Nyköpings högstadiums Åttologi 2020/2021

Nyköpings högstadiums Åttologi 2020/2021 Tema: Att stå upp för någon

MOBBNING & ENSAMHET

Elin Leray, 8c Alltid ensam, eller?

Emil Lundberg Claesson, 8d Ellen Kindbom, 8c Att stå upp för någon Ett enda ord

Arda Korkut, 8i Utsatt

Svante Öjert, 8i Mobboffret Ville

Jennifer Johansson, 8j Stranden

Josefin Gustavsson, 8o Från helvetet till himlen

Malin Forsgren, 8n Vinterdagen

Sergij Potorochyn, 8i Golare har inga polare

Linnéa Bingstrand, 8j Att passa in

Simon Malmberg, 8n Mobbaren i skogen

FAMILJ

Linnea Larsson, 8c Ensam men inte länge till

Tova Rimblad, 8d Olivias mormor

Luca Juhasz, 8d Att stå upp för någon

Tania Reuterwall, 8j Familjen av glas

Freja Sjöblom, 8o Jag vill och jag kan

Amina Nazar Rashid, 8n Förbjuden vänskap

Agnes Öberg, 8i Livet efter dig

Linnea Stenlund Jansson, 8i Utanför världen

VÄNSKAP OCH KÄRLEK

Liam Larsson, 8c Alkoholistpappan

Nattalie Ellnemar, 8c Att möta verkligheten

Emelie Ermesjö, 8d Psykopaten

Mohammed Daoudi, 8j Vännerna och kojan

Lisa Eriksson, 8m Om månen inte föds igen

Förord Först efter tre gånger sägs det att något kan vara en tradition. Nu har vi för sjätte året i rad äran att presentera Nyköpings högstadiums Åttologi 2020/21! Kan man då kalla det en dubbel tradition?

Vår tillvaro har det senaste året präglats av en världsomfattande pandemi.

När höstterminen inleddes i augusti 2020 trodde nog de allra flesta att covid-19viruset var på väg bort, att vi snart skulle återgå till vår normala vardag. Men under hösten och vintern blev allt än mer osäkert och några dagar innan eleverna skulle komma tillbaka från jullov kom beskedet att vår skola skulle bedriva distansstudier.

Trots detta står vi nu med en antologi med elevernas noveller i vår hand.

I september inleddes arbetet med Åttologin med ett sedvanligt författarbesök.

Denna gång fick alla åttondeklassare träffa Mats Berggren och under hösten höll vi skolbibliotekarier i skrivövningar, där eleverna fick öva på att skriva bland annat dialog och person- och miljöbeskrivningar. Trots att skolarbetet fick en annan vändning inför vårterminen har alla elever i årskurs åtta och deras svensklärare jobbat med novellen som textform och gjort allt för att hinna få ihop sin novell och gett varandra kamratrespons! En stor eloge till er alla! Årets deadline för inlämning av noveller fick skjutas på, men trots distansstudierna har vi ändå fått in hela 161 noveller, vilket är marginellt färre än förra året. Temat för årets Åttologi är ”Att stå upp för någon”. Detta kan handla om att hjälpa någon i nöd eller att stå upp för sig själv, men det kan också handla om att inte stå upp för någon när man egentligen borde ha gjort det. Ett viktigt tema att fundera på för oss alla!

För oss skolbibliotekarier har det varit spännande läsning och vi har lyckats identifiera åtta olika avdelningar att samla ihop novellerna i. Dessa är: Mobbning & ensamhet, Familj, Vänskap & kärlek, Förr i tiden, Civilkurage & samhälle, Brott, våld & olyckor samt Övernaturligt & fantasivärldar. Några avdelningar är lite mindre men de var så tydliga i sin genre att vi inte kunde placera dem i någon av de andra avdelningarna.

Vi vill rikta ett stort tack till alla elever som valt att delta med sin novell i årets Åttologi!

Ett stort tack till er lärare som kämpat med novellerna trots distansstudier; Jeanette, Alexandra, Madeleine (Alpha) och Madeleine och Emil (Omega)!

Ett stort tack också till författaren Mats Berggren som vågade komma hit och träffa oss på Nyköpings högstadium! Tack till konstnären Håkan Groop, som för andra gången pryder omslaget till Åttologin! Sist men inte minst ett tack till kommunikations­ avdelningen på Nyköpings kommun, som ser till att allt material blir en tryckt bok! Åttologi-projektet är möjligt att genomföra med projektmedel från Skapande skola och Sörmlands sparbank.

Malin Johansson & Jörgen Leidebrant Skolbibliotekarier och redaktörer

Innehållsförteckning MOBBNING & ENSAMHET

FAMILJ

1. “Alltid ensam, eller?” av Elin Leray (8c) 2. “Anders och Ahmed” av Arda Korkut (8i) 3. “ATT PASSA IN” av Linnéa Bingstrand (8j) 4. “Att stå upp för någon” av Emil Lundberg Claesson (8d) 5. “Dagen jag kände dig” av Nicolas Lopez Fuel (8g) 6. “Den fruktansvärda flytten” av Sajra Music (8g) 7. “Den oväntade händelsen” av Marwa Bassaleh (8h) 8. “Dörrarna är alltid öppna för dig” av Elza Stenlund (8f) 9. “En helt vanlig dag” av Amina Ben Alaya (8d) 10. “En höstmorgon” av Alma Lantz (8h) 11. “Ett enda ord” av Ellen Kindbom (8c) 12. “Det som inte fick hända” av Lejla Husic (8h) 13. “Eve och det gamla huset” av Jennie Strand (8j) 14. “Från helvetet till himlen” av Josefin Gustavsson (8o) 15. “Golare har inga polare” av Sergij Potorochyn (8i) 16. “Hjälp i nöden” av Aaron Heiskanen (8d) 17. “I skolkorridoren” av Andre Butrus (8i) 18. “Kartan ledde honom till helvetet” av Hanna Sandberg (8b) 19. “Kärlek utan kärlek är ingenting” av Zoya Löfkvist (8b) 20. “LÄKER TIDEN ALLA SÅR?” av Ikka Malmberg (8g) 21. “MIN DAG ÄR KOMMEN” av Lill Vestman (8b) 22. “Mobbaren” av Wincent Widegren Ekblom (8i) 23. “Mobbaren i skogen” av Simon Malmberg (8n) 24. “Mobbaren i Thailand” av Rasmus Andersen (8k) 25. “Mobbarna” av Gustav Bergenlind (8e) 26. “Mobbningen på Borgsmoskolan” av Meja Selinder (8c) 27. “Mobboffret Ville” av Svante Öjert (8i) 28. “Stranden” av Jennifer Johansson (8j) 29. “TILLSAMMANS” av Amanda Uppman (8e) 30. “Titta på tjockisen!” av Nicholas Demetriades (8k) 31. “Två barn tas ifrån sina föräldrar på två olika sätt”

av Neo Linnemihl (8e) 32. “Varför jag?” av Klara Strömberg (8k) 33. “Varför jag? (Dalia och Kim)” av Kaothar Haj Issa (8k) 34. “Vinterdagen” av Malin Forsgren (8n)

1. “Att stå upp för någon” av Luca Juhasz (8d) 2. “Blod är tjockare än vatten” av Fidan Balayeva (8e) 3. “Den perfekta tjejen med sin stora hemlighet” av Fannie Ehnbom (8d) 4. “Den tog henne för tidigt” av Alva Bjöör (8b) 5. “Ensam men inte länge till” av Linnea Larsson (8c) 6. “En stund senare…” av Hilma Falkenberg (8h) 7. “Familjen av glas” av Tania Reuterwall (8i) 8. “Fördömd vänskap” av Amina Nazar Rashid (8n) 9. “HELT PERFEKT, MEN INTE SÅ PERFEKT!” av Hamdi Elmi (8c) 10. “JAG VILL OCH JAG KAN” av Freja Sjöblom (8o) 11. “KNUTAR” av Julie Framnes (8h) 12. “LIVET EFTER DIG” av Agnes Öberg (8i) 13. “MAKTLÖSA” av Maja Karolusson Daun (8g) 14. “Mamma” av Namik Bucuk (8m) 15. “Mitt fel?” av Nike Fällén (8c) 16. “Olivias mormor” av Tova Rimblad (8d) 17. “Resan mot min död” av Umulkhier Weli (8h) 18. “Sommarkvällar” av Amanda Hägg (8m) 19. “SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN” av Linnea Karlsson (8f) 20. “Står upp för varandra” av Abukar Hassan (8g) 21. “Utanför världen” av Linnea Stenlund Jansson (8i) 22. “Vår nya familjemedlem” av Alex Johansson (8g)

VÄNSKAP & KÄRLEK 1. “Alkoholistpappan” av Liam Larsson (8c) 2. “ATT MÖTA VERKLIGHETEN” av Nattalie Ellnemar (8c) 3. “Att stå upp för någon” av Alexsandro Abdo (8p) 4. “Den förstörda” av Amanda Andersson (8e) 5. “Den nya tjejen” av Vilja Bergdahl Gustafsson (8b) 6. “Det är vi tre till döden” av Viola Österman (8b) 7. “Död på skolbänken” av Nicolas Eterovich Gonzalez (8e) 8. “En dag att minnas” av Hoang Phung (8c) 9. “En efterlängtad dag” av Avana Rammo (8f) 10. “En riktig vänskap” av Zineb Semlali (8k) 11. “En väg som kallas kärlek” av Joline Udin (8d) 12. “ETT HJÄRTA AV GULD” av Elsa Brunberg (8m) 13. “Kampen mot orättvisan” av Eric Sjöö (8j) 14. “Mellan de svarta tallarna” av Victor Öqvist (8h) 15. “MIN LEE” av Hillevi Schelin (8b) 16. “Olyckan” av Freja Bengtsson (8b) 17. “Om månen inte föds igen” av Lisa Eriksson (8m) 18. “Oväntad vänskap” av Pamela Desta Abay (8b) 19. “Psykopaten” av Emelie Ermesjö (8d) 20. “Som tryggast med dig” av Freja Erixon (8c) 21. “Stallbråket” av Alva Eriksson (8f) 22. “Veronica” av Mohamed Yassine Masrar (8k) 23. “Vänner” av Jacob Pettersson (8n) 24. “Vänner är inget man kan köpa” av Felicia Oskarsson (8f) 25. “Vännerna och kojan” av Mohamed Fath Daoudi (8j)

4

FÖRR I TIDEN

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

1.

2.

3.

4.

1. “Adams historia” av William Ryrström (8g) 2. “Bankrån” av Tunwa Thongkrathok (8h) 3. “Blicken” av Asho Abdi Abdullahi (8m) 4. “Branden” av Albin Andersson (8e) 5. “Bruna oskyldiga ögon” av Molly Broman (8n) 6. “Dansen under regnet” av Faisal Alhwidi (8f) 7. “Den kyliga decemberkvällen” av Filip Panich Jonsson (8h) 8. “Den mörka gränden” av David Åkerlund (8e) 9. “Den sanna vännen” av Leonis Shala (8f) 10. “Det följande hotet” av Kajsa Tjärnström (8i) 11. “Du måste följa med mig hem efter detta!” av Chanelle Mattsson (8e) 12. “Duell på skolgården” av Mubashar Nur (8d) 13. “Döden” av Muad Abdullahi Ibrahim (8g) 14. “En annan väg” av Aisha Abdi Daud (8h) 15. “EN NATT I JULI” av Bianca Åberg (8p) 16. “En ängel till vän” av Tova Engström (8f) 17. “Fredag kväll” av Rima Athahb (8g) 18. “Fredagskvällen, 14/09” av Jacob Lundgren (8f) 19. “Från fattig till rik” av Jaafar R. T. Saffari (8h) 20. “Hjorten” av Emma Johansson (8c) 21. “Inbrottet” av Yelda Gasemi (8e) 22. “Kidnapparen” av Simon Leiding (8h) 23. “Konflikten mellan de två gängen” av Amir Jafari (8d) 24. “ Lånet som fick oanade konsekvenser” av Rokiyah Al-Ramahi (8h) 25. “Mannen med svärdet” av Emma Pettersson (8f) 26. “Max och jag” av Neo Henningsson (8c) 27. “Misstag” av Ahmad Sear Hatami (8m) 28. “Nära sanningen” av Salman Mohammed Hussein (8e) 29. “Planet” av Albert Flemming (8h) 30. “Perspektiv” av Oscar Lewin (8g) 31. “Rånet” av Hugo Rydgren (8d) 32. “Rånet” av Hassenein Badry (8f) 33. “Skolskjutningen” av Isa Pesonen (8f) 34. “Skåpbilen” av Hanad Jama Hussen (8c) 35. “Så mycket som kan gå fel” av Wilma Brolin (8k) 36. “TORTYR” av Vanna Karlsson (8k) 37. “Tåget” av Tilda Wiig (8f) 38. “Våldtäkten” av Suhayb Arab (8d) 39. “Värsta dagen” av Theo Eriksson (8g) 40. “Övernattningen” av Leon Tyresson (8d)

“Den röde ledaren” av Faris Ademovic (8j) “En resa i tiden” av Mimmi Vestberg (8h) “NÄR ETT PLAN INTE FLYGER” av Lowe Ahlberg (8h) “SÅ LÄNGE VI ÄR TILLSAMMANS” av Moa Humby (8m)

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE 1. “Att man ska våga stå upp för någon” av Arda Altun (8c) 2. “Att stå upp för någon” av Hanan Mahamed Abdulkadir (8d) 3. “Beskyddaren, en ärofull vän” av Julia Pettersson Westin (8c) 4. “Bortsprunget hus” av William Lantz (8c) 5. “DEN NYA TJEJEN I KLASSEN” av Daniel Birgersson (8n) 6. “DEN SISTA TÅREN” av Chérine Lindqvist Haj Yusuf (8d) 7. “Ett minne som bär för alltid” av Hodan Abdi Siad (8d) 8. “Ett stort beslut” av Magdalena Wellander (8m) 9. “Hjältekvinnan utan mantel” av Sinda Nakouri (8g) 10. “Hushållsarbeterskan” av Sara Ibrahim (8i) 11. “Jag har modet” av Alva Adolfsson Koskela (8c) 12. “Kärlek börjar alltid med bråk” av Zackarias Wirström (8d) 13. “Misshandeln” av Karin Friberg (8k) 14. “När de sköt mamma” av Sally Ismail (8i) 15. “Pike.T.S.D” av Dede Samuel (8d) 16. “Presidentvalet” av Felicia Backström Åström (8c) 17. “På våning 4” av Ida Lindgren (8d) 18. “Rånad” av Filippa Eriksson (8j) 19. “Skotten” av Sajjad Al-Siweedi (8h) 20. “Torget” av Hugo Nikander (8d)

SPORT 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

“Abdis val” av David Aslami (8j) “Ahmeds första träning” av Muhiyadin Aw-Ibrahim (8c) “Att stå upp för en syster” av Hedda Larm (8c) “Egoism före vänskap” av Simon Lind (8g) “Hockeyträningen” av Beatrice Lindström (8d) “Nytt liv” av Abdullahi Idris (8f) “Racet” av Anton Flink (8d) “Rivalmatchen” av Jonathan Andersson (8g)

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

5

“De konstiga drömmarna” av Yosef Kebede (8e) “FLICKAN I VEDBODEN” av Ludwig Hallbäck (8o) “Hennes dröm” av Alexandra Andersson (8d) “Ispalatset” av Linnéa Wirvén (8b) “Odjuret och flickan” av Asma Ahmed (8k) “Slutet på en vänskap” av Emma Johansson (8e) “Under svarta vatten” av Märta Jonsson (8m)

MOBBNING & ENSAMHET

1. ALLTID ENSAM ELLER?

Mira är verkligen envis som en åsna, kan hon inte bara lämna mig ifred, finns det inte några andra hon kan prata med? Det finns 24 andra möjligheter i vår klass.

På vägen till matten kan jag se nya ansikten. Det doftar kaffe vid klassrummet där matten ska äga rum. Alla i klassen står i en klunga och håller fortfarande på att babbla. Jag lutar mig mot väggen och stirrar ner i det slitna golvet och jag kan se henne ställa sig bredvid mig. Jag tittar upp, hon ger verkligen aldrig upp. Vad är det hon vill egentligen? Hon verkar inte säga något och inte jag heller. Vår mattelärare kommer lugnt gående. Hon är gammal som gatan och hennes hår är lika grått som betongvägen jag lutar mig emot. Under mattelektionen ställer Mira en fråga.

Jag känner hur det bränner. Min hand slätar ut håret och den rycker till, strålarna har trängt sig in i det kolsvarta håret.

Jag kan nu se byggnaden, och jag får ett konstigt tryck mot bröstet och det blir svårt att svälja. Jag öppnar dörren och går in. Det smäller till bakom mig och jag känner en svag pust av svalkande luft. Jag hör och ser hur elever pratar om lovet. Man kan se hur alla vuxna står bakom glasrutan med en kaffekopp och ler. Jag går mot klassrummet och det doftar fisk, alla klasskamrater står i en klunga och pratar på, alla utom jag. Fast alla är inte där, iallafall inte Julia. Jag tänker tyst för mig själv, om de bara visste.

”Vill du äta lunch tillsammans?” ”Nej, jag äter inte lunch.”

Vi skulle ha börjat för två minuter sen. Jag ser någon som jag inte känner igen, hon snubblar nästan över sina egna fötter.

Kaffet skvätter och hennes vita skjorta får en ljusbrun fläck.

Hennes hår är lika ljust som solens sken. Hon saktar ner och tränger sig fram till dörren. Hon går sakta in och låter alla elever få gå in, alla viskar. Jag har aldrig sett henne innan, är det vår nya lärare eller är det bara en vikarie? När alla har satt sig på sina platser skulle man kunna släppa en nål och höra hur den klingar i golvet. Hon börjar:

Mattelektionen har passerat och alla går mot matsalen, där det doftar fisk. Jag går mot nästa klassrum och sätter mig sakta ner på det kalla och slitna stengolvet. Elever och lärare kommer och går genom korridoren. Någon stannar mitt framför mina fötter och sätter sig ner. Jag har blicken i backen. ”Skulle inte du äta lunch?” frågar jag. ”Ja, men vad är det för idé om inte du ska äta”, säger Mira.

MOBBNING & ENSAMHET

”Jag heter Sofia och kommer att vara er lärare under denna termin. Jag är ny här på skolan, men jag är inte den ende som är ny här.”

”Ingen förutom en person har någonsin brytt sig om mig. Så varför bryr du dig om mig?” svarar jag. ”Det är just därför, men varför är du så nedstämd?” frågar Mira.

Dörren till höger öppnas sakta, en tjej kliver in med blicken fast i golvet. Hennes ögon förs sakta upp och de är lika blå som havet.

Min blick stiger. ”För att min allra bästa vän har flyttat flera hundra mil bort och min pappa har dött för fyra månader sen. De två har betytt allt för mig. Det var de som fick mig att stå på två ben. Nu pratar ingen med mig, så jag behöver tacklas med allt själv. Det är därför jag är nedstämd och inte vill prata med någon”, svarar jag lite irriterat tillbaka.

”Det här är Mira, hon kommer från Eskilstuna och kommer att vara er nya klasskompis”, säger Sofia.

Miras blick träffar mig, jag vet inte varför. Hennes hår är som barken på en ek och hennes ögon lika gröna som gräset på våren. Mira sätter sig längst bak i klassrummet bredvid mig.

Borde jag kanske säga något, nej kanske inte, det är bäst att vara tyst.

Hon säger inget mer, hon sätter sig bara bredvid mig och vi väntar i tio minuter till alla andra kommer i en flock.

”Hej, vad heter du?”

Jag stirrar ner i det fullklottrade bordet.

En tjej från klassen säger till Mira: ”Kom hit!”

”Qi”, viskar jag tyst.

Jag känner mig iakttagen, kan det inte bara sluta, låt mig bara få sjunka ner genom golvet nu.

”Varför det?” undrar Mira. ”Det är väl inte så roligt att sitta bredvid henne, hon är alltid tyst som en mus.”

Lektionen har passerat och alla går ut genom dörren och allt mumlande börjar. Jag känner en varm hand på min axel, och jag stannar till.

”Har du ens pratat med henne någon gång?” frågar Mira.

”Vet du vad vi ska ha nu?”

Det är konstigt att någon pratar med mig. Jag vänder mig om och ser att det är Mira.

”Nej, varför skulle jag göra det. Du märker väl själv, hon pratar inte.” ”Då vet du förmodligen inte vad hon har gått igenom eller varför hon inte pratar med någon.”

”Vi ska ha matte om tio minuter.”

Jag vänder mig om igen och trampar nästan över mina egna fötter.

Min blick förs fram och tillbaka medan de pratar. Jag känner mig iakttagen. Deras konversation fortsätter med att Mira säger: ”Vill du veta vad hon har gått igenom?”

”Vänta.”

Jag hör klampanden bakom mig och det är fortfarande Mira. ”Skulle du kunna visa vägen till klassrummet?”

”Det är väl inte så mycket hon har gått igenom.

Det är väl bara att Julia flyttat.”

”Visst”, svarar jag.

8

”Ja, det är sant att hon är deppig för att Julia flyttat, men det finns något annat som gömmer sig bakom hennes skal.”

De gick till ett klassrummet tvärs över lärarrummet. Mentorn knackade på dörren och sa till läraren.

”Och det är?” frågade tjejen från klassen.

– Hejsan Frida, vi har en ny elev i klassen.

”För fyra månader sen förlorade hon sin pappa. Julia och hennes pappa har betytt allt för henne och eftersom ingen pratar med henne är det väl självklart att hon är tyst som en mus och alltid stirrar ner i golvet. Finns det någon i klassen som någonsin sagt hej till Qi?”

– Va trevligt att höra! Det är bara att komma in, jag ska bara introducera dig.

Anders gick in i klassrummet och ställde sig bredvid Frida.

Alla elever i klassen tittar ner på mig och sedan på varandra.

– Hörrni, vi har en ny elev i klassen, han heter Anders. Jag hoppas ni tar hand om honom, sa Frida.

Jag antar att de nu vet, vad som ligger och bultar inuti mig.

Anders frågade henne var han kunde sitta.

– Du kan sätta dig bredvid Ahmed, han är en trevlig kille, svarade Frida.

Elin Leray

2. ANDERS OCH AHMED

– Ok. Det funkar, han verkar vara snäll, svarade Anders.

Han satte sig och de började snacka lite. Ahmed frågade Anders vad han tyckte om sin nya skola.

– Asså, den verkar helt okej, svarade Anders.

När Anders kom fram till sin nya skola så var den inte alls som han hade tänkte.

Skolan var mörk och dyster och det var snö runt om hela byggnaden.

– Vill du hänga med och göra mig sällskap och äta? sa Ahmed.

Anders fick vänta en liten stund utanför skolan medan vaktmästaren skottade snön som täckte ingången. Medan Anders stod och väntade kom det fyra andra killar som puttade ner Anders i en snöhög.

– Ja det kan jag väl, jag är ändå lite småhungrig, svarade Anders.

En av killarna sa: – Lyssna din snorunge, det här är vår skolan så försök inte leka cool eller nåt.

De tog sin mat sen gick de och satte sig vid ett fyrbord.

Ahmed såg att Anders kollade på de där killarna typ hela tiden. Ahmed frågade om det hade hänt något eller varför han tittade på grabbarna. Anders förklarade vad de gjorde mot honom i morse. Ahmed kunde inte förstå att de gjorde så mot Anders.

– Nej snälla, jag vill inte ha några problem med er, svarade Anders.

– A, tänkte väl att du inte vill ha problem med oss, sa killarna och gick in till skolan.

När killarna skulle lämna sin mat såg de Anders stirra.

Grabbarna gick fram till bordet och sa:

Anders sa inget mer. Han ställde sig upp, torkade tårarna som höll på att rinna och gick in till skolan.

– Ey, lyssna varför sitter du och stirrar på oss för, har du ingen TV hemma eller?

När Anders klev in i skolan var den värre på insidan än utsidan.

Anders vågade inte säga något så han tittade ner på sin mat och var tyst. Men Ahmed hade fått nog, han sa:

Vissa lampor i skolan fungerade inte alls och de som fungerade var gamla och skulle slockna vilken dag som helst, men det som störde Anders mest var att korridorerna var väldigt små och trånga. Anders gick genom en korridor för att hitta ett av lärarrummen i skolan för där skulle han kunna få hjälp att hitta sin nya klass. När han kom fram knackade han på dörren och en lärare öppnade.

– Ey, lyssna grabbar, är det något eller? Om ni vill Anders något, säg till mig.

– Vi vill inte dig något, det är bara den hära svennen som leker ball.

– Grabbar lyssna, Anders är min vän så vill ni han något så får ni med mig o göra.

Anders sa:

Grabbarna ville inte ha problem med Ahmed så de sa till Anders:

– Hej, jag är ny här och jag behöver hjälp att hitta min klass.

– Hejsan, trevligt att träffas, jag väntade på dig Anders, sa läraren. Jag är din nya mentor så om du någon behöver hjälp med något är det bara att säga till.

– Vi kommer ta dig senare, vänta bara när du är själv.

– Ok, då vet jag vem jag ska snacka med om jag behöver hjälp, sa Anders.

– Varför är dom rädda för dig?

När killarna gick iväg frågade Anders:

– De har respekt till mig bara för att de känner min bror.

– Kom så ska jag visa dig din klass.

– Aha ok, men tack för att du hjälpte mig.

9

MOBBNING & ENSAMHET

Anders och Ahmed satt och snackade hela lektionen och började lära känna varandra. När de pratade med varandra kände de att de klickade bra.När lektionen var slut så var det lunch.

– Det är lugnt, du är min vän nu och jag gillar inte när folk pratar så mot mina vänner.

Hur fan börjar man? Det har hänt för mycket på kort tid. Jag tror fan inte hon lever alltså, hur ska jag säga till min bästa väns föräldrar att hon blev mördad? Jag måste samla mig, ta djupa andetag. Andas in… och andas ut… Okej jag ska försöka berätta så bra jag kan.

De lämnade sina tallrikar och gick till sin bildlektion.

Efter lektionen hade de slutat. Ahmed skulle prata med bildläraren så han sa till Anders:

Allt började egentligen med att jag, Signe Berglund, hittade min bästa vän Thildaa Andersson. Vi gjorde allt tillsammans, finns nog ingenting som vi inte vet om varandra eller gjort tillsammans. Men sen hände det något. Jag vet inte varför jag gjorde det, det bara hände. I alla fall, jag började hänga med det här coola, tuffa gänget i skolan mer och mer. Jag hade börjat dricka två, tre gånger i veckan utan anledning. Jag visste att det inte var bra, men gillade verkligen att känna mig som en del av gänget.

– Vi ses imorgon.

– Ok, hejdå.

När Anders gick ut såg han killarna och de såg honom.

De gick fram till honom och sa: – Ha, nu är du ensam, Ahmed är inte här.

En av dem örfilade Anders och en annan sparkade honom.

Anders var inte så stabil så han ramlade på marken.

Jag och Thildaa hängde fortfarande, hon hade ju börjat märka saker mer och mer men hon hade ju inte sagt nånting.

Tror hon tyckte det var jobbigt, hon hade ju ingen annan att vara med. Om jag ska vara helt ärlig var de i gänget rätt dryga. De bad mig göra saker jag kanske inte vill, men jag hade börjat acceptera det mer och mer. Just nu ville de inte ens att jag och Thildaa skulle träffas.

Ahmed såg från fönstret när de kastade ner honom på marken. Han sprang ut och skrek: – Vad är det ni håller på med, släpp honom nu!

Killarna blev förvånade att Ahmed var så arg. De gick bara därifrån och småskrattade.

Det fanns en tjej med i gänget, Tuva, som kändes rätt udda.

Vet inte riktigt vad hon ville. Ville hon komma åt mig eller Thildaa? Hon frågade så sjukt mycket frågor om vår vänskap, väldigt mycket om vad vi gillade att göra tillsammans och vad vi hade för intressen. Tuva var alltid med på sakerna vi planerade och så, men det kändes inte som att hon riktigt ville hela tiden. Tänk om hon skulle förstöra mellan mig och Thildaa? Inte för att det var jättebra mellan oss just nu, eftersom jag hängde med de andra och hon började misstänka saker. Eller, jag antar mest det var för att hon frågade väldigt mycket om vad vi gjorde och om hon kunde få vara med också. Klart att hon inte kunde vara med nu när vi planerade att mörda henne! Får ljuga så sjukt mycket för henne, ville helst inte det men vad skulle jag göra annars?

Säga sanningen eller? Nej, knappast!

Ahmed hjälpte Anders upp från marken och sa:

MOBBNING & ENSAMHET

– Du kan va lugn nu, jag ska se till att de inte bråkar med dig mer.

Ahmed ringde sin bror och sa: – Ali jag behöver hjälp, killarna i vår skolan bråkar med min kompis hela tiden.

– Vad heter dom? frågade Ali. – Vet inte vad de alla heter men ledaren är Mohammed, svarade Ahmed.

– Ok, jag ska snacka med dom, svarade Ali.

Jag hade hängt med dem nu i cirka två månader och vi hade redan börjat planera ett mord på min bästa vän. Rätt sjukt att säga det faktiskt. Vet inte riktigt varför jag gjorde det, men ville ju passa in med de andra och Thildaa började faktiskt bli väldigt jobbig och tråkig att vara med. Vi hade inte kommit så jättelångt men det gick framåt. Några var mer taggade än andra, det märktes. Tuva var en av dem som inte verkade vilja vara med, vilket var jättekonstigt, för egentligen var det ju jag om någon som inte skulle vilja det här. De kände ju inte henne, det var ju min bästis. Kanske mer skulle kalla henne för ett offer, eller låter det konstigt?

– Tack bror, vi ses hemma, sa Ahmed och la på.

– Tack så mycket, kan inte fatta du gjorde detta för mig, sa Anders.

– Du är min vän, det är klart jag ska hjälpa dig, svarade Ahmed.

Dagen efter såg Anders killarna men de gick bara förbi honom utan att säga något.

– Det är lugnt, min bror såg dem och snackade med dem så du behöver inte oroa dig längre, sa Ahmed.

Idag skulle det hända, vi skulle göra det. Tanken var väl att vi skulle ta med Thildaa ut i skogen och det var där det hände.

Eftersom det var mig hon kände så skulle det ju vara jag som ledde ut henne i skogen, då kom det inte att bli så självklart.

Sen skulle de andra ta hand om resten. Det enda jag visste var att att Tuva skulle ha koll så att ingen såg att vi tog med henne in, och för att varna om någon gick in i skogen. Enligt mig var inte planen alls bra, behövdes mer detaljer kring hur det skulle utföras. Fanns inte heller någon tanke på hur vi gjorde sen efter det var klart. Skulle vi bara gå ut från skogen och gå hem som inget hänt eller?

Efter den dagen kunde Anders få en vanlig skolgång utan att behöva oroa sig för att bli slagen.

Arda Korkut

3. ATT PASSA IN Kanske kan jag börja att presentera mig: Jag heter Signe och är sexton år. Många gillar verkligen mitt gyllenbruna, lockiga hår. Ögonen dras folk till också, de är gröna med lite gult i, det är ett släktdrag. Har nog fått rätt så många drag från mamma, vi är väldigt lika för det mesta i utseendet. De som känner mamma säger att de kan känna igen henne i mig, rätt obehagligt om du frågar mig.

Det var bara några timmar kvar tills vi skulle göra det. Vänta, de hade tagit med alkohol! Det var inte med i planen! Aja, det är väl bara att göra som de säger. De verkade veta bättre än vad jag gjorde.

10

4. ATT STÅ UPP FÖR NÅGON

Planen hade blivit omgjord. Vi, eller snarare jag, skulle hämta Thildaa nu och få med henne ut för att dricka. Det enda de sa var att vi skulle göra så för att det skulle bli lättare sen att få med henne ut i skogen, antar att de hade rätt i det.

Vafan hade jag gjort?! Jag hade mördat min bästa vän! Hur fan skulle jag berätta för hennes föräldrar?! Skulle jag bara gå till dem och bara:

Det var en vanlig morgon och Olle hade börjat bege sig till skolan. Det var slutet av vintern, snön hade börjat smälta men det var fortfarande kyligt och mörkt ute. När han kom till skolan träffade han sina kompisar som också var snaggade i håret precis som han. De var på väg upp för trappan till sitt klassrum när de fick syn på sitt offer, det var en som gick i sjuan, han var kort och hade väldigt långt hår. De började dagen som vanligt och sa massa glåpord till honom som till exempel tjej, tönt och bög. Sedan gick de in där lektionen skulle starta som om inget hade hänt. När ringklockan med sitt irriterande ljud ringde så började de direkt att mobbas.

– Hej, jag vet att Thildaa inte kom hem igår, jag och några andra dödade henne. Hejdå!

Eeeh nej, det var jättekonstigt! Vänta lite nu! Jag kom faktiskt ihåg vad som hände igår. Jag minns att jag tog med Thildaa ut till skogen, slog henne med en sten i huvudet, gick sedan ut och höll utkik med Tuva. Sen när de andra kom ut sa de att de knappt behövde göra någonting efter att jag gjort mitt. Det var Tuvas uppgift sen att gå in i skogen och begrava henne och kolla så att hon var död. Om hon nu var död, varför grät inte Tuva då när hon kom ut från skogen? Nånting måste ha hänt, tänk om hon faktiskt inte dött! Det låter rätt rimligt med tanke på att strax efter att jag kom hem hörde jag ambulanssirener. För att tillägga bor jag i en villa och det finns inte en chans att det hänt någon annan någonting. Jag måste till sjukhuset, hon kan ju faktiskt ligga där.

Nu när jag kom till sjukhuset gick jag direkt till receptionen.

Jag frågade om det fanns någon Thildaa Andersson där, det fanns det. Jag frågade om jag kunde få träffa henne, de sa att jag var tvungen att beskriva hur hon såg ut så att de inte bara släpper in vem som helst. Som de bad om beskrev jag henne:

Olle och hans gäng gick med ett leende på läpparna nästan som om de vunnit något. Ingen vågade göra något mot Olle och hans gäng, det var som om de var ledarna på skolan bland eleverna. Sen gick alla in på sina lektioner och då var det som skolan dog ut. Sedan kom lunchrasten, de såg samma grabb från sjuan igen och gick på honom. De slog honom och sparkade på honom men han lyckades resa sig och killen kollade Olle i ögonen. Det var som om pojken hade varit på begravning, hans ögon var fyllda med tårar som bara rann ner för kinderna. Sedan skrek han sluta och sprang iväg så snabbt att hans hår bara flög bakom honom. Det triggade Olle och hans gäng att pojken hade skrikit på dem. Olle blev så arg att han knöt nävarna så hårt att han fick ont. De skulle stoppa hans huvud i toaletten, fast det var några som var emot det. De två i gänget som tyckte det gick för långt stack iväg från de övriga i gänget.

– Det är en tjej med brunt platt hår, blåa ögon och cirka 175 centimeter lång.

Eftersom jag fick visa min legitimation visste de redan att det var jag, men de ville kolla ändå. Till min förvåning hade Thildaa frågat efter mig. När jag fick höra det vart jag glad att hon frågat efter mig. Men det skulle inte bli som jag trott.

Jag gick in i hennes rum och hon var inte glad över att se mig.

Hon sa: – Vafan har hänt med dig? Varför slog du mig med en sten.

Bara så du vet har Tuva redan berättat hela er plan, blodet ni såg var fejk men jag fick en rejäl hjärnskakning och måste nu vara under observation!

När de sedan såg grabben tog de tag i hans armar och tvingade honom till toaletten. De tog ner honom på knä, han skrek och kämpade emot, men de var för många. Olle tog hans hår och stoppade ner det i toaletten. Killen i sjuan grät men när de skulle stoppa ner huvudet igen så knackade det på dörren. Det var polisen som öppnade dörren. De tog fast Olle för det var han som höll i huvudet, de andra såg att han blev röd som en tomat i ansiktet och att han började gråta. Det var hans två kompisar som hade ringt polisen och grabben var genomblöt, men visste att äntligen skulle var slut med all mobbning. De andra killarna i gänget fick hemringning, men Olle fick åka till polisstationen. Killarna som hade golat på Olle tyckte inte om mobbningen och ville få ett slut på den.

Efter hon sa det berättade hon även att hon inte ville se mig igen eller ens prata med mig igen efter det jag gjort mot henne. Såklart blev jag ju ledsen när hon sa så, men jag förstod också att hon inte ville se mig, hade inte heller velat det om min bästa vän försökt döda mig.

Strax efter jag lämnat hennes rum mötte jag Tuva. Hon kollade på mig som om jag var helt dum i huvudet, vilket jag förvisso var. Hon sa bara till mig att hon var sjukt besviken att jag skulle korsa den gränsen jag gjort.

Sen den dagen har jag aldrig hört någonting från varken Thildaa, Tuva eller någon annan i gänget. Det enda jag vet är att Tuva och Thildaa blev väldigt nära vänner. Tuva sa även det här:

Emil Lundberg Claesson

– Att du inte ens kan stå upp för din bästa vän, istället skiter du i henne som om du aldrig känt henne.

Kommer ihåg att hon sa det här så extremt tydligt och jag kommer nog aldrig släppa denna händelse.

Linnéa Bingstrand 11

MOBBNING & ENSAMHET

Utanför klassrummet hade alla sina skåp, så de skrev massa lappar med fula ord till grabben i sjuan innan de gick ut. Det var fortfarande kallt och blött ute. Då fick de syn på sitt offer på skolgården, han hade nya vita skor. De omringade honom och man såg i hans blick att tårarna nästan skulle börja rinna.

De tvingade honom att ta av sig skorna och gå i den smälta snön i bara strumpor. Sedan gick de ifrån honom när han stod och var genomblöt och grät på skolgården. När han sedan kom in i skolan hördes ett plask varje gång han tog ett steg.

5. DAGEN JAG KÄNDE DIG

– Du äter som en gris, du borde äta som en människa, dessutom äter du skitmat, sa Gabriel.

– Förlåt att jag äter som en gris, svarade jag. Din mamma smakar gott i den här maten och det är därför jag äter som en gris.

Man såg rakt in i honom att han började bli lite mer aggressiv.

Han började reta sig på hur jag var, vilka kläder jag hade på mig, men jag vände alltid hans ord tillbaka till honom. Till sist orkade han inte mer och tog det runda transparenta glaset som var vid min högra sida. Han vände glaset upp och ner och jag kände det kalla vattnet rinna som en kaskad ner från huvudet till benen. Han ställde tillbaka glaset med ett leende på det runda bordet, medan hans fem vänner skrattade så mycket att till och med jag blev arg. Det sex grabbarna tog ett steg bakåt och vred sig med ryggen mot mig. Jag blev jädrigt arg så jag tog det tomma glaset som och kastade det på Gabriel. Jag tog i så hårt att glaset sprack på Gabriels huvud. Medan det så sprang jag fram med tallriken full med mat och kastade den på de andra fem killarna som hängde med honom. Soppan som fanns i tallriken landade på två av de fem killarna. Jag kastade tallriken på en av dom, medan de andra halkade på soppan. Gabriel såg fortfarande stjärnor, han blev nästan knockad av mig med glaset. Jag skulle tagga därifrån men en av killarna sprang fram, för att anfalla mig men misslyckades. Han hamnade i en position där ansiktet inte var täckt, så slog jag honom i ansiktet en enda gång. Han såg också stjärnor precis som Gabriel. Alla i matsalen såg vad som hände... Jag kände mig mäktig men samtidigt kände jag mig kass för jag visste vad som skulle hända efteråt.

Jag blev så chockad när jag fick veta att hon inte var där i verkligheten. Allt var bara en hallucination.

Jag vaknade i klassrummet, vi hade engelska men jag somnade någonstans i lärarens genomgång. Jag vaknade av att läraren började skrika på mig som en apa när den kände sig misshandlad eller var i fara. Alla i klassrummet stirrade på mig och några skrattade lite, men de gömde skratten bakom händerna. Alla visste vem jag var, en person som hamnar i bråk hela tiden, en person som ingen vill vara med, en person som alla snackar skit om. Vem tycker om att vara i en skola där till och med din vän pratar skit om dig, tänkte jag.

Man måste gå längre bak i tiden, kanske för fyra månader sen, när jag började i denna skola, precis efter sommarlovet. Jag kommer ihåg detta som glada, soliga dagar som sen blev till mörka och tråkiga dagar.

MOBBNING & ENSAMHET

JAAA! Sommarlovet är slut! Nu kan jag börja om och skaffa mer vänner. Jag kommer kunna prata mer med andra, tänkte jag. Jag kände mig som en ny person som skulle gå ut i den riktiga världen. Det kommande dagarna hade jag planerat att bli vän med så många människor som möjligt.

Tills jag träffade en person från min förra skola. Han var och är fortfarande min värsta fiende, vi bråkade nästan alltid när vi gick i sexan. Mycket på grund av att bägge två var lika arroganta, konstiga och roliga på en och samma gång. Han hette Gabriel. Han hade redan tre vänner i sin omgivning medan jag inte hade någon. Efter några sekunder såg han mig stående i folkmassan, hans leende blev till ett surt leende nästan som en banan som är vänd upp och ner. Jag började småskratta men dolde det med armen, jag gjorde det för att reta honom för att han tror att man skrattar åt honom och det gjorde jag. När han tog ett steg mot mig så försvann jag mellan alla andra runt om mig, han letade efter mig med blicken, men efter en stund orkade han inte leta efter mig och på så sätt gav han upp. Han såg inte mig eftersom jag stod i knän på marken. Det gjorde ont men jag brydde mig inte så mycket. När jag ställde mig upp, fanns det en tjej som tittade på mig med nyfikna ögon. Jag stod där och kollade på hennes ögon, ögonen var blågröna och hon hade gammaldags kläder på sig, jag stod och tänkte att hon såg söt ut även fast hon hade på sig konstiga kläder. Plötsligt hörde jag skolans rektor som stod uppe på scenen med en mikrofon i den högra handen. Rektorn pratade med nykomlingarna som började i skolan och sa:

Nästa dag hörde jag små sus från olika platser i skolan, som sade vad som hände dagen innan. Det blev ett “bom”, alla visste vad som hände, tills det nådde rektorns öron. Denna dag blev ett helvete i skolan för att jag fick strikta regler att följa och två veckor där jag blev avstängd från skolan för aggressiv attityd mot min omgivning. De andra blev bara tillsagda. Två dagar senare kunde jag komma tillbaka till skolan, men det var inte längre samma sak. Alla lade näsan i blöt i det dom inte borde bry sig om och pratade bakom min rygg. Dessutom pratade inte lärarna med mig på samma sätt som de gjorde när jag var ny i skolan. Lärarna brydde sig inte om när jag räckte upp handen. Jag kunde sitta i fem minuter med handen uppe i väntan på att läraren skulle komma men de gjorde aldrig det. Nästan som om jag var ett spöke eller kanske en osynlig människa. Dom gick bara förbi som ingenting.

Allt blev bara värre och alla bråkade med mig för ingenting, jag blev inkallad till rektorn bara för att jag ”bråkade med någon”. Jag gjorde ingenting, jag hade stått still i två månader utan att röra ett enda finger. Hela tiden blev jag inkallad till rektorn och om jag hade lektion så fick jag skolk även om jag var på expeditionen. Det är helt orimligt att jag bråkar med någon när jag står i NO-salarna och labbar. Det gick inte en enda dag utan att jag blev inkallad till rektorn. Jag ville krympa av alla dåliga tankar som gjorde att jag inte kunde vara avslappnad en enda dag, jag tänker på allt som gjorde mig arg. Jag kände mig rasande och varm när jag tänker på det.

– Varmt välkomna till grundskolan!

Efter det grupperades alla klasser och jag hamnade i A-klassen. Samma tjej som jag såg för 30 minuter sen hamnade i samma klass som jag. Det som var konstigt var att jag såg 24 elever men läraren ropade bara upp 23, jag hörde aldrig att tjejen blev uppropad. Jag såg det för att hon inte öppnade munnen en enda gång.

Det var dags att gå och äta lunch klockan 12.00. Hela tiden hörde jag små sus i min omgivning men annars var det helt tyst i matsalen. Jag gick till vilket bord som helst, bara bordet var tomt. Satte jag mig med någon så gick hen iväg därifrån.

Jag hittade ett bord som var som en rektangel, det var grått och stod i ett hörn. Jag gick fram och satte mig där och tänkte vilken tråkig dag det var idag.

Allt gick perfekt, jag hade inte träffat Gabriel en enda gång de här två månaderna, som om han inte gick på denna skola.

Kanske hade vi så olika scheman att vi inte träffade varandra.

Men jag tänkte inte mer på det... Efter en stund hörde jag att någon pratade med mig med ett obehagligt, “äcklande” ljud.

När jag vände mig om såg jag att det var Gabriel.

12

Jag var nästan klar med maten när jag såg att den mystiska tjejen kom rakt fram till mitt bord och satte sig framför mig.

Det var länge sen någon satte sig med mig, Jag visste inte vad hon hette, inte ens hur gammal hon var eftersom hon aldrig blev uppropad. Hon bara satt tyst i stolen under en kort stund medan alla andra pratade. Det kändes så konstigt som om jag fick myror i rumpan, så till sist frågade jag henne vad hon hette, och hon svarade:

sedan bjöd han mig till en kopp choklad och bröd med lingonsylt på, nästan som en fikastund. Han erkände att jag inte hade gjort något alla dagar, det var bara någon som hade rapporterat det. Han sa att det var slarvigt att det fanns en rapport om mig hela tiden.

Hela lektionen var tråkig, jag kunde inte somna eftersom läraren hotade mig med att kasta kallt vatten på ryggen framför hela klassen. Jag tyckte inte om kallt vatten och det visste läraren. Det 45 minuterna som jag satt still i de tråkiga gråa bänkarna gjorde jag små origamis i NO-salen.

Hela salen var tråkigt i och för sig, med helt vita väggar som var hårt ritade med en penna. Golvet var i något gråaktig färg, det gjorde det ännu värre för att alla hus är grå-, svarteller vitfärgade. Läraren var den tråkigaste läraren på hela skolan, hans genomgångar var för långa och han pratade för långsamt. När lektionen var slut så kändes det som om vi hade varit där i tre timmar. Det var kanske för att hela klassen var hungrig och tiden för att äta var precis efter NOlektionen. Det var inte så mycket kö i matsalen eftersom alla andra klasser var på lektion och det var avslappnande för mig eftersom det inte fanns någon som kunde reta mig eller som ville ha en konflikt med mig. Men det betydde att jag hade fem minuter på mig att äta klart och gå därifrån så snart som möjligt eftersom Gabriels klass snart skulle äta lunch.

– Jag heter Xiomi, sa hon.

– Siomi? frågade jag.

– Man stavar det med X men det sägs med S, svarade hon.

– Ok, sa jag. Hur gammal är du då?

– 15 år, svarade hon.

– Okej..., sa jag.

Jag märkte direkt att jag hade blivit sämre på att samtala med andra, men det var längesen jag pratade med andra, Jag kom inte på vad jag skulle säga. Det var tid att tagga därifrån, det var det bästa jag kunde göra, att fly från den osköna situationen som jag befann mig i.

Jag kände mig ensam och uttråkad, jag kunde inte komma på något att göra och alla bara undvek mig som en magnet som särar sig från varandra när man lägger plussida mot plussida.

Men den enda personen som inte undvek mig var Xiomi, som blev min vän. Alla bitchblickade mig när jag pratade med henne, men jag brydde mig inte så mycket om vilka som gjorde det. Xiomi och jag blev bästisar men jag kunde inte förstå hur hon tänkte ibland. Hennes idéer var makabra och ibland när gick för långt djupt i en diskussion som till exempel:

– Hej, sa hon.

– Hello, sa jag.

– ...

– ...

– Tänk dig att man skulle knacka dörren på någon, sa jag.

Det blev tyst under några minuter, så tyst blev det att jag kunde höra suset av lärarna som pratade bakom de stängda dörrarna till klassrummen. Jag skulle säga något men jag fick inga idéer på vad jag skulle säga.

– Ja! Då kan vi knivhugga hen, sa Xiomi.

– Nej... nej det går inte, det är fel att göra så, sa jag.

Jag trodde att hon bara joakade med mig eller liknande, men jag började se att vi alltid kom i samma konversation. Jag började bli rädd för henne men det var inte en superrädsla, jag började tro att hon inte ljög alls när vi kom den diskussionen.

– Ska vi gå en runda runt skolan, eller? sa hon.

– Japp det kan vi göra väl, svarade jag.

– Okej då, då kan du ställa dig upp, sa hon.

På vägen hittade jag på något att säga och det ledde till att det blev en stor diskussion. Men helt plötslig kom det en kille som jag inte kände igen, han var bakom mig och han sa:

Allt gick normalt, med samma rutiner som var att komma till skolan, bli inkallad till rektorn och dagen slutade med att jag sprang iväg från skolan för att det fanns en grupp killar som ville slå ihjäl mig. Men idag var allt annorlunda, jag blev kvar i skolan eftersom Gabriels gäng jagade mig. Dom väntade tills jag skulle gå ut för att kunna slå mig för det jag gjorde för två månader sedan. Men jag fick en idé. Jag väntade till den andra klassen slutade för att gömma mig bland dem så att inte gänget skulle se mig. Det var tur att jag såg dem innan de såg mig, gänget där nere trodde att jag var på lektion. Tio minuter senare slutade den andra klassen och jag blandade mig mellan alla som ett sockerkorn i en hög socker, jag tog på mig min regnjacka, mina springskor och väskan.

Jag gick ut ur entrén samtidigt som klassen och precis så som jag tänkte såg ingen i Gabriels gäng mig. Nästa dag var det första dagen jag inte fick någon anmälan till rektorn, det var konstigt för att alla dagar blev jag inkallad dit. Men den senaste månaden har rektorn blivit ganska trött på att andra bara förfalskade något som jag inte har gjort, han började till och med bli lite snällare mot mig. För bara någon vecka

– Vem pratar du med?

– Jag pratar med henne, svarade jag och pekade på Xiomi.

Killen kollade på mig med ett undrande ansikte som om det jag sa var mystiskt eller något sådant.

-Är du galen, eller? frågade han.

– Nej, det är jag inte, men kan du tagga härifrån jävla unge!!! skrek jag.

Killen trodde jag var galen och stack därifrån direkt efter att jag sagt så till honom. Men jag brydde mig inte så mycket om vad det andra sa om mig. Alla var så direkta när de skulle säga något till mig. Någon timme senare såg jag att en lärare såg mig från långt håll med en doktor eller liknande. När jag, läraren och den mystiska mannen fick ögonkontakt började 13

MOBBNING & ENSAMHET

Jag hade ätit klar och måste gå och leta efter min vän som är i arbetslaget precis intill mitt arbetslag, men hon hittade mig före.

det två männen gå mot mig. När de var framme började den mystiska mannen presentera sig för mig. Efteråt pratade han med mig med en försvagad ton som om han ville förklara något som jag skulle ta åt mig väldigt mycket av. Medan han pratade såg jag att han hade ett papper i sin vänstra hand, ett papper som hade information om mig.

Det är en kall, solig dag. Daggen har lagt sig i gräset och solen skiner ner över det vita stora huset med starka strålar som inte är särskild värmande men starka nog för att nå huset.

Det var exakt såhär det var den dagen också. Dagen allt skulle förändras.

Det var den dagen jag flyttade hit. Jag tittar ut genom fönstret och blev påmind om hur jag stod här för sex månader sedan med en flyttkartong i famnen och tänkte: kan någon ta mig tillbaka. Jag vill inte vara här. Området jag skulle bo i såg inbjudande ut för en person som kanske lever i en överklass, vilket absolut inte var jag. Jag kom från ett lugnt område med vanliga familjer som alla hade lika mycket pengar och alla var vänner med varandra. De blev lite som en extra familj.

Men här var det absolut inte så. De var som om alla avskydde varandra, de vuxna kunde knappt säga hej. När jag stod där på gatan sneglade ungarna snett på mig. De kunde inte varit så mycket äldre än mig, kanske samma ålder till och med. Det enda som snurrade i mitt vilsna huvud där på gatan var att jag behövde gå på samma skola som de där ungdomarna eller ännu värre samma klass.

Namn: **** Klass: 7 a Orsak: Han har bråkat med nästan hela skolan, det här kan påverka det psykiska humöret och hjärnan bildar en...

Sen kunde jag inte se mer av texten för att hans hand täckte det mesta, men jag blev nyfiken på vad det stod. När han sagt klart allt han skulle så de gick därifrån och jag fortsatte prata med Xiomi. Jag kände mig så bekväm med henne men det som doktorn sa till mig snurrade fortfarande i mitt huvud. Jag blev så nyfiken på vad det stod på pappret att jag sa till Xiomi att hon skulle vänta och så gick jag. I korridoren var läraren och den andra mannen, de pratade men jag kunde inte höra vad de sa. Pappret hade de lämnat på ett bord och de glömde ta med sig det efter att de gått. Jag passade på för att kolla på pappret. På pappret fanns en diagnos över mig, jag läste det här:

När jag la mig i sängen samma kväll i allt flyttkaos insåg jag att det var två dagar kvar till den dagen. Den dagen då jag skulle börja en ny skola. Det var första natten i nya huset, tankarna snurrade runt som en tornado i huvudet, hur skulle måndagen bli? Skulle jag ha någon att vara med? Var det överhuvudtaget någon som ville vara med mig? Ju närmare skoldagen kom desto mer stressad blev jag och desto mer tårar föll ner för mina kinder. Kvällen innan satt mamma bredvid mig i min säng, med de lugnande pillren i sin hand.

De var varma när hon la de i min handflata. Hon måste hållit i tabletterna länge. Mamma räckte mig glaset med vatten, som fortfarande var kallt. Tabletterna slank ner och jag la mig tillrätta i sängen med ångesten inom mig.

Diagnos: påhittad vän

MOBBNING & ENSAMHET

Jag blev lite desorienterad efter det. Jag blev så chockad när jag fick veta att Xiomo inte var där i verkligheten... Allt var bara en illusion. I texten stod det såhär: Eleven pratar och skrattar för sig själv i korridoren samt håller en konversation med någon. Alla andra i omgivningen står 1skräckslagna på vad dom ser och hör. Detta kan påverkas för att eleven är själv, inte tycker om de andra eller i några fall föds man med det. Hjärnan skapar då en påhittad vän.

Morgonen därpå slank inte frukosten ner som den brukade under alla de andra morgnarna, jag kände bara kväljningarna i halsen. Jag drog mig till ytterdörren istället och slängde på mig jackan och skorna. När jag väl kommit ut tog jag fram det röda ciggpaketet ur jackfickan och tände på. Direkt kände jag hur bubblan av oro lämnade kroppen och jag kunde slappna av för en stund. Röken var som en befrielse, det var som att sväva på moln. När jag stod framför den stora vita byggnaden gick mitt hjärta i racerfart. Jag släpade mig igenom dörren fram till expeditionen. Det luktade äckligt gammalt kaffe som någon hade bryggt några timmar tidigare. En äldre dam med grått lurvigt hår tog emot mig och visade mig vägen till klassrummet. Skolan var ren, man kunde nästan spegla sig i alla skåpen som fanns och det doftade handsprit och rent i den långa korridoren.

Läkaren och rektorn var precis bredvid mig och närmade sig lite.

– Nu vet du vad jag försökte förklara för dig, sa läkaren.

– ....

– Nu måste du berätta allt, sa han.

– Jag ville inte tro det..., började jag.

Jag kände mig lite förvånad över det. Jag såg att killarna väntade på mig men det var på natten och det fanns inga klasser och inte heller några bussar. Jag var i schackmatt.

– Kan du berätta mer, Jack? sa han ironiskt.

Efter en stund gick jag till arbetslaget och kollade på scheman. Jag ville inte gå ut, men helt plötsligt kände jag något som rörde mig i den högra axeln. Jag vände mig om och det var ...

Damen som hade eskorterat mig lämnade av mig vid en blå dörr med texten “sal 13”. Jag öppnade dörren och möttes av en kall, stark vindpust och massvis med blickar från överklassungdomarna som satt vid sina bänkar raka som pinnar. Läraren tog fram mig till sin bruna kateder för att presentera mig. När ungdomarna plötsligt började presentera sig insåg jag att det var de från gatan som jag hade stött på några dagar innan jag skulle börja. Den första lektionen var som att sitta i ett fängelse. Alldeles tyst och kallt. Vi fick vår första rast, jag blev ensam direkt. Jag tog mig ändå fram till ett av tjejgängen och fick fram ett darrande och skakande “hej” ur min mun. Tjejerna kollade på mig och vände sig med ryggen mot och gick iväg. Ett hål av tomhet bildades inom mig.

Nicolas Lopez Fuel

6. DEN FRUKTANS­ VÄRDA FLYTTEN Nu när jag sitter här med en bild av dig i min hand rinner en tår snabbt ner längst min varmrosiga kind. En saltig smak börjar sprida sig i min mun och hela kroppen skakar av ilska och besvikelse. Jag fattar inte hur det lyckades bli så konstigt mellan oss. Hur lyckades vi förstöra vår vänskap så brutalt?

Tjejernas utfrysning mot mig fortsatte dag efter dag. De fortsatte att vara taskigare och taskigare mot mig och jag 14

var ensam hela tiden. Även om att lärarna pratade med klassen blev det inte direkt bättre, de skulle inte bli snälla helt plötsligt utan allt fortsatte som vanligt. Det blev som en livsstil till slut. Jag började vänja mig vid att inte ha någon att vara med. Dagarna blev bara längre och längre och allt blev bara svårare och svårare. Men plötsligt ändrades något. En av de populära tjejerna, Clara, började plötsligt förändras. Jag kunde inte beskriva vad det var, men det var som att något låg i luften. Skulle Clara börja förändras plötsligt? Kunde det här vara början på att någon pratade med mig?

Var det här slutet för mig och Clara? Jag gillade henne men nu skulle jag aldrig kunna lita på henne igen och jag visste inte ens om hennes förlåt skulle betyda något för mig och om hon nu ens skulle vilja be om förlåtelse.

Sajra Music

7. DEN OVÄNTADE HÄNDELSEN

Det var där vänskapen mellan mig och Clara började. Hon började faktiskt förändras. Clara började prata med mig och hon började även lämna sina vänner för min skull. Det var en känsla som ingen kunde beskriva. Det var som att jag hade fjärilar i magen och oron av att vara ensam behövde inte finnas längre. Istället spred sig känslan av lättnad i kroppen när jag skulle till skolan. Jag behövde inte längre tända på den där ciggen varje gång jag gick i väg till skolan och jag kunde nu slippa kväljningarna i halsen varje gång frukosten skulle ner i magen. Nu kunde jag äntligen känna mig som en vanlig tonåring, om det ens finns något som heter så. Hela situationen med Clara var det bästa som hänt sedan flytten, pusselbitarna började falla på plats och mamma och pappa och jag började se Clara som en familjemedlem. Hon och jag umgicks hela tiden, nästan så att vi började tröttna på varandra fast vi gjorde aldrig det förstås. Det konstiga med allt var att jag och Clara klickade så bra, även fast hon var över­ klassen själv och jag inte var ett dugg lik henne på det sättet.

Mobbningen började när hon gick i femman. Det var inte bara henne de mobbade utan de mobbade massor av elever.

Lärarna gjorde aldrig något för eleverna, det var ett helt gäng runt tjugo personer. En lärare gick och sa till dem när han såg att de slog en tjej, så han gick fram och försökte få bort dem men de hoppade på honom sedan dess har ingen lärare eller elev vågat säga ifrån. Fler och fler elever hoppar in i gänget för att de inte vill bli mobbade.

Allt gick precis som det skulle, livet var som en dans på rosor, inget kunde hända för att förstöra det fina jag hade med Clara, trodde jag.

Det var en dag när jag gick förbi expeditionen där alla lärare satt. Lukten av kaffet brände sönder i näsan, det blev nästan svårt att andas och tantparfymen gjorde inte det hela bättre.

Jag hade sett Clara gå ner dit och prata med vår huvudlärare några gånger. Den här gången bestämde jag mig för att följa efter henne och ta henne och läraren på bar gärning när de pratade med varandra. Jag gick närmare och närmare den gråa dörren som stod halvt på glänt, golvet knakar och det var viktig att de inte hörde mig. Mitt öra föll mot den lilla glipan och där fick jag höra det oväntade.

Hon är på väg hem från skolan. Hon har blåmärken på handen, ansikte och på benet. Hon springer hem för att komma hem före sina föräldrar. Hon springer som en gepard in på sitt rum och börjar ta fram allt sitt smink. Hon tar concealern först, sedan puder. Blåmärkena syns inte lika mycket. När hennes mamma kommer hem lägger hon inte märke till blåmärkena. Hennes mamma går till köket och börjar laga middag. Efter en timme kommer hennes pappa och de äter middag tillsammans. Efter det så tittar de på en film, sedan ska de gå och lägga sig. Föräldrarna går in i sitt rum. Hon väntar tills de somnat så att hon kan ta bort allt smink. Hon tar bort sminket sen går hon och lägger sig. Efter två timmar vaknar mamman för att hon ska dricka vatten, då kollar hon så att hon inte är vaken. Mamman går in i rummet, när hon kommer närmare ser hon ett blåmärke på ansiktet och ett på handen, det på foten syntes inte. Mamman går tillbaka. Nästa dag går pappan till jobbet, men mamman börjar senare.

“Clara, hur tycker du det går med allt?” frågade läraren. ”Det verkar se ut som att ni trivs med varandra?”.

“Ja, det skulle jag påstå”, fick Clara ur sig.

“Clara tack, tack så mycket för att du kunde ställa upp och vara hennes vän, det har gjort en stor förändring och hon verkar faktiskt trivas nu hos oss här”, sa läraren.

Jag kunde inte tro mina öron, vad var det jag hörde? Hjärtat sprang i bröstkorgen och benen lika snabbt från expeditionen genom ytterdörren. Tårarna rann ner längs mina kinder och de slutade aldrig rinna. Jag rusade hem det snabbaste jag kunde och slängde av mig kläderna i hallen och sprang upp för trappan och drämde igen dörren. Det vibrerade i hela huset av smällen.

De sitter vid köksbordet och äter frukost när mamman säger: – Var har du fått blåmärkena från?

– Vilka blåmärken?

– Den du har på handen och foten?

– Asså det är så att jag ramlade.

Min kudde blev bara blötare och blötare den kvällen, jag höll nästan på att drunkna i mina tårar av frustration och besvikelse. Hur skulle jag kunna se på Clara efter vad som hade hänt. Undrar om hon någon gång hade tänkt berätta för mig vad hon höll på med? Det var nu när jag satt med en bild av henne i min hand som en tår snabbt rann ner längst min varmrosiga kind och saltsmaken började sprida sig i min mun.

– Du ramlade?

– Ja. – Om du nu ramlade, hur fick du blåmärket på ansiktet?

– Okej! Okej, jag ramlade inte!

15

MOBBNING & ENSAMHET

De tar tag i henne i korridoren. De sliter i henne samtidigt som hon försöker ta tag i dörrhandtaget, men de sliter bort henne från dörrhandtaget. De var för många och för starka.

De kommer närmare och närmare mot skoltoaletterna. Hon skriker och biter i deras händer men de håller kvar henne.

De öppnar toadörren. Det luktar kiss och massa toarullar ligger slängda överallt. Det är inte spolat i toan. Speglarna är suddiga och smutsiga. Det är även handavtryck på dem. En av dem letar efter den äckligaste toan som finns. Efter några minuter hittade han den äckligaste toan. I toan finns bajs och kiss som inte är nerspolat, det är kiss på väggarna.

– Vad hände?

– Ja, eller jag stänga av dem från skolan.

– Jag blir mobbad i skolan och de slog mig igår.

– Okej det låter bra.

– Men gumman, varför har du inte sagt något?

Skolan har varit så lugn eftersom mobbarna inte har varit i skolan på en vecka. På fredag eftermiddag när hon ska gå hem är det sent och mörkt. Hon går ut från toan och tar sina kläder ur skåpet för att sen gå hem. Hon tar sin väska och går ut genom dörren, hon är inte alls orolig eller rädd men det oväntade ska hända. När hon nästan är hemma så kommer killarna som mobbade henne, de vill lära henne en läxa, de är runt tio personer. Hon blir rädd och börjar springa men de kommer ikapp henne, de tar fast henne och hon kan inte komma loss.Vägarna är tomma, det är inte en enda människa på gatan. Hon skriker:

– Jag är rädd för att om du får reda på det så kommer ni gå till skolan och till rektorn då kommer det bli värre.

– De får absolut inte göra så och de måste sluta med det, men du borde ha sagt det tidigare.

– Men vad kommer att hända nu?

– Jag ska ta ett snack med rektorn och om hon inte gör något så kommer jag anmäla dem till polisen!

– Tack mamma för att du finns här för mig.

– Hjälp hjälp!!!!

– Kom ge mig en kram.

Men ingen hör henne. De puttar ner henne på marken, sen håller fyra av dem fast henne, hon kan inte ta sig loss. De andra slår henne, en sparkar henne, de andra boxar henne i ansiktet, de slår henne så mycket så hon svimmar och börjar blöda. Blodet forsar ner och hon försöker stoppa blödningen men det går inte, hon får blåmärken överallt, hennes ögon svullnar upp. Killarna blir så rädda för att hon inte vaknar, hon är medvetslös. De försöker väcka henne men hon vaknar inte så de springer så fort de kan därifrån. Hon är fortfarande medvetslös, hon ligger på marken i ungefär en timme, ingen har gått förbi henne. En kvinna går ut med sin hund på en promenad. Hunden drar mot tjejen och kvinnan går fram mot tjejen försiktigt. När hon ser att hon har allvarliga skador så ringer hon direkt ambulansen. Ambulansen kör så fort de kan.

När de anländer bär de in henne i bilen och åker till sjukhuset.

Mamman tar ledigt från jobbet för att hon ska till skolan och snacka med rektorn. Hon och hennes dotter går tillsammans till skolan, mamman till rektorn och barnet till klassrummet.

Mamman är vansinnig, hon kommer explodera snart, hon försöker lugna ner sig lite innan hon ska in. Hon knackar och går in när hon kommer in ser hon att rektorn sitter där dricker kaffe och äter kakor. Mamman går och sätter dig på en stol och börjar prata.

– Vet du vad dina elever gör mot min dotter?

MOBBNING & ENSAMHET

– Nej. – Då är det läge att du börjar vakna till och inte drömma i din egen värld och äta kakor.

– Jag tycker att du borde hålla koll på dina elever!

Mamman är så orolig för att hennes dotter inte kommer hem, hon är fyra timmar sen. Mamman ringer henne minst tjugo gånger men ingen svarar så till slut bestämmer hon sig för att ringa polisen.

– Okej, men vad vill du eller varför kom du ens hit?

– Hej.

– Jag kom hit för att du skulle prata med dina elever eftersom de mobbar min dotter och det är inte okej!

– Hej, min dotter är försvunnen.

– Vem tror du att du är, kommer in från ingenstans och säger vad jag ska göra och inte göra?

– Okej, när såg du henne senast?

– Okej på vilket sätt mobbar de henne?

– Igår hon kom hem med blåmärke.

– Innan hon gick till skolan Och jag har ringt henne flera gånger men hon svarar inte, jag är jätteorolig.

– Vet du vad som hände exakt?

– Ja okej, jag fattar men kan du beskriva hur hon ser ut.

– Ja.

– Hon har ljusbrunt hår och hon hade på sig en vit tröja och ett par svarta jeans.

– Vad gjorde de?

– Okej men vi hör av oss när vi hör något.

– De drog henne till toan och slog henne och droppade hennes ansikte i toan och det är inte okej!

Ambulansen är framme vid sjukhuset och de försöker rädda henne. Ambulanspersonalen pratar med polisen och polisen går hem till hennes mamma och berättar att hennes dotter är allvarligt skadad, hon vaknar inte. Mamman får panik, men åker till sjukhuset. När hon kommer fram till sjukhuset får hon inte gå in i rummet. Efter fem timmar så lyckas de att väcka henne och mamman får gå in till henne. Polisen vill prata med henne för att de vill veta vad som hände och vem som gjorde så. Hon berättar allt för polisen och mamman gör en anmälan mot dem.

– Nej, jag vet, det är absolut inte okej.

– Du måste hitta en lösning på det.

– Ja, jag ska se vad jag ska göra.

– Jag vill även anmäla eleverna och skolan.

– Men varför ska du göra det?

– För att det de gör är inte okej och de måste få en läxa!

Några timmar senare sitter mamman med sin dotter i rummet och plötsligt... Piiiii piiiii piiii piiiii ... stannade EKG-maskin med ett pip.

– Okej, gör som du vill men jag ska skriva hem till deras föräldrar och jag ska snacka med dem.

– Ska du bara göra det?

Marwa Bassaleh 16

8. DÖRRARNA ÄR ALLTID ÖPPNA FÖR DIG

Alla i klassen skrattade.

När läraren kom in klassrummet tystnade de. De skulle ha matte och alla hade respekt för matteläraren. Sen kom Jacks mentor in och gav honom alla saker han behövde, allt från mappar till papper och när mattelektionen nådde sitt slut ropade läraren ut att de var dags för lunch. ”Nu är det lunch!”, sa matteläraren. ”Hampus, kan du gå med Jack till matsalen?”

“Det kommer en ny kille till klassen imorgon, han heter Jack.

Ni får lova mig att vara snälla mot honom så att han känner sig välkommen. Ser ni honom ensam, så kan ni fråga om han vill umgås med er”, sa läraren till eleverna.

”Ja ja”, svarade Hampus.

Hampus hade fyra andra grabbar som gick med, men de stängde Jack utanför. Han fick gå bakom dem. Jack var jättehungrig så han gick snabbare. Han gick ikapp de fem killarna.

“Jack”, skrek mamma.

“Kommer du ner och äter frukost snart? Du börjar om femton minuter!”

De sa:

“Ja mamma, jag kommer”, sa han ledsamt.

”Va fan håller du på med?! Det är inte du som är kungen här, du är bara en tönt.”

Han gick långsamt ner för trappen med tunga steg. Hans hår var gyllenbrunt och lent. Han var nyklippt. Snaggat på sidorna och tjock vågigt hår högst upp. Han klädde sig som vanliga killar i ljusblåa trasiga jeans, en svart hoodie med Tommy Hilfiger tryck på, hans enda märkes hoodie, och svarta Adidas-sneakers. Han bodde själv med sin mamma i en liten trång trea i Karlskrona. Hans mamma jobbade som städerska.

Jacks mamma säger till Jack att han måste skynda sig.

De var en kort dag skoldag så de hade bara svenska kvar efter lunchen. De hade bara fyrtiofem minuters lunch. När det var dags att gå in så gick han själv, de andra lämnade honom.

Men han var van vid att gå själv eftersom han gjorde det varje dag på sin förra skola. När svenskan var slut sa Hampus:

“Du kan inte vara sen första skoldagen”, sa Jacks mamma Ebba.

“Jag vill inte! Tänk om jag blir mobbad i den nya skolan också”, skrek Jack högt.

”Förlåt för det jag gjorde, de va inte meningen.”

“Nej då”, säger mamma. “Det är nya tag nu, du behöver inte oroa dig, inget kommer hända.”

Sen frågade han: ”Är din mamma hemma?”

“Men hur kan du veta det?” undrade Jack bekymrat.

“Jag vill inte mamma!”

”Nej”, svarade Jack.

“Jodå, allt kommer gå bra gubben.”

”Okej, ska vi vara med varandra idag då?”

Jack åt på sin macka och hans mamma fortsatte skynda på honom. Han klädde på sig, tog sin väska och gick ut. Han hade bara två kilometer till skolan så han cyklade . Han skulle möta upp en av sina nya lärare om trettio minuter.

”Ja”, svarade Jack glatt. ”Bra, men då säger vi så.”, sa Hampus. ”Jag ska bara kolla med mamma så det är okej.”, sa Jack och tog upp sin telefon.

Efter trettio minuter var Jack framme. Han ställde cykeln i cykelstället och går in. Läraren tog emot honom.

”Hej mamma, jag har slutat nu.”, sa Hampus.

“Hej Jack! Välkommen till Karlskronaskolan.

Jag heter Hans och är din nya mattelärare”.

”Hur gick den första skoldagen?” frågade mamma. ”Det gick bra. Men kan Hampus få följa med mig hem?”

Han gav Jack en skåpnyckel, nummer 245. Han hängde in sina saker i sitt skåp. Sedan gick han och läraren upp till klassrummet. Han visade Jack klassrummet. Jack fick både fjärilar i magen och mådde illa.

”Ja det går bra, jag är hemma om fyra timmar så du vet.” ”Det gick bra att du följde med hem”, sa Jack efter att ha lagt på. ”Okej, va bra men då går vi då”, sa Hampus.

Läraren öppnade dörren till klassrummet. Det blev tyst, ingen sa något men läraren sa att eleverna skulle säga hej till Jack, deras nya klasskompis. Ingen sa något. De bara kollade på honom. Hans sa att Jack skulle sätta sig på sin plats. Bredvid skolans populäraste tjej, Olivia. Hon var omtyckt av alla, ingen tyckte illa om henne, men Jack tyckte att hon verkade dryg.

De var säkert rädda för henne. Alla älskade henne förutom de som blev mobbade av henne. Olivia kollade snett på Jack och skrattade. Alla andra börja skratta med Olivia.

”Däråt”, säger Jack. ”Okej”, säger Hampus. ”Varför bytte du skola?” ”Jag blev mobbad på förra skolan så jag mådde inte bra då bytte jag hit”, svarade Jack.

När de kom hem åt de något, sen spelade de, men då såg han att Hampus tog upp något.

“Är du fattig? Har du inte råd att köpa kläder?” sa Olivia.

”Jag har en överraskning till dig, vill du veta vad?”, sa Hampus.

17

MOBBNING & ENSAMHET

Jack kollade ner i backen ledsamt. De andra bara skrattade åt honom men han släppte det för han tänkte att de är för Hampus har sina andra grabbar med sig som gör att han blir han kaxig och tuff.

”Ja”, svarar Jack.

ögonkontakt ser jag hur hans steg blir snabbare. Hans ben lite darriga och hans blick fladdrar runt åt alla möjliga håll och vet inte var de ska landa.

Hampus tog fram en kniv och stack honom i benet. Jack skrek. Hampus sprang iväg.

Det är inte förrän nu som jag förstår och lägger märke till att den här personen är här i vår klass, vem är han, är han ny?

Jag märker att folk reagerar över att han är här, men de har inte samma reaktion som mig. Jag känner igen Pontus blick, den blicken som han alltid gör innan han kommer göra något dumt som vanligt. Mina ögon åker sakta runt ett varv av sig själv och stannar med blicken ner som om jag redan visste var det här skulle leda och mitt andetag förblir en stor tyngd ut med ett lågt ljud.

”Hejdå ditt äckel”, sa Hampus till Jack.

Jack skrek av smärta. Han torkade bort blodet. Han haltade ner för trappan och hämtade ett stort plåster och bandage.

Han satte på plåstret och band bandaget över så det skulle hålla, sen drog han på sig byxorna och kollade sig i spegeln och såg att de syntes en buckla av bandaget. Han hörde mamma komma hem, så Jack gömde sakerna under sängen så att mamma inte skulle märka något. ”Hej Jack, nu är jag hemma”, sa mamma.

Nu händer det igen ännu än gång. Inte ens en minut går innan jag hör Pontus röst eka över hela rummet samtidigt som hans mun vidgas vid sidan.

”Hej”, svarade Jack när han gick ner för trappen Mamma märkte bulan han hade på benet.

”Du, Teddy, är du säker på att det är okej att du sitter bakom Henrik? Du är ju en sån där bög och är du säker på att du inte kommer sitta och stirra på han och dregla, ditt jävla vider.”, sa han.

”Men vad har du gjort? Vad har hänt?” ”Inget!” svarade Jack.

Jag försvinner igen som vanligt. Mitt fokus från vad som händer i verkligheten försvinner, allt ljud i klassrummet dämpas, mina hjärtslag blir tydligare men allting annat än vad som pågår i mitt huvud blir knäpptyst och mina tankar tar över.

”Dörrarna är alltid öppna för dig så du kan berätta.” ”DU KAN BARA DRA ÅT HELVETE!”, skrek Jack och gick långsamt upp för trapporna eftersom han hade så ont i benet.

Han gick upp och la sig eftersom klockan var så mycket. Hans mamma jobbade till halv nio varje dag förutom helgerna.

MOBBNING & ENSAMHET

Pontus hade det leendet som alltid gör mig lika orolig, den blicken som han gör när han är på väg att göra det han alltid gör. Det jag inte förstår är varför det blev så här, hur kunde jag låta det bli såhär? Om jag tänker tillbaka på när vi var små var allting perfekt. Det var som om inga problem fanns och allt man gjorde var att ha kul. När var det allt ändrades? Jo, nu kommer jag ihåg. Det var ungefär i sexan, ända sedan dess har han alltid velat ta ut sin ilska mot andra och jag förstår honom men det är inte rätt. All den här tiden har jag varit rädd för att säga emot honom och hans beteende för jag vet vad det är som drev den ilskan från första början men det finns inget och göra.

”Jack, Jack, det är dags att gå upp.”, sa mamma.

Jack vaknar och tar tag i sitt ben och säger: ”Aj.” ”Vad har hänt?” frågade mamma. ”Jag ramlade”, svarade han.

Jack gick upp och klädde på sig mjukisbyxor för att bandaget inte skulle synas. Han sa till mamma att han inte ville ha frukost.

Nu kommer mitt fokus tillbaka till verkligheten men allt känns annorlunda. Det är tyst. Vad är det som har hänt? Ingen säger ens ett endaste ord, men nu ser jag vad som hänt. Läraren är inte här. På tavlan står det förbjudet med förolämpningar och diskrimineringar. Jag kollar ner där Teddy ligger på marken helt skakig och Pontus har gått iväg alltså det här är inte okej.

”Okej”, svarade mamma. ”Ska jag skjutsa dig eftersom du ramlat och slagit dig?” ”Ja tack”, svarade Jack.

När han kom till skolan mötte han Hampus och hans gäng.

Hampus frågade:

9. EN HELT VANLIG DAG, ELLER?

Det blir ju bara värre och värre från att Pontus bara var lite taskig mot andra till att han började få en väldigt kort stubin och visade ilska till alla som gjorde något han inte tyckte om, till att han nu går på alla som inte ens har gjort något. Den här killen Teddy, vad har han gjort som är så fel? Det här är inte okej! Det här har blivit till diskriminering, även fast jag vet att Pontus inte har något emot de här personerna han har varit dryg mot, men ändå så fortsätter han och det blir värre. Jag måste göra något för att nu var det ju fysiskt våld. Han hade puttat ner Teddy hårt mot marken och skrikit massor om hur han ens kan våga säga emot han. Men Teddy hade inte gjort något fel, det enda han gjorde var och vara sig själv och säga ifrån att han inte vill höra förolämpningar om saker som han inte kan ändra på, för han kan ju inte ändra vem han ska älska det är inte han som väljer att han ska gilla killar. Men jag vet ju att det inte är det som Pontus stör sig på, han har egentligen ingenting emot Teddy.

Aj! Jag vänder mig om för att finna en person som jag inte sett förut på väg till klassrummet men det ser ut som om han har en tvekan innan han kliver in. Medan han går mot sin plats förs hans blick automatiskt över mot Pontus och när de får

Han gör bara det här mot honom för att han känner att han måste ta ut den ilskan som han har haft ända sedan hans mamma dog på grund av hur olycklig hon var. Det var ju han som hittade henne, det var ju Pontus som klev in i hennes rum

”Har du ont eller?”

Jack kollade bara ner, han sa inget. Sedan sa Hampus: ”Kolla på mig.”

Och så gav han Jack en hård käftsmäll.

Jack gick ut, han sket i att skolan började om tre minuter.

Han gick till några höga klippor för att tänka.

Elza Stenlund

18

då hon hade hängt sig själv och ända sedan den dagen har han tagit ut ilska på allt och alla förutom mig, varför är det så?

“Vad gör du? Vi börjar om tre minuter, kommer du eller?” sa hon irriterat.

Jag är den enda som kan stoppa han, men det är som om varje gång jag ska försöka säga emot, så stoppas jag automatiskt för jag vill inte såra honom. Det här är inte okej!

Vad har Pontus gjort för att förtjäna det som hände och vad har Teddy och de alla andra gjort för att förtjäna det här?

“Huh?” Vidar slängde upp sitt huvud i förvåning.

Ynka sex minuter in på lektionen, och det börjas redan.

Pappersbitar i nacken, viskningar och rätt ut sagt kränkande ord så fort jag räcker upp handen. Detta har pågått ända sedan skolstarten. Hur märker ingen annan det här? Läraren slänger inte ens en blick i Alfons riktning. Jag orkar inte med den här skiten. Jag vänder koncentrationen ut genom fönstret och granskar de elever som ännu inte hunnit in på lektion. Klampandes över löven som är långt rotade i marken vid det här laget. Jag försöker ignorera omvärlden. Då och då slängs jag tillbaka in i verkligheten av lärarens gapande om hur ingen lyssnar, men faller snabbt tillbaka ut i fönstret. I friheten. Lektion passerar till slut och det är rast. Jag och Aya skulle egentligen plugga tillsammans till ett kommande prov, men istället sitter jag här själv på en bänk. Aya, trots att hon är så tillbakadragen och blyg, har förvånansvärt många vänner och just nu är de hennes prioritering, inte jag. I min ögonvrå ser jag Alfons och hans vänner stå en bit utanför korridoren.

Jag tänker tillbaka på idrotten förra veckan. Mina kläder som ligger blöta och sunkiga längst in i en av duscharna. Den där bekanta känslan som jag vet allt för väl. När man liksom känner hur livslusten bara sipprar ut ur en. Mer än så hinner jag inte filosofera innan jag väcks av en lätt knackning på axeln. Aya. Hon är återigen tillbaka för att dra mig ut ur mina tankar och iväg till nästa lektion.

Min rytm i hjärtslagen blir hårdare jag börjar känna en illamående känsla. Alla som jag inte kunnat hjälpa, när blir det nog. Alla rop på hjälp som jag bara undvek. Hur kan det vara så svårt? Om jag ännu en gång inte stoppar det här kommer det då någonsin att sluta? Nu räcker det, det är nu jag säger emot för jag står inte ut med det här, jag har varit för feg för länge jag måste ta itu med det här.

Pontus är tillbaka och mina ögon börjar bli fuktiga, jag förstår nu. Jag går fram och lutar mig mot honom. Jag märker hur Pontus knyter ihop nävarna och hör hur hans andetag vibrerar, hans axlar sjunker ihop och han tittade ned mot golvet. Ur hans havsfärgade ögon forsade tårar fram som om det vore en tsunami. Vi sitter nu på golvet som om en tyngdkraft håller oss nedtryckta med forsande hav kommande ner till marken. Våra ärmar vid tröjan är blöta från all gråt vi har torkat bort. Han förstår att det är nog nu och jag förstår precis allt, från hans mammas död till alla elaka ord. Allt var ett rop på hjälp och nu finns jag här för att hjälpa till. Nu har allt lugnat ner sig alla är på sina platser, läraren är tillbaka, allas miner är helt tomma nu. Äntligen kommer allt med den här skiten sluta, äntligen kan jag fokusera på verkligheten och ta ett normalt lugnt andetag istället för och känna oro. Teddy förstod också vad som var anledningen till alla förolämpningar och kramade Pontus och tackade mig.

Nu är allt gjort, nu går vi tillbaka till normalt.

SO. Perfekt. Finns det något tråkigare ämne? Klassens öronskärande skrik visar inga tecken på att dämpas. Denna gång så extraordinärt högt att jag inte ens kan höra mina egna tankar. Jag behöver en paus. Jag promenerar hastigt ut ur klassrummet och går mot toaletterna. Fuck. Alfons. Han är inte själv heller, han har såklart sina “vänner” med sig.

Undersåtar, beskriver dem bättre. Det är tyst. Missade de att jag gick förbi? Inte en chans. Där kom det, sudd rätt i ryggen.

Vad trodde jag, de är fyra, att jag skulle kunna smita? Jag är så fucking trött på det här. Jag orkar inte hålla det inne längre.

Emina Ben Alaya

10. EN HÖST­ MORGON

“Vad fan var det där?” säger jag och tar ett steg närmare dem.

Mitt svaga rus av ilska strömmar nu istället genom kroppen.

Där står vi. Öga mot öga. Som ett hungrigt lejon och dess byte. Ingen människa syns till så långt ögat kan nå. Det är som om omgivningen långsamt tynar bort och allt jag ser är hans ansikte. Förutom, vänta. Aya, Aya! Det är Aya! Ser hon mig?

Varför gör hon ingenting? Hon ser mig. Hon ser.

Innan ett ljud hinner lämna mina frusna läppar känner jag ett kraftigt slag möta mitt ansikte och hur mina ben viker sig under mig.

“Det var ett sudd, din idiot.”

Innan jag hunnit svara känner jag hur en av killarna spottar mig i ansiktet. Jag bara står där, som fastfrusen i golvet. Som nedtrampad i marken. Jag vill inte. Jag vill inte mer. Allt jag vill är att springa därifrån. Jag känner hur mina ögon snabbt blir alldeles för trånga för att hålla inne alla tårar. Deras skratt ekar i mina öron. Jag vågar inte ens öppna ögonen. Jag gör det, jag springer. Vad mer kan jag göra? Jag bryter loss mina frusna ben ur det kala skolgolvet och springer mitt snabbaste.

Snabbare än jag någonsin sprungit förut. Deras skratt slutar inte. Även på andra sidan skolan kan jag höra deras hånande skratt snurra runt i mitt huvud. Tårarna väller ut ur mina ögon och gråten ligger retandes i halsen.

En isig vind viner genom staden, näst intill lika isig som marken ungdomarna går på, på väg till skolan. Löven har fallit bort långsamt under hösten och kvar är bara högar av vad som en gång blåste i takt med sommarvindens sus. Det är en kall morgon trots att solen blygt reser sig över hustaken. Över den relativt nylagda asfalten lunkar Vidar fram. Han ser lika nedstämd ut som varje dag, men varför skulle han se ut som något annat än det vanliga om denna dag är lika tom som alla andra? Han kliver in i skolan och möts av samma blickar som alltid. Gamla vänner som nu bara betraktas som bekanta, lärare som vägrar kolla åt samma håll åt som honom.

Han, den där Alfons. Vem fan tror han att han är? Står där och flinar. Herregud, var är Aya när man behöver henne? Och som en gåva från ovan kommer hon nedspringande för trappen.

Jag kastar upp entrédörren till skolan och börjar gå mot busshållplatsen. Den kalla luften känns som ett slag i ansiktet.

De blöta och hala löven följer mig hela vägen hem. Jag tar inte upp min telefon. Jag ringer ingen. Jag finner mig själv gå helt tanklös bort från skolan. Tom. Väl hemma slänger jag mig i sängen och stirrar upp i taket. Helvete. Gjord till åtlöje.

19

MOBBNING & ENSAMHET

“Eh, kom nu.”, sa hon och tog honom i armen.

Min sorgsenhet hänger som ett mörkt moln över mitt huvud nästa dag i skolan. Aya är inte här idag, vilket inte direkt förbättrar situationen. Alfons och de andra säger ingenting.

Inte till mig, inte i klassrummet, inget. Matematik, svenska, engelska. Ingenting. Det är lunch och eftersom jag inte har någon att äta med sätter jag mig istället själv utanför klassrummet i ett fönster. Om de ska göra någonting hade just nu varit deras perfekta tillfälle. Ändå sitter jag i fönstret hela lunchen, utan att någonting händer. Vad håller de på med? Spottar på mig och nästa dag agerar som om inget har hänt? Jag sitter ostörd resten av alla lektioner också. Det är obehagligt tyst i klassrummet utan deras höga brölande.

Jag känner mig helt kall. Varför gör jag ingenting? Jag antar att jag var född till vekling. Född till att inte vara något annat än värdelös. Jag ser mig omkring, det finns inget här för mig. Ingen som kan hjälpa mig. Skolgården blir suddig samtidigt som jag känner den välbekanta känslan igen. Där står vi. Öga mot öga. Som ett hungrigt lejon och dess byte.

Ingen människa syns till så långt ögat kan nå. Det är som om omgivningen långsamt tynar bort och allt jag ser är hans ansikte. Förutom, vänta. Aya, Aya! Det är Aya! Ser hon mig?

Varför gör hon ingenting? Hon ser mig. Hon ser.

Blott ett ljud hinner lämna mina frusna läppar känner jag ett kraftigt slag möta mitt ansikte och hur mina ben viker under mig. Den stenhårda marken slår upp grusiga hål i mina händer. Mina händer pulserar av smärtan. Jag känner hur något kallt börjar rinna längst min näsa och ner på hakan.

Igen. Ett slag till. Tredje gången gillt. Jag ligger hjälplös på marken. Tar slagen som Alfons matar in ett efter ett utan måtta, inga tecken på någon form av skuld. Ren ilska flödar genom varje slag. Min mun fylls med smaken av järn. Vid det här laget har jag tappat räkningen. Jag har även tappat allt förstånd från vart det gör ont. Var kommer nästa slag ifrån. Hela min överkropp värker. Jag vet inte varifrån blodet strömmar ur mitt ansikte längre. Eller snarare varifrån det inte gör. Jag hör gruset skramla och hur flera fotsteg snabbt försvinna bort. Eller kommer de hit? Jag vänder mig på sidan och spottar ut allt blod. Jag känner hur en försiktig hand stryker mig över kinden. Jag försöker öppna mina ögon men bara det högra ser någonting. Det vänstra dunkar av smärta.

Det är Aya. Skrik efter hjälp börjar eka i mitt huvud. Allt gör så ont. Trots alla skrik, trots alla smärtor så faller jag bort från verkligheten. Som om jag dras ner i marken. Jag förtjänar det här.

Det här är allt jag är född till att vara. Allt jag är född till att bli.

Jag hasar mig fram över de söndertrampade löven för att ta mig hem i slutet av dagen. Löven som en gång i tiden dansat med vinden. Löven som en gång i tiden var klädda i färgstarkt grönt, ligger nu på den gråa och kalla marken.

Onsdag. Nu är det onsdag. Torsdag och fredag. Sedan är jag fri i två dagar. En välförtjänt paus från all skit som händer.

Onsdagen flöt förbi snabbt, bara jag och Aya. Ostörda. Vi skulle gå tillsammans mot bussen och trots att allt gått så bra i två dagar kan jag som känna spänningen i luften. Man skulle kunna skära den med en kniv. Innan vi går ut ur skolan ser jag två av Alfons vänner lite längre bort. Jag tänker inte ta några fler chanser.

“Vi går”, säger Aya och öppnar dörren.

MOBBNING & ENSAMHET

Medan vi passerar Alfons kompisar kan man höra några få ord utbytas medan vi lämnar skolan.

“Det får bli imorgon, klockan åtta kanske?” säger den ena. “Åtta.”, svarar en annan och nickar.

En isig vind viner genom staden, näst intill lika isig som pojken som ligger blodig på skolgården. Löven har fallit bort långsamt under hösten och kvar är bara sönderslitna, sorgsna ursäkter för de en gång i tiden vackra löven som svajat i en sommarbris. Löven som aldrig kommer bli detsamma igen.

Löven som aldrig kommer känna samma fläktande vind uppifrån trädkronan. Det är en kall morgon, trots att solen blygt reser sig över hustaken.

Idag kanske blir annorlunda. Jag känner mig själv fyllas av ett svagt hopp. Kanske Alfons och de andra kände att det räckte med förnedring för veckan? Oavsett hur bra jag mår låter jag inte mig själv dras med i drömmar. Drömmar som kan krossas på en ynka sekund. Men idag är annorlunda. Jag kan känna det på mig. Jag känner att mina steg inte längre dras ner till marken, längtande. Som om jag hade sulor av bly. Idag går jag istället med lätta steg mot bussen. Livet känns för en gångs skull som en dans på rosor. Som förr. Innan nian. Det var som om någon tryckte på en knapp och gjorde mig till mobboffer i nian. Helt sjukt. Jag vet att jag inte borde, men jag kan inte hjälpa mig själv från att gå med ett vagt leende på läpparna medan jag kliver av bussen och går mot skolan.

Alma Lantz

11. ETT ENDA ORD

Jag kliver en knapp fot in på skolgården innan jag tvärt stannar. Det är så tomt. Jag tänker inte låta mig falla tillbaka i osäkerheten. Jag är på toppen av världen just nu. Mina ben går raskt framåt, som om de styrde sig själva. Vad kan det ha varit? 20–30 meter? En skarp knuff från sidan, men det rubbar mig inte. Inte idag.

Där en stor asfaltstäckt väg delas i två. Den ena vägen som går direkt till skolan, men som innebär att hon måste gå förbi dem. Vägen som innebär hånfulla skratt, elaka kommentarer och värst av allt misshandel. Den andra vägen som tar minst tjugo minuter längre, men som gör att hon slipper gå förbi dem.

Nora stannar där den stora vägen delas i två. Rösten inom henne vill bara gå den långa vägen till skolan och slippa allt, trots att det skulle innebära att den stora vita koppen med små handmålade blommor på ställs ner så kraftigt att alla hoppar till, trots att det skulle innebära alla stirrande ögon och brevet hem, brevet hem, det där brevet som kom med en stor gul bil varje gång Nora hade valt den långa vägen, brevet som får mammas ansikte att bli lika rött varje gång och ögonen lika kalla som is. Läraren blir alltid lika arg om någon kommer för sent.

“Varför är du så glad, huh?”

Alfons. Jag skulle kunna känna igen den rösten på en mils avstånd. Jag svarar inte. Det är inte bara Alfons, han har sina tre vänner med bakom sig. Jag är som omringad. Det finns ingen väg att springa.

“Ska du springa iväg bölandes igen?”

Det är som han ser rätt igenom mig.

Hon känner hur fötterna inte vill röra sig framåt och hur hela hennes kropp stretar emot, men ändå är hon tvungen att gå

“Inte så jävla glad längre? Vart är det där leendet nu?”

20

dit varje dag, till platsen hon hatar mest av allt. Bara tanken av den stora blå byggnaden med vita knutar, får ögonen på henne att vattnas och hon känner hur tårarna sakta börjar rinna ner för kinderna. Fötterna släpar efter henne. Benen känns som två stora blyklumpar som är svåra att flytta framåt.

Om någon bara skulle brytt sig och lyssnat på vad hon känner för en gång skull. Kan inte alla bara sluta var så fega, där de står tysta och ser på? Varför kan ingen säga ifrån? Det skulle räcka med ett enda ord, men det är aldrig någon som säger det där ordet. Det är aldrig någon som säger någonting.

blodiga kinderna. Varför gör ingen någonting? Hon har aldrig varit med om någonting liknande tidigare. Varför säger ingen ifrån eller försöker stoppa det som pågår. Hon känner någon greppa tag om hennes arm och hur hon dras längs den vassa och buckliga asfalten. Tjejerna i klass 9c är starka och har inga problem med att släpa med sig henne. Kläderna färgas röda och byxorna som tidigare varit i en fin lila färg är helt täckta av blod. Ett hårt slag mot huvudet och allt blir svart.

Hon skymtar skolan lite längre fram och känner hur svetten börjar rinna ner för pannan. Utanför den stora ingången står de. Fem tjejer i klass 9c. De står för sig själva och ingen vågar ens tänka tanken att gå nära dem. Nora känner hur hela hennes kropp börjar darra och hon försöker torka kinderna så gott det går med den redan blöta tröjärmen. Hon sätter på sig luvan och drar ner hakan in till kroppen så mycket det går, men ändå får de syn på henne. Slaget i ryggen känns som knivhugg, hon är oförberedd och ligger redan med ansiktet nedpressat mot den kalla asfalten och känner hur smärtan sprider sig i hela kroppen. Det är svårt att avgöra vad som gör ondast, att ingen gör någonting, eller den fysiska smärtan.

Hon måste kämpa för att de blöta ögonen inte ska svämma över och forsa ner för hennes kinder.

12. DET SOM INTE FICK HÄNDA

Ellen Kindbom

Sara öppnar dörren och kliver över den höga tröskeln.

Utanför hör hon barn som ropar när de gungar och vuxna som går stressat med pärmar i händerna. I mitten av skolgården har det bildats en folksamling. Sara tar försiktiga, men snabba steg ditåt. Hon tränger sig förbi alla som har samlats i en cirkel runt någonting. Hon har kommit tillräckligt långt fram för att se vad det är som händer, hon ryggar bakåt och känner hur paniken stiger inom henne. Varför säger ingen något? Varför gör ingen någonting? Hon rör huvudet åt sidorna, men ingen verkar ha en tanke på att ingripa. Då gör hon det, ett kliv fram och ett djupt andetag. Hon hinner inte reagera innan hon ligger på marken, med huvudet tryckt mot asfalten, den är kall och hård, men ändå känner hon ingen smärta, inte än i alla fall.

För en vecka sedan berättade mina föräldrar att de hade fått nya jobb i en annan stad. Då förstod jag direkt att vi skulle flytta. Vi skulle flytta långt från vår gamla stad. Så långt att vi skulle behöva sova över på hotell på vägen till det nya huset.

Jag kände hur ilskan fyllde hela min kropp. Varför pratade de inte med mig först? Varför beslutade alltid saker som jag inte fick ta del av? Jag gjorde allt för att övertyga mina föräldrar att stanna, men de vägrade att lyssna. Det var som att de hade slagit huvudet i en sten. De älskade ju vårt hus. Vår stad. Sina jobb. Varför hade de helt plötsligt beslutat sig för att söka nya jobb och flytta?

– DIANA! skrek mamma från övervåningen.

Jag gick upp till övervåningen för att se vad hon ville.

Nora ligger och väntar på nästa slag, när hon hör ordet, ordet som hon så länge har velat att någon skulle säga.

Någon bryr sig faktiskt om henne, hon andas ut och känner hur hela kroppen fylls av lycka, men reaktionen blir inte som hon har väntat sig. Det hjälper inte. Ingenting hjälper. De kommer aldrig sluta. Nora känner inga fler slag, men hon har gjort någonting som är mycket värre. En annan tjej har blivit indragen i detta och det är Noras fel, allt är hennes fel.

– Det här rummet kommer att bli ditt, sade hon stolt.

Jag kunde inte få fram några ord. Det var fint, men det var inte mitt gamla rum. När vi väl tagit in alla saker i huset fanns det redan något nytt att oroa sig över. Jag skulle börja i en ny skola! Men det fanns ändå inget och göra. Mina föräldrar verkade stå fast vid sitt beslut. Jag gick in i mitt rum som just nu stod tomt med bara en säng och en spegel. Jag tittade mig själv i spegeln samtidigt som jag borstade ut mitt långa bruna hår. Mina stora bruna ögon såg trötta ut. Efter att jag hade borstat mitt hår gick jag och lade mig. Imorgon var det en ny och förhoppningsvis en bättre dag.

Nu känns hennes ben inte som blyklumpar längre, tvärtom de är lätta som luft och hon tar snabba långa steg fram. Marken under fötterna är upphöjd, men samtidigt mjuk. Hon behöver springa sicksack mellan de höga trädstammarna för att kunna ta sig vidare. Benen bär henne bort, långt bort från alla problemen. Benen slutar att röra sig. Hon står högst uppe på en hög bergsklippa.

Dagen var nu här. Denna morgon skulle jag sitta i ett klassrum fullt av nya människor. Jag gick ner till köket. Mamma hade redan fixat en macka till mig. Jag satte mig vid matbordet och började äta min macka. Efter att jag ätit upp den fick jag skjuts av mamma till skolan. Här stod jag nu. Framför skolan jag skulle börja på. Jag tror ingen förstod hur nervös jag var. Hur skräckslagen jag var.

Tre steg fram och alla problem ska vara borta.

Två steg fram och hon skulle aldrig mer behöva se dem igen.

Ett steg fram och ingenting skulle någonsin kunna såra henne igen.

– Lycka till, skrek mamma och körde iväg med bilen.

Kroppen orkar inte hålla henne uppe längre, varenda muskel i kroppen slappnar av och hon faller till marken. Det är lönlöst att försöka torka bort tårarna och hela hennes kropp känns tung.

Jag gick in genom ytterdörren till skolans korridor. Jag bara stod där. Jag kände mig helt

Sara ser henne försvinna in i skogen. Hon känner hur ögonen börjar vattnas och stora vattendroppar rinner ner för de

medvetslös. Jag fick min skåpnyckel av rektorn genom 21

MOBBNING & ENSAMHET

Nu var vi framme. Början till det nya livet. Jag bara stod och kolla på huset en stund. Huset såg ut som ett slott. Det var lika grått som asfalten jag stod på. Jag gick ut ur bilen och tog mina resväskor. Jag fick nyckeln till huset av mamma och öppnade ytterdörren. Bara dörren var en ren katastrof. Den gnisslade så mycket att det lät som att en penna drogs mot en tavla. Jag gick sakta och försiktigt in i huset. Det här kommer inte att bli lätt, tänkte jag för mig själv.

posten igår. Jag öppnade mitt skåp. Det första jag såg var ett schema. Den första lektionen jag skulle ha var matematik.

Jag tog matematikboken som låg i mitt skåp och tog ett djup andetag. Nu var det dags. Första lektionen. Jag försökte peppa mig så mycket som möjligt, men rädslan av att göra bort mig tog över helt. Jag kunde inte stå kvar vid skåpet längre. Det var bara att gå in till klassrummet och hoppas på det bästa.

mig goda råd om hur jag skulle kunna ta tag i det här. Hon tröstade mig och började köra hemåt.

Jag gick in i köket och tog en macka. Efter att jag ätit upp mackan lämnade jag min väska i sovrummet. Mamma och jag skulle sedan åka till affären och passa på att köpa lite färg och möbler till mitt nya rum. Mamma sade att det kanske skulle få mig på andra tankar och på bättre humör. Det gjorde det inte. Men jag ville inte säga något mer till mamma. Jag hade varit tillräckligt jobbig de senaste dagarna, jag ville inte störa henne mer. När vi kom hem började vi måla mina väggar.

Under tiden som väggarna skulle torka lade jag en madrass mitt i rummet som jag fick sova på så länge.

Jag blev ganska förvånad när jag gick in till klassrummet. Jag var först in i klassrummet trots att det bara var två minuter kvar tills lektionen skulle starta. Läraren som var i klassrummet hälsade på mig och visade mig vilken plats jag skulle sitta på.

Jag satte mig och helt plötsligt kände jag en jordbävning.

Hela klassen stormade in på en och samma gång. Helt plötsligt kände jag nervositeten slita tag i mig. Jag ville bara försvinna. Bli osynlig. Tyvärr fanns det inget annat jag kunde göra än att sitta på min plats och försöka stå ut. Nu satt alla på sina platser. Allas blickar var riktade mot mig. Några började viska med varandra samtidigt som deras blickar var riktade mot mig. Nu blev jag riktigt nervös. Tänk om läraren bad mig att gå upp och presentera mig för hela klassen? Hur ska jag kunna klara av det?

Tiden flög förbi och nu var det redan dags för andra skoldagen. Jag frågade mamma ifall hon kunde sjukanmäla mig idag. Det enda hon sa var att jag skulle klara att ta mig igenom den här dagen galant. Vilket jag självklart inte trodde på. Jag borstade tänderna och åt frukost. Mamma körde mig sedan till skolan. Nu stod jag återigen framför skolan.

Nu började jag känna av samman nervositet och rädsla som igår, men nu kände jag av den ännu mer. Jag blev helt varm i kroppen. Som en kastrull kokande med varmt vatten. Jag började gå mot ytterdörren.

– Diana vill du komma fram och presentera dig, frågade läraren.

Jag såg hur alla elever går runt i korridoren och med rädsla öppnade jag försiktigt ytterdörren. Jag började långsamt och försiktigt gå mot mitt skåp. Konstigt nog såg jag inte en enda person från min klass i korridoren. Min svensklärare öppnade dörren till klassrummet och jag satte mig på min plats. Första lektionen gick bra. Men det var inte lektionerna jag var rädd för, det var rasterna. Jag gick till mitt skåp samtidigt som jag bekymrat tittade åt alla håll. Nu var de här igen. De stod runt mig precis som igår. Fast nu var de fler. Jag bara stod där. Jag kände hur allas blickar i korridoren vändes mot mig. Jag bara stod där. Helt tyst. Sedan hörde jag någon som ropade något i ena änden av korridoren.

– Nej tack, sade jag och försökte låta så trevlig som det bara gick.

MOBBNING & ENSAMHET

Helt plötsligt hörde jag elever bakom mig börja skratta. De skrattade lika högt som publiken på en cirkus. Varför skrattade de? De skulle inte heller vågat komma fram och presentera sig om de var nya i klassen.

– Okej, men du kan väl berätta lite om dig själv samtidigt som du sitter på din plats? frågade läraren snällt.

Jag började berätta lite om mig själv och varför jag flyttade.

Jag blev lite ledsen och fick ett par tårar i ögonen. Klassen skrattade bara mer och mer. Läraren sade inte ens till dem.

Varför kunde jag inte bara bli osynlig? Försvinna.

– Låt henne va, sa jag ju! ropade tjejen igen fast nu ännu högre.

Jag hade aldrig sett henne förut. Hon hade glansigt brunt hår och bruna ögon. Hon såg ut att vara minst två år äldre än mig.

Hon började gå snabbare och snabbare emot oss samtidigt som hon fortsatte att ropa att dom skulle låta mig vara. Hon gick fram till mig och lade sin hand på min axel.

Första lektionen slutade och nu var det dags för rast. Jag gick till mitt skåp. Helt plötsligt blev det helt tyst i korridoren.

Jag lämnade min matematikbok i skåpet och vände mig. Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare. Hela klassen stod som en halvmåne runt om mig.

– Mobbning är aldrig okej. Tänk om ni själva hade varit i den här tjejens situation, sade hon högt.

– Är den här din? sade en kille i klassen och slet av min väska från min axel.

Fler och fler samlades runt mig. Nu stod det ett helt gäng och stöttade mig.

– Låt bli! skrek jag och försökte ta tag i min väska samtidigt som de kastade runt den.

Lejla Husic

Jag försökte säga till dem att sluta, men dom vägrade att lyssna. Elever från andra klasser stod bara och kollade på.

Efter ett tag tog en tjej i klassen min väska, kastade den i golvet och trampade på den så hårt att det kom lerfläckar på väskan från hennes skor. Sedan gick dem. Nu stod jag själv vid mitt skåp och hörde hur mina nya så kallade klasskamrater skrattade åt mig. Jag stod inte ut med den här dagen mer.

Jag gick till skolsköterskan och sade att jag hade kramper i magen. Hon sade att jag hade lov att gå hem och att hon skulle sjukanmäla mig. Jag ringde mamma och sade att hon skulle hämta mig. När mamma hämtade upp mig skulle hon inte köra någonstans förrän jag berättade vad som verkligen hänt. Hon visste att jag inte hade kramp i magen.

Jag berättade vad som hade hänt och mamma försökte ge

13. EVE OCH DET GAMLA HUSET Hur kunde det gå så långt…

(Majas POV) Varje dag så är det samma sak: Eve blir trakasserad dag ut och dag in, hon lämnas nästan aldrig ifred. Jag tycker nästan synd om henne, men jag kan inte göra något eftersom jag inte vill vara i samma position. Jag skulle inte klara att stå ut så 22

länge som hon har gjort. Jag antar att Julia inte hade något bättre för sig eftersom ingen vet varför hon håller på, jag tror inte ens att hon vet det själv.

hämtar en ficklampa och en kofot ifall jag skulle behöva bryta upp något. När jag har plockat på mig allting så tar jag mig till det gamla huset.

Några dagar senare

Jag håller i min ficklampa med en skakande hand. När jag har gått en stund i det gamla huset så kommer jag fram till en gammal trädörr. När jag öppnar dörren tappar jag nästan ficklampan. Det första jag ser när jag tar mig in i rummet är en kropp som hänger från taket med blod som rinner över hela armarna. Jag ser ett par skärmärken på kvinnans handled och när jag tittar närmare ser jag också att det inte bara är några stycken, utan hela armarna. Jag kan inte titta på det något mer, men när jag ska vända bort blicken så märker jag att jag står i en stor pöl av kvinnans blod och jag ser rakbladen på marken som ligger i blodet. Mitt ansikte blir likblekt: det är EVE! Hon har fått nog till slut, det enda jag kan tänka är “ring 112”. Jag tar upp min telefon, hastigt med darrande händer så trycker jag in numret.

Eve blir fortfarande trakasserad av Julia, men idag gick hon för långt! De senaste dagarna har det bara varit ord hon har använt, men idag putade Julia ner Eve för stentrappan på skolan och Eve landade med ansiktet på det lägsta trappsteget. Efter någon minut så ställde hon sig upp och gick därifrån, även fast alla runt om henne sa att hon skulle kolla upp såret hon hade fått i pannan. Många runt om började prata om att hon skulle behöva sy. Jag sprang efter Eve och tog tag i hennes arm så att hon skulle titta på mig när jag pratade med henne men när hon vände sig om så kunde jag inte säga något. Jag frös när jag såg blodet som rann ner för den vänstra sidan av hennes ansikte. Hon ryckte bort sin arm och sprang iväg.

– Hej det är är SOS alarm, hör jag en kvinna säga på andra sidan av telefonen.

(Eve’s POV) Jag springer iväg från stentrappan till min hemliga plats på skolan i den bakersta delen av biblioteket. Jag känner tårarna som bara rinner ner för kinderna.

Med skakig röst svarar jag: – H-hej jag skul skulle behöva hjälp.

– Varför gör hon så här? Hon har gjort det ända sen vi började på samma skola, och ingen står upp för mig (*snyft*), säger jag och drar min hand i mitt hår och helt plötsligt känner jag något blött på min hand och när jag tittar på handen så var det BLOOD, f*n slog jag i huvudet så illa?

– Okej ,var är du någonstans?

– Vad är det som har hänt, frågade kvinnan.

Jag känner hur min kropp bara viker sig och jag bara faller till golvet. Jag kan inte ta det här längre, jag reser mig upp på ett par ostadiga ben. Skolan skulle stänga för kvällen snart så jag behövde ta mig ut därifrån.

– Jag ha- har hittat e-en av mina klas-klasskamrater i huset hon har begått sj-själv….

Jag tar ett andetag och berättar vad som har hänt.

När jag tar mig ut ur skolan så försöker jag torka bort tårarna som bara fortsatte rinna ner för mitt ansikte, det första jag tänkte på är att springa till skogen. Efter att ha sprungit ett tag så ser jag ett gammalt hus. Försiktigt så tar jag mig in i huset och hittar ett rum som verkar isolerat nog så ingen kan höra mig.

– HON HAR BEGÅTT SJÄLVMORD!” skriker jag i telefonen med samma skakiga röst.

– Okej, vi har folk som är påväg till dig nu. Ta det lugnt och andas, de är där om cirka femton minuter.

– O-Okej tack.

(Majas POV) Senare på kvällen samma dag.

Det var de enda orden jag kan forma vid det tillfället.

Sen Eve sprang iväg från skolan med det där stora såret så har jag inte kunnat tänka på något annat. Efter mycket tänkande byter jag kläder och tar mig till hennes hemadress som står på ett papper vi fick i början av terminen. Med ben som knappt bär mig så springer jag mot hemadressen.

När jag kommer fram några minuter senare så ringer jag på dörren, så öppnar en liten kvinna, men det är inte Eve.

Cirka 15 min senare – Hallå! Det här är polisen och ambulansen, vi är här för att det har hittats en död kropp i denna bostad.

– Hä - här borta! får jag hastigt ur mig.

Polisen kommer in genom dörren, det första de letar efter är nog mig så jag ställer mig upp och går mot dem med tårarna rinnande ner för kinderna i floder.

– Hej, är det här som Eve bor?

– Det beror på vem som frågar?

– Var det du som ringde in?, frågar en av poliserna.

– En klasskamrat som undrar om hon är hemma och om hon mår bra.

– Ja d-det var jag som...som ringde in.

– Jag har tyvärr ingen aning om var hon är, hon har inte kommit tillbaka sen hon gick i morse.

– Okej jag tar ut dig dit ut till ambulansen så de kan hjälpa dig medan vi tar hand om situationen här inne, okej?

– Okej, tackar.

– Okej.

Kvinnan som hade öppnat dörren stänger den efter att vi sagt hejdå. Jag är tvungen att tänka på var hon kan vara och det är då jag kommer ihåg den gamla byggnaden en bit in i skogen bakom skolan. Med det i huvudet så springer jag hem och

– Bra vad heter du?

– Maja - Maja Qvist.

– Okej Maja, de här två kommer vara med dig nu under tiden.

23

MOBBNING & ENSAMHET

– Ja-jag är i-i et ett hus e- en bit in i s-skogen utanför v- v- vix gymnasiet.

Polismannen pekar på två gulgröna uniformer, jag har svårt att se deras ansikten genom tårarna som rinner ner för ansiktet.

men de blev det inte för Diva och hennes gäng hamnade på samma skola, men som tur var inte i samma klass.

Cirka 30 minuter senare

Den 15 mars 2020 var dagen då allt vände. Dagen började inte jättebra. Daisy bråkade med sin pappa om att hon inte ville åka hem till honom för hon ville vara kvar hos sin mamma. På väg till skolan så grät Daisy för allt var bara så svårt och hon kände inget hopp och hon ville inte fortsätta leva. När Daisy kom till skolan så stod Diva och hennes gäng vid ingången. Daisy försökte undvika att Diva skulle se henne men det gick inte. Diva såg henne och sa direkt “godmorgon tjockis”, men Daisy försökte glömma vad Diva hade sagt och gick upp för trappan mot sitt skåp, och som vanligt var det nya fula och taskiga ord skrivet och inristat på skåpet. Daisy suckade bara och öppnade sitt skåp och där inne hade de tryckt in skräp och lappar med texter på hur dålig Daisy var. Det rann några tårar ner för kinderna men hon torkade snabbt bort dem och la in sina saker i skåpet och gick ner mot bildsalen.

Polisen kommer ut med en svart påse som är stor nog för att få rymma en människa, det var en bodybag. Jag antar att det är där i som Eve ligger just nu. Polisen från förut kommer upp till mig och vill ställa några frågor som jag svarar på så bra jag kan med tårarna i halsen. Jag förklarar allting från början.

Jennie Strand

14. FRÅN HELVETET TILL HIMLEN Livet är inte alltid en rak linje, det går alltid upp och ner och för vissa går det mer nedåt och för andra uppåt. Lite som en bergodalbana.

MOBBNING & ENSAMHET

I bildsalen fick Daisy massa sudd kastade på sig och kommentarer om hur fult hon ritade trots att hon var den i klassen som hade bäst betyg i bild. Efter bilden hade Daisy matte och engelska och sen lunch. Det var då allt hände.

Daisy och hennes klass lämnade sina saker i sina skåp och gick ner mot matsalen och såklart så var Diva och hennes gäng där. Daisy gick bara förbi och satte sig i ett hörn av matsalen. Daisy satt en stund och petade i maten för hon åt nästan aldrig mat för att hon mådde så dåligt. När Daisy suttit där en stund så bestämde hon sig för att gå ut ur matsalen men när Daisy skulle ställa sig upp så fick hon en knuff tillbaka på stolen. Det var en av dom från Divas gäng och Diva gick fram till Daisy och frågade varför Daisy inte åt. Hon frågade om hon hade ätstörningar och sa att Daisy bara borde ta sitt liv så alla slapp se henne. Daisy vågade ju inte säga något för framför henne stod det sju personer och det fanns ingen väg att gå. Plötsligt så slog Diva till Daisy rakt i ansiktet och sen tog hon kniven som låg på bordet. De andra i gänget höll fast Daisys arm och Diva skar Daisy på armen. Hon skrek av smärta.

Daisy är en helt vanlig tjej med långt rött hår, blå ögon och ganska kort. Hennes stil är lite bonde eller epa-stil. Hon är fjorton år och går i åttan. Hennes liv är inte det bästa.

Föräldrarna skildes när hon var två och båda hennes mamma och pappa hittade någon ny inom loppet av ett år. Eftersom hon bara var två-tre år förstod hon inte riktigt vad som hände och det enda var ju att hon trodde att alla hade det så.

Tiden gick och hon blev äldre. Allt började mellan ettan och tvåan. Hon var runt sju-åtta år då många i hennes klass började kalla henne fröken eller mamma, men hon såg det som att det var normalt. När hon var äldre och gick i fyran började hon säga till sin mamma och pappa att många i hennes klass kallade henne för saker, men det enda de sa var: – Ja, men du Daisy, du är ju en liten fröken och vill bestämma över alla.

Daisy svarade att “nej de vill jag inte alls”. För det enda Daisy ville var att hjälpa andra. Hon ville bara allas bästa men alla andra tog det som att hon ville bestämma över alla och Daisy fattade aldrig varför. Det var speciellt en person som var taskig mot Daisy och det var Diva. Hon var lika gammal som Daisy, hon var en typisk orten-tjej och hon var ledare i ett gäng med sex stycken som hjälpte Diva att mobba. Det var oftast de som gjorde saker mot Daisy.

Plötsligt så blir alla Divas vänner nedslagna på golvet och Diva blir dragen i håret ner mot golvet. Daisy kollar upp för att titta vad som händer och där står killen som alla tjejer på skolan är helt förälskad i. Han är lång och har kort brunt hår, blågröna ögon och han har också en bonde eller epa-stil precis som Daisy har. Det var Elwin, Daisy hade tyckt att han varit snygg sen den dagen de fick ögonkontakt i korridoren för första gången.

När Daisy började sexan så blev allt mycket värre. Allt från att Daisy fick allt fulare ord på sig och fick sin mobil tagen, till att hennes saker blev nedkastade från matsalens trappa. Det blev allt mer och mer saker som hände, det var även där hennes självskadebeteende började. Det var rätt lite då men de blev bara mera och mera och det blev extremt i sjuan.

Elwin frågade hur Daisy mådde och hon svarade: – Jag vet inte, det gör ont.

Elwin tittade ner på armen och hela hennes arm var full med blod. Elwin hämtade papper och la för såret och sen gick de tillsammans till skolsystern.

En dag så gick Daisy och hennes klass från den ena delen av skolan till den andra delen som låg cirka tjugo minuter bort.

Lektionen som Daisy hade haft innan hon skulle gå till andra delen av skolan var inte den bästa, hon hade fått massa skit av några i hennes klass om hur hon såg ut. När Daisy och hennes klass skulle gå tillbaka så var hon ledsen så hon gick sist av alla. När hon kom fram till andra delen av skolan så fanns det som ett uteklassrum och hon satte sig där för hon ville inte gå in på lektionen. Hon hade sin mobil så hon skickade till en extralärare att hon satt där, för de var nära på att ringa hem.

När de kom fram till skolsystern så sa hon att Daisy måste åka ambulans, så de ringde en ambulans. Elwin frågade Daisy och han fick följa med och Daisy svarade såklart ja.

De åkte till sjukhuset, eftersom de åkte ambulans så parkerade ambulansen i ett litet rum på andra sidan huvudingången och sen rullade de in Daisy i en sal för att doktorn skulle kolla på hennes arm. När doktorn hade kollat på armen så fick Daisy och Elwin vänta där i cirka fyra timmar men tiden gick ändå fort för Daisy och Elwin satt och pratade med varandra och lärde känna varandra.

Sen började Daisy sjuan och hon trodde allt skulle bli, bättre 24

Sen när de var klara så kom Daisys kusin och hämtade dem.

Daisy, hennes kusin och Elwin åkte och köpte mat och sen skjutsade Daisys kusin hem Daisy och Elwin till Daisy. De var hemma hos Daisy. Elwin skulle sova över hos henne. På kvällen när de hade blivit mörkt så kollade de på film tills båda somnade i Daisys stora mjuka säng. Sen var de med varandra hela helgen.

två korridorer som elever och lärare kallade för vänster- och högerkorridoren. Alex och Svante gick i högra korridoren och Julia i den vänstra så oftast fick hon vara ensam på raster.

När Julia gick till sitt skåp fick hon små puffar i ryggen i korridoren, men mest fick hon på sig sudd och pappersbollar som gjorde jätteont. När Julia gick fram till sitt skåp så hade någon tejpat fast en lapp där det stod “Hora”. På skåpet såg man också märken av spott och gamla tuggummin.

Daisy och Elwin blev till slut tillsammans och de var lyckliga båda två. Allt mobbande slutade och Daisy fick må bra.

Många kvällar låg Daisy i Elwins famn och grät av lycka för att hon var så glad för att över en dag så vände allt.

Klockan var 11.45 och alla som gick i 9:an hade lunch samtidigt, Julia mötte upp grabbarna i korridoren och tillsammans gick de till matsalen. Det var måndag och då var det soppa på lunchen. De tre satte sig vid ett runt bord bredvid två andra elever i Julias klass.

Det var där Daisys berg- och dalbana började gå uppåt och hon kände sig som världens lyckligaste tjej.

En kille som hette Max, som var med och mobbade Julia, gick förbi deras bord med en tallrik soppa och några sekunder senare var all soppa på Julia. Max hade snubblat, påstod han.

Alex ställde sig upp och la en rak höger i Max ansikte. Max låg på golvet och skrek:

Josefin Gustavsson

15. GOLARE HAR INGA POLARE

– Han är dum i huvudet.

Det gick flera dagar, ingen av mobbarna gick fram till Julia, inga sudd flög och Julia hörde inga dumma ord om henne.

Alex var glad för Julia, men han fick höra mycket kritik, för så var det sista man skulle göra. Det tyckte dock inte Alex och Svante, för har man mobbat någon under en lång tid så kan man ta ett slag.

Julias blåa ögon började fyllas med tårar som långsamt rann nerför hennes kinder. Alex och Svantes blickar riktades mot henne och Alex frågade om något hade hänt. Långsamt räckte Julia fram sin mobil och visade vem som hade skrivit till henne. Julias sociala medier bombades med notiser av klassens mobbare som var taskig mot alla, men mest mot Julia. Utan anledning hade mobbarna i klassen mobbat Julia i snart två år för att hon aldrig hade sagt till en lärare. Svante och Alex försökte trösta henne men det gick inte, tårarna fortsatte rinna.

Allt var inte löst än. Mobbarna började sätta igång igen och Julia började bli utsatt igen. Hon berättade det för Svante och Alex som då blev arga och direkt ville gå och snacka med dem. Killarna satt vid ett bord och åt mat och Alex och Svante gick fram och sa att imorgon bakom skolan i skogen så löser vi allt med att slåss. Killarna sa direkt att de var med på det för att de var fler och trodde att de skulle vinna.

Det var söndag och det var kolsvart ute, men klockan var bara fyra. Så trist det är i Umeå, tänkte Julia för sig själv och tog fram mobilen för att ringa sin mormor.

Alex och Svante var osäkra på vinsten för att de andra var fler och större, men de hade ju inte gått till träningen i flera år i onödan. Det första de gjorde efter skolan var att gå till gymmet och sätta igång med träningen.

– Hallå mormor, sa Julia.

– Nämen hej Julia, vill du något?

Klockan var 8.00 och Alex vaknade och gick till matbordet.

Alex åt frukost och tog bussen till skolan där han träffade Svante och Julia.

– Ja, jag undrar om jag Alex och Svante får komma och hälsa på, frågade Julia.

Mormor hörde direkt på rösten att något hade hänt.

Alex kände ett pirr i magen, han visste inte hur han skulle slåss för att han hade aldrig slagits ute mot flera på en gång.

Maten på lunchen gick inte ner och två hungriga och nervösa killar gick ut efter skolan och gick direkt bakom skolan. Men ingen var där, vilket betydde att de som mobbade Julia hade fegat ut och gått hem.

– Såklart! När kommer ni? frågade mormor.

– Runt 17.00, sa Julia.

Klockan var 17.00 och alla tre var hos Julias mormor och fikade och mormor ställde en rak fråga till Julia:

Sergij Potorochyn

– Jag vet att något har hänt, berätta nu, annars löser du aldrig det.

16. HJÄLP I NÖDEN

Julia berättade allt för henne och vem hon blev mobbad av och hur länge. Mormor frågade Julia varför hon inte hade sagt till en vuxen. Det enda Julia kunde få ut var en tyst mening där hon sa “golare har inga polare”.

Bara på en kort sekund så var det över. Kristoffer låg nu på marken gråtande, medan de andra klasskamraterna passerade honom i korridoren, som om han inte existerade.

Det var måndag morgon, alla tre var på väg till skolan, men de gick inte i samma klass. Skolan hade två våningar och 25

MOBBNING & ENSAMHET

Max hade näsblod, blodet var över hela golvet och en lärare sprang snabbt fram för att hjälpa honom och en annan lärare sprang fram till Alex, som satt och kollade på med ett fint leende i ansiktet. Efter den lunchen blev Alex och Max avstängda i en skoldag.

Det var minusgrader ute. Julia satt i sin nya svarta jacka som hon hade fått av sin mamma. Bredvid satt Alex och Svante och snackade MMA-matchen som var igår kväll på TV. Svante hejade på svenska Anton Berggren och Alex hejade på den ukrainska mästaren i MMA Taras Zubov. Matchen blev oavgjord så båda två var lite sura.

Den ledsna pojken tog sig kämpande upp, efter att de tre hatfulla mobbarna i klass 9a brottat ner honom i skolkorridoren efter hemkunskapen, klockan halv tio på förmiddagen.

skolkorridoren, men den nya tjejen överröstade sedan allt dånande väsen med:

Detta brukade hända Kristoffer väldigt ofta, då pojkarna i klass 9a hade rast samtidigt som honom varje måndag, torsdag samt fredag.

Mobbarna släppte taget och Kristoffer föll ner på marken med ett duns. Tystnad uppstod...

”SLUTA JAG BER ER!”

Aaron Heiskanen

”Det är nästan som om de njuter av att se mig rädd och gråtande”, mumlade Kristoffer för sig själv. Full av ilska och hat, frustrerad och rädd, därför att han inte hade någon där som kunde skydda honom från de tre hemska mobbarna.

17. I SKOL­ KORRIDOREN

Kristoffer levde ensam med sin pappa efter att mamman lämnat Kristoffer. Pappan var arbetslös då han var rullstolsburen, vilket hade lett till att han blivit väldigt deprimerad och han krävde hjälp av Kristoffer väldigt ofta på senare år. Pojken hade inte mycket tid för att ha kul. Det var svårt att skaffa kompisar på grund av sin pappas behov av hjälp. Det hjälpte inte att hans klasskamrater ansåg att han var ”konstig” på grund av sin blyghet och klädstil, vilket Kristoffer inte förstod sig på eftersom han tyckte att han var minst lika normal som alla andra i klass 7c.

Jag gick i skolkorridoren släpande mot skåpen. Jag mådde dåligt som vanligt, gillade inte skolan ett dugg. Jag verkligen hatade skolan för att jag hade ingen att vara med. Ibland kunde Emil reta mig och kalla mig bög. Emil brukade alltid reta mig, han var en populär kille och många visste vem han var. Han mobbade folk så det var inte så många som gillade honom förutom hans vänner, men de hängde med honom för att inte bli mobbade. Jag brukade inte ta åt mig men det var jobbigt.

Lärarna hjälpte inte till med problemen i skolan, tyckte Kristoffer. Han förstod sig inte på denna skola.

MOBBNING & ENSAMHET

Och det fanns en tjej jag verkligen gillade. Den tjejen var Maja, men hon var en av de populära tjejerna så det skulle vara omöjligt för mig som blev mobbad och kallad för bög.

Jag gick i korridoren och såg henne, min blick fastnade direkt på henne och hon kollade tillbaka, men det var nog inget speciellt, hon kollade bara på mig lite snabbt. Jag började gå mot NO-klassrummet. Vi pratade om matspjälkningen men jag brydde inte mig så mycket, jag ville bara hem.

”Endast massa hemskheter sker mig hela tiden”, fräste han ifrån sig ännu en gång av ilska och frustration.

Plötsligt passerar den nya tjejen som han försökt att tala med tidigare denna dag, men inte fått någon respons. Kristoffer visste ingenting om henne än så länge, förutom att hon också verkade vara rätt så ensam, lite som Kristoffer var.

Kristoffer hade lunchrast och gick till sitt skåp vid entrén, där stod de tre pojkarna från klass 9a och väntade på honom.

De stirrade på Kristoffer med skräckinjagande blickar.

Kristoffer vände sig om och sprang därifrån, medan tankarna for. Jag måste härifrån! tänkte han. Kristoffer lurade sedan bort pojkarna genom att springa in genom matsalen och in på toaletten utanför 9a:s klassrum, eftersom det var den närmaste gömplats han hittade.

Vi hade slutat så jag gick snabbt mot mitt skåp, hämtade min väska och gick hem.

Nästa dag vaknade jag och gick till skolan. Jag skulle ha SO och engelska och sen hade jag lunch. Det var köttfärsruta som jag inte gillade. Jag åt lite grönsaker istället och kände något mjukt träffa min rygg. Det var Emil som hade kastat mat på mig. Jag gick och tvättade tröjan, men allt gick inte bort så jag gick och sa till lärarna. De sa att jag fick gå hem och sa att de skulle prata med honom, det sa de alltid.

Sittande där i evigheter, kändes det som, hade Kristoffer ingen aning om att pojkarna från klass 9a väntade utanför dörren, för att sedan kunna rycka ner honom i backen. De verkade tro att det var de som var alfahannarna på denna skola, som om de visste bäst, genom att trycka ner andra för att verka tuffa! tänkte Kristoffer för sig själv i den nästan skrämmande tystnaden. Pojkarna från klass 9a bestämde sig till slut för att gå. Kristoffer öppnade slutligen toalettdörren denna soliga torsdag eftermiddag med solen skinande rakt i sina ögon, medan han gick ut, steg för steg medan han var full av skräck. Han möttes av ett fåtal elever som stod och väntade i matsalskön.

Mamma brukade ringa till skolan ibland och de sa alltid att de skulle lösa det men inget hände. Jag gick hem och duschade.

Jag spelade lite FIFA sen gick jag och sov. Jag vaknade, åt inget till frukost, bytte om och gick ut. Det var löv på marken men det var inte så kallt. Jag hade på mig en vanlig svart hoodie och ett par svarta byxor. Jag hade lång matte, sen lunch. Vi jobbade med algebra, jag gjorde klart några uppgifter sen var lektionen slut.

Jag började gå mot mitt skåp. Då såg jag Emil och suckade.

Emil ropade högt:

Kristoffer kände en stor lättnad medan hans hjärta slog hårt av rädsla. Kristoffer gick sedan tillbaka till sitt skåp, han väntade på att äntligen få mat. Mot lunchrastens slut tog sig Kristoffer mot sitt skåp för att sedan hämta sina gymnastikkläder för att möta sina mobbare från klass 9a, som väntade ännu en gång vid hans skåp, för att ta ut all sin ilska och hat på Kristoffer.

Kristoffer vände sig genast om och gick ifrån dem med raska steg, låtsades som om han inte såg dem. Bakom honom kom de tre niorna nästan springande efter honom, snabbt kom de ifatt Kristoffer, nästan direkt tog en ut dem tag i Kristoffers arm och drog till hårt. En massa hatfulla ord kastades runt i

– Hallå bög-Svante.

– Vad är det nudå?

– Oj så tuff.

Sen knuffade han mig så att jag tappade min mattebok och han och hans vänner började skratta. Jag tog upp den och la in den i skåpet och gick och åt. Idag var det curry med ananas i, det smakade helt ok.

26

Jag åt lite och skulle gå till min lektion då jag träffade på Emil igen. Han och hans vänner hade tagit med sig sudd från lektionen och började kasta på mig. Jag blev sur så jag tog upp ett sudd och kastade tillbaka, såklart blev de sura och började gå mot mig. De knuffade mig så att jag ramlade, sen började de sparka och slå mig. Det blev typ svart, jag bara kände smällarna.

Jag sväljer hårt och fortsätter gå vidare.

Idrottslektionen är den sista lektionen för dagen med samling utomhus och jag får äntligen komma ut från den ångestframkallande skolbyggnaden. Mina spända axlar sänker sig något igen. ”En cirkel! Hela klassen!”, säger Tomas efter att ha blåst i visselpipan som han har hängande runt halsen och med fullt av kartor i den andra handen.

Från ingenstans hörde jag ett skrik .

– SLUTA!

Jag tar några kliv framåt, men puttas direkt bak så att jag tappar balansen och blir liggande på marken med fullt av grusdamm i ansiktet.

– Varför då?

– Ni slår honom utan anledning.

”Eyy brorsan! Vi driver bara. Kom upp, här!” säger Leon och räcker mig sin hand.

– Varför bryr du dig? Han är tönt och mobbad!

Jag öppnade ögonen och såg att Emils vän var på väg att sparka mig, jag försökte skydda mig. Helt plötsligt såg jag Simon springa mot oss. Sen hörde jag att Emils vän skrek av smärta. Det var Simon som hade hoppat in och slagit Emil och hans vänner. Maja hade sett att Simon hjälpte till och då gick hon och knuffade ner Emil. Jag var chockad. Jag trodde aldrig att någon skulle hjälpa mig.

Skolan hade skickat hem mig för att jag skulle få ta det lite lugnt.

Jag gick hem och somnade direkt. Jag vaknade och såg att klockan var 21.00, så jag kollade lite fotboll och somnade.

Leon ställde sig bredvid mig. Jag vet att han bara vill utnyttja mig för att jag är hyfsad på orientering, men det får funka för den här gången. Leon joggar med blicken fast stirrande i sin mobil. Jag funderar över vad som är så viktigt. När vi är framme vid kontroll fem och han fortfarande har mobilen fastklistrad i sin hand, säger jag något nervöst:

Dagen efter gick jag till skolan, vi skulle ha svenska och jag gick och satte mig. Jag brukade alltid sitta själv men idag hade Simon satt sig bredvid mig. Han började snacka om fotboll för han visste att jag gillade det. Sen kom Maja in i klassrummet och satte sig bredvid oss, det kändes som en lättnad att jag hade någon att prata med. Jag och Simon blev bra vänner och efter skolan gick vi hem till mig och spelade FIFA. Det var roligt. Vi började hänga varje dag och Maja hängde med oss ibland.

”Leon, släpp telefonen för i helvete!” ”Oj, nån har fått grodor i munnen idag”, säger Leon och skrattar.

Skit i det du, Nålen, så lever du längre!” säger han vidare.

Nålen, det var det där jävla smeknamnet som jag har haft sedan mellanstadiet, för att de ansåg att jag var lika tyst som ett knappnåls fall mot marken. Ska de aldrig ge sig? Vi joggar iallafall vidare mot nästa kontroll, åtminstone är det vad jag tror.

Andre Butrus

18. KARTAN LEDDE HONOM TILL HELVETET

Min puls ökar mer och mer för varje darrande steg jag tar.

Hur långt ska vi springa, tänker jag. Leon stannar till längre fram på stigen medan jag kollar bort för någon sekund och plötsligt har vi hamnat längst bort i skogen framför kanten till ett stup. Woöow, hela min kropp svajar till och mina ögon går i kors, av obehag. När jag vänder mig, ser jag dem allihop. Philip, Neo, Leon och Mikael. De står runt mig, jag är omringad. Mikael! Vad är detta? Min bästa vän? Jag kan inte fatta att Mikael står där tillsammans med de andra.

Klockan ringer samma tid som vanligt. Tankarna snurrar och min mun är alldeles torr. Mitt mörkbruna hår liknar ett fågelbo med utstickande kvistar. Jag tar på mig en vit tröja med en hög krage och till det ett par pösiga blåa jeans. Jag packar snabbt ner en macka i min väska och drar slarvigt på mig ytterskorna.

”Kom igen nu då, Nålen! Ska du fortsätta vara tyst eller faktisk säga något nån gång?” ”Jaaa…, jaaa!” skriker jag med panik i rösten innan jag tystnar igen.

Utanför står träden alldeles gröna och rabatten är full med små blommor. Fåglarnas kvitter ekar ända in i mitt huvud.

Lektionen har redan börjat när jag kommer fram. Med en klump i magen går jag in genom dörren. Jag ser Mikael.

Mikael, min enda bästa vän. Han vet exakt vad som hände i sjuan och jag känner fortfarande obehag och svettningar när jag går mellan de höga metallskåpen, som omringar den smala korridoren. Grabbarna står på en linjalrak linje. Philip, Neo och Leon. De väntar på oss.

”Är du pussy eller?” hör jag vidare en röst ovanför mig.

Pulsen ökar och det känns som att min hjärna är skör och lika sprickfärdigt som ett tunt glas. ”DET RÄCKER!” får jag ur mig och sänker skamfyllt blicken mot marken igen.

Killarna rör sig närmare och närmare mig, fler ord matas på under tiden. ”Kom nu, så ska vi leka lite! Är du man eller?” medan det känns som att jag krymper.

”Du tog dig till skolan ändå, Nålen”, säger Leon hånfullt.

27

MOBBNING & ENSAMHET

Han är alltid på mig, Leon, men han är på något sätt rätt snäll ändå. Tomas går igenom de gamla vanliga orienteringsreglerna innan vi ska ge oss ut i skogen. Han berättar att vi ska ta varsin karta och kompass, därefter dela in oss två och två. Min blick sänks och jag kliver ett steg bakåt.

Varför är inte jag som alla andra och bara kan ta för mig?

Skärp dig för fan! försöker jag tänka för mig själv och skakar på huvudet.

”Ställ dig upp nu grabben!” säger Neo med ett flin, där hans stora tänder lyser vita. Jag ställer mig upp. De pratar om något och skrattar hånfullt, samtidigt som de går mot mig.

Mina darrande ben drar sig automatiskt med små steg sakta bakåt. Min blick kommer längre och längre från lågorna. Jag märker att underlaget under mig förändras, det sluttar mer och är nu sten jag står på. Jag inser att jag står vid stupet. Vid kanten! Kanten som jag såg när jag kom hit. Vad tänker de göra? Tänker de putta mig över stupet? Jag kollar på killarna, deras ögon ser hotfulla ut och skratten ekar, men inte Mikaels.

Han står helt tyst och flackar lätt med blicken.

speciella. Jag visste att jag behövde tvinga mig att gå in och det gjorde jag. När jag gick kollade jag åt andra hållet för att inte riskera att håret skulle flyga bort och visa öronen.

Det var för mig en sak jag gjorde dagligen, att försöka täcka sånt som jag inte ville att andra skulle se. När jag satt mig på den sämsta platsen som var längst fram i hela klassrummet så kände jag att det inte skulle hända något. Precis som jag trodde fick jag kommentarer om att jag var platt som en planka och hade elefantöron. Vid lektionens slut och vi var på väg ut fick jag fler kommentarer som ful och platt. Jag kände att tårarna kom och rann ner på just den sidan där jag hade finnar.

Min puls stegrar och blir mer kännbar. Jag står som förstenad av skräcken inom mig. Leon fortsätter säga taskiga kommentarer till mig. I samma stund ryter Mikael till.

Mina kompisar jag brukade hänga med, Flora, Ali, Laila och Cate brukade aldrig göra något när jag kände att jag inte kunde säga till dem som sa onödiga kommentarer till mig.

Min pappa däremot, tycker att jag alltid skulle säga till själv men ibland behövde jag fler som kunde säga till de andra att de gjorde fel och stå upp för mig, för att få de andra att förstå att det de gjorde var fel. Jag kände bara att jag blev sämre och sämre för varje dag som kom.

”Käften!” säger han till Leon. ”Det räcker nu!”

Leon tittar på Mikael och skakar på huvudet.

Killarna vänder sig nu mot Mikael. Mikael börjar krympa ihop och ser plötsligt ynklig ut.

När jag och mina så kallade vänner gick mot nästa lektion, där vi skulle vara kreativa och ha fantasi pratade vi om killar och sånt som var svårt för oss. Problemet var att de inte snackade med någon, utan de snackade med sig själva och tyckte synd om varandra men aldrig mig. Jag försökte täppa igen havet av tårar som jag kände trängdes bakom ögonlocken och det enda jag kunde tänka på var att de irriterade mig genom att säga ord som inte någon människa någonsin borde höra.

Hela min kropp höll plötsligt på att spräckas av ilska. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Känslorna från min kropp behövde komma ut. Alla ord i ilska som flödade och skreks ut från min mun, var möjligen värre än allt jag själv fått höra.

”Stick härifrån och låt honom vara!” hör jag mig själv ryta till med hård röst och känner hur mina ögonbryn samtidigt drar sig samman.

MOBBNING & ENSAMHET

Leons blick riktas mot mig ännu än gång. Hans otäcka andedräkt är nu i höjd med mitt ansikte. Jag puttar honom bakåt. Rasande med knutna nävar springer han mot mig igen.

Jag inser att jag inte kan ta mig någonstans, för ett kliv åt något håll blir ett helvete. ”Vi ses i helvetet, Nålen!” skriker Leon.

Hans starka armar sträcker sig mot mig.

Mina kompisar tog med mig och vi satte oss vid ett bord tillsammans längst ner i bildsalen, men jag såg att folk började titta på mig och jag förstod knappt själv vad jag hade gjort. Hade jag gjort något annat utan att förstå vad? Snart fick jag reda på att jag blivit anklagad för att jag ha retat och mobbat en person i klassen som inte varit i skolan på länge.

Jag kände inte några delar i kroppen, jag blev alldeles stum och tom inuti. Mina kompisar tittade med förvånande blickar på mig, de ställde sig upp och tog sedan några steg åt sidan.

Jag ställde en fråga som jag aldrig trodde jag skulle behöva ställa till mina bästa vänner.

”Neeeej!” skriker Mikael och slänger sig in framför mig.

Ett avgrundsvrål ljuder och jag öppnar mina slutna ögon och ser snyftande runt om mig. Där står Philip kvar och vi ser med bedrövade blickar på varandra.

Hanna Sandberg

19. KÄRLEK UTAN KÄRLEK ÄR INGENTING

”Tror ni att jag har gjort det?” frågade jag och sa vidare: ”Jag lovar att jag inte har gjort det!”

Ingen av dem svarade, men de började gå mot ett annat bord längst fram i bildsalen, långt från mig. Jag fattade ingenting av det här. Hur kunde inte mina allra bästa vänner tro mig?

Utanför skolan märkte jag att mina fingrar skakade på min väg upp mot skolbyggnaden, så kallt det blivit ute. Jag tog i handtaget till entrédörren och fick plötsligt det där suget i hela kroppen, det som har sin början från magen. Det var inte första gången och jag bad tyst för mig själv, det måste gå över snabbt den här gången. Jag började känna att jag var fast i en mardröm och ville egentligen inte gå in. Jag visste redan att den här dagen skulle bli som alla andra, att folk skulle säga taskiga saker. Jag gick in ändå, kanske för att bevisa att jag är bättre än så. Ändå fick jag den där stöten av smärta i magen igen och tänkte för mig själv, det jag tänker nu är inbillning, för jag vet att jag är mer värd än vad de vill få mig att tro.

Jag sprang ut ur klassrummet och hittade ett hörn där jag satte mig och kröp ihop. Polly kom springande, hon hade följt efter mig hela vägen. Jag kände en blandning av besvikelse men också lättnad. Jag var jättebesviken på dem jag hade sett som mina vänner som inte följde efter och för att de borde tro på mig och verkligen finnas hos mig när jag mådde dåligt. Jag kände verkligen att jag inte kunde lita på dem eller lita på någon, eftersom allt bara gick åt helvete. Men Polly å andra sidan kunde man faktiskt alltid lita på. Hon var som en tjej i skinande rustning i mina ögon. Jag bara kände att jag vågade berätta allt för henne och bara få ut allt inom mig.

Hon lyssnade och sa att hon ville hjälpa mig och få mig att må bättre. Hon var en äkta vän, så som jag önskade att vänner skulle vara.

När jag gick in på lektionen visste jag att blickarna skulle komma, att folk skulle kolla på delar av mig som är lite mer 28

När Polly och jag gick sida vid sida så, märkte jag att de tre brunetterna som brukade vara mest taskiga mot mig var beredda att attackera mig med sina ord. Och som jag trodde gjorde de det. Polly gick genast till motangrepp och attackerade dem med frågor och om de hade en aning om vad mänsklig respekt var. De tre brunetterna såg förvånade ut men sa:

“Oj, vad ful du är idag”.

”Sanningen svider i dina ögon!”

“Mm jag vet”, var det enda jag fick ur mig.

Jag vände mig om och ville verkligen dö. Jag gillade ju att en tjej i klassen sa åt dem men det var ju fortfarande ingen av mina kompisar. Jag kände att ingen älskade mig för den jag var och om ingen gör det så vill jag inte vara här. Det känns verkligen som att jag inte är värd någonting för någon.

Varför sa inte Klara ifrån tänkte jag för mig själv. Jag smällde igen mitt skåp och gick till min engelskalektion. Efter lektionen såg jag att Emilie såklart stod med killen jag tycker om. Varför alltid killar jag tyckte om? Jag kände hur mina tårar ville tränga sig fram för andra gången denna dag, men jag tryckte tillbaka dem. Gick vidare till mitt skåp och bytte böcker och gick vidare till nästa lektion. Men jag kunde verkligen inte släppa att Klara inte sa ifrån i morse. Varför gjorde hon så emot mig? Vafan släpp det Ida, det är en bagatell, tänkte jag för mig själv. Det här gjorde att jag kom försent, fick fem minuters frånvaro och jag visste att mamma skulle bli arg på mig. På lunchen satt jag med Klara och Emilie. Jag var jättehungrig men valde att inte äta för jag orkade inte med hennes kommentarer.

Jag behövde inte ens fråga vem det var till, det är klart att hon skulle säga det till mig. Ilskan inom bara bubblade upp, jag vände mig om såg hennes fula tofs och hennes äckliga ansikte. Det kändes som om min frukost skulle komma upp igen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Jag sprang ner till idrottshallen för att hämta ett hopprep, min idrottslärare satt och väntade på min klass och förstod att det hade hänt någonting eftersom havet i mina ögon hade svämmat över och kletat ut sminket i hela ansiktet.

Med hopprepet i handen, sprang jag in i tjejernas omklädningsrum.

Efter en stund kom Polly och de andra i klassen in i omklädningsrummet. När de kom in såg de en syn som de aldrig skulle glömma. De såg Zoe hänga i taket i ett hopprep.

Alla blev chockade och undrade hur det kunde bli såhär?

Men de skulle alltid få undra varför det hade gått så långt.

Allt bara rasade inom mig jag visste inte vad jag skulle svara. Återigen ville mina tårar tränga sig fram genom mina ögon, men jag var van att tränga undan mina tårar, så jag satt helt tyst lunchen ut. Kände den goda doften av spagetti och köttfärssås, jag ville så gärna äta men jag visste att det skulle komma fler kommentarer om jag åt. Ännu en gång blev jag besviken på Klara, hon som skulle vara min allra bästa vän och som inte stod upp för mig. Jag gick genom korridoren till mitt skåp, det var helt tyst, det låg en skum känsla i luften. Min skåpnyckel låste upp skåpet men det var trögt att få upp. Jag tog ut min gröna tunga NO-mapp, stängde skåpet och gick mot NO-salarna.

Zoya Löfkvist

20. LÄKER TIDEN ALLA SÅR? Jag står på perrongen vid halvtre-tiden, lugnet före stormen.

Luften som kommer ut ur min mun ser ut som ånga. Kylan biter sig tag i mina kinder. Mina händer fryser till is. Medan allt inom mig bara känns tomt och det enda jag hör är buller från inkommande tåg. Är det nu, nu som jag ger upp?

Äntligen var skoldagen slut, jag packade ihop mina saker, gick till skåpet och lämnade min NO-mapp. Jag tog på mig min varma The North Face-jacka, min ljuslila Acne-mössa och gick ut genom den stora entrén. Ute var det rått och kallt, jag drog upp dragkedjan så högt man kunde och började gå. När jag gick längs med gatan kändes mina ben tyngre än sten, men när jag väl svängde runt hörnet såg jag mitt vita hus lite längre bort. Kände hur min hastighet ökade. Jag tog fram mina nycklar och låste upp dörren. När jag steg in i huset kände jag doften av nybakade bullar. Jag tog av mig mina ytterkläder och gick till köket. Där stod mamma med nybakade bullar, jag tog fram ett glas med mjölk och en nybakad bulle. Jag gick till vardagsrummet med fikat i handen, jag satt mig i den vita mjuka fåtöljen, jag slog på TV:n och såg ett avsnitt av Ex on the beach.

Det var en helt vanlig måndag morgon, solen lyste och fåglarna kvittrade. Min kropp var fylld av glädje. Mitt hjärta hoppade extra slag, det var som om mitt hjärta gjorde en volt. Den här dagen skulle blivit en bra dag tänkte jag för mig själv. Det jag inte visste var att allt skulle bli tvärtemot som jag hade tänkt mig. Jag klev upp ur min säng, började klä på mig kläderna och gav mig av till skolan. Kylan bet mig i kinderna och händerna frös till is. Jag plockade upp min mobil från min högra bakficka och såg meddelandet från Emelie: “Tja bitch, kommer du idag”.

Jag kände hur min dag bara rasade ihop. Mina händer tryckte ner mobil i fickan igen utan att svara. Jag kände en till vibration i min högra bakficka min hand drog upp mobilen och jag läste meddelandet som fick mig fälla den där tåren som smakade salt i min mun och jag kände att luften inte räckte till. Mina knän vek sig, plötsligt låg jag nere på marken.

Mina ögon fylldes, det kändes som om jag var under vatten, allt blev bara suddigt. “Hallå tjockis, svara när jag skriver till dig”.

Somnade visst till i fåtöljen men vaknade av ett pling i mobilen, jag tog upp den såg på klockan och insåg att jag hade missat min dansträning. Vafaaaan, den här dagen kunde inte bli sämre, tänkte jag för mig själv. Jag plockade undan mitt mellanmål och ställde ner i diskmaskinen. Gick igenom hallen och upp för den mörkbruna knarriga trappan. Inne i mitt rum var det kyligt, på den svarta sminkbordsstolen låg det en grå hoodie som jag satte på mig. Jag kröp ner i min 160-säng och la det ljusrosa täcket över mig. Tog min mobil som jag hade lagt på mitt sminkbord och tittade på mina sociala medier. Såg att Emelie hade lagt ut något på

Jag tog några djupa andetag, reste mig upp och gav mig av till skolan. Framme på skolan stod Emilie vid skåpet. Bakom mig dök Klara upp, jag skrek till. Hon skrämde livet ur mig. Vi gav varandra en kram och gick till skåpet. Jag öppnade mitt skåp och hörde Emilies röst.

29

MOBBNING & ENSAMHET

“Ey tjockis varför äter du inte? Det kanske är bra att du inte äter för vem vill bli mer tjock?” sa Emelie.

MOBBNING & ENSAMHET

sin Instagram. Min magkänsla blev orolig, fick som ett pirr i magen fastän det inte var en positiv känsla. Klickade mig in på hennes profil och såg en bild på mig, en bild hon lovat att aldrig lägga ut. Under inlägget hon stod det: “Här har ni fina elefanten Ida”.

21. MIN DAG ÄR KOMMEN

Jag bara låg i sängen och skakade, visste inte vad jag skulle ta mig till. Tårarna bara föll ner som ett vattenfall längst med mina kinder. Jag fick in tårarna i munnen och de smakade salt. Tog fram inlägget igen och tittade på alla 51 kommentar hon hade fått. Såg att folk faktiskt hade stöttat mig. Jag kände att mitt hopp hade kommit tillbaka. Folk hade på riktigt brytt sig om mig, lilla Ida som ingen kände till. Jag hörde en svag knackning på min dörr men jag svarade inte, ville bara vara för mig själv. Tog upp min mobil satte på min deppigaste spellista, låg där helt ensam och tänkte på det där talesättet “tiden läker alla sår”. Jag ville tro på det där talesättet men längst inne i mitt hjärta visste jag att det inte stämde, tiden läker inte alla sår.

Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud när den skakades. Jag drog in luft genom näsborrarna och kände hur den bekanta lukten stegrade inom mig efter den något bittra smaken. Efter att de första klunkarna runnit ned var det hur lätt som helst att fortsätta.

Smaken var så tillfredsställande när den passerade strupen.

Tårarna rann stilla nerför kinden. Jag vet att jag lovade dig att kämpa tills dagen då det blir bättre. Trots allt lovade du mig att den dagen skulle komma. Var vi båda naiva eller fruktade vi den grova sanningen?

Min mage kurrade till, det var som om min mage hade sug efter mat. Jag klev upp ur min säng gick till badrummet och tvättade av mig mitt smink, bytte om till mina mjuka fluffiga mjukisbyxor och satte på mig en röd långärmad tröja. Trappan knarrade när jag gick ner för den, jag gick med tunga steg in i köket och såg att det var spagetti och köttfärssås till middag. Jag blev helt överlycklig och såg att det också fanns en god fetaostsallad. Det stod en tallrik på bordet med ett glas och bestick. Jag tog tag i den gråa tallriken och började lägga på spagetti och köttfärssås med fetaostsallad. I det vita kylskåpet fanns det Vitamin welldryck som jag tog fram och hällde upp i ett glas. Efter maten plockade jag bort min disk och gick upp på mitt rum.

Blev du lika skrämd som jag, första gången jag berättade om mina tankar för dig? Modet att berätta mitt mörkaste mörker var inget att räkna med. Därför var jag tvungen att berätta det innan modet återvände till sin grav. Jag tror inte du förstod stundens allvar. Du slog till mig på armen och när blicken till slut lyftes mötte jag ditt extremt fina leende, för en sekund blev allt runt omkring oss suddigt och det enda jag kunde se var dig. Menade du på riktigt det du sa? “Allt kommer bli bra ska du se, du kommer klara dig.” Märkte du inte när jag skakade på huvudet? Du kanske uppfattade det som en snedvinklad nickning. Jag visste att det du sa aldrig skulle bli sant, jag visste att du aldrig verkligen menade det och jag visste egentligen att detta aldrig skulle få ett stopp.

Jag la mig i sängen, satte på Youtube och kollade in Emelies Instagram, men jag hittade inte hennes konto. Folk hade rapporterat hennes konto för de tyckte att hon behandlade mig illa. Jag kände hur mina läppar började åka upp för att jag var så glad. Att en dålig dag kunde sluta bra. Jag kröp ner i sängen och släckte lampan. Jag drömde en hemsk dröm, att jag stod på en perrong och hoppade framför tåget. Vaknade av ett ryck, mitt alarm hade ringt. Klockan var 06.45 och en ny skoldag hade börjat. Allt kände tungt när jag klev upp ur min varma säng. Kände ett kallt drag längst med golvet på mina fötter.

Att ta saker för givet har jag förstått sedan länge att man inte ska, men var det så fel att förvänta sig en kram eller en empatisk blick när tårarna inte kunde kontrolleras? Istället vinkade du avfärdande med handen och gav mig en flaska med alkoholhaltig dryck, medan du förklarade för mig hur man har kul. Godtrogen som jag var litade jag på dig och greppade tag i flaskan som du räckt mig. I början var jag tvungen att bekanta mig med smaken, den smakade som munskölj fast med en mer bitter eftersmak. Det var som att nosa varandra i baken och sedan vifta på svansen. Vi blev snabbt vänner, alkoholen och jag.

När jag väl kom fram till skolan var det helt tyst när jag gick längst med korridoren. Jag var helt ensam i den stora mörka skolan där jag hatade att vara. Det kändes som om jag gick helt själv men tydligen gjorde jag inte det. Lite längre bort såg jag att folk stod och pratade med Emelie, hon såg ganska ledsen ut medan de andra såg arga ut. Jag kände en glädje inom mig. Äntligen vågade folk säga till Emelie, äntligen får hon känna på hur det känns att vara den som får ta all skit, tänkte jag medan jag gick till mitt skåp. Jag hörde hur Emelie gick förbi, hon knuffade till mig och kallade mig hora.

Mina tårar började rinna längs med mina kinder, jag kunde inte hindra dem längre. Jag sjönk ner på en bänk, tittade ut genom fönstret, såg hur 6-åringarna med prickiga overaller sprang runt på skolgården och var lyckliga.

Jag är inte den typen av människa som pratar om känslor, det vet du. Men jag försökte berätta för dig att det hade blivit värre men du ignorerade det som luft. När vi var ute för att “ha kul” gick det ofta snett. Var fanns varningssignalerna när jag skrek på festen att jag skulle avsluta lidandet? Du såg ett fyllo och inte ett rop efter hjälp. Trodde du att jag var ute efter att ha kul när jag egentligen bara ville få ett slut? Det började först som lattjande men jag hade fastnat. Jag fastnade i en bubbla och kunde inte ta mig ut, ropen på hjälp, tolkade du som ingenting. Jag var ingenting för dig. Du behandlade mig som en accessoar och inget annat.

Jag vet att gårdagen blev kaos. Vi båda sa saker vi ångrar och förmodligen kommer vi aldrig glömma de tunga orden.

Kunde vi inte bara sätta oss ner och förstå varandra? Då hade inte vinflaskan behövt slängas mot väggen, slagen mot min kropp hade inte behövts kännas och orden behövde aldrig ha sagts. Varför omfamnade vi inte varandra och bad om ursäkt? Jag behöver dig, oavsett om du lyssnar på mig eller inte. Utan dig orkar jag inte kämpa. Att jag ens lät dig gå, efter allt som sagts? För dig kanske det blev hårdare än du

Jag hör hur ett tåg kommer in på perrongen i motsatt riktning. Jag vet att efter tåget avgått kommer det ett till tåg på den perrongen jag står på. Mitt hjärta gör ont, det känns som om flera tusen hugg i hjärtat. Mina händer fryser till is det måste vara minst minus tio grader. Jag hör hur tåget sakta rullar iväg. Lite längre bort ser jag ett vitt ljus som kommer emot mig i hög hastighet. Är de nu, nu som jag ger upp?

Ikka Malmberg 30

själv menat? Men för mig var det verkligt och inom mig ekade orden kvar. “Gå fan och dö!”.

ligger hyfsat centralt i stan, det är inte den finaste men det är en skola. När de kom in i skolan så möttes Alex och Brooke av en doft som de kände igen, doften av nya böcker, finnmedel och parfymer, och som vanligt i början av skolan så stod Anna lite längre bort i korridoren med ett hav av killar runt sig. Allt verkade som vanligt tills de kom in i klassrummet.

Jag orkade inte mer. Jag behövde ett slut på mitt lidande.

Trodde aldrig att jag skulle komma hit, där jag var idag, att jag verkligen inte orkar mer. Ingen skulle någonsin förstått hur jag mådde och speciellt inte över vad. På utsidan visas den glada tjejen som aldrig någonsin skulle ha ett bekymmer i sitt liv. På insidan äter snart mörkret upp mig. Jag känner mig som en tom vinflaska, alla har fått ut det goda av en och nu är man helt tömd med tankarna som snurrar som en tornado i huvudet och känslan att tsunamin är på väg.

När Alex, Brooke och Anna hade satt sig vid sina bänkar så visste de inte att det var något eller någon som väntade utanför. Deras lärare sa att det var någon som var ny i klassen som de skulle få träffa. Kalle steg in, han presenterade sig och sa: – Hej, jag heter Kalle, är 15 år och har nyss flyttat hit, har tyvärr en kort stubin så reta inte upp mig.

Mina händer darrar non stop. Knäpper ihop dem för att dölja hur rädslan växer inom mig. Biter hårt i läppen för att inte skrika. Smärtan går inte att kontrollera, den måste ut, ut från mig. Att bita hårdare i läppen hindrar inte tårarna från att rinna. Jag är medveten om att jag är svag. Med flaskan i handen närmar jag mig kanten och viskar tyst för mig själv: “Du har rätt min vän, det kommer en dag när allt blir bra.”

Flaskan sträcks ut över kanten, för att sedan falla mot marken.

Du har rätt min vän, idag är det den dagen.

– Okej?! sa läraren med en förvånad röst.

Min högra fot rör sig ett steg framåt och den nuddar ingenting. Den kalla vinden som omfamnar, får mig att känna trygghet. Den tryggheten känner jag igen. Innan allt började fann jag den tryggheten hos mitt gamla jag. Innan jag slutade att vara mig själv.

Lite senare efter lektionen så var det lunch. Alex höll koll på Kalle så mycket som han kunde eftersom han var lite skeptisk mot Kalles sätt att vara. Kalle börjar röra sig ner mot korridoren på ett aggressivt sätt, han brydde sig inte ett dugg om när han “råkade” gå in i någon och knuffa dem mot väggen, han var helt obrydd.

Lill Vestman

Väl inne i matsalen så satte sig Alex och Brooke vid sitt vanliga bord medan Anna inte gjorde det. Anna brukade alltid sätta sig med de äldre killarna, men idag så satte hon sig vid Kalle.

22. MOBBAREN

– Konstigt, sa Alex

Det är en sommarmorgon och jag tänker fortfarande på det.

Hur kunde mina kompisar tjalla på mig sådär? Hur kunde de ens våga berätta för lärarna att det var jag som startade elden vid hemkunskapssalen? Varför? Vi har ju alltid hållit ihop och de har varit med mig när jag har startat kaos och varit på rektorns kontor. De kanske insåg någonting som jag inte gjorde, de kanske insåg att det var fel att spöa upp den där nörden som alltid pluggade. Det kanske var fel att göra alla saker som jag gjort. Jag vet inte. Jag heter Kalle och jag ska börja på en ny skola, i en annan stad.

– Verkligen! svarade Brooke.

När Anna skulle hämta vatten så såg Alex sin chans! Han gick fram till bordet som Kalle satt vid och började med att sätta sig ned och försöka hälsa ordentligt. Men när Alex väl sträckte fram sin hand och försökte hälsa så fick han en iskall blick av Kalle. Nu började Alex känna sig väldigt konstig och osäker och sa: – Varför hälsar du inte på mig?

Brooke och Alex började att göra sig i ordning i sina hem. Det var första skoldagen efter sommarlovet och de skulle mötas upp vid sin vanliga mötesplats vid den stora rondellen i stan.

– Det ska du skita i! svarade Kalle med den mest aggressiva rösten som Alex hade hört på länge.

– Men varför? undrade Alex.

Efter att Alex var klar och redo att gå till skolan så ringde han till Brooke och sa:

– FÖR ATT JAG SÄGER DET ! skrek Kalle.

– Är du klar?

– Ja, är du klar? svarade Brooke.

I den stunden så kände Alex att Kalles stubin var slut, han var ute på djupt vatten. Kalle grep tag i Alex krage och sa:

– Vad tror du? Ska vi ses vid det vanliga stället eller? svarade Alex.

– Om inte du låter mig va så kommer jag göra ditt liv till en mardröm! Fattar du?!

– Ja så klart, sa Brooke.

Kalle släppte sedan Alex krage och gav honom ännu en iskall blick, men den här gången så kände sig Alex rädd och gick därifrån utan att säga ett ord.

Sedan la de på. Precis samtidigt så såg de varandra vid rondellen. De blev väldigt glada att se varandra efter det långa och varma sommarlovet. Alex och Brooke hade inte sett varandra på hela sommaren eftersom Brooke hade varit och hälsat på sin släkt i Michigan i Nordamerika.

Alex satte sig ned vid Brooke igen. Brooke frågade hur det gick men Alex ville inte prata om det. När dagen var slut så kände Alex sig lite konstig när han såg Kalle, som om kroppen visste att Kalle betydde trubbel.

När Brooke och Alex hade mötts så började de gå mot skolan. Skolan som de gick på var en stor brun byggnad som 31

MOBBNING & ENSAMHET

Kalle satte sig vid en bänk längre bak i klassrummet och sa inget under hela lektionen. Alex och Brooke kollade på varandra och tyckte att Kalle var lite “underlig” som om han har varit med om något. När Brooke skulle fråga Anna om vad hon tyckte om den nya killen så såg Brooke att det enda som fångade hennes intresse var just Kalle.

23. MOBBAREN I SKOGEN

Nästa dag så trodde Alex att Kalle hade glömt om vad som hände dagen innan, men det han inte visste var att han fortfarande var ute på djupt vatten och att han hade blivit Kalles måltavla. När Alex hade kommit till skolan och väntade på att lektionen skulle börja så såg han Kalle lite längre bort i korridoren med Anna bakom sig. Det verkade som att Kalle hade sitt sikte inställt på Alex och när Kalle väl kom fram så “råkade” Kalle knuffa Alex så hårt så att han föll till marken.

Efter det så sa Kalle med ett flin: – Oj! Sorry jag såg fan inte dig!

Det var en varm morgon. Jag och mina vänner var ute en dag och gick runt i skogen som fanns nära min skola. Skogen var rätt så stor. Jag och mina vänner gick runt skogen under tiden vi väntade på att vår nästa lektion skulle börja. Det var dagens längsta rast så

BULLSHIT! tänkte Alex. Men han sa inget utan kollade bara på hur arrogant Kalle var när han gick förbi honom.

vi blev uttråkade och gick längre in i skogen. När vi kom längre in så såg vi en av de killar som håller på att mobba folk.

– Hur gick det? frågade Brooke medan hon hjälpte Alex upp från golvet.

Nu mobbade de en av mina vänner så jag frågade vad de höll på med. De sa bara att tjejer är svaga och larviga. Det gjorde mig arg och jag sa till honom och han slutade.

– Det gick bra, svarade Alex med en irriterad ton.

Simon Malmberg

Den jäveln, vilket as! tänkte Alex.

24. MOBBAREN I THAILAND

Väl inne på lektionen så kände Alex hur en brännande blick stirrade in i hans nacke. Han kollade bakåt och såg Kalle som kollade med en sån där iskall blick som bara han kunde ge. Alex försökte ignorera honom. Men det gick inte... Det kändes som om Kalle hade trängt sig in i Alex huvud och det enda som kan kunde se var hans blick.

MOBBNING & ENSAMHET

Äntligen är det efterlängtade jullovet snart här. Pelle går i sjunde klass och höstterminen har varit jobbig för honom.

Hela familjen, Pelles syster Lisa sex år och hans föräldrar Staffan och Margareta, håller på att packa eftersom de ska åka till Thailand den första dagen på lovet. Mammas blå väska är redan full och hon försöker övertala pappa att få lägga sina skor i hans väska. Pappa suckar bara och låter mamma lägga i skorna.

Lektionen började nå sitt slut. Alex ville bara sticka därifrån så fort som möjligt och få tankarna på annat. Ute i korridoren så stod Kalle och väntade på honom.

Alex gick förbi Kalle men han föll snart till marken igen med en stor duns. Men den här gången var det värre. Den här gången så såg nästan hela skolan det och alla började skratta, håna och peka mot honom. Alex hade aldrig känt sig så förödmjukad på det sättet, han kände hur hans ansikte började bli rött. Han reste sig upp och sprang ut från skolan med tårar i ögonen.

Pelle kan inte koncentrera sig på packningen. Allt han kan tänka på är hur skönt det ska bli att slippa allt med skolan för ett tag. Mamma och pappa pratar om hur skönt det ska bli att komma till värmen och slippa kylan. Pelle vill bara bort för att slippa se sin mobbare Ragnar. Inte nog med att Ragnar går i samma skola och Pelle måste möta honom där varje dag, utan Pelle bor precis vid skolan, och på kvällar och helger så brukar Ragnar och hans kompisar vara där. Pelle ogillar inte bara Ragnar, han hatar honom. Och arg blir han, på Ragnar och arg på att ingen förstår vad Ragnar gör mot honom. De säger bara:

Kalle följde Alex med blicken medan han sprang. Anna såg hela händelsen och kände sig mycket besviken på Kalle.

När Alex kom hem så svor han på att han aldrig skulle gå tillbaka till skolan. Alex var så rädd för att komma tillbaka efter att ha blivit förödmjukad, han var rädd för att samma sak skulle hända igen.

– Skit i honom Pelle! Tänk på andra saker.

Sen ringde Anna:

Men Pelle kan verkligen inte tänka på något annat än sin mobbare.

– Hej Alex, jag såg vad som hände tidigare idag, det var fel av Kalle. Bara så du vet så har jag sagt till mentorn om vad som hände och de skulle ta kontakt med Kalles föräldrar.

I vanliga fall när väckarklockan ringer så vill Pelle inte gå upp. Men denna morgon är det annorlunda, han ska åka till Thailand. Hela familjen är på bra humör förutom mamma, hon är stressad över att hon inte får plats med packning och tror hon glömt massa saker. Pappa försöker lugna henne:

– Tack så mycket Anna, svarade Alex.

Några dagar efteråt så blev Kalle och hans föräldrar kallade till ett möte med mentorn och skolans rektor. De pratade om vad han hade gjort och kom fram till att de behövde ta till åtgärder, med tanke på vad han hade gjort på förra skolan.

Och för att han inte skulle orsaka mer trubbel. Det de kom fram till var att han skulle byta skola igen och att socialtjänsten skulle hålla koll på honom.

– Det finns massor av affärer i Phuket, det vi glömmer kan vi köpa där.

Efter en lång flygresa är de äntligen framme i Thailand. Lisa sover nästan hela resan och både hon och Pelle vill att de ska åka direkt till stranden. Mamma och pappa säger att de först måste till hotellet och checka in. Efter att de fått ut sitt bagage beger de sig i en moppetaxi till hotellet. Pelle känner sig lite rädd när de åker i trafiken. Överallt är det bilar, moppar och människor. Det tutar och låter. Men trots att Pelle känner sig

Alex blev sitt vanliga jag efter det, och vad som hände med Kalle på den andra skolan vet man inte.

Wincent Widegren Ekblom 32

rädd, så känner han sig glad. Mest glad över att vara så långt borta från Ragnar.

Pelle vaknar upp nästa morgon av att Ragnar säger: – Pelle ska vi ska åka hem idag.

Hotellet ser lyxigt ut. Pappa hämtar ut nyckeln till deras rum och Pelle skäms över pappas dåliga engelska. Deras rum ligger precis bredvid poolen.

Kvällen går så snabbt, Pelle spelar spel med Ragnar i flera timmar och somnar. Ragnar går till sitt hotellrum och Pelles mamma kommer ut ur det andra rummet och säger:

Hela familjen byter om till badkläder. Mamma har köpt nya badkläder till hela familjen och Pelles nya gröna badbyxor sitter perfekt. Pelle och Lisa springer till poolen och hoppar i. Vattnet är varmt och Pelle simmar lite. När han går upp till solstolen där mamma ligger så viskar mamma till honom att det finns en till kille i Pelles ålder med likadana badbyxor som Pelle.

– Har du blivit vän med Ragnar? Och varför är han i Thailand medan vi är här?

Pelle suckar och frågar när de ska åka hem. Mamma svarar: – Vi ska gå till flygplatsen om tjugo minuter.

Han ser att det packat på golvet. Pelle går ut och sätter sig på en stol utanför rummet och väntar. När de ska gå behöver de gå cirka fem minuter till en stor flygplats.

– Var? undrar Pelle och vänder sig om.

Där ser han en pojke i precis likadana badbyxor som han.

Ragnar.

Pelle köper godis och dricka inne på flygplatsen. De åker ett stort vitt flygplan med blå streck på sig. Pelle somnar direkt och vaknar av att de är framme. Pelle går i förväg direkt till parkeringen och ser en massa taxibilar som väntar. Mamma pekar på en av dem och Pelle hoppar in. Han somnar i taxin och vaknar av att pappa har burit in honom i Pelles säng.

Det är Ragnar. Pelle känner sig helt uppgiven. Ragnar är på samma ställe vid samma tid, hur mycket otur kan man ha, tänker Pelle. Ragnar är alltid taskig speciellt mot Pelle, han säger de drygaste sakerna och är alltid taskig mot Pelle. Pelle vet inte om Ragnar någonsin har varit snäll mot Pelle, inte ens på grupparbetet i skolan. Pelle avskyr verkligen Ragnar, han tänker hela tiden på hur han kunde hamna i samma skola som den taskigaste personen i hela världen. Varför måste Ragnar vara taskig mot just Pelle av alla personer som man skulle kunna vara taskig mot. Varför?

Rasmus Andersen

Josef skulle precis gå in på lektionen. Då såg han att mobbarna från nian närmade sig. Josef tänkte “nej, jag måste in på lektionen”, men han vände sig om och hans mittbena slingrade sig och han spände hela sin lilla kropp.

Pelle vaknar upp nästa morgon och ska gå ner och äta frukost på hotellet, hans familj sover ännu. Men Pelle bryr sig inte. Han går ner, tar fyra mackor med Nutella och ett glas apelsinjuice och går och sätter sig och äter. Han ser Ragnar stå och ta nutellamackor. Ragnar tar också apelsinjuice precis som Pelle. Sen ser han att Ragnar kommer mot Pelles bord men Pelle bryr sig inte, han tittar inte ens på honom. Ragnar sätter sig vid Pelles bord och säger:

Han hade kommit försent till lektionen så dörren var låst. Han kunde inte gå in i klassrummet. Mobbarna kallas för Jättarna eftersom de var långa,stora och biffiga allihopa. Axel den stora och den allra fetaste av de alla tog tag i lilla Josef, och bad honom följa med till toaletten. Josef ville inte men Axel och hans kompisar bar iväg med den lilla och smala Josef.

– Hej Pelle!

Pelle svarar:

Josef tänkte att han nu skulle dö. Varför gick de på mig? Och vad handlade det här om? Han var ju helt oskyldig. Men de tog in honom på toalettet och började slå honom hårt. Hans telefon ringde men han kunde inte svara. En av mobbarna som hette Lars, en stor blond kille med blå dress, tog hans telefon och det stod att Josefs mamma ringer. De svarade inte och kastade telefonen i väggen så hela telefonen gick sönder. Josef tänkte: “fuck, nu blir mamma sur”.

– Vad vill du?

– Jag vill bara säga hej och be om ursäkt.

– Be om ursäkt för vad för att du mobbat mig i flera år?

– Ja, precis Pelle!

Pelle tror inte på Ragnar och skiter i Ragnar, men samtidigt tror han att Ragnar har blivit förändrad på något konstigt sätt.

Ragnar frågar om Pelle vill följa med och bada på stranden Pelle vill det men vågar inte riktigt lita på Ragnar. Han bestämmer sig ändå för att följa med. De kommer fram till stranden och går ner i vattnet. Ragnar säger

De började slå honom igen och de tog hans kläder så han satt där i bara kalsongerna och de knöt fast honom på toastolen med jeansen. Sen gick alla. Josef kände sig så ensam och ledsen. Varför gjorde de det? Josef satt fast i stolen och kunde inte göra något.

När Josefs lektion som han inte var på tog slut, så öppnade Josefs kompis Anton, som kom ut ur klassrummet från lektionen, dörren.

– Förlåt Pelle. Förlåt för jag varit taskig, jag har inte vetat hur jag ska prata med dig annars. Jag ber om ursäkt.

Pelle börjar känna lite sorg över att Ragnar han har velat 000prata med Pelle men inte vågat. Ganska coolt.

Han frågade vad som hade hänt.

– Var det Jättarna?

Efter att de badat går de till hotellet, de går över en stor gata med mycket bilar och mopeder. De stannar vid ett gatustånd och Ragnar köper godis till Pelle och sig själv. När de är framme vid hotellet går de båda in i Pelles hotellrum och spelar spel på sina mobiltelefoner. Pelle gillar Ragnar, de har faktiskt väldigt kul.

Josef nickade. Alfons tog bort honom från toalettstolen.

Vad skulle Josef göra? Han ville inte gå ut.

Han tänkte på vad alla skulle tycka, han var slagen på hela kroppen och hade inga kläder. Alfons föreslog att han skulle 33

MOBBNING & ENSAMHET

25. MOBBARNA

hämta idrottsläraren som Josef kände bäst. Alfons gick iväg och kom tillbaka med idrottsläraren. Hon undrade vad som hade hänt. Josef sa ingenting. Han var rädd. Han var rädd att om han berättade allt för läraren så skulle de slå honom igen och att han skulle bli kallad golare.

Han fick självmordstankar. Han ville dö här inne. Helst svälta eller hänga sig med hopprepet som mobbarna hade bundit fast honom med.

Han förde hopprepet och knöt fast det i taket. Han tog en liten cykel och ställde sig på sadeln på cykeln. Han tog hopprepet mot sin hals.

Alfons sa att det var Jättarna. Idrottsläraren bara gick därifrån.

Alfons gav honom sin t-shirt som han hade under sin tjocktröja. Det var kallt ute, typ januari månad. Josef gick ut från toaletten och frös lite men han var så varm så han kände inte av så mycket.

Men han tänkte på sin familj och tog ett djupt andetag och fick nån konstig känsla där han kände sig stark och kraftfull.

Han kände ilska. Josef hoppade ner från cykeln och tänkte: det är inte så här jag ska dö. Han började sparka på dörren men kom inte ut. Han sparkade och sparkade men dörren öppnade sig inte. Klockan tickade och tickade och det blev mörkt ute. Han väntade tills treorna skulle lämna sina saker men han kom på att de var lediga idag, så ingen skulle öppna boden för honom. Han tog upp en cykel och började slå mot dörren. Efter en lång tid så öppnade dörren sig lite. Han sparkade upp dörren och det kändes som om det var en film.

Typ som han rymde från ett fängelse.

De skulle gå till rektorn men i trappen upp till rektorn så mötte de idrottsläraren som hade slagit ner Axel. Axel låg och grät. Josef att aldrig sett så mycket tårar. De ignorerade Axel på golvet och fortsatte upp till rektorn. Snackade med rektorn och efter det som hänt ville Josef byta skola. Josef tänkte att om han skulle vara kvar på denna skola skulle han seriöst dö här.

Efter den här händelsen gick de med stora kliv över gränsen, tänkte Josef. Rektorn funderade ett tag om han skulle byta.

Men Josef kunde inte byta skola. Han undrade varför men rektorn sa att det gick inte. Han ville inte gå till skolan dagen efter men han gjorde de ändå.

Han kom ut ur boden och började springa. Han sprang till dörren in till skolan. Men det var låst. Han gick till rektorsrummet och började banka på rutan. Rektorn drog bort gardinen och kollade på Josef. Rektorn såg upprörd ut och fattade direkt vad som hade hänt. Rektorn började springa och låste upp ytterdörren för Josef.

Redan nästa dag i skolan började det igen. Mobbarna kom fram till Josef på rasten ute på gården. Och Axel gick fram till honom. Visade ett stort blåmärke på armen.

MOBBNING & ENSAMHET

Han tog in Josef på rektorsrummet och Josef förklarade allt som hade hänt. Rektorn sa att Josef skulle följa med. Josef följde med och han bad Josef att hoppa in i bilen. Josef blev fundersam och undrade var de skulle. De åkte bil till stan och de svängde in vid polishuset. Dem gick in och snackade med flera poliser och gjorde en anmälan mot alla mobbarna som hade slagit Josef båda gångerna. Josef kände sig lättad.

Rektorn skjutsade hem Josef och snackade med hans pappa och förklarade allt som hänt. Josef gick och sov direkt.

– Kolla vad du gjorde. Varför skickade du en lärare på mig, sa Axel.

Josef var helt tyst och tänkte att nu börjar de slå mig igen.

Axel såg fundersam ut och stirrade in i Josefs ögon. Det var helt tyst, det blev en stel situation. Axel fick till slut fram ord och började kalla honom golare, och tog tag i Josef. Josef blev rädd och tänkte att nu är det jag som dör. Vad ska min pappa tycka, att jag är en mes? Axels kompisar började också skrika golare och massa hotfulla ord till Josef. Axel och hans kompisar bar upp Josef och började dra i väg honom till boden där treorna hade leksaker och små cyklar som de cyklade runt med på skolgården.

Han gick till skolan dagen efter och ingen av mobbarna var där. Han träffade rektorn och frågade vart alla mobbarna var; alltså Axel, Neo, Lars och dem. Rektorn förklarade att de hade bytt skola. Josef hade aldrig känt en så stor lättnad och blev väldigt glad. Josef kände sig stark och kunde börja om på nytt. Han kände sig utvecklad på något sätt som om han hade klarat det svåra talet på matteprovet. Han gick in på lektionerna som vanligt nu och satt där och lärde sig och han hade typ glömt bort det som hade hänt. Han tänkte inte på det och han kände sig som en nyfödd människa.

De tog in Josef i boden och började mata slag på honom.

Josef skrek av smärta och han var inställd på att dö nu. En av Axels kompisar Neo slog honom så hårt i huvudet så han blev helt yr och nästan svimmade. Typ hjärnskakning. Josef var helt yr och såg suddigt. Han kände inte av slagen mobbarna gav honom. Han såg bara att mobbarna stod och viftade runt med armarna. Egentligen slog de honom men han såg det inte för det var så suddigt i hans huvud.

Sen blev allt som vanligt och bra.

Gustav Bergenlid

Han såg att de tog av hans kläder igen och knöt fast honom med ett hopprep som barnen i trean brukar använda.

26. MOBBNINGEN PÅ BORGSMO­ SKOLAN

Det var som igår. Men den här gången var det värre. Det blev helt svart. Josef trodde att Neo hade fått in ett slag i huvudet igen.

När Josef vaknade upp han satt fortfarande fast där i boden.

Allt såg mörkt ut. Cyklarna och barnens leksaker var leriga och det såg ut som han var i ett förråd i typ Walking deadserien och gömde sig för zombies. Och han kände sig som ordet “walking dead”. Att han var vandrande död.

Dörren smäller igen bakom henne, på golvet sitter hon ihopkrupen med knäna tätt intill sig och huvudet nedböjt.

Med sitt långa ljusa hår och de kristallblåa ögonen fyllda med tårar, som sakta rinner ner från de silkeslena kinderna.

Mascaran rinner. Allt är förstört. Ärmarna på den gråa tröjan blir bara blötare och blötare, snart skulle det gå att vrida

Han gjorde sig fri från hopprepet som låg i boden som mobbarna hade knutit fast honom med. Han ställde sig upp och tittade på sig själv. Han var blå över nästan hela kroppen för dem hade slagit honom så hårt. Han tänkte att han hade tur i oturen för han hade trott att han skulle dö. Han försökte gå ut ur boden men det var låst. Josef orkade inte bry sig.

34

ur den som en handduk. Alla orden som ekar i huvudet på henne kommer aldrig försvinna oavsett vad. Ingenting kommer någonsin få henne att glömma dem. Ingenting.

Ingen kommer tro på mig. Ingen tror någonsin på mig, alla som alltid har sagt att jag överdriver, att de bara skojar med henne. Det tar emot att berätta men ett steg i taget är det viktigaste. Det bara måste bli bättre nu. Efter att Esmeralda berättat får den nya tjejen berätta vad hon har sett. Signe heter hon. Gud vilket vackert namn. Rektorns blick famlar fram och tillbaka i rummet, hon verkar ha svårt att fästa den någonstans. Diskret försöker hon dölja handsvetten genom att gnugga handflatorna mot varandra. Länge sitter de och pratar, känns som flera timmar.

Snabbt upp från golvet och skölja ansiktet. Hon tittar sig själv i spegeln. Spegeln är lika trasig och skör som hon är inuti.

Från det vänstra ögonbrynet rinner en smal blodrand ner för kinden. “Idioter” mumlar hon tyst för sig själv. Under rinnande vatten sköljer hon bort sminket som har kletats ut över hela ansiktet. Lite papper duger nog för att hålla emot såret med blod, som blir mörkare och mörkare.

Efter ett tag är de äntligen klara. Den tunga stenen som länge, länge har suttit på hennes bröst har äntligen lättat åtminstone lite grann. Långt bort i korridoren står Hugo och Sebastian tillsammans med deras gäng och stirrar rakt på henne.

Tankarna far fram och tillbaka i huvudet på henne, hjärtat börjar slå fortare och fortare för varje sekund som går. Med försiktiga steg närmar hon sig utgången.

Försiktigt vrider hon upp låset på dörren och går ut. Hoppas, hoppas, hoppas att ingen är ute i korridoren. Framförallt inte killarna i klass 9b. De är värst, framförallt Hugo och Sebastian.

Klockan ringer och korridorerna fylls med elever från årskurs 7 till 9. Snabbt skyndar hon sig därifrån, hon känner hur benen rör sig fortare och fortare för varje sekund som går.

Målet är att komma till utgången. Precis innan hon hinner till utgången kliver Hugo och Sebastian fram.

Meja Selinder

”Esmeralda! Trodde du på allvar att du skulle komma undan?

Vi är inte färdiga med dig, det förstår du va?”

”Du fattar väl att du är körd om du tjallar?

Golare har inga polare.”

Persiennerna var neddragna i Max rum tidigt på morgonen, det var mörkt ute. Vinterns första snö låg som ett täcke över villaområdet.Termometern pekade på minus och Max ville inte gå ur sin varma säng för att rummet var iskallt, fönstret lämnades av misstag öppet igår kväll. Han gick ut ur sitt rum sömnig och försökte gå nerför den långa trätrappan utan att ramla. Max mamma hade redan hunnit laga frukost till det första avsnittet av julkalendern. Max gillade egentligen inte julkalendrar, men det var en viss tradition i familjen. När han tog några klunkar av sin varma choklad kände han sig bättre.

Det som sårar mest, det är orden. De där dumma glåporden som alltid lägger extra tyngd på den tunga stenen. De kommer hon aldrig undan. Har hon tur så slipper hon slagen, i alla fall ibland. Otur har hon också, speciellt idag. De hårda skorna skär som knivar i henne. På det blanka rutiga golvet ligger hon.

Magen krampar och huvudet dunkar. Hon har ingen tid att ligga kvar där. Om bara den här skoldagen kunde vara slut snart. Det har bara gått tre timmar. Varför måste tiden gå så långsamt? Hon känner hur hennes ena axel trycks ner, hon hoppar till och vrålar högt.

När klockan började närma sig åtta gick han till hallen för att ta på sig sina blåa vinterkängor som han hade köpt bara för några dagar sen. På väg mot cykeln stod håret åt alla håll, jackan var rutig, mössan var grön och om halsen hade han ett coolt halsband med ett hänge som föreställde en fotboll, som han hade fått av en god vän som heter Lisa. Eftersom Max hade glömt byta vinterdäck på sin cykel behövde hans mamma skjutsa honom till skolan med bilen, vanligtvis brukade han cykla till skolan med Lisa. Det tog ett tag innan de fick bort frosten från bilrutorna, Max behövde hjälpa till.

Hon släppte av honom vid Umeås största gymnasium Minerva och packade ihop hans matteböcker som han hade studerat i under gårdagen. Han var lite senare än vanligt på grund av frosten så han behövde springa så snabbt han kunde med händerna fulla med böcker till första lektionen. Max var nära att halka många gånger på den tunna isen gömd under snötäcket, men lyckades hålla sig på benen.

”LÅT MIG VARA!” Långsamt vänder hon sig om. Vem är hon? Är hon ny? En vikarie? Ser ödmjuk och snäll ut, det där vackra leendet får hennes kristallblåa ögon att återigen fyllas med tårar.

Kinderna blir återigen blöta. Varför kan jag inte låta bli att gråta? Gud, vad fånig jag är. Därefter ställer sig den nya tjejen upp från stolen och går iväg. Vad heter hon, kan man fråga det eller kommer hon tycka jag är konstig då? Inget ljud kommer fram, diskret tittar hon in den nya tjejen.

Längre bort i korridoren ser hon dörren till rektorsexpeditionen öppnas. Ut stiger den nya tjejen med rektorn, hon måste ha berättat för den kaffestinkande rektorn som varken bryr sig om eleverna eller deras hälsa. Fattar hon inte att det kommer bli sämre om hon berättar allting som hänt? Med de svarta tofflorna och kjolen som är lite för kort går rektorn mot Esmeralda och den nya tjejen hjälper henne upp från det blanka iskalla golvet. Tillsammans går de alla tre mot rektorsexpeditionen. I ögonvrån ser hon hur Hugo och Sebastian tillsammans med sitt gäng står och övervakar henne och varje liten rörelse hon gör.

Han kom in i klassrummet rödrosig och andfådd, det blev helt tyst. Han såg på klockan att han var tjugo minuter sen, han satte sig på sin plats och började skriva provet som han kom försent till medan hans lärare fyllde i ogiltig frånvaro. När tiden gick ut lämnade han in matteprovet och gick ut ur det julpyntade klassrummet för att vänta på sin nästa lektion.

Bredvid honom stod Ville lutad mot toadörren, när killgänget kom ut ur klassrummet såg man hur rädd Ville blev. Han blev blek i ansiktet och såg ut att svettas i den kalla, tomma korridoren. Ur gänget kom Nils fram först som om han vore

”Va? Ska jag börja berätta om allting som har hänt?”

35

MOBBNING & ENSAMHET

27. MOBBOFFRET VILLE

Snabbt måste hon hitta ett sätt att ta sig därifrån. Kommer jag klara det? Hugo och Sebastian är mycket större och starkare än lilla klena jag.

ledaren, efter honom kom två stora killar med muskler stora som hus. De hade händerna fulla med iskall snö som höll på att smälta och fnittrade när de kollade på varandra. Nils blev aggressiv och stämningen kändes hotfull.

var ostädat och gardinerna var neddragna, det kändes som att han aldrig gick ut utan bara satt vid sin dator och spelade.

Max satt och spelade spel med Ville hela kvällen, han hade aldrig haft så roligt förr. Klockan sprang iväg och Max mamma hade skickat en hög med meddelanden men han bestämde sig för att strunta i dem och sova över hos Ville. Innan rummet blev tyst när de skulle sova lovade Max sig själv att stå upp för Ville nästa gång någonting hände.

Max stod bredvid och kollade på. Han såg att Ville hade tårarna i ögonen, men han vågade inte stå upp för honom för han var rädd för konsekvenserna. Klockan ringde och det var dags för nästa lektion, de två stora killarna kastade snön som de samlat upp från skolgårdens snöhög på Ville. Det såg kallt ut. Max smög fram till Ville och skämdes nästan för att han inte hjälpte honom och bara stod där. Ville böjde sig ner på knä och började plocka upp sina böcker som nu var blöta på varenda sida och gick gråtfärdig därifrån till nästa lektion.

Klockalarmet tjöt tidigt på morgonen och Max och Ville försökte gå upp efter deras sömnlösa natt. Det knakade rejält när de smög ner för den gamla trätrappan, de försökte att inte väcka Villes arbetslösa pappa. Ville hade chokladflingor som var Max favorit, han fick inte äta dem förutom på hans födelsedag enligt pappa. De åt den söta frukosten vid soffan för att kunna kolla på andra avsnittet av julkalendern.

På bussen hem satt Max längst bak och lutade sig mot fönstret och kollade på snön som var på väg att landa på marken. Han tänkte på Ville. Han ångrade att han inte stod upp för honom idag och ville verkligen prata med honom.

När han slumrade till efter en lång skoldag plingade det till längst fram i bussen och en datorröst ropade ut en adress han kände igen. Han steg ur bussen och gick mot sitt hus som var upplyst med ljusstakar och stjärnor. Ingången och uppfarten var oskottad och han kände hur den djupa snön sjönk ner i hans oknutna kängor och smälte till vatten.

De gick ut ur huset när det var dags för skola, när de gick på stigen som var frusen såg de bussen komma inom synhåll. De sprang den sista biten så snabbt de kunde, de hann precis banka på bussen innan den gick upp i hastighet. Bussen stannade vid Minerva och ut gick Max och Ville.

MOBBNING & ENSAMHET

Precis när de hämtat sina skolböcker vid sina skåp som låg bredvid varandra kom Nils fram och tryckte upp Ville mot skåpen. Korridoren som igår var tom på folk var nu omringad av 1:or, 2:or och 3:or. Alla gapade och hejade. Max blev stressad och visste inte om han vågade lägga sig i medan alla elever på skolan kollade på men efter några sekunder som kändes som några timmar bestämde han sig för att hjälpa sin vän. Max började kaxa med Nils för Villes skull och stämningen blev hetsig. Max trashtalkade Nils flera gånger och publiken jublade. Till slut tappade Nils temperamentet och började veva slag mot honom. Max hade aldrig känt sitt adrenalin pumpa så mycket som det gjorde då. Max svimmade efter ett slag mot huvudet.

Han gick in i huset och tog av sig skorna på dörrmattan så att inte hans mamma skulle bli galen. Medan han tillagade varm choklad bestämde han sig för att messa Ville och fråga om han ville hitta på något. Max visste om att han hade distriktslagsträning, men kände att han inte hade orken och hade viktigare saker för sig. Han måste bara komma på en ursäkt till hans tränare som råkade vara hans pappa.

Det blev mörkt ganska snabbt och Ville hade fortfarande inte svarat. Pappa tog på sig sina träningsgrejer och gick mot Max. – Max skynda på dig lite, vi får inte komma försent till träningen.

Han vaknade till sirener och stressade lärare som kom från alla möjliga klasser. Han blev utburen på bår och lades i en ambulans utan att fatta någonting. Doktorerna sa att det inte var något allvarligt men Max känslor brydde sig inte, det enda som var viktigt var att han stod upp för Ville.

– Pappa, jag vill inte gå på träningen, sa Max. – Varför då? Du vet väl att det är distriktslagsträning som bara händer en gång per år.

Svante Öjert

– Jag vet och jag vill gå men jag har en viktigare sak att göra.

28. STRANDEN

– Vad är viktigare än den här träningen?

– Ville i min klass blir retad hela tiden och jag vågar aldrig hjälpa honom så jag vill prata med honom och säga förlåt.

Den här gången så började det en majkväll och det var fredag.

Sara satt och tittade på solnedgången på stranden som vanligt. Det var en väldigt fin strand med vit sand och vattnet var helt blankt och fint, en bit längre bort fanns det några träd.

Pappa gick ut ur huset och smällde till dörren så hårt att det gjorde ont i öronen.

Ville hade fortfarande inte svarat, så Max tog på sig regnkläder och gick ut i snön som nu var slask efter ett par timmar ösregn. Bussens dörrar öppnades och han fick stå upp eftersom alla stolar var upptagna. Efter många stopp i den upplysta staden kom de till landsbygden. Max hade varit i deras hus många gånger när deras föräldrar ätit middag.

Villes mamma öppnade och efter lite småprat gick Max upp en våning till Villes rum.

Sara sitter där och tänker på sin pappa men så plötsligt hör hon något från träden och kollar ditåt. Hon får då syn på Bea, ledaren över gänget som mobbar Sara i skolan och personen som hatar Sara mest av alla. Hon var den sista personen som Sara skulle vilja träffa, och speciellt inte här.

Sara är en tjej som är 14 år och som inte har det så bra i skolan då ett gäng tjejer i årskursen över henne mobbar henne nästan varje dag, vilket har lett till att hon inte har några vänner. Så hon är helt ensam och utanför. Förutom att Sara blir mobbad i skolan så mår hon inte så bra för att hennes pappa dog för ett år sen. Bea gillar inte Sara och tycker hon är töntig. Hedda har inget emot Sara, men är rädd för att själv bli kallad tönt, så därför låter hon Bea hållas.

Knack..Knack...Knack.

Ville öppnade och såg ledsen ut som vanligt, han spelade spel på sin dator medan Max försökte inleda en konversation med honom. Han bad om ursäkt för att han inte stod upp för Ville idag och försökte få honom på bättre humör. Hans rum 36

Bea är blond och har blå ögon och är den här populära tjejen som alla vill vara vän med och se ut som, men som man inte heller vill säga ifrån till. Bea var den sista Sara skulle vilja träffa och speciellt inte på Sara och hennes pappas speciella strand. Det var det enda ställe som hon kunde gömma sig på, försvinna ifrån alla problemen i skolan. Men inte nu längre.

– Hur kunde du göra något sånt här? frågar Hedda.

– Vadårå? Hon är ju bara en liten tönt! säger Bea argt.

– Nej det är hon inte, men fortfarande, jag trodde aldrig att du skulle kunna göra något sånt här, jag trodde jag kände dig, men det gjorde jag visst inte! skriker Hedda till Bea.

Hedda är Beas bästa kompis, de har typ gänget tillsammans, men inte riktigt för Bea vill ha all uppmärksamhet. Därför är Bea ledare. Hedda är brunett med blåa ögon. Även fast Hedda är med i Beas gäng så gillar inte Hedda vad Bea gör mot Sara men har inte mod nog för att säga till.

– Nej, uppenbarligen så gör du inte det då men säger du en till sån sak så får du inte längre vara med i det hära gänget och då kommer du bli ensam! skriker Bea tillbaka.

– Vet du vad, då får jag bli ensam för jag kommer inte vara en del av något sånt här! skriker Hedda tillbaka.

Bea börjar gå fram mot Sara. Sara är inte speciellt svår att känna igen för hon är den enda som är svarthårig och har den slags stilen som hon har. Alla andra tjejer i deras skola har typ alltid jeans och någon kort tröja men inte Sara, hon har mjukisar med någon färgstark tröja. Och hon var den enda som skulle kunna sitta utomhus själv. Sara ser att det inte bara är Bea utan hela hennes gäng nästan. Hedda är inte där men hon skulle säkert komma snart.

Hedda går in i cirkeln och sträcker ut sin hand till Sara för att hjälpa henne upp. Sara tar tag i Heddas hand men hon är helt förvånad, hon kunde aldrig tro att Hedda skulle hjälpa henne.

Bea och gänget står nu precis bredvid Sara:

– Tack! säger Sara till Hedda.

– Vad gör du här din tönt! säger Bea, och vad är det där för en ful tröja?

– Ska jag följa dig hem? frågar Hedda.

Och detta ledde till en ny vänskap mellan Sara och Hedda så nu behövde inte Sara känna sig ensam i skolan längre för nu hade hon Hedda och Hedda hade Sara. Efter den dagen på stranden hade också Bea börjat låta Sara vara. Så Sara blev väldigt glad nu och allt tack vare Hedda som vågat stå upp för Sara.

Sara säger inget, hon tänker att det kanske går bättre om hon inte svarar.

– Svara nu då din tönt! skriker Bea till Sara.

– Jag är bara här, säger Sara.

Stranden var nu inte längre bara Saras och hennes pappas utan Heddas också. Där satt de varje dag vid solnedgången Sara och Hedda. De fortsatte vara vänner ett långt tag.

– Jaha, men nu får du faktiskt gå tönt, för nu ska vi vara här! säger Bea argt.

– Men ni äger inte den här stranden väl? frågar Sara.

Jennifer Johansson

Det skulle hon inte gjort för nu blir Bea ännu argare och och tar tag i Saras arm.

29. TILLSAMMANS

– Varför tar du tag i mig ? frågar Sara.

Det skulle hon inte gjort för nu är Bea totalt rasande och kastar ner Sara på marken.

Jag stod på behörigt avstånd när de hällde mjölkglaset över honom. De gick sedan iväg med onda leenden och skratt i sina ansikten. Ingen i matsalen reagerade på vad de nyss gjort mot honom, inte ens han själv. Jag stod kvar i någon minut och tittade på honom, han hade redan servetter i sina byxfickor. Han tittade runt i matsalen, säkert för att se om någon brydde sig. Hans ögon mötte mina, såklart märkte mina vänner att jag bara stod still, då gick de upp för att dra mig till bordet de satt vid. Varför behövde de göra det precis när jag var i drömlandet? När jag satt mig ner petade jag bara med gaffeln i maten och kunde bara tänka på det som nyss hänt. Det var ingen god mat heller, det var fisk i någon slags sås med potatismos.

Bea och hela hennes gäng omringar Sara som fortfarande ligger kvar på marken för hon vågar inte röra sig. Sara bara ligger där, hur länge det har hon ingen aning om men hon är livrädd, vågar inte ens öppna ögonen.

Men så plötsligt ropar någon: – Hej allihopa! Förlåt att jag blev sen!

Det var Hedda som har kommit. Sara känner igen hennes röst men är inte säker så hon öppnar ögonen för att titta. Och visst är det Hedda men hon ser knappt för hon är fortfarande omringad.

Han sitter alltid helt själv utan någon som är intresserad av att bli hans vän. Han går tydligen i nian men började på min skola för några veckor sedan. Jag har sett honom bli påhoppad några gånger innan. Jag vet helt ärligt inte varför, det finns säkert ingen specifik anledning. Dessutom är han minst dubbelt så snygg jämfört med alla killar på skolan, förutom en person. Jack. Jack är en del av min kompisgrupp och han är fantastisk, han är både rolig och snäll. Men han har ett utseende som alla tjejer vill ha och han skulle aldrig gå för någon som mig.

Bea vände sig om och kollade surt på Hedda.

– Vad har jag gjort för fel nu då? frågar Hedda. Bea svarar inte så Hedda är på väg fram till Bea för att få ett svar, men när hon kommer nära cirkeln ser hon att Sara ligger i mitten.

– Vad håller ni på med?! frågar Hedda.

Hon kan inte tro det; visst så hatar Bea Sara men Hedda har aldrig kunnat tro att Bea ska kunnat göra något sånt här.

Jag fick ännu en gång mjölk över mig, helt utan anledning.

37

MOBBNING & ENSAMHET

Sara har alltid trott att Hedda är som Bea men så är det kanske inte. Nu när Sara tänker efter så har ju aldrig Hedda varit med när Bea mobbat Sara i skolan.

Men jag har redan servetter redo. Av alla människor väljer de såklart att puckla på den nya snubben som inte orkar att göra något motstånd. Jag tar fram några servetter från fickorna och börjar torka ansiktet, samtidigt ser jag mig omkring bara för att se till att ingen ser mig. Det är bara jobbigt om… Bara för att jag inte ville att det skulle hända, händer det. Det står en tjej en bit bort och tittar på mig. Vi får ögonkontakt i några sekunder, sedan blir hon ivägdragen av hennes vänner.

Jag fortsätter försöka torka bort mjölken från min tröja.

Tur att jag har idrott som sista lektion, det gör att jag kan ha på mig idrottskläderna efteråt, då slipper jag lukta mjölk.

Jag tappade helt bort aptiten på grund av mjölken. Det kom mjölk på tallriken också därför skulle det ändå inte gå att äta upp. Jag ställde mig upp och kände en mjölkdroppe rinna nerför min rygg, tog upp tallriken för att kasta all mat. La servetterna på tallriken, de var helt blöta och började nästan lösas upp. När jag gick och kastade resterna fick jag en arg blick från en av mattanterna. Jag vet att det är onödigt att kasta mat men det gick inte att äta något mer. Behöver bara orka med svenskan och idrotten sedan slutar jag, därför spelar det ingen roll om jag äter lite. Men svenskan är väldigt långtråkig plus att jag sitter längst fram och två av de som mobbar mig går i min klass. De sitter ofta och kastar saker på mig, bland annat suddbitar. Innan lektionen börjar går jag till en toalett och sätter huvudet under det rinnande vattnet för att kunna få bort det mesta av mjölken.

dörren i ansiktet på dem, då blev de utelåsta. Jag hade såklart kunnat byta om på toaletten men där är det blött på hela golvet och det luktar som om en skunk bor där inne. Det finns också en ganska stor glipa under dörren, då hade de ändå tagit bilder. Vad spelar det för roll egentligen?

Min engelska var slut och min klass skulle egentligen ha matte efteråt men vår lärare var på läkarbesök och skolan hittade ingen som skulle kunna vara vikarie. Därför fick vi håltimme men vi fick ett papper som vi skulle göra hemma, alltså en läxa. Men jag ville göra klart den i skolan och då frågade jag Sara om hon ville göra den med mig i skolan. Hon svarade nej, satte snabbt på sig sina kläder för att hinna med bussen som åkte om fem minuter. Sen drog hon, hon lämnade mig.

Men det gör inget för jag är bra på procent. Jag gick iväg till ett hörn med ett bord och två soffor. Det var två sidor, därför skulle det här gå ganska fort. Men jag tänker ändå stanna i skolan tills jag egentligen skulle sluta, då kan jag åka buss samtidigt som mina andra vänner.

MOBBNING & ENSAMHET

På idrotten hade vi spelat spökboll och jag hamnade med en av dem, medan den andra var i det andra laget. Ludwig var i det andra laget. Han kastade bollar på mig när jag redan var ett spöke och tog bollarna ifrån mig. Jack var i mitt lag, han var värst. Han fällde mig några gånger, jag fick väldigt ont i skallen och i svanskotan. När idrotten var slut tog jag min väska och drog iväg till busshållplatsen. Det regnade inte lika mycket, det duggade nu. Det är många på skolan som slutar ungefär samma tid och tar samma buss, därför kommer jag antagligen inte få en plats. Bussen skulle gå om sju minuter och det är ganska många där. Många har kurat ihop sig i busskuren, den var gjord i glas och sidan från mitt höger var trasig. Då blåste det ändå in på dem som stod där inne. Jag var framme och ställde mig en bit bort för att folk inte skulle klaga på att jag hade “trängt” mig före dem. Det var en tjej med en lila jacka som nästan såg blå ut som valde att gå ifrån busskuren.

Hon vände sig bakåt och då såg jag att det var samma tjej från matsalen. Hon började gå mot mig, hon gick förbi mig.

Hon valde att stanna en bit bakom mig, det var underligt.

Jag ser bussen komma, då skyndar jag mig fram för att kanske kunna få en plats. Dörren öppnades, jag var inte direkt den första som kom in men jag lyckades ändå få en plats. Jag satte väskan på sätet bredvid mig och vände blicken utåt. Man kan höra att det forsar in personer, de flesta väljer att stå men vissa vågar faktiskt sätta sig bredvid folk som de inte känner. Hon är en av dem. Jag känner att någon petar på mig, då vänder jag mig om och ser att det är samma tjej igen. Hon pekade på sätet bredvid mig som om hon ville sitta där. Jag svarade genom att flytta ner min väska till golvet och då satte hon sig försiktigt ner. Bussen började rulla iväg mot bussterminalen, när bussen svängde for alla som stod upp runt huller om buller som om de var växter på havets botten. En person ramlade ner på golvet men reste sig snabbt eftersom han säkert tyckte det var pinsamt. Ingen frågade om det gick bra med honom. Alla är själviska och tänker bara på sig själva.

Jag vände blicken mot hans plats, men han var inte kvar. Han hade antagligen gått utan att äta. Mina vänner hade redan ätit klart och frågade om jag skulle äta något mer, jag svarade nej. De reste sig upp medan jag drack upp vattnet i mitt glas.

Jag reste mig sedan upp och gick för att kasta maten jag hade tagit. Mattanterna brukar klaga när folk kastar mat men inte på mig och mina vänner, istället gav hon mig ett leende som var falskare än Barbie. Nästan alla mina vänner går i olika klasser och årskurser, därför äter vi inte lunch särskilt ofta tillsammans. Jag och Sara går i 8b, men vi pratar bara med varandra när vi är själva. När vi är i den stora gruppen är det som om jag inte finns för henne, då är jag som ett bortblåst moln. Vi säger hejdå till de andra och går tyst iväg mot skåpen för att hämta material till engelskan. Jag tar ut datorn, penna, sudd och mappen och börjar gå mot klassrummet, utan henne. Vi skulle ha engelska i sal 107 på tredje våningen och vi har skåpen på andra våningen. Det skulle inte ta lång tid att gå upp och det är bra för vi börjar om åtta minuter.

Svenskan var äntligen slut och jag skulle ha idrott. Jag gick ner till skåpen för att ta min väska och ytterkläder för att gå till idrotten. Det regnade ute och jag måste skynda mig att byta om för att de inte ska göra något mot mig i omklädningsrummet. Jag stänger skåpet och går med raska steg ner för trappan. Ut i regnet och in i omklädningsrummet.

Jag sliter av mig tröjan, öppnar väskan och tar fram idrottströjan för att sätta på mig den. Då kommer de in, de skiter fullständigt i att byta om och går direkt in till idrottshallen. Det var märkligt, de brukar alltid trycka in mig i duschen och sätta på vattnet för att se mig bli dyngsur.

Oftast med jättekallt vatten men det kan också vara med kokhett vatten. Då känns det som om huden ska ramla av. Men det här var bra för då slipper jag vara blöt under idrotten, jag har satt på mig tröjan och tagit fram byxorna. Jag börjar att dra av mig mina byxor och märker inte förrän då att dörren är på glänt. Dörren dras upp i snabb fart och blixtar börjar komma från dörren, de hade alltså planerat det här för att kunna ta bilder på mig. Det var några andra killar från klassen i omklädningsrummet och de blev irriterade på blixtarna bara för att de blev bländade. En av dem gick fram och stängde

Jag kan inte tro att jag vågade sätta mig bredvid honom, jag som är feg och blyg. Såklart kom det inte ut något ur min mun, men det som var viktigast var att han förstod budskapet.

Bussen är snart vid bussterminalen, därför började jag försöka ställa mig upp. Med min dator i handen utan att ramla. Bussen stannade och jag försökte ta mig snabbt ut men det var mycket folk i vägen. Jag måste byta buss eftersom bussarna från min skola aldrig går direkt mot det hållet jag ska. Min buss stod redan på sin plats och stängde precis dörrarna när jag gick ut. Den började långsamt backa ut och jag stod bara och tittade på. Medan killen jag satt bredvid sprang fram 38

30. TITTA PÅ TJOCKISEN!

och vinkade till chauffören så att han stannade bussen. Den öppnade dörrarna och jag sprang också dit. Jag hann med bussen. Det fanns dessutom mycket plats kvar, jag satte mig på min favoritplats som var i bakre delen av bussen. Men även fast det fanns många platser som var helt lediga, valde han att sätta sig bredvid mig. Det började kännas som om jag hade fjärilar i magen, jag satt och lekte med mitt mobilskal eftersom jag blev nervös. Medan han satt och tittade ner i sin mobil. Det gick ungefär femton minuter, sedan gick han av.

Jag visste inte att han åkte samma buss som jag.

– Dags att vakna Rasmus! Pappas vänliga röst väckte som vanligt Rasmus med ett ryck.

Nästa dag på lunchen satt jag och försökte äta som vanligt.

Men de kom såklart och förstörde min dag, varje dag. Än så länge har de inte hällt något över mig eller min mat. De stod bara och sa massor av onödiga saker som jag inte ens kunde ta in i hjärnan. Jag tog min gaffel med mat och försökte stoppa in den i munnen, men en av dem slog bort den ur min hand.

Som tur var hamnade den på bordet istället för på golvet, jag sträckte mig efter gaffeln. Då passade en av dem på att ta upp min tallrik och tryckte den i mitt ansikte, av allt på tallriken fick jag potatismoset rätt i ansiktet, medan falukorvarna ramlade ner på min tröja tillsammans med ärtorna. De gick iväg och tallriken ramlade ner på bordet, det lät ganska högt.

Folk vände blickarna mot mig, men tittade snabbt bort igen. Ingen brydde sig. Jag började försöka skrapa bort potatismoset, jag såg säkert ut som jultomten. Mina händer blev kletiga och det gick inte bra att försöka ta bort med servetterna. Där stod hon återigen. Jag mötte hennes blick.

Hon började sakta gå mot mig, hon hade en stor bunt servetter i vänstra handen. En av hennes vänner stoppade henne. De sa någon mening till varandra och gick sedan skilda vägar. Hon gick fram till mitt bord och la ner tallriken på platsen framför mig, hon gav mig servetterna. Sedan satte hon sig ner, en tyst minut gick men till slut fick jag fram ett tyst “Hej”.

På andra sidan gatan från Rasmus hus bor Idris. Hans föräldrar kommer från Pakistan och de bråkar jämt och skrik hörs ut på gatan. Idris är mycket överviktig. Han har svart hår och mörkbruna ögon. Hans familj söker asyl men de har nekats tre gånger. Migrationsverket har sagt att de får stanna ett år till, sen måste de tillbaka till Pakistan igen. Idris vill inte flytta igen, han vill inte tillbaka till eländet och kaoset. Han brukar vara ledsen på nätterna och tänker ofta på sitt hemland och känner både ilska och rädsla. Hans övervikt och sorg gör att han tröstäter på kvällarna.

Det var en regnig dag och Rasmus tog på sig en jacka. Det regnade med hårda slag och Rasmus frågade sin pappa om skjuts. Rasmus pappa tog bilnycklarna och hoppade in i bilen med Rasmus. På vägen till skolan såg pappa Idris gå i regnet utan några ytterkläder. Han tutade och vevade ner rutan.

Den här dagen ska jag våga säga något. Även om det betyder att mina vänner kommer hata mig. I sjuan satt jag alltid själv och åt precis som han, ända tills Jack och alla de andra bestämde sig för att sitta med mig. Det resulterade i att jag äntligen fått nya vänner i olika åldrar också. Vissa gick i nian men de slutade förra året och jag har ingen kontakt med dem. De jag hänger med nu brukade vara snälla och roliga vänner, nu är de mobbare. Jag vill egentligen inte sluta vänskapen med dem, men de beter sig som skit utan anledning. Idag ska jag våga prata med honom, det är bara så. Jag tog massor av servetter för att jag skulle kunna ge dem till honom. Vågar jag det? Det är klart jag ska. Jag vände mig om för att jag hörde ett ljud som lät som om någon tappade sin tallrik. Det var det också, eller ja ungefär iallafall.

Han hade potatismos runt hela munnen, det såg nästan ut som gult skägg. Jag stod kvar en stund, men samlade mod till att jag ska göra det. Han kollade på mig nu. Därför började jag sakta gå mot hans bord, men blev stoppad av Emily. Hon frågade vart jag var på väg. Jag svarade bara med att hon skulle hälsa till de andra att jag inte vill vara vänner med mobbare. Sedan gick jag fram till hans bord. Jag satte ner tallriken på platsen framför honom och gav servetterna till han. Jag satte mig ner och började få ångest. Är det här verkligen en bra idé? Gjorde jag ett stort misstag? Kommer de mobba mig nu också? Det spelar ingen roll nu, för det är för sent. Jag är här nu och om jag också blir mobbad, blir vi i alla fall det tillsammans. Jag pressade ut ett tyst “hej”.

Nu var jag nöjd.

– Vill du få skjuts? frågade pappa.

– Hmm, ja tack! sa Idris.

Genomblöt hoppade Idris in i bilen och satte sig i baksätet.

Det var en grön gammal Saab som pappa åkte i. När de kom fram till skolan sa Idris tack och gick iväg med snabba steg. Rasmus stannade kvar och pappa sa att han skulle se till att Idris mådde bra. Rasmus sa hejdå och gick upp till skolgården.

När Rasmus kom upp till skolgården såg det så dystert ut.

Det regnade och ingen annan var där förutom ett killgäng i hörnet av skogen. Rasmus försökte kolla lite närmare för att se vad som hände bakom träden.

– Titta på tjockisen! ropade killgänget och skrattade och hånade sitt offer. Rasmus såg plötsligt att det var Idris som var i fara. Utan och tänka sprang Rasmus mot träddungen.

– Vad håller ni på med, lämna honom ifred!

– Vem tror du att du är, din jävla idiot! sa en av de större mobbarna.

De fortsatte och sparka och spotta på Idris. Idris låg på backen med lera och blod i ansiktet.

Rasmus agerade direkt. Han glidtacklade ner den största av killarna som om det vore en fotbollsmatch. Han tog Idris hand och de sprang mot skolan för att ta skydd.

Amanda Uppman

39

MOBBNING & ENSAMHET

I en liten förort i Sverige finns en högstadieskola och en mataffär. Där bor en tonåring som heter Rasmus som har mörkblont hår och havsblåa ögon. Han är lite av en ensamvarg och gillar mest att vara för sig själv. Trots att han gillar ensamheten älskar han att vara med i ett fotbollslag.

Hans föräldrar är skilda men det är inget som han bryr sig särskilt mycket om. Han brukar mest vara hos sin pappa då hans mamma nyss har kommit tillbaka från rehab på grund av drogmissbruk. Rasmus pappa har alltid hjälp honom med allt.

Han har alltid funnits vid hans sida och uppmuntrat honom när han varit ledsen och nedslagen.

Nu kom chocken: “Vad har jag gjort?” tänkte Rasmus. Idris skakade av rädsla och det var nu Rasmus såg hur blodet rann ner längs Idris kind. Han såg hur de äldre killarna jagade dem mot skolan. De närmade sig och Rasmus tänkte att nu är det över. De var så nära så att de greppade tag i Rasmus tröja.

I sista sekunden kom Magnus, idrottsläraren, som var ute och letade efter Rasmus som var sen till lektionen. Han såg plötsligt Rasmus och Idris och agerade direkt och skrek till mobbarna att de skulle försvinna.

ingenting. Klockan är tolv och det är dags för lunch.

De går till matsalen, hela klassen sitter vid samma bord när alla har ätit klart går de ut på rast. De spelar basket, fotboll och leker kull men inte pojken med kniven, han har annat för sig den dagen.

Barnet med kniven ber en kille i klassen följa med honom runt hörnet och prata med honom om en grej. Han följer med honom och frågar vad det är, då drar han fram kniven och hotar honom. Den oskyldiga pojken kommer dit för han har sett vad som händer. Han skyddar killen och blir själv knivhuggen. Barnet med kniven springer därifrån, kastar iväg kniven och springer så fort han kan helt i chock med ett hjärta som bultar så hårt att det gör ont. Han springer in i en skog sätter sig på en sten och börjar gråta och skrika. Han känner sig fastfrusen och fattar inte vad som hände. Han hör sirener tjuta men sitter helt fast på stenen.

Magnus satte Rasmus och Idris i säkerhet i lärarrummet och sa att de skulle vänta. Efter 30 minuter så kom rektorn och kuratorn in och pratade med både Rasmus och Idris om händelsen och berättade att de inte behövde vara rädda och att killgänget skulle ställa till svars.

Några veckor senare så skulle Rasmus gå över till Idris hus, men när han hade ringt på dörren några gånger såg han genom fönstret att det var tomt på möbler och insåg att Idris var borta. På dörren satt ett kuvert med Rasmus namn på.

Inuti låg en skrynklig, handskriven lapp.

Den oskyldiga pojken ligger på skolgården och det forsar blod. Ambulansen kommer och de kör i 180 till sjukhuset.

Polisen letar efter pojken med kniven men de hittar honom inte. De hittar senare kniven vid ett dike bredvid skolan.

Polisen fortsätter leta medan pojken sitter och fryser på en sten i skogen. Han tänker sova där, hans föräldrar är jätteoroliga medan han sitter på en sten och fryser i den mörka natten. Polisen ber folk i staden hjälpa till och leta efter pojken som nu är efterlyst. Alla i staden vet om att han är efterlyst eftersom han inte har synts till av någon på en dag och han har inte hört av sig till sina föräldrar.

“Tack för att du stod upp för mig Rasmus, tyvärr så flyttar vi tillbaka till Pakistan men jag kommer aldrig glömma dig” Din vän/ Idris.

Rasmus gick med tunga steg tillbaka mot sitt hus.

Nicholas Demetriades MOBBNING & ENSAMHET

31. TVÅ BARN TAS IFRÅN SINA FÖRÄLDRAR PÅ TVÅ OLIKA SÄTT

Pojken är fortfarande kvar i skogen, han har sovit där i kylan utan något varmt att ha på sig. Han har bara en tjocktröja och ett par jeans på sig. Han bestämmer sig för att gå ner till affären och köpa något att äta. När han kommer in bland folk ser han hur alla stirrar på honom men han går in i affären köper en macka och en drickyoghurt. När han kommer ut står det två poliser där, de vill ta in honom på ett förhör. Så de sätter honom i polisbilen för att åka till stationen. Förhöret startar men de hinner inte ställa några frågor innan han säger att det var han. Polisen ringer till hans föräldrar och säger att han är på stationen och har erkänt, de kommer dit men får inte prata med honom.

Han hade bestämt sig. Han skulle ge igen för all mobbing, all skit han hade fått. Toadoppad, slagen, retad för allt och han skulle ge igen på den som hade varit värst. Han skulle döda honom.

På sjukhuset ligger en oskyldig pojke och kämpar för sitt liv.

Han kämpar för att få träffa sin familj igen, han kämpar för att ingen ska få förstöra han liv. Han tänker tillbaka på det som hände, han ligger och blundar och bara tänker. Mitt i allt tänkande kommer doktorn in och säger att han måste opereras så fort som möjligt. Han förs in i ett rum och där står det fem doktorer som ska operera honom. De säger att det är en riskabel operation, men han vill göra det ändå. Han sövs ner men vaknar aldrig igen. Hans föräldrar bryter ihop. De försöker ta sig in till pojken men får inte. De skriker och sliter sig inåt men polisen blir tvungna att ta dem till polisstationen för att lugna sig. På polisstationen ser de pojken som mördat deras son. Mamman skriker på ungen och pappa skriker ännu högre. Pojken bara fortsätter gå igenom korridoren och mamman och pappan sitter i ett rum med en polis och båda är helt tysta. Man hör bara ljud från två föräldrar som gråter eftersom deras son nyligen blivit mördad. Hur kan det vara sant, varför just deras son?

Han ser framför sig hur han hugger ner honom, han tänker tillbaka på hur alla mobbat honom och trakasserat honom.

Han tar fram en kniv, sätter sig i fåtöljen och tänker. Han tänker på hur polisen och ambulansen kommer till skolan men han ska göra det. Han lägger ner kniven i väskan och går och lägger sig i sängen men han kan inte somna. Han ligger bara och kollar upp i taket. Han har inte ställt sin väckarklocka, han vaknar när han vaknar. Han ska bara till skolan hämnas och aldrig komma tillbaka.

Barnet som har en kniv i väskan försover sig och är sen till skolan. Alla har gått in i sina klassrum, och i ett av klassrummen sitter en liten pojke som inte har en aning om vad som ska hända. Barnet med kniven har precis kommit till skolan, går in i klassrummet och sätter sig. Klockan ringer och alla skyndar sig ut på rast utom barnet med kniven. Han sätter sig på en bänk och håller hårt i sin väska och kollar rakt in i väggen. Han funderar och funderar på hur den här dagen ska sluta. Han funderar på vad som borde och ska hända.

Lektionen börjar och alla går in igen. Barnet med kniven sitter ganska nära den oskyldiga pojken men pojken vet fortfarande

Barnet som har mördat ett annat barn ska föras till ungdomsfängelse och ska sitta där ett tag. Hans föräldrar är helt förstörda och flyttar en bit ifrån byn och fortsätter leva sitt liv men utan sin son på heltid. De ses på helger men inte många ord sägs när de väl ses. Mamman och pappan förlåter inte helt det deras son gjort och kommer aldrig göra det 40

men de känner också ångest för att de inte har satt stopp för mobbningen och trakasserierna tidigare, innan allt blev kaos och spårade ur.

sig bredvid mig, jag hör hur mobbarna viskar och försöker få kontakt med henne, men hon ignorerar bara det. Jag blir glad och varm inombords, att hon vågar göra detta! När det är lunchrast så är jag fortfarande med Pixie och då ser jag mobbarna komma emot oss.

Två familjer blev av med en varsin son.

En död och en i ungdomsfängelse.

De frågar vad fan Pixie håller med och hon ler bara mot dem.

Neo Linnemihl

– Vi har varit vänner väldigt länge, jag tycker inte att Moa eller någon ska bli behandlad så här som vi har hållit på med.

32. VARFÖR JAG?

– Varför gör du så här Pixie? Är du en tönt precis som alla andra?

Ännu ett ord var sagt och Pixie och hennes vänner gick iväg och skrattade som vanligt. Jag blir arg på mig själv att jag aldrig vågar stå upp för mig själv, nästa gång då gör jag det, tänker jag för mig själv medan jag ser Pixie försvinna ner i korridoren.

– Jag är hellre en tönt än en mobbare. Jag vill vara med Moa för att hon är snäll och bäst, dessutom har hon väl inte gjort er något?

Mobbarna går iväg och jag är mer glad än någonsin, jag säger till Pixie att hon är jättemodig och att jag är glad att hon ska sluta vara med de elaka.

Senare samma dag ringer jag till Pixie för att jag vill spela med henne, såklart så vill hon det och vi sitter och spelar vårt favoritspel i några timmar ända tills jag tar upp att hon måste sluta vara med de elaka vännerna. Det blir tyst ett tag men till slut så säger hon att hon är med dem för att det är hennes vänner och att hon inte vill förlora dem. De är snälla när man är med dem ensamma. Jag förstår vad hon menar och det är okej, men när jag säger att hon ska sluta vara elak mot mig så säger hon bara att de tvingar henne och att de hotar att inte vara vän med henne om hon inte gör så som de säger.

Jag och Pixie är med varandra resten av dagen och vi bryr oss inte om vad någon har att säga om oss, vi bestämmer även att om de gör något mer ska vi säga till någon vuxen, vilket vi också får göra några dagar senare. Alla vi får prata med lärarna och mobbarna och Pixie får be om ursäkt till alla och allt blir sedan bra.

Jag och Pixie är aldrig med varandra i skolan, hon är en av de “coola” i skolan, så hon vill inte visa sig med mig. Mobbarna vet såklart inte om att vi är vänner utanför skolan, jag tror inte att Pixie skulle våga riskera deras vänskap om hon berättade för sina andra vänner om mig. Då var det hon som skulle bli ensam. Jag säger att hon ska berätta den här veckan att vi är vänner, annars kommer jag att göra det. Återigen blir det tyst men den här gången svarar hon inte, hon lägger på.

Jag känner hur det bubblar inom mig, jag är arg och ledsen och besviken. Varför gör hon så här mot mig? Varför jag?

Jag har väl inte gjort något? Tankarna snurrar i mitt huvud ända tills jag somnar.

Klara Strömberg

33. VARFÖR JAG? (DALIA OCH KIM) – Spring! Spring efter honom fort, sa en av killarna.

Joel sprang fort och plötsligt så var han uppe på taket.

– Hahaha kolla på honom hur han darrar.

Mamma kommer in och väcker mig vid den vanliga tiden innan skolan. Jag är inte sjuk men jag säger ändå att jag inte mår bra. Den lögnen var väl ändå inte helt fel att säga?

Mamma ringer till skolan och sjukanmäler mig och går sedan till jobbet. Jag sätter mig i soffan och kollar på Netflix då min telefon plötsligt ringer, det är Pixie men jag svarar inte, idag vill jag inte prata med henne.

– Jag kommer att hoppa från taket om inte ni låter mig vara, sa Joel darrande.

– Tut tut! Akta er, akta, jag har en beställning här! sa Dalia som kom cyklande till skolan.

– Hoppa ner om du vågar, lilla fegis, sa en kille som stod med andra elever och filmade.

Under dagen kommer det flera sms från henne där hon säger förlåt och att hon ska gottgöra mig men bara om jag kommer till skolan imorgon. Hon hade fått en idé. Jag svarar med ett sms: “ok”. Egentligen hade jag tänkt att stanna hemma resten av veckan men jag får väl ge henne en chans till.

– Jag kommer att hoppa, sa Joel samtidigt som Dalia kom.

– Hej! är det du som heter Joel Gren? sa Dalia frågande.

– Ser du inte att jag kommer hoppa och dö och du frågar efter mitt namn, sa Joel med ledsna ögon.

På vägen till skolan ser jag Pixie och hennes vänner, de går säkert och snackar skit om någon som vanligt. Kanske är det mig de snackar om, jag vet inte. Jag undrar vad det är hon tänker göra för att jag ska förlåta henne, vad är det som ska hjälpa egentligen?

– Va hoppa? Vänta, menar du allvar? sa Dalia chockat.

Men vem ska betala för kläderna som jag har tvättat?

Samtidigt som Joel hoppade så kastade Dalia kläderna som hon höll och fångade honom från axlarna. Sedan filmade eleverna, de tog bilder och la ut dem på sociala medier.

Vår första lektion är bild, det är ett av mina favoritämnen. Jag ritar en teckning av en hund som jag hittade på internet. På rasten ser jag hur mobbarna kommer närmare, jag ser hur de pekar och skrattar åt mig men de gör ingenting. Pixie kollar på mig med en blick som säger att jag får vänta ett tag till. Vi har matte efter rasten och då kommer Pixie och sätter

Låt mig berätta vad som har hänt med Joel. Jo, Joel gick till skolan som en helt vanlig dag men han visste inte att det skulle vara en av de värsta dagarna i skolan. Han råkade 41

MOBBNING & ENSAMHET

Det var den bästa dagen i mitt liv.

skvätta festis på sin tröja så han hade skickat några för att tvätta hans tröja åt honom. Efter det så gick Joel till matsalen och fyllde mat och tog ett glas vatten som alla andra gör.

Bakom honom så stod Kim, Jem, Jan och Sam som var de absolut snyggaste och rikaste i skolan. Joel visste inte att det fanns lite vatten på golvet och plötsligt halkade han och råkade hälla maten och vattnet på Kims ansikte. Kim blev förbannad och arg så han slog honom och gick sin väg.

Den är inte som alla andra skolor, det kommer du märka.

– Men tack och hej! sa Mark.

– Och nu ska jag testa mina nya kläder, sa Dalia.

– Du ser jättevacker ut, sa Lisa. Nej men nu måste du gå och lägga dig för att vara beredd inför imorgon.

– Okej god natt, sa Dalia.

När Joel kom till skolan och öppnade sitt skåp dagen efter för att ta mappar såg han att det fanns en röd lapp med en svart dödskalle på. Han visste vad det betydde, därför vände han sig så fort han kunde och tog lappen med sig för att ingen skulle veta om det. Men han såg att alla elever i skolan stod framför honom och några av dem hade innebandyklubbor.

Joel blev stressad och visste inte vad han skulle göra så han sprang för livet. Han sprang och sprang uppför trappen och i korridorerna men killarna sprang efter honom för alla lydde det som Kim sa. Till slut så gömde han sig inne på toaletten, men de tog sönder dörren och började slå och sparka honom med klubbor, fötter och händer tills han började blöda.

Till slut så doppade de hans huvudet i toaletten. Joel hade jätteont i kroppen, men så fort killarna gick så sprang han uppför trapporna, men killarna sprang efter honom.

– God natt.

Nästa dag – Vakna nu, lilla hjärtat, du har skola idag, sa Lisa.

– Ja ja, jag är vaken, sa Dalia.

– Fort klä på dig och ät din frukost så kommer jag att skjutsa dig till skolan, sa Mark.

– Jag är klar, vi kan åka nu, sa Dalia. Pappa, jag är jättenervös.

– Det förstår jag men det kommer går bra, sa Mark.

Dalia och pappan Mark kom fram till skolan med en gammal bil som drar en kärra med sig. Medans alla andra elever kom med Limousiner, Mercedes, Ferrari och Lamborghini.

– Hur kunde de här bilderna komma hit?! skrek rektorn och slog på bordet.

MOBBNING & ENSAMHET

– Kolla på henne hon ser hemskt ut, sa en tjej och började skratta med sina kompisar. Kolla på hennes bil liksom.

– Nu är vår skolan i upprört läge. Gå och fixa mötesplats för all personal här i skolan nu, sa rektor Helena.

– Bry inte dig om vad dem säger lilla hjärtat, sa Mark.

Under mötet kom flera förslag om Dalia. Sedan bestämde de att två personal ska hem till Dalia och bjuda henne till deras gymnasium. Även om gymnasiet bara var för de rika människorna, vilket inte Dalias familj var, så ville rektorn att Dalia skulle komma hit.

– Jag gör inte det men nu måste jag dra annars kommer jag för sent första dagen i skolan, sa Dalia med ett stort leende.

– Okej, nu ska vi se vart är jag nu. Vad bra att jag har skolkartan med mig annars är jag slut, sa Dalia.

“Det knackade på dörren” – God kväll, sa rektorns assistent Micke.

Dalia kom lite tidigt därför började hon gå runt skolan och lära känna vart klasserna låg, matsalen, idrottshall och simhallen.

– Eeeh go... god kväll ve..vem är ni ? sa mamman Lisa.

– Vi kan inte prata här ute, sa Micke.

– Simhallen ja det är det jag letar efter, jag kom ju hit bara för din skull, sa Dalia.

– Oj vi ber om ursäkt, varsågod stig in, sa pappan Mark.

– Om du låter oss tänka lite grann, sa mamman Lisa.

Plötsligt så hörde hon någon som spelade på fiol och det var så vacker ljud men samtidigt ledset. Hon kom fram för att se vem som spelade den vackra melodin, det var en kille som stod ensam mellan många träd och framför en fontän.

Fontänset var så vacker, det var en kvinna som höll i en vas med vatten, man kunde höra fågelkvitter också. Men killen slutade spela och kollade rakt in i Dalias ögon.

– Nej! Jag kan inte ljuga om det jag såg, sa Dalia.

– Oj jag ber om ursäkt, störde jag dig, sa Dalia.

– Som jag sa att jag kom hit för att bjuda Dalia till vårt gymnasium och vi betalar er hyra i ett år men först hon måste säga framför alla att det som har hänt med Joel och killarna var fejk och att inga sådana saker händer på Klassikernas gymnasium. Så vad säger ni? sa Micke.

– Nej det är lugnt men jag gillar inte att spela när någon är här, sa Jan.

– Men Dalia, du har aldrig gått på gymnasiet förut… för min skull, sa lillebrorsan Emil.

– Jag ska gå nu, du kan fortsätta att spela din vackra melodier, sa Dalia och fortsatte att gå runt.

– Okej då, för att jag vet ändå inte om det som har hänt med Joel var sant, sa Dalia med ett leende.

– Har ni bestämt er? sa Micke.

– Vänta! hur mycket är klockan? Okej det är 08.30 men jag tror att jag hinner bada i en halvtimme och jag har mina badkläder i väskan så nu kör viiii, sa Dalia springande.

– Ja du, vi har eller Dalia har bestämt att hon ska börja i gymnasiet, sa Mark.

Dalia simmade i tjugo minuter utan att ta något paus och sen så bestämde hon att sitta och vila i vattnet.

– Perfekt och här har ni skoluniformer, sa Micke. Jo förresten du ska börja i klass 10K2 och skolan är klockan 09:00-17:00.

– Hej! Kan jag sitta bredvid dig? sa Lena.

– Jaaaaaaa, sa Emil.

– Ja absolut, sa Dalia.

42

bänk stod utanför klassrummet med massa med texter. Hon visste vem det var.

– Jag tror att du är ny här i skolan stämmer det? sa Lena.

– Ja det är jag, det är min första dag här i skolan och jag känner ingen, sa Dalia.

– Vem tror du att du är? sa Dalia.

– Ooo, kolla vem har vi här, tvättflickan, sa Kim lugnt.

– Vi kan vara vänner om du vill för att jag har inte heller någon att gå med, sa Lena. Men vilken klass går du i?

– Eh, låt henne vara, hon ser ganska rädd ut, sa Kims kusin Jem.

– Jag ska börja i klass 10K2, sa Dalia.

– Låt henne vara, hon är ny här, sa Jan.

– På riktigt! Jag går också i den här klassen, sa Lena med ett leende.

– Men sluta var så snäll mot andra...de förtjänar inte det, sa Sam.

Dalia hade fått en vän redan första dagen i skolan. De gick runt skolan tillsammans och började berätta för varandra vad de gillar ända tills lektionen skulle börja.

– Varför förtjänar inte vi det? Är inte vi också människor? sa Dalia.

– Du är säkert Dalia, den nya eleven. Välkommen till din nya klass, sa magistern Karl.

– Håll käften och gå härifrån för i helvetet... du irriterar mig, sa Kim.

– Magistern Karl var ganska snäll, tycker jag, sa Dalia efter lektionen var slut.

Dalia sprang mot Kim och använde en snurrande spark och sparkade honom på käften.

– Ja det är han men ska vi gå och käka glass nu, sa Lena.

– Ingen säger håll käften till mig, sa Dalia och gick sin väg.

– Mmm, vad god glass det är men den kostar lite för mycket eller vad tycker du? sa Dalia.

– Nej gjorde du det? Men han förtjänade det faktiskt, sa Lena.

– Hej tjejer, hur är läget? sa Joel.

– Ja, den kostar 40 kronor styck men andra tycker att det är billigt vet du varför... Aaaj, sa Lena och ramlande samtidigt.

– Hej! sa Lena.

– Jag ber om ursäkt, jag menade inte det, sa Lena.

– Hur ska smutsen går bort nu, din jävla idiot! skrek Kim.

– Du...jag vill bara tacka dig för allt du har gjort, sa Joel till Dalia och tackade för mycket.

– Men vad gör du? Varför skriker du åt henne det är bara vanliga skor, sa Dalia.

– Det gör inget, jag gjorde det man skulle göra, sa Dalia med ett leende.

– Vanliga skor, sa du… vet du hur mycket de kostar? sa Kim.

– Om du behöver hjälp så finns jag här, jag kommer alltid att stå vid din sida som du gjorde mot mig, sa Joel och gick iväg.

– Nej det vet jag inte, sa Dalia.

– Ja du han var ganska snäll, sa Lena.

– De här skorna är specialgjorda för mig och de kostar 45 000 kronor, så hur ska du betala för skorna, sa Kim.

Efter den här sparken så tänkte Kim efter. Han tänkte att han skulle hämnas och mobba henne tills hon tog självmord så han klistrade en röd lapp med en svart dödskalle på.

– Oj det var mycket, men jag kan tvätta dem för vi har en liten tvättfabrik hemma.

Kim hade mobbat Dalia i flera veckor. Joel och Lena hjälpte henne så mycket de kunde men Kim hade mycket makt i skolan så det gick inte. Tills en dag då allt förändrades för henne.

– Va, en tvättfabrik? Nej, jag vill inte att du ska tvätta dem, jag vill att du ska slicka dem, sa Kim med allvarligt ansikte.

Dalia var lite övertygad av det Kim sa men hon gick ner försiktigt för att slicka skorna men plötsligt så stod hon upp och kastade sin glass på Kims ansikte så att han ramlade.

Klass 10K2 reste iväg på en veckas semester till havet. Där hade de jätteroligt; spelade strandboll, dansade, tittade på film och åkte i ett stort båt. Kim var livrädd för vattnet men han åkte med ändå för att visa att han inte var rädd. Plötsligt så råkade någon putta Kim från båtkanten... men Dalia hoppade i utan att tänka och räddade honom.

– Spring Lena! sa Dalia och det var glädje i hennes ansikte.

– Du kommer att se vad jag kommer att göra, sa Kim med arg ansikte.

Han var så tacksam och visste inte hur han skulle tacka henne.

Han försökte att vara snäll mot henne och hjälpa henne men hon ville inte för att han har betett sig dåligt mot henne.

Han kastade ägg på henne, tog toalettvatten och hällde det över henne, tog maten och hällde den över henne. Men han försökte och försökte tills han kysste henne och då började hon tänka på honom. Kim frågade henne om hon ville vara vän med honom och glömma det gamla och hon accepterade det.

– Hahaha vi klarade det, sa Dalia.

– Haha, ja det gjorde vi men han kommer göra dig illa om du inte ber om ursäkt, sa Lena.

– Jag tänker inte be honom om ursäkt för att han tror att han kan göra vad han vill, sa Dalia.

Efter skoldagen var slut så åkte Dalia hem och berättade för sina föräldrar och lillebrorsan om hur hennes dag var och om hennes nya vän Lena. Föräldrarnas förslag om Kim var att hon skulle skita i honom och inte bryr sig om vad han sa och gjorde.

De blev vänner, sedan ihop och efter fem år hade de gift sig och fått två barn.

Dagen efter när Dalia kom till skolan då såg hon att hennes

Kaothar Haj Issa 43

MOBBNING & ENSAMHET

– Hej! sa Dalia.

– Vad fan gör du är du blind eller, sa Kim med glassen på skorna.

34. VINTERDAGEN

De tog min jacka och mössa och la ned den i sin stora svarta ryggsäck. Jag var arg men vågade inte säga någonting om det, sedan hände det. Jag började känna de hårda sparkarna och slagen komma mot mig: i huvudet, i magen och på benen. Slagen blev bara värre och värre och jag föreställde mig att Kajsa skulle komma och hämta mig. Jag visste att hon inte skulle det. Det var alldeles för sent och mörkt för att någon skulle hitta mig här. Tårarna rann sakta ned för kinderna och landade i den vita snön på marken. Kinderna var så röda att det gjorde ont. Det stack i hela kroppen och sparkarna och slagen kändes inte längre. Snön var nästan dämpande. Jag slöt mina ögon och hoppades på att det snart skulle ta slut. Tanken att försöka ta sig därifrån flög förbi men jag hade ingen chans. Det var tre stora tjejer mot lilla osäkra mig.

Jag låg ner kände de hårda slagen och sparkarna eka genom kroppen. Tårarna rann ner för kinderna och droppade ner i det vita tjocka kalla lagret på marken. Kinderna hade blivit så röda att det gjorde ont. Jag ville skrika på hjälp men runt de höga träden visste jag att ingen skulle höra mig. Äntligen bestämde jag mig för vad jag skulle göra.

Det var en vanlig morgon hemma hos mamma. Jag hade packat skolväskan och var redo att gå till skolan. Julmusik spelade på radion som stod i köket och utanför fönstret såg jag snön långsamt falla ned. I skolan hängde de upp stora julstjärnor och det stod ljusstakar på fönsterblecken. Jag och min bästa vän Kajsa skulle till torget efter skolan och köpa allt gott julgodis som var uppställt i stånd.

Den tjejen som aldrig vågade räcka upp handen i skolan.

Jag tänkte på Kajsa och undrade vad hon skulle ha gjort.

Hon skulle nog aldrig hamnat i den här situationen från första början. Om hon skulle veta om vad Johanna sa och gjorde mot mig skulle hon aldrig låta det hända. Jag hade aldrig vågat säga det till någon. Det var för pinsamt att jag inte ens kämpade emot dem.

På väg till torget såg jag Johanna. Hon log med sitt onda leende medan hon tog i sitt lockiga röda hår. Bredvid henne var hennes vänner. Jag försökte att inte titta deras håll medan Kajsa berättade att hon behövde åka hem för att göra läxan vi hade till dagen efter. Kajsa gick iväg och jag var alldeles själv på det stora kalla torget. Människorna susade runt om mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Johanna gick långsamt mot mig och jag visste vad som skulle ske. Hon tog tag i mig med ett hårt grepp och gick iväg med mig.

MOBBNING & ENSAMHET

Det var då jag bestämde mig. Jag ska i alla fall ge det ett försök.

Jag skulle ställa mig upp och springa därifrån. Det var precis det jag gjorde. Jag ställde mig upp och puttade både Johanna och hennes vänner och sprang därifrån så fort jag kunde.

Tårarna rann fortfarande nerför kinderna medan jag sprang ut i den mörka skogen. Jag hade snö i hela skorna och kände mig kraftlös men smärtan fanns inte där. Även fast jag blivit slagen och sparkad flera gånger om kände jag inte blåmärkena ömma på min kropp eller de blodiga såren svida. När jag kom till busshållplatsen och såg min buss komma kände jag som att en tung sten på mina axlar lyftes. Jag klev på, blippade kortet och satte mig i den varma och mjuka stolen.

När jag var hemma kände jag smärtan igen. Det gjorde så ont att jag behövde sätta mig ned men jag tänkte inte på det. Jag var bara så glad att jag vågat springa därifrån, jag vågade putta dem och jag vågade framför allt stå upp för mig själv.

Mörkret lade sig över staden och snart var det bara jag och Johanna kvar. Jag såg skogen bredvid och hoppades på att hon inte skulle ta mig dit. Men det gjorde hon. När vi kommit ganska långt in i skogen såg jag dem. Johannas vänner. De stod där och väntade på mig, sedan kom det. Johanna fällde mig så att jag landade hårt på den frusna marken. Hon tog tag i min hand och sa någonting men jag var så chockad att jag inte hörde vad hon sa. Plötsligt sa magkänslan åt mig att denna gång skulle vara värre än alla de andra. De stod och tittade på mig som om de undrade vad de skulle göra med mig i något som kändes som en evighet.

Malin Forsgren

44

45

MOBBNING & ENSAMHET

FAMILJ

1. ATT STÅ UPP FÖR NÅGON

Gänget greps och fördes till polisstationen på en gång.

Tjejerna sitter i bilen med mamma på väg hem.

De skakar fortfarande men det är en stor lättnad att det är över. De håller varandra i handen och blundar. Mamma smågråter och försöker koncentrera sig på att köra.

Det är inte lätt nu, det kunde ha hänt något mycket värre.

Juni och Tindra kommer ut tidigt på eftermiddagen efter att de blivit klara i skolan på en fredag. De går till skateparken för att vänta på mamma och bli hämtade. Tindra ringer mamma som säger att hon kan vara där om en halvtimme. Samtidigt får tjejerna syn på ett gäng ungdomar längre bort. De är lite äldre och pratar ivrigt med varandra. Några har cigaretter i handen.

– Mamma! säger Tindra. Vet du hur modig Juni var? Hon ville skydda mig hela tiden! Hon skrek mot killarna och var som en hjälte! Det är så när man verkligen står upp för någon!

Världens bästa syrra!

Nu ler de allihop. Mamma är jättestolt över dem båda och dem lovar att de ska alltid vara där för varandra.

– Kan vi stanna här? frågar hon syrran.

Luca Juhasz

De vet att det är väldigt ohälsosamt och hon hatar lukten också. Tindra ser oroligt på henne när de börjar närma sig.

2. BLOD ÄR TJOCKARE ÄN VATTEN

– Tror du att de vill ha något med oss att göra? undrar Juni.

Juni stannar men tittar fortfarande på gänget. Nej, typiskt! De kommer hit! tänker Juni. Hon känner igen en av killarna som går i trean i samma gymnasium, men vet inte namnet. Han brukar vara snäll annars, hoppas hans kompisar är likadana, tänker hon.

Det är tre som röker. De går först. Ju närmare de är desto mer skriker de mot tjejerna. Juni ställer sig framför sin syrra för att skydda.

Hon låg där på golvet när jag steg in i lägenheten, en mörk och kall eftermiddag. Hon pratade inte, rörde sig inte. Ögonen var slutna. Hon hade mått dåligt en lång tid efter syrrans försvinnande, det vet jag. Hennes allra första barn, allra första dotter. Hon saknade henne oerhört mycket.

Jag gick fram till henne och skakade liv i henne.

– Här är två snyggingar, ser ni grabbar? Vad ska vi göra med dem?

FAMILJ

De hetsar varandra.

– Vågar ni vara en del av gänget? Då måste ni bevisa att ni är modiga! säger killen som Juni har sett i skolan tidigare.

Mamma, hon är min ängel, utan henne vore jag ingenting.

Vi är muslimer och vår religion är islam. Mamma är en underbar muslimsk kvinna. Vår största dröm är att minst en gång i våra liv besöka Kaaba. Mamma älskar blommor, mest röda och vita rosor. Jag köper ofta blommor till henne, för att hon får ett lika stort leende varje gång i ansiktet när hon ser dem. En gång när vi var på besök hos läkaren berättade han för mig att min mamma har en sjukdom som inte går att bota. Mamma hade drabbats av en hjärtsjukdom. Det finns stora risker, sa han till mig, när mamma klev ut ur rummet i sjukhuset. Ta hand om henne och låt henne inte må dåligt eller uppleva stress och sorg, sa han.

Tindra börjar dra Juni i handen, hon vill bara därifrån. I andra handen håller hon fortfarande mobilen som lyser. Det är som om hon kan höra mammas röst men det kan inte stämma.

Det har gått några minuter, hon kan inte vara här, tänker Tindra.

Hon ser omkring men ser inte mamma någonstans. Killarna är framme nu! Bakom Tindra står en vägg, de kan inte backa längre!

– Ni får en cigg var! Om ni vill följa oss så får ni röka hela! säger killen med mörka håret.

– Annars hittar vi på någon annan lek men ni kommer inte gilla det! fortsätter han.

Jag berättade för storasyrran vad doktorn hade sagt till mig, hon var vid liv då.

– Vem har sagt att vi vill följa med? frågar Juni.

Vi bor i förorten. Vi är inte så rika, jämfört med de andra.

Min pappa skildes från mamma för några år sedan. Vi var en lycklig familj, men sedan så bestämde pappa sig för att inte längre bo med oss. Han hade hittat en annan tjej, en annan fru. Våra hjärtan blev ännu mer förkrossade.

Hon försöker vara stark men innerst inne känner hon tårarna komma.

– Kom hit så får du smaka min! skriker killen som tar ett hårt grepp runt Junis arm.

Storasyrran arbetade i olika matrestauranger för att tjäna lön och tjäna pengar hem. Hon skulle kunna göra vad som helst för att hennes familj skulle må bra, det visste jag. Hon brydde sig mycket om mamma och mig, ibland kunde hon bry sig för mycket om andra också. Vi hade inte släktingar i närheten av oss. Farmor hade följt med oss för att bo i Sverige, tillsammans med oss. Det låg i släkten, det låg i generna, det låg i blodet.

Hon får panik! Juni försöker bryta sig loss men nu står gänget omkring dem och börjar puttas. Juni får ett hårt slag i sidan så att hon faller på marken.

Tindras mobil ringer. Hur ska jag svara nu? Jag måste rädda Juni! snurrar det i huvudet på henne. Det är mamma! Äntligen!

Hon hör knappt vad mamma säger men fattar att hon inte la på samtalet tidigare och att mamma hört allt, hon har ringt polisen som är på väg! Då hörs det välkända ljudet av polisbilen som närmar sig snabbt. Killarna släpper dem och låtsas att de bara har roligt. Cigaretter försvinner under fötterna under en sekund.

Farmor fick en tumör i tjocktarmen. Hon var inte så himla gammal, hon blev 69 år. Den 9 oktober för tre år sedan gick hon bort. Hennes födelsedag var den 25 september.

48

Det hände för några veckor sedan. Min storasyster dog i en skottlossning när hon var ute med sina vänner en kväll. De var faktiskt inte så långt bort från vårt hem, men skottlossningen hördes långt ifrån, den 24 december, på en röd dag, ni förstår, blod och sorg. Dagen då man ska vara med sina älskade, sina nära och kära. Dagen då man ska vara inomhus med sina familjer, fira jul, vara med varandra, äta mat och bara vara lyckliga.

kände igen henne. Hon hade inga hopp kvar. Hon hade bara ögonen på en blodfläck som bara spred sig på henne och blev större och större.

Då såg hon också den lilla blodfläcken mitt på systerns hjärta, där patronen hade träffat.

Mammas skrik och gråtande gick inte att stoppa. Tårarna var som ett hav vars vågor aldrig tog slut. Jag kände smärtan som hon upplevde. Minnena spelades upp som ett filmband framför mig. Hon var borta nu...

Jag förstår inte varför just hon blev skjuten. Mitt hjärta svider, allt jag gör påminner mig om henne. Allt runt omkring är tomt. Hon var min äldre syster. Hon var min förebild.

Hon var den jag såg upp till och jag ville henne alltid väl.

Jag föll på marken. Kroppen kändes tyngre än allt annat någonsin. Jordklotet kändes tyngre än någonsin att stå på också. Marken var is, den var oerhört kall...

Det hände en stund senare efter att hon hört skottlossningen.

– Något känns fel, sa hon. Det är en obeskrivlig känsla som inte går att beskriva. Jag känner sorg, sa hon till mig. Det är som om man har stuckit in en kniv i mitt hjärta, fortsatte hon.

Plötsligt släppte mamma allt och reste sig snabbt upp. Hon sprang ut ur vår lägenhet och ut ur porten. Mamma väntade inte på hissen, märkligt nog, och sprang snabbt nerför trapporna. Jag följde efter lika snabbt och frågade efter vad det var som pågick.

Det kändes som en evighet innan ambulansen kom, men sedan anlände den. De hann inte i tid och hennes liv gick inte att rädda. Folk hade sett det på nyheterna som redan hade spridit sig över alla förorter i Stockholm. En mor som har förlorat din äldsta dotter i en skottlossning, ja, det var min mamma. Nu betydde det att det gick runt en lös mördare.

Samma sak skulle kunna hända vem som helst i nästa sekund, eller hur? Eller, varför valdes just hon för att utsättas för detta?

Det var mycket folk ute den där tiden då det var riktigt kallt och mörkt. Hon hade redan känt på sig det. Känslan och oron inuti spreds genom hela henne. Hennes ben blev tunga och hon kunde inte springa. Stormar och tsunamin närmade sig...

Det gick inte att klara sig undan de vågorna. Smärtan tog över henne. Klumpen i halsen som redan hade blivit stor blev ännu större... Grannar och andra människor var redan samlade runt omkring något. Folk som gick förbi våra gator stannade och tittade på också. De stod böjda över någon som låg helt livlös på den kalla frusna marken. Jag och mamma kunde inte se vem det var. Vi sprang tillräckligt nära så att vi nu kände igen tjejerna som satt bredvid kroppen på asfalten, gråtandes, frysandes och skakandes.

Fidan Balayeva

3. DEN PERFEKTA TJEJEN MED SIN STORA HEMLIGHET

Det var storasyrrans vänner. Storasyrran skulle ju vara ute med dem den här kvällen idag, tänkte jag då.

Det var en mycket kall kväll. Vart var det hon var då? Hennes vänner försökte skaka liv i den som låg på marken, mycket högljutt. Man kunde höra att deras röster var fyllda med alldeles för mycket tårar. De kunde inte få fram några ord för att kunna tala. Då såg mamma henne. Mamma såg henne...

Och i den sekunden stannade allt och blev stilla.

Sofie vaknar av en duns som alla andra morgnar. Hon hör högljudda röster och

Mamma tog ett grepp om min arm med sin hand. Jag tittade på mammas ansikte vars ögon var riktade mot kroppen som låg där. Jag vände blicken mot asfalten. Jag hamnade i chock...

kaffebryggaren brusa, hon känner hur ögonen håller på att slockna men hon reser sig upp. Det är bråk igen. Hon smäller igen dörren och förbereder skådespeleriet. Hon försöker spela glad för att hennes vänner inte ska tro att något är fel.

De tror att hon är en perfekt tjej med ett så perfekt liv.

Men de vet inte om hennes hemlighet.

Det var då, som jag också fick syn på det hon såg på. Jag kunde inte tro mina ögon. Det tog en stund innan jag kunde ta in att det var hon som låg där. Jag kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Storasyrran låg på marken. Det var hon som låg på marken och hade allas blickar över sig. Min stora syster, hon var alltid stark som person, men just idag såg jag henne helt kraftlös mitt framför mig. Jag puttade iväg alla andra för att kunna komma fram till henne. En kvinna hade redan lyckats få fram sin mobil för att knappa in numret till 112. Mamma kunde inte hålla sig. Alla runt omkring försökte krama om henne och lugna ner henne för att de allra flesta

Hon känner hur solen värmer i hennes ansikte när hon går den trånga lite kusliga stigen mot skolan med en stor klump i magen. Skolklockan ringer in, hon ser dörren till kuratorn och tänker på hur det skulle bli ifall hon för en gång skull skulle prata med henne. Läraren är en sekund från att stänga dörren, men Sofie kommer springande så fort att gardinen rör sig och får en stor vindpust.

49

FAMILJ

Massor av folk närmade sig och stod runt omkring oss. Jag kunde inte höra något. Jag kunde inte höra röster, fastän jag såg deras läppar röra sig. Jag hörde och kände bara mitt dunkande hjärta i hela kroppen och i min hjärna. Mamma som redan satt på marken närmade sig mig. Hon hade aldrig kramat om mig såhär hårt som hon gjorde denna sekund.

Hon drog mig närmare intill sig. Jag kramade henne lika hårt tillbaka och kunde sedan inte släppa henne. Hennes hjärtslag kändes över hela min bröstkorg. Hennes puls var hög. Vi satt där tillsammans och höll om varandra en ganska lång stund.

Mammas vänner som bodde i närheten sprang mot oss från varsitt håll.

Mamma fick en orolig känsla inom sig flera minuter efter att skottlossningen hördes en bit bort, genom det öppna fönstret i köket. Där satt mamma och plötsligt sa hon till mig att hon kände en smärta mitt i sitt hjärta.

”Hej klassen, idag ska vi jobba med problem som finns i skolan och hemma.”

är ett hopplöst ljud för Sofie. Pappan har lurat poliserna att detta bara är något hon har hittat på. Mamman själv vågar såklart inte säga emot honom efter allt han gjort.

Sofie förstår redan att detta kommer vara en jobbig skoldag och klumpen i magen blir bara större och större. Hon hör röster i bakgrunden av att hennes kompisar säger till varandra att det kommer vara en enkel lektion för Sofie som har ett så bra liv. Sofie får nog, hon orkar inte behöva skådespela varenda dag när hon egentligen mår som sämst varenda morgon. Hon reser sig upp, springer ut från klassrummet och stänger dörren så hårt att det skakar i golvet. Hon ser solen glimta vid dörren till kuratorn, Sofie går in.

Anna tror fortfarande på Sofie, på något sätt måste Sofie skaffa bevis för att poliserna ska förstå att detta är sant. Sofie ser ilskan i sin pappas ansikte när han ber Sofie komma in.

Sofie försöker då på ett så smidigt sätt som möjligt visa för Anna att hon har allt under kontroll, för att hennes pappa inte ska märka henne så visar hon upp sin mobil för Anna, där har hon satt på kameran så att hon spelar in allt som sägs. Direkt när dörren stängs tar han tag i Sofie, han skriker på henne:

”Kan vi prata?”

”Vad har du sagt till polisen?”

Hon känner hur hennes röst ändras och hur en tår faller ner från kinden. Hon fick det sagt. Hon känner hur allt känns mycket bättre men det känns fortfarande fel på något vis.

Sofie känner att hon på något sätt svikit sina föräldrar och hon förstår att de kommer att splittras men att det är det bästa för henne och hennes mamma.

Tårarna forsar ner på hennes kinder. Hon klarar inte av att lyssna på det han säger. Mamman kommer springande från köket med lika hög röst och springer till pappan och undrar vad han håller på med, han vänder sig fort och puttar in mamman i bordet. Då hittar Sofie sin chans att springa upp på ovanvåningen. Hon vill såklart inte lämna sin mamma där, men hon måste visa polisen. Medan hon hör dunsar på nedervåningen klättrar hon ut genom fönstret och ner till Anna som står kvar.

FAMILJ

Kuratorn säger att hon inte behöver känna några skuldkänslor överhuvudtaget, detta är absolut inte hennes fel. Sofie visar också upp sina blåmärken hon har på armarna, samtidigt hör hon dunsarna i huvudet och hennes pappa skrika på henne och hennes mamma. Kuratorn säger att hon ska hjälpa henne.

Hon ska ringa några som ska åka hem till henne och prata med hennes föräldrar. Hon frågar Sofie om hon vill vara där, medan de kommer dit. Sofie ville inte vara där, det skulle vara för jobbigt. Det är tidig förmiddag och skolklockan har börjat ringa, det är dags för rast. Kuratorn förklarar för Sofie att hon inte behöver vara kvar i skolan idag, nu när så mycket har hänt. Medan polisen åker hem till Sofie ska hon vara vid stallet.

Anna har redan ringt polisen. Sofie skickar videon till Anna så hon kan skicka den vidare till polisen. Poliserna kommer och går fort in i huset där Sofie för första gången får se sin mamma bli slagen av sin egen pappa. Det är hemskt, alla andra gånger har hon suttit inne i sin garderob och hållit för öronen. Pappan undrar vad de gör här igen. Polisen sätter handbojor på pappan och tar ut honom från huset och sätter honom i polisbilen. Sofie springer och kramar mamman och ser om hon är okej. Polisen pratar med Sofie, Anna och mamman. Sofie känner en enorm tacksamhet mot Anna. Hon har stått upp för Sofie och hjälpt henne och hennes mamma.

Sofie känner att även fast hon berättat så sitter klumpen i magen kvar när hon sätter sig i bilen på väg till stallet. Där i stallet med sin häst känner sig Sofie fri, stallet är det ställe där hon känner att hon verkligen mår bra och för en gång skull känner sig lugn och inte hör dunsar och högljudda röster. Det är även i stallet hon har chansen att skriva i sin dagbok. Hon känner att det är där hon verkligen kan prata med någon och skriva ner precis vad hon känner, medan hon sitter och känner lukten av stall och hör hur hennes häst rör sig i boxen. Där och då känner hon att hon mår bra på riktigt och att klumpen i magen släpper.

– Tack för allt du gjort för oss, säger Sofie.

Fannie Ehnbom

4. DEN TOG HENNE FÖR TIDIGT

Klockan har slagit lunch och hon har varit i stallet sen tio.

Då hör hon gruset släpas kring marken och en bil kommer. Är det kuratorn Anna som kommer och ska hämta henne?

Har polisen varit hemma, vad har hänt? Det är Anna som kommer. De ska åka till Sofies hus. De kommer hem till Sofie och ser att en polisbil står kvar en bit utanför hennes hus.

Sofie hör hennes katt jama precis utanför dörren som hon brukar göra när hon vill ha mat och precis i den stunden kommer två män i polisuniform ut från huset. Då förstår både Anna och Sofie på deras blick att något inte stämmer.

En dyster dag. Svartklädda kvinnor och män går in i den höga byggnaden och sätter sig på de bruna bänkarna.

Orgeln hörs i bakgrunden och alla tar upp den mörkröda boken som ligger framför dem. De slår upp sidan 138 och en kör av röster hörs i salen. Jag sitter helt tyst bredvid pappa och tänker tillbaka på den vita sjukhussängen, när hon låg med insjunkna kinder, tunt hår och slutna ögon. När jag höll hennes hand för sista gången och jag önskar nu att jag hade hållit i den ännu hårdare. Mitt i mina tankar hörs en röst och jag känner en varm hand på min arm.

Sofie ser mammans ledsna min och hon mimar ”Jag kunde inte göra något”. Polisen kommer fram och förklarar för Sofie och Anna att det bara är ett missförstånd, tydligen så är det så att Sofie bara hittat på detta. Sofie förstår ingenting, hon drar upp ärmarna och visar alla sina blåmärken på armarna. Hon frågar om detta skulle se ut som ett missförstånd. Men polisen kan inte göra något utan att de får konkreta bevis, Anna höjer sin röst mot poliserna och frågar hur de tänker, de tror alltså att Sofie står och hittar på allt det här och poliserna kan ändå inte göra något. De sätter sig i bilen. Ljudet av att bilen startar

– Maja? hör jag någon säga. Kom, vi ska gå fram nu, ta med din ros.

Jag tittar upp och ser pappa i sin svarta kostym och blodsprängda ögon.

Vid kistan lägger vi ner blommorna och där står vi kvar en stund. Jag känner hur tårarna står på kö under mina ögonlock och hur jag bara vill skrika rakt ut. Det känns som att jag ska falla. Det gör ont i halsen, jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna, men till slut går det inte längre. På väg tillbaka till 50

bänkarna börjar tårarna flöda som syndafloden själv. Pappa lägger armen runt om mig och vi sätter oss ner vid bänkarna igen. Han håller inne med tårarna så gott som möjligt, men jag ser hur han vill skrika, säkert lika mycket som jag.

hade hamnat under ett åskmoln, speciellt över pappa.

På bussen ser jag några ur klassen som vinkar åt mig, att jag kan sätta mig med dem. De pratar lite om skolan och att de saknat mig i klassen. Det gör mig glad att de saknat mig, för jag har ju saknat dem också. Det har gått så lång tid sen jag såg dem sist och det kommer kanske bli lite skönt att komma till skolan.

Begravningsakten tar slut och alla gäster åker vidare för att fika på Hellmans-kapellet, som pappa bokat. Personalen har dukat fram bröd, pålägg med tillbehör i det svagt upplysta rummet. När alla ätit dukas fikat fram. Bullar, kakor, saft och kaffe står på en rullvagn bara några steg från bordet där alla sitter. Några av mina yngre kusiner springer runt i kapellets hall. De skriker och leker med sina bilar medan jag sitter vid bordet och tittar ner på mina smutsvita och slitna skor.

– Det har börjat en ny kille i klassen, säger Alice.

– Hur ser han ut? undrar jag. Är han snäll, eller?

– Han har brunt lockigt hår och mörka bruna ögon, börjar hon. Stora läppar och ljusbrun hy. Jag har inte pratat med honom supermycket, men han verkar snäll.

– Maja? säger en mjuk röst. Vill du prata med mig, gumman?

Det är mormor. Hon lägger sin varma hand på min axel och jag reser mig upp för att gå ut i den stora grå hallen.

– Hur vet du att han är snäll om du inte pratat med honom? frågar jag.

– Jag förstår att det är jobbigt, säger hon. Men det kommer gå över med tiden. Även fast Sofie alltid kommer finnas kvar i ditt hjärta, kommer en dag då du inte längre kommer att sörja varje kväll.

– Man vill väl tänka det bästa om personer? svarar hon med ett leende på läpparna samtidigt som hon blinkar med ena ögat åt mig.

– Jag vet att det är orättvist, säger mormor. Men det är så världen är och det finns inget man kan göra åt den saken, hur mycket man än vill det.

I klassrummet sitter eleverna på olika ställen och pratar om vad de ska göra på lovet, medan jag sitter själv framme närmast tavlan. En kvinna i svart kjol och vit blus kommer in och börjar prata och skriva på tavlan, jag förstår att hon är vikarie. Jag hör inte ett enda ord av vad hon säger, det enda som snurrar i mitt huvud är pappa. Hur ledsen han såg ut där hemma vid frukostbordet, det brukar han vanligtvis inte vara framför mig.

– Jag ska ta bort den, säger jag.

– Vad ska du ta bort? frågar mormor.

– Jag ska få bort cancer, svarar jag.

Några veckor senare tycker pappa att jag ska gå till skolan igen, eftersom jag redan missat så mycket och måste få tillbaka mina rutiner. När måndagen kommer vaknar jag och gör mig i ordning. Jag känner hur mina ögon vattnas medan jag sitter vid bordet och ska sminka mig. Jag lutar huvudet bakåt en stund för att tårarna inte ska falla nerför mina kinder.

– Är du med oss? frågar kvinnan i den svarta kjolen och vita blusen.

Jag nickar och gör ett försök att fokusera på lektionen.

Vid frukostbordet på nedervåningen sitter pappa med morgontidningen framför sig. På bordet står en kopp te och en assiett med en halväten ostmacka. Till höger om honom ligger drygt sex papper utspridda med siffror på.

Dagen rullar på och lunchrasten kommer. Helt ensam sitter jag vid ett bord med plats för fyra och har den fantasilösa lunchen på min tallrik.

– Får jag sitta här? säger en mörk röst bakom mig.

– Vad står på papperna? undrar jag.

– Visst, svarar jag utan att se efter vem det är.

– Bara räkningar, svarar pappa. Inget du ska tänka på, bara lite svårt att få ihop det nu.

Personen sätter sig framför mig och jag tittar upp för att möta två mörkbruna ögon.

– Pappa, jag förstår, säger jag. Vi kanske ska flytta, hade inte det varit något?

– Hej, säger han.

– Jag vet inte om vi orkar det just nu, svarar han.

– Hej, svarar jag.

– Men du har ett bra jobb och en relativt bra lön, säger jag. Och om vi inte har råd med villan kanske vi kan flytta till en lägenhet med färre rum. Vi använder ju knappast övervåningen längre.

Vi börjar prata och han berättar om hur han kom till Sverige från Colombia när han var elva år gammal. Jag lyssnar på vartenda ord han säger och tittar på varje rörelse han gör, det är märkligt lätt att prata med honom. Efter en stund går vi därifrån tillsammans och sätter oss på en av sofforna i korridoren.

– Jag ska tänka på saken, svarar han. Gå nu, annars missar du bussen. Hejdå, gumman.

Vi fortsätter prata om skolan, kärlek, intressen och mat. Skol­ klockan ringer och klassrummet fylls snart med högljudda elever igen. Jag blir uttråkad direkt när läraren börjar prata och tänker på hur jag ska få prata med honom efter lektionen igen.

– Hejdå pappa, svarar jag medan jag stänger igen dörren efter mig och går ner för den grå stentrappan.

Jag ville verkligen inte gå hemifrån, det var som att huset 51

FAMILJ

Jag vet vad hennes leende betyder, men han kommer inte vara något för mig. Jag skakar på huvudet och tittar ner i displayen på min mobil, utan att orka lyssna på vad de pratar vidare om. Bussen stannar och den tomma trottoaren utanför fylls snabbt på med högröstade elever.

– Det är inte rättvist, säger jag mellan mina snyftningar.

Varför måste sjukdomar finnas ens?

har börjat dricka och klockan är inte mer än lite över nio. Det är ovanligt för mig att se henne så onykter och våldsam redan så tidigt på morgonen, i vanliga fall brukar jag se henne utslagen på vår gråa soffa i vardagsrummet med sprit över sig men inte idag. Jag springer upp på mitt rum, sätter mig framför min spegel med tårarna rinnande ner från kinden samtidigt som jag försöker täcka mina blåmärken på halsen efter strypgreppet, mamma gav sig på mig igår efter att jag hade glömt att diska min tallrik. Mitt rum är litet och sunkigt men också väldigt mörkt som resten av huset. Långsamt låter jag insidan på min svarta långärmad hoodie med luva nudda min ömma kropp för att dölja resten av märkena på min kropp.

Ett högt gällt ljud hörs medan eleverna packar ihop sina grejer. Jag möter upp den nya killen och vi går ut på skolgården, fortfarande lika pratglada som på rasten. Jag märker knappt att vi börjar gå åt ett annat håll än vad jag brukar göra när jag går hem.

Vi stannar vid en vägkorsning och han vänder sig mot mig, han står nära. Han luktar parfym och hårgelé, jag älskar den doften.

– Jag hörde om din mamma, sa han. Jag förlorade mina föräldrar i Colombia och vet exakt hur det känns. Jag kommer alltid att finnas här om du behöver prata, det kan vara skönt att ha någon att prata med, som känner igen sig i din känsla.

Jag tittar rakt på honom med tårar i ögonen. Han böjer sig fram och våra läppar möts och jag känner hur jag blir varm i hela kroppen. Hans mjuka händer mot mina kinder och mina armar runt hans midja. Jag kommer aldrig någonsin glömma det här ögonblicket.

Sakta smyger jag ner från trappan och rakt fram är ytterdörren. Ytterdörren är svart och sitter längst bort i den lilla hallen och så försiktigt jag bara kan öppnar jag dörren så att mamma inte ska märka mig och börjar skynda mig till skolan men anstränger mig inte särskilt eftersom jag brukar komma för sent. När jag kommer till skolan har alla redan börjat och korridoren är tom. Jag sätter mig vid en av bänkarna längs med vänstra korridorväggen och pluggar in hörlurarna i varsitt öra och sätter på högsta volym. Ju längre jag sitter på den hårda bänken känner jag hur skolans färgglada väggar hänger över mig och den trånga korridoren bara blir trängre och trängre.

Hemma sitter pappa, han har flyttat sig till soffan med datorn i knäet.

– Hej gumman, säger han och tittar upp med ett leende. Hur var skolan?

– Den var bra, svarar jag. Du hade rätt, det var faktiskt skönt att komma tillbaka och träffa alla igen.

– Hände något speciellt? frågar han med nyfiken ton.

Efter ett tag så har den första lektionen slutat och det är fullt med folk i korridoren. Min kropp spänner sig automatiskt och jag drar ner luvan så långt det går, nästan så att den täcker hela ansiktet i hopp om att ingen ska märka mitt ansikte som är täckt av olika färger och börja lägga sig i vad som försiggår.

En rädsla för att någon snart kommer märka vad som händer hemma kryper i min kropp samtidigt som jag är rädd för att någon tar mig hemifrån och mamma blir ledsen, för hur mycket slag hon än ger mig vill jag aldrig se henne ledsen för det är ju trots allt min mamma. Men kanske är det vad jag behöver, komma hemifrån.

Vi brukar alltid vara öppna och prata om det mesta men det här kändes annorlunda.

– Det var en ny kille i klassen, svarar jag. Han ser väldigt bra ut och vi pratade lite.

FAMILJ

– Något mer? frågar han och han höjde sina ögonbryn och lite med glimten i ögat.

Precis när jag skulle svara ringer det på dörren.

– Hej! Vad gör du här? frågar jag förvånat.

Rasten är slut och korridoren som för bara någon minut sen var full är nu helt tom. Ingen har ännu lagt märke till mig, där jag sitter ensam i ett hörn på en av bänkarna i korridoren och jag känner plötsligt en lättnad, en lättnad för att ingen har sett mig.

– Tänkte att vi kanske kunna göra något? svarar han.

Ja, om du vill förstås?

– Vem är det gumman? ropar pappa från vardagsrummet.

Pappa kommer ut från vardagsrummet.

Timmar har gått och slutet på dagen börjar närma sig, bara en lektion kvar tänker jag, där jag sitter för mig själv på bänken. Tiden går och skolan har slutat för dagen, alla är glada och lättade över att få gå hem. Jag känner hur min mage ger en känsla av att den ska vridas ut och in och en ångest så erkännande att den knappt ger några spår. Efter att alla gått sitter jag kvar ett kvar och samlar mod till att gå hem.

Det tar inte mer än tio minuter förrän jag är några sekunder från att ta tag i den röda ytterdörren till skolans entré, när en hand plötsligt greppar tag i min svarta hoodie. Jag fryser till och vågar inte kolla vem som befinner sig bakom mig tills jag hör en bekant röst. Sakta vänder jag mig om och ser att min kurator står där.

– Nya killen? undrar han. Jag heter Erik, och du?

– Jag heter Arim, svarar han.

Jag tar hans hand lätt och går upp mot trappan. På väg upp ropar pappa på mig.

– Du Maja?! Jag hittade en lägenhet rätt så nära skolan, jag hämtar nycklarna imorgon så åker vi och kollar på den efter din skola. Arim, du kan följa med om du vill.

– Jättegärna, svarar Arim med ett leende.

– Toppen, ropar pappa. Jag hämtar båda två halv fyra imorgon vid parkeringen.

– Hur är det med dig Stina? Din höga frånvaroprocent börjar bli…

Alva Bjöör

Hon slutar snabbt när hon ser mitt ansikte i alla dess färger och bucklor, hon tar tag i armen på min hoodie och leder mig in på hennes rymliga kontor med väggarna täckta av affischer om psykisk ohälsa. Jag blir visad var jag ska sätta mig. Efter att hon gett mig ett glas vatten att dricka så samlar jag mig och försöker att hitta den lilla gnutta mod som finns inom mig och börjar att berätta. Efteråt känner jag en lättnad över att inte behöva hålla allt inne längre. Hon tittar på mig med sin snälla blick som om hon vore stolt över mig.

5. ENSAM MEN INTE LÄNGE TILL Slag mot kroppen. Ord som ekar i mitt huvud när jag dunsar ner på marken. Det är fredag och skolan börjar snart, mamma 52

– Jag har varit med om liknande situationer Stina, jag vet hur det känns och därför vill jag hjälpa dig.

Det var kallt, mörkt och jag ville bara vakna. Men mina ögonlock var så tunga att jag inte kunde öppna dem. Jag hade en röst i huvudet som sa, vänta ljuset kommer komma en dag. Efter den drömmen så har den bara kommit tillbaka till mig nästan varje natt och jag vaknar nästan alltid helt kallsvettig.

– Om du skulle vilja flytta in hos mig om soc tillåter, så får du gärna göra det. Vill du det?

Linnea Larsson

Klockan var halv fem på morgonen och solen sken på all den snö som var kvar efter gårdagen. Jag drog de gröna gardinerna åt sidan och gick ut ur köket, gjorde mitt kaffe och tog på mig mina kläder. Jag skulle precis gå ut ur lägenheten men då rusade pappa in genom dörren. Han sprang fram till mig och skrek men jag fattar ingenting av det han sa. Till slut så knuffade han ner mig på golvet. Jag kollade upp och såg en stor fot som kom närmare och närmare mitt ansikte. Till slut blev det bara svart. Men jag kunde ändå känna all smärta på benen, armarna och ryggen. Det gjorde så ont att jag grät inombords.

6. EN STUND SENARE...

Det var fem minuter kvar av lektionen. Jag tittade ut genom fönstret och såg snön falla till ett tungt täcke på marken.

Vinden rusade genom träden och löven föll. Solen sjönk och månen steg. Fem minuter senare hörde jag hur ringklockan ekade i öronen. Jag reste mig upp och tog mina saker.

På vägen ut ropade en man mitt namn. ”Jossan!” ropade han.

Jag vände mig. Jag gick fram till mannen som ropade mitt namn och frågade vad han ville. Han sa ingenting utan han bara stod och stirrade på mig. Jag frågade gång på gång vad det var han ville säga men han sa ingenting.

”God morgon.”

Så jag svarade vänligt god morgon till henne också. Hon sa att jag hade några skador på benet men att de var bra nu.

Jag skulle bara behöva gå med kryckor ett tag. Jag frågade hur länge jag hade varit där och vad det var som hänt. Hon sa att hon inte kunde svara på den frågan men att hon skulle hämta någon som kunde det. Hon gick ut ur dörren och jag satt och väntade.

En stund senare vände jag mig om och gick till mitt skåp och lade mina saker i väskan. Jag tog mina skor och min jacka och satte på mig dem. När jag satte på mig jackan så rös jag till. Jackan var så kall så att jag kyldes ner från topp till tå. Jag stängde mitt skåp och gick ut ur skolan. Jag kände hur jag inte ville gå hem eftersom det är så långt bort. Så jag gick upp för den långa backen och satte mig på bänken i busskuren.

Några minuter senare kom bussen så jag ställde mig upp och slängde en blick på busschauffören. Jag gick in på bussen och såg att det bara fanns en plats kvar på kanten. Det var en tjej bredvid den platsen. Hon hade brunt hår, gröna ögon, blåa jeans och en vit hoodie. Men jag valde att stå i stället.

Tio minuter senare så kom det en annan sjuksköterska som också sa hej. Jag ville ju inte vara elak så jag sa ju hej till henne också så klart. Jag frågade om hon kunde svara på några av mina frågor och det kunde hon. Hon sa att jag hade varit där i tre dygn.

Bussen åkte och jag stod där mitt i bussen som en idiot.

Bussen stannade och jag sprang till den platsen på kanten och satte mig innan någon annan tog den. Jag skulle av på den sista hållplatsen, så det var sju hållplatser kvar tills ja var framme. Det kändes som att minuterna bara gick saktare och saktare.

”TRE DYGN!” skrek jag ut med en hes röst.

Sen frågade jag hur jag hade kommit hit. Hon gick och öppnade dörren och en kille med beiga jeans, svart hoodie och mittbena kom in. Sköterskan kollade på mig och sa att det var han som hade hjälpt mig hit. Han hade knuffat till min pappa och sagt till honom så att han gick därifrån. Killen sa även att pappa hade druckit och att han luktade cigaretter. Men jag sa till honom att han alltid luktade cigg. Killen och jag började skratta stort.

”Regeringsvägen.”, sa busschauffören i högtalarna.

Jag tryckte på den stora röda knappen. Bussen stannade lite för tidigt men det var okej. Jag klev av bussen och var på väg hemåt. Det var bara några meter till lägenheten, så jag sprang. När jag var framme vid porten så var jag tvungen att ta av min väska från ryggen och börja leta efter nyckeln.

Jag brukade inte behöva nyckeln för att porten brukade vara öppen, men jag var hemma så sent så porten var redan låst.

När vi hade skrattat klart sa hon att polisen hade hittat min pappa, att han nu satt i förhör och att han antagligen skulle sitta inne ett tag. Killen tog min mobil och la till mig på hans Snapchat och han gav mig sitt nummer. Han gick ut och sköterskan sa att jag kunde gå hem om jag ville och det ville jag. Så jag frågade om jag kunde få ett par kryckor så hon gick och öppnade skåpet i hörnet och gav mig ett par kryckor. Jag reste mig upp ur sängen och såg att jag hade ett rosa gips på det högra benet. Efter en stund så tyckte jag faktiskt att det var ganska fint. Jag gick ut ur sjukhuset då killen kommer springande tillbaka. Han sa att han hade bokat en taxi som jag kunde åka med. Jag gav honom en kram och sa:

När jag stod framför min dörr kollade jag först in genom brevlådan för att se om det var någon hemma. Det var mörkt så jag antog att det inte var det. Jag tog upp min hemnyckel ur fickan och låste upp dörren. Jag gick in och kollade jag runt om det verkligen inte var någon hemma och det var det inte som tur var. Min katt kom efter ett tag, han jamade och smekte mitt ben. Jag tänkte först varför men sen kom jag på att han var hungrig, så jag gav honom mat. Jag började gäspa och kände mig väldigt trött. Jag kollade på klockan och den stod på halv elva, så jag gick och la mig.

”Tack så mycket.”

Han sa: ”Det var så lite.”

Hilma Falkenberg 53

FAMILJ

Jag vaknade av ett pipande ljud i mina öron. Jag öppnade ögonen och såg bara vitt de tre första sekunderna. Det blev antagligen det eftersom det var så mörkt innan. Jag låg i ett rum och hade massor av slangar i armarna och näsan. Det var bara vita saker i hela rummet och det var en stor klocka över dörren. Allting var stilla förutom klockan. Jag kände hur den tickade och visarna gick. Några minuter efter att jag vaknat och kollat upp så kom det en sjuksköterska som log och ställde sig framför mig och sa:

7. FAMILJEN AV GLAS

Tre dagar senare När Kajsa kom hem en torsdag efter skolan så ringde telefonen och hon svarade, det var hennes mamma: – Hej Kajsa, det är din mamma, sa Kajsas mamma.

Det var en helt normal dag för Kajsa. Hon gick till skolan klockan 8 för att börja halv 9, sen gick hon hem och var hemma som vanligt runt 16, men när hon kom hem förändrades allt.

– Hej, det var ett tag sedan. Hur mår Kevin? frågade Kajsa.

Kajsas pappa stod i dörren och det första han gjorde när hon öppnade dörren var att börja skrika på henne. Han hade egentligen ingen anledning att skrika på henne för Kajsa var en väldigt snäll och duktig tjej som skötte skolan och gjorde det hennes föräldrar bad henne om. Hon tog hand om sin lillebror när han var mindre och var inte ute och festade utan tillåtelse. Men han var iallafall väldigt arg för att hennes rum inte var städat. Så Kajsa gick upp till sitt rum och kollade. Det var helt kaos där inne, saker låg över allt, sängen var obäddad och i garderoben var alla kläder blandade. Kajsa kom ihåg klart och tydligt att det inte såg ut så när hon lämnade huset tidigare på morgonen. Hon var väldigt frustrerad på sin pappa men försökte att inte tänka på det så mycket och städade upp.

– Men låt honom komma hit och bo med mig och mormor, jag vill inte att han ska bli utsatt för det jag blev, sa Kajsa.

Det hände inget mer liknande dagen efter, men senare på helgen så hände det liknande saker. Hon hade inte ställt glaset i diskmaskinen utan på diskbänken och på grund av det fick hon utegångsförbud i en månad. Hon fick bara gå till och från skolan, men inget mer.

Sen la hon på.

– Han mår bra men pappa har börjat skrika på honom mer och mer över småsaker, sa Kajsas mamma.

– Jag vill också det men han kan inte byta skola mitt under nationella proven, men jag ska försöka få honom att söka till ett gymnasium långt bort, sa Kajsas mamma.

– Men under sommarlovet då, hur gör vi då? frågade Kajsa.

– Jag kommer på en lösning okej,sa Kajsas mamma.

– Lova det, sa Kajsa.

– Jag måste gå, pappa kommer hem, Puss, jag älskar dig! sa Kajsas mamma.

FAMILJ

Det här var det första samtalet Kajsa hade haft med sin mamma på cirka två månader. Hon hade velat ringa men inte vågat. Men efter det samtalet bestämde hon sig för att åka upp till Stockholm och hota sin pappa. Hon var rädd, men hon ville inte att det skulle bli värre för Kevin.

Under den månaden som hon hade utegångsförbud så vart allt värre. Hennes pappa började ta till våld och slå henne och dra henne i håret. Eftersom hon bara fick gå fram och tillbaka till skolan och hon blev slagen hemma så började hon gå omvägar på vägen hem, vilket gjorde hennes pappa väldigt arg för han trodde att hon var med kompisar på vägen hem.

Helgen därefter tog hon tåget dit. Hon möttes av en ilsken pappa i dörren som började skrika på henne och hon skrek tillbaka, hon sa: – Jag behöver bara trycka in några siffror sedan kommer jag till polisen och då kan jag hur lätt som helst berätta allt du har gjort mot mig och Kevin. Men om du slutar att slå honom så behöver jag inte göra det. Så det är ditt val.

Hennes pappa började att hämta henne från skolan för att vara säker på att hon inte gjorde något på vägen hem. Under den tiden som allt blev värre så började hon kolla på gymnasier längre bort från där hon bodde, alltså utanför Stockholms kommun. Hon hittade ett i Linköping och det var superbra för hennes mormor bodde i Linköping. Hon ansökte om en plats och kom in. Hennes pappa visste såklart inget om det, men hennes mamma hjälpte henne med allt och fixade ett nattåg så att hon kunde åka ner dit utan att hennes pappa visste om något.

– Du vågar inte ringa för allt kommer bli värre för både dig, Kevin och mamma om du gör det och då är allt ditt fel, sa pappa.

Kajsa blev tyst och vände sig om och gick ut ifrån huset men hon vågade inte ringa polisen efter det han sa.

Skolavslutningen

När Kajsa hade kommit ner till sin mormor så hade hon fixat ett rum till henne med skrivbord, en säng och en garderob.

Hon kom dit dagen innan sin första dag i den nya skolan och hon var nervös. Allt gick bra och hon fick faktiskt en ny vän: han hette Alex. Det visade sig att Alex bodde i lägenhetshuset bredvid Kajsas mormor vilket gjorde att de började ta sällskap till och från skolan tillsammans. Efter några veckor så började de bli bättre och bättre vänner. Kajsa hade berättat allt om sig själv förutom anledningen till varför hon bytte skola. Alex hade också berättat allt om sig själv.

Det är skolavslutning för både Kevin och Kajsa och det har gått fem månader sedan hon flyttade till sin mormor. Kajsas mamma ringde på skolavslutningen och berättade lite mer om vad som har hänt de två senaste månaderna.

– Hej hjärtat, sa Kajsas mamma.

– Hej mamma, sa Kajsa.

– Hur känns det att sluta tvåan på gymnasiet? frågade Kajsas mamma.

Men sen kom den dagen som hon hade varit rädd för. Hon och Alex var på väg hem från skolan och skulle plugga tillsammans och då frågade han varför hon bytte skola. Hon skulle lika gärna kunnat ljuga för honom, men hon tyckte att han förtjänade att veta. Hon samlade mod till sig och berättade allt. Det var en av de svåraste grejerna hon har gjort på länge. Alex verkade inte direkt tycka att det var en konstig anledning och det kändes verkligen som att han förstod.

– Det känns bra, det är jävligt tråkigt att du och Kevin inte kan vara här, sa Kajsa.

– Ja, det tycker jag med, sa Kajsas mamma.

– Förresten hur mår han och har pappa börjat slå honom? frågade Kajsa oroligt.

54

– Han mår inte så bra. Han blir slagen nästan varje dag och pappa har blivit alkoholist, sa Kajsas mamma.

är att båda våra familjer äger stora företag, och det leder till att våra familjer inte kommer överens direkt. Mina föräldrar och hans föräldrar hatar varandra. De avskyr seriöst varandra och det leder till att vi inte ens får umgås. Det är det som gör vår relation lite speciell, så vi måste hålla det hemligt för våra föräldrar. Fast det kan bli lite svårt när vi pratar över telefon och hänger i smyg hela tiden.

– Men mamma jag ber dig snälla lämna honom, du och Kevin kan komma hit, sa Kajsa.

– Jag har tänkt på det också men då måste vi åka mitt i natten, sa Kajsas mamma.

Felix är verkligen en bra kompis, och jag vill inte förlora honom. Vi möttes för ungefär fyra månader sedan när vår gemensamma kompis Sam presenterade oss för varandra.

Vem kunde ana att två helt olika personer blev så här bra vänner på så kort tid.

– Okej bra men när kommer ni? frågade Kajsa.

Efter skolavslutningen så pratade Kajsa med sin mormor och berättade om hennes samtal med mamma. De började med att göra iordning lägenheten och lade ut madrassen så att Kevin och deras mamma fick plats. De kom natten därpå och när Kajsa såg Kevin så bröt hon ihop för han var helt sårig i ansiktet. Hon kunde inte förstå att det var hennes pappa som gjort det. Nästa natt bestämde sig Kajsa för att ringa polisen som hon hotat sin pappa med. När de fick höra vad som hänt så åkte de till deras gamla hus direkt och tog in honom på förhör.

Felix är 19 år gammal och jag är 18 år. Åldern är inte det enda som skiljer sig mellan oss. Han är den sociala killen som gillar att gå ut med kompisar och skaffa nya vänner, medan jag gillar att vara inne, läsa och är inte direkt så bra på att skaffa nya vänner. Även om båda våra föräldrar hatar varandra och inte vill att vi ska umgås så är de ändå rätt lika varandra i personligheten, även om de själva skulle vägra att erkänna det. Båda vill att vi ska lyckas i skolan och livet medan de bryr sig väldigt mycket om oss oavsett vad som än händer.

Förhöret ledde till domstol och då var Kajsa, Kevin och mamma tvungna att vara med som vittnen. Egentligen behövdes inte det för han erkände själv. Domen blev att han fick fängelsestraff i ett år. Det kändes bra, tyckte Kajsa, men var orolig för vad som skulle hända när han kom ut.

Det var en sak som Kajsa inte kunde släppa: det var att mamma också såg slagen ut i ansiktet men hon hade inte tänkt på det så mycket. Dagen innan mamma skulle åka så frågade hon

Jag kollar ut från fönstret bredvid vårt bord i hörnet och ser att det blåser från de fallna löven som flyger runt i gatorna.

Gatlamporna lyser och folk rör sig ute på gatorna med tjocka kläder eller kappor medan vinden blåser i deras hår och kläder.

– Varför hade du sår i ansiktet när du och Kevin kom hit?

Hennes mamma svarade och sa: -Jag försökte skydda Kevin den sista veckan vi bodde där men det gjorde bara din pappa argare och argare. Jag försökte stå upp för Kevin men det gjorde allt bara värre.

Jag vänder blicken till killen som sitter framför mig istället.

Felix suckar för tusende gången och drar handen genom sitt ljusbruna hår. Han ser ut att vara på ett dåligt humör eftersom att han är ovanligt tyst idag, suckar varannan sekund och hans vanliga lysande leende inte är där.

Ett år senare Allt har börjat bli bättre nu och Kajsas pappa har tagit tag i sitt liv på riktigt. De får hjälp av socialtjänsten vilket gör stor skillnad. Kajsa är dock väldigt ledsen för hon saknar Alex, hon har aldrig haft en vän som han och alla gamla vänner förstår inte henne på samma sätt vilket gör allt jobbigt.

“Vad är det?”, undrar jag och försöker att få ögonkontakt.

Mina ljusbruna ögon möter hans ögon. De är mörkbruna och det är något varmt i hans ögon. Min blick faller ner till hans vackra fräknar på kinderna och över näsbenet. Några få kan tro att vi är syskon eftersom att vi båda har fräknar, bruna ögon och brunt hår. Vi ser rätt lika ut fastän jag har långt hår till midjan och han har kort hår.

Det finns en sak hon har lärt sig under det de här två åren och det är att det spelar ingen roll vem det är eller hur mycket du ogillar den personen, du måste alltid stå upp för dem oavsett vad. Kajsa hade veĺat att någon i hennes närhet hade hjälpt henne bättre och till exempel ringt socialtjänsten med en orosanmälan.

“Jag är orolig över vad som händer om de kommer på oss, varför kan de inte acceptera att vi är vänner?”svarar Felix med en tung suck i slutet.

Hans hand som var placerad på sitt huvud faller ner på det bruna bordet mellan oss, håret sticker ut här och där. Han ser ner på sin hand och suckar återigen. Jag lägger min hand på bordet och ler varmt åt honom.

Tania Reuterwall

8. FÖRDÖMD VÄNSKAP

“Allt ordnar sig, tro mig.”

Han ger mig ett svagt leende tillbaka och jag pekar sedan på iskaffet han beställde. Han bryter ut i ett lite större leende när han sneglar på drycken han älskar så.

“En frappuccino caramel och en iskaffe för det unga paret”

Vi snackar ett tag och precis när det ser ut som om han har blivit på bättre humör efter sina tankar om våra föräldrar så förstörs allt när han kollar bakom min axel. Hans leende försvinner direkt från hans ansikte och han får ett chockad och lite skrämt uttryck i sitt ansikte. Jag vänder mig om för att se

“Åh, nej vi är inte iho...”

Servitören lägger våra beställningar framför oss och går iväg innan jag hinner avsluta meningen. Jag sitter i kaféet med min vän Felix. Vi är typ “vanliga” vänner, men inte direkt. Grejen 55

FAMILJ

Det är en mörk lördagskväll, klockan är runt sju och vi sitter på stan i det nyöppnade kaféet som är ovanligt mysigt. I kaféet är varmt och skönt och lukten av god kaffe och bakelser gör det bara ännu bättre. Det är inte proppfullt men inte helt tomt, folk sitter med sina familjer, vänner eller sina älskade.

9. HELT PERFEKT, MEN INTE SÅ PERFEKT!

vad det är som chockade honom och jag känner hur blodet rinner från ansiktet. Mitt hjärta bultar snabbare för varje sekund som går. Felix föräldrar kommer just in i kaféet. Jag vänder mig fram och kollar på Felix med en blick som skriker: ”Vad ska vi göra nu!?” Han kollar på mig med panik i blicken.

Det här händer bara inte.

“Felix, vad gör du här?” hör jag hans pappas mörka röst säga bakom mig medan deras fotsteg närmar sig oss. Jag kollar runt i panik och sänker till slut ner mitt huvud för att inte synas lika tydligt.

– Du du du!!! Du är en skam för familjen, en skam för familjen!

De nio orden ekar i mitt huvud varje dag om och om igen.

Det är helt ofattbart hur bara några ord kan träffa själen så hårt, att du går sönder i tusen bitar om och om igen. Att bara nio ord får ögonen att bli uppsvullna och helt rödgråtna medan ögonen släpper ut tår efter tår som sedan blir till en flod vid kinden.

“Vad gör ni här?” hör jag Felix fråga sina föräldrar, hans röst låter lite skakig.

“Vi ska bara testa ut det nya kaféet, vem är din kompis?” frågar hans mamma och börjar närma sig mig. Jag grips av panik och vågar inte röra på mig. Hennes hand kommer under min haka och lyfter upp mitt ansikte. Jag håller ner min blick och vågar inte se henne i ögonen. De hatar mig och min familj trots allt.

När min pappa säger dessa ord går jag sönder om och om igen, och jag vet att min pappa säger detta för han vet hur hårt det tar på mig. Han vet att jag alltid försöker prestera bättre och bättre så att jag nästan går sönder på grund av stressen och pressen jag har på mig själv. För jag måste ju vara perfekt, inget annat än perfektion är ju acceptabelt. Att jag tänker så dödar mig inombords och ger mig ångest och gör mig deprimerad, för det viktigaste för mig är att familjen och släkten ska vara stolt över mig. Men det är som att pappa inte bryr sig om mig eller mina syskon. Ibland slår tanken mig; varför vill han ha barn om han ska göra detta mot dem?

Misshandla, mobba och bryta ner dem tills det knappt finns någon person kvar? Men det sjukaste av allt är att pappa till och med börjat slå mamma och skrika på henne, trots att hon inte har gjort något. Ibland är det så grovt att hon får stora blåmärken av slagen. Det är helt sjukt att mamma inte lämnar honom, men hon säger alltid att hon stannar kvar, för att vi inte ska bli omhändertagna av socialen. För hon tror att socialen tror att en svart, ensamstående muslimsk mamma med tre barn inte klarar sig själv i detta samhälle.

“Smith?! Är min son ute och träffar en Smith?! Hur länge har det här pågått? Jag trodde mer om dig Felix”.

Hans föräldrar börjar att klaga och slänga förolämpningar om min familj och mig. Jag suckar, och håller ner min blick.

Förolämpningarna bara fortsätter och jag känner hur mina ögon börjar svida av tårar. Plötsligt hör jag hur Felix ställer sig upp från sin stol.

“Det räcker!” ropar han.

FAMILJ

Allt blir knäpptyst i hela kaféet. Jag lyfter sakta upp blicken och kollar på honom. Han ser ut att vara upprörd och väldigt ledsen. Hans föräldrar däremot ser väldigt chockade ut.

“Det räcker, snälla”, säger han med en trött röst och började klaga på hur trött han är på allt babbel och hat mot släkten Smith.

Felix ögon började vattnas under tiden han pratade. Jag ser hur hans pappa öppnar munnen för att säga något när Felix är klar men Felix märker väl också av det för han avbryter honom innan hans pappa han säger något.

Utifrån ser min familj helt perfekt ut. Alla tror vi har det så bra.

Mamma, pappa och barn som bor i ett fint villaområde. Barn med bra betyg. En mamma som jobbar på en förskola och kör runt sina barn överallt bara de ber henne. En pappa som jobbar som advokat och ger sina barn precis vad de vill bara ha. Några jävla bortskämda snorungar som får allt serverat på ett silverfat, det är den bilden andra har målat upp. Min familj som idealet.

“Säg inte ett ord, nu går ni ut härifrån, ringer upp hennes föräldrar och försöker att komma överens, om inte för er gör det för oss” säger han bestämt och kollar dem rätt i ögonen.

Hans föräldrar ser ut som om de skulle protestera men de tänker nog om när de ser att några få tårar rinner nerför hans kinder, de förstår honom. Hans mamma kommer fram och kramar om honom med ett tyst “förlåt” som knappt hörs och hans pappa kramar honom lätt. De vänder sig mot mig, ger mig en liten nick och går sedan ut ur caféet. När de går ut kollar han på mig och hans bestämda och hårda blick mjuknar. Jag ger honom ett tacksamt leende och han går över till mig och ger mig en stor kram.

Tankar som virvlar runt i huvudet hör jag ett ljud som överröstar allt annat, en röst som säger: – KHADIJAAAA, gör dig klar, vi åker om fem minuter NUU!!!

Jag fattar i den sekunden att det är mammas röst, så jag sliter mig upp ur sängen och tar tag i min telefon som ligger på fåtöljen med min skoldator och böcker. När jag tar tag i min telefon och skärmen startar, ljuset från den rosa bakgrunden med moln och en text i sidan där en klocka i mitten lyser upp. Jag ser snabbt på klockan. Den står på 8.20. Jag känner hur hjärtat börjar dunka hårdare och stressen börjar smyga sig på medan jag susar ner från trappan för att gå ner till nedervåningen och sätta på mig jacka och ytterskor. Jag vet inte vilka skor jag ska ha på mig idag, mina vita Nike Air eller svarta Adidas, men sätter på mig mina svarta Adidas bara, utan att tänka på det ännu mer. Efter jag har satt på mig skorna lägger jag märke till att jag har glömt datorn och böckerna uppe på fåtöljen i mitt rum, så jag springer upp för att hämta dem snabbt medan mamma och mina småsyskon

“Nu behöver vi inte smyga omkring längre”, säger han och jag känner hur mitt leende blir större medan jag kramar honom tillbaka.

Amina Nazar Rashid

56

En liten stund efter tar jag upp blicken från telefonen och ser ut på parkeringen. En vit BMW svänger in och jag ser att det är mamma, så jag går fram. Jag sätter mig i framsätet bredvid henne och ger henne en kram. Vi börjar småprata om skolan och allt medan mamma kör hemåt. Mamma berättar hur det var på jobbet idag och att en liten kille börjat hos dem idag.

Jag berättar bara om de gamla trista lektionerna där allt är som vanligt.

Efter en kort stund i bilen ser jag att vi börjar närma oss den stora rondellen, om man kör rakt fram i rondellen kommer man till min skola, men om man svänger till höger i rondellen kommer man till min lillebror Davids skola. Han har precis börjat i sjuan och han har hamnat i en stökig klass med stökiga killar från hans dåvarande skola. Det har lett till att han redan inom fem månader haft fyra möten på skolan om slagsmål och tjafs mot personalen. Mamma vill att han ska byta klass men rektorn säger att det önskemålet inte är lätt att uppnå, för det finns andra elever på skolan som behöver prioriteras mer i den här frågan.

Vi närmar oss vårt hus och mamma kör in på vår parkering och parkerar. Vi går ur bilen och går in tillsammans. Jag frågar mamma om hon inte skulle ha hämtat upp Anisa och David idag, men hon svarar att pappa skulle göra det. När dörren öppnas ser jag att min lillasyster rusar rakt fram mot mamma och kramar henne med tårar i ögonen. Mamma frågar nervöst vad det är som har hänt. Anisa svarar med gråten i halsen och säger svagt att pappa slagit henne för att hon glömt lägga skorna på skohyllan.

Jag blir förbannad och går in till vardagsrummet. På den stora gråa soffan med ett glasbord framför sig sitter David och gråter. Jag går fram sakta och ser hur det är med honom. Jag frågar David vad som har hänt, han svarar inte tillbaka, utan sticker bara ut överarmen och visar mig. Mitt hjärta går sönder i tusen bitar. Han har ett stort blåmärke som ser infekterat ut, det är helt svart omkring, lite mörkblått i och mörkrött i mitt.

I den stunden tappar jag tålamodet och går fram till pappa som står i köket och lagar mat. Jag går först fram till en av kökslådorna och tar fram en kniv innan jag börjar skrika åt min egen pappa. All ilska jag har hållit inne i alla dessa år släpper jag fram. Jag säger hur hemsk pappa han är, hur han bryter ner oss, hur äcklig och ful han är, att jag lätt hade kunnat döda honom. Detta gör jag medan jag sakta går fram emot honom med kniven i handen. Han säger till mig att jag ska lugna ner mig och inte göra något som jag senare kommer ångra. Men jag skiter i honom fullständig. Mitt hjärta dunkar så hårt att det känns som att det ska hoppa ut, men all min ilska döljer det.

Min mamma och mina syskon står bakom mig och mamma tar också tag i en kniv, för hon blir så rädd att pappa ska göra något mot oss. Hon viskar till min lillebror att ringa polisen.

Vanligtvis brukar vi alltid släppa av David först och sen mig, men idag kör mamma rakt fram och släpper av mig först och det får mig och tänka till om det hade hänt något, medan jag går ur bilen och mamma hälsar mig att jag ska en bra dag.

När jag har slagit igen bildörren vänder jag mig om och ser skolan. Den där jävla fyrkantiga byggnaden, som får min mage att vända sig sjuhundra gånger på tusen olika sätt att det känns som jag kommer dö snart. Jag ser mig omkring tills blicken träffar Sara och de andra som sitter på en bänk en bit bort vid ingången till skolan. Sara vinkar att jag ska komma och jag går fram emot dem. Jag hälsar på alla och börjar prata, jag frågar hur de mår och de svarar och frågar mig hur det står till. Som vanligt säger jag att allt är bra, inga bekymmer eller något annat, för alla tror ju att jag lever det perfekta livet med toppbetyg, en mamma som kör runt på en, en snäll och roliga pappa. Helt enkelt en perfekt familj.

Ibland undrar jag hur det skulle vara om någon visste hur det verkligen var? Hur hade man reagerat på de stora blåmärkena? Men det är för riskabelt och jag tror inte att någon skulle vågat säga det till någon.

Inom loppet av bara sex-sju minuter hör jag sirenerna från polisbilarna. Jag ser pappas skräckslagna blick mot mig, polisen som springer in för att arrestera pappa, mamma som faller ner till golvet med en flod av tårar i ögonen, pappa som spottar mot mamma när han blir arresterad och mitt i allt kommer en tjej från polisen fram till mig och frågar om hon kan få prata med mig. I den stunden bryter jag ihop och bara gråter. Jag frågar om jag förstört min familj nu? Min lillebror svarar mig och säger:

Mitt i vårt småprat tar jag upp min telefon från jackfickan och ser på klockan. Jag ser att den står på 8.30 och vi börjar franskan 8.40. Jag frågar de andra ifall vi ska gå in nu, för det är snart dags för franskan. De ställer sig upp och vi rör oss alla mot ingången. När vi går in ser jag franskläraren försöka skynda sig igenom den täta korridoren och alla elever. Hon drar i en vagn med massor av böcker och material, men min blick träffar först den röda mobillådan högst uppe på vagnen.

Då inser jag att jag har en lång och tråkig skoldag framför mig.

– Nej, nej Khadija, du har räddat oss från den här mannen.

Hamdi Elmi

– Hej då Sara, vi ses ikväll, säger jag efter en lång dag i skolan.

10. JAG VILL OCH JAG KAN

Jag står vid den stora parkeringen på skolan och läser ett sms från mamma ”Hej hjärtat. Hoppas du har haft en bra dag i skolan idag. Såg på ditt schema att du slutar 15:50 idag, så jag hämtar upp dig 16.00 om det är okej annars om det är något annat så skriv. jag älskar dig gumman”. Sms:et avslutas med ett rött hjärta. Jag svarar tillbaka ”det är okej mamma”. Klockan närma sig tid för upphämtning, den står på 15.59. Att läsa mammas sms gör mig alltid lite gladare, för att hon alltid finns där för mig och mina syskon. Att hon alltid ler och är glad eller ser glad ut, får mig att bli motiverad och att orka mer.

Asha var en 20-årig tjej som bodde i en vacker liten by i Burundi under sin barndom. Där bodde hon ända tills 2016 då något hände henne. Hennes familj var fattiga och bodde i ett litet brunt trähus. Ashas föräldrar lät henne inte gå i skola, utan de lärde henne grunderna om att läsa och skriva hemma. Ashas föräldrar ville att hon skulle bli hemmafru men 57

FAMILJ

går ut till bilen på parkeringen. När jag har hämtat mina saker springer jag också snabbt ut till bilen på parkeringen, då har mina syskon suttit på plats med bältet på en lång stund. De väntar bara på mig och jag sätter mig i baksätet med min jacka i ena handen och i den andra handen mina böcker och dator. Sedan säger mamma snabbt att jag ska sätta på mig bältet och hon börjar köra iväg. Jag fixar i ordning mig i bilen, sätter på mig jackan och fixar till min sjal ordentligt.

det ville inte Asha bli. Hon ville bli doktor men ingen lyssnade på henne när hon pratade om vad hon ville bli och hon kände sig ledsen över det. Men sen en dag träffade hon en kvinna som hette Sarah och var veterinär. När Asha träffade henne ändrades hela Ashas liv, hon vågade stå upp för sig själv.

bit ifrån byn där alla små djur var som hade varit med om att de blivit tjuvskjutna eller att deras föräldrar hade blivit tjuvskjutna. Asha var där jätteofta och hälsade på dem i deras hagar som de hade utomhus. Men nu när hon kom dit var Sarah också där. Sarah berättade för Asha att de hade hittat en elefantunge på morgon som var skadad efter stormen. De visste inte riktigt vad som hade hänt men det gissade på att elefantungen hade sprungit och sen rivit sig på något eller trillat och skadat sig. Asha stannade kvar där och hjälpte till att undersöka elefantungen och hålla den lugn.

Asha älskade att hjälpa folk i den lilla byn. Hon hade lockigt svart hår som var axellångt och hon var en lång och smal tjej.

Alla barn i byn tyckte att Asha var modig, omtänksam och snäll därför att hon hjälpte till i olika affärer i byn på sin fritid och hon lekte med alla barn och gjorde olika aktiviteter med dem. Det var inte alla som gillade henne, tjejerna i byn som var i hennes ålder tyckte att hon var konstig för att hon inte ville bli hemmafru som alla andra kvinnor. Asha ville inte bli hemmafru, utan hon hade en dröm om att bli doktor och hjälpa folk.

Efter de var färdiga där gick Asha och Sarah hem till där Sarah bodde i Burundi och åt lunch. De fortsatte att prata om hur Asha ville bli en doktor. Asha berättade även om hur en dam som jobbar i klädbutiken lyckades få hem doktorböcker till byn till henne. När Asha hämtade böckerna gick hon alltid på kvällen så att ingen skulle se henne och så mötte hon damen från butiken bland en dunge i skog. De båda hade också på sig svarta kappor så att de kunde gömma böckerna under dem. Sen när Asha skulle läsa dem gjorde hon det inte hemma utan hon gjorde det vid stället med skadade djur. För att då kunde hon sitta inne hos djuren och hålla dem sällskap medans hon läste.

Ashas föräldrar Aisha och Ahmed var väldigt stränga mot henne. De tyckte att hon skulle vara hemmafru och gifta sig med en bra man därför att alla kvinnor i släkten hade varit hemmafruar och haft bra liv. Ahmed Ashas pappa var en ståtlig man som gick med rak rygg och var sträng. Han gick absolut inte med på att Asha ville bli doktor. Aisha Ashas mamma var en vacker kvinna med långt mörkt lockigt hår och väldigt lik Asha. Mamman var vän med alla hemmafruar i byn och hon var väldigt bestämd om vad som var rätt och vad som var fel men själv bar hon på en stor hemlighet. Aisha tyckte att det var fel av Asha att inte göra som de ville.

FAMILJ

Sarah ville verkligen hjälpa Asha på hennes väg till att kunna bli doktor men hon visste inte vad hon skulle göra. I två veckor träffade de varandra varje dag och de blev jättebra vänner. Efter ett tag kom Sarah på en idé och hon kunde inte vänta tills hon träffade Asha så att hon kunde berätta vad hon hade kommit på. Hon gick till klädbutiken där Asha jobbade ibland för att få lite extra pengar. Sarahs hand skakade när hon öppnade dörren för att hon var så exalterad och när hon hittade Asha berättade hon idén. Sarahs idé var att Asha skulle följa med henne tillbaka till Mauritius och plugga till doktor där och om Asha ville kunde hon bo hos Sarah. Asha blev jätteglad och började hoppa runt i den lilla affären och så gav hon Sarah en gigantisk kram. Sen berättade hon att alla hennes pengar som hon har fått när hon jobbat hade hon lagt undan så att hon någon dag skulle kunna plugga till doktor.

En solig onsdag i juni 2016 vaknade Asha och hon var ovanligt glad för att det skulle vara deras årliga fest som de alltid hade i juli just den dagen. Hon hade klivit upp och skulle gå och handla mat till kvällen som hon och hennes föräldrar skulle äta. Det fanns bara två butiker i byn, en matbutik och en klädbutik. Hon gick till matbutiken, det var en trång och mörk affär och det var inte så stort utbud.

Asha råkade gå in i en tjej i butiken så att tjejen tappade några grejer. Tjejen hade blont rakt axellångt hår och klädd lite annorlunda mot andra kvinnor i byn. De hjälptes åt att plocka upp sakerna och sen började de småprata lite. Tjejen berättade för Asha att hon hette Sarah och att hon bodde i Mauritius men hon var på besök i Ashas by för att undersöka en sjuk elefant. Hon berättade också att hon var en veterinär och att hon egentligen kom från USA men hennes föräldrar fick jobb som doktorer i Mauritius när hon var fem år, så då flyttade de dit. Sen började hon fråga om Asha hade något jobb. Asha mumlade lite tyst för sig själv att hon bara hjälpte till i en klädbutik ibland. Sarah frågade igen för hon hade inte hört vad Asha sa första gången. Asha svarade högre den här gången att hon inte hade något riktigt jobb utan hon hjälpte bara till lite i klädbutiken. Hon förklarade också att hennes föräldrar ville att hon skulle bli hemmafru men själv ville hon bli doktor, för det bästa hon visste var att hjälpa folk.

Asha och Sarah gick hem till Asha för att berätta för hennes föräldrar om vad hon tänkte göra och att inget kunde stoppa henne nu från att göra vad hon ville. När de kom fram till huset och gick in möttes de av Ashas föräldrar och en kille som hon inte visste vem det var. Aisha och Ahmed, Ashas föräldrar berättade om att han var en kille som de hade träffat och de tyckte att han var den perfekta killen som hon kunde gifta sig med. Asha blev helt chockad och fick inte fram några ord. Till slut fick hon fram orden: “hur kan ni göra såhär mot mig”. Efter det började hon prata om att hon har fått nog, de tog alltid dit män som hon inte kände, som hon inte ens vill prata med. Hon pratade också om hur hon tyckte att det var fel att hon inte fick bestämma själv vilken man hon ville gifta sig med. Till slut fick började Aisha och Ahmed skrika på henne att nu fick hon ta och sluta med sitt trams, hon skulle gifta sig och det skulle hon göra med honom. Asha sprang in i sitt rum och Sarah sprang efter. När hon kom in i sitt lilla rum började hon packa de grejerna hon behövde i en brun väska som hon hade och så tog hon sina pengar och gick ut ur sitt rum och ut ur huset. Sarah och Asha gick därifrån och sen spenderade dom de sista dagarna tills de skulle åka hemma hos Sarah.

Senare på kvällen skulle det vara deras årliga fest men någonting hände den kvällen som förstörde alla barnens leenden. Det kom en stor hemsk storm. Det hade inte varit någon stor storm på flera år i byn. Alla barnen hade dekorerat och gjort fina saker till festen. Husen var dekorerade med halm på taken och det hängde olika typer av lyktor i träden, men allting förstördes på några sekunder. Alla barn var livrädda i sina trånga små hus när stormen svepte över dem.

Dagen efter var det helt förstört i byn. Himlen var grå och det var blött på marken där all halm låg och de krossade lyktorna, bilen kunde man inte heller ta någonstans för det låg träd överallt. Men alla i byn hjälptes åt att städa och fixa sakerna. Husen hade som tur var klarat sig och alla djur verkade må bra fast de var rädda. Asha gick till ett ställe en

Efter två dagar skulle Asha och Sara åka men Asha ville först gå och prata med sina föräldrar. När hon kom hem och öppnade dörren sprang hennes föräldrar fram till henne och kramade henne och berättade att de trodde att hon aldrig skulle komma tillbaka. Asha bad dem att sätta sig ner och 58

sen pratade hon om att hon var myndig och fick göra som hon vill. Hennes val var att flytta till Mauritius och plugga till doktor och de kunde inte göra något åt det. Hennes föräldrar blev tysta och kollade på varandra. Då berättade Aisha Ashas mamma sin hemlighet som Asha inte visste. Det gjorde att Asha förändrade hela sin uppfattning om varför hennes föräldrar inte ville att hon skulle bli en doktor. Aisha berättade att när hon var som Asha ville hon samma sak som henne, att bli doktor, men för henne gick det inte bra. Hennes föräldrar lät henne plugga till doktor för att hon tjatade så mycket men hon fick det bara på ett villkor. Villkoret var att hon skulle betala för allt själv. Hon jobbade massor för att få pengar och till slut så hade hon råd att flytta och börja plugga. Men hennes pengar började ta slut så hon fick ta flera jobb även fast hon inte skulle hinna med att plugga lika mycket efter skolan. Till slut när det sista provet kom så klarade hon inte det för att hon hade inte hunnit plugga så mycket. Aisha berättade om hur ledsen, trött och utbränd hon blev. Så hon blev hemmafru och mötte Ahmed, Ashas pappa, och hon blev glad igen och sen så nöjde hon sig med att vara hemmafru. Aisha och Ahmed sa även att om Asha så gärna vill bli doktor så skulle de hjälpa henne. Saken var bara att de hade varit så rädda att om de tillät henne att bli det så skulle det hända samma sak till henne och det ville inte se henne må dåligt. Aisha blev helt stum och visste inte vad hon skulle säga. Hon gick bara fram till sina föräldrar och kramade dem.

Sen satte hon sig ner och sa att hon ville verkligen bli doktor, det var hennes största dröm och att hon visste att hon skulle klara det. Aisha och Ahmed log och sa att om det var det hon ville så fick hon det och hon fick följa med Sarah. Men bara om hon kom och hälsade på dem när hon kunde. Asha ställde sig upp och började dansa runt i deras lilla hus för att hon var så glad.

över havet och en stor trädgård. Asha kunde inte bli lyckligare för hon hade sin egen familj, sitt drömjobb och hennes föräldrar kom och hälsade på så ofta de kunde.

Freja Sjöblom

11. KNUTAR Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk.

Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns.

Det är dags för gymnasieval, vad fan ska jag välja? Jag känner mig som en hjälplös hundvalp vars husse har lämnat den på gatan. Det är början av januari, inte nog med att jullovet var piss, det är skolstart. Det är vårterminen i nian och jag har en termin kvar på högstadiet, sedan är det dags för gymnasiet. Ärligt talat är jag nervös, kommer jag inte få några nya vänner? Kommer jag bli klassad som klassens förlorare? Det känns som att det snurrar runt en halv miljard frågor i mitt huvud just nu, så fort jag tänker på gymnasiet och gymnasievalet knyter magen ihop sig till ett stort trassel av knutar. Ångest.

Jag har länge vetat vad jag vill bli när jag blir stor, jag vill bli elektriker. Mamma och pappa har alltid velat att jag ska utbilda mig till läkare eller något annat överskattat yrke. Det vill inte jag. För det första har jag varken tid eller motivation till att höja mina betyg till toppbetyg, och för det andra så är elektriker mitt drömyrke. Ända sedan jag varit liten har jag velat jobba med något konkret, jag skulle aldrig i hela mitt liv klarat av att sitta på en fucking kontorsstol tills jag går i pension. Liksom kom igen, det går bara inte.

Asha tog sina saker och hennes föräldrar gav henne lite pengar som de hade sparat och så kramade de henne en sista gång innan hon klev in i bilen som skulle skjutsa henne och Sarah till flygplanet. Asha grät på vägen dit för att hon skulle sakna alla från byn, speciellt sina föräldrar och alla vilda djur som hon hade sett.

De tog några timmar efter att det hade satt sig i planet tills de var framme i Mauritius. När hon klev ut ur planet såg hon hur solens sken lyste på marken helt underbart och hon kände hur hennes leende bara växte. Sen så gick hon och Sarah till en bil som stod och väntade. Det var Sarahs föräldrar Karen och John. Karen var blond precis som Sarah och John var mörkblond. De var väldigt trevliga och de skulle skjutsa Asha och Sarah till Sarahs villa vid havet. När det väl kom till Sarahs hus efter alla stopp som Karen och John insisterade att det skulle ta så var de helt slut efter allt flygande. Det hade också blivit ganska sent så Sarah visade Asha runt i villan lite snabbt och efter det åt de middag. Asha fick ett eget stort rum med en stor säng och garderob och när hon väl skulle sova kunde hon inte för hon tänkte på den händelserika dagen. Det hon speciellt tänkte på var sina föräldrar och den vackra gröna miljön i Mauritius och det blåa havet. Sen till slut lyckades hon somna och då sov hon som en stock.

Klockan är 08.24. Perfekt, jag kommer komma för sent andra skoldagen efter jullovet. Men som tur är, har min bästa vän Iben, också försovit sig, så vi ska mötas vid skogsbrynet precis bakom skolan. Fy fan vad pinsamt att glida in på en lektion sen, speciellt när man är själv. Men när jag är med Iben blir allting en aning mindre pinsamt. Vi har varit bästa vänner sen sjätte klass. Jag avskydde henne hela lågstadiet och större delen av mellanstadiet. Hon var högljudd, arrogant och orealistisk. När jag tänker tillbaka så var det nog bara jag som var blyg och tillbakadragen.

Där står hon. Iben, med sitt långa, lockiga röda hår. Ansiktet fullt med fräknar och som vanligt, det där fåniga leendet som smittar. Faktum är att hon är en ängel som vandrar på jorden.

Både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Jag förstår inte hur någon någonsin skulle kunna såra henne, de där stora grönbruna ögonen som bara stirrar upp på en. Jag har aldrig sett en så vacker människa i hela mitt liv.

Efter några veckor hade Asha börjat på ett universitet och hon pluggade till att bli en doktor. Hon tyckte att det var jättekul och hon skaffade sig många kompisar. Sen efter skolan och när hon hade tid jobbade hon på ett café för att tjäna lite pengar. Efter ett halvår kom Ashas föräldrar på besök och de var så stolta över henne.

– Oline! ekar Ibens ljuva röst därifrån hon står.

– Tja Iben, säger jag tillbaka.

– Du vet att vi redan är en halvtimme sena? frågar jag Iben efter att vi gått en stund, då hon verkar ovanligt bekymmerslös idag.

Det tog några år men till slut var Asha en utbildad doktor, hon hade ett barn och en man. Hon hade även ett hus med utsikt 59

FAMILJ

Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se ut, vad jag ska jobba med och vem jag ska gifta mig med. Sjukt va? Okej, kanske inte vem jag ska gifta mig med, men de har absolut ritat upp en bild av hur de vill att min framtida man ska se ut. Jag kan varken vara mig själv eller ha mina egna framtidsplaner hemma.

– Såklart jag vet och om du ska vara så här tjurig hela dagen får du fan ta och skaffa nya vänner, för jag klarar inte av din bitterhet idag, säger Iben.

Jag kommer hem till vår lilla villa i utkanten av stan. Så fort jag öppnar ytterdörren möts jag av den bekanta doften av hem. Det är ovanligt tyst. Mamma och pappa brukar alltid tjafsa eller höja rösterna åt varandra. Det har varit så här ett tag. Höjda röster och krossade vaser. Hot om att ringa polisen eller kanske bara ett “fy fan vad jag hatar dig”. Denna fasad som mamma, pappa och barn börjar rasa. Men nog med skitsnacket, jag börjar bli hungrig.

– Nej då.

– Okej bra, sisten till skolan är ett ruttet ägg! skriker Iben.

Vi lyckas smita in i klassrummet utan att dra på tok för mycket uppmärksamhet till oss, Janne Mörkgrön (han har alltid en vedervärdig mörkgrön fleece på sig, därav smeknamnet, Janne Mörkgrön), vår förvånansvärt efterblivna NO-lärare, verkar inte märka oss när vi smiter in och fnittrar som små skoltjejer.

Efter att jag ätit en tallrik med spaghetti och köttfärssås sköljer jag av den och ställer in min tallrik, mitt glas och mina bestick i diskmaskinen. Sedan hör jag ytterdörren öppnas. Det är mamma och pappa. De har inte ens kommit in genom dörren och jag hör redan de stränga rösterna. Jag är trött på den här skiten. Varenda jävla dag ska de bråka om småsaker som middag, jobb eller fucking sängkläder. Jag orkar inte mer.

Under alla dessa år har jag aldrig haft en egen talan. Det är alltid mamma och pappa som bestämmer vad jag ska göra, hur jag ska göra det och varför jag ska göra det. Jag är som en fånge i deras sjuka spel.

Skoldagen flyger förbi ovanligt snabbt, jag ska precis traska iväg hem när Janne rycker tag i min svarta jackärm och frågar: – Oline, kan inte jag få låna dig en stund?

– Umm, jo visst, säger jag tillbaka.

Vi går mot sal 612, vad ska han göra? Är det nu han säger att han ska sätta F på mig i alla NO-ämnen? Eller kanske kidnappa mig? Vi får se. Vi kommer fram till sal 612, Janne öppnar dörren och låter mig gå in först, sedan stänger han försiktigt dörren efter sig.

Jag går mot mitt rum, medveten om vad jag bestämt mig för att göra. Jag försöker gå så snabbt som möjligt för att slippa skriken och otryggheten utan att mamma och pappa ska misstänka något. Jag kommer till mitt, till skillnad från alla andra rum i detta hus, kontrastfyllda rum. Jag tar fram min blåa Kånken-väska. Jag packar den. Sedan kollar jag busstiderna. 20.34 går bussen. Perfekt. Jag ringer Iben, berättar min plan och hon hänger förvånansvärt lätt med på den.

– Så, Oline... Jag har hört en grej... Åh herregud, det här bådar trubbel. Adrenalinet pumpar och är det bara jag eller är det varmt här inne?

– Vi möts om 30?

FAMILJ

– Din mentor pratade med mig igår och säger att du hade tänkt att söka el- och energi, är det så?

– Perfekt.

Jag ska precis ta min jacka när jag känner den där känslan igen. Magen är som ett stort trassel av knopar och knutar. Ångest. Jag tänker inte på det så mycket, tar min jacka och öppnar dörren så försiktigt jag kan. Precis när jag ska kliva ut stoppas jag av den bekanta handen som greppar min överarm. Mamma. Adrenalinet pumpar. Ska hon skrika på mig? Berätta för mig om vilken besvikelse till dotter jag är?

Men hennes ansiktsuttryck säger tvärtom. Nästan som att hon vill säga att “det är okej”, men att någon hindrar henne. Hon tar mitt ansikte i sina varma, lena händer, ger mig sedan en puss på kinden och mimar “jag älskar dig”. Hon viskar “hejdå”, och jag går.

Inte så farligt som jag tänkt mig.

– Ummm, asså ja, svarade jag.

– Okej, erm... sjysst! sa Janne. Är det bara jag eller verkar han lite fördomsfull?

– Jag vet att jag låter lite skeptisk, men det är jag absolut inte. Du presterade jättebra på alla tekniklabbar under höstterminen. Du har god kunskap, du är stark och har mer än stor potential.

– Oj, tack antar jag?

Nu bär det av mot tjejen jag älskar mest i hela världen, min Iben.

– Jag tror på dig, men för att du ska komma in där du vill måste du se till att du inte sänker dina betyg. Jag vet att du har kunskap men det är inte alltid du visar det. Sååå eh, ett tips från coachen: se till att du presterar bra på lektioner och prov så ska du se att du kommer in där du vill, säger Janne.

Julie Framnes

12. LIVET EFTER DIG

– Ska bli, sa jag och hintar mot dörren som ett “får jag gå?”.

– Lycka till, säger Janne med alldeles för mycket entusiasm.

Jag springer så fort jag bara kan men jag vet inte vart. Jag bara måste fram, vet att det är något jag måste göra. Marken är blöt och kall och jag fryser om mina fötter. Det är mörkt och jag ser ingenting, bara månen som lyser på himlen högt däruppe. Plötsligt avtecknas hon framför avsatsen. Paniken växer och jag försöker springa ännu snabbare men det går inte. Jag snubblar och faller ihop på marken. En tår faller ner för kinden, det gör ont i hela kroppen men jag ställer mig upp och börjar springa igen. Nu är jag nära, jag kan nästan nå henne nu. Jag ska precis greppa tag i hennes tröja men plötsligt flammar en eld upp framför mig och skiljer oss åt, jag

Efter mitt och Jannes snack får jag äntligen gå hem. Klockan är kvart i tre och himlen redan becksvart. Det enda som lyser upp den våta asfalten på trottoaren är de långsmala gatlamporna. Januari, vad är det för jävla pissmånad? Det är bara grått, kallt och mörkt liksom, månaden borde få pris för den mest deprimerande månaden på hela året. Jag tror nog bara att det är jag. Många tycker nog att januari, den första månaden på året är en möjlighet för en fräsch nystart. Något nytt. Jag själv har aldrig riktigt sett det på det sättet men det kanske kommer när man blir äldre?

60

skriker av frustration och smärta. Nej, jag måste få tag i henne.

Jag drar snabbt bort handen och försöker ta mig ur elden, hitta en väg ut, men den är överallt runt mig. Det finns ingen utväg och den tränger sig ännu närmare mig. Jag tittar in i hennes ögon, de är sorgsna, tomma och livlösa. Då vet jag att det inte finns någonting jag kan göra, hon säger något men jag hör inte vad det är. Sedan slappnar hon av i kroppen och faller bakåt.

säger. Jag går fram till kylen och letar fram smöret och osten i det stökiga kylskåpet, det skulle verkligen behöva städas som allt annat i hela huset men det är ingen som ens orkat tänka tanken på det. Jag fixar en macka till mig och häller upp mjölk i ett glas och sätter mig vid köksbordet, även fast jag hellre skulle vilja äta på mitt rum. Bordet är fyrkantigt och vitt, som allt är i vårt kök. Det svider att se den fjärde stolen, som är tom. Jag önskar att vi hade tagit bort den, men nu står den där och gör saknaden ännu större. Jag lutar mig bakåt i stolen och tar en klunk av mjölken. Pappa ger en menande blick till mamma och allt hon kan göra är att vända bort blicken.

Skrikande vaknar jag upp. Lakanet är blött av svett och tårar.

Jag gråter och tårarna bara faller ner för min kind. I en hastig rörelse åker dörren upp och mamma kommer in. Lugnet faller över mig: det var bara en dröm.

– Vadå? säger jag.

Jag drar av täcket och sätter mig upp med fötterna dinglande från kanten av sängen. Sidenpyjamasen känns mjuk mot min kropp och jag blir snabbt kall igen utan värmen från täcket.

Mamma sätter sig ner och kramar om mig, då växer sorgen och slukar mig som i ett svart hål. Jag gråter igen, jag hatar dem, tårarna. Jag är trött på dem, orkar inte vara ledsen men jag kan inte styra över det. Mamma drar mig tätare intill henne och hennes värme ger mig trygghet.

Jag menade inte att säga det men det bara slank ur mig.

Pappa lägger ner tidningen på bordet och tittar på mig irriterat.

– Det borde du väl förstå, säger pappa vasst.

Jag tittar mot mamma som ger mig en rädd blick och tillbaka till pappa.

– Behöver du verkligen ta det här nu? avbryter mamma väldigt försiktigt.

– Det var inte ditt fel Vilda, det var hennes eget val, säger mamma med en mjuk och medlidsam röst.

– Du måste komma över det här nu. Vi kunde alla ha gjort annorlunda, men det spelar ingen roll i efterhand för nu är det som det är.

– Är det så ni vill ha det!? säger pappa och ställer sig upp i en hastig gest så att stolen nästan faller omkull, adrenalinet kickar in i min kropp.

Skulden växer inom mig, det spelar ingen roll vad mamma säger. Om jag bara hade sagt något, gjort något, inte varit så feg kanske allt skulle vara annorlunda nu. Vi kanske fortfarande skulle ha varit en lycklig och hel familj.

Jag och mamma säger inget, vi bara tittar ner i bordet, det finns inget vi kan göra. Inget vi kan säga, det kommer bara göra allting värre. Vi har redan sagt för mycket. Min kropp är spänd och det känns som om jag ska explodera av alla osäkerhet.

Ingen av oss säger något på länge och vi sitter bara där tillsammans i mörkret medan mina tårar droppar oavbrutet ner för min kind. Ibland faller tårar som inte är mina. Då önskar jag att det var jag som hade orken att trösta mamma istället, men det finns liksom inget att ge inom mig. Allt är tomt, det finns inget där.

– Svara mig då!! Hans röst är fylld med ilska.

– Nej, säger jag lågt.

Min röst låter skamsen och jag biter mig själv i läppen, jag spänner kroppen ännu mer.

Senare vaknar jag upp, mamma är borta och jag ligger nerbäddad under täcket igen. Jag tittar upp i taket och bara stirrar och ligger där, tänker. Jag är på väg att slumra till igen när jag avbryts av larmet. Det skriker högt i mina öron och jag skyndar mig snabbt för att stänga av det. Jag tittar på klockan, den är sju. Jag tvingar mig upp och går bort mot fönstret och drar upp mörkläggningsgardinerna. Det är fortfarande mörkt ute men solen har precis börjat lysa upp himlen.

Gatulamporna är fortfarande tända och det är svagt dimmigt.

Gatan som slingrar sig mellan alla gråa radhus är folktom.

På det flesta buskar och träden sitter bara några enstaka ensamma löv kvar, resten ligger och skräpar på gräsmattor och vägkanter. Jag suckar, drar handen genom mitt slitna blonda hår. Sedan tar jag upp några smutsiga kläder från golvet och drar på mig.

– Tänkte väl det, säger pappa och sätter sig ner igen.

Jag slappnar av något.

Min kropp vill fly, försvinna härifrån, jag orkar inte vara kvar här. Det krävs så mycket uppmärksamhet och försiktighet att vara runt pappa och tyngden av att hålla upp allt, att alltid behöva vara vaksam kring pappa och skydda mamma som aldrig vågar göra någonting för att göra något bättre. Snabbt tar jag mackan och nästan halvspringer från matbordet, jag vill inte vara kvar här. Jag slänger på mig jackan och trycker ner mina fötter i skorna. Mammas röst ropar efter mig men jag bryr mig inte, slänger väskan över ryggen och flyr ut genom dörren. Nu får mamma klara sig själv med pappa. Jag hör hur pappas röst stegras inne i huset och i takt med det ökar min steg. Jag känner en känsla av skuld, vem vet vad han kommer göra med mamma? Men jag skjuter snabbt undan den, det är inte mitt ansvar.

I köket är alla redan igång. Pappa sitter vid köksbordet, han läser tidningen och mamma står vid köksbänken och fixar frukost. De säger inte något till varandra, som vanligt, men jag kan känna spänningen mellan dem. En osäkerhet skjuter upp genom mig, på senaste tid har den där känslan av osäkerhet funnits hos mig så fort jag ser pappa. Men jag kan inte hjälpa det.

Det är en bitande kyla ute och jag fryser. Mina händer är kalla och jag önskar att jag hade tagit på mig ett par vantar innan jag drog. Jag pressar in den sista biten av mackan i munnen

Jag kastar en blick på tv:n som är igång på svag volym. En nyhetsreporter står och pratar men jag tar inte in det han 61

FAMILJ

Med det sagt dras pappas ilskna och hårda sida fram. Den som aldrig ens funnits innan Elvira dog. Innan allt var han den bästa, mest ödmjuka pappan man någonsin kan tänka sig, nu är allt tvärtom. Nu finns där något som förvandlar honom till ett monster: sorgen. Men det är ingen ursäkt, inte för något.

– Jo allt är mitt fel, jag kunde gjort vad som helst, allt, om jag bara inte varit så feg, piper jag mellan snoret och snörvlandet.

samtidigt som jag stiger in på kyrkogården, den ser så grå och ledsam ut. Den brukar vara så vacker, men när hösten svepte in med sin kyla dog alla vackra växter och blommor.

Jag letar mig fram bland alla tusen gravstenar, jag vet precis vart jag ska, här har jag varit många gånger. Inte för att jag riktigt vill det men för att jag inte vågar släppa taget om henne, vägrar att förlåta mig själv för vad jag gjorde eller snarare inte gjorde. Mina steg stannar framför den alltför välbekanta gravstenen, ett svart hjärta. Av någon anledning får den här platsen mig att känna mig trygg, här får jag vara ensam utan någon som stör mig eller någon att hålla koll på. Jag tittar på den snirkliga ingraveringen och hur många gånger jag än tittar på den kommer luften alltid gå ur mig när jag ser datumet på stenen. Jag sätter mig ner på huk och drar bort alla bruna löv med min hand som uppenbarar de korta små vissna grässtråna, som endast hann sticka upp ur jorden innan de dog igen. Jag önskar att hennes grav var som alla andras: täckt med en matta av gräs, men hennes är brun av jord som vittnar om att hon nyligen dog. Jag rättar till de fina höstblommorna, alla ängladekorationerna och ljusen, sedan sätter jag mig på min ryggsäck i kylan. Då kommer de där tårarna igen. Jag gråter igen över allt, över pappa, Elvira, skulden, smärtan, allt.

att det alltid skulle finnas där för mig, men det svek mig precis som alla andra i de stunder där jag behövde dem som mest.

Resten av dagen spenderade jag genom att gå runt på stan, vissa ger mig brännande blickar, som om de undrar varför jag är här när jag egentligen borde vara i skolan, men jag bryr mig inte. Vid runt 16.00 tvingar jag mig själv att gå hem, min kropp vill liksom inte men jag tvingar mig själv.

När jag svänger in på gården så öser skulden och oron in över mig igen och min kropp blir spänd igen. Jag vet vad som väntar hemma, jag har skolkat från skolan hela dagen, men det är inte förrän nu som jag har kommit att tänka på vad som kommer hända när jag kommer hem. Ett illamående skjuter upp i mig och för några sekunder är jag säker på att jag kommer spy. Jag går in på den lilla stengången som leder upp till dörren. Jag tvekar en stund, andas in och andas ut, sedan samlar jag mig och går in genom dörren. Värmen slår emot mig och i en snabb rörelse sparkar jag av mina skor och hänger försiktigt upp jackan på klädhängaren. Jag tassar lätt på tå och försöker att inte gå för hårt mot golvet.

Men det hjälper inte för plötslig står han där framför mig.

Jag ryggar tillbaka och försöker ta mig förbi honom men han greppar tag om min handled, hårt. Det smärtar till och jag vill skrika men det jag håller tillbaka det. Hans ansikte brinner av ilska och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är rädd.

En stund senare sitter jag fortfarande på väskan, jag gråter fortfarande men inte lika mycket, det sticker i hela kroppen.

Mobilen surrar, jag ställer mig upp och letar fram den ur väskan. Jag hinner precis få upp den när vibrerandet slutar igen, det är Ebba. Klockan är kvart i nio och skolan började för en kvart sen men jag orkar inte bry mig. Om jag går till skolan kommer alla se hur nedbruten jag är, alla blåmärken och de kommer undra varför. Skärmen lyser upp igen.

– Vad får dig att tro att du kan skolka hela dag!? Va??

FAMILJ

– Hej? säger jag frågade även fast jag vet precis vad hon vill.

Jag svarar inte tillbaka för att jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Den enda som snurrar i mitt huvud är vad som kommer hända härnäst. Jag är rädd och min kropp är spänd, jag vill inte att det ska vara såhär längre. Jag vet inte vem pappa är.

– Vart är du? Vi började för en kvart sen.

– Sluta, pappa, piper jag.

– Jag vet.

Det känns så fel att kalla honom just pappa.

– Okej men varför är du inte här då?

– Är det allt du har att säga!?

– Behöver jag ens svara på den frågan?

Jag gråter ännu mer, jag är trött och hungrig.

Jag låter stöddig utan att ha menat det. Ebba suckar i mobilen, i bakgrunden hör jag Julia.

Plötsligt avbryter något oss, mamma. Hon står en bit bort och hennes ögon är fyllda med tårar. Men det är något annat i hennes ansikte, en bestämdhet.

– Hon kommer inte eller?

– Vad gör du? säger hon stadigt men det finns skräck blandat i rösten.

– Nej tydligen inte, säger Ebba menade för att förmedla att det är riktat till mig också.

– Vad håller du på med?

För en kort stund vill jag berätta för dem om allt som händer hemma och om hur jag egentligen mår. Men jag kan inte göra så mot pappa, vad skulle hända med honom? Jag älskar honom.

Hon skakar med hela kroppen, men en värme sprider sig i min kropp.

Jag blir stum, vad ska jag säga nu? Jag har varit i den här situationen många gånger. Vad jag än säger kommer de inte förstå mig, de kommer bara fortsätta tycka att jag är lika patetisk och jag förstår det. Det har gått flera månader nu men hålet inom mig är fortfarande lika stort om inte större än det var innan, om de bara visste vad som pågick skulle de kanske förstå.

Pappa stannar upp, han tittar från mig och till henne och sedan fylls hans ansikte med skräck. Han vänder sig om stormar ut genom rummet. Jag slappnar av och sjunker ner på golvet. Även fast hela min kropp bultar så ler jag. Mamma sätter sig ner på golvet och hon kramar om mig. Jag älskar henne, hon var modig även fast hon var rädd.

– Tack, säger jag. Tack.

– Ni förstår inte, mumlar jag bara tyst.

Hon kramar om mig, den här gången svek hon mig inte.

Det brusar i telefonen, de båda är tysta. Jag suckar, sedan lägger jag bara på. Efter att Elvira dog trodde jag faktiskt att de skulle hjälpa mig och finnas där, men istället började de tycka att jag var irriterande och jobbig. Det fick mig att känna mig så mycket ensammare än jag någonsin gjort; jag trodde

Agnes Öberg

62

13. MAKTLÖSA

och gömma mig från mina föräldrar från helvetet. Jag la en snabb blick mot min mobil på sängbordet, jag hade en notis från mormor. Det stod “GRATTIS älskade du”, hon var den enda som kom ihåg. Kom ihåg att jag fyllde år. Jag ska vara ärlig nu, mormor är den enda som grattat mig på min födelsedag, inte ens min mor som tryck ut mig ur sitt underliv säger grattis. Har hon glömt? Eller bryr hon sig inte?

I tystheten satt jag ensam i mitt lilla rum utan möbler, bara en säng. Ensam på min födelsedag. Ensam hemma.

Jag kände hur handsvetten började rinna ner för det svarta, kalla, okända föremål jag helt plötsligt hade i mina händer.

Med ödet i mina händer kunde jag ändra på min framtid.

Tänk dig, en framtid utan bråk, sorg, men framför allt utan dem. De som satt framför mig utan ord. Det är mina föräldrar som sitter i den slitna möbeln som knappt kan kallas för soffa.

Mina föräldrar som aldrig varit tysta under hela min förjävliga barndom, satt där i vår soffa. Livrädda för sin framtid. Jag hade makten, de var maktlösa. Det var en slags stel men trots allt härlig stämning. Sekunden innan jag tänkte avfyra det föremål jag hade riktat mot mina livrädda föräldrar, började jag tänka.

När jag insåg att jag och Max hade ramlat såg jag att han hade gjort sig illa. Jag tog upp Max och kramade om honom, sa att allt skulle bli bra. Jag visste att allt inte skulle bli bra, men min bror skulle få ha hopp. Hopp till en bra framtid. Hur kunde jag berätta för en söt pojke med klarblåa ögon, blont hår med virvlar här och där, att hans framtid såg mörk ut?

Hur skulle jag kunna förstöra hans syn på livet. Han har ingen aning om hur han blev behandlad. Han trodde att vi var en lycklig och mysig familj. Men så var inte fallet.

Hur kommer hon tänka om mig om jag gör det jag planerar att göra? Kommer hon ens vilja prata med mig igen? Kommer hon vara rädd för mig? Jag kände mig helt plötsligt rädd.

Rädd, men inte för det jag tänkte göra, utan för att förlora henne. Ville verkligen inte förlora den skrynkliga tanten som betydde så mycket. Men de som ska föreställa mina föräldrar, de skiter jag fullständigt i. Morsan som var tyst, hade nu från ingenstans började mumla, jag hörde inga direkta ord.

Han fick ett skrapsår på benet. Såg inte så värst djupt ut, men jag kunde se att det gjorde ont. Alla mina tankar fick vänta, för Max behövde bli omplåstrad. Jag tog upp Max i min famn, pussade på hans lilla ovala huvud. Som tur var hade jag ett plåster i bakfickan på mina svarta jeans. Det måste vara kvar från skolresan. Jag satte på honom plåstret med små apor på och blåste försiktig på det.

Men helt plötsligt var jag tillbaka i min stenhårda säng, med enbart en kudde och filt. Morsan ropade att det var frukost.

Var det bara en dröm? Är jag glad att det bara var en dröm?

– Är det bättre sötnos? frågade jag och gav honom en puss till.

– Kom ner och ät din snorunge, ropade morsan och jag kände hur huvudvärken var tillbaka.

Jag kunde pusta ut, Max mådde bra. Vad mer kunde jag begära? Allt hade jag verkligen inte, men jag hade Max. En av det lyckligaste personerna i världen var fan jag, men bara när jag var med honom. Han är den enda som fick mig på andra tankar. Jag tog Max i handen och började gå igen. Han klagade en hel del, men jag lyssnade inte. Jag hörde inte ens vad han sa. Utan jag hörde bara mina egna tankar. Var skulle jag? Kunde vi gå tillbaka hem? Det kunde vi inte, vi kunde aldrig gå hem igen. Man kunde inte ens kalla det för hem. Det var ett litet rött hus med brunt tak som hade börjat att falla in. Trädgården utanför var helt död och det låg några döda råttor här och där. I början luktade det hemskt, så hemskt så det gjorde ont i näsan av doften.

– Ska verkligen du röka med Max bredvid dig? skrek jag.

– Sen när bryr du dig snorunge, muttrade farsan.

Där fick det vara nog, jag tänkte inte tolerera att de utsatte min lillebror för detta. Det var okej att det utsatte mig för det men inte en liten tvååring. Var de helt sjuka i huvudet eller?

Jag kände hur ilskan börja bubbla inuti mig. Ungefär samma känsla jag känt i drömmen. En känsla som kändes som att jag måste agera och slå någon innan jag kokade över. Utan ord, tog jag Max under armen ut i hallen, klädde på oss och gick ut ur dörren. Jag hörde morsan mumla något efter oss men jag brydde mig inte längre.

Vi gick och gick tills jag märkte att Max hand hade glidit ut ur min. Jag vände mig om. Idag hade jag verkligen turen på min sida. Han satt i en vattenpöl och väntade. Han hade säkert ropat på mig, men jag hade nog inte hört. Är jag en dålig syster nu? Utan att ens tänka var jag satte mina stora, klumpiga fötter sprang jag mot min blöta lillebror. Men helt plötsligt låg jag på marken också. Jag hade ramlat och smärtan var brutal. Jag la mig på rygg och såg att benet var helt rött. Max satt kvar i vattenpölen. Dock såg han att jag gjorde illa mig så han sprang fram till mig, bara för att ge mig en puss. Det gick inte fort men till slut kom han fram till mig och gav mig den pussen. Hans pussar brukade läka alla mina sår. Men den gången kändes det som att det blev hundra gånger värre. Benet hade nu blivit dränkt i blod och jag fick panik. Det enda jag kunde tänka på var att ringa morsan.

Men hur smart är det? Jag måste ha slagit i huvudet. Jag bestämde mig för att ringa mormor, hon brukade alltid vilja hjälpa mig och Max. Hon gillade inte heller hur mina föräldrar behandlade oss. Jag ringde mormor och berättade vad som hänt. Hon blev såklart orolig och kom direkt med bilen för att köra mig till sjukhuset.

Jag visste inte var jag skulle, mina ben fick bära mig och Max vart som helst men inte hem igen. En sak som jag var säker på var att jag ville få bort Max från helvetet jag hade tvingats att bli van vid. I den lilla byn vi bodde i visste jag ungefär när alla fyllde år, så jag kunde undvika att gå ut just den dagen.

Men just den dagen var tankarna på andra håll. När jag hade lugnat ner mig, slog det mig. Grannen fyllde år. Deras hus var omringat med ballonger och massvis med gäster var på väg in genom den trånga dörren. Jag försökte att tänka på annat, men till sist kunde inte mina ben bära Max och mig längre.

Det tog stopp.

Det var onsdag, jag satt på min sängkant och mina tår nuddade marken. Jag hade varit vaken en stund så mitt nyvakna ansikte hade övergått till ett piggt men hopplöst ansikte. Jag kände helst för att lägga mig under täcket igen 63

FAMILJ

– Bättre mycket, svarade Max.

Med tunga steg gick jag ned för den smala trappan, det luktade bränt fett i hela huset. Morsan var inte den direkta stjärnkocken som man såg på teven. Farsan satt som vanligt med sin tidning i köket, med ciggen i mungipan. Bredvid farsan satt Max. Min enda trygghet i detta hus, min älskade lillebror.

Väl på sjukhuset frågade personalen efter mina föräldrars uppgifter. Men mormor var snabb med att säga att hon var målsman till både mig och Max. Personalen skrev ner mormors uppgifter och jag fick min behandling. Jag behövde sy två stygn.

längre bort i hallen skulle lysa upp. Hemma hos oss hade jag slutat försöka eftersom glödlampan var trasig och ingen orkat byta. Men hemma hos mormor var det annorlunda, allt fungerade. Även om jag varit där tusen gånger blev jag alltid lika förvånad att allting fungerar. Som om jag kom från 1920-talet till 2020-talet och såg allt som finns; el, teve, bilar med mera. Jag kände mig även som ett barn på julafton. Det fanns så mycket och på något sätt var det till mig. Allt som mormor kunde erbjuda tog jag. Hon gav mig mat på bordet.

Hemma hos mig behövde jag laga maten själv.

Efter operationen kände jag mig tom. Denna känsla var inte främmande, utan känslan hade blivit som en symbol. En symbol för hämnd. Jag ville få min hämnd på mina föräldrar men visste inte hur. Jag ville bara må bra igen. Jag behövde ta hand om mig själv på riktigt. Jag behövde stå upp för mitt mående. Mormor hade alltid berättat för mig att jag skulle ta mitt mående framför alla andras. Men det var svårt. Av den enkla anledningen att jag hade känt mig tvingad att sätta Max före mig. Han betydde ju allt för mig. Det blev ju självklart att han skulle må bra då. Men just då hade jag ingen ork till att bry mig om någon annans mående. Inget spelade roll förutom att jag skulle få min hämnd. Mormor ville att vi skulle sova hos henne ett tag. Självfallet kunde jag inte tacka nej eftersom jag inte ville tillbaka hem.

Med mina fingrar drog jag mina fingertoppar längs med väggen. Hennes tavlor var på mig och Max. Hemma hos mig fanns det inte en enda en. Mormor brydde sig om mig och Max. Mormor satt i soffan i vardagsrummet och kollade på Idol. Där hon satt var soffan nästan nedtryck till golvet, så mjuk var soffan. Det var någon ung söt tjej som sjöng. Hon var duktig. Hon sjöng en låt från gruppen Hov1. Gud vad jag gillade dem. Mina tankar svävade iväg och glömde bort vad jag skulle säga till henne.

Mormors hus i jämförelse med vårt var så mysigt, tänk dig ett riktigt tanthus. Med massor prydnadskuddar och porslinstaxar. Det luktade ungefär som på ett pensionat. Om du inte varit på ett kan det vara svårt att veta hur det luktar.

Tänk dig en doft av en gammal person blandat med rosor.

Lukten lugnade mig, fick mig helt enkelt att känna mig trygg.

Mormors favoritfärg var rosa och det märktes. Allt du kan tänka dig var i färgen rosa. Soffan, köket, sängen, gardinerna, mattorna till och med badrummet var rosa. När vi väl kom hem till mormor hade hon redan bäddat en stor och liten säng till oss. Självklart var sängkläderna rosa.

Men jag fick komma på något snabbt.

Men det enda jag fick ur mig var: “Mormor”.

FAMILJ

Hon svarade direkt och bara att få höra hennes röst rörde mig till tårar. Hennes röst var lugnande och på något sätt blev jag öppen i hennes sällskap. Mina ögon var fyllda med tårar och min syn blev sämre för varje sekund som gick. Mina ben kunde inte bära mig längre och jag var på golvet. Mormor må ha varit gammal, men hon höll om mig bara några sekunder efter att jag fallit. I sekunden hon skulle säga något till mig så knackade det på dörren. Mormor frågade om jag var okej, jag svarade ja, sedan gick hon och öppnade dörren.

Mormor frågade oss vad vi ville äta. Max ville ha pannkaka.

Jag var inte supersugen på mat. Kändes som att jag skulle spy så fort matens doft nådde min näsa. Mormor ställde sig och började steka pannkakorna, hon försökte att kasta upp en pannkaka ur stekpannan men den hamnade med en svag duns på golvet. Max var först på den och börja käka. Mormor som alltid har superrena golv lät Max äta den. Både mormor och jag visste att om vi tar den ifrån honom, skulle den söta lilla pojken förvandlas till ett monster. Ett monster som skriker och skriker tills han inte hade någon röst kvar.

Det var morsan och farsan. Vad gjorde de här? Varför kom de nu?

– Hej Tina, Erik. Vad gör ni här? frågade mormor mina föräldrar som stod och trängdes i dörröppningen.

– Vi är här för att hämta våra barn, sa morsan och stormade in i hallen.

Morsan hade fortfarande på sig sina skor, det blev fotspår efter henne av lera. Jag kunde se hur det gjorde ont i mormors skäl att hennes rena golv blev smutsiga. Stackars mormor.

Eftersom jag inte ville äta gick jag upp till rummet som mormor fixat åt mig. Sängkläderna luktade lavendel, det betydde att det var nytvättade. Det var en till punkt som skilde mormors hem ifrån mitt. Hemma hos mig hade vi aldrig tvättade sängkläder. Om jag ville ha det behövde jag tvätta själv. Morsan hade gjort det väldigt klart för mig att hon inte är någon slav eller hushållerska åt mig. Fast mig kunde hon utnyttja hur mycket hon vill. Jag skulle tjäna henne och göra henne nöjd. Men så fort jag frågade om den minsta tjänsten, blev det ett nej och att hon inte var min slav.

Eftersom jag satt på golvet såg jag inte allt som hände i hallen. Men mormor knuffade in mina föräldrar in i det lilla rosa köket. Jag hörde hur de argumenterade i köket och hur föremål kastades. Det gjorde ont i mina öron. Huvudvärken var tillbaka, men nu hade jag fått nog. Jag ville verkligen inte att mormor skulle bråka. Det minsta jag ville var att hon skulle bråka med mina föräldrar. Jag hörde endast fåtal ord, som typ “snorungar”, idioter” och “nu får det vara nog”.

Eftersom jag satt på helspänn med hela min kropp hann jag inte reagera. Farsan kom inspringande i vardagsrummet.

Ryckte upp mig i armen från golvet. Smärtan var outhärdlig så jag började skrika på hjälp. Han bar mig ut genom dörren, kastade mig ut på den gröna gräsmattan och stängde dörren.

Gräset jag landade på var fuktigt och hälften av gräsmattan var i min mun. Smaken var inte god och jag började direkt hosta. Hostar för att få ut gräset. Gnuggade till och med mina händer på tungan för att få bort smaken av gräs.

Jag la mig under det tunga täcket och lät mina tunga ögonlock falla. Jag somnade och hade nog aldrig sovit så djupt i hela mitt liv. Jag drömde den där drömmen igen.

Om morsan, farsan och pistolen. Nu behöver jag berätta för mormor om drömmen och få hjälp. Jag ville inte drömma sådana drömmar. Även om jag inte älskade mina föräldrar ville jag inte att de skulle dö. Men om jag berättade kanske hon kunde hjälpa mig. På så sätt kunde jag släppa alla tankar om detta och leva ett bra liv.

Jag tog på mig mormors strumpor som låg på byrån. Det var ett par raggsockor med rosa rosor på. De var lite stickiga men de fick funka. Ute i hallen var det mörk. I ett tappert försök tryckte jag på lampknappen. I hopp om att lampan som var

Jag hade fått ett skrapsår på knät, det gjorde inte så värst ont.

Jag använde mina sista krafter, plockade upp en sten och gick igenom dörren.

64

– Gå härifrån, annars kastar jag sten på er! skrek jag när jag gick in genom dörren.

Men pappan hade sagt att de egentligen inte spelade någon roll, bara hans första barn fick heta Alex eller Alexandra. Alex mamma fick hjälp att fly från kriget i Bosnien till Sverige och hon fick nästan inte med sig några personliga saker alls.

Alla som kom från kriget bodde på olika platser i Sverige, Frankrike, Tyskland och många fler länder. Alex föddes i ett boende som mamman hade kommit till. Alex mamma hade berättat att hon fick mat, en säng att sova i, och att alla var vänliga och hjälpte till att ta hand om både Alex och hennes mamma. För att det var så bosniska kvinnor var uppfostrade och gjorde när någon nära fick barn.

Morsans blick var tom, hon brydde sig inte om en sten. Men skulle jag kasta? Smart som jag var bestämde jag mig för att inte kasta stenen. Utan letade direkt efter nya vapen. Det enda som kom på tanken var knivarna. Jag sträckte mig mot knivarna, tog den vassa och hotade mina föräldrar. De blev mot all tvekan inte rädda. Istället blev jag nedbrottad, ned på det hårda golvet. Mitt ansikte blev tryckt mot marken på ett sätt så det gjorde ont. Inte nog med det, kniven jag hållit stenhårt i handen var inte kvar. Vem hade kniven? Paniken inom mig växte som en tvättsvamp suger åt sig vatten. Om jag hade tur har mormor den.

Snart skulle jag få en blackout. Men det sista jag minns är att någon blev knivhuggen.

Maja Karolusson Daun

14. MAMMA Alexandra som kallas för Alex tittar ut genom bilrutan och funderar på hur hennes framtid skulle komma att se ut. Hon är så trött på att flytta, börja nya jobb, få nya grannar och ljuga för alla.

Hon tittar på sin lillebror Isak som har somnat i bilen och hon lägger en handduk över hans ansikte så att inte solen ska bränna honom genom rutan. Hennes mamma Melitta har kört många timmar i sträck och Alex har sett i backspegeln att mamma flera gånger torkat bort tårar som har runnit från ögonen. Alex vet att mamma inte vill visa att hon är ledsen och skäms inför henne, speciellt eftersom det var Alex som kände på sig att Isaks pappa Adnan inte var en snäll människa innerst inne.

Alex tänker tillbaka på en speciell kväll när Edvin slog hennes mamma för första gången (som Alex vet om i alla fall) och det kom tanter med glasögon och stickade långa tröjor med knappar i olika färger. Alex har träffat många från socialtjänsten, har i alla år lagt märke till att många tanter från sos har stickade koftor och glasögon. Efter den här natten tog tanterna med Alex och hennes mamma till en annan stad långt bort där Edvin inte kunde hitta dom och han fick inte veta vart dom nu flyttade. För att han inte skulle göra illa Alex eller hennes mamma.

Det var Alex som bad mamma att dom inte skulle bli en familj.

Det var Alex som kom hem en dag och mamma och Adnan ville fråga henne någonting som Alex sa nej till. Alex hade sett det så många gånger sedan hon var liten. Hon undrade varför hon själv såg det som inte hennes mamma kunde se.

Mammor vet väl allt? Mammor ska lära och skydda och alltid tro på sina barn även fast de bara är barn. Alex tittade upp i biltaket och försökte göra så att inga tårar skulle komma.

Alex visste att om mamma såg hennes tårar skulle mamma bli ännu mer ledsen. Fast Alex sa nej den dagen Adnan frågade om han kunde flytta in till Alex och hennes mamma så flyttade han in. Alex kom ihåg att mamman var glad i tre veckor, sen såg hon att mamma förändrades.

Andra gången Alex mamma gifte om sig hade Alex fyllt tolv år och gick i en skola som hon hade många vänner i. En av Alex klasskompisar, Amilla, bodde ensam med sin pappa Amir eftersom Amillas mamma hade dött i cancer ett år innan Amillas och Alex föräldrar träffades. Alex mamma hade jobb på ett boende där gamla människor hade en egen lägenhet, fast dom äldre behövde hjälp med olika saker.

Melitta och Amir flyttade till en helt ny lägenhet och flickorna fick var sitt rum som dom fick välja tapeter och sängöverkast till själva. Amilla valde lila färger och Alex rosa. Amir var en stolt man som var borta mer och mer hemifrån. Han satt på föreningen med andra gubbar och rökte Nargile och åt nötter och pratade om forna Jugoslavien. Mamma Melitta slutade jobbet för att vara hemma och ta hand om flickorna. I flera år önskade sig Amir en son men Melitta blev aldrig gravid. När Alex hade fyllt 19 så bestämde sig dom vuxna för att dom inte skulle bo ihop längre. Melitta och Alex flyttade till en ny stad igen. Melitta fick höra av dom andra bosniska kvinnorna i affären att Amir hade gift om sig med en yngre kvinna som nu hade hans barn i magen.

Alex låg i mammas mage under Bosnienkriget i Srebrenica den 11 juli 1995 och hennes riktiga pappa blev mördad av serbiska soldater. Alex har många gånger undrat vad hon hade gjort med sin pappa om han fortfarande levde. Alex drömde sig bort och bad till gud att folket i Bosnien en dag skulle ringa hennes mamma och säga att DNA har matchat och dom är säkra på att de var hennes pappa som dom hittade i en av alla massgravar som hittats sedan kriget. Det var just den känslan som Alex tyckte var jobbigast, att hennes riktiga pappa fortfarande inte hade hittats. Alex mamma hade berättat om när hennes pappa la sina händer på magen som Alex låg i och pappan sjöng “min Alex, min Alex, min fina Alex”. Pappan önskade egentligen att första barnet skulle bli en pojke och att det sen skulle komma en flicka för då kunde pojken alltid ta hand och stå upp för sin lillasyster.

Göteborg, vänligare människor hade Alex aldrig träffat i sitt hela liv. Det fanns tivoli, många butiker, cafeteria på varje gata, uteserveringar, människor som spelade instrument på gatorna och fina lägenheter. Mamma Melitta och Alex bodde själva tillsammans dom första fyra åren sedan dom flyttat från den lilla samhället. Alex hade pluggat och tagit examen på universitet och hade fått ett bra välbetalt jobb på 65

FAMILJ

Alex mammas första lägenhet låg på marken och Alex kunde cykla på sin cykel som var en rosa trehjuling. Det var rosa ringar som rullade i hjulen och Alex kom ihåg melodi i sången som satt i ringklockan på cykelstyret. Vaktmästaren i huset som hette Pelle hade köpt den till henne för att han visste att mamman inte hade mycket pengar och att Alex inte hade någon pappa. Alex var sex år gammal när hennes mamma gifte om sig första gången, han hette Edvin och han hade mycket pengar. Han luktade öl och somnade ofta på soffan.

Alex gick ofta tyst förbi Edvin när han sov på soffan så hon kunde sova med sin mamma under samma täcke och bli kramad av mamman. Alex minns att redan när hon var sex år och blev kramad av sin mamma på natten så var mamman ledsen och försökte att inte visa Alex det. Men Alex minns att mammans kropp liksom skakade och att hon hörde att snoret rann och så hade det varit när Alex hade varit ledsen själv.

ett laboratorium i Göteborg. Mamma Melitta jobbade med gamla människor igen och hade börjat tycka om en väldig snäll man som aldrig drack alkohol.

det hade varit normalt? Kanske hade det inte varit bråk hela tiden? Hon visste att det inte var så, men var det hennes fel?

Hade hon förstört deras familj?

Alex tänkte ofta på om hon kunde ha gjort någonting för att förhindra att hon och hennes mamma skulle vara tvungna att fly ännu en gång. Alex blev arg och hon blev ledsen när hon tänkte på alla år som hennes mamma hade fått vara olycklig på grund av kriget. Alex kunde ha valt att stanna kvar i Göteborg, eftersom hon är 26 år. Där hade hon allt förutom sin pappa men när hon tittade i backspegeln och såg sin mammas ögon och lillebror tog hennes finger så var hon säker på att hon hade gjort rätt som inte tänkt på sig själv i första hand. Alex visste att alla gånger mamman tagit henne och sprungit var för att skydda henne och vad skulle Alex vara för en dotter om inte hon stod upp för sin mamma och sin lillebror?

Hon hörde en knackning på dörren. Det var mamma. ”Kan jag komma in?” mumlade hon.

Beatrice nickade även om hon helst ville vara själv just nu.

Hon flyttade sig närmare änden av sängen, så att mamma kunde sitta bredvid. ”Det är inte ditt fel, det vet du va?” sa mamma medan hon drog en hand genom Beatrices hår.

Beatrice kände en tår smyga ner för hennes kind. ”Men tänk om det är så? Tänk om det är mitt fel?” sa hon och kollade ner mot Stina, som vilade i hennes knä.

Någonstans visste hon att så länge DNA inte hittats i massgravarna från hennes pappa så var det hennes uppgift att stå upp för sin familj så som hennes pappa skulle ha gjort för dom om han funnits i familjen.

Mamma suckade. ”Det är inte ditt fel och det kommer aldrig vara ditt fel, din pappa är galen och han förtjänar inte dig i sitt liv.”

Namik Bucik

Beatrice la sitt huvud på mammas axel. Pappas fel.

15. MITT FEL?

Nike Fällén

16. OLIVAS MORMOR

Beatrice suckade. Hon kollade upp mot klockan. 15.42, tre minuter kvar. Läraren babblade på om forntida Egypten men hon kunde inte fokusera. Allt hon kunde tänka på var igår kväll.

FAMILJ

Det gick att höra bråket från andra sidan lägenheten. Mamma skrek medan pappa var nästan helt tyst. Hon visste inte om han skämdes eller om han inte kunde bry sig mindre.

Olivia sitter vid skrivbordet och skriver i sin dagbok när pappa plötsligt ropar, det låter så högt att det ekar i hela trapphuset.

Olivia går ut och tittar vad han vill. Han säger att hon måste hjälpa till mer hemma och att hon ska vara barnvakt till sina småsyskon i helgen, hon reagerar med att springa in på sitt rum och slår igen dörren hårt. Olivia saknar sin mormor som dog för mindre än ett år sen i en bilolycka med Olivias mamma också, men Olivia var inte så nära sin mamma.

Hennes mormor hade ingen begravning, det har Olivia alltid undrat varför. Hennes mormor hade varit så omtyckt och hon var så omtänksam och givmild och framförallt glad. Olivia träffade inte sin mamma så ofta när hon levde, de fick aldrig chansen att lära känna varandra.

”Är du sjuk i huvudet?! Det är din dotter. Det spelar ingen roll vem hon är eller vad hon gör, det är din dotter.”

Mamma lät som att hon närsomhelst skulle koka över.

Klockan ringde. Hon hörde stolar dras mot golvet och dörrar öppnas. Prat i korridoren. Hon kände någon knuffa till henne, det var Ella. ”Hej!” Ella log mot henne. ”Har du tid att göra något efter skolan?”

Nästa morgon vaknar Olivia upp med röda ögon och känner sig nedstämd som att hon saknar någon. Hon får ett pling på mobilen och böjer sig ner och ser sin mobil, i sms:et står det “godmorgon min fina”, det är från Ludvig. Hon blir genast lite gladare och svarar honom. Plötsligt, när Olivia håller på att kamma sitt fina bruna långa hår, kommer hennes pappa in med bestämda steg. Han är arg som vanligt och ber Olivia att ge honom sin mobiltelefon. Hon säger nej och undrar varför han ska ha den, det är ju hennes. Han säger inget och rycker den ur hennes hand.

Beatrice kollade upp mot Ella. ”Förlåt, jag kan inte. Imorgon kanske?”

Ella gjorde en grimas, läppen hängde och ögonbrynen var sneda. Hon visste att det var ironiskt, men hon kunde inte rå för att hon kände sig skyldig. Var det hennes fel? Hade hon gjort Ella ledsen?

Hissen plingade till, ”våning 6”. Beatrice gick ut när dörren öppnade sig. Hon ställde sig framför dörren till lägenheten och rotade efter nyckeln i fickan. Hon tog ett djupt andetag och satte skakigt nyckeln inuti nyckelhålet. Helt tyst i lägenheten, skulle kunna höra en fjäder träffa golvet. Det kändes som att det var som normalt igen. Stina, deras katt, strök sig mot hennes ben. Beatrice plockade upp henne och försökte gå så tyst som hon kunde, helst så att ingen märkte att hon kommit hem. Hon satte sig i sängen och lutade sig mot väggen. Om hon inte hade berättat för sin pappa, som mamma sa att hon inte skulle, att hon är bisexuell så kanske

”PAPPA!! Vad håller du på med? Kan jag få tillbaks den.”, skriker Olivia, men istället går han och låste hennes dörr efter sig.

Olivia är nu instängd i sitt rum, utan sin mobil. Olivia lägger sig i sin säng och tänker på hur mycket bättre hennes liv hade varit utan pappa, hennes pappa som alltid varit arg. Från hennes säng ser hon att hennes tavla, som hon hade fått av sin mormor innan hon dog, hänger snett på väggen och hon ställer sig upp och ska fixar till tavlan. När hon gör det så ser hon en lapp bakom tavlan. Hon tar ut den och det står skrivet 66

på ett konstigt språk, eller det kanske bara är skrivstil, tänker hon. Olivias mormor brukade skriva skrivstil på alla vykort Olivia fick av henne. Olivia försöker läsa på lappen, men det går sådär. Hon ser några ord och efter ett tag har hon fått ut några bokstäver, det är en adress ser hon till slut.

närmare jag kom till graven. De flesta bokstäverna på graven hade tynat bort och smuts täckte nästan för hela graven. Men jag visste att det var min mammas grav. Det var trots allt jag och tjejen med svart klänningen som begravde min mamma här. Jag torkade bort tårarna från mina kinder och tog ett djupt andetag. Jag tog upp pappret från marken, det var text och en bild längst ut på i pappret. Orden var inte i ordning och det var slarvigt skrivet.

Dagen efter så bestämmer sig Olivia för att hon ska smita ut och gå till adressen som står på lappen bakom tavlan.

Oliva tänker hålla sig till på kvällen när det är mörkt och inte så mycket folk ute men det klarar hon inte. Direkt när hon vaknar öppnar hon fönstret och smiter ut. Hon går först till köket för att hämta sin mobil som hennes pappa tagit dagen innan. Hon går in mot stan och öppnar Google maps. Hon skriver in Gampvägen 4, det ligger fyra minuter härifrån ser hon på mobilen, perfekt! Olivia kollade noga på husnumret på alla hus, men hittar inte nummer fyra någonstans. Hon ser bara tre och fem, hon är på väg att ge upp, men plötsligt ser hon ett rött skruttigt hus i skogen bakom alla hus. Det kanske är det, tänker hon. Hon går mot skogen. Det har precis regnat och det är lerigt men Olivia kommer till slut fram. Hon går runt huset och kollar lite men det är inte mycket som syns för fönstren är igentäckta av plank som ruttnat. Hon tänker att hon måste ha kommit fel så hon går tillbaka. När hon precis är ute ur skogen hör hon ett ljud från det röda huset. Hon måste gå tillbaka för att se om det är något eller någon där.

Hon går till huset och upp på trappsteget försiktigt, det ser ut att närsomhelst gå sönder. Hon tar tag i dörrhandtaget och rycker lite försiktigt, det är öppet. Där inne luktar det gammalt och lite fuktigt. Olivia ser sig runt och i ett litet hörn ser hon någon som sitter vid den öppna brasan, det är hennes mormor. Hon springer fram till henne och kramar henne hårt.

Olivias ögon skiner upp, hon hade ju trott att hennes mormor hade dött i en bilolycka.

Jag började läsa texten och mitt hjärta började pumpa snabbare, snabbare och snabbare. Tårarna började rinna. Jag kunde inte få ut ett enda ord, det kändes som att jag kvävdes inuti. Jag ville bara skrika ut. Mina händer började darra, ju längre ner jag kom på texten. Mina händer kunde inte hålla upp pappret längre fastän det var lättare än en fjäder. Jag sprang därifrån som en hjälplös hund. Jag visste inte ens vad jag höll på med, min kropp styrde sig själv. Jag hade tappat förståndet.

För tre år sedan flyttade jag och mamma in hos hennes bästa vän, Roger, eftersom hennes pojkvän var otrogen. Min riktiga pappa dog av lunginfektion, när jag var sex år gammal.

Mamma parkerade bilen precis framför huset, tog ut alla våra väskor och ställde dem på trappan. En man med svart bomberjacka och svarta jeans öppnade dörren. Han stirrade på oss, försökte fundera ut vilka vi var. Men mamma kunde inte stå där och vänta på att han skulle komma ihåg oss, utan gick fram till honom och började prata.

– Hej Roger, sa mamma med ett leende.

– Ah...Det är härligt att få träffa dig igen Roger, sa mamma.

Mamma såg inte glad ut när hon svarade Roger. Hon gjorde konstiga miner bakom hans rygg. Mamma var sådan, hon gjorde allt för att få ett ställe att bo på. Hon gick från man till man och förstörde deras familjer. Jag hatade henne för det.

Varenda gång sa jag åt henne att sluta, var hennes ursäkt att allt det här var för min skull. Jag kunde inte ta det mer, men jag kunde inte heller göra så mot min mamma. Hon har alltid funnits där för mig när jag behövde någon vid min sida. Det hade alltid varit bara mamma och jag. Jag ville inte förlora henne också.

Olivia och hennes mormor sitter och snackar i flera timmar.

Hennes mormor berättar för Olivia att hon aldrig dog i en bilolycka, Olivias pappa hade bara sagt det för att hon inte skulle få träffa sin mormor. Det hade varit bråk i familjen i åratals, men Olivia och mormor hade alltid varit bästa vänner.

Tova Rimblad

17. RESAN MOT MIN DÖD!

En tjej med brunt hår, kanske i min ålder stod bakom Roger.

Vem var hon, var hon hans dotter? undrade jag för mig själv.

Utan att jag hann fråga honom vad jag tänkte på bestämde han sig för att introducera henne. Han ställde sig bakom henne och tog bort hennes hår så att vi kunde se hennes ansikte.

Gravarna var täckta av mossa och smuts. De var gamla. Det vara svårt att tyda vad som stod på gravarna. Solen hade nyss gått ner och det började bli mörkt. Man kunde nästan se månen. En tjock dimma sträckte sig över gravarna. Man såg nästan inte vart man gick.

– Det här är Emily, min dotter, sa han stolt.

– Hej! Jag heter Betty, sa mamma och sträckte fram sin hand så trevligt hon kunde.

Där stod hon! Med svart klänning och det bruna håret var uppsatt i en tofs. Jag började gå mot graven, där min mamma var begravd. Tjejen med den svarta klänning och bruna håret började att kolla sig omkring åt alla håll som att hon inte ville att någon skulle komma på henne. Det verkade inte som hon såg mig, fast än jag var 20 meter ifrån henne. Hon satte sig på huk och lade någon form av papper framför graven. Hon ställde sig upp med stolthet och gick därifrån.

Emily verkade inte bry sig om mamma. Hon kollade bara ner på sina skor och la sina armar bakom ryggen. Hon var som jag, ville inte det här. Jag såg det på hennes ögon, hon ville ha bort min mamma. Bara hon och hennes pappa Roger, det räckte så.

– Uh...kom in kom in bara, sa Roger, lite besviken på sin dotter.

Mamma la sin hand på min axel och log mot mig innan vi gick in i huset. Det var tecknet på att hon hade lyckats, som alltid skulle hon bara använda den här familjen för sina egna skäl.

Mamma var en vacker kvinna. Hon hade svart lockigt hår, en topp som visade magen och blå jeans. Det var alltid därför hon gick man till man.

Jag började att gå mot graven snabbare och snabbare. Vad var det som denna tjej lagt framför min mammas grav? tänkte jag för mig själv. Tårarna började rinna. Här var jag, framför min mammas grav. Jag kände hur det brann inuti mig, ju 67

FAMILJ

– Betty! Jag har saknat dig, skrek han bara rakt ut.

Huset var stort. Bara hallen såg ut som ett hus. Allt var skinande rent, det låg inga kläder på golvet eller några tecken på att den här mannen drack. Men det var lite för stort för bara två personer. Gömde de någonting? Eller var det bara jag som fantiserade för mycket. Mamma satte sig i soffan och Roger satte sig bredvid henne. Jag blev äcklad. Skulle de kyssas, eller vad? Jag orkade fan inte tänka på deras äckliga stunder. Roger bad sin dotter att följa mig upp och visa mig mitt nya rum, så att de kunde snacka i fred.

bli rädda och tänkt att den jagade en eller något men det gör inte jag. Jag kände mer en känsla av lugn, som att någon skyddar mig.

Nu är jag äntligen framme, jag hoppar av cykeln och lutar den mot stenmuren. Jag öppnar grinden och försiktigt och långsamt går jag framåt, äntligen är jag framme. Jag sätter mig ner försiktigt och samma sak gör fågeln. Äntligen är jag framme, framme vid morfars grav.

Amanda Hägg

Emily verkade inte heller vilja vara kvar i vardagsrummet när de skulle diskutera

19. SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN

vuxna saker. Hon skyndade sig upp för trappan utan att bry sig om att jag var bakom henne. Jag försökte hänga med.

Hon lät en av dörrarna vara öppen, jag gissade att det var mitt rum. När jag gick in i rummet blev jag chockad, det var stort, sängen var stor och allt var rosa. Jag älskade det. Det var mitt drömrum, som jag drömde om att ha när jag blev stor.

Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.

Plötsligt så hörde jag en smäll!! När jag kollade bakåt så var dörren stängd. Någon måste ha stängt den, eller? Jag sprang mot den och försökte öppna den. Jag bankade, skrek och hoppades på att mamma skulle höra det. Men så hörde jag skrik från vardagsrummet, var det mammas? Och i nästa sekund så hörde jag ett skott.

När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det var kämpigt att slå upp ögonen, nästan som om det varit måndag morgon.

Skola, idag igen. Hur kunde helgen gå så fort jämfört med vardagarna?

Umulkhier Weli

– Esmeralda, du måste gå upp nu annars kommer du försent! hördes mammas gälla röst från nedervåningen.

FAMILJ

18. SOMMAR­ KVÄLLAR

– Jag ska ändå inte gå till skolan idag, sa jag bestämt.

Det tog inte många sekunder innan jag hörde hennes suckande och tunga steg på vägen upp för trappan.

Jag känner hur den varma vinden blåser genom mitt hår och får det att lyfta och fladdra bakom mig som en flagga på en vindig dag. Jag känner hur den varma men samtidigt svala luften försiktigt rör vid min mjuka kropp och den får min tröja och kjol att fladdra lite.

– Är du sjuk? frågade mamma men med en lite vänligare ton.

– Ja, eller nej, jag pallar bara inte.

– Du vet mycket väl att du inte bara kan strunta i att gå till skolan. Du mår inte bra av att sitta hemma, sa hon.

Jag ser hur den rosa solen håller på att gå och lägga sig i den lila blå himlen. Jag ser hästarna som står i en hage på min vänstra sida av stigen, jag ser hur lugnt och stilla dom står och inte har ett enda problem i världen medan de äter det gröna gräset. På min högra sida ser jag ett gigantiskt blomsterfält av solrosor som är vända mot det håll där solen håller på att gå ner.

Inte hemma, inte i skolan. Hon vet inte hur det är där. Hemma har vi haft det tufft men i skolan är det på en annan nivå.

Ryktet om den sjuka familjen i det avlägsna och ganska slitna röda huset på Bogården 1 spred sig snabbt efter pappas bortgång. Vart man än gick hörde man folk viska bakom ryggen på en “stackars familj, ja Henrik kunde ju inte annat än ta livet av sig”. Det gjorde lika ont varje gång jag hörde någon säga det, även fast att det gått lång tid sedan pappa valde att begå självmord. Ingen visste varför han hade kommit till den punkten. Alla antog att det var för att han var sjuk. Men jag vet inte om det var den enda anledningen.

Jag ler och cyklar lite snabbare, håller lite hårdare om handtagen och lyfter mig lite från sadeln. Jag blundar och ler lite mer. Allt jag kan göra är le och njuta.

Jag lyssnar på gruset som knastrar under mig och på syrsorna som spelar sin sommarvisa. Jag hör hur en kossa råmar längre fram. Jag vänder min blick mot det håll jag tyckte att jag hörde ljudet ifrån för att se om jag kan se kossan.

Folk i skolan började strax efter hans begravning anklaga mig för hans död på grund av att mamma sagt att det var mina konstiga idéer och ständiga tjat som var anledningen till att pappa blivit deprimerad och gått in i väggen. Min bror Elias var den enda som aldrig gett mig skulden för det som hänt.

Min kära storebror Elias. Han ville inget annat än att andra skulle vara lyckliga, han gick alltid emellan och lät mig aldrig komma till skada. Hemma var det oftast stökigt.

Inte bara på golvet utan mellan oss i familjen. När någon började argumentera var det svårt att komma till ett bra avslut. Vi alla hade alldeles för starka personligheter. Det var till slut jag som gav upp först. Varje gång, jag fick ta skiten.

Jag känner doften av att någon grillar medan jag cyklar förbi en sommarstuga. Jag ser ett visst träd som någon har ristat in a+m i mitt i ett hjärta, då vet jag att jag att det inte är långt kvar och ännu en gång cyklar jag lite snabbare.

Det enda som är annorlunda nu är att jag inte tänker på min omgivning, jag bara cyklar och cyklar eftersom jag ville komma fram så fort som möjligt. Fast jo, en sak lägger jag ändå märke till. Det är hur en vit fågel flyger över mig i exakt samma tempo, exakt samma riktning och exakt samma höjd över mig under hela cykelturen. Vissa personer kanske skulle

Kan folk verkligen kräva att jag alltid ska orka gå till skolan?

68

Nej, tänkte jag. Idag får bli ett undantag. Allt som ska göras kan ändå bli gjort hemifrån. Jag gjorde min morgonrutin i vanlig ordning för att sedan gå ut och trycka bakom den vita husknuten tills jag såg mammas gamla slitna Volvo rulla utom synhåll över grusvägen.

för upptagen att ens tänka på smärtan. När isen sprack omfamnade jag kroppen och drog upp honom ur vattnet.

Där låg han, stilla. Vinden hade lagt sig och atmosfären fylldes med ett ekande tyst tomrum. Hans mörkbruna lockiga hår täckte ansiktet. Jag böjde mig fram för att höra om han andades. Men det var för sent. Elias var borta.

Jag gick och satte mig på en av pinnstolarna i köket och kollade ut genom fönstret. Uppenbarligen var det inte bara jag som inte ville gå till skolan idag. Ytterdörren öppnades med ett ryck och instapplande kom Elias. Han slängde av sig väskan och ytterkläderna i hallen och verkade inte bry sig om mig som fundersamt följde hans rörelser med blicken.

Jag vaknade av att pappa satte sig på min sängkant och kände på min panna.

– Hur mår du? frågade han.

– Du är här, sa jag lättat.

– Vad gör du för något? frågade jag.

Det tog någon minut innan jag förstod att allt det jag just varit med om bara varit en dröm.

– Skolkar, vad ser det ut som? fräste han tillbaka.

– Vad menar du? Vart skulle jag annars vara? frågade pappa.

Han sprang upp för trappen men var snabbt tillbaka och såg ut som att vara på väg någonstans.

– Nej det var inget, sa jag.

– Vart ska du?

– Ok, du verkar ha fått feber, sa pappa. Tror du att du klarar dig hemma på egen hand medan jag och mamma tar en runda och kollar efter Elias?

– Ut, sa han kort och drog på sig jackan igen.

Vad har flugit i honom? Elias skulle aldrig fräsa åt mig sådär.

Det var uppenbart att något inte var som det skulle. Jag drog på mig min kappa och följde efter honom så diskret som möjligt med hjälp av hans fotspår som tydligt syntes i den decimetertjocka snön. Det gick en lång stund innan jag till slut hann ikapp och hade honom inom synhåll. Vi hade gått över hela den stora ängen bredvid huset och korsat järnvägsspåret, sedan fortsatt in skogen och jag var fortfarande osäker på vart han var på väg. Det finns väl ingenting här att göra?

– Elias? sa jag frågande.

– Han kom aldrig till skolan igår. Jag fick ett SMS om att han skolkade och när jag kom hem låg hans väska slängd på hallgolvet, han har säkert bara sovit hos en polare. Klarar du dig ensam? upprepade han.

Så fort pappa lämnat rummet satte jag mig upp och kollade ut genom fönstret. Snön yrde men än syntes frusna fotspår som fortsatte bort över ängen. Elias fotspår?

När jag gick där på stigen kom minnen forsande tillbaka, ungefär som om en låt som spelas på repeat. Jag såg bilder i huvudet när jag gick på samma ställe där jag befinner mig nu. Jag höll pappa i handen och vi var på väg till ån för att meta abborre genom den tjocka isen. Doften var densamma, avgaser och granskog. Det knarrande ljudet av kramsnö under mina kängor var något alldeles speciellt, det fick mig att känna en konstig typ av lugn. Vinden susade genom det täta grenarna och vidare in genom min kappa, jag frös.

Linnea Karlsson

20. STÅR UPP FÖR VARANDRA

Under tiden jag var fast i mina egna tankar hade Elias återigen försvunnit ur synhåll. Hans fotspår hade blivit täckta av det kraftiga snöovädret och jag började fundera om jag skulle vända om hem till värmen igen. Det var då tanken slog mig, tänk om Elias var på väg mot ån? Men idag hade han inte med sig ett metspö. Vad var det han skulle göra? Jag ökade tempot och sprang sedan så snabbt jag bara kunde. På en gran bredvid ån såg jag hans röda jacka hänga och skorna han hade haft på sig var prydligt parkerade bredvid det stora runda hålet i isen. Paniken spred sig i min kropp. Håret reste sig på mina armar och för en sekund trodde jag aldrig mer skulle få se min storebror igen. Alla det gånger jag hört människor säga att man aldrig ska ta andra för givet, nu förstod jag precis vad det menat. Vem skulle jag nu vända mig till? Vem skulle vara där för mig när jag inte mådde bra? Vem skulle stå upp för mig? Känslan av panik ersattes med förtvivlan.

Det är kallt och det är snö bredvid skorstenen. Dessutom så är det halt i marken. Hugo ska gå till skolan och väntar på Erik som är hans granne. När han väntat i tio minuter går han hem till Erik och knackar på. Hans mamman öppnar och säger att Erik gick till skolan för 20 minuter sen. Hugo springer till skolan, när han kommer fram har lektionen redan börjat och när han kommer in i klassrummet så säger han till läraren: ”Förlåt för att jag kom försent”.

När lektionen tagit slut så säger Erik till Hugo: ”Vad ska du göra om han kastar sudd en gång till. Jo, du och jag ska gå till rektorn. Och säga att han har kastat sudd”, men jag följer med dig för du måste komma ihåg att jag står upp för dig. ”Tack för att du står upp för mig”, svarar Hugo.

Bara en meter från där jag stod hördes en duns under isen.

Jag sprang och föste bort all snö med armen och under isen såg jag en skepnad av vad som liknade en människokropp.

Det fanns ingen tid att tveka. Ett litet hopp om att Elias skulle kunna överleva var allt som behövdes för att jag med all min kraft började slå hål på den tjocka isen bara med hjälp av mina egna händer. Blodet droppade men jag var

När lektionen var slut så kastar grabben sudd en gång till. ”Fan nu går vi till rektorn”, säger Hugo.

Och det är inte något bra för han och att dessutom så vill ingen sitta i fängelset. 13 december så är det lucia. ”Santa 69

FAMILJ

– Japp, sa jag snabbt.

Lucia Santa Lucia”, applåder så ja. Det är eftermiddag och Hugo är glad och känner sig stolt. För att han har varit med i luciatåget, han kommer ihåg gamla tider som när han gick i förskoleklass och han var med i luciatåget.

”Du får stanna hemma själv eftersom jag mamma och din lillasyster ska storhandla”.

När Hugo kom hem så sa han till sin pappa:

När pappa, mamma och lillasyster gått så chillar Hugo hemma och kollar på Netflix. Medan han kollar på Netflix så hör han att någon är på övervåningen. Men det är bara han som är hemma. Det känns otäckt, men han pausar det han kollar på och går upp. Det är mörkt och det känns att Hugo kommer dö. Men när han hittar vad som låter så är det dammsugaren.

Hugo undrar vem som har satt på den.

”Okej pappa”, svara Hugo.

”Jag var i luciatåget det var jätteroligt”. ”Ja min son jag minns den tiden jag var i luciatåget, det var jul och det var snö vi åt pepparkakor och drack julmust efter det.

Efter det så åt vi dem där runda grejerna som ser ut som åtta”. ”Men pappa, du menar lussebullar”, säger Hugo.

Han tycker att det är skumt, men han går ner och fortsätter kolla på filmen. Någon knackar på dörren och han öppnar.

Det är mamma, pappa och lillasyster.

Det är måndag och skolan börjar om 40 minuter. ”PAPPA kan du skjutsa mig till skolan det är 40 minuter kvar”, ropar Hugo.

”Vi köpte godis” säger hans lillasyster.

När mamma och pappa kommer in i huset så luktar det plötsligt rök.

”Ja min son, vänta bara, jag ska ta på mig kläder”, svarar hans pappa.

”Varför luktar det rök”, undrar hans mamma. ”Jag sa ju till dig att du inte skulle laga mat”.

”Okej pappa” svarar Hugo och tänker att idag så är det prov på samhällskunskap och hem- och konsumentkunskap.

”Men mamma, jag har inte lagat mat eller tänt spisen. Varför det luktar rök vet jag inte mamma, det kanske är ett spöke i huset”.

När de går in i bilen så frågar pappa: ”Hur går det min son i skolan?”.

”Vad skumt det är, men jaja, snart är det läggdags så gå och fixa ditt rum”, svarade mamma. ”Okej men jag är rädd”, säger Hugo.

”Pappa det går jättebra, idag har vi SO-prov och HKK-prov”, svara Hugo.

”Då får lillasyster följa med dig upp till ditt rum, okej?”, svarar mamma.

FAMILJ

Bilen luktar nytt och fräscht och rutan är ren. När Hugo är framme vid skolan så tänker han tänk om man kastar sudd på Erik idag.

När han kommer ner igen efter att gjort i ordning sitt rum, lagar mamma mat och pappa sover för att han är trött, och lillasyster tittar på Baby shark. Hugo går till vardagsrummet och tar fram sin dator och tänkte på att han har läxa tills på torsdag. När maten är klar så går han till köket och äter sin mat och när han är färdig så går han upp och diskar sin tallrik och går upp till sitt rum och sover.

”Lektion har börjat och stäng av datorn, Hugo idag ska vi ha prov på SO”, säger läraren. ”Hugo och Erik ska sitta på olika ställen eftersom ni inte kan sköter er”.

När provet börjar vill läraren äta pepparkakor och dricka kaffe, så hon går in i lärarrummet och hämtar det hon vill. Medan hon är i lärarrummet så fuskar eleverna, en tar fram mobilen och en annan hade ett fuskpapper. När läraren hämtat kaffet så blev hon kissnödig och ville gå på toa. Medan hon gick till toan så blev eleverna klara eftersom alla fuskade. Läraren kommer in och så fort som möjligt så sitter alla på sina platser och låtsas som om allt är bra och att alla jobbar.

Abukar Hassan

21. UTANFÖR VÄRLDEN

”Elever, det är fem minuter kvar och dem som är klara kan gå.

De andra skriver klart de sista fem minuterna”, säger läraren.

Jag står på tågrälsen. Mina ögon vattnas av kylan kring mig, mitt hår blåser av vinden som susar förbi. Jag ser hur tåget börjar närma sig, rälsen börjar plötsligt vibrera och det tjuter i hela huvudet av att det gnisslar så högt. Jag hör någon skrika mitt namn längre upp, men ingen gör något.

”Jag är klar får jag gå?”, skriker Hugo. ”Ja, Hugo du får gå”.

När allt är klar så går Hugo hem och det är kallt och det snöar och det är halt. Han glömde sina handskar hemma så han kommer frysa. Och hans händer kommer bli glass men han får gå så fort som möjligt hem.

Jag tänker tillbaka på när jag stod i mitt rum, pressad upp mot väggen av min pappa som skrek, min mamma som stod bredvid och slog mig med ett brunt läderbälte och hur jag kände slagen mot mitt ben bränna. Jag skrek och slog tillbaka men ingen gjorde något. Min pappa tryckte hårdare och min mamma slog mig bara aggressivare. Det var då jag visste att denna dag skulle komma.

När han kommer hem så luktar det pepparkakor, O’boy och julmust. Mmm vad gott, tänker Hugo. Han kastar väskan någonstans, tar av sig skorna och går in i köket där hans mamma sitter i köket och läser en bok. Hugo tvättar händerna och han sätter sig vid bordet där det finns en stor gris och i grisens mun så finns det ett äpple. Det finns lussebullar, kanelbullar, pepparkakor, julmust, Fanta, choklad och mjölk. Han börja äta och medan han äter så kommer pappa och säger:

Min kropp börjar plötsligt skaka av kylan och mina tår börjar tappa känsel. Min talförmåga har försvunnit helt. Jag ser hur ljuset på tåget närmar sig och blir skarpare. Nu skakar allt, hela rälsen, lampor över mig, människor håller för öronen längre upp och där står jag. Jag står på rälsen och är helt 70

redo på att lämna denna värld. Mitt hjärta pumpar så snabbt att det känns som att det kommer hoppa ur min bröstkorg.

Tåget är nu någon meter ifrån mig och kommer i susande fart, min hjärna skriker ja men mina reflexer hindrar mig.

Min kropp hoppar snabbt ifrån tåget, så att jag hamnar på sidan av rälsen. Tåget bromsar hårt in, hela huvudet skakar.

Gnisslandet är ännu högre här nere. Det känns som att mina öron kommer sprängas.

min kind. Han säger att allt kommer bli bra. Men hur kommer allt bli bra om jag nyss var död? Bilen tvärnitar och dörrarna öppnas hastigt. Min bår dras ut så fort att mitt ben ramlar ur, smärtan sträcker sig genom hela kroppen och det känns som att jag brinner. Mannen vid min sida lyfter brådskande upp mitt ben igen och rullar fram mig mot entrén. Kvinnan som körde bilen drar upp dörrarna och hjälper mannen att rulla in mig. Dörrarna smäller högt till bakom mig. Hela huset skakade till.

Så känner jag en plötslig hemsk smärta som drar sig från benet ut till hela kroppen. Jag kollar ned på benet och ser hur mitt ben fastnat i tågets hjul. Det sprutar blod överallt. Hela jag är täckt och runt mig ligger stora pölar med blod. Jag försöker röra mig, men det är kört. Jag känner mig förlamad.

Jag känner hur benet bultar och blöder, så jag griper tag i bårens sidor och skriker: – AJJJJJ!!!!

Hela huset ekar, vi är helt ensamma.

– Jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö, viskar jag till mig själv.

Kvinnan springer framför oss, hon öppnar alla dörrar som är i vägen. Hör henne också skrika några ord ibland, men fångar inte upp vad hon försöker berätta. Mina sinnen har helt kraschat, det börjar tjuta i huvudet. Jag hör ingenting.

Jag känner ingen lukt, blodet har slutat lukta. Mina ögon blir suddiga och jag känner mig helt yr. Det är som att jag är utanför världen. Så plötsligt drar någon i mig, lyfter upp mig och lägger mig försiktigt på en obekväm bänk. En lampa tänds över mig, som lyser upp hela rummet. Jag försöker kolla runt i rummet. Jag får syn på nålar, något som liknar knivar, väggarna som är vaniljvita, taket som är kolsvart och Charlie som trycker något hårt mot min mun. Jag börjar sprattla, men känner hur jag långsamt börjar slappna av och sedan slocknar det.

– RING 112 NUU! Jag blir helt yr, mina ögon börjar svartna och jag känner att jag somnar.

Jag börjar höra stressade röster omkring mig, vet inte vem eller vart. Jag känner hur någon tar tag i min midja och lyfter upp mig, jag hamnar på något mjukt. Försöker kolla runt men ser inget. Drömmer jag?

Och så plötsligt hör jag någon: – Hej, mitt namn är Charlie. Kan du berätta vad ditt namn är?

Det är någon man som viskar till mig, han har en mjuk och mörk röst. Han håller på runt mig och sätter försiktigt in något i min näsa. Jag får fram ett tyst:

I samma ögonblick som Leia ligger sövd Medan Charlie letar igenom alla lådor för att hitta verktygen, letar kvinnan som innan hjälpte till med körningen efter de viktigaste instrumenten till amputationen. Hon kommer in några sekunder senare med skalpell, såg och flera olika saxar.

Charlie släpper sin uppgift och griper tag i skalpellen. Han håller i övre delen av benet och börjar försiktigt skära igenom huden på nedre delen av benet. Medan kvinnan står bredvid och gör allt för att stoppa blodet. När skalpellen snuddat vid benet, byter Charlie till sågen istället för att kunna bryta benet. Kvinnan drar runt ett tryckförband runt benet för att Leia inte ska förblöda. Båda ser hur mycket blod som forsar ut från kroppen. De ser på varandra med skräck i ögonen.

Nervositeten stiger i rummet och de behöver hålla masken för att inte spricka helt. Benet knäcks plötsligt så han fortsätter såga, men långsammare för att inte krossa de blodkärl som är alldeles för känsliga. Sågen kommer ut på andra sidan och kvinnan lyfter då upp benet högt upp i luften. Medan Charlie tar fram nål och tråd för att fort få ihop den stora öppningen som arbetar ur blod. Maskinerna runt Leia får frispel och börjar tjuta, hennes puls stiger och hon börjar skaka.

– Le..iia – Okej, jag ska bara hjälpa dig med ditt syre, du har syrebrist och får inte somna igen. Vi vill inte förlora dig, berättar han som heter Charlie.

Jag försöker så starkt att inte somna men mina ögon vill något helt annat. Mina ögonlock är alldeles för tunga för att vara öppna nu. Mannen som heter Charlie fortsätter prata med mig, för att hålla mig vaken.

– Leia, vet du vart dina föräldrar är? frågar han.

Mitt huvud snurrar och mina ögon är suddiga. Mina jävla föräldrar, tänker jag. Inte vill de ha något med mig att göra.

Får en plötslig smärta i huvudet av allt blod som luktar. Lukten påminner mig om metall. Min kropp ligger på en bår och huvudet har lagt sig på något bekvämt, känns som en kudde.

– Dina föräldrar, är det Lovis och Ville? får någon fram längre bak i folksamlingen runt mig.

– Ehhm, ja? säger jag som ett frågetecken, hur vet någon det här?

Timmar efter Mina ögon kisar mot ljuset som lyser starkt över mig, lukten av sprit sticker i min näsa och jag känner hur smärtan har lagt sig. Solen spricker igenom mellan träden i fönstret och jag känner mig levande. Någon knackar och öppnar den knarrande dörren bredvid mig, Charlie dyker upp vid dörren.

Genast lyfter flera händer upp mig från marken, det hugger till i mitt ben av smärta. Jag läggs in i en stor bil, försöker se omkring mig men hur jag än rör mig skriker jag av smärta.

Det gör så ont, jag kände verkligen döden och sedan kom jag tillbaka? Jag är i helvetet.

– Hej kämpe! Är du okej?

Bilen stängs och börjar fort köras i en riktning. Mannen som sa att han hette Charlie innan sitter bredvid mig och smeker

Den frågan har alltid haft svaret nej, men just nu är det raka motsatsen. Jag känner mig faktiskt okej.

71

FAMILJ

– Vi är snart framme, Leia. Djupa andetag, in och ut, säger mannen som heter Charlie.

Så hör jag plötsligt någon över mig:

– Ja, jag känner mig okej, svarar jag..

en vass pinne ett tag, sen tänkte jag att man kanske kunde använda händerna eller knät, nej då skulle jag bli kladdig. Så jag fick en briljant idé att använda min armbåge för att få upp vattenmelonen. Men något var fel, jag kände känslan som om någon tittade på mig.

Han kollar på mig och ler med sina raka, vita tänder.

Men inte många sekunder efter så rynkar han sin panna och han kollar bort.

– Vi var nära på att förlora dig där Leia. Är du säker att du är okej?

Någonting hoppade ut ur buskarna och jag trodde att detta var slutet av mitt liv. Men det visade sig vara en väldigt kortvuxen man, han sa bara:

– Ja faktiskt, har aldrig mått bättre. Känner för första gången att jag hör hemma här, besvarar jag frågan.

”Shhh”.

Nu stiger någon annan in innanför tröskeln. Charlie rusar fram och kramar henne. Han viskar också något i hennes öra, men jag uppfattar inte vad han säger. Han ler mot henne, som han gjorde mot mig. Fast på ett mer uppskattande sätt. Nu kollar båda på mig, båda ler och håller i hand.

Han tittade på mig när han gjorde några konstiga gester, sedan satte han sitt pekfinger framför sin mun och jag förstod att jag behövde vara tyst. Efter fem minuter så suckade han och frågade mig vad jag gjorde så djupt in i skogen. ”Jag vet inte om jag är helt ärlig”, svarade jag och började jag berätta historien om hur jag kom in i skogen.

– Hej Leia, mitt namn är Belle. Jag hjälpte dig under tiden du var nedsövd. Jag är väldigt stolt över dig och vi är glada att du än är med oss, säger kvinnan som står bredvid Charlie och håller honom i handen.

”Vi måste få ut dig härifrån men det är mörkt och kallt så vi måste sova först”, sa den kortväxte mannen när jag hade berättar färdigt.

Hennes hår är brunt och hennes slingor lyser i solen. Hon har vattenblå ögon som förstärker hennes mörka ögonfransar.

Belle har en röd blommig klänning som sitter tajt mot hennes smala kropp. Hon är vacker.

”Varför är du så kort?” frågade jag honom nästa dag. ”Jag är född så här”, svarade han.

Vi stannade kvar en liten stund och både han och jag var hungriga och då kom vi på att det fanns en vattenmelon.

Jag fick en tredjedel av vattenmelonen medan han fick resten för han var äldre och behövde mer mat. Efter att vi ätit vattenmelonen gav vi oss av.

– Tack för allt, säger jag och kollar tacksamt på dem medan vi alla ler mot varandra.

Linnea Stenlund Jansson FAMILJ

22. VÅR NYA FAMILJEMEDLEM

Efter ett tag kom det några personer i vår väg. ”Göm dig”, sa den kortväxte mannen och vi kastade oss in i en buske. ”Det är några personer som gömmer sig från polisen och de är mycket farliga”. ”Shh”, sa de och vi trodde att vi var körda, men någon av dem sa att det inte var något och fortsatte att gå. De gick iväg och vi suckade när de var borta. Sen märkte jag att jag var trött för att vi hade gått i några timmar. Han hade tagit med några sovsäckar så vi skulle ta en tupplur. Efter att vi hade lagt oss i sovsäcken så kände jag mina ögonlock bli tunga och jag somnade. Men dvärgen somnade inte, istället så gick han för att hitta ved och ett ställe att elda på. Han hittade ett ställe som han kunde elda på och han bar mig dit. Jag vaknade inte för att jag var så trött. Han tog hand om mig som om jag var hans barn.

“GE MIG VATTENMELON!” skrek jag. ”Nej det räcker nu, du har fått nog med vattenmelon, inget mer”, sa mina dåliga föräldrar.

Jag tog på mig skorna och mina föräldrar frågade var jag skulle gå. Jag svarade inte utan öppnade dörren och gick iväg. Mina föräldrar skrek efter mig men jag sprang och sprang och jag märkte inte var jag sprang. Några sekunder senare så var jag i skogen.

Jag pratade högt med mig själv, det var nog inte det smartaste om någon eller någonting skulle höra mig. Jag gick oroligt i skogen men sedan mindes jag att pappa hade sagt att i den här skogen var det konstiga saker som hade hänt människor. Som att de hade försvunnit eller att man hittat personer som blivit mördade. Jag hörde att någonting rasslade till i buskarna och jag såg ögon som stack ut, så jag sprang så fort jag kunde men jag blev bara ännu mer vilse.

Jag sprang tills mina ben var slut, men jag kom inte så långt för jag var inte så snabb, jag var ju bara sju år gammal trots allt. Jag gick i skogen och tänkte på Pokemon men senare så hittade jag ganska stora fotspår och jag undrade vad det skulle kunna vara. Sedan tittade jag mig omkring undrande, jag tänkte att jag var ändå vilse, jag kunde ju följa fotspåren.

Men efter några timmar vände fotspåren och gick åt vänster och jag gick i kanske en timme till och då såg jag ett tält. Vid tältet så fanns det mycket vattenmelon, jag blev väldigt glad och sprang så fort som jag kunde till vattenmelonerna men sedan så tänkte jag: hur ska jag öppna den? Jag letade efter

Senare så vaknade jag och frågande vad hans namn var. ”Kevin” svarade han och frågade vad mitt namn var. ”Mitt namn är Max”, sa jag.

Sedan fortsatte min resa hem med min kompis Kevin. Jag kände mig väldigt trygg med Kevin men jag undrar vad han tyckte om mig. Sedan frågade jag om han tyckte att jag var jobbig eller inte. ”Nej inte så jobbig om jag är helt ärlig”. ”Vad bra”, sa jag.

Mer än tio minuter hade gått och vi kände oss hungriga igen men vi visste inte vart vi skulle få mat ifrån. Jag sa vi kanske kunde hitta några bär som vi kunde äta på, men han sa att det inte var den bästa idén för att man inte blir så mätt. Han sa då 72

att vi skulle kunna jaga djur så kunde vi få lite mat från det.

vi till mitt hus och jag sa tack för allt Kevin, kramade honom och gick upp för det första trappsteget. Jag stannade för en sekund och tittade på honom. Han tittade tillbaka på mig och nickade, jag fortsatte gå upp för trappan och stod några centimeter från dörren. Jag knackade på och hörde min mamma säga:

”Men jag kan ju inte jaga”, sa jag. ”Lilla Max, jag tar hand om det här”, sa han då.

Jag satt och väntade vid en eld som han hade gjort åt mig och maten. Efter en kvart-tjugo minuter så kom han tillbaka med en älg som han på något sätt hade dödat. Det var ingen stor älg men jag har hört att de är aggressiva och ganska farliga.

”Jag tar det.”

Hon öppnade dörren och tittade ner på mig och undrade vad som hade hänt med mig och ställde många frågor till mig.

Sedan märkte hon att Kevin stod där och tittade på oss och frågade mig vem det var.

”Lunchen är här”, sa Kevin. ”Nu ska vi bara sätta den på elden”.

Jag åt ganska mycket för att vara mig, men Kevin han åt jättemycket av den. Till slut sa han till mig:

”Det är personen som räddade mitt liv och förde mig hit”, svarade jag.

”Max, vill du inte ha mer?”

”Kom in”, sa mamma till Kevin.

”Nej”, sa ja.

Mamma och Kevin diskuterade i vad som kändes som timmar men det var nog 20 minuter. Mamma sa lite senare:

”Är du säker?” frågade han. ”Det finns lite kvar om du vill ha”.

”Max, kan du vara snäll och göra kaffe till oss?”

Men jag ville inte ha mer, jag var trött så jag svarade inte, jag la mig bara ner och blundade och sen så sov jag gott. Jag hörde att han fortfarande smaskade och åt resten av älgen.

”Ja visst”, sa jag. ”Kevin, vill du ha kaffe?”

Han svarade ja.

Det är en ny dag och vi har kommit ganska långt, jag har en magkänsla att jag är nära hemma men djupt nere i mitt hjärta så vill jag inte gå hem, jag vill inte lämna Kevin. Jag frågade honom vad han skulle göra efter han lämnat mig hos min familj. Han sa att han skulle fortsätta att leva sitt liv i skogen som han har gjort ett tag. Jag visste att det inte var långt kvar hem men jag var rädd att berätta det. Men till slut så sa jag att det inte var långt kvar tills jag är hemma.

”Okej jag kommer om tre minuter”, sa jag.

Jag och min mamma frågade honom om han ville sova här, vi hade ju ändå en extrasäng. Han sa ja med ett stort leende.

Nästa dag vaknade alla upp och sa till Kevin att vi ville att han skulle bo hos oss tills han hade hittat sin älskade.

”Bra då kommer du hem till din familj igen”, sa han och tittade han ner i marken som om han inte var glad och jag frågade om han var okej. Efter fem sekunder så sa han:

”Det skulle jag älska”, sa Kevin överlyckligt.

Alla var så glada och vi fick en ny familjemedlem.

”Ja jag mår bra.”

Alex Johansson

Det var nu så nära så jag kunde se gatan som jag bodde på så jag saktade ner och frågade Kevin några sista frågor innan han och jag gick hem. Han svarade på allt och frågade om det här är vägen jag bor på. Jag sa suckande ja. Sedan kom

73

FAMILJ

”Det är nog bäst om jag går nu innan det blir mörk”, sa Kevin.

VÄNSKAP OCH KÄRLEK

1. ALKOHOLIST­ PAPPAN

Han knackar lite lätt på dörren när Oliver säger: ”Kom in.”

Det är då som Oliver ser att det är David som står vid dörröppningen med tårar i ögonen. Oliver frågar vad det är.

David brukar aldrig vara hos honom av någon anledning.

David säger tyst att han har en sak att berätta och sätter dörren på glänt. Efter några minuter har David berättat hela hans hemlighet, det är trots allt hans bästa kompis. Han kan inte bara hålla tyst för honom, men han skulle inte ha sagt någonting för att Olivers mamma har stått vid dörren och lyssnat på alltihop. Och sedan har hon gått och ringt till socialen och polisen. Detta utan Davids vetskap.

David går nervöst mot Olivers rum med en klump i halsen för att han är rädd för vad Oliver kommer säga när David kommer bo hos dem en stund...

David sitter och spelar online tv-spel med sin bästa vän Oliver.

De har roligt och pratar om allt möjligt, när David hör ytterdörren smälla igen så hårt att fönsterna skakar. Plötsligt springer David upp från den sunkiga gråa soffan och låser dörren in till sitt rum. Oliver frågar vad det är som händer för att han hör en hög smäll genom mikrofonen, men David säger att det inte var någonting, för han vill inte att någon ska veta att hans pappa är en alkoholist. Inte ens hans allra bästa vän.

En stund efter att Oliver och David har spelat lite Tv-spel och ätit godis börjar David bege sig hemåt. Det börjar bli mörkt och hans pappa har säkert lugnat ner sig och släppt det som har hänt. När David väl kommer in på sin gård ser han att det står det en polisbil och en grå Audi från kommunen, men han tänker att det är säkert den gamla tanten Berit som har ramlat med rullatorn i trapphuset igen. Han öppnar porten försiktigt så att det inte ska höras, sedan går han uppför trapporna till deras lägenhet. Men dörren är öppen och två manliga poliser och en kvinna från socialen står och pratar med hans pappa.

Plötsligt ser en av poliserna David i dörren och vinkade in honom till bordet i köket. Hans pappa ser ledsen ut när David kommer in till dem mitt under deras samtal. David får höra att de ska ta honom ifrån sin pappa, eftersom hans pappa behöver psykisk hjälp med sitt beteende som han har haft mot David.

Då hör David fotsteg utanför sin dörr och han vet att det är hans pappa som går där utanför. Pappan skriker att David ska släppa in honom för att han vill prata med honom, men David svarar inte, han stänger istället av sin spelkonsol och sin tv och sätter sig bakom garderoben och säger inte ett knyst. Då skriker pappan ännu högre, att han ska komma in själv. Efter några minuter hörs det ett klickljud från dörren och det är pappa som har hittat reservnyckeln som legat i byrån i hallen. ”Var är du?!” skriker pappa ännu högre än förut.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Efter en stund av prat med alla möjliga personer så får David följa med kvinnan från socialen till hennes bil. Men de åker inte mot något barnhem eller något sånt utan de åker hem till Oliver. Kvinnan säger att David ska bo där medan hans pappa får vård. David blir så exalterad att få träffa och krama om Oliver hårt, men David möts istället av Olivers mamma som ser hyfsat glad ut över att få träffa honom. Kvinnan från socialen säger ett tack till Olivers mamma och sedan kliver hon in i bilen och åker iväg.

Då reser sig David upp från sitt gömställe och sätter sig på sängen och säger sorgset att pappan inte ska skada honom.

Då brister pappa ut i skratt och flinar inte ett vanligt snällt flin utan ett elakt. David kan känna på andedräkten att pappa har druckit nu igen. Pappan tar av sig bältet och börjar slå mot Davids säng och skräckslagen som han är hoppar David ut genom fönstret och ner i buskarna nedanför.

När David har landat i buskaget känner han att det gör ont i armen, men han är rädd för att sitta kvar och tänka på hur ont han har i sin arm, så han börjar springa in i den lilla skogen som finns utanför deras lilla hus. När han har kommit en bit in i skogen känner han en stor smärta i underarmen. Till slut ser han trädkojan i den gamla eken, som Oliver och han byggde i fjärde klass. Han klättrar hastigt upp för den lilla repstegen med rädsla och smärta i underarmen. När han har klättrat upp känner han lukten av trä. Och han tittar runt i den lilla trädkojan. Det finns ett litet bord som de har hittat i ett dike utanför deras skola. Och det ligger en gammal madrass som hade varit i Olivers gamla säng och mängder med pantflaskor som ligger utslängda i ena hörnet av kojan.

Till slut står Olivers mamma och David kvar där på uppfarten och tittar på varandra. Hon frågar om David mår bra och om allt är okej med armen som han skadade, när han hoppade ut genom fönstret. David säger att allt är okej med både honom själv och med armen. Sedan frågar han om de kan gå in för att det är kyligt ute. Olivers mamma som egentligen heter Mona, säger att de kan gå in och dricka varm choklad och att David kan säga hej till Oliver också. När de har gått in går David nervöst mot Olivers rum med en klump i halsen, för att han är rädd för vad Oliver kommer säga när David kommer att bo hos dem en stund, tills att allt har löst sig med hans pappa. David går fram till Olivers dörr. Han undrar om han verkligen ska knacka på, men till sist gör han det ändå och då hör han en röst inifrån rummet som säger att han ska komma in. David kliver in och Oliver tittar upp för att se vem det är, sedan rusar han hastigt upp från sin säng för att krama sin bästa kompis. Exakt i det tillfället kommer Mona in med varm choklad till båda killarna. Hon säger till Oliver att David ska bo här medan hans pappa får psykisk behandling. Plötsligt blir Oliver ännu gladare och till och med börjar skratta och ger David en till kram och det är en hård kram den här gången.

Medan de kramas ställer Mona ner brickan med varm choklad på en byrå som står vid dörren, sedan går hon ut och stänger dörren för att lämna dem ifred. Efter kramen tar David en kopp med choklad och börjar sörpla i sig den, då säger Oliver högt:

David lägger sig på madrassen och gömmer sig under filten och brister ut i gråt, både av smärtan i armen och för att han saknar sin mamma. Allt började med att Davids mamma skulle hämta honom efter skolan, men hon dök aldrig upp, för att hon hade råkat ut för en bilolycka. David hade hört det på nyheterna dagen efter. Sedan den dagen har pappa gått ut på stan och druckit och tagit ut ilskan på David. David är rädd.

Efter att David återhämtat sig klättrar han ner från trädkojan och börjar gå mot Olivers hus som ligger bredvid en övergiven tankstation. Det är kallt ute och vinden är ännu kallare, när det blåser mot David. En liten stund senare ringer han på dörrklockan, men det är inte Oliver som öppnar, det är hans mamma. Hon undrar vad han vill och David säger att han vill prata med Oliver om en liten sak. Efter att de pratat vid dörren en stund, släpper Olivers mamma in honom och David började gå mot Olivers sovrum.

”Du ska aldrig gå härifrån. Du ska stanna här tills vi blir ruttna som russin och dör.”

Liam Larsson 76

2. ATT MÖTA VERKLIGHETEN

Jag vet inte hur länge jag ligger där. En minut? En timme?

Eller är det längre? Jag känner hur någon tar tag i mina axlar och sakta sätter mig upp lutandes mot väggen. Jag öppnar försiktigt ögonen. Rädd för att möta verkligheten. Jag ser en pojke. Djupbruna ögon, chokladbrunt axellångt hår. Hans läppar är ljusrosa, nästan lite vita. Hans kinder är rosenröda, nästan som att han har sprungit en mil eller två. Han stirrar på mig. Han frågar om jag hör honom. Jag hör allt han säger, men kan inte få fram ett ord, är för koncentrerad på hur vacker han är. Jag fejkar ett leende, för att visa att jag är okej. Då ser jag dem. Hans fina smilgropar. Han säger med en lugn men lite skakande röst att de inte får behandla mig som de gör.

Att det inte är okej någonstans. Oavsett hur jag ser ut, vilken religion jag har, vilken bakgrund jag har, var jag kommer ifrån och hur jag vill identifiera mig som människa och att jag inte är ensam. Det är inte mig det är fel på. Det är de som inte kan acceptera att vi alla är olika. Han är här med mig och tänker inte lämna mig.

Jag går med snabba steg genom den långa korridoren.

Klumpen i magen växer för varje steg jag tar. Tankarna bara snurrar i huvudet. Mina kinder är alldeles blöta och det smakar salt i hela munnen. Jag går förbi stressade lärare som håller kaffekoppen i högsta hugg. Jag hör elever som skriker, som visslar och som skrattar, men ändå är allting tyst. Varför går jag så fort, när jag inte har någonting att rymma från?

Vad försöker jag undvika? Mig själv eller verkligheten?

När jag kommer till slutet av korridoren svänger jag av till vänster, i nästa ögonblick ångrar jag det. Jag skulle ha svängt höger. Där står de, Alex och Luke. De som alltid får en att känna sig som den kallaste vinden på en varm sommardag, eller som den enda stjärnan som inte lyser på en stjärnklar natt. Jag går förbi och hör dem prata med sänkta röster om vad de ska göra med mig. Mina andetag blir tyngre och tyngre. Jag känner hur min kropp sakta börjar skaka av deras ord. Nästan som en jordbävning på ytan jag står på. Mina ben orkar inte hålla upp mig, men ändå måste jag snabba på stegen.

Han vet någonting som jag inte vet. Han tänker inte lämna min sida för han vet hur det känns. Att inte bli accepterad av omvärlden. Att vara på botten. Han vet hur det känns att vara som en sjunkande sten i ett bottenlöst hav. Han vet hur det känns att vara inlåst i en garderob av trä och inte få visa sig i solskenet. Eller att känna skuld för den man är bara för att man inte är som alla andra, men att jag till slut kan sluta känna mig som en sten i ett bottenlöst hav. Jag kan komma ut ur garderoben och säga att jag älskar den jag älskar utan problem och att det är det som räknas. Världen har större problem än killar som gillar killar och tjejer som gillar tjejer.

Att det inte är mitt fel att jag är gay. Det är Luke och Alex som inte har mött verkligheten än. Braelyn stirrar rakt in i mina ögon. Hur kan han välja orden? Att det låter så rätt när han säger dem? Hur kan han sätta orden på exakt hur jag känner fast han inte känner mig? Han sänker rösten som får mina muskler att slappna av. Han är så harmonisk som ljudet i en snäcka när man håller den mot örat.

De låter mig aldrig vara ifred. De ska alltid höja rösten. Alltid är det som att de håller i mina axlar och drar mig bakåt och ner i ett svart djupt hål. Till slut kommer det bara vara det stora hålet kvar. De ser inte mina problem, vilket i och för sig är bra. Jag vill inte att någon ska se mina problem. Hur svag och hjälplös jag egentligen är. Jag hör fotsteg bakom mig, någon klappar mig på axeln. Jag vänder mig om i en hastig rörelse.

Jag ser vem eller mer vilka det är. Kroppen vill därifrån men benen lyder inte. Mina ögon börjar bli torra och de är säkert stora som pingisbollar, hjärtat pumpar snabbare än förut. Vad gör jag nu? Jag kan inte bara springa iväg. De pratar med mig, skriker. Lukes sjöblåa ögon stirrar rakt in i mig. Nästan som ett blått, djupt och bottenlöst hav som skulle kunna dränka vem som helst. Alex säger någonting som får mig att vilja springa därifrån ännu mer. Alex röst är mörk och hård och påminner mig om den mörkaste åskknallen vid oväder.

Jag står där mellan dem, med hjärtat i halsgropen och redo för vad som komma skall. Jag kan inte ta mig någonstans, får inte fram ett ljud. Orden fastnar i halsen. Hjärtat börjar dunka snabbare än någonsin. Jag tar sakta några steg bakåt tills jag känner den kalla och hårda tegelstensväggen pressas mot min rygg. Jag känner hur Lukes händer trycker hårdare mot min bröstkorg. Jag pressar ihop mina ögon och för en stund ser jag minnen flyga förbi. Minnen som alltid kommer att leva kvar i mig. De som aldrig kommer att försvinna. Minnen från när jag spelade fotboll med morfar ute i trädgården.

Minnen från när jag och min pappa hade danstävlingar i köket. Minnen från när jag var så glad att jag äntligen skulle få börja på en ny skola. Minnen från när jag var i Paris med lillasyster, pappa och mamma... Mamma. Jag ser minnen från den sista kramen, den sista pratstunden och det sista hejdå vi sa till varandra. Minnen från ljusen och de fina blommorna på hennes gravplats. Jag ser minnen från hur jag brukade sitta varje kväll och titta upp på henne och visste att hon var stolt över mig. Det är kanske nu allting slutar?

Jag får inte fram ett ord. Istället slänger jag mig i famnen på honom. Det enda jag vet i det ögonblicket är att det här var början på en fin och långvarig vänskap.

Nattalie Ellnemar

3. ATT STÅ UPP FÖR NÅGON Amanda är 14 år gammal och bor i Stockholm. Hon går i Södra skolan i åttan. Amanda har mörkt hår och blå ögon. I klassen har en ny elev börjat, Musse från Wakanda som är ny i Sverige. Musse har börjat i Amandas klass.

Amanda har blivit kär i Musse, men Musse pratar bara wakanda-språket. Så Amanda blir kluven och vet inte vad hon ska göra. Tills en dag då hon får en idé, att lära sig språket och säga till honom hur hon känner.

Mina minnen tar över allting och jag känner inte ens hur jag faller hjälplöst till golvet. Minnena dämpar slagen mot min kropp. För ett tag är det tyst. Allt runt omkring, till och med mina tankar är så tysta att jag bara hör hur mitt hjärta sakta börjar dunka normalt igen.

Så en dag går hon till biblioteket och lånar en bok som heter Afrikan-bok. När hon läser boken så kommer Abdi från andra arbetslaget. Abdi är från Somalia och kan lite av Musses 77

VÄNSKAP & KÄRLEK

Jag undrar varför han inte tänker lämna mig? Jag behöver inte någon! Om jag har klarat mig såhär långt, så kan jag klara mig lika länge till! Jag är överraskad att han inte har lämnat mig. Han kan bara lämna och gå som alla andra.

språk. Abdi frågade Amanda vad hon gör och Amanda säger som det är och då vill Abdi hjälpa henne. De håller på hela eftermiddagen med boken.

bänk. Hon satt tyst hela lektionen. Ibland lyssnade hon på vad läraren sa. Han hade genomgång om procent. Lovisa hade precis jobbat med det innan hon kom hit och kunde det väldigt bra, så hon tänkte på annat. Hon la märke till att hela skolan såg likadan ut. Allt var vitt och stort. Bara det här klassrummet var större än klassrummen i Lovisas förra skola.

Det var luftigt och bänkarna satt inte ihop. Det var två rader med bänkar om fyra, det var ganska många bänkar eftersom det var en stor klass. Mellan bänkarna gick det en gång och längst fram var en tavla. I hörnet av tavlan fanns lärarens bord. Lovisa la även märke till att alla i klassen var delade i grupper. Ingen pratade med någon annan än de som var i deras grupp. Hon kollade runt lite försiktigt för att se ifall det var någon grupp hon passade i. Hennes blick fastnade på en ensam kille. Hon kände igen honom. Efter lite tänkande slog det henne, det var samma kille som hon hade gått in i.

Hon såg på honom att han ville försvinna, han ville inte heller synas. Det kändes som om de var lika på det sättet. Hon vaknade ur sina tankar av att alla började resa på sig. Lovisa plockade ihop och började gå. Hon blev stoppad av att Benkt började prata med henne. Han frågade mest frågor om vad hon hade jobbat med på sin förra skola och ett vanligt litet tal om att han hoppas att hon kommer trivas här.

Nästa dag så ska Amanda säga till Musse vad hon känner på wakanda. De har lunchrast och de är dags. Amanda letar efter Musse och hon hittade honom på fotbollsplanen. Hon ropar på Musse och han går fram till henne. Då säger hon hej på wakanda och han svarar hej tillbaka. Hon tar nästa steg och säger vad hon känner. Det tar en stund att smälta in för Musse. Musse svarar tillbaka på wakanda men hon förstår inte, så hon ringer Abdi. Abdi kommer och Amanda förklarar situationen och Abdi säger: – Musse, säg det du vill säga så ska jag översätta det.

Han berättar, Abdi står stilla och översätter till Amanda vad han säger. Det är att han hade har flickvän i Wakanda och att de varit ihop i fem år.

Amanda springer till skogen vid skolan och gråter, Abdi springer efter henne och tröstar henne. Efter ett tag när Amanda har lugnat sig säger hon: – Jag miste en crush men vann en fin vän som dig, Abdi.

Lektionerna gick och Lovisa hade inte träffat någon ny. Det hade inte hänt så mycket heller. Det hade blivit lunch och Lovisa satt ensam vid ett bord. Hon satt och åt falukorv och potatismos när hon såg att killen från tidigare kom mot hennes bord. Han satte sig och började äta. Lovisa tyckte att det började bli lite stel stämning.

Alexandro Abdo

VÄNSKAP & KÄRLEK

4. DEN FÖRSTÖRDA Hon ser hur de drar med honom in i rummet, hur mycket han kämpar emot, hur han sparkar och försöker springa iväg. Hon känner hur rädd han är. Men hon tänker inte vara honom, inte igen.

“Hej, Lovisa var det väl?” hörde hon killen fråga.

Lovisa har precis kommit till sin nya skola. När hon går in genom de stora skoldörrarna tänker hon att det är en nystart, hon har fått en chans till ett nytt liv, en ny identitet.

Medan Lovisa går genom korridorerna för att försöka hitta till expeditionen lägger hon märke till att nästan ingen ser henne, det kan vara för att det är en så pass stor skola att man inte märker när någon ny kommer eller så är hon bara osynlig. Men hon klagar inte, hon tycker att det är skönt att ingen ser henne. Hon går förbi alla klassrum, alla hade ett nummer. Ett nummer var 11111 och ett annat var 11011. När Lovisa kom till expeditionen fick hon sina böcker, sitt skåp och sitt schema. När hon hade lämnat sina böcker i skåpet kollade hon vad det var för lektion. Det var matematik. Lovisa kände en lättnad, hon var väldigt bra på matte och hon hade väldigt lätt att fly in i sin egen mattevärld. Hon såg även att det var sal 11011 och hon visste att hon hade sett det numret någonstans. Hon börjar gå och medan hon är väldigt koncentrerad känner hon hur hon går in i någon. Hon hade inte märkt att de var någon framför henne men när hon tittar fram för att se vem det var såg hon att det var en kille. Det var en ganska lång kille med brunt hår, mörkblåa ögon. Lovisa kommer på sig själv med att stirra och hon började rodna lite.

Hon kom på att hon kanske skulle säga något så hon sa:

“Jag är Kevin”, sa han.

Hon kollade upp och nickade.

“Okej, hej Kevin”, sa hon bara för att lätta upp stämningen lite.

Kevin log, han kollade upp och Lovisa såg att han blev lite stel. Inte en vanlig stel stämning utan mer som om det var någon han verkligen inte vill träffa, som om han är rädd för någon. Lovisa tänkte att om hon inte hade upplevt samma känsla tror hon att hon inte hade sett att han ville därifrån.

Från ingenstans reste han sig och halvt sprang iväg. Lovisa såg några äldre killar gå snabbare efter och hon förstod vilka han inte ville träffa. Hon förstod vad som skulle hända.

Lovisa kunde inte släppa sin känsla om att något dåligt kommer hända. Hon åt upp sin mat så snabbt hon kunde utan att det skulle se konstigt ut och efter det gick hon åt det hållet Kevin gick. Hon visste egentligen inte varför hon inte kunde släppa det eller varför hon letade efter honom, men hon gjorde det. När hon hade gjort några svängar och började ge upp sitt letande hörde hon det. Killarna som hade börjat jaga honom hade fått tag på honom. De försökte dra in honom i ett rum. Hon såg hur han kämpade emot. Hon ser hur han sparkar och slår för att göra sig fri. Hon känner rädslan ända till hörnet där hon står gömd. Men hon har inte tänkt stoppa det. Hon kunde inte komma tillbaka till det livet igen. Lovisa började känna skuldkänslorna växa. Hon borde hjälpa till, men hon tänker inte göra det. Hon får upp en bild på när hon blev insläpad på det där rummet, de där toaletterna. Det var det jobbigaste. När man släpades in på toaletterna medan man försökte kämpa emot. Hennes tankar kom tillbaka till verkligheten när hon hörde hur det slutade. De hade fått in honom på toaletten. Nu kunde hon inte göra något. Lovisa gick därifrån och bestämde sig för att hon skulle prata med

“Förlåt, det var verkligen inte meningen men jag behöver gå”.

Lovisa gick iväg med blicken i backen innan han hann svara något.

Till slut hittade hon till klassrummet. På något sätt var hon i tid när hon gick in i klassrummet. Nu riktades alla blickar mot henne, hon började må lite illa. Det var inte direkt Lovisas favoritsak att vara i centrum. Hon gick fram till läraren och presenterade sig själv. Han tog vänligt emot henne och han sa att hans namn var Benkt. Lovisa fick en plats vid en tom 78

Kevin senare. Hon kände ändå att han var mest lik henne.

Som om de kunde bli vänner.

de någonstans men hon visste inte var. Hon gick mot ljudet och åter igen såg hon massor av killar som stod och höll på med en kille, Kevin. Alla såg på henne. Hon fick ögonkontakt med Kevin, det uppstod en liten diskussion i hennes huvud.

Skulle hon hjälpa honom eller bara strunta i det? Hon tog ett steg fram för att hjälpa till men istället för att göra något vände hon sig om och gick. Hon var för självisk och feg, hon kunde inte stå upp för någon. Hon lämnade platsen, rösterna och hennes nya vän som hon hade lämnat efter mindre än tjugofyra timmar.

Lovisa hade inte sett Kevin resten av dagen så hon gav upp om att hitta honom. Men när hon började gå hem såg hon honom sitta på en bänk lite gömd. Den bänken var så undangömd att den var perfekt att sitta på för att vara ensam.

Lovisa började gå mot bänken och satte sig tyst på andra sidan av bänken. Kevin klämde fram ett leende men man såg att det inte var äkta, det nådde inte öronen som glada leenden brukar göra. Lovisa visste inte hur hon skulle börja så hon satt bara tyst. Men efter ett tag bröts tystnaden av Kevins röst.

“Jag vet att du såg mig, jag såg dig bakom hörnet”.

Han kollade på henne med en blick som var lite oförstående.

Lovisa undrade vad han menade med den blicken. Kanske menade han att hon skulle ha gjort något, eller så var det bara att han inte förstod vad hon gjorde här. Medan hon försökte komma på ett bra svar fortsatte han som om han kunde läsa hennes tankar. ”Jag är inte arg på dig för att du inte gjorde något.

Jag såg på dig att du har varit med om samma sak”.

Lovisa log lite och reste sig. Hon fick äntligen något att säga.

“Kom, vi kan gå någonstans”.

Lovisa stod vid huset. Det var ett blått trähus. Trädgården var stor och grön med mycket växter och färger från alla blommor. Hon gick upp till dörren, nervositeten växte. Hon tog ett djupt andetag och plingade på dörrklockan. Det tog ett tag och Lovisa började undra fall det var någon hemma.

Det tog ett tag innan hon hörde hur dörren öppnades. Där stod en trött Kevin med en först chockad blick, men den blev snabbt ändrad till sin vanliga vänliga blick. Det blev en stel tystnad, Lovisa började tänka att de måste sluta göra så här, det blir alltid tyst. Men återigen som om Kevin kunde läsa hennes tankar sa han:

Hon sa det med en röst som var väldigt vänlig, när hon såg att han blev lite obekväm fortsatte hon: “Men vi behöver inte prata, vi kan bara gå en promenad.

Var bor du?”

Han tänkte lite men reste sig och svarade: “Jag bor på Sakuravägen, varför frågar du?”

Lovisa log lite och svarade:

“Det blir alltid en stel tystnad, så för att bryta den vad gör du här?”

“För att jag tänkte att jag kunde följa med dig hem, men det hade jag redan kunnat göra. Jag bor på gatan innan”.

Lovisa började små fnissa lite men blev snabbt allvarlig när hon såg Kevins ansiktsuttryck.

Hon började gå med Kevin efter sig. Hela vägen hem hade de skrattat och pratat för att lära känna varandra. Lovisa tänkte på vägen hem att han verkade som en snäll kille, men det började krypa fram att om hon är med honom skulle det betyda att hon skulle kunna bli mobbad. Hon kunde inte riskera att bli mobbad igen och dessutom av killar, de är mycket starkare än tjejerna som hon blev mobbad av på förskolan. Hela kvällen tänkte hon på det.

“Jag vet helt ärligt inte hur jag ska börja, så jag börjar med ett förlåt. Förlåt för att jag bara gick från dig, förlåt för att jag bara ignorerade dig. Ärligt vet jag inte ens varför jag gjorde det, eller jo det gör jag”.

Hon pausade lite och tänkte, sen fortsatte hon: “Det är för att jag är rädd, jag är livrädd för under en dag träffade jag någon som har varit mer som en vän för mig en vad jag har haft under hela mitt liv. Jag var rädd för att jag skulle bli mobbad igen, för helt ärligt jag bytte skola för att jag blev mobbad och inte lite utan väldigt mycket. Jag var livrädd för att bara tänka på skolan, och det ska inte vara så. Jag var alltså självisk, jag är en självisk person och jag kommer alltid vara det”.

När hon kom tillbaka till skolan hade hon bestämt sig för att undvika Kevin. Det skulle förstås bli lätt men det visste inte Lovisa om. När hon gick in i skolan såg fortfarande ingen henne. Hon blev precis som igår lättad över det. Hon gick snabbt mot sitt skåp, hon såg Kevin på långt håll men han hade inte sett henne. Hon gick snabbt mot lektionen som var åt andra hållet. Hon tänkte att när hon kom dit skulle han inte kunna prata med henne. När hon kom fram gick hon in och satte sig på sin plats. Det var engelska. Ett ämne som hon inte hade så lätt för men om hon lyssnar och koncentrerar sig tillräckligt noga kan hon klara det. Lektionen gick och Kevin hade kommit in, han hade lett lite men hon låtsades som om hon inte såg det. Hon hade klarat sig nästan hela dagen. Hon hade sett honom flera gånger och de hade fått ögonkontakt, men varje gång hade det varit han som brutit den. Dagen gick och Lovisa hade slutat för dagen. Hon hörde röster som skrek och skrattade, hon visste att hon hade hört

Lovisa nästan skrek det sista, hon kände hur tårarna brände bakom ögonen. Hon hade inte sagt så mycket till någon, inte ens hennes föräldrar. Kevin hade ställt sig lutad mot dörröppningen. Han bara kollade henne rätt in i ögonen och tänkte. De stod så ett tag. Lovisas rädsla började växa igen, hon gillade inte den rädslan. Hon märkte att hon hade börjat leka med sina händer och att hon hade bytt ben att stå på ganska ofta. Hela hon utstrålade nervositet. Men hon vaknade ur sina tankar av Kevin.

79

VÄNSKAP & KÄRLEK

Det hade blivit helg och Lovisa hade mått dåligt resten av veckan. Ända sen hon bara lämnade Kevin har hon varit ensam, hon har inte ens fått en blick av honom. Hon saknade honom. Hon tyckte att det lät lite konstigt eftersom de bara hade känt varandra i nästan två timmar. Lovisa hade bestämt sig för att gå hem till honom. Hon klädde på sig, inte direkt någon snygg outfit mer en mysig med mjukisbyxor och en hoodie. När hon hade ätit frukost och borstat tänderna gick hon över till honom. Lovisa kände hur nervös hon börjat bli, det var ju en vänskap hon skulle rädda. Eller var de vänner?

Hon hade aldrig varit med om en riktig vänskap så hur ska hon veta? Ju mer hon närmade sig huset desto mer började hennes rädsla växa. En rädsla som handlade om att förlora den första riktiga vännen som hon någonsin har träffat.

6. DET ÄR VI TRE TILL DÖDEN

“Okej, jag har aldrig varit arg. Men jag vet inte om jag vill vara med någon som är så rädd för att vara med mig att du lämnar mig så fort något händer. Du måste förtjäna det för helt ärligt, du är skitrolig att vara med och jag vill vara din vän. Men du måste visa att du verkligen vill vara min”, sa Kevin.

“Okej”, sa Lovisa och bara log.

Det var vi tre och så skulle det vara för alltid, det var så vi hade sagt. Vi skulle göra allt för varandra och idag var dagen som det skulle bevisas. Allt började en helt vanlig dag. En väldigt fin sommardag, med körsbärsblommorna som blommar och svävade runt i luften, en sådan där helt perfekt dag som bara en sommardag kan vara. Idag var också dagen, då inget längre skulle bli som vanligt.

Hon fick följa med in och de satt och pratade om allt, de hade en trevlig stund. Vad som händer sen vet ingen.

Amanda Andersson

5. DEN NYA TJEJEN

Jag skulle möta Maja och Josefin som vanligt kvart över åtta, vid den grå soptunnan, som alltid. Jag och Maja var snart på plats, men inte Josefin. Det här har aldrig hänt förut. Vi hör alltid av oss till varandra om någon är sjuk eller så. Vi ringde och ringde, men fick inget svar. Josefins mobil hade dött, berättar hon när hon till slut kommit springande. Hon hade missat bussen.

Högljudda röster och skratt omringar mig när jag går genom den långa skolkorridoren. Min blick flackar fram och tillbaka samtidigt som mina händer börjar svettas. När jag kommer till klassrummet känner jag inte igen det ljusa långa håret och de blåa ögonen. Jag börjar leta efter min bänk där det står mitt namn på. Läraren säger:

Vi gick in i skolan, alla tillsammans inför en helt perfekt dag framför oss, trodde vi. Josefin snackar om att en kille har hört av sig till henne flera gånger igår och som vill träffa henne ikväll.

Vi andra var tveksamma eftersom det var en okänd kille från nätet, men beslutade att de skulle åka in alla tre och träffa killen.

– Hej klassen, hoppas ni haft ett bra sommarlov! Vi har fått en ny tjej till klassen som vissa säkert har sett.

– Hej! Jag heter Elvira, sa hon med en snäll men blyg röst.

Josefin knappar på mobilen och frågar killen var och när de ska ses. Killen hör av sig om plats och tid. Lite senare på eftermiddagen hör han av sig med meddelandet “DU MÅSTE KOMMA SJÄLV!”. Josefin tänker att det känns konstigt, men han hade sagt att han också skulle komma själv, så det måste vara lugnt. När kvällen börjar närma sig är vi hemma hos Josefin och fixar till oss lite grann.

– Kan inte du Nora visa Elvira runt på skolan sen på rasten?

VÄNSKAP & KÄRLEK

Självklart att Nora blir utsedd till att visa den nya tjejen runt på skolan. Hon har alltid varit den populära tjejen i klassen som har varit omtyckt av alla sen vi började sjuan. På rasten hör jag två glada röster som börjar närma sig mitt skåp. Det var Nora och den nya tjejen. Mina tankar börjar snurra, ska jag säga hej eller ska jag bara stå här och ta mina grejer och bara gå vidare? De pratade och skrattade högt och verkade redan ha blivit bästa vänner. Jag vrider om nyckeln till skåpet och börjar gå till klassrummet. Jag kommer till klassrummet och väntar på att lektionen ska börja.

Nu var det dags att gå till mötesplatsen. Det var precis i öppningen vid skogen och de skulle bara prata, det var bara att bita ihop. Jag hade haft en dålig magkänsla hela dagen, men försökte skaka av mig den för att inte oroa de andra.

Josefin gick iväg. Vi ser när de möts. De kramas och står och pratar. Allt verkar vara lugnt, så jag och Maja går snart iväg.

Men det skulle vi inte gjort.

När lektionen börjar berättar läraren att vi ska börja med ett grupparbete två och två nästa vecka. Detta betyder att ni måste hitta en partner tills nästa vecka att jobba med.

Paniken inom mig växer och växer, det känns som att tiden går långsammare och långsammare för varje minut. Efter lektionen hör jag att någon ropar på mig i korridoren, jag vänder mig och ser att det är Elvira som ropar.

Vi hörde att de hade höjt tonläget lite på rösterna, men inget som vi reagerade särskilt på. De hade börjat bråka lite mer och sedan leder det till puttar. När vi kommit en bit bort från platsen hör vi långt ifrån ett högljutt: ”Nej!”

– Hej! Jag tänkte bara kolla om du vill jobba med mig på det där grupparbetet som vi ska ha nästa vecka.

– Eh… jag?

Det var heller inget särskilt vi tänkte på då och fortsatte gå ner från backkrönet. Vi hör sedan det där ropet igen.

– Ja, eller om du inte redan har en partner såklart?

”Nej!”

– Nej, det har jag inte.

Just då slog det oss båda att det skulle kunna vara Josefin och vi vänder genast, med en svag panik växande inom oss.

– Okej, men vad ska du göra nu efter skolan?

När vi kommer upp för backen ser vi precis ner i skogsbrynet och blir alldeles chockade. Det vi ser är tre maskerade killar komma ut från skogen och den killen vi för en stund sett Josefin kramat om och pratat med, den killen håller nu fast Josefin.

Jag ser Josefins liv försvinna för ett tag. Josefin ger ifrån sig ett starkt skrik. Utan att tänka springer vi snabbt ner mot platsen.

Killarna med mask ser att vi kommer och då springer alla tre iväg. Killen som håller Josefin i ett strypgrepp, sedan hon gett ifrån sig sitt vrål, släpper greppet och Josefin faller ner som ett korthus på marken. Killen själv springer sedan åt samma håll som de andra killarna.

På vägen hem till mig så märker jag att hon inte alls är som alla andra och att vi har mycket gemensamt…

Vilja Bergdahl Gustafsson

80

Jag ser på Josefin som ligger på marken och ser att hon är helt blodig. Jag försöker vända på henne och luta bak hennes huvud, jag känner hur min kropp bara stänger av allt annat och min enda tanke är att rädda henne. Jag försöker prata med henne medan Maja ringer efter ambulans. Jag försöker få kontakt med henne, men Josefin blir mer och mer tom i blicken. Hon säger inget, svarar inte, men jag fortsätter att försöka få upp hennes uppmärksamhet. Både jag och Maja försöker hålla henne i liv tills ambulansen kan ta över.

skrek Martin framför hela klassen.

Tindra tittade på Martin och suckade djupt, hon gick till sin plats längst bak i klassrummet bredvid Adrian.

– Vi har matteprov imorgon och så väljer du att komma försent idag, mumlade Adrian med huvudet ner i bänken.

– Varför bryr du dig helt plötsligt? viskade Tindra med ryggen rak och huvudet högt upp. Adrian sa inget för att han var trött och orkade inte tjafsa igen. Fast han kände att han ändå behövde säga något.

När ambulansen anländer är det med sirenerna påslagna och blinkande blåa lampor. En i personalen ställer sig vid mig och Maja och undrar vad som hänt. Vi förklarar för kvinnan i ambulansen vad som hänt, medan de andra två lyfter in Josefin i bilen. Samtidigt som jag ska förklara bryter jag ihop, alla känslor vräker sig över mig.

– Vad har vi för lektion efter den här? sa Adrian medan han reste sig upp.

– Vi har SO med Magnus, sa Tindra surt.

”Love you to the moon and back”.

Jag hör Josefin säga med sin ömma, sköra och viskande röst: ”Tack! Tack Saga, för du försökte.”

Jag känner hur min hals snörper ihop och att tårarna är på väg, jag försöker bita ihop men förstår att det snart är slut...

När Adrian kom ut ur klassrummet var korridoren helt tom.

Han började med att kolla toaletterna om hon var där men Tindra var inte där. Han kollade grupprummen men inte ett endaste spår av henne fanns. Adrian kunde inte komma på något annat ställe där hon kunde vara så han började bli väldigt orolig. Han satte sig ner på en bänk och började fundera, helt plötsligt träffade något skallen. Hon kanske skulle befinna sig i omklädningsrummet eftersom hon avskyr det stället, tänkte Adrian. Han visste att hon inte ville träffa honom så omklädningsrummet skulle vara ett bra gömställe.

Viola Österman

7. DÖD PÅ SKOLBÄNKEN Alla elever hade gått ut och det fanns bara en elev kvar i det tomma klassrummet. Eleven låg med huvudet ner på bänken.

Magnus tänkte att hon bara haft en dålig dag eller för lite sömn. Han gick mot eleven med lugna steg, man kunde höra de tunga fotstegen från Magnus skor. När han kom fram för att väcka henne och han la handen på hennes axel kändes hon alldeles för kall för att vara frisk.

Adrian slog in koden för att öppna dörren till omklädningsrummet. Han gick över tröskeln och tog en snabb titt runt omkring sig. Han kunde inte se någonting förutom ett tomt omklädningsrum med en strumpa på bänken. Adrian gav upp, det kanske bara är bäst att jag låter henne få vara ifred. Adrian gick mot ytterdörren och skulle precis dra i handtaget då han hörde någonting komma från toaletten i omklädningsrummet. Adrian småsprang mot toaletten och frågade sedan med en orolig röst:

Det är en tidig måndag morgon, Adrian satt på bussen på väg till skolan, det var halvljust ute. Adrian var tröttare än vanligt, han hade kunnat somna när som helst kände han. Bussen kom fram till skolan, Adrian kunde känna lukten av regn så fort bussdörren öppnades. Regnet hade lugnat ner sig och nu småregnade det bara. Adrian hoppade av bussen, det var 19 grader ute och han hade bara en grå t-shirt på sig. Han öppnade ytterdörren och började sin skoldag.

– Tindra, är det du?

Adrian fick inget svar. Den här gången knackade han på dörren och bad Tindra att komma ut. Efter ett par sekunder så hörde Adrian låset gå upp, dörren öppnade sig sakta och där stod Tindra helt röd om ögonen.

Adrian visste då vid den sekunden exakt vad som hänt och vad hon har hållit på med, han var fylld med chock och bara stirrade i Tindras röda ögon.

– Du kommer att komma försent! skrek mamma till Tindra som sminkade sig i sitt trånga badrum.

Tindra bodde på andra sidan gatan där skolan ligger.

Tindra sminkade sig färdigt och öppnade en lucka under skrivbordet. Hon tog upp en liten plastpåse och sa sedan hejdå till sin mamma. Tindra var redan tio minuter sen när hon gick ut ur huset. Hon brydde sig inte, hon gick i lugn och ro till skolan som om att hon hade all tid i världen på sig.

– Vafan kollar du på? frågade Tindra med en snurrig röst.

– Vad har du gjort!? Är du helt tappad! sa Adrian tillbaka.

– Varför bryr du dig så mycket om mig? Jag vill inte vara med dig, jag hatar dig! skrek Tindra helt plötsligt.

Tindra kom in i klassrummet och tittade sig omkring.

Klassrummet var fullt av elever förutom en plats.

Adrian blev helt knäpptyst och behövde producera om vad som hänt och vad han ska säga.

– Var i hela världen har du varit? Du är 21 minuter sen!

– Har du inget att säga? Bra för nu går jag!

81

VÄNSKAP & KÄRLEK

Halva lektionen hade gått. Adrian och Tindra sa inte ett pip till varandra, de var som en hund och katt. Adrian satt och svarade på några matteuppgifter då udden på hans penna plötsligt gick av. Adrian gick för att vässa pennan, men när han vände sig om för att gå tillbaka till hans plats så var inte Tindra kvar. Han kände att något inte var rätt, han fick en klump i magen och kände att han behövde hitta henne.

Adrian sa till läraren att han skulle på toa men egentligen skulle han leta efter Tindra.

Vi får gå in i ambulansen en och en. Maja går in först så att jag hinner samla mig lite. Jag går in i ambulansen och ser hennes oskyldiga ansikte, jag tar hennes kalla hand i min och säger:

– VÄNTA! skrek Adrian medan han tog hennes hand.

Han går av på den femte stationen och rusar upp för trapporna.

Han befinner sig i Gamla stan. Han joggar lite snabbt mot kontoret och tränger sig igenom folk som väntar vid övergångs­ stället. Till slut kommer han fram till den stora byggnaden och hälsar på vakten och stiger in i hissen. Han andas ut ett andetag och tittar återigen på klockan på sin arm. Han är tjugo minuter försenad. Vad ska jag säga till chefen, tänker han för sig själv och stiger ut ur hissen på tredje våningen.

– Vafan håller du på med! Jag vill inte hålla din vidriga hand, sa Tindra tillbaka högt.

Tindra ville inte släppa handen även fast hon sa att hon ville det. Den kändes varm och trygg.

– Varför gör du det här? Jag vill inte att du förstör ditt liv och din framtid med den här skiten. Jag ber dig att slänga den och sluta, snälla! sa Adrian medan han klämde handen hårdare och hårdare.

– Jonas! Var har du varit? frågar chefen och bankar hårt i bordet.

– Jag missade tåget, svarade Jonas för att försöka få lite förståelse av chefen.

– Du bestämmer inte över mitt liv, sa Tindra svagt medan hon skakade loss handen och gick ut ur omklädningsrummet.

Chefen har dock inget tålamod och skriker på honom, mitt framför alla hans kollegor.

Adrian visste inte vad han skulle göra. Det kanske bara dags att ge upp, tänkte Adrian. Han gick ut ur omklädningsrummet och var på väg till NO-lektionen. Korridoren var tom, han var antagligen sen till lektionen, tänkte han. Han gick i den tomma korridoren förbi alla skåp, kläder, skor och papper.

När han hittade sin lektion så gick han in. Hela klassen stirrade på honom förutom Tindra, hon låg med huvudet ner i bänken.

– Du är hopplös Jonas! säger chefen.

Plötsligt så kommer en kollega upp. Det är Oskar. Han lugnar ner chefen och säger att han inte borde skrika högt framför alla och inte säga att Jonas är hopplös. Chefen andas ut ett andetag.

– Idag är det sista dagen som du får jobba på detta kontor, du får sparken, säger chefen och vänder sig om.

– Jag hoppas han lämnar mig ifred, mumlade Tindra till sig själv.

Jonas går till sin plats och håller hakan ner mot marken. Hans ögon är stora och hans ansikte är blekt. Han skäms och är chockad över det som just har hänt.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Tindra kände sig varm, trött och lite illamående. Hon ville inte somna för då förlorar hon effekten när hon väl vaknar igen.

Hon funderade en stund tills hon bestämde sig för att sova men innan hon somnade åkte en sista tanke igenom henne, Adrian.

När det har gått några timmar tittar han ut genom den stora glasrutan till höger. Han tänker. Han tänker på vad han ska göra om han får sparken. Han vänder sig om en kort stund och får ögonkontakt med den vackraste personen han någonsin har sett. Hans mage pirrar och hans kinder blir röda, tills han ryser till och kommer ihåg att han har fått sparken och det är sista dagen som han får jobba här. Han går och hämtar sitt kaffe och på vägen tillbaka får han en konstig känsla. Han får en impuls och vill lära känna henne, men när han kommer fram och ska säga det han ska säga, börjar hans hjärta klappa hårt igen och han känner hur hans händer fylls av svett. Han öppnar sin mun, det kommer inget. Han inser att orden inte går fram och han byter tema och frågar henne hur hennes dag varit. Hon svarar lite nervöst att hennes dag varit bra och hon säger att det som har hänt Jonas tidigare under dagen varit tråkigt. Jonas svarar nervöst att hans dag varit sådär. Han känner hur hela pannan börjar vattnas. Han går iväg och känner sig stel på vägen tillbaka till sin plats och fattar inte vad är det som händer. Det enda han hade behövt säga är att han skulle vilja lära känna henne och om han kunde få bjuda henne på en fika.

Alla elever hade gått ut ur klassrummet och det är bara en elev kvar i det tomma klassrummet. Tindra låg kvar med huvudet ner på bänken. Magnus tänkte att hon bara haft en dålig dag eller fått för lite sömn. Han gick mot Tindra med lugna steg, man kunde tydligt höra de tunga fotstegen från Magnus skor.

När han kom fram för att väcka henne och la handen på hennes axel kändes hon alldeles för kall för att vara frisk.

Nicolas Eterovich Gonzalez

8. EN DAG ATT MINNAS Tik, tak, tik, tak… Jonas ögon är halvöppna och han känner inte för att gå upp. Han vet att det är måndag och han behöver snart gå till jobbet igen. En kvart har gått. Fötterna känns tunga. Kroppen känns trött. Han vrider sakta på huvudet och tittar upp mot klockan och stelnar till. Han gnuggar ögonen snabbt och inser att det är en halvtimme kvar tills han ska vara på jobbet. Han hoppar genast upp ur sin säng och tar på sig strumporna samtidigt som han gör kaffe. Det är kört, tänker Jonas och packar först upp sin väska och tar sedan snabbt sin skjorta. Så snabbt att han har glömmer att sätta på sig slipsen.

Klockan närmar sig slutet av dagen och han har inte kunnat sluta tänka på Nora och de orden som chefen sagt på morgonen. Han tänker att han kanske har en till chans att fråga henne efter jobbet, men det är inte lång tid kvar. Han koncentrerar sig nu och jobbar till sista minuten. Han tar emot de sista beställningarna, något som han kanske aldrig får göra igen.

Klockan är fyra och alla har slutat. Han tänker nu extra mycket på vad han ska säga när han kommer fram till henne och han tänker att det är den sista chansen han har.

På kontoret sitter hans chef. Han är högröd och det känns som att det ryker från öronen. Varför kommer han sent hela tiden, tänker chefen och tittar ut genom fönstret på den höga byggnaden. Chefen spanar efter någon som ska gå genom entrén. Jonas har däremot precis gått på tåget och tränger sig igenom människorna, för att hitta ett säte. Det är långt kvar till jobbet när han tittar på klockan igen. Det är för sent! Han kommer inte att hinna.

Stegen är tunga. Han känner sig utmattad. Han tar några steg till.

– Hej Nora! Jag skulle vilja…

Plötsligt ropar chefen på henne och hon sprintar till kontoret, utan att låta honom säga klart sin mening. Han känner hur 82

9. EN EFTER­ LÄNGTAD DAG

ögonen börjar fyllas och han börjar känna sig tom. Det spelar ingen roll hur hårt han försöker, det verkar bara sluta med att han stammar.

Han går ut ur byggnaden, utan att vända sig om. Solen börjar sänka sig i horisonten och gatlamporna börjar lysa upp. Han tittar upp mot himlen och ser månen lysa svagt i mörkret. Det är en fin dag, men den är redan förstörd. Han släpar sig själv genom stan som nästan är tom. Det är ingen idé att gå hem, tänker han och går istället mot några caféer vid Kungsgården, där lamporna lyser svagt i mörkret. Han sätter sig och beställer mat. Bara till sig själv. Han sneglar snabbt på klockan och det är inte länge sedan han fått sparken.

Solen sken genom sovrumsfönstret. Det såg ut att bli en strålande dag. Emma vaknade av att någon pysslade i köket.

Det var nog mamman och pappan. Då kom hon ihåg att det här var ju den dagen hon hade längtat till. Idag var det den stora dagen, den hon äntligen skulle få ha på sig den fina blå-och vitprickiga sommarklänningen som hon hade längtat efter och önskat att få ha på sig. Många kvällar tidigare hade hon provat den i sin ensamhet framför spegeln och hon tyckte själv att hon såg ut som en vacker prinsessa, en sådan som man bara såg i sagofilmer. Bästa kompisarna Lovisa och Ylva var också förtjusta i hennes vackra klänning. De tyckte att hon såg ut som en fin blomma i en sommarhage. Man kan säga att klänningen var gjord för den här spännande dagen.

Servitören kommer fram med maten. En äppelpaj med vaniljglass och en smoothie.

Innan han börjar att äta så hör han steg från höga klackar och innan han hinner att titta vem det är, sätter sig personen ner framför honom. Han tittar noggrant och inser…

Han är lite chockad först över att hon visste att han var där han var.

Som vanligt var bussen sen. Solen sken starkt och varmt.

När Emma kände värmen av solen tänkte hon snabbt på sommaren, hon kunde inte tro att om bara några timmar skulle det bli sommarlov, om bara några timmar skulle hon slippa allt det jobbiga, om bara några timmar skulle hon slippa vakna så tidigt och vara trött så ofta.

– Det inte var viktigt, det enda som är viktigt, är att du är här, svarar han med ett glatt leende. Låt mig få bjuda dig på en fika.

Hon accepterar och han känner hur lyckan tar över honom.

Han startar konversationen.

När de har skrattat och fikat klart så känner han sig lite borta och vet inte vad han ska göra sen. Plötsligt så ringer det i hans mobil. Han svarar:

Medan Emma och hennes kompisar väntade på bussen pratade de om hur finklädda de var och hur spännande dagen skulle bli. De började ta ut sina busskort när de såg att bussen närmade sig åt deras håll. Blippet hördes när de nuddade sina busskort mot apparaten, tre gånger i rad. De satte sig på den bästa platsen i bussen, den populära platsen på bussen, platsen alla vill sitta på. Längst bak såklart.

– Hej Jonas! Förlåt för att jag skrek på dig på morgonen, jag var stressad och var på dåligt humör, men det är inte viktigt just nu. Det viktiga är att du får komma tillbaka till jobbet och jobba, sa chefen.

– Tack! Jag lovar att jag aldrig kommer komma för sent i framtiden, svarade Jonas.

Vid andra busshållplatsen lite längre bort stod det ett gäng grabbar som Emma kände igen sedan skolan. Hon visste att de var rätt stökiga. De kom fram till Emma och hennes kompisar och sa att det var deras plats som de sitter på.

Han lägger på.

– Ska vi ta en promenad? frågar Nora och ler.

“Flytta på er!” sa de.

Jonas ler tillbaka.

Emma tyckte att det var fel att flytta på sig bara för att killarna sa åt dem. Hon sa till sina kompisar att sitta kvar och att det var deras plats. Grabbarna hörde vad Emma sa och började genast att skämma ut henne och reta henne så att hela bussen hörde. En av sakerna de sa till henne var att hon var jätteful och att hon såg ut som en fågelskrämma i sin nya klänning. Men det som gjorde mest ont och det som sårade henne mest var när de sa att hon inte borde komma till skolavslutningen för hon skulle bara förstöra den och skrämma alla med sitt utseende. Emma kände hur gråten kom i halsen. Hon tittade på sina kompisar men de tittade bara bort och gick och satte sig på en annan plats. Emma kände sig väldigt ensam och övergiven, orden som killarna sagt ekade i hennes huvud om och om igen. Jag trodde vi var bästa kompisar, tänkte hon, varför hjälpte de mig inte?

De går mellan de fina blommorna som står under de lysande gatlamporna. Det blåser lite här och där. Stjärnorna skiner starkt. Atmosfären känns så ljuvligt. Han går där och tänker på vilken tur att han ändå inte fått sparken. Han berättar om hur nervös han blivit när chefen skrek på honom. De skrattar tillsammans. Han känner hur hon lutar mot hans axel. Han frågar henne varför hon tillkallades av chefen och hon berättar att hon ville tala med chefen.

– Jag kan inte låta dig få sparken, hur annars ska jag kunna leva utan dig.

Han inser att Nora har pratat med chefen om att han ska få stanna kvar och han känner sig tacksam, för att det finns någon som står upp för honom. Hon lutar sin mun mot hans och han kan känna hur alla negativa känslorna bara åker bort och det är då månen står högt på himlen.

Emma satt kvar tills det var dags att hoppa av. När hon klev av bussen kastade en av killarna lera på henne så att klänningen blev smutsig. Med ledsen röst ropade Emma på Ylva och Lovisa att de skulle hjälpa henne men de lyssnade inte. Trots

Hoang Phung 83

VÄNSKAP & KÄRLEK

Emma gjorde sig i ordning för skolan. Hon tog på sig sin fina klänning och satte upp håret med en fin blå hårsnodd. Den här morgonen hade hon svårt att äta något till frukost, hon tänkte bara på hur den här roliga dagen hon hade längtat till skulle bli. Ylva och Lovisa väntade vid busshållplatsen för att gemensamt åka till skolan.

– Hej Jonas! Jag kom ihåg att du ville fråga något och det såg ganska viktigt ut om jag gick efter ditt ansiktsuttryck, säger Nora och ler lite glatt med sina glittriga ögon.

allt som hände lämnade de henne och fortsatte till skolan med sina andra kompisar.

De ska alltid vara bästa vänner. Luna frågar Marika att hänga med ut i solnedgången. Från den dagen blir Marika så glad och hennes föräldrar förstår att vad de gjort har varit fel.

Tjejen som hade stora förhoppningar om den stora dagen hon längtade till är nu ledsen, sviken och övergiven av sina kompisar. Dagen blev inte som förväntat, som hon hade drömt om. Det här var den värsta dagen i hennes liv, hon skulle aldrig glömma den här dagen.

Nu är Marika glad och Luna är en riktig vän som alltid kommer att stå upp för henne.

Zineb Semlali

11. EN VÄG SOM KALLAS KÄRLEK

Avana Rammo

10. EN RIKTIG VÄNSKAP

Jag sitter på bänken, lutandes mot det varma elementet som sticker mig i ryggen. Jag känner lukten av det nybakade brödet från skolans kök, medan elever störtar ut från klassrummet för att ta rast. Det låter rasslande högt med röster som vaggar och ekar från hall till hall. Nu väntar jag på Louvelia. Louvelia, eller Lou som jag kallar henne, har följt med mig genom alla dessa år i både skolan och hemma och för mig känns hon som en syster, eftersom hon alltid brukar kunna komma hem till mig för att hon bor på samma gata.

Det är en dag som alla andra; solen skiner på himlen, fåglarna visslar, tjejer och killar som går i skolan. En av de tjejerna är Marika som älskar att spela basket och älskar att vara med sina vänner. Hennes liv är komplicerat och svårt. Det enda som hon vill är att alltid vara glad och lever ett fint liv.

Hennes vän heter Luna, de känner varandra sen när de var små och är bästa vänner, alltid tillsammans. Luna älskar dansa och håller på med konstnärlig gymnastik. Hon har vunnit många mästerskap och älskar också spela fotboll.

VÄNSKAP & KÄRLEK

I mina tankar har jag faktiskt alltid undrat om varför Lou vill vara min bästa vän efter alla dessa år. Jag har ju alltid haft någonting för mig och hon tänker säkert bara på hur tråkig jag är. Kan hon faktiskt inte bara berätta det, eller så kanske hon bara inte vill möta mina aggressiva blickar i hallen? När jag ser Lou springandes ut genom ministerns mattelektion möter jag hennes blick, en blick som håller på i några sekunder. Den stunden kändes för evigt och jag känner redan då att magens fjärilar sätts igång.

Varje gång som Marika berättar om något dåligt som händer henne blir Luna arg och ledsen. Hon försöker alltid hjälpa henne och Marika blir glad för att hon har en vän som Luna.

Marikas föräldrar är elaka mot henne, mest hennes far eftersom han tycker att Marika är något värdelöst och en stor besvikelse. Många gånger säger de att deras liv skulle bli enklare och lyckligare utan henne. Den enda person som vet om hennes föräldrar är Luna men Marika har inte sagt allt till henne. Hon vill inte att Luna ska prata om det med någon.

Hennes blickar mot mina ger mig gåshud och drömmar som svajar runt om mig. Lou har nog aldrig tänkt tanken att jag faktiskt gillar henne, eftersom jag alltid stöter bort hennes konversationer när vi pratar om kärlekens väg. Kärlekens väg är komplicerad, men jag önskar att jag fick den minsta, ironiska, minimaliska tiden att berätta för henne att jag faktiskt gillar henne, men det enda som stoppar mig är hungern efter att hon gillar mig tillbaka. Man kan höra prasslandet från godis­ påsarna hos de förväntansfulla eleverna och ändå så kan man känna långt inne i själen att de syftar på en ljuvlig sommar.

En dag har hon svenska, läraren säger att klassen ska ha ett prov, ingen är glad för det.

Luna bjuder Marika att plugga tillsammans inför provet hos henne, de ska plugga två timmar och Marika ska sova över hos Luna också.

De cyklar till skolan tillsammans och ser Marikas pappa men Marika låtsas att hon inte har sett honom.De går i klassrummet och börjar göra provet. När alla är klara tänker Marika att det var jättebra och är glad även om läraren inte rättar provet.

Mina spralliga fötter följer samman och gör att reser jag mig upp för att ropa på Lou. Men när det första ljudet kommer över mina läppar, följer resten av orden svagt till en tystnad.

Men innan jag tar det första steget snubblar jag till och låter svetten hinna rinna ner på mitt rodnande ansikte som snart övergår till en mörk skugga. Blyg. Nervös. Ja, det är jag. Lou försvinner kvickt så att jag tappar synen av henne och med eleverna som hoppar och springer runt för att få tiden att gå fortare. Exakt samma känsla som när bollen nuddar mitt ansikte för att låta grabbarna skratta åt mig.

Marika går hem och hennes mamma frågar henne om provet, hur det var. Marika säger bara att hon kände att det gick bra, men hennes mamma tror inte på det.

Nästa dag får Marika provet och det var inte så bra som hon trodde. Hon är rädd att säga till sina föräldrar, och Luna är också rädd. Men Marika säger det ändå och hennes pappa blir så arg att han ger henne ett hård slag, och slår henne på armen med en sandal. Hennes mamma var bara tyst. Marika går i sitt rum och började gråta hårt.

Med träningsvärken från fotbollen orkar jag fortfarande springa ikapp hörnet och med flera mumlade ljud från munnen hinner jag få fram några ord som berör om hur jag ska berätta för henne att jag gillar henne. Bakom hörnet vid de vinröda skåpen ser jag Lou. Lou, fantastiska Lou. Jag hinner tänka igenom på allt jag har att säga till Lou innan jag springer fram till henne för att berätta att hon ska möta mig vid rosenstället. Rosenstället har alltid varit en speciell plats för oss båda, en plats där vi kan lyfta våra tankar och prata om framtiden. Men i sista sekunden tvekar jag. Tvekar. Ja, det gör jag. En lång, smal, vältränad populär kille har tagit min

Nästa dag när hon har idrott och ska byta kläder ser Luna nåt på armen och frågar vad det är. Marika säger sanningen direkt, Luna är ganska arg så hon berättar allt för läraren och läraren ringde Marikas föräldrar.

Luna säger till Marika att hon alltid ska vara där för henne, att hon är en riktig vän, att inget och ingen ska separera dem.

84

12. ETT HJÄRTA AV GULD

plats. Min plats. Killens glada ansiktsuttryck gör mig rasande, ändå om jag inte fattar i ena sekunden att alla elever står och glor på mig för att jag lyckas få fram flera fula ord. Enligt alla normer betraktas han som en populär kille, men i mina ögon ser han likadan ut som de andra grabbarna. Grabbarna som gör vad som helst för att göra mig osäker. Hur vågar ens Lou prata med honom efter alla år som han skadat folk?

Men jag fattar, han liknar drömkillen hon alltid snackat om sen vi var elva år.

Ryan Sullivan När jag kände det hårda slaget mot ansiktet gav mina knän vika. Jag sänkte min blick och tittade på det kalla stengolvet under mig. Jag kände hans kalla och känslolösa blick bränna i min nacke.

Jag undrar varför hon gör såhär mot mig, hon vet ju att han alltid har varit elak mot mig, sedan jag för första gången träffade honom på lågstadiet. Kan hon fortfarande inte skilja på om det är bra eller dåligt? Mina tinningar bultar och mitt glödande ansikte framhäver en mörkröd rodnad och ilskan vill leda mig framåt, så att jag ska kunna ta tag i killen och få ett stopp på elakheterna. Till slut så leder tankarna mig åt ett annat håll och mina trötta ben hasar mig hemåt. Jag struntar i reglerna. Struntar i skolplikten. Jag vill bara hem. Mina tunga, trötta ben leder mig hemåt. Hemåt där jag ska kunna fundera på vad jag ska göra härnäst, och hur jag nu ska uttrycka mina känslor för henne, när hon gillar någon annan. Mående, måendet ligger inte på topp just nu och kärlekens väg har jag tappat och istället för att hon ska bry sig om mig, bryr hon sig om någon annan.

Min far behandlade mig som att jag vore glas.

Krossade mig och slog mig sedan i bitar.

Han sträckte på sin nacke.

“Gå.”

När jag kliver in genom dörren, känner jag mig kall. Frusen, kallsvettig och det rinner ner tårar på de mjuka kalla kinderna och i ena sekunden vet jag inte längre om jag är för varm eller sårande kall. Jag känner lukten av härlig paj, min favorit. Jag hasar mig fram med blickarna ner mot golvet för att täcka floder av tårar. På den gamla köksbänken står pajen ensamt, lika ensam och tom som jag är och jag önskar att jag bara fick träffa Lou för att berätta för henne att jag gillar henne.

Jag gick med beslutsamma steg ut ur rummet. Det enda jag ville nu var att komma så långt bort från min far som möjligt.

Men detta var aldrig så svårt, när man bodde på en stor herrgård. Jag gick ut på baksidan av huset. Nattens mantel hade dragits över himmelen. Det var som folk sa att vintern tog sommarens andetag. Så helt plötsligt var den underbara sommaren borta, ingen sol som värmde. Inget ljus, ingen glädje kvar. Jag drog jackan närmare. De kalla vindarna gjorde mina kinder röda.

Genom det öppna köksfönstret kan jag höra lugnande musik från andra sidan gatan, med barn som leker för att det är snart en ljuvlig sommar och bilar som åker under tystnad kvickt förbi, att man nästan inte märker dem. Min blick gör så att jag stirrar på busstationen och i ögonvrån ser jag otydligt några personer hoppa ut ur den röda bussen som skimrar sig starkt i solens heta strålar.

Jag blickade ut över landskapet framför mig. Runt herrgården fanns massor med skog, men huset låg på en kulle och under bredde ett hav med stjärnor ut sig. Ljus av staden under mig.

Jag suckade, oräkneliga gånger hade jag stått här. På exakt samma plats. Detta var min plats, här kunde jag springa från verkligheten och alla problem. Men det var en tävling som jag aldrig kommer kunna vinna. Jag skulle ge allt för att inte vara här. Den mask som jag behövde sätta på mig för att andra skulle bli nöjda. Att inte få vara mig själv. Jag stod i kylan ett tag innan jag gick in igen. Mina fötter kändes tunga som bly när jag gick upp för den stora trappan till mitt rum. Detta var bara en vanlig kväll. Snart skulle jag ligga i sängen och stirra upp i taket. Detta skulle bli en av många andra sömnlösa nätter. Men även om jag skulle somna, skulle jag snart vakna, svettig och med andan i halsen, kämpande efter luft. Det var länge sedan jag fick en natts sömn. Det var bara att vänta på morgondagen.

Lou, fantastiska Lou, med sin drömkille hoppar ut ur den heta bussen. Toppen för mig.

När jag sträcker mig mot pajen som står på den gamla köksbänken, hör jag skrik. Skrik som upprepas intensivt att någon syftar på att skada. Men i bakgrunden hör jag även ett gällt ljud efter hjälp. Jag släpper allt, släpper mina tankar och jag springer. Springer snabbt oavsett om mina trötta ben inte orkar med. Jag ska klara det. När jag får syn på Lous kalla tårar, med näsblod som rinner nerför hennes ansikte, på hennes fina vita byxor så knuffar jag till drömkillen så att han landar hårt på gräsmattan även om gräset var tillräckligt mjukt. Med handen hjälper jag Lou upp och vi går utmattade hem med både tårar och svett som rinner ner från bådas ansikten. Med tanken. Vågar jag nu?

~ Marley Moore

Joline Udin

Jag fick en klump i halsen när jag tänkte på det. Den nya skolan. Jag hade inte velat flytta från första början. Mina föräldrar hade nästan tvingat mig hit. Jag hade lämnat mina vänner när vi flyttade ifrån staden där jag hade allt. Men nu skulle jag få börja om på nytt. Jag lovade mina vänner att skriva till dem så fort jag hade börjat skolan.

Inte långt efter satt jag i bilen på väg till skolan. Min andedräkt dimmade igen rutan när jag tittade ut över landskapet. Så 85

VÄNSKAP & KÄRLEK

Han fräste med sin kalla röst och pekade på en dörr som ledde ut ur rummet. Jag som redan hade en sten i magen, men jag sa inget utan gick med nedsänkt huvud ut ur rummet, utan att möta min fars blick. Jag försökte att gömma ett skamset ansiktsuttryck. Allt för att han inte skulle tro att jag var svag. Det är något som jag absolut inte får visa för någon.

Det var något som han hade lärt mig. Det vore en synd att visa det och speciellt inför honom.

långt som ögat kunde se, såg jag kullar täckta av glittrande vit snö. Enstaka träd liknande kala skelett utan löv. Det såg kallt och dött ut. Men snart kunde jag se ett stort hus. En herrgård. Jag tappade andan, huset var gigantiskt. Med ett elegant utseende, liknande ett slott. Huset såg gammalt ut då det hade rankor som klättrade på stenfasaden. Men allt såg mycket prydligt ut. Buskar perfekt klippta längs uppfarten till herrgården. Ett svart spöklikt staket omringade huset. Medan vi åkte förbi såg jag en pojke som precis var på väg att gå ut från dörren till huset. Han hade vitt hår, och svarta kläder.

Såg ut att vara i min ålder. Han lyfte graciöst på huvudet och tittade upp efter vår bil.

gjort av sten, kallt och hårt. Jag ångrade direkt vad jag hade sagt tidigare.

“Prata aldrig så till mig!”

“Vilket hus!”

Han tog tag om min krage igen. Det var nästan så att han spottade mig i ansiktet. Jag skakade av rädsla. Samtidigt som han skrikande frågade om jag förstod. De blå ögonen såg igenom min själ. Jag måste medge att jag var rädd, så rädd att jag skakade. Han släppte taget om min tröja och med självsäkra steg försvann han bakom ett hörn. När han försvann kom sorlet tillbaka. Människor började röra på sig igen. Det var dagen då jag träffade Ryan Sullivan. Den bortskämda pojken, mobbaren på skolan.

Pappa skrattade i framsätet. Jag nickade instämmande.

~

Tio minuter senare kom vi fram till skolan. Skolan var byggd av stora stenar och mörkt trä. Med en stor gård utanför, täckt av ett tjockt täcke av glittrande snö. Byggnaden var gigantisk och hade små utsmycknader i fönsterna. Det svarta taket glänste i vintersolen. Små sprickor klättrade uppför fasaden, som i ett försök att nå solljuset ovanför. Jag sa hejdå till min pappa som körde iväg. Jag tittade efter bilen när den försvann ur mitt synfält. Efter ett tag vände jag mig mot skolan. Det var mycket elever utanför, alla var på väg in genom de stora tunga träportarna. Jag kastade upp ryggsäcken på ryggen och började gå mot skolan. Mina skor som förut kändes tunga var nu lätta som luft.

Ryan Sullivan Ingen kan rädda mig. Jag vet det för jag har redan försökt att få dem att göra det. Allt är mitt fel. Hon var en förlåtare, hon hade ett stort hjärta. Hon gav inte upp om människor, för hon trodde alltid på det goda och på de hon älskade. Även fast jag hade mött henne för första gången för en timme sedan kunde jag se det på henne. En magkänsla som brände i mig.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Den scenen spelades i mitt huvud om och om igen. Varför? Är det den jag verkligen är? Djupt inom mig ville jag inte att det här skulle ha hänt. Hon hatade mig. Varför stängde jag ute alla? Bara för att hålla uppe fasaden av den jag inte var?

Vanligtvis var det enkelt att stänga folk ute. Att inte bry sig.

Men jag ville det inte längre. Jag såg i hennes ögon, det fanns en historia. En som jag inte visste. Jag hade letat efter färger då jag bara såg grått, hon var den färgen. Inte vet jag varför men jag kände det. Långt inne visste jag det. Jag stängde in mig på skoltoaletten. Jag tog tag i handfatet med båda händerna. Jag visste att det inte var några här. Folk brukade aldrig gå in hit. Båsen stod tomma, som gapande hål. Jag kände tårar som rullar nerför mina kinder. Du vet smärta som när du står och tittar in i spegeln med tårar rinnande nerför dina kinder medan du ber dig själv att vara stark. Jag sabbade chansen.

Jag hittade snabbt några som jag kunde hänga med. Vi hade några klasser tillsammans. Efter lunchen gick vi tillsammans i korridoren på väg till vår nästa lektion, den sista för dagen.

Korridorerna var långa och kalla med ett svart stengolv.

Dyra tavlor hängde på väggarna och högt i taket hängde kristallkronor. Vi skrattade, jag kände att klumpen som jag hade haft i magen var borta. Tills jag stötte till någon med axeln, hårt. Alla mina böcker ramlade ner på golvet. Det lät högt och ekade mellan stenväggarna. Det hade blivit knäpptyst i korridoren. Folk runt mig hade tystnat, allas ögon landade på mig och sedan på personen som stod bakom mig. Sedan vände sig den som jag hade knuffat till. Han såg rasande ut. Hans blå isande ögon gav mig kalla kårar.

Jag stannade fullständigt, jag slutade nästan att andas.

Men plötsligt öppnades dörren och en lugn röst sa: “Jag vill hjälpa dig.”

Han var minst ett huvud längre än mig och tonade upp sig över mig, samtidigt som en skugga svepte över hans hårda ansikte. Hans kalla ögon borrade sig in i mina. Det kändes som att allt omkring mig stannade upp.

Jag visste att det var hon. Jag kan inte ändra början men jag kan ändra slutet.

Du har ett hjärta av guld.

“Vad fan tror du att du håller på med!?” fräste han.

Elsa Brunberg

Några killar i bakgrunden skrattade. Hans ord kändes som en käftsmäll. Leendet på mina läppar försvann. Han tog tag om min krage och drog mitt ansikte nära hans. Hans hårda ansikte fick mig att hålla andan, jag vågade inte säga något.

Allt var suddigt, med otydliga röster. Som att någon tryckte två kuddar mot mina öron. Han sa något om att jag aldrig skulle göra något sånt igen. Sedan hånflinade han, och släppte mig. Efter det vände han på klacken och sparkade iväg mina böcker som låg lockande framför hans fötter. Jag svor under mina andetag, något som jag aldrig hade gjort förut. Fula ord rullade ut ur min mun. Han stannade.

13. KAMPEN MOT ORÄTTVISAN Det var en helt vanlig dyster höstmorgon och Kasper var på väg till skolan. Just den här dagen hade Kaspers klass prov på morgonen och det provet var Kasper väl förberedd på för han hade pluggat flera veckor innan. När han kom in i klassrummet så fick han börja skriva provet direkt och Kasper tyckte att det var hyfsat enkelt eftersom han hade pluggat.

Han skrev de sista orden och sedan lämnade han in provet och läraren sa åt honom att sitta ned och vänta, och då såg han att Gustav fuskade.

“Vad sa du!”

Den blonda vände sig om. Jag såg att hans ögon hade blivit mörka. Han sa något av de mest avskyvärda orden till mig, ord som jag inte ens visste fanns. Hans ansikte såg ut att vara 86

Gustav var en kort, otrevlig snubbe som mobbade andra och såklart så skulle han fuska på provet. Kasper kände att det inte var rättvist att han jobbade för sitt betyg och att Gustav fuskade sig till det så Kasper bestämde sig för att han skulle säga till läraren efter lektionen. Han gjorde precis som han hade tänkt, så när lektionen var slut så sa han till läraren att Gustav hade fuskat, men vad han inte visste var att Gustavs kompis stod i dörröppningen och hörde allting. När Gustav fick reda på det så blev han förbannad på Kasper, men han visste inte om läraren trodde på Kasper så han väntade tills dagen efter då man fick reda på hur det hade gått.

och det blev helt plötsligt en jämn fight. Kasper tog hand om Gustav och Liam tog hand om Gustavs kompis och de vann fighten. Lärare kom dit och var ursinniga och de skickades hem direkt och föräldrarna till alla barnen som hade varit inblandade var rasande. Men när lärarna fick höra vad som hade hänt av alla elever som stod runt omkring, så blev de faktiskt mer sura på Gustav än på Kasper och Liam.

När Kasper och Liam fick komma tillbaka till skolan så var det många som ville hänga med dem på rasterna, och många tyckte att Liam var tuff eftersom att han stod upp för Kasper och hjälpte honom. Det blev ett stort gäng av de som hade sett upp till Kasper och Liam, och i det gänget så var det en sak som gällde: att man stod upp för varandra.

Dagen efter så gick Kasper till skolan som vanligt och när han kom fram tog han sina grejer och väntade på att läraren skulle börja släppa in i klassrummet. När läraren väl släppte in så fick man tillbaka provet direkt. Kasper fick ett B på provet och han var väldigt nöjd, men så såg han i ögonvrån att Gustav kollade på honom med en hotfull blick. Kasper blev rädd för att han visste att Gustav skulle ge sig på honom efter lektionen. Men det varken Gustav eller Kasper visste var att Liam hade listat ut vad som skulle hända eftersom han hade hört och sett vad som hände mellan Gustav och Kasper på lektionen. Liam var en stor och stark kille som hade bra betyg i nästan allt, men han var lite blyg och hade inte så många vänner. Liam tyckte inte om Gustav eftersom som han hade mobbat Liam när de var yngre.

Eric Sjöö

14. MELLAN DE SVARTA TALLARNA

Kasper höll ständigt koll på klockan och nu var det bara fem minuter tills de hade rast. Kasper tänkte efter och sa till sig själv: “Nej fan, den där idioten ska inte få slå ner mig det var ju han som gjorde fel från början.” Kasper insåg också att Gustav var ganska liten jämfört med han själv och att det egentligen inte borde vara ett problem. Lektionen slutade och Kasper fick inte syn på Gustav i början av rasten, men när det var ungefär tio minuter kvar så kom han fram till Kasper och började tjafsa och de käftade emot varandra ett ganska bra tag. Till slut kom två lärare och särade på dem, men de fortsatte att snacka skit om varandra även fast de blev bortförda.

”Kolla där, en grottöppning.” ”Tror du vi får plats?” ”Det borde vi.” ”Skyll inte på mig om de hittar oss.” ”Visst, men om det funkar så ärru skyldig mig en bärs.” ”Dö eller köpa dig en öl, låter lite orättvist.”

När Kasper kom hem så blev hans föräldrar väldigt förvånade, för Kasper var inte en sådan person som brukade bråka med andra. De kollade frågande på Kasper och han förklarade att han tyckte att det var orättvist att han skulle behöva jobba hårt för sina betyg och att Gustav fick bra betyg genom att fuska.

Kaspers föräldrar blev ganska stolta över att han ville ha rättvisa.

‘”Ey, du överlever ändå och allt det kostar är en öl.”

Det är konstigt hur världen fungerar. Ena minuten är man ute på jakt med sina kamrater och den andra så springer man för sitt liv. Varför skulle någon göra det här mot någon annan?

Varför oss? Vad hade vi gjort för fel?

Gustavs föräldrar däremot blev rasande, att han skulle fuska på ett prov var dåligt nog men att han också skulle börja tjafsa med Kasper, det var bara fel. Gustav fick mycket skäll den kvällen av både lärare och av sina föräldrar, och han kände att han ville hämnas på Kasper. Om Kasper inte hade sagt till läraren att jag hade fuskat, hade jag inte fått så mycket problem, tänkte Gustav.

Det var tidigt på morgonen. En söndag. Jag behövde ta mina tankar från jobbet, vi behövde stänga ner flera affärer på torget eftersom de inte tjänade tillräckligt i början av veckan.

Flera personer förlorade sina jobb. Det gav mig dåligt samvete.

Men lite jakt skulle nog uppmuntra mig. Snön var vitare än någonsin, det såg ut som att ett tjockt lager av fjädrar täckte marken. Vi skulle nog inte fånga något eller ens hitta något att jaga men det skulle vara kul att umgås med de andra.

Nästa dag gick Kasper till skolan som vanligt men han var förberedd på att Gustav kanske skulle göra något mot honom. Han gick till första lektionen men Gustav sågs inte till.

Kasper tänkte att han kanske hade blivit avstängd för en dag, men det vore konstigt eftersom Kasper själv inte hade blivit det. Kasper satt och funderade en lång stund på var Gustav kunde vara, och varför han inte var i skolan.

Bilen var stekhet. Det kändes som jag skulle fatta eld när som helst nu. Men det kan också ha varit våra kläder, såg ut som jag vägde trettio kilo mer än vad jag faktiskt gjorde. Jag åkte ut med några vänner. Kalle körde bilen jag satt i. Han såg ut som en lång pinne med armar i samma tjocklek som ett hårstrå. Han hade redan blivit skallig så han hade skaffat sig en keps för att dölja det. Arvid körde den andra bilen, med alla gevär och all ammunition. Arvid hade stort rött skägg, hade alltid solbrillor på sig och var lite knubbig. Sedan hade jag också tagit med mig den här snubben jag mötte i bowlinghallen, Peter hette han. Vanlig kille. Inget som stod ut med honom. Vi blev snabbt vänner och jag frågade om han ville med ut.

Senare på rasten så såg Kasper att Gustav och en kompis gick mot honom med en arg blick i ansiktet. När Gustav och hans kompis kom fram till Kasper så började de slå honom och Kasper gjorde sitt bästa för att skydda sig själv, men det gick inte så jättebra eftersom de var två mot en. Mitt i allting så kom Liam och puttade bort Gustav och hjälpte Kasper upp 87

VÄNSKAP & KÄRLEK

Den iskalla vinden känns som nålar i ansiktet när vi springer.

Det är becksvart och träden är lika mörka. Det känns som att man är i en osynlig bur utan att veta hur stor den är. Det enda synliga är våra orangea västar. Vi är för lätta att se, vi behöver gömma oss. Gömma oss från dem.

När vi var framme vid parkeringsplatsen så började vi plocka ur allt bagage. Vi gick ganska långt in i skogen. Det var dag så man kunde fortfarande se vart man var. Man hade också kunnat se om det var någon annan där. Men då visste vi inte.

Peter hittade en plats vid en tall som var så hög att det såg ut som den gick hela vägen upp till himlen. I närheten fanns det en liten frusen bäck. Isen formade fina vågmönster, mönstren var väldigt klara, kunde nästan se dem röra sig. Vi började packa upp och ställa i ordning vårt läger. Kalle tog fram en kylväska, öppnade den och började plocka i den.

marken. Det brydde vi oss inte om. Vi visste att vi inte skulle få något. Jag kunde känna hur jag blev mer och mer yr. Det var nog en dum idé att dricka. Men det är nog mitt fel för att inte låta bli det. Känslan var vidrig, det kändes som att jag skulle spy men så fort känslan blev för mycket så var jag bara yr igen. Jag såg att Kalle började gå lite slarvigt. Inte så dåligt att man kunde höra det men när man kollade ner såg det ut som om han aldrig lärde sig att gå.

”Vill ni ha lite bärs?” frågade han.

”Skyll dig själv, du tog emot en.”

”Är det säkert att göra innan jagar?” undrade jag.

”Det vad du som tog fram den, jag tycker du borde ta ansvar.”

”Äh, vi klarar oss så länge du inte börjar grina om ditt jobb!”

”Vad du tycker skiter jag i, du behövde inte halsa tre flaskor.”

”Käften jädra kräk! Hit med en.”

”Lite svårt att stå emot. Speciellt när du viftar flaskan i ansiktet på mig.”

”Fy fan. Dum jävla idé att dricka.”

Han kastade ut några öl till oss och slog sig ner med en egen.

Arvid började kolla på Peter lite konstigt, han inspekterade honom, hur han såg ut, hur han rörde sig och hur han talade.

”Är du tre eller? Ta ansvar som en vuxen jävla man.” ”Jag antar du är tre då eftersom du inte kan ta ansvar själv.”

”Du Peter”, sa han.

VÄNSKAP & KÄRLEK

”Ja”, svarade Peter.

”Men gud, kan ni två hålla käften, vi kommer inte att komma någon vart om ni fortsätter bråka, jävla fyllon!”

”Öh, det va inte så längesen. På muséet var det väl?”

”Ta det lugnt, vi jävlas bara lite.”

Jag bara nickade till honom. Det blev tyst en stund. Arvid fortsatte kolla på Peter, Kalle stirrade in i ölen för att försöka undvika allt. Det såg ut som att det var Peter jag såg på men egentligen var jag tom på tankar. Vi satt där stilla i vad som kändes som flera decennier.

”Inget jävla chill.”

Vi fortsatte vandra i flera timmar. Eller bara en och en halv, alkoholen hjälpte inte med tiden. Efter ett tag var det helt mörkt. Vi visste inte var vi var. Eller vilket håll vi kom ifrån.

Skogen kändes trängre än förut. Träden satt tätare varandra.

Nu kändes det som att vara instängd. Det spelar ingen roll vem du har med dig.

”Äh, det är väl dags å jaga nu?” ”Jo, det är det. Arvid, kan du ta fram ammunitionen?”

Först visste jag inte om det var alkoholen som gjorde det.

Men det var något fel med fotstegen. Jag hörde ett par som var helt normala, inga var ojämna. Jag tänkte lite. Jag visste att det inte var jag. Jag kollade ner på Peters fötter, inget fel där. Sedan på Arvid, han gick rakare än oss men inte lika som de andra. Sist på Kalle, men nej. Stegen var lika ojämna som förut. Det tog en kort stund innan det slog mig. Det var någon annan här med oss. Fast jag var inte helt säker. Jag stängde ögonen och lyssnade efter alla par. Fem. Fem par steg hörde jag. Nu var det säkert. Men vem? Var? Och hur märkte vi inte det förut? Vem det än var måste ha kommit längre in. Jag var lite rädd att säga något. Jag kolla upp. Skannade området efter någon, någonting. Det var för mörkt för mig. Skulle jag säga något? Vad händer om ingen tror mig? Är jag bara galen? Tankarna flög runt i huvudet med utan att veta var. Tills plötsligt. Arvid stannade. Det gjorde vi också. Han kollade ut i mörkret. Hans ögon fastnade på något där ute. Det femte paret fotsteg hade stannat. Var det där ute som fotstegen kom ifrån. Det var tyst. Jag hörde bara den visslande vinden röra sig mellan träden. Mellan de långa och becksvarta tallarna framträdde figuren av en man. Han såg ut att vara över två meter lång, klädd i bruna läderstövlar, trasiga svarta jeans, en gammal svart läderjacka som inte gick längre ner än hans byxfickor. Han blev mer och mer synlig. Ett gammalt och slitet ansikte med en mustasch som gick ner till hakan. Ett par svarta och runda solbrillor täckte hans ögon. Mannen hade en kamouflagefärgad keps. Men det som fick oss alla att helt frysa till av skräck var ett kort hagelgevär i hans högra hand.

Vi stod och stirrade i några minuter. Det kändes som mina ögon brann men jag kunde inte stänga dem. Kalle darrade av rädsla, hans mun var öppen och hans ögon såg nästan större ut än hans glasögon. Men munnen stängdes, han började

”Ja, det fixar jag, väl.”

Jag började plocka fram all ammunition medan Kalle tog gevären. Fy fan, om inte Kalle kom in skulle vi nog aldrig komma därifrån. Kalle rotade runt tältet, kunde väl inte hitta dem. ”Arvid!” ”Va? Va fan vill du?” ”Var e gevären?” ”Är u fan blind eller? De är vid tältet.” ”Jag har kollat där, jag ser inga jävla gevär.” ”Behöver du några extra par glasögon eller?” ”Behöver du köra några extra munkar ner i halsen?” ”Okej okej, ta det lugnt, jag la dem kanske i tältet inte utanför.” ”Är de inte där så tänder jag eld på ditt skägg.”

Så småningom hittade han gevären och vi gjorde oss redo för att gå ut.

Vi gick ut i den mörka vinterskogen. Träden var höga och känslan av att vara instängd i en bur kom över mig. Det hade redan blivit kväll, i alla fall kändes det så. Men man kan inte vara helt säker på vintern. Vi försökte vara tysta och smyga men snön hade blivit så hård att det lät som att kasta grus på 88

kisa med ögonen, tog upp geväret mot huvudet och siktade på mannen. Men mannen rörde sig inte.

”Alvin? Arvid?” ”Fan gör du här?”

Det gick snabbt. Innan Kalle hade chansen att skjuta hörde vi ett skott avfyras. Ljudet tog bort hörseln i en kort stund.

Kalle ramlade ner på snön. Blodet färgade snön som om färg hade spillts ut på ett papper. Vi började, springa. Hårdare och snabbare än någonsin förut. Innan vi kom för långt kollade jag bakåt och fick en oklar bild av hur den andra såg ut. Allt jag såg var en ylletröja och ett par vita skor. Jag hann inte mer än att bara springa iväg. Jag var så upptagen att jag inte ens märkte att Peter inte var där. Jag gömde mig bakom ett träd för att hämta andan lite. Jag såg Arvid en bit bort också bakom ett träd. Han märkte mig också. Jag tänkte tillbaka tills vi började springa men jag kunde knappast komma ihåg något. Jag smög över till honom.

”Gömmer mig.” ”Trodde du dog.” ”Då är jag väl ett spöke.” ”Kom igen, vi har inte tid att snacka, vi måste röra på oss.”

”Har du sett Peter?” ”Ja. Vi sprang tillsammans en bit sen så ramlade han.”

”Vad ska vi göra nu?”

Jag kollade upp på Arvid lite. Han såg misstänksamt på Peter.

Något med Peter störde honom, han kunde inte sluta tänka på det. Men vad kunde det vara? Det gjorde mig lite orolig.

Tänk om han skulle göra något med Peter. Han kommer göra något åt det snart. Jag hoppas bara att det inte är något drastiskt.

”Jag vet inte, ta oss härifrån?”

”Peter.”

”Hur?”

”Mhm.”

”Jag vet inte.”

”Hur eh.. Hur lyckades du, fly ifrån dem?”

”Tillbaka till bilarna?”

”Va?”

”Nej, de har säkert redan tagit hand om dem.”

”Jag undrar hur du lyckades fly ifrån dem.”

Vi valde att vandra vidare. Vi gick i snabb takt och försökte att vara tysta. Det tog ett tag innan vi kom någonstans. Det var så mörkt att vi hade säkert gått i cirklar. Vi hittade en liten bäck som strömmade framför oss. Den var inte helt frusen men Arvid såg att det var mer is längre uppför den.

”Jag aså... ehm, du, vi har inte tid för det här.

De förföljer oss vi behöver snabba på.”

”Det måste vara samma bäck vid vårt läger.”

”Från vad jag kommer ihåg var de ganska nära. Något annat konstigt är att jag inte hörde några skott.”

”Hjälpte du honom inte?!” ”Jag kunde höra de andra följa efter oss.

Jag kunde inte riskera det!”

”Jag såg att du snubblade förut.” ”De var en bit bort, jag hann ta mig därifrån.”

”Hur kan du vara säker?”

”Du, ta det lugnt och börja gå.”

”Vet inte.”

”Nej. Håll käften. Du vill att vi ska tro på att du tog dig därifrån, oskadd och plötsligt bara hamna mitt på vår väg.”

”Vet inte?” ”Det är bara en känsla men jag är inte säker på det.”

”Ta det lugnt nu!”

”Borde vi följa den?”

”Är det inte det minsta misstänksamt? Va?”

”Nej. Men nu vet vi var vi är. Lägret är längre uppför bäcken.”

”Hur vet vi att du inte ljuger om att se mig snubbla?”

”Hur ska vi göra då?”

”Varför så defensiv? Det är som om du försöker gömma något.”

”Vi följer den uppåt tills det är säkert att ta sig över den.”

Efter en kort stund tog vi oss över bäcken och fortsatte. Jag tror faktiskt inte att Arvid hade en plan för var vi skulle, men jag hade inte det heller. Det vara bara att följa honom. På vägen kom vi förbi en grupp tätt växta träd. Vi såg några fotspår som ledde fram till träden. Vi gick försiktigt fram till dem. Gevären redo. Långsamt tog vi oss fram. Jag gick förbi träden. Jag kände igen honom direkt. Det var Peter. Han satt med sitt gevär siktar på mig. Sedan sänkte han det.

”Arvid snälla.”

”Va?”

”Alvin, snälla, bara tro mig.”

”Alvin, tror du verkligen på honom?” ”Kom igen Alvin, lita på mig snälla.” ”Ja... jag vet... inte.” ”Alvin kom igen, du kan väl inte fan tro på honom, eller?”

89

VÄNSKAP & KÄRLEK

Vi reste på oss och tog oss vidare. Vi verkade inte ha någonstans att gå. Vi försökte bara ta oss härifrån. Vi ville bara tillbaka. Hem. Men hur lång tid det skulle ta, det visste vi inte.

Vägen var lång och kall. Kylan blev bara värre och värre. Jag tror att vi inte ens märkte att vi hade vandrat nästan en hel dag. Mörkret drog sig över himlen. Om det inte var för träden så skulle vi ha sett stjärnorna. Men inte ens något så litet fick man njuta av.

Jag stod mellan dem. Hela min hjärna stannade. Jag visste inte vad som hände. Det gick för snabbt. Jag stod stilla som ett träd, mina ögon åkte fram och tillbaka mellan dem, men ingen aning var de skulle stanna. Rädslan växte inom mig.

Långsamt började mina ögon att vända sig mot Peter. Arvids blick brände hål i mig. Jag behövde inte ens se det för att förstå det.

”Okej!” sa Park irriterat.

Det Park inte visste var att Lee inte skulle gå på toa, utan var på väg till Louis.

Lee började gå mot biblioteket, men blev stoppad av ingen annan än Lulu. ”Hej Lee, ska inte du äta lunch?” sa hon.

”Okej.”

”Nej, det ska jag inte”, sa Lee nästan lite surt, han orkade verkligen inte med henne.

Arvid tog sitt gevär och gick ifrån oss. Han försökte se stark ut. Men jag visste att han kände sig sviken och att det tog all styrka att gå ifrån oss.

”Vart ska du då?” frågade Lulu.

Det var svartare än någonsin. Jag kunde bara se Peters väst här ute. Det var tyst. Inte ens vinden störde. Hur gick det med Arvid? Tanken ekade i huvudet. Jag kommer nog aldrig få svar.

”Det har du inte med att göra”, sa Lee och gick därifrån med bestämda steg.

”Fan var det?”

Äntligen kom Lee till biblioteket. Louis är alltid här och det är lätt att förstå varför, eftersom det är så tyst och lugnt. Louis sitter alltid i sitt hörn med massa kuddar, så Lee började gå mot honom. Ju närmare han kom hörde han några som pratade med en otrevlig ton blandat med snyftningar.

Varför ska alla alltid prata med mig, tänkte Lee. Bara låt mig vara ifred!

”Vadå?” ”Fort, vi behöver skydd, spring!”

Livet kastar massor av skit på en. Jag vet fortfarande inte varför det här hände. Det finns inte svar på varje fråga. I alla fall inte min.

Under tiden i biblioteket hade Louis suttit och läst sin bok till någon uttrycker:

VÄNSKAP & KÄRLEK

”Tyst, jag tror att det är någon där ute.”

”Hallå nörd!”

”Hallå! Kom ut era fega jävlar vi vet att ni är här!”

Nej, nej, nej! Det är Mark och hans kompisar, tänkte jag. ”Hallå svara!” sa Mark.

”Vad ska vi göra?”

Louis ryckte till och kollade upp i förskräckelse.

”Bara ta det lugnt.”

”V…vad vv…vill du?”

”Det finns inget hopp nu.”

Åh, varför måste jag alltid stamma när jag blir rädd.

Jag kan känna livet rinna ur mig. Jag bara sitter där, med en säker död och bara en vän kvar. Jag stänger ögonen. Då.

Något kallt av metall lutar sig mot min kind och jag hör Peter viska:

”Aww är Louis nervös?” sa Mark och skrattade.

Lämna mig ifred, tänkte jag, men alldeles för rädd för att säga något.

”Ta det lugnt nu, du måste arbeta imorgon.”

”Vad läser du?” sa han och slet boken ur mina händer.

Victor Öqvist

Jag kände hur ilskan började växa inom mig, jag vill bara skrika. Hur vågar han ta min bok?

15. MIN LEE

“Ge ti…ti…ti... tillbaka den!” skrek jag och försökte ta tillbaka min bok.

Jag satt längst inne i hörnet med massa kuddar i biblioteket och läste min bok. Jag kollar upp i taket, där det hänger en ljusslinga. Det är nästan aldrig någon här och det är det som gör det så lugnt och skönt. Inga stökiga och högljudda elever.

Inga tjatiga föräldrar som säger “Fokusera på skolan Louis!” eller ”Se till att få bra betyg!”, så säger de alltid. Ibland känner jag att jag hatar mina föräldrar. Därför gillar jag att sitta för mig själv i biblioteket och bara få ro och kunna läsa böcker jag gillar. Jag har inte heller så många vänner, men en har jag. Lee, som aldrig skulle svika mig. Att jag inte har så många vänner, log jag nu för mig själv är förstås för att du inte heller pratar med folk, klargjorde jag vidare för mig själv.

”Vad sa du?” sa han och slog mig hårt på kinden. ”Ouch”, sa jag och kände hur en tår började rinna ner för min nu röda kind. ”Gråter du?” frågade han och samtidigt hånskrattade han tillsammans med sina vänner. ”Svara!” skrek han.

Som fick mig att hoppa till av rädsla med mera tårar som nu flödade. Om bara Lee kunde vara här nu.

Det där var ingen okänd röst, Lee visste precis vem den tillhörde. Lee gick närmare och tittade ner på golvet, där Louis satt. Hans kind var röd och tårarna rann från hans kinder.

Där stod han, Mark. Lee kände hur ilskan spred sig i hela kroppen. Ingen slår Louis!

Samtidigt utanför ett klassrum, där en klass nyligen slutat. ”Kom nu Lee, det är lunch”, sa Park.

”MARK!” skrek Lee.

”Uhm, jag ska bara gå på toa först”, sa Lee. ”Gå till matsalen så kommer jag sen”.

Mark hoppade till och vände sig om.

90

stor eller tung, så det var lätt att gå med honom på ryggen.

Lee började gå med mig på ryggen, mot dörren och ut från biblioteket.

”Men ser man på, är det inte Lee?” sa han. ”LÅT honom vara!” skrek Lee. ”Nämen så gulligt, inte sant Louis?” sa Mark och vände sig mot honom. ”Har din pojkvän kommit för att rädda dig? Åh, vad ska du göra?” sa han med ett lekfullt leende, nu mot Lee.

”Ayy, Lee!” ropade Park.

Lee började springa med Louis på sin rygg ut ur skolan. Jag skrattade medan Lee sprang ifrån Park.

Lee gick framåt och såg samtidigt hur Mark började backa tills han stod inklämd mot en bokhylla.

”Går det bra där uppe?” frågade Lee. ”Ja!” svarade jag.

Lee kom, tänkte jag och log. Lee tog ett hårt tag i kragen på Marks tröja och stirrade ilsket in i hans ögon.

Lee vände upp sitt huvud och tittade på mig.

”Jag sa låt honom vara ifred!”

”Vill du hem till dig eller mig?” frågade Lee.

”Och om jag inte gör det? Vad ska du göra?” sa Mark och flinade.

Jag ville inte hem, det var otänkbart. ”Hem till dig!” sa jag.

Lee ryckte till i Marks krage så att han kom närmare honom och samtidigt viskade Lee: ”Kommer du ihåg varför jag är här?”

”Okej!” sa Lee och började att gå igen.

”J...j...jag s...s…ska låta honom vara”, stammade han nu själv.

Lee skrattade till och släppte honom.

Vi gick in i hissen. Lee håller fortfarande i min hand och jag kände hur mitt hjärta började att bulta snabbare. Vad är det som händer med mig? tänkte jag. Gillar jag Lee? Jag visste att jag och Lee inte kunde umgås på grund av mina föräldrar, de skulle aldrig tillåta det. De anser att Lee har ett dåligt inflytande på mig, bara för att han har bytt mellan olika skolor.

Men Lee har definitivt hjälpt mig att må bättre. Han får mig att känna att jag är viktig, till skillnad från mina föräldrar. Om jag inte får bra betyg blir de alltid sura eller till och med slår mig.

Lee vet om det, därför finns han alltid där för mig.

”Kom vi sticker”, sa Mark till sina kompisar och de gick allihop snabbt därifrån.

Lee satte sig bredvid Louis och tittade på honom. ”Hur är det Louis, mår du bra?” frågade Lee med en nu lugn och samlad ton.

Lee fick inget svar, istället kände Lee hur Louis kramade om honom. Lee blev en smula förvånad, men fann sig och kramade tillbaka.

Lee märkte att Louis inte hade lyssnat på vad han sa.

Lee kände hur hans egen tröja blev fuktig och förstod att Louis grät. Lee lyfte upp Louis, så att han satt lutad mot honom i hans knä och kramade honom tajtare. Hans tårar fortsatte, de flödade och kom bara fler och fler. Lee bröt kramen för att kunna se Louis ansikte, men Louis höll fortfarande om honom. Lee tog sina händer och satte dem under Louis haka, så han kunde se in i hans ögon och samtidigt torkade Lee hans tårar med sin hand.

”Hallå?” sa Lee igen, medan han viftade sin hand i framför mitt ansikte. ”V…v…va?” sa jag. ”Ska du komma in eller?” sa Lee leende och nu stod inne i sin lägenhet.

Jag hade inte ens märkt att han hade låst upp dörren.

”Shh, så jag är här nu!” tröstade Lee.

”Jag kommer!” sa jag och gick in och stängde dörren bakom mig.

Jag gillar inte när folk gråter, det påminner mig om när min mamma dog. Pappa grät mycket då, men sen började han komma hem sent och dricka väldigt mycket.

Det var tyst i lägenheten. ”Är inte din pappa hemma?” undrade jag.

”Vem är du?” brukade han sluddra.

”Nej”, sa Lee. ”Kom nu”, sa han vidare och tog mig i handen igen.

Louis tittade nu tillbaka på Lee och lyssnade på vad han berättade.

Vi började gå mot hans rum.

”Jag vet att vi inte har slutat, men kan vi snälla gå hem?” viskade Louis.

Lee öppnade dörren och la sig i sin säng. Jag gick för att sätta mig i hans fåtölj.

Lee blev lite förvånad över att han sa det.

”Vad gör du?” frågade Lee.

”Jag visste inte att Louis kunde skolka!” sa Lee och skrattade till.

”Vadå?” frågade jag förvirrat.

Lee ställde sig upp och höll ut sin hand åt Louis. Louis tog tag i hans hand och ställde sig upp.

”Varför så långt bort? Kom hit.”, sa han och visade med sin hand att jag skulle ta plats bredvid honom.

”F…f...får jag rida på din rygg?” frågade Louis.

Jag reste mig försiktigt upp och började långsamt gå mot honom. Han tog tag i min hand och drog ner mig bredvid sig pussade mig på min panna och kramade om mig.

”Ja, såklart!” svarade Lee med ett leende.

Lee böjde sig ner och Louis hoppade upp. Louis var inte så

Hillevi Schelin 91

VÄNSKAP & KÄRLEK

Äntligen var vi fram utanför Lees höghus. Jag hoppade av hans rygg när vi var framme vid porten och Lee slog in portkoden. Lee tog min hand och började gå med mig till hissen. Han tryckte på knappen och hissen kom ner.

Mark svalde hårt.

16. OLYCKAN

”De vill nog bara något. Du kan väl sätta dig med Sara och Agnes? Så ses vi sen”, sa hon och gick bort mot de andra.

Linn och jag har alltid ätit tillsammans, jag förstår inte varför hon inte bad hennes nya vänner att ta det senare eller ta med mig till de andra? Sara och Agnes hade precis ställt sig upp för att gå när jag kom dit för att sätta mig. Jag såg ingen annan bekant i matsalen, så jag satte mig själv vid bordet.

När jag ätit upp kunde jag se att Linn fortfarande satt kvar med de andra och bestämde mig för att gå upp till vårt klassrum. Vår sista lektion för dagen skulle börja om bara fem minuter, jag gick för att hämta rätt material. När vår lärare kom för att öppna dörren och släppa in oss syntes Linn fortfarande inte till. När lektionen var slut hade hon fortfarande inte kommit tillbaka.

När jag såg skolan så började mitt hjärta att slå snabbare.

Jag vet inte varför eftersom enda skillnaden är att vi ska ha lektioner i en annan byggnad. Både jag och Linn var väldigt förväntansfulla på att börja ha lektioner i gymnasieskolan.

Första terminen i nian var snart slut och de kvarstående veckorna skulle vår gamla och slitna högstadieskola renoveras.

Vi elever var då tvungna att ha lektioner någon annanstans.

Mitt tjocka, blonda hår flög åt alla håll och kanter så att jag nästan inte kunde se och mina händer kändes nästan helt orörliga och frusna. Det hade börjat samlas ett tunt vitt lager på marken som täckte asfalten och gräset. Linns bruna hår hade blivit ännu mörkare och små droppar började samlas vid hårtopparna. När vi öppnade portarna så började flera röster att höras. Det var så mycket ljud att man nästan inte kunde höra sina egna tankar. En bit bort stod vår lärare med några elever från vår klass, så jag och Linn gick och ställde oss bland dem. Efter kanske tio minuter var hela klassen samlad och vi gick upp en våning och sedan in i en korridor där våra klassrum låg. Alla elever blev tilldelade en plats att sitta på men flera bänkar blev över.

Det kändes som att jag och Linn gled mer och mer ifrån varandra, under dagarna som gick. Hon hängde med sina nya äldre vänner och brukade knappt komma på lektionerna längre. Det var väldigt olikt henne, men jag förstod att det var de andra som dragit med henne på detta. Innan hon började att hänga med dem hade hon aldrig någonsin skolkat.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Vår sista lektion för dagen var matte och för en gångs skull var faktiskt Linn med på den. Vi skulle ha ett grupparbete och läraren delade in oss i olika par. Jag och Linn räknas upp av läraren som ett par och mitt hjärta började pumpa snabbare när jag ställde mig upp för att sätta mig hos Linn. Hon tittade inte ens upp på mig när jag satte mig ner och viskade ett svagt hej. Hon kanske var sur på mig för något jag gjort och därför inte pratar med mig, frågan är bara vad? Även om det kändes jobbigt att fråga, kunde jag inte hålla mig längre.

När det var dags för lunch gick jag och Linn ner till matsalen tillsammans. Där var det fullt med folk, men matsalen var stor och det fanns gott om plats kvar. Vi lade upp lite mat på tallrikarna och satte oss vid ett bord nära ett fönster. För en gångs skull på väldigt länge kände jag att maten faktiskt gick att äta. När vi ätit upp maten och skulle gå och slänga resterna gick ett stort, äldre gäng förbi. Jag märkte att de tittade och flinade åt mig och Linn men tänkte att det bara var för att vi var nior. Resten av dagen flöt på som vanligt och när klockan var halv fyra var dagen äntligen slut. Linn hade träning vid halv fem så hon skyndade sig att sätta på sig ytterkläderna, kramade mig hejdå och sprang mot bussen. Jag bor ungefär 20 minuters gångväg från skolan, men varken mamma eller pappa hade tid att skjutsa hem mig, så jag fick gå. Jag som är väldigt lättfrusen skyndade mig hem.

”Varför är du nästan aldrig i skolan längre?” frågade jag.

Hon stannade upp med pennan i handen och svarade: ”Det har väl du inget med att göra!” och jag hörde att hon nästan lät lite arg.

Vi pratade inget mer under lektionen och när vi slutade tog Linn genast sina grejer och försvann ut.

Dagen efter hade inte Linn hört av sig. Vi hade bestämt oss för att träffas på ett ställe och tillsammans gå till skolan. Jag antog att hon bara försovit sig men när jag gick in genom porten stod hon redan där inne med det äldre gänget som hade glott på oss dagen innan. När hon fick syn på mig gick hon mot mig. ”Hej! Sorry, jag hade tänkt att ringa men min mobil var död”, sa hon.

Vanligtvis såg jag fram emot helgerna eftersom jag och Linn nästan alltid brukade sova över hos varandra. De senaste helgerna hade jag nu fått vara själv hemma och myst med min hund. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom, för trots all den tomhet och ensamhet som jag kände utan Linn fick han mig alltid att må lite bättre. Det hördes en lätt knackning på sovrumsdörren som öppnades av min mamma.

Hon stannade i dörröppningen och spärrade upp sina ögon.

”Hej, det är lugnt! Men vad gör du tillsammans med dem?” frågade jag och nickade åt gängets håll.

”Nämen oj! Vad det var städat här inne, det är inte ofta man ser!” sa mamma och smålog lite grann.

”Vi snackade bara lite. Jag träffade några av dem på bussen igår, de är faktiskt rätt så schyssta!” sa hon medan vi började gå mot vårt klassrum.

”Haha jättekul!” svarade jag och försökte med en avmätt hållning signalera att jag ville vara för mig själv. ”Har det hänt något mellan dig och Linn förresten, jag har inte sett henne på ett tag?” frågade mamma.

Jag tyckte att det kändes lite konstigt, det var liksom inte likt henne, men jag sköt bort tanken och lyssnade istället på lärarens genomgång.

”Nej, men hon är bara upptagen med andra hela tiden!” fräste jag åt mamma och det verkade som att hon förstod att jag ville att hon skulle gå ut.

På lunchen var det ännu en gång god mat. När jag och Linn skulle ta ett bord att sätta oss vid, ropade en kille i gänget som Linn pratat med förut.

Hon gick ut ur mitt rum och stängde dörren efter sig, men öppnade den igen efter bara några enstaka sekunder.

”Ey, Linn kom och sätt dig!” ropade han.

”Men du vet att jag alltid finns här för dig, om du vill prata?” sa hon.

Linn tittade först på mig, sedan på honom som ropat och till sist på mig igen.

92

”Jaja mamma, men inte nu!” svarade jag.

i bilen som Linn kört och vad som hände. Först förstår Linn ingenting. Vadå bilen som hon kört? Hon lyssnar vidare och inser att hennes nya så kallade “vänner” beskyllt henne för att ha kört bilen och att de var de som bett henne om att stanna och hjälpa till, men att hon inte lyssnat. Linn blir som förstenad. Resten av samtalet svarar hon inte på några frågor, utan sitter bara och stirrar in i det tomma intet. Hon hör inte vad poliserna säger längre och hon kan inte tänka klart. När poliserna ber henne att ställa sig upp, för att de ska åka in till stationen för att ha ett förhör blir de tvungna att hjälpa henne upp och leda henne ut till polisbilen utanför skolans entrédörrar.

Mamma gick äntligen ut ur mitt rum, men med en oroad blick.

Jag kände hur ett dåligt samvete växte inom mig. Hon vill bara att jag ska må bra, men jag pratar helst inte om Linn med någon, förutom med min hund just nu. Jag hade precis satt på en film som jag ville titta på när min hund började gnälla vänd mot min dörr. Jag suckade men pausade ändå filmen, tog kopplet och började gå mot ytterdörren för att gå en sista kvällspromenad.

Ute hade den vita snön börjat bilda slask och grånat. Även om klockan bara var halv sex var det svårt att se någonting, men när jag kom till trottoaren lyste gatlamporna upp vägen så att det gick bättre. Nästan inga bilar syntes till, även om det var en tidig fredagskväll. Min hund nosade och kissade i alla buskar han kunde hitta. Hög musik hördes en bit bort. En svart bil körde förbi helt proppfull med sjungande ungdomar.

Vid ratten fick jag syn på en av killarna Linn brukar hänga med. De var alla minderåriga och fick absolut inte köra bil, ändå satt de där, troligen också berusade så som de lät.

Jag hoppades att Linn inte var med dem, ifall de skulle bli påkomna kan de hamna i mycket problem. Trots allt som hänt ville jag inte att det ska hända henne något.

Jag ser poliserna leda ut Linn från rektorns kontor och blir väldigt förvirrad. Varför är det bara Linn och inte resten av gänget? De i gänget står tillsammans borta vid cafeterian och viskar nickandes mot poliserna och Linns håll. Jag hade funderat på att berätta för polisen om allt som hänt, men bestämt mig för att vänta ett tag och se om Linn eller några andra av de som var med skulle ta initiativ och själva berätta för polisen. Jag kunde bara inte förstå varför ingen av de andra fick följa med polisen. Hade Linn tagit på sig skulden?

Mina tankar avbröts när jag hörde röster från några som gick förbi mig. ”Det var det rätta att göra! Det är ju hennes fel att hon är med oss ändå”, hörde jag en av dem säga.

Bilen kördes alldeles för fort och när som helst skulle en olycka kunna ske. Strax därefter hördes ett dunsande ljud. En bit längre fram hade bilen stannat och en gammal dam låg på marken med uppskrapade knän och händer. Jag sprang till övergångsstället och försökte hjälpa henne upp från gatan, men hon hade problem att ställa sig upp även med min hjälp, därför ringde jag efter en ambulans.

Där och då slog de mig hur det hade gått till, jag kunde knappt fatta att några kunde vara så vidriga. De hade skyllt allt på Linn för att själva slippa att bli straffade.

”KÖR!” hördes samtidigt en röst inifrån bilen.

Utan att knappt tänka mig för sprang jag fram till en av poliserna.

”Nej, vi måste stanna och hjälpa till! Vi körde ju på henne!” hörde jag en annan bekant röst säga.

”Öh, hej! Skulle jag kunna få prata med dig?” frågade jag.

Linn var alltså med i bilen.

”Vi är mitt uppe i en grej, du kan ta det någon annan gång”, svarade polisen.

”Men någon hjälper ju redan!” svarade en annan och bilen körde iväg och jag blev själv kvar med damen.

”Men det handlar om det som hände i helgen!” sa jag.

Jag förstod inte varför Linn hade dragit sig in i det här, skolka och göra olagliga saker. Hon hade iallafall försökt att få dem att stanna och hjälpa till, men inte lyckats. Ambulansen kom strax därpå och damen kördes in till sjukhuset.

Ambulanssjukvårdarna tackade mig för att jag hjälpt till och sa att det var väldigt modigt och bra gjort. Jag hade ändå svårt att ta in vad som hänt och det kändes som hela mitt huvud snurrade och surrade av alla tankar som trängdes.

Poliserna tittade lite tveksamt på varandra men sa att jag skulle sätta mig i bilen och följa med till stationen.

På vägen dit såg jag på Linns ansiktsuttryck att hon var väldigt rädd och förvirrad. Jag tyckte synd om henne.

Trots allt som hänt borde hon inte bli anklagad för något hon faktiskt inte gjort. På polisstationen ledde poliserna in mig i ett rum där jag började prata om vad som faktiskt hänt. De undrade varför jag inte sagt något tidigare och jag sa att jag hade tänkt att göra det, men inte riktigt vågat.

De verkade lyssna och ta in det jag sagt, för när vi var klara fick även Linn åka hem.

Linn hade inte kunnat sova på flera dagar, efter att varit med i bilen som kört på den äldre damen. Hon hade endast legat i sängen och oroat sig för vad som hänt damen och vad som nu skulle hända. Clara hade förstås sett händelsen. De andra i gänget hade ingen aning om det, men Linn hade förstått att tjejen som sprungit fram till damen var Clara, hon hade tydligt sett att det var Claras hund som var med. Clara kunde när som helst berätta sanningen om vad som hänt för polisen.

Men på ett sätt tyckte Linn att det var rätt, de hade ju faktiskt gjort olagliga handlingar och skadat en människa. Men om Linn själv skulle berätta som det var, skulle hon få hela gänget emot sig och det vågade hon inte riskera.

När det blev fredag igen var jag som vanligt hemma och skulle precis sätta på en film när det knackade på dörren.

Mamma gick och öppnade. ”Du har besök”, sa hon och gick sedan iväg.

Jag förstod inte vem det var, men när jag skulle ställa mig upp för att gå och titta, stod Linn i dörröppningen. ”Hej!” sa hon, med ett försiktigt leende på läpparna.

Efter fem dagar av att knappt gått upp ur sängen, tar sig Linn till slut till skolan. Hon blir hon direkt inkallad till rektorn.

På rektorns kontor sitter det två poliser som väntar på att få prata med henne. De berättar för polisen att de hade suttit

Freja Bengtsson

93

VÄNSKAP & KÄRLEK

”Hon är så dum som tror att hon är en av oss”, sa en annan.

17. OM MÅNEN INTE FÖDS IGEN

för varje gång jag klev på något som inte bör ha sin plats på ett köksgolv. Jag ser mig omkring. Räkningar, räkningar, och ytterligare räkningar. Mina tankar cirkuleras i en hastig fart.

Jag kan inte hålla ilskan som växer inom mig längre. Jag ville bort, ut, ut och bort härifrån! ”Robin!”

Det var du och jag, som det idag hade varit i tre år. Lidande och kämpande från min del, då min pappa gick bort och det var bara jag kvar.

Ett aggressivt vrål hördes från vardagsrummet.

Inte tänker jag gå in där en gång till, jag mår illa bara av att höra hans röst.

Mamma dog i bilolycka och jag var ensambarn i familjen.

Detta hände när jag var femton år och nu är jag arton år.

Varje dag när jag gick till skolan var jag otrygg, eftersom att jag redan var ett mobbat barn så var detta något mer som alla kunde trycka ner mig för. Att jag inte hade en familj, att jag hade tjocka lår och orange hår. Det var något de kunde skratta åt.

”Nej!” skriker jag och känner hur min hals börjar svida.

Nu ångrar jag det redan. Jag borde aldrig höjt min röst mot gubben. Fan då, tänker jag. Jag vill verkligen bort nu.

Jag tänker inte utsätta mig för den här skiten igen.

Men självklart, var det redan försent.

Men en dag när jag kom fram till skolan så var det inte som vanligt. Det var som att jag var en i mängden, folk skötte sitt eget och la inte någon energi på att trakassera mig. Allt kändes så konstigt eftersom att jag var så van med att folk stod i öppningen och satte krokben för mig när jag gick in i skolan och att jag alltid hörde skratt från alla håll. Men nu var allt tyst, ingen som var där. Jag kunde inte tro att det var sant så jag gick in i skolan som vanligt och då satt det en kille på en bänk. Det var en kille jag alltid har haft ögonen öppna för, han var den enda som inte retat mig. Jack hette han, den populäraste killen i skolan, han sa till mig när jag gick förbi:

Jag hörde hur de aggressiva fotstegen närmade sig. De snabba och dunkande fotstegen som matchade min egen puls för stunden. Shit, shit, shit, shit, tankarna for med rädsla genom mitt huvud. ”Var är mina cigaretter, ungjävel?!”

Jag såg hur hans ögon mörknade. Hans knogar var fulla med blod. Blod? Vems blod? Jag sket fullständigt i om hur illa det här skulle gå för mig, för om gubben har satt handen på min mor, känner jag att det är gubben vi behöver oroa oss för.

VÄNSKAP & KÄRLEK

“Allt är över, det är du och jag.”

Erik kände sig lite orolig, första flytten. Hjärnan svämmade över av frågor, skulle han känna sig välkommen? Kommer han få nya vänner? Han hade ingen aning. Det var det som gjorde honom lite fundersam och oron växte i kroppen på honom.

Den fjärde våningen, där uppe skulle Erik bo. Väl uppe i lägenheten packade han upp alla sina saker och försökte göra så att det såg så likt det förra hemmet som möjligt för att kunna känna sig hemma. Allt Erik äger är värdefullt och betyder mycket för honom. Erik hade aldrig flyttat förut, inte ens bytt skola. Han hade tyckt om att ha det som det alltid varit.

Jag blev så varm i hjärtat och tårarna rann längs min kind. I skolan, när jag inte varit där, hade han stått upp framför alla och sagt till dem att sluta med allt hat och mobbning mot mig. Vilket räckte, alla hade sån respekt för honom.

Det är nu tre år senare och jag har en familj, inga hatare mot mig och världens finaste kille, Jack.

Du höll om mig och hade din huva över huvudet och jag försökte dra den till mig samtidigt som du gjorde dig redo att kyssa mig. Vi kysstes och sen sa jag:

Usch! Jag hatar hur gubben säger mitt namn. Man kanske borde byta namn? Robin är alldeles för uttjatat. Jag ville kräkas vid tanken på hur många gånger jag hört mitt namn, Robin, vrålas ut i ilska av gubben. Innan jag satte foten i den vidriga bussen sätter jag i hörlurarna, hörlurarna som egentligen var min farsas. Om pappa bara inte lämnat mig sådär, kanske har han glömt bort mig helt? Mamma säger alltid att han bryr sig. Hmm, man kan undra varför han aldrig har ringer mig i så fall, säkert har han inga skuldkänslor. Jag kan inte låta bli att sakna honom, men jag känner hur det drar ihop sig i halsen när jag tänker på honom och vet att tårarna hopas och är nära att falla ner från min kind. Nej, jag vill inte.

Jag vägrar! Vad är ens meningen? Känslor är onödiga, de är helt meningslösa!

“Om himlen smälter, solen drunknar och om månen inte föds ingen, om vi förintas så ska vi förintas hand i hand.”

Jag kollade på dig och såg din fina vackra blå ögon spärras upp, kinderna blev röda och sen kysste du mig igen. Jag hann inte säga något innan du sa att det var det vackraste du hade hört och bara några sekunder efter rann tårarna på dina rosiga kinder.

Jag och Jack pratar aldrig om skolan och högstadiet. Men jag är så tacksam att just Jack stod upp för mig och det säger jag ofta till honom.

Lisa Eriksson

Jag kliver av bussen så fort det bara går. På håll ser jag den stora avlånga byggnaden med graffiti som täcker väggarna och någon typ utanför som jag aldrig sett förut. Han sitter på bänken bredvid ingången. Han har en grön fleecejacka, svarta byxor och ett par urgamla skor. Hans huva täcker nästan hela hans ansikte, men man ser hans orangea krulliga hår. Han kanske är ny? Intressant! Eller ja, inte för jag egentligen bryr mig.

18. OVÄNTAD VÄNSKAP Allting luktade unket runt omkring mig, spritflaskor överallt.

Mattans vita färg ändras för varje dag nu. Det sticker till i foten varje gång jag går ut i det lilla köket, fler olämpliga ord än jag trodde att jag hade i min repertoar, slank ur mig

Erik satt ensam på den slitna bänken, han sneglade åt sidan och såg en stor vit fläck på bänken. Han struntade i det totalt.

94

Vad skulle hända? Lite fågelbajs är ju inte farligt. Minuterna går och han känner plötsligt sig iakttagen. Vinden tar i och det blåser kraftigare, han ryser till och kunde känna vartenda hårstrå stå rätt upp på armarna. Han skulle tagit den tjocka jackan som mamma tjatade om. Jaja, men skolan skulle ändå börja om sju minuter, tänkte han, samtidigt som han såg sig om. Han kände sig fortfarande iakttagen. Där såg han en kille, runt hans egen ålder. Killen stod där och bara kollade rakt på honom. Hans funderingar avbröts när han tittade på klockan och nervositeten ökade. Hur skulle det gå?

upptagen med att kolla honom i ögonen. Erik hade uppenbarligen missat någon fråga och inte svarat för den brunhåriga killen rynkade frågande på ögonbrynen och såg på honom med en fundersam blick samtidigt som han reste sig upp igen. Blev han arg? Innan killen vände sig om tog Erik honom på armen, försökte att kommunicera med killen.

Den här nya killen, var det Erik hon presenterat honom som?

Ja, konstig är han iallafall, tänkte Robin. Jag som satte mig bredvid honom och presenterade mig själv, gjorde jag något fel? Var Erik blyg? Jag tänkte inte skämma ut mig något mer så nu jag skiter i honom och är på väg att resa på mig.

Erik klev in i skolan. Den långa korridoren gjorde honom illamående, men han fortsatte gå. Skåpen var röda, vissa hade massor med stickers på och vissa inte. Han fortsatte leta efter sal nio. Hans händer skakade och klumpen i halsen kändes större. Han knackade försiktigt på dörren, som var helkladdig.

Han kunde känna hur fingrarna klibbades mot dörren. Innan han återigen skulle knacka, öppnar en ung kvinna dörren åt honom. Kvinnan var långhårig med gröna stora ögon. Hon började prata med honom, men det enda han kunde göra var att försöka läsa hennes läppar. Han började göra handrörelser mot henne, det var då hon fattade. Erik som talar teckenspråk försöker kommunicera med henne, med långsamma rörelser.

Han berättar för henne att han nyss flyttat hit, han frågade henne om det här var sal nio. Det enda hon gav honom var ett stort leende och en nick. Hon tog honom om den ena axeln, drog vänligt med honom in i klassrummet där ett stort antal elever redan sitter. De stirrade på honom, han förstod inte om blickarna var kalla eller om det var av nyfikenhet. Klumpen i halsen växer, men han sväljer hårt och slår ifrån sig tankarna.

”Patetisk jä…”.

Innan jag avslutat meningen kände jag någons hand på armen. När jag vände mig om såg jag att han kollade på mina läppar och började fibbla med händerna? Robin hur dum kan du vara, tänkte jag tyst för mig själv. Erik pratar teckenspråk!

Jag såg hur Eriks händer rörde sig långsamt. Han försökte kommunicera med mig. Jag avbröt honom och jag förstod snabbt att Erik kunde läsa läppar. Jag får försöka i alla fall. ”J-A-G. B-E-R. O-M. U-R-S-Ä-K-T. J-A-G”.

Erik avbröt mig genom att vifta på händerna, han rev ut ett papper från sin nya anteckningsbok och började att skriva.

Några veckor har gått och jag har inte varit hemma på ett tag.

Jag har inte ens pratat med mamma eller gubben. Det tänker jag inte göra heller. Erik kom som en räddande ängel, precis när jag behövde det som mest. Jag har bott hos Erik i ungefär fem veckor. Vilken härlig familj han har och maten smakar alltid gott, som på en lyxig restaurang. Varje gång vi kommer hem från skolan välkomnas vi alltid med pussar på kinden och leenden. Jag var så ovan till en början, men det känns som jag tillhör en familj nu och jag har aldrig känt mig så älskad av någon tidigare. Det känns som att jag flyger på moln, bara glada tankar, extra motivation och livet har fått en mening.

Varje gång efter skolan sitter jag och Erik i hans rum för att han ska ge mig teckenspråkslektioner, jag gör det här för honom. Jag vill verkligen kunna prata med honom. Under de senaste veckorna har en ny ovanlig känsla börjat växa i magen på mig och jag blir alltid på bra humör när jag är med honom. Jag tror att jag älskar honom.

”Fokus framåt, låt mig presentera vår nya elev, Erik Holmgren!

Tyvärr kommer ni inte få träffa honom så väldigt mycket, men han kommer vara med oss ett tag”, sa hon och visade honom en plats. ”Välkommen Erik!” läste han in hos några av eleverna.

Han nickade och log tacksamt mot dem.

Längst bak i klassrummet kände jag mig tryggast. Inte några jävla idioter som behöver sitta i nacken på mig eller kasta massor med papper och inte heller någon stalker som måste snegla på min dator. De andra eleverna brukar viska “Robin...” men sedan låtsas som ingenting har hänt. Hörlurarna var fortfarande kvar i mina öron, innan jag hann höja volymen vrålar Jessica och nu kollar jag upp och bort mot mitten av klassrummet. Där är ju killen, som satt på bänken!

På något vis känner jag igen mig i honom, han ser ensam ut på något vis. Han verkar inte prata eller svara de andra heller. Hmm konstigt. Jag får kanske ta steget att närma mig killen senare.

Som vi längtat efter den här dagen. En härlig dag i skolan för oss båda, bara en kort lektion, god mat i skolan och äntligen skulle vi få sommarlov! Alla hade klätt sig så fint, men jag och Erik hade bara T-shirts och byxor. Alla stod vid skåpen, skrattade och var allmänt glada. Vi gick in i klassrummet och skulle få betygen, läraren hade en lång klänning på sig och blommor i håret. Fönstren glittrade och solen sken in i klassrummet. Jag och Erik fnittrade och kollade mot varandra hela genomgången, till och med läraren var tvungen att få tyst på oss. Allas namn lästes upp för att få betygen och sedan skulle vi få gå hem. Vi hade hela sommaren framför oss– tillsammans!

Erik satte sig på den tomma platsen han blev tilldelad i klassrummet. Hans puls var överdriven, han visste det och hoppades att ingen kunde höra hur hårt hans hjärta slog.

Han drog av sig huvan och drog handen genom sitt orangea krulliga hår. Han kände hur några elever kollade mot honom, han tittade mot dem och gav dem alla ett leende. De tittade snart framåt igen, förutom en kille. Det var killen som Erik sett utanför tidigare. Erik bröt ögonkontakten med honom genom att slå ner blicken, men han fick en märklig känsla och hjärtat dunkar snabbare.

Pamela Desta Abay

Den brunhåriga killen reste sig upp efter ett tag, tog med sina saker och kom nu över och satte sig bredvid Erik. Han såg att killen började prata med honom, men i den stunden struntade Erik fullständigt i vad han sa, eftersom han var helt 95

VÄNSKAP & KÄRLEK

”Du behöver inte prata så himla långsamt, haha! Jag kan läsa läppar väldigt bra!” stod det på det randiga pappret. Jag fick känslan av att han kanske inte var så dum ändå.

19. PSYKOPATEN

och rastat sin hund en sista gång. Det störde mig varje gång.

Nu lät det istället som att det knackade lite lätt på dörren.

Jag steg upp ur soffan för att se vem det var. Det fortsatte att knacka, nu var det lite mer aggressivt. Jag kikade i kikhålet som satt på dörren, det stod någon där bland de virvlande trapporna, men jag såg inte vem det var. Knackningarna blev bara mer och mer aggressiva och jag visste inte vad jag skulle göra. Pulsen steg och jag kände hur hjärtat nästan satt i halsgropen på mig. Jag vågade inte öppna dörren om jag inte visste vem det var som stod på andra sidan. Jag försökte så gott jag kunde att ställa mig på tå, för att kunna se vem det var, men personen hade som en mask över ansiktet. Då slog det mig, tänk om det var en rånare, eller varför inte en kidnappare, en psykopat helt enkelt som ville komma åt mig.

Jag kände hur handflatorna blev hala och hur jag fick svårt att ta in tillräckligt med luft. Jag tänkte inte öppna dörren. Jag tog mig darrandes från dörren in till det lilla köket som var svart som natten där mobiltelefonen låg och knappade in numret 112.

Han fortsatte att banka på dörren och vägrade sluta. En mask täcker hans ansikte och det enda man såg var hans bruna ögon, de såg ut att brinna. Vem var han och vad ville denna man mig?

Solens starka nyans som spred sig ut över horisonten såg ut som en morotsfärgad himmel. Gatorna utanför fönstret var fyllda med bilar då alla skulle hem från sitt arbete. Mitt solblekta, ljusa hår framhävs verkligen i detta ljus, det såg bra ut, bättre än vad jag själv ansett för tio minuter sedan. Jobbet som jag hållit på med hela dagen var nu äntligen färdigt, det var inte bara arbetet som gav mig en klump av stress och ångest i magen, utan det var också att jag mått dåligt av andra skäl som inte alls gjorde denna situation bättre.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Mina bruna skor knarrade mot marken. Det var en fin horisont, den påminde nästan om en brand i skyn. Nyanserna av varma starka toner bara sprakade på himlen. Min brännskada gjorde ont under det som såg ut att vara en rånarluva. Många personer tittade konstigt på mig och jag förstod varför, men jag hoppades att Alice skulle reagera på rätt sätt. Jag själv hade mått mycket dåligt under den period då jag låg inne på sjukhus för min brännskada. Jag visste om sedan tidigare att Alice hade mått dåligt ett tag och jag ville ta mig till henne för att hjälpa henne, men sedan kom brännskadan i vägen för det och hindrade mig. Då förändrades allt och det enda jag ville var att ta mig från sjukhuset och hem till henne för att hjälpa henne. Det var bättre sent än aldrig.

Varför öppnade hon inte? Hon kanske inte var hemma, fast det borde hon varit. Det var ganska sent, det var inte så sannolikt att hon skulle varit ute och handlat nu. Jag hade ju stått här och knackat i evigheter, hon måste ju ha hört mig. Jag lade örat mot dörren för att lyssna om jag hörde något ljud inifrån lägenheten. Det lät som att teven stod på, men annars hörde jag ingenting. Eller jo, då hörde jag någon som snyftade, det måste varit Alice. Nu blev jag ännu mer orolig och knackade ännu hårdare, för att hon skulle öppna. Hon måste inse att det var jag. Precis då hörde jag ljudet av sirener som närmade sig.

De kom närmre och närmre och jag såg hur det blinkade blått utanför porten. Vad var detta?

Den mörka nyansen på himlen hade målat staden utanför mitt fönster och jag tänkte för mig själv hur likt mörkret över staden var mitt inre. Jag hade känt ett tryck över bröstet och släpade med benen efter mig för att mina nätter varit sömnlösa under den senaste tiden, och att ingen fanns här för att stötta mig gjorde inte saken bättre. Påsarna under ögonen hade blivit som nattens mörker. Det som fått mig att må på detta vis var att min mamma mått dåligt och hon hade på senaste tiden legat på sjukhus mycket. Läkarna sa att hon inte hade så många andetag kvar, vilket resulterade i att jag fått en oro och ångest inom mig som växte mer och mer för varje dag som gick. Det vred sig i hela kroppen och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag ville bara få ur mig känslan för att den hade grott inom mig så länge nu. Jag önskade bara att det fanns någon som brydde sig och hjälpte mig, för det var vad jag behövde i den här stunden. Jag saknade Adrian, han hade alltid ställt upp för mig och funnits där för mig, men han hade varit som bortblåst nu den senaste tiden. Jag undrade vad som kunde ha hänt med honom. Jag hade försökt kontakta honom flera gånger, men inte fått något svar.

Jag hörde ett öronbedövande ljud som närmade sig lägenheten, det lät som sirener. Jag försökte komma till ro, men det var mer svårt. Det kändes som om hela huvudet bara snurrade runt, runt och att jag aldrig skulle kunna lugna ner mig, även fast hjälpen var här. Jag hörde hur porten öppnades och att polisen sa till mannen utanför min dörr att stå still. Mannen protesterade inte alls.

En kvinna i polisuniform steg med bestämda steg in genom porten och bad mig stå stilla. Jag gapade med munnen och förstod ingenting. Hon kom fram till mig och tog tag i min arm, det var ett mycket fast grepp, nästan så att det gjorde ont. Sedan ledde hon ut mig från trapphuset. Hon frågade mig vad jag gjorde här. Jag svarade som det var, att jag skulle hjälpa Alice som bodde där uppe. Sedan frågade hon om rånarluvan. Jag tittade först lite frågande på henne, sedan svarade jag att jag täckte mitt ansikte för att jag precis hade fått en brännskada där. Jag bad henne att hämta ut Alice, för jag förstod ingenting av den här situationen.

Jag behövde få veta vad det var som pågick här.

Jag tog mig steg för steg förbi lägenhetshus efter lägenhetshus i alla olika typer av färger, för att sedan komma fram dit jag skulle. Det var ett vitt hus. Vinden blåste hårt, så hårt att jag trodde att jag skulle blåsa bort. Jag var tacksam att jag hade täckt mitt ansikte. Det var som att någon släckt lampan, fast utomhus. Det hade gått så snabbt från att man såg solens nyanser som exploderat på himlen, tills att det var becksvart. Äntligen var jag framme vid lägenheten, men så kom nästa problem. Vad var portkoden? Jag letade bland gamla sms från Alice och hittade sedan ett meddelande där det stod ”7623”, det måste ha varit koden. Jag knappade in koden, en grön symbol lystes upp på knappsatsen, jag steg in.

Jag tittade ut i kikhålet i min dörr och såg hur polisen ledde mannen ut ur trapphuset och att mannen följde med henne utan protest. Efter ett litet tag hörde jag en mild knackning på dörren, sedan att någon sa “det är polisen” i mitt brevinkast.

Jag tog på mig mina skruttiga tofflor som stod vid dörren och följde med henne ut till polisbilen. Vid polisbilen fick jag syn på den mannen med de ögonen, som såg ut att brinna.

Poliskvinnan hade berättat för mig, att mannen ville prata med mig. Jag kunde inte förstå varför en psykopat, skulle vilja prata med mig nu.

Poliskvinnan kom ut ur porten med en annan kvinna som såg helt vettskrämd ut, inte alls lik den kvinna som jag känner sedan lång tid tillbaka. Jag kunde känna spänningen och nervositeten i luften, nästan så att jag kunde ta på den.

Ett ljud av bestämda steg hördes i trapphuset. Grannen brukade aldrig visa hänsyn på kvällen, när han hade varit ute 96

Det var helt tyst ett tag, jag visste inte vad jag skulle säga, det visste nog inte hon heller med tanke på att hon var lika tyst. Jag undrar fortfarande vad det var för fel på henne, hon hade aldrig betett sig såhär innan. Jag funderade en stund, men kom inte fram till någonting. Det började sticka under rånarluvan, jag började klia uppe på den, men det hjälpte inte, så jag tog av mig den.

Min dag börjar med att jag ska möta upp Akito för att gå till skolan. Jag är riktigt trött, sådär trött man är när man stannar uppe sent på kvällen och bara känner hur munnen är torr och ögonen är så tunga att de bara vill slockna. Jag ville verkligen inte upp på morgonen, men detta var Akitos första dag i min skola, jag ville inte missa hans första dag.

Det var så tyst, men just då hände något väldigt oväntat.

Han drog av sig rånarluvan och ett ansikte trädde fram.

Personen som jag stod framför hade en brännskada som täckte hela ansiktet och det såg ut att ha gjort väldigt ont. Det brännskadade ansiktet såg ändå på något sätt lite bekant ut.

Jag stod och tittade en stund, nu kom jag på det!

Hon stod bara där och stirrade på mig, som om jag skulle varit en tiger i en bur. Hon såg på något sätt chockad ut, men ändå som att hon förstod någonting. Hennes ansikte bara lyste upp, som om hon förstått något komplicerat och att det nu var självklart.

När jag insett vem det var som stod framför mig, var det så självklart. Det var ju för sjutton Adrian! Ansiktet som var sig likt sedan han var liten, håret som var gyllene som nygräddat bröd, och ögonen som inte alls brann, utan var hur givmilda som helst. Han var ju såklart här för min skull, för att stå upp för mig och vara stöd för mig. Hur kunde jag varit så dum?

Allt detta trubbel för någon som bara ville hjälpa mig. Då i den stunden kände jag mig så fruktansvärt dum. Fast han hade ju täckt för sitt ansikte, men det var nog för att täcka sin brännskada. Allt blev bara mer och mer självklart, desto mer jag tänkte på det.

I skolan träffas jag av en massa blickar från elever i korridoren, blickar jag verkligen blir obekväm av. Jag svettas och tittar ner i marken, ser de att jag svettas? Jag går snabbare och får högre och högre puls. Alla som pratar och rösterna försvinner, det enda jag hör är mitt eget hjärta bulta hårt. Jag ser mig inte för, vilket gör att jag krockar med något. Jag förlorade balansen lite grann och alla röster i bakgrunden kommer tillbaka, men jag stod fortfarande kvar och tittar upp snabbt.

Där står ett par andra killar som är större än mig. Killen jag har sprungit in i heter Diego och går i klassen bredvid mig. Det är han som jag verkligen inte ville träffa. Jag ville inte prata med honom för att han ställer till en massa scener. Jag går snabbt iväg igen, men han tar tag i min tröja och drar mig tillbaka, så jag står framför honom igen. Mitt hjärta börjar bulta snabbt igen och svetten börjar rinna. Han torkar av sin hand på tröjan som om det var något äckligt på den och säger att jag svettas som ett mongo. Jag hör att de andra skrattar, medan jag tittar ner och ser att mina ben skakar. Jag klara inte av att stå kvar, så jag knuffar undan honom och går så snabbt som möjligt och vänder mig inte om. Jag hör honom skrika i korridoren till mig:

Jag och Alice kom in i en diskussion efter att hon insett att det var jag som stod framför henne. Hon måste ha trott att det varit någon helt annan. Det var i och för sig inte så konstigt att man kunde tro det, när hon inte kunde se ansiktet på mig och identifiera att det var jag som stod på andra sidan hennes dörr. Vi var helt uppe i vår diskussion, att vi var som i vår egen värld och inget annat störde oss, inte ens polisbilens rivstart på gatan stördes oss då den åkte därifrån.

Vi satt i min lägenhet, jag och Adrian med en varsin varm kopp te i handen som doftade som en härlig blandning av olika sommarbär och tropiska frukter och jag kände hur alla organ i kroppen föll på plats. Pulsen sjönk som en sten i havet. Han hade förklarat allt för mig. Jag förstod då hur vi hade missförstått varandra. Jag såg Adrian som en psykopat utanför min dörr och Adrian förstod inte vad som pågick, utan han ville bara finnas där för mig och hjälpa mig. Jag var nu äntligen trygg, då min bästa vän Adrian var vid min sida.

”Jävla bög! Jag vet att du gillar mig, kom tillbaka.”

Jag vänder mig inte om. Mitt hjärta rusar snabbare och är nästan uppe i halsen på mig och jag är så skräckslagen.

Jag tänker hela tiden att det är nu jag blir nedslagen, jag ser inte att någon tittar på mig men jag känner allas blickar. I klassen jobbar vi med en novell vi ska skriva, jag hör dörren öppnas och jag ser Akito. Äntligen tänkte jag, Akito är äntligen här. Jag vinkar och han ser mig och sätter sig vid bordet bredvid mig.

Emelie Ermesjö

20. SOM TRYG­ GAST MED DIG

Efter skolan har jag och Akito bestämt att hänga hemma hos honom, vi går från klassrummet till våra skåp. Det är mycket folk och jag vet nästan inte var jag ska titta, alla bakgrundsröster och skrik hörs långt ifrån. Akito tar min hand och drar mig igenom folkmassan till våra skåp, jag känner mig trygg i hans hand. Det värsta som kunde hända nu är att Diego kommer, vilket han senare gjorde.

Jag hör honom skrika:

Jag och min bästa vän Akito har känt varandra i snart flera år, ända sen i ettan på lågstadiet. Jag vet många av hans hemligheter och han vet många av mina, men det finns en hemlighet han inte vet, men den kommer han snart få veta.

Jag själv tycker att han borde få veta men jag vill inte förlora ännu en vän. Jag vill att denna hemlighet ska begravas sex meter ner i graven och aldrig komma upp igen.

”Kolla, där är bögen, varför springer du iväg från mig.”

97

VÄNSKAP & KÄRLEK

Jag säger hejdå till mamma innan jag stänger dörren. När jag stänger dörren känner jag av den varma luften av mat från restaurangen som ligger ett kvarter bort. Jag börjar gå till skolan där jag skulle möta upp Akito, medan jag går tar jag fram mobilen och får ett sms där det står ”Hej, jag blir lite sen, jag har tandläkartid men vi ses ju senare i skolan”. Jag stannar upp känner en konstig känsla i magen, den är svår att förklara med den kändes lite som besvikenhet. Jag har ju bara gått till skolan för att Akito skulle dit, annars vill jag verkligen inte gå till skolan och nu kommer han inte ens på morgonen. Jag hatar skolan speciellt för att de stora killarna alltid ska hoppa på mig och vara jobbiga mot mig. Jag funderar på om jag ska svara Akito men jag väljer att inte göra det. Jag var lite besviken på honom så jag lägger ner mobilen igen i fickan och fortsätter gå mot skolan.

21. STALLBRÅKET

Jag ryser och känner min kropp sjunka ner och jag ville bara gå därifrån. Jag håller fortfarande Akitos hand och jag kände mitt svett, så jag drar snabbt bort min hand och öppnar skåpet för att ta mina grejer. Akito frågar hela tiden varför jag har så bråttom och att jag kan ta det lugnt. Jag blir bara mer stressad för jag vet att Diego kommer att komma efter mig.

Akitos skåp är på höger sida av mitt, men jag hör Diego från min vänstra sida. Akito är redan färdigpackad och står och väntar på mig, jag är så stressad och känner att min syn blir blurrig och rösterna försvinner igen. Jag hör mitt hjärta bulta och Akitos andetag. Diego står precis bredvid mitt skåp, han slår igen mitt skåp framför mig och jag hoppar till. Han frågar om jag ska berätta min lilla hemlighet för min kompis.

Det började en helt vanlig sommardag i stallet. Ebba, Stella, William och Hugo hade bestämt att de skulle träffas i stallet runt 12.00. Ebba kom först, hon kom i sin mopedbil runt 11.50. När hon klivit ut ur bilen kände hon doften av stall, doften av trygghet. Strax efter henne kom Stella, William och Hugo. Alla tre kom i en klump på sina mopeder, de gick mot stallet med Stella i täten. Utan att säga ett ljud till Ebba så gick de rakt igenom stallet, ut genom dörren mot hästarnas hage. Ebba såg ut genom fönstret i hennes hästs Lucys box, som hon precis har börjat mocka. Hon tänkte inte så mycket på det utan fortsatte med att mocka och fixa klart boxen. Hon hade precis tömt skottkärran med allt som hon mockat ut ur boxen. Hon var på väg till Lucys box för att hämta grimman och sedan gå ner och hämta henne i hagen när hon plötsligt möter William, Hugo och Stella i dörren med deras hästar.

Ebba stannar upp och säger hej precis som vanligt men ingen av dem svarar, de går bara förbi direkt. Hon tyckte att det var lite konstigt att de inte sa hej men skakade bort den olustiga känslan lika snabbt. Hon fortsatte att gå mot hagen, när hon fångat Lucy så gick hon tillbaka mot stallet igen. Hon kom in i stallet och såg att Hugo, Stella och William redan hade sadlat sina hästar, men de var inte inne i stallet. Ebba ställer upp Lucy på gången och går mot sadelkammaren för att kolla om de är där.

”Vi alla vet ju att du är…”

Men innan han hinner säga något så tar Akito tag i min tröja och drar mig bak. Han ställer sig framför mig och frågar vad det är för hemlighet. Jag vill inte att han ska få veta min hemlighet, inte nu, inte här. Jag ställer mig bredvid Akito och försöker få honom att gå. Diego säger: ”Din kompis är ju bög, fattar du inte det?”

VÄNSKAP & KÄRLEK

Mitt hjärta sjunker och krossas i tusen bitar. Mina blurriga ögon kommer tillbaka och mina andetag blir djupare. Jag svettas inte längre och alla ljud kommer tillbaka, men även om ljuden är tillbaka var det tystare än det har varit tidigare.

Diego har sagt det så högt, att alla i närheten har hört och stannat upp. Jag ser Akitos ansikte ändras från arg till förvirrad riktigt snabbt. Han småstammar och börjar titta mot mitt håll. Jag vill inte att han ska s,e mig efter detta, så jag tittar ner i marken som om jag vore en hund som gjort något dåligt och skäms.

Hon öppnar dörren men ser ingen där. Ebba går mot fikarummet och där sitter alla tre i soffan. Alla tre säger glatt hej när hon kommer in, hon säger hej och sätter sig i soffan mitt emot dem. De ber om ursäkt för hur de har betett sig mot henne idag. Ebba frågar då varför de har gjort så. Hugo säger att det var för att deras gemensamma kompis Carl hade sagt att Ebba tydligen har snackat skit om dem bakom deras rygg till Carl. Ebba förstår ingenting, hon säger att hon inte gjort det. Hugo och de andra ber om ursäkt för att de trodde på Carl och aldrig frågade Ebba om sanningen. William frågar Ebba om hon vill följa med på en tur ut i skogen, Ebba svarar glatt ja. De går tillsammans till hästarna och fixar klart dem.

När alla är klara går de ut tillsammans, sitter upp och rider iväg. När de kommer fram till skogen frågar Stella om de ska leka kurragömma med hästarna som de brukar göra i den skogen. Ebba erbjuder sig att börja räkna, hon räknar till 60 sedan rider hon iväg för att leta efter dem. Eftersom skogen är så stor så håller de sig inom ett visst område. Ebba rider runt och letar men hittar ingen, hon varken ser eller hör dem.

Efter ett tag börjar det skymma, så hon väljer att rida tillbaka till stallet, trots att hon inte hittat någon av de andra. När hon kommer tillbaka till stallet ser hon att ingen utav deras mopeder står på stallplan. Ebba tar in Lucy i stallet och tar av henne all utrustning. Hon borstade av henne och ställde sedan in henne i boxen. Hon sa godnatt till Lucy och började gå mot sin mopedbil.

Diego ser ut att vara stolt över han sa det där så högt. Han vet vad han har gjort och han har definitivt gjort det med flit. Jag börjar ta tag i Akitos arm och försöker säga något, något mer än det jag redan sagt. Jag ser att han börjar knyta nävarna och jag ser att han är väldigt spänd. Jag blir förvirrad först, men jag börjar förstå att han ska slå Diego. Diego börjar gå iväg leendes men Akito frågar var han ska. Han tar tag i hans axel och får honom att vända sig om. Där och då var jag så rädd, men ändå så trygg. Jag blundar till och hör bara smällen, så det låter när en stor knytnäve träffar människohud och ben. Det låter nästan som något ben bryts. Jag hör någon som skriker. Jag tittar snabbt igen och ser att Diego ligger på marken med handen för näsan. Jag ser blod rinna från näsan.

Akito säger att han inte bryr sig om jag är homosexuell och vänder sedan sig om till mig. ”Det är inget fel med att vara homosexuell.”

Jag blir varm i hjärtat och inget annat betyder mer än denna stund. Vi går från skolan och jag försöker berätta att jag har velat berätta hemligheten för honom men innan jag hinner säga klart min mening så säger Akito att han redan har känt på sig det länge och att det är helt okej.

Dagen efter när hon kommer till skolan så möter hon alla tre i korridoren. De stannar upp mitt emot varandra, Hugo ber om ursäkt över hur han betedde sig igår mot Ebba, William ber också om ursäkt. Stella blir jättearg för att de bett om ursäkt.

Hugo säger då till Stella att det de gjorde igår mot Ebba var väldigt taskigt. Stella blir jättearg och sur när de försvarar Ebba och är på hennes sida. Ebba säger till Stella att om hon ska bete sig sådär är de inte vänner längre, Ebba tar med sig William och Hugo och går därifrån. Efter den dagen har inte Ebba, William eller Hugo hört utav Stella. Idag tio år senare så är fortfarande Ebba, William och Hugo lika bra vänner som de var förr.

Freja Erixon

Alva Eriksson 98

22. VERONICA

– Om jag får höra att du är ute med Veronica så kommer det inte att sluta bra för dig! Det här är sista gången som jag säger det fattar du?! sa Alex.

Jacob vaknade för sent, klockan var 8.20 och han skulle vara i skolan om tio minuter. Han sprang upp, tvättade av ansiktet, tog på sig kläderna och cyklade sedan till skolan. Det var han första skoldag på en ny skola och han skulle redan att komma försent.

Jacob tog cykeln och gick hem och sade till sig själv att det skulle inte hindra honom att vara med personen som han älskade mest. Det han kände för Veronica var på riktigt och han ville berätta det. Så Jacob gick hem, bytte om och gick ut med Veronica.

När han var framme i skolan så slängde han av sig cykeln och sprang in i skolan. Det enda han såg var tomma korridorer, alla var inne på lektion. Han kollade efter sal 325 som verkade vara osynlig. Efter att ha letat i ett par minuter så hittade han äntligen salen. Han öppnade dörren och det enda man då hörde var när dörren smällde mot väggen.

– Förlåt för att jag kom sent, sa Jacob.

Jacob och Veronica började hänga varje dag och snackade varje natt. Hans känslor för Veronica växte bara mer och mer, men han visste inte vad hon kände för honom. En dag så frågade en av Veronicas vänner Hanna hur det gick mellan de två för Hanna tyckte att de två kanske började bygga upp en relation. Men det som Veronica sa trodde inte Jacob att hon skulle säga:

Hela klassen vände blicken mot honom.

– Nej, men jag och Jacob är bara vänner, sa Veronica.

– Så det är du som är den nya eleven, sa läraren.

När Jacob som var bakom henne hörde det så blev han chockad, men han kunde inte göra något även om han tyckte att det var något mellan dem. Jacob låtsades som ingenting och fortsatte att hänga med henne för att hon fick honom att känna fjärilar i magen varje gång de var tillsammans.

Samtidigt som läraren berättade kort om honom för klassen så såg Jacob henne. Veronica, tjejen med långt brunt ljust hår som såg ut att glittra och de blågröna ögon som du inte kunde sluta att kolla på när du väl fick kontakt med dem.

Solens strålar var riktade mot henne och fick henne att se ut som en ängel som kommit ner till jorden. Jag tror jag är kär, tänkte Jacob i huvudet.

Jacob som blev så glad över att han fick sitta bredvid henne ville se så bra ut som möjligt. Men han hade glömt att fixa håret, det spretade åt alla möjliga håll, så han hade redan misslyckats. Han gick och satte sig bredvid henne nervöst.

Han öppnade boken för att följa med lärarens undervisning.

Men när han väl öppnade boken så började Veronica presentera sig:

Senare samma dag under rasten när Jacob var på väg mot toan så såg han att Alex höll i Veronica. Jacob ville inte gå för nära för han ville se vad Alex skulle göra. Men när han såg honom ta upp händerna så fick Jacob som en blackout. Han sprang mot dem och stoppade honom, boxade och slog ner honom, för det sista han ville skulle hända var att se Veronica vara skadad. En lärare som var i närheten hörde att alla elever hade samlats runt om:

– Hej Jacob, jag heter Veronica, sa hon.

– Hallå allihopa, det är bråk mellan Alex och Jacob.

– Hej Veronica, hur mår du? sa han nervöst.

Lärarna hann komma fram och stoppa bråket innan någon skulle ha skadat sig på riktigt. Och båda blev skickad till rektorn. Jacob blev avstängd skolan i en vecka för det som han hade gjort, för att det var han som började bråket även om det var Alex som nästan skulle slå Veronica. När Jacob väl kom hem efter bråket gick han upp till sitt rum och skrev till Veronica direkt: “Hoppas att han inte hann slå dig innan jag kom fram.” Hon läste meddelandet men skrev inget.

– Du kan sitta bredvid Veronica, sa läraren.

– Jag mår bra, svarade hon.

De började snacka så mycket att de struntade att följa med på lektionen, men under den tiden så började en annan kille som gillade Veronica kolla konstigt på Jacob och blev arg när han såg att de snackade så mycket.

I slutet av lektion så skulle de gå till nästa lektion tillsammans.

Men Alex, som blev så irriterad när Jacob snackade med Veronica, drog i honom och sa att om han gjorde så någon mer gång så skulle han ångra att han ens lärde känna henne.

Men Veronica stoppade Alex och drog tillbaka honom och innan hon gick sa hon till Alex att han inte skulle röra Jacob igen. Sedan fick hon därifrån med Jacob.

Senare på dagen så var Jacob på väg för att handla några saker till sin mamma. Alex var förbannad på Jacob. Han visste att det skulle ske en jordbävning och ville göra något mot Jacob och Veronica. Alex sa till Veronica att följa med honom vilket hon gjorde också . Han sa till Veronica att hon skulle vänta på honom där i klädaffären. Folk började evakuera byggnaden men hon visste inte varför, så hon stod kvar i affären i de stora köpcentret. Hon kände att marken började skaka. Alex och hans kompis stod redan utanför köpcentret medan Veronica var kvar. Jacob gick förbi den vägen och såg att hon fortfarande var inne i byggnad. Han skrek mot hennes håll om att hon skulle ut men hon hörde inte, samtidigt skakade marken, vilket gjorde gjorde det svårt för honom att springa och för henne att stå upp. Han gick in och tog tag i hennes kalla hand och drog med henne. Han visste att en stor del av byggnaden kunde falla när som helst.

Han tog ett hårt tag och slängde ut henne så att inte båda fastnade där inne. Precis när hon var utanför så föll den delen av byggnaden på Jacob. Han kunde inte röra på sig men han

– Brukar han alltid ge sig på folk på de sättet, frågade Jacob.

– Du ska veta att Alex har gillat mig ett tag och hotar alla killar som snackar med mig, men han vill inte fatta att jag inte har känslor för honom. Men vill du ses efter skolan? frågade Veronica.

– Ja visst, det kan vi väl göra, svarade Jacob.

När Jacob skulle ta sin cykel för att gå hem och byta om så kom Alex fram igen. Han hade hört det som Veronica hade frågat Jacob. Alex boxade Jacob så hårt i magen att han knappt kunde andas.

99

VÄNSKAP & KÄRLEK

Alex gillade verkligen inte det som pågick mellan dem.

Han ville bara komma åt Jacob, men han visste att Veronica skulle hata honom ännu mer om han gjorde något.

kunde höra allt. Han hörde bland annat Veronicas röst som skrek hans namn och sirenerna. Sedan så blev det tyst.

De var kända för att vara allmänt jobbiga. De sabbade bara lektionen även fast Kalle och Håkan struntade fullständigt i allt. De var mer de tysta typerna och skötte sitt eget så att säga. Efter lektionen så drog Kalle och Håkan åt olika håll eftersom de hade delat upp klassen i grupper på grund av pandemin. På väg till lektionssalen stötte Håkan på Erik.

Håkan fick snabb ögonkontakt. Det ångrade Håkan, han visste redan att han skulle sitta fast med Erik. Han fortsatte förbi Erik snabbt och efter Håkan passerar, ropade Erik:

Efter ett par timmar så kände han samma sak som förut, Han kunde inte röra på sig eller prata, han kunde bara lyssna. Han fattade att han var på sjukhuset för han hörde när läkarna snackade med hans föräldrar och sa att han var i koma.

Senare så kom Veronica in gråtande.

– Du skulle inte ha gjort det, sa hon.

– Eyy, horunge vad glor du på? Kom hit!

Veronica började besöka honom varje dag i en vecka när hon en dag berättade om den dagen som hon hade sagt till sin kompis att hon bara kände vänskap mellan dem. Han hörde att Veronica ställde sig upp från stolen och sa:

Erik var alltid våldsam. Håkan antog att han hade bara haft en dålig uppväxt och inte hade det så bra hemma. Håkan fortsatte även fast Erik ropade. Håkan hörde snabba steg bakom sig och kände Erik ta tag i honom hårt i armen.

– Det som jag sa till henne var inte sant Jacob, jag älskar dig!

– Varför lyssnar du inte!? Är du döv eller?

Yassine Mohamed Masrar

– Låt mig va! sa Håkan.

23. VÄNNER

– Aa, men kolla inte på mig sådära förstår du!?

Håkan sa något han inte borde ha gjort men Håkan var för arg för att kunna kontrollera sig själv.

VÄNSKAP & KÄRLEK

Det var en helt normal dag då Håkan vaknade. Han låg stel i sängen och släppte ut ett ljud efter han reste sig och började sträcka på sig. Persiennerna var neddragna och det var tyst i rummet. Bara ett svagt ljus kom in mellan springorna.

Håkan ställde sig upp och tog på sina gårdagens strumpor och byxor. Sedan satt han på sig en Motorhead-hoodie som han hade fått av farsan. Han gick ner för trappan och det knarrade för varje steg han tog. Han tog en skål från sitt skåp och öppnade sedan luckan ovanför kylskåpet. Han tog ut ett paket flingor och lät flingorna falla i skålen och sedan lite mjölk till det. Han satte sig vid bordet och drog upp mobilen ur fickan och ringde till Kalle.

– Släpp mig, din jävla hb!

Håkan tog ett slag rakt i magen, han tappade andan och låg på golvet. Erik spottade på Håkan och lämnade han liggande.

Kalle kom längst korridoren för att gå på toa. På vägen mot toan så såg han Håkan liggande. Kalle sprang fram till Håkan för att kolla vad som hade hänt med honom. Han hjälpte Håkan upp för marken och satte honom på bänken.

– Vad har hänt!?

– Jag krockade med Erik i hallen.

– Tjabba Kalle…, sa Håkan trött.

– Vilken jävla idiot! Har du blivit slagen?

– Aa tja, sa Kalle

– Aa, han klubbade mig i magen.

– Har du lust o ba hänga med varandra idag eller?

– Kom bror, vi drar till min lya.

– Nja, vet inte, mamma säger att jag måste plugga hårt för fredagen men ska försöka, sa Kalle.

Håkan och Kalle struntade i skolan och drog hem till Kalle.

De snackade ett tag om vad som hände, efter att Håkan hade lugnat ner sig.

– Ait, vi hörs, jag ringer upp dig sen, sa Håkan och la på luren.

Håkan reste sedan sig och lät skålen stå kvar på bordet. Han satte på sig sin skinnjacka och sedan lyssnade han på AC/DC i sina hörlurar. Han låste ytterdörren och rörde sig sedan mot trottoaren. Det var höst och det fanns knappt löv på träden...i alla fall inte i den här lilla och gråa staden. Han rörde sig mot skolan och det tog inte lång tid tills han var framme. I princip fjorton minuter. Han bodde ganska nära i en villa.

– Eyy, Håkan? Är du hungrig eller?

– Äsch, det lugnt, har redan ätit innan.

– Ait. Finns för dig brorsan, ba så du vet.

– Samma här bror.

Kalle rörde sig mot ytterdörren och sa sedan hejdå till Kalle.

När han kom till porten så såg han att Kalle väntade på honom som vanligt. Håkan och Kalle snackade medan de gick in genom porten. Första lektionen för idag var matte.

Håkan var inte taggad eftersom det var det han var mest sämst på. Han brukar kladda tuggummi eller sitta och tänka på vad skulle göra på fritiden. Han brukade alltid se sliten ut på lektionerna men det rörde inte Håkan, han hade bara dåliga sovrutiner helt enkelt. Kalle skötte det mesta, han hade en bra diet, sov bra och hade bra hälsa. Sjukt konstigt att han fortfarande var så kort som han var. En del växer bara olika.

– Vi hörs!

– Det gör vi.

Håkan drog hem och gjorde det han brukade göra på fritiden. Spela, lyssna på musik och snacka i luren.

Kanske inte den bästa dagen men ett okej slut.

Jacob Pettersson

Efter lektionen suckade Kalle och Håkan när de fick reda på att det var en inlämningsuppgift. De satte sig på stolarna längst bak medan Nick och Ahmed satte sig framför.

100

24. VÄNNER ÄR INGET MAN KAN KÖPA

Tjejerna går tillsammans hem till Amanda. De sitter i köket och äter mat medan tjejerna berättar saker om sig själva för varandra. Alma berättar att hon också är halvt döv och har känt sig lite utanför i skolan. Amanda blir glad för hon fick höra att Alma också är halvt döv på ena örat.

Alma ville höra hur hennes bakgrund och tidigare liv har varit.

Amanda tar ett djupt andetag och börjar berätta.

Amanda går i klass 4B. Hon är alltid ensam på lektionerna och när det är grupparbete får hon alltid jobba själv. Alla i klassen mobbar henne och lämnar henne utanför. Amanda har dock ett litet problem. Hon är halvt döv.

– Jag föddes som halvt döv. När jag började på dagis så minns jag inte så mycket ifall jag hade vänner eller inte. Mina föräldrar har inte berättat ifall jag hade vänner eller om jag var själv då också.

En dag i matsalen kom en tjej från Amandas klass fram till henne, hon heter Amelia. Amelia ber Amanda flytta på sig, men den här dagen hade hon glömt sin hörapparat hemma och det var så mycket ljud i matsalen så Amanda hörde inte när Amelia bad henne flytta på sig. Amelia blir mycket arg och kastade mjölk på Amandas kläder, Amanda började att gråta och springer ut från matsalen för att springa till läraren.

Sedan fortsätter hon och säger: – Det jag minns hur allt började var i ettan, alltså för tre år sedan, säger hon.

Genast blir Alma nyfiken på vad det som hände egentligen till att alla hatar henne.

– Men euw, du luktar som surströmming, men äckel gå hem och duscha.

När hon kommer till lärarrummet och pratar med sin lärare berättar Amanda vad som hände i matsalen.

– Helen jag vill gå hem, jag kan inte vara kvar i skolan, säger Amanda.

När de skulle börja berättade alla vad man hade tagit med sig. Alla berättade och när det var Amandas tur säger hon:

– Men Amanda. Gud vad är det som har hänt? frågar Helen henne. Du har mjölk över hela din kropp och det luktar inte hallon om dig just nu.

– Jag har inte med mig nått för jag visste inte vad man skulle köpa.

Alla i klassen började skratta och ropade ut i klassrummet:

Amanda blir mycket ledsen och springer iväg från skolan och tänker att hon ska hem och aldrig mer komma tillbaka till skolan. Hon börjar springa mot sitt hus som ligger några meter bort från skolan. Amanda är i trapporna, på väg upp till sin lägenhet. Mitt i trapporna krockar hon med en person.

Det är en tjej. Tjejen är en person hon aldrig förut träffat.

Amanda blir chockad och försöker stamma ut:

– Jävla fattiglapp.

Hennes lärare säger inget till klasskamraterna, hon sitter bara och skrattar. Läraren är Helen som hon har haft sedan den dagen.

– O…O…Oj förlåt jag såg inte dig.

Precis när Amanda har berättat klart ringer hennes telefon, det är hennes mamma som ringer till henne och säger:

– Nej, men det är lugnt. Jag heter Alma och är 10 år förresten.

Vad heter du? Hur gammal är du? frågar hon.

– Det är dags för Alma att börja ta sig hemåt.

Alma säger till Amanda att hon måste gå hem. Hon säger:

– Jag heter Amanda, jag är 10 år gammal också.

– Okej jag följer med dig till dörren.

– Vilken skola går du på? frågar Alma.

När Alma öppnar dörren säger hon till Amanda:

– Jag går inte i skolan längre, svarar Amanda.

– Jag hämtar dig imorgon, sedan går vi tillsammans till skolan och alla ska inse att bara för man har problem med familjen och lite andra saker betyder det inte att man ska behöva ha med fika till första träffen för att bli vänner.

Alma bli chockad och frågar: – Varför går du inte i skolan? Du är bara 10 år.

Hon vet inte ifall hon ska svara ärligt eller ifall hon ska dra en liten lögn. Men hon tänker efter och beslutar sig för att säga sanningen. Hon berättade allting som hände i skolan idag och allting som hänt innan.

Dagen efter går de till skolan tillsammans och alla i klassen blir chockade för Amanda är med en person. Först trodde alla elever att det var hennes mamma, men nej. De fortsätter gå till klassrummet. De möter deras lärare. Hon går förbi Amanda och Alma och när hon precis hade passerat dem så säger hennes lärare:

– Men vilken tur vi har då, att jag ska börja i din klass och vi kan ju bli vänner, eftersom du är väldigt snäll och jag känner inte någon annan människa i våran ålder här, säger Alma.

Amanda blev extremt glad när hon hörde det och tänkte, ska Alma bli min första vän? Men jag har ju inte känt henne så länge, tänk om hon är som mina andra klasskamrater?

– Grattis Amanda, du hittade en vän utan min hjälp.

Felicia Oskarsson 101

VÄNSKAP & KÄRLEK

Amanda berättar att hennes familj inte haft det så bra med pengar under de senaste åren. En dag i början av ettan skulle hela klassen ta med sig fika och sedan skulle man lära känna varandra och sånt. Alla hade tagit med sig tårta, kakor, chips och godis samt att läraren hade med sig läsk till alla barnen.

Men problemet var att Amanda inte hade tagit med sig någonting. Hennes mamma sa att de inte hade råd att lägga ut så mycket pengar på fika för att man ska lära känna sin klass och vänner. För att vänner är inget man kan köpa.

När hon springer möter hon flera elever.

Alla elever hon springer förbi säger:

25. VÄNNERNA OCH KOJAN

“Ok, ska du ta oss till kojan eller ska vi ge dig lite stryk?“ frågade Axel hotfullt. “Ö-över min döda kropp! Hitta den själv!“ skrek Allan modigt tillbaka.

“Jaså, här har vi ett litet modigt lejon! Vad synd att vi redan vet var kojan är, du skulle nog bara ha lyssnat“, hånade Axel.

Allan, Bill och Conny har länge varit vänner, de har känt varandra i mer än tre år och går i samma klass. De går alltid på varandras födelsedagar, hjälper varandra med läxor och går ut tillsammans. De har även en koja i skogen som de byggt helt själva.

“Fyll han med blåmärken, killar!“ sa han sedan till sina vänner.

“Stopp där! Rör inte honom!“ skrek Conny till dem.

“Atomer består av tre delar: Proton, neutron och elektron. Den...”

“Oj, är det där inte dina vänner?“

“Conny! Bill! Ska vi till kojan efter skolan?” viskade Allan så lågt han kunde.

Axel pekade på Bill och Conny “Vill ni få stryk före han, eller?“

“Ja, men fokusera nu!“ viskade Bill tillbaka.

“Killar, spring!“ skrek Allan, rädd om sina vänner.

“Inget prat i klassrummet! Hur många gånger ska jag säga till?“ skrek läraren.

“Ni ser ut att tro att ni är starka, va? Olle, hämta dem hit!“ beordrade han.

“Och du, Fred! Gå och kasta klubban!“ tillade hon när hon såg killen längst bak i klassrummet oavbrutet stoppa godis i sin mun.

“Kom hit, små vänner!“ sa Olle till Conny och Bill.

“Spring innan det är för sent!“ skrek Allan.

Fred brukar alltid äta så mycket godis han kunde under lektionerna och ingen visste varför han var så hungrig hela tiden. Han hade en vän och han hette Ben fast han var inte i skolan den dagen. Han var nog sjuk efter att ha utmanat Fred att äta två kilo godis på en dag.

“Nej, vi tänker inte springa! Du stod upp för vår kojas skull, så nu ska vi stå upp för dig!“ skrek Bill helt orädd.

“Conny, ta upp slangbellan! Ladda! Eld!“

VÄNSKAP & KÄRLEK

Conny lade in en liten sten i slangbellan och sköt den iväg mot Olle. Den träffade Olle, men ändå verkade den inte ha någon effekt på honom.

“Ok, dags för lunch. Glöm inte läxan, den ska in på måndag“, sa läraren.

“Vad är det för mat?“ frågade Bill.

“Det där kittlades knappt! Nu ska jag ta er!“ skrek Olle och började springa mot dem.

“Det är spenatlasagne. Det är ganska gott“, sa Conny.

“Vi har ett bättre vapen! Vattenkatapulten! Vad gillar du att duscha med, kall vatten eller varm vatten?“ frågade Bill Olle.

“Eeeew! Det där är ju jätteäckligt, hur kan du ens äta det?“ svarade Allan äcklad.

“Hur?... Nej… Vi springer!“ skrek Olle rädd när han såg den handbyggda katapulten av plast och började springa det snabbaste han kunde.

“Sluta, det är inte så illa!“ Och så började de tjafsa.

Men han var halvfet och andfådd, så det inte var svårt att träffa honom.

Efter skolan sa de hejdå och gick hem.

“Ses vid kojan kl 15.00!“ skrek Bill till sina vänner.

“Antar att jag väljer! Då blir det kallt vatten!“ sa han och sköt ballongen mot hans rygg.

När Allan var i skogen, på väg mot kojan, så mötte han Axel och sitt gäng. De var två år äldre än Allan och gick i sjuan.

Då ramlade han ner och gav upp.

“Vart ska du då, lillplutten?“ frågade Axel.

“Din fegis!“ skrek Axel åt Olle och såg jättearg ut.

“T-T-Till en kompis...“, svarade Allan rädd.

“Max, du bryr dig väl inte om lite vatten?”

“Försök inte, visst ska du till den där kojan?“ frågade Axel.

“Det är väl klart inte! Jag är inte som Olle!“ skrek han och sprang mot dem.

“Hur visste du... J-Jo, det ska jag“, svarade Allan.

“Kom, vi går och tar sönder den, det är väl roligare?“ sa Axel med en barnsligare ton.

Han var definitivt smalare och snabbare.

“Vem sa att vi bara har vatten?“ frågade Bill.

“Nej, det är inte snällt...“, svarade Allan ännu räddare.

“Mjölbomb!“ skrek Conny och tog upp ett helt mjölpaket och lade det på katapulten, som sedan sköt iväg den.

“Ser vi snälla ut eller?!“ skrek Axels vän i Allans ansikte.

“Vänta, Olle“, sa han till sin vän, sedan vände han sig mot Allan.

Den träffade Max mitt på magen, så att han ramlade, och sköt sedan ut en massa mjöl på Axel, Max och Allan.

102

“Era små-- Uääää!“ skrek Axel efter att ha fått mjöl överallt och i munnen.

Samtidigt...

“Hahaha, det där var episkt! Vi måste göra om det någon gång“ skrattade Conny.

Conny tog på sig simglasögon som han hade i fickan, så att han inte skulle få mjöl i ögonen, höll för sin näsa, och sprang in i “mjölmolnet“.

“Där får de för att ha muckat med kaptenen i skuggornas gäng!“ skrek Bill och klappade Allan på ryggen.

“Här får du för att ha muckat med Allan!“ skrek han och slog Axel i magen så att han ramlade. Sedan tog han med sig Allan och de flydde alla tre.

“Skuggorna?... Kapten!?.... Ska jag vara kaptenen?!“ frågade Bill förvånad.

“Vem annars tror du?“ sa Conny.

“Killar, tack så myck...“, sa Allan men Bill höll för hans mun, sen pekade han på Axel och hans gäng.

“Du är ju den modigaste och starkaste av oss. Det är väl klart du är kaptenen!“ sa Bill leende.

En lång kvinna stod framför dem.

“Hallå! Ni där! Vänta lite!“ skrek Axel och sprang upp till dem.

“Kolla vilken röra ni har gjort, nu ska ni städa efter er!“ skrek kvinnan och gav dem en kvast så att de kunde städa röran.

“Vad gör ni här?! Vill ni få mer stryk?“ skrek Conny.

“Men det var inte vi, det var...“, skrek alla tre samtidigt, men tystnade när de inte såg Bill och de andra längre.

“De var ju nyss här!“ skrek Max.

“Nej, vi ville be om ursäkt. Vi förtjänade det som ni gjorde mot oss och vi tänkte om vi kunde hjälpa er att bygga och städa kojan“, sa Max oskyldigt.

“Vilka då? Spökena eller?“ frågade kvinnan och började skratta.

“Ni bluffar! Tror ni att vi går på det?!“ skrek Allan.

“Vi tänker inte städa, tant!“ skrek Axel och de andra två nickade.

Nej, vi är seriösa! Vi ska göra allt för att be om ursäkt! Om vi lurar er kan ni bara ringa polisen eller läraren!“ skrek Olle.

“Ok, ni har två val. Första är att städa, andra är att betala mig 1000 kr, för jag tänker inte städa det här gratis, eller tredje alternativet, att ringer jag polisen och får dem att prata med dina föräldrar.”

“Inge fara. Vi förlåter er.“

Av alla val så är att förlåta alltid det bästa valet.

“Ok,ok, förlåt, vi städar!“ sa Axel rädd och började städa.

Skuggornas gäng levde lyckliga i många, många dagar.

“Tänkte väl...“, sa hon retande och väntade tills de var klara.

Mohamed Fath Daoudi

“Gå hem nu och gör aldrig om det! Förstått.“ “Förstått“, sa de alla tre och gick hem arga på Bill och hans vänner.

“Ni ska få se någon fin dag...“

103

VÄNSKAP & KÄRLEK

“Tillsammans är vi: Skuggornas gäng!“ sa då de sex vännerna.

FÖRR I TIDEN

105

1. DEN RÖDE LEDAREN

vinkade ut genom cockpiten till Steve, han insåg att de hade siktat land så han kontaktade en b-29a och sa: – Var beredda, land i sikte!

Kaptenen sa åt de andra, men efter en kvart så hörde man ett ovanligt surrande; Steve kontaktade färskingen Adam Nimitz, som var son till Kommendören till Stillahavsflottan Chester Nimitz.

Klockan var 07.00 på morgonen den 13 september 1943 på Sicilien i Italien och solen höll på och gå upp. Steve och hans skvadron kallades för Red Tails, det var för att fenorna på deras P-51:or var röda för att visa att planen tillhörde hans grupp. Alla i skvadronen var rätt så unga, runt 20-25 årsåldern, och den bestod av Steve som var ledaren, Karl Jehnson (röd 2), Peter Mayson (röd 2) och Adam Nimitz (röd 3) som nyss hade kommit in i skvadronen.

– Adam, ta ett varv runt bombarna och rapportera tillbaka, sa Steve.

Adam svarade med ett enkelt “ja sir”.

Han tog ett varv runt bombarna, men halvvägs blev han attackerad av 3 Bf-109 och 5 Messerschmitt 262. Som tur var såg Steve allt och åkte dit för att hjälpa till, han gjorde sig själv till ett mål så han kunde få bort tyskarna från bombarna och Adam. 262:orna var mycket snabbare än Steves p-51a så de hann komma ifatt honom och sköt ner Steve. Han insåg att planet inte skulle kunna klara sig länge till så han bestämde sig för att hoppa ut, men när han gjorde det kändes det som om han hade blivit träffad av ett tåg.

De skulle upp på en vanlig patrull med sina fulltankade p-51or, men innan de hann sätta sig i sina plan så såg de den nya befälhavaren på Flysenhower.

– Är det där löjtnant Bastian? frågade Peter.

Alla stod i chock för de hade hört talas om vad han hade gjort i slaget vid Midway. Steve trodde att Washington skulle skicka någon annan befälhavare och inte Bastian. Efter att alla slutat stirra på Löjtnanten så gjorde de sin vanliga patrull över flygbasen. Steve och gruppen flög i finger i fyra formationen.

Efter någon timme började man höra brus i radion som de hade i masken, som även gav dem syre på högre höjd. Det var ett radiomeddelande från Löjtnanten. Han ville att de skulle återvända till basen. Alla satt och funderade på vad löjtnanten ville och varför.

Han svimmade och när han vaknade upp så insåg han att han hade blivit tillfångatagen av tyskarna.

FÖRR I TIDEN

Steve insåg vad som skulle hända med honom om han inte flydde. Han började genast tänka ut en plan hur han skulle fly. I samma sekund som han satte sig upp i sängen för att börja planera så öppnade en tysk grinden till cellen. Han gav honom ett vapen och en karta med en kompass, Steve frågade tysken som öppnade grinden.

En kvart senare landade Red Tails på Flysenhower där löjtananten väntade. Han sa åt Steve och hans grupp att följa med honom in i ett rum med ett runt bord i mitten.

– Varför? frågade Steve.

Han fick inget svar utan bara ett finger som pekade mot utgången. Steve sprang så fort han kunde och när han tog sig ut så kollade han kartan och gick mot Flysenhower. Några minuter efter att han lämnat cellen såg han en tysk flygbas som skickade ut samma 262:or som sköt ner Steve. Han fortsatte sin resa hem till basen och efter någon timme så var han hemma.

Man hörde löjtnanten säga: – Lyssna nu! Jag säger bara det här en gång, ok?

Hela Steves skvadron skrek ut ett: – Ja sir!

– Nu ska jag förklara för er vad ni ska göra, jag vill inte ha några frågor senare. Ni ska eskortera b-29 över Rom för att bomba de tyska barackerna.

Han sprang direkt till löjtnanten och sa att de måste ta p-51:orna för att bomba basen.

– Var har du varit Steve? frågade löjtnanten.

Löjtnanten ritade upp en karta där det var streck som skulle representera deras flyglinje. Steve kunde knappt se något för rummet var nästan helt mörkt och fullt med rök, eftersom gruppen innan rökte så mycket, men på något sätt kunde han ändå se vad som var på kartan. Löjtnanten sa också att de inte skulle lämna b-29:orna för någonting och att de skulle vara beredda på motstånd från tyskarna.

– Jag blev nedskjuten, och tillfångatagen, sa Steve.

Löjtnanten var förvånad att just Steve av alla andra blev nedskjuten. Men innan Steve kom in så kallade löjtnanten på Steves grupp för att rapportera, och när Karl kom in så stod han i chock för att se Steve levande. Alla trodde Steve var död och Karl vill bli den nye röda ledaren.

Skvadronen utgick. Alla gick till sina sängar för att vila lite, de hade en spännande dag framför sig. Karl och Peter var så uppspelta att de inte kunde sluta prata om hur kul det skulle bli.

– Vi måste förstöra den där basen för annars är vi illa ute, sa Steve väldigt arg.

Efter fem timmar av vila så var P-51:orna klara med externa bränsletankar så att de kunde hålla sig längre i luften. Steve och gruppen satte sig i planen. Där blev de tillsagda att de skulle möta upp b-29:orna över det Adriatiska havet.

Steve visste att löjtnanten inte skulle tillåta honom att flyga mer för att han inte trodde på att han kunde ta hand om ett flyg­ plan som var väldigt dyrt. Till slut blev Steve så arg så han sa: – Om du inte tror mig arrestera mig, men om 262:orna kommer är det ditt fel.

Steve och gruppen startade sina P-51:or och flög iväg mot det Adriatiska havet. När de väl var över vattnet såg Steve plan i riktning mot Rom, så sa han åt sin grupp att b-29:orna är på en höjd av 5 500 meter i riktning mot Rom. Red Tails åkte upp till bombarna och började sitt uppdrag.

Men löjtnanten stod vid sitt beslut om att han inte skulle skicka iväg p-51:or till den basen. Efter det sa både Adam och Peter att han kanske inte trodde på Steve men de gjorde det, och om Steve hade fel så kunde han sätta dem alla tre i krigsrätt. Alla som satt i det rummet visste att de skulle bli

Efter någon timme så kunde Peter och Karl se land, Karl 106

dödade om det skulle hända. Karl reagerade direkt och sa:

– Jaa vad vill ni?

– Löjtnant, du kan väl inte säga ja till det? sa Karl argt.

Ungdomarna kunde inte tro det var killen från fotot fast mycket äldre. En av ungdomarna frågade om de fick komma in och fråga några frågor. De var tvungna att säga att de hade ett skolarbete om före detta soldater. Ungdomarna ställde många frågor till gubben.

– Jo, och det kommer jag Karl, sa löjtnanten.

Steve och gruppen satte sig i sina p-51:or och flög iväg mot den tyska basen. När de kom fram dit var tyskarna helt oförberedda och gruppen bombade basen och återvände till sin egna.

– Varför blev du soldat? fråga en av ungdomarna.

– Ja man var tvungen.

När de landade så gick Peter fram till Karl och gav honom en smäll i ansiktet och sa:

– Kan du berätta hur det vara att vara soldat?

– Gör du så en gång till mot vår ledare slår jag ihjäl dig, sa Peter argt.

– Det var 1943 och jag var bara 15 år, berättade han. Vi skulle precis göra testet och det var det värsta vi någonsin har gjort, för att vi fick simma genom skit. Jag menar allvar, det var riktigt skit som kom från avloppet. Vi skulle göra det där testet bara för se om vi kunde stå ut, men det var en grabb som inte klarade det. Han var retad av alla för att han gjorde illa sig själv, bara för att slippa att vara med. Men sista gången jag såg honom så var det när den mäktigaste ledaren kom.

Grabben var så nervös så att han spydde på den mäktige ledare, så han fick skrubba golvet. Vi andra fick titta på när han gjorde det. Sen kom vår ledare som ledde oss. Han var väldigt sur på grabben, han hade ju skämt ut hela truppen och vår ledare. Sen så blev det bara värre och värre, ledaren började att dränka grabben i baljan som han hade skuren i.

Ingen vågade lägga sig i men efter en stund så började jag märka att den där grabben inte kunde andas mer. Så jag började med att säga till ledaren att det han gjorde var fel och om någon skulle få veta något skulle han var körd inom militären. Så jag tog upp grabben och märkte att han inte andades så jag gjorde hjärt- och lungräddning. Han klarade sig tack vare mig. Han och jag är vänner än idag. Sen efter några månader var det ingen lek längre.

Några månader senare fick Peter och Adam ta emot medaljen för tapperhet, för att de stod upp för sin befälhavare och bombade en bas på egen hand utan att tänka på sitt liv. Steve var väldigt tacksam för att de gjorde det.

Faris Ademovic

2. EN RESA I TIDEN

Ungdomarna hittar en bunker från andra världskriget. En av ungdomarna känner en plötslig doft av död i bunkern. Han är rädd och det är mörkt och kallt ute. Han ser hur de andra kompisarna flåsar och det kommer ut moln ur munnen på dem. Ungdomarna gick längre in i bunkern. Ungdomarna fick syn på vapen och kläder. En av ungdomarna tog upp en mössa från golvet den kändes ganska äcklig. Efter en stund så ser de massa filmer och foton på många av personerna som var med. Det var en person som de fastnade för, en ung kille som troligen var i deras ålder. Ungdomarna undrade hur en i deras ålder kunde bli soldat? Sen när ungdomarna kom ut ur bunkern så gick de till polisen. Ungdomarna gick på vägen hem när de tänkte att de vill dit igen och se om det fanns något mer om den där unga killen. Och se om han fortfarande levde eller om han var död.

Efter ungefär två timmar hos killen på fotot så hade vi fått så mycket information och fakta som man inte kan få från Wikipedia. Sen gick vi alla hem och tackade för att vi fick komma och prata med honom. Men först frågade vi om han vill ha sina saker som vi hade hittat, men ha sa: – Ha det ni till ert skolarbete om ni vill.

När de kom tillbaka dagen därpå hade polisen redan varit där, men ungdomarna gick ändå in, de visste var de skulle leta. När ungdomarna kom tillräckligt långt in i bunkern såg de många lådor som inte stod där förut. Ungdomarna tänkte väl att det var polisen som hade gjort i ordning allting.

Ungdomarna hade rätt, polisen hade sorterat allting med vilken person det tillhörde. Så alla ungdomar satte igång att leta efter det där fotot på den unga killen.

Och självklar ville vi ha kvar det.

Efter en vecka så tänkte vi säga till klassen om vad det var vi hade fått veta och vad vi hade hittat, så vi frågade vår SO-lärare om vi kunde ta upp det. Hon sa: – Visst det hör ju lite till om vad vi pratar om, sa hon.

Så vi började prata om hur det var och hur det såg ut när de hade testet och när de hade träning, sen berättade vi om den där killen på fotot. Vi sa att han hade fått simma genom något så äckligt som ingen skulle vilja göra idag och att han stod upp för någon i militären. Sen så vi visade en bild på grabben som killen på fotot har gett oss.

Efter en stund så hittade en av ungdomarna fotot, det låg i en kartong där det låg massa kläder och papper med en massa röd färg på, eftersom polisen hade varit. Där så stod det en massa namn på alla kartonger. Så ungdomarna tar några papper och tar en bild på det där namnet på den unga killen.

Ungdomarna går hem och sätter sig vid datorn och söker på hans namn och det kommer bara upp en bild på honom, med en adress Ringvägen 3. Då sa ungdomarna vi kan gå dit i morgon. Det låg bara på andra sidan stan där en av ungdomarnas syster bodde. Hon sa att de skulle få sova hos henne den natten.

Det hade bara gått några dagar efter vår presentation och vår lärare visade en bild på en kille i tidningen och vi såg att det var grabben som höll på att bli dränkt. Det stod att han hade dött i badkaret och att polisen utreder det här hela. Medan en av ungdomarna var hemma och pluggade till ett prov så ringde det på dörren, det var en kille i mask. Ungdomen visste inte vad han skulle göra så att han sprang upp till sitt rum och la sig under sängen.

Morgonen därpå så gick ungdomarna till Ringvägen 3 med alla saker som de hade hittat i bunkern. Fram kommer en gammal gubbe och säger:

Mimmi Vestberg 107

FÖRR I TIDEN

– Visst det kan jag väl, men det är inte mysigt.

3. NÄR ETT PLAN INTE FLYGER

Han fick en vikning och ett leende tillbaka för att visa att jag förstod. Jag märkte att han inte hade på sig sitt armbandsur längre men jag tog tag i gasreglaget och förde spaken framåt. Motorn gav ifrån sig ett skrik av ren kraft samtidigt som propellern snurrade snabbare än den gjort på hela dagen. Jag kände hur jag trycktes bak i sätet och när planet nått en värdig hastighet drog jag långsamt spaken mot mig och planet lämnade marken. Jag sträckte mig efter spaken för landningsställen och fällde upp dem, petade in gasen lite för att inte överhetta motorn, lutade mig bak och bara flög. Jag flög ikapp bombplan nummer två som jag blivit beordrad och flög över den högra vingen som George sagt åt mig. Jag hängde där och efter en stund dök han upp där. Vi gav varandra en nickning till och intog våra försvarspositioner runt bombplanet som var högsta prioritet.

Det var inte förrän jag stod där på fältet som jag insåg hur allvarligt det var. Vi skulle bomba Tyskland, mer exakt skulle vi bomba Dortmund. Vi var 48 piloter och tolv skyttar som stod där. 40 av piloterna skulle få varsitt plan för att försvara de fyra bombplanen. De åtta andra skulle flyga de stora bombplanen i par. Med sig skulle bombpiloterna ha tre skyttar per plan för att försvara dem om vi 40 andra inte skulle lyckas. Jag var pilot nummer 13. Jag skulle flyga plan 13. Bredvid mig stod George, en god vän jag träffade på pilotutbildningen och som stått mig väldigt nära. Han var en stor man, mycket längre än mig. Han hade varit på många uppdrag som marksoldat innan pilotutbildningen och var känd för att vara en mycket bra soldat. Han hade på sig samma säckiga pilotuniform. Samma glasögon.

Samma stövlar. Enda skillnaden var att han hade på sig sitt armbandsur som han alltid brukade ha. Det var ett fint ur som han hade byggt själv. Det var i stil med höjdmätaren i planet som vi skulle flyga. Lastbilarna som tagit oss till flygplatsen med sina motorer och körde iväg och bakom dem dök de fyra enorma hangarerna upp.

FÖRR I TIDEN

Det var nu det tråkiga började. Vi flög inte högt över molnen och det fanns inte mycket att se. Allt var bara vitt, blått och högljutt. Tiden gick långsamt. Minuter kändes som timmar.

Jag kollade på motorns flygtimmar och använde det som ett sätt att ha koll på tiden. Vi hade suttit där i två timmar utan att något speciellt hände. Sedan förändrades allt. Jag såg något snabbt resa sig ur molnen framför oss. Den följdes av massor fler. Jag kollade närmare på vad som nu kom upp ur molnen och såg att det var andra plan, och de närmade sig snabbt. De var målade i andra färger än våra. Det var då det slog mig. Tyskarna. TYSKARNA! De hade kommit för att möta oss, skjuta ner oss innan vi hunnit fram till målet. De hade säker sett oss när det blev ett hål i molntäcket. Deras plan var BF109. Kanske den enda värdiga motståndaren till Spitfire.

Jag insåg att alla andra också hade sett dem när planet plötsligt började klättra aggressivt för att få höjd som var en fördel i luftstrid.

Vi 40 piloter som skulle flyga ett plan delades upp i grupper om tio och började marschera till våra hangarer. Vi var några meter bort när hangarernas enorma metalldörrar började öppnas med ett skrikande gnissel. När de hade öppnats tillräckligt för att en person skulle få plats mellan dörrarna började vi gå in. Där inne stod det tio flygplan och väntade.

Varje plan var markerat med ett nummer. Jag visste var jag skulle och tog mig till plan nummer 13. Planet var en Spitfire.

Sagt att vara det bästa jaktplanet i Europa. Jag klättrade upp på vingen och kastade mig ner i hytten. När jag satt där bakom styrspaken ställde sig en äldre man i öppningen av hangaren och började vifta aggressivt med armarna.

Den signalen betydde att vi skulle starta våra motorer.

“Tyskarna kommer!” hörde jag någon skrika över radion.

Utan att tänka tryckte jag fram gasen så långt det gick och började stiga jag med. Vi steg i en kort minut och som att planen var dansare på en show så vände alla sina plan och dök mot tyskarna. När jag var kort över ett av tyskarnas plan så ryckte jag tillbaka spaken för att räta ut planet. Krafterna i svängen fick mig att bli yr och synen började svartna till.

Jag kunde höra smällar av skott som gick av. Motorer virrade runt mig och jag visste inte vart jag var. Mina sinnen kom tillbaka till mig samtidigt som blodet rusade tillbaka till hjärnan och jag visste precis var jag var men inte vad jag skulle göra. Jag såg mig omkring och såg numret 18 susa förbi. Det var George som flög nummer 18. Kort efter kom ett plan till, med ett helt annat ljud. Ett helt annat utseende.

En helt annan form. Mina ögon låstes vid det svarta korset som stod för den tyska militären. Sedan på numret bredvid, nummer 27. Jag insåg att tysken var efter George. Så jag satte kurs efter tysken och tänkte stå upp för och kanske till och med rädda livet på min vän genom att skjuta ner tysken.

En efter en startade planen sina enorma motorer med ett öronbedövande vrål. Man kunde höra hur piloterna från de andra hangarerna också startade sina motorer. När alla plan startat sina motorer och gjort en snabb check började mannen i öppningen kalla ut planen med en annan signal.

Ett plan i taget fick lämna hangaren. Jag var nummer tre för vår hangar och lämnade den tidigt. Vi taxade ut ur hangaren med ett kort mellanrum mellan våra fordon. När jag kom ut ur hangaren blev jag träffad av solens starka ljus. Jag såg de fyra stora bombplanen ståendes på landningsbanan redo att lyfta när vi lämnat våra hangarer. Jag såg mig omkring. Plan rullade ut ur alla fyra hangarer och ställde sig på ett led. När alla 40 piloter ställt sig på sin plats lyfte de stora planen.

“Nummer 18 klockan sex!” skrek jag över radion för att George skulle ge uppmärksamhet till vad som fanns bakom honom.

Tätt efter varandra lämnade de backen och särade snabbt på sig när de var i luften. Jag funderade på om jag verkligen skulle klara uppdraget men tankarna överröstades av de lyftande flygplanens vrål. Det kom fler män som började vinka åt oss. Aggressiva kommandon. Alla planen började långsamt rulla mot banan. Varje plan som nådde banan satte gasen i botten och lyfte kort efter att de fått lite fart.

Jag kände hur hela jag började skaka när jag rullade upp på banan. Jag såg mig snabbt åt höger där George sträckte sig ut ur sitt plan och skrek åt mig: “Vi träffas över högra vingen på bomb två!”

108

Jag såg att det rök från planet som George flög i och hoppades att det inte var för sent. Jag sköt några varningsskott mot tysken för att skrämma bort honom från George. Det fungerade. Han vek av och jag följde efter. Vi cirklade runt varandra genom svängar och volter. Till slut fick jag ett läge, tryckte ner den röda knappen och skotten gick av. De träffade bakom hytten och i vänstra vingen som började brinna. Jag följde tysken tills hans vinge brann av och han började falla ur himlen för att snart träffas av den hårda backen. Jag släppte spaken en sekund för att vifta mina

armar och fira över den besegrade tysken. Glädjen ersattes däremot snabbt av skräck. Ljudet av ett skott som gick av bakom mig fick mig att rysa och känslan av glassplitter som träffade min nacke fick mig att vända mig om för att se vad som fanns där. En tysk var bakom mig och han hade skjutit mycket vid det här laget. Jag hade glömt bort att se bakom mig när jag sköt ner tysken innan. Jag försökte vända och vika av men insåg att tysken skjutit av mina kontrollytor på vingarna. Jag kunde inte styra planet längre. En brand på högra vingen började och det gick bara några sekunder innan vingen lossnade från planet.

och Frankrike. Jag behövde en båt men jag kunde inte gå in i staden och låna en. Då hade de tagit mig som en krigsfånge.

Jag gick vidare längst med stranden. Såg mig omkring. Men där. Inte långt från tyskens grav stod en eka. Den var gammal och murken men såg ut att hålla tätt. Den kom med två åror och jag visste att jag skulle behöva ro till mitt hemland. Jag ryckte och drog i den gamla båten och fick långsamt ut den ur sin övervuxna plats i skogskanten. Jag drog den över stranden och dumpade den i vattnet. Den flöt och höll tätt.

Jag kunde se den brinnande vingen flyga sin egen väg samtidigt som planet snurrade våldsamt på väg mot backen.

Det gick snabbare och snabbare och när jag bröt igenom molntäcket såg jag var jag skulle landa. En skog, nära kusten och där borta kunde jag se mitt hemland Storbritannien. Jag förstod att jag var någonstans nära Frankrikes kust men jag hann inte tänka länge innan planet ryckte till och rätade ut sig lite grann. Jag spände varenda muskel i min kropp och förberedde mig för smällen. Sedan träffade planet backen.

Jag vaknade i en båt. På en främmande strand. Allting började komma tillbaka till mig. Jag kom plötsligt ihåg att jag rodde över vattnet bakom mig. Jag måste ha somnat av utmattning eller svimmat av smärtan. Jag ställde mig upp då det slog mig att jag kunde ha svepts upp på vilken strand som helst. Jag kände däremot inte igen platsen där jag var. När jag vaknat till lite mer och låtit mina sinnen komma tillbaka överröstades havets ljud av motorer och hjul som rullar mot asfalt. En väg. Med smärtorna strömmandes genom mig så tog jag mig ur båten och uppför backen bakom den smala stranden. Jag klättrade uppför lutningen och möttes av en väg. Bilar kom förbi då och då. Det var brittiska registreringsskyltar så jag visste att jag hade kommit rätt. Till slut fick jag stopp på en taxi. Bilen stannade och chauffören betraktade mig. Han tog en titt på mig, såg mitt blodiga ansikte, mina sönderslitna kläder men framförallt min uniform som visade att jag var i militären.

Jag vaknade täckt av löv och skrot. Allt gjorde ont men jag hade inte brutit något. Jag ålade mig ut ur hytten och ställde mig på marken bredvid det som en gång var ett fullt fungerande plan. Det luktade starkt av vätskorna som läckt ur planet och det sved i mina sår av bränslet som låg frätandes på min hud. Jag kunde höra havets vågor men ville inte gå ifrån mitt plan än. Jag ändrade mig snabbt när jag hörde hur krutet i skotten började smälla från resterna av den brinnande vingen. Jag la benen på ryggen och sprang mot ljudet av vågorna. Det var inte långt och snart stod jag där vid stranden. Bakom mig hördes en smäll högre än något annat jag tidigare hört följt av ett eldklot som reste sig över träden.

Krutet sprätte i luften och det såg ut som ett enormt fyrverkeri.

Allt jag kunde tänka på var hur mycket fint material och teknik som hade gått upp i rök.

“Hoppa in jag kör dig gratis, berätta vart du ska”, sa han med en oro i sin röst.

När mina öron slutat pipa insåg jag att jag skulle behöva ta mig därifrån men jag såg ännu en rökpelare längre bort på stranden. Jag såg inte vad det var men rökpelaren var inte särskilt långt bort. Jag började ta mig mot den. Ett haltande steg i taget. Jag rörde mig långsamt mot rökpelarens botten då jag såg att det som röken kom ifrån var ett annat flygplan.

Planet brann fortfarande så det hade störtat nyligen. När jag kom närmare såg jag att planet aldrig träffat backen.

Det hängde i ett träd precis på kanten till stranden. Piloten som satt i planet låg livlös lutad över instrumentbrädan.

Jag tog mig lite närmare och såg att han hade två skotthål i huvudet och en gren genom bröstet. Jag betraktade det främmande planet och såg att det stod numret 27 i stor vit text. Det var samma nummer som jag skjutit ner innan jag själv störtade. Jag insåg hur mycket tur jag hade eftersom jag fortfarande var vid liv. Jag funderade på om jag bara skulle ge upp och lämna min kropp till döden. Precis som jag tagit livet från tysken. Lukten av bensin och olja sved i näsan och fick mig att ryckas tillbaka ur mina tankar. Jag började höra hur det sprätte i branden och visste återigen att planet kunde explodera. Jag tog mig därifrån, inte lika snabbt den här gången. Jag gick ut på stranden och satte mig ner i den varma sanden. Jag såg ut över havet och såg en stor ö över horisonten.

“Brightons flygfält”, fick jag ur mig med en tyst röst.

Han vinkade in mig i bilen och jag satte mig i framsätet bredvid honom. Han började köra och han körde ganska snabbt. Han såg väl på mig att jag inte skulle ha lätt för att tala så han sa ingenting under färden.

Jag måste ha somnat igen eftersom jag vaknade av att chauffören petade mig på axeln.

“Vi är framme”, sa han.

Jag nickade åt honom.

“Tack, verkligen”, svarade jag och tog mig ut ur bilen.

Jag vände mig om och vinkade en sista gång innan chauffören körde iväg. Framför mig låg flygfältet. Det var ingen riktig flygplats, bara hangarer och små byggnader. Inga terminaler och sådant. Jag tog mig till den lilla byggnaden där flygfältets ledare sitter. När jag stod vid dörren så knackade jag lätt och gick in. Han satt där och jobbade med pappersarbete. Han var en stor skäggig äldre man. Man såg inte mycket mer av honom när han satt där i sin gamla trästol. Han lyfte sitt huvud och såg på mig. Han betraktade mig och hans ögon blev stora som hjulen på en bil. Han stammade ur sig:

Det där måste vara Storbritannien, tänkte jag och blev plötsligt ivrig över hur lätt det kanske skulle bli att komma hem. Man kunde ju se Storbritannien från Frankrike. Frankrike där jag trodde att jag var. Jag visste dock inte hur jag skulle ta mig över den stora sträckan av vatten mellan Storbritannien

“Alla trodde du var död”. “Ändå står jag här”, sa jag.

109

FÖRR I TIDEN

Jag klättrade i båten. Smärtan var enorm men jag behövde fortsätta. Jag tog årorna och började ro. Varje tag med årorna var en ny våg av smärta. Jag rodde och rodde. Tag efter tag med årorna. Jag blundade och försökte slappna av mentalt för att glömma smärtan. Jag bara fortsatte att ro.

Jag öppnade ögonen och såg att jag nästan var halvvägs.

Armarna hade börjat verka och allting gjorde mycket mer ont nu än det gjorde innan. Men jag behövde fortsätta. Jag slöt mina ögon igen och fortsatte ro.

“Ja, jag är mer än förvånad. Din historia ska bli rolig att höra på”, svarade han. “Förresten”, fortsatte han. “Jag har ett kuvert från George som han ville att jag skulle ge till dig och om du inte redan visste, så har George dött. Han hade enorma skador på planet och tros att ha störtat i havet”.

förtjänade mycket bättre än Eliza. Men hon visste också hur mycket Vera älskade Eliza tillbaka.

Hon undrade om Vera någonsin tänkte på Eliza, såsom Eliza tänker på Vera. Om hon någonsin skulle känna likadant, hur hon skulle reagera om hon visste hur Eliza kände. Det här var det som Eliza hade tänkt på mest. Tänk om hon inte hade reagerat så som Eliza ville. Eliza funderade på det här.

Jag var för trött för att ha starka reaktioner men jag gav honom en osäker nickning. Tog emot kuvertet och kände hur en tår rullade nerför min kind. Jag öppnade kuvertet och tog ut ett brev och på brevet var ett armbandsur fasttejpat. Det var hans ur. Jag tog uret och höll det i ena handen samtidigt som jag tog brevet i det andra och läste det. I brevet stod det:

“Vera?” sa Eliza.

“Ja?” svarade Vera.

Eliza sa ingenting. Hon vände sitt huvud åt sidan, och kollade på Vera.

Jag visste vad som skulle hända redan innan jag satte mig i planet. Jag hör hemma på backen, inte i luften. Jag vet att du kommer sakna mig men jag vill inte att du hänger upp dig på det. Jag vill också att du bär mitt ur med stolthet och jag vill att du bär det som ett minne av oss. Du var en mycket bra vän och jag hoppas att vi ses igen.

“Vera.”

Vid detta vände hon sig om, så att de nu såg varandra i ögonen. Nu började Elizas hjärta slå fortare. Hon kröp långsamt närmare Vera. Hon la sin hand mot Veras kind, hon tog sig närmare och närmare. Nu var de så nära att deras näsor möttes, och Eliza tog ett djupt andetag och kysste Vera rakt på munnen. Kyssen varade bara i fem sekunder, men för dem kändes det som en evighet.

Klockans läder var mjukt och slätt mot min hud. Slitet till en slät yta på insidan av bandet. Jag kunde känna hur tårarna rann när jag ställde armbandsuret efter klockan som flygledaren hade på väggen.

FÖRR I TIDEN

Det var inga stora känslor bland folket när vi höjde ett vitt kors för George. För dem var det bara en person till förlorad i krig. Jag var den enda där som visade tecken på sorg.

Korset reste sig högre och högre. Jag stod där och tänkte på vad jag gått igenom de senaste dagarna. Man kan tro att någonting sådant här skulle skrämma någon från flygplan resten av deras liv. Men jag. Jag visste att jag alltid skulle förbli stridspilot och förhoppningsvis inte råka ut för det igen.

Stunden då ett plan inte flyger.

Eliza drog sig tillbaka från kyssen, hon kollade förskräckt på Vera, men var överraskad att se henne le. Hon log tillbaka.

– Jag älskar dig, sa Eliza till Vera.

– Jag älskar dig med.

De sa inget mer till varandra efter det, men det behövde de inte heller. De låg där, hand i hand, och lyssnade på fåglarna.

De låg där länge, ända tills det blev för mörkt och de var tvungna att gå hem. De gick sina separata vägar hem, och de båda kände sig som den lyckligaste människan på jorden.

Lowe Ahlberg

4. SÅ LÄNGE VI ÄR TILLSAMMANS

Nästa morgon var inte lika kul. Elizas familj hade bjudit in några av deras kompisar till middag, vilket Eliza inte var så exalterad över. Hon avskydde sociala sammanhang. Men hon försökte att tänka på den positiva sidan, eftersom Vera skulle komma, vars föräldrar kände Elizas.

Eliza gjorde sig i ordning. Hon tog på sig sin vita favoritklänning, som hon visste att Vera skulle gilla. Hon satt och väntade i fönstret på att de skulle komma. Till slut hörde hon hur en vagn stannade utanför hennes fönster.

Hon kollade snabbt ut ur fönstret och såg hur Vera klev ut ur vagnen ner till marken. Hon hade en fin rosa klänning på sig och hennes blonda hår var uppsatt till en knut.

Den här historien börjar mitt på en äng någonstans i England, år 1813. Där ligger två bästa vänner i gräset, under en stor ek.

Dessa två kompisar heter Eliza och Vera.

De låg där i gräset och lyssnade på fåglarna. Det var mest Vera som njöt av den här aktiviteten, Eliza hade dock inget emot det.

Eliza sprang ner för trapporna och ut. Det var som fjärilar i magen när hon såg Vera. De log mot varandra. Och det bästa var, att ingen förutom dem visste vad som hade hänt. Det var deras lilla hemlighet.

“Hörde du det där? Det var en blåmes!”, var något som Vera skulle kunna säga. Sen skulle hon börja prata oavbrutet om olika fåglar och hur man känner igen dem. Eliza kunde ligga där och lyssna på Veras prat i timmar, även om det var någonting som Eliza inte var det minsta intresserad av.

Även fast Vera var där, så var det ändå en av de tråkigaste kvällarna Eliza hade varit med om. De bara satt där och var tvungna att lyssna på när de vuxna babblade i timmar.

Vera och Eliza satt mitt emot varandra. Helt plötsligt kände Eliza Veras fot mot hennes. Hon kollade upp och log mot Vera. De försökte att inte skratta. Det pågick under resten av middagen.

Hon gjorde inte det med många. Ofta när hennes bror pratade för mycket brukade hon bara säga till honom att hålla käften. Men med Vera var det annorlunda. Det kanske berodde på hur nära de var, och hur mycket Eliza verkligen beundrade och älskade henne. Det var inte som att hon inte älskade sin bror eller sin familj. Men med Vera var det en annan typ av kärlek.

Senare lät de vuxna Eliza och Vera att gå ifrån. De ställde sig upp och skyndade sig iväg, uppför trappan, upp till övervåningen. Vera gick längst korridoren och kollade på tavlorna på väggarna, kollade in i alla rum.

Hon tänkte på Vera, medan hon låg där i gräset, det gjorde hon ofta. Hon tänkte på hur lyckosam Eliza var att ha henne som vän. Sanningen var att Eliza egentligen tyckte att Vera 110

– Jag har inte varit här på jättelänge, sa Vera.

Hon ställde sig framför en viss tavla och kollade på den.

Tills en dag när Eliza kom hem från att ha varit med Vera hela dagen. När hon klev in genom ytterdörren så hon båda hennes föräldrar sitta vid köksbordet, helt tysta.

– Har du gjort den här, sa hon och kollade på Eliza.

– Har det hänt något? sa Eliza medan hon gick mot köket.

– Ja, det har jag.

Sen såg hon att det låg en bit papper på bordet. Det var ett av Elizas och Veras brev. Hon stannade upp och kände ångesten fylla hennes mage. De hade hittat deras brev, de brev där Eliza och Vera desperat förklarar sin kärlek för varandra. Hon stod där i nästan tjugo minuter medan hennes pappa skrek på henne och hennes mamma bara satt där med en besviken och ledsen blick i ansiktet. De förbjöd henne att någonsin träffa Vera igen och de följde henne upp till hennes rum och låste dörren.

– Den var jättefin, jag visste inte att du kunde måla.

Eliza sa inget. Hon bara kollade på Vera, de hade knappt pratat sen igår. De kollade varandra i ögonen i några sekunder, sen så kysste de varandra för andra gången. Den här gången var det en mer djup kyss. De båda sjönk in i den, och den varade i flera minuter.

Sedan hörde de fotsteg komma uppför trappan. De drog sig tillbaka från kyssen sekunden innan Elizas mamma kom upp för trappan.

Eliza slängde sig på sängen och började gråta. Hon hade inte tänkt på att vara diskret i breven och att deras föräldrar kanske skulle se dem.

– Vera, ni ska åka nu, sa hon.

Hon satte sig upp på sängen och tänkte. Veras föräldrar kanske inte visste än. Hon ställde sig upp och gick till sitt skrivbord. Hon satte sig ner och började skriva, hon skrev fort ner ett brev som förklarade allt för Vera. Hon sa till henne att möta henne vid eken klockan sex. Hon skrev ner allt och skickade iväg det med brevduvan.

Vera nickade. Elizas mamma kollade på dem två.

– Vad gör ni?

– Uhh… Eliza skulle bara visa mig tavlan som hon hade gjort, sa Vera och gjorde en gest mot tavlan, och försökte låta så övertygande som möjligt.

– Jaha, okej. Men ni får skynda er, dina föräldrar väntar där nere, sa Elizas mamma och gick ner för trappan.

Vera väntade några sekunder, sedan följde hon efter Elizas mamma ner för trappan. Eliza ställde sig nederst på trappan och kollade på när Vera satte på sig sin ytterkappa och när hennes föräldrar sa hejdå till Elizas. Eliza sa hejdå till Vera och gick sedan upp till sitt rum och kom inte ut på resten av kvällen.

Tiden gick och till slut blev klockan halv sex, Eliza packade en liten väska och klättrade ut genom fönstret. Hon sprang och sprang ända fram till eken, men Vera var inte där än. Hon satte sig ner och lutade sig mot trädet. Efter några minuter hörde hon fotsteg, hon var säker på att det skulle vara hennes mamma som skulle dra henne hem. Men när hon vände sig om så var det inte hennes mamma. Det var Vera, andfådd med Elizas brev och en väska i handen. Eliza ställde sig upp och sprang fram och de kramade varandra. De stod så ett tag.

Eliza och Vera fortsatte att träffa varandra i hemlighet. Såklart visste deras föräldrar om att de var kompisar, men de visste inget mer. De möttes var som helst, vid eken, på gården, i skogen. Men de kunde inte alltid träffas. Både Elizas och Veras föräldrar var stränga och det båda var tvungna att vara tillbaka vid fyra.

– Vart ska vi nu? sa Vera till slut.

– Var som helst, svarade Eliza. Var som helst, så länge vi är tillsammans.

Men även när de inte kunde träffas så hittade de sätt att prata.

De började skicka brev till varandra, med hjälp av brevduvor.

Varje kväll när de kom hem så satte de sig ner och skrev.

I varje brev skrev de hur de kände, det var nästan något poetiskt med det.

De log mot varandra och gick hand i hand iväg mot skogen och kom aldrig tillbaka.

Moa Humby

Detta pågick i flera veckor, de var de lyckligaste veckorna i deras liv.

111

FÖRR I TIDEN

Hon väntade och väntade. Hon hade inte fått ett svar än, men förväntade sig inte det heller. Tänk om Veras föräldrar också hade hittat breven, och tänk om Elizas föräldrar hade sagt till Veras.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

1. ATT MAN SKA VÅGA STÅ UPP FÖR NÅGON

alla var vid sina skåp. Amanda gick fortfarande bakom mig, för att vi hade våra skåp bredvid varandra. Från ingenstans kom mobbarna, de lät mig vara men började med Amanda.

Jag stannade men brydde mig inte så mycket om det så jag vände mig om och gick min väg försiktigt. Jag hörde alla fula ord de sa till Amanda, mobbarna kanske hade glömt vad de hade sagt, men Amanda skulle alltid komma ihåg vad hon har hört. Något inom mig brast. Plötsligt tyckte jag synd om Amanda och hon förtjänade inte det. Jag vände mig om, jag hade fått nog. Jag tog tag i en av mobbarna och skrek på honom så högt, att alla i omgivningen hörde. Jag skrek till mobbarna att de ska sluta med det de gör, ingen förtjänar att bli kränkt, det är en människa och inte en sak!

Där kom hon som vanligt smygandes för att ingen skulle se henne. Hon tittade rakt ner i golvet och försökte göra sig så liten som möjligt. Hennes långa svarta hår dolde hennes ansikte. Hon höll sig mot väggen, där hon då gick längst korridoren. Hon försökte gömma sig. Gömma sig för dem som alltid berättade för henne hur ful hon var i deras ögon, de som kunde säga de elakaste sakerna. De som alltid hittade elaka kommentarer åt den minsta lilla rörelsen hon gjorde.

Det spelade ingen roll vad hon gjorde, det var alltid fel enligt dem. Mobbarna. Jag kände igen de som trakasserade henne.

Men jag vågade inte riktigt göra något åt det, att försvara henne.

Arda Altun

2. ATT STÅ UPP FÖR NÅGON

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Jag bara fortsatte gå förbi och låtsas som att jag inte sett eller jag vågade inte säga ifrån mobbarna att det egentligen var nog och fråga om Amanda ville vara min vän. För jag vill vara hennes vän. Men om jag hade erkänt det hade jag varit död inom en dag. Amanda skulle inte vara ensam mobbad utan de skulle gå på mig också. Jag var feg. Jag kunde inte riktigt stå upp för den jag är, mot mobbarna eller att stå upp att jag vill vara Amandas vän. Jag vände blicken från henne, öppnade mitt skåp och tog ut matteboken. När jag vände mig om igen så hade Amanda redan börjat gå iväg till lektionen.

Jag tänkte springa ikapp henne, men jag tappade min penna och mitt sudd. Jag böjde mig ner för att ta upp dem och när jag tittade upp igen så var hon inte där. Jag gav upp igen.

Liban sitter i klassrummet och blicken rör sig mot fönstret där han ser de utdragna träden vid slätten. Liban fokuserar inte mycket i skolan. Han dagdrömmer mycket på dagarna. Libans lärare är ganska på han och säger väldigt olämpliga ord till Liban. Liban tar åt sig vad läraren säger till honom. Liban vill bara byta skola men det kan han inte för föräldrarna är ljusa.

De förstår inte hur han känner sig, att bli utsatt på grund av sin hudfärg och bakgrund.

– LYSSNA! skrek läraren på Liban.

Liban blir chockad och kollar genast på läraren med rädsla i blicken, läpparna darrar och mungiporna går sakta ner. Liban har ingen bra relation till läraren, som heter Wilhelm.

Jag släpade mig till lektionen. Jag hatar matte. Det finns inget värre än det, alla siffror och alla omöjliga problemlösningar som skulle lösas. Klockan ringde och jag var tvungen att springa sista biten för att hinna till min lektion, annars skulle vår lärare bli galen. De som tidigare hade kommit försent till hans lektioner hade fått timmars kvarsittning och jag vill inte råka ut för det. Till slut kom jag fram till klassrummet och öppnade dörren försiktigt. Ahmed, vår lärare, hade som tur inte kommit än. Jag tittade ut över klassrummet alla bänkar var ihopsatta två och två. Jag letade efter en tom bänk där jag kunde sätta mig, det fanns bara en och det var bredvid Amanda. När jag satte mig bredvid henne kunde de andra inte reta henne. Jag hade inget annat val. Amanda såg förvånad ut över att någon satte sig bredvid henne, fast det inte fanns någon annanstans där jag kunde sätta mig.

Ahmed vår lärare kom och lektionen började, jag hade svårt att koncentrera mig på lektionen. Jag är själv inte den populäraste eller den som är mobbad, jag är helt enkelt en normal elev med ganska många vänner, fast inte så många i min klass utan i min parallellklass och äldre årskurser. Det är egentligen konstigt att de som mobbar andra är de populära.

Men inte så populära på ett positivt sätt utan det nog bara så att alla är så rädda för dem. De gör som de vill och skapar sina egna regler och lagar. Istället för att bara vara sig själv. De som någon gång hänger med deras gäng blir överlyckliga.

Kanske för att de får mer makt. Varför skulle man annars vilja hänga med falska vänner? Vår lektion var slut och jag hann inte göra så mycket. Jag tog alla böcker och börja resa mig upp. Det var många människor vid dörren så alla trängde sig för att komma ut ur klassrummet. Jag väntade tills de flesta hade gått ut för att slippa trängas. Jag såg hur Amanda gick snett bakom mig. Hon gick sist av alla. Folk blev färre och

– Du fokuserar aldrig på mina lektioner. Vet du vad man kallar dig? Man kallar dig för en apa, säger Wilhelm.

Alla elever i klassen gapskrattar och Liban känner hur hjärtat slår jättesnabbt. Willhem ringer hem till Libans fosterföräldrar och skriker att Liban inte fokuserar på lektionerna och att han är dålig uppfostrad av hans biologiska föräldrar innan han kom till Sverige.

Libans kompis Ahmed vill hjälpa Liban från Willhems rasistiska ord, dock vågar han inte. Ahmed är rädd för Willhem. Läraren tar stora steg mot Libans plats och vräker ut rasistiska ord om hans hudfärg och bakgrund. Libans känslor är förvirrade, han vet knappt vad han ska säga. Det enda han kan göra är att lyssna på alla ord som Willhem skriker ut. Liban känner tårarna rinna ner från kinderna och tårarna sprutar ut mer och mer.

Till slut får Ahmed nog och går fram till läraren och skriker tillbaka att det han gör är fel och att alla är lika mycket värda.

Det spelar ingen roll vilken hudfärg, religion eller etnicitet.

En annan i klassen ställde sig upp och sa till Willhem att det Ahmed säger är sant och han borde inte hålla på med det där och de ska säga allt till rektorn och få han utsparkad.

– Ingen borde gå igenom det. Det är oacceptabelt och Willhem borde få sparken, säger en elev från klassen.

Flera i klassen börja stå upp för Liban och han känner hur mungiporna är uppe vid öronen. Hans ögon glittrar och han ler så att tänderna syns.

Hanan Mahamed Abdulkadir 114

3. BESKYDDAREN, EN ÄROFULL VÄN

Under tiden pojken suttit och tänkt på de andra barnen vid butiken i sin egen lilla värld märkte han inte att barnskriket hade tystnat, och när han tittade bort mot platsen de suttit på fanns det bara ett ensamt träd kvar som skapade en onödig skugga åt gräset. Han undrade var de tagit vägen och varför de gick, men han visste att han aldrig skulle få svar på det så han försökte släppa tanken på de två barnen och återgick till sina andra tankar i gräset.

Morgonsolen steg upp över staden samtidigt som gruset virvlade i luften och upp på den lilla pojkens smala ben. Han sträckte långsamt på sig, gäspade och hörde hur fåglarna kvittrade på taket ovanför honom i gatugränden. Han reste sig upp och kände hur magen kurrade till precis som den gjort kvällen innan, och påmindes snabbt om att han var tvungen att hitta något att äta under dagen.

Morgonsolen steg åter upp och pojken låg på marken med ögonlocken tungt slutna i gatugränden bakom en soptunna.

Han hörde någon, eller var det två personer? De pratade stressat och han började försiktigt titta runt omkring sig. Det var svårt att se eller höra något, men när han kunde urskilja ljuden mot alla andra ljud i staden kände han igen rösterna.

Det var pojken och den lilla flickan som suttit bakom affären dagen innan. Hans ögon blev snabbt vidöppna och han kände ett rus gå genom hela kroppen, skulle han kanske kunna prata med dem idag?

Den lilla butiken något kvarter bort hade inte öppnat än, men vad skulle han göra där när han ändå inte hade pengar? Ändå gick han utanför butikens stängda dörr och tittade in på alla saker som fanns där inne, men som han aldrig skulle kunna få tag i. Han satte sig ner vid en vissen buske några meter från den lilla butiken, kisade upp mot himlen och lade sig ner på marken. Vad skulle han göra under dagen? Skulle han hitta mat eller vara tvungen att gå runt hungrig ännu en dag?

Plötsligt hördes en lastbil komma åkandes på vägen bredvid honom, det var matbudet till butiken. Gruset virvlade i luften runt lastbilen så som det gjort på pojkens ben tidigare och lämnade en virvelvind av grus efter sig på vägen. I en sekund tänkte han att det fanns en chans för honom att hinna smyga in i lastbilen och stjäla med sig något från den, men tanken försvann snabbt när han insåg att han aldrig skulle våga det och dessutom kändes det fel att ta från någon annan. Vad skulle hända om han åkte fast? frågade pojken sig själv och återgick till att titta upp mot den klarblåa himlen.

Han smög sig fram för att kika runt hörnet och såg till sin förvåning bara den lilla flickan med det fina namnet, Salma, sitta ihopkrupen med huvudet mot benen under ett litet tak på trottoaren vid vägen. Nu kunde han få en lite närmare blick på hur hon såg ut och insåg att hon var mycket smalare och såg svagare ut än vad han och den andra pojken gjorde. Men när han återgick till verkligheten från sina tankar kom han att tänka på varför hon egentligen satt där alldeles ensam, hon skulle inte klara sig själv länge utan den andra pojkens hjälp.

Var var pojken?

Kunderna vällde in och ut från butiken med stora påsar och matkassar bara någon halvtimme efter att den öppnat för dagen. Pojken låg fortfarande och tittade upp mot himlen och funderade på hur han skulle överleva i den här världen.

Samtidigt visste pojken att han någon dag skulle lyckas och kunna skapa ett bra liv och få en familj, i alla fall hoppades han på att det skulle hända i framtiden.

”Omar, Omar?” kunde han höra den lilla flickan säga när det började bli kallare ute och pojken som han antog hette Omar inte hade kommit tillbaka ännu.

Han var inte van att se andra ensamma och utmärglade barn som honom runt omkring i staden, men till hans förvåning hörde han något som liknade barnskratt och tittade upp.

Till ännu en förvåning satt det en lite äldre pojke och en lite yngre flicka vid ett träd lite bakom butiken. Gjorde de samma sak som honom? Satt de vid butiken och kollade på alla kunder och drömde sig bort? Eller hade de bara hittat en bra plats med skugga att vila på? Det skulle han aldrig få veta, men det var en spännande tanke att fundera på i det torra gräset. Det såg ut som att pojken försökte mata den lilla flickan någon slags mat med en gammal nappflaska i handen, men hon vägrade äta och började skrika högljutt.

Han kunde höra pojken säga:

Han hade inte orkat göra så mycket under dagen och kände att all hans ork började ta slut, under morgondagen måste han hitta något att äta. Han chockades över det faktum att det enda han gjort sedan han vaknat var att sitta i hörnet mot vägen och tänka på barnen. Kunde han hjälpa dem på något sätt? Borde han gå fram och säga något till Salma, eller i alla fall ta med henne till en säkrare och lugnare plats, än trottoaren? Dagen blev bara mörkare och mörkare och till slut var det inte dag längre. Solen hade gått ner och han satt fortfarande på samma plats som under morgonen, precis som flickan.

Morgonsolen gick upp ännu en morgon och pojken vaknade av hans fortsatt kurrande mage. Han insåg att han måste ha somnat under kvällen när han suttit och försökt hålla lite koll på Salma. Under kvällen hade han också tänkt och funderat mycket på att han nog borde hjälpa de två barnen på något sätt. Han kunde i alla fall försöka göra det han kunde för att hjälpa Salma och pojken som mystiskt försvunnit. Han visste bara inte hur.

”Snälla ät lite Salma, du behöver äta annars orkar du inte.”

Men hon svarade bara med att fortsätta vägra att äta ur den gamla flaskan.

Han hade aldrig hört talas om någon som hette Salma tidigare, men det var ett av de finaste namnen han hört och det fick honom att känna lugn, till skillnad från hans egna namn. Han hade aldrig gillat sitt namn, Nasir. Ibland hade han svårt att uttala det och tyckte ofta att det lät lite konstigt.

Han blev nästan lite avundsjuk på Salma som hade ett så fint namn, även om han inte ville erkänna det för sig själv. Om han någon dag skulle få ett barn och det blev en flicka skulle han nog döpa henne till Salma bestämde han sig för.

Efter en lång stunds tänkande kom han på något han kunde göra, som skulle hjälpa både barnen och han själv. Men det var kanske en dålig idé, det kändes riskfyllt, tänkte han. Det var en av hans största rädslor, men trots det kändes tanken 115

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Han försökte att noga leta runt med blicken, men det enda han såg var skräp och matrester som låg slängda huller om buller, men inga barn. Även om rösterna tystnat och allt skräp fanns kvar i vägen för hans syn så hade han hoppet kvar och kröp ivrigt fram från soptunnan han var bakom. Det verkade inte som att barnen var i gränden, men kanske fanns de på gatan runt hörnet?

4. BORTSPRUNGET HUS

inte lika skrämmande nu när han visste att han kunde göra skillnad för någon annan.

Butiken hade inte öppnat för dagen och det dagliga matbudet hade inte heller anlänt. Han tänkte göra det som han så länge inte vågat, men ändå haft en förhoppning om att våga göra en dag, till verklighet. När den lilla lastbilen kom på vägen med den virvlande svansen av grus kände han hur magen knöt ihop sig till en boll gjord av taggtråd och pannan kändes kokhet, där han satt gömd bakom den vissna busken. Skulle han klara det? Lastbilen med matbudet stannade som vanligt vid dörren till affären och föraren skulle när som helst börja lasta in kartonger till butiken. Han hörde hur bakdörrarna till bilen öppnades och hur ett lass med kartonger drogs ut. Kusten var klar, benen skakade, han var i en helt annan värld än den med marken han stod på.

Men ändå tog han sats mot lastbilen och sprang allt vad han orkade, så att även han fick en svans av virvlande grus bakom sig på vägen.

Det är en helt vanlig morgon för de flesta. Vägen är fylld med bilar. Troligtvis människor som ska till jobbet, eller hem från ett utslitande nattskift på det närliggande sjukhuset som på senaste tiden, underligt nog har varit tomt.

Det är bara en sak som är annorlunda, som man kanske inte märker vid första anblicken, men lite längre ner på gatan så har ett av husen försvunnit, som om det aldrig ens har funnits.

Ingen lägger någon större uppmärksamhet vid det och kör bara förbi som om inget har hänt.

Lite senare cyklar det en pojke ner för sidogatan, som även han vid första anblick kan se ut som en helt vanlig pojke, vilket han brukade vara innan hans hus och familj spårlöst försvann.

Den här pojken är det enda som finns kvar av det försvunna huset.

Han andades ut, insåg vad han precis hade gjort och sjönk ner bakom soptunnan i gränden igen. Men nu hade han tre ganska små, men tunga, lådor vid sidan om sig. Hjärtat bankade som trummor i en rocklåt inuti hans bröstkorg och för en sekund trodde han att det var utanför kroppen. Han försökte hämta andan, ta det lugnt. Han kände hur svetten rann på hela kroppen när han långsamt började återhämta sig efter det lilla äventyret.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Pojken ser underligt nog ganska munter ut. Han har på sig sina hörlurar och det ser nästan ut som att han svävar en bit över marken, när han lätt glider fram på sin blåsvarta cykel.

Pojken har fått det väldigt svårt den senaste tiden, då det inte finns någon som tror på att ”hans hus bara har försvunnit och hela hans familj tillsammans med det”. Hur logiskt låter det egentligen?

Han tog tag i lådorna och rev upp tejpen som satt på ovansidan. I lådorna fanns det färskt vatten, bröd, inlagda grönsaker, rotfrukter och annan mat som han bara hade kunnat drömma om. Mitt upp i allt hade han glömt bort en av de största anledningarna till att han faktiskt fått tag på all den här maten; barnen. Omar och lilla Salma.

Pojken är på väg till affären eftersom han inte har något kvar att äta. Han går in på affären och plockar de varor han ska ha och går till kassan. När han ska betala så märker han att han inte har tillräckligt med pengar. Pojken är på väg att gå och ställa tillbaka varorna när det plötsligt stiger fram en längre man med en vinröd rock och plommonstop på huvudet och säger att han kan betala för pojkens mat, eftersom det ändå bara kostade 139 kr.

Pojken tog med sig en vattenflaska och bröd i famnen för att skynda sig bort runt hörnet och ge till den lilla flickan. Till hans förvåning fanns hon inte längre kvar på trottoaren där hon så länge suttit. Inte ett enda spår gick att antyda vid väggen hon suttit mot eller den lilla ytan hon suttit ihopkrupen på.

De går ut ur affären tillsammans. Pojken med sin mat och mannen med något som ser ut som en överpackad väska, han hade dock ingen aning om vad som finns i väskan. Han hade ju aldrig träffat mannen förut. Sen händer det någonting som pojken inte alls är beredd på. Mannen presenterar sig för honom och berättar att han heter Klas. Han säger att han arbetar på socialtjänsten med specialinriktning för utsatta barn och unga utan någon familj eller hem, och att skulle kunna ge pojken tak över huvudet för i alla fall en eller två nätter. Det låter lite för bra för att vara sant och han blev lite skeptisk, men han väljer ändå att tro på den nyintroducerade mannen och följer med honom hem. Klas bor i ett villaområde strax utanför stadens mitt, i en gul tvåvåningsvilla med ett orange tegeltak.

Han kände hur ögonen och kinderna började bränna, halsen ömma, näsan blev rinnig och sedan hur en tår sakta föll ner för hans smutsiga kind. Hade han gjort allt det här bara för att i slutändan inte kunna ge den hjälp han hade införskaffat till de två barnen?

Han gick långsamt tillbaka in till gränden och satte sig bakom soptunnan men insåg sedan något som han aldrig skulle glömma. Han skulle aldrig glömma de två barnen; Omar och Salma. Hur Omar försökt mata henne med en nappflaska, hur Salma suttit ensam på trottoaren, hur han själv trotsat sin allra största rädsla och nu hade mat som räckte för flera veckor.

Han ville tacka barnen som gett honom mod och hopp även om han inte märkt det själv fram till nu. Han ville lära känna dem och se vad de var för personer. Det lät kanske överdrivet att vara så tacksam för några personer som inte ens visste att han fanns, men allt det som hänt hade gett honom ett helt nytt hopp, en förväntan och en ny mening i livet.

Mannen och pojken går in huset och sätter sig ner och börjar prata. Det visar sig att mannen faktiskt är väldigt trevlig. Klas lagar mat åt pojken och ger honom ett rum och rena, lite för stora kläder. Pojken undrar var alla grejerna kommer ifrån och varför Klas har varit så snäll mot honom. Han bestämmer sig för att mannen kanske bara är godhjärtad och känner medlidande för honom. Detta kommer han senare att märka, inte är någon anledning till de goda gärningarna.

Kanske skulle han aldrig mer se dem igen, men det han tog med sig från de här tre dagarna även om hans mål inte lyckades var att han kunde stå för sitt namn.

Nasir, Nasir Khalil. Beskyddaren, en ärofull vän.

Innan pojken ska gå och lägga sig känner han sig väldigt smutsigt då han inte duschat på några dagar. Han bestämde sig för att fråga om han kan få låna ett badrum med dusch, men han hittar inte Klas någonstans i huset. Pojken tänker att mannen kanske är ute på en promenad, dessutom hade

Julia Pettersson Westin

116

han redan varit så vänligt så vad skulle det göra om han lånade en dusch. Nu gäller det ju bara att hitta duschen nu.

Han börjar på första våningen. Städskrubb, kök, vardagsrum, ett litet bibliotek som mestadels består av romaner och kriminalberättelser och en toa men den har ingen dusch.

När Mikael kommer fram till sitt skåp tar han det han ska ha och börjar vandra bort mot lektionen. När han väl har kommit fram till lektionen så går han in och sätter sig på sin plats. Han märker snart att det inte syns till någon ny tjej, men antar bara att hon kanske kommer lite för sent eller något sånt. En bit in på lektionen så kommer den nya tjejen inspringande. Hennes byxor är uppskrapade vid knäna, hon är dyngsur och hennes handflator är lite blodiga.

Han fortsätter upp till andra våningen och börjar med första dörren till vänster. Det är Klas sovrum. I rummet finns en stor säng rakt fram med gröna sängkläder och en garderob bredvid till vänster. På högersidan, ett ljusgrått skrivbord med en uppslagen bok som antagligen är från biblioteket och en pennhållare. Det ligger även lite kläder slängt hejvilt på golvet. Han stänger dörren och går vidare. Nästa dörr var till hans egna rum som han hade fått låna så han fortsatte en bit till. Dörren längre ner i korridoren ser mycket prydligare ut än de första två sovrumsdörrarna som är mycket simplare med mindre detaljerade. Mörkt mönstrat trä, samma material som väggarna. Han känner på handtaget och trycker försiktigt ned det.

Läraren frågar den nya tjejen varför hon är sen. Hon svarar att hon råkade försova sig och när hon väl hade tagit sig iväg så lyckades hon trilla på vägen, rakt ner i en vattenpöl. Läraren avbryter arbetet och ber den nya eleven att komma fram och ställa sig framför alla, för att kunna presentera sig själv. Hon går fram till katedern. Alisea börjar berätta att hon är femton år gammal och har precis kommit till Södervika från någon annan stad. Hon blir snabbt avbruten av de andra i klassen som ropade att hon har en ful dialekt.

Efter det ber läraren Alisea att sätta sig på en av de lediga platserna i klassrummet. Alisea bestämmer sig för att sitta i det högra hörnet i klassrummet där de inte sitter någon annan. Precis när läraren har vänt sig om för att skriva upp lite uppgifter som de ska göra på tavlan så flyger ett hopknycklat papper åt Aliseas håll. Pappret är på väg att prickar henne rakt i ansiktet. Alisea hinner inte reagera på att något helt plötsligt ska komma flygande, så det blir som en chock när pappret väl prickar.

Då hör han tunga steg komma hastigt gående åt hans håll från början av korridoren och i nästa ögonblick står Klas där i dörröppningen med en bekymrad min. Han får ut några få meningar efter att bara stått och tittat på den förvirrade, nästan upprörda pojken.

Medan alla lite halvt håller på att reta Alisea så är det enda Mikael kan tänka på är hur blixtkär han plötsligt blev när Alisea väl klev in i klassrummet. Han vill verkligen göra något för att hjälpa Alisea, men vågar inte bara för att han är rädd för att de ska jävlas med honom också. Han sitter hela lektionen och kan inte tänka på något annat än Alicea.

”Det är ingen slump att jag mötte dig i affären. Jag har följt efter dig ett tag nu. Jag tror jag vet var ditt hus, och din familj har tagit vägen. Jag kan hjälpa dig att få tillbaka det du förlorat.”

Under hela dagen fortsätter de på det här sättet, de andra i klassen mobbar och är dryga mot Alicea medan Mikael knappt kan sluta tänka på henne. Skoldagen kommer efter en lång dag mot sitt slut och när Mikael väl börjar gå hemåt så ser han Alisea ett par hundra meter framför sig. Han bestämmer sig för att han ska springa fram och prata med henne, men innan det så ser han till att det absolut inte finns en enda person från klassen i närheten. När han efter några sekunder har tittat sig varsamt omkring så börjar han försöka springa ifatt Alisea. Men just då så vänder hon sig om och ser en av dem i klassen springa efter henne så då får hon panik och springer allt vad hon kan bort från Mikael. Mikael försöker ropa på henne men hon har redan kommit så långt bort så de inte går att höra honom.

William Lantz

5. DEN NYA TJEJEN I KLASSEN Det är en ganska så mörk oktobermorgon när femtonårige Mikael som vanligt är på väg till sin skola, Änglavallen, som ligger i den rätt så stora staden Södervika. Han har fått höra att det ska komma en ny tjej till klassen, vid namn Alisea. Han funderar lite på vem denna person egentligen kan vara. Hon kanske är blond eller brunett, hon kanske har blå, gröna eller bruna ögon. Han hinner fundera på en mängd olika saker innan han väl har kommit fram till skolan. När han är på väg till sitt skåp lägger han helt plötsligt märke till att de är ett par killar på skolgården som våldsamt står och sparkar på någonting som de har under sig. Mikael vet precis vad det är för något, eller rättare sagt någon, som ligger under dem.

Det är Albin som har varit mobbad ända sedan dag ett i högstadiet. Mikael vill verkligen göra något för att stoppa de andra killarna i skolan från att mobba Albin men är för rädd för att han själv kanske också kommer att bli mobbad ifall han gör det. Även om han inte tycker om vad killarna gör mot Albin så fortsätter han bara att gå mot sitt skåp.

Mikael svär ont mot sig själv: ”Varför skulle du springa efter henne, din jävla idiot! Nu tror hon ju att du också vill henne illa.” Mikael går med tunga steg och argsint blick hemåt. Han funderar på vad han kan göra för att få Alisea att gilla honom, men kommer inte fram till några lösningar.

Nästa dag så går han till skolan med en plan om att försöka komma före henne till platsen där han såg henne dagen innan. Men bara för att Mikael vill komma i tid till skolan så är planen att försöka möta upp henne efter skolan. Så då måste han vara snabb ut ifrån skolan och inte prata med några andra på vägen ut så han hinner före Alisea.

117

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Alisea blir helt stel, hon vet inte riktigt vad hon ska säga eller göra. Fast innan Alicea hinner öppna munnen igen så säger läraren till eleverna att lägga av med att avbryta andra på ett sådant otrevligt sätt.

Det här är inte alls något badrum, och det finns verkligen ingen dusch. Rummet är mindre än de tidigare två och har massor med uppsatta bilder som är fästa till varandra med röda trådar. Även här inne finns ett ljusgrått skrivbord men den här gången med massor av utspridda, klottrade papper.

Han tar ett kliv in i rummet för att ta en närmare titt av ren nyfikenhet. Det är nyhetsartiklar från massor av olika länder.

Brasilien, England, Frankrike, till och med Kina. Alla handlar om hus. Hus som spårlöst har försvunnit. Alla de senaste fyra månaderna.

Skolan börjar och denna dag så var faktiskt Alisea i tid till skolan, men det gav såklart inte mobbarna i klassen någon anledning att inte reta eller vara dryga mot Alisea den dagen.

Albin är på väg att avfyra skottet när Mikael plötsligt reser sig upp och kastar sig framför Alisea och över Albin.

Två skott hinner avlossas innan Albin faller med Mikael till marken och tappar vapnet.

För Mikael så fortsätter dagen som vanligt, förutom den lilla detaljen att han inte ens kan släppa tanken av att få prata med Alisea efter skolan. Även ifall han verkligen försöker att sluta tänka på henne så går de inte.

I dagstidningen dagen efter så står det: Femtonårig pojke avled av två pistolskott rakt mot bröstet.

Anklagad för mord är en av klasskamraterna i skolan. Mordet skedde under en skolskjutning runt elvaslaget.

Han lyckas i alla fall ta sig igenom skolan ganska så hyfsat.

Men när hans så väl utplacerade plan ska slå i verk så händer de något. Albin, skolans största mobboffer, ligger nästintill medvetslös på trottoarkanten en bit från skolan. Mikael antar att de som brukar mobba Albin nu har gått så långt att de har slagit honom så hårt att han nästan blivit medvetslös. Mikael tvekar lite först men bestämmer sig snabbt för att gå bort till Albin för att försöka hjälpa honom. Han kan ju träffa Alisea dagen efter, de är ju inte direkt så jätteviktigt att det måste hända just nu.

Det som dock inte står med i tidningen är att den unge Mikael avled med ett leende på läpparna, för att han hade räddat sitt livs kärlek genom att offra sitt eget liv.

Daniel Birgersson

6. DEN SISTA TÅREN

Så fort han har kommit fram till trottoaren där Albin ligger så blir han från ingenstans ivägryckt av några av sina kompisar.

De är på väg till stan och tycker att Mikael ska följa med.

Mikael kan ju inte direkt säga emot eftersom de då skulle fråga varför, och han kan ju inte säga att han är på väg att hjälpa Albin för då skulle han ju också bli utskrattad och mobbad som Albin blivit. Så Mikael får bara hänga med.

På en sekund kan allt ändras. Något du inte förväntade skulle hända när du vaknade på morgonen. Något som kommer hemsöka dig resten av livet. Något som kommer sitta och skava i hjärtat tills dagen det är över.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Ava tog raska steg, hon fick inte komma för sent. Det hade precis varit lov. Det var kallt och det hade blivit is på marken. Halsduken som hennes mormor stickat var lindad runt halsen, men hjälpte inte. Hon drog den tajtare runt halsen och upp mot de röda, stickande kinderna. Klockan ringde in och hon hann precis komma i tid. I korridoren stod det en massa nyfikna elever. Det kan vara för att Tv-stjärnan David Enlund skulle komma idag. Ava hade inte hört talats om mannen. Tydligen hade han varit med i en framgångsrik svensk film. Det var dock inte därför alla eleverna var så uppspelta. Anledningen till det var att alla niondeklassare skulle få se filmen.

Dagen kommer till sitt slut och Mikael börjar sakta men säkert tappa all tro på att någonsin lyckas komma nära Alisea.

En ny dag börjar i Södervika och Mikael går till skolan som vanligt. Han har dock en ganska så irriterande känsla i magen under hela morgonen med kan inte förstå varför. Även fast han har kvar den obehagliga känslan i kroppen när han ska gå så tar han sig ändå iväg till skolan. Han försöker att tänka bort det obehagliga trycket i magen men lyckas inte. När han väl är framme vid skolan så börjar de lite halvt släppa, troligtvis för att han börjar tänka på annat som att få se sina klasskamrater igen. När Mikael är strax utanför klassrummet för att bli insläppt så ser han Alisea. Detta skulle inte vara någonting ovanligt just eftersom Alisea hade ju varit i skolan alla dessa dagar. Men de är någonting som Mikael märker med henne som är väldigt ovanligt, hon har sår och blåmärken över hela armarna. Den här gången ser det dock inte ut som att hon har trillat i någon vattenpöl eller något sånt, utan det ser ut som att någon medvetet har skadat henne. Mikael blir orolig. Han kan inte sluta tänka på det, men han kan heller inte göra något, just för att hans vänner alltid är högst några meter ifrån honom. Mikael är då tvungen att vara tyst om det men lägger snabbt märke till att han inte har sett Albin under hela dagen. Undrar om han klarade sig upp efter att ha blivit nedslagen på gångvägen utanför skolan. Hur som kan Mikael inte tänka så mycket över det, just för att nästa lektion snart ska börja.

Alla eleverna klev in i klassrummet, där stod David redo med en mikrofon i handen. Det kändes ganska onödigt tyckte Ava då klassrummet inte var så överdrivet stort. När eleverna satt sig ned så började mannen direkt prata om sin karriär. Ava betraktade honom med ett ögonbryn upphöjt och förstod inte varför han skulle vara så uppklädd. Ava hade ju aldrig hört om honom. Han kunde väl inte vara så känd? Hon lirkade ut sin mobil och försökte så smidigt som möjligt googla på hans namn. Där stod det även att han var sångare. En låt hon kände igen var låten Du hade din chans. Avas mamma lyssnade alltid på den låten när hon var gravid med Avas lillebror.

Layla hade mörka ringar runt ögonen som hon försökte täcka med smink. Hon klev in genom portarna och gav ifrån sig en djup suck, ögonen vattnades men det var kontrollerbart. Hon tittade ner på golvet och svenskläraren hälsade. Layla såg upp med det bästa försök av ett leende och hälsade tillbaka.

Hon slängde ett öga på klockan och såg att hon skulle komma sent. Matte tänkte hon, det var inte första gången hon kom sent till den lektionen. Layla gick mot skåpet och stoppade ner handen i väskan, tog upp nyckeln och slängde in väskan i skåpet. Matte först, sen svenska stod det på det lilla schemat i skåpet.

Lektionen började som vanligt utan några problem överhuvud­ taget. Allting går precis som vanligt, nån i klassen håller på att tjafsa med lärarna medan några andra pratar och några få faktiskt gör det man ska göra. Men så helt plötsligt så hör man folk från korridoren skrika av ren och skär panik. Sekunder efter det så kommer Albin inspringande i klassrummet hållande i en pistol som han snabbt riktar mot dem i klassen.

På väg till matsalen var Layla tvungen att gå till skåpet.

Huvudet bultade, det kändes som att det skulle explodera.

Kvickt stoppade hon ned handen i fickan på sin långa, svarta jacka och tog upp en Ipren. Hon betraktade så att ingen såg och tog ännu en till. Det spelade ingen roll, tänkte hon. Sedan for hon iväg till matsalen, där hon stannade hastigt. Hon drog

Den enda tanken som går i Mikaels huvud under den sekund är: ”Skydda Alisea, skydda Alisea, skydda Alisea”. Han kan inte släppa tanken av att han måste skydda henne. Helt plötsligt så reser sig Alisea bara upp och gör sig fullt synlig för Albin.

118

in ett andetag genom näsborrarna och ansiktet drogs ihop.

Lunchen idag var fisk, det kunde Layla känna direkt. Med en så liten portion hon kunde ta, utan att lärarna skulle märka, slog hon sig ner vid ett ensamt bord. Hon sköt fram tallriken en bit. Hårlocken, i den nattsvarta färgen hade hon mellan fingertopparna, knastrade när hon höll på med det. Hon har fått en hel del kommentarer att hennes hår såg ut som kvasten en häxa flög på. Det fick alla andra att brista ut i skratt varje gång.

Nu var de högt uppe. Det gick en rysning genom Avas kropp.

Hon såg ned på sina strumpor som nu gått från vit färg till en mer gråaktig. Tårna blev stela av kylan. Avas blick vandrade upp där hon såg Layla med tårar rinnandes från kinden.

Ava såg inga lediga platser hon som redan hade tagit massor av den välsmakande fisk som de ofta brukade få. När hon till slut hittade ett bord satte hon sig så häftigt att tjejen framför henne hoppade till. Ava vinkade glatt till tjejen och gick sedan för att hämta vatten, munnen kändes som en öken. Hon blev fundersam. Vem var det? Henne hade hon aldrig sett förut. Hon måste vara ny tänkte Ava. Hon går säkert i nionde klass. Hon hade en klar hy och hade på sig ett par byxor som stod utåt. Sedan en tröja i samma färg som var sydd längst den taniga kroppen.

Layla skådade den glada flickan som hade ställt sin tallrik mitt emot henne. Hon var så fin och hade stora nyfikna ögon, men även ljust, kort hår som såg hur friskt ut som helst. Medan hon själv hade svidande ögon och hår som hon verkligen inte orkade bry sig om.

Ava tog snabbt tag i tröjan och drog Layla bakåt. Layla for ned i hennes famn. Ryggen gjorde ont, tänkte Layla. Ögonen var slutna, tårarna trängde ändå sig igenom. Hon öppnade ögonen, det var suddigt, men såg sen chockat att det var Ava. Layla viskade med en tyst och skakig röst. Mamma, pappa det går inte, det går inte. Jag måste bort, bort från dem. Hennes röst var svag och fylld med rädsla. Ava böjde ned huvudet närmare Laylas öra. Viskade med en röst som knappt inte höll.

Du är säker nu. Nu när du har mig.

Ava satte sig ned och försökte prata med den okända tjejen.

Svar fick hon, men de var otroligt korta. Det var svårt att hålla en konversation då tjejen med det svarta hår inte verkade vara så pratglad. Ava sa att hon aldrig sett henne förut. Tjejen satt helt tyst med blicken ner mot bordet, men Ava gav inte upp. Hon sträckte snabbt fram handen, tjejen tittade upp, hon gjorde ingenting. Till slut tog tjejen upp handen. Ava berättade vad hon hette. Den andra tjejen sa att hon hette Layla.

Chérine Lindqvist Haj Yusuf

Alla eleverna i klass 9 satt i aulan som rymde alla 135 elever.

De skulle se på filmen som David Enlund varit med i. Layla klev in och såg Ava. Hon gick mot Ava och satte sig där.

Ingen sa något utan betraktade den stora skärmen där filmen redan hade börjat.

7. ETT MINNE SOM BÄR FÖR ALLTID

Det var en kille som flydde från någon. Han sprang med uppspärrade och blanka ögon. Polisen fick tag i honom. De tog tag i pojken medan han försökte sprattla sig loss från deras hårda grepp. Hans röst, den var hjärtskärande. Med hes röst bad han poliserna att inte ta honom till dem, de som sades vara hans familj. Pojken togs ändå hem. Han sprang in på sitt rum. Poliserna pratade med föräldrarna, pojken hade en sjukdom som fick honom att glömma sina föräldrar förklarade de. De bekräftade att när pojken vaknade kan han ha glömt bort var han var, när han sedan såg föräldrarna blev han rädd och flydde. Polisen antog att det var sant och åkte iväg. Pappan sprang upp till pojken. Bankade på dörren, men den var låst. Pappan blev allt mer ilsken och slog upp dörren.

Han klev in och pojken försökte smita sig förbi, men han lyckades inte. Pappan blev våldsam och skrek på den lilla pojken. Det slutade med att pojken föll ned på marken med en duns.

Den kraftfulla vinden slår hårt mot hennes ansikte innan hon går in i bussen. Hon justerar den släta gråa sjalen. Blickarna rör sig fram och tillbaka, ändå hittar hon inte en enda sittplats.

Jo, där finns en, hjärtat slappnar av och övergår till en normal takt. Killarna sitter långt från föraren medan tjejerna sitter intill. Armida förstår varför, ibland kan hon inte ana att människor släpper ifrån så mycket ljud. Blicken rör sig mot chauffören, han ler med sina ögon medan de glänser och från ingenstans skiner hans ansikte upp.

Hon tittar ut och ser de frostiga löven och buskarna som fortsätter längs sluttningens fot. Skarpa löv ligger under de täta träden. Det påminner henne om löven som aldrig ville dö ut från de rostiga trapporna i den gamla lägenheten. Bussen är trång och liten och Armida kan känna alla lukter och höra allas konversationer. Doften av flickornas parfym luktar av sommarnatt medan killarna luktar råa ägg. Armida klarar inte av den starka parfymdoften, hon blir snurrig och näsan börjar rinna. Det värsta Armida vet är parfym, men äckliga lukter som råa ägg klarar hon av.

Layla kände hur väggarna i rummet blev allt mindre, luften ville inte komma ner i lungorna. Ljudet av ungdomarna som pratade dånade i huvudet. Hastigt hamnade hon på benen, hon hade ingen balans, hon var som ett nyfött föl som tog sina första steg. Hon kom ut ur salen. Layla sprang upp en våning och sedan en till.

Hon sätter sig några säten från flickorna och drar blicken mot killarna. Det finns inget speciellt med dem. Det känns som att alla killar beter sig likadant, hur kommer det sig? Jag ser fram emot att börja om och få nya vänner. Jag har faktiskt aldrig

Vart ska hon? Vad hände? Ava kände en klump magen. Något stod inte rätt till, det visste hon. Hon var tvungen att följa efter.

119

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Layla vände sig om och såg att Ava hade följt efter. Layla fortsatte en bit till och stod nu på takets kant och kollade ner.

Hon såg hur bilarna på andra sidan vägen åkte, det var så livligt. Tänk att det finns så många glada människor på denna planet. Så många som mår bra, de lägger inte märke till det.

Tar det bara för givet. Folk dör varje dag, det tänker de inte på. Folk över hela jorden har det jobbigt, så jobbigt att de inte kommer att klara det. De kommer att lämna jorden. Hur kunde inte deras familj märka något? Märka att det var något fel, de bodde ju i samma hem! De borde ha koll! Den skavande känslan i hjärtat skulle försvinna om bara någon sekund. Layla gick närmre kanten. Inget skulle stoppa henne.

Nu var tiden kommen. Hon skulle få träffa sin bror i himlen, hennes föräldrar förtjänade varken hennes bror eller Layla själv. Hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Layla tog det avgörande steget. Hon for ned på marken. Luften som trängde sig in under tröjan gjorde henne kall. Det var det sista Layla hann tänka innan hon låg på marken.

8. ETT STORT BESLUT

förstått varför. Varför ingen vill prata med mig eller lära känna mig? Armida hör ett dunkande slag som att något tungt faller på golvet. Hon vänder sig om och ser att killarna låtsasbråkar.

Patetiskt, varför kan inte killar bara vara lugna? Måste de vara högljudda? Om alla tjejer klarar av det så kan väl killarna klara av det också?

Det var tisdag morgon. Jag vaknade av en krasch, och att mamma skrek från sitt sovrum.

”Vad glor du på?!”

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Armida vänder sig om hastigt och hon känner hur hjärtat slår snabbare än vanligt. Hon försöker lugna ner sig. Det är förmodligen ingenting. Det kanske inte är så vanligt att titta på personer här, jag måste vara lugn. Armida rör blicken mot fönstret. Naturen gör henne lugn, speciellt fåglarna. Solen står snett över slätten och träden skimrar. Två duvor fladdrar med vingarna medan de landar på leriga blad och Armida känner hur pulsen saktar ner. Hon ser från fönstrets reflektion att den brunhåriga killen som skrek på henne fortfarande tittar på henne med en arg min. Han viskar något med sina kompisar och går försiktigt mot henne. Armida blir inte alls lugn, handflatorna är svettiga, hon flackar med blicken och biter sig i underläppen.

Matteus knackade ett par gånger på min dörr.

”Hörru, är det något du vill säga till oss?”

”Då diskar man ett.”

”Nej”, viskar Armida tyst för sig själv.

Nu knackade mamma på dörren.

Chauffören verkar vara den enda i bussen som är uppmärksam. Han säger till killen att sätta sig ner och inte besvära Armida, men han nämnde ett namn, Isak. Känner de varandra? Han fortsätter och fortsätter och Armida känner hur det börjar rinna något från sjalen. Hur kan människor vara så elaka, om man upplever att något är störande kan man väl säga det på ett snällt sätt?

”Elina, gumman, jag måste åka till jobbet tidigt idag och Matteus kan ju inte skjutsa dig så är det okej om du tar tunnelbanan?”

”Kom inte ut på ett tag, jag tappade ett glas precis utanför.” ”Okej.”

Jag drog mig upp ur sängen, tände taklampan, och väntade på att kunna öppna ögonen helt igen när jag gick mot garderoben. ”Matteus, av alla glas, behövde du ta av de fina?”

Mamma lät arg. ”Det var det enda rena jag kunde hitta.”

”Absolut.”

Mamma startade den gnälliga dammsugaren. Och jag började klä på mig. En grå t-shirt och trasiga jeans. Min ryggsäck var redan packad sen dagen innan. Den var lättare än vanligt, för det var slutet av terminen och uppgifterna blev bara färre och färre.

”Isak, kom igen nu. Ge inte upp”, säger en av hans kompisar.

Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

Varför....varför stirrade jag på dem, hur dum är jag? Kan inte alla bara acceptera allas religioner, vad har man ens emot kvinnor som bär sjal?

Jag såg Matteus sitta i soffan med det gipsade benet på en kudde, och ett nytt glas juice i handen. Jag kollade in i köket, där lägenhetens besvikelse befann sig. Diskberget.

Jag kollade på det en stund.

”Du, jag håller avstånd från dig för jag vet inte vad du har under din halsduk. Kanske en bomb”, säger Isak med ett leende.

”Jag kan nog skippa frukosten idag, jag är ändå inte hungrig.” ”Gör vad vill, dö bara inte” sa Matteus flinande.

Killarna gapskrattar och Armida känner något rinna från hennes ögon. Medan hon torkar tårarna med sin sjal ser hon att chauffören inte längre är uppmärksam. De fortsätter att skratta och provocera Armida. Hon vet inte vad hon ska göra. Det är första gången hon åker buss och hon har ingen att vända sig mot, hon är helt ensam. Men det är inte första gången hon har blivit utsatt av diskrimineringar.

Jag stannade till vid alla bilder av pappa. Tårarna försökte ta sig fram men jag vägrade gråta. Jag ville minnas honom med glada tankar och hans beslut om att inte leva längre skulle inte få påverka mig just idag. Jag kunde nästan höra hans röst be mig att vara stark, och nu förstod jag varför.

Det gamla trapphuset nästan skakade när jag småsprang ner, och portens rostiga gångjärn tjöt. Luften utanför var torr och kall, och snön från den tidigare kvällen hade redan smält bort, marken var bara fuktig.

Bussen skakar och stannar försiktigt. Chauffören står upp och stampar med de svarta kängorna, de släpper ifrån ett obekvämt ljud. Han går mot Isak och säger att han inte tolererar religiösa diskrimineringar i sin buss.

Med tunga steg släpade jag mig själv ner för den breda trappan som ledde till underjorden. En vägg av röklukt nästan slog mig i ansiktet halvvägs ner. Jag var tidig, tåget gick inte förrän om en kvart och jag såg en helt ledig bänk mitt i morgonruset. Jag var trött, väldigt trött, och nickade till. Ett gäng yngre killar lite längre bort såg mig och flinade. Jag drog snabbt upp mobilen och låtsades ha något att svara på.

”Alla är lika mycket värda. Acceptera att alla människor inte ser ut exakt som dig!” skriker chauffören.

Armida känner en lättnad och mungiporna är upp vid öronen.

Chauffören blir så arg att han tar upp mobiltelefon och ringer polisen. Jag vill krama om honom och aldrig släppa taget.

Tänk om det fanns fler människor som honom som står upp för andra. Armida känner hur mungiporna rör sig upp vid öronen igen...

På bänken bredvid min så satt en kille jag kände igen. Han gick på samma skola som mig men jag kunde inte minnas vad han hette. Han var lite större och brukade få kommentarer i korridorerna. Jag tänkte på honom ofta. Precis när jag skulle säga hej reste han sig och gick bakom gruppen med killar

”Vad håller du på med morbror?” säger Isak.

Hodan Abdi Siad 120

9. HJÄLTEKVINNAN UTAN MANTEL

som stirrade på honom när han passerade. Han kollade upp på dem snabbt, han såg rädd ut. Sedan försvann jag in i min egen värld.

Jag hoppade till när en välbekant elektronisk röst sa, ”Nästa tåg går om två minuter.”

Jag stod nära nog att se att han höll inne tårar.

När han drog bak ena benet som för att ta sats förstod jag vad han var på väg att göra. Då hörde jag tågen som närmade sig tunnelns öppning.

Jag öppnar mina ögon med de tyngsta ögonlocken man kan ha en tidig morgon. Solen sken rakt på mig från det halvöppna fönstret med halvt neddragna persienner. Solens strålar värmde tydligt på mina kinder som en varm pust. Jag drog undan täcket och tog i för att resa mig upp. Nu sitter jag på sängen med mina fötter som nuddar det kalla stengolvet, som får hela min kropp att rysa till. Framme vid strumplådan väljer jag ett par rosaaktiga sockor, sätter mig ner på sängen, sätter på mig den högra strumpan och därefter den vänstra.

Reser mig upp och går vidare till badrummet, kliver över tröskeln. Ställer mig framför badrumsskåpet och speglar mig i den småsmutsiga spegeln, öppnar skåpet, sträcker fram min hand och tar fram min face and wash-mask. Klämmer ut det sista samtidigt som jag gnuggar in det i ansiktet. Nu är jag klar, jag känner mig fräsch. Kliver ut, tar mig in till köket samtidigt som jag trycker igång kaffemaskinen. Medan jag väntar på att kaffet ska bli klart passar jag på att ta lite extra luft, så jag tar ett par steg ut till balkongen. Känner kylan medan jag lutar mig fram på räcket och kollar ut på den tomma gatan med löv som faller och solen som inte gått upp än. Då jag får upp minnet, minnet som får mig att känna mig som en hjälte, minnet som jag aldrig kommer att glömma.

Jag sprang. Det var inte många meter men jag sprang, och jag kastade mig över honom. I samma sekund som vi båda slog i marken så susade tåget förbi och stannade.

Allt blev tyst, alla ögon var på oss. Jag kunde bara höra ett svagt muller av röster, som ett evigt hummande.

En medelålders kvinna rusade fram mot oss med en orolig blick. ”Jösses! Res på er så går vi bort från spåret.”

Vi ställde oss upp gick mot bänken jag tidigare satt på, och jag började skaka. Kvinnan höll om axlarna på killen. ”Vad heter du?” ”Lukas”, viskade han. ”Och du?” ”Elina”, svarade jag, men jag kunde inte kolla upp. ”Okej, jag heter Sussie”, sa hon och la den andra armen om mig.

Ciggen i min hand var en otrolig befriande känsla efter en lång och tuff dag, jag kunde pusta ut till slut. Den mjuka filten jag hade runt mig var som en stor kram, den varma luften som släpptes in från den halvöppna balkongdörren av glas blåste rakt igenom mig. Jag kunde äntligen slappna av. Det var då jag hörde ett genomskärande skrik från den tomma gatan som det aldrig kommit ett knyst från tidigare.

Två ordningsvakter kom springande. ”Vem var det?”

Sussie tog bort armen hon lagt på mina axlar och pekade på Lukas.

Känslan sa att något hemskt skulle hända, jag kastade mig upp, lutade mig över det halvkalla räcket, och kollade ut på den alltid så tomma gatan. Men denna gång var inte gatan tom, jag såg en liten flicka klädd i en brun, lång jacka med stor päls, röda stövlar med en vit rand längst upp på, ljusbrunt hår med ett par blonda slingor och hennes kristallblåa ögon fångade mig, hon ropade på hjälp med bara sin blick. Det var en man som hade slitit i henne, dragit och tvingat henne med sig. Mannen hade en mörkgrön tjock tröja på sig med massor av bruna fläckar, mörkblåa mjukisbyxor med likadana fläckar som på byxorna. Det såg ut som oljefläckar. Mannens ansikte var slitet, han såg helt förstörd ut, man såg på honom att han var påverkad av något. Flickan skrek, visade tydligt med sitt kroppsspråk att hon inte ville. Jag såg vart han försökte ta henne, tankarna spred sig i huvud till en tornado. Skulle jag springa ner och hjälpa flickan? Skulle jag ringa polisen? Skulle jag skrika på mannen? Vad skulle jag göra? Jag var helt ställd, medan jag tittade på stod jag helt i chocktillstånd. Men jag hade bestämt mig.

Någon hade sett på övervakningskamerorna vad som hade hänt, och ringt efter hjälp.

De två ordningsvakterna ledde oss upp och där det stod en ambulans med en bår redo för Lukas, som inte hade visat någon som helst form av känsla i ansiktet sen jag tacklade honom. Vi fick ögonkontakt och jag frågade, ”Det gjorde inte ont, va?” ”Det var värt det, tack.”

Jag kände hur jag log. Jag räddade honom faktiskt.

När Lukas och ambulansen var borta började ordningsvakterna fråga oss frågor som: ”Känner du honom?

Var du säker på att han skulle hoppa?” och så vidare.

Men jag bara nickade till svar. Till sist frågade dem: ”Finns det någon vi kan ringa som kan komma och hämta dig?”

Mamma och jag pratade inte mycket på vägen hem, och jag ville inte heller prata. Men jag kunde inte sluta tänka: Jaha, nu då?

Adrenalinet ökade medan jag stod fortfarande och såg på.

Jag höll iskalla räcket utan känsel i hela kroppen, det kändes som att hela min kropp stängdes av. Som en bedövning

Magdalena Wellander 121

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Hjärtat bultade tungt i bröstkorgen, snabbt och hårt. Allt blandades som en kortlek i huvudet på samma gång som mina ben rörde sig hastigt på den blöta gatan med mängder utav trasiga löv i massor av olika färger. Jag förflyttade mig snabbt mot mannen, tog tag i hans kalla arm. Han vände sitt ansikte mot mig, blicken var hotfull, ilskan inom honom syntes tydligt och jag kände den otroliga tacksamheten från den lilla flickan.

Jag reste mig för att för att ställa mig närmare spåret, när jag fick syn på killen från skolan igen. Han stod nära spåret. För nära. Han kollade ner på den smutsiga rälsen, och sedan upp mot den tunneln tåget när som helst skulle komma från.

som spred sig snabbt genom hela kroppen. Jag försökte förstå situationen medan jag försökte komma på vad jag skulle göra. Men det jag förstod var att om jag inte gjorde någonting nu skulle något hemskt hända. Plötsligt hörde jag ett skrik, det lät som ett illtjut. Min blick fastnade på gatan nedanför och då såg jag att mannen hade fortsätt att dra i flickan mot hennes vilja, han knuffade, slet och tvingade henne med sig.

Varför? Varför ska just jag drabbas av det här? Medan alla andra lever vidare lugnt och fint i sina liv? Varför har övervakningen valt att parkera just över mitt huvud?

Med trötta steg går jag upp och lämnar henne med en förbaskad och rasande blick.

– AMIRA, BEHÖVER JAG SÄGA DET IGEN, hör jag någon skrika.

Hur länge ska jag arbeta som hushållsarbetare? Och bli kallad för hemska saker på grund av min hudfärg?

Tankarna inom mig skrek på mig, de var emot mig, det kändes som att det var som en stor press på mig. Detta var mitt ansvar. För vem är jag om jag inte skulle hjälpa henne?

Kroppen tog sats, jag var redo för att ta mig ner dit och sätta stopp för det som hände innan det led till något värre. Jag kände mig som en enorm jätte som var på väg att sätta stopp.

Jag kastar en blick bort mot vardagsrummet för att försäkra mig om att Antoinette inte står och tittar. Jag får tankar om att rymma, fast något hindrar mig och det är rädslan. Jag försöker att sluta tänka på det och tar raka vägen upp till köket. Jag börjar med att torka disk. Mina händer skakar av kylan, jag har ingen känsel i dem längre. Omedvetet tappar jag ett glas vatten.

Nu stod jag i hallen, blicken sökte sig på skorna, ett par gråa skor med massor av lerfläckar var nu på mina fötter. Skulle jag sätta på mig jackan, eller skulle jag skita i den? Det skulle gå snabbt. Armen drog sig fram mot det guldiga handtaget på den mattsvarta ytterdörren. Det var tvunget att gå snabbt, jag kastade mig fram mot trapporna. Känslorna spred sig i hela kroppen, jag var rädd på samma gång som jag var stolt över mitt beslut som jag var på väg att ta. Trapphuset luktade som gamla sopor hade legat där i veckor. Handen var vid handtaget på portdörren nu, jag drog handtaget mot mig, den kraftiga luften blåste på mig så att allt mitt hår flög bakåt.

Jag är ute, vad gör jag nu?

– INTE NU IGEN AMIRA! hör jag Antoinette skrika.

Jag blir fylld av rädsla och vet inte vart jag ska ta mig eller göra. Tänk om hon misshandlar mig igen som de andra gångerna, tänker jag tyst för mig själv.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Jag hör hennes fotsteg och hur de börjar närma sig köket.

Hon kommer så nära att hon börjar stirra in i min själ och skrika på mig. Hennes mördarblick skrämmer mig. Det enda jag ser är en häxa framför mig.

Hjärtat bultade tungt i bröstkorgen, snabbt och hårt. Allt blandades som en kortlek i huvudet på samma gång som mina ben rörde sig hastigt på den blöta gatan med massor av trasiga löv i massor av olika färger. Jag förflyttade mig snabbt mot mannen, tog tag i mannens kalla arm. Han vände sitt ansikte mot mig, blicken var hotfull, ilskan inom honom syntes tydligt och jag kände den otroliga tacksamheten från den lilla flickan. Min hand i all fart jag kan ta tag i, knyter honom i ansiktet, greppar tag i hans axlar och knäar honom mellan benen tills han viker sig. Flickans tårar rann som ett kraftigt vattenfall.

Hon har en markant hårig överläpp, tjocka buskiga ögonbryn, skäggväxt som en man, hennes tänder sitter snett och en av de sticker fram och är lika skrynklig som ett russin.

Jag blir bedrövad och förgrymmad över hur hon behandlar mig. Jag försöker hantera min ilska men jag känner hur mina tårar faller ner från kinden. Jag vänder mig om på väg ner till källaren.

Jag gråter oavbrutet i flera timmar, tills det inte finns några tårar kvar. Jag sparkar och skriker tills adrenalinet tar slut.

Ingen hör min gråt eller mitt skrik, till min förvåning kommer inte en enda person till min undsättning. Nu efteråt förstår jag att det är själen och kroppen som reagerar på att jag burit alldeles för tungt, alldeles för länge. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag leva detta svåra liv? Det känns som en för stor tyngd för bröstet att bära.

Sinda Nakouri

10. HUSHÅLLS­ ARBETERSKAN

Plötsligt hör jag fotsteg utanför mitt rum. Dörren öppnas så hårt att det känns som att handtaget kommer gå sönder och det visar sig vara Antoniette som står i dörröppningen.

Hon går mot mig och börjar skrika. Jag står där alldeles tyst medan hon slår och knuffar till mig ett flertal gånger.

När hon skrikit klart går hon till sitt sovrum.

Jag orkar inte mer. Ännu en dag utan vatten och bröd. Ännu en dag i denna mörka, smutsiga och kalla källare. Snart är det morgon och jag känner hur mina fötter börja stelna av kylan. Hur länge kommer jag sitta här? Hur länge kommer de att lämna mig här inne utan mat? Jag hör några steg komma åt källarens håll. Snabb som en vind lägger jag mig ner på marken och låtsas sova. Dörren till källaren öppnas och jag hör hur de aggressiva stegen kommer åt mitt håll.

Jag sätter på radion för att lyssna på musik samt lugna ner mig men istället hör jag något helt annat. Det är en man som pratar om hur mycket hushållsarbetare oftast lider av de hushållsarbetarna arbetar åt. Han säger att de förtjänar sina mänskliga rättigheter precis lika mycket som alla andra, och att inte ha lika hög ekonomisk status är ingen ursäkt att behandla en person dåligt. Tydligen jobbar denna man med en organisation som vill hjälpa dessa lidande arbetare och stå upp för dem. Denna organisation har flera kontor över hela världen men deras huvudkontor ligger i Italien.

De har nyligen byggt ett kontor här i Spanien och letar efter arbetstagare som behandlas orättvist för att hjälpa dem.

Oavsett om man inte får tillräckligt betalt, fysisk eller psykiskt våld, eller sexuella övergrepp. Det finns en samling att gå

– Vakna! Vad är det du inte fattar? Gå upp och städa köket! säger hon med en irriterad och arg röst.

Jag låtsas fortfarande sova. Med en mörk röst skriker hon: – Amira, vakna! säger hon och sparkar mig i ryggen.

Smärtan och ömmandet i ryggen gör det svårt för mig att ställa mig upp. Jag är så trött och orkeslös att jag inte ens orkar tvätta mitt ansikte. Jag känner ständigt hunger, min mage kurrar och det enda jag tänker på är mat.

122

till om något av det här har hänt och jag har ingen avsikt att missa det.

som jag, fast synlig. Hon har jättefint långt brunt hår som blir ljusare när solen lyser på det, hon brukar oftast ha på sig en tjock hoodie och ett par svarta långa håliga jeans. Jag hör alltid hur tjejerna i klassen hackar på henne. Jag fortsätter bakåt och sätter mig längst bak i klassrummet där ingen annan vill sitta.

Jag har sedan länge fått nog och velat ha en förändring, men har känt att jag inte har den makten, nu kanske det kan ändras. Enda sättet att gå på mötet är att rymma. Jag börjar packa ihop mina kläder för att senare på kvällen åka buss hemifrån.

Engelskläraren kommer in. Hon tar fram sin lista och börjar snabbt ropa upp allas namn. Jag känner hur stressen börjar komma, jag hatar när det är upprop. Jag måste ta av mig tröjan för att jag svettas så mycket. Nu är engelskaläraren på mitt namn, hon ropar ut mitt namn och jag kan inte öppna munnen, den sitter fast. Alla vänder sig om och stirrar på mig.

Jag blir självklart röd i ansiktet, läraren och eleverna tittar konstigt på mig som att jag vore någon knasboll. Till slut får jag äntligen fram ett ”ja”. Alla har redan hört hur min röst darrade och att jag nästan var på väg att gråta. Det var tjejen som sitter i mitten till vänster tur att bli uppropad, läraren ropar Antonella Bergbom. Antonella sa ett högt och tydligt ”JA!” Tjejerna i klassen som brukar hacka på henne börjar gapskratta. De vänder sig mot henne och säger:

Jag tar min väska och smyger ut. Det är kolsvart ute, jag kan knappt se något. Så småningom är jag framme men tvekar att gå in, jag vet inte om jag vågar. Jag samlar mitt mod, tar några djupa andetag och kliver in. Jag ser en lång hall med några dörrar men inga människor.

– Hallå? säger jag med en darrande röst.

En kvinna i en professionell kavaj framträder och hälsar på mig.

– Hej! Jag heter Michelle, det ligger här.

Jag följer med henne till ett stort rum med ett glasbord i centrum och svarta stolar runt. Rummet har också stora glasfönster. Jag kollar runt fascinerad innan jag sätter mig och vi påbörjar vår konversation. Jag förklarar min situation för henne. Hon är väldigt lyhörd, och engagerar sig för att hjälpa till. Michelle erbjuder mig ett jobb hos denna organisation så att jag inte längre ska behöva vara beroende av Antoinettes löner för att kunna försörja mig och behöva uthärda hennes misshandel. Jag tackar ja till erbjudandet och känner mig äntligen fri och glad, samtidigt som det känns lite otäckt och främmande eftersom det aldrig skett en sådan stor förändring. Det känns fortfarande att det finns mycket som kan gå fel.

Jag tycker att det är ett jättefint namn och jag hade lust att skrika på dem, jag tycker det är jättefint, lägg ner nu! Men det gör jag inte. Jag sitter som vanligt tyst och ensam längst bak, där ingen märker av mig, förutom när jag gör bort mig på alla upprop som vi har.

Efter att alla i klassen blivit uppropade började lektionen.

Några lektioner senare är det dags för lunch. Jag har alltid med mig egen lunch vilket gör att jag kan sitta på toan och äta. Sist jag var i matsalen hade jag blivit alldeles röd i ansiktet, det känns nämligen som alla står och stirrar på mig.

Mitt hjärta bultar hårdare och hårdare för varje gång. Jag tycker också det är jobbigt att se på när alla andra har så kul på lunchen med sina vänner, när jag själv bara är ensam och inte har några vänner, bara för att jag är så feg. Jag går in på en toa som ligger lite gömd i skolan. Toan känns som mitt hem för jag tillbringar en hel del tid där.

Michelle visar mig en liten lägenhet med våningssängar, ett litet kök och ett ännu mindre badrum. Ljuset flimrar medan jag tar mig till min tomma säng med gråa lakan där jag lägger ner min väska. Jag har flera rumskamrater, arbetare som också har blivit utsatta för brutala arbetsplatser. Jag byter om och lägger mig i sängen med en bra känsla i kroppen.

Jag går in på den smala väldigt avlånga toan, låser dörren och sätter mig på toalocket. Jag tar fram min lilla blåa matlåda med en kycklingmacka i. Jag börjar äta min macka, medan tiden sakta går framåt. Jag tar fram min mobil ur fickan och tittar på klockan. Jag känner hur små droppar av svett rinner ner på kroppen och jag blir snabbt väldigt varm. Klockan är tolv och nästa lektion börjar fem över tolv. Jag rusar till mitt skåp, lägger matlådan i skåpet och springer till klassrummet.

Innan jag ens hinner gå in i klassrummet ser jag hur Antonella står utanför. Några tjejer från klassen kastar sudd och säger:

Jag börjar mitt nya arbete redan nästa dag. Jag är så tacksam över att jag fick den hjälp jag behövde. Mitt mål är att hjälpa de som behöver hjälp så ingen behöver gå igenom det jag fick gå igenom. Jag ska kämpa och göra mitt bästa.

Sara Ibrahim

11. JAG HAR MODET Jag går på en lång gångväg som leder mig dit jag nästan alltid är. Jag ser ett par killar stå och hänga vid den vänstra sidan av gångvägen. Alla har t-shirts och shorts på sig. Jag stoppar in mitt långa bruna hår innanför tröjan, sätter på mig luvan, tar upp mobilen ur min högra byxficka och fortsätter framåt. Jag ser den stora vita byggnaden, mina blåa ögon börjar bli fyllda med tårar, jag känner hur tårarna rinner ner på kinderna, men jag kniper igen och fortsätter in på skolgården.

Jag går in i byggnaden, går till mitt skåp, tar av mig skorna och lägger dem i skåpet. Jag fortsätter framåt till klassrummet och jag hör hur mitt hjärta bultar hårdare och hårdare men jag fortsätter ändå in. Jag ser hur alla i klassen sitter längst fram i klassrummet och pratar med varandra. Det är alltid en tjej som sitter i mitten åt vänster vid den blåa väggen i klassrummet. Jag tänker ofta att hon alltid är ensam precis

– Du har så konstiga namn, vad gör du här?

Det enda jag kan göra är att hålla tyst och gå in i klassrummet.

Jag hatar mig själv, för det! Jag vågar aldrig gå fram till dem och berätta hur elaka de är.

Jag undrar var är alla lärare. Det är aldrig någon som säger till tjejerna som håller på. Jag blir så himla arg av att tänka på det. Det ska väl ändå finnas lärare som står upp för eleverna, eller? Jag släpper det och börjar istället jobba. Det är egentligen grupparbete, men jag jobbar inte med någon och läraren brukar inte bry sig. Det är som att läraren glömmer bort mig här bak för att det aldrig är någon som kommer fram och frågar hur det går. Efter en kort stund är den sista lektionen slut. Jag går sakta ut genom klassrummet, jag går till mitt skåp och tar på mig skorna. Det är fruktansvärt varmt 123

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

– Vad är det för namn ’Antonella Bergbom’.

ute, så jag knyter min tjocktröja runt midjan som jag tagit av tidigare. Tar fram min mobil sätter på en lugn och skön spellista på Spotify och sätter in hörlurarna i öronen.

rakt ut. Mansa känner lukten av bussen som rullar förbi och ställer sig framför dem. Han hoppades på att den rasistiska mannen med magen hängandes utanför tröjan, inte skulle hoppa på just den här bussen, men det gjorde han. Så fort Mansa hoppade på bussen, så skriker den äckliga mannen att mörkhyade inte får åka med på bussen. Så fort mannen säger det blir Mansas ben nästa som gelé och han börjar svettas om händerna. Han satte sig så lång ifrån mannen som möjligt, Mansa hittade en plats lite längre bak som är precis i solen och helt nerkletad av läsk. Han sätter sig på den smutsiga platsen som nästan gjorde ont att sätta sig på för att den snygga tjejen sitter mittemot. Solen står högt på himlen och inga moln på himlen.

När jag går ut på skolgården känns det som att klumpen i magen släpper och allt blir så himla enkelt. Äntligen får jag gå hem. När jag precis ska gå ut genom grinden ser jag igen hur tjejerna står runt Antonella, som en mur. Jag hör verkligen hur dumma ord de säger. Jag vill gå dit och säga till dem, men det gick inte, jag vågade inte gå direkt till dem. Bara om jag haft det modet. Men det måste väl finnas någon som kan göra något åt saken. Plötsligt var det som jag inte kunde gå ett steg till från skolan. Mina fötter satt fast i marken, jag fick den där känslan jag brukar få att jag måste våga. Jag vänder mig om och går tillbaka med korta bestämda steg in i skolan. Jag vet att alla lärare och rektorn har möte i sal 8. Jag går fram till dörren och ställer mig utanför, tar in ett par djupa andetag och öppnar dörren. Jag skriker:

Mannen hoppar av sitt säte och stegade fram till Mansa med sina smutsiga byggarbetsbyxor och trasiga skor och ställde sig och skrek mot Mansa med en väldigt mörk och nedtryckande röst, att mörkhyade inte fick befinna sig på denna buss. Mansa började svettas lite i händerna och i pannan igen. Vad kommer att hända nu, tänker Mansa.

Mannen fortsatte att skrika. Till slut ställde sig den snygga tjejen upp med ett ryck och började skrika på mannen, att han ska gå på någon i hans egen storlek. Busschauffören stannade bussen och rusade fram till mannen, med en blick som kunde döda. Busschauffören tog tag i tröjan på mannen så hårt att man hörde ett brak och han slet ut mannen med hjälp av tjejen ur bussen. Mannen dunsade ner på marken med ansiktet lika rött som en tomat. Mannen ställde sig upp med ett ryck och skyndade sig fort därifrån.

– Nu får det var nog! Ni får gå och säga till tjejerna som hackar på Antonella varenda dag, det är aldrig någon av er som gör något. Det är ni som är de vuxna på skolan, det är ni som ska göra så vi känner oss trygga.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Jag ser hur alla lärare och rektorn tittar på mig. Det känns som att de stirrar rakt in i själen på mig. Men jag ser hur några lärare blir röda i ansiktet och jag ser att de fattar vad jag menar. Jag stänger snabbt dörren och springer ut med lättare steg och jag känner mig stolt, riktigt stolt. Nu kan jag gå hem med ett stort leende på läpparna och vara nöjd med dagen.

Vad lärarna säger till Antonella och tjejerna får jag aldrig veta, men det jag vet är att jag äntligen stått upp för någon och att jag faktiskt vågade. Det är det viktigaste för mig.

Tjejen hoppade tillbaka upp på sitt säte. Mansa tittade på tjejen med ett stort leende på läpparna och tänkte för sig själv, att han skulle säga något men han vågade inte. Hon tittade på honom med ett stort leende tillbaka, men vågade inte säga något hon heller. Bussen rullade vidare, folket i bussen stod upp och jublade för den insats de hade gjort.

Folket i bussen satte sig ner efter ett bra tag. Det väntandes på bussen men alla var glada, inga sura miner, det var ju fredag trots allt. Tjejen och Mansa gick av vid samma hållplats, men Mansa gick till höger och hon gick till vänster.

Alva Adolfsson Koskela

12. KÄRLEK BÖRJAR ALLTID MED BRÅK

Solen stod högt på himlen och den brände skönt mot Mansas hud. Det kändes som att hela världen var glada och alla som Mansa såg hälsade på honom. När han hade gått en stund bredvid den fina blåa kanalen kom han hem till sin vanliga trappuppgång, där han möter sin lillebror med sina två kompisar. De mumlade om något som ingen riktigt förstod.

Mansa nästan sprang uppför alla trapporna. Andra hörde hur det ekade varje trappsteg och de hörde hur dörren stängdes där nere. Mansa tog upp nycklarna med ett ryck och hörde hur det plingade till i mobiltelefonen, men han tänkte inte så mycket på det. Han öppnade dörren med ett bestämt tag, så att dörren nästan studsade tillbaka mot honom. Han tog snabbt av sig skorna och tog upp telefonen med ett leende på läpparna. Han såg att det var någon som lagt till honom på Snapchat. Han insåg att det var den snygga tjejen från bussen. Hjärtat slog snabbare och det pirrade till i magen.

Han läste meddelandet: “Vill du hitta på något någon dag? /Felicia”.

Det var en mycket härlig dag, fåglarna kvittrade, folk gick runt i kortbyxor och t-shirt. Mansa var på väg hem från skolan och gick mot bussen. Han hade ett par nya ljusblåa Levis-jeans på sig som han fått av sin halvsyster i födelsedagspresent. Mansa gillar att spela basket med sin familj på fritiden. Han har en halvsyster som heter Meja, men de är nästan som syskon för de har känt varandra sedan dagen han kom hit till Sverige.

Han har en mamma och pappa som heter Ami och Carl, de träffades i Sverige den dagen de kom hit.

Han gick precis bakom den där tjejen i klassen som alla i klassen vill hänga med. Hon hade en fin tunn jacka som passade precis med hennes nya skor som nästan bländande Mansa. Han tänkte lite snabbt för sig själv att en dag ska han ligga med handen i hennes lena fina hår och hålla om henne som om det var den sista dagen han hade med henne. Han kände att det kom som små vindpustar av den mest friska och lugnaste doften i världen. Plötsligt slog det honom i det fina sommarvädret, att han har hört talat om en rasistisk man som smög runt och uppfört sig märkligt hela tiden.

Han åkte ofta Mansas buss. När han kom fram till busskuren så stod tjejen där också. Mansa ställde sig bredvid henne i busskuren, han kände hur hennes doft rullade upp i näsan, nästan som ett lent moln som rullar upp i näsan på honom.

Hon kollar upp på Mansa nästan som han sagt något lustigt

Zackarias Wirström

124

13. MISSHANDELN

för att gå och lägga sig, men då såg han det. Ungefär hundra meter bort från huset så såg han en flicka, det var ganska mörkt så det var inte lätt att se, men han såg en flicka på knä och en man med en pinne (såg det ut som) som var upphöjd i luften över henne. Olle fick panik och skrek på sina föräldrar medan han hade slagit in 112 på sin mobil. Hans föräldrar undrade vad det var och kom springande upp till hans rum och där såg de Olle med mobilen i handen och berättade om att det var någon som blev misshandlad vid ICA, sen kollade föräldrarna ut och såg det han såg. När han hade lagt på samtalet till 112 så började han springa ner för trappan och ut genom ytterdörren. Hans föräldrar blev väldigt oroliga för att han sprang eftersom mannen kunde ge sig på honom och han inte kunde göra något motstånd. Men Olle sprang några meter och kollade på klockan, det var tre minuter efter att han hade ringt 112. Han tänkte att det var ingen idé att skrika på honom än för polisen skulle inte vara där förrän om fem minuter ändå och då kanske mannen skulle ge sig på honom.

Hon höll mobilen i vänster hand och hundkopplet i andra handen. Hon hörde något ljud bakom sig, vände sig om och där stod en mörkklädd man som höll ett basebollträ upphöjt i luften. Hon kände att det rann blod igenom hennes mörkbruna hår, sen blev det bara svart!

Men om vi går tillbaka till hur allt hände.

Det är en tjej som heter Wilmius, hon är 15 år och har egentligen ett helt vanligt liv, hon är bra i skolan och har många vänner.

Det var en kväll hon skulle ut med hunden, det var mörkt och regnigt för att det var i oktober. Hon skulle ta en lång promenad. Då hon kände sig lite ensam så hon ringde upp sin kille för att ha någon att prata med. Allt var som vanligt ute i det lilla samhället Stigtomta och klockan var 20.30. ICA hade precis stängt för att de stänger tidigare på söndagar. Hon skulle börja gå hemåt och tänkte att hon skulle ta en genväg för att det var väldigt kallt och hon ville hem direkt. Men när hon skulle gå förbi ICA så noterade hon inte att det stod en svart taxibil några meter bort på parkeringen bakom ICA, eftersom hon var upptagen med att prata med sin kille.

Han gick några steg framåt hela tiden men varje gång han kollade på klockan så kändes det som att den stod still.

När det hade gått ytterligare tre minuter så skrek han:

Hans hjärta bultade så högt att var det enda han hörde. Precis när han hade skrikit så föll flickan ihop på marken. Mannen kollade upp på den lilla pojken som stod under en gatlampa och började gå mot honom. Olle märkte att han inte gick helt normalt, han gick lite vingligt men inte som om han hade druckit, Olle hade nämligen en farbror som ofta drack mycket men han gick inte så. Olle kollade på klockan och var panikslagen när han inte hörde några sirener, men mannen var på väg mot honom. När mannen var ungefär tjugo meter ifrån honom så hörde han det, polisen var där. Han blev så lättad att han satte sig ner för att han inte kunde stå längre, adrenalinet hade gått ur honom helt.

När hon precis hade kommit runt hörnet till den låsta ingången vid ICA så blev det lite ljusare så hon kunde se bättre, det var två små lampor ovanför gallret till de låsta dörrarna. Hennes vita lurviga lilla hund vände sig om och började skälla men Wilmius drog bara med honom för att hon ville hem. När hon precis hade passerat ingången så slocknade lamporna, hon hoppade till och vände sig om och såg en mörk gestalt med ett basebollträ i handen som stod bara någon meter ifrån henne. Hon kände att hon knappt kunde andas, hon bara stod där och kollade på den mörka gestalten.

Polisen svängde in på ICA-parkeringen, det klev ut två poliser och Olle såg att de hade ena handen på pistolen, de skrek:

Det var som att hon var fastfrusen men det dröjde bara några sekunder innan mannen började gå mot henne, hon kunde inte röra på sig, hon var helt livrädd. Hon tänkte att det var nu hon skulle bli våldtagen, det var nu hon skulle dö!

– Släpp ert vapen och upp med händerna.

Mannen gjorde faktiskt som poliserna sa.

Hon släppte hundkopplet och skrek:

En av poliserna gick till Wilmius för att kolla hur det var med henne och sedan så ringde han efter en ambulans. Den andra polisen gick till mannen och kollade vem han var och han såg direkt att det var en man som bodde på psyket och som hade rymt därifrån. Polisen tog med honom till bilen och satte honom i baksätet, efter det gick han också till Wilmius som precis hade vaknat upp och då kom ambulansen som tog med henne till sjukhuset där hon mötte upp sina föräldrar.

– SPRING HEM PRINSEN! Hunden började springa så fort att man knappt kunde se de små benen. Wilmius fick ett slag i magen och tappade luften, hon ramlade ihop på knä och sa till pojkvännen i telefonen att hon kommer dö, för det var exakt det hon trodde. Hon kände hur hennes grönbruna ögon vattnades med tårar, sedan fick hon ett slag rakt i huvudet. Det sista hon kommer ihåg var att hon kände blodet rinna ner i hennes långa mörkbruna hår, en pojkes röst som skrek, efter det blev allt svart och hon föll ner till marken.

När hon hade kommit hem så ringde polisen och berättade att det var Olle som hade hittat henne och ringt polisen. Hon blev chockad över att det var en 10-åring som hade räddat henne, men hon letade upp hans adress för att tacka honom.

Nära ICA finns det en gata med några hus, där bor Olle. Han är en pojke som är tio år. Han älskar fotboll och hans högsta dröm är att få gå på en fotbollsmatch, men hans familj har inte så mycket pengar så han har aldrig fått gjort det.

Wilmius gick och knackade på Olles hus, det var Olle som öppnade, hon frågade: – Heter du Olle?

Kvällen då Wilmius blev misshandlad satt Olle i sitt rum och spelade. Hans rum hade ett fönster mot ICA och det var igenom det han såg vad som hade hänt med henne. Det var när hans föräldrar hade ropat och sagt att han behövde gå och lägga sig för det var skola dagen efter. Han gick och borstade tänderna och sedan skulle han dra ner rullgardinen

Han nickade och Wilmius kramade honom.

– Jag är så glad för det du gjorde för mig, finns det någonting du tycker om att göra på fritiden? frågade hon.

– Jag tycker mycket om att spela och titta på fotboll, svarade Olle.

125

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

– SLUTA!

Hon frågade om han hade kollat på fotboll live någon gång men han svarade nej.

Sedan går jag ut till mormors röda Ford Ka där hon väntar på mig och vi kör till där begravning ska äga rum.

Då visste hon exakt vad hon skulle ge honom.

Efter begravningen med gråt och när alla visat sin respekt, när platsen som var full av mammas vänner och några avlägsna släktingar har tömts, säger jag till mormor att jag kan ta mig hem på egen hand och ser henne köra iväg. Jag tar fram de två tulpanerna jag köpte på vägen från blomsterbutiken som är mammas favoritblommor och böjer mig ner mot gräset.

Jag lägger tulpanerna försiktigt på hennes grav och kör min hand längs den rektangulära gravstenen med texten “Adaliya Abedayo” i stora bokstäver. Jag känner en tår rinna nerför min kind men torkar snabbt bort den. Därefter sätter jag mig på en vit bänk vid kyrkogården i det soliga vädret för att få lite välbehövlig frisk luft, ensam och för att samla mina tankar.

Det här känns för mycket, jag trodde aldrig att begravningen skulle få det att kännas så här verkligt. Men mormor hjälpte mig igenom de värsta dagarna. Det finns dock något som fortfarande stör mig extremt mycket. Polisen som ska skydda oss gjorde precis tvärtom. Jag förstår inte hur man kan skjuta en person endast för hudfärgen den har, något man inte kan påverka. Hur kan det vara så normaliserat att de inte ens blir straffade? Mamma hade bara sin telefon i handen, det såg inte alls ut som något vapen. Jag tänker inte släppa det här. Flera borde veta vad som har hänt och stå upp för det korrupta systemet vi har idag. Jag kanske inte kan göra något så direkt, men jag kan sprida medvetenheten och det verkar som en tillräckligt bra start. Jag tar upp min mobil och går in på Instagram. Sen börjar jag bara skriva ett inlägg, det känns redan bättre.

Dagen efter hade hon kollat upp massa fotbollsmatcher och hittade en hyfsat nära som hon köpte tre biljetter till. Hon gick till Olles hus dagen efter för att ge honom biljetterna och när hon gav dem blev han så överlycklig att han började gråta.

Hans blåa ögon var helt röda, hans fina gröna t-shirt var helt blöt av lyckotårar.

Karin Friberg

14. NÄR DE SKÖT MAMMA Jag hör skottlossningen som dånar i mina öron, och samtidigt ser jag mamma falla långsamt ner på marken med en växande röd fläck på sin vita skjorta.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Polismannen som hindrade mig förut släpper mina armar och jag sjunker omedelbart ned på mina knän. Jag kan inte tro vad som har hänt, fruktan stiger inombords och tårarna börjar falla. Paniken och rädslan får hela min kropp att skaka medan jag försöker ta mig till mamma som ligger framför mig på marken. Hon är knappt medvetslös. I ögonvrån ser jag flera människor ringa 112, men de två polismännen sätter sig i polisbilen och bara åker därifrån som att ingenting har hänt. Det får mig att känna en otänkbar ilska innan jag vänder hela min uppmärksamhet till mamma igen. Jag lägger hennes huvud försiktigt i min famn och tar hennes iskalla hand.

Oavsett hur mycket jag än försöker att säga något lyckas jag inte få ut några ord. Hon klämmer min hand försiktigt och hennes andetag blir kortare. Jag ser ett plågat ansiktsuttryck från henne och sakta lossar greppet om min hand innan hennes vackra bruna ögon till slut slocknar. Jag försöker hitta en puls men det är ingen nytta. Hon glider bort medan jag hjälplöst kollar på. Mitt hjärta sjunker som en sten i bröstet vid insikten av att hon aldrig igen kommer att öppna ögonen och tårarna rinner som aldrig förr. Någon sekund senare hör jag sirenerna på avstånd...

När jag vaknar upp nästa dag ser jag hur många notiser jag fått på mobilen gällande mitt inlägg som jag la ut igår, samt nästan 7000 nya följare. Utöver detta har inlägget fått en enorm mängd delningar. Jag går in på kommentarerna, ”Melanie_91” har kommenterat: ”Må hon vila i frid, hon förtjäna bättre, videon gjorde mig så upprörd och jag hoppas att det kommer gå bra för er.” Jag sitter och skrollar i fem minuter och ser en massa liknande kommentarer. Vilken video menar de, och vad har det att göra med mamma? Jag går in på olika sociala medier och söker till och med på mammas namn för att hitta videon. Till min förvåning kommer det upp väldigt många videor. Jag har inte ens tänkt på sociala medier den senaste tiden så jag har ingen aning om vad jag har missat. Jag går in på en av videorna som visar mig och mamma, några minuter innan hon blev skjuten, polismannen har henne i handbojor med framsidan mot polisbilen.

Sekunden jag förstår vad det är för video börjar jag gråta.

Minnena och paniken kommer tillbaka från den stunden och det känns som att någon har slagit till mig i bröstet. Mormor kommer in med en bekymrad blick på ansiktet och ser att jag gråter. Jag gråter för mycket för att prata men pekar istället på videon. Mormor sätter sig på sängen bredvid mig för att ta en titt. Jag kollar bort men hör mormor snyfta och stänga datorn hårt. Hon kramar om mig och vi finner tröst i varandra.

Veckan därpå befinner jag mig i min mormors lilla lägenhet nära där jag bodde förut. Jag står i mitt nya rum i rustik stil framför spegeln i en långärmad, enkel svart klänning som slutar strax över knäna och gör mig redo för begravningen.

Jag går igenom mina många flätor med fingrarna. Mina tankar vandrar tillbaka till när jag var ett litet barn och mamma brukade sitta och göra flätorna åt mig vid fönstret i vårt gamla hus. Hon var en konstant i mitt liv och mitt stöd. I princip allt för mig. Hur ska jag klara av allt i livet utan henne? Att tänka på allt hon kommer att missa; min student, min examen, mitt bröllop. Alla födelsedagar hon inte kommer att vara där för och att aldrig kunna träffa sina barnbarn. Dörren öppnas och mormor kommer in.

Senare den kvällen är jag inne på Instagram igen och känner mig redo att försöka besvara några av kommentarerna. Jag sitter här på soffan ett tag, men nyfikenheten på vad som sägs om videon distraherar mig allt för mycket för att kunna fokusera. Jag hann ju aldrig kolla kommentarerna. Jag går in på Youtube och letar upp videon, det tar inte mycket ansträngning. Jag undviker att kolla på videon, stänger av ljudet och skrollar ner till kommentarerna. Inte bara ser jag oändliga kommentarer av upprörda människor men också de 18 miljoner visningarna. Videon har blivit viral.

”Dominique, är du redo?” frågar hon. ”Ja”, svarar jag. ”Ett ögonblick bara.”

Jag tar på mig halsbandet som ligger på den bruna byrån framför mig, det som mamma köpte till mig på en marknad som present när jag nådde tonåren. Det är silverfärgat och har en tunn berlock som är bokstaven ”D” i elegant skrivstil.

126

Nästa dag bestämmer vi oss för att gå till mammas minnesmärke som hennes vänner bestämde sig att göra för att hedra henne. Den är fylld av blommor, ljus och olika bilder på henne. Jag har varit här ganska ofta de senaste dagarna och varje gång tar jag med mig något att lägga till den stora högen av föremål som har med mamma att göra.

Det är skönt att komma hit på kvällarna för att det är fridfullt då, men idag ville jag och mormor komma hit tidigt. Jag lägger ner fotot jag tog med mig vid några rosor på gräset och vi sätter oss ner bredvid högen i solen. Strax efter att jag har satt mig får jag ett meddelande från polismyndigheterna.

Textmeddelandet säger att flertal människor är ivriga för demonstrationer mot polisbrutalitet, det som hände med min mamma har väckt mycket känslor hos folk, speciellt efter att de har sett videon. Polismyndigheterna vill att jag ska veta det eftersom jag är en familjemedlem och frågar även om jag skulle vilja leda de här demonstrationerna. Jag har tänkt på det förut och jag vill definitivt ha rättvisa för mamma men det känns så orealistiskt och långt bort, detta bevisar dock att det kanske inte var så orealistiskt som jag trodde.

Det här känns mycket bra och även rätt. Jag kommer inte låta denna möjlighet gå förbi mig. Med mina nästan 20 000 nya följare på Instagram är det lätt att lägga ut ett inlägg om demonstrationer och få en massa människor dit.

knuffa runt på den lilla mannen. Alla vet vad som händer, stanken av alkohol och ögonen som inte hade någon gnutta av oro. Den blonda mannen viskar något i den brunhåriga mannens öra. Ett slag hörs över hela tåget och ett stort skratt delat av två fulla medelålders männen därefter.

Pike kan inte höra musiken längre och blir snurrig efter att ha hört att en av de stora männen slagit den rödklädda mannen.

Den rödklädda mannens blick möter Pikes. Hen försöker att undvika händelse men varje slag lät högre den förra, och skratten densamma. Det hade nästan blivit en rytm i männens slag och slagen ekade allt mer och mer i Pikes huvud tills den slocknar.

Jag tillsammans med andra demonstranter samlas senare den kvällen, först vid polisdistrikten och sedan platsen för händelsen. Det blir den första natten av många demonstrationer framöver här i vår stad. Detta hjälper mig att läka händelsen med mamma och bemyndigar mig att göra en hel del förändringar för de förtryckta, svarta liven. Jag börjar äntligen driva mitt liv framåt igen och det känns inte längre som att tiden har stannat. Den känslan ersätts istället av bedrift.

Pike vaknar upp från sin flashback och ser att de stora männen fortfarande slår på den lilla rödklädda mannen. Vad har den rödklädda mannen gjort? Vad mer än att stå på fel plats på fel tid? Han förtjänar inte det här, ingen förtjänar att bli utsatt för en sådan grov misshandel bara för att han inte står på rätt plats. Pike har fått nog av att vittna tortyren. Även om varenda cell i Pikes kropp säger till hen att det inte är värt det så vet Pike att ingen borde behöva gå igenom den typen av misshandel. Pikes ben skakar och det verkar nästan som att hen inte har någon energi i kroppen, men Pike vet att någon måste göra något och ingen här förutom Pike är fysiskt kapabel till att göra det. Pike kollar på det gamla paret som hen inte har märkt förrän nu och det lilla barnet i den rosa jackan som sover i sin mors famn. Pike måste göra det här, för sig själv och den rödklädda mannen som inte ens vågar att skrika medan han blir slagen. Pike springer upp till den rödklädde mannen och puttar de två andra männen och ringer polisen. Hen ser att de två männen springer tillbaka till sina platser och försöker att låtsas som att ingenting precis hände. Pike känner sig äcklad av att de kan gå tillbaka till sina platser som att ingenting har hänt, efter att de har spenderat de senaste tio minuterna med att slå en man så hårt att det var det enda man kunde höra i tåget.

Demonstrationerna blir enorma och inte bara i min hemstad Minneapolis i Minnesota utan de sprider sig till andra städer, stater och även länder som marscherar i ilska. Videon delas miljontals gånger och ganska snart finns det demonstrationer mot polisbrutalitet i princip över hela världen. Hundratals fler minnesmärken görs för min mamma för att göra hennes historia hörd. Civilrättsadvokaten Noah Williams representerar mamma i rättegången mot de två männen som var inblandade i hennes död. Det finns inget som kan bevisa deras oskuld och i slutändan vinner vi rättegången medan de sparkas från sina jobb, anklagas för mord och döms till livstid i fängelse. Effekten av det som hände med mamma fortsätter i Minneapolis och bortom. Jag leder demonstrationerna här i min hemstad, men försöker också resa runt för att demonstrera i andra ställen, och mormor finns alltid här när jag kommer tillbaka. Nu känns det som att jag gjort mamma stolt.

Sally Ismail

Pike tittat på den rödklädda mannen och ser att han blöder och har sår över hela ansiktet. Pike får en servett av den gamla damen och torkar sedan den rödklädda mannen med den.

När tåget stannar så ser hen poliser som väntar för att ta de två stora männen och till den rödklädda mannen finns en ambulans.

15. PIKE. T.S.D Här sitter Pike återigen på tåget med sina hörlurar så tajt mot skallen som det bara går och blicken är fäst på marken, där det inte finns någonting mer än gamla tuggummin och snus.

Stirrar bort alla sina tankar och försöker att dränka sig i musiken.

Pike kan äntligen höra musiken i hörlurarna igen.

Dede Samuel

Men idag är det annorlunda. Även om Pike har musiken i hörlurarna så högt som det går så kan hen inte undvika att märka de stora männen som trakasserar en liten rödklädd man som står upp nära dörren. De stora männen börjar att

127

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Pike vaknar på en bekant plats. Hen är i en gränd och känner en stark lukt av cigaretter och en svag smak av metall i munnen, det är blod. Pike vet exakt var hen är, hen är tillbaka i gränden där alla Pikes svårigheter startade. Pike har blivit slagen, tills en gammal hemlös, som hade behövt använda hens mobil för att ringa efter en ambulans kom och räddade hen. Pike hör tunga fötter i början av gränden, det är hens pappa, mannen som Pike inte har sett på över fem år. Han stinker fortfarande av alkohol och har på sig samma gamla linne som han alltid har haft på sig. Pikes pappa springer fram till hen med samma blick som skriker “Jag önskar att du aldrig hade fötts”. Pike kan inte sluta tänka på varför hen måste plågas av samma minne om och om igen, det är nästan som om vart hen än går, så följer Pikes pappa med. Han försvinner aldrig.

16. PRESIDENT­ VALET

efter han har gått av scenen blir det svart för ögonen. Det tar ett tag för mig att komma tillbaka till medvetandet igen men när jag väl gör det och öppnar ögonen ser jag flera tusen människor framför mig. Jag är på scenen med en mikrofon i handen. Jag varken hör vad jag själv säger eller vad publiken säger, jag fattar inte ens själv vad jag håller på med, tills jag ser vakter komma emot mig. Jag släpper mikrofonen och börjar springa. De löper efter. Eftersom jag är mörkhyad blir det mycket högre straff för mig om jag åker fast.

I flera veckor har vi försökt nu, inget fungerar. Det har snart gått ett år sen allt började ske. Vad kan man ens göra mot någon som har så mycket makt, att han kan bestämma vilka som ska leva eller inte? Man kan väl inte döda honom? Eller?

Jag springer säkert 100 meter rakt fram mot Storgatan innan jag svänger av och in till en gränd. Jag ställer mig mot en vägg och ser vakterna springa förbi mig. Jag vänder mig om och där står han. Han som förstört vår stad. Framför mig står presidenten, jag springer ut på Storgatan igen utan att ens se att vakterna hade vänt och nu är en meter bakom mig.

De tar fast mig och för mig sedan till ett rum, precis mittemot scenen.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Idag är det dags, det är idag det gäller, vi kan göra skillnad nu. Jag öppnar ögonen och ser hur solen lyser in genom gardinen och lyser upp hela rummet, jag hör hur fåglarna kvittrar och hur pappa står och lagar frukost i köket. Idag ska vi strejka och stå upp för allas lika värde, få stopp på allt som händer. För två år sedan fick vår stad en ny president, han har trakasserat alla mörkhyade människor i vår stad och behandlat alla vita människor på ett helt annat sätt. Jag och min bror har tillsammans samlat en stor grupp människor för att försöka stoppa allt som händer och vi såg ingen bättre chans än att göra det på just valdagen. Klockan 16.00 ska presidenten hålla tal vid torget, vi ska alla vara där. Klockan börjar närma sig lunch när jag och min bror börjar gå mot torget. Min bror och jag är väldigt lika, bruna ögon, mörkt lockigt hår och vi båda har samma envishet, men vi tänker alltid på alla andra före oss själva. Vi hjälper alltid till vem som än behöver hjälpen. Sådan bror, sådan syster som mamma alltid sa innan hon blev mördad av protestanter som ville att mörkhyade skulle lämna landet.

När jag kommer in i rummet och ser mig omkring får jag en stor klump i magen och jag känner mig nästan svag i kroppen, som att jag kommer ramla ihop. Det är barn här, bara barn som jobbar. Vakterna stänger dörren, rummet är medelstort och har gråa mörka väggar med sprickor lite här och där. Små fönster finns högst upp i taket och påminner om fönster som man har i fängelser. Golvet är täckt av en grågrön plastmatta.

Det är kallt här inne och helt tyst, det enda jag kan höra är maskinerna som låter och snyftande barn. Jag är i chock.

Jag visste inte att det var så här illa de behandlade barnen.

Barnen arbetar med att tillverka tyg ser det ut som. Jag försöker få barnens uppmärksamhet genom att ställa olika frågor men ingen lyssnar. Efter att ha undersökt rummet hittar jag en mycket konstig dörr som såklart är låst. Jag söker igenom alla hörn och kanter efter en nyckel och hittar en bakom en liten upphöjning i golvet. Jag öppnar dörren, det är en väg rakt ut till bakgården av huset vi befinner oss i. Barnen får nu syn på dörren. Jag säger till dem att vara försiktiga så ingen vakt ser när de går ut. Alla barnen tar sig försiktigt över bakgården och sedan vidare ut på gatorna.

Jag stannar kvar här inne, eftersom om någon vakt skulle se mig där ute kommer jag få ett betydligt högre straff. Jag tar upp mobilen och uppmärksammar att klockan är 23.34. Det närmar sig midnatt och de ska presentera vem som blir den nya presidenten.

När vi kommer fram till torget är det massor av människor som skriker och en massa skyltar som jag inte ens ser vad det står på eftersom massvis av människor försöker ta sig förbi muren som poliserna har bildat framför scenen så att ingen kommer upp när presidenten håller sitt tal. Jag ser två kandidater, en tjej och en kille, jag har läst om båda två. Tjejen heter Aria, hon är ny i valet och vill att alla ska vara exakt lika mycket värda var man än kommer från och hon vill även starta olika organisationer för människor som har det svårt. Weston heter killen han är inte lika ny, han var faktiskt med förra året men förlorade eftersom vår nuvarande president John köpte sig röster för att ha möjlighet att vinna. Weston och Aria har väldigt lika åsikter om hur de vill att samhället ska vara, bara det att Weston vill att män ska betala högre skatt än kvinnor eftersom männen oftast tjänar mer.

15.46…

Tiden går, spänningen verkar öka på utsidan. Fler högljudda människor. Polissirener hörs komma närmare och närmare.

Jag öppnar mobilen för att ännu en gång uppfatta vad klockan är.

15.56…

23.59…

16.00…

00.00.

Han kommer upp på scenen med svarta skor, svarta byxor, blå skjorta med vit slips och en svart kavaj över. Han är ganska stor i kroppen och inget hår på huvudet. Han ställer sig framför micken och utbringar:

Jag hör hur mikrofonen gnisslar och sedan en mansröst som säger:

Klockan börjar närma sig 16.

”Mycket jämt mellan alla kandidater, men den nye presidenten är…”

”Hej mitt älskade folk”, med sitt stora ondskefulla leende.

*PANG*

Jag känner redan hur kroppen börjar blir varm och skakig.

Han börjar prata, jag lyssnar inte ens vad han pratar om, tills han börjar säga:

Freja Backström Åström

”Vi vita ska ha mer makt och är mer värda.”

Jag knyter ihop händerna så hårt jag kan, hjärtat dunkar. Jag brinner, jag känner verkligen hur jag brinner. Två sekunder 128

17. PÅ VÅNING 4

Varför slutande inte hunden att gnälla? Vad höll den sjuka tanten på med egentligen? Carl bestämde sig nu för att gå ut i trapphuset och se efter vad det var frågan om. När han öppnat dörren slogs han av den distinkta doften av målarfärg.

Den irriterade och kliade i näsan, medan han tog sig ned till entréplan. Nere vid entréplan såg han hunden ligga på det kalla golvet, fastbunden i trappräcket. Hunden såg upp på honom och slutade gnälla ett tag. Carl sprang upp till våning fyra där han visste att tanten bodde. Han bultade hårt på dörren, men ingenting hände, knackade flera gånger, men ingen öppnade. Vad gjorde tanten där inne egentligen?

Hade hon bara lämnat hunden där och sedan gått iväg?

Nej, nu fick det vara nog, tänkte Carl medan tog upp mobilen och slog in numret 112 och tryckte på den gröna knappen.

Han förklarade för den lugna kvinnan på andra sidan luren om sitt ärende, om en vanvårdad hund som blivit lämnad i hans trapphus.

Tallriken framför honom vittnar om att hans sena lunch fått ett abrupt slut. Varje gång han hörde hundens gnyende fick han rysningar av både obehag och medlidande. Så många gånger han hört det där gnyendet sedan han flyttat in i lägenheten. Varför var det ingen som gjorde något? Ringde polisen eller vad som helst! Var det ingen som vågade?

Carl hade precis kommit hem från det närliggande gymmet och stod i hallen och tog av sig de droppande kläderna. Det rann små kalla droppar ned över hans olivfärgad hy från det långa håret som färgats svart av den korta promenaden hem från gymmet. Han ställde sig i duschen och lät det ångande heta vattnet rinna nedför hans frusna kropp och genast infann sig en lugn och avslappnad känsla i kroppen. Han tog ett kliv ut ur duschen, knöt handduken runt sin bara kropp och drog sin rödflammiga hand över spegeln som immat igen av ångan från den behagliga duschen. Han tryckte ned det silverfärgade handtaget och badrumsdörren gled upp.

Utanför dörren hade han lagt en hög med kläder, som han snabbt kastade på sig. Den gråa hoodien fick mörka fläckar av vattnet på hans kropp som inte torkat ännu. Han tog de få stegen fram till sitt kök och tog ut resterna som blivit över från igår. Han värmde maten i mikrovågsugnen, medan han scrollade igenom Instagram-flödet. Mikron pep till och han tog ut den rykande maten och satte sig vid bordet.

En kort stund senare hörde han ett avlägset gnällande som sakta, sakta närmade sig. Hunden och den hemska kvinnan var nu så nära att han kunde höra hundens klor klappra mot det kalla trapphusgolvet och tantens steg som ekade i hela trapphuset. Gnyendet som hunden släppte ur sig efter nästan varje steg han tog, var så hjärtskärande att han riktigt kunde känna hur ont den stora bruna hunden hade. Han reste sig sakta upp och smög ut i hallen, där det lilla kikhålet ut till trapphuset fanns. Han tittade ut, men ångrade sig nästan direkt. Den onaturligt smala schäfern hade hört honom och tittade upp mot dörren med stora, mörka, lidande ögon. Carl såg hur den hemska gamla tanten tog upp hunden och gick med tunga steg ner för de tre trapporna som var kvar ner till portdörren. Carl stod kvar lutad mot den kalla dörren. Vad var det som den stackars hunden fick stå ut med där inne i den lilla lägenheten ovanför Carls lilla etta. Han vände om och skulle just gå tillbaka till köket, då han halkade på det lilla berget som bildats av att han aldrig orkade ta upp posten.

Han tog upp högen med värdelösa papper och slängde upp dem på den minimala byrå han hade snott med sig från mamma och pappa när han flyttat hemifrån och som nu stod prydligt intryckt mot den matta väggen i hallen.

Carl hade nu suttit vid den smala hunden, som bara låg ner med huvudet i hans knä och sov i flera minuter, men poliserna hade inte kommit ner än. Nu hörde han ännu ett par sirener närma sig. Vad var det som hade hänt egentligen?

Han tittade ut genom fönstret som satt bredvid porten och såg hur en ambulans med blåljus stannade utanför. Nu hade även den kvinnliga polisen kommit ner för att möta ambulanssjukvårdarna och informera dem om läget. Carl hörde polisen säga till ambulanssjukvårdarna att tanten ramlat ned från en stol och gjort illa sitt ben. Carl kände verkligen ingen empati för den gamla tanten. Han kunde bara tänka att hon förtjänade att ramla, så som hon behandlade hunden som fortfarande vilade i hans knä. Hunden gnydde till och reste sig på ostadiga ben, när han såg sin matte rulla förbi i den orangea ambulansstolen, men kopplet hindrade honom från att halta efter.

Carl såg sig förvirrat omkring där han satt kvar ensam med hunden i trapphuset. Ambulansbilen och polisbilen stod fortfarande kvar utanför porten. Han hörde hur den tunga porten öppnas och in kom de två poliserna. Carl tittade upp på poliserna som informerade honom om att Siv insisterat på att få prata med Carl. Siv? tänkte Carl. Hette tanten Siv? Han insåg att han aldrig fått reda på vad tanten hette, inte heller hundens namn, men det spelade ingen roll. Han hade inte alls någon lust att prata med henne! Han kände hur pulsen steg och knöt näven så att knogarna vitnade, av tanken på den hemska tanten som vanvårdat den stackars hunden.

Men han orkade inte göra något motstånd, utan följde lydigt efter poliserna, ut ur porten och fram till ambulansen där kvinnan befann sig. Han klev in genom de gula dörrarna till ambulansen som parkerat precis utanför porten. Han satte sig på den knarrande stolen och lutade sig bakåt, medan han undvek Sivs blick. Han ville bara få det här överstökat.

Siv rätade lite på sig där hon satt och frågade sedan:

Carl satte sig återigen framför den halvätna lasagnebiten som nu hade kallnat. Han bestämde sig för att inte ens försöka äta mer. Det var ingen idé. Hungern och matlusten han känt för bara några minuter sedan var nu som bortblåst av synen på den smala vanvårdade hunden. Han tog sig fram till fönstret och kisade ut. Han såg kvinnan i sin solgula regnrock, som gick ner till de vita stövlarna, som nästan såg självlysande ut i det mörka regnet. Hon stod och drog i huden som knappt orkade gå. Carl såg hur hunden släpade sig fram på den blöta asfalten som färgats svart av regnet. Den flottiga brunsvarta pälsen var nu så blöt att det rann som små vårbäckar ner från ryggen. De hade nu kommit tillbaka från den blöta utdragna promenad som tagit mer än en halvtimme och hunden såg helt förstörd ut. Carl såg dem försvinna in genom den tunga porten in till trapphuset och hörde sedan återigen den höga smällen då dörren slog igen.

”Skulle du vilja ta hand om Bambi medan jag är borta?”

129

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Några minuter senare hördes sirener utanför lägenheten och därefter knackade två poliser på ytterdörren och Carl gick fram och öppnade. De klev in, hälsade på hunden och pratade med Carl, innan de bestämde sig för att springa upp till tanten på fjärde våningen och knacka på. Carl hörde knakandet från dörren som poliserna hade börjat bryta upp.

Kort därefter hörde han hur dörren gled upp och poliserna skrek in i lägenheten, men de tystnade tvärt. Carl undrade verkligen vad det var som hände, men han hade ju lovat poliserna att stanna med hunden.

Carl satt helt stum. Vadå skulle inte hunden bli omhändertagen av polisen? Den stackars hunden behövde hjälp och bli omplacerad genast! Carl fick inte fram ett ljud, utan tittade frågande mot den kvinnliga polisen som började förklara att hunden är i ständigt behov av sina mediciner, eftersom han har väldigt svårt att äta. Bambi får då i sig en del av den näring och energi han behöver varje dag, genom sina mediciner och får även tabletter för sina värkande leder.

ingen aning om hur jag skulle komma hem. Mina ben gjorde ont och kunde inte gå rakt.

Carl tänkte på hur han så många gånger hört hunden gnälla i trappen då han haft så ont att han knappt kunnat gå. Hur kunde han vara så dum att han inte förstod att hunden var gammal och hade ont i lederna, inte att tanten vanvårdade honom! Carl kände hur det hettade i ansiktet och han fick nu ännu svårare att möta damens blick. Han insåg att damen som satt framför honom med små runda glasögon och gråsprängt hår, gjorde allt för den lille magre krake som låg kvar i det kalla trapphuset. Till slut mötte han damens blick och sa:

– Redan? Klockan är bara elva.

Jag hörde en röst bakom mig som sa mitt namn. Då vände jag mig om och såg att de var Simon.

– Vart ska du, Stina?

– Jag tänkte dra hem, sa jag sluddrigt.

– Jag känner mig trött och utsliten.

– Jag förstår, det var kul att ha dig här iallafall.

Jag log och gick därifrån. Men hur skulle jag ta mig hem? Det var alldeles för långt att gå. Den närmsta busshållplatsen var minst tjugo minuter bort. Jag orkade inte gå så långt.

Men då fick jag syn på en cykel som låg slängd i diket. Den var rostig och gammal. Ingen skulle väl märka om jag tog den, tänkte jag för mig själv. Jag tog cykeln och började cykla mot busshållplatsen. Det var kallt och blåsigt. Jag kände inte mina fötter. Det kändes som att jag cyklade i evigheter och inte kom någonstans, men till slut så såg jag busshållplatsen.

Jag ställde cykeln mot väggen på busskuren och sedan satte jag mig på bänken. Det var ingen där, jag var helt ensam.

”Det klart att jag kan ta hand om Bambi tills du är tillbaka från sjukhuset.” ”Jag frågar inte vem som helst ska du veta, Carl”, sa Siv och log.

Hur visste hon vad jag hette, undrade Carl, men sköt undan tankarna medan han återigen mötte Sivs blick då hon fortsatte:

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

På busstabellen stod det att bussen skulle komma om tio minuter, de var de längsta minuterna i mitt liv. Jag bara satt och väntade, väntade, och väntade. Till slut kom bussen, det var nästan ingen där förutom en kille i 30-årsåldern som satt lite längre fram. Bussen var varm och skön. Jag kunde äntligen känna mina fötter igen.

”Jag litar på dig och jag kommer vara dig evigt tacksam. Att du tog dig tiden att bry dig om lille Bambi och hur han mår visar vilken god människa du är och att du samtidigt hjälpte mig. Jag menar, jag kunde ju ha blivit liggande där på golvet med bruten lårbenshals i flera dagar. Bambi hade jag lämnat där nere vid porten för att jag snabbare skulle kunna komma upp och hämta hans medicin. Bambi har det lite svårt att gå i trapporna, så det tar ett tag när jag ska gå upp med honom.

När jag var inne i min lägenhet, hade jag tagit fram en stol som jag ställde mig på. Eftersom Bambis medicin ligger i skåpsluckan högst upp, når jag den inte utan stol, sedan har jag fallit. Ja, jag har ju glömt att ge stackars Bambi medicinen innan vi hade gått, så jag fick bråttom att hämta den.”

”Nästa stopp, Valhallavägen”, sa högtalaren.

Det var där jag skulle av. Jag tryckte på stoppknappen och klev av bussen.

När jag klev av bussen så började jag närma mig skogen som jag måste ta mig igenom för att komma hem, men jag kände mig iakttagen på något sätt. Det kändes som att någon tittade på mig. Jag vände mig om och kollade. Då såg jag killen från bussen. Han gick typ tio meter bakom mig. Jag började gå lite snabbare för att det verkade misstänksamt. När jag började gå snabbare så ökade han tempot också. Då började jag springa men han sprang efter mig. Nu var han bara någon meter bakom mig. Han puttade mig så att jag ramlade på marken bland stenar och kottar, det gjorde ont. Han höll upp sin knytnäve ovanför mitt ansikte.

Carl mindes nu att den ene polisen hade kommit ner och givit hunden en liten tablett när de satt i trapphuset. Han kände hur kroppen sjönk ihop och med blicken fastnaglad på sina grova händer, kom han på sig själv sitta och tänka att han måste hjälpa damen och hunden, nu när de behövde det.

Det var han skyldig dem! Han öppnade munnen för att säga något, men ingenting kom ut. Siv log ett tacksamt leende mot honom innan den ene ambulanssjukvårdaren drog ut Carl ur ambulansen, som blev kvar ståendes och stirrade efter den nu blåljusblinkande ambulansen som svängde runt lägenhetens husknut och försvann.

– Ge mig alla dina saker! sa rånaren.

Jag blev helt tyst av rädsla och tänkte att jag inte hade någon chans mot honom, han var mycket större än mig.

Ida Lindgren

– NU! Ge mig dina pengar, din mobil, och ditt bankkort annars slår jag ihjäl dig.

18. RÅNAD

Jag började gråta och skrika för att jag blev så rädd.

– Tyst! Om du inte håller käften så är du körd!

Jag vaknade upp i soffan och var helt yr och trött. Det var hög musik och många röster ekade omkring mig. Var är jag? Jag ställde mig upp och började se mig omkring. Det var väldigt trångt på grund av att det var så många människor. Sen kom jag ihåg allting; jag är ju på Simons fest som jag blev bjuden till.

Då hörde jag två unga kvinnliga röster som kom springande mot oss.

– Släpp henne! Om du inte ger dig av nu, så ringer vi polisen, skrek en av tjejerna.

Jag började ta mig mot dörren, jag klarade inte av att vara kvar. Det var svårt att ta sig ut när alla människor stod och trängdes. Jag tryckte mig igenom och gick ut. Men jag hade

Rånaren såg förvånad och skräckslagen ut. Han sprang därifrån för att han inte ville bli tagen av polisen.

130

Den andra tjejen gick fram till mig. När de närmade sig kunde jag se vilka de var. Det var två tjejer från min skola, Emma och Tilde.

Trrrn trrrrn trrrn.

– Jag har redan ringt polisen. Jag pratade med dem under hela händelsen, sa Emma.

Piiiip piiip piiip, lät det. Jag var säker på att det var någon av de konstiga människorna. Trrrn trrrn, ringde mobilen igen.

Tilde sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp.

– Säg det du vill säga snabbt! ropade jag.

– Vi följer dig hem, så att du kan berätta för dina föräldrar och lösa detta, sa Tilde.

– Ditt barn är död, sa någon.

– Ja, hej vem är du, svarade jag.

– Va? Va vad sa du?! frågade jag.

– Tack för att ni stod upp för mig och hjälpte mig. Utan er vet jag aldrig vad som hade hänt, sa jag.

– Ditt barn är död.

Piiip piiip piiip piiip.

– Det är klart att vi hjälper dig!

Dörren knackar. Jag sprang och öppnade den stora dörren.

Kommer ihåg den första blicken när jag öppnade den. Där när jag såg mitt barns huvud i en skål av metall framför mig.

Jag skrek och allt svartnade för mina ögon.

Sen började vi gå hem till mig, jag var helt skakig hela vägen hem.

När jag väl var hemma så berättade jag allt för mina föräldrar.

De blev oroliga och kramade mig hårt.

Nästa dag såg jag på nyheterna där de sa att en rånare blivit gripen och satt i fängelset. Jag kunde bara hoppas på att det var han.

Filippa Eriksson

19. SKOTTEN

Jag sov. Allt var mörk. Jag kände en tyngd på mitt bröst. Hen ströp mig. Jag kunde inte röra mig. Jag fick inte ut några ord. Det var inte en människa, det var säkert någon från en annan värld. Allt försvann i en enda sekund. Jag vaknade i en ljus morgon. Med fyra ögon. Solen strålar lyste starkt mot mina ögon. Det tog några sekunder innan min syn vande sig vid ljuset. Men jag var fast i min säng. Försökte koppla alla händelser men de ville aldrig passa ihop. Var är jag, tänkte jag.

När jag blev statsminister under monarkin var jag ganska ung.

Jag trodde att jag skulle bli en känd person i ett hjälpsamt samhälle, men allt blev tvärtom. Politikerna hatade mig utan anledning. Jag gjorde allt för mitt land. Stod som en vägg framför alla tjuvar men de hatade mig och gillade dem. Jag skulle aldrig glömma denna dag. Dagen när jag gick till mitt arbete och de kastade ruttna frukter på mig när jag snackade om demokrati. Jag kände mig nere. Trött på allt.

Livet lastar bara extra tyngder på mig som jag klarar inte.

Mina dagar känns bara innehållslösa, tråkiga och farliga. Allt jag arbetar med rivs sönder av andra. Men jag önskade att jag skulle se ljuset i slutet av den mörka tunneln som jag går i.

De dödade hela mitt liv. De dödade mitt barn. Det är mitt fel.

Jag har dödat dem bara för detta ord: demokrati. Jag hatade alla till och med mig själv. Jag kände rädsla för människor.

Träffade ingen. Jag satt bara på mitt kontor och tänkte på mitt liv eller skrev böcker, som jag önskade skulle komma fram till alla. Böcker som skulle behålla mitt namn och mitt liv efter döden. Böcker som skulle minna folk om mitt arbete.

För cirka två år sedan åkte jag med min bil. Mitt på gatan.

Vädret var stilla och vinden sov. Jag lyssnade på radion när jag hörde en bil komma gasande bakom mig. I backspegeln såg jag en svart bil med en maskerad förare som började skjuta som en galning mot mig. Skotten flög tvärs över mitt huvud sedan försvann han mellan bilarna. Känslan var yr.

Blodet rann ner med sakta droppar mot mitt ben. Ett skott hade flugit precis bredvid mitt huvud.

Ett år senare ringde en hemlig person till mig när jag var i mitt hus.

Jag tömmer min hjärna på alla händelser i mitt liv. När jag var liten tills nu. Kommer ihåg det goda och det onda. Men det känns som overkliga händelser. Jag har inte förändrat mitt land, men jag har förändrat folkets hjärtan och tankar. Tankar om att de väljer vem som ska styra dem. Tankar om att de kan bli fria. Tankar om att bygga ett nytt land. Jag önskar verkligen det. Alla tal som jag hållit plus all olagliga möten kommer att förändra mycket. Jag har haft tur i mitt liv. Tills nu har jag inte blivit begravd men det kommer att hända. De kommer en dag att döda mig, eller så gör jag det själv istället. Om de hatar mig varför dödas de andra? Om de hatar mig varför förstör de andras liv? Det är bara svart runt omkring mig. Jag har hamnat en konstig värld. Jag känner inte ens mig själv.

Jag flyger mellan alla dessa tankar. Jag känner mig yr. Jag flyger med tankarna utan vingar. Jag går bara in i konstiga händelser. Händelser som krossar min hjärna. Händelser som spricker ut i slutet. Där satt jag i det tomma rummet.

Rummet som var fullt av damm och konstiga ljud i mina öron.

– Du ska stanna eller vi stannar av ditt liv och stängde telefonen. Piiip piiip piiip.

Jag har blivit van vid liknande samtal. Jag var inte så intresserad av vad de sa men jag blev alltid rädd. Mitt liv var konstig. Jag ville ha bara ett enda ord: demokrati. Mitt arbete i detta liv är att ge demokrati för mitt folk. När någon visar sina tankar så dör hen. När någon tror på något annat än monarkin dör hen också. Folk är inte sopor som man slänger bort. Folk är liv och det är viktigast av allt. Jag förstår aldrig när några buar åt mig när jag arbetar för deras rättigheter. De vill och ska alltid vara slavar hela livet.

Enligt mig är frihet de viktigaste av allt. Ingen behöver vara slav för konstiga människor som har ockuperat mitt land eller för en kung som har konstigt beteende.

Jag kommer aldrig att glömma dagen när telefonen ringde.

131

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Första blickarna var när jag log mot min säng omgärdad av mina kompisar och min familj. Jag såg dem suddigt. Några grät och några var förvånade. Mina känslor blandades ihop.

Jag förlorade en del av mitt liv. Inga tankar och inga känslor som syntes. Jag grät utan tårar och jag skrek utan ljud. Det var svårt att tala, jag kunde inte ens få fram ett enda ord. Men det skulle absolut inte stoppa mig. Det var en händelse i boken om mitt liv, som jag har bläddrat i.

Allt kändes tyst. Läskigt. Är jag i verkligheten eller inte? Jag var orolig. Allt kändes farligt utan hot. Satt där helt själv. Bara jag stolt, mörkret och... Vad gör jag här?

Han fortsätter gå över torget, när han ser över sin axel att killarna är på väg emot honom. Muhammad börjar gå lite snabbare över torget, tills han hör en av killarna ropa ”svarting” efter honom. Han fryser till när han hör de säga det och hans ben darrar. Då hör han hur de börjar gå snabbt emot honom, medan de ropar massor av slagord mot hans håll. Muhammad vänder sig långsamt och ser killarna komma emot honom. Han står där helt stilla och vet inte vad han ska göra tills han ser en annan kille komma gående på långt håll. Killen är inte från det andra gänget, han såg ut som Muhammad. De andra börjar kasta stenar mot Muhammad och då börjar han springa mot den andra killen.

Vad gör jag här?

Tankarna flög runt i min hjärna men allt slutade när skottet stannade kvar i min hjärna.

– Hallå, hallå vakna! skrek min mamma. Vad händer med dig?

Du är sen till arbetet.

Sajjad Al-Siweedi

Muhammad kommer fram till killen och han berättar att han heter Ali och att han har varit med om detta tidigare. Då hade det varit ett annat gäng med killar som hade attackerat honom och sagt slagord till honom, men berättade nu att han har stått upp för sig själv och han säger att han inte har brytt sig om vad de hade sagt för att han visste att de hade fel. När Muhammed pratar med Ali så påminner det honom om hans bästa vän Amir från hemlandet, som alltid fanns där för honom och stöttade honom. Amir har alltid stått upp för Muhammed och gjort så att Muhammed har känt sig trygg.

Ali säger inte mer än att det killarna gör är inte rätt, för de känner inte honom som person. Efter att Ali har sagt detta, så tänker Muhammed att han ska stå upp för vem han är och inte bara ta det dem säger.

20. TORGET Han hör slagorden komma bakifrån och han känner stenarna flyga förbi. Muhammad var på stan, det var den 23 mars 2017.

Han är 14 år gammal och är muslim. Han har svart hår och bruna ögon. Muhammed är på väg mot torget mitt i stan.

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Muhammad hade just flyttat till Nyköping och han går och tittar hur det ser ut i området där han bor och börjar gå mot torget. Det är inte så mycket folk på torget. När Muhammed ser detta så känner han hur annorlunda det är jämfört med hans hemland. Där har alltid varit mycket folk som är på torget och massa olika butiksstånd samt barn som springer runt och leker.

Muhammed går tillsammans med Ali upp till gänget och säger till dem att de inte ska kalla dem dessa saker, för gänget känner inte Muhammed och Ali. Gänget lyssnar inte på vad de två killarna säger och fortsätter säga slagord till dem, men slutar när folk runt omkring kommer och säger till killarna att de måste sluta med det de håller på med. När gänget ser att det är mycket folk som är på väg dit, så sticker dem därifrån. Muhammed känsla för torget förändras helt, efter att folket har stått upp för honom. Han tänker att det inte är så illa. Då tänker han att det kanske kan vara lika glatt som torget i hemlandet.

På torget i hans hemland så känner han mycket folk och det är alltid väldigt glatt på torget. Muhammad börjar se sig omkring när han kom till torget. Han ser ett gäng med killar på långt avstånd och de ser ut att vara minst några år äldre. Det gjorde att Muhammad blev lite skakig och han började kallsvettas. Han kände sig så här för att det hade hänt tidigare i sitt hemland för några år sedan. Det var en liknande händelse när några rasister hade attackerat honom, så Muhammed kände igen sig i detta.

Hugo Nikander

132

133

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

SPORT

135

1. ABDIS VAL

Det tog inte lång tid för Mustafa och Rahim att fortsätta konversationen.

Nästa vecka vaknade Abdi upp till nyheter om att han fått ett erbjudande att spela fotboll för United FC. Abdi hade blandade känslor om erbjudandet. Att spela för United innebar stora möjligheter för hans fotbollskarriär. Men det här skulle också betyda att han både skulle behöva flytta och byta lag. Han hade spelat i Fenix i flera år och han skulle ljuga om han sa att han inte tyckte om alla i laget. Abdi var osäker på erbjudandet speciellt för att det skulle innebära att han skulle flytta från både familjen och hans vänner. Dessutom visste han inte hur hans vänner skulle reagera på hans avresa.

Trots hans tvivel så accepterade han erbjudandet.

Abdi kunde känna hans ben skaka av spänning. Det var dags, det var äntligen dags! Abdi stod stolt framför fotbollsplanen med ett stort leende. Idag var dagen världens bästa fotbollsspelare skulle göra sin debut framför en publik.

Men alla har en historia, vad är det som skiljer Abdis till någon annan spelare? Låt oss gå tillbaka några år.

Stockholm kl. 09.00, måndag den 23:e Augusti 2017.

Abdi rusade ut genom dörren, han svalde tungt och fick en klump i sin mage som hotade att dubblas om han inte skyndade. Hans adrenalin ledde till att varje steg gick fortare varje sekund. Abdi har aldrig känt sig så snabb som nu men ingen är snabbare än tiden. Tonåringen kände det som om världen var på väg på att gå under. Abdi kunde se skolan bakom några träd som hade fått hundratals löv under sommarlovet.

Abdi var på väg till fotbollsplanen. Han hade meddelat sina tre bästa vänner att komma. Det hade gått en dag sen Abdi hade accepterat erbjudandet och han hade fortfarande inte sagt det till någon utanför sin familj. Hans steg ekade genom den mörka korridoren som ledde till innerplanen.

Han planerade att avslöja nyheterna idag.

Klockan var nu 09.10 och Abdi stod framför dörren där hans första lektion skulle vara. När han öppnade dörren så kunde han känna att elevernas stirrande brände i hans rygg. Trots detta så var hans blick fast på läraren, snabbt så mumlade Abdi ett förlåt och gick till den enda fria platsen med hopp om att det var hans plats. Abdi hatade matematik. Han hatade matte inte för han var dålig men för att det var onödigt. Han ville bli fotbollsspelare. Vad hade de här ekvationer att göra med att spela fotboll, undrade han medan han började läsa av den första uppgiften.

– Tjena Abdi! Vad tog så lång tid? sa Faisal.

Han hade på sig en svart Adidas-jacka med sportbyxor och ett par fotbollsskor. Bakom honom så var Mustafa inuti målet och Rahim på väg att sparka bollen. Abdi var fortfarande nervös om att tala om nyheterna men han var fast besluten.

– Hej Faisal, jag har några saker att säga om laget.

Nu började Mustafa och Rahim lyssna på det Abdi sa.

17.45

SPORT

– Okej vad är det? Jag har inte hört om en ny match än, sa Faisal.

Idag var det matchdag. Abdi var på väg till fotbollsplanen med hopp om en vinst. Idag skulle de spela mot topplaget United FC. United är Sveriges topplag för tonåringar och är välkända som ett av de bästa lagen internationellt också.

Egentligen så skulle Abdis lag Fenix inte spelat mot United men mästarlaget bad om en match för att se om nån av Fenix spelare var bra nog att spela för dem.

– Jag fick ett erbjudande om att spela för United FC…. och jag accepterade.

Faisal stirrade in i Abdis ögon i vad som kändes oändlig under den stunden. Plötsligt så var Faisal inte längre i hans syn utan nu var Abdi på marken. Nu kändes det istället som om allt gick så snabbt. Mustafa hade slagit Abdi. När han kom upp så såg han Faisal stående framför Mustafa vilket var det enda som hindrade han att komma med flera slag.

Matchen var nu igång och United hade redan satt fem mål.

Det var helt enkelt en utklassning. Trots allt var United de bästa. Abdi såg hur alla i Fenix började förlora hoppet om en vinst mot det kända laget. Alla visste att matchen var över för dem men Fenix fortsatte spela.

– Mustafa lugna ner dig nu, sa Faisal i en skarp ton.

– Faisal vad ska vi göra? frågade Abdi.

Nu var Abdi uppe på sina fötter och Mustafa lite mer lugn men fortfarande rasande.

– Abdi, de är för bra men jag har en idé för att åtminstone få in ett mål, sa kaptenen.

– Ska du bara lämna oss så där?! Efter alla år vi spelat tillsammans sviker du oss så här!

Abdi lyssnade försiktigt. Om han misslyckades så var det ett till mål till United.

Abdi visste inte vad han borde svara på det. Trots allt så hade han ju rätt, det var han som hade gått bakom Mustafas rygg och accepterat erbjudandet utan att ens förvarna sina vänner.

Det var spänd tystnad i ett par minuter och Faisal blev den första som sa något.

20.00 Matchen var nu slut och Abdi var med sina tre vänner Faisal, Mustafa och Rahim. Luften var tung efter förlusten, United hade krossat dem med 7–1 och ingen kunde sluta tänka på det. Det var ingen överraskning med förlusten men det gjorde det inte bättre. I själva verket var spelarna från United överraskade att Abdi fick in ett mål.

– Varför är du så arg? Det är Abdis val huruvida han vill spela för Fenix eller United. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är ledsen över hans val men det angår inte mig.

Abdi visste inte om han var arg eller tacksam för hur Faisal stod upp för honom. Trots allt hade ju Mustafa rätt, det var hans fel, han borde sagt något.

– Vi borde inte vara så besvikna, United är ju ett av de bästa tonårslagen i världen, sa Abdi med ett tvingat leende.

Rahim visste inte vem som skulle bryta den spända tystnaden.

Han visste inte heller vad han tyckte om Abdis val och hur han utförde det utan att ens kontakta dem. Men överraskande

– Dessutom fick vi ju också in ett snyggt mål! Såg du hur chockade de blev när du sköt in den där? sa Faisal med ett stort flin.

136

nog så kände han ingen ilska mot den nya Unitedspelaren vilket var varför han också försvarade Abdis val.

gå in i mitten. Ahmed börjar med bollen, han passar killen till höger om honom och han passar tillbaka så hårt att Ahmed ska tappa den och hans vän ska inte behöva jaga den.

Men Ahmed hanterar passningen bra och killen till vänster om honom gör samma sak. Han passar hårt, men Ahmed hanterar även den bra. Han passar till killen framför honom som tappade den. Grabbarna vill ha Ahmed i mitten men det är svårt för honom och han tappar bollen. De lägger dåliga passningar, men han har bra första touch så det är svårt att få in honom i mitten av kvadraten. Killarna blir chockade.

– Jag håller med Faisal, jag tycker inte om det men det är hans val och det måste vi respektera.

Mustafa var helt vilse. Han trodde inte att de skulle försvara Abdi, han lämnade ju utan att säga något. Han ville inte erkänna det men det är solklart att han varit både naiv och självisk om situationen. Han ville be om ursäkt men han var för stolt så istället gick han bara iväg. Ingen protesterade mot hans val att lämna.

Tränaren säger att det är dags för match, så Ahmed och de andra grabbarna blir tilldelade olika lag. Domaren blåser igång matchen. Ahmeds lag börjar med bollen och han får spela som innermittfältare. Han får bollen, dribblar två personer och gör sedan en snygg assist till en lagkamrat.

Nästa dag så mötte Abdi upp med sina tre missnöjda vänner.

Det var uppenbart att Mustafa fortfarande var arg men respekterade Abdis val ändå.

– Jag kommer att flyga utomlands imorgon, så jag ville bara veta om allt är bra mellan oss och om vi skulle kunna göra något eftersom det är min sista dag här.

”Det jättebra, Ahmed!” skriker tränaren.

En liten stund efter, så blir det hörna och Ahmed går in i straff­området, han nickar in bollen och det blir mål. Matchen slutar med att Ahmed gör en bra match ett mål och en assist.

Tränare kommer fram och säger till honom att han har spelat bra.

Mustafa var tveksam men accepterade ändå i hopp om att åtminstone komma över Abdis val.

Nästa dag så gick Abdi till flygplatsen lättad om att åtminstone ha hanterat dilemman med sina vänner. Nu var hans tre bästa vänner inte bittra över situationen utan stolta över att deras vän skulle spela i ett internationellt lag. Abdis tankar avbröts när flygplanet var uppe i luften.

”Tack!” svarar Ahmed och känner sig full av energi.

De schyssta killarna sa:

David Aslami

De taskiga killarna ändrade nu attityden mot Ahmed.

De börja med att säga att han är en bra kille, som de vill ha i laget och de säger att det bli kul att spela med honom.

2. AHMEDS FÖRSTA TRÄNING

Ahmed är glad att han har vågat byta lag och han är glad att han stod upp för sig själv och vågade spela fotboll på sitt sätt.

Muhiyadin Aw-Ibrahim

Tränaren presenterar Ahmed och hälsar honom välkommen till laget. Några av grabbarna börjar viska till varandra och stirrar på den nya killen. Ahmed har en vanlig påse med sina fotbollsskor i, medan de andra grabbarna i laget har en liten säck till sina fotbollsskor. Några av grabbar börja gå mot Ahmed och fråga vad han heter, han svarar och de säger att han är välkommen. Ahmed känner sig välkommen och han har ett leende på läpparna. Sen finns det de som säger till varandra:

3. ATT STÅ UPP FÖR EN SYSTER Det kändes som att jag flög, som att jag surfade på moln.

Jag hade vinden i håret och det kändes som att jag var ostoppbar. Allt kändes lugnt och fridfullt, när jag var ute på vågorna själv och det var mitt sätt att ta det lugnt och bara ha kul och inte tänka på något förutom vågorna.

”Kolla vad han har för väska!”

De pekar på honom. Ahmed kände sig varm inombords, en annan grabb fortsätter:

När jag började att närma mig stranden igen såg jag min lillasysters stolta ansikte som vinkade in mig. Väl inne på stranden kände jag den varma sanden mellan tårna och solen som brände mot huden. Jag hörde fåglarna som kvittrade i parken bredvid. Jag sa till min lillasyster Emelie att jag skulle gå och köpa glass till oss båda och gick sedan med snabba steg på den skållheta sanden bort till det konstigt gröna, triangelformade glasståndet med ett litet parasoll på. Jag frågade den gamle mannen efter två vaniljstrutar. Mannen hade en sliten grön skjorta och han hade ett långt, lockigt och slitet grått hår, som såg ut som om att det inte hade tvättats på dagar.

”Undrar om han är lika dålig som hans material?”

Huvudtränaren skriker: ”Kom igen gubbar! Det är dags att köra igång dagens träning!”

Han visar upp hur dagens träning ska se ut på sin lilla tavla och säger: ”Ni ska börja med uppvärmning, sen kan ni gå på kvadraten, sen kör vi match.”

Tränaren delar upp killarna i små grupper. Ahmed hamnar i samma grupp som de där grabbarna som han har tyckte var taskiga mot honom. Alla tar en boll och börjar gå mot kvadraten. Ahmed får börja i mitten och efter två till tre passningar så tar han bollen, killarna han tar bollen från får

Till slut gav mannen mig våra två strutar men precis innan han skulle lämna över glassarna sa mannen med sin kralliga röst att han sett mig surfandes ute på vågorna förut och innan jag hann svara fortsatte han med hur dåligt han tyckte att det var.

137

SPORT

”Du är en bra kille som vi vill ha i laget, det ska bli kul att spela med dig.”

4. EGOISM FÖRE VÄNSKAP

Han babblade om hur det var på hans tid och hur dåligt man surfar nu. Innan han var klar tog jag snabbt emot glassarna och sprang snabbt därifrån tillbaka till Emelie, gav glassen till henne och vi gick till vår lilla egna plats. Där satt vi sedan och åt våra glassar i väntan på att Emelies surfkurs skulle börja.

Det hade bara gått några minuter innan vi hörde surfläraren ropa upp Emelies namn och Emelie fick springa dit för att få närvaro, medan jag satt kvar på vår lilla plats och såg på hur Emelie och hennes nybörjarvänner befann sig ute på vågorna.

– Skjut mig bara! säger han med en desperat och orädd röst.

Han är redo att anlända till himlen där hans pappa väntar in honom. Nu är det dags, jag kommer hem till dig, tänker han om sin pappa. I den alldeles tysta skogen står han där och ska skjuta honom. Skogen med dom höga och alldeles gröna tallarna. Skogen som hade betytt så mycket för killen, där han kunnat andats in den tunna sköna luften genom lungorna.

Mossan känns alldeles kall men det var inget han tänker på. I denna skog ska han nu avrättas, framför ögonen på honom.

Allt på grund av festen.

Medan Emelie var ute på vågorna valde jag att ta mig en sväng på stranden. Jag ställde mig upp och började att gå på den varma sanden längst strandkanten. Efter bara några meter såg jag den gamle mannen igen, med sin slita skjorta och sina trasiga blåa jeans, men den här gången stod han inte vid glassbåset, utan han var vid strandkanten och stod och skrek på surfarna hur dåliga de var och att de borde skämmas. Jag vände mig snabbt bort och hoppades att han inte skulle se mig. Jag gick långsamt därifrån och efter någon minut eller så tittade jag bakåt och jag såg honom igen. Den här gången började han gå mot mitt håll. Jag började att med snabba steg, för att hinna undan mannen, gå tillbaka till min och Emelies plats och där jag väntade på att hon och hennes vänner skulle vara klara med sin lektion. Jag la mig ner i sanden och bara tittade upp mot himlen.

Pang! Det låter så högt så att det ekar och fåglarna flyger iväg från tallarnas topp.

SPORT

På lördag var det dags för finalmatchen där Ljungby IF skulle möta IK Gedå. Laget är taggade på torsdagsträningen på IP. IP där laget tränar ligger en bit utanför staden. IP vid skogskanten, där planerna är av rent, fint, grönt gräs. Josef som är lagets kapten ser fram emot möjligheten att få visa upp sin talang för de andra i laget, IK Gedå och publiken.

Ljungby IF gör sin vanliga uppvärmning och sedan börjar de med passövningar. Josef och hans bästa kamrat Harald sätter igång och passar bollen till varandra. Det har flyttat in en ny familj till byn och killen i familjen har börjat spela fotboll i Ljungby IF. Josef och Harald låter killen, som heter Karl, vara med dem på dagens träning. Den soliga eftermiddagen på IP går fort över till kväll, man märker att vintern närmar sig och därmed säsongens slut. Josef och Harald känner att Karl kan bli en bra spelare, han har talang. Karl är även mycket trevlig och de tre blir snabbt kompisar. Det har varit en bra träning, saker laget behöver förbättra har förbättrats och den nye killen känner sig välkommen till laget.

Jag somnade men vaknade till när jag hörde hur någon grät.

Jag satte mig snabbt upp och såg att det var Emelie som kommit tillbaka, gråtandes. Jag frågade henne vad det var som hade hänt och hon berättade att hon fick skäll av någon gammal man och i den stunden visste jag exakt vem hon pratade om. Det var den sura gamla mannen jag mött förut.

Jag kände hur det bara började bubbla inombords, hur mina knytnävar knöt sig hårdare och hårdare. Nu hade jag tröttnat på hur den gamle mannen behandlade alla surfare på stranden, speciellt min syster som fortfarande bara var ett barn och jag tog beslutet att göra någonting åt saken. Jag tröstade Emelie så bra jag kunde och sa sedan att jag skulle hämta ännu en glass till henne och att hon skulle vänta där.

Sedan lämnade jag henne och började söka igenom stranden innan jag till slut hittade den gamla mannens glasstånd. Jag gick fram till ståndet och frågade efter två glassar, mannen fnös till över min attityd, men gav sedan över glassarna och precis innan mannen trodde att jag skulle gå, så sa jag till honom på skarpen:

Det var på dagis, första dagen i det nybyggda gula enplanshuset. Barnen satt i en ring på en matta. Barnen delades in i två och två. Josef och Harald blev ett par och började leka ihop. Dagarna därpå är Josef och Harald alltid tillsammans med varandra, dagarna och veckorna därpå var de två med varandra hela tiden. De var som siamesiska tvillingar, inget kunde dra isär dem.

Josef, Harald och Karl cyklar tillsammans hemåt efter träningen och snackar om allt möjligt. Bland annat fotboll, tjejer och skolan. Karl berättar att han ska börja i samma skola som Josef och Harald. Vägen hem är gammal och asfalten är väldigt guppig. Vägen går längs med byn. Det är den blonde Harald vars hus kommer först. Kvar är Josef och Karl, det enda man ser nu är ljusen av husen och gatlamporna som lyser upp vägen framför dem. Josef och Karl cyklar på, sedan skiljs de åt och kommer hem till sina familjer.

– Tycker du att det är kul att skälla ut barn?

Jag stod stadigt i marken och var röd som en tomat i ansiktet av ilska. Mannen visste inte vad han skulle säga, så jag bara fortsatte att skälla på honom och sa att han inte hade någon rätt att behandla någon av alla människor på den här stranden på det sättet han hade gjort. Jag bara fortsatte att skälla på mannen tills jag kunde se skammen i hans ögon. Direkt därefter tog jag glassarna och gick tillbaka till platsen där Emelie satt och väntade på mig. Jag gav henne hennes glass och fortsatte att trösta henne, lite senare såg jag den gamle mannen igen, men den här gången lämnade han stranden och så sa jag till Emelie medan vi tittade på solnedgången, att hon aldrig skulle låta någon behandla henne så där, för hon förtjänar så mycket mer.

Josef och Harald kommer till skolan dagen därpå. Skolan är som en kolbit med två våningar. Det är en gammal sönderklottrad skola. Josef och Harald ser att Karl redan är i skolan. Karl står lite längre bort i den packade korridoren med någon tjej som Josef och Harald inte känner igen. Hon är kortare än honom och de är ganska lika varandra. Tjejen har ljusblåa ögon och ett välvårdat fint blont hår. Karl märker att Josef och Harald står och kollar in tjejen. Karl rusar argt fram till Josef och Harald efter en stund.

Hedda Larm

138

– Det är min syster era puckon, säger Karl argt.

Harald ser Josef och Emma försvinna i ett rum tillsammans.

Harald låtsas som ingenting med han är lite svartsjuk. Vad gör du Josef? tänker Harald besviket.

Josef och Harald fnissar lite åt det Karl sa, men de ber sedan om ursäkt. Karl säger att hans syster heter Emma och är ett år äldre än dem.

Alla har det mycket roligt på festen, mörkret har kommit. Det är väldigt mycket folk, det finns inte en kvadratmeter där det inte står minst en människa. Musiken är så pass hög så att man knappt hör vad man tänker. Grannarna kommer klaga imorgon, tänker Josef som känner skamkänsla men skiter i det och festar på.

Dagen fortsätter och helgen och finalmatchen närmar sig.

Josef och Harald är på sin sista lektion medan Karl redan slutat eftersom han går i en annan klass. Josef och Harald diskuterar uppställningen till morgondagens match och ser att Karl ska spela. De blir glada för hans skull och tycker det ska bli kul att spela med honom.

Kvällen fortsätter och Harald träffar Josef efter en stund.

Det är lördag och dags för match. Ljungby IF-grabbarna är laddade och värmer upp. Publiken är på plats. Fan va häftigt, tänker Josef under uppvärmningen. För din skull, tänker Josef om sin pappa och pekar med sitt finger mot himlen. Det var en ganska kall höstdag utan moln med strålande sol. Nu var det dags, vinna var det enda alternativet. Startsignalen går och Ljungby hamnar under hård press under de första minuterna. Sedan jämnar matchen ut sig och det står 0–0 under pausen. Tränaren skriker åt grabbarna att tagga till sig, uppenbarligen tycker han inte att killarna kör sitt bästa.

Grabbarna är uppladdade som ett överladdat batteri när andra halvleken ska starta. Andra halvleken är igång och den här gången är det Ljungby IF som sätter hög press direkt på motståndarlaget. Matchen är mycket jämn tills den åttiosjunde matchminuten där Harald skickar iväg bollen till Karl med sin snitsiga vänstersko från egen planhalva för ett kontringsförsök. Karl tar emot bollen och fintar två IK Gedå-spelare, Ljungby IF har en kontring i motståndarnas planhalva. Karl skickar in bollen från vänstra kanten och där kommer den snabbe smidiga Josef som nickar in den i mål!

1–0 i den åttiosjunde minuten. Josef springer och kramar Karl av glädje sedan kommer Harald och kramar om de båda med glädje. Publiken jublar och atmosfären på planen var fantastisk. Det var sådan glädje hos Ljungbylaget och sådan besvikelse för IK Gedå. Matchen blir avblåst och Ljungby IF har vunnit guld!

– Vad gjorde ni då? undrar Harald fundersamt.

– Nä, inget, svarar Josef.

– Jooo, vad gjorde ni? upprepar Harald.

– Ehh, vi strulade. Men lova att du inte säger något till Karl, svarar Josef tillbaka.

I skolan nästa dag är dagen annorlunda. Harald är inte där, Josef ser inte heller Emma men Karl är där. De går inte i samma klass så det är möjligt att han bara inte sett henne.

Josef möts av många i skolan och anses vara en legend som avgjorde matchen i lördags. Dagen går på med vanliga lektioner, men stämningen mellan Josef och Karl är lite stel.

Josef är lite stel av sig för att han vet att han gjort något dumt och ångrar det. Han vet inte om Harald sagt något. Efter skolan sms:ar Josef till Harald och undrar varför han inte var där. Harald svarar att han har feber. Harald är aldrig sjuk, tänker Josef.

– Det här är till dig pappa, skriker Josef ur sig i glädjetårar.

Nu ska det firas. Det var Josef, Harald och Karl som avgjorde, den nya supertrion.

Efter skolan går han igenom skogen som är en plats där han under tidigare år känt en trygghet. Det var en plats för honom där han kunde slippa alla de äldre killarna som mobbade honom. Det var länge sedan han var där, han fick en nostalgikänsla. Josef gick i åttan nu, mobbarna har gått vidare till gymnasiet. Sedan går han vidare hem. Men på vägen ser han Harald och Karl sitta vid lekparken. Säg inte att han snitchar, tänker Josef med ångest. Josef går vidare utan att bli sedd.

– Det är fest hos mig ikväll, säger Josef till hela laget. Det ska bli en stor fest. Hela byn ska komma.

Josef har bjudit hem hela staden till sitt vita dubbelplanshus.

Han har kört ut familjen till mormor och morfar. Allt snacks och drycker ligger framme och är redo att ätas och drickas.

Harald och Karl var först på plats. Karl hade med sig sin syster.

– Emma ville så gärna följa med, säger Karl som en ursäkt.

Dagen därpå går Josef till skolan lite skraj. Han är nervös ifall Harald skulle ha sagt något till Karl vid lekparken dagen innan. Men varken Harald eller Karl är i skolan. Josef går resten av dagen i skolan, han sitter ensam på rasterna och vid lunch, det är en tråkig dag. Hans kompisar är inte där.

Alla som gratulerade honom dagen innan syntes inte till nu.

Skolan tar slut och Josef ska gå hem.

Josef och Harald betraktar tjejen, det var samma person som var i skolan dagen innan. Resten av laget kommer men även andra människor som bor i byn och är festsugna. Mörkret anländer men festmusiken pumpar på. Folk dansar, dricker alkohol och hånglar med varandra. Josef har fått i sig lite alkohol och festar på. Han ser Emma stå lite längre bort i vardagsrummet helt själv, Josef tycker hon ser snygg ut. Han går fram till henne.

Han bestämmer sig för att ta vägen genom skogen. Samma skog som han gick igenom dagen innan. Han går förbi ekarna som börjat tappa löv, han känner frid. Sedan går han över ett litet krön. Men krönet var tillräckligt stort för att han inte skulle se vad som fanns bakom. Han går över krönet och där två meter framför honom ser han Karl som bläng-glor på honom med en mycket arg min. Josef stannar blixtsnabbt. Det är som att Karl visste att Josef skulle komma. Karl står där i sin svarta

– Tjenare din lilla läckerbit, säger Josef halvt svängigt till Emma.

– H-hej, säger hon blygt tillbaka.

Diskussion fortsätter och de lär känna varandra bättre.

139

SPORT

Dagen därpå vaknar Josef alldeles för sent, det blev en sen kväll igår. Han minns inte mycket mer än att han gjorde något med Emma, men han minns inte vad det var han gjorde. Han sms:ar Harald för att se om han vaknat och vad han tyckte om festen. Harald svarar att han känner sig lite trött men annars är det bra med honom. Josef undrar om Harald vill ut och köra fotboll om en stund, men det vill han inte. Harald vill alltid köra fotboll, tänker Josef. Det är säkert för att han är lite bakis, drar Josef som slutsats.

höstjacka och blåa jeans och bara blänger på Josef. Harald, den jäveln har snitchat ner mig, tänker Josef. Karl har ena handen bakom sig som om han skulle ta fram något. Sedan gör han en rörelse där han drar fram en pistol och riktar den mot Josef. Aj då, tänker Josef när han ser döden i vitögat.

konstigt. Stella såg att Johanna mådde dåligt, men vad var det? Hon tittade henne djupt in i ögonen och gav henne ett litet leende. Hon försökte få fram att hon ville att de skulle gå och byta om för de stod ännu kvar i dörröppningen.

Johanna och Stella gick in i omklädningsrummet och satte på sig skridskorna och hjälmarna. De gick sedan ut i ishallen, träningen skulle snart börja. Allas ögon var på Stella och Johanna. De gick in och tränaren hälsade Johanna välkommen till laget. Johanna satte ena skridskon på isen och kände att hon stod stadigt. Hon tog sedan klubban i sin högra hand och hon kände att hjärtat inte klappade lika hårt längre, isen var en trygg plats som hon kände igen.

Men Josef tänker inte dö nu, han är för ung. Han drar ett snabbt grepp om Karl och brottar ner honom på backen.

Han springer så snabbt som han aldrig gjort förut, nästan lika snabb som en gepard. Josef hör att Karl springer efter honom. Men Josef är drygt 15 meter före Karl. Josef känner ilska mot Harald för han svek honom. Josef vänder sig om hastigt och ser att Karl närmar sig. Han bestämmer sig för att vika av vid en smal stig som leder in i den delen av skogen som är mest tät med träd. Karl följer efter.

Stella såg att Johanna blev tryggare och tryggare för varje minut som gick. Nu var även Stella ute på isen och alla de andra med. Träningen skulle starta och alla höll hårt i sina klubbor. Tränaren kastade ut pucken på isen och alla spelarna tog sikte mot den. Johanna såg pucken och hon satte fart mot den, hon fick tag i den och sköt den rakt in i mål. Hon kände att hon blev full av energi och det kändes som att hon gick på moln. Det var paus nu och hon åkte för att hämta sin vattenflaska som hon hade tagit med sig. Hon kände hur det kalla vattnet rann ner i halsen.

– Kom hit din jävel, ropar Karl med en mörk röst.

Josef blir distraherad av det Karl säger och snubblar på en rot som ligger över stigen. Han känner en otrolig smärta i knät och kan inte resa sig upp. Karl anländer till platsen där Josef gått omkull och ser Josef ligga där alldeles uppspelt och rädd. Josef sätter sig upp försiktigt och harklar till sig. Han försöker springa men kan inte, han har för ont.

– Tack vare att Harald står upp för Emma så står jag här nu, du står aldrig uppför någon annan än dig själv din egoist, skriker Karl i ren ilska.

Stella ville ha revansch, hon ville göra mål precis som Johanna hade gjort. Nu skulle de köra igen. Stella fick tag i pucken och hon åkte så långt fram till målet som möjligt och hon sköt men hon missade. Hur kunde hon missa? Hon kände hur besvikelsen kom och det kändes som att allas ögon var på henne. En i laget åkte förbi henne och hon kände en tackling i magen. Varför gjorde hon så? Det kom som en smäll, de hade inte gjort så förut. Varför nu?

– Skjut mig bara! Säger Josef med en desperat och orädd röst.

SPORT

Han är redo att anlända till himlen där hans pappa väntar in honom. Nu är det dags, jag kommer hem till dig, tänker han om sin pappa. I den alldeles tysta skogen står han där och ska skjuta honom. Skogen med de höga och alldeles gröna tallarna. Skogen som hade betytt så mycket för Josef, där han kunnat andats in den tunna sköna luften genom lungorna.

Mossan känns alldeles kall men det är inget han tänker på.

I denna skog ska han nu avrättas, framför ögonen på Karl.

Allt på grund av festen.

Johanna såg att Stella fått en tackling i magen. Åh, det såg ut att göra ont och hon ville så gärna gå fram och titta hur hon mådde, men träningen var i full gång och hon kunde inte.

Hon tänkte att hon kunde titta med Stella efter träningen.

Träningen var slut och alla skulle gå och byta om. Stella och Johanna gick först och då kände Stella något på ryggen. Det kändes som att någon hade kastat någon blöt äcklig sörja på henne. Hon vände sig om och såg att det var vatten, en av tjejerna i laget hade kastat vatten på henne.

Pang! låter det så högt så att det ekar och fåglarna flyger iväg från tallarnas toppar.

Simon Lind

Johanna såg det även nu, varför var de så elaka mot Stella?

Hon kände en glöd inom sig och utan att hon visste ordet av det stod hon framför tjejerna. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra, men hon lyckades klämma ur sig en mening.

5. HOCKEY­ TRÄNINGEN

”Det är inte okej att bete sig som ni har gjort nu.”

Tjejerna vände sig om och gick bittra därifrån. Hon hade lyckats, hon hade lyckats med att få dem att sluta vara så elaka mot Stella. Stella kände sig stolt, hon kände att hon hade världens finaste vän som brydde sig. Hon såg de arga hockeytjejerna ge sig av med sura miner. Hon och Johanna gick in och bytte om och de kom överens om att de alltid skulle finnas för varandra oavsett vad.

Solen stod högt på himlen den dagen, och den vita snön glänste som om det var kristaller. Det röda håret såg ut som solen själv och i de blåa ögonen reflekteras den vackra omgivningen, barn lekte i lekparken och hon hörde suset från träden som fanns runtomkring. Hon plöjde fram i snön, på vägen som ingen hade plogat på länge. Det var den första dagen med det nya ishockeylaget. Johanna hade sedan tidigare en kompis i laget, så hon kände sig förvånansvärt lugn. Hon klev in i ishallen och såg att det var mycket folk, men det fanns en person som hon kände igen, Stella. Hon blev varm i kroppen av att se sin bästa vän och hon gick genast mot henne och gav henne en kram.

Beatrice Lindström

Hon såg alla i det nya laget och hon kände att hjärtat började klappa, benen blev som gelé och hon kunde inte röra sig.

Det var första gången som hon hade bytt lag och det kändes 140

7. NYTT LIV

la pengarna där. Han skulle komma tillbaka på dagen när affärerna hade öppnat.

När natten blivit dag köpte han en lägenhet och lite möbler, mat och en ny fin bil så att han kunde bo där. När han var klar med att fixa sin nya lägenhet så red han tillbaka till byn och berättade för sina syskon, mamma och byns hövding, som var hans pappa. Han fick flytta till stan för att han sa att han hade jobb där och ett hus och mat. När pengarna började ta slut så gjorde han det igen istället för att fylla två väskor så fyllde han fem. Men den här gången såg en kamera hans ansikte så han var rädd att någon skulle komma på honom. Så han gick tillbaka och förstörde kameran. Men det han inte visste var att kameran sparade allt den spelade in.

Edvins pappa fångar upp pappret som vinden kastar runt.

Det första han ser på pappret är att hans son kollar upp mot kameran. När han läser den får han reda på att hans son är efterlyst för rån. Han blir chockad och går hem för att konfrontera sin son.

När Edvin och hans kompisar var sju år gamla spelade de fotboll med egna regler för de visste inte hur fotboll gick till.

De spelade varje dag efter frukosten eftersom det inte fanns någon skola i deras by. När de blev äldre fick de hjälpa till i byn med saker som att tämja hästar och jaga för att få mat.

Då spelade de inte lika mycket fotboll. Så de började vara med varandra utan att spela fotboll. De hade drömmar om att flytta från byn till staden för att få lika mycket prylar som människorna som bodde i stan. När de inte hade sysslor gick de till stan och spanade runt. En dag såg Edvin elfenben och han ville ha den så han tog den. Mannen som sålde elfenbenet stoppade honom och sa till Edvin att han måste betala för det. Sedan fick han veta att allt i stan fick man betala för.

Efter några månader så kom efterlysning för rån och han gömde sig hemma då kom han på att hans kompis var läkare som kunde fixa ett nytt ansikte. Så berättade han för sin kompis att han skulle vilja byta ansikte. Hans kompis sa att det kostar att operera ansiktet till ett nytt.

Nästa gång de gick till stan berättade Edvin att allt i stan måste man köpa med pengar. En av hans kompisar fick en idé. På natten kunde de komma och ta saker utan att någon fick veta något. Då bestämde de sig för att göra inbrott nästa natt. När den viktiga dagen var kommen frågade Edvin sin pappa om han kunde låna hans häst. För han visste att pappans häst var mindre högljudd än hans egen häst.

Pappans häst var jakthäst och de var tysta så att djuren de jagade inte skulle höra när de kom. Så pappa lånar ut sin häst för att Edvin var skötsam och han hade sin pappas förtroende.

På natten träffas alla Edvins kompisar utanför byn och red full fart mot stan.

Kristoffer brukade alltid kolla på tv så han lärde sig hur man egentligen spelar fotboll. Han gick och anmälde sig i en fotbollsklubb. En dag när han spelade fotboll så kom en scout och ville ha honom, för att han spelade som om han vore ett bollen, sa scouten. Han fick provträna först några träningar.

Ledarna sa åt han att han var tvungen att spela nästa match mot deras rivaler. Men det han inte visste var att deras rivaler var kända för deras fusk, hårda tacklingar och att de mutar domaren.

När de var framme satte de igång att bryta sig in i första affären som sålde elfenbenet. De tog bara elfenbenet och gjorde sedan samma sak med affären bredvid, där tog de en motorsåg. De red hem igen och kom hem tidigt på morgonen innan alla vaknar. De gick och gjorde sina sysslor och la sig efter att de hade gjort klart sina sysslor.

Så är det dags för matchen och Kristoffer var taggad. Så han värmde upp tillsammans med de andra i laget. Samtidigt som laget värmde upp så trängde sig Kristoffer pappa för att få komma in innan alla platserna på läktaren var fulla. Domaren blåste igång matchen och genast blev det tufft för Kristoffers lag. Men laget återhämtade andra halvleken. När det stod 3–3 och det var någon minut kvar av matchen fick Kristoffer det sista avgörande målet. Då ställer sig Kristoffers pappa upp tillsammans med de andra i publiken samtidigt när Kristoffer dribblar sig förbi motståndarens försvar. Kristoffer skjuter och målvakten kastar sig åt fel håll och bollen dundrade in i högra krysset. Publiken jublar, laget kramar om Kristoffer och tränaren andas ut. Kristoffers mål visas på jumbotronen om och om igen. När bilden zoomas in lägger Kristoffers pappa märke till födelsemärken som hans försvunna son hade vid knäet. Då förstår han att Kristoffer är hans son. När Kristoffers pappa är på väg hem så tar han upp efterlysningen som han sparat i bakfickan och han river sönder lappen i små, små bitar och kastar de i en papperskorg. Han känner sig stolt över sin son och nu vet han att det kommer gå bra för Edwin i framtiden.

Dagen efter gav Edvin sin pappa motorsågen så att han kunde hugga ner träd fortare och göra det till ved, så att de kan hålla elden vid liv i sina stugor. Pappa visste inte hur motorsågen fungerade så Edvin lärde honom och när pappan lärde sig blev han jätteglad, för han brukade använda yxa och det tog flera timmar för att få ved till hela byn, men nu tog det bara några minuter.

Dagen efter när Edvin var i staden fick han höra att på banken fanns det mycket pengar och med de pengarna kunde han köpa vad han ville istället för att ta. På så vis kunde man inte ta honom eftersom han köpte prylarna. Han ville inte berätta för sina vänner, för att han ville ha pengarna för själv. Dessutom skulle pappan misstänka någonting om de gick ut varje kväll och kom tillbaka med prylar.

Abdullahi Idris

Samma dag på kvällen gick Edvin och berättade för sina vänner att han inte kunde följa med till stan, att han skulle stanna hemma för hans pappa började misstänka någonting, men att de kunde gå utan honom. När hans vänner gick så tog han sina saker och red i full fart mot banken. Där bröt han sig in och fyllde två stora väskor med pengar. Han red tillbaka hem igen men när han var halvvägs såg han en liten grotta där väskorna med pengarna precis fick plats så han 141

SPORT

Edvin betalade och var redo att operera ansiktet. Hans kompis hämtade sina kollegor och påbörjade operationen.

När de var klara så kunde inte Edwin känna igen sig själv men han var lite svullen men hans kompis sa att svullnaden skulle gå bort om en vecka. Edvin bytte namn till Kristoffer och han lät håret växa så att det blev långt.

7. RACET

8. RIVALMATCHEN

Lars gjorde en intervju innan racet precis som alla andra gjorde. Han var mycket trött då han inte hade sovit mycket under natten, han kunde inte sova på grund av racet. Hans tränare kommer in till honom och frågar hur han känner sig och han svarar att det känns bra. Men i bröstet slår hans hjärta jättefort.

”Aj det gör ont”, skriker jag av smärta från alla slag som jag får mot mig.

Han känner sig förnedrad över hela staden som ligger under mörker. I staden Ömeå är ingenting sig lik efter att alla ungdomar har gått på lov. Fotbollssäsongen var slut, ishockeysäsongen hade precis börjat. Alla lag i serien har noll poäng i alla tabeller.

Han var nervös för inte bara var det här hans tredje race någonsin men också för alla andra hade övat och kört på banan men inte han. Han var en av de bättre förarna i säsongen då han var ganska ung och hade bra reaktionstid.

Han sitter i sitt väntrum och det är 30 minuter kvar till racet och han säger att han måste gå på toa och tar med en liten påse med en tablett i som han tror kommer lindra hans nervositet och stress.

Matchdag. Alla i laget var jättetaggade på första matchen hemma i Ömeå borg. Bortalaget var IK AXELS. Storstjärnan dök upp på morgonkvisten och sa att han var spelklar inför matchen klockan 15.00. Sirre, Wille, Bobo och Kalle var först in i omklädningsrummet och var mest taggade inför kvällens match. När jag kom in i omklädningsrummet så började de skrika och vara jätteglada att säsongen ska börja. Jag säger att de inte ska vara övertaggade, men de lyssnade inte på mig. Bobo kommer fram och frågar hur jag mår och hur jag känner inför hemmapremiären mot IK AXELS. Jag säger att jag är glad att vi får börja spela igen, men jag tror inte vi kommer komma så bra till i år. Jag och Bobo pratar och Sirre dyker upp och frågar varför jag sa att vi inte kommer att komma så lång i år. Jag svarar att jag inte tror att vi har den lagkänslan i år som vi hade förra året. Sirre är inte glad på vad jag har sagt om vårt lag. Blicken i Willes ögon ser inte så välkomnande ut när jag pratar med Bobo. IK AXELS var på ingång och man hörde dem komma på långt håll. De var så hajpade och taggade inför första matchen i serien.

Sex minuter tills racet startar börjar tabletten få sina effekter och han känner redan att hans syn börjar bli svajig.

Racet har startat, han står på sin plats och väntar på gröna ljuset men tabletten har verkligen kickat in nu, hans syn är nu helt snurrig och han är helt borta. Ljuset blir grönt alla kör rakt förbi han. Han får upp farten. Han klarar av att kunna köra två varv men han kör fram och tillbaka och lite, men sen kommer det en raksträcka och han kör på så mycket han kan, och han hinner inte bromsa med ABS-bromsen, han kör in i väggen och slår i hårt. Det svartnar för ögonen och han vet inget mer förrän han vaknade på sjukhuset.

SPORT

Brandmän och ambulanser rushar till han. Han är svårt skadad. Ambulansen hämtar upp honom och kör bort honom till sjukhuset i ilfart. Läkarna ser efter undersökningen att han har brutit flera revben och punkterat lungan och de berättar för honom att han kommer få ligga här i flera veckor. När han ligger där i sjukhussängen börjar han fundera på varför han gjorde som han gjorde, han känner även ångest att han tog tabletten innan racet.

En timme innan nedsläpp. Man hör att det tuggar i IK AXELS omklädningsrum. Jag går framåt mot deras omklädningsrum och jag hör att det är så taggade. Deras tränare skriker: “VI SKA VINNA SERIEN OCH SLÅ SÖNDER DOM.” Jag springer tillbaka till vårt omklädningsrum och säger inför alla att de sa att de kommer köra sönder oss och spela riktigt fult. Efter det så blev vi lite skrajja i laget och tänkte hur de skulle spela. Då skriker Bobo och säger:

Hans tränare kommer för att besöka honom på sjukhuset.

Tränaren frågar var det var som hände, tror han aldrig har kört så dålig förut. Lars säger som det är då han inte kan hålla det längre hemligt. Tränaren, som heter Stefan, lyssnar på Lars men han blir inte arg bara besviken på honom. Stefan tyckte det var modigt och starkt av honom att berätta och de bestämmer att när Lars blir så pass frisk att han får lämna sjukhuset så ska Stefan hjälpa honom att komma tillbaka och börja köra race igen.

”Vi ska för helvete inte förlora mot ett bottenlag.”

Det blir tyst i hela arenan och vi alla taggar till och säger: “NU JÄVLAR TAR VI DOM.” Vår tränare kommer in och säger till Wille att han ska sätta sig ner på sin plats för att han blev så taggad. Alla sitter och lyssnar på huvudtränaren som säger att vi har ett tufft motstånd och att vi måste jobba stenhårt för att ta tre poäng ikväll. 30 minuter innan så tejpar vi våra klubbor och gör oss redo för uppvärmning. Sirre går ut först och jag kommer efter.

Wille säger att vi ska vara stentuffa på uppvärmningen och visa att vi är kaxiga.

Dagen då Lars kommer ut från sjukhuset så hämtar Stefan honom i bilen och de direkt ut till racingbanan. Stefan säger till Lars att sätta sig i racerbilen, Stefan trycker på den gröna startknappen och säger till Lars att köra på banan ett par varv och det kändes bra att kunna köra igen. Sen efter varvet så kommer Lars in i garaget och Stefan säger att han har gjort så att Lars kommer få köra race om två månader vilket betyder att Lars kommer behöva träna mycket inför det racet.

När vi åker ut på isen så kommer en i IK AXELS fram till mig och säger ni kommer få så mycket stryk och ni kommer aldrig ta poäng mot oss. Jag låtsas som ingenting och låter han prata med sig själv. Jag skjuter en puck mot deras sida av planen och då börjar alla i hela laget puckla på mig. De skriker och matar slag mot mig och Wille. Alla funktionärer och ledare ingriper. Jag och Wille var tvungna att gå tillbaka till omklädningsrummet.

Lars tränade stenhårt under de två månaderna nästan varje dag. Klockan fem på morgonen gick han upp och körde på banan. Sen blev det tävlingsdag och killen som kommenterade över racet sa att det skulle bli en surprise att Lars är tillbaka i racing igen.

Vi i laget går ut i korridoren och väntar på att musiken ska börja spela. Vi gör oss redo för att gå ut och möta vår fantastiska publik som skriker:

Lars vann racet. Lars blev jätteglad över sin vän som stod vid han och stod upp för honom.

Anton Flink 142

“DET ÄR VI SOM ÄR ÖMEÅ.”

Bobo eftersom hans ansiktsuttryck är väldigt allvarligt och väldigt ansträngande. Han är rädd för något. Domarna bryter allting och de som ska ha en utvisning åker ut och sätter sig i båset. Hela arenan börjar vakna upp på nytt, alla taggar till för att de vill vinna matchen. Vi får en tanke i hela laget att vi måste ta tre poäng annars så går laget i konkurs.

Vi tar oss samlade ut till isen och tar in atmosfären. Bortalaget kommer ut och tänker var är vi någonstans, för att det var sådant tryck och sådan bra stämning inför premiären.

IK AXELS tycker att det kommer vara en jättetråkig match för att de sagt att matchen redan är avgjord innan den ens har startat för att de är så säkra att de redan vunnit. Resterande av Ömeå-laget går och sätter sig i båset för att börja matchen.

Jag och Bobo gör oss redo, jag går fram och ska ta första tekningen. Allt känns helt rätt när jag ska teka. Jag lutar mig ner, jag tänker bort allt annat och fokuserar bara på att vinna första tekningen i första seriematchen. Domaren kommer, jag och nummer 33 i IK AXELS böjer oss båda ner och tar ner klubborna mot isen och väntar på att domaren ska släppa pucken. Samma ögonblick som han släpper den hinner jag inte tänka på någonting. Samma sekund som han släpper den så drar jag upp hans klubba och vinner tekningen och passar Bobo som står tätt bakom mig.

Vi går ut med vår defensivaste kedja för att spela av matchen, men då så åker Wille på en utvisning som kan vara avgörande hela matchen. Vår coach Göran säger att vi ska ta in två defensiva backar och två snabba centrar som kan vända spelet snabbt. Det går in på isen med tunga skridskoskär ställer upp sig som Göran sagt att vi ska göra. Sirre gör sig redo mentalt för att gå in i tekningen. Domaren droppar pucken och IK AXELS-spelaren skriker från bänken: “Eyy, det är ju en felaktig tekning den måste ju gå om!”

Tekningen går om och vi vinner den och Sirre tar pucken och vallar den ut mot sargen så den hamnar i deras zon.

Målvakten tar pucken och skickar en lång passning över hela planen till en av deras forwards. Det öppnas en lucka i mitten som är helt fri för friläge. Tiden går långsamt i just det här ögonblicket. Jag kollar upp mot klockan och tycker att den bara går saktare och saktare. Passningen som går fram av deras målvakt blev ett friläge, jag spänner hela min kropp av hopp att han ska missa. Han sköt mot bortre kryss, men han prickar stolpen och missar. Vi klappar med klubborna i sargen av glädje att vår målvakt räddade ett avgörande läge. Vi spelar av deras powerplay. När det återstår en minut kvar av matchen börjat vi bli lite nervösa att de ska vända matchen.

Sex minuter senare i matchen så tar IK AXELS på sig en utvisning som ger oss en chans att göra 1–0 målet. Vi sätter upp vår starkaste powerplay-kedja och sätter upp vårt offensiva spel. En minut in i powerplay gör vi 1–0. Jag spelar fram till Bobo som hänger den i nättaket. I det ögonblicket så stannar allt för mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen för jag blir så glad att vi leder matchen. Domaren blåser för att spela klart första perioden och vi vinner första perioden med 1–0 och skotten 12–9 till oss. Vi går in till omklädningsrummet och pratar igenom perioden, vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre. Jag tar ett djupt andetag och reser mig och säger högt att vi måste tagga till mer. Resterande av laget håller med mig och Sirre taggar upp laget genom att skrika och spela massa ramsor som ska leda oss till en vinst.

IK AXELS har pucken och går för ett 2–2 mål. Det kommer en liten kille på kanten som är jättesnabb, glider runt målburen och slänger in en macka på mål som såklart kommer fram till en IK AXEL-spelare som lägger in den i öppen bur. Vi blir jätteförbannade och börjar ropa åt domaren att det skulle vara en utvisning, men domaren ignorerar oss totalt. Matchen slutar 2–2 efter 60 minuter.

Andra perioden börjar med att Bobo skjuter i stolpen direkt efter första tekningen. Åtta minuter senare så har det inte hänt så mycket. Jag får en bentackling och får jätteont och ligger kvar på isen men jag tänker hur i helvete kunde inte domaren se att det var en ful tackling. Domaren blåser aldrig av och jag får ta mig ut på egna ben tillbaka till båset och Bobo, Wille, Sirre börjar skrika mot domaren och säga att han är jättedålig och att han inte förtjänar att döma en hockeymatch. Bobo tar på sig en utvisning för att ha sagt fula saker till domaren. Jag tänker nu är det kört, nu gör de 1–1. Tre minuter senare så tar vi en “time out”. Vi pratar om att vi måste börja samarbeta och att vi inte måste tänka på att domaren är så borta. En minut kvar av andra perioden så tar de på sig en utvisning samtidigt som de gör 1–1. Då blir vi sura att det gör mål men en man mindre.

”Det måste avgöras på straffar nu”, ropar Göran.

Hans ansiktsuttryck är väldigt alvarligt och vill vara tuff för att visa vad han vill. ”Vilka är villiga att gå in och hänga en straff?” ropar han.

Jag, Wille och Kalle gör oss redo för att vinna matchen. Wille åker fram, tar pucken och skjuter på målvaktens benskydd.

Kalle åker in mot mål och gör en dragning som är jättenära att gå in, men det gör den inte. Det står 2–2 i straffläggningen och jag kan avgöra med min straff. Jag går in djupt i mig själv och går in mot mål och skjuter i gubbhörnet mellan handsken och benskyddet på målvakten. IK AXEL-spelaren går in och försöker lägga den i krysset. Men han misslyckas.

Vi vinner matchen men i samma ögonblick så hoppar två IK AXEL-spelare på mig och börjar slå jättehårda slag mot mig.

Jag skriker: ”det gör ont!” och då träffar han mitt revben som går av. Samma stund så blir jag liggandes under alla spelare och får ingen luft. Bobo försöker hjälpa mig men han hinner inte i tid, sedan börjar det sakta mörkna framför mig. Ögonen börjar mörkna det blir alldeles svart. Sen så minns jag inte vad som hände efter vi vunnit matchen.

Andra periodpaus så pratar vi om samma sak, om vad vi ska göra för att reda upp det här och hur vi ska vinna matchen.

Vi taggar till och går ut till sista perioden då ställningen står 1–1. Vi går ut på isen och spelarna i IK AXELS vet att jag är lite småskadad. I starten så åker de fram och tacklar mig på samma ställe som jag har ont på sen innan. Jag blir liggandes på isen och tänker på om jag kan spela vidare. Domaren blåser och tar en utvisning på en IK AXEL-spelare som blir jättearg över det. Det får en fem minuters utvisning och en ”fem plus tio” personligt straff. Vi bygger upp vårt powerplay och gör 2–1 och vi hoppar av glädje och IK AXELS-spelarna börjar slå mot oss med sina klubbor och försöker skada alla oss. Jag åker fram till deras bås och börjar slå tillbaka med mina klubbor, då hoppar tre spelare på mig och börjar mata massa slag mot mig. Bobo börjar att slå på massa spelare för att hjälpa mig från alla som ligger över mig. Bobo hjälper mig att komma upp från isen och alla spelare blir livrädda för

En vecka senare. Jag vaknar upp på sjukhuset med en hjärnskakning och en trasig lunga och börjar ta mig tillbaka igen till vår tionde match som vi har hemma igen mot IK AXELS.

Jonathan Andersson 143

SPORT

“30 sekunder återstår”, ropar en röst i arenan.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

1. ADAMS HISTORIA

“De blir perfekta”, sa han med handen för munnen. “Jag går och lägger mig nu. Mamma, lägg dig inte för sent nu”.

“Jag börjar på North High School idag”, skrek Adam när han vaknade nästa dag. ”Mamma fixa frukost fort, jag måste klä på mig”.

”Döda honom, gör det!”

Adam ligger i sin säng och kollar upp på det gråa taket och gråter.

Adam slängde i sig frukosten och sprang till bussen. Bussen var gul och hade inga säkerhetsbälten. Adam tittade ner i golvet men det fanns ingen ledig plats. Någon på bussen ropade och sa:

”Adam vi ska åka nu”, ropar mamma.

Adam vill inte flytta ifrån sin tjej Elin och sin bästa vän Felix. ”Det blir en lång väg till New York”, säger mamma med en deppig röst.

“Hörru kom och sätt dig här”.

Adam tittade ner och satte sig bredvid killen. Han såg ut som en mobbad stackars kille. Han hade rött hår och glasögon.

Han frågade hur Adam mådde.

“Mmm”, mumlar Adam och sätter på sig sina hörlurar och spelar musik och somnar.

De stannade vid Max och klockan var 18.30 när de var framme i New York. Han följer med mamma in och beställer.

Tjejen i kassan säger med en ljus röst:

“Ehh jag, jag mår bra”, svarade Adam med en stammande röst.

“Vad vill ni ha?”

“Ursäkta mig, du har tuggummi i håret”.

”Två nio-pack med nuggets och en läsk.”

“Ja det är några mobbare som mobbar mig”, sa killen med ledsen röst.

När de gick av bussen sa Adam:

De satte sig i bilen och åt maten.

Adam kände att han var tvungen att agera, göra något för killen.

”Det är någon som kommer hitåt”, sa Adam med bräcklig stammande röst och sen såg Adam att han hade en kniv.

”Vad heter du?” frågade Adam med en nyfiken röst.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

“Mamma starta bilen åk, åk!”

”Jag heter Eli.”, svarade killen.

Mamma startade bilen och åkte en bit fram. Sen såg Adam att han var en grabb, en tonåring. ”Stackars unge, ingen har honom under vingar.”, sa mamma.

“Trevligt att träffa dig Eli. Jag heter Adam.”

Adam gick in i klassrummet och såg att Eli satt där. Han letade efter sin bänk och den var snett bakom Eli och den där grabben som Adam sett vid Max och pizzerian. Han satt bakom Eli. Han hade en tatuering på pannan, det var en dödskalle. På rasten möttes några av grabbens polare, de ser inte så glada ut. Adam ser Eli lite längre fram. Adam ropade på Eli att han ska komma.

Adam förstår inte sin mammas metaforer men det gör honom lugn och avslappnad. De åkte vidare till ett hotell, Adam kunde inte sluta tänka på den där stackars grabben. Mamma kom och satte sig på sängkanten och smekte Adam försiktigt med sin mjuka men kalla hand över hans panna. Det gjorde Adam lugnare.

“Ja, Adam, vad var det du ville?” frågar Eli vilset.

På morgonkvisten åkte Adam och mamma till lägenheten som de hade köpt. Den låg mitt i stan ovanför en pizzeria.

Lägenheten var mörk och ostädad, kylen var möglig och spisen var sönderbränd.

“Inget, ska vi hänga på rasten?” undrade Adam. ”Okej, bara vi går till kafeterian.”, svarade Eli. Adam ser en affisch, det ser ut som judo på bilden. Adam läste på affischen: “Kom till min judo det är endast en som får privatlektioner”. Adam tänkte att om han kunde slåss kunde han vinna över den där grabben. Efter skolan skickade Adam ett meddelande till sin mamma: “Jag kommer hem sent måste dra hej då”. Adam sprang till judon så fort han kunde. Google maps sa: “sväng höger om 100 meter”. Adam sprang och sprang tills han kom fram till judon.

“Adam kan du springa ner och köpa pizza nedanför oss”, sa mamma.

Adam går ner för den långa trappan, lamporna blinkade.

Adam får kalla kårar. När han var nere kollade han in i pizzerian och såg den där grabben som var vid Max dagen innan. Adam väntade tills han lämnat lokalen, då smög Adam in och köpte pizzorna och skyndade sig sen upp för den långa trappan och in i lägenheten.

“Hallå är det någon här?” frågade Adam försiktigt när han hade knackat på dörren.

“Varför tog det sådan tid?!” sa mamma med arg röst.

Adam förklarar allt. Mamma var förvånad och sa att vi skulle strunta i grabben och fokusera på oss själva.

“Hej, välkommen till min judo. Jag heter Kai, vad heter du?” sa den medelålders mannen som öppnade dörren.

”Okej mamma”, sa han med trött röst.

“Jag heter Adam. Så det är här man får privatlektioner?”

Pizzan var god och salladen var okej så de får åtta av tio.

Mamma och Adam fixar i ordning hans skolväska och pengar till lunchen. Adam hade på sig en luvtröja från sin pappa.

Den var mörk och luktade fortfarande som pappa. Hans doft gjorde Adam bekväm och fick känslan av att vara hemma vart han än gick. De hittade några mjukisbyxor som var lite smutsiga.

”Ja det är det, men du måste vara värdig det. Varför vill du lära dig att slåss?” frågade manen. “För att jag vill stå upp för min vän. Han blir mobbad och jag vill slå ner mobbaren så att han börjar gråta.”, svarade Adam. ”Det låter bra, du ska slå ner han snart det lovar jag”, sa Kai. Adam blev förvånad.

146

– Det här kommer vi att klara av! sa jag med en bestämd röst.

“Men jag har inga ombyteskläder”, sa Adam.

“Det gör inget det finns där inne”, sa Kai.

Alla tre är i Johns lilla lägenhet i Amerika. Vi planerar ett bankrån. Filippa plockar fram en karta över hela banken, vi ska planera hur vi ska ta oss in i banken.

När Adam var ombytt och klar började de med att förolämpa dockan.

– Vi borde gå in i banken och starta därifrån högt, föreslog John.

“Du är så plastig och ful”, sa Adam.

– Nej, vi försöker ligga lågt så länge som möjligt, sa Filippa.

“Men skojar du.”, sa Kai. ”Förolämpa honom mer, säg att han är en snorunge och att du ska vrida nacken av honom.”

– Okej, vi börjar från baksidan och hackar oss igenom dörren så vi kan komma in till bevakningsrummet, sa jag.

Adam började slå dockan.

– Okej vi gör det imorgon på natten, sa John.

“Du skulle inte ens kunna skada en 10-årig flicka”, sa Kai. ”Var rak i armen och rak i handleden, annars så skadar du dig”.

Vi plockade fram alla saker vi behövde för bankrånet och köpte en billig skåpbil och en billig helikopter. Vi studerade hela banken. Var valvet låg och var alla vakter stod. Det fanns tjugo vakter på banken på dagen och valvet var placerat i mitten av den stora banken. Det var nästan omöjligt att råna banken eftersom de hade ett lasersystem som är svårt att passera men det fanns ett sätt. Vi gick och lade oss för att samla på energi.

Adam gjorde som han sa, var rak i armen och rak i handleden.

Adam fick ett bra slag på dockan. ”Bra Adam, det räcker för idag. Gå hem och ät och sov, så kommer du när du har tid för det.”, sa Kai. Efter en helt vanlig dag så följde Adam med Eli hem. De gick en genväg genom en gränd och där låg det drogade tonåringar längst med väggarna, de hade vitt pulver vid näsan och hade sprutor i armarna. Adam vågade inte titta mera på de stackars tonåringarna. När de var framme vid Elis hus såg Adam att dörren var rutten, men i hallen fanns det massor av dyra skor och jackor. Det var rånarmasker och pistoler här och där.

Adam var för rädd för att säga något. De gick till Elis rum och där fanns det skott och vapen. Adam ville hem till mamma så Adam ringde henne och sa att han ville hem. Eli sneglade på Adam och frågade vem det var. “Det, det var min mamma bara, hon sa att jag skulle hem nu.”, sa Adam.

Nästa dag klockan 23.00 satte vi på oss svarta kläder och utrustade oss med grejer. Vi tog med vapen med ljuddämpare och en speciell dator som kunde hacka igenom dörrar och bankautomater. Vi tog också med stora väskor som rymde många saker. Vi ville göra det på natten eftersom det är mindre risk att bli upptäckt. Planen var att ta sig in i banken, ta pengarna och åka därifrån med helikoptern.

Vi gick ut ur lägenheten och hoppade in i Johns svarta skåpbil. Skåpbilen var rostig, gammal och såg ut som att den skulle gå sönder när som helst. Eftersom det var på kvällen så var det dubbelt så många vakter på banken. De var medvetna om risken för ett rån om nätterna. Det här kommer att gå bra x3, tänkte jag. Jag stoppade ner min hand i min ficka och hittade en ring som fick minnen att vakna till liv.

Då kom Elis pappa in, han hade långt äckligt hår och hade påsar under ögonen och han såg ut som de där tonåringarna i gränden.

– Hej Alex och Filippa, sa Mara.

Någon knakade på dörren. Elis pappa hämtade en pistol och sköt igenom dörren. Adam blev blixt stilla, Elis pappa öppnade dörren och det var Adams mamma som låg där skjuten två gånger i bröstet. Eli stod där och matade slag mot sin pappa, Adam sprang ut och försökte hjälpa sin mamma.

Ambulansen kom och tog in henne på sjukhus och polisen tog Elis pappa.

– Hej mamma, sa jag.

– Hej mamma, sa Filippa.

– Som du vet så är jag slav till några personer här, sa Mara.

Det enda sättet är att betala dem så att de kan låta mig gå men jag har inga pengar för det. Jag har inte råd att ta hand om er så jag vill att du ska ta med din syster Filippa till USA.

Adam satt och stirrade in i väggen och tänkte att det är slut.

Adam gick till skolan och såg Eli vid skogsbrynet. Adam gick dit för att tjuvtitta på vad han gjorde. Eli höll en pistol mot mobbarens huvud, Adam ropade och sprang och puttade bort Eli. Mobbaren hade blivit misshandlad och var svårt skadad. Adam hade en kniv i fickan och tog fram den och hotade alla att de skulle vara stilla annars skulle han döda allihop. Mobbaren skrek:

– Men mamma vi kan inte lämna dig här, sa jag.

– Jag har ingen tid att prata med er för om de ser mig prata med någon så dödar de mig, sa Mara.

– Mamma, följ med oss, sa jag.

– Det kan jag inte, ta nu med din syster till USA innan det är försent, sa Mara. Jag har några släktingar som kommer att möta upp er vid flygplatsen och de kommer att ta hand om er.

“Döda honom, gör det”.

William Ryrström

– Vi kommer att komma tillbaka och rädda dig mamma, sa Filippa.

2. BANKRÅN

– Ta den här ringen som en påminnelse om din mamma, sa Mara. Dom kommer, spring!

– Öppna valvet nu! De kommer! Ta allt ni kan och dra ut härifrån så snabbt ni kan. Ta dörren till baksidan av banken och hoppa in i bilen!

– Vakna upp vi är framme vid banken, sa Filippa.

Vi gick ut ur skåpbilen och satte på oss masker. Maskerna var gjorda av plast och meningen var att gömma ansiktet. Jag kunde

Dörren öppnas inte.

147

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”Det finns ingen tid att förlora, gå in och byt om” sa han.

se att Filippa var nervös. Hon var röd i ansiktet, darrade med hela kroppen och hennes ögon kollade upp mot himlen som att hon bad gud om hjälp. Det luktade äckligt när vi gick ut ur skåpbilen. Det var kallt och mörkt ute. Banken var rostig och gammal utanför men innanför så rik. Vi gick till baksidan där det var ett stängsel med ett stort hänglås. Filippa tog upp sin dator och hackade alla automater i banken för att dra vakternas uppmärksamhet.

kunde se ilskan lysa i hans ögon. Vi hade nått vår destination men i sista ögonblicket så blev John skjuten i huvudet. John ramlade ut ur skåpbilen och vi kunde inte tro våra ögon.

Filippa blev arg och ledsen. Men vi båda visste att vi inte kunde göra någonting åt det. Vi körde in i flygfältet och poliserna var några kilometer ifrån oss.

Vi hoppade ut ur skåpbilen och hoppade in i Johns lilla skrotiga helikopter. Vi satte på oss våra bälten och började lyfta. När vi var uppe i luften var poliserna långt bort från oss.

Dom tappade bort oss i den mörka dimman. Vi kom undan och började vår resa mot Afrika. Efter fyra timmars flyg var vi framme där vår mamma var slav. Vi hoppade ut ur helikoptern med ilska och gick till banken direkt.

– Kolla, en stor skiftnyckel på marken, sa Filippa.

John plockade upp skiftnyckeln från marken och med sina stora starka muskler slog han bort hänglåset. Jävlar han är stark, tänkte jag. Vi tog bort hänglåset från stängslet och gick till baksidan där det fanns en dörr till bevakningsrummet.

Datorn som vi tog med gick det inte att öppna dörren med.

Min magkänsla sa att jag kunde öppna dörren på något sätt.

Jag plockade fram två gem och stack in dem i dörrlåset.

Jag vred på gemen några minuter och hörde ett klick, dörren öppnades.

– Fria slavarna nu! skrek jag.

– Du kommer att dö om du inte gör som vi säger! skrek Filippa.

– Okej, okej, slavarna är vid baksidan av banken, sa killen.

Filippa visade ingen nåd och sköt honom i huvudet.

Vi hade planerat att börja om på nytt med mamma, med alla pengarna. Vi gick ut ur banken. Där stod 100 poliser.

– Klok som en uggla, sa John.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Där stod en vakt, vi angrep snabbt och sköt en bedövningspil på honom. Om vi skulle döda honom skulle vi hamna i mer trubbel och fler poliser skulle komma. Vi kollade igenom kamerorna efter var alla personer var i banken.

Nästan alla vakter fanns i entrén. Som tur så fanns det bara två vakter vid valvet. Vi öppnade dörren till valvet genom bevakningsrummet. Vakterna såg oss och drog snabbt upp sina vapen. Men Filippa var snabbare och var tvungen att skjuta vakterna i huvudet. Vi la kropparna i bevakningsrummet och stängde dörren. Valvet var hårt som titan och hade en kod som inte vi kunde. Vi glömde att stänga dörren på baksidan av banken så någon gick in och såg liket.

Personen ringde polisen direkt. Larmet började tjuta.

Larmet tjöt så högt så att vi fick ont i våra öron.

Vakterna sprang direkt till valvet.

– Upp med händerna! skrek polischefen.

Tunwa Thongkrathok

3. BLICKEN Jag vaknar på den iskalla asfalten med en dundrande huvudvärk och mitt hjärta bultar som aldrig förr. Hela min kroppskänsel har jag så gott som tappat på grund av kylan.

Det första jag ser är ett dussin poliser som cirkulerar runt mig.

Det är polisband överallt och det hörs sirener så högt så att mina öron nästan sprängs. Bara nån meter från mig ligger en tjej, helt livlös med nacken och armarna i konstiga vinklar, med blekt ansikte och tomma ögon och en mörk fläck som sprider sig ifrån hennes mörka t-shirt.

– Öppna valvet nu! De kommer, ta allt ni kan och dra ut härifrån så snabbt ni kan, ta dörren till baksidan av banken och hoppa in i bilen! skrek John.

“Zein!”

John var frustrerad för att planen inte gick som den skulle.

Filippa tog upp datorn, knäckte koden och valvet öppnades.

Det lyste som solen när vi kollade in. Det smakade som guld i munnen. Det doftade pengar. Det var laser i valvets entré men nu spelade det ingen roll för larmet hade redan gått. Det låg guld och massor av diamanter i valvet. Guldet och diamanterna var värda mer än vad jag kunde ha tänkt mig. Vi tog upp våra stora väskor och började lasta. John stod vid valvets entré och sköt mot vakterna. När jag och Filippa hade lastat klart, sprang vi till dörren till baksidan av bevakningsrummet. Men dörren var stängd, någon hade ställt sin bil framför dörren så vi kunde inte öppna den. Vi fick agera snabbt. John tog upp en C4 och satte den på dörren. Vi sprang snabbt tillbaka till valvet och John tryckte på knappen. En hög explosion skedde och dörren var öppnad. Jag och Filippa sprang till dörren medan John plockade guld och diamanter.

Jag vrider huvudet långsamt bakåt samtidigt som jag kastar en blick över klassrummet. Där sitter Zaki bredbent på sin bänk och pekar mot läraren som ser helt förvirrad ut och skrattar till och jag gör detsamma. Sedan vänder jag blicken tillbaka till läraren som kollar runt i klassrummet. Precis innan läraren skulle säga något så slår klockan 16.40 och alla börjar genast plocka ihop, fastän vi slutar 16.45. Jag hör böcker som slås ihop och en massa mummel, som snabbt sprider sig över hela rummet. Alla börjar rusa ut ur klassrummet. Jag tar upp alla mina grejer från bänken och börjar gå mot dörren.

“Zein, får jag byta några ord med dig?” frågar läraren.

Jag suckar till och ser hur alla andra går ut ur klassrummet mot skåpen stirrande ner på sina mobiler.

När jag kommer ut i korridoren så har skolan tömts på elever.

Jag går fram till mitt skåp och böjer mig ner för att öppna det. Jag sliter av min Peak Performance-jacka från kroken och sätter på mig den snabbt. Lika snabbt slänger jag in mappen och stänger skåpet. Bara några steg därifrån stannar jag upp och kastar en blick över alla lärare i lärarrummet, jag suckar tungt och går ner för trapporna ut genom ytterdörren. Jag ser Zaki på andra sidan skolgården, han ger mig en gest att komma dit. Det är mulet ute och jag kan se hur frosten har

– Är han dum i huvudet? Vi har inte tid för det här, sa Filippa.

När John var klar sprang han snabbt till dörren.

Vi sprang snabbt till skåpbilen och åkte iväg. Filippa körde så snabbt hon kunde till flygfältet där Johns helikopter stod.

Flera polisbilar och några polishelikoptrar följde efter oss.

John öppnade skåpbilens bakre dörr och började skjuta mot poliserna. John var arg. Han var röd i hela ansiktet och man 148

lagt sig över gräset under natten, plötsligt känner jag en vindpust innanför jackan. Snabbt drar jag upp dragkedjan och lägger mina händer i fickan medan jag börjar gå mot Zaki.

Zaki. Aya pratar men allt jag hör är mummel, min hjärna är fokuserad på vad det är jag ska göra nu när Zaki går emot oss. Han går in mot tunneln stirrande ner på sin mobil, han har inte sett oss än, men det är för sent nu. Han kollar upp från sin mobil och ser mig med Aya. Han stannar upp en stund innan han fortsätter gå. En kylig men samtidigt värmande känsla av stress sprider sig snabbt i hela min kropp, jag känner svetten som rinner, och jag känner huvudvärken som redan byggs upp.

Där står Zaki i svarta Adidasbyxor, North Face-hoodie och Alpha Industries-jacka. Alla kläder sitter löst på hans stora, vältränade kropp, och jackan som är öppen får mig att undra om han inte fryser. Man kan knappt se hela hans ansikte, bara näsan och nedåt. Blåtiran som finns precis ovanpå hans födelsemärke på högra kinden blir bara värre och värre under dagen. Jag kan fortfarande inte förstå varken varför eller vad de slogs om. Zaki har varit med i många slagsmål, men aldrig med någon som står honom så nära som Albin. De har ju känt varandra ända sen de var små. Varför sa Zaki så där, att han gör allt för att få bort de som hindrar honom på hans väg, menar han det verkligen?

”Vart ska ni?” frågar Zaki misstänksamt.

Han har blicken fäst på Aya, han vägrar titta på mig verkar det som. ”Vi ska på dejt”, svarar Aya glatt, hon har ett stort flin.

Hon vet att hennes ord inte kommer att göra Zaki glad, vem skulle bli glad när de ser sin bästa vän ute med sitt ex?

”Vad sa hon då?” frågar Zaki. ”Inget speciellt, det vanliga...”, svarar jag och rycker på axlarna.

Våra blickar möts en stund, men snabbt så tittar Zaki bort och fäster blicken på Aya en gång till. Zaki tar ett steg framåt och knuffar Aya bort från mig.

Medan Zaki nickar tar han fram en cigg ur bakfickan och tänder den. Han tar ett bloss innan han räcker över den till mig. Plötsligt börjar det vibrera från min mobil. Jag tar upp den ur jackfickan och kollar vem det är; Aya. Jag stelnar till en stund och lägger på snabbt, och i samma sekund är mobilen tillbaka i fickan. Varför ringer Aya nu? Just när jag är med Zaki? Jag hatar att ljuga för Zaki men jag vill inte att en tjej ska komma emellan oss, har aldrig haft så här dåligt samvete för Zaki förut.

Jag tittar bak för att se om Aya är okej, men märker snabbt att Zaki fortfarande går emot henne, säkert för att göra det igen. Jag ställer mig framför honom innan han gör något och knuffar bak honom lätt innan han ska skada Aya igen. Zaki ger mig en blick som visar att han är rasande, han tar mig om min jacka och puttar mig bakåt betydligt hårdare. Precis som Aya hinner jag återhämta mig innan jag faller. Med snabba steg går Zaki mot mig, han kollar mig rakt i ögonen med samma blick som han hade när han slogs med Albin.

”Vem var det?” frågar Zaki. ”Bara morsan”, svarar jag tyst.

Ett ljud som bara blir högre och högre börjar hörs. Zaki tar ner sin hand i bakfickan igen och tar upp mobilen och svarar.

Han ger mig en gest att han ska gå och börjar gå bort från mig. Snabbt tar jag upp mobilen ur fickan och skickar iväg ett sms till Aya om att jag är på väg. Efter det börjar jag gå mot platsen där vi hade sagt att vi skulle mötas.

”What the fuck?! Vad fan håller du på med?”

Jag blir stum, får inte fram några ord. Aya går snabbt emellan oss och försöker få bort Zaki från mig, men han knuffar bort henne så hårt att hon ramlar. Aya blir så chockad att hon bara stirrar upp på Zaki med en rädd blick. Zaki fäster sin blick på mig och fortsätter, han puttar mig samtidigt som han upprepar samma sak om och om igen. Både jag och Zaki kollar bak på Aya som skriker ”sluta” flera gånger. Zaki slutar knuffa mig och går mot Aya, jag går med snabba tag bakom honom.

När jag kommer fram till tunneln ser jag Aya på andra sidan.

Det börjar eka efter varje steg jag tar, Aya hör det och vänder sig och vinkar till mig. Aya med sitt långa, svarta och krulliga hår, och sina gröna, stora ögon. Hon står där med ett par svarta jeans, med en svart tröja och en dunjacka med samma färg.

När jag kommer fram till henne så går hon mot mig och tar tag om mina grova händer med sina mjuka.

”Vad är ditt problem?” skriker jag som försöker hindra honom från att gå nära Aya.

”Varför svarade du inte när jag ringde dig?” frågar hon sakta.

Zaki stannar inte, han fortsätter gå mot Aya, allt snabbare och snabbare med varje steg han tar. Jag går så snabbt bakom honom att jag nästan springer och tar tag om hans hand och knuffar honom så långt från Aya som möjligt. Det händer igen. Han har den blicken han hade när han slogs med Albin, den blicken som visar att han drivs av ilska, och han inte kommer sluta.

”Jag kunde inte svara för att jag pratade med min mamma”, svarar jag.

Faktum är att jag inte bara ljuger för Zaki utan också för Aya. Hon gillar inte när jag pratar om Zaki, såsom hon brukar säga: ”Han är en del av mitt förflutna”. Zaki skulle inte ta det bra om jag berättade att jag träffar hans ex, så det är lika bra att hålla tyst om saken. Han har redan bråkat med en kompis, jag behöver inte bli nummer två.

Han vänder sig mot mig och lyckas ta ett fast grepp om min tröja och knuffa ner mig till på den iskalla asfalten. Jag gör ett försök att resa mig men allting runt omkring mig börjar snurra.

Zaki kollar bak på mig och den blicken han ger mig nu är kyligare. Inte som den blicken han har gett mig, den är värre, så kall att jag nästan börjar darra. Det sista jag ser innan allting tonar bort till ett mörker är Zaki som försöker ta tag i Aya…

”Jaha, ska vi gå till kaféet då?” frågar Aya. ”Ja, kom så går vi”, säger jag med ett leende och drar henne med mig.

Strax utanför tunnel ser jag någon som står och som ser bekant ut. Jag börjar kisa med ögonen för att se vem det är. Efter en stund ser jag vem det är som nu går mot oss;

Asho Abdi Abdullahi 149

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”Men vad gör då?” skriker Aya och återhämtar sig innan hon hann ramla.

4. BRANDEN

Max orkade att gå till skolan nästa dag. Max tänkte lite tyst för sig själv för det var ju slutet på sommarlovet och han skulle precis börja i fyran och han skulle precis byta skola. Max sa att det skulle gå bra att gå till skolan och testa ifall han orkar. Max gick och satte sig i soffan och tänkte under en stund på varför hans föräldrar lämnade honom och var de hade tagit vägen nu. Max ville bara gråta under hela tiden men han höll in det för att han inte ville visa sina känslor.

Mitt under natten så vaknade en tioåring upp av ett brandlarm som tjuter över hela huset. Han känner även av en brandlukt i huset. Så tioåringen gick upp ur sängen och satte på sig sina mjukisbyxor och sin rymdtröja. När han är på väg ner för trappan så behöver han hålla för sina öron för att inte få för ont i öronen av det pipande brandlarmet. När han väl kommer ner för trappan så ser han att det är väldigt mycket rök vid ugnen. Han kollar lite åt höger och ser att det brinner kraftigt borta vid dörren i vardagsrummet. Tioåringen kom och tänka på var hans mamma och pappa är någonstans, så han ställer sig och ropar på mamma och pappa men får inget svar tillbaka. Han hittar en mobil på köksbordet så han tar upp den och slår in 112 och ringer. De svarar och han säger att han behöver en brandbil för att det är rök och brand i huset.

De säger till honom att stänga alla fönster för att kväva röken.

Men tioåringen säger till dem att han inte hittar sina föräldrar, men de säger bara till honom att gå ut ur huset så letar de upp hans föräldrar sen.

Max klädde på sig sina långbyxor och sin tjocktröja, det var en solig dag ute idag. När Max kom ut kände han att det var en varm vind som drog tag i honom. Max kollade bort mot sitt hus och såg att brandmännen lyckats släcka elden men man såg att det var lite bränt uppe på taket. Det var inga av Max kompisar ute på gården så Max gick in igen. Där inne i huset satt Lina i soffan och kollade på TV, så Max satte sig i soffan och kollade på TV också.

Det var söndag kväll, klockan var 20.04 och Max gäspade stort och såg sliten och trött ut fast han inte hade gjort något idag. Max sa till Lina att han skulle gå och lägga sig för att han var trött. Max gick upp för trappen för att borsta tänderna.

Max kollade sig i spegeln och då såg han en bild av sin pappa i spegeln. Max såg tillbaka innan branden, hur roligt han hade med sin pappa när de lekte att de var uppe i rymden och åkte i ett rymdskepp. All ork i kroppen försvann och han satte sig på toalocket.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Max hör att brandbilens sirener är en bit bort. När brandkåren kommer fram så såg de att tioåringen var alldeles blöt om kinderna av alla tårar. De frågar tioåringen vad han heter.

Han svarade att han heter Max, brandkåren frågar Max var han senast såg sina föräldrar. Max tänkte lite tyst för sig själv, för han kom inte riktigt ihåg, men sedan kom han på att det var igår kväll han senast såg dem. Han berättade det för brandkåren men sedan berättade han även att de betedde sig ganska konstigt dagen innan branden.

Nästa morgon vaknar Max upp av att Lina väcker honom.

Max kommer på att han skulle till skolan, så han blev nervös för att det var en ny skola, han hade inte några vänner i skolan ännu. Max går upp och äter frukost, borstar tänderna och fixar håret. Klockan är 8.02 och Max ska börja gå mot skolan.

Men innan han ska börja gå så packar han ner en penna, ett sudd och en linjal i sin väska.

Brandkåren frågade Max om han hade någon kompis han kunde sova hos eller om de kunde hjälpa honom. Max säger att han inte har någon att sova hos men precis då ser han ner på marken och ser att någon med blåa tofflor och gråa shorts, Max kollar upp och ser att det är hans granne som frågar vad som har hänt. Brandkåren förklarade hela händelsen för grannen, och när grannen har fått reda på att han inte har någonstans att bo och att hans föräldrar har lämnat honom så brister grannens hjärta och hon säger att Max får hänga med in till dem och sova där tills de har hittat föräldrarna.

Max säger tack med en ledsen röst. Max dagdrömde sig bort och tänkte var hans föräldrar hade tagit vägen, om de hade försvunnit i branden eller om de hade lämnat honom. Max kände en kall vindpust och sedan följde han med grannen in.

När de var inne i huset så hängde Max upp sina kläder och tog av sig skorna. Grannen frågade Max om han var hungrig på någonting, mat eller något men Max sa att han bara var trött och frågade om han fick sova någonstans. Max kunde gå och lägga sig i soffan.

Max går ut genom dörren och kollar bort lite snabbt mot sitt hus och känner en sorgsen tanke inom sig. Max börjar närma sig den stora skolans ingång. Det står massor av mopeder runt om skolan. Han känner sig nervös och tänker om han ska vända hem igen. Men nej, han ska gå in och försöka vara kvar så länge han orkar. På den skolan som Max är i finns det nior, de är läskiga tycker Max. Max öppnar den stora skoldörren och direkt när han kommer in så känner han känner lukten av parfym och rök. Max ser massor av skåp överallt. Det stod en lärare med en lapp där det stod 4A på, det är min klass som jag ska gå i, tänkte Max. Han gick fram till läraren och läraren frågade vad han hette. Jag heter Max och läraren frågade vad han hette i efternamn för det fanns fler Max klassen.

Max svarade att han heter Eriksson i efternamn. Läraren välkomnar Max och ger honom en skåpnyckel och säger att Max skåpnummer är 397. Det var knappast någon som hade kommit till skolan ännu för klockan var bara 8.15 och skolan började 8.45.

Nästa morgon så vaknade Max upp av att det luktade pannkakor. Max gick upp ur soffan och satte sig vid matbordet och där såg Max att grannen stod där och lagade frukost. Grannen sa godmorgon till Max, och frågade Max vad han hette. Max sa vad han hette sedan frågade Max vad hon hette. Hon hette Lina. Lina frågade om han var sugen på pannkakor till frukost, Max var så hungrig så att han höll på att svälta ihjäl. Lina la upp några nybakade pannkakor på Max tallrik och det bara rykte om pannkakorna och lukten var så himla god. Max började äta pannkakorna men när han var på den sista pannkakan så kom han och tänka på sin mamma, eftersom pannkakorna smakade exakt som när hans mamma lagade dem. Det rann ner en tår från ögonen till kinden. Lina sa till Max att allt skulle gå bra och att de skulle hitta hans föräldrar. När Lina och Max hade ätit upp frågade Lina om

En halvtimme senare gick Max in i klassrummet och där satt det massor av folk. På en av lapparna på bordet så stod det Max E så han satte sig där. Bredvid Max satt en annan kille som hette Arvid. Läraren förklarade allt och sedan körde de en namnlek så att de skulle lära sig alla namn. När lektionen var slut var det lunch så Max gick ner till matsalen och tog mat och satte sig ensam vid ett bord. Ett tag efter att Max hade ätit så kommer några nior fram till honom och satte sig vid bordet. De tog Max dricka med vatten i och hällde ut på hans tallrik sen gick de iväg och sa till Max det här är bara början.

Det föll en tår ner från Max ögon och då önskade Max att hans pappa var där för när han är nära pappa så känner han sig modig.

150

Arvid såg från ett annat bord att det föll en tår ner från Max kind så Arvid bestämde sig för att gå fram till Max och fråga vad som hände. Max berättade för Arvid att niorna hällde ut hans vatten i maten. Men Max berättade även att hans föräldrar var spårlöst försvunna i en brand och att han inte visste om de hade lämnat han eller om de försvann i branden.

Arvid frågade om han hade ätit upp och om han ville hänga med upp för att de började nästa lektion snart. Efter lektionen slutade Max och Arvid så de gick ut ur skolan och där stod niorna med alla sina mopeder och bara kollade på Max. Max försökte att krypa in i sig själv för att de inte skulle kunna se honom. Arvid frågade Max om det var de där som var jobbiga i matsalen. Max sa ja lite tyst. Arvid blev helt stum för att Arvid inte visste att det var de som gjorde det. Arvid berättade om killarna och sa att den värsta av dem kallades Bulten, och att det går rykten om att Bulten brukar doppa folks huvuden i toaletten. Max fick gåshud och försökte gömma sig ännu mera. Arvid sa till Max att de skulle gå förbi dem, för Bulten kanske inte hade sett oss. När de var förbi mopederna så pustade Max och Arvid ut för att de inte gick efter dem. När Max och Arvid hade gått en bit så hör Max ett mopedljud bakom sig. Max kollar bakåt och ser att en av mopederna åker i full fart mot Max och Arvid så de rusar det snabbaste de kan in i skogen åt höger, för mopederna borde inte kunna åka ute i skogen. När Max och Arvid har sprungit igenom skogen så kommer de ut på en liten skogsväg. De går ut på den och vet inte riktigt var de är. Arvid tar upp sin telefon och går in på kartan för att se var de är. De var fortfarande ganska nära skolan, men Max säger till Arvid att de borde gå samma väg i skogen som de gick innan, för då borde de komma tillbaka till skolan. Precis när de ska börja gå så hör de mopeder en bit ifrån. Max och Arvid rusar bort mot en stor sten där de kan gömma sig. Max känner hur hjärtat börjar pumpa för att han är rädd. Max hör att mopedljudet börjar närma sig han tar tag i Arvid för att han är rädd men sen märkte Max och Arvid att mopederna åkte förbi dem, så de ställer sig upp igen och springer det snabbaste de kan hemåt igen.

som hände igår sen frågade rektorn vad han som gjorde detta hette. Max säger med en darrig röst att han kallas för Bulten. Rektorn ser också helt häpnadsväckande ut för rektorn visste att Bulten hade mobbat andra barn på skolan och att det inte gick så bra för de barnen. Rektorn skickade upp Max och Arvid till sina lektioner igen för att han inte kunde hjälpa dem.

Max frågade Arvid vad han hade för plan nu för rektorn inte ville inte hjälpa dem. När Arvid kommer in i klassrummet så ställer sig Arvid uppe på bänken och säger att vi måste stå upp mot Bulten, vi kan inte låta en 16-åring styra en hel skola. Hela klassen bestämmer sig för att på rasten gå fram till Bulten och inte visa någon rädsla. De är 16 stycken i klassen och Bulten och hans gäng är bara tre, så de kommer inte våga göra någonting mot oss.

Klockan ringer ut till rast och hela klassen går samlad ut och ser Bulten borta vid caféterian, så alla går bort mot caféterian och ställer sig runt en cirkel runt Bulten. Bulten skriker vad vill ni hur vågar ni kaxa emot oss. Max kollar runt om sig och ser även att det har samlats lärare och flera elever runt om. Arvid ropar till Bulten:

Bulten och hans gäng rusar i full fart bort mot ingången.

Alla hoppar på sina mopeder och åker iväg. Max och Arvid hoppar runt av glädje för att de har lyckats. Max känner en stor lättnad som om att en sten hade lossnat från magen, så skön känsla var det. Lärarna går fram till Arvid och Max och frågar hur de vågade stå upp mot Bulten. ”Vi inte kan låta en 16-åring styra en hel skola.”, svarar Arvid.

Max kollar på Arvid med ett stort leende och säger: ”Tack för att du hjälpte till att bli av med Bulten. Du är som en livboj.”

När Max kommer hem så ger Lina ett brev till Max. Max ser att brevet är från polisen. Max undrade direkt vad han hade gjort, var det kanske något som handlade om Bulten, men när han öppnar brevet så ser han vad det står i brevet:

När Max var hemma igen så ville Max inte berätta för Lina vad som hände. För Max tyckte redan att han hade för mycket problem. Lina frågade Max hur det var i skolan och Max sa att allt gick bra och att han hade fått massor av nya kompisar.

Max gick och la sig i soffan och tänkte tillbaka på när mamma tröstade honom när han hade gjort sig illa och hur pappa sa till honom att vara stark och inte bry sig om andra var dumma.

Max slumrade till och vaknade upp mitt i natten av en dröm.

Han drömde att Bulten doppade hans huvud i toaletten och spolade ner tröjan i toaletten. Max kollade på klockan borta i köket och såg att klockan var sju så Max bestämde sig för att inte somna om igen. Max klädde på sig sina kläder och såg att Lina också gick upp samtidigt som honom, så Max frågade Lina om hon hade fått veta något mera om vart hans föräldrar hade tagit vägen. Men Lina hade inte hört något om hans föräldrar. Lina kramar om Max och säger att allt kommer gå bra och att de kommer hitta hans föräldrar igen.

Vi har genomsökt huset och letat efter fingeravtryck och vi märkte att dina föräldrar inte har gått bort i branden, eftersom vi kunde se att det var någon som tände på huset med en tändare och papper och sen åkte från huset.

Max fattar direkt vad som har hänt, tankarna bara snurrar runt i huvudet, varför gjorde de så här mot mig vad hade jag gjort dem? Max sätter sig ner och tänker på sin framtid hur det kommer vara utan sina föräldrar.

Albin Andersson

5. BRUNA OSKYLDIGA ÖGON

Max börjar gå mot skolan igen och han tänker att Bulten och de andra kanske inte kommer fortsätta att vara jobbiga för att de inte lyckades förra gången de jagade mig. När Max nästan är framme i skolan så träffar han på Arvid, som säger till Max att de ska göra slut på Bulten. Max tycker att det låter som en bra idé, men frågar Arvid hur de ska lyckas med det. Arvid säger att de kunde gå till rektorn och säga till om vad som har hänt. När Max och Arvid går in igenom skolporten så ser de Bulten stå borta i caféterian, så de gömmer sig bakom skåpen och lägger av sig sina skor och springer in till rektorn. Rektorn frågar varför de ser så rädda ut. Max och Arvid förklarar vad

Han tog tag i mitt ansikte och jag kollade in i de bruna, oskyldiga, snälla ögonen och det mjuka leendet försvann fort.

Killen som alltid hade varit så trevlig. En riktig svärmorsdröm brukade min mamma säga. Handen som brukade hålla i min hand när jag var rädd låg nu på min höft. Långsamt blev blicken tom och jag stirrade in i väggen. Jag kunde känna hur musklerna slutade kämpa emot. Var det såhär det kändes att drunkna? Var jag död nu?

151

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”Gå ut ur skolan och kom aldrig tillbaka igen, eller så får vi kasta ut och inte låta dig komma in i skolan igen.”

Plötsligt ropade någon utanför rummet. Mina fingrar började kännas igen och jag satte mig upp. Jag kollade upp och stirrande förvirrad mötte jag hans oskyldiga och snälla blick.

att de skulle komma fram någon och skrika: “April april”.

Även om jag satt upp och kunde röra mig kändes det fortfarande som om inget i min kropp fungerade.

Jag vände mig om och tog upp mobilen. Torsdag den tredje september. Tre veckor hade gått sen jag var i skolan och äntligen skulle jag tillbaka. De tre värsta veckorna hemma i min säng var nu över och inte skulle det bli bättre nu, utan ännu värre.

”Upp och hoppa sötnos”, skrek mamma.

Alicia kom in och undrade vad jag gjorde sittande i rummet på en säng. Inget kom ut ur min mun. Jag kollade upp och Alicia förstod direkt. Hon lutade sig mot mig och la sina armar om mig.

Solen var högst uppe på himlen och det syntes inte ett moln.

Tröjan satt skönt mot min kropp och de varma vindarna var som sköna kuddar, som nuddade ens kinder. Även fast denna varma dag i början på september var solig och varm så skakade jag. Jag skakade av ilska och rädsla. Att behöva se det oskyldiga och snälla leendet igen, gjorde mig rasande.

Trögt öppnades dörren och jag klev ut ur bilen. Stående på skolans parkering, ensam med alla blickar riktade mot en. Jag frös till is, inte ett finger kunde jag lyfta.

”Vi går hem nu”, sa Alicia.

Hemma hos Alicia var allt tyst. Väggarna var vita och huset var tomt. Hennes föräldrar måste vara bortresta, tänkte jag. Alicia bad mig lägga mina saker på sängen och ta en dusch.

Jag gick in i hennes rum och tog av mig klänningen. Det varma vattnet kändes som små nålar som stack mig men jag gillade det på något sätt. Jag, fortfarande inte medveten om vad jag gjorde här eller hade gjort idag, kollade mig i spegeln. En oskyldig flicka, ja det var det jag såg. En oskyldig flicka med trassligt, blont hår och sminket som låg som svarta ringar under ögonen. På handfatet låg mobilen. Jag tog upp mobilen och ringde ett nummer.

”Hallå, varför står du här ensam?”, sa Alicia. Hon kramade mig, en varm lång kram som fick mig att sluta skaka. ”Du klarar detta”, sa hon.

Med en klump i magen och känslan av att mina ben skulle ge upp gick vi in i skolan. Jag gick i korridoren och hoppades på att mina fötter inte skulle sluta fungera och att klockan skulle slå 09.00.

”Mamma, förlåt! Jag försökte säga nej!” skrek jag. ”Vad har hänt?” frågade mamma med en orolig röst.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”De var inte meningen!” sa jag och trillade ihop på badrumsgolvet.

Konstigt att jag nu längtade till lektionerna inte för att jag såg fram emot dem utan så att jag skulle slippa stå i korridoren och vänta på att han med de bruna, oskyldiga ögonen skulle möta min blick.

Alicia tog min mobil och jag hörde hur hon fortsatte att prata.

Jag lyssnade aldrig, jag bara låg där och hoppades på att denna mardröm skulle ta slut.

Klockan tickade och ljudet studsade tillbaka som en bomb.

Stressad med varken Alicia eller någon annan runt omkring möttes jag av hans bruna oskyldiga ögon. Långsamt kollade jag ner på min hand, den hade slutat skaka. Mitt ansikte blev rött och jag fylldes av ilska.

”Hur mår du nu?” frågade mamma.

Det var måndag nu. Solen lyste aldrig igenom gardinen som det brukade göra och inte ens en bil hördes utanför fönstret. ”Jag tänker inte gå till skolan”, svarade jag.

Fan va äckligt, det var det enda jag tänkte på. Hur kan de stå utan några skuldkänslor alls? Hur vågar han ens möta min blick?

”Nej jag vet men det är några som vill träffa dig”, svarade mamma.

Långsamt slängde jag täcket på golvet och gick upp ur sängen. Håret var trassligt, byxorna var tre storlekar för stora och tröjan som hade inte tvättats på flera dagar. Jag kände mig äcklig men jag brydde mig inte. Med tunga steg gick jag till köket och där satt det tre män i uniformer. Fort tog jag ett hastigt steg och började gå åt andra hållet.

Rädslan försvann fort och jag fylldes av ilska. Med tunga steg och nävarna knutna gick jag fram till killarna i trean. ”Hur kan du inte skämmas?” skrek jag. ”Va, haha”, skrattade killen med de bruna oskyldiga ögonen.

”Vi vill inte fråga dig något”, sa den ena mannen i uniformen.

”Hur kan du gå i skolan och inte ha några skuldkänslor medan jag ligger hemma och skäms över min kropp, jag kan inte kolla på mig utan att bli äcklad”, skrek jag.

”Vi vill bara säga en sak så om du kunde sätta dig ner här”, sa han och pekade på soffan. Även fast min kropp sa åt mig att fortsätta stå så satte jag mig ner och sjönk ner i soffdynorna.

Jag ville luta mig bakåt men kroppen sa till mig att vara beredd, som ett djur i vildmarken. Beredd var jag som att någon skulle börja jaga mig eller som att man skulle få en boll kastad på sig.

”Är det mitt fel?” frågade han arrogant.

Något i hans blick fick mig att inte vilja svara. Han hade inga skuldkänslor, inte ett enda tecken på att han ångrade det han gjorde.

”Vi kom hit för att säga att det inte blir något åtalande, vi kom fram till att det inte finns tillräckligt med bevis”, sa mannen som bad mig sitta ner.

”Du äcklar mig. Du våldtar mig och ändå kan jag inte sluta tänka på att allt var mitt fel”, sa jag innan jag sprang ut från skolan.

Soffdynorna sjönk ännu mer och jag lutade mig bakåt.

Känslan att behöva springa iväg, fanns inte längre. Det var tomt inom mig, inte ens luft fanns inom mig.

Det var sista gången jag talade med honom, sista gången jag mötte hans bruna ögon, sista gången jag satte foten i den skolan.

Männen fortsatte prata, mamma grät och pappa väckte hela trapphuset med sitt skrik. Men jag bara satt tyst, väntade på

Molly Broman 152

6. DANSEN UNDER REGNET

samtidigt parkerade städerskan bilen framför butiken. Vem stängde av bilen och gick fram till dörren med sin gråa metallvagn och sina gröna kläder. Dörren öppnades och han gick in. Efter en halvtimme så gick städerskan ut ur butiken och startade bilen sedan lämnade han platsen. Marcus cyklade efter honom tills han var framme i parkeringen. Han hoppade ur bilen sen gick han in i lägenheten. Marcus satt och gömde sig bakom en grå bil.

De var fyra barndomsvänner som hade stora drömmar men är arbetslösa och har knappt råd med mat. På vardagarna har de inget att göra, de är alltid i baren. Det var en dag där de var i baren, William fick en blick mot en person som hade dyra smycken och dyra kläder. William vände sig om och sa att hans dröm är att ha dyra kläder, smycken och leva livet rik då började de skratta.

Klockan 10.05 var William framför guldbutiken, han låtsades som att han pratade med någon på mobilen för att ingen skulle misstänka något. Då var vakten där, han gick in i butiken och efter fem minuter gick han ut och gick iväg.

Redan klockan 09.00 på morgonen hade Gustav varit framför butiken, då gick personalen in och sedan klockan 10.00 öppnade de butiken.

Efter 30 minuters snack med varandra gick de ut ur baren det var väldigt kallt och mörkt. Medan de promenerade så frågade Alex Gustav om vad som är hans dröm. Gustav gillar bilar och kan mycket om bilar, hans dröm var att öppna ett bilföretag och äga dyra bilar. Marcus springer framför dem och håller upp sina armar som vingar, medan han springer började det smådroppa regn från himlen. De tyckte att det var konstigt att han sprang så då frågade de Marcus om att varför han springer så. Han svarade att hans dröm är att flyga runt till olika länder i världen. Det var Alex tur att berätta om sin dröm. Hans dröm var att bo själv på en ö med sina två hundar. Marcus sa att han brukade gå till ett kaffe på dagen och på väg dit brukade han gå förbi en guldbutik. Han sa att det var stor och fin butik med mängder av guld och smycken. De andra sa till honom att berätta mer om den. Han berättade att under en månad så hade han koll på butiken, alltså öppettider, när den stänger och öppnar och personal som jobbar där. Då sa William att han vill gå dit och kolla på butiken vad som finns där och hur det se ut. William frågade Marcus om han kunde visa var guldbutiken ligger och Marcus svarade inte nej. Efter fem minuter började det spöregna, deras kläder blev blöta och så fort som möjligt ville de gå hem.

På morgonen den femte dagen så träffades Marcus och William varandra framför städerskans lägenhet. De öppnade dörren till porten och gick in. Det var en gammal lägenhet.

Städerskan bodde på den andra våningen så de tog hissen upp. Städerskans dörr var framför hissdörren. William och Marcus gick fram och knackade på dörren. Det var en brun trädörr med ett stort guldfärgat handtag. Städerskan öppnade dörren, han hade på sig sina svarta glasögon och han höll på att förbereda sig för jobbet. William frågade honom med en nervös röst:

Andra dagen gick Marcus och William klockan 10.00 på morgonen till guldbutiken. När de stod framför butiken så gick de fram till dörren för att öppna den men det gick inte.

De drog hårt i dörren två gånger till men det gick ändå inte.

Efter detta öppnades dörren automatisk, de blev chockade.

De klev in, personalen välkomnade in dem på ett fint sätt.

Det var två kvinnor med vita kläder och de hade långt svart hår. Det var guld, smycken och dyra klockor överallt täckta av glas. Marcus gick fram till en stor Tv-skärm som satt fast på väggen, där kunde man se från kameran. Medan Marcus kollar på Tv-skärmen gick William fram till en i personalen och frågade om en klocka. Efter att William kollade på klockan och hur mycket den kostar sa han tack och hejdå till personalen. Innan de gick ut så tryckte en av personalen en knapp som är vid kassan för att öppna dörren. På väg ut kom en städerska in med en vagn, klockan 10.05. När de gick ut från guldbutiken så kontaktade William Gustav och Alex för att de skulle mötas hos Marcus klockan 21.00.

– Hej, vet du var denna adress ligger eller?

– Nej, faktisk inte! svarade städerskan.

Han vred sin rygg för att stänga dörren men då slog Marcus honom på huvudet, sedan ramlade han hårt på ansiktet.

Hans glasögon gick sönder och det började komma blod ut från hans näsa. De gick in i hans lägenhet, William tog på sig städerskans gröna arbetskläder och han tog han bilnycklarna till jobbilen. Sedan hade de tejpat hans mun och lagt honom i badkaret. De lämnade lägenheten utan spår efter sig.

De gick ner till parkering och startade bilen, de hoppade in i den och körde mot stan till guldbutiken. Där så var Alex framför butiken med låtsaspistol i jackfickan och mask som täckte halva han ansikte med luva på. På väg till guldbutiken med städerskans jobbil så ringde de Alex.

Klockan 21:00 var alla hos Marcus, de hälsade på varandra sedan gick de in till vardagsrummet. Efter ett långt snack om guldbutiken så kom de överens om att råna den för att de skulle kunna leva ut deras drömmar. De började planera till övervakningen. Marcus skulle övervaka städerskan var han bor. William skulle övervaka när vakten hade rast. Gustav skulle övervaka personalen när de går in i butiken och när de öppnar. Alex skulle få tag på låtsaspistoler för att de inte hade råd med riktiga och de ville inte skada någon it personalen, bara skrämma dem.

– Hallå är vakten där eller har han rast nu? sa William.

– Aa nyss gick han till kaffet! svarade Alex.

– Vi är framme snart! sa William.

När William och Marcus var framför butiken så parkerade de bilen. William hoppar av och Marcus stannar i bilen. Sedan tar William ner den gråa vagnen och går mot dörren med mask på, den täcker halva hans ansikte. Han går fram till dörren då öppnas den. Då ställde han vagnen vid dörren så att dörren inte stängs. Han gav sin rygg mot personalen och

På morgonen klockan 10.05 stod Marcus framför guldbutiken, 153

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Fjärde dagen samlades de hos Marcus klockan 21.00. De började med att planera om hur rånet skulle gå till. Först skulle Marcus och William gå till städerskans lägenhet.

Gustavs uppgift var att han skulle vänta på dem efter rånet med en tjuvkopplad bil långt bort från butiken för att registreringsnummer eller bilen inte skulle synas på kameran.

Alex uppgift var att hålla koll utanför butiken om en polisbil eller vakten kom. Medan Alex vaktar så är William och Marcus inne i butiken och fyller väskan med guld och smycken. De skulle göra rånet på morgonen för att det är inte så många människor som är ute på stan då.

sa godmorgon direkt. När de svarade tillbaka så vred han sig och riktade upp låtsaspistolen mot personalen. Deras ansikten blev röda och man kunde se på deras ögon att de blev rädda, då började de skrika och sa William till dem att ställa sig vid hörnet och inte säga något eller röra något de gjorde som han sa. Sedan hoppade Marcus ut ur bilen med en stor väska och kofot. Han gick in och tog sönder glasen med kofoten och William fyllde på guld. Alex står utanför och vaktar om polisen eller vaken kommer. Efter detta så gick larmet på. William sa till Marcus kom vi går nu.

bar på mycket stress från sitt jobb. Mannen började köra 70 kilometer i timmen mitt i staden, bara för att komma hem fortare. Frun kollade upp på mannen med sina blåa glittrande ögon, som såg ut som en sjö på en solig och vacker dag.

Mannens ögon var bruna och tunga. Man kunde se att de ögonen varit med om mycket, mannen kollar tillbaka på sin fru och ler. Ett leende som lyser upp i bilen likt solen. Som ljus på en mörk, kall och ond dag.

Den stunden när det gifta paret kollade djupt in i varandras ögon kändes det som om tiden hade stannat. Det kändes som om det bara fanns de två i hela världen. Men tiden stannade inte, och det är inte bara de två i världen. Det är bara några sekunder kvar innan olyckan sker. Mannen eller den berusade bilchauffören hann inte reagera. Det skedde så hastigt.

De sprang ut med kofoten och stora väskan de lämnade bilen framför butiken med inga spår och sprang till Gustav som hade tjuvkopplat en bil. Medan de sprang till Gustav så sprang Alex efter dem. De hoppade på bilen och körde till en parkering där skulle de tjuvkoppla en annan bil.

Några timmar innan den hemska olyckan.

Vakten kommer tillbaka till butiken och där ser han att städerskans bildörrar var öppna. Han tyckte det var konstigt, han såg också att det var glas överallt i butiken, han såg att vagnen var vid dörren. Han kollade runt och hörde att det var någon som grät inne i butiken, då gick han in och såg att personalen stod vid hörnet och grät. Han frågade vad som hade hänt de berättade för honom och medan de berättade så kom polisen.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Bilchauffören levde ett lyckligt liv med fru och två söner.

Han var en skogsarbetare i ett stort företag. Han jobbade för Framtidens skog, ett väldigt framgångsrikt skogsföretag. Han hade jobbat där i 25 år och idag hade han fått löneförhöjning för sina många hårda och starkt dedikerade år av jobbservice och var ännu lyckligare än någonsin. Han blev klar med jobbet tidigare än vanligt och åkte bil genom staden som han växte upp i och hade många fina minnen från. Han åkte förbi restaurangen som han och hans fru hade deras första dejt på. Det är en riktigt fin restaurang. När han stod med bilen utanför sitt hus ser han en bil som han inte känner igen.

En svart Mercedes e-klass. Mannen satt i bilen och såg på den andra bilen fundersamt. Ögonbrynen lyftes uppåt och ögonen blev stora. Pannan rynkig och händerna svettiga.

Han klev ut ur bilen och gick gången fram till sitt röda hus.

Han stod framför den vita dörren. Armarna känns tyngre än vanligt. Nycklarna väger tio kilo mer. Han lyckades stoppa in nyckeln och öppna dörren. Mannen såg ett par fina, väldigt dyra, läderskor. En kavaj som hängde på en galge.

Kavajen såg ut att kosta en förmögenhet. Ingen kavaj som bilchauffören någonsin skulle ha råd med, eller en kunde tänka köpa sig. Mannen inser vad som har hänt, hans vackra älskade fru har en affär med en annan man. Bilchauffören hämtar all sprit han kunde hitta och gick i rasande takt tillbaka till sin bil. Han klev in i bilen och drack en flaska sprit.

Den berusade bilchauffören började köra mot staden som kommer förändra hans och en annat pars liv.

När de hade tjuvkopplat en annan bil så körde de iväg med den. Varenda en hoppade ur bilen framför hans lägenhet.

Efter detta hade de tappat kontakt med varandra under två dagar. Efter det så samlades de hos Gustav för att det var han som tog med sig pengarna. De diskuterade om vad de ska gör med guldet och hur de skulle ska använda det. Så de kom överens om att flytta till ett annat land, eftersom de kan bli misstänkta här. Nästa dag så åkte de flyget till ett annat land.

Faisal Alhwidi

7. DEN KYLIGA DECEMBERKVÄLLEN 24 december 1986.

En kall och kylig vinterkväll. Man kände månens vita ljus på huden och luften var kall, man såg vita moln bildas efter varje utandning. Snart skulle en berusad bilchaufför förstöra en man och hans frus liv. Mannen och hans fru hade ätit på en fin restaurang på sitt femårsjubileum. Klockan var ungefär 19.00. Mannen och hans fru klev in i bilen, en svart Mercedes e-klass. Mannens fru var orolig och saknade deras ettåriga dotter. Som en mamma är för sitt älskade barn. På väg hem tar mannen en genväg genom staden, bara för att hamna på gatan som kommer förändra allt. Gatan, som dramatiskt kommer att förändra både det gifta parets och den berusade bilchaufförens liv, är näst intill tom. Bara ett fåtal personer gick förbi. Kvällen började bli mörk. Solen syntes ingenstans på den oändligt mörka himlen. Solen hade gömt sig bakom horisonten. Mannens fru ville hem så snabbt som möjligt, hem till deras ettåriga dotter. Mannen började därför köra fortare. Det var bara några sekunder kvar innan ögonblicket inträffade. Man tänker inte på hur snabbt någonting kan förstöra ens liv. Mannen och frun är ett lyckligt par. Genvägen mannen valde kommer vara ett misstag han ångrar för resten av hela hans liv. Frun som satt bredvid honom var lång, ungefär 180 centimeter. Han var en bredaxlad man som

Filip Panich Jonsson

8. DEN MÖRKA GRÄNDEN När Jack vaknar är han fastbunden och ser nästan ingenting.

Det känns som om han har någon slags tygpåse över huvudet, för han kan bara se ut ur några små hål och den är stickig. Det enda han hör, i det annars så tysta rummet, är tre pistolskott och sedan en dörr som öppnas. Jack låtsas vara medvetslös medan han tänker tillbaka på allt som hänt.

Han minns de tre männen som står framför honom i gränden som kidnappade och dödade hans bror Wilhelm. Det är samma män borta i gränden som står och slår en stackars man, men Jack kunde inte se vilka de var. Gränden var bred och mörk och på sidorna stod det massa lådor och några containers. Det finns små fönster nere vid marken, 154

och några av fönstren är trasiga, det ligger glassplitter på marken nedanför dessa. Jack står vid ett hörn precis bredvid och ser alltihop. När de tre männen slagit ihjäl mannen dumpar de kroppen i en av containrarna och börjar gå åt Jacks håll. Jack dyker ner bakom några lådor som står precis bredvid honom. De tre männen går snabbt förbi, men stannar och tittar sig omkring som att försäkra sig att de är helt säkra att ingen sett dem. De börjar prata om något. De står så nära Jack att han hör precis vad de säger. De skulle möta någon klockan 23.00, men precis när han skulle få veta var så ramlade några plåtburkar ner från lådorna vid containern, och en katt hoppade fram. De tre männen började gå vidare. Jack springer in i gränden och tittar ner i containern. Han ser vem de har slagit ihjäl, det är Släggan.

honom. Wilhelm bodde på en upphöjd stensluttning i ett stort vitt hus med en lång trappa av sten upp till dörren. Jack hade fått ett jobb och skaffat sig en ny identitet, nu hette han Jack Jansson. Han har sedan länge glömt bort sitt förra namn. När han var med i den kriminella gruppen kallades han för Slasher. Hans nya jobb som smed var bra. Jack hade alltid tyckt om att hålla på med maskiner och att jobba med händerna. En kväll när han kom ut från sin arbetsplats var det någon som väntade på honom, någon som Jack kände igen.

Jack ville bara gå in igen och stänga dörren, med det gick inte för dörren hade gått i lås bakom honom. Gatorna var mörka, men lystes upp av gatlyktor. Han tittade sig omkring om det var någon annan som mannen väntade på, men det var ingen annan där. Mannen hade på sig en lång svart rock, en svart hatt och som vanligt bar han på en stor slägga som var nästan lika lång som han själv. Det var mörkt och man såg bara siluetten av honom. Plötsligt ropade han:

Det är så mörkt när Jack går vidare att det är ganska svårt att se de tre männen. Jack kollar på klockan, den är 22.42. Han börjar få lite bråttom och försöker hinna ifatt männen. Jack bär på en lång svart rock med en svart hatt som han tog från Släggan i containern. Kläderna hjälper honom att kamouflera sig i mörkret så ingen kan se honom. Han hör att de tre männen går in på en grusväg längre fram och sedan hörs ljudet av en grind som öppnas. Jack märker att de har kommit till den övergivna lekplatsen nära hans hem. Han smyger runt och hoppar över staketet så att han inte ska märkas. Det såg inte ut som om han kunde komma över på något annat sätt, eftersom staket går runt hela lekplatsen. Det är lite småkyligt, de tre männen har stannat inne på lekplatsen. Jack hoppar in bakom en buske bredvid sig. Han börjar undra varför männen gick hit. Han tittar upp lite från busken och ser sig omkring.

Det är löv på marken och platsen ser nästan ut att vara hemsökt. Gungorna svänger i vinden och karusellen snurrar lite försiktigt. Han tittar runt så han inte tappat bort männen.

De står längre bort under en gatlykta och nu kan de Jack se vilka det är. Då hör han något. Han vänder huvudet mot det håll ljudet kommer ifrån och ser ett starkt strålkastarljus. Ljuset träffar honom rätt i ögonen. Han hör att någon kommer men han har svårt att se vem det är, eftersom han blir bländad av ljuset. När han fått tillbaka synen tittar han på klockan. Den visar 23.00.

”Hallå där kom hit!”

Jack lyssnade inte utan bara började gå i väg. Han blev tillsagd av släggmannen att stanna, men lyssnade inte. Han ville verkligen inte prata med mannen igen. Plötsligt kommer Jack på att han hade lovat sig själv att aldrig mer fly från sitt förflutna. Han vänder sig om och går tillbaka mot Släggan.

”Jag är här för att hjälpa dig ut ur landet”, säger Släggan. ”Men då måste du göra något för mig, du måste ta med mig ut ur landet. Hela ligan är efter mig.”

Jack lyssnar noga och går med på Släggans förslag. Han går hemåt. När Jack kommit hem är inte Wilhelm där. Han kom inte hem på hela kvällen. Nästa dag kommer Släggan springande uppför de långa trapporna. ”Wilhelm är död”, flåsade han. ”Jag hittade honom här nedanför trappan alldeles nyss.”

Jack visste vad han måste göra, han måste hämnas.

Jack vaknar upp. Han sitter fast och kan inte röra armarna.

Han har en man på vardera sida, som två säkerhetsvakter, men inte åt honom. Männen bredvid honom är hans gamla ligas konkurrenter, männen i gränden, de som dödade Släggan. Jack märker att de sitter i en bil och den rör på sig.

Framsätet är avskärmat så man ser inte vem som kör. Plötsligt känner han ett kraftigt stick i armen och allt blev svart igen.

”Precis i tid.”, viskar han.

Jack vet fortfarande inte vem personen är. Personen ställer sig under gatlyktan hos de andra tre. Nu kan han se tydligt vilka de är. Jack minns alla tre från sitt jobb. De har varit hos honom nyligen och köpt nya vapen. Han kommer plötsligt ihåg namnet på de tre männen från gränden. Han smyger närmare över till en buske fem meter bort från männen. Jack kan fortfarande inte höra något av samtalet. Han försöker luta sig lite närmare, men då brister busken och Jack rullar ut ur busken med ett brak. Alla de fyra männen stirrar förbluffat på Jack. Mannen som kommit med bilen ger de andra tre order om att ta fast Jack. De tre männen som Jack följt efter springer fram och tar fast honom. Han släpas på den hårda grusiga marken ända fram till mannen som antagligen är deras boss. De binder fast Jack och drar honom över den hårda, leriga grusgången, genom grinden och vidare till en närliggande parkering. Jack hade glömt bort mycket saker runt där han vuxit upp, eftersom han nästan aldrig varit utanför hemmet. Männen sätter ner Jack vid en stor vit skåpbil, mitt på parkeringen, han känner ett hårt slag i bakhuvudet och tuppar av.

När Jack vaknar igen är han fastbunden och ser nästan ingenting. Det känns som han har någon slags tygpåse över huvudet för han kan bara se ut ur några små hål och den är stickig. Det enda han hör, i det annars så tysta rummet, är tre pistolskott och sedan en dörr som öppnas. Påsen dras av från Jacks huvud och nu kan han se allt som hänt. Plötsligt känner han en stark lukt av bensin, bensinångorna gör att det blir svårt och andas. Jack håller på att svimma av ångorna men innan allt blir svart ser han Wilhelm med en tändsticka.

Wilhelm tänder stickan och slänger den på golvet, allt blir svart.

David Åkerlund

För fem dagar sedan trodde Jack att han skulle få ett bättre liv efter att han lämnat den kriminella grupp han varit med i så länge han kunde minnas. Jack hade flyttat hem till sin bror Wilhelm för att komma bort från de som ville döda 155

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”Vad vill du?” frågar Jack.

9. DEN SANNA VÄNNEN

jag var tvungen att kolla mitt DNA och se ifall jag knivhögg mannen. Efter några veckor bestämde jag mig för att åka till skolan och strunta i vad folk skulle säga om eller åt mig. Det var vad jag trodde skulle hända men när jag kom fram så var folk typ oroliga och rädda för mig. De viskade något om en kniv hörde jag och då kom jag på att någon hade sagt något om att jag hade knivhuggit en person. Jag såg en kille som gick i min parallellklass som tog bild på mig. Den sekunden jag såg blixtljus från hans mobiltelefon så gick jag fram och sa med arg ton:

När jag och Abbe var på väg till skolan kände Abbe att någon stirrade på honom och verkligen iakttog honom. Han vände sig om och såg en man med en kniv springa mot honom. Jag förstod inte vad det var som hände, jag stod stilla tills mannen med kniven var ungefär två meter ifrån oss. Då reagerade jag, drog ner Abbe på marken för att han inte skulle bli knivskuren. Mannen missade med två sekunder. När jag och Abbe ställde oss upp försvarade vi oss och gick till attack. Jag sparkade mannen på benet så han föll på knä och Abbe slog ett slag mot hans huvud som fick honom att han ligga ner på marken. Efter det sprang vi till skolan. När vi kom fram hade vi adrenalinkick efter allt som hade hänt. När vi skulle hem såg vi inte mannen på samma ställe, men när vi var framme där allt började hörde vi någonting bakom oss så vi kollade.

”Ta bort bilden på mig!” ”Vad ska du göra?” sa den här personen.

Det blev sådan ilska i mig att jag drämde till honom allt jag kunde rakt mot huvudet. Jag minns inte var jag träffade för det gick så snabbt. Men killen ramlade ihop och han rörde sig inte, då mindes jag hur allt började backa från mig när jag var på väg till utgången. Jag sprang så fort hem om jag tänker efter så jag tror att jag hörde polissirener och då började jag springa bland buskar så att ingen skulle se mig. När jag kom hem efter en timme såg jag på nyheterna att en pojke misshandlade en annan pojke i en skola. Det sa också att han hade tuppat av riktigt hårt och inte har vaknat men lever fortfarande. Efter några minuter knackade någon på dörren och jag var helt säker på att det var polisen. Jag kollade ut genom mitt fönster och ser en blå jacka, men ser inte personen som stod där. Jag öppnar dörren och där står Abbe och när jag såg honom så fick jag en glad känsla av att han sa att han skulle hjälpa mig med den här skiten som jag har hamnat i. Det konstiga var att polisen aldrig kom hem till mig och tog mig för det där som hände i skolan. Abbe berättade att ingen vågade gola för de var rädda för mig, för att jag skulle ge någon som berättade stryk. Så inget hände, men efter två veckor så fick jag ett brev av polisen och då trodde jag att det hade kommit på mig. När jag öppnar brevet så såg jag att det stod att jag inte behövde göra DNA-testet. När jag läste det så kände jag en lycka i kroppen och nu har det gått fyra år sedan jag och Abbe var med om detta. Men vi mår bra nu.

”Det är mannen!” sa Abbe

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Vi båda sprang allt vi kunde hemåt. Vi kollade bakom oss men han hade slutat springa efter oss. När vi kom hem ringde vi polisen. När polisen kom visade vi dem stället där allt började och de började söka runt hela området med tre bilar. Det var tur att de tog det så seriöst, det gjorde att vi inte kände oss rädda längre. När polisen hade letat klart sa de att det inte hade hittat något spår av honom.

När de säger att det inte hittat några spår av mannen ser jag på Abbe att han såg så liten ut som en myra och var helt frusen och rädd. Det var mannen som iakttog honom. Polisen jagade mannen och fångade honom, det visade sig att han var psykisk sjuk. Han hade rymt från psyket och hamnat i vårt område där det var dålig miljö. Det var skräp överallt på gatorna och på gräsmattorna. När jag tittade upp såg jag en trädkoja som jag sa till polisen att de skulle undersöka. När polisen kom upp visade det sig att det var där mannen hade bott. När jag fick höra det av polisen så fick jag rysningar att han hade bott så nära mig. Jag mådde illa efter händelsen när jag hade kommit hem. Nästa dag var jag osäker ifall jag skulle gå till skolan efter allt som hade hänt. Jag bestämde mig för att stanna hemma för jag mådde illa. Vid tolvtiden plingade det på ytterdörren. När jag öppnade dörren så stod det två poliser framför mig, mitt hjärta började pumpa snabbare och snabbare, jag var så rädd ifall jag hade gjort något. Men polisen sa att jag bara skulle ta det lugnt och att de bara ville snacka. Jag frågade nervöst många gånger ifall jag hade gjort något eller varför jag ska snacka. Men polisen sa:

Leonis Shala

10. DET FÖLJANDE HOTET Jag vaknar av att dörren går igen med en hård smäll, kollar på klockan och inser att mitt alarm inte har gått. Jag sätter snabbt på mig mina kläder och tar ett äpple i farten. Jag springer mot tågstationen och ser tåget rulla in på spåret, konduktören tittar på mig och ler; då hinner jag. Jag åker med detta tåg varje dag och det är alltid samma konduktör, världens bästa konduktör. Jag sätter mig på tåget och pustar ut, nu väntar den dagliga tågresan på 40 minuter.

”Bara ta det lugnt vi ska bara prata.”

När jag satte mig i polisbilen sa de att det här var bara ett förhör och inget farligt. När de sa det visste jag att jag skulle få berätta händelsen igen för poliserna, om det som hände igår.

När vi kom fram till polisstationen fick jag hoppa av och de sa att jag behövde ha handfängsel på mig. När de sa det blev jag ännu mer nervös än när det kom till mitt hus. Varför behöver jag handfängsel om jag ska bara prata, tänkte jag.

När jag kom fram till rummet frågade jag varför jag behövde ha handfängsel på mig. Då sa de att det var för att någon hade sett att jag knivhuggit den mannen som attackerade oss. Då började jag svettas av rädsla, tänk om jag har gjort det, tänkte jag, för att jag minns inte väl vad som hände. Efter två timmar fick jag åka hem och mötet var slut men de sa att

Ett par minuter in känner jag en stark lukt av rök och jag ser på de andras ansiktsuttryck att det inte bara är jag som känner den. Men jag vågar inte fråga någon; du förstår, jag och min familj är inte så omtyckta där vi bor. Vi flyttade hit för ett par år sedan från Stockholm utan att veta så mycket om platsen. Det vi visste var att huset vi köpt ligger i en liten by.

Men när vi flyttade fick vi veta att vi var den första mörkhyade familj som någonsin bott där och det gick inte att komma undan, ingen som bodde där ville prata med oss.

156

Konduktören pratar ut till tåget.

Jag stelnar till och får inte fram ett ord, till slut stammar jag fram:

”Brand har brutit ut i tåget, alla måste ut så fort som möjligt.”

– Hur vet du att jag åker tåg?

Tåget tvärbromsar med ett högt tjut och sedan står alla dörrar öppna. Eftersom tågresan inte pågått i mer än tio minuter har jag inte hunnit ta av mig jackan, så jag drar snabbt på mig ryggsäcken som ligger på platsen bredvid och skyndar mig ut ur tåget.

– Jag bor vid tågstationen så jag brukar se dig gå av.

Jag fick inte fram ett ord, var är det för fel på mig?!

Han skrattar till lite och ger mig en kram.

– Bara kom till mig om du behöver någon att prata med, säger han innan han går.

När jag kommer ut ur tåget ställer jag mig vid alla de andra som gått av och ser hur stora lågor stiger upp ur vagnen jag alltid brukar sitta i, men eftersom jag var sen satte jag mig i vagnen som jag kom in i snabbast. Tankarna snurrar i huvudet, tänk om jag hade tagit den vagnen. Jag ser mig om, tror att det står typ tjugo personer runt mig. Min blick fästs vid en specifik man, han står och stirrar på mig men när jag möter hans blick tittar han bort. Han beter sig annorlunda, han ser stressad ut, lite nervös typ, han står bara och trampar på stället.

Kramade jag precis Adam? JAG KRAMADE PRECIS ADAM!

Det där var ju skumt, känner inte alls igen honom, vilket är konstigt eftersom det alltid är samma människor på tåget.

Men det kanske bara är någon som är på besök, jag orkar inte tänka på detta utan känner att det är alldeles för mycket som händer just nu, hans blick kanske fastnade på mig av den simpla anledningen att jag är den enda mörkhyade här.

Det är inte första gången det händer. Plötsligt ser jag hur konduktören står framför mig och ger mig en stor kram.

När lektionen är slut går vi till lunchen och då kommer Adam och sätter sig vid vårt bord och vi har så roligt. Lektionen efter har min och Adams klass tillsammans så han kan sitta med oss hela lunchen. Vi pratar om allt möjligt och vi klickar så bra.

Efter ett tag viskar Stella i mitt öra:

– Jag har ringt en taxi som tar dig till skolan, du får skriva till en lärare och berätta att du kommer lite sent, säger hon med en vänlig röst.

– Jag lämnar er själva nu, känner att ni måste säga vad ni tycker.

Jag tittar på henne med en arg blick för det sista jag vill är att bli lämnad själv, sist jag skulle prata med honom fick jag ju inte fram ett ord, men hon bara flinar lite och går.

Jag sätter mig i taxin och den börjar direkt köra mot skolan, jag öppnar mobilen och ser att jag har flera missade samtal och sms från mamma. Ser även hur jag har fått en nyhetsnotis: ”Brinnande tåg, inga skadade.”

Vi börjar prata som att inget har hänt och efter en lång tid säger Adam:

Denna notis lugnar ner mig väldigt mycket, men när jag läser vidare hoppar mitt hjärta till; branden var anlagd, tänk om någon var ute efter att döda. Jag försöker koppla bort det och skriver ett snabbt sms till mamma: ”Jag mår bra, sitter i en taxi på väg mot skolan. Ringer när jag är framme ❤”. Jag hör hur det direkt plingar till i mobilen men jag orkar inte kolla, jag har ju redan skrivit att jag ringer när jag är framme.

– Detta kanske kommer lite tidigt, men jag gillar dig.

– Eeeh, asså jag gillar dig också, säger jag och känner hur jag blir helt röd om kinderna.

Minuterna efter att jag säger detta är de bästa minuterna i mitt liv. Vi sitter bara och tittar på varandra.

Jag öppnar taxidörren och hör sorlet av elever runt mig men jag kan inte urskilja ett enda ord. När jag står vid mitt skåp för att lägga in mina saker känner jag en knackning på min axel, det är Stella.

Jag tittar upp för att se klockan och inser då att jag börjar nu.

– Åh nej! Matten började för fem minuter sedan, säger jag med en suck.

– Jag såg dig genom klassrumsfönstret och var tvungen att gå till dig, sa hon med en orolig röst.

Jag tänker efter lite och inser hur lugn jag är, hade det varit en vanlig dag hade jag fått panik, men tanken på att få frånvaro nu skrämmer mig inte för att jag sitter här med Adam.

Jag berättade för henne om hur jag var sen till tåget och hur det kan ha räddat mitt liv.

– Aja, skyndar vi oss dit borde vi inte komma så sent, svarar han.

Stella är den bästa vännen man kan ha. Hon är en av de få personer som inte bryr sig om att jag inte ser ut som resten på denna tråkiga skola.

Jag tar min tallrik och går mot disken och jag ser hur Adam går bakom mig hela tiden. När vi kommer ut ur matsalen så kommer Stella.

– Kommer du till svenskan sen eller? frågar hon.

– Varför är inte du på lektionen?

– Ja, jag måste bara ta fram mina saker, gå i förväg du.

– Jag såg hur ni satt kvar när jag skulle gå dit så jag gick hit istället, vill ju inte ha matte själv liksom, säger hon och skrattar till.

Jag ser hur någon närmar sig mig och jag vänder mig om.

Det är Adam, Adam står framför mig: fina, snälla, underbara Adam. Mig, han står framför mig!

När vi går längst de tomma korridorerna viskar jag till Stella om vad som precis hänt medan Adam går bakom oss.

– Hej Mira, jag hörde vad som hänt, mår du bra?

157

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Jag blir helt varm inombords, det var länge sedan jag var såhär glad. Jag studsar in på lektionen, hela klassen tittar på mig som om jag var dum i huvudet och jag kommer på att det kanske inte var vad de förväntade sig av någon som precis varit med om en brand. Men det är inte någon som frågar mig så jag struntar i deras reaktioner och sätter mig vid Stella och berättar om vad som just hänt. Ingen av oss kan koncentrera oss på hela lektionen utan vi bara pratar om detta för att vi anser att det är mycket mer relevant. Som tur var så var det bara en kvart kvar när jag kom in så jag hade ändå inte hunnit jobba med något.

Helt plötsligt hör vi någon springa och jag tittar bakom mig men jag ser ingen.

se dem. Jag springer och springer i vad som känns som en timme tills polisen som var i mitt rum tar tag i mig och säger till mig att lugna ner mig. Jag är helt uppjagad, huvudet bara snurrar och jag kan inte fokusera på någonting.

– FLYTTA PÅ DIG, skriker Adam samtidigt som han kastar sig framför mig. Ett skott utlöses och Adam ramlar ihop.

– Var är de, lever de, jag måste få träffa dem, säger jag med andan i halsen.

Nej, vad händer, dör han nu? Är det mitt fel, dör Adam på grund av mig, hur ska jag kunna leva med det? Varför var han tvungen att kasta sig framför mig, ska någon av oss dö är det ju jag, skottet sköts ju mot mig?

Det är inte förrän nu jag inser hur ont mitt ben gör, det känns som att jag ska svimma. Jag faller ihop på golvet och börjar gråta, tårarna bara rinner längs kinderna.

Skottet var menat för mig, tanken slår mig som ett knytnävsslag. Jag ser hur personen står framför mig. Det är något med hans utseende, jag känner igen honom, varför gör jag det? Jag tittar snabbt på hur han ser ut igen, han har en rånarluva för ansiktet och en pistol i handen. Då slår det mig, det är mannen från tåget! Men mer än så hinner jag inte tänka innan han skjuter nästa skott. Det bränner till i benet och jag faller ihop. Jag ser hur Stella också faller till marken, inte hon också hinner jag tänka innan allt blir svart.

Då kommer en läkare, hon och polisen pratar med varandra, sedan kommer hon och sätter sig vid mig på golvet. Jag förbereder mig på det värsta, jag tänker att det inte kommer göra lika ont när hon säger det då.

– Jag förstår att du tycker att det är jobbigt att inte veta, säger hon lugnt.

– Ja, ja, jag vill bara veta om Adam är död för är han det är det mitt fel, säger jag hulkande.

Jag öppnar ögonen och ser mamma sitta gråtande framför mig, jag är i ett sjukhusrum. Det tar ett tag innan jag kommer ihåg vad som hände på skolan och jag sätter mig hastigt upp.

– Ditt fel?

– Lugna ner dig Mira, du måste vara försiktig med ditt ben, säger mamma samtidigt som hon försökte torka tårarna.

Då berättar jag om hur Adam hade kastat sig framför mig när det var mig skottet var ämnat för. Läkaren lyssnar och berättar hur skottet hade träffat Adam i axeln och att han kommer klara sig men att den armen inte kommer kunna återställa sig helt.

Då känner jag det, mitt ben gör fruktansvärt ont. Just som jag ska säga något om det till mamma kliver en polis in i mitt rum.

– Men kom ihåg att han faktiskt offrade sitt liv för dig, det är inte något alla gör.

– Hej Mira, jag tänkte bara prata lite med dig om allt som hänt och hur du mår, så du får gärna lämna rummet, säger hon och tittar på mamma.

– Men Stella då?

– Lever de? Adam, Stella, var är de?!

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

– Hon kommer klara sig hon med, ni ska vara mycket glada, ni alla överlevde.

Polisen sätter sig vid änden av min säng och börjar fråga mig frågor om hur jag mår.

Kajsa Tjärnström

11. DU MÅSTE FÖLJA MED MIG HEM EFTER DETTA!

– Det är så att vi har fångat mannen som sköt dig och dina vänner, det visade sig att det även var han som tände på tåget.

Stunden hon säger denna mening sätts alla pusselbitar ihop, nu förstår jag alltihop.

– Då förstår jag hur allt hänger ihop, han har följt efter mig hela dagen.

Nu går hjärnan på högvarv, om han under hela dagen följt efter mig och gjort allt detta var hans enda mål att få mig död. Jag får inte fram ett ord, allt jag försöker få ut fastnar, det är som att kroppen låser sig, paniken börjar tränga sig på.

Polisen lägger sig hand på min axel som om hon vet precis vad som händer och hur hon ska lugna ner mig.

Jag såg framför mig min granne Anita. Hon hade ingen aning om vad som skulle hända efter att hon kom ut från affären men det som skulle hända skulle förändra hennes liv. Efter att jag kom ut från affären såg jag Anita ligga livlös på marken vid övergångsstället och bredvid henne stod mycket folk men såg ingen hjälpa henne. Jag tänkte för mig själv att jag måste hjälpa henne därifrån och ringa ambulansen.

– Men du kan vara lugn, han är gripen och kommer få sitta i fängelset ett bra tag.

Det går en tid tills ambulansen kommer fram, ungefär tio minuter. Jag började bli orolig för att det skulle bli för sent.

Jag hoppades att hon skulle klara sig med det hon hade kvar, jag gav mitt telefonnummer till ambulanspersonalen för att jag ville veta om allt gick bra med henne. Dagarna gick och ännu inget samtal från ambulanspersonalen men jag tänkte att de har fullt upp med att göra Anita frisk och må bra.

När de orden är sagda försvinner paniken direkt, jag faller ihop på sängen och stirrar upp i taket. Paniken kommer dock tillbaka snabbt och jag sätter mig hastigt upp i sängen igen och tittar polisen i ögonen.

– Adam, Stella vad händer med dem?!

– Jag vet tyvärr inte, du måste prata med en läkare om det där.

Det ringde i telefonen, jag såg att det var ambulanspersonalen och jag svarade. De berättade hur det hade gått för henne och det såg väldigt allvarligt ut i början när hon lades in på sjukhuset. De tvivlade på om hon skulle klara sig just den sekunden, till slut fick de svar på om hon

Jag kastar mig upp ur sängen och springer ut ur rummet, jag kommer ut i en tom korridor och jag bankar på alla dörrar jag ser. Jag måste veta nu, tänk om de är döda, jag måste få 158

skulle dö eller leva kvar och svaret blev att hon lever kvar. Jag kände lycka i hela mig som om det var något tungt i kroppen som släppte, allt vände på bara några sekunder.

– Det är väldigt mycket du inte vet om, jag har varit med många saker genom åren men med barn så är det extra känsligt på grund av en grej.

Jag tänkte tillbaka på när min mor dog i en olycka som var liknande till vad tanten gick igenom. Jag skulle inte klara av att Anita skulle dött i det som hände. Jag visste var Anita bodde. Hon var den enda i vårt trapphus som rökte, jag kände röklukt hela tiden. Efter ungefär tre dagar hade Anita kommit hem och jag hade blivit inbjuden hem till henne för hon ville prata om hur hon mådde efter allt och samtidigt tacka för det jag hade gjort.

– Okej, vill du berätta om det? frågar jag.

Vi satt och drack kaffe med fikabröd, jag berättade om min mor som dog i olyckan, hon var mitt ankare och jag ville berätta för henne vilka tankar och funderingar jag fick när jag såg Anita ligga på marken. Hon beklagade, hon ville gärna ge mig pengar för det jag hade gjort men jag tackade nej, för jag vill inte belönas för att ha hjälpt och stått upp för någon som kunde ha mistat sitt eget liv. Det blev mycket på en vecka.

Jag tänkte hemma för mig själv att jag aldrig fått ett riktigt ärligt svar av henne men jag förstår samtidigt om det är något som berör henne väldigt mycket vill hon inte berätta det. En tjejkompis till mig vid namn Elin, hon bodde precis bredvid Anita och en dag när jag och Elin träffades för att prata lite berättade hon en sak om Anitas lägenhet och om Anita själv.

Jag gick runt för mig själv i vardagsrummet och började tänka på vad Anita hade gjort en vecka innan det hade hänt.

Jag hade tyckt hon var väldigt annorlunda då. Jag tänkte tillbaka på när jag såg hennes vilja till att köra över det barn som sprang på vägen. Jag såg hennes glädje, samtidigt ilska i hennes ögon. Jag förstod inte vad som kan ha gjort så det som inte fick hända hände. Jag ville fråga henne varför hon gjorde så och verkligen få henne att förklara vad som hände.

– Du MÅSTE följa med mig hem efter detta! För jag vågar inte gå hem själv och vara där nu.– Ja såklart kan jag det! sa Elin.

– Just nu mår jag inte så bra efter det som hände och lite annat när du började ta upp detta.

– Förstår. Förlåt att jag störde och väckte gamla minnen eller något som berör dig väldigt mycket.

– Det är lugnt, sa Anita. Hejdå.

Hon berättade i ungefär tjugo minuter om bara just den händelsen, nu skulle jag inte vilja gå tillbaka hem efter det Elin sagt till mig. Jag var helt förkrossad inombords, jag sa till Elin:

Chanelle Mattsson

– Anita, du vet den dagen då du körde över barnet?

– Inget illa menat men det har inte du något med att göra, det är väldigt privat om du förstår.

12. DUELL PÅ SKOLGÅRDEN

Efter en timme gick jag över till min lägenhet, jag gick runt och tänkte vad kan ha gjort henne till den hemska personen hon då var? Jag försökte lägga upp ett mönster och försöka tänka tillbaka om vad hon hade gjort tidigare och kanske försöka hitta anledningen.

När alla hade började samla sig på skolgården, det var då Alex sa till eleven David att komma man mot man och man hörde hur alla började flina. Alla eleverna ropade “DAVID KOMMER FÅ STRYK”. David knöt ihop sina nävar och var beredd på att slåss mot en elev. David började direkt med att säga:

Hon hade haft problem med droger sedan tidigare och det kan ha gjort henne sjuk i psyket och bara kört över ett barn utan anledning men varför just ett barn på vägen och inget annat? Men hon själv hade inga barn. Kanske det fanns en handling kring det om hon valde själv att inte skaffa eller om hon inte kunde.

– Klant, du borde inte ha gjort sådär.

Och det var då alla elever runt omkring förstod att det inte var på skoj. Sekunden efter så hörde man ett stort skrik och man såg hur det rann blod på marken.

Det jag tror mest är att hon inte kunde få barn, för många kan bli väldigt deprimerade när de inte kan få barn i sitt liv. I så fall kan man adoptera men då kanske det inte känns som ens egna. Jag går med darriga ben till hennes dörr, knackar på och hon öppnar dörren.

Nästan alla elever fick pirr i magen när de vaknade till en skoldag, på grund av den där Alex. Killen som alla var rädd för. Man undrar ju såklart om det inte skulle ta slut någon gång. Man undrar ju mest om när Alex skulle sluta med det här. Det var en måndag, skolan hade börjat efter jullovet.

Klockan ringde och alla eleverna gick in. Läraren började presentera sig själv och säga sitt namn, för att han var ny. Han presenterade sig genom att säga så här:

– Kan jag få prata med dig om en liten sak Anita?

– Visst, svarade Anita.

Jag känner röklukten mycket tydligt, vi sätter oss ner.

– Du ser väldigt nervös och blek ut, har det hänt något? frågar Anita.

– Hej, mitt namn är Nils och är ny på den här skolan.

Några sekunder efter såg jag hur det kom en pappersboll mot läraren. David såg inte och undrade såklart vem det var, alla visste att det var Alex men ingen vågade inte säga det.

David ropade:

Jag berättar med väldigt tyst och lugn röst: – Jag vill bara veta om du inte kan få barn, med tanke på att du är väldigt åldrig och som du har ett slags hat mot barn...

– Vem kastade pappersbollen?

Jag blir väldigt nervös om vad hon kommer tycka om det jag nyss frågade, jag ser hennes tårar i ögonen komma fram.

– Det var jag din tönt, sa Alex.

159

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Min glädje till att vara med Elin gick ner till mitt sämsta humör den dagen.

Det var då det blev stelt över stämningen i hela klassrummet.

David brydde sig inte och jobbade på ämnet de skulle jobba om. Klassen hade genomgång, under genomgången hörde alla att klassrummets dörr smällde till och två stora grabbar kommer in och börjar hälsa på Alex. De pratade mitt i genomgången, samtalet gjorde så att ingen kunde koncentrera sig. Lektionen var slut och alla gick ut från klassrummet och klassen hade lunch. När Alex kom upp till matsalen hörde man inte ett pip från någon förutom David som undrade varför alla blev tysta på en hundradels sekund.

David tog och letade efter en plats där han kunde sitta. Han hittade en plats och började äta maten, medan han gjorde det så tänkte han på varför alla var så här när de såg Alex.

Vad hade Alex gjort mot eleverna och lärarna, hade han hypnotiserat dem? tänkte David för sig själv.

Och det var då alla började samla sig på skolgården. Flera elever ropade att David skulle få stryk. David och Alex knöt nävarna och en av eleverna ropade:

Lunchen var slut och eleverna i klassen hade en lektion.

Klassen hade SO-läraren som höll en genomgång om historia. Alex tog upp sin mobil och började spela spel och hade ett så högt ljud så han störde eleverna i klassen men ingen vågade säga emot.

13. DÖDEN

– ETT TVÅ TRE, KÖR! David började direkt med att säga – Klant, du borde inte gjort så här.

Alex började med att slå till David i ansiktet och David fick ont och ropade något, men sekunden senare drog David fram ett verktyg från fickan, efter det hör man ett skrik från Alex och alla elever såg hur det rann blod från ansiktet...

Mubashar Nur

Det var tyst. Jag kände den kalla vinden som svepte över mig.

Jag hörde hur offrets bror grät. Hur han vill ha hämnd. Fast han ändå inte kunde prata. Det var han som alltid brukade bjuda på läsk i kiosken när vi gick dit tillsammans. Det var han som alltid fick oss skratta. Nu är han i en sömn han aldrig kommer vakna ifrån. Efter det känns mitt hjärta som en tom brunn. Brodern till Bilal var inte den som bråkade. Han var mer av en lugn varelse. Han sprang efter en boll och fokusera på fotbollen.

– Stäng av mobilen, du stör alla andra här, sa David.

– Nej, det ska jag inte din tönt, sa Alex.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Genomgången var klar och läraren skulle säga till eleverna vad de skulle göra. Efter det hade lektionen tagit slut.

Eleverna gick in i bildsalen för att ha bild med en annan lärare. David gick in i lärarrummet och tog en kopp kaffe och satt själv vid ett bord och tänkte om han skulle ringa hem till Alex för hans beteende. Läraren tog fram mobilen och ringde hem till Alex föräldrar, även fast han var lite rädd för honom.

Senare den eftermiddagen satt jag i köket och kollade på min mobil. Nästan varenda profil på sociala medier som jag följer hade lagt upp texten ”R.I.P Bilal”, så det enda sättet för mig att glömma bort det var att lägga ner mobilen och ta en tupplur, eftersom jag inte kunde äta. Men det gjorde jag inte. Det kändes tomt hemma. Det kändes som att tiden hade stannat.

Som om jorden hade gått under. Mamma kunde knappt prata. Hon kunde knappt röra på läpparna. Att en broder bara dör så där var det värsta som hade hänt i mitt liv. Jag ville bara gå ut och ta lite frisk luft. Så jag gick ut och satte mig på en bänk över ån.

– Hej, det är Alex lärare och jag är väldigt orolig för Alex, att han beter sig såhär mot lärarna och eleverna.

– HAHAHA, det är fortfarande Alex din tönt, tror ni på fullaste allvar att jag skulle säga mina föräldrars telefonnummer och ni ska ringa hem varje dag?

Läraren la på och tänkte att han genast måste göra någonting åt saken. Läraren gick ut från lärarrummet, hans dag var slut och han skulle hem. Han tog på sig sina ytterkläder och gick ut. När han höll på att gå genom skolporten ut såg han alla elever i hela skolan var ute på skolgården.

Jag blundade och tänkte tillbaka.

2 VECKOR TIDIGARE Det var exakt för två veckor sedan det började. Jag satt på bänken bredvid Kalkon Livs

David gick fram till dörren som leder ut och tänker han vet inte varför alla var rädda för honom Han såg att Alex och hans gäng stod utanför skolan och rökte men David försökte ignorera det när han gick förbi dem. Han satte sig på cykeln och han såg att de kastat ägg på hans cykel, han försökte ignorera tills Alex kom till han och Alex börjar med att säga:

och såg hur Bilal sprang. Jag visste inte vad som hade hänt men han rusade förbi utan att tänka, han kastade någonting i busken. 34 minuter senare såg vi två piketer och vanliga polisbilar åka förbi. Jag ville få reda på vad som hade hänt.

Men ingen sa något, alla var häpna, men samtidigt skrattade de. Det gjorde jag också i för sig. Efter tio min träffade jag honom.

– Varför försöker du ignorera oss?

– Vet du, jag har tänkt på en sak. Varför ska du bry dig om allting? sa David.

– Äntligen, jag har letat överallt efter dig. Vad fuck händer bror? sa jag.

– Aja, vi sticker härifrån, sa Alex.

– Aadi bror lallish grej, sa han.

– Nej, du som leker tuff har du aldrig bråkat man mot man? sa David.

Sedan försökte han gå, men jag tog tag i hans hand och sa:

– HAHA, vill du bråka man mot man? sa Alex.

– Jalla mannen berätta vad som har hänt. Lita på mig, OKEJ!

– Har inte sagt det, undrade bara, sa David.

Han suckade. Jag märkte att något hade hänt, men sa inget.

Jag väntade tills han svarade:

– Kom man mot man, sa Alex.

160

– Det var en kille som ville råna mig, så jag hota honom med en liten stilett som jag brukar meka med på min skateboard.

Men han tog fram en pistol och la den på min panna. Jag blev rädd, så jag tog av mig de dyra kläderna jag hade. När jag var klar och gav honom allt jag hade sa han att jag aldrig skulle få träffa min mamma och pappa. Han mantla sin glock och la den på min panna. Jag kollade åt sidan som om jag hade sett något. Han undrade såklart varför jag kolla åt sidan, så han gjorde det också. Där var min chans, jag tog stiletten på marken och stack den i hans lår. Det var inte något jag ville göra, men jag var tvungen för att rädda mig själv. Jag tog på mig mina kläder, tog pistolen och sprang. Stiletten hade jag också med mig. Det var då du såg mig, när jag kasta stiletten.

– Varför tror han ska ta dig?

– Jani, klart han vill ha hämnd när jag har klippt hans bror.

Jag såg att det inte var något han ville säga till mig.

– Han tog fram en pistol från kallingarna och la den på min panna, sa Diego. Jag har inte lust för att dömas till mer än två mord om jag blir tagen. Så bli inte den tredje genom att gola.

– Okej, sa jag rädd i rösten.

Jag vet att Diego och Nanja inte är älskade personer. Men det var Bilal. Jag tänkte inte sitta här och vänta vid graven.

Nej! Jag tänkte sätta stopp för det här. Jag var helt rasande jag vankade av och an. Det var då jag kom att tänka på Bilals pistol. Jag sprang allt jag kunde, hela vägen hem, gick in i Bilals rum, tog pistolen och sprang till Kalkon livs. Jag var rasande. Där stod de, båda två. Nanja och Diego. Jag såg hur de väntade på någon. Ingen annan var där. Jag gick fram till dem och hade pistolen framme.

Jag stod med gapande mun en lång stund.

– Varför tog du med dig pistolen? frågade jag.

– Men förstår du inte, han kommer ju vilja ha hämnd.

– Sant, sa jag.

-Minns ni Bilal? frågade jag. Ni försökte döda honom och det lyckades ni båda två med. Och du Nanja, du försökte få honom död med det lyckades du inte med.

Sedan försökte jag glömma bort allt han sa, men jag gick ändå häpen hela vägen hem.

I tre hela dagar gick Bilal aldrig ut. Han hade liksom bara legat i sin säng med sin mobil. Till sist blev jag arg och sa:

Jag var lugn. Jag tänkte att hämnd aldrig skulle lösa sig.

Men jag hade visst fel.

– Lack mannen, res dig och gå.

– Här är jag framför dig.

– Lyssna bror, vad heter den här killen du gjorde så på? frågade jag.

Det var då de där sköna snabba sekunderna gick.

Jag tog fram pistolen och sa:

– Det är Nanja och Diego. Diego kommer döda mig om han ser mig så säg till mig vad jag ska göra! sa han.

-Nu är det er tur att få smaka på döden!!

Jag avlossade skotten och säkrade att de var döda.

– Okej berätta lite om hur han ser ut, vilka kläder han har och vilken hårfärg han har.

Efteråt gick jag hem med ett leende.

– Han är vit, brukar alltid röka joint, har alltid sin moppe utanför Brandkärr livs och han har nästan alltid en Nike-dress och en Guccimössa på sig. Räcker det? sa Bilal.

BRUH!!

Muad Abdullahi Ibrahim

– Vänta vänta, har han en Sail racing-jacka och krulligt hår eller? frågade jag.

14. EN ANNAN VÄG

– Aa bror, svarade han.

Klockan var 04.23. Jag spenderade den större delen av natten med att skriva klart min svenskauppsats. Den där som jag har krånglat med hela den här vecka. Men nu var jag äntligen klar med den. Jag la ifrån mig datorn och slängde mig på sängen, jag hann knappt sluta mina ögon innan jag hörde ett högt oväsen komma från nedervåning. Jag begav mig neråt för att undersöka. När jag väl stod där i hallen upptäckte jag att dörren hade brutits upp. Det ryste till i hela kroppen. Det måste betyda att någon har brutit sig in i huset. Vid det här laget var jag helt skräckslagen. Det bästa jag kunde göra för mig själv var att lämna huset. Innan jag hann göra någonting så hörde jag fotsteg komma från köket. Jag smög ut ur bakdörren och sprang genom grannskapet. Jag tänkte ringa polisen. Jag kände i mina fickor efter mobilen, men kom jag på att jag glömde min den i mitt sovrum. Jag fortsatte springa vidare till min bästa kompis hus för att få hjälp av henne.

Samma dag som det hemska hände såg jag hur Bilal såg tveksam ut. Han tänkte säkert att det här är mitt slut och det var det. Han blev skjuten framför Brandkärr livs, när hans mamma hade skickat honom för att köpa mjölk.

Efter att ha tänkt på allt det där fick jag ont i huvudet. Jag kollade ner i sjön där ankorna simmade för att det skulle kännas bättre. Men precis när jag lutade huvudet neråt var det någon som knackade på min rygg. Det var ett bekant ansikte. Just det, det var Diego, tänkte jag.

– Vet du vem som är Bilals lillebror? frågade Diego.

– Varför? undrade jag.

– Jag måste klippa hans bror.

– Han brukar vara i bredvid Kalkon livs, sa jag. Men varför ska du klippa hans lillebror?

En bra bit från huset kollade jag bakåt. När jag såg min mammas bil ståendes utanför huset kände jag mitt hjärta sjunka ner i min bröstkorg. Jag visste vad nästa steg under allt det här var. Jag började springa tillbaka mot huset för

– Jag måste ta honom innan han tar mig.

161

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

– Du hade tänkt döda hans lillebror.

– Är du dum, vill du jag ska bli mördad eller? svarade han.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

att försöka hindra min mamma från att gå in. Jag sprang och sprang. Jag kände den kalla vintervinden klappa mot mina kinder. Jag var helt andfådd och frusen, jag hade ju trots allt bara på mig en t-shirt, mjukisbyxor och ett par tofflor, men jag tänkte inte stanna. Hur mycket jag än skrek hörde hon inte mig. Allt gick i slowmotion. Mamma öppnade bildörren och klev ut ur bilen. Tog med sin väska, stängde bildörren och började gå mot huset. Just under det ögonblicket var det någon som kom springandes ner för trappan. Det var en reslig man, klädd i svart från topp till tå, en svart luvtröja, svarta handskar, svarta byxor, svarta sneakers och en pistol i sin hand. För att man inte skulle känna igen hans ansikte hade han på sig en rånarluva. Man såg bara hans ögon och mun. Han skulle inte låta någon få reda på vad det var han höll på med. Han skulle döda vilken person som helst som kom i hans väg. Det såg jag i hans ögon. Mamma tog tag i dörrhandtaget, öppnade dörren och klev in. Ett förskräckligt skrik kom från huset. Jag fortsatte att springa och springa.

Jag struntade fullständigt i vad som hände med mig, bara jag lyckas rädda min mamma. Det var försent. Jag var inte tillräckligt snabbt.

över. Jag hoppades på det bästa. Och vid det ögonblicket visste jag att jag måste vara stark för henne och inte tappa hoppet.

Med en bestämd blick siktade han pistolen. Pistolen gav ut ett högt ekande bang som väckte det sovande grannskapet till liv men frös min värld. Jag fick svårt att andas, jag kunde inte röra mig och mina ben kändes som att de vägde ett ton. Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som att den skulle hoppa ut ur min bröstkorg. När jag fick syn på hennes livlösa kropp rann tårarna ner som ett vattenfall från mina ögon. Smärtan tog över mig som eld. Jag kunde inte tänka rätt. Jag var helt snurrig, allt kändes surrealistiskt. Jag vet inte hur länge jag satt där och grät med min mamma i mina armar. Men det blev snabbt en stor scen med ambulanser och polisbilar runt omkring oss. Någon av grannarna måste ha sett vad det var som hade hänt och ringt polisen.

Jag strök min hand över hennes ansikte med tårar i ögonen.

Jag tänkte på hur glad jag var att jag inte har förlorat henne.

Hon var hela min värld och jag visste helt ärligt inte hur jag skulle leva mitt liv utan henne. Jag gav henne en kyss på pannan.

Några minuter senare så kom det en sjuksköterska och informerade att de har undersökt min mamma och att hon just nu ska genomgå en operation för att ta ut kulorna ur henne, förhoppningsvis så kommer det att gå bra men det skulle dröja flera timmar innan de blev klara.

– Vill du träffa henne innan vi börjar med operationen? frågade hon med en mjuk röst.

Jag nickade ja till svars. Det kändes som att flera ton hade lyfts ur mig axlar. All den oro som jag kände bara försvann. Jag skyndade mig upp och rusade genom den långa korridoren och in till rummet hon var i. Hon låg i en sjukhussäng och sov.

– Jag ger er en stund ensamma så kommer jag tillbaka senare, sa sjuksköterskan. Jag står här ute om du har några frågor.

– Allt kommer ordna sig min älskade mamma, viskade jag till henne.

Hon log åt mig. Sjuksköterskan kom tillbaka in igen.

Jag nickade och gick ut.

Min mamma behövde vara kvar på sjukhuset och ta igen sig efter operationen, och det skulle ta två till fyra dagar. På vägen ut började jag fundera. Många frågor flög runt i mitt huvud. Först av allt varför skulle någon vilja bryta sig in i just vårt hus, det finns ju liksom inget speciellt. Vi är inte heller rika, det fanns inget värdefullt som någon skulle vilja ha. Vi bor i ett lugnt grannskap, att sådana grejer som hände i natt är väldigt ovanligt, och såklart blev det en stor nyhet och folk pratade om det här och där. Det skulle inte förvåna mig.

Det var till och med på nyheterna.

De bar in min mammas kropp i ambulansen och körde iväg.

Jag blev förhörd av polisen för att ge information så att utredningen skulle bli lättare på något sätt. Jag var helt stum, jag kunde inte säga någonting, jag visste inte vad jag skulle säga. Hela den här situationen lät inte vettigt i mitt huvud.

Till slut lät de mig gå. Utan att tänka mig för klev jag in i min mammas bil och började köra mot sjukhuset. Jag kollade tillbaka och märkte att en kille också blev förhörd. Han var säkert den som såg händelsen och ringde polisen. Jag kollade på killen med en undrande blick. Han kollade tillbaka på mig och våra ögon möttes. Ingen av oss släppte blicken från varandra, vi fortsätta att stirra på varandra tills bilen hade åkt tillräckligt långt för inte kunna se honom längre. Han gav mig en sorts känsla. Jag vet inte riktigt vad det var men jag kände en sorts förbindelse mellan oss, som att vi har känt varandra hela livet.

Jag hade inte den minsta aning om vad jag skulle göra men jag visste att jag var tvungen att göra någonting. Jag åkte tillbaka till huset för att packa grejen som jag ville ta med mig. Polisens undersökning pågick fortfarande. Jag gick till busshållplatsen och tog bussen för att träffa min mormor på landet. Hon vet någonting som skulle kunna vara till nytta.

När jag kom till mormors hus knackade jag på dörren, hon öppnade. Hon såg lite chockad ut först. Sen lyste hennes ansikte upp av glädje. Jag försökte se så glad ut som möjligt för hennes skull. När jag väl hade kommit in bröt jag ihop och började störtgråta. Hennes ansiktsuttryck ändras igen men den här gången såg hon orolig ut.

När jag kom fram till sjukhuset gick jag och satte mig och i väntrummet. Timmar efter timmar, men ingenting hände.

Jag satt på en röd stol i rummet med de kritvita väggarna och kollade ut genom det stora fönstret. Tystnaden var bedövande och tiden gick långsamt. Jag var fortfarande kall. Trots att jag var så utmattad kunde jag inte somna. Jag satt bara på den där stolen och stirrade ut genom fönstret.

En doft väckte minnen ur mig och jag började tänka på alla våra minnen som jag och mamma hade tillsammans. Det har liksom alltid varit hon och jag och ingen annan. Livet kommer att vara väldigt ensamt utan henne, jag vet inte vad jag ska ta mig till utan henne. Jag fick en panikattack men försökte ändå lugna ner mig själv för jag vill inte att dåliga tankar skulle ta

– Mormor något väldigt hemskt har hänt, sa jag.

Jag berättade allt som hade hänt för henne.

Aisha Abdi Daud

162

15. EN NATT I JULI

– Han säger att jag inte får berätta, säger Clara med försiktig röst.

Trots att de aldrig träffats innan är tjejen väldigt stöttande och frågar vem den där ”han” är.

Hon är ensam, och vill bara gå på promenad. Hon vet inte vad som kommer att bli speciellt just ikväll. Den lilla svarthåriga tjejen med de lysande gröna ögonen, Clara heter hon.

Clara går där i parken bakom husområdet nästan varje kväll.

Clara vill inte vara hemma i sitt rum och höra på när hennes föräldrar grälar om allting. Hon går, ensam, för hon har inte modet att skaffa sig de där vännerna hon alltid drömt om att ha. De som står där bakom hennes rygg och stöttar henne genom allt. Clara är bara en tjej som sitter i hörnet och är tyst.

Hon vågar inte säga något, för tänk om det blir fel. Nu går hon där, med musiken i öronen, ensam i parken och hon har ingen aning om vad som kommer att hända under kvällen, men det är något hon aldrig kommer glömma.

– Mannen med svarta kläder, i parken, fortsätter Clara.

När Clara går där på grusvägen, på väg hem efter en lång promenad i mörkret känner hon gruset komma in i sina tofflor. Det känns obekvämt och hon får stanna några gånger för att få ut grus ur de trasiga tofflorna. Parken hon går i är mörk och det luktar sopor, nästan ruttet för att ingen tömmer soptunnorna där. Hon känner hur en mygga sätter sig på hennes arm och biter henne. Det är sent på kvällen, men hon vet inte exakt vad klockan är.

Clara pratar om sina föräldrar också, om att de alltid skriker på varandra och att hon aldrig kan sova lugnt om nätterna. Ella säger att det ändå är viktigt att hon säger detta till antingen sin mamma eller pappa. Clara vill egentligen inte säga något, hon blir inte accepterad av dem. När Clara kommer hem vågar hon inte säga något till sina föräldrar. Hennes mamma är full och luktar cigaretter och hennes pappa snarkar högt från soffan, samtidigt som ett högt alarm på hans trasiga telefon ringer om och om igen, men ändå vaknar han inte. Hon springer bara raka vägen upp till det instängda, illaluktande tonårsrummet, som hon alltid gör.

Det är sommar ute och ganska varmt. När Clara går där ute i parken har hon inte på sig så mycket kläder, men hon tycker ändå att det börjar bli svettigt och kvavt att andas. Hon hör att det går någon bakom, för ljudet från gruset låter inte bara från hennes fötter. Hon vill inte titta bakåt, utan istället tar hon raskare och större steg. Hon tycker egentligen inte om att gå ensam i mörkret bland alla träd, där man knappt ser något.

Dagen efter får Clara ett okänt samtal. Det första hon tänker är: ”Tänk om mannen såg när jag pratade med Ella”.

Hon vågar knappt svara, men hon gör det ändå. Det är tyst i hennes gamla iPhone 5 när hon svarar. Till slut hör hon en tyst och raspig röst som säger hej… Det är Ella som pratar. Clara tycker att det är så skönt att höra hennes mjuka och lugna röst. Ella ber Clara att gå ut, men hon säger inte varför. Clara lyssnar på henne och tar på sig sina trasiga skor och går ut.

Där ute står en svart och blank bil, som Ella sitter i. Hon ber Clara gå in i bilen och följa med henne.

Clara går snabbare och snabbare och ljudet kommer närmare och närmare. Till slut tar något tag i hennes arm och drar in henne i buskarna precis bredvid. Hon får inte fram något ”hjälp!” eller ett skrik, hon är bara tyst som vanligt. Clara blir nerkastad på marken av mannen, som hon inte ser ansiktet på.

Hon vet inte vad som händer därefter, det enda hon känner är att mannen tar av hennes kläder och hon inte kan andas för att han håller sin kalla, smutsiga hand mot hennes hals. Clara hör mannen säga:

I bilen berättar Ella om hennes briljanta och väl genomtänkta plan. Ella har ringt runt till olika skolor och bett om lov att få prata om en viktig sak. Clara blir först fundersam över varför hon ska med. Tänk om det handlar om det som hände igår.

”Om du berättar för någon, kommer det hända hemska saker med dig.”

Vad ska hon göra? Hon har aldrig varit med om något liknande och hon vet inte om hon ska skrika på hjälp eller bara hålla tyst. Clara blir lämnad där av mannen, gråtande och rädd. Det tar ett tag innan hon vill ta sig upp och ta på sig sina kläder igen. Det gör ont att stå upp, men hon kämpar sig upp på benen ändå.

– Jag vill att du ska stå där med mig och berätta din historia, säger Ella lugnt.

– Men… jag får inte berätta, svarar Clara med försiktig och skakig röst.

– Jo, det får du visst. Folk förtjänar att höra, berättar Ella, samtidigt som hon tar tag i Claras kalla och skakiga hand.

När hon kommer ut ur buskarna är hon fortfarande livrädd och istället för att gå börjar hon springa hem istället. Clara kommer ut från parken och får syn på en blond tjej som går ute. Hon ser inte alls rädd ut, hon ser jätteglad ut där hon går med sitt stora leende. Den här tjejen ser Clara och går direkt fram med raska steg för att se så att hon mår bra. Tjejen som Clara aldrig sett förut frågar hur Clara mår.

Clara känner hur nervositeten bubblar inom henne.

De är framme vid den första skolan och de kliver ut ur den varma och härliga bilen. De öppnar dörren till den första skolan som ser ut ha mycket elever och då känner Clara hur hon äntligen har en sådan kompis som hon alltid drömt om, den som står bakom hennes rygg och stöttar henne.

Hennes alldeles egna kompis Ella.

– Snälla, skada mig inte! säger Clara med en gråtande och skakig röst.

Bianca Åberg

– Nej, det skulle jag väl aldrig göra, säger tjejen.

Sedan undrar hon vad som har hänt och varför Clara är så rädd.

163

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Långsamt går de tillsammans och de pratar länge, och hon lär känna den nya flickan. Hon heter Ella och är fjorton år. Ella berättar att det som hänt Clara inte är något konstigt, och att det händer många tjejer. Ella säger att det Clara blivit utsatt för är en våldtäkt. En våldtäkt? Känslan Clara får i kroppen när hon hör det Ella säger är fruktansvärd. Det bubblar i magen och smärtan hon har blir bara värre. Ella är en väldigt snäll tjej som verkligen vågar säga vad hon tycker. Ella säger att hon alltid tycker att det pratas för lite om vad tjejer blir utsatta för, och att många tjejer väljer att vara tysta om det.

16. EN ÄNGEL TILL VÄN

Männen började hota Estelle men Estelle rörde sig inte.

Hayle kollade upp mot Estelle och bad henne att gå, Estelle vägrade. Hayle bad Estelle att gå men Estelle protesterade.

Hayle hade tårarna i halsen och bad henne ännu en gång att gå. Estelle gick motvilligt med utan att fortfarande ha sagt någonting. Hayle andades ut….

Klockan 10.15.

Klockan 12.40.

”Asså, jag kan inte fatta att han gjorde så. Det är bara…”

”Asså.. Skulle jag kunna få prata med dig?”

Alla klasser har gått förbi Hayle. Hon tror att de ska förklara varför just hon sitter fast, hon hade ju inte gjort något hon hade ju aldrig skadat någon. Männen kollade bara på henne.

Sekunderna som gick kändes som timmar och minuterna som månader. Männen hade Hayles mobil, skrivblock och klasslistorna framför sig, De snackade på engelska med en grov brittisk dialekt. Hayle hörde inte vad de sa, hon hörde bara mummel.

”Ja visst, är det något allvarligt?”

”Hallå, hur länge ska jag sitta här?”

Estelle blev avbruten. ”Shhh, han kommer”, sa Hayle diskret.

Hayle hälsade Harry godmorgon. Hayle gestikulerade att han skulle ta av sig hörlurarna.

Hayle fortsatte att fråga samtidigt som hon ryckte och slet i kedjorna. En av männen gick mot henne, laddade vapnet och satte den mot hennes panna. Hayle stod still, mannen kollade nöjt på henne och vände sig om. Hayle tog i med all kraft hon hade och skrek ett öronbedövande skrik. Männen laddade sina vapen mot Hayle. Hon blev tyst. Mannen gick ännu en gång mot henne, Han gick hastigt mot henne med vapnet laddat och siktat mot henne hela tiden. Hennes ansiktsuttryck gick från att vara ett kaxigt flin till en vettskrämd och oroligt uttryck.

De gick åt sidan. Hayle hade någonting på hjärtat, precis när hon börjat prata börjar högtalaren spraka. ”Det här är ingen övning. Alla lägger sig ner på marken med huvudet neråt nu. Jag upprepar…”

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

De gör som de sa i högtalaren. De ligger säkert där i en kvart innan det kommer två män. De är fullt beväpnade och frågar vilken årskurs man går i, männen förde in dem i klassrummet.

Estelle sprang upp mot Hayle och kramade henne hårt.

”Jag skjuter fattar du det. Du är bara en kaxig snorunge du kommer inte bli saknad, jag skulle göra dig en tjänst.”

”Jag, jag.”

”Det här är inte på riktigt. Snälla säg att det bara en dröm, hallå säg något.”

Estelle fick inte fram några ord bara tårar. ”Jag trodde att du va borta, du får aldrig lämna min sida igen.”

Hayle grät hysteriskt samtidigt som hon försöker få någon av männen att prata med henne. En av männen kommer till slut fram till Hayle och ber henne ta två piller, hon tvekar men hennes kämpaglöd har runnit ur henne. Hon sväljer pillren och det tar bara trettio sekunder innan hennes ben viker sig och hon faller ner till marken på knä och får skrapsår på sina handleder.

Hayle såg ner på Estelle och log och kramade henne hårt.

Hayle och Estelle satt längst bak i klassrummet när en av männen kom in. Han hade med sig en lista med bara ett namn upp skrivet. Mannen harkla sig och sa: ”Hayle Norberg. Jag upprepar, Hayle Norberg.”

Samtidigt vid innergården.

Hayle ställde sig upp, mannen gick mot henne med hastiga steg. Han grep tag i hennes arm, mannen bad henne att följa med. Hayle gick lugnt ut ur klassrummet, när hon kom fram till klassrumsdörren slänger hon en blick bak i klassrummet. Hon möter Estelles blick och viskar ”alltid och för evigt”, sen går hon lugnt ut ur klassrummet. När hon är ute ur klassrummet hör hon Estelles skrik:

Det är högljutt ute på gården. Gråt, tröst och viskningar hörs men allt avbryts när dörren öppnas och ut kommer en tungt beväpnad man, han tar upp en lista, han harklar sig och ropar upp två namn. Hayle andas med tunga andetag, hon försöker hålla sina ögon öppna men det går inte hon måste få blunda bara en liten stund.

”Hayle, snälla kom tillbaka!”

Klockan 13.30.

Hayle kände hur hennes tårar började rinna nerför hennes kind, mannen gestikulerar att hon ska ställa sig med ryggen mot väggen framför trappen. Han tar tag i hennes handleder våldsamt och börjar låsa fast henne. Hayle blir fastkedjad runt handleder och fotleder, alla de här kedjorna för den här lilla tjejen, hon fnyser till. Inte långt efter att hon har blivit fastkedjad börjar klass för klass gå ut från klassrummen.

”Hayle. Hayle vakna.”

Hayles ögon öppnas. Hon reser sig upp, hon är fortfarande slut i kroppen så hon vinglar till men tar emot sig mot en bänk. Konstigt, tänker hon. Hon var ju fastbunden mot en vägg, hon klarnar till.

Klockan 11.40.

”De är borta.”, hon tittar på sina handleder och ler. ”De är borta. Fast vi är fortfarande fast här.”

Estelles tårar började rinna.

”Precis, vem vet de kanske drogar mig och Harry också.”

Hayle vänder sig om, där sitter de personer hon älskar mest, Harry och Estelle. Hayle frågade hur de hamnade här och Estelle började pladdra på om hur en man med mycket vapen hade kommit ner och hämtat dem och fört in dem här, och hur hon hade fått ett mentalt sammanbrott och så vidare.

”Fortsätt gå.”, sa en av de beväpnade männen med en brittisk brytning.

Folkmassan fortsatte att röra på sig men Estelle stod kvar.

164

En man kom in i rummet. Deras blickar vände sig mot mannen.

från nedervåningen. Det blev skottlossning flera av männen sprang ner, de män som var kvar laddade sina vapen.

Tre av männen satte varsitt vapen mot ungdomarnas huvud, de andra siktade mot trappan.

”Hayle kan du följa med.”, sa mannen.

Estelle protesterade, hon hade ju precis vaknat, men mannen avbröt henne. De skulle också följa med. De gick ut ur klassrummet, Estelle fortsatte att pladdra om hur det här borde vara ett skämt men hon blev avbruten av Harry.

Det var insatsstyrkan. Glädjen i Hayle spred sig, hon fick till och med fram ett leende.

De av männen som stod i trappen blev nedsprutade med tårgas. De gick från att vara tuffa stora män till att bli stora bebisar. Ungdomarna kunde inte annat än att rå för skratt.

Insatsstyrkan siktade på männen. De två män som siktade på Estelle och Harry släppte vapnet, men mannen som siktade på Hayle svarade:

”Håller du aldrig tyst, det enda du gör är att pladdra om hur hemskt det här är för dig. Hur tror du Hayle mår?” ”Förlåt då för att jag har en röst men hon säger ju inget, eller har du någonting du vill säga Hayle?”

Hayle skakar på huvudet. Estelle tänkte börja argumentera när mannen ger henne en irriterad blick. De kom fram till trappen där Hayle hade suttit fastkedjad, den tungt beväpnade mannen tog tag i Hayle och satte fast henne igen, Hayle sa fortfarande inte ett ljud. Estelle och Harry blev fastkedjade i väggen bredvid Hayle.

”Jag dör hellre.”

Insatsstyrkan kunde inte göra något annat än att be om mer hjälp.

”Harry det här känns inte rätt.”, sa Estelle med en nervös röst…

De hade nu stått på samma plats i fyrtio minuter, de hade evakuerat skolan och den enda eleven som var kvar var Hayle.

Hon började bli helt slut hon, hade inte ätit på 24 timmar plus att hon hade blivit drogad och förlorat blod. Frukosten hade hon skippat på morgonen, men nu förstod hon varför den var så viktig. Hon satte sig ner hukandes så att hennes handleder inte skulle skäras upp lika mycket, trots att mannen sa att hon inte skulle göra det. Hon brydde sig inte längre, hon brydde sig inte att kedjorna skar i huden eller att blodet rann ner för hennes armar. Hayle hade gett upp, det enda hon ville vara att det skulle vara över.

Klockan 17.00.

Hayle hade under ungefär fyra timmar blivit itryckt piller efter piller så tillslut vek sig hennes knän, kedjorna runt hennes händer skär i huden när hon faller ner på knä, blodet rinner ner för hennes armar. ”HAYLE!” Estelle och Harry rycker och sliter med armarna och ger all kraft för att kunna ta sig loss. Hayles blod slutade inte forsa, såren var säkert fem centimeter långa. Men hon reagerade inte, inte en min, inte ett ljud inte ens en blinkning. Det såg ut att vara en helt livlös kropp. Det verkade som om hon hade gått vidare…

Hayles tankar snurrade medan hon satt på golvet. Varför erbjöd sig inte Estelle eller Harry att ta över. Hon skulle aldrig ha låtit dem men det skulle säker gett henne lite mer kämpaglöd. Eller varför stod de inte upp för henne, de stod ju ändå där, enda gången de slet lite var när hon trilla ner på knäna. Hennes tankar avbröts när mannen började rassla i sina fickor, han tog upp en kniv. Mannen började hota att han skulle slita halsen av henne ifall han inte fick de han krävde.

Poliserna började ringa runt, de försökte få föräldrarna att komma till skolan men de vägrade.

En av männen gick fram till henne och kollade hennes puls.

Den var låg men den fanns där. Han tog fram en nyckel och låste upp hennes kedjor runt hennes handleder. Hon föll ner på marken nu med slutna ögon. Estelle skrek ett öronbedövande skrik samtidigt som hon rycker och sliter.

Hennes skrik hördes säkert från 100 meters avstånd från skolan. En av männen satte sig bredvid Hayle, han kollade hennes puls regelbundet och försökte samtidig stoppa blödningen. Männen må ha gjort hemska grejer men de verkar fortfarande ha lite mänsklighet kvar. Hayle började vakna till igen efter att hon varit utslagen i en halvtimme.

Männen började förbereda att sätta fast henne igen, de torkade av kedjorna från blod och höjde dem lite mer.

Företaget var tydligen viktigare än henne. Hon suckade, hon hade aldrig varit prio ett så hon var inte förvånad. Hon kollade på polisen och log, sedan kollade hon upp mot mannen och nickade. Mannen kollade på henne förvånat, sedan tog han fram nycklarna och låste upp armarna. Han tog fram kniven satte den mot hennes hals och kollade i hennes ögon. Hayle kände knivbladet mot halsen, nu hade hon chansen att göra det otänkbara. Med en enda snabb rörelse tog hon kniven och satte den på mannens hals. Nu hade hon övertaget.

Mannens blick sa allt. Han var vettskrämd. Polisen ropade nu till Hayle att släppa kniven men hon vägrade. Mannen bönade och bad om att hon skulle skona honom. Men den fjortonåriga lilla flickan som hade aldrig skadat någon, hon hade släppt lös en sida som ingen kunnat tro om henne. Hon tog bort kniven från halsen, mannen tackade henne. Hayle tog tag i hans arm, kollade på honom och log. En hastig rörelse sen satt kniven i magen på mannen.

Estelle hade en förtvivlad blick då hon har förstått varför de var här. Harry, Estelle och Hayles föräldrar vara alla delägare i ett av Sveriges största företag. Deras föräldrar hade fått ett erbjudande av skumt företag från England, men de tackade nej. Estelle tittade på en av männen och sa: ”Ni vill ha företaget, eller hur?”

Mannen nickade, Estelle frågade varför det bara var Hayle som blev plågad. Mannen förklarade att de har spanat på alla tre sen de fick avslaget, Hayle var mest smärttålig både fysiskt och psykiskt.

Hon ställde sig med armarna upp i luften, polisen hade nu alla vapen siktade mot henne…

Hayle stod nu på båda benen, hon var vinglig men hon visste att ifall hon trillar nu slits hennes blodådror i tu, då kommer hon bara ha minuter på sig innan hon tar sitt sista andetag.

De stod säker där i tio minuter innan de hörde glassplitter

Tova Engström

165

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Klockan 18.25.

17. FREDAG KVÄLL

i hans organ. Zakaria och Evelin såg på varandra och anade att något hemskt hade hänt och kommer att hända någon av dem. Kommer det där vara jag om några sekunder? Kommer jag att skrika och gråta så högt som honom på grund av smärtan jag kommer att känna? Evelin kände hur hela världen kraschade ner på henne, hur allt runt om henne blev mörkare.

Hur skulle Zakaria och hon ta sig därifrån, frågade Evelin sig själv och såg Zakaria med tårar rinnande ner för kinden.

Zakaria står där darrande medan hennes syn blir till ett blurr.

Hennes tankar är spridda överallt som ett utspritt kortspel och det känns som om hennes själ lämnar hennes kropp.

Hon står där i vad som känns som minuter, men bara några få sekunder senare får hon tillbaka medvetandet. Hon ångrar vad hon just hade gjort och kommer att ångra det för resten av sitt långa liv. Zakaria faller ner på golvet och vattenfall sköljer ner från hennes kinder. Hon skriker, hon vill få ut smärtan som värker i hennes hjärta, men hur högt hon än skriker så sitter smärtan kvar och den smärtan kanske aldrig kommer lämna henne.

Ingen av dem rörde sig, de gjorde inte ens ett litet ljud men det hindrade inte dem från att bli upptäckta. Mannen gick sakta framåt för att kolla igenom varje gång och varje hörn, en efter en och till slut var han nära gången de stod bakom.

Skakande och deras ögon fyllda med rädsla såg de en stor skugga med ett vapen i handen uttryckt från honom och siktade mot nästa person som stod framför honom. Evelin och Zakaria stod där, darrande, rädda för att det var nu deras liv skulle ta slut. Samtidigt som de kollade på varandra, det var som om de kunde signalera med varandra. Evelin såg hur Zakaria skakade av rädsla men hon stod fortfarande där, tårarna rann ner för kinden och mumlade med munnen och viskade:

Varje fredag efter skolan gick Evelin och Zakaria till en affär nära skolan där de köpte chips, godis, läsk och annat fika.

Eftersom varenda fredag sedan de blev vänner gick de hem till någon av vännerna och satt och kollade på film, spelade spel eller bara pratade med varandra som vilka andra vänner som helst. Men den här fredagen skulle inget av det de brukade göra hända, eftersom den här fredagen var den sista fredagen de hade tillsammans.

“Det kommer att gå bra.”

Man kunde höra skräcken i hennes ord.

“Evelin! Är du klar snart?” frågade Zakaria från ena sidan skolkorridoren.

Den främmande mannen kom närmare och närmare och för varje steg han tog blev de mer säkra på att det här är de sista minuterna av deras alldeles för korta liv.

Evelin hörde Zakaria och skyndade sig, hon lade in sina böcker, tog sin ryggsäck och stängde sin skåpdörr.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Evelin kunde inte uppfatta vad som pågick, det var som att alla deras minnen tillsammans upprepades om och om igen.

Varje minne som Evelin och Zakaria delade, upprepades i Evelins huvud, som om detta var hennes sista ögonblick.

Zakaria visste att någon av dem skulle fara illa, hon visste att någon av dem skulle behöva komma ihåg det här ögonblicket i resten av sitt liv. Zakaria visste att hon inte kunde förlåta sig själv om Evelin skadades eller värre, om hon försvann från Zakarias liv och aldrig kom tillbaka.

”Ja, jag kommer.”

Zakaria och Evelin gick ut från skolan en fredagseftermiddag, tillsammans gick de två tillsammans från skolan som vilken annan vanlig dag som helst.

Evelin och Zakaria var på väg till mataffären som vilken fredagskväll som helst. På vägen snackade de om vad de skulle köpa, vad de skulle göra och vem de skulle vara hos. Men vad de inte visste var att allt de hade pratat om och allt de hade planerat skulle aldrig hända den här kalla eftermiddagen.

Den främmande mannen stod nu framför Zakaria och Evelin, de visste inte vart de skulle ta vägen eller vad de skulle göra, utan de bara stod där darrande. Mannen hade en mössa som täckte hela hans ansikte och huvud med tre hål, två för ögonen och en liten för munnen. Man hörde hur andfådd han var och när han såg tjejerna hoppade han till och backade bakåt.

Evelin och Zakaria gick in i affären och den lilla ringklockan hördes så fort dörren öppnades. De gick in i affären och där fanns allt de behöver för en mysig och fin kväll. De kollade runt och undrade vad de skulle köpa för slags fika till en fredag som denna på den kalla kväll, när allt var fruset och snöflingor föll från himlen medan mörkret sakta la sig över staden.

“NER PÅ GOLVET”, ropade den främmande mannen till båda två.

Evelin som var rädd att förlora sitt liv följde mannens order direkt och gjorde det han beordrade. Zakaria på andra sidan vägrade röra på sig.

“Kolla!” ropade Zakaria efter sin bästa vän.

Båda stod där och iakttog utsikten genom fönstret på den lysande och glittrande snön som hade lagt sig över hela gatan.

Hur ska vi ta oss härifrån, tänkte Zakaria på de få sekunderna hon hade. Till sist kom hon på det. Hon kollade på Evelin som låg på golvet, och Evelin kollade tillbaka, deras ögon möttes och det kändes som om det varade i minuter men sekunder senare skrek mannen:

“Vad ska du köpa?” frågade Zakaria medan hon kollade igenom läskhyllan.

“Kanske en liten Fanta”, svarade Evelin när hon tog upp den och visade den för henne.

“SISTA GÅNGEN JAG SÄGER TILL DIG, NER PÅ GOLVET, NU!”

Båda kollade på varandra, tog det de ville ha från läskhyllan och fortsatte till godishyllan, som var längst bort från ingången. De gick runt vid godishyllan i ett par minuter tills de hörde den lilla ringklockan som plingar när dörren öppnas. De kunde inte se vem som gick in eftersom de stod bakom hyllorna, men innan de ens hunnit gå runt och kolla vem det var hörde de hur en man med en mörk och aggressiv röst ropade ut efter pengar i påsen. De hörde skrik, hot, och till slut ett “PANG!”. De hörde hur mannen som jobbade där skrek och skrek efter hjälp, de kunde höra på hans röst hur ont det gjorde. Han skrek som att någon hade stuckit en kniv

Evelin bad Zakaria med en ljus och tyst röst att lyda mannen men Zakaria vägrade lyssna. Hon stod där och stirrade rakt in i de mörka och rädda ögonen bakom masken, hon sprang så fort hon kunde för att ta vapnet och rädda Evelin, för att hjälpa henne, för att hjälpa båda två, för att båda skulle vara oskadda och fortsätta med sina vanliga liv, men allt var för sent. “PANG!”. Ljudet var så högt att Zakaria ramlade ner på golvet innan hon ens kunde förstå vad som just hade hänt.

Rima Athahb 166

18. FREDAGS­ KVÄLLEN, 14/09

Det var kaos, folk hade tänt bengaler och rökgranater och kastat in i den stora folkmassan. Man såg nästan ingenting.

Vissa började backa ur och sticka därifrån. Men det var fortfarande några kvar som slogs tills vi hörde sirener och såg de blinkande ljusen bortom kvarteret. Alla började springa runt, det blev totalt kaos, jag kunde inte se var det kom ifrån eller om det var en polis, ambulans eller kanske brandbil.

Jag sprang från torget så fort jag kunde samtidigt som jag hörde polissirenerna långt borta. De var på väg till platsen där den unga grabbens liv skulle förändras på bara några minuter. Det sista jag såg den kvällen var när en ungdom lastades in i en ambulans, men jag såg inte ansiktet eftersom det var mörkt ute och alla var svartklädda.

När jag vaknade gick jag direkt till köket för att äta men jag hade en dålig känsla i hela kroppen och magen. Det kändes som min hjärna låg i en snurrande torktumlare, så jag gick istället ner för att ta ett bad när det bankade på dörren. Jag öppnade och där stod min brors kompis Filip med min bror hängandes på honom som en ryggsäck. Filip berättade snabbt att min bror hade blivit påhoppad under natten av ett gäng från hans skola. Kollade en lång stund på det blodiga och sönderslagna, näsan var bruten och läppen sprucken.

Jag och min bror har aldrig haft några riktiga föräldrar. Vi har istället hoppat från fosterhem till fosterhem men nu när min bror är 18 år så har han tagit över vårdnaden på mig. Vi har behövt hjälpa och stå upp för varandra hela livet eftersom ingen annan har funnits där. Nu var det min tur att hjälpa honom. Både med hans skador och med revanschen som vi ska ge.

När jag vaknade dagen efter hade han fortfarande inte ringt tillbaka. Däremot så hade jag fem missade samtal från ett dolt nummer. Jag undrade om det var min bror eller någon av hans kompisar som var i fara eller skadade. Klockan var runt tolv och jag skulle gå och äta med mina kompisar. När vi satt på pizzerian ringde det från det dolda numret igen. Jag svarade, det var från sjukhuset. De hade min bror där och sa att det var bäst om jag skyndade mig dit. När jag kom fram till sjukhuset gick vi in till min bror. De berättade att han hade blivit knivhuggen tre gånger i magen, han skulle ha svårt att klara sig. Jag kunde inte låta honom dö, inte nu. Hela natten satt jag och vänta på att han skulle vakna.

Det gick några veckor. Eftersom han fortfarande hade ont och knappt kunde se, fick vi vänta med revanschen. Under tiden tog jag med min bror och mina kompisar och letade efter var de som gjorde detta mot min bror bodde och höll till. Vi såg ingen på flera veckor. Jag började tappa hoppet och slutade leta lika mycket. Tänkte istället att vi skulle ge revanschen efter sommarlovet. Men min bror gick inte kvar på skolan eftersom han tog studenten i år. Därför skulle det hade bara blivit jag och mina kompisar. Men det kändes på något sätt fel eftersom min bror inte hade kunnat vara med. Det var ju trots allt honom vi skulle ge revansch för efter det som har hänt.

Klockan 05.38 blev han dödförklarad.

Jacob Lundgren

19. FRÅN FATTIG TILL RIK Jag ser mig själv i den spruckna spegeln och betraktar min egen siluett. Varför, varför, varför? Varför gjorde jag det? Ena sekunden glad och andra inte. Det är så hemskt. Jag kan höra varje droppe vatten. Ljudet av randiga metalldörrar som stängs, dörr efter dörr. Skräckslagna människor, skrik efter skrik. Men efter ett tag hörde jag tystnaden. Fotstegen som närmar sig. Jag kunde höra vaktens nycklar.

En kväll när vi satt i kiosken på väster kom det ett gäng grabbar och började tjafsa med butiksägaren och eftersom vi kände honom så frågade vi vad de höll på med och vad de ville. Sedan började de fråga oss massor av saker istället, var vi kom ifrån och hur gamla vi var. Vi svarade inte eftersom vi inte kände dem. Men då började de bli uppkäftiga istället.

Jag tyckte jag kände igen några av killarna insåg jag. Det var de som hade hoppat på min bror. Jag blev arg och började putta en av grabbarna. Det började bli hetsig stämning i kiosken, men vi bestämde oss för att vi skulle mötas på stan vid tolvslaget.

– Anders Söderman, det är dags för rättegång.

Jag trodde jag aldrig skulle göra det, men jag gjorde det.

Men jag var ju tvungen. Var det rätt eller fel? Varför är jag här egentligen? Jag gick och funderade över det. Men jag visste att om jag inte skulle göra något dåligt så skulle något värre ha hänt.

Vi hade samlat hela gänget nu och gjorde oss redo för att gå in till stan. Vi hade hämtat basebollträn, fickknivar och småvapen. Det här skulle bli en blodig fight som vi inte tänkte förlora. Några hade även med sig väskor med bandage och första hjälpen lådor ifall någon skulle bli skadad.

Kan man tänka sig att för tre år sen så levde jag det perfekta livet. Gift man, två barn, ett stort hus och en chefsposition på bilfirman. Vad mer kan man begära. Men problemen började tränga sig på. Fem obetalda räkningar, inga sålda bilar på tre månader och mer problem kommer fram. Efter sex månader så skulle bilfirman gå i konkurs om jag inte betalade avgifterna. Men pengarna tog slut och jag behövde göra något åt saken för att försörja min familj och få tillbaka bilfirman.

Klockan tolv på fredagskvällen.

När vi stod där på torget och såg de andra komma såg jag på en gång att det här skulle bli en jämn fight. Vi var lika många och hade likadana vapen. De verkade ha en ledare som var lite äldre än oss, ungefär i min brors ålder. Men det skulle inte hindra oss. Vi började jogga mot dem. Nu hade fighten börjat. Jag hade fått ner några men även tagit en del smällar.

Jag och mina två kompisar Rio och Dean brukar alltid ta en kopp kaffe på caféet och prata om barnen eller allmänna saker.

167

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

När den tjocka massan av människor började tunnas ut och jag började jogga bort mot väster, vände jag mig om och såg en grabb längre bort som blev inburen i en ambulans. Jag tyckte att jag kände igen kläderna grabben hade på sig men kunde inte se vem det var. När jag hade kommit hem försökte jag ringa min bror men han svarade aldrig så jag testade att ringa våra kompisar för att höra om någon hade sett honom, men ingen hade sett eller hört från honom på hela kvällen, så jag gick upp och la mig för att prova ringa honom nästa dag.

Men den här gången var det sig inte likt. Var och en av oss en hade ont om pengar. Jag gick rakt på sak och berättade min plan:

Hemma hos mig, klockan 10:05.

Det var så tyst hemma, så tyst att jag kunde höra hur vinden blåste, elementen som piper tyst, jag kunde höra min egen andning men inte bara min utan på något konstigt sätt så hörde jag flera anledningar. Jag struntade i det och trodde jag bara inbillade mig. Men jag störde mig på det så mycket att jag gick för att kolla vad det var som lät och vart det kom ifrån. Ju närmare jag kom till köket desto tyngre och tydligare andningar blev det. Jag tog fram ett av barnens gitarrer som låg bredvid ingången till köket och gick in till köket. Och där stod det två beväpnade personer på sidorna och en kort och tatuerad kille i mitten. Han såg ut som ledaren. Inga masker eller handskar. Jag blev chockad och tappade gitarren på golvet, inte ett enda ord kom ur mig på grund av att jag var så rädd. Alla hade samma halstatuering förutom att han i mitten hade en krona över tatueringen. Kanske för att han var ledaren? hann jag tänka.

– Vi ska råna en mataffär, sa jag med en allvarlig röst.

Rio och Dean skrattade bara och visste inte om jag menade allvar eller inte.

– Om du är allvarlig så är jag på, sa Rio. – Samma här, sa Dean.

– Då så, sa jag och började planera rånet hemma hos mig när barnen var i skolan och frun hos sina kompisar.

Vi var klara med planerandet och delade upp oss för att varje person hade en uppgift att göra. Vi hade bestämt en mötesplats och tid. Den gamla hyttan vid bensinmacken klockan 19.00, för det var då det var som minst personal i mataffären.

– Jag tror du redan vet varför vi är här, sa ledaren med sin bossiga röst.

Gamla hyttan, klockan 19.00, showtime.

– V.. vv... va? sa jag.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Vi gick in som vanliga kunder. På ett ögonblick tog vi på oss maskerna, fram med vapnen och siktade mot kassörskan. Vi hade räknat ut att vi skulle ta med oss 50 000 kronor var och sedan sticka snabbt. Men vi fortsatte och fortsatte, tömde varje kassa, tömde varje kassaskåp och när vi kände att vi var klara stack vi. Bilen stod utanför och väntade, vi hoppade in i flyktbilen och körde i full fart iväg.

– Lek inte dum! Du tog nåt från oss, sa en av hans medarbetare.

Jag funderade över om de menade mataffären som vi rånade, men varför skulle ett maffiagäng bry sig? Ledaren fortsatte att säga att jag vet vad han menar men jag förstod ingenting.

– Okej du har två val. Antingen så hämtar du dina kompisar eller så tar vi det på det hårda sättet och jag hoppas du tar den enkla vägen för du har ju familj eller hur?

Hemma hos mig, klockan 20:47.

Vi kom fram hem utan att bli tagna och började lägga upp pengarna på bordet för att räkna hur mycket det var. Vi hade planerat att ta 50 000 kronor var, alltså totalt 150 000 kronor, men när vi räknade alla pengar var summan långt från vad vi förväntade oss. Inte på det sättet att det var för lite, utan det var för mycket. I vårt land är det bara fem till tio års fängelse för rån under 150 000 kronor. Men rånar man över en miljon så blir det livstid.

Jag satt och tänkte på hur han visste att jag hade medarbetare. Han måste ha vetat om rånet, visste att vi hade tagit mer än lite och vill ha en del av de.

– Okej, är det pengar ni vill ha så ger jag er en del, sa jag med en rädd röst.

– Hahaha, vi vill inte ha en del av pengarna, vi vill ha allt. Ni har väl inte spenderat nåt? sa ledaren.

– Hun... hundra milj... hundra miljoner kronor, sa Dean med gapande mun och sina stora ögon

– Va? Nej jag.... jag... vet inte alltså...

– Vad ska vi göra med allt det här? undrade Rio.

– Vadå alltså?! avbröt ledaren mig med en arg röst.

– Vi sparar bara det till framtida saker, sa jag.

– Okej, vi hade bestämt en träff hos mig klockan 10.15, sa jag.

– Framtida saker, äru dum eller! Vi kan ju åka på livstids fängelse, kanske avrättning och du har ju familj, sa Rio med sin hårda och bestämda röst.

– Bara vi väntar, sa ledaren.

– Okej vi splittrar pengarna på tre och ni kan göra vad ni vill med pengarna, sa jag med en övertygande röst.

Dörren knackade men klockan var bara 14 minuter över så de var tidiga.

Dagen efter, hemma hos mig klockan 09.33.

– Gå och öppna dörren, sa ledaren.

Barnen var i skolan och frun var på jobbet. Alla räkningar var betalda och livet kändes perfekt för en gångs skull. Bilfirman var igång igen och allt rullade på. Rio och Dean skulle komma över kvar över tio för att fira att vi lyckades.

– O.. o.. okej, sa jag.

Hemma hos mig klockan 10.14.

Jag öppnade dörren och var knäpp tyst, sa åt Rio och Dean att gå till köket tyst och lungt. De var förvånade men litade på mig och gick mot köket.

Hemma hos mig, klockan 10.00.

– Kolla vilka vi har här, sa ledaren.

Det knackade på dörren, jag öppnade och där stod brevbäraren med ett kuvert med mitt namn på. Jag öppnade kuvertet och det var en lapp i kuvertet, på den stod det “kolla köket”. Jag ignorerade det och trodde att det var ett av barnen som bara ville skrämmas, så jag la ifrån mig det och gick till köket för att förbereda lite snacks för Rio och Dean.

– Vem... vem är det här? frågade Rio. – Hahaha vem jag är? Jag är bara den person som ni lånade pengar från, sa ledaren.

168

– Va... vadå dina pengar?! sa jag.

dörren och säger till mig att jag ska på rättegång. Jag åker i en skottsäker armerad bil och väntar bara tills jag ska komma fram. Efter 20 minuter stannar bilen och dörren öppnas.

Polisen sätter på mig handbojor gjorda av hård och robust metall. Polisen tar mig till min plats där jag ska sitta och jag väntar bara tills det är min tur att prata.

– Ja, den affär som ni rånade, den äger jag, sa ledaren.

Jag blev förvånad och fick svar på min fråga om varför det var så mycket pengar där.

– Så har ni pengarna eller inte? sa den åt höger med biffiga muskler och pistol.

– Anders Söderman upp till tal, ropar den högste domaren.

– Ja det är jag, sa jag och gick mot bänken där jag skulle stå bredvid och säga det jag hade att säga.

Jag kollade på Rio och Dean och sa: – Jag har alla pengar kvar, era pengar då?

– Anders Söderman, bekräftar du det här brottet du är misstänkt för, ja eller nej? sa domaren.

– Ehhhh.. jag... jag spendera bara lite, sa Rio.

Samtidigt som han upprepar det till mig så sitter jag och tänker på vad gängledaren sa till mig. Att det är de som rånar från oss, det är bankerna som gör det och vi tar bara tillbaka pengarna genom att förfalska och tvätta till nya pengarna.

– Hur mycket spendera du? frågade jag.

– Ja man kan istället säga vad som är kvar, sa Rio. – Va åååå, sa jag och suckade.

– Anders Söderman! Jag säger inte det här en gång till.

Bekräftar du brottet du är misstänkt för, ja eller nej? sa domaren med en sträng, hög och tydlig röst.

– Men ge oss bara mer tid så fixar vi pengarna, sa Rio. – Haha vad roliga ni är, ni komer aldrig få ihop så mycket pengar i hela ert liv, sa ledaren och flinade.

– Men vad kan vi göra då, sa jag.

– Du vet väl att vi har alla bevis på att det var du, sa domaren.

– Jo jag har en sak ni kan göra, men jag tror inte ni har det som krävs för det, sa ledaren

– Ja det kanske ni har men jag vill säga mitt argument, sa jag bestämt.

Vi diskuterade saken och ledaren sa:

– Anders Söderman, du har nu tillåtelse att berätta ditt argument, sa domaren.

– Ni vet att det är inte vi som rånar dem utan det är de som rånar oss. Alla banker lurar oss, tar ränta, tar våra pengar och går i konkurs och bildar nya banker av pengarna, så det enda vi gör är att ta tillbaka våra pengar. Vi måste stå upp för varandra och försvara oss, sa ledaren med en övertygande röst.

Jag var nervös men det var dags att ta mina rättigheter och berätta om vad dessa banker gör och att detta inte är okej.

Jag började med: – Jag gjorde detta brott av ett skäl, skälet är för att få tillbaka våra pengar. Få tillbaka våra stulna pengar, få tillbaka våra pengar som bankerna har tagit från oss och lurat oss på.

– Okej deal, vi gör det, sa jag.

Klockan 20.00, det är dags.

Publiken öppnade sina ögon, öron och började lyssna på det jag sa.

Vi förberedde oss och gick enligt de instruktioner ledaren gav oss. Vi hoppade in i de gula lastbilarna som han sa att vi skulle köra till Mexico, men där var vi tvungna att ta oss över gränsen och han sa att det inte var några problem men vi var alla rädda att åka fast.

– Jag vet att ni kanske tycker jag är helt galen och säger det här bara för att jag ska bli fri men jag lovar er att när jag blir fri så kommer ni alla få tillbaka era pengar, jag ska starta en kampanj och debattera. Alla banker tar ränta, och ni kanske tycker det är okej för att bankerna ska tjäna pengar på det de gör och betala alla arbetare. Men enligt mina beräkningar som ni ser på skärmen som jag har tagit upp så tar bankerna för mycket ränta. För mycket ränta är lika med för mycket pengar och nästan 87 procent av bankerna ta alla dessa pengar och går i konkurs innan de lånar ut pengarna som du betala och gjort ett kontrakt med. Alltså för att summera det så gör vi ett avtal med banken för en viss summa pengar, bankerna tar pengar från dig när du inte vet det, för de har alla dina uppgifter, för att de inte ska åka fast så ger de en del av pengarna till dem som kan stämma dem. Sedan så går de i konkurs för att ingen kan klaga på dem mer, och till slut tar de pengarna och bildar nya banker. Det fortsätter så om och om igen tills de har så mycket pengar att chefen och arbetarna tar sina pengar och aldrig mer behöver jobba. Och allt det här händer framför våra ögon. Och jag har flera bevis på det som ni ser på tavlan här.

– Här är vi grabbar, sa jag när vi var framme vid gränsen.

Vi körde in försiktigt genom gränsen. De kolla igenom våra pass, fordonens papper och fick ett godkännande att fortsätta. Vi fick en adress av ledaren och där skulle vi plocka upp något, men han sa inte vad, vilket gjorde oss oroliga. Vi lastade på sakerna och åkte raka vägen tillbaka.

– Här är vi igen, sa jag när vi var framme vid gränsen.

Vi var alla rädda men på något sätt litade vi på ledaren. De kollade igenom passen och såg i datorn att vi bara varit i Mexico i 30 minuter. Så de visste att något var på gång och kollade genom lasten. Och där såg de det. Tre lastbilar fyllda med förfalskade pengar som var meningen att tvättas till riktiga. Och där insåg jag vad jag hade gjort, livstids fängelse och eventuellt dödsstraff.

Jag kan höra allt, jag kan höra när dem blir torterade och smiskade. Känslan på att vänta tills en vakt kommer och bara får släppa ut dig för att du ska gå till rättegången. Den känslan, den känslan. Jag ser hur vakten kommer. Han öppnar

Jag visade upp all statistik för en som gick i konkurs och öppnade en ny bank tio gånger och till slut så öppnade det ingen mer bank och arbetarna där har vi namnen på.

169

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

– Nej jag bekräftar inte, sa jag.

– Till exempel Daniel Charles, en 46-åring som är miljonär eftersom han arbetade på en bank, berättade jag. Han har flera miljoner och tänk efter nu, hur kan man bli miljonär när man arbetar för en bank? Det är ju ett mirakel, så rik kan man inte bli på ett år. Tack för att ni lyssnade och hoppas att tar detta till er och att vi tar tag i det här tillsammans.

sin vallhund Max och sa åt honom att hålla koll på koflocken, medan han lagade staketet till kohagen. När han var färdig med att laga staketet slog han på strömmen. Han kallade på Max och när han kom så åkte de tillbaka till gården.

Senare på eftermiddagen åkte bonden Lars till beteshagen för att hämta hem korna för kvällsmjölkning. Då såg han att hjorten fortfarande låg och vilade i hagen. Han tänkte att den fortfarande var svag och låg för att vila upp sig för att för småningom gå tillbaka till skogen. Morgonen efter när Linus släppte ut korna i hagen igen, såg han hjorten gå omkring och beta där.

1 år senare.

Jag är fri nu och lurade hela domstolen, jag skulle egentligen aldrig starta en debatt och ta tag i bankerna. Allt jag sa var bara en bluff. Bankerna lurar aldrig och det var en påhittad statistik. Jag sa så bara för att bli fri. Jag är nu mångmiljoner och är världens rikaste person. Nu är det dags, nu är det dags att lura hela befolkningen. Att stå upp för sig själv är syftet.

Att man aldrig ska gå i sin egen fälla. Ingen ska behöva gå in i fängelset på grund av ett bra syfte. Så länge man har ett bra argument så kan man göra vad som helst. Så till alla där som är fängslade, stå upp för er själva och lyd inte dessa idioter.

Ta tag i saken och gör er själva fria. Jag ska göra så att ingen behöver hamna fängelse. Jag är ostoppbar.

Det verkar som om hjorten inte vill lämna bonden, som räddade hans liv den där varma dagen i juni.

Och vem vet, han kanske går kvar där än...

Emma Johansson

21. INBROTTET Hon kunde höra hur de mörka rösterna kom upp för trapporna, hon sprang in i sitt rum för att gömma sig. Nu satt hon under skrivbordet och försökte ringa polisen men hennes fingrar skakade så mycket att det blev svårt att slå rätt nummer. Hon kunde se att ovanför skärmen började det blinka rött och nu var skärmen helt svart. Hon svor för sig själv, varför var hon tvungen att alltid använda mobilen i onödan?

Hon kände hur tiden började rinna ut och hon var tvungen att agera snabbt. Medan hon tänkte på hur hon skulle lösa den här situationen hörde hon rösterna tydligare.

Jaafar R. T. Saffari

20. HJORTEN BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Det var en varm och solig dag i juni. Lars hörde korna råma långt ut i hagen som att något var fel. Han hoppade in i traktorn och körde ut till hagen för att titta till djuren som verkade upprörda.

Väl framme vid den gröna beteshagen så såg Lars varför korna reagerade som de gjorde, eftersom de tuggade fortare och deras ögon hade spärrats upp. En stor kronhjort hade fastnat med hornen i elstaketet. Det första Lars tänkte på var att han måste stänga av strömmen till staketet så djuret inte dör av en elchock, så han gick till elaggregatet och slog av strömmen. Lars åkte tillbaka till hagen, han gick sakta fram till hjorten och försökte få bort tråden från hornen. Hjorten var helt utmattad, den verkade ha suttit fast länge. Lars insåg ganska snabbt att tråden har snott sig många varv runt hornen så djuret satt fast som i ett järngrepp. Lars behövde verktyg, så han åkte tillbaka till verkstan för att hämta en avbitartång som han skulle använda för klippa av tråden så hjorten kunde komma loss. Medan Lars var iväg och hämtade avbitartången så attackerade en varg hjorten och bet hjorten i benet, så hjorten började sparka mer och mer och hjortens ögon spärrades upp eftersom den blev stressad och försökte komma loss. Lars letade och letade, men han kunde inte hitta avbitartången i verkstaden, så han ringde drängen Linus och frågade om han har sett tången. Det hade han. Linus sa att den låg i personalutrymmet, eftersom han hade glömt den där på bänken när han använde den sist. Lars gick dit och hämtade tången. Lars kände sig lite stressad för att han ville få loss djuret så fort som möjligt.

Bara några timmar kvar, tänkte Liv för sig själv medan ögonen långsamt var på väg att slutas. Just nu satt hon i vardagsrummet och väntade på att hennes mamma, pappa och lillebror skulle komma hem. De hade varit och hälsat på sin mormor i Stockholm. Hon ringde mamma för att kolla vilken tid som dom skulle komma hem.

Med tången i handen åkte han tillbaka till hagen. När Lars var tillbaka i hagen såg han vargen bita på hjorten och då sprang han fram och skrämde bort vargen. När vargen sprang iväg så slutade hjorten sparka. Tur i oturen var djuret så utmattat att det inte sparkade omkring. Det kunde blivit mycket farligt att behöva brottas med en hjort som var panikslagen menade han. Han började klippa bort tråd för tråd och till sist var hjorten fri. Lars backade tillbaka och såg hur hjorten sakta reste sig och gick stapplande därifrån. Han kände sig mycket glad över att ha hjälpt hjorten att komma loss. Lars kallade på

– Skynda, tänk om de kommer hem snart, hörde hon en rösten säga.

– Vi kommer om typ fyra timmar, vi sitter fast i trafik, sa hon.

Man kunde höra billjud i bakgrunden, hon var på väg att sätta på en film medan hon väntade.

Helt plötsligt blev det mörkt och det enda ljuset som syntes var ljusen som var tända på vardagsrumsbordet framför henne. Både tv:n och lamporna var helt svarta. Liv bestämde sig för att hon skulle vänta tills föräldrarna var hemma så att de kunde fixa elskåpet nere i källaren. Dessutom skulle hon aldrig gå ner dit, hon tänkte inte bli skrämd av demoner och onda andar. Hon hade kollat tillräckligt på skräckfilmer för att förstå att man aldrig ska gå till läskiga platser ensam.

Efter några timmar med försök att hitta på något att göra så bestämde hon sig för att hon skulle gå ner till källaren. Hon tog långsamma kliv ner till källaren, plötsligt stannade hon i trappstegen. Hon hörde röster.

– De kommer inte ens fatta att vi har varit här, sa en till röst.

Hon undrade hur många de var.

Liv var fastlimmad, hon kunde inte röra på sig. Hon måste tänka snabbt helt. Plötsligt kom hon på att hon måste göra något. Liv gick långsamt upp för trapporna och in till köket för att hitta något hon kunde använda som vapen. Men precis 170

när hon skulle vända sig om mötte hennes blick en rygg.

Hon blev livrädd och kröp under matbordet. Som tur var stod personen med ryggen mot henne och verkade trycka in något med fingrarna på mobilens små knappar. När mannen äntligen verkade vara klar med mobilen så var han på väg ut ur huset. Men han stannade precis vid dörren för att knyta skorna. Hon tog det här som sin chans och gick långsamt upp från bordet.

– Men varför skulle jag komma ner dit? frågade jag.

– För att jag har din familj, svarade han.

När jag la på, började personen på andra sidan luren fortsätta ringa mig men jag ignorerade samtalen.

– Jag kommer snart, hörde hon rösten i hallen säga.

Hon tog snabba steg uppför trapporna medan hon försökte att inte göra så mycket oväsen. Äntligen framme i sitt rum så tog hon nyckeln från skrivbordet och låste dörren. Hon tänkte att om hon bara satt i sitt rum och inte gjorde något ljud så skulle dom lämna henne ifred.

Men så gick det några minuter och plötsligt så hörde hon tunga steg komma upp från trappan. Stegen blev tydligare och tydligare. Men så blev det tyst och hon trodde att tjuvarna hade gått in i något annat rum på övervåningen. Men så stormade tjuvarna in och efter det blev det mörkt.

Ambulansen tog inte mer än två minuter på sig att komma men det kändes som en timme. Jag försökte stoppa blodet som kom från kulhålet. Jag satt där i en mörk byggnad som jag inte visste något om. Byggnaden var stor och de skulle kunna sitta någon vart som helst och bara vänta på mig. Det stod två stolar framför mina föräldrar, jag antog att det var där de satt innan de blev skjutna. När ambulansen kom tog de mig bort från kroppen och hjälpte mamma. Hon var inte vid medvetandet nu. Hon låg bara där. Jag kände mig förkrossad.

Liv vaknade upp av att det fortfarande var mörkt, hon tänkte på hur det här kanske var hennes sista dag. Hon tänkte tillbaka på hur hennes dag hade varit innan det här, hur hon hade varit och sovit över hos sin kompis Sara. Hur hennes dag hade varit så bra och nu hände det här. Hon höll på att bli kidnappad och rånad samtidigt, hur lyckas en människa ha så mycket otur på en dag?

– Ska vi ta bort ögonbindeln, sa en av tjuvarna.

Ambulanspersonalen lade mamma på en bår och gick iväg med henne till ambulansen och åkte sen iväg. Efter att de hade åkt så kom det flera polisbilar som inte hade varit lika snabba som ambulansen. De sa till både mig och Sparven att hålla upp händerna och lägga oss på marken. Poliserna satte handbojor på mig och Sparven. Jag var rädd, det kändes som att jag var i en actionfilm och jag att var en av mördarna. Jag kollade på polisen och kände mig som ett misstag. Poliserna gick in i byggnaden och kollade på kropparna. Nu kändes det verkligen som jag hade nått botten. Jag ville veta, jag behövde veta vem var det som låg bakom detta och varför?

– Nej, vi måste sticka, bilen är utanför.

Det tjuvarna inte visste var att Liv hade hört allt de hade sagt.

Hon kunde höra hur stegen började gå och hon skulle precis resa på sig, men tjuvarna stannade. Liv kände hur en vass nål gick in i hennes vänstra arm. Långsamt började hennes kropp att slappna av och ögonen att slutas.

Hon vaknade upp av att tv:n var fortfarande var på och ögonbindeln var borta. Hon reste på sig och tänkte på vilken konstig dröm hon hade. Precis när hon var på väg att gå upp till sitt rum märkte hon att ytterdörren var öppen och det låg krossad glas i hallen.

Jag blev placerad i en polisbil medan de frågade Sparven om vad som hade hänt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satt där och tänkte på att vem som skulle kunna göra det där.

Jag var så fokuserad på mina tankar att jag inte ens märkte när det kom två poliskonstaplar och tog ut mig ut ur bilen. De började med att fråga hur jag mådde men jag svarade inte, jag stod bara där och tänkte, vem var det? Varför gjorde han det och vad ville han när han ringde? Poliserna upptäckte snabbt att det inte var någon idé att prata med mig, Jag skulle inte svara eller ge dem uppmärksamhet. De satte tillbaka mig i bilen och tog mig till sjukhuset för att se hur jag mådde. Sjuksköterskorna ställde frågor till mig frågor som jag inte svarade på. De ringde dit en psykolog som skulle prata med mig men det blev inte bättre av det. Jag hade två saker i huvudet, vem och varför? De tankarna snurrade runt i huvudet som fåglar flyger i luften.

Yelda Gasemi

22. KIDNAPPAREN Klockan var två, jag skulle just stänga av min dator och gå och lägga mig. Men innan jag hann lägga mig så började min ficka vibrera. Jag undrade vem det var som ringde vid den här tiden på natten. När jag öppnade min telefon stod det privat nummer. Jag la på samtalet. Några minuter senare när jag låg i sängen började någon ringa igen, jag lägger på igen och efter några minuter upprepas det. Denna gång svarade jag och fråga vad personen ville.

När poliserna skulle hämta upp mig från sjukhuset var jag redan borta. Jag hade rymt. Nu var jag på fri fot igen och skulle genast hem och kolla vem det var som ringde mig. När jag kom dit såg jag att det var poliser vid dörren. De stod där och väntade på mig. Men jag hade en plan. Jag skulle smyga mig runt huset och in på baksidan och klättra in genom fönstret för att sedan smita in på mitt rum och hämta min telefon. Därefter skulle jag åka, jag skulle åka så långt bort jag

– Aa det är Simon, sa jag i en låg ton.

– Du har 20 minuter på dig att ta dig till fabriken nere i hamnen, svarade personen i andra änden bestämt.

– Vem är det, frågade jag chockad.

– Skit i det, säger han bestämt tillbaka.

171

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Det där var igår natt, jag vet fortfarande inte vad jag ska tänka. Jag gjorde som han sa, jag åkte dit. Fast inte ensam, jag frågade min kompis om han kunde följa med. Ingen visste hans namn men vi kallade honom alltid för Sparven. Jag tog med Sparven då jag visste att han alltid har ett vapen på sig.

Om det inte är en pistol är det en kniv. När vi kom dit var det verkligen ingen, det var mörkt där. Det enda man kunde se var en av båtarna som låg och guppade på havet. Sparven ville gå in och titta vidare men jag ville bara åka hem och sova. Men Sparven var bestämd. Vi hade kommit försent.

Där låg de medvetslösa bakom en stor låda med något som luktade. Pappa i ett hörn, mamma i ett annat, var och en med en kula i huvudet. Jag sprang fram till min mamma och för att kolla om hon levde. Det gjorde hon, men det var väldigt bråttom. Sparven hade vid det laget ringt efter en ambulans.

23. KONFLIKTEN MELLAN DE TVÅ GÄNGEN

kunde. Jag hade ingen bil, inga pengar och inga andra kläder så det behövde jag också hämta inne från mitt rum. Men som tur var visste jag att jag hade 1000 kronor i min plånbok. Jag skulle precis hoppa över staketet när jag hörde en bil åka bakom mig, det var en av mina grannar. Jag hade en svart hoodie, svarta byxor och en svart väska på mig, så grannen kunde inte ha känt igen mig. Jag fortsatte klättra över. När jag kommit över så såg jag någonting, något som gjorde mig väldigt rädd. Det var någon som stod utanför mitt fönster och kollade in. Jag kastade mig snabbt in i en buske och gömde mig. Det var en äldre gubbe runt 50 år, han hade ett rynkigt ansikte med en stor tatuering på kinden. Han hade inte så mycket på sig, han hade bara en vit T-shirt och svarta byxor samt ett par skor. Jag kände igen skorna. Det var min pappas favoritskor. Jag tänkte snabbt tillbaka på platsen jag hittade min familj och kom och tänkte på att pappa inte hade skor på sig när jag hittade honom. Jag satte mig ner av chock men så fort jag satte mig ner kände jag något konstigt på ryggen, det kändes som ett metallföremål. Nästan som en pistol. Jag ställde mig hastigt upp och kollade vad det var. Men jag såg ingenting. Jag trodde att det var inbillning.

Boogie B och hans andra gängmedlemmar i Ofb (Original farm boys) ser personer från ett annat gäng, 3x3 Edmonton, inne på McDonalds i Wood Green, som de har en konflikt med. Konflikten mellan Ofb och 3x3 Edmonton började för några år sedan när en kille från 3x3 Edmonton sköt en kille från Ofb, som han trodde var en fiende från ett annat gäng som kallas Zone 2. Sen dess har gängkonflikten mellan Ofb och 3x3 Edmonton funnits.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Boogie B ser dem och går in i på McDonalds och börjar prata med dem, men en kille från gänget 3x3 Edmonton kommer fram och slår Boogie B rakt i ansiktet så att han känner en fruktansvärd smärta i ansiktet. Boogie B blir arg och tar tag i hans fot och slänger ner honom på marken och då kommer 3x3-gängmedlemmarna och hoppar på Boogie B. De är tre mot en. Killen som först hoppar på Boogie B går emot honom med en stol och slår honom. De andra i gänget i Ofb kommer och hjälper Boogie B. Slim Jim från gänget Ofb kommer med en stor kniv och knivhugger någon från 3x3 Edmonton så att han ramlar på golvet och skriker av smärta. Slim Jim tappar sin kniv och killen som blir knivhuggen tar tag i kniven och hugger i Boogie B i foten och springer sen i väg.

När jag reste mig upp så vände sig mannen om och kollade mot mitt håll, men än hade han inte sett mig. Det är försent nu tänkte jag spänd. Mannen tog upp farten och började springa. Han hoppade över stängslet och sprang igenom en stor skog. Jag smög mig fram till där mannen hade suttit. När jag kom dit såg jag att fönstret stod halvöppet. Jag hoppade in genom fönstret och kollade mig runt. Mina saker var exakt som jag hade lämnat dem. Skrivbordet där datorn stod och spelade en Youtube-video. Sängen som jag, precis innan jag behövde åka, legat i. Tv:n stod fortfarande och spelade en av mina favoritfilmer, katten som fortfarande låg och sov i min säng. Klockan var nu 06.00. Det är nu staden börjar vakna och mer folk är ute, de ska till jobbet eller ut och gå med hunden.

Jag behövde ligga lågt. Jag tog allt jag behövde från mitt rum, pengar, kläder och det viktigaste, mat. Jag planerade att vara borta länge men jag visste inte hur länge. Sen sprang jag. Jag hoppade ut genom fönstret och sprang bort mot den mörka skogen bakom mitt hus. Skogen var fortfarande mörk och tät, det luktade som träsk och döda djur medan jag sprang genom skogen. Jag kunde knappast se något medan jag sprang. Jag sprang i vad som kändes som timmar, men det visade sig bara vara tio minuter.

Andra från Ofb ringer Npk, ett annat gäng som är starka och farliga, som är vänner med Ofb. Boggie Bs bror och hans kusin är också medlemmar i Ofb. De åker tillsammans med några i Npk med bil för att komma så snabbt som möjligt till Edmonton där 3x3 har sitt område. När de är framme så ser Boogie Bs bror och kusin att han har blivit knivhuggen och de blir arga. Boogie Bs bror blir så arg att han slår sönder ett fönster på en butik. Boogie Bs bror och kusin säger till varandra att de ska hämnas på den killen som har knivhuggit Boogie B. – Min bror jag ska stå upp för dig som du har gjort för mig och jag ska ta killen som knivhögg dig.

Efter tio minuter började jag se motorvägen på andra sidan skogen. Den var väldigt lugn för att vara en måndagsmorgon.

Var var alla och varför var ingen där? Jag sprang ut ur skogen och upp till motorvägen. Jag kollade mig runt. Skulle jag hinna springa över och hur skulle jag göra det? Runt motorvägen var det ett högt stängsel. Men då såg jag det.

Längre upp längs motorvägen fanns det ett hål i staketet.

Det skulle bli det perfekta stället att krypa igenom och sedan springa över. Men sen kom jag på att jag behövde komma ut på andra sidan också. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag bestämde mig för att gå in på motorvägen och springa över till andra sidan och gå längst med stängslet. Jag började klättra igenom hålet. När jag gjorde det stod hela motorvägen i öde, tystnaden var nästan obehaglig. När jag hade krupit igenom hålet sprang jag över vägen. Jag hann inte ens kolla innan jag sprang, jag bara gjorde det. När jag var över vägen med några centimeter så kollade jag tillbaka och tänkte efter. Vad gör jag här? Varför stannade jag inte bara vid sjukhuset? Jag hörde en bil. Då började tankarna snurra, ska jag hoppa? Ska jag förstöra någons liv för att sluta mitt? Jag ställde mig i mitten av vägen och jag började se bilen, jag stod stelt och väntade. Väntade på mitt öde.

Boogie Bs bror och hans kusin och några andra från gängmedlemmarna i Ofb och Npk hämtar fler gängmedlemmar och de går runt i 3x3 Edmontons område för att se om de är ute. De ser sexton personer ute i deras område och hela ligan springer mot dem och börjar attackera dem med kniv och vapen. Boogie Bs brorsa ser killen som attackerat hans lillebror och går genast till attack mot honom med ett stor ninjasvärd och svingar mot honom så att han får stora skadliga sår och då skriker en person i gänget, att polisen kommer och att de måste sticka. Boogie Bs bror säger till killen som han har knivhuggit, att detta är hämnden för det han gjort mot hans bror och att han ska akta sig i framtiden.

Han avslutar med orden: – Vänta bara!

Polisen kommer med flera bilar och styrkor för att ta fast människorna från de kriminella gängen. Alla springer iväg för att inte bli tagna av polisen, förutom Boogie B som haltar och har det svårt att springa. Då kommer hans kusin och bär in honom och lägger honom i bilen och kör iväg från polisen.

Det blir en polisjakt när tre polisbilar kör efter dem. Båda gängen lyckas komma undan polisen. Båda gängen går hem

Simon Leiding 172

till sitt område och de går in i sina hus och tittar på TV. Det kommer upp ett inslag om en gängkonflikt där två blivit knivhuggna.

dörren med ett skrämmande ansikte, det såg ut som om han var rädd för någon eller något.

– Sho, varför kom du inte till skolan idag? frågade jag.

En timme efter attacken mot 3x3 Edmonton går Boogie Bs bror ut för att handla lite gott att äta och dricka. Då kommer en bil fram mot honom och då ser han att det är killarna från 3x3 Edmonton som kör. Han springer iväg och han hinner tänka att idag kommer jag att bli dödad av dem. En av killarna kommer nära Boogie Bs bror och fäller ner honom, så att han ramlar så hårt att han bryter sin högra handled. En av killarna från 3x3 Edmonton tar fram sin stora långa kniv och börjar knivhugga honom. Boggie Bs bror skriker och känner stor smärta i sin kropp. En av killarna från 3x3 Edmonton säger till honom:

– Nej bror, jag var trött, svarade han med ett ansikte jag känner igen, ansiktet då han ljuger.

– Aaa eller hur, därför du inte svara när jag ringer?

– Jag sa att jag var trött!

– Varför så arg? Kom igen jag vet att det är något. Säg till mig.

Han drog in mig in i sin lägenhet och berättade att det var knas. Att han inte lämnat tillbaka alla pengar som han lånat från ortens becknare. Att han kommer bli slaktad. Att man letar efter honom. Jag kunde se på honom hur han var full av bekymmer, skräck och ånger.

– Våga aldrig att slåss mot vårt gäng igen, förstår du det!

Boogie Bs bror spottar i hans ansikte och det gör killarna ännu mer arga och de ger honom fler slag istället.

Samtidigt cyklar Boogie B till samma affär som hans bror skulle åkt till och då ser han att hans bror ligger på marken medan killar från 3x3 Edmonton står över honom. En av killarna från 3x3 Edmonton avslutar med att sticka en kniv i Boogie Bs brors nacke. Han börjar blöda och får svårt att andas. Killarna från 3x3 Edmonton springer iväg, medan Boogie B springer fram till sin bror. Han håller sin hand på sin brors nacke, så att blodet stoppas och att han kan andas.

Samtidigt tar han upp sin telefon och ringer 911. Boogie Bs bror säger till honom att han vet vad han ska göra när han har lämnat den här världen. Boogie B håller sin brors hand och säger:

Det går över, det är inte direkt första gången det händer tänkte jag för mig själv på väg hem. Halvvägs hem där vid sandlådan fick jag upp ett gammalt minne. Första gången jag mötte honom vid sandlådan där vi tillsammans byggde sandslott med en förväntansfull tystnad.

En tystnad jag aldrig upplevt.

– Jag vet vad jag ska göra min bror, du kommer inte glömmas!

Nästa dag vaknade jag upp av att jag var varm. Svetten rann över min rygg och jag var andfådd. Drömmen handlade om att becknaren fångade oss. Han skulle skjuta oss i skallen med sin pistol. Det enda jag kommer ihåg var att det var jag som sköt becknaren. Mitt på pannan, mitt på skallen. Det hann inte gå en sekund innan han låg i den kritvita snön med blod rinnande från skallen. Jag stiger upp som farans och gick till skolan. Skoldagen var inget annorlunda än att han inte kom idag heller. På vägen hem stötte jag på en av langarens vän som frågade:

Amir Jafari

24. LÅNET SOM FICK OANADE KONSEKVENSER

– Har du sett honom eller? Man sa att ni är nära vänner!

Vi var omringade av flera maskerade grabbar. De flesta hade på sig svarta kläder och svarta luvor som täckte ansiktet. Det var som en mur hade omringat oss. Det var mitt på gården, där vid sandlådan, där de små barnen lekte varje dag, där jag och han hade växt upp. Det var jag och han mot alla dem.

Vi visste exakt vilka de var.

– Ja, men han kom inte till skolan igår eller idag, så nej har inte sett till honom, svarade jag. Langaren var stor och vältränad, och hade många tatueringar. En av dem fastnade jag vid. Den lydde: ”TESTA OSS OCH DU SER VAD SOM HÄNDER!” Mina tankar snurrade ivrigt och kunde inte sluta tänka på tatueringen. Hur fan ska jag hjälpa honom att lösa det här, undrade jag för mig själv.

Allt började för två dagar sedan när jag satt och väntade i korridoren på skolan. Det dröjde ett tag men han kom aldrig.

Jag var förvirrad och undrade, var är han? Vi träffades alltid här fem gånger i veckan. Jag gick in till min första lektion.

Därefter var det en kort rast så jag passade jag på att ringa honom. Men det enda jag hörde var: ”Hej du har kommit till telefonsvararen lämna ett meddelande efter tonen. Piiiiiip.”

Jag fortsatte min väg hem och sakta men säkert gick solen ner och det dröjde inte länge innan det blev mörkt. Det är så vintrarna ser ut, korta och kalla dagar. På vägen hem kände jag den svala luften i mitt ansikte och hörde det knapriga ljudet av mina fotsteg på den isiga snön. Jag ringde honom och han svarade.

– Hej, vart e du? frågade jag.

Jag lämnade inget meddelande utan fortsatte att ringa men jag fick inget svar. Efter några timmar var jag klar med skoldagen och skulle gå hem, när jag kom att tänka på honom och att han inte svarade. Vi var ju grannar så varför inte ta en titt sa jag för min själv. Jag plingade på och han öppnade

– Hej, jag är vid sandlådan och väntar på dig, sa han med en darrig röst av kylan.

– Okej jag är snart framme, vi ses!

– Okej jalla, hejdå!

173

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Jag började koka inombords och ville bara ha något att slå på. Han visste vad jag tyckte om att han satte sig själv i sådana situationer och ändå gjorde han det. Han svek mig men jag förstod snabbt varför han gjorde det. På grund av hans mamma som inte har tillräckligt med pengar till hyran. Det är inte första gången. Men varje gång var det samma anledning.

Jag kunde se hur han inte kollade på mig och humöret var nere.

Jag kunde inte bara se det på honom utan på hans sovrum som om det hade varit inbrott och vänt upp på hela stället.

Jag visste att det var något underligt och inte naturligt men tänkte inget vidare. Nu var jag framme, bara några meter från sandlådan kollade jag upp och såg att det inte bara var min barndomskompis som stod där utan också flera andra grabbar. Sandlådan var kvadratisk och på sidan var det trä. På träet stod grabbarna vilket gjorde att man inte kunde se vad som skedde i sandlådan. Jag vred på huvudet åt både höger och vänster, ingen där jag var ensam. Det var som om jag var ute på ett hav och att det bara fanns en brygga där alla stod.

vände våra huvuden för att se bakåt. Mannen med svärdet var efter oss och det var med små marginaler vi var före. Vid detta tillfälle var vi på den andra våningen. Det innebar att det var en trappa kvar att övervinna. Jag skrek till Maja att vi var tvungna att ta oss ut härifrån så fort som möjligt om vi ville komma ut levande. När vi sprang i korridoren tänkte jag tillbaka på hur lugnt det hade varit i klassrummet och hur omedveten man var om vad som skulle hända i nästa skede.

Maja avbröt mina tankar med att ropa att jag skulle springa snabbare. Nu var mannen ännu närmre än han hade varit innan.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Det var en kille som vände sig om, det var inte min kompis, men en man jag kände igen. Mannen. Mannen som frågade efter min kompis, han med tatueringen och den mörka, läskiga rösten. Mannen började plötsligt långsamt gå emot mig då jag gick sakta med stora steg bakåt och vände mig om och började springa. Där. Framför mig ser jag två stora killar som fångar mig. Jag försökte ta mig loss ur deras grepp men det gick inte. Det är över, tänkte jag för mig själv. Det fanns ingen på gården bara dem och ingen skulle hjälpa mig av rädsla att själva råka illa ut. Antingen skulle jag dö eller så var jag tvungen att göra något. Killarna drog mig till sandlådan där jag mötte mannens blick vilket gjorde honom arg och det slutade med en smäll i mitt ansikte. Den där smällen var så hård att jag blev yr. Nästan så att jag svimmade.

Killarna fortsatte dra i mig och jag kände den lena sanden på mina alldeles nya svartvita skor. Jag öppnade ögonen och var nu i cirkeln omringad av flera grabbar. Med svarta kläder och svarta masker. Jag vände på huvudet. Där. Där stod han, min barndomskamrat, men en pistol mot mitt huvud och kollade mig rakt in i ögonen utan att blinka en enda gång.

Nästa trappa kom och det var ännu en gång viktigt att sätta ner en fot i taget. Ett litet misstag kunde kosta oss livet.

Vi kunde höra mannen flåsa oss i nacken men vi vägrade ge upp, sådana var inte vi. Vi tog oss ner för trappan utan problem och nu var vi nära utgången. När vi såg den sprang vi det snabbaste vi orkade. Alla andra var redan ute ur skolan, vi hade inte sett en enda människa på vägen ut. Nu hade mannen hamnat något på efterkälken. Vi hade lyckats skaka av oss honom. Nu passerade vi dörren ut och det var en lättnad. Trycket på bröstet lättade något. Även fast han inte var efter längre fortsatte vi springa. Vi sprang förbi mataffären, ett dagis och ett sportcenter. När vi till slut valde att stanna flåsade vi, mer än någonsin. Detta var en sjuk händelse och varken jag eller Maja hade varit med om något liknande. Jag kollade Maja i ögonen. Hon var chockad, vilket jag självklart också var. Vi var alldeles för chockade för att diskutera händelsen, så vi gick tysta hem.

Samma kväll framträdde stora rubriker fram på nyheterna.

Händelsen hade tagit Sverige med storm. Nu var det överallt och jag kunde därmed inte sluta tänka på händelsen. Orden cirkulerade i mitt huvud. Hemskt. Svärd. Jagad. Eftersom jag och Maja hade blivit jagade ville kanalerna därmed intervjua oss. Det var viktigt för omvärlden att veta, ifall något liknande skulle hända någon annanstans. De var såklart även väldigt nyfikna också. Jag var rädd. Rädd för att gå till skolan igen. De närmsta dagarna valde jag att stanna hemma. Skolan var inte längre en trygg punkt i min vardag.

– Förlåt, jag måste göra det här! sa han.

– Jag trodde vi var bröder! skrek jag med en gråtfärdig röst.

Vad fan har jag gjort det var ju du som lånade! Inte jag! Svara!

Han satte sitt finger på avtryckaren och släppte loss skotten.

Rokiyah Al-Ramahi

25. MANNEN MED SVÄRDET

När jag vaknade upp på måndagsmorgonen kunde jag känna doften av stekta pannkakor smyga sig in genom dörrens glipa. Jag valde att gå ut till köket, slog mig ned i köksstolen. Idag var det dags att gå tillbaka till skolan, träffa klasskompisarna och framför allt få träffa Maja igen. Vi hade inte pratat om vad som hände den torsdagseftermiddagen.

Det var för jobbigt. När jag tänkte tillbaka på händelsen var det inte lika psykiskt påfrestande längre eftersom jag hade hunnit bearbeta det. Mamma ställde fram de stekta pannkakorna på bordet och jag högg in.

Det var torsdagseftermiddag och vi hade precis slutat skolan när vi plötsligt hörde ett skrapande ljud i marken. Det lät som något vasst kom släpandes över golvet. Min kompis Maja stannade. Tittade sig omkring, hon såg inget som stämde överens med ljudet vi just hört. När vi sedan gick förbi ett hörn på skolan såg vi det. Där stod en man med ett långt, blänkande svärd i högerhanden, som han släpade i marken.

Han var vänd åt andra hållet. Jag och Maja började skrika i ren panik, då vände han sig om och stirrade rakt in i våra ögon. De få sekunderna var de värsta i hela mitt liv. Mannens blick var iskall och stel. Man kunde tydligt se att något inte stämde. Mannen tog fart mot oss.

Så fort jag kom fram till skolan rusade alla mot mig. De hade hur många frågor som helst. Jag ville inte svara på frågorna så jag fortsatte gå med bestämda steg in i skolan. Jag skulle träffa Maja. När jag stod vid mitt skåp kunde jag inte se Maja.

Vi brukade alltid ses där. Men var var hon nu? Var hon borta?

Orkade hon inte gå till skolan än? Har något hänt henne?

Frågetecknen var många och jag bestämde mig för att ta reda på vad som hade hänt.

Vi vände oss om och började springa, det snabbaste vi någonsin sprungit. Eftersom vi var på högsta våningen inne på skolan så behövde vi passera flertalet trappor. Jag var rädd. Väldigt rädd. Mina ben rörde sig som trumpinnar under mig. Nu hade vi kommit fram till trapporna. Det var viktigt att inte ha för bråttom, då riskerade man att snubbla och ramla.

Det gällde att sätta ner en fot i taget. Min kompis snubblade i trappan, jag fick hjälpa henne upp fort för att vi skulle kunna fortsätta springa, nu fanns inget utrymme för fler misstag. Vi

Jag rusade mot lärarrummet för att se om Maja var sjukanmäld. Det kom ut en lärare ur rummet som frågade mig hur jag mådde.

– Bra! svarade jag i förbifarten.

Mitt enda fokus var på Maja. Jag knackade på dörren till lärarrummet. Min mattelärare öppnade dörren och frågade om allt stod rätt till. Jag frågade henne om Maja var 174

26. MAX OCH JAG

sjukanmäld. Det var hon inte. Då insåg jag att något hade hänt henne. Hon hade aldrig glömt att sjukanmäla sig tidigare.

Jag sprang allt vad jag kunde hem till Maja. När jag sprang kunde jag känna håret fladdra bakom mig. Jag kunde känna lukten av syrenerna som precis hade blommat ut. Barn lekte i parken, jag kunde höra deras skratt. Min magkänsla sa dock att något inte stämde. Snart var jag framme vid hennes lägenhet mitt i centrala stan. När jag kom fram till lägenheten gick jag in genom porten och uppför trapphuset. Jag kom fram till hennes ytterdörr, tog ett djupt andetag innan jag sedan knackade på. Det dröjde några sekunder innan någon öppnade. Majas mamma Ann öppnade och såg ledsamt på mig, jag kunde se att hon hade gråten i halsen.

Jag var lite nervös när jag klev av den gula trånga och varma skolbussen framför min nya skola. Jag gick in och min dag fortsatte som vanligt tills det blev lunch. Jag gick till den stora matsalen och såg alla hundratals elever som satt vid de långa röda borden. Jag kollade efter en plats att sitta på men såg ingen, så jag gick ut till den stora fotbollsplanen och åt på läktaren istället.

När jag hade ätit och var klar började jag gå tillbaka till skolan. Jag stannade upp och lyssnade, tyckte att jag hörde något. Det måste vara något som hände under läktaren, jag följde ljudet tills jag hittade ett utrymme där ett slagsmål pågick. Jag försökte hjälpa killen med det orangea krulliga håret och bleka huden, han som blev slagen. Men då slog han till mig i käken och sa att det bara var ett vänligt slagsmål mellan vänner.

– Har du sett Maja? frågade jag hastigt.

– Nej, hon kom aldrig hem igår efter att ha träffat en kompis.

Jag har ringt henne flera gånger men får inget svar.

Vi har anmält henne försvunnen hos polisen.

Vi valde att gå ut och leta. Hon kunde väl inte vara så långt bort ändå, eller? Vi gick hem till kompisen vi trodde hon hade varit hos. Hon öppnade dörren och såg på oss med en fundersam blick. När vi frågade henne om Maja sa hon att hon gick hem vid 21-tiden. Detta betydde alltså att det hade hänt något med henne på vägen hem. Paniken spred sig genom kroppen som en löpeld.

Jag och Max blev snabbt vänner, vi pratade mycket genom dagen och han berättade att vissa grupper hade en typ av tävling om vem som kan hamna i slagsmål med den nya eleven på skolan först och det var därför Ryan ofta hade försökt starta en fight med mig. Men jag gick alltid ifrån så snabbt jag kunde, men han kom alltid tillbaka. I slutet av dagen var han irriterad så han bjöd hem Max för en vänlig träning. Max tackade ja och hoppade in i bilen med Ryan och två andra vänner. De åkte hem till Ryan och började.

Samtidigt satt jag hemma och spelade kort med min lillebror, vi satt uppe sent. Vid ungefär midnatt hörde vi någon ringa på dörren, när jag öppnade dörren hörde jag bara någon springa i trappan. När jag kollade över kanten för att se vem det var, så såg jag Max ligga där medvetslös och blodig. Jag sprang snabbt ner till honom. Jag kände efter hans puls och han hade fortfarande en.

Dagen efter var Maja efterlyst i hela landet. Man kunde höra folk diskutera om det på caféerna, inne i biblioteket och i mataffärer. Det satt affischer om Majas försvinnande över hela staden. Jag försökte allt jag kunde för att hitta Maja så fort som möjligt eftersom det höjde chanserna för att hon skulle vara vid liv.

Flera dagar hann gå och ingen hade sett eller hört något från Maja. Nu hade hon varit borta i fyra dagar. Saknaden var enorm. Jag kunde göra vad som helst för att få träffa henne igen. På kvällen den dagen kom det upp på nyheterna. Man hade hittat Majas kropp vid ett vattendrag några kilometer från staden. Hon var förstås inte vid liv. Tårarna sprutade.

Jag hade aldrig varit så här förkrossad innan. Jag spenderade resten av veckan i sängen, gråtandes med huvudet intryckt i kudden.

Jag skrek till min lillebror att ringa en ambulans, vi tog Max till sjukhuset där vi fick veta att han hade brutit näsan, sex revben och det högra nyckelbenet. I samma sekund som vi fick höra detta fick jag ett sms. Det var från Ryan och han hade skickat en bild när han var inne på en klubb. Han skrev ”Kom och få hämnd för din vän!” Jag fick en sån stark känsla av ilska, att jag tog Max bilnycklar och åkte dit så fort jag kunde. När jag kom dit var det fullt av människor.

På måndagen var det dags för Majas begravning och jag skulle självklart gå. Jag ville ta ett sista farväl. När jag kommit fram till begravningen var det många journalister och kamerateam där. Alla var nyfikna. Tusentals frågor kastades över mig. Jag ville inte svara. Jag ville hålla fokus på att få ett fint sista farväl.

Jag gick in på klubben och direkt bildades ett stort hål bland alla människor och i mitten stod Ryan och väntade. Jag sprang mot honom och försökte slå honom, men han böjde sig bara fram så jag åkte rakt över hans rygg. Jag behövde lugna mig annars skulle jag skada mig mer än jag skadat honom. Jag började ta djupa andetag för att lugna ner mig.

Efter ett par sekunder såg jag Ryans näve som skulle träffa mitt ansikte och jag klev åt sidan, men det var det han ville, för så fort jag gjorde det så vände han sig mot mig och sparkade mig i huvudet. Jag landade på marken, mitt öra tjöt och jag såg bara suddigt genom högra ögat. Han tog tag i mitt hår och drog upp mig och satte sina armar runt min hals, han klämde åt ordentligt. Det började bli svart framför

Mordet på Maja fick mig att vilja starta ett företag. Ett företag som ger mer trygghet för ungdomar när dom går utomhus på kvällar och sena nätter. Jag ville inte att någon skulle behöva uppleva det Maja fick göra. När jag gick ut med den här informationen kom det flertalet journalister hem till mig. Dom var nyfikna på min idé. Jag svarade att detta är det minsta jag kan göra för Maja. Jag ville stå upp för Maja och göra hennes historia hörd.

Emma Pettersson 175

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

När jag var på väg därifrån kollade jag tillbaka mot slagsmålet och såg killen som stod och kollade längst bak, det var Ryan.

Han gav mig ett elakt flin och kollade på mig medan jag gick därifrån. Nästa dag när jag satt och åt lunch kom killen från igår med den bleka huden och orangea krulliga håret och satte sig mittemot mig. Han hade på sig en svart tröja med en dödskalle på och ett par mörka jeans. Han hette Max, vi satt och pratade igenom hela lunchen.

Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet, jag kunde nästan se det ligga på marken bredvid mig och dunka. Det kunde inte vara sant. Maja var borta och jag skulle inte få träffa henne.

Ann bad mig komma in och ta det lugnt. Vi slog oss ner vid köksbordet och började fundera på vad som faktiskt skulle kunnat hänt Maja.

ögonen och jag blev svag i hela kroppen, men visste att jag inte kunde ge upp nu. Jag satte mitt ben runt hans och slängde mig bakåt, vi båda ramlade och jag landade rakt på honom, han släppte taget om min hals. Jag satte mig snabbt på honom och började slå honom om och om igen och planerade inte att sluta men efter bara några sekunder kände jag hur någon tog tag i mig och separerade mig och Ryan. Så fort jag försökte gå emot honom igen så blev jag bara knuffad bakåt. När jag insåg att jag inte skulle komma åt Ryan igen, så vände jag mig om och åkte tillbaka till sjukhuset och kollade in i Max rum. Han låg och sov så jag vände mig om och åkte hem igen och lovade mig själv att hälsa på Max varje dag, tills han kunde komma ut därifrån.

riktar sina pistoler mot Aden. Hans hjärna exploderar typ av alla tankar som kommer då. Hur kunde polisen få veta om det här så fort? tänker han. De måste ha sett allt själva, tänker han.

Antingen slänger han bort sin kniv och lägger sig på marken eller så blir han skjuten. Han riktar kniven mot poliserna och springer emot dem.

En vecka senare står det i nyheterna att tre personer har hittats på marken och att två poliser har hittats mördade bland buskar och att mördaren till fem personer ännu inte hittats.

Sear Ahmad Hatami

28. NÄRA SANNINGEN

Neo Henningsson

27. MISSTAG

Det är fredagskväll och jag kom precis hem från min fotbollsträning. Klockan är 19.30. Jag kommer in genom porten och tar hissen till femte våningen och tar ut nycklarna från min byxficka. Jag låser upp och öppnar dörren, tar ett steg in då känner jag samma kyla som när jag hittade min mamma död. Jag lägger ifrån mig min ryggsäck och går till kylskåpet för att hämta mjölk som jag kan dricka. Jag ser en bild på hela min familj fasttejpat på kylskåpet. Min mamma ser så glad ut och håller om mig i sin varma famn.

Aden går ut ur huset och ska gå till skolgården för att möta upp med Emil. Det är en kall och mörk vinterdag i januari. Klockan blev nyss tolv på kvällen. Han är på väg till skolgården och är snart framme. Han kan se sin vän Emil sitta på en bänk lite längre fram. Han blir glad för det var länge sen de träffades. De ser varandra och hälsar.

– De va länge sen vi träffades, säger Aden.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

– A de va länge sen, kommer du ens ihåg sista gången? frågar Emil.

Jag tänker tillbaka hur det kändes i kroppen när jag såg min mamma som låg på golvet med ett snöre runt halsen. Visste aldrig varför hon valde att ta livet av sig själv. Jag tänkte för mig själv hur tufft det var när hon tog livet av sig. Jag går upp till vinden och börjar leta efter min dagbok där jag skrev ner allt som har hänt och hur det gick till. Jag hittade också ett gammalt familjealbum, men den sket jag i. Lite senare hittade jag en bok som jag skrev 2011–2019. Jag öppnar upp boken och börjar läsa.

– Nej, jag kommer inte.

– Hur går det i skolan nu då? frågar Aden.

– De är bättre, ingen vågar göra nåt nu. Sist du var där, alla blev rädda, säger Emil. Tack för att du stod upp för mig.

– De lugnt, de e så bröder ska vara, säger Aden.

25 oktober 2011

De pratar om allt som har hänt och skrattar. Plötsligt ser de att en maskerad man med en kniv i handen kommer ut från skogen och springa emot dem. Aden och Emil springer det snabbaste de kan och det är väldigt halt. De springer och springer tills de kommer fram under en bro och märker att de tappat bort killen med kniven.

Det är dan innan min mamma begick självmord. Allt var så fridfullt, pappa tjatade om att vi skulle ta ett familjeporträtt och sätta in den i vårt familjealbum. Hela släkten satt ute och åt lunch. Pappa bjöd hit sin mamma och pappa. Mamma bjöd hit mina kusiner, vi tog en bild med våra släktingar, och sen tog min farbror bild på bara familjen där jag satt i min mammas famn. Bilden var så vacker, min mammas blåa ögon och mina grönblåa ögon matchade verkligen. Jag bestämde mig för att sätta upp bilden på vårt kylskåp till minne av den vackra dagen som vi hade haft.

– Horungen kunde inte fånga oss, säger Emil och skrattar.

Aden kollar på honom och brinner inombords. Han vet att det var hans bror som ville skrämma dem. Ordet Emil säger till Ahmed säger han till hans bror Aden också. Aden tar ut en kniv från sin ficka. Han kommer närmare Emil och hugger honom två gånger i magen.

Det sista jag minns av min mamma var när hon tog hand om mig och gav mig stöd och alltid fanns där för mig, hon var typ som mitt ankare. Det sorgligaste som har hänt mig är när jag hittade min mamma med ett snöre runt halsen. Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma. Mina ögon var röda och jag kunde knappt öppna dem. Allting bara stannade, ingen rörelse, inga ljud. Jag blev alldeles stum i kroppen, jag kunde inte röra på mig. Jag kunde inte ens ta upp min telefon och ringa till en ambulans, det enda jag tänkte på var att min mamma var borta och att hon aldrig skulle finnas där för mig igen. Det kändes som om jag grät en hel flod den där dagen. En liten stund senare kom pappa hem och ringde till ambulansen, det var sista gången jag såg min mamma.

– Han är min bror och du kalla inte bara honom för horunge utan mig också, säger Aden.

– Hur kunde du göra så mot mig bara för ett ord? säger Emil liggande på marken.

Aden svarar inte och går därifrån. Han hinner inte långt innan han ser några filma honom. Han springer emot dem och hugger båda killarna flera gånger. Mobilen ramlar på marken.

Han tar upp den och tar bort videon. Sen kastar han bort mobilen bland buskarna. Hans händer är helt blodiga och hans kläder också. Han springer för att komma bort därifrån.

Idag bestämmer jag mig för att få reda på varför min mamma bestämde sig för att ta livet av sig, hon hade ju inte direkt

Snart hör han sirenljud bakom sig. Han vänder sig om och ser två polisbilar framför sig. Poliserna går ut ur bilarna och 176

några fiender. Jag började med att fråga min pappa om hennes närmaste kompisar och vilka hon var ovänner med.

Jag frågade mina grannar om de visste vad som kan ha orsakat hennes död. Folk tror att hon tog självmord, men jag börjar misstänka att hon aldrig skulle ta livet av sig själv, det är iallafall vad jag tänker.

riktiga poliser, det var nog de som låg bakom branden och mordet för Katarina, tänkte jag för mig själv. Men hur skulle jag kunna berätta för polischefen, jag hade ju inga bevis på att de låg bakom brottet.

Jag hade skrivit ner nästan alla namn som jag tror var min mammas närmaste kompisar. Jag gick till min mammas allra bästa kompis som hette Marie. En bit bort från Maries hus kunde jag se hur rök kom upp i himlen jag fick panik och började springa mot huset. Medan jag sprang tog jag upp telefonen ur fickan jag ringde till brandkåren. När jag var framme vid huset så såg jag hur eldsflammor spred sig runt huset, det fanns ingen ingång eller utgång. Precis då hörde jag en bil köra iväg, jag hann inte se så mycket men det lät som om personen hade bråttom bort härifrån. Jag hann inte ens se bilens registreringsnummer där bak. En stund senare kunde jag höra ljudet av sirener tydligare och tydligare.

Brandkåren var här de började snabbt släcka elden medan någon förhörde mig. Han frågade om jag hade sett något, men jag sa till honom att jag kom för sent för att se något.

Nästa dag skulle jag gå till min mammas affärspartner hon heter Katarina och bor nära en motorväg. Det är inte så långt bort från Maries hus. När jag var framme vid huset stod jag där och började undra för mig själv varför pappa inte vill hjälpa mig så mycket med att lösa det här fallet. Sedan ringde jag på ringklockan, ingen öppnade. Efter några sekunder ringde jag på den igen, ingen öppnar fortfarande. Jag gick runt huset för att se om det fanns en annan ingång. En liten bit från ett öppet fönster började jag känna doften av äppelpaj. Jag tog mig in genom det öppna fönstret, pajen låg på köksbordet. När jag nyfiket tittade ner såg jag Katarina med halsen avskuren.

29. PLANET

Salman Muhammed Hussein

Rök och bränt kött är det enda hon kan känna doften av. Hon tittar till höger och ser att kocken i köket har bränt köttet. Hon tittar tillbaka för att se när planet kommer. En timme, tänker hon för sig själv.

30 minuter bort från flygplatsen sitter en man och hans två vänner i en bil och kör till en campingplats. Han tänker tillbaka när de var på campingen sist. Fiska, korv och ha det bra. Vad skönt det ska bli, tänker han.

Hon sitter bland raderna av stolar och pratar med sina föräldrar över telefonen. Så skönt det ska bli att få ta semester, tänker hon. Hon tittar igen när flyget ska komma.

Om 20 minuter, tänker hon.

Mannen sitter och pratar med sina vänner.

“Känns som vi har suttit här i ett år”, svarar en av dem.

Hon tittar ut genom fönstret och ser att planet har kommit.

Hon börjar gå mot planet. Hon går mot sin del och sätter sig vid ett fönster vid den ena vingen på planet.

Tio minuter efter att planet lyft så vaknar hon av att planet skakar och folk skriker. Hon tittar ut genom fönstret och ser bara rök där vingen ska sitta.

Jag kom för sent igen tänkte jag för mig själv. Jag försökte stoppa blödningen men det gick inte hon förlorade så mycket blod så att det inte gick att rädda hennes liv. Jag tog upp telefonen ur min ficka och började ringa 112. Efter en stund så hörde jag motorljud från en bil, jag ställde mig snabbt upp för att titta vilken bil. Jag var så långt bort från bilen så jag kunde inte se vad bilen hade för färg. Det är andra gången det sker en olycka och jag kommer försent och det är bara mammas kompisar som blir drabbade. Jag börjar misstänka att någon försöker hindra mig från att hitta sanningen och ta reda på vem som dödade min mamma. Och jag såg samma bil två gånger på brottsplatsen och precis när någon dog.

Lite senare kom polisen och de frågade vad som hade hänt.

Jag sa att jag inte visste någonting för att jag kom för sent igen. Jag såg på hans ansikte att han inte trodde på mig till hundra procent.

“Vi är framme”, säger han.

En av dem pekar mot skogen där det ryker som inget annat.

De börjar springa mot skogen.

Hon vaknar av att doften av bränt kött fyller luften. Det är liken av de som var på planet. Kött som hon känner doften av. Hon orkar inte öppna sina ögon. Det känns som om någon har hällt handsprit i ett öppet sår på hennes ben.

När de kommer fram till var röken är går han för att kolla ifall det är någon som klarat sig. Han kollar tillsammans med en av sina vänner medan den andra ringer räddningstjänsten.

Hon får tag i den lilla styrka hon har kvar och öppnar ögonen och ser två personer som kollar efter några överlevare.

Hon skriker:

Jag tror att han inte trodde på mig alls för att han skakade på huvudet varje gång jag sa att jag kom för sent. De tror inte på mig för att det var samma polismän som kom när Maries hus brann, då sa jag också att jag kom för sent så de tycker det är konstigt att det hände två gånger i rad fast på två olika dagar.

Och jag var den enda som var där så de tror det var jag som orsakade både branden och dödade Katarina. De bad mig att följa med till polisstationen. De sa till mig att jag kommer få fängelse om de får reda på att det var jag som begick brottet och de flesta ledtrådarna visade att jag var den som var mest skyldig. För att det var ingen annan som var i närheten.

“Här! Jag behöver hjälp.”

Han hör någon som ropar efter hjälp. Han vänder sig om och springer mot rösten han hörde. När han kommer fram så hittar han en kvinna i 20-årsåldern, han säger: “Ta det lugnt, hjälpen kommer.”

Hon känner hur hennes liv försvinner ur henne medan mannen pratar men hon hör inte ett ord.

En man i uniform kommer. Han hjälper till att få ut henne ur det brinnande planet. Hon ser att han hjälper till att få ut henne och att hans mun rör sig men hon hör fortfarande inte ett ord. Han hjälper till att lyfta ut henne ur planet.

Efter en dag kom några polismän tillbaka från ett uppdrag, de skulle undersöka brottsplatsen och se om de hittade några ledtrådar. Jag kände igen några av de där polismännen från ett familjeporträtt med min pappa. De såg inte ut att vara 177

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

“40 minuter kvar tills vi kommer till campingen”, säger han.

“Somna inte, du klarade det”, säger han.

dagen hände inte något onormalt på jobbet, men den andra dagen så händer något vid slutet av dagen. Han var den sista personen kvar, det är någon han kommer ihåg.

Hon öppnar ögonen men stänger dem snabbt igen på grund av det starka ljuset, men öppnar dom direkt efter. Hon sätter sig upp och ser sig omkring. Hon märker att hon är på ett sjukhus. Hon ser en doktor och frågar:

Hon bestämde sig för att åka till en psykolog för att få hjälp.

Hon sätter sig i väntrummet tills det är hennes tur. När de är hennes tur så ser hon ett ansikte, en man som hon känner igen.

“Hur hamnade jag här?”

Albert Flemming

“Allt jag vet är att de sprang in med dig här”, svarade han.

30. PERSPEKTIV

“Är det någon som kan förklara varför jag är här?” frågade hon.

“Jag tror inte det”, svarade han.

“Döda henne, gör det!” skrek mannen med skränig röst.

Veckorna på sjukhuset var långa men det kändes korta, men det kan vara för att hon sov den mesta av tiden. Hon hade en dröm som återkom nästan varje natt. Hon kunde inte se något men hörde folk skrika, men hon vet inte varför. När hon kom ut ur sjukhuset stod hennes föräldrar där.

“Jag säger ingenting, jag lovar!” utbrast den snyftande kvinnan.

“Gör det!” skrek mannen igen.

Man kunde nästan höra tystnaden.

“Varför kom in inte in på sjukhuset tidigare?” frågade hon.

Det var en mörk och fuktig morgon. När den dystra kvinnan med bestämda steg traskade mot banken. Utanför banken satt en äldre hemlös man med en yngre man liggandes bakom sig. Det stank om dem, de hade inte duschat på flera månader. Den äldre mannen höjde en rostig burk med några små mynt inuti och harklade sig när kvinnan passerade. Hur vågar han? tänkte kvinnan upprört. Ett sådant slödder får inte ens titta på mig, tänkte hon. Kvinnan stannade, tittade ner på honom och spottade i hans burk innan hon skyndade sig in på banken.

“Vi har inte haft tid”, svarade de. ”Vad har ni gjort? Det har gått fem veckor”, sa hon surt.

De hade inget svar.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

På vägen hem undrade hon varför hennes föräldrar inte kom för att hälsa på och varför de inte hade ett svar på den frågan.

De var det enda i hennes huvud. Hon undrade ifall de ens brydde sig om henne.

På vägen hem från campingen så var planet och alla ombord det enda han kunde tänka på. Hela vägen hem så var det det enda han kunde tänka på. Ingen av dem öppna munnen under hela färden hem.

Mannen hällde ut saliven på trottoaren och torkade mynten med sina trasiga kläder. Mynten blev bara smutsigare av det här, tänkte mannen. De hade tolv kronor, ganska bra för en dag. Mannen visste inte om han var arg eller ledsen. Han väckte den yngre mannen och berättade vad som hade hänt.

Den yngre mannens leende vek sig på ändarna tills den stannade vid en besviken min. Den äldre mannen fick en idé.

Varje natt så hade hon samma dröm och samma tankar. Varför skriker alla? Varför ser jag inte något? Och varje dag försökte hon ta reda på varför hon är där hon är. Men hon vet inte var hon ska börja. På jobbet och hemma är det den där drömmen det enda hon kan tänka på.

Inne på banken hälsade kvinnan vänligt på receptionisten och passerade. Hon gick igenom en dörr som hade en skylt där det stod “Endast Personal”. Hon passerade några dörrar innan hon gick in på sitt kontor. Det var fuktigt och kallt luft på kontoret, någon hade lämnat fönstret öppet. Kvinnan sträckte sig blint efter lampknappen. När hon tryckte ned den sega knappen hände ingenting. Lampan måste ha gått sönder, tänkte kvinnan för sig själv.

Han står ensam i skogen framför ett plan med brinnande kroppar folk som skriker, det är vad han drömmer varje natt. Varje dag på jobbet så pratar han med folk, han är deprimerad och lider av posttraumatiskt stressyndrom.

Behöver jag hjälp, tänker han.

Hennes vänner säger att hon kanske borde komma och campa med dem. Hon säger ja men är inte helt säker på att hon vill följa med, men hon kommer och då minns hon när skriken slutade och hon öppnade ögonen och såg en camping.

De två männen hade inte haft de “perfekta” liven direkt.

De hade nämligen redan som små blivit övergivna. Efter det blev de upphämtade av socialen och bodde på ett ungdomshem tills de var myndiga. Det var där de träffades.

Den äldre mannen blev 18 år och lämnade barnhemmet många år innan den yngre. Men de hade tagit hand om varandra. Den äldre mannen hade hämtat upp den yngre när han också fyllde 18 år. Det här barnhemmet följde dock inte riktigt alla lagar. Personalen behandlade barnen dåligt och det blev mycket bråk. Nu ville männen göra någonting. Nu ville männen göra ett avtryck. Nu ville männen sätta skräck i personer som behandlar andra dåligt.

Han satt och tänkte under natten på den dagen när han letade bland alla de döda kropparna för att hitta någon som överlevt. Han kunde inte sova på hela natten, han tänkte på den dagen. När han väl somnade så drömde han om det.

När hon hade kommit till campingen så var de skönt, bara hon, hennes vänner och naturen. Det hände inte så mycket de tre dagarna. När hon kom hem så tänkte hon inte alls på drömmen, men när hon skulle sätta på tv:n så kom det ett program om olyckshändelser och flygplan. Då kom hon ihåg allt nästan in i minsta detalj och hur det såg ut i planet, men vad hon kom ihåg mest var mannen som hjälpte henne ut ur planet. Han som räddade hennes liv.

Kvinnan gick tillbaka till receptionen och frågade om vaktmästaren kunde byta ut hennes lampa. Receptionisten berättade att vaktmästaren inte var här idag, han hade ledigt.

Kvinnan rörde sig mot förrådet med en stor suck. Hon letade runt i några olika lådor tills hon såg en stor kartong där det stod “Glödlampor”. Hon sträckte ned handen i kartongen och kände något vasst repa hennes hand. Det ser ut som att

Han hade kommit till en slutsats. Han jobbar imorgon och dagen efter, sen åker han för att träffa en psykolog. Första 178

lamporna hade gått sönder, de hade legat i hörnet i många år.

Någon måste haft sönder dem, tänkte kvinnan och svor tyst.

“Avsluta henne”, utbrast den äldre mannen.

Den yngre mannen frös. Han kunde inte döda henne. Den äldre mannen började bli otålig. De kunde ju inte lämna ett vittne, tänkte han. Den yngre mannen började tappa greppet och kvinnan sprang längre in i gränden. Det tog stopp, ingenstans att springa.

Samtidigt hittade männen det öppna fönstret och såg sin chans. Den yngre mannen hävde sig in och hjälpte den andra upp. De hade sett kvinnan genom fönstret så de visste att det var hennes kontor. De visste exakt vad de behövde göra. Den yngre mannen undrade om det verkligen var en så bra idé.

Han ville backa ur, det syntes på hans min. Den äldre mannen frågade med tyst röst varför han såg så ängslig ut. Den yngre mannen svarade med en ledsen min och hävde sig tillbaka ut ur fönstret. Den äldre mannen trampade otåligt innan han hävde sig ut genom fönstret med den yngre mannen.

“Döda henne, gör det!” skrek mannen med skränig röst.

“Jag säger ingenting, jag lovar!” utbrast den snyftande kvinnan.

“Gör det!” skrek mannen igen.

Man kunde nästan höra tystnaden.

Kvinnan gick tillbaka till receptionen och förklarade situationen. Receptionisten berättade att det inte fanns någonting att göra nu. Hon kommer göra en beställning på nya glödlampor och sedan skulle vaktmästaren byta ut den när han var tillbaka. Receptionisten förklarade att kontoret kommer vara ljust, nästa vecka. Tills dess får hon använda en bordslampa. Hon traskade tillbaka till sitt kontor, sökte blint efter lampknappen på sin bordslampa och tände ljuset. Hon såg sedan att det var blöta fotspår på golvet. Någon hade varit inne på hennes kontor. Hon insåg att de måste ha klättrat in genom fönstret. Hon stängde fönstret kvickt.

Den yngre mannen visste inte vad han skulle göra. Han trodde att han kände sin kamrat men han hade blivit helt galen. Allt han ville var att skada andra. Den yngre mannen visste vad han behövde göra. Han vände sig om och högg mot den äldre mannen.

“Vad gör du?” skrek den äldre mannen ilsket.

Han skrämde iväg sin nya motståndare och hjälpte kvinnan och bad om ursäkt. Sedan plockade han upp plånboken som den äldre mannen hade tappat på marken när han skyndade iväg och gav henne den tillbaka. Det blev knäpptyst. Vad skulle hända nu? Kvinnan plockade fram telefonen ur fickan och började knappa in ett telefonnummer innan hon satte den vid örat och började prata. Mannen hörde sirener och sprang, så fort han bara kunde. Kvinnan såg honom springa mot en väg. Han såg inte bilen. Kvinnan blundade, hörde ett kort skrik och en krasch.

Utanför kvinnans kontor satt männen på trottoaren.

Det började ljusna nu. Båda männen var besvikna men underlättade. Den äldre mannen skrek ilsket: “Vad gör du?”

Den yngre mannen förklarade att han inte kunde göra det.

Efter en lång stund av tystnad sa den yngre mannen sorgset: ”Nästa gång klarar jag det.”

Oscar Lewin

“Vi försöker igen ikväll”, förklarade den äldre mannen.

Kvinnan rapporterade inbrottet till receptionisten och tänkte för sig själv att dagen inte kunde bli värre. Då visste hon inte hur dagen skulle sluta. Kvinnan vid receptionen berättade att hon skulle vidareförmedla informationen till polisen. Därefter valsade kvinnan för tredje gången idag tillbaka till sitt kontor.

Väl inne på sitt kontor började hon knappa in nummer i sin dator och fylla i dokument. Tiden gick långsamt i det fortfarande kalla kontoret.

31. RÅNET

Männen planerade och tänkte ut vad som skulle hända just denna kväll. De letade upp någonting vasst som de kunde använda som vapen i en hög med skräp. Efter en stund kände den yngre mannen något vasst mot sitt finger och drog upp en bit glas ur högen.

David tittade ut genom fönstret och såg fullmånen och tänkte att det kanske var därför han var lite orolig, så han lugnade ner sig lite och gick tillbaka till kassan. Plötsligt så såg han något utanför röra på sig och hörde att det prasslade lite utanför fönstret. Så han gick till fönstret på andra sidan affären där han såg en bil som han inte sett förut, det var en svart skåpbil men han såg inga människor. Konstigt, tänker han, jag såg dem inte komma.

Det var en mörk, blåsig och sen kväll, alla andra hade slutat sitt pass och det var Davids tur att stänga idag. Det var inte första gången han var sist så han var inte orolig. Men det var något med just denna kväll som gjorde att han faktiskt var lite orolig.

“Det räcker nog med det här”, sa den äldre mannen med skränig röst.

Nu behövde de bara vänta. De stod en bit från banken mellan några hus och väntade på kvinnan.

Han gick till fikarummet och tog en bulle, sen så satte han sig i kassan igen. Men plötsligt så hörde han en stor smäll som kom från lagret så han gick mot lagret och då såg han. Det var fyra killar som tänkte råna affären men det stoppade inte David. Han sprang mot kassan där han hade sin telefon för att ringa polisen. Men han blev stoppad av en av männen som riktade en pistol mot honom och förde honom till lagret.

Samtidigt blev kvinnan klar för dagen och lade ned sin dator i sin väska och började gå mot utgången. Receptionisten hade redan gått. Hon brukar inte gå så här tidigt, tänkte kvinnan men skakade bort det. Hon passerade platsen där de två männen tidigare suttit. Hon såg lättad ut att de hade flyttat, men innan hon hann avsluta tanken blev hon indragen till gränden av de två männen. Hon försökte skrika men de höll handen över hennes mun.

När de var i lagret satte de fast honom med rep i en hylla och började sno saker från kassan och andra dyra varor. Men David gav inte upp, han hittade en vass sten på golvet och började skära sig loss. David smög sen till lagrets telefon och ringde till affärens huvudkontor och bad dem ringa polisen.

“Ta plånboken”, sa den yngre mannen som var upptagen med att hålla fast kvinnan.

179

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

“Vad jag skulle ha gjort för länge sedan”, sa den yngre mannen.

32. RÅNET

Sen så smög han ut genom den trasiga bakdörren och inväntade polisen. Men så hör han dem säga: ”Vilken tur att vi har planterat bomber vid dörrarna så när det kommer någon sprängs dem.”

Det var tre killar som var barndomsvänner från förorten Alby.

Amir, Adam och Gustav, de var 19 år alla tre. Alla tre hade hoppat av skolan och de hade levt med kriminalitet sedan de var barn. Eftersom de var arbetslösa och inte hade något jobb och ingen ekonomi och bodde hemma hos sina föräldrar så hade de inget att göra om dagarna, så de brukade vara på Albygrillen. En dag kom Amir hem efter att han varit ute och han fick skäll av sin mamma, hon sa till Amir att han visste att hon hade blivit sjuk och behövde pengar till medicin, hon sa till Amir att hans lillebror skulle gå samma dåliga väg som honom, att han borde skaffa ett jobb, att hon skämdes över honom, att hon inte ville ha kvar honom hemma. Men Amir försökte förklara för sin mamma att han inte fick något jobb någonstans, att det var ingen som ville anställa honom.

Till slut fick Amir nog av sin mamma och tog sina grejer och lämnade hemmet. Det var då Amir fick tanken på att göra utföra ett rån. När Amir berättade för Adam och Gustav om tanken på rånet så blev de helt bleka i ansiktet. Amir försökte förklara för dem att det fanns stora pengar i det och Amir lyckades övertala Adam och Gustav på att vara med i rånet.

När David hörde det så sprang han in igen till lagret och ringde huvudkontoret. Sen ringde huvudkontoret till polisen som var på väg till affären och sa att det var bomber planterade vid dörrarna.

Sen efter några minuter kunde David höra polissirenerna och hörde att tjuvarna sprang mot lagret men David hann inte därifrån. En av tjuvarna slog till honom hårt i huvudet och la honom i skåpbilen men polisen följde efter dem. Efter en stund så vaknade David till och märkte att han var i skåpbilen men han hörde att polisbilen var bakom dem. David visste inte vad han skulle göra. Så han satt där och väntade på att något skulle hända. Efter en lång stund tänkte han att jag kan inte bara sitta här jag måste göra något. Så David ställde sig upp och bankade mot förarhytten men då plötsligt kände han att de saktade ner och hade nu stannat. Dörrarna till skåpbilen öppnades.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Tjuvarna tog tag i honom och spände fast honom och lämnade honom på vägen. David hörde sirenerna och tänkte, nu blir jag säkert påkörd. Men poliserna såg honom och hann precis sakta ner och hjälpte honom loss och så fick han åka med poliserna. De fortsatte att åka efter tjuvarna men de kunde längre inte se skåpbilen men de fortsatte rakt fram i hög hastighet. När de åkte förbi en övergiven fabrik bad David poliserna åka tillbaka till fabriken. Poliserna gjorde som David sa och åkte mot fabriken, när de väl var framme vid fabriken hittade de skåpbilen. Poliserna kollade vem som ägde den och den var anmäld som stulen. Inuti fabriken så hittade de alla pengar och dyra varor. Men de hittade inte tjuvarna så de gick runt fabriken åt varsina håll för och se om de gömde sig runt fabriken, men David och poliserna hittade ingenting.

”Fram med pengarna”, sa Adam till ägaren medan han riktade pistolen mot honom. ”Plocka med alla cigg”, sa Adam till Gustav.

Medan Amir backade upp bilen till utgången bar Adam och Gustav upp säckarna med pengar och cigaretter och hoppade in i bilen och lämnade butiken med 150 000 kronor. ”Amir, aina såg oss, de åker bakom oss”, sa Gustav.

Vi kommer att åka fast, tänkte Adam. ”Jag svänger in på nästa avfart. Vi kommer inte undan här på motorvägen, vi får åka till den andra flyktbilen”, sa Amir. ”Vi måste vara snabba nu och hoppa in i bilen så fort som möjligt och köra sakta så att polisen inte får misstankar om oss”, sa Amir.

Så de gick runt i skogen och letade efter tjuvarna men det var som om de hade gått upp i rök. Ända tills de hörde ett ringande ljud och sprang mot det, det var en av tjuvarnas telefon som ringde, det stod ”Bossen”. Så polisen svarade, det lät som tjuvarnas Boss som prata, han sa:

”Så hoppa av, jag sätter eld på bilen och Adam och Gustav ni bär säckarna till andra bilen. Vi åker hem till mig och lägger hälften av pengarna och vapnet där och hälften av pengarna i skogen ifall polisen skulle hitta pengarna hemma hos mig så har vi de andra pengarna i skogen”, sa Amir.

”Möter ni oss vid fabriken?”

Då sa polisen:

”Gustav, ta pengarna och vapnet lämna dem hemma hos mig här är nycklarna skynda dig”, säger Amir. ”Låste du dörren?”

”Ja Bossen, vi är här, du kan komma och möta oss.” ”Du låter lite annorlunda”, sa Bossen.

”Ja såklart, jag är inte dum. Åk till skogen nu”, svarade Gustav.

”Ja, jag har lite ont i halsen”, sa polisen då.

”Kom, jalla, vi går ner från bilen gör inga ljud, inga personer får se oss när vi går in i skogen”, sa Amir till Gustav och Adam.

”Ok, är där om fem minuter3”, sa Bossen.

Fem minuter senare så kom det en svart bil, det var bossen tänkte poliserna så de gömde sig. Sen när bilen var framme så kom tjuvarna fram och då hoppade poliserna och David fram och riktade sina pistoler mot dem och David ringde på förstärkning. De andra poliserna kom efter bara några minuter och de kunde ta fast tjuvarna.

”Vi måste gräva ner pengarna djupt”, sa Adam. ”Så grabbar allt är klart, pengarna och vapnet är gömda, förra flyktbilen är helt bränd. Vi måste hålla låg profil nu, vi går inte ut och träffar inte någon tills det har lugnat ner sig.” ”Amir din telefon ringer”, sa Amirs mamma.

Hugo Rydgren

”Tjena bror de va länge sen”, sa Amir. ”Ja, bror de va länge sen. Hur mår du? Hörde du va som hände?” undrade Adam.

180

”Jag mår bra, hur mår du? Ja bror jag hörde att aina tog Gustav”, svarade Amir.

som hände, hon såg elever som sprang i panik. Vår mentor kom ut och sa att alla skulle sätta sig under bordet och försöka vara tysta och släcka lampan.

”Jag mår sådär, Amir bror jag är rädd, tror du att Gustav golar?” sa Adam.

”Du kan inte bara gå och inte säga vad som händer”, sa en av eleverna.

”Ja bror, jag tror han golar för att han var redan skiträdd när vi gjorde rånet. Bror kom hem till mig så kan vi prata mer. Jag vill inte prata om det här genom telefon ifall någon skulle lyssna på oss”, sa Amir.

”Det är en skolskjutning”, svarade vår mentor.

Hela klassen stelnade till som is och fick panik, alla började springa runt och skrika.

”Är framme om tio minuter”, sa Adam.

”Sätt er ner nu och var tysta”, sa läraren.

”Kom in nästa gång, knacka inte. Kom så sätter vi oss på soffan”, sa Amir.

Alla satte sig under borden livrädda, man hörde hur alla satt och andades högt. Jag började svettas som att jag hade sprungit ett maraton, hade aldrig varit så rädd. Jag tänkte att det inte kunde vara sant, det måste vara en övning eller något. Jag tänkte också på min familj, tänk om jag aldrig mer skulle få se dem? Jag och Mathilda satt bara och tittade på varandra, ingen fick fram ett enda ord.

”Asså, jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte om Gustav har golat eller inte golat. Han vet att min mamma behövde pengarna till sin medicin”, sa Amir. ”Tyst!” sa Adam. ”Det är någon som knackar, jag går och kollar vem det är.”

Jag tittade runt i klassrummet och tänkte att jag nog aldrig skulle klara av att komma ut härifrån. Vi hörde fler och fler skott, det tog aldrig slut och för varje skott blev jag bara räddare och räddare och insåg att fler och fler dör utanför klassrummet. Alla var knäpptysta och satt kvar under borden.

Jag sa till Mathilda:

Vem kan det vara så här sent på kvällen tänkte Amir och darrade. ”NER PÅ GOLVET NER PÅ GOLVET”, upprepade polisen flera gånger och stormade in i lägenheten.

Medan polisen grep Adam så tog Amir pengarna och vapnet och hoppade ut genom fönstret och sprang bort till bilvägen där var det en bil som åkte förbi. Amir riktade pistolen mot föraren och Amir skrek till föraren att han ska ut ur bilen. Amir tog bilen och tryckte full gas och åkte till skogen och grävde ner pengarna och vapnet med resten av pengarna. Nu vet jag iallafall att Gustav har golat, tänkte Amir.

Men jag tänkte att vi skulle dö. ”Nej, men på riktigt vi kommer dö”, sa Mathilda.

Jag såg hur nästan alla satt och grät och hörde ljudet av klasskamraternas höga andhämtning. Läraren gick mot dörren, hon gick ut utan säga vart hon skulle. Fem minuter senare insåg vi att hon nog inte kommer att komma tillbaka.

Amir visste inte vad han skulle göra, han åkte runt med en snodd bil och han hade 150 000 kronor som han inte kunde spendera någonstans eftersom han är efterlyst överallt. Han kunde inte ens ge pengarna till sin mamma eftersom hon skulle undra var den stora summan pengar kom ifrån. Hon har säkert hört och läst om det senaste rånet. Men Amir har fortfarande funderingar på att ge hans mamma pengarna.

”Kom vi går”, sa jag till Mathilda.

Jag insåg att om vi stannar kvar här kommer de komma in hit och skjuta oss.

Amir gick in i lägenheten och det verkade som att hans mamma inte var hemma. Amir lade pengarna under sin mammas säng. När Amir satte sig i bilen för att åka iväg så fick han ett samtal, Amir svarade utan några misstankar och det var då han hörde att det var hans pappa som han inte pratat med på flera år som säger:

”Är du dum eller? Om vi går ut dör vi”, svarade Mathilda argt.

Jag visste att om jag går ut så kommer hon följa med, så jag reste mig och hon mumlade något och följde efter mig. Alla i klassen tittade upp och tyckte säkert att vi var helt dumma.

Vi gick där i de långa korridorerna och det var knäpptyst, det luktade någon konstig lukt, kunde inte avgöra vad det var för lukt. Vi hörde ett skott till, hoppade till men fortsatte att gå. Vi kom runt ett hörn och såg en elev ligga på golvet i korridoren helt blodig. Vi sprang fram och försökte prata med honom, han var inte helt borta.

”Vi hade inte pengar till medicin, din mamma har gått bort”, och lade på telefonen.

Hassenein Badry

33. SKOL­ SKJUTNINGEN

”Ring polisen och ta er härifrån nu”, sa han och så dog han.

Jag och Mathilda var helt chockade. Mathilda började gråta och jag stod bara helt stil, helt chockad.

Det var en helt vanlig skoldag, alla var knäpptysta och jobbade. Plötsligt hörde vi en hög smäll. Jag och Mathilda tittade på varandra.

”Snälla, jag vill hem jag är livrädd”, sa Mathilda med darrig röst.

”Någon tappa nog bara något så ni kan fortsätta jobba”, sa läraren.

Men egentligen var jag exakt lika rädd men var tvungen att lugna ner Mathilda.

Vi struntade i det och fortsatte att jobba, men en stund senare så hörde vi samma ljud igen, fast högre och folk började skrika utanför. Läraren sprang mot dörren och tittade ut vad

”Vi måste hämta våra mobiler och ringa polisen”, sa jag.

”Jag lovar vi ska hem”, svarade jag.

Vi började gå. Det kom ännu ett skott och nu var det nära.

181

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

”Det kommer lösa sig vi kommer ut.”

34. SKÅPBILEN

Vi kom runt ett hörn och såg två män med väldigt stora pistoler och en kropp nedanför dem. De hade bara svarta kläder på sig, skinnbyxor, hoodie och rånarluva. De såg ut att vara i 35-årsåldern och var väldigt muskulösa. Vi flög bak och stod som fastlimmade mot väggen. Jag pekade mot en dörr och viskade att vi skulle gå in dit, så vi smög som möss in. Vi stod där inne ett tag men var tvungna att gå ut. Skolan har fönster överallt så vi såg männen gå på andra sidan skolan, nere i caféterian. Vi gick in i vårt arbetslag och gick in i lärarrummet, ingen var där. Vi tog våra telefoner och ringde 112 direkt. Vi berättade allt kortfattat och de var på väg. De sa att det skulle ta femton minuter och det skulle nog bli de längsta femton minuterna någonsin.

Det var en dag en mörkhyad kvinna och hennes bästa vän som var ute där de bodde i Stockholm. Kvinnan var 20 år gammal och hennes vän 21 år och de jobbade på samma jobb. Det var där de blev bästa vänner. Idag var kvinnan och hennes vän ute efter att deras jobb var slut. De skulle chilla på en fredag och de hade en bra kväll tills två män hoppade ut från en skåpbil och försökte kidnappa dem, men som tur var hade de människor runt omkring sig, som såg händelsen.

Det var folk som stod upp för kvinnan och hennes bästa vän. Personerna som hjälpte dem jobbade på samma jobb.

Personerna som hjälpte dem sa:

Vi gick ut ur lärarrummet och skulle ta oss ut ur skolan. Vi visste hur riskabelt det var men vi kunde inte vänta längre. Vi gick ut och kollade läget, det enda jag hörde var ett litet barn som grät. Jag och Mathilda tittade på varandra och började gå mot barnet. Barnet satt i ett hörn och grät. Hon skakade extremt mycket och satt ihopkrupen i ett litet hörn.

”Ni måste anmäla denna händelsen.”

Och de svarade: ”Det ska vi göra.”

Polisen kom till platsen på fem minuter. Polisen sa att det är inte bara var de här tjejerna som de hade försökt kidnappa och han sa att de hade tur att man stoppade de som försökte kidnappa dem. Polisen skjutsade tjejerna hem och när de var hemma, var de livrädda. De kunde ej sova, men till slut sov de. De vaknade för att polisen knackade på hos dem och berättade att de kan ej vara ute, för att personerna har försökt kidnappa många kvinnor och tjejer och de har tagit några tjejer, men polisen vet ej vad de har gjort med dem. Polisen vill sätta dit dem. Kvinnan säger:

”Kom vi ska hjälpa dig, vad heter du?” sa Mathilda. ”Alice”, sa barnet tyst. ”Okej Alice, då går vi”, sa Mathilda.

Mathilda lyfte upp henne och vi gick.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Vi bestämde oss för att vi tre skulle ta oss ut ur skolan. Vi hade ett problem och det var att vi hade ingen aning om var männen som sköt befann sig. Men vi chansade och tänkte gå ut ändå. Det var knäpptyst överallt, ingen lukt eller någonting, jag kände ingenting. Vi hörde någon långt bakom oss och tittade bakåt, det var männen.

”Varför ska vi ej gå ut för att människor gör dumma saker?”

På eftermiddagen dagen efter, så skulle kvinnan äta ute. Hon satt på en restaurang och åt, då hon såg skåpbilen utanför.

Personerna som var i skåpbilen försökte kidnappa några tjejer och det var de som hade försökt kidnappa henne och hennes bästa vän igår, så hon gjorde samma sak som andra hade gjort för henne. Hon stod upp för några tjejer som skulle bli kidnappade. Det första hon gjorde var att ringa polisen som kom och sen så stoppar de skåpbilen. Polisen hann komma och ta fast de här i skåpbilen. Tjejerna som blev nästa kidnappade pratade med polisen och man skjutsar dem hem för att de var unga, typ 15 år.

”Spring!” skrek jag.

Vi började springa, hörde ett skott men de missade, sköt ännu ett till skott som träffade Mathilda. ”Neeeeeeej”, skrek jag. ”Spring snälla, nuuuu”, svarade Mathilda väldigt lågt.

Jag såg henne försvinna för alltid, smärtan skrek inom mig.

Jag såg hur blodet på golvet spred sig. Männen kom närmare och närmare så jag tog tag i barnet och rusade iväg. Jag grät som en stor flod.

”Att stå upp för någon eller något är jättebra”, säger den mörk­ hyade kvinnan till polisen. ”Och hjälpa folk som behöver hjälp.”

Vi var ute ur skolan och polisen kom. Jag tittade mot skolan och tänkte på att Mathilda ligger där inne död. Polisen försökte lugna ner mig och prata med mig men jag bara grät och grät, det enda jag hörde var polissirener. Såg bara ungdomar stå och gråta. Poliserna fick tag i männen direkt, männen kämpade inte ens emot.

Den mörkhyade kvinnan och hennes bästa vän tänker att de lever idag för att folk stod upp för dem och den mörkhyade kvinnan lärde sig också att hon ska stå upp för någon eller något för att hon modig. Det vet hon!

Jag var på polisstationen och skulle precis gå hem efter massa förhör. Det kom in två stora, breda män med handbojor med flera poliser runt sig.

35. SÅ MYCKET SOM KAN GÅ FEL

Hanad Jama Hussen

”Är det dem?” frågade jag med darrande röst.

Polisen som vi snackade med nickade. Jag tänkte tillbaka på när Mathilda blev skjuten och på allt blod som spred sig som en flod, jag klarade inte av att se dem så jag gick. Jag gick förbi dem med typ två meter avstånd och de bara log som om att de var galna.

Alicia känner pistolen tryckt mot hennes panna och stelnar till. Hon vet inte vart hon ska ta vägen, hon vågar inte ropa på hjälp. Klockan är 03.15 och det är mörkt ute, så det är ingen som är ute på gatorna i det lilla samhället. Det är ingen idé för henne att göra något motstånd.

Isa Pesonen

Tidigare den här kvällen…

182

Alicia var på en födelsedagsfest för en av sina kompisar som hade fyllt 16. Det var väldigt mycket folk och alkohol. Alicia visste knappt vilka hälften av dem var och höll sig då till de få hon kände. Under kvällens gång fick hon i sig en hel del alkohol och hade då inte så bra kontroll över sina handlingar.

Hon gick ut på dansgolvet där det var fullt med folk för att ta sig till köket för att ta något att dricka. Men på vägen stötte hon in i någon, någon hon inte kände igen. Hon vände sig om för att skälla ut personen över att han stötte in i henne.

Men så fort han vände sig om och såg in i Alicias ögon så kysste han henne. Alicia stelnade till eftersom det kom som en överraskning.

Personen på andra sidan saktar in och stannar snabbt. Nu försvinner hoppet, Alicia börjar inse att det är kört. Att det snart inte finns något kvar att göra och att det här kommer att bli kvällen hon dör.

Då börjar personen gå igen men den här gången går hon väldigt långsamt och försiktigt.

– Sänk vapnet, säger personen.

– Varför skulle jag, svarar Dante.

Han har inga planer på att göra som hon säger eftersom det är inget han vinner på. Men då hör Alicia ljudet från sirenerna och det slår henne att personen på andra sidan gatan måste ha ringt polisen. Alicia får tillbaka hoppet och inser att det här kommer lösa sig och att allt kommer bli bra. Men hon har fortfarande inte kraften att ta sig därifrån. Men det är då hon känner att pistolen snabbt tas bort från hennes huvud och att hon blir bortputtad från Dante. Alicia ser i ögonvrån hur tjejen från andra sidan gatan har tagit sig över och puttat bort pistolen. Alicia ligger kvar på marken med ansiktet neråt, även fast hon vet att hon har blivit räddad så är hon fortfarande helt slut och skakis i kroppen. Hon känner hur tårarna kommer och hon känner lättnaden över att den här hemska händelsen snart kommer vara över.

Hon gick sen in till köket för att ta en till öl när en av hennes kompisar drog ut henne för att dansa, istället för att hon skulle stå i köket helt ensam. Men på grund av den drastiska rörelsen så lyckades hon spilla ut öl över sin klänning och då beslöt hon sig för att gå hem istället.

Alicia känner hur benen börjar försvinna under hennes kropp och hur de skakar så att hon inte känner dem längre. Hon känner hur det börjar svartna för ögonen och att tårarna bara kommer närmare och närmare. Till slut kan hon inte hålla dem inne längre. Alicia står där och gråter iklädd sin svarta klänning som är nerspilld med öl. Hon känner sig helt tom och har slutat försöka komma på en rymningsplan. Sen från ingenstans så känner hon hur det hårda trycket mot huvudet avtar och att den svartklädda gestalten har tagit bort pistolen från hennes huvud. Alicia börjar långsamt och försiktigt kolla upp, med det får hon snart ångra. När hon kollar upp inser hon att hon känner igen personen och att det är Dante, hennes ex.

Nu hör hon att polisen har kommit fram.

36. TORTYR

– Vad...vad gör du här? stammar Alicia fram.

Jag såg att han skrek. Alex som ingen någonsin vågar ge sig på, skrek samtidigt som de tre männen matade på med oerhört smärtsamma slag och långsamma drag med kniv längs hans nu bara överkropp. Han hade fått tydligt märkbara blåmärken, öppna sår och blod över hela kroppen från misshandeln som nu pågått i flera timmar.

Hon känner hur hon är helt tom inombords och vet inte hur hon ska reagera eller vad hon ska göra. Men Dante svarar henne inte direkt utan börjar skrika på henne istället.

– Lägg dig ner på marken! skriker han.

Alicia gör som han säger och lägger sig ner på marken utan att lyfta blicken från den blöta gatan. Nu börjar Alicia få panik och börjar gråta ännu mer. Hon vet inte längre hur hon ska ta sig ur den här situationen eller om hon ska försöka göra något slags motstånd. Hon kan inte ens försöka resa på sig eftersom hennes ben helt och hållet har försvunnit under henne. Det är nästan som en lättnad att hon nu inte behöver stå upp på sina egna ben längre. Alicia öppnar munnen för att försöka prata med honom, fråga varför han gör som han gör. Men det är ingen idé eftersom det enda lilla ljudet som kommer ur hennes mun är ett litet pip. Hon försöker få bort sina armar som ligger under sin tunga, utmattade kropp. Men så fort hon med minsta lilla rörelse försöker så är pistolen tillbaka. Men den här gången står han bakom henne. Den är nu hårt tryckt mot henne om inte ännu hårdare än förra gången men den här gången är den riktad mot hennes bakhuvud. Nu grips Alicia av panik, nu vet hon att det inte finns något kvar att göra. Det finns inget som kan rädda henne från den här situationen.

Polisen har försökt att spåra videon av Alex tortyr i en dag utan framgång och det enda man kan göra nu är att fortsätta leta efter honom. Pojken var nu bara några få timmar ifrån att ta sitt sista andetag.

Det var en kall onsdag i oktober och jag var i skolan. Allt var som vanligt och jag stod lutad mot mitt skåp. Jag funderade på att gå ut och röka men med tanke på att nästa lektion började om fyra minuter, släppte jag den tanken. Mamma skulle flippa om jag fick mer frånvaro. Dessutom visste jag att Alex kemilektion slutade nu och att han skulle lämna klassrummet först av alla. Det gjorde han alltid. Jag såg hur klassrumsdörren öppnades och när ungdomarna i klassen trängdes för att komma ut som om de fortfarande gick i 7:an.

Men Alex syntes inte till.

– Han skolkar väl som vanligt, sa jag tyst och besviket för mig själv och satte av i riktning mot slöjden.

Jag hatade slöjd. Inte för att ämnet var tråkigt utan för att Tristan, vår träslöjdslärare var världens tönt. Han visste hur irriterad jag kunde bli på honom men ändå så pratade han med mig som om jag vore hans kompis. Jag ska inte ljuga, Tristan var så mot alla elever på skolan men han visste om att jag hatade det.

Men då händer det oväntade, Alicia hör en röst från andra sidan gatan. Hon känner hur hoppet kommer tillbaka och hur hon äntligen börjar andas igen. Hon lyfter sakta upp huvudet och får då syn på att det står någon en bit bort på andra sidan. Personen börjar snabbt med stora steg komma emot dem. Men då skriker Dante till:

I samma ögonblick som jag gick in i träslöjdssalen kände jag alla blickar på mig. Jag var inte direkt älskad av min

– Stanna där du är, annars skjuter jag!

183

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Wilma Brolin

klass eftersom jag var annorlunda. Mitt hår var svart med lila slingor, jag hade ett par piercingar i ansiktet och mitt humör var ett problem för de flesta. Det är ungefär beskrivningen som jag kan ge om mig själv. De flesta andra skulle nog uttrycka sig med till exempel ”slampa” eller bara busvisslingar (som oftast kom från ett gäng killar). Jag tog inte åt mig.

Bara ibland när de nämnde min pappa. Jag ville inte prata om honom, men han dog för några år sedan och nu bodde jag ensam med min lillebror och en alkoholist. Min mamma.

bortser från de gångerna som jag råkat gå in i honom och han endast sagt: ”Se dig för idiot”. Han var inte speciellt snäll men jag visste vad han gick igenom eftersom min bästa vän var Alex syster, så jag skakade av mig tanken på de val av ord som han brukade använda.

Den natten fick jag ingen sömn alls. Jag kunde bara tänka på Alex. Han såg så hjälplös och sårad ut, något som jag aldrig tidigare sett i honom. För det som man oftast såg från hans sida var hat och absolut ingen medkänsla alls.

Jag satte mig på bordet med fötterna hängande en halvmeter från golvet och började svinga dem lugnt fram och tillbaka.

Jag gick till skolan som vanligt nästa dag, även fast det var jävligt svårt. Alla elever och lärare hade påverkats av videon.

De hade fräckheten att bry sig de jävlarna. Nu när han nästan var borta så brydde de sig. Men aldrig annars.

– Ska inte du jobba något idag Diana? frågade Tristan.

Jag kunde känna hur han tänkte boxa mig retfullt på armen så jag hoppade snabbt ned från bordet och svarade med ett trött ”nej” innan jag förflyttade mig till andra sidan för att hoppas att han skulle förstå att jag inte var på humör just nu. Han insåg direkt att jag inte ville ha honom där och gick vidare till nästa elev. Det skulle bli ännu en seg dag.

– Konstigt, viskade jag sarkastiskt och förbannat för mig själv och gick vidare i korridoren.

Jag var förbannad och jävligt rädd. Rädd att förlora honom.

Jag hade inte jobbat alls idag. Jag klarade inte av det. Inte nu.

Jag kände hur tårarna började formas i mina ögon och hur min andning sakta började bli allt mer ojämn. Jag skakade.

När jag kom hem gick jag raka vägen upp för trappan till mitt rum. Det var standard. Jag hade alltid haft svårt att se mamma så förstörd sedan dagen då pappa dog. Förresten blev jag arg när jag såg henne. Det enda jag kunde tänka på var hur hon praktiskt taget skiter i mig och min lillebror, så jag valde hellre att gå upp på mitt rum och strunta i henne totalt.

– Fan, fan, fan, sa jag samtidigt som tårarna föll med allt kortare mellanrum nedför mina kinder.

Jag sket fullständigt i alla elever som stod och stirrade på mig. Just nu brydde jag mig inte ett skit.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Jag tog upp mobilen från min bakficka och slängde mig i sängen, det resulterade i en lyckad sitt-liggande position.

Min blick fäste på min mobil och jag såg en länk som jag fått skickad till mig från ett anonymt nummer. Jag öppnade mobilen efter en för snabb och felaktig lösenkod. Därefter gick jag in på sms och klickade på länken som ledde mig in till en video. Det var kolsvart på skärmen men jag kände ändå en spänning som kröp i ryggraden. Jag var nyfiken på vad det egentligen var jag hade kommit in på. Så jag fortsatte titta på videon. Det tog omkring tre minuter innan en lampa tändes och tre män med vita masker syntes i bild. De bar en kille i armvecken som starkt försökte streta emot de tre männens hårda grepp. Pojken skrek hotfulla ord och försökte samtidigt sparka sig ur de tre männens grepp. Men de höll alla tre ett stadigt tag om pojken. Jag kände igen honom direkt, det var Alex. Jag kände hjärtat i halsgropen när alla tankar slog mig på en och samma gång, Vad tänkte de göra med honom?

Varför bar männen masker? Var det här bara ett sjukt skämt?

Det var då dubbeldörrarna öppnades i slutet av korridoren och tre män klampade in med Alex i armvecken. De hade sina vita masker på sig och mannen längst fram drog ut en pistol ur fickan som han haft sin fria hand i.

– Rör er och jag skjuter pojken, skrek mannen hotfullt och sände kalla kårar genom elevernas ryggrader.

Vi alla väntade på stunden som vi sett på film medan vi satt blickstilla på golvet med händerna över huvudet. Den stunden då Alex skulle samla ihop sina sista krafter och rycka sig ur männens grepp. Den stunden kom aldrig. Han orkade inte mer. Tystnaden bröts av hans ojämna andetag och svaga flämtande. Då öppnades dörrarna igen och flera poliser med dragna vapen sprang in och skrek till männen att släppa pojken och gå ned på knä med händerna högt upp i luften.

Männen gjorde som poliserna sa och mardrömmen i den lilla byn var över. Männen var alla i fängelset och Alex klarade sig med bara några minuter ifrån att ta sitt absolut sista andetag.

Jag såg att han skrek. Alex som ingen någonsin vågar ge sig på, skrek samtidigt som de tre männen matade på med oerhört smärtsamma slag och långsamma drag med kniv längs hans nu bara överkropp. Han hade fått tydligt märkbara blåmärken, öppna sår och blod över hela kroppen från misshandeln som nu pågått i flera timmar. Ljuset från lampan framför honom exponerade hans perfekta muskler på överkroppen och de dystra linjerna över hans armar som jag knappt la märke till i stunden. Jag visste hur dåligt han mådde vilket fick mig att känna mig ännu hemskare. Varför kunde ingen bara vara där för honom?

Jag fick sedan reda på att orsaken till tortyren var att Alex varit skyldig männen pengar för droger som han fått av dem.

Alex hade sedan undvikit att lämna pengarna till männen som därefter lyckats få tag i honom. Jag var inte förvånad över drogerna, det var inte svårt att förstå att han tog droger. De stora pupillerna och ryckiga rörelserna avslöjade honom. Min bästa vän, Alex storasyster, hade berättat att han varit ren från droger ett bra tag innan händelsen och att det var synd att det inte förblev så och jag höll såklart med.

Det är här allt ska sluta lyckligt, eller hur? Det blev inte så för varken mig eller Alex. Efter bara några månader efter att Alex räddades, hittade hans föräldrar honom hängandes i trappan med en snara runt halsen. Alex tog sitt liv. Han orkade inte mer. Jag har inte lämnat min säng sedan dess. Jag hade sett en framtid mellan oss även fast han inte såg mig på det sättet så var det ändå en lugnande känsla att veta och tänka att det faktiskt fanns en chans mellan oss någonstans. Att någon dag få lämna min mamma bakom mig och ta hand om min lillebror med Alex istället.

Hans smala vrister och anklar hade spänts fast i stolen med tjocka rep och hans hjärtskärande skrik som bara kunde komma från en sårad tonårspojke var endast halvt märkbart på grund av munkaveln som männen dragit över hans huvud.

Jag ville hjälpa honom men jag kunde inte göra något. Jag hade sett honom i korridorerna i skolan, han visste hur man slåss men det var omöjligt att slå tillbaka i hans situation. Jag tyckte om Alex. Mycket. Vi hade aldrig riktigt pratat om man 184

Det var den tanken som fick mig att må skit. Varför var jag inte där? De i skolan hade fel om honom, ingen såg vem han egentligen var innan de själva orsakade hans självmord. Jag var jävligt glad att jag fått veta hur han egentligen var. Jag var så jävla glad att få ha varit en del av hans liv, även om det var förgäves. Om bara någon hade stått upp för honom. Jag ville aldrig att det här skulle hända dig. Så förlåt Alex. Förlåt för att det blev såhär.

– Du kan väl åka bort ett tag, helt själv och ta en helg på hotell, vad tycker du om det?

– Det… låter faktiskt som en bra idé, svarade hon.

När de hade kommit hem berättade Sofia för sina barn att de skulle få bo hos tant Astrid under kommande helg. De hade många frågor men allt Sofia svarade var att det här var något som hon behövde göra för att de skulle kunna få sina julklappar lagom till jul. Men för att kunna köpa dem behövdes dock en önskelista. Barnen lös upp som solar och sprang upp till sina rum för att skriva klart sina önskelistor.

Dagen efter hade hon packat sin väska och var beredd på att åka. De hade sagt på radion hela morgonen om att akta sig för väglaget på grund av att det var väldigt halt, eftersom det hade snöat så pass länge nu. Hon kramade om sina barn och tackade tant Astrid ännu en gång. Sedan så satte Sofia sig i bilen och började köra ut från byn.

Vanna Karlsson

37. TÅGET Sofia var nu på väg till Stockholm för att komma ifrån landsbygden ett tag och började köra längst den slingriga, snöiga, landsvägen. Det var väldigt halt eftersom snön frusit på under natten. Samtidigt som hon körde längs landsvägen kom ett tåg rullande på tågrälsen. Tåget var fullt med människor, allt från barn till vuxna. Det Sofia och tåget inte visste var att deras världar snart skulle korsas och att någon eller några skulle bli allvarligt skadade. Allt skulle förändras till något mycket mörkt, lika mörkt som en bottenlös sjö.

Sofia satt med sina barn vid köksbordet och kollade ut genom fönstret. Det hade snöat i över en månad nu och snön hade lagt sig flera decimeter djup. Snart skulle alla åka till hennes mammas begravning för att kunna säga hejdå. Tant Astrid hade varit en klippa under de senaste veckorna eftersom hon erbjudit sig att ta hand om allt från att lämna barnen på skolan till att diska efter maten. Tant Astrid skulle även snart skjutsa allihop till begravningen eftersom Sofia varit instabil de senaste två veckorna och inte klarade av att köra bil efter sin mammas död. Sofia hade stängt alla i sin omgivning ute, inklusive sina barn.

Det dånade av ljudet från musiken som Sofia spelade i bilen.

Nu var det bara hon, ingen annan. Bara hon i sin egen lilla bubbla. Bara hon i sin lilla bil. Bara hon. Det var välbehövligt att åka bort från landsbygden ett tag. Hon hade inte kört länge, max en timme och det kändes redan som hennes liv lättat upp. Precis som när ett oväder lättar och försvinner bort.

Tåget rullade in i en extremt hög hastighet. Det var väldigt halt på spåret och barnen hade börjat skaka av rädsla efter att tåget många gånger hade hållit på att åka utför spåret, vagnarna gungade även fram och tillbaka. De åkte in i en tunnel och skulle snart passera landsbygden.

När de kom fram till begravningen såg hon några bekanta ansikten men det var få. Det var många ansikten som hon aldrig sett förut. Sofia undrade om hennes mamma verkligen känt så många människor i sitt liv. Det var iallafall människor som hon aldrig träffat. Efter begravningen satt Sofia kvar en stund för att kunna ta in allting som hänt. Hur kunde allting förändras så fort? funderade hon. De hade ju setts bara några timmar innan hennes död och då verkade allt som vanligt.

Inte att hennes mamma skulle dö av hjärtinfarkt några timmar senare. Hon förstod där och då att det var viktigt att ta vara på allt i livet i minsta detalj. Efter ett tag kom tant Astrid fram till henne, helt ärligt var hon rätt så trött på att ha någon efter sig hela tiden.

I samma sekund som tåget åkte in i tunneln körde Sofia vidare med sin höga musik, hon trummar med händerna i takt med den höga musiken i bilen. Det börjar bli allt halare nu och det börjar snöa ymnigt. Hon ser nästan ingenting. Bilen sladdar till och snurrar nästan ett helt varv. Men till sist får hon kontroll över bilen igen och inser att hon var nära på att köra ner i diket. Sofia blir först rädd över att köra vidare. Var det här verkligen en bra idé? Ska jag verkligen fortsätta, tänkte hon.

Till sist bestämmer hon sig för att hon ska fortsätta köra, hon har bestämt sig för att åka och tänk om hon skulle komma hem nu. Vad skulle Astrid tro om henne?

– Hej, hur känns det? frågade tant Astrid.

– Det känns som om… mitt hjärta har blivit flera ton lättare, svarade hon.

Tåget hade nu åkt ut ur tunneln och fortsatte i sin extremt höga hastighet. Tågföraren var osäker på att fortsätta tågresan men det gick inte att stanna. Det var för halt på rälsen. Vad skulle de göra, funderade tågföraren. Bilen var nu nästan framme vid tågrälsen. Hon skymtade inget tåg och bommarna hade heller inte fällts ner. Men det snöade fortfarande rikligt och det var svårt att se, både för Sofia och för tågföraren. Eftersom Sofia inte skymtat något tåg och bommarna fortfarande var uppfällda fortsatte hon sin resa och åkte över tågrälsen. Men plötsligt såg hon att vägen var full av röda sken från bilarnas baklysen. Bilarna stod helt blixtstilla på grund av en olycka längre upp. Sofia stod nu mitt på spåret och flera bilar radade nu upp bakom henne. Vart skulle hon ta vägen nu? Om hon står kvar här samtidigt som

– Ska vi åka hem? frågade tant Astrid.

– Nej, jag tror att jag skulle behöva vara ensam ett tag, svarade hon.

– Okej, ska jag hämta dig sen?

– Alltså, helt ärligt så är jag rätt trött på att ha dig efter mig hela tiden! svarade hon argt.

– Jag vill bara vara snäll! svarade tant Astrid med sin skrovliga röst.

– Jag ber om ursäkt, jag vet att du bara vill vara snäll, sa hon bekymrat.

185

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Sofia var nu på väg till Stockholm för att komma ifrån landsbygden ett tag och började köra längst den slingriga, snöiga, landsvägen. Det var väldigt halt eftersom snön frusit på under natten. Samtidigt som hon körde längst landsvägen kom ett tåg rullande på rälsen. Tåget var fullt med människor, allt från barn till vuxna. Det hon och tåget inte visste var att deras världar snart skulle korsas och att någon eller några skulle bli allvarligt skadade. Allt skulle förändras till något mycket mörkt, lika mörkt som en bottenlös sjö.

39. VÄRSTA DAGEN

ett tåg kommer åkande, kommer det sluta väldigt illa, tänkte hon för sig själv. Sofia ser sedan hur det röda skenet från bilen framför lättar så att hon sakta kan köra framåt, men plötsligt tar det tvärstopp på grund av att hennes bakhjul har fastnat i rälsen. Hon ser hur bommarna börjar fällas ner. Sofia testar att ta sig ut genom dörrarna men de är fastfrusna. Nu kommer hon verkligen inte härifrån. Nu ser hon tågets främre gula sken. Skulle hennes liv sluta så här? Skulle hennes liv sluta med minnet om hennes mammas död? Skulle hennes barn aldrig få träffa sin mamma igen?

– Det hjälper inte!! skriker läraren och tar upp en pistol. Pang! Pang!

Det är en helt vanlig dag förutom att Lucas har vaknat på dåligt humör. Han är arg på allt och alla när han kliver ut ur sitt rum nyvaken. Han kliver ut i köket, ingen är hemma. Yes, tänker Lucas, stoppar ner två mackor i brödrosten och häller upp ett glas juice. Sedan sätter han sig vid bordet och ser att klockan visar 07.19. Lucas hjärta börjar bulta snabbare inne i bröstet för han ska vara vid bussen om redan elva minuter. Lucas springer ut i hallen, tar på sig skorna och får med sig väskan över axeln. Han började sedan springa mot busshållplatsen. Lucas ser bussen lämna hållplatsen när han är en gata bort. Han känner sig livlös och besviken på sig själv. Han vänder hem.

Tilda Wiig

38. VÅLDTÄKTEN ”Varför gjorde du så? Svara mig”, säger Ebba.

Klockan 10.43 hoppar han på bussen mot skolan. Han känner en varm lättnad i kroppen. Klockan 11.12 kliver han in i skolan. Det är första gången han är helt själv i den oändliga korridoren. Lucas går och kollar sitt schema och ser att hans klass har matematik. Han letar upp klassrummet och kliver in.

Lucas betraktar klassen och ser att de bläng-glor på honom, han blir direkt röd som en tomat i ansiktet.

Hon upprepar flera gånger tills Erik svarar. Han började med: ”FÖRLÅT, FÖRLÅT MIG. Jag ville säga, men jag vågade inte berätta. Jag har hittat en ny.

Hon heter Emma, förlåt mig igen om jag sårat dig.”

Ebba var skakig och tårarna sprutade. Till slut skrek hon: ”DET ÄR SLUT!”

– Förlåt för att jag är sen, säger Lucas med en snyftande och stressad röst.

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Ebbas före detta killes kompis blev kär i Ebba. Han var ett år äldre än henne och de har gått i parallellklass. Hon ville inte ha honom för att hon vet att han är en dålig kille och hård mot tjejer. Då blev han mycket sårad och ville hämnas. Hon vände honom ryggen och sprang. Hon sprang ända ner till vägen utan att vända sig om. Hon tänkte gå hem, på andra sidan av motorvägen och gå in direkt i sitt rum. På väg hem såg hon en stor svart bil med mörka bilfönster som stannade framför henne.

Han springer snabbt till sin plats. Tar fram sitt anteckningsblock och börjar anteckna det som läraren säger.

Lucas bästa kompis är inte på lektionen. Men va, tänker Lucas.

Stefan skrev ju att han skulle vara i skolan idag.

På lunchen sitter Lucas helt själv. Han förstår inte var Stefan är.

Lucas drar iväg ett snabbt sms till Stefan, ”var är du?”. Lucas trycker i sig lunchen och gör sig redo för nästa lektion. Han bestämmer sig för att om inte Stefan är på lektionen ska han dra och leta efter honom. Han går in på lektionen och ser att det är svenska, Lucas släpper ut en stor och tråkig suck. Han tar fram telefonen och ser att Stefan inte har svarat. Vart fan är han, tänker Lucas för sig själv. Där och då bestämmer han sig för att han ska hitta Stefan. Han skiter i sina grejer bara springer ut ur klassrummet. Han springer vidare och letar över hela skolan. När han har kollat runt hela skolan hör han sin klass komma ut ur klassrummet. Han drar ner till skåpen tar sina grejer och springer ut ur skolan. Han ser en buss vid hållplatsen. Lucas känner sig lätt och han kommer snabbt dit.

Hela bussen är tom, han sätter sig på en plats. Efter någon minut sover han som en stock.

Hon blev rädd när hon såg många män som kom ut från bilen.

Männen hade täckt sina ansikten med masker och en av dem hade en spruta som han stack henne i armen. Hon blev medvetslös och svimmade och då tog de med henne till bilen och åkte iväg.

Hon vaknade i ett mörkt rum som luktade gammalt och luften smakade gammalt. Rummet bara hade ett litet hål på väggen där ljuset kom in. Hon var fastbunden på en stol och de tejpade fast henne. Det var svårt för henne att dra djupa andetag, tills hon börja höra ljud som kom från dörren.

I det ögonblicket öppnades dörren. Det var de, de som kidnappade mig, Vad kommer du göra mot mig? tänkte hon när en av männen kom närmare och börja ta på henne. ”SLUTA, snälla”, skrek hon.

Lucas vaknar av att någon rycker i honom. Det är busschauffören som säger att han måste kliva av. Lucas känner direkt en panikkänsla sprida sig i kroppen. Han kliver av bussen men han har ingen aning om var han är. Lucas öppnar telefonen går in i kontakter och trycker på ”morsan”, några signaler går fram men ingen svarar. Han känner tårarna brinna innanför ögonlocken. Han brister ut i tårar. Men då ser han ju att han är på busstationen. Det är ju mitt i stan, tänker Lucas. Han går och tittar när nästa buss som ska till hans skola kommer. Men nej, om 31 minuter, då är det inte värt att vänta, tänker Lucas.

Mannen var full av energi och sen våldtog han henne.

Erik blev förvånad när han såg Ebba och flera andra män gå in i en svart bil. Han blev nyfiken och han försökte följa efter bilen med sin motorcykel men han tappade bort dem. Till slut såg han bilen som åkte i väg från en gammal villa. När Erik gick in i villan såg han Ebba, hon låg där och hon var medvetslös. Erik ringde efter hjälp.

Hon vaknade på sjukhuset och såg Erik och hennes bästa kompis, självklart blev Ebba glad. Hon såg även att det stod två polismän där, de frågade henne om hon visste vilka som hade våldtagit henne. Som tur visste Ebba vilka det var, de gick i hennes skola och en av dem var Eriks bästa vän. Erik frågade Ebba om hon ville bli tillsammans igen och hon sa ja.

Lucas kliver in i skolan och ser dörren till källaren stå på glänt.

Den är ju är aldrig öppen, tänker han fundersamt. Han börjar gå med lätta steg mot den gråa stendörren. Han öppnar dörren lite mer så han kan slinka in. Det första han ser när han kommer in är en lång trappa av trä. Ledstången är trasig

Suhayb Arab 186

på vissa ställen så Lucas tar det försiktigt. Efter ungefär halva trappan börjar Lucas höra ljud, men kan inte sätta fingret på vad det är. När han kommer ner ser han en stängd dörr långt bort i en korridor. Han känner en stark lukt av mögel när han går genom korridoren. Han hör nu ljuden mycket tydligare.

Det låter som hans kompis Stefan. Lucas lägger örat mot dörren. Nu är han helt säker på att det är Stefan som är där inne. Han öppnar försiktigt dörren som låter till. Lucas kikar in, det är ett gammalt klassrum.

Jag fattade ingenting, varför stod det så? Jag slängde iväg lappen. Där stod jag och såg på lappen när den flög iväg av vinden. Såg ut som den hade ett eget liv där ute på gräsmattan. Jag gick över till andra tomten där det fanns många stenar, jag tog så många jag kunde. De var ganska tunga fast de var hyfsat små.

När jag gick tillbaka fick jag syn på Erik, han slog ned Emilia.

Han var helt röd i ansiktet och hon flög iväg och det bara rann tårar ur hennes ögon. Det såg ut som att hon försökte stoppa sina tårar men att det inte gick, det bara rann mer och mer.

Snart kunde hon nästan fylla en hink av sina egna tårar. Erik är ganska stor, lilla jag skulle inte ha en chans att klå ned han.

Så jag gick bara in och försökte tänka på annat. Oliver satt där inne och såg uttråkad ut, han log när han fick syn på mig. Han tog stenarna och rörde på sig i full fart upp för trappan och började slänga på fönsterna i huset. Man hörde hur mycket glas som studsade ner på golvet. Jag var tvungen att täcka mina ögon, inte ville jag få glassprickor i ögonen.

Han går in med lätta steg, Stefan står i rummet i upplösnings­ tillstånd. Lucas springer fram till sin kompis och frågar hur det är.

– Psykopat-slöjdläraren drog ner mig hit.

Han sa inte ens varför, svarar Stefan.

– Ja han är verkligen en idiot, svarar Lucas.

– Kom vi går upp till rektorn och pratar om det här, säger Lucas.

De berättar allt som hänt till rektorn. Rektorn väljer faktiskt att tro på pojkarna och sparkar slöjdläraren dagen därpå.

En vecka senare är Lucas och Stefan på stan och bara tar det lugnt. Klockan 20.00 så börjar det mörkna och de börjar gå mot busstationen. Men de vill gå en ny väg som de har hört talas om. Så istället för att gå rakt fram på Storgatan svänger de höger. De går en stund och inser att det är en återvändsgränd. De hör någon kliva fram bakom dem, de ser snabbt att det är deras gamla slöjdlärare.

Alla är utspridda i detta hus. Huset är tre våningar högt och det finns fortfarande elektricitet i lamporna i huset. Det är därför vi brukar vara i just detta hus. När jag stod där och såg Oliver som var röd om kinderna och kastade för fullt började jag tänka på Emilia, hur jag såg henne bli slagen av Erik. Hur kunde jag bara ignorera det? Jag måste för fan hjälpa Emilia!

– Ni har tagit allt från mig, mitt jobb och det ledde till att min familj lämnade mig, skriker slöjdläraren med aggressiv röst.

– Jaha förlåt, svarar Lucas.

– Det hjälper inte!! skriker läraren och tar upp en pistol. Pang! Pang!

Det är kyligt ute, det lyser rosa på himlen och himlen såg ut som sockervadd. Hela himlen var helt fluffig med rosa färg och det kändes som den rosa färgen smittades av på alla hus, nu såg alla hus rosa och glada ut. Plötsligt hörde jag ett hårt slag in i en vägg, jag hade helt glömt bort att jag skulle kolla till Emilia, jag var så inne i att titta på fina himlen. När jag kom till baksidan såg jag Erik vara på Emilia, han bara slog fler och fler slag mot henne. JAG MÅSTE STOPPA DETTA!! Jag sprang så fort jag kunde och knuffade till Erik. Han flög på marken, även jag. När jag reste mig upp var jag helt svettig och hjärtat bultade för fullt, jag gick till Emilia. Jag sparkade till henne försiktigt men hon reagerade inte, jag skyndade mig för att kolla om hon andades, det gjorde hon så det var lugnt, hon hade bara svimmat. Jag bar upp henne och sedan gick jag in med henne i huset, mina armar var spända så det gjorde ont i dem. Jag la snabbt och försiktigt ner henne på golvet och skrek på alla andra. Alla kom och alla reagerade vilket jag inte trodde, nu såg man alla spänna sina käkben och alla började få en kaxig ton. Erik ska alltid förstöra varje gång vi alla är.

Känns som att varje gång förstör han gänget mer och mer, för alla blir bara mer irriterade på varandra.

Theo Eriksson

40. ÖVER­ NATTNINGEN Vi är ganska många i gänget, men idag är vi bara sex personer. Det är jag, Erik, Oliver, Emilia, Ellie och Tindra. Erik är ganska konstig, han gör det han vill och skiter i vad alla andra tycker, Oliver han är clownen i gänget, Emilia är ganska blyg tills någon är uppkäftig, Ellie är ganska skön bara att hon tror att hon är coolast i gänget, Tindra är ganska speedad och gör saker utan att tänka sig för.

Det var en lördag och solen var på som en ficklampa rätt i ögonen. Vi gick till ett ställe som kallades ”Mullret” där var det en hel gata med slitna hus som var gråfärgade allihopa, inte ett enda hus som var färgglatt. Vissa av husen var förbjudna att gå in i på grund av privata anledningar. Vi gick till ett av husen som vi brukade vara i. Det luktade alltid något starkt här, vet inte vad det är som luktar men det kan svida ibland om man andas in hårt. Sen så är det knäpptyst här, ganska obehagligt att det enda som hörs är vi.

Jag hade bitit sönder min underläpp när jag var ute och hjälpte Emilia och jag kan fortfarande inte lugna ned mig, jag knöt mina nävar och gick ut till Erik. När jag fick syn på honom gick jag fram och slog honom rakt på hans ansikte. Han föll bakåt, jag såg ned på honom. Han sov som en liten bebis. Nu är han inte lika kaxig längre, godnatt Erik. Jag var så arg, så när jag såg mig runt så snurrade allt, hjärtat slog snabbt och det gjorde ont i bröstkorgen. Jag måste sätta mig! Jag satte mig bredvid Erik för jag orkade inte gå någon annanstans.

Mina ögonlock stängdes och det kunde jag inte hindra, fast jag försökte mitt bästa.

Som vanligt så ville Oliver att jag skulle hämta stenar till honom så att han kunde kasta stenar på fönster. Jag gick ut och skulle hämta stenar, när jag klev ut från ytterdörren flög någonting i käften på mig. Det smakade bajs, nästan lite tacosmak!! Det var en gul liten lapp där det stod “Kill Em All”.

187

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Oliver kastade fortfarande stenar för fullt, man undrade hur länge någon kan tycka det är roligt att slå sönder fönster med stenar. När jag gick upp till honom var det få fönster som hade kvar sitt fönsterglas. Där hoppade Oliver runt och slängde stenar på allt. Öronen blev döva för varje gång han träffade fönsterna. Det hörs inte bara från honom, alla andra höll på, på alla våningar.

Tindra skakade på mig, man hörde hennes hjärta. Den bultade för fullt. Där låg jag helt spyfärdig och hade råkat somna. Jag kände något i halsen, det var på väg upp! Jag hann vända på mig och spy åt andra hållet. Tindra bar upp mig och där låg Erik kvar som en liten gullig bebis, han var rätt så gullig när han inte var kaxig.

Erik fick gå hem, ingen ville ha honom där. Speciellt inte Emilia, hon var rädd och besviken på Erik. Varje gång Erik stirrade med spända ögon på Emilia skakade hennes ben och man såg hur hennes ögon började glittra. Där såg vi Erik försvinna mer och mer bland träden, när vi inte fick syn på han mer så hörde man Erik skrika: “Kill Em All.”

Leon Tyresson

BROTT, VÅLD & OLYCKOR 188

189

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

191

1. DE KONSTIGA DRÖMMARNA

– What the fuck, sa Albert tyst.

Han gick ner långsamt och försökte var så tyst som möjligt, när han kom ner till första våningen gick han till köket direkt, han kollade runt och såg ingenting, han vågade inte gå in i vardagsrummet så han sprang upp till sitt rum och stängde dörren.

Det var en varm sommarkväll. Albert och hans kompis Alvin var på väg hem. Efter fem minuter gick Alvin hem medan Albert är fortsatte eftersom han bodde tre minuter från Alvin.

När Albert kom hem gick han upp och duschade och åt sedan. En timme senare gick han och la sig eftersom han var jättetrött, han somnade efter 15 minuter.

Nästa dag vaknade Albert klockan 14.00 för att han inte kunde somna på grund av det som hade hänt. Varje kväll brukade Albert se den lilla killen i sin dröm och vaknade varje kväll på grund av att han brukade säga att det var någon i huset.

Medan Albert sover drömmer han att han är en i tom hall och plötsligt kommer det en kille från ingenstans. De börjar prata med varandra och börjar leka med en boll som killen hade, de sparkar och kastar på bollen men medan de leker får Albert bollen och råkar sparka den för hårt och den flög över killen.

Albert slutade gå i skolan för att han var paranoid för att se någon han inte kände i huset och var alltid i sitt rum. Albert var alltid trött för att han inte fick tillräckligt med sömn därför brukade han stanna hemma nästan en hel vecka. Efter två dagar slutade Albert få de konstiga drömmarna och började sova bra igen. Men samma dag han hade vaknat utan att drömma den konstiga drömmen, det hände igen. Albert var i sin säng och sov och drömde samma dröm som han brukar få med den lilla killen. Albert lekte med honom och de lekte kull och hade det roligt, men som vanligt sa killen att det var någon som var i hans hus och Albert vaknade men den här gången hörde han ljud som kom från första våningen.

– Inga problem, jag kan gå och hämta den, säger den lilla killen.

På väg dit så slutar den lilla killen att röra på sig, – Är det något som är fel? frågade Albert.

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Ungen vänder sig om och börjar springa mot Albert med full fart och stannar precis framför honom, den lilla killen lutar sig fram och viskar i hans öra, något som får att Alberts blod att bli iskallt och hans hjärta börjar att slå fortare och hårdare.

Albert ställer sig upp och öppnar sin dörr och kikar utanför för att se om det var någon som var där. Albert öppnar sin dörr helt och går ut långsamt och tyst, han går ner till första våningen och kollar runt köket och vardagsrummet men hittade ingen. Albert vågade inte gå ner i källaren för att det var mörkt och läskigt och varje gång han kollade på källardörren inbillade ha sig att det var ett monster eller en varelse som kommer att komma ut om han öppnade dörren.

Det var säkert den konstiga drömmen, tänkte han.

– Det är någon som är i ditt hus, hade den lilla killen sagt till honom.

Direkt när Albert fick höra detta i drömmen så vaknade han och hörde att det var någon som var utanför hans rum och gick.

Albert ställer sig upp och försöker se vem det är som är utanför hans rum men det enda han ser är en svart figur som rör på sig, Albert backar från sin dörr och gömmer sig under sin säng och hoppas bara att det är en mardröm, men om det var en mardröm kan han ändå inte vakna från den. Efter femton minuter somnar Albert under sin säng och vaknar nästa dag när det är morgon.

Albert går upp till hans föräldrars rum och öppnar dörren tillräckligt mycket för att se att hans föräldrar låg och sov.

Albert stänger deras dörr och springer snabbt men tyst till sitt rum, medan han var på väg till sitt rum hörde han att det var någon som gick precis utanför hans rum. Albert tog sin mobil och ringde sin pappa som var i sitt rum och sov, han svarade inte. Jag ska ringa polisen istället, tänkte han.

Hans mamma blir orolig eftersom hon hittade honom under sängen. På grund av att han sov på golvet blev Albert lite förkyld och stannade hemma och låg i sin säng och undrade om allt som hände igår kväll var på riktigt. När det var dags för frukost går Albert ner och sätter sig vid matbordet och frågar sin mamma om hon hade hört något eller någon som gick runt huset.

Albert ringde polisen och snackade med dem medan de var på väg för att han skulle känna sig tryggare. Efter en kvart kom polisen och Alberts föräldrar vaknade och gick ut ur huset för att utreda huset och kolla om det var någon i huset, efter ungefär fem minuter kom polisen ut med en man som såg ut att vara runt 40 år gammal, runt 170 cm och hemlös.

Nästa dag hade polisen ringt till Alberts föräldrar och hade sagt att mannen hade bott hos dem i två veckor och det är därför Albert fick de konstiga drömmarna från ingenstans.

– Nej. Varför frågar du? sa hon.

– Jag tror att jag hörde någon gå runt huset igår kväll, sa Albert.

– Det var säkert en mardröm, sa hon och fortsatte äta sin frukost.

Två dagar senare började Albert gå i skolan igen och det första han gjorde var att krama sin kompis Alvin för att det var Alvin som var killen i hans drömmar som varnade honom om mannen i hans hus.

Sedan på kvällen händer det samma sak. Albert somnar och träffar samma kille från sin dröm kväll innan men den här gången är killen glad och inte rädd som förra gången.

Albert leker med den lilla killen igen. Den här gången är de i en lekpark och de gungar, springer runt och spelar fotboll.

Medan ungarna gungade sa lilla killen samma sak som förut men den här gången sa han att personen som är i hans hus är i hans källare. Så fort Albert hörde det så vaknade han och kollade runt sitt rum, han var svettig och andades tungt.

Albert ställde sig upp och gick på toaletten och på vägen dit hörde han ett ljud på första våningen.

Yosef Kebede

192

2. FLICKAN I VEDBODEN

internetuppkopplingen. Jag kollade på klockan, det var lunchtid och jag var hungrig. Jag gick och köpte en räkmacka som var extremt dyr.

När jag klev av båten så blev jag glad, solen sken fortfarande och det var full aktivitet i hela Visby. Det var fullt med båtar i hamnen och det gick knappt att komma fram på gatorna.

Jag skulle till en kille mitt i Visby och köpa en moppe som jag skulle ha hela sommaren så att jag kunde ta mig fram och tillbaka från stugan till jobbet. Jag hade hittat moppen på Blocket dagen innan. När jag kom fram till honom så var jag lite sen, han såg lite småsur ut och luktade konstigt, som en blandning av svett och terpentin.

”Förhör påbörjas med William Johansson, intagen på mentalsjukhuset Karsudden 12.35 tisdagen femte augusti.”

Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska berätta en händelse som jag var med om när jag skulle sommarjobba för första gången när jag var sexton år. Jag hade bara varit hemma i två dagar på sommarlovet innan jag skulle åka till Gotland för att sommarjobba. Mamma hade fixat så att jag kunde bo i familjens sommarstuga på Gotland, i närheten av Visby där jag hade fått sommarjobbet. Jag skulle vara där hela sommaren och jag var väldigt taggad och lycklig att äntligen få jobba en sommar.

Jag var på mitt rum och packade när mamma ropade nerifrån hallen att taxin var här. Jag slängde ner den sista t-shirten, stängde väskan och sprang ner. När jag sprang ner för trapporna kom jag att tänka på när jag var liten och åkte ner för trapporna på en matta. Jag måste ha varit fem, sex år och hade sett Alladin för första gången. Tänk vad mycket som hänt sedan jag var så liten, då hade jag aldrig kunnat tänka mig att börja jobba och bli vuxen.

När jag vaknade nästa morgon så var jag helt svettig, jag hade drömt om att en tjej som var runt femton år hade tagit med mig ut till vedboden. Jag försökte inte göra motstånd i drömmen men jag ville verkligen inte gå in där! Det var som om hon hade någon magisk kraft för att få in mig i boden utan att jag kunde göra något, jag var som förtrollad av hennes skönhet. Allting var så verkligt men ändå inte, när jag kom in så var det upplyst med en eldring i mitten av rummet, i mitten av elden så var det en snara, repet var tjockt och fnasigt. Hon gick mot elden och som av ett mirakel så flyttade sig elden för henne, och hon ställde sig i mitten. när hon stod där så omslöts elden henne och hon tog repet i sina händer och trädde det omsorgsfullt över sitt huvud. Direkt efter att hon hade trätt den över huvudet så blev lågan mycket högre, hon som förut var så vacker blev helt vanställd och grotesk.

Det långa blonda håret hade blivit till små tussar mitt på huvudet, den fina klänningen hade blivit till trasor. Allting hade förändrats, till och med hennes fina hy hade blivit bränd med stora sår. Allting kändes så verkligt, kunde det verkligen bara vara en dröm?

När jag kom ner så stod mamma och pappa och väntade.

Mamma kramade om mig och var nära på att börja gråta.

Jag hann tänka att det är väl ingenting att gråta över, jag tyckte hon var knäpp. Jag sa till henne att jag kommer hem snart, och om ni vill så kan ni komma och hälsa på. Det sa jag bara för att mamma inte skulle misstänka något, för jag ville absolut inte att de skulle komma över och hälsa på! När jag skulle krama om pappa såg jag hur ledsen han var men han ville inte visa det för mamma och mig. Jag skulle dock få reda på varför han inte tyckte om att jag skulle åka.

Pappa hjälpte mig ut med väskorna och placerade dem i bagageluckan på taxin, så jag hoppade in i bilen.

Taxichauffören vände sig om och sa: ”Du skulle till färjeterminalen i Nynäshamn va?”

Jag tittade på chauffören och fick inte riktigt ihop situationen, det var verkligen nu det hände, jag skulle börja min resa mot Gotland. Jag nickade mot chauffören och tänkte att han nog inte duschat på ett tag: det stank av svett och billig parfym i bilen. Taxin drog iväg hastigt och när jag vände mig om mot bakrutan så såg jag mamma som höll om pappa, och nu hade båda börjat gråta.

Efter att hade dragit mig själv upp ur sängen tog jag en snabb dusch för att åka till min första dag på jobbet. Det var varmt och jag skulle stå i glasskiosken hela dagen. När jag äntligen hade slutat mitt första pass så tog jag mig hem, käkade snabbnudlar och stöp i säng. Helt slut efter dagen så somnade jag med kläderna på.

När jag klev på båten mot Visby i Nynäshamn så kände jag en olustig känsla, som om någon eller något tittade på mig, jag rös. Hytten som mamma hade bokat var opersonlig och ful, men hon måste ha glömt att boka hela hytten för jag möttes av tre stycken 20-åringar som var ”lite lätt” berusade.

Jag stannade inte länge i min hytt innan jag gick upp på däck. Vädret var fantastiskt! Vindstilla och blå himmel.

Jag var nästan helt ensam förutom ett pensionärspar på en bänk längst bak i aktern. Jag gick och satte mig på en bänk en bit ifrån dem, plockade upp mobilen och tittade igenom Snapchat. Min tjej Maja hade skickat en bild på när hon och hennes lillebror satt på klipporna i Fjällbacka, ute på badholmen bredvid hopptornet. Jag var där med dem förra sommaren, de hade en liten stuga vid stora hotellet och bryggan, jag svarade med en bild på mig själv i solen.

Efter jag hade scrollat på Instagram en stund så försvann

Jag vaknade dyngsur och i panik, jag hade haft mardrömmen igen. Hon hade hämtat mig och gått med mig till vedboden.

Där hade hon tvingat mig att göra en snara och sätta fast den i taket, sedan så låste hon dörren och hängde sig, men när jag kollade på henne igen så såg hon helt förskräcklig ut, som om hon höll på att förmultna. Jag fick panik och var tvungen att springa ut i vedboden och kolla. Men det enda som fanns där var en snara som dinglade i taket.

Jag kunde inte tro mina ögon när jag gick tillbaka till sängen igen. Jag låg och tänkte på snaran i taket, hur kom den dit?

Jag låg och tänkte längre än jag trodde, för helt plötsligt så ringde mitt alarm på mobilen. Hur länge hade jag varit vaken egentligen? Men jag hann inte tänka den tanken innan mitt alarm ringde igen. Jag klev upp och klädde på mig, men 193

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

När jag med moppen kom till vår sommarstuga som låg femton minuter utanför Visby, så kom den där känslan igen som jag hade känt på båten tidigare under dagen, men lika fort som den kom så försvann den. Jag tyckte det var jättekonstigt, men jag tänkte inte mer på det. När jag gick in i stugan så luktade det unket och instängt, jag öppnade alla fönster för att vädra. Jag mådde illa av lukten och tänkte för mig själv att här kan jag inte vara förrän lukten var borta. Men den försvann fort och jag kunde fixa i ordning allt och sen stupa i säng.

innan jag skulle sticka till jobbet, så var jag tvungen och gå ut i vedbon.

Mina ögon öppnades så plötsligt att det kändes som om jag fortfarande sov. När mina ögon efter någon sekund hade vant sig vid mörkret, såg jag en gestalt vid fotändan av sängen.

Det var hon. Som om hon svävade kom hon närmare mig och räckte ut sin hand. Jag tog den lilla och silkeslena handen, gick upp ur sängen och följde efter henne. Jag hade ingen aning om vad jag kände men det var inte positivt. Allting runt mig började förändras. Det som förut var en strand var nu en gräsmatta med fina små blommor. Där vårt hus stod var nu ett annat lite mindre och äldre hus, den enda byggnad som fanns kvar var vedboden. Hon började dra mig dit, jag kämpade emot så benen vek sig under mig av orkeslöshet, ingenting kunde hindra henne, men den flickan som var så vacker hade förvandlats. Det var inte någon som drog mig längre, utan en enorm gammal man med stripigt halvlångt hår, åtsittande skjorta och ett par slitna byxor. Det var istället flickan i vedboden som blev dragen av den stora mannen.

Jag var inte längre i min kropp, jag var ingen men ändå allting.

Jag öppnade dörren men det var ingen snara där. Det såg ut som det brukade, hela dagen så tänkte jag på den, hur kom den dit och hur den försvann. På min lunchpaus så gick jag till Elgiganten och köpte en liten övervakningskamera, som jag skulle sätta upp i vedboden. Jag körde så fort jag kunde hem efter jobbet, när jag kom hem så satte jag upp övervakningskamerorna över hela lantstället.

När det var klart så gick jag och la mej, men det kändes som jag bara hade slutit ögonen innan den hemska drömmen kom igen. Men den här gången när jag vaknade så vågade jag inte röra mig och kunde efter en stund somna om.

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Nästa dag hoppade jag upp ur sängen, och sprang för att kolla övervakningsfilmen. Jag satte mig och kollade övervakningsfilmen på min TV. När jag hade scrollat förbi massvis tid av bara mörker så kom det helt plötsligt in nån i vedbon. Jag undrade vem det var men snart såg jag, det var hon. Hon var klädd i en vit klänning med jordfläckar, och ett par smutsiga sandalliknande skor i tyg. Hennes hår såg så silkeslent ut att det glänste i månljuset, håret var långt och blond med inslag av brunt. Jag spolade fram filmen och bytte kamera till den som var inne i vedboden. Plötsligt så kollade hon mot kameran, hennes ansikte var vackert men på samma gång skräckinjagande. Plötsligt drog hon fram ett rep och fäste det i taket, sen gick hon ut ur vedboden. Jag kollade med övervakningskamerorna och hon gick in i huset och ställde sig vid mig. Hon kollade på mig tills jag gick upp, hon ledde mig ut i vedboden och tvingade mej att se på medan hon hängde sig. Plötsligt gick jag och la mig för att sedan vakna. Så det jag trodde var en dröm var verklighet. Jag blev jätterädd, vad skulle hända nu? Då kollade jag på klockan och det var dags att åka till jobbet men jag kunde inte sluta tänka på tjejen i den vita klänningen. Vem var hon och hur kom hon dit?

När vi kom in i vedboden smällde han igen dörren och haspade igen den. Han började gå mot ett rep som låg i en hög bredvid dörren, gjorde en snabb knop och gick fram emot henne, trädde in hennes händer och drog åt, slängde upp repet över en bjälke i taket. Plötsligt hängde hon i luften, allting hade gått så fort men ändå så långsamt. Han slet av henne alla kläder. Han hade plockat upp ett ridspö från marken som han höll i ena handen och började piska hennes rygg. Ridspöt ven i luften och blandades med hennes skrik.

Man såg massvis av gamla ärr på ryggen, vissa var halvläkta, vissa var bara bleknade sträck. Jag ville bara stoppa honom, men jag kunde inte. ”Förhör med William Johansson intagen på mentalsjukhuset Karsudden avslutat 15.03 tisdagen femte augusti.”

Ludwig Hallbäck

3. HENNES DRÖM

Den kvällen när jag kom hem beslöt jag mej för att låsa vedboden och alla andra dörrar. Jag kände mej trygg men det var en kortvarig känsla för den här natten så drömde jag det jag hade drömt de andra nätterna. På morgonen så kollade jag övervakningsfilmen och på något konstigt sätt så kom hon in i huset och tog med mig och nycklarna till vedboden, så jag kunde låsa upp åt henne. Men det var någonting som skilde sig från de andra gångerna. För hon tog fram en kniv och skar en konstig sak på min arm. Jag drog genast upp tröjan för att titta och där var det ett skärsår som liknade ett namn men vad stod det? Blodet hade redan börjat koagulera, det var så otydligt så man knappt såg vad det stod.

Jag gick in på toan och torkade av det koagulerade blodet, det sved som helvetets eldar.

Tystnaden av natten är lugn och man hör endast fåglarna kvittra på grenarna med gräshopporna som spelar med sina ben på grässtråna. Hon drar sig ur sängen och tar tunga steg in till köket. Pappan somnade på soffan igen och snarkar högre än en björn. Hon tar ett glas vatten, men det känns som att näsan vrider sig. Varför smakar vattnet blod, undrar hon fundersamt. Hon häller vattnet hastigt tillbaka i vasken och börjar gå tillbaka till sitt rum. Var kommer lukten från, tänker hon för sig själv.

Hon blir nyfiken och vill få reda på det. Hon klär på sig i en varm tröja och några korta byxor och börjar gå ut till byn. Lukten är som starkast utanför dörren. Hon fortsätter framåt, men möter två män i jägarutrustning som går hastigt mot skogen som ligger norrut från hennes hem. Hennes nyfikenhet drar henne till de två männen in i skogen och nu kommer de närmare hennes hus och de går norrut från hennes ytterdörr, in i skogen där den hemska lukten av fuktigt blod blir starkare.

Jag körde till sjukhuset så fort jag kunde, det var lugnt på sjukhuset. Det var bara jag och en tant lite längre bort. När läkaren kollade på såret så upptäckte han att det var ganska djupt. Rätt som det var så började såret att blöda hysteriskt.

Det var också det sista jag minns.

När jag vaknade såg jag en sköterska som kollade på mig som om hon hade sett ett spöke. Jag hade svimmat av blodförlust från såret på underarmen. Läkaren sa till mig att det stod HJÄLP. Vem var den där flickan och varför skrev hon HJÄLP? Jag fattade ingenting. Mamma ringde och undrade hur det var, hon tyckte att jag skulle komma hem, nästan tvingade mig. Det slutade med att hon skulle komma till Gotland och hälsa på en vecka istället. Så fort jag hade blivit utskriven åkte jag hem och la mig i sängen.

Hon följer efter dem runt de tjocka träden med lukten av kåda och blod. Hon stannar mitt i skogen efter att ha hört skrik och kulor skjutas in i de tjocka ekträden. Hon blir vettskrämd och springer tillbaka ut från skogen, men plötsligt tar något tag i hennes tröja. Hon vägrar att vända sig om eftersom blod nu rinner ner från hennes nacke och en tung vind rusar bakom hennes huvud, så att hennes svarta hår nu glänser med 194

månljuset. Hon vänder sig om skakigt och det som hållit fast henne drar nu sig loss.

jag är! Hon knöt fast hunden i ett träd och gick och tittade ännu närmre. Plötsligt dök det upp en lång människa klädd i en svart lång kappa med luvan för ansiktet, som hon fördes iväg med. Men nej, inte hon, min syster! Det tog inte lång tid tills hunden började gny oroligt och verkade ledsen.

Framför sig ser hon en figur som hon endast kunnat föreställa sig är... en drake? Här i Kina? Omöjligt. Hon är nu i skräck. Ögonen på figuren lyser som solen under månljuset. Figurens mörkgröna hud, göms under ett tjockt lager blod. Nu tänker hon inte på sitt eget liv, nu tänker hon på drakens liv. I ett ögonblick springer hon fram till det stora såret hon ser på draken. Hon tittar in i drakens ögon, men springer sedan hem, för nu är hon övertygad att hon inte befinner sig i verkligheten.

Hon öppnar ytterdörren på sitt hus och springer in till sin säng, för värme och trygghet. Hon vaknar med soluppgången i sina ögon, efter bara ha sovit i tio minuter. Hon drar sig upp ur sängen, men ser ett ljus i spegeln. Ögon stora som solen glänser genom fönstret bakom henne. Hon fryser till innan hon känner lukten av blod och kommer ihåg såret på varelsen. Skakande går hon ut till köket med trasor, rep och en stor hink fylld med vatten. Hon tar sig ut till gården, där draken nu sitter bakom träden. Hon tar ett starkt grepp på handtaget av hinken fylld med vatten och tar långsamma steg mot draken och börjar genast tvätta den. Hon tar blöta trasor och lindar såret och sätter ett rep runt drakens svans, för att hålla kvar trasorna på plats. Medan tiden flyter bort med vinden, har nu draken somnat i en stark dröm.

Jag kunde inte sova, jag låg vaken nästan hela natten och mina tankar gick till historien om Isdrottningen och den svartklädde mannen som vår mamma alltid berättade för oss när vi var små. Vi brukade ligga framför brasan och hålla om varandra, jag och mina systrar. Den svartklädde mannen som alltid letade efter det han ville ha, på den allra kallaste dagen.

Det kändes nästan som att det var det som nu hade hänt.

Jag lyckades till slut somna men min syster väckte mig tidigt morgonen efter.

Hon tar sig tillbaka in i huset, med blodiga händer och ser chocken i sin pappas ögon, när blodet sitter fast på hennes handflator. Hon börjar på en gång ta honom i armen och drar honom ut till gården, där hon börjar berätta hela historien för honom medan hon hoppar upp och ner med glädje och spänning. Hennes glädje blir borttagen från henne, när han frågar henne varför. Varför skulle hon någonsin göra något sådant hon inte vet något om. Hon spricker upp i ett stort leende och svarar enkelt:

Jag berättade för min syster vad jag hade tänkt på under natten och hon sa att mamma berättat för henne att också isdrottningen var ute efter någon speciell och att allt i historian var sant. Även att det bara hände under den kallaste natten, men att jag varit för liten att förstå det då. Jag frågade om hon mindes vart mannen fört den han var ute efter. Hon sa att det var i den skogen vi aldrig fick vistas i, jag kände hur jag det gick en rysning genom kroppen.

”Även om det är ovanligt och skrämmande, så har alla rätt till ett liv.”

Hon vänder sig om, men nu är den borta. Den vackra draken är nu uppe i vinden högt över molnen, med sin mörkgröna hud som glänser sina färger i himlen starkare än det någonsin gjort. Hon ler det största leende hon någonsin gjort.

Vi begav oss av nästan direkt efter vi pratat om den mystiska skogen. Vi gick nu mot just den skogen och när vi började gå in i den kände jag ett obehag av att där det borde funnits två par fotspår nu bara fanns ett par synliga fotspår. Jag sa att det nog var rätt väg. Vi fortsatte att gå och fortsätta följa fotspåren tills vi kom till Ispalatset som såg ut precis som mamma beskrivit det i sina historier. Mina ben blev helt skakiga och jag började må lite illa. Min syster nickade förstående och tog min hand.

”Den klarade sig, jag hjälpte den som behövde mest hjälp”, viskar hon för sig själv.

Sängen är nu varm och solen lyser ut ur fönstret, nu när hon vaknar från en dröm, i sitt rum, med rena handflator.

Alexandra Andersson

Dörrarna var tunga men vi lyckades få upp dem till slut och gick in hand i hand. Vi häpnade över hur stort det var. Vi gick uppför en trappa som låg till höger, det fanns flera dörrar i en korridor när vi kommit upp. Min syster kom ihåg att mamma sagt något om dörr nummer fyra, så vi gick till den fjärde dörren.

Hon var där! Där inne i det annars så tomma rummet, likt en fängelsecell fanns ingenting förutom vår syster och mamma.

4. ISPALATSET Hon var ute en kall och frostig vinternatt med sin hund som vanligt. Jag stannade kvar hemma, men kände på mig att något var fel när hon hade gått ut. Jag smög ut och tog en genväg så att jag kunde gömma mig i ett par buskar. Det gjorde ont att sitta i den taggiga busken, det kändes som att jag sögs in i busken när hon gick förbi. Jag blev ängslig och kände ett sus genom kroppen att hon skulle se mig. Hunden började skälla åt mitt håll. Jag kände hur pulsen gick upp och att jag började flåsa, nästan som att jag hade sprungit ett maraton. Hon sa åt hunden att sluta skälla, men hunden fortsatte och samtidigt hörde hon ett litet knakade ljud i från busken jag satt i. Å nej, nu kommer hon se mig, vilken klant

Vi var tvungna att skynda oss att få ut dem, för vi hörde Isdrottningen på nedervåningen. Vi hörde hur hon gick upp för trapporna. Hon var på väg in i rummet. Vi var tvungna att gömma oss och lyckades tränga in oss bakom en dörr som ledde till ett annat rum som var en till cell. Mitt hjärta började bulta ännu hårdare. Vi satte oss bakom dörren, vi hörde vad isdrottningen gjorde och sa. Hon sa till den svartklädde mannen: ”Vi ska hitta dem, förr eller senare!”

195

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Jag väntade, tills jag inte såg dem längre, med att kliva ut ur busken och såg att mina kläder hade gått sönder på några ställen. Jag kände att det sved lite och min vita tröja började färgas röd men jag kunde inte känna hur ont det gjorde, för hon var borta, min syster. Jag gick och knöt loss hunden och lyfte upp honom. Med hunden i mina armar skakade jag hela vägen hem. Jag kunde inte sluta tänka på att hon kanske aldrig skulle komma tillbaka hem. Men NEJ, hon kommer komma tillbaka. Jag var tvungen att tänka positivt. Hon gjorde alltid det och nu måste jag också klara det för hennes skull.

När jag kom hem berättade jag allt för min andra syster. Vi bestämde oss för att hitta henne. Vi kom överens om att vänta till morgonen efter, för att vi skulle hinna sova ut och packa mat och sånt vi skulle kunna tänka oss behöva. Vi visste inte vart vi skulle gå, vi beslutade oss för att vi skulle leta där hon försvann och sen fortsätta in i skogen.

Den svartklädde mannen hörde oss. De gick in i rummet såg oss direkt. Vi sprang ut ur rummet, men isdrottningen hann få tag i min systers arm och dörren stängdes bakom mig.

hade. Äntligen kunde Asia komma in på samma gymnasium som Agnes. Asia gick till Magnus och berättade om de goda nyheterna, men Magnus bara log bara och sa:

Jag sprang in i rummet bredvid och väntade tills jag hörde att de inte letade längre Jag låg kvar på mitt gömställe tills mitt hjärta lugnat sig. Jag smög in till fängelsecellen och såg min familj ligga på det iskalla golvet. Jag blev tvungen att tänka snabbt för isdrottningen och den svartklädde mannen var nog fortfarande vaksamma och undrade säkert om jag fanns kvar i ispalatset. Jag väckte dem allihop genom att skaka lite på dem. Vi smög sakta men säkert ner till dörren, öppnade den försiktigt och rusade ut i den mörka natten.

“Du är skyldig mig.” och gick därifrån.

Asia förstod inte, så hon gick bara till Agnes och berättade om betygen. Agnes blev så glad så att hon gjorde en stor fest för Asia där alla var välkomna eftersom det äntligen var sommarlov.

Men det var ingen vanlig fest som 16-åringar skulle ha, det var alkohol och massa andra saker inblandade och utan föräldrar en hel natt. Festen Agnes anordnade var i hennes stuga som låg mitt på en bondgård men där fanns inga djur eller någon annan. Det hade varit Agnes mormor och morfars bondgård och stuga innan de dog men nu var det Agnes och hennes föräldrars stuga och bondgård. Agnes och Asia organiserade festen och alla som skulle komma kom, det var bland annat 04:or, 03:or, 05:or och vissa 06:or. Till och med Magnus kom eftersom han blev bjuden av några. Men Asia brydde inte sig så mycket om att Magnus kom. Hon blev faktiskt lite glad eftersom hon tyckte att han ändå förtjänade att komma dit efter all hjälp.

Linnéa Wirvén

5. ODJURET OCH FLICKAN ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Asia räknade varje dag, 23 dagar, tills det var sommarlov.

Asia räknade de dagarna för hon hade inte så lång tid på sig att förändra sina betyg för att nå kunskapskraven och komma in på ett bra gymnasium, precis som Agnes som var hennes bästa vän.

När alla kom, så skålade det för att det var sommarlov och att 05:orna slutligen skulle börja på gymnasiet. Asia och Agnes hade det jättekul men det hände något med Asia, något som hon aldrig känt förut. Asia började få ont i hela kroppen och hon sa det till Agnes, men Agnes sa: ”Det kanske är på grund av alkoholen som du har druckit.”

Agnes hade alltid funnits där för Asia när det kändes som värst. Asias pappa Len blev dödad för typ ett halvår sedan av ett farligt djur som hade ett slags giftigt blod som kunde döda all mänsklighet. Asias pappa brukade alltid prata om det. Men Asia trodde alltid att det var en myt, men hon insåg att det var sant när hennes pappa dog av det förfärliga blodet som ingen visste vad det var för något.

Det tänkte Asia också först men Asia började få mer och mer ont och hon kunde inte stanna så hon försökte gå hem själv utan att säga till någon.

När hon skulle hem från festen var det tyst på vägen. Ingen bil körde där, det var bara hon och träden som blåste, ingen annan var där. Asia tyckte att det var för tyst så hon vände sig om och tittade runt. Men sekunden som hon kollade framåt så stod hon där helt själv. Hon tyckte att de var någon som stod bakom träden, Asia blev rädd så hon gick därifrån. Mitt i vägen där hon gick så kom Magnus springande till henne och sa:

Det värsta var att Asias pappa Len dog i hennes händer med det svarta blodet som kallades för nattblod. Men Agnes hjälpte Asia genom den sorgliga händelsen och fick henne att glömma för det mesta, även om det var en oförglömlig händelse.

Efter ett halvår så mådde Asia mycket bättre. Hon gick till skolan och pluggade ganska mycket. Även om hon inte hade så bra betyg var det något speciellt med Asia som ingen någonsin förstod sig på. Alla Asias lärare blev alltid förvånade och frågade alltid sig själva ”varför hon fick det betyget som hon fick”. De förstod sig aldrig på varför hon fick så dåligt betyg efter all tid Asia pluggade och lärarna som försökte hjälpa henne. Asia tyckte att det alltid var lika jobbigt, hon klarade nästan inga prov och blev lika besviken för varje prov och inlämning hon hade.

”Ja sa ju att du var skyldig mig en tjänst, så ta av dig kläderna.”

Hon trodde inte att han var seriös, hon började känna sig lite obekväm och sa till honom. Men han lyssnade inte och drog av henne kläderna och slog henne tills hon nästan blev medvetslös. Asia hade aldrig i hela hennes liv känt så här, hon var livrädd och kände där och då att hon bara ville gå under och försvinna från världen.

Innan Magnus hann göra något förfärligt med Asia så hörde han ett vrål. Magnus trodde inte att det var något stort, men det visade sig vara ett stort odjur som vrålade högt och drog Magnus från Asia.

Men en dag så sa en lärare som hette Magnus till Asia att han kunde hjälpa henne att förbättra sina betyg. Asia blev glad och sa att hon kunde göra vad som helst för att få godkänt.

Efter skolan så hjälpte Magnus Asia och hon förstod allt som Magnus sa och lärde henne på bara en timme. Efter att de blev klara så tackade Asia Magnus, och var tacksam för hjälpen hon hade fått. Men en del av henne kände på sig att hon inte skulle klara slutprovet.

Sedan vaknade Asia upp och fick ett täcke av odjuret. Odjuret berättade att det var samma person som dödade hennes pappa Len och berättade att odjuret bara försökte hjälpa Asia och ta hand om henne eftersom det var hennes pappa sista ord.

Dagen kom när hon hade slutprovet på alla ämnen. Efter att hon gjorde provet så fick hon vänta två dagar eftersom lärarna skulle rätta och sätta ett betyg. Men dagen kom och det hände något konstigt: Asia fick godkänt i alla ämnen, utan konstigheter eller att hon kände att det var jobbigt. Lärarna blev så chockade för hon fick toppbetyg. Asia blev också lika förvånad men lärarna blev stolta och glada för de betyg Asia

Asia blev så förkrossad, medan Magnus försökte springa därifrån, men odjuret blev bara ännu argare och sprang efter honom och tog honom till Asia. Men hon ville inte döda han trots allt han har gjort, eftersom hon visste bättre och de skulle inte hennes pappa ha gjort. Asia sa till odjuret att den skulle skrämma Magnus, och Asia sa att: 196

”Om du gör något sånt här mot en annan tjej så lovar jag dig att då kommer jag döda dig.”

Asia kramade om odjuret och sa:

Jag hade inte sett Nicole på en hel vecka, jag tänkte att jag behövde få veta hur hon mådde. Jag gick till lärarrummet och frågade hur hon mådde och där kom orden som fick mig att brista ut i tårar…

”Om du inte hade kommit i tid hade jag aldrig klarat mig. Tack”.

– Hon har tyvärr gått bort.

Båda tog varandra i händerna.

Orden ekade i mitt huvud, jag blev helt snurrig.

Asma Ahmed

Jag hade inte varit vän med flickan sen vi gick på dagis men just då var det som att hon var min bästa vän, min stjärna, min favorit. Det var som att vi var menade för varandra, som på dagis. Jag tänkte tillbaka när vi var små på dagis. Vi lekte på utegården hela tiden, vi var bästa vänner. Men efter att vi började i skolan fick vi andra och fler vänner och eftersom vi började i olika klasser kunde vi inte ses lika mycket eller vara med varandra som förr. År efter år gick och vi tappade kontakten helt. Det var som att vår vänskap bara försvann från ingenstans.

6. SLUTET PÅ EN VÄNSKAP Ljudet av lungor som inte får någon luft gör att hela mitt bord vänder sig om för att se vad som händer. Jag reser mig från stolen och går fram till Nicole som kippar efter luft och försöker ropa på hjälp medan jag försöker hjälpa henne. Efter en stund rusar det in lärare i matsalen, en av dem försöker hjälpa henne att få luft och medan läraren hjälper henne slår jag numret 112.

Det var en dag när jag gick förbi henne, jag var ensam. När jag kollade på henne och hennes nya vän Stephanie var det som att hon kollade på mig som om jag var konstig. Jag stannade då upp och frågade henne vad som hade hänt, om hon var arg på mig. Vi stod alla tysta. Till slut sa hon:

Det var en helt vanlig dag och jag var på väg till skolan. Väl på vägen dit möttes jag och mina kompisar på vägen. Vår första lektion var matematik, efter matten hade vi idrott. När jag och mina vänner var på väg till matsalen efter idrotten mötte vi Nicole, hon som inte hade någon aning om vad som skulle hända idag. Jag och mina kompisar gick till matsalen och tog mat och satte oss vid bordet. Efter en stund hördes ljudet av lungor som inte fick någon luft som därefter gjorde att hela mitt bord vände sig om för att se efter vad som händer. Min tanke var då att jag MÅSTE hjälpa henne.

Då var mitt svar: – Jag tyckte att du kollade lite lustigt på mig.

– Nej det har inte hänt något och jag är inte arg, är bara trött, sa hon.

Då förstod jag att hon kanske inte hade något emot mig ändå, men jag ville ändå återuppta kontakten med henne.

Jag hörde en röst som sa:

Jag skrev till henne på Instagram som var den enda platsen där jag hade kontakt med henne. Mitt sms löd: ”Hej! Det är jag igen. Skulle vilja träffas någon dag skulle det funka?”

– Hej, du har kommit till 112 larmcentral vad har inträffat?

– Vi är på Lindholmskolan och en elev har satt i halsen och vi behöver en ambulans, sa jag. Hon som pratade i andra änden förklarade då med lugn röst att vi måste försöka få henne att andas och att vi bara skulle hålla oss lugna så att eleven inte stressade upp sig. Hon sa även att de hade skickat en ambulans som skulle komma fram om cirka fem minuter. Jag sa sedan tack för hjälpen och la på i telefonen. Efter en stund kom ambulansen fram och tog med Nicole till sjukhuset.

Hon svarade fem minuter senare: ”Nej, vill inte ha kontakt med dig för jag har inte träffat dig på länge och har nya vänner nu.” ”Ok” var mitt sista meddelande till henne innan hon gick bort.

Sedan hade vi inte pratat efter det tills nu när detta hände och det var därför jag blev ledsen.

Det var kväll och jag skulle lägga mig och sova och då hörde jag något ramla i köket. Jag gick ut och kollade om mina föräldrar var där, men ingen var där och mina föräldrar sov.

Jag undrade vad det var som lät för inget var trasigt eller något. Jag gick tyst tillbaka till mitt rum för att inte väcka mina föräldrar, jag la mig i sängen och somnade. När jag sedan hade somnat hörde jag något ljud utanför mitt rum. Eftersom jag hade väldigt svårt att sova djupt efter det som hänt hörde jag väldigt tydligt när något lät.

Jag och mina vänner hade väntat i två dagar på svaret om hur det gick för Nicole. Efter en vecka såg vi henne i korridoren, Vi gick fram till henne och frågade om hon mådde bra och hennes svaga röst sa: – Ja, jag mår bättre, tack för att ni hjälpte mig…

Hela min kropp fylldes då av hopp och glädje. Tänk att jag ungefär hade räddat livet på henne. Jag var jätteglad och tacksam över att jag själv hade hjälpt till och bidragit till att få henne att överleva.

Dagen efter förklarade jag för mina föräldrar vad som hände i natt och de sa att de inte hade hört något.

Min tanke var då: tänk om det är hon som jag var vän med på dagis. Jag var ganska glad att hon var på “besök”.

Två dagar efter så hörde jag ambulanssirener. Vi hade lektion, men alla ställde sig upp för att kolla vad som hade hänt.

När vi kollade ut såg vi att Nicole blev utburen på bår in i en ambulans och några sekunder efter såg man ambulansen försvinna runt hörnet med sirenerna på, de tjöt som pilar i mina öron.

Dagen efter det skulle jag gå och lägga mig och då hörde jag återigen något i köket. Jag gick dit och försöker få kontakt med ‘det’ som var inne hos mig och jag sa: – Hallå är det du, är det du som var min vän?

En vecka senare 197

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

– Vad menar du, vad har jag gjort?

Det var nästan som att ett litet tyst svar bakom mig svarade ”ja”. Jag satte mig på golvet och grät för att jag var ledsen över det som hänt henne, för mig kändes det som om hon satt bredvid mig och höll om mig.

Aline gick sakta ner mot sjön bakom huset, vinden var stilla och det var kallt. Hennes pupiller blev små som grus och hennes instinkt sa åt henne att gå mot den svarta sjön. Aline började sakta gå ner i vattnet tills hennes haka nuddade vattenytan. Hon kollade med en stirrande blick ner när någon tog tag i hennes huvud och drog ner henne under vatten.

En stund senare kom mamma in i köket och tände lampan och då kände jag hur närvaron bara försvann. Mamma sa då till mig:

Ezra visste inte vart Aline gått, men inte hade hon slängt sopporna för ute vid altanen låg soppåsen. Ezra gick ner till sjön för att se om Aline var där, men hon kunde inte hitta henne. Hon var nära att vända om när hon såg plaskande i vattnet, det var Aline. Ezra sprang ut i vattnet i hopp om att kunna rädda Aline. Ezra tog tag i Alines tröjärm och försökte dra upp henne på land. Ezra lade Aline med ryggen och ryckte i henne för att få liv i henne, men hon såg ut att vara helt livlös.

– Jag förstår att du är ledsen över vad som hände med din vän men du måste försöka sova lite gumman.

Jag kramade sedan om henne och gick och la mig i sängen.

Men en kvart senare så hörde jag mamma skrika allt vad hon hade… vad var det som hände?

Emma Johansson

Ezra var chockad och ledsen över situationen när Aline började göra ett ljud, hon hostade och det lät som att det var mycket vatten i halsen på henne. Ezra vände Aline för att hjälpa henne med att andas.

7. UNDER SVARTA VATTEN ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Ezra räckte fram tärningen till Aline.

Aline var blek och svag, hon var helt borta och Ezra kramade om henne och hjälpte henne upp för att börja gå upp mot huset. Aline betedde sig lite konstigt, hon hade blicken rakt mot huset och sa ingenting. Ezra kollade på henne och frågade ifall hon var okej. Då stannade Aline upp, vände sakta på huvudet så att hon nu stirrade rakt på Ezra. Aline lutade sig över Ezras axel och viskade:

”Det är din tur”, sa hon.

”Vänner ska alltid vara tillsammans.”

Aline rullade tärningen och fick en sexa.

Aline tog tag i Ezras arm och sprang med henne, släpande henne i det kalla, blöta gräset ner mot vattnet. Ezra skrek för sitt liv och försökte att komma loss ur Alines grepp men det gick inte, Aline höll för hårt i henne och hon hade ingen chans att kunna rymma.

Höstlöven föll ner från den höga björken vid uppfarten till Stenkullevägen 24. Aline kollade ut genom fönstret ut mot den stora mörka sjön på baksidan av huset.

”Yes! Jag vann”, utbrast Aline.

Ezra började plocka ihop spelet medan Aline kollade efter andra spel att spela.

Hon drog ner henne i vattnet, de plaskande vattnets vågor spred sig över hela sjön men ljudet av hennes skrik hördes inte längre. Bara bubblorna från hennes andetag syntes på vattenytan.

Men snart skulle bubblorna spricka och inte synas igen.

”Den här?” frågade Aline och tog upp lådan med Fia med knuff.

Ezra nickade och Aline började lägga upp det nya spelet på bordet. Ezra gick till köket för att göra i ordning lite chips som de kunde äta under tiden de spelade. Men medan Aline plockade upp spelet så blev hon lite yr, hon kände sig lite svimfärdig men sa till Ezra att hon kanske bara behövde lite frisk luft. Aline gick ut på altanen vid baksidan av huset och tog ett djupt andetag. Men hon kände inte att det blev mycket bättre, hon kollade ut över den svarta sjön lite längre ner på tomten. Hon kände något men visste inte vad det var.

Märta Jonson

198

199

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Register A

Abdi Duad, Aisha (8h); Brott, våld & olyckor, nr 14 Abdo, Alexsandro (8p); Vänskap & kärlek, nr 3 Abdulkadir, Hanan Mahamed (8d); Civilkurage & samhälle, nr 2 Abdullahi, Asho Abdi (8m); Brott, våld & olyckor, nr 3 Ademovic, Faris (8j); Förr i tiden, nr 1 Adolfsson Koskela, Alva (8c); Civilkurage & samhälle, nr 11 Ahmed, Asma (8k); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 5 Ahlberg, Lowe (8h); Förr i tiden, nr 3 Altun, Arda (8c); Civilkurage & samhälle, nr 1 Al-Ramahi, Rokiyah (8h); Brott, våld & olyckor, nr 24 Al-Siweedi, Sajjad (8h); Civilkurage & samhälle, nr 19 Alhwidi, Faisal (8f); Brott, våld & olyckor, nr 6 Andersen, Rasmus (8k); Mobbning & ensamhet, nr 24 Andersson, Albin (8e); Brott, våld & olyckor, nr 4 Andersson, Alexandra (8d); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 3 Andersson, Amanda (8e); Vänskap & kärlek, nr 4 Andersson, Jonathan (8g); Sport, nr 8 Arab, Suhayb (8d); Brott, våld & olyckor, nr 38 Aslami, David (8j); Sport, nr 1 Athahb, Rima (8g); Brott, våld & olyckor, nr 17 Aw-Ibrahim, Muhiyadin (8c); Sport, nr 2

B

Backström Åström, Felicia (8c); Civilkurage & samhälle, nr 16 Badry, Hassenein (8f); Brott, våld & olyckor, nr 32 Balayeva, Fidan (8e); Familj, nr 2 Bassaleh, Marwa (8h); Mobbning & ensamhet, nr 7 Ben Alaya, Emina (8d); Mobbning & ensamhet, nr 9 Bengtsson, Freja (8b); Vänskap & kärlek, nr 16 Bergdahl Gustafsson, Vilja (8b); Vänskap & kärlek, nr 5 Bergenlind, Gustav (8e); Mobbning & ensamhet, nr 25 Bingstrand, Linnéa (8j); Mobbning & ensamhet, nr 3 Birgersson, Daniel (8n); Civilkurage & samhälle, nr 5 Bjöör, Alva (8b); Familj, nr 4 Brolin, Wilma (8k); Brott, våld & olyckor, nr 35 Broman, Molly (8n); Brott, våld & olyckor, nr 5 Brunberg, Elsa (8m); Vänskap & kärlek, nr 12 Bucuk, Namik (8m); Familj, nr 14 Butrus, Andre (8i); Mobbning & ensamhet, nr 17

D

Demetriades, Nicholas (8k); Mobbning & ensamhet, nr 30 Desta Abay, Pamela (8b); Vänskap & kärlek, nr 18

E

Ehnbom, Fannie (8d); Familj, nr 3 Ellnemar, Nattalie (8c); Vänskap & kärlek, nr 2 Elmi, Hamdi (8c); Familj, nr 9 Engström, Tova (8f); Brott, våld & olyckor, nr 16 Eriksson, Alva (8f); Vänskap & kärlek, nr 21 Eriksson, Filippa (8j); Civilkurage & samhälle, nr 18 Eriksson, Lisa (8m); Vänskap & kärlek, nr 17 Eriksson, Theo (8g); Brott, våld & olyckor, nr 39 Erixon, Freja (8c); Vänskap & kärlek, nr 20 Ermesjö, Emelie (8d); Vänskap & kärlek, nr 19 Eterovich Gonzalez, Nicolas (8e); Vänskap & kärlek, nr 7

F

Falkenberg, Hilma (8h); Familj, nr 6 Fath Daoudi, Mohamed (8j); Vänskap & kärlek, nr 25 Flemming, Albert (8h); Brott, våld & olyckor, nr 29 Flink, Anton (8c); Sport, nr 7 Forsgren, Malin (8n); Mobbning & ensamhet, nr 34 Framnes, Julie (8h); Familj, nr 11 Friberg, Karin (8k); Civilkurage & samhälle, nr 13 Fällén, Nike (8c); Familj, nr 15

G

Gasemi, Yelda (8e); Brott, våld & olyckor, nr 21 Gustavsson, Josefin (8o); Mobbning & ensamhet, nr 14

H

Haj Issa, Kaothar (8k); Mobbning & ensamhet, nr 33 Hallbäck, Ludwig (8o); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 2 Hassan, Abukar (8g); Familj, nr 20 Hatami, Ahmad Sear (8m); Brott, våld & olyckor, nr 27 Heiskanen, Aaron (8d); Mobbning & ensamhet, nr 16 Henningsson, Neo (8c); Brott, våld & olyckor, nr 26 Humby, Moa (8m); Förr i tiden, nr 4 Husic, Lejla (8h); Mobbning & ensamhet, nr 12 Hussein, Salman Muhammed (8e); Brott, våld & olyckor, nr 28 Hägg, Amanda (8m); Familj, nr 18

I

Ibrahim, Muad Abdullahi (8g); Brott, våld & olyckor, nr 13 Ibrahim, Sara (8i); Civilkurage & samhälle, nr 10 Idris, Abdullahi (8f); Sport, nr 6 Ismail, Sally (8i); Civilkurage & samhälle, nr 14

J

Jafari, Amir (8d); Brott, våld & olyckor, nr 23 Jama Hussen, Hanad (8c); Brott, våld & olyckor, nr 34 Johansson, Alex (8g); Familj, nr 22 Johansson, Emma (8c); Brott, våld & olyckor, nr 20 Johansson, Emma (8e); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 6 Johansson, Jennifer (8j); Mobbning & ensamhet, nr 28 Jonsson, Märta (8m); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 7 Juhasz, Luca (8d); Familj, nr 1

K

Karlsson, Linnea (8f); Familj, nr 19 Karlsson, Vanna (8k); Brott, våld & olyckor, nr 36 Karolusson Daun, Maja (8g); Familj, nr 13 Kebede, Yosef (8e); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 1 Kindbom, Ellen (8c); Mobbning & ensamhet, nr 11 Korkut, Arda (8i); Mobbning & ensamhet, nr 2

200

L

Lantz, Alma (8h); Mobbning & ensamhet, nr 10 Lantz, William (8c); Civilkurage & samhälle, nr 4 Larm, Hedda (8c); Sport, nr 3 Larsson, Liam (8c); Vänskap & kärlek, nr 1 Larsson, Linnea (8c); Familj, nr 5 Leiding, Simon (8h); Brott, våld & olyckor, nr 22 Leray, Elin (8c); Mobbning & ensamhet, nr 1 Lewin, Oscar (8g); Brott, våld & olyckor, nr 30 Lind, Simon (8g); Sport, nr 4 Lindgren, Ida (8d); Civilkurage & samhälle, nr 17 Lindqvist Haj Yusuf, Chérine (8d); Civilkurage & samhälle, nr 6 Lindström, Beatrice (8d); Sport, nr 5 Linnemihl, Neo (8e); Mobbning & ensamhet, nr 31 Lopez Fuel, Nicolas (8g); Mobbning & ensamhet, nr 5 Lundberg Claesson, Emil (8d); Mobbning & ensamhet, nr 4 Lundgren, Jacob (8f); Brott, våld & olyckor, nr 18 Löfkvist, Zoya (8b); Mobbning & ensamhet, nr 19

M

Malmberg, Ikka (8g); Mobbning & ensamhet, nr 20 Malmberg, Simon (8n); Mobbning & ensamhet, nr 23 Masrar, Mohamed Yassine (8k); Vänskap & kärlek, nr 22 Mattsson, Chanelle (8e); Brott, våld & olyckor, nr 11 Music, Sajra (8g); Mobbning & ensamhet, nr 6

N

Nakouri, Sinda (8g); Civilkurage & samhälle, nr 9 Nazar Rashid, Amina (8n); Familj, nr 8 Nikander, Hugo (8d); Civilkurage & samhälle, nr 20 Nur, Mubashar (8c); Brott, våld & olyckor, nr 12 (4)

O

Oskarsson, Felicia (8f); Vänskap & kärlek, nr 24

P

Panich Jonsson, Filip (8h); Brott, våld & olyckor, nr 7 Pesonen, Isa (8f); Brott, våld & olyckor, nr 33 Pettersson, Emma (8f); Brott, våld & olyckor, nr 25 Pettersson, Jacob (8n); Vänskap & kärlek, nr 23 Pettersson Westin, Julia (8c); Civilkurage & samhälle, nr 3 Phung, Hoang (8c); Vänskap & kärlek, nr 8 Potorochyn, Sergij (8i); Mobbning & ensamhet, nr 15

S

Saffari, Jaafar R.T. (8h); Brott, våld & olyckor, nr 19 Samuel, Dede (8d); Civilkurage & samhälle, nr 15 Sandberg, Hanna (8b); Mobbning & ensamhet, nr 18 Schelin, Hillevi (8b); Vänskap & kärlek, nr 15 Selinder, Meja (8c); Mobbning & ensamhet, nr 26 Semlali, Zineb (8k), Vänskap & kärlek, 10 Shala, Leonis (8f); Brott, våld & olyckor, nr 9 Siad, Hodan Abdi (8d); Civilkurage & samhälle, nr 7 Sjöblom, Freja (8o); Familj, nr 10 Sjöö, Eric (8j); Vänskap & kärlek, nr 13 Stenlund, Elza (8f); Mobbning & ensamhet, nr 12 Stenlund Jansson, Linnea (8i); Familj, nr 21 Strand, Jennie (8j); Mobbning & ensamhet, nr 13 Strömberg, Klara (8k); Mobbning & ensamhet, nr 32

T

Thongkrathok, Tunwa (8h); Brott, våld & olyckor, nr 2 Tjärnström, Kajsa (8i); Brott, våld & olyckor, nr 10 Tyresson, Leon (8d); Brott, våld & olyckor, nr 40

U

Udin, Joline (8d); Vänskap & kärlek, nr 11 Uppman, Amanda (8e); Mobbning & ensamhet, nr 29

V/W

Weli, Umulkhier (8h); Familj, nr 17 Wellander, Magdalena (8m); Civilkurage & samhälle, nr 8 Vestberg, Mimmi (8h); Förr i tiden, nr 2 Vestman, Lill (8b); Mobbning & ensamhet, nr 21 Wiig, Tilda (8f); Brott, våld & olyckor, nr 37 Widegren Ekblom, Vincent (8i); Mobbning & ensamhet, nr 22 Wirström, Zackarias (8d); Civilkurage & samhälle, nr 12 Wirvén, Linnéa (8b); Övernaturligt & fantasivärldar, nr 4

Å

Åberg, Bianca (8p); Brott, våld & olyckor, nr 15 Åkerlund, David (8e); Brott, våld & olyckor, nr 8

Ö

Öberg, Agnes (8i); Familj, nr 12 Öjert, Svante (8i); Mobbning & ensamhet, nr 27 Österman, Viola (8b); Vänskap & kärlek, nr 6 Öqvist, Victor (8h); Vänskap & kärlek, nr 14

R

Rammo, Avana (8f); Vänskap & kärlek, nr 9 Reuterwall, Tania (8j); Familj, nr 7 Rimblad, Tova (8d); Familj, nr 16 Rydgren, Hugo (8d); Brott, våld & olyckor, nr 31 Ryrström, William (8g); Brott, våld & olyckor, nr 1

201

Nyköpings kommun 2021 Nyköpings högstadium: Malin Johansson och Jörgen Leidebrant Omslag: Håkan Groop, originalverk Tryck: DanagårdLiTHO ISBN 978-91-983379-5-2

VÄNSKAP OCH KÄRLEK

Eric Sjöö, 8j Kampen mot orättvisan

FÖRR I TIDEN

Elsa Brunberg, 8m Ett hjärta av guld Moa Humby, 8m Så länge vi är tillsammans

Faris Ademovic, 8j Den röde ledaren

CIVILKURAGE & SAMHÄLLE

Daniel Birgersson, 8n Den nya tjejen i klassen Julia Pettersson Westin, 8c Beskyddaren, en ärofull vän

Zackarias Wirström, 8d Magdalena Wellander, 8m Kärlek börjar alltid med bråk Ett stort beslut

Filippa Eriksson, 8j Rånad

SPORT

David Aslami, 8j Abdis val

BROTT, VÅLD & OLYCKOR

Emma Johansson, 8c Hjorten Suhayb Arab, 8d Våldtäkten

Kajsa Tjärnström, 8i Det följande hotet

ÖVERNATURLIGT & FANTASIVÄRLDAR

Märta Jonsson, 8m Under svarta vatten Alexandra Andersson, 8d Hennes dröm

Molly Broman, 8n Bruna oskyldiga ögon

Bianca Åberg, 8p En natt i juli

Temat i denna utgåva är ”Att stå upp för någon” och novellerna är skrivna av elever i årskurs åtta på Nyköpings högstadium.

Några elever har också skapat egna omslagsbilder till sina noveller, som återfinns i boken. Huvudomslaget är formgivet av den lokala konstnären Håkan Groop.

I år innehåller antologin 161 noveller som är uppdelade i åtta avdelningar: Mobbning & ensamhet Familj Kärlek & vänskap Förr i tiden

Civilkurage & samhälle Sport Brott, våld & olyckor Övernaturligt & fantasivärldar

I början finns en innehållsförteckning där novellerna är sorterade på titel inom sin respektive avdelning. Varje novell har också fått ett nummer inom avdelningen. Ett register finns längst bak, där kan man söka på elevens efternamn för att hitta rätt novell.

De noveller som står i versaler i innehållsförteckningen är nominerade i vår omröstning om de bästa novellerna 2020/21.

Vi önskar er alla en god läsning!

ISBN: 978-91-983379-5-2