Jordbrukets framtid (1946) by Olof Holmgren

ERIK KARLSSON

JORDBRUKETS FRAMTID

Erik

Karlsson

JORDBRUKETS FRAMTID Tal Sverges

på

Kommunistiska 18—21

maj

Partis

kongress

1946

STOCKHOLM ARBETARKULTURS

1946 FÖRLAG

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthìm 1946

Den rationella storproduktionen har undan för undan trängt ut småproduktionen, hantverket. Det har varit en utvecklingens lag inom näringslivet. Den hantverksmässiga småproduktionen har inte kunnat hävda sig i konkurrensen. Varför, känner alla till. Storföretagens överlägsna teknik och effektivare produktionsmetoder har obevekligt fällt utslaget till storproduktionens favör. Även om hantverket finns kvar är det hänvisat till en anspråkslös tillvaro på mindre och speciella områden. Det har emellertid varit en utbredd uppfattning, att jordbruksnäringen härvidlag utgör ett undantag från det övriga näringslivet. Småproduktionen har här ansetts ha helt andra förutsättningar att kunna hävda sig gentemot storproduktionen. Det har t. o. m. funnits de som menat att småbruket har vissa avgörande företräden framför storbruket och mer än väl kan hävda sig gentemot detta. Sönderstyckning av större brukningsenheter och skapandet av nya småbruk har ansetts vara en klok jordpolitik. Under utvecklingens förlopp har emellertid denna uppfattning alltmera fått ge vika. Visserligen är småproduktionen inom jordbruksnäringen ännu i dag mer betydande än inom andra näringsgrenar, men småbruket har köpt sin fortsatta existens till priset av låg lönsamhet och levnadsstandard, lång arbetstid och omänskligt slit för dess utövare. En »klyfta» har uppstått mellan stad och land, en klyfta ifråga om den levnadsstandard som det industrialiserade näringslivet kan ge, å ena sidan, och jordbruket, där småproduktionen överväger, å den andra. Denna klyfta är emellertid lika mycket en klyfta mellan storbruk och småbruk. »Flykten från landsbygden», som betraktas såsom ett av våra större

inrikespolitiska problem, är framför allt en flykt, från småbruket. Genom statliga åtgärder har tiotusentals nya småbruk kommit till. Denna jordpolitik anses i dag oklok. Det finns de som menar att staten i stället bör medverka till att mindre brukningsdelar sammanslås till större. Att småbruket i sin hittillsvarande form inte kan upprätthållas i längden har nu blivit den förhärskande meningen i svensk jordbrukspolitik. Utvecklingens gång har medfört att småbruksromantiken tillfogats ett grundskott.

Småbruk och storbruk Det är utvecklingen själv som medfört uppkomsten av våra dagars bondefråga, som i allt väsentligt är en fråga om småbrukets ställning och framtid. I slutet av förra århundradet var teknik och produktionsmetoder ungefär lika vid storbruk som småbruk. Plog, harv, lie och räfsa var gemensamma redskap och hästen den gemensamma dragkraften vid alla jordbruk. Maskinernas segertåg har i grunden rubbat denna likställighet. Även om småbruken också mekaniserats har likväl en teknisk klyfta uppstått mellan dem och storbruken, vilken klyfta ständigt blir större och större. Vid småbruken användes tre gånger så mycket arbetskraft per hektar som vid storbruken. Visserligen är vid de förra den mera arbetskrävande animaliska produktionen proportionellt större än vid de senare. Men enligt professor Nannesons senaste »Räkenskapsresultat från svenska jordbruk» ligger arbetskostnaderna vid småbruk om 2—5 hektar genomsnittligt 79 proc. över vad som kan anses vara normalt, vid storbruken däremot 18 proc. under det normala. Denna tekniska skillnad medför en avsevärd olikhet ifråga om arbetskostnaderna per skördeenhet. De utgör enligt Nanneson, vid småbruk av nämnd storlek 24,4 öre per skördeenhet mot endast 9,3 öre vid jord-

o> a c»

o ih

co M O) t 00

QJJ :cô >

OJO

t - T)H co w M N

>} Xi

a H

-o ffl

i û «o IM

'S "¡> 4)

T3 es

S fa >a

co t- io

O "•s

OS 00" N

> a

IO 0 0 O OS 0 0 o I a t - m t - in

cd w

•O O

'S ec Ci

> B

CÍ

c3 fi fa

fa ri

M) '"S ¡e d

g Ss cu

¡yo

TJH

TJÎ

s o

m OJO

>i co aï I t- M H I H N n

tm N

•° S -fi 9

O 3

• -a

> TS sä öS

O B cd

S g 2 -S "fa ©

ft cd

fi Ä fH

ea fi

fi t í -S

Xtl

XÜ 0 2

r ob cô n

i_, •—i

•Ö >> £ 2 ocfj ¡> -fi £ 2 :cä

°2

S" * > - ffl g

o ri tí it M)

ft k

ft be

¿2 -s

«¡ <¡ <í fa

¡>> p&

fi > a â ^ m

ojo

ffii? g a i T 02 S-i 0) ^ cd <ö cd C Ä 2 SH ft »cd -3 •O * ft

bruk om 50—100 hektar. Om småbrukens ägare skall betala 4 proc. ränta på det nedlagda kapitalet kan de endast få ut 80 proc. av normal lantarbetarlön som ersättning för sitt eget arbete. Småbrukens underlägsenhet och svårigheter kommer också till uttryck på andra områden. Inte minst gäller detta byggnadsfrågan. Även om byggnadskostnaderna är ett problem för alla jordbruk råder dock här en väsentlig skillnad mellan småbruk och storbruk. Enligt statens forskningskommitté för lantmannabyggnader ligger nybyggnadskostnaderna, alltså kostnaderna för att uppföra boningshus, ladugård och andra ekonomibyggnader i tidsenligt skick, vid småbruk om 2—5 hektar, cirka 2 V2 gånger över gårdarnas saluvärden. Vid jordbruk med över 50 hektar åker ligger nybyggnadskostnaderna under saluvärdet. Småbrukets huvudsakliga produktion är i allmänhet animalieproduktionen. Även om den är relativt större än vid storbruken är den långt mindre rationell och lönande. Enligt en undersökning av statsagronom Folke Jarl vid Husdjursförsöksanstalten var år 1943—44 mjölkavkastningen per ko inom kontrollföreningarna, som nästan bara omfattar större besättningar, 3.554 kg. per år, medan den för dem som stod utanför föreningarna, huvudsakligen småbruken, endast var 2.093 kg. eller inte stort mer än hälften. Skillnaden är en följd av sämre och mindre rationell utfodring, sämre djur och sämre byggnader. Lönsamheten varierar högst väsentligt mellan storbruk och småbruk. Enligt professor Nanneson uppvisar småbruken om 2—5 hektar en negativ förräntning eller minus 0,8 proc. Detta under förutsättning att man räknar vanlig lantarbetarlön som ersättning för småbrukarens eget arbete. I gruppen 5—10 hektar är förräntningsprocenten plus 2,4 proc. Storbruken däremot uppvisar en förräntning av 6 proc. och däröver. Det bör betonas att professor Nannesons siffror grundar sig på c:a 1.000 bokföringskontrollerade jordbruk av olika stor-

lek och i olika delar av landet, men vilkas resultat anses ligga rätt avsevärt över genomsnittet. Vi har i vårt land omkring 210.000 småbruk med en areal mellan 2 och 10 hektar. De utgör över 2/3 av alla jordbruk med mer än 2 hektar åker. Dessa jordbruks innehavare kämpar en hård kamp för tillvaron. Ungdomen söker sig i stor utsträckning till andra yrken. Alldeles särskilt gäller detta den kvinnliga ungdomen. Detta är inte att förvåna sig över med hänsyn till småbrukarhustrurnas omåttliga arbetsbörda. En undersökning år 1940 om könsfördelningen i socknar med mer än 75 proc. jordbruksbefolkning utvisade, att det fanns endast 56 ogifta kvinnor per 100 ogifta män i åldersgrupperna 20 —25 år. För åldersgrupperna 25—30 år var siffran 43. Småbrukets problem är sålunda en stor och allvarlig samhällsfråga. Underlägsenheten gentemot storbruket är en följd av skillnaden ifråga om mekanisering. Denna skillnad förklarar den ekonomiska skillnaden. Den stora frågan är om småbrukets problem över huvud kan lösas eller om detta helt måste försvinna. Klart är att den kapitalistiska utvecklingen, som ruinerat och trängt undan hantverket inom andra näringsgrenar, för småbrukets vidkommande medför samma perspektiv: ruinering, utslagning som tvingar dess innehavare över till lönearbetarnas led. Om inte statsmakterna satt in olika hjälpåtgärder för att bromsa denna utveckling hade säkerligen redan stora delar av småbruket försvunnit. Särskilt i samband med krisen på 1930-talet. Är då utvecklingens gång obönhörlig? Är det svenska småbrukets undergång i det långa loppet ofrånkomlig? Det är den stora frågan i dag. Här bryter sig meningarna. Vår uppfattning är att småbruket likväl har en framtid men endast under den förutsättningen, att det på ett eller annat sätt kan mekaniseras och i övrigt rationaliseras, om det på ett eller annat sätt kan tillägna sig storproduktionens fördelar och komma på mera jämställd fot med denna. Detta är huvudfrågan i svensk jordbrukspolitik.

Familjejordbruket ingen lösning Socialdemokrater och andra föreslår sammanslagning av småbruk till större brukningsdelar. Man föreslår upprättande av s. k. familjejordbruk om 30—40 tunnland åker. Av över 200.000 småbruk vill man skapa c:a 100.000 s. k. »bärkraftiga familjejordbruk», vilket innebär att 100.000 jordbruk i vårt land skulle försvinna. Denna väg innebär på visst sätt ett anammande av den kapitalistiska utslagningens väg. Visserligen förutsattes här att utslagningen skall ske under samhällets kontroll och sålunda icke tillåtas få en planlös och förödande karaktär. Anhängarna till denna linje förklarar även att de vill bevara en mindre men självständig jordbrukarklass med tryggad utkomst. Man vill hindra att utvecklingen går hän mot enbart storbruk med lönearbetare. Men betyder då denna linje en verklig utväg? Det tror vi inte. Dessa jordbruk kan nämligen inte bli verkligt rationella jordbruk, som fullt ut kan använda nutida jordbruksteknik och uppnå en arbetsproduktivitet som kan medföra en skälig lönsamhet och bärgning. Särskilt gäller detta på längre sikt. Man får inte glömma att den tekniska utvecklingen inte står stilla. Låt oss undersöka hur det är ställt vid de c:a 60.000 svenska jordbruk, som går under beteckningen familjejordbruk och som har mellan 20 och 40 tunnland åker. Det visar sig därvid att dessa jordbruks innehavare rent kalkylmässigt har det något bättre ställt än övriga småbrukare. Samtidigt ger emellertid uppgifterna vid handen att dessa familjejordbruk är långt underlägsna de större jordbruken. Om vi jämför dessa familjejordbruk med storbruk om 50—100 hektar, så ligger arbetsförbrukningen vid de förra 11 proc. över och vid de senare 18 proc. under den normala. Man beräknar att en traktor ersätter 5 hästar. Men hur skall då en traktor kunna bli räntabel vid ett familjejordbruk med 2—3 hästar? Man kan möjligen

göra sig av med en häst, men då kan ju traktorns kapacitet bara utnyttjas till 1/5. Förväntningen vid storbruken är avsevärt högre än vid familjejordbruken, vilka visar sig vara klart underlägsna de större jordbruken både ifråga om arbetsförbrukning per arealenhet, arbetskostnader per produktenhet och lönsamhet i övrigt. Enligt Nannesons uppgifter uppvisar familjejordbruken en förräntning av 5,1 proc. Den är högre i södra Sverge och avsevärt lägre norrut. Förräntningsprocenten i storbruken över 50 hektar beräknas vara 7,4 proc. eller 2,3 proc. högre. Ändå har dessa siffror beräknats med utgångspunkt från en lön till familjejordbrukaren som med 7 proc. överstiger vanlig lantarbetarlön medan storbondens lön beräknas till 27 proc. högre belopp. Till detta kommer byggnadsfrågan. Vid familjejordbruken beräknas nybyggnadskostnaderna ligga »bara» 92 proc. över saluvärdet, medan de som sagts ligger under saluvärdet vid storbruken. Om man f. n. vid familjejordbruken nätt och jämnt kan förränta det i jordbruket nedlagda kapitalet så kan man givetvis inte förränta byggnader för vilka kostnaderna ligger nära dubbelt över saluvärdet. Typiskt för familjejordbruken är i allmänhet också att medan de är för små för rationell maskindrift är de å andra sidan för stora för att som regel helt kunna skötas med hjälp av den egna familjens arbetskraft. Vid ett sådant jordbruk har man emellertid inte råd att ha fast anställd arbetskraft året om. Ett sådant jordbruk har inte råd med en fast anställd djurskötare. Följden blir att hustruns arbetsbörda blir omåttlig. Man måste likväl anlita annan arbetskraft vissa tider på året, men sådan tillfällig arbetskraft står numera inte att få. Småbrukens sammanslagning till familjejordbruk kan således inte vara någon utväg för att lösa vårt jordbruksproblem. Vi har härvidlag bortsett ifrån hela frågan om hur en sådan sammanslagning praktiskt skulle kunna genomföras. Skall staten köpa in småbruk allt efter

som de blir till salu och ge dem till andra småbrukare? Hur lång tid tar en sådan reform? En mansålder eller flera? Medan gräset växer dör kon . . .

Kooperativ samverkan Problemet är att skapa en rationell produktion vid småbruken. Detta förutsätter dels en allsidig mekanisering och dels införande av rationellare produktionsmetoder i övrigt. Är detta möjligt? Kan småbruket tillägna sig storproduktionens fördelar? Vi tror att detta är möjligt. Maskiner och moderna produktionsmetoder kan användas även vid små arealer, Problemet är att göra dem lönande. Detta kan åstadkommas genom kooperationen. Om samma traktor användes vid flera jordbruk kan den utnyttjas maximalt och traktorkostnaden per hektar komma ned till den normala. Genom att småbrukarna slår sig samman vid utnyttjandet av den moderna tekniken kan denna bli räntabel. i Utvecklingen inom svenskt jordbruk under senare årtionden uppvisar en snabb utveckling av kooperativ samverkan. Den ekonomiska föreningsrörelsen omfattar nu praktiskt taget alla jordbruk. Gemensamma inköp av förnödenheter genom centralföreningarna och gemensam avsättning av produkter genom dessa och andra ekonomiska föreningar har betytt väsentliga fördelar för jordbrukarna. Men inte nog med detta. Slakterioch mejeriföreningar ombesörjer nu också produkternas förädling, vilket därmed upphör att vara ett arbete vid de enskilda jordbruken och förvandlas till industriell produktion vid moderna men gemensamhetsägda mejerier och slakterier. Jordbruksproduktionen har i hög grad industrialiseras på kooperativ basis. Frågan står nu om kooperationen kan tänkas utvecklas till nya områden av jordbruksproduktionen. Mjölken förädlas industriellt till smör och ost, men den framställes fortfarande primitivt vid de flesta jordbruk, små-

bruken. Dessa är för små för att i jordbruksarbetet lönande kunna utnyttja den moderna maskintekniken om denna inte användes kooperativt. Gemensam maskinanvändning, andelsladugårdar och andra former av kooperation måste därför utvecklas i svenskt jordbruk. Detta är enda utvägen för småbruket att komma på jämnställd fot med de moderna storbruken i tekniskt hänseende. Tanken på en dylik kooperativ utveckling är inte främmande för Sverges småbrukare. Den gemensamma maskinanvändningen har redan här och var fått en viss utbredning. Genom några jämtlandsbönders eget initiativ har vi fått den första andelsladugården i Sverge. Klart är emellertid att dessa former av jordbrukskooperation är en aktuell fråga bara för en del av jordbruken, nämligen småbruken. Vid storbruken lönar sig maskinerna, här baseras produktionen på rationell och lönande användning av maskiner och moderna produktionsmetoder. Den svenska jordbrukskooperationen står sålunda inför sin andra utvecklingsetapp, som kommer att innebära maskinkooperation, ladugårdskooperation och andra slag av samverkan. På denna väg kan småbruket rationaliseras och tillägna sig den rationellare storproduktionens fördelar. Detta är vägen till lösningen av småbrukets bekymmersamma problem. Denna tanke vinner alltmera utbredning och intressant är ett uttalande härom av ordföranden i den ekonomiska föreningsrörelsens samorganisation, Sverges Lantbruksförbund, riksdagsman Gösta Liedberg, som i ett tal i Göteborg nyligen bland annat framhöll: »Det ä r m i n b e s t ä m d a ö v e r t y g e l s e , a t t m a n efter h a n d skall l y c k a s n y t t i g g ö r a de t e k n i s k a f r a m s t e g e n , de m a s k i n e l l a h j ä l p m e d l e n ä v e n vid de m i n d r e b r u k n i n g s d e l a r n a . M e n det g å r inte i en h a n d v ä n d n i n g . Ofta m å s t e j o r d e n t ä c k d i k a s , s t e n b r y t a s , a r r o n d e r a s först. O f t a m å s t e h u s e n b y g g a s om, f ö r b ä t t r a s . Och ä n n u oftare m å s t e m a n i en liten och m å n g faldig s k a l a skapa det samarbete i utnyttjandet av traktorn, självbindaren, lastbilen, skördetröskatn, som man — efter

m å n g a och m ö d o s a m m a u p p b y g g n a d i s å r — kommit ifråga om mejeriet:, slakteriet, centralförening&n.»

fram

till

Det är klart och realistiskt. Från andelsmejerier och slakterier till maskincentraler och andra former av kooperation för att småbruket skall uppnå den rationella storproduktionens fördelar och lönsamhet.

Statens skyldigheter mot jordbruket Här anmäler sig emellertid stora svårigheter. Inte bara i den meningen att kooperationens utveckling till dessa nya områden kommer att bli småbrukets ensak. Denna utveckling kommer att erfordra mycket kapital, vilket inte småbruken förfogar över. Till detta kommer att jorden vid småbruken ofta måste täckdikas, stenbrytas etc. för att maskiner skall bli användbara. Dessa former av kooperation kommer dessutom att betyda ett långt större ingrepp i nedärvda vanor och tidigare produktionsmetoder än vad jordbrukskooperationen hittills inneburit. För att kooperationen snabbt skall kunna utvecklas i denna riktning och medföra en rationalisering av småbrukens produktion fordras statens aktiva medverkan. Inte bara ifråga om kapital utan också ifråga om planering och ledning av hela denna verksamhet. Detta måste givetvis ske i intim samverkan med jordbrukarna själva, med deras ekonomiska och fackliga organisationer. Enligt vår mening bör statens hjälp åt jordbruket koncentreras till en rad grundläggande investeringsåtgärder i syfte att rationalisera och effektivisera jordbrukets produktion. Den gemensamma maskinanvändningen utvecklas mycket sakta. Detta beror på att den i allmänhet organiserats i form av små maskinföreningar, där svårigheter uppstått att i bråda tider betjäna alla medlemmar tillfredsställande. Man är allmänt överens om att den bör

organiseras i större skala, i form av maskincentraler med möjlighet att ha många maskiner, fast anställd och kvalificerad maskinpersonal och egna reparationsverkstäder. Om den gemensamma maskinanvändningen skall vinna snabb utbredning måste staten gå in för att upprätta maskincentraler. Här kan övervägas om inte detta lämpligen kunde ske i hushållningssällskapens regi, eventuellt i samarbete med centralföreningarna och kommunerna. Avgörande är såväl frågan om kapital som frågan om ledning och planering. Staten borde också börja tillverka maskiner i egen regi. Många av försvarets arbetsplatser måste övergå till civilproduktion och det borde vara en angelägen statlig uppgift att ombesörja anskaffningen av maskiner för småbruket i erforderlig utsträckning. Jordförbättringsarbeten är på många håll nödvändiga för att maskinerna skall kunna bli användbara. Dessa arbeten måste genomföras i stor skala, vilket fordrar statlig kapitalinvestering. Enligt statistiska uppgifter behöver ytterligare 1 miljon hektar av vår åkerjord täckdikas. Vid småbruk om 2—5 hektar är endast 10,3 proc. av jorden täckdikad medan motsvarande procent för storbruk om 50—100 hektar är 46,1 proc. Av Sverges stenbundna areal skulle 3/4 vara värd att stenröja om man använde maskinella hjälpmedel. Stora avdikningsarbeten och inte minst igenläggandet av öppna diken i åkrarna är en nödvändig åtgärd. Markkartering en, den kemiska analysen av jorden för att utröna dess gödselbehov, har på grund av de för småbruken dryga kostnaderna ännu inte vunnit större utbredning. Detta är en synnerligen grundläggande åtgärd för en rationell jordbruksdrift och fordrar statligt stöd. En bättre fastighetsarrondering måste genomföras. Den särskilt i Dalarna och Norrland vanliga företeelsen att åkrarna är splittrade i olika skiften hindrar maskinanvändningen. Genomförandet av en bättre fastighetsarrondering, så att varje gård såvitt möjligt får sin jord på ett ställe, är en särdeles väsentlig sak.

Ladugårdsdriften måste rationaliseras. Som förut anförts är avkastningen per ko avsevärt lägre vid småbruken. Förutom dåliga byggnader är det framförallt en mindre rationell utfodring och sämre avelsarbete som förklarar den stora skillnaden. De större gårdarna är med i kontrollföreningarna, vars assistenter kontrollerar avkastningen och ger råd och anvisningar om lämplig foderstat. På grund av att medlemskap i dessa föreningar blir avsevärt dyrare för småbruken är dessa i allmänhet inte med. Bättre statlig hjälp till kostnaderna för medlemskap i kontrollföreningarna skulle avsevärt kunna förbättra ladugårdsdriften vid smågårdarna. Samma sak gäller tjurföreningar, däribland seminföreningar, där småbruken i allmänhet inte heller är med av ekonomiska skäl. Följden blir att småbrukens boskap blir av sämre slag. Andelsladugården har blivit aktuell genom några jämtlandsbönders initiativ. Det är uppenbart att den på längre sikt måste bli en utväg för småbruket på alla håll, där andelsladugårdar är möjliga. En ladugård blir avsevärt mycket dyrare per djur vid ett småbruk än vid ett storbruk. Om andelsladugårdar uppfördes i större antal skulle också byggnadskostnaderna avsevärt kunna nedbringas genom serietillverkning av byggnadsmaterial. Men andelsladugårdens betydelse är inte bara att söka på byggnadskostnadernas område. Det viktigaste är att man i en sådan ladugård kan organisera en lika rationell utfodring och ett lika rationellt avelsarbete som vid storbruken. Genom andelsladugården löses också frågan om att lätta arbetsbördan för småbrukens kvinnliga arbetskraft, vilket som bekant är ett av de allra största problemen. Jordbrukets forsknings- och försöksverksamhet måste få utökade resurser. Viktigast är kanske att forskningens och försöksverksamhetens rön verkligen föres ut i levande livet, och inte bara till storbruken utan också till de små gårdarna. Yrkesutbildningen måste avsevärt förbättras. Modern

maskinteknik och rationella produktionsmetoder ställer långt större anspråk på arbetskraften inom jordbruket. Den nuvarande yrkesutbildningen är både bristfällig och av otillräcklig omfattning. Ekonomiska skäl lägger hinder i vägen för småbrukets ungdom att skaffa sig en tillfredsställande utbildning. Staten bör tillförsäkra jordbrukets ungdom en högvärdig utbildning i sitt yrke. Landsbygdens bebyggelse måste planeras. Som orsak till landsbygdens avfolkning anföres ofta enformigheten, att ungdomen saknar nöjen och förströelse och framför allt att man saknar städernas bekvämligheter ifråga om bostäder, sociala och kulturella institutioner. Vi tror i likhet med många andra att hela detta frågekomplex på lång sikt inte kan lösas på annat sätt än genom att skapa verkliga jordbrukssamhällen på landsbygden. Vi måste gå tillbaka till den gamla tidens bybebyggelse men i en ny form. Bybebyggelsen skulle underlätta lösandet av många frågor: samlingslokaler, bättre kommunikationer, skolor, vatten och avlopp m. m. Denna bybebyggelse borde redan nu bli ett riktningsgivande perspektiv för lösandet av landsbygdens byggnadsfrågor. Kring maskincentralen och andelsladugården borde dessa jordbrukssamhällen växa upp och inga hinder finns för att sådana jordbrukssamhällen skulle bli mindre trevliga och välbeställda än övriga tätorter. Avgörande för hela denna omläggning av jordbruksdriften är frågan om planeringen. Denna måste bli en statlig angelägenhet. Här fordras en planering inte bara ifråga om uppförandet av maskincentraler och andelsladugårdar, genomförandet av jordförbättringsarbeten, en bättre fastighetsarrondering o. s. v. Även själva produktionen bör planeras. Den bör planeras regionalt med en viss specialisering av vissa slag av produktion till områden där förutsättningarna för ifrågavarande produktion är de bästa. Planeringen av jordbruksproduktionen bör även ha till syfte att utöka marknaden för jordbrukets produkter. Jordbruksproduktionen bör avsevärt kunna utvidgas.

Det beräknas att det svenska jordbruket behövde producera för ytterligare 100 miljoner kronor grönsaker, frukt och bär. Odlingen av lin och hampa, oljeväxter och koksagys bör kunna utvidgas väsentligt. Vi är ännu inte självförsörjande med matfett. Höjningen av svenska folkets levnadsstandard kommer att betyda en ökad livsmedelskonsumtion. Jordbrukets marknadsproblem är därför inte så invecklat som många föreställer sig om blott en riktig planering genomföres som systematiskt utvidgar jordbrukets möjligheter att producera de varor som det svenska folkhushållet behöver. Planeringen bör även ta sikte på att hjälpa småbruken. Produktionsinriktningen vid dessa är ännu mycket ensidig, särskilt i Norrland. En relativt större produktion av kött, fläsk, ägg men även tekniska kulturer borde kunna ge småbrukens utövare avsevärt större inkomster och kunna medföra ett bättre tillvaratagande av arbetskraften. Småbruket borde tillerkännas en viss förmånsrätt ifråga om produktion som mest lämpar sig för småbruket.

Rättvisa åt landsbygden Det finns de som menar att frågan om att skapa bättre förhållanden åt jordbrukets utövare och bättre förhållanden för landsbygdens folk i allmänhet framförallt är en fråga om att åstadkomma rättvisa mellan land och stad. Jordbruks- och landsbygdsbefolkningens uppgift anses framförallt vara att tillkämpa sig en »rättvisare andel av den gemensamma kakan». Priserna på jordbrukets produkter anses vara orättvist låga varigenom jordbrukets utövare erhåller en orättvist låg ersättning för sitt arbete. Landsbygdens skolor, vägar och andra kommunikationsmedel är sämre. Dyrortsgrupperingen ifråga om skatter och löner betraktas såsom det mest markanta uttrycket för de bestående orättvisorna mellan land och stad.

Schematisk

bild av

a) B ondeförbundets

täckdikningsplog

under

arbete.

politik.

Ett politiskt parti i vårt land, bondeförbundet, har gjort frågan om landsbygdens missgynnade ställning till sitt programmatiska underlag och till sitt speciella och huvudsakliga agitationsärnne. Det betraktar sig självt som landsbygdens enda förespråkare och alla andra partier som »stadspartier». Partiet har också numera antagit namnet »Landsbygdspartiet — Bondeförbundet». De ekonomiska fakta om svenskt jordbruk, som förut anförts, ger belägg för att bondefrågan inte är en prisfråga, som bondeförbundet vill göra den till. Med nuvarande priser, som för övrigt ligger betydligt över världsmarknadens, är det rationella storbruket fullt lönsamt och kunde betala den anställda arbetskraften bättre löner. Däremot är det sant att det består en inkomstklyfta mellan småbrukets utövare och inkomsttagare inom andra näringar. Denna klyfta är dock, som förut

påvisats, lika mycket en klyfta mellan småbruket och det rationella storbruket. Kan denna klyfta elimineras på prisvägen ? Nej! Det är en illusion om man tror att priserna på jordbruksprodukter skulle kunna höjas så att småbruken bleve räntabla. Detta inte bara med hänsyn till prisnivån på världsmarknaden, vars inverkan givetvis kan begränsas genom gränsskydd. Men en sådan höjning av priserna skulle antingen medföra en så stor höjning av levnadskostnader och löner för övriga grupper att svensk export bleve omöjlig eller medföra en sådan sänkning av levnadsstandarden för dessa övriga grupper sorn de i egenskap av den stora majoriteten aldrig kan tvingas acceptera. Dessutom skulle en dylik prispolitik medföra orimliga vinster för den rationella storproduktionen inom jordbruket. Hur prisförhöjningar för övrigt ställer sig för olika grupper av jordbruk kan illustreras av den i vår avslutade uppgörelsen om jordbrukspriserna. Jordbrukarna erhöll i stort sett vad de begärt i höjd ersättning till jordbrukets arbetskraft, eller 125 miljoner kronor per år. Uppgörelsen utlöste starkt missnöje bland småbönderna, särskilt i Norrland. Detta berodde på att blott en tredjedel av summan kom på höjning av mjölkpriset. Mjölken är småböndernas främsta avsättningsvara men regeringen ansåg sig inte kunna ge hela summan på denna enda produkt. Vad som erhölls på övriga produkter var emellertid av mindre betydelse för småbrukarna. Regeringen ställde frågan till lantbrukets underhandlare om de ville vara med om att ge en del av summan till enbart de mindre jordbrukarna i form av procentbidrag på mjölken. Detta avböjdes av underhandlarna. De gick in för lika höjning på alla produkter för alla. Med påföljd att de större jordbrukarna fick proportionellt mycket mer än de små. Alla bönder har inte gemensamma intressen. Detta gäller inte bara kooperationens fortsatta utveckling. Högre priser blir till högst olika nytta. Med den av-

slutade uppgörelsen är än en gång fastslaget att storböndernas intressen ännu är utslagsgivande inom j o r d b r u k s organisationerna och särskilt bondeförbundet, vilket parti i huvudsak leder den ekonomiska och fackliga jordbrukarrörelsen. Bondeförbundets prispolitiska linje bestämmes av att högre priser för en storbonde, med allsidig och rationell produktion, betyder att han med större framgång kan konkurrera med andra näringar om arbetskraften och uppnå bättre resultat. Rent taktiskt innebär den att man med hänvisning till just småbrukens otillfredsställande lönsamhet kan motivera högre priser och samtidigt samla alla bönder på en front. Som lösning av småbrukets problem är emellertid denna linje en utopi. Det faktiska förhållandet är att botide förbundet, trots att det är ett bondeparti, saknar ett verkligt jordbrukspolitiskt program. Det saknar nämligen ett program för att lösa småbrukets problem, som är den svenska bondefrågans huvudsak. Partiet lever högt på sin propaganda att landsbygden är eftersatt i ekonomiskt och socialt hänseende. Allt är sämre på landsbygden — inkomster, bostäder, vägar och kommunikationer, skolor och social omvårdnad. Detta förklaras bero på att stadsbefolkningen tillskansat sig »privilegier» på landsbygdsbefolkningens bekostnad och att statsmakterna fört en orättvis politik gent emot landsbygden. Partiets socialexpert, professor Wahlund, framhöll nyligen att rationaliseringen för småbrukets vidkommande inte kunde medföra några större resultat inom överskådlig framtid. Han såg vägen till »rättvisa» i en bättre socialpolitik samt högre priser och större produktionsstöd. Naturligtvis finns det orättvisor mellan land och stad. Dyrortsgrupperingen ifråga om löner, skatter och sociala förmåner är ett otympligt och orättvist verkande system. Det bör avvecklas. Den statliga socialpolitiken har ibland gett städerna större fördelar än landsbygden. Men landsbygdens problem är likväl inte främst ett rätt-

"viseproblem utan en fråga om att utveckla dess näringsliv, främst jordbruket, och ge detta ny teknik, högre produktivitet och bättre lönsamhet. b) Samarbete mellan arbetare och bönder. Hur detta är möjligt har i det föregående belysts. Bondeförbundet har ingen linje härför. Dess taktik, att ställa bönderna i motsättning till arbetarna, är olycklig inte minst för böndernas del. Arbetarna utgör majoriteten av landets befolkning. Det finns heller ingenting som säger att arbetare och bönder har motsatta och oförenliga intressen. Låt oss ta prisfrågan. Småbrukets problem kan inte lösas på prisvägen. Å andra sidan är det en ren osanning att arbetarna är motståndare till varje priskrav från böndernas sida. Under vinterns aktioner mot högre mjölkpris stöddes böndernas krav i den kommunistiska pressen. Arbetarpartierna är överens om gränsskydd för jordbruksprodukterna. Under den tid som jordbruket behöver för sin rationalisering måste olika prispolitiska åtgärder vidtagas. Arbetarna är infe motståndare till detta. Men prisfrågorna bör också tas upp i ett större sammanhang. Varför bara tala om priserna på mjölk och kalvkött? Varför inte ta upp frågan om priserna på maskiner, redskap, gödselmedel, kraftfoder och annat som en bonde måste köpa men också priserna på skor, kläder och allt annat som både bonden och arbetarna måste köpa? Priserna på dessa varor är lika viktiga för bonden som priserna på de produkter han har att sälja. För båda grupperna är mjölkpriset väsentligt men ännu väsentligare är vad båda grupperna betalar för de industriprodukter de båda måste köpa. Monopolkapitalet bedriver en hutlös prispolitik, vilken liksom mellanhändernas breda vinstmarginaler bör bli föremål för en gemensam aktion av både arbetare och bönder. Arbetare och bönder borde enas om att genomdriva en effektiv priskontroll som nu endast finns ifråga om jord-

bruksprodukter. De bör också kunna enas om att utforma de sociala reformerna så att de verkligen medför en radikal omdaning av den sociala omvårdnaden på landsbygden. Bättre och rättvisare folkpensioner, statliga barnbidrag, bättre sjukvård m. m. kan ge landsbygdens folk bättre förhållanden. Inget skäl finns för denna befolkning att motsätta sig arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som syftar till att dels genomföra sociala reformer och dels undergräva monopolkapitalets ställning i samhället. Arbetarrörelsens organisationer bör samarbeta med jordbrukarnas. Det ligger i storkapitalets intresse a t t arbetare och bönder bekämpar varandra, men detta ä r till stort men för båda dessa arbetande folkgrupper. De borde enas kring en konstruktiv jordbrukspolitik och för en reformering av samhället i övrigt. Alltsedan arbetarrörelsens början har det varit de privilegierade herremännens taktik att hetsa bonde mot arbetare och omvänt. De motsättningar som finns •är till stor del konstruerade och kan övervinnas. Det bör vara en strävan inom såväl arbetare- som bonderörelsen. Detta är kommunisternas linje. Mot den linje för jordbrukets rationalisering, som vi ovan framfört, riktas ofta den invändningen att kommunisterna eftersträvar jordbrukets kollektivisering efter ryskt mönster. Vi föreslår inte upprättandet av kollektivjordbruk. Vi utgår ifrån läget i vårt eget land. Vi föreslår endast en utveckling av de former för jordbrukskooperation och rationell drift som Sverges jordbrukare själva, om också ännu i liten omfattning, kommit in på. Vad vi här föreslagit gillas också av många som ingalunda tillhör eller ens sympatiserar med det kommunistiska partiet. Dessa förslag grundar sig kort och gott på den uppfattningen att endast en bättre teknisk utrustning och modernare produktionsmetoder kan lösa småbrukets problem, som berör ungefär en miljon av vårt lands befolkning. Vi anser inte att småbruken be-

höver försvinna, men vi tror heller inte att de i längden kan upprätthållas utan en grundläggande omläggning av deras produktionsmetoder. *

Jordbruket kallas vår modernäring. Från dess led har Sverges arbetarklass rekryterats, som byggt upp vår högtstående industriella produktion. Denna den svenska bondeklassens kapitalinvestering i uppbyggandet och utvecklandet av vårt moderna näringsliv och samhälle pågår ännu genom att årligen tiotusenden arbetsföra armar tillföres industrin från jordbruket. Med denna sin insats av mänsklig arbetskraft, det värdefullaste av allt kapital, har den svenska bondeklassen, utöver sin gärning som livsmedelsproducent, gett en ovärderlig tribut till vår samhällsutveckling. Det är ett livsintresse för landet att vår jordbruksnäring bibehålies. Den behöver emellertid nu kapital, inte i form av arbetskraft men i form av pengar, maskiner, utrustning. Dess utövare borde ha all rätt att kräva detta som en kompensation och för att genom en rationell nydaning av jordbruksproduktionen uppnå en rned övriga samhällsgrupper likvärdig levnadsstandard. Det är statens skyldighet att medverka härtill. För att detta skall bli verklighet fordras att den svenske arbetaren och bonden finner varandra och enas kring en ny jordbrukspolitik och i samfälld strävan skapar bättre levnadsbetingelser för både landsbygdens och städernas arbetande folk.

Pris 25 么re