BÖDAUPPRORET 1850 Sedan generationer tillbaka hade innevånarna i Böda socken betraktat Bödaskogarna som en självklar fri tillgång och åtkomst av virke och ved. Men skogen tillhörde sedan flera hundra år kronan. TEXT: JOHAN VON REIS ILLUSTRATION: BENGT VASA ANDERSSON
P
å senvintern 1850 beslöt landshövdingen i Kalmar län att nu fick det vara nog, en ölänning som hädanefter upptäcktes hämta virke ur Böda kronopark skulle betraktas som skogstjuv med åtföljande bestraffning. Tidigt på morgonen den 11 mars 1850 anlände så kronofogde Johan Henrik Eneman tillsammans med ett antal myndighetspersoner till Mellböda gästgivargård där förhören med sockenborna var tänkt att hållas. Redan efter en liten stund upptäckte man att olaglig försäljning av kronans virke pågick helt öppet strax intill kyrkbacken. Under kronofogde Enemans ledning drog man vidare med avsikt att besöka socknens olika byar för att leta efter bevis och hålla förhör, sockenborna hade nämligen inte infunnit sig vid gästgivargården i den utsträckning som det var planerat. Den första byn som besöktes var Grankulla, men där visade det sig att nästan alla bybor hade försvunnit från byn, vilket naturligtvis innebar att det inte gick att hålla några som helst förhör. Så hela sällskapet drog vidare mot Torps by som på den tiden låg ensligt
8
ÖLANDSMAGAZINET – VINTER 2018
belägen i närmast väglöst land. Även till häst var byn svår att nå, så hela sällskapet fick ta sig fram till fots de sista två kilometrarna. I Torp möttes de av en stor folksamling där flera av byns bönder hade beväpnat sig med bössor och påkar. Ett stort tumult uppstod med bland annat stenkastning mot kronofogden och hans folk, vilket vi kan läsa om här på Böödialekt. När väl kronofogde Eneman och hela hans sällskap blivit ivägkörda firade byborna segern med hurrarop och skottsalvor. Men glädjen varade bara några veckor, för i april anlände militär trupp från Kalmar till Böda, och inför denna övermakt fick Bödaborna ge sig. Sammanlagt ställdes arton bönder inför rätta, de flesta från Torp. Hälften frikändes men nio av dem dömdes till straffarbete och hamnade på olika fängelser i södra Sverige. Efter några månader i finkan återvände nästan alla till sina hembyar. Följande historia är nedtecknad av Henry Johansson (1898-1985), bördig från Djupvik i Föra socken och publicerad på äkta nordöländska i Åkerbo hembygdsförenings årsbok Öländsk Bygd 1966.
