Kommunisterna i riksdagen (1944)

Knut S e n a n d e r :

Kommunisterna i riksdagen

KNUT

SENANDER

KOMMUNISTERNA RIKSDAGEN

Stockholm

1944

ARBETARKULTURS

FÖRLAG

I

-b. V端storrnalm. Stillai

KOMMUNISTERNA I RIKSDAGEN År 1940 gick svenska folket till val under säregna förhållanden. Genom ockupationen av Norge och Danmark blev

Sverge

praktiskt

krigsmakten. starkt

och

Tyskland

Det

taget

tyska

omringat av den tyska

trycket över vårt land var

samlingsregeringen gjorde eftergifter

vilka

neutraliteten.

starkt

komprometterade den

Tidigare hade regeringens

till

svenska

äventyrspoli-

tik under finsk-ryska vinterkriget 1939—1940 satt Sverges fred och neutralitet på spel. Freden mellan Finland och Sovjetunionen

ändrade inte mycket i

regeringens

finska politik.

Repressalier utövades mot kommunistiska partiet, som bestämt hade motsatt sig svenskt engagemang i Finland och hävdat att Sverge skulle hålla fast vid neutraliteten och som dessutom hade vågat sjunga ut om de finska

styresmännens

politik,

som nu helt avslöjats.

Kommunister och andra radikala arbetare sattes i militära arbetsläger och berövades rätten att bära vapen.

De

förklarades obehöriga att inneha förtroendeposter inom fackföreningsrörelsen.

Alla upptänkliga hinder, trans-

portförbud mot partipressen o. s. v., restes i vägen för kommunistiska partiets verksamhet.

Det 1940.

blev därför inget fritt val för landets väljare år Genom antidemokratiska och lagstridiga åtgärder

hindrades kommunistiska partiet att bemöta den flod o

av förtal, grova förfalskningar och förvrängda framställningar om kommunisternas politik som alla övriga partier tävlade om att utkolportera.

Trots alla svårigheter fick kommunisterna över 100.000 röster och höll ställningen från närmast föregående riksdagsmannaval. Kommunistiska partiets fasta och målmedvetna kamp för en strikt neutralitet, mot äventyrspolitiken i finlandsfrågan och eftergifterna till Nazi-Tyskland hade vunnit ett så starkt stod hos betydande delar av det svenska folket att motståndarnas strypningsförsök misslyckades.

Höstens v a ! — ett friare val Sedan riksdagsvalet år 1940 har betydande förändringar inträffat i svensk politik. Orsakerna är flera.

Den finska härskarklicken har visat sitt verkliga ansikte genom att sluta upp på Tysklands sida, och Sovjetunionens och dess allierades glänsande framgångar har slagit sönder alla illusioner om en tysk seger. En utrikespolitisk kursförändring har gjort sig märkbar, transportförbudet mot den kommunistiska pressen har avsltaffatSv upplösningsdagen begravts och ett första steg till tryckfrihetens återställande tagits. Förföljelserna mot kommunistiska partiet och dess medlemmar har praktiskt taget upphört. Cirkulär 3 har avskaffats, uteslutningarna ur fackföreningarna upphävts och samlingslokalerna i allmänhet åter öppnats för kommunistiska möten. I riksdagen åhöres de kommunistiska talarna med respekt, och allt flera av de kommunistiska förslagen vinner anklang. Talet om kommunistiska partiet som ett »osvenskt» parti har förstummats. Dess legalitet betraktas numera som en självklar sak.

Kommunistiska partiet framträder därför i höstens val som ett parti med i stort sett s a m m a legala rättigheter som andra partier. Naturligtvis kommer våra motståndare

att med utnyttjande av sina överlägsna ekonomiska resurser söka stoppa en kommunistisk frammarsch. Men ingenting kan hindra en kommunistisk valseger. Sverges folk har efter hand i allt större utsträckning insett, att kommunisterna är de pålitligaste försvararna av den svenska demokratin och friheten och de säkraste företrädarna för de arbetande massornas intressen.

Då den kommunistiska riksdagsgruppen i denna broschyr lämnar en kort redogörelse för fullgörandet av de uppdrag den fick vid 1940 års riksdagsval, så sker det i medvetandet om att den ärligt och målmedvetet kämpat för det svenska folkets intressen. Inte utan en viss stolthet kan den kommunistiska riksdagsgruppen konstatera, att de synpunkter den företrätt under riksdagsperioden nu i allt större utsträckning börjar omfattas av de breda lagren i vårt land. Detta faktum borgar för att den kommunistiska riksdagsgruppen genom höstens val avsevärt kommer att förstärkas och därmed få större resurser än tidigare att föra det svenska folkets talan i riksdagen.

UTRIKESPOLITIKEN Finlandsfrågan Ingen objektiv bedömare av den svenska utrikespolitiken kan bestrida, att kommunisterna under krigsåren följt en konsekvent och målmedveten linje för att bevara landets fred och oavhängighet. Under finska vinterkrigets kritiska dagar var kommunisterna de enda i riksdagen som bekämpade regeringens äventyrspolitik. De krävde att Sverge skulle iaktta strikt neutralitet. De andra riksdagspartierna accepterade helt och fullt den giintherska parollen: Finlands sak är vår! Var och en

den ställts. »Ödesgemenskap» med Finland hade betytt att vi drivits in i kriget på Tysklands sida och fått dela dess öde.

Mot anpassnings- och effergifts-

Efter Norges och Danmarks ockupation och det franska sammanbrottet år 1940 greps regeringen och samlingspartierna av skräck och panik. De farliga eftergifterna till Tvskland startades med den s. k. permittenttrafiken. Samtidiart böriade borgerlig och socialdemokratisk press predika anpassningens evangelium. Även i riksdagen fick man höra anpassningstoner. Sverres främste anpassling, Allan Vougt, d^n socialdemokratiska andrakammargrnnrtpns ledare, yttrade vid urtiman år 1940 följande minnesvärda ord: »2^7/ framträder från tusk sida. en miickef stark ambition att orqanisera Eu^ova bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas förbund har kunnat nöra. och man måste ju säaa. att en sådan ambition är tack.näm.li o. varifrån den än kommer. Såvida där finns en klar och medveten vilja att oraanisera Europa — och i själva, begreppet ligger ju en världsdel omfattande en rad fria stater — måste ett sådant försök hälsas med tacksamhet.»

Detta uttalande skedde vid en tidpunkt då Tvskland underkuvat de flesta av Europas fria folk, då arkebuseringssalvorna ekade och nazisterna öppet förklarade att deras mål var att ställa världen under nazistisk nyordning.

Men herr Vougt drog sig inte för att i Sverges riksdag tala om »den tyska ambitionen att skapa ett bättre Europa» och hälsa detta med tacksamhet!

Herr Vougt och de andra anpasslingarna har sökt rädda sig från sitt föregående enligt den bekanta tagfast-tjuven-taktiken. De gör gällande att kommunister-

na under den tid pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland bestod också skulle ha »anpassat» sig. Man behöver bara granska riksdagsprotokollen från år 1940 för att finna att herrarna endast gör sig skyldiga till dumt prat.

Kommunisterna har hela tiden varit de främsta i kampen mot anpassningstendenserna och

eftergiftspolitiken.

Hilding Hagberg yttrade i remissdebatten vid urtiman 1940: »Tecken finnas faktiskt, som tyder på, att regeringen nu håller på att vingla rätt in i tyska livsrummet. Herr W i g forss försäkrade i sitt radiotal om budgeten, att livsrumsteorin, enligt vilken en mindre stat bör inpassa sig i en större stats livsrum, egentligen är en gammal liberal uppfinning.

Herr Sköld försäkrade i sitt söndagstal att, om Sverge komme i större ekonomiskt beroende av Tyskland, detta komme att leda till en ökad 'kulturell' påverkan från Tyskland. Detta tycker jag är typiska exempel på den nya tendensen i regeringens utrikespolitik. Jag gör mig inte skyldig till någon överdrift, om jag säger, att denna nyorientering framkallat oro hos det svenska folket. Allt flera frågar sig, huruvida de ekonomiska ch personliga offren för militära ändamål, som nu skall presteras, egentligen har något berättigande.

Den åsikten vinner allt större spridning, att alltid har vi tillräckligt med kanoner för att kapitulera.»

Knut Senander yttrade den 16 augusti 1940: »I detta sammanhang kan j a g inte underlåta att ta upp till behandling de strävanden, som — visserligen ännu försiktiga och trevande — tar sig uttryck i kravet på anpassning till det tyska livsrummet. Anslag i den tonarten har t. o. m. — eller det kanske är rättare att säga betecknande nog — klingat också i den socialdemokratiska pressen. Det är klart att man lindar in detta tal om anpassning i ganska bestämda deklarationer om att anpassningen till det nya läget bör ske med utgångspunkt från svenska intressen och med fullt bevarande av landets självständighet. Men det är inte mindre falskt detta tal, därför att en anpassning till det tyska livsrummet är fullständigt oförenligt med Sverges nationella oavhängighet. Jag skulle vilja se den av er i kammaren, som vågar träda upp inför det svenska folket och förklara, att vi mycket väl kan anpassa oss till det tyska livsrummet utan att därför ge avkall på vår självständighet och vårt oberoende. Anpassningslinjens förespråkare är sä-

kert också själva medvetna om att deras tal i det stycket är ett bedrägeri och ingenting annat.»

Detta var kommunisternas ståndpunkt under paktperioden och det är deras ståndpunkt alltjämt. Men anpasslingarna från år 1940 är nu i färd med att ro över till den segrande sidan. Det är ett led i deras strävanden att dölja sitt förflutna, då de nu söker göra kommunisterna till deras vederlikar, ett försök som emellertid är dömt att misslyckas.

Kampen mot eftergrf*s-

De mest förhatliga eftergifterna till Tyskland har nu bringats ur världen. Det är obestridligt att kommunisternas konsekventa kamp mot eftergiftspolitiken kraftigt medverkat härtill. Kommunisterna stod i spetsen för den starka folkopinionen mot permittenttrafiken som slutligen tvingade regeringen att upphöra med de förhatliga tysktransporterna. Inte minst riksdagsgruppens framstötar har bidragit till resultatet. Alltsedan eftergifterna gjordes har de bekämpats av kommunisterna.

Redan vid urtiman 1940 yttrade Knut Senander om eftergiftspolitiken : »Vi är också motståndare till den sortens neutralitetspolitik, som under den senaste tiden tillämpats gentemot den ena av de imperialistiska krigförande staterna. Jag syftar på transiteringen genom landet av tyska trupper och krigsmateriel för krigföring mot den andra parten. Hur mycket man än försäkrar att Sverges neutralitet trots detta är obruten, måste det väl vara ett uppenbart faktum, att detta medgivande åt Tyskland betyder ett brytande av den s. k. strikta neutraliteten.»

Vid 1942 års riksdag interpellerade Hilding Hagberg om neutralitetsavstegen och neutralitetskränkningarna.

Efter att krav framställts att regeringen skulle avge en

deklaration att Sverge icke ämnade pruta på sin suveränitet åt något håll, förklarades i Interpellationen: »Kunde regeringen därvid förklara att inga eftergifter av tidigare art mer kommer att göras, att alla i realiteten oneutrala favörer åt krigförande skall upphöra och att Sverge är berett att med vapenmakt hävda sin rätt att leva sitt eget fria liv i fred och neutralitet, skulle därmed oron bland folket stillas och eventuella missförstånd visavi främmande makter sannolikt undanröjas.»

Interpellationen besvarades inte. Men år 1943, då en av kommunisterna ledd proteströrelse kulminerat, bragtes transitotrafiken att upphöra. Ett nesligt kapitel i den svenska utrikespolitikens historia var därmed tillända.

DEN E K O N O M I S K A

POLITIKEN

De rika rikare, d e fattiga

fattigare

Den av statsmakterna proklamerade ekonomiska politiken, som lagt de tyngsta bördorna på de minst bärkraftiga, har kraftigt bekämpats av kommunisterna. Redan från början var det tydligt, att denna politik skulle berika kapitalisterna. Kommunisterna fick emellertid ensamma bekämpa den.

Vid årets remissdebatt riktade Sven Linderot ett kraftigt angrepp mot denna politik: »Från det parti j a g representerar har undier de gångna krigsåren övats kritik mot regeringspolitiken framför allt därför att krisbördorna lägges tyngst på de minst bärkraftigas axlar. V i har sagt att de fattiga bli fattigare och de rika rikare i hägnet av regeringens krispolitik. Man har inte velat godkänna denna kritik. M a n har sagt att detta är kommunistisk vulgärpropaganda och spekulationer i massornas ekonomiska okunnighet. Till och med landsorganisa-

tionen, vilken en gång skapades av den svenska arbetarklassen som ett verktyg i arbetarklassens ekonomiska kamp mot kapitalmakten, har sänt sina ekonomiska experter i elden för att påvisa, hurusom industribolagen har diet knalt, åtminstone i vissa fall, och hurusom de rika visst inte berikar sig på krisen. Man har inte kunnat bestrida att arbetarnas reallöner sänkts högst väsentligt, men man har förmenat att detta berott på ofrånkomliga ekonomiska nödvändigheter.

För att låsa fast arbetarklassen vid detta försämrade försörjningsläge har man genomfört lönestopp och en lagstiftning med straffsatser på upp till sex månaders fängelse för den som ger eller mottager högre dyrtidskompensation än vad myndigheterna bestämmer. Det gångna året, 1943, var dtet första med genomfört lönestopp. Statsrådet Wigforss konstaterar i propositionen, att detta lönestopp varit effektivt. Prisstoppet, som samtidigt genomfördes, är han också tillfreds med.

Trots detta redovisas emellertid tillräckligt av de stora inkomsterna för att man skall få belägg för påståendet, att de rika blir rikare under krisen. För att nu inte få snubbor och bli beskylld för ovederhäftighet av landsorganisationens ekonomer skall j a g endast anföra en del siffror som återfinnes i propositionen. I denna redogöres för beskattningsbara förmögenheter, och man har en uppställning över taxeringarna i detta fall för 1938 och 1942. I redogörelsen från riksräkenskapsverket finner vi att antalet förmögenhetsägare, som har förmögenhet från 20.000 kronor och uppåt, stigit från 145.156 år 1938 till 192.617 år 1942. Det fanns alltså det senare året 47.461 fler förmögenhetsägare med en förmögenhet på över 20.000 kronor än vad som var fallet 1938.

Och den av dessa förmögenhetsägare ägda förmögenheten har också undergått en rätt väsentlig stegring. Den förmögenhet, som av dessa förmögenhetsägare redovisades år 1938 var 11.493 miljoner kronor, men år 1942 hade dten ökat till 13.318 miljoner kronor. Och under år 1943, som var lönestoppets första år och då alltså inkomsterna verkligen skulle stoppas för det svenska folket, så stegrades i alla fall dessa förmögenhetsägares beskattningsbara förmögenhet med i runt tal en miljard kronor till 14.301 miljoner kr.»

Denna ekonomiska politik har med frenesi försvarats av socialdemokraterna och de borgerliga. De förra har därvid varit konungsligare än konungen själv. Men så har de också medverkat till ramavtalet och lönestoppet, som utgör grundförutsättningarna för den wigforsska politiken!

6 månaders fängelse för överträdelse av ramavtalet Regeringen ansåg tydligen inte L O : s ledning vara en tillräckligt säker garanti för genomförandet av ramavtals- och lönestoppspolitiken. Det kunde ju tänkas, att oppositionen mot denna politik blev LO-herrarna övermäktig. Herr Wigforss kom därför på den ljusa idén att lagstifta i saken. Han föreslog och regering och riksdag godkände en lag om begränsning av dyrtidstillägg på lön och pension.

Lagen är tillverkad efter mönster från Tyskland och det fascistiska Italien.

Sverge har nu äran av att vara

den enda stat utöver de nämnda som håller sig med en lag som stadgar upp till 6 månaders fängelse för den arbetsgivare som ger högre dyrtidstillägg än vad ramavtalet föreskriver och samma straff för den arbetare som mottar sådant högre tillägg.

Set Persson brännmärkte lagen på det kraftigaste: »Om man översätter innehållet i denna lag från paragrafsvenska till vanlig svenska, så blir resultatet ungefär följande: Om en privat arbetsgivare, t. ex. ett bolag, utbetalar en högre ersättning än vad som motsvarar ungefär hälften av den inträffade prisstegringen på livsförnödenheter, så kan staten förbjuda sådant slöseri med arbetsgivares och aktieägares medel. Om arbetsgivaren ger en del av lönen en annan beteckning än dyrtidstillägg, så skall ändå lönen betraktas som dyrtidstillägg, såvitt lönekontrollnämnden kan antaga, att arbetsgivaren avsett att anpassa lönens storlek efter levnadskostnadernas stegring, och om icke en arbetsgivare på anmodan av lönekontrollnämnden talar om för nämnden, vad arbetarna har för lön, så kan han straffas med* böter. Om en arbetsgivare utbetalar högre dyrtidstilllägg än vad lönekontrollnämnden bestämmer, kan såväl arbetsgivaren, som utbetalar lönen, som den arbetare, som mottager densamma, ådömas ända upp till ett halvt års fängelse. Enligt lagen upphäves avtal, som tidigare blivit ingångna mellan arbetsgivare och arbetare. Slutligen är att märka, att lönekontrollnämnden, som Kungl. Maj:t i enlighet med bestämmelserna i denna lag tillsatt, fått en i betraktande av den maktbefogenhet, nämnden har, säregen samman-

sättning. Den består av ett justitieråd, en förste aktuarie, en professor, en byråchef, en stationskarl, en direktör från arbetsgivareföreningen samt landsorganisationens ordförande. Denna lag riktar sig i princip mot arbetarnas rätt att i solidarisk sammanhållning kämpa för en högre levnadsstandard på arbetsgivarnas bekostnad.»

Lagen bifölls av riksdagen. De enda som bekämpade den var kommunisterna. Så långt har det alltså gått, att en socialdemokratisk riksdagsmajoritet i samverkan med borgarna strafflagstiftar mot löneförbättringar åt arbetare och med dem jämställda.

Beskatta de rika!

Vid flera tillfällen har kommunisterna motionerat om skärpt förmögenhetsbeskattning.

Vid årets riksdag framlade den kommunistiska gruppen förslag att uttaga en engångsskatt på förmögenheter över 20.000 kronor.

Denna skatt skulle ge i runt tal 2.000 miljoner kronor.

1940 års riksdag uttalade sig för en beskattning av förmögenheterna, men regeringen skrinlade saken. Herrar Bagge & Co. hade sagt nej och därvid blev det.

Den kommunistiska motionen vid årets riksdag åstadkom en stor debatt, alldenstund bevillningsutskottet intog en positiv hållning och förnyade sitt uttalande från år 1940. Under debatten yttrade Knut Senander: »Parollen om bördornas rättvisa fördelning bör äntligen ges en mera reell innebörd än hittills. De stora massorna har, hur mycket man än påstår motsatsen, fått draga det tyngsta lasset under kristiden. N ä r en familj med ett barn och en nettoinkomst av 2.500 kronor om året får i direkta och i indirekta skatter erlägga 472 kronor, så är detta en skattebörda som denna familj inte kan bära utan att det allmänna får träda hjälpande emellan. Om man ställer detta exempel emot aktieägarna i S K F med deras utdelning av 24 procent, så inser man vilken ironi det ligger i talet om bördornas rättvisa fördelning.

Detta borde de borgerliga reservanterna framför allt skriva sig till minnes, då de klagar över 'näringslivets' hårda skat-

tebörda. M a n häpnar faktiskt över deras fördomsfrihet, då de exempelvis skriver, att 'det torde kunna starkt ifrågasättas, om icke förmögenheterna därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de ökade bördor, som kristiden pålägger'. De borgerliga talar ofta och i högstämda ordalag om 'samhällssolidaritet'. Men ideligen bekräftar verkligheten vad vi kommunister alltid har sagt, nämligen att de borgerligas samhällssolidaritet icke sträcker sig en millimeter utöver deras profitintressen.»

Riksdagen biföll utskottets utlåtande. Det återstår nu att se om regeringen gör något för att äntligen klämma efter de rika och i motsvarande grad lätta beskattningsbördorna för de sämst ställda befolkningsgrupperna.

Bort med omsättningsskatten!

Vid praktiskt taget varje riksdag har kommunisterna motionerat om omsättningsskattens slopande. Så skedde även vid årets riksdag. Bönderna i riksdagen har också gjort framstötar mot denna utpräglade fattigmansskatt.

Men riksdagens flertal har bestämt motsatt sig avskaffandet av skatten. Motiveringen var att den gav en inkomst åt statskassan på 300 milj. kr. om året. Kommunisterna hänvisade till sin motion beträffande förmögenhetsbeskattningen och förklarade, att man genom denna beskattning kunde anskaffa 2.000 milj. kr.

Motionen blev visserligen avslagen. Men debatten visade att oppositionen mot den osmakliga skatten växer.

Sockerbruksarbetarna offras för sockerbaronerna Allt flera arbetare reagerar mot ramavtals- och lönestoppspolitiken. Sockerbruksarbetarna gick ut i en riksomfattande strejk för att bryta lönestoppet och ernå en förhöjning av sina usla löner. Detta stred mot regerin-

gens ekonomiska politik, varför den inriktade sig på, inte att bryta sockerbaronernas motstånd, utan att till varje pris tvinga sockerbruksarbetarna att återgå till arbetet. Enligt vad förbundsordföranden Falk uppgav skulle regeringen ha hotat arbetarna med tvångsåtgärder.

Vid en debatt i riksdagen ställde Set Persson några besvärande frågor till statsministern: »Regeringen tog ställning mot arbetarna. Därmed upprättades ett förbund mellan sockertrusten och regeringen. Denna allians lyckades visserligen inte pressa sockerindustrins arbetare till reträtt, men den lyckades däremot mobilisera fackförbundets ledning för sin linje. Därmed utvecklades den mot arbetarna riktade alliansen till en treenighet — sockertrusten—regeringen—fackförbundsledningen. Den sistnämnda missbrukade, enligt uppgift på regeringens anmodan, sin vetorätt till att mot arbetarnas praktiskt taget enhetliga vilja skriva under ett avtal, som innebär att de skandalöst låga lönerna ökades med hela 64 öre per dag för yrkesvana arbetare, med 48 öre för kvinnorna och med ännu lägre belopp för vissa grupper av arbetarna.

Fackförbundsledningen försvarar nu sitt handlingssätt med att regeringen förklarat, att den skulle vidtaga tvångsåtgärder så vitt inte strejken blev bilagd. Är detta sant, herr statsminister Hansson?

Trodde sig regeringen verkligen kunna mobilisera riksdagens arbetarmajoritet för undantagslagstiftning mot sockerindustrins arbetare så vitt dessa fortsatt sin kamp för bättre löner än de, som de nu har f å t t ?

Var regeringen beredd att bruka fullmaktslagen om tjänsteplikt i detta syfte? Denna lag som bl. a. stadgar fängelsestraff för dem som vägrar att arbeta på de lönevillkor, som staten bestämmer.»

Statsministern svarade undvikande på dessa frågor. Det är emellertid uppenbart, att både regeringen och förbundsledningen är ansvariga för att de dåligt betalda men tappert kämpande sockerbruksarbetarna blev utlämnade.

Interpeliation om sockerbruksarbetarna g a v resultat Även på andra sätt har kommunisterna i riksdagen sökt understödja de kämpande sockerbruksarbetarna.

Sålunda interpellerade Knut Senander socialministern i

anledning av att familjebidragsnämnden i Göteborg, på order av arbetsmarknadskommissionen, vägrat utbetala förlängt familjebidrag åt hemförlovade sockerbruksarbetare. Motiveringen från arbetsmarknadskommissionen var, att då deras kamrater befann sig i strejk måste de betraktas som arbetslösa. Arbetsmarknadskommissionen gav därmed sitt bidrag för att trygga sockertrustens seger.

Interpellationen besvarades positivt. Svaret innebar att strejkande arbetare icke får undanhållas förlängt familjebidrag. Direktiv härom skulle genom arbetsmarknadskommissionen utsändas till familjebidragsnämnderna. Därmed fick arbetsmarknadskommissionen bakläxa. Den kommunistiska framstöten för sockerbruksarbetarnas intressen i denna sak lyckades sålunda fullständigt.

En utmaning mot statstjänarna Även statstjänarna har börjat röra på sig i lönefrågan. Även de börjar inse vems intressen den wigforsska politiken tjänar. På ett fackföreningsmöte i Göteborg, besökt av omkring 400 tjänstemän i olika grader, beslöts att göra ett uttalande för höjning av de lägst avlönade statstjänarnas löner. Uttalandet tillställdes regeringen samt de kommunistiska och socialdemokratiska riksdagsgrupperna.

Socialdemokraterna har inte låtit höra av sig. Kommunisterna däremot tog upp frågan i en interpellation till finansministern, framförd av Set Persson. Han frågade om förslag till en förbättring av de lägst avlönade statstjänarnas ställning kunde förväntas.

Finansminister Wigforss behandlade saken på ett utmanande och nonchalant sätt. Trots att andra kammaren gett sitt enhälliga bifall till att interpellationen fick

framställas, underlåt lian att besvara densamma. Det bör erinras om att interpellationen avsåg statstjänare med avlöningar som i många fall understiger 300 kr. i månaden. En extra ordinarie stationskarl, brevbärare, tullvakt och andra i samma lönegrad på lägsta dyrort erhåller allt som allt 255 kr. i månaden och på högsta dyrort 338 kr. Härifrån avdrages 10 ä 12 kr. i månaden för pensionsavgifter varjämte befattningshavare är skyldiga att på egen bekostnad hålla sig med reglementsenliga uniformer. Trots dessa fakta ansåg sig finansministern kunna nonchalera kravet på en förbättring av de sämst avlönade befattningshavarnas löner och vägra att besvara interpellationerna.

Statstjänarna kommer säkert att minnas detta nya bevis på den bristande förståelsen från herr Wigforss och regeringens sida för de lägre statstjänarnas befogade anspråk.

Bondefrågan Den kommunistiska riksdagsgruppen har ägnat jordbruksfrågorna en ständig uppmärksamhet. Upprepade framstötar har gjorts i båda kamrarna. Den grundläggande linjen har varit att man på förnuftiga vägar och utan att förfalla till en falsk småbrukarromantik måste söka förhjälpa småbönderna till en högne ekonomisk standard. Kommunisterna har hävdat, att det svenska jordbruket måste göras mera lönsamt genom en rationellare drift. Redan år 1938 framfördes en motion med förslag att staten genom anslag och lån på billiga villkor skulle främja maskinanvändningen inom det mindre jordbruket.

Senare framlades vid 1941 års riksdag en stort upplagd motion, som tog sikte på en grundlig utredning om småjordbrukets problem, som förutsattes vara genomförd i så god tid att förslag kunde föreläggas 1942 års riksdag. I motionen utvecklades linjerna för en jord-

brukspolitik på en grundval, som medförde ett rationellare jordbruk med tanke särskilt på att minska produktionskostnaderna för de mindre och medelstora jordbruken, så att de kunde ge en mänsklig bärgning åt sina brukare. Prispolitiken borde bedrivas med särskild hänsyn till småbrukarnas speciella intressen. I motionen framhölls åter behovet av maskiner för gemensam användning inom småjordbruken och att staten här hade ett direkt intresse av att lämna kraftigt understöd.

Vid 1943 års riksdag förelåg en motion beträffande prisregleringarna. I denna yrkades att de 12,3 milj. kr. som föreslogs bli inbesparade genom den i propositionen föreslagna, omläggningen av produce^ntbidragen skulle användas för ytterligare förbättring av bidragen till de mindre mjölkproducenterna och till lokal prisdifferentiering, att viss slaktdjursavgift skulle återinföras och de inflytande medlen användas till fördelning av differentierade producentbidrag för fläsk, att tidigare utgående arealtillägg för mindre brödsädesodlare skulle återinföras och att till särskilt understöd för jordbruket i Norrland m. m. måtte anvisas 10 milj. kronor.

Vid behandlingen av jordbruksregleringen och den nyssnämnda motionen utvecklade Sven Linderot kommunistiska partiets principiella synpunkt på jordbruksproblemen. Han förklarade: »Det förhåller sig enligt min mening så, att jordbruksproblemet i dess helhet icke kan lösas med statliga regleringsåtgärder av den art, som hittills praktiserats. De är inte heller föreslagna som en generallösning av jordbruksproblemet, men man måste i alla fall, såsom j a g har sagt i motionen, föra en jordbrukspolitik på lång sikt, som uppställer som riktpunkt kravet att trygga existens- och produktionsbetingelserna för det stora flertalet av Sverges bönder. Man måste tillgripa mycket vittgående rationaliseringsåtgärder så att man genom ökad produktivitet skapar bättre lönsamhet.

Det hela blir då icke en prissättningsfråga, utan en fråga om arbetsproduktiviteten och avkastningen.

Erkännas bör, att det svenska jordbrukets folk presterat ganska fantastiska ting, när det gällt att höja arbetsproduktiviteten inom jordbruket. Den rationaliseringsprocess, som redan försiggått inom det svenska jordbruket, talar för att

det måste finnas mycket skickligt folk som är drivkraften inom den svenska jordbruksnäringen. Emellertid är vad som skett inte nog, ty man hänger fast vid en sak, som fördärvar allt, och det var detta j a g till sist ville säga ett par ord om.

1

Man hänger nämligen fast vid att det svenska jordbrukets bas skall vara s m å b r u k e t . . .

Det går inte i längden, det har jag redan sagt. Man måste alltså överge fetischen, att det är småbruket, som skall bära upp det svenska jordbruket, ty det kan småbruket aldrig göra.»

Motionen föranledde ingen ändring. Innevarande år har en ny motion ingivits, vari i stort sett kraven från år 1943 upprepas. I den utförliga och med ett omfattande siffermaterial försedda motiveringen fanns också intaget det av en av kommunistiska partiet inkallad jordbrukarkonferens' fastställda och av partiets! kongress godkända jordbruksprogrammet. Motionens yrkanden var emellertid begränsade så att de inte överskred ramen för det av regeringen framförda prisregleringsförslaget, men ändock vid ett förverkligande skulle bereda de mindre jordbrukarna en ganska avsevärd förbättring.

Inte heller denna motion accepterades.

Den kommunistiska gruppen har härutöver motionerat i en rad delfrågor som berör jordbruket och landsbygdens befolkning över huvud taget. Höjning av bostadsförbättringsbidragen, förbättring av villkoren för arbetarsmåbruken, åtgärder för stegring av produktionen på olika jordbruksprodukter, bl. a. oljeväxtodlingen, m. m. har varit föremål för kommunistiska motioner. I övrigt har gruppen understött krav som framställts från bönderna så ofta dessa krav siktat till att förbättra förhållandena för landsbygdens folk.

Det ofta framförda kravet på en rättvisare dyrortsgradering än den som nu existerar, har alltid haft understöd från kommunisterna. Vi har emellertid därvid förklarat, att en revision av dyrortsgraderingen inte får ske genom en sänkning av levnadsstandarden för städernas arbetande folk.

Oftast har statsmakterna motsatt sig de kommunis-

tiska förslagen. Men det har dock visat sig. att den målmedvetna linje som kommunisterna hävdat ifråga om jordbrukspolitiken i viss utsträckning påverkat statsmakternas politik. Det synes för övrigt som om det pågår en omvärdering av den hittills förda jordbrukarpolitiken, inte minst bland bönderna själva, en omvärdering som närmar sig den kommunistiska uppfattningen. Det råder inget tvivel om, att jordbrukspolitiken måste bli föremål för en radikal omstöpning. Men denna process kan inte genomföras annat än i samförstånd mellan arbetare och bönder, de två stora producerande klasserna i samhället.

SOCIALPOLITIKEN Bostadsfrågan Så ofta tillfälle getts i riksdagen har den kommunistiska gruppen påtalat de anarkiska förhållandena på bostadsmarknaden. Den principiella linjen har varit att genom en av staten och kommunerna ledd och kontrollerad bostadsproduktion åstadkomma tillräckligt antal högklassiga och prisbilliga bostäder för att förhindra den spekulation och uppskörtning av hyresgästerna som nu förekommer.

Vid årets riksdag framlades en kommunistisk motion vari föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utarbetandet av en generalplan för rikets bostadsförsörjning, att utföras av härför lämpad statlig myndighet — exempelvis statens byggnadslånebyrå — i samverkan med länsstyrelserna och kommunerna; att härvid särskild uppmärksamhet ägnas ungdomens

bostadsfråga, domens ;

i synnerhet

den

självförsörjande ung-

att en plan samtidigt utarbetas för inhemsk produktion av byggnadsmateriel i samhällelig regi; att städerna och kommunerna ålägges att endera i egen regi eller också genom entreprenörer, med ekonomiskt stöd från staten, uppföra tillräckligt antal bostäder, vilka sedan skall uthyras till självkostnadspris; att de kommunala myndigheterna i storstäderna samt på platser med akut bostadsbrist ålägges att upprätta kommunal bostadsförmedling; att fastighetsägare och uthyrare av rum på samtliga orter, där hyresregleringslagen tillämpas, förpliktas att anmäla lediga lägenheter till kommunal bostadsförmedling eller annan kommunal instans; samt att utarbetandet av ovan nämnda planer för bostadsförsörjning och byggnadsämnesproduktion, med beaktande i övrigt av vad som framhållits i motiveringen till förslagen, sker i sådan takt, att de i form av propositioner kan föreläggas årets riksdag.

Dessa förslag avslogs av riksdagen. Set Persson levererade en nedgörande kritik av statens och kommunernas bostadspolitik och fortsatte: »Man kanske frågar vad som skulle kunna göras. Jo, riksdagens arbetarmajoritet skulle kunna utnyttja sin ställning till att ålägga kommunerna att svara för bostadsbehovet överallt, i varje fall där det finns hyresmarknad.

M a n skulle kunna utfärda bestämmelser, att insatslägenheter endast skulle få uppföras i så stor utsträckning som det förefinnes verkligt behov av sådana. Man skulle kunna bygga bostäder för den öppna marknaden i första hand och först därefter ägna sig åt insatslägenheter. Materialbristen kunde bekämpas och materialtillgången förbättras genom att staten under utnyttjande av landets råvarutillgångar producerade byggnadsmaterial, en produktion reglerad efter behovet av material. Därmed skulle man också rikta ett slag mot truster och karteller och detta skulle betyda sänkta priser på byggnadsmaterial. M a n skyller alltid på bristen på byggnadsmaterial, men det är väl icke så, att det blir mindre byggnadsmaterial-

tillgång, om kommunerna själva skulle bygga och behålla äganderätten till fastigheterna i stället för att som nu lämna fältet öppet för fastighetsspekulanterna även i fortsättningen.

Man skulle kunna sänka byggnadskostnaderna, som man nu jämrar sig över, genom att åtminstone taga bort fraktskatten på byggnadsmaterialet, och man skulle kunna taga bort omsättningsskatten på de byggnadsmaterial, på vilka man fortfarande uttager sådan skatt, nämligen på butikshandelsvaror. Tomtpriserna skulle kunna nedbringas genom en skyndsamt antagen lag om jordvärdestegringsskatt och genom att staten bedreve en annan tomtpoiitik än den nu gör.»

Ifråga om förbättring av bostadsförsörjningen av de barnrika familjerna har flera framstötar gjorts. Även om dessa inte direkt lett till resultat, så har de dock verkat pådrivande. E n förstärkning av den kommunistiska representationen i riksdagen skulle vara en hälsosam erinran om att tålamodet hos folket är på upphällningen ifråga om förhållandena på bostadsmarknaden och att folket kräver ett kraftigt ingripande mot alla spekulanter och jobbare på detta område.

Folkpensionerna — en skandal för vår socialpolitik Knappast någon folkgrupp har före varje val så rikligt matats med löften som folkpensionärerna. Lika regelbundet som löftena givits har de svikits. Sedan de nuvarande pensionsbeloppen fastställdes har folkpensionärernas köpkraft oupphörligt försämrats. Det dröjde ända till år 1941 innan folkpensionärerna erhöll dyrtidstillägg.

Numera utgör dyrtidskompensationen 41% %. Men dyrtidsstegringen sedan den tid då pensionerna fastställdes är över 50 %. Folkpensionärerna har alltså fått sitt läge ytterligare försämrat under kriget.

Redan år 1940 motionerade kommunisterna om dyrtidstillägg. Trots att man erkände det berättigade i motionen avslogs den med den vanliga hänvisningen: utredning pågår. Först år 1941 var man beredd att ge ett

första dyrtidstillägg. Men naturligtvis gav man inte full kompensation. Man hade panna uttala, att även folkpensionärerna måste bära sin andel i krisbördan. Socialministern försvarade underkompensationer med att om man gav ytterligare ett månadstillägg, så skulle det uppstå en »överkompensation». E'ör att undvika denna katastrof, så föreslog han i stället en underkompensering.

Kommunisterna har varje år, med hänvisning till att folkpensionärerna släpade efter och icke erhöll en berättigad kompensation, motionerat om ytterligare ett månadstillägg, men motionerna har avslagits mot endast kommunisternas röster. Så skedde även vid årets riksdag.

Emellertid är det inte tillräckligt att återställa folkpensionernas ursprungliga köpkraft. Tilläggspensionerna måste kraftigt höjas om man skall kunna tala om en förbättring i folkpensionärernas svåra läge. Kommunisterna ingav vid årets riksdag en motion i sådant syfte.

Förslaget markerades som ett provisorium i avvaktan på resultatet av pågående utredningar. Det framhölls i motionen att de båda riksorganisationer som existerar för folkpensionärerna borde vara representerade i dessa utredningar. I övrigt påyrkades, att 6 § 2 mom. i Lag om folkpensionering måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen i ortsgrupp 1 » » 2 » » 3

750 kronor, 900 » 1.100 »

Andra lagutskottet, som behandlat denna såväl som övriga motioner i frågan kunde inte prestera annat än det vanliga: utredning pågår. Under debatten kring motionerna yttrade sig Knut Senander och uttalade bland annat: »Såsom tidigare här har framhållits av herr Jonsson i Skutskär kostar utskottet på sig de vanliga fraserna, att syftet är behjärtansvärt, att det finns skäl för den eller den ståndpunkten och att den därför bör närmare undersökas,

att den eller den frågan bör göras till föremål för översyn o. s. v. i det oändliga. Så slutar utskottet med att hänvisa, som också tidigare har framhållits, till den utredning som pågår inom socialvårdskomrmttén, vilken hänvisning också åtföljes av en sådan där vanlig, banal fras som att man uttalar en förhoppning om att det fortsatta utredningsarbetet påskyndas.

Dessa fraser har nu serverats år efter år av lagutskottet, så fort det har gällt att taga ställning till folkpensionärernas livsfrågor.

Socialvårdskommittén har därvidlag fått tjäna som ett slags räddningsankare för utskottet.

Denna kommitté håller ju sedan många år tillbaka på med en översyn av vår socialpolitik.

Skall man döma efter takten i kommitténs arbete och de ringa livstecken som man erfar ifrån den, så måste kommittén i dubbel mening ha gått till botten med sin uppgift.

Min uppfattning är, att den drunknat i sina utredningsluntor och atf d?n Inte på lång tid kommer att ge några mera märkbara livstecken ifrån s g. även om man påstär att man nu igångsatt ett utredningsarbpte beträffande folkpensionärernas intressen. TTnder alla förhållanden är jag övertygad om att socialvArdskornmittén inte kommer att prestera, några radikala lösning-ar beträffande vår socialpolitik. Soc alvårdskommittén kan därför betraktas som en avstjälpningsplats för alla obehagliga riksdag-sinitiativ på det socialpoht ska området, och för ett sådant ändamål tycks den verkligen ha utnyttjats.» !

:

:

Det märkliga inträffade, att riksdagen gav andra lagutskottet en kraftig bakläxa och gjorde ett uttalande, riktat direkt till regeringen, att denna snarast skulle framlägga förslag till förbättring av tilläggspensionerna.

Socialministern interpelleras Kommunisterna nöjde sig emellertid inte med att endast avvakta.

Strax efter det riksdagen snört sitt uttalande interpellerades socialministern av Knut Senander om han med anledning av riksdagens beslut tänkte ta initiativ i svfte att redan för årets riksdag framlägga försias: till förbättrade tilläggspensioner.

Socialminister Möller besvarade interpellationen med ett halvt löfte om en provisorisk höjning av tilläggspen-

sionerna under år 1945. »Löftet» var ett förslag från socialvårdskommittén som gick ut på, att ensamstående pensionär skulle erhålla ett tillägg av 100 kr. och gift sådan 50 kr. Detta provisorium skulle bestå tills socialvårdskommittén blev färdig med det definitiva förslaget år 1948! Längre sträckte sig inte herr Möllers »sociala patos».

I debatten brännmärkte Knut Senander förhalningsoch löftespolitiken i frågan och betecknade förslaget som ett typiskt uttryck för den småsnålhet som ofta präglar socialpolitiken. Herr Möller verkade synnerligen irriterad av kritiken. Han medgav att årets riksdag skulle kunnat fatta beslut exempelvis i juni månad, men ansåg att någon utbetalning ändå inte skulle kunnat ske förrän i april nästa år. Den senare delen av detta påstående är ett uppenbart svepskäl. Det är klart att därest den verkliga viljan funnits, så skulle utbetalning ha kunnat ske inom ganska kort tid. Åldringarna har på nytt fått nöja sig med stenar i stället för bröd. Det finns emellertid ingen anledning för dem och deras organisationer att resignera.

En ännu starkare opinion från deras sida än hittills och ett ställningstagande i valet, som markerar deras missnöje mot samlingsregeringens och dess partiers hållning, kommer utan tvivel att tvinga statsmakterna att göra allvar av sitt löfte att trygga de gamlas försörjning.

Beträffande olycksfall i arbete och yrkessjukdomarna har kommunisterna vid upprepade tillfällen påtalat det ringa skydd som erbjudes av gällande lagar och förordningar. Särskilt har gengasförgiftningarna varit föremål för uppmärksamhet. Genom Set Persson och Hilding Hagberg motionerade den kommunistiska gruppen vid årets riksdag att riksdagen måtte begära skyndsam utredning om ett centralt utbildnings- och forskningsinsti-

tut för yrkessjukdomar och i anslutning därtill upprättandet av en centralklinik för yrkessjukdomar.

Statsutskottet, som samtidigt behandlade vissa av regeringen föreslagna åtgärder, ansåg att motionen i allt väsentligt skulle bli tillgodosedd genom ett bifall till pro>positionen. Härtill genmälde Set Persson: »Till de mest väsentliga åtgärderna på detta område hör nämligen bl. a. att på ett effektivare sätt än vad som nu är fallet bringa gengasförgiftningens offer ekonomiskt stöd, när de avstänges från sitt arbete. Denna fråga är nu alldeles särskilt aktuell i samband med att man i trafiksäkerhetens intresse planerar att dra in körkorten för gengasförgiftade. I sammanhang med detta har även medicinalstyrelsen nu uttalat, att ersättningsfrågorna borde ordnas på ett fullgott sätt.

Detta uttalande har medicinalstyrelsen gjort efter det att riksdagen i år behandlat den del av vår motion, som innebär förslag om en bättre lösning evad det gäller det ekonomiska stödet till de gengasförgiftade.

Det bör ju inte få bli så, att den, som offrat hälsan genom sitt arbete i transportväsendets viktiga tjänst i folkförsörjningens intresse, icke får sig tillförsäkrad godtagbar ekonomisk hjälp under sjukdomen.

Denna sida av gengasproblemet räknar vi som ett mycket väsentligt problem, vilket icke blir löst genom nu föreliggande regeringsförslag.

Vi har här i landet en institution, som heter Statens institut för folkhälsan.

Denna institution borde iu av namnet att döma kunna fylla en sådan uppgift, som vi avser i vårt förslag. Så är emellertid inte fallet. Detta institut har hittills sysslat mest med analyser av korv och levererat lärda utläggningar om hur lätt man kan avvara sådana matvaror som ägg, som enligt hälsovårdsinstitutets uttalande, inte har det minsta näringsvärde. T frpjrn om kaninen mot gengasfaran har detta märkliga hälsoinstitut hittills mest utmärkt sig genom att utgöra ett Irnder för de krafter, som velat forcera genomförandet av åtgärder mot densamma.»

De framstötar som gjorts i riksdagen har kompletterats med en motion i Stockholms stadsfullmäktige av Set Persson i syfte att få till stånd ökade resurser vid Sabbatsbergs sjukhus för behandling av gengasförgiftade.

Förhållandena har därefter betydligt förbättrats vid nämnda sjukhus.

Kommunistemas aktioner i riksdagen har ävenledes indirekt lett till resultat. Regeringen har nu inrättat ett

gengasforskningsråd, som skall leda forskningarna på området. Detta betyder att ett av kommunisterna vid flera tillfällen framfört krav uppfyllts. A v stort värde är att gengasforskningsrådet skall bedriva ett självständigt arbete och sålunda bli oberoende av det av Set Persson starkt kritiserade Institutet för folkhälsan.

DEMOKRATIN Lagrötan Under krigsåren har den svenska demokratin blivit avsevärt komprometterad genom lagrar och åtgärder som smakat åtskilligt av nyordning. Transportförbudet mot den kommunistiska pressen var en sådan lag och stod dessutom i klar strid mot grundlagarna. Upplösningslagen, som vid sin tillkomst riktades mot den kommunistiska rörelsen, hade ett innehåll som gav de maktägande möilisrhet att. utnyttja den mot. vilken misshaglig organisation som helst, inte minst mot den fackliga rörelsen.

Censurlagen, som gav statsmakterna möilighet att helt strypa trvekfriheten, fyllde också sin plats i raden av reaktionära och frihetsfientliga lagar. De genomförda ändringarna av 8:e kapitlet strafflagen möiliggiorde att vilken oförvitlig medborgare som helst vid hemliga rättegångar kunde dömas som spion. Som kronan på verket kom lasren om vissa tvångsmedel, som gav polismyndigheterna rätt bl. a. att avlyssna telefonsamtal, bryta brev, kvarhålla personer upp till sextio dasrar o. s. v.

Kommunisterna har hela tiden bekämpat denna antidemokratiska politik. Denna kamp har krönts med framgång sedan samlingsregeringen och dess riksdagspartier något hämtat sig från den skräck och fruktan som drev

dera att här i landet duka bordet för Hitler och hans nyordning. Transportförbudslagen och upplösningslagen har icke förnyats. Censurlagen har utdömts av årets riksdag och en revidering av 8:e kapitlet strafflagen är förestående. Däremot envisas man med att bibehålla lagen om vissa tvångsmedel. Polisen har alltjämt befogenheter som kan göra den till en stat i staten.

Framgångsrik kommunistisk aktion Vid årets riksdag motionerade »lagrötan». I motionen krävdes,

kommunisterna mot

1) att en sådan omarbetning skyndsamt måtte företagas av 8 kap. strafflagen och proposition i följd därav framläggas, att endast verkligt spioneri och ett utlämnande av sådana uppgifter, vilkas offentliggörande innebure en försämring av Sverges försvarsläge bleve straffbelagt.

2) att sådan omarbetning skyndsamt måtte företagas av förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna och proposition i följd därav framläggas, att av ordalydelsen otvetydigt framginge, att endast under den tid något sådant förhållande avhandlades, som med hänsyn till rikets försvarsläge borde hemlighållas, rättegången finge hållas inom lyckta dörrar.

3) att proposition om sådan ändring av rättegångsbalken måtte framläggas, att beslut om handläggning av mål inom lyckta dörrar skulle kunna särskilt överklagas, 4) att proposition om sådan ändring av utlänningslagen måtte framläggas, att utlänning icke skulle av administrativ myndighet utöver vad för svensk medborgare gäller kunna berövas sin frihet.

Första lagutskottet uttalade sina sympatier för tankegången i motionen, men yrkade likväl avslag. En reservation hade emellertid avgivits av Schlyter, Georg

Branting m. fl. I denna reservation påyrkades en formulering av utskottsuttalandet som bättre anslöt sig till motionen samt att regeringen skulle låta verkställa utredning angående de hemliga rättegångarna.

Nils Holmberg yttrade under frågans behandling i första kammaren bi. a. följande: »Den behandling, som under de senaste åren beståtts politiska flyktingar i Sverge, har också varit av mycket reaktionär karaktär och statt i strid med rättsmedvetandet hos folk i allmänhet. N ä r man kommit så långt, att en människa utan rannsakan och dom och utan att hon kan anklagas för att på något sätt ha förbrutit sig mot svensk lag kan stoppas i fängelse för prakLskt taget obegränsad tid och där aiäggas aroete på samma sätt som en strairarbetsiånge, har r ä u e n avlösts av rättslöshet.

Lagen om vissa tvångsmedel, som beröres i motionerna, har varit så skriven, att den i stor utsträckning kunnat utnyttjas till rena politiska trakasserier.

Det är tydligt, att man åtminstone i v~ss mån varit medveten därom. Därpå tyder inte minst, att man undan för undan avkortat den tid som polismyndigheterna haft rätt att utan hörande av någon högre myndighet hålla en människa anhållen.

Den panik och psykos som rådde, då dessa lagar kom till, har släppt numera, ty det är klart för alla, att de antidemokratiska krafterna inte kommer att segra som m a n en gång trodde utan är dömda till ett oundvikligt nederlag. Följden är redan att praxis, när det gäller att tillämpa dessa olika lagar, inte längre är densamma som förr. Straffutmätningen har blivit betydligt mildare än den var tidigare. Detta är bra i och för sig, men det skulle ju vara ännu mycket bättre, om m a n förändrade lagarna, så att tidigare gällande rätt återställdes.»

Då den av Schlyter och Branting m. fl. avgivna reservationen var mera positiv än utskottets förslag, anslöt sig kommunisterna till densamma. Reservationen segrade också i båda kamrarna. Beslutet blev därigenom ett bevis på att riksdagen nu beträtt vägen för att befria lagstiftningen från den reaktionära röta som hotat att rasera den svenska demokratin. Kommunisterna, som hela tiden fört en konsekvent kamp mot krigsårens reaktionära och frihetsfientliga lagstiftning, noterar detta som en seger för sina strävanden.

Stärk det kommunistiska inflytandet i riksdagen!

Vad som här redovisats från kommunisternas verksamhet i riksdagen är givetvis inte allt vad som utförts.

En mångfald andra frågor av betydelse för de breda folklagren har varit föremål för den kommunistiska verksamheten i riksdagen. Det skulle emellertid föra för långt om allt vad som uträttats skulle redovisas i denna broschyr. Endast de större frågorna har därför behandlats.

Vi tror emellertid att vi gett en ganska god bild av det arbete som utförts av den kommunistiska riksdagsgruppen. Ännu mera skulle emellertid ha kunnat göras därest den kommunistiska riksdagsgruppen hade varit större. Man förstår lätt svårigheterna, då man vet att den kommunistiska riksdagsgruppen bestått av tre man i andra och två i första kammaren, av vilka senare en, Nils Holmberg, tillträdde först i början av innevarande år.

Det råder intet tvivel om att det svenska folket i höstens val skall ge tillkänna sin uppskattning av kommunisternas verksamhet genom att talrikt sluta upp kring Kommunistiska Partiet. Våra motståndare, som bär ansvaret för den politik som förts under krigsåren, kannstöper ängsligt om våra utsikter i valet. För vår del avstår vi från att spekulera härom. Kommunistiska partiet hyser ingen oro för svenska folkets kommande domslut över dess politik.

Pris 25 么re