö när som helst, man vet inte när och inte hur, men man vet att det när som helst kan hända. Bellas besked till oss var som en bomb som sprängdes, min sorg gick över till ilska. Jag ser in i Isacs klarblåa ögon, ilskan glöder i hans ögon och våra blickar behöver bara möta varandra för att vi båda ska veta vad som kommer hända. Vi ska ut härifrån, och det ska ske idag. Dagen är här, idag ska vi genomföra vår plan som vi i hemlighet har pratat om på kvällarna. Vi båda vet exakt vad vi ska göra. Vi gör oss i ordning och packar ned det allra nödvändigaste, sedan väntar vi. Klockan slår över till klockan sex och vi hör vaktens hårda fotsteg genom den tjocka dörren. Nyckeln vrids om i låset och en storvuxen mansgestalt visar sig i dörröppningen och vrålar att vi ska komma och följa med honom för att äta. Försiktigt går vi mot dörröppningen för att gå tillsammans till matsalen där vi alltid äter. Jag ställer ifrån mig tallriken och väntar på Isac. Precis när vi har ätit klart och ska gå från matsalen så börjar vi springa. Vakten som

218

har slumrat till på sin stol hör våra fotsteg och han vaknar upp och börjar springa efter oss. Vi hittar till dörren där vi vet att vi ska springa för att komma ut. Dörren är tung, men vi klarar att öppna den. Vi kommer in i en lång korridor och fortsätter springa. Men golvet är väldigt halt och jag tappar fotfästet och faller pladask på marken. I korridoren börjar ett rött ljus blinka och ett högt ljud börjar låta, larmet är igång. I samma sekund visar sig vakten i dörröppningen och han springer mot oss. Jag kommer inte hinna resa mig. Vakten kommer att hinna ifatt mig, jag kommer få bo kvar här och kanske dö, min mamma kommer aldrig mer få träffa mig och jag kommer aldrig ha någon chans att få komma ut. Ett högt dunk hörs och när jag ser upp ligger vakten på marken framför mig med handen på huvudet och ojar sig. Isac tar tag i min hand och drar upp mig från marken. Han hade öppnat upp en dörr i korridoren när vakten kom i full fart och sprang rakt in i den. Ännu ett försprång, och nu måste vi skynda oss för att hinna ut. Larmet ekar i den långa korridoren och den nu väldigt arga mannen skriker och gormar efter oss att vi ska stanna. Adrenalinet pumpar och benen går av sig självt, jag tror att jag aldrig någonsin har sprungit så fort som jag gör nu. Jag slänger en blick bakom min axel och ser den kraftiga mannen som springer bakom oss med kraftiga steg, han är snart ifatt oss. Vi svänger runt ett hörn och ser en gallervägg sänkas ner framför oss med ett tjutande gnissel. Det är inte långt kvar tills den smäller i marken, och då är det kört. Vi stannar upp och jag ger Isac en snabb, allvarlig blick. Bara vi kommer bakom väggen så kommer vi ut till friheten. Jag börjar tveka och skaka på huvudet, det kommer inte att gå, vi kommer inte komma under där. Men han vill inte ge sig, han nickar mot väggen och tar tag i min hand och drar med sig mig mot gallerväggen som strax når marken. Vi slänger oss på marken, jag blundar och skriker och hoppas att jag klarar mig. Det känns som att allt går i slowmotion när vi glider under den kraftiga väggen som smäller igen ett ögonblick efter att vi har passerat den och vi klarade oss med en hårsmån. Ett hopp sprider sig i min kropp. Det är inte länge till som jag kommer vara kvar här, jag är så nära friheten. Den arga mannen står bakom gallret och gormar och svär, han mumlar om någon spärr på en kvart. Att det inte på något sätt går att öppna grinden förrän en kvart gått. Runt hörnet kommer det massor av nyfikna forskare i sina vita rockar för att se vad som händer. De tappar hakan när de ser oss bakom gallret. Man skulle kunna höra en knappnål falla i denna tystnad. Ett mummel börjar sprida sig och jag tar sats för att resa mig från det kalla stengolvet. Bakom gallret står de där, utan att komma ut. De är lika instängda som vi har varit i alla dessa år. Jag skrattar för mig själv och lyfter min hand för att vinka hejdå. Jag puttar upp den tunga glasdörren och går ut. Man blev som förtrollad, nu när jag kommer ut faller alla bitarna på plats, jag minns helt plötsligt min barndom och hur det var här ute. Jag minns det slitna huset där jag bodde och jag minns den stad där jag bodde. Mina minnen av världen här ute har suddats ut av att leva i ett vitt rum i nästan tio år och aldrig fått komma ut. De vackert färgade löven på träden som skakade i vinden och de kvittrande fåglarna som flyger i den gråa himlen var så mycket finare än vad jag kom ihåg det. Vi börjar gå längs den grusiga vägen i solnedgången, sedan svänger vi in i den mörka skogen för att hitta en plats att sova och gömma sig. Ingen av oss vet vad som kommer att hända eller vart vi ska, men en sak är säkert. Någon mer ska få reda på vad som händer här. Det ska få ett stopp och inga fler barn ska få lida på det sätt som vi har gjort. Inga fler barn ska få dö på det här stället. På något sätt ska jag iallafall stoppa detta, för att detta inte ska hända andra barn, för vår skull, och framför allt för Williams skull. Även om han inte finns så är vi ändå vänner för alltid.

Amanda Eklund

223. ängeln

Jag sprang för att jag var skrämd. Om jag hade stannat upp. Om jag hade saktat ned. Om jag hade kollat bakåt, hade han då inte kastat sig över mig direkt med sina frågor? Jo, klart han hade. Han med den mörka huvtröjan och svarta Adidasbyxorna som jag träffat våren innan. Annars hade jag väl inte sprungit om han inte skulle ha gjort det? Jag var jagad. Inte för något jag sagt eller gjort. Utan snarare för att jag inte sagt något alls till honom om det som var på gång att hända. Eftersom han inte skulle ha förstått och hatat mig vad jag än hade sagt. Det var några av hans vänner som berättat för honom om vad han inte visste om mig. Så vad hade jag för valmöjlighet, att springa eller att stanna och inte kunna förklara? Nu när jag tänker på det hade det väl ändå varit bättre att stanna, då hade jag kanske fått leva kvar, fått försöka förklara. Om han hade lyssnat. Om det nu var så som han sa att han skulle förlåta mig så… Men vem kan väl förlåta något sådant som jag visste och nu även han vet. Man kan inte springa i evigheter. Jag visste egentligen att det skulle bli såhär. Han sköt mig. Rakt i ryggen med pistolen han tagit från en av killarna på festen, den idioten. Hur tänkte han egentligen? Jag minns inget bara smällen innan allt försvann och när jag vaknade igen var jag här. Hade han inte skjutit mig hade han kanske fått svar. Om jag hade kunnat svara. Nu får han aldrig några svar. Nu

är jag borta, förlorad. Så varför sprang jag då, varför? Rädsla, det enda enkla och rätta, rädslan. Rädslan att förlora honom och inte kunna se honom i ögonen igen. Han hatade mig och antagligen gör han det fortfarande om han inte ångrat sig. Varför skulle han ångra sig, han var ju så säker på vad han ville jämt. Egentligen vad spelar det för roll? Jag är ju här och allt är som det är och det kan jag inte ändra men ändå. Bara tanken på att det kunde varit annorlunda om jag hade stannat upp och svarat gör mig så frustrerad och förtvivlad. Då hade jag inte hamnat här i detta... Då hade vi båda kanske fått ett liv värt att leva. Kunnat växa upp, förändra! Varför skulle det vara så, så svårt att leva i den världen? Vi hade kunnat… Äsch, vad fånigt klart det inte hade blivit så men ändå, att få chansen att leva det liv vi alltid hade drömt om. Mogna, flytta hemifrån, skaffa jobb, gifta sig, jobba, skaffa egna barn. Allt är nu bara en avlägsen dröm, det är för sent. Här är jag så väldigt maktlös, det finns ingen som bryr sig om en här eller jo. Han där borta han vet ju allt och säger en massa saker han inte kan hålla. Att han förlåter vad jag gjort, vilket skämt, det kan ingen göra! Jag är ju i och för sig inte som hon där borta, Marie-Antoinette, hon är så bortskämd! Hon proppar i sig allt som går att äta och så ropar hon en massa ord som inte går att förstå, jag tror det är franska. Hon försöker prata med allt och alla men jag svarar inte. Jag tror nästan att hon till och med pratar med maten. Om jag ber om förlåtelse till honom där borta, men varför skulle jag det? Så kanske jag skulle få det bättre. Trots det är som det är och jag tänker inte göra något för att förändra. Det enda jag kan göra är att vänta och hoppas på att få något bättre sällskap men det lär väl dröja ett bra tag. Här på mitt gråa moln är allt så tyst och stilla utan några andra, här som den ängel jag blivit.

Lovisa Ålund

andra verkligheter

Jag sprang så fort jag bara kunde genom den lilla skogen bakom konstgräsplanerna vid Rosvalla. Min andhämtning var tung. Jag hade väl inget annat val än att göra såhär, eller? Satte ner foten rakt i en vattenpöl. De mörkblå tygskorna blev nästan genast svarta och leran skvätte upp på mina jeansklädda ben. Svor en tyst ramsa samtidigt som jag sprang vidare. Jeansen skulle bli svåra att få rena, de var dessutom dyra som bara den. Hade behövt spara länge för att ha råd att köpa dem.

219

Register A Abdi, Abdullahi; Sport och fritid, nr 141 Abdikarim, Omar; Sport och fritid, nr 138 Abdulkader, Mamoon; Familjerelationer, nr 29 Ahmed, Fahmo; När livet byter riktning, nr 178 Al-Ramahi, Aliya; Familjerelationer, nr 36 Alkawas, Anas; Familjerelationer, nr 34 Almkvist, Kenny; Mobbning och utsatthet, nr 90 Amiri, Ghodrat; När livet byter riktning, nr 156 Andersson, Albin; Mobbning och utsatthet, nr 67 Andersson, Bella; Familjerelationer, nr 48 Andersson, David, Spänning och brott, nr 120 Andersson, Elin; Sport och fritid, nr 143 Andersson, Emilia; Mobbning och utsatthet, nr 89 Andersson, Hampus; Kärlek och vänskap, nr 16 Anglered, Meja, Spänning och brott, nr 106 Astbring, Adam; Sport och fritid, nr 136 Atmer Eriksson, Cornelia; Mobbning och utsatthet, nr 92 Ayoub, Saleh; Annorlunda perspektiv, nr 197 Axelsson, Felicia; Kärlek och vänskap, nr 18

B Backström Puentes, Emil; Familjerelationer, nr 33 Bartos, Filip; Annorlunda perspektiv, nr 190 Bassal, Hoda; När livet byter riktning, nr 182 Beckovic, Mirel; Spänning och brott, nr 124 Bektasevic, Selma; Annorlunda perspektiv, nr 192 Berglund, Isak; Familjerelationer, nr 53 Berlitz, Lukas; Familjerelationer, nr 51 Bernström, Elias; Kärlek och vänskap, nr 12 Broberg, Emilia; Kärlek och vänskap, nr 10 Brodén, Staffan; När livet byter riktning, nr 164 Bundell, Max; Familjerelationer, nr 49 Busuladzic Göransson, Nadia; Spänning och brott, nr 130

C Cabdi, Hibo; Familjerelationer, nr 63 Cao, Alessandro; Familjerelationer, nr 47 Carlsson, Gustav; Kärlek och vänskap, nr 8 Ceder, Ida; Kärlek och vänskap, nr 11 Celestyna Michalska, Wictoria; Familjerelationer, nr 55 Chaves Lövgren, Alicia; Mobbning och utsatthet, nr 77

D Dahlensjö, Philip; Mobbning och utsatthet, nr 79 Damberg Loord, Felicia; Annorlunda perspektiv, nr 193 Daoudi, Mariam; Andra verkligheter, nr 204 Demetriades, Adam; När livet byter riktning, nr 166 Denninger, Matilda; När livet byter riktning, nr 173

E Edman, Emma; När livet byter riktning, nr 160 Ekholm, Margaretha; Familjerelationer, nr 62 Eklund, Amanda; Andra verkligheter, nr 222 Englund, Vilgot, När livet byter riktning, nr 183 Eriksson, Emelie; Familjerelationer, nr 44 Eriksson, Arvid; Spänning och brott, nr 113

220

Eriksson, Emily; När livet byter riktning, nr 155 Eriksson, Moa; Familjerelationer, nr 31 Eriksson, Otto; Spänning och brott, nr 112 Eriksson, Tilda(8F), Andra verkligheter, nr 206 Eriksson, Tilda(8A), Andra verkligheter, nr 220

F Falkestedt, Emma; Mobbning och utsatthet, nr 70 Falkenberg, Maja; När livet byter riktning, nr 154 Faviez, Cecilia; Kärlek och vänskap, nr 20 Ferriol Villalba, Camilo; När livet byter riktning, nr 169 Filipsson Puaschitz, Emma; Spänning och brott, nr 119 Forsberg, Albin; Mobbning och utsatthet, nr 85 Forsén, Ida; Sport och fritid, nr 148 Fransson, Felix; Mobbning och utsatthet, nr 94 Fredriksson, Liam; Spänning och brott, nr 105 Freiman, Ida; Familjerelationer, nr 38

G Gabrielsson, Maria, Mobbning och utsatthet, nr 75 Gaye, Alieu; Andra verkligheter, nr 205 Gibson, Ida; Familjerelationer, nr 57 Golden, Michelle; Andra verkligheter, nr 207 Granlund, Jonna; Familjerelationer, nr 54 Grenryd, Alexander; Familjerelationer, nr 61 Gustafsson, Amanda; Annorlunda perspektiv, nr 194 Gustafsson, Emma; När livet byter riktning, nr 171 Gustafsson. Melvin; När livet byter riktning, nr 184 Gustafsson, Wilma; Kärlek och vänskap, nr 19 Gustavsson, Fanny; Kärlek och vänskap, nr 7 Guttke, Carolina; Kärlek och vänskap, nr 15 Göransson, Melker; Familjerelationer, nr 32 Göthéus Teinmark, Clara; Familjerelationer, nr 26

H Hagberg, Gustav; När livet byter riktning, nr 174 Hagelroth, Mira; Andra verkligheter, nr 212 Hagen, Linnea; När livet byter riktning, nr 153 Hagi Osman Yusuf, Aisha; När livet byter riktning, nr 152 Hake, Tova-Li; Familjerelationer, nr 40 Harnestam, Serafina; När livet byter riktning, nr 175 Hassan, Amino; Spänning och brott, nr 121 Hassan, Hiba; Kärlek och vänskap, nr 5 Hashemi, Parwana; Kärlek och vänskap, nr 9 Hellberg, Tilma; Andra verkligheter, nr 202 Hellquist, Erik; När livet byter riktning, nr 170 Hellström, Noah; När livet byter riktning, nr 168 Helmsell, Gabriel; Sport och fritid, nr 146 Heuberger, Ida; Mobbning och utsatthet, nr 74 Hillebäck, Kerstin; Andra verkligheter, nr 208 Hirvikoski, Jasmine; Familjerelationer, nr 27 Hjalmarsson, Julius; Andra verkligheter, nr 203 Hofslagare, Axel; Spänning och brott, nr 115 Holmér, Leo; Andra verkligheter, nr 215 Holmqvist, Andreas; Mobbning och utsatthet, nr 82 Hull, Jennifer; När livet byter riktning, nr 161 Hultgren, Isac, Spänning och brott, nr 123 Hussein Ali, Sabrin; Mobbning och utsatthet, nr 64

Ibrisagic, Adna; Kärlek och vänskap, nr 4 Ilse Mohamed, Fadumo; Mobbning och utsatthet, nr 78 Irving, Alexander; Mobbning och utsatthet, nr 84 Ismail, Israa; När livet byter riktning, nr 186 Ivehammar, Agnes; Kärlek och vänskap, nr 6

Matloub, Antonio; Sport och fritid, nr 149 Medhage, Anna; Annorlunda perspektiv, nr 200 Mohamed Abdi Rashed, Nima; Mobbning och utsatthet, nr 65 Mohamed Ahmed, Abdullahi; Familjerelationer, nr 35 Mohamed Ahmed, Nasim; Familjerelationer, nr 58 Mohamud Abdulkadir, Mohamed; Mobbning och utsatthet, nr 91 Mohamed, Hamse; Sport och fritid, nr 137 Mouram, Yassin; När livet byter riktning, nr 159 Mustafa, Obi, Kärlek och vänskap, nr 22 Myllyvainio, Ebba; Mobbning och utsatthet, nr 71 Märling, Adam; Andra verkligheter, nr 221 Määtä, Julia; Mobbning och utsatthet, nr 72

J Jakupovic, Selena; Spänning och brott, nr 118 Jansson, Abbe; Andra verkligheter, nr 218 Jansson, Emilia; Mobbning och utsatthet, nr 86 Jansson, Lovisa; Sport och fritid, nr 144 Jarlö, Wilgot; När livet byter riktning, nr 172 Johansson, Albin; Mobbning och utsatthet, nr 88 Johansson, Elisabeth; Spänning och brott, nr 108 Johansson, Gustav; Annorlunda perspektiv, nr 189 Johansson, Tilda; Mobbning och utsatthet, nr 73 Johnson, Måns; Spänning och brott, nr 122 Jonsson, Molly; Mobbning och utsatthet, nr 95 Jupiter, Charlie; Spänning och brott, nr 116 Jurstedt, Rasmus; Spänning och brott, nr 131

N Niemi, Casper; Spänning och brott, nr 127 Niklasson, Milena; När livet byter riktning, nr 163 Nilsson, Gustaf; Andra verkligheter, nr 201 Nilsson, Hannes; Andra verkligheter, nr 210 Nordin, Linus; Andra verkligheter, nr 217 Nyström, William; Spänning och brott, nr 97

Karlsson, Adeline; Kärlek och vänskap, nr 14 Karlsson, Charlie; Mobbning och utsatthet, nr 68 Karlsson, Lovisa; När livet byter riktning, nr 158 Karlsson, Amanda; När livet byter riktning, nr 165 Karpov, Alexander; Annorlunda perspektiv, nr 198 Khalif Abukar, Abdirahman; Kärlek och vänskap, nr 3 Kindborn, Hugo; Annorlunda perspektiv, nr 191 Kjell, Elin; Mobbning och utsatthet, nr 83 Kjellberg, Elsa; Familjerelationer, nr 25 Kleringer, Miranda; Familjerelationer, nr 56 Klingfeldt, Oscar; Sport och fritid, nr 140 Kontos, Elias; Sport och fritid, nr 139 Krath, Linnéa; Familjerelationer, nr 45 Kristoffersson, Sofie; Annorlunda perspektiv, nr 199

Olsson, Alvin; Spänning och brott, nr 107 Omar Jalil, Sadan; När livet byter riktning, nr 151

L Laaksonen, Vincent; Spänning och brott, nr 133 Larsson Holstein, Minetta; Kärlek och vänskap, nr 13 Ledberg, Linn; Kärlek och vänskap, nr 2 Lennander, Malin; Familjerelationer, nr 28 Ligné; Albin; Spänning och brott, nr 128 Lindeberg, Felix; Spänning och brott, nr 98 Lindén, Mathias; Spänning och brott, nr 111 Lindén, Oskar; Annorlunda perspektiv, nr 196 Lindersköld, Jacob; Spänning och brott, nr 99 Lindgren, Axel; Spänning och brott, nr 126 Lundberg-Claesson, Alicia; Mobbning och utsatthet, nr 66 Lundell, Jouline; När livet byter riktning, nr 179 Lundgren, Elias; Familjerelationer, nr 43 Lundholm Larsson, Vanja; Familjerelationer, nr 60 Lundåsen, Hannes; Spänning och brott, nr 125 Lönnqvist, Christoffer; Spänning och brott, nr 135 Lövgren, Linnéa; När livet byter riktning, nr 187

P Palmgren, Edvin; Spänning och brott, nr 129 Persson, Linus; Familjerelationer, nr 30 Pettersson, Lovisa(8B); Spänning och brott, nr 102 Pettersson, Lovisa(8K); När livet byter riktning, nr 177 Prag Valtersson, Christoffer; Andra verkligheter, nr 219 Prag Valtersson, Kelly; Familjerelationer, nr 46

R Raheem Theban Saffari , Mustafa; När livet byter riktning, nr 162 Rinkefjord, Gustav; Spänning och brott, nr 114 Rundgren Bergmark, Sofia; Familjerelationer, nr 59

S Sandberg, Gabriel; Annorlunda perspektiv, nr 195 Selinder, Alva; Mobbning och utsatthet, nr 96 Sendi, Botan; Annorlunda perspektiv, nr 188 Sestan, Victoria; Spänning och brott, nr 117 Shala, Eurolinda; Spänning och brott, nr 103 Shidane Ali, Sadak; Mobbning och utsatthet, nr 69 Sipöcz, Elin; Spänning och brott, nr 132 Sipöcz . Jesper; Andra verkligheter, nr 216 Sivertun, Arvid; Spänning och brott, nr 134 Sjögren, Madicken; Kärlek och vänskap, nr 21 Skuthälla, Linus; När livet byter riktning, nr 167 Steen, Ludvig; Sport och fritid, nr 145 Strandberg, Nellie, Spänning och brott, nr 104 Strid, Ellen; Spänning och brott, nr 110 Stålberg, Harald; Kärlek och vänskap, nr 24 Sundberg, Edwin; Andra verkligheter, nr 214 Sundberg, Joakim; Mobbning och utsatthet, nr 81

221

Svensson Vistam, Meya; När livet byter riktning, nr 180 Szcepanski, Samuel; När livet byter riktning, nr 157 Söderberg, Tova; Kärlek och vänskap, nr 1 Sönnerlid, Tova, Kärlek och vänskap, nr 23

T Tarkpea, Erik; Spänning och brott, nr 101 Tasman, Rojin; Mobbning och utsatthet, nr 80 Thelenius, Grim; När livet byter riktning, nr 185 Thorell, Ella; När livet byter riktning, nr 181 Thunström, Liam; Sport och fritid, nr 142 Tran, Emily; Andra verkligheter, nr 213 Taylor, Nicole; Mobbning och utsatthet, nr 93 Tenghed, Michaela; Spänning och brott, nr 109 Törnblom, Emelie; Familjerelationer, nr 42

V Veghar, Navid; Mobbning och utsatthet, nr 87 Vendelsten, Freja; Andra verkligheter, nr 209

W Widemo, Isak; Andra verkligheter, nr 211 Wikström, Ellen; Familjerelationer, nr 52 Wiltén, Bianca; När livet byter riktning, nr 150 Winter, Siobhan; Familjerelationer, nr 39

Y Yascad, Fadumo-Khatumo; Familjerelationer, nr 50

Å Åhamn, Moa; Familjerelationer, nr 37 Åhlund, Jesper; Familjerelationer, nr 41 Åkerman, Ebba; Sport och fritid, nr 147 Åkerblom, Lucas; Spänning och brott, nr 100 Ålund, Lovisa; Andra verkligheter, nr 223

Ö Öhman, Erik; Mobbning och utsatthet, nr 76 Öjert, Axel; När livet byter riktning, nr 176 Österberg, Emilia; Kärlek och vänskap, nr 17

222

223

För tredje året i rad kommer här Nyköpings högstadiums Åttologi! Årets tema är ”Att växa upp”. Det är glädjande att hela 223 elever har valt att bidra med sina texter. Nytt för i år är att det finns ett alfabetiskt register, baserat på elevens efternamn. Några elever har gjort egna omslag till sina noveller, som också får illustrera de olika avdelningarna: • • • •

Kärlek och vänskap Familjerelationer Mobbning och utsatthet Spänning och brott

• Sport och fritid • Annorlunda perspektiv • Andra verkligheter

ISBN 978-91-983379-2-1