Bödaupproret 1850

TEXT: JOHAN VON REIS ILLUSTRATION: BENGT VASA ANDERSSON

Sedan generationer tillbaka hade innevånarna i Böda socken betraktat Bödaskogarna som en självklar fri tillgång och åtkomst av virke och ved. Men skogen tillhörde sedan flera hundra år kronan.

På senvintern 1850 beslöt landshövdingen i Kalmar län att nu fick det vara nog, en ölänning som hädanefter upptäcktes hämta virke ur Böda kronopark skulle betraktas som skogstjuv med åtföljande bestraffning. Tidigt på morgonen den 11 mars 1850 anlände så kronofogde Johan Henrik Eneman tillsammans med ett antal myndighetspersoner till Mellböda gästgivargård där förhören med sockenborna var tänkt att hållas. Redan efter en liten stund upptäckte man att olaglig försäljning av kronans virke pågick helt öppet strax intill kyrkbacken. Under kronofogde Enemans ledning drog man vidare med avsikt att besöka socknens olika byar för att leta efter bevis och hålla förhör, sockenborna hade nämligen inte infunnit sig vid gästgivargården i den utsträckning som det var planerat.

Den första byn som besöktes var Grankulla, men där visade det sig att nästan alla bybor hade försvunnit från byn, vilket naturligtvis innebar att det inte gick att hålla några som helst förhör. Så hela sällskapet drog vidare mot Torps by som på den tiden låg ensligt belägen i närmast väglöst land. Även till häst var byn svår att nå, så hela sällskapet fick ta sig fram till fots de sista två kilometrarna. I Torp möttes de av en stor folksamling där flera av byns bönder hade beväpnat sig med bössor och påkar. Ett stort tumult uppstod med bland annat stenkastning mot kronofogden och hans folk, vilket vi kan läsa om här på Böödialekt.

När väl kronofogde Eneman och hela hans sällskap blivit ivägkörda firade byborna segern med hurrarop och skottsalvor. Men glädjen varade bara några veckor, för i april anlände militär trupp från Kalmar till Böda, och inför denna övermakt fick Bödaborna ge sig. Sammanlagt ställdes arton bönder inför rätta, de flesta från Torp. Hälften frikändes men nio av dem dömdes till straffarbete och hamnade på olika fängelser i södra Sverige. Efter några månader i finkan återvände nästan alla till sina hembyar.

Följande historia är nedtecknad av Henry Johansson (1898-1985), bördig från Djupvik i Föra socken och publicerad på äkta nordöländska i Åkerbo hembygdsförenings årsbok Öländsk Bygd 1966.

HÄÖ TÖVES IINT SA JERUSALEMS SKOMAKRE

Joo si du, de kommö sä från den tin nä de däö som de kalla de, Böö-opproö va fö nämmö nött hundratal åö sänna. Si de va så att Bö-böndra hadd gått å fått fös ä att kronskogen en gång i tin vatt domses, å att krona sänna på nött unlet vänstö hadd frånhänt dom den. Däfföe ga de så jävven på att de hadd rätt te hu mööck trä i skogen som de behöövd. Å de gjoöd et me. Men de dummest va att dom galnö knävla ga ä te å ta meör å meö, å te sist va de dom som gas ä te å saalj veerk u skogen.

Å kronas vaktre ga de brännven se de geck fuull fö jämnan å då sket ju dom i va hundan böndra to sä te. Å han ”titteriäänd” som va ve grinda te skogen fö te si att stocka som köedes ut va stämpla me i kroon i vädden äänd, va iblann aldre uut å titta på nön stock så långö dan va. Å på de viis hant dom ta temenstningen fjändelen uttå skogen inna de to tutt. Fö te sist feck ju krona reda påt å då bledd de ett himla rabbskall föståss.

Å opp te Böö kom kronfogden å mä sä hadd han ett tvåll tri stöddii kronkaö från nött aann gestrekt, fö te snook gönom skogen å si hu de va. Å dom hitta föståss en aglen hopö me veerk å kulltajnö trä, åsså så de aall stöbba sän lånt tebaks i tin.

Nä fogden haadd sitt allt dä deö så kalla han hop Bö-boo i skogen på en bestämdö da å då täänkt han taal om fö dom hu gaal de hadd ställt tet fös ä. Dom ha sagt att kronfogden va en sön deö grovö , stoöbaljö falihet som röt som en galt nä han va ärjö å som iint va räddö fö han ilaak en gång. Men böboo sket int i böxra fö de, utan de kom å ställd opp ve mötesplassen i goe ti. Men inna dess så ga de sä sta å häävd i sä en hopö me brännven se de va meö än halvfuull heel högen. Åsså hadd de taaj me sä byssö å tjugö å

yxö å måång andrö tehyygg, fö de hadd satt sä i siinn på att om fogden bledd jäddriö å täänkt te sätt fast dom så va de liik så gutt te å knäpp hel en me en levens gång. Fö si böboo ha allte vatt rektii kaö som aldre vatt räädd å sä.

Nä som fogden feck si aall beväpna kara koomm vinglens så bledd han litt lömskö, men han viill ju ändån viis sä katiö, se han flääng ögna i dom å gas ä te å blåskääll på dom å meent att han va kaö te kuunn sätt dom i fängels, å dit skuul de nu varenda kuutt.

Men då stack de te i gubba. Dom bledd himla rasens å kom görmens fram mot en me aall sii tehygg i händra. Men då bledd fogdens hjalpkaö så döräädd se de brann iväj in i skogen så ämmend de öörkt fö te räädd sie liv.

Nä då fogden fösto hu falii gubba va så la han iväj han me så foöt han öörkt me sitt stoö skröv. Å gubba gas sä ättö föståss å svoö å hojta å illvraalt. Nä så fogden hadd skeen en bit så kom han rätt ut i ett dyhööl å i de sjonkt han neö så lång han va klöven inna han nåådd butten. Då va han döräddö, fö fööst gången i sin ti, påsto de, å då strääckt han opp händra mot bögubba å roopt. Mänskö! Töva lite! Töva lite! Men då kom de framsköttens en en stoö oand te kaö som de kaalt fö Jerusalems skomakre, å han hååld me bäägg näva i långskafta sköryx övvö huvve fädie te huugg te, åsså vraalt han se de skroa i skogen. Häö töves iint! Häö töves iint!

Å då i föskräckelsa va fogden stånd te häv sä u dyhöla å kom opp på töörr land igen, å då la han iväj in i skogen å to sä unna han me.

Å ättö de så våågd inge uttå kronas folk opp te Böö, fönn de föst hadd skickt dit en hopö krigsfolk från Kalmö. Fö dem va dem enda som råådd på böboo.

Sänn dess ha de vatt ett olspråk, de skomakön sa, nä de beö sä så.