Kvinnors problem (1946)

Ska kvinnorna tiga? Nej! Jag bryr mig inte om 'politik .. . Jag har inte tid, och inte begriper jag det. ..

Så resonerar många kvinnor. Och så låter de valen gå sig förbi utan a t t delta och rösta.

Det ä r lätt a t t förstå detta resonemang. Vi arbetande kvinnor h a r i allmänhet en arbetsdag som aldrig t a r rikt i g t slut. F ö r husmodern å t e r s t å r alltid saker och ting som inte ä r färdiga, n ä r kvällen kommer. F ö r alla som h a r förvärvsarbete, upptas den »lediga» tiden av allt som måste göras i hemmet, för barnen. Den personliga fritiden, n ä r vi kan intressera oss för vad som sker i om-

världen, ä r snålt tillmätt, och vi är t r ö t t a n ä r kvällen kommer.

Men i alla fall.

H u r opolitiska vi än t r o r oss v a r a så kommer vi inte ifrån de politiska f r å g o r n a ! Vi är medintresserade i h u r samhället styres därför att detta avspeglar sig i alla de förhållanden som p r ä g l a r vårt dagliga liv.

•fa

Vi är intresserade av vad vi ska betala för vår bostad.

Men det är i grund och botten en politisk fråga — en fråga om ett av människornas elementäraste behov ska utnyttjas för att tillföra banker och privatföretagare profit.

Vi är intresserade av hur våra barn ska växa upp och hur deras framtid — utbildning, arbetsmöjligheter — ska gestalta sig. Men detta är också politiska och sociala frågor, vars lösning vi kan påverka med vår röst i valet.

Vi är intresserade av att familjen inte vid ett ofrivilligt inkomstbortfall blir ett byte för nöd och umbäranden. Vi är som mödrar djupt intresserade av att den besjungna moderslyckan ska bli verklighet och att inte ett barns ankomst utlämnar oss till fattigvårdens förödmjukande allmosor.

*

F ö r en positiv lösning av alla dessa stora frågor — och av alla d e r a s följdföreteelser i v å r t dagliga liv — ä r det vi ska rösta i höstens val.

I valstriden blygs inte de borgerliga p a r t i e r n a a t t ta stora ord i sin m u n och förespegla folket de mest välformulerade projekt. Men vi h a r a n n a t att gå efter än de vackra f r a s e r n a : p a r t i e r n a s politik mellan valperioderna.

Det kommunistiska partiet har växt sig s t a r k a r e för varje år. Det är en självklar följd av att det konsekvent f ö r e t r ä t t det arbetande folkets intressen och därför vunnit allt större sympatier för sin politik.

Valdeltagandet b r u k a r genomgående vara svagare från kvinnornas sida. Men vi kan inte stå till svars med detta nu — a t t släppa ifrån oss r ä t t e n a t t själva delta i besluten om h u r vår tillvaro ska se u t !

Vi måste göra klart för oss a t t passivitet härvidlag inte ä r så oskyldig som den ser ut. E n a r b e t a r k v i n n a s röst mindre betyder inte b a r a en förlust för arbetarklassen utan en direkt vinst för reaktionen. Passivitet betyder stöd åt reaktionen, stöd åt dem som m o t a r b e t a r det arbetande folkets intressen!

F ö r t v å t u s e n år sedan skrev Paulus till k o r i n t e r n a : »Såsom i de heligas alla församlingar tige edra kvinnor i församlingen: ty dem tillkommer icke a t t tala utan de må vara undergivna såsom ock lagen säger. Men vilja de lära något, så fråge de sina m ä n . Ty det är skamligt för kvinnor a t t tala i församlingen.»

Reaktionen h a r under de å r h u n d r a d e n som g å t t varit mycket bibeltrogen på den punkten. Den vill a t t a r b e t a r kvinnorna ska tiga. Den f r u k t a r de medvetna kvinnorna, de som ä r medvetna om sin klass och om sitt eget värde.

Men vi f å r inte ge reaktionen denna t r u m f på h a n d l ä n g r e !

T dag kan kvinnornas röster ha avgörande betydelse för det svenska samhällets u t f o r m n i n g !

Vill vi framåtskridande, trygghet för individen som barn, vuxen och gammal, vill vi försvara kvinnornas intressen vare sig deras arbetsplats är hemm,et, kontoret eller fabriken — då ger vi våra röster till det arbetande folkets parti.

KVINNORNAS RÖSTER PARTIET I HÖST!

TILL

KOMMUNISTISKA

Barnbidragsreformen får inte förfuskas!

B a r n e t ä r glädje och bekymmer. Varje a r b e t a r k v i n n a vet a t t de m i n u t e r ä r lätt räknade n ä r hon helt kan koppla av från vardagens bekymmer och låta sig fångas av det soliga g l i t t r e t i sina b a r n s ögon. Allt man ville ge — och inte k a n !

Det är småbarnsåldern med dess tstarka behov av harmonisk miljö, det är skolåldern med k r a v på utrymme, på stillhet och omväxling. Och det ä r alltid problemet med kläder och fullgod kost. Allt samlar sig till en väldig börda av ansvar för barnets tillvaro och av pressande m e r a r b e t e för a t t orka med utgifterna. Och hela detta

ansvar för de uppväxande medborgarna h a r samhället hittills skjutit över helt på f ö r ä l d r a r n a eller på den ensamma modern.

Men barnen är en tillgång för hela samhället. Det är de som ska göra morgondagens samhälle. Därför måste också samhället ansvara för deras existens på ett a n n a t s ä t t än hittills.

*

Kommunistiska p a r t i e t h a r formulerat detta i en av sina riksdagsmotioner, där en ny princip fastslås nämligen att barnen är en angelägenhet för hela samhället och följaktligen också har rätt att få ett visst existensminimum garanterat från samhällets sida.

Det kommunistiska förslaget vid förra årets riksdag om kontanta bidrag till alla barn bygger på denna uppfattning.

V å r t förslag om allmänna b a r n b i d r a g innebär a t t de sikall utgå till alla barn, oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Alla b a r n ska ha samma r ä t t till samhällets omvårdnad. Detta befriar bidragen från behovsprövning och den åtföljande, mer eller mindre utpräglade kar a k t ä r e n av fattigunderstöd. Utjämningen av inkomsterna ska inte ske genom a t t de rikas barn ställas utanför utan genom en beskattningspolitiik som t a r ut av de rika vad de bör betala.

Detta förslag syns bli verklighet nu sedan det t a g i t s upp av befolkningsutredningen som förslag till regeringen, vilket h a r väckt stor glädje hos barnfamiljerna. Bidraget skulle inte lösa barnkostnadsproblemet, men det skulle ge en god hjälp.

*

Men förslaget h a r knappt h u n n i t diskuteras, förrän betänkligheter mot betänkandet börjar hopa sig. F r å n vissa håll h a r exempelvis uttalats tvekan a t t låta b a r n b i d r a g e t utgå till det första barnet. Och eftersom hälften av lan-

dets b a r n ä r första-barn, skulle det v a r a en väsentlig hjälp som barnfamiljerna skulle u n d a n d r a s på det sättet.

De ensamstående m ö d r a r n a — änkor och ogifta — skulle också enligt befolkningsutredningens förslag i viss u t s t r ä c k n i n g berövas de understöd de å t n j u t e r för sina barn, om de ska få tillgodogöra sig de nya bidragen. F r å n dessa kvinnor, som kanske h a r den allra svåraste ställningen, skulle man t a igen med ena handen vad m a n gav med den andra. Kvinnorna själva måste h ä r säga sin mening — vaka över a t t denna betydelsefulla sociala reform inte plottras bort av en snål byråkrati!

*

I förslaget r ä k n a s vidare med en komplettering in natura till de k o n t a n t a b i d r a g e n : efter behovsprövning skulle de f a t t i g a s t e barnfamiljerna få r a b a t t k o r t vid inköp av vissa barnkläder och barnskor. Vi anser a t t d e t t a ä r en kompromiss i den gamla fattigvårdens tecken. I stället för a t t slösa pengar på en dyrbar a p p a r a t för a t t vidmakthålla en klassificering av barnen efter deras föräldr a r s ekonomiska ställning vill vi ett rejält k o n t a n t bidrag, vars storlek s v a r a r mot den uppgift det avses ska fylla.

Mödrarna i arbetarfamiljerna, som vill ge s i n a b a r n b ä t t r e startmöjligheter i livet, kan själva se vilka som mest konsekvent k ä m p a r för deras intressen.

Stärk m e d era röster det parti s o m i riksdag och kommunala församlingar för fram folkets önskningar!

En socialvård efter nya linjer E n människa i detta samhälle som r å k a r illa ut och får svårt a t t klara sig ekonomiskt, bibringas n ä s t a n alltid en känsla av a t t vara brottslig eller försatt i omyndighetstillstånd n ä r hon kommer i kontakt med de socialvårdande organ som h a r till uppgift a t t hjälpa henne. F a t t i g v å r den lämnar b i t t r a , förödmjukande minnen hos alla som prövat på dess inkvisitoriska behovsundersökningar — sammanräkningen av de fattiga plaggen i garderoben, den moraliserande kritiken av de inköp för sig själv eller hemmet som den hjälpbehövande gjort efter s i t t eget sinne.

L å t oss ta e t t exempel som ligger oss kvinnor n ä r a : mödrahj alpen.

De flesta av oss som inte själva k u n n a t stå för alla utgifter e t t b a r n s födelse för med sig, känner till den: en invecklad vandring mellan olika instanser, där rekvisitionsblaniketten ger tjänstemannen r ä t t a t t r o t a i våra personliga förhållanden i detalj. Och hjälpen: godtycklig, in n a t u r a .

P å alla andra områden av socialvården är det i stort sett l i k a d a n t : e t t oändligt s p r i n g hos olika prövande instanser, en förvirrande labyrint av skilda socialhjälpsorgan — ingen enhetlig, förnuftig plan i samhällets a t t i tyd mot de hjälpbehövande.

*

Kommunistiska partiet h a r u t a r b e t a t ett reformförslag för hela socialvården, som väckt stort intresse och sympati. Det bygger på uppfattningen a t t samhället självklart ska skydda människorna mot nöd vid ofrivilliga inkomstbortfall — sjukdom, olycksfall, b a r n s ä n g , ålderdom — eller n ä r inkomsterna inte räcker för de legitima behoven.

Grundtanken är att sopa undan alla former av vår föråldrade, ovärdiga fattigvård och införa ett enhetligt, förnuftigt system med socialersättning från staten, som för varje medborgare ska vara en rätt och inte en nåd.

Det ä r en ny social syn som präglar förslaget.

Det nya förslag om moderskapsbidrag, som socialvårdskommittén nu utgivit betecknar e t t glädjande steg framåt i r i k t n i n g mot en samhällelig hjälp utan spår av fattigvård. Behovsprövningen och n a t u r a b i d r a g e n h a r helt slopats.

Vi anser också a t t förslaget bygger på en r i k t i g princip, i linje med v å r t socialprogram, n ä r det hävdar, a t t de förvärvsarbetande kvinnorna ska erhålla kompensation för förlorad arbetsinkomst.

I förslaget utesluts emellertid vissa grupper förvärvsarbetande kvinnor från denna kompensation. Det gäller alla som h a r förvärvsarbete på mindre än fyra t i m m a r dagligen, det gäller dem som utför arbetet i sitt eget hem, t. ex. hemsömmerskor som a r b e t a r för beklädnadsindustrin, och det gäller vidare hembiträdena, som inte skall få e r s ä t t n i n g om de vid barnsbörd får bo kvar hos arbetsgivaren.

Vi anser a t t denna g r ä n s d r a g n i n g ä r oriktig. Principen om e r s ä t t n i n g för förlorad arbetsinkomst m å s t e tillämpas konsekvent gentemot alla förvärvsarbetande kvinnor.

Varje förvärvsarbete som omfattar minst två timmar om dagen bör kvalificera till ersättning.

Moderskapspenningens g r a d e r i n g efter inkomst måste också ske på e t t a n n a t s ä t t för a t t b ä t t r e tillgodose de små i n k o m s t t a g a r n a s intressen. Det lägsta beloppet måste höjas och det högsta föreslagna får sänkas, det ä r en förb ä t t r i n g som kommer majoriteten av de arbetande kvinnorna tillgodo.

*

Husmödrarnas hemvårdspenning vid barnsbörd har föreslagits till 1:50 om dagen. Det är en alltför liten summa för att ge husmödrarna den hjälp till vila som de behöver. Även om de inte förlorar en direkt inkomst, förlorar de arbetsmöjligheter och förorsakas därigenom utgifter som blir mycket betungande för de fattiga hemmen. Hemvårdspenningen bör därför höjas så att reformen inte blir en halvmesyr.

F ö r oss kvinnor som får b ä r a den t y n g s t a bördan, n ä r svårigheter och kris d r a b b a r familjen, ä r det ett stort intresse a t t skapa nya förhållanden inom socialvården. Men vi måste delta själva för a t t åstadkomma detta — s t ä r k a det p a r t i som slår vakt om folkets intressen.

V å r a röster i h ö s t e n s val till k o m m u n i s t i s k a partiet!

Bostäder för människorna — ej för byggherrarnas bankkonton!

Världens dyraste hyror h a r vi h ä r i landet — och vad för slags bostäder får vi för p e n g a r n a ?

Vi får de bostäder som ger de privata b y g g h e r r a r n a den största profiten.

Bostaden h a r en avgörande betydelse för trivseln i tillvaron. Bostaden ä r den dagliga arbetsplatsen för landets över en miljon husmödrar. H u r t u n g r o t t deras arbete alldeles i onödan måste bli på grund av trångboddheten och den opraktiska planeringen och inredningen behöver man inte tala om. Alla vet det. Alla vet h u r trevnaden

blir i ett stadskök där dagens simåbarnstvätt måste hängas till torkning, h u r a r b e t s a m t det är a t t hålla ordning i lilleputtlägenheter för tre-fyra personer med garderobsutrymmen för en person. Bristen på vattenledning och avlopp i lanthushållen försvårar husmoderns arbete oerhört — n ä r m a r e 80 % av landsbygdens bostäder saknar vatten och avlopp.

*

Av bostäderna i landets alla t ä t o r t e r ä r hälften enrumslägenheter och man b e r ä k n a r a t t över hälften av dessa ä r överbefolkade. Trångboddheten ökar med antalet barn. I enrumsJägenheten skall småbarn sova, skolbarn läsa läxor, familjen idka familjeliv — allt på samma tid. En lägenhet som ser relativt hygglig ut om dagen förvandlas på kvällen till e t t möbelmagasin, bord och stolar staplas ovanpå v a r a n d r a för a t t ge plats för s ä n g a r n a . Det ä r inte bara trevnaden som fördrivs av trångboddheten. Den utgör e t t ständigt hot mot barnens hälsa och allmänna utveckling. E n undersökning av svenska barn h a r visat a t t kikhosta, rachitis och sjukdomar i andningsorganen förekommer t r e g å n g e r så ofta hos barn som bor i fuktiga lägenheter som hos andra, och att barn i trångbodda familjer insjuknar mycket t i d i g a r e än andra. F u k t e n och kylan ä r typiska för sågverksdistriktens barackbebyggelse, för de utdömda lägenheter som f a t t i g t folk tvingas bo i på landsbygden och bruken.

Kommunisterna h a r för länge sedan pekat på lösningen av bostadsproblemet. Det går i huvudsak ut på att kommunerna ska bygga hälsobostäder efter befolkningens behov och hyra ut dem till självkostnadspris.

* Detta ä r den enda vägen a t t tillgodose människornas behov av bostäder utan a t t utlämna dem till de privata b y g g h e r r a r n a s , bolagens och bankernas profittörst. N ä r det privata vinstintresset kommit bort skulle h y r o r n a kunna hållas så lågt a t t alla medborgare, även de små

inkomsttagarna, skulle kunna bo människovärdigt i »boutställningarnas» gyllene land.

Bort med slummen i städerna och på landsbygden! De arbetande människorna har r ä t t till en bostadsstandard som vi med våra materiella tillgångar och vår utvecklade teknik kan skapa. F ö r familjernas hälsa och sammanhållning, för barnens och ungdomens utveckling är det ett förstahandsintresse att bostadsfrågan blir löst.

V i har själva möjlighet a t t p å s k y n d a d e s s lösning g e n o m a t t m e d våra röster stärka det k o m m u n i s t i s k a inslaget i kommunalförsamlingaraa.

En demokratisk skola för våra barn F ö r varje mor ä r f r å g a n om hennes b a r n s framtid stor och viktig. De fattiga hemmens mödrar t a l a r väl inte så mycket om det i allmänhet. De ä r realister och vet a t t deras r e s u r s e r inte räcker till mer än det vanliga: att barnen får gå ut skolan och sedan börja arbeta. Men innerst inne h a r de b u r i t på en strålande dröm om b a r n e t de fick i sina a r m a r , och inför den h å r d a verkligheten har den b a r a gömts allt längre undan för varje år.

F r å g a n om skolutbildningen ä r i detta demokratiska land fylld av odemokratiska motsägelser. Det grundläggande ä r som alla vet a t t den högre utbildningen ä r ett

privilegium för folk med pengar. Det räcker med a t t säga a t t av arbetarklassens barn en på t u s e n t a r studentexamen, som ä r inkörsporten till alla högre studier. F r å n tretusen prästfamiljer i detta land kommer till gymnasierna dubbelt så m å n g a b a r n som från hela den svenska arbetarklassen.

Men inte nog med detta. Folkskolan som ä r den enda skolan för majoriteten svenska ungdomar ä r efterbliven, läroböckerna otidsenliga och reaktionära. Undervisningen ger inte på långa vägar den s t a r t för livet som m o t s v a r a r kraven på nutidens ungdom. Undervisningsmetoderna skapar inte den trivsel och arbetslust som de moderna pedagogerna visat a t t det ä r möjligt a t t uppnå i skolan.

Det ä r typiskt i detta s a m m a n h a n g a t t folkskolestadgan ger l ä r a r e n r ä t t a t t aga barnen — medan det ä r förbjudet i läroverksstadgan. Det g å r »finare» b a r n i läroverken. Solveig Rönn-Christiansson h a r i riksdagen som kommunisternas talesman motionerat om förbud mot aga även i folkskolan — det lämnades utav avseende. Rottingen och h å r d r a g n i n g e n är pedagogiska hjälpmedel som får duga n ä r det gäller folkskolans barn.

* Kommunistiska p a r t i e t h a r u t a r b e t a t e t t p r o g r a m för skolans omläggning och demokratisering och framfört det i form av en motion i riksdagen. Det räcker inte med att kunna läsa och skriva eller med a t t k ä n n a till »kristendomens g r u n d s a n n i n g a r och bilderna u r k y r k a n s liv», n ä r man ska ge sig ut i en värld med den n u v a r a n d e tekniska utvecklingen på alla områden. Även inom de enklaste yrken k r ä v s det kunskaper och färdigheter långt utöver dem som den nuvarande folkskolan ger. En sådan nödig minimistandard vill vi att alla Sveriges barn ska få, oberoende av deras ställning. Det är en medborgarrätt som inte får vara förbehållen dem som har pengar.

Den obligatoriska enhetsskolan föreslås av kommunist e r n a bli nioårig. Men samtidigt påpekas nödvändigheten av a t t samhället hjälper barnfamiljerna som a n n a r s inte

har råd a t t låta barnen gå så länge i skolan. Allt skolmateriel g r a t i s — det ä r en motion i den riktningen som kommunisterna lagt fram. F r i a skolmåltider och skolresor hör också dit. Folkskolan måste i sina högre klasser bli s t a r k t nyttobetonad och förbindas med en verklig, god yrkesvägledning.

Skolan ska överhuvud inte vara en klass-skola utan all utbildning ska vara tillgänglig för alla efter v a r s och ens fallenhet och utan hinder av ekonomisk eller geografisk art. F ö r landsbygdens ungdom ä r det nödvändigt med fri inackordering i skolstaden, i den mån hemorten inte kan tillgodose skolbehovet. Stipendier ska ges till alla som eljest inte kan bedriva studier de h a r anlag för.

E n r ö s t för k o m m u n i s t i s k a partiet i h ö s t är en röst för en demokratisk s k o l a !

Kvinnorna i förvärvsarbetet E t t av den senare tidens mest omdebatterade förslag har gällt den husliga utbildningen. F r å n b o r g e r l i g t håll tillspetsades kravet på huslig utbildning för flickorna så a t t den föreslogs bli obligatorisk. »Kvinnlig värnplikt» kallades det.

Det ä r självklart a t t överklassens f r u a r applåderade tanken a t t få sin hembiträdesfråga löst av staten — och till ett billigt pris eftersom hempraktiken skulle ingå i flickornas utbildning. Flickorna i 17—18-årsåldern skulle t a s från s i t t arbete och offra e t t av sina d y r b a r a ungdomsår till en utbildning som de kanske saknade all h å g för. I praktiken skulle överklassens flickor i stor utsträckning slippa undan, få dispens för studier o. s. v.

Vi kommunister h a r k r i t i s e r a t förslaget därför a t t det innebär e t t steg bakåt i stället för framåt. H e m a r b e t e t måste underlättas för h u s m ö d r a r n a . Men det sker genom rationalisering av hemarbetet, kollektiva a n o r d n i n g a r och bostädernas förbättrande, inte genom a t t tvångsutbilda flickorna för hembiträdets alla skiftande sysslor och hålla gamla primitiva arbetsformer vid liv.

I skolornas kursplaner bör däremot undervisningen i hem- och familjekunskap beredas större plats och — märk väl — ges i samma utsträckning till pojkar som flickor.

*

I stället för huslig utbildning i särskilda skolor kräver vi r ä t t e n till verklig yrkesutbildning för de unga flickorna på alla områden. Det ä r så bekvämt a t t hänvisa kvinnorna till vissa yrkesområden — oftast koncentrerade kring köken — som de »passar för». Av något skäl r å k a r dessa områden alltid sammanfalla med en låg lönenivå och oreglerad eller illa reglerad arbetstid. Det »passar» kvinnorna f ö r !

Det ä r lätt a t t finna exempel som visar a t t det är bluff när man säger a t t det ä r för a t t skydda den kvinnliga arbetskraften som kvinnorna hänvisas till sådana yrken.

Husmoderns arbete som o m f a t t a r de mest skilda yrkesg r e n a r och en arbetsdag på 13—14 timmar, ä r inget lätt arbete under nuvarande förhållanden, allra minst i landsbygdens t u n g a r b e t a d e hem. E t t a n n a t exempel: sjukhusarbetet, det h a r i alla tider v a r i t dåligt betalt — och reserverat för kvinnorna. Det ä r betecknande a t t n ä r kvinnorna därför d r a r sig från sådana yrken och man t a r in manlig arbetskraft för a t t fylla luckorna, så får männen utan vidare högre betalning. De manliga sjukhusbiträdena exempelvis h a r cirka h u n d r a kronor mer i månaden än de kvinnliga som de delar arbetet med. N ä r barnmorskekrisen i Stockholm höll på a t t urladda sig i en strejk för löneförbättring tog staden in manliga kan-

didater i barnmorskornas arbete, men gav dem omedelb a r t betydligt högre löner!

Och t v ä r t o m — n ä r kvinnorna under beredskapstiden lyckats komma in i e t t n y t t yrke som exempelvis spårvagnskonduktriser, e t t yrke med reglerad arbetstid och samma lön som männen — fann man plötsligt a t t det var ett alldeles för a n s t r ä n g a n d e ynke för kvinnorna, alla upptänkliga åkommor hotade dessa stackars k o n d u k t r i s e r — ut med dem! Tack vare sin egen resoluta kamp och stödet från den radikala arbetarrepresentationen i fullmäktige vann konduktriserna emellertid sin r ä t t a t t stå kvar i arbetet.

*

Den kvinnliga arbetskraften i industrin betalas i genomsnitt med två tredjedelar av den manliga lönen. I metall, i textil, i konfektion, för a t t t a n å g r a av de mest p å t a g liga exemplen — s t å r kvinnor vid s a m m a maskiner, samma vävstolar som männen och utför ett arbete som ä r likvärdigt med deras. Utgifterna ä r desamma, e t t rum, en måltid, en biobiljett kostar lika mycket för en kvinna. Ändå motiveras de låga kvinnolönerna ofta med »att kvinnorna k l a r a r sig på mindre» — n ä r motiveringen a t t de inte kan sköta ett arbete lika b r a som männen ä r vederlagd av verkligheten.

Denna u n d e r s k a t t n i n g av det kvinnliga arbetet återspeglas på tusen och ett s ä t t i det dagliga livet. Inom statstjänsten, där lagen ändå g a r a n t e r a r kvinnorna lika behörighet och lika lön med männen, finner de tillsättande myndigheterna otaliga s ä t t a t t sabotera lagen och hålla kvinnorna på de sämst betalda posterna.

Rösta vid valet för en politik som ger

kvinnorna:

Lika lön för lika arbete!

L i k a rätt till utbildning och a r b e t e !

Garantier för a t t behörighetslagen tillämpas i praktiken!

Flera daghem och barnträdgårdar — och bättre!

Behovet av daghem och b a r n t r ä d g å r d a r blir allt starkare ju m e r kvinnorna e n g a g e r a s i förvärvsarbete utom hemmet. Bristen på daghem där en yrkesarbetande mor kan lämna sina b a r n i god vård under dagen gör det ännu för många kvinnor omöjligt att ta e t t arbete som de skulle vilja ha. Många måste välja mellan förvärvsarbete och barn, avstå från det ena för a t t få det andra.

Detta betyder en förlust för samhället h u r valet än utfaller. Samhället behöver både barnen och kvinnornas produktiva arbete.

Därför ä r det n a t u r l i g t att samhället, n ä r m a s t kommunerna, b ä r ansvaret för att b a r n t r ä d g å r d a r kommer till stånd i en omfattning som någorlunda s v a r a r mot behovet.

Men varför ska inte de e n b a r t hemarbetande kvinnorna också h a möjlighet att under b r å d a dagar, vid tillfällig sjukdom o. s. v. lämna bort barnen n å g r a t i m m a r ? Inte minst för landsbygdens husmödrar med deras många utesysslor skulle det vara en stor lättnad.

* Stockholm är daghemsbristen katastrofal. Den som skriver detta — för a t t ta ett exempel — sökte förra året vid alla Högalids lekstugor plats för e t t av barnen, och fick besked att skriva in b a r n e t och vänta i den långa kön. Man hoppades om ett år kunna ordna en plats, det var det mest positiva svaret! Småningom ordnades det så a t t båda barnen kom in på lekstuga — men i skilda stadsdelar! Vem som helst förstår vilken orimligt tidsödande procedur det ä r att följa och h ä m t a barnen på två ställen långt från v a r a n d r a .

Stockholm h a r i r u n t tal 70.000 b a r n i åldern 0—7 år.

Hela antalet lekstugeplatser — på kommunala, privata och H S B - i n r ä t t n i n g a r — uppgår till ungefär 6000. B a r n antalet växer med varje år, och ändå tillåter sig de kommunala myndigheterna att söla med lösningen av barnkrulbbeproblemet på e t t absolut oförsvarligt sätt. I Örby har exempelvis en b a r n t r ä d g å r d »planerats» sedan 1938 då behovet redan var brännande — och ännu ej blivit verklighet!

Institutioner som kan ta hand om b a r n för n å g r a dygn är det ännu mer ont om. De »barnpensionat» i privat eller HSB-regi som finns ä r till och med i en storstad som Stockholm räknade på fingrarna, och de ä r dessutom för dyra a t t anlita för arbetarfamiljer, priset håller sig k r i n g fem kr. dygnet. Vid ett stadsfullmäktigesamman-

trade i Stockholm gav en av de kommunistiska ledamöterna, redaktör Valborg Svensson, e t t exempel bland många a n d r a på vilka förtvivlade situationer denna b r i s t kan leda till. E n kvinna som skulle h a sitt fjärde b a r n och vid alla t r e föregående förlossningarna haft svåra komplikationer, m å s t e ovillkorligen till b a r n b ö r d s h u s , a n n a r s svarade läkaren inte för hennes liv. Hon lyckades med stor uppoffring placera två av barnen hos vänner, men för det tredje fanns det ingen plats på någon av stadens barnavårdande institutioner!

Att samhället inte kan hjälpa ens i e t t så ömmande fall som detta, n ä r moderns liv s t å r på spel, visar tillräckligt h u r betydelsefullt och h u r helt i kvinnornas intresse kommunisternas arbete ä r a t t genom de kommunala organen få till stånd en snabb utbyggnad av alla slags b a r n a v å r d a n d e institutioner.

B a r n k r u b b o r n a som alternativ till barnens vård i hemmet h a r d i s k u t e r a t s mycket ur barnens synpunkt. Heldagsvistelse i lekstuga ä r ofta påfrestande för barnen.

Men så länge a r b e t s m a r k n a d e n ä r stelbent och ogin och inte medger deltidsarbete för m ö d r a r med småbarn, blir heldagsvistelse nödvändig.

Men just därför måste lekstugorna och barnträdgårdarna bli bättre — och flera!

Arbetsförhållandena för landsbygdens kvinnor måste förbättras!

F ö r landsbygdens kvinnor ä r ännu arbetsförhållandena i s t o r t s e t t som de var för h u n d r a å r sedan. Den moderna teknikens välsignelser h a r man v a r i t snål a t t ställa till deras förfogande.

Arbetsdagen är p r a k t i s k t t a g e t obegränsad för landsbygdens husmödrar. Klockan fem på morgonen börjar utearbetet i ladugården, och sedan följer till sena kvällen den ena nödvändiga sysslan den andra. Om man h a r kallat kvinnornas ställning överhuvudtaget i samhället för vår svenska negerfråga, så kan man kalla landsbygdens kvinnoarbete rena slaveriet.

P r i m i t i v a arbetsformer som a t t b ä r a vatten spann efter spann från mer eller m i n d r e avlägsna b r u n n a r , a t t t v ä t t a utomhus också vintertid och skölja i en å, a t t b ä r a ut avfall och s k r u b b a trägolv i e t t evigt enahanda — det ä r regel för s m å b r u k a r h u s t r u r n a . B a r n e n får sköta sig själva om de inte kan följa med i ladugården eller ut på å k r a r n a .

På s t o r a områden finns inte ens elektriskt ljus infört.

Mörkret och avstånden isolerar g å r d a r n a , och fattigdomen ligger tryckande t u n g över deras invånare.

Bostadsfrågan ä r e t t av landsbygdens mest b r ä n n a n d e problem. Bostäder som exempelvis h a r golvet lagt direkt på marken, bostäder v a r s fönster inte g å r a t t öppna vintertid, fuktiga och förfallna lägenheter — sådana bostäder utgör en stor procent av landsbygdens hem. Vatten och avlopp saknas inom lägenheterna i upp till 80 procent av lanthushållen. Året g å r r u n t i s a m m a slit. Tretton, fjorton år utan en dags omväxling eller semester, är ingenting ovanligt för landsbygdens h u s m ö d r a r . Om det överhuvudtaget lyckas dem a t t ordna hemhjälp för n å g r a dagar h a r dekanske inte ens kläder att s ä t t a på sig för resan — denna, fattigdom ä r en skrämmande verklighet som vi kan ge otaliga exempel på.

Och ä n d å — m å n g a av dessa svårigheter i det dagliga livet skulle b r i n g a s ur världen om det inte helt cyniskt överlämnades åt varje litet f a t t i g t hushåll a t t klara sig självt bäst det kan i alla situationer. En s m å b r u k a r e kan inte lägga vatten och avlopp, inte föra in elektriskt ljus, inte bygga ens en t v ä t t s t u g a . Men kommunen skulle kunna ta de nödvändiga initiativen och skaffa statens bistånd om den själv inte h a r råd.

Men villkoret för detta ä r a t t kommunalförsamlingarna befrias från de reaktionära stofiler som stelnat i pampvärdigheten och saknar all social syn.

D e t b e h ö v s a t t folkets egna r e p r e s e n t a n t e r väljs in i de samhälleliga o r g a n e n för a t t folkets i n t r e s s e n s k a föras fram och b e v a k a s .

D e t beror till stor del på kvinnornas e g n a röster hur den n y a representationen s k a s e ut. D e kvinnor o c h m ä n s o m kandiderar på k o m m u n i s t e r n a s listor vid h ö s t e n s v a l är sådana s o m det arbetande folket k a n g e s i t t förtroende, s o m själva känner de f a t t i g a arbetande m ä n n i s k o r n a s problem m e n o c k s å är f a s t beslutna a t t arbeta för a t t lösa dem.

Rättvisa åt kvinnorna är en av huvudpunkterna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Den parollen innebär r ä t t e n till arbete och utbildning och r ä t t e n till lika lön. Den innebär i sin vidaste samhälleliga syftning a t t kvinnorna f å r möjlighet a t t fylla sina uppgifter som m ö d r a r och a r b e t a r e utan a t t ge avkall på sin r ä t t till e t t harmoniskt, personlighetsutvecklande liv som människa.

I höstens val får vi e t t stort tillfälle a t t f r ä m j a en utveckling i denna riktning. De samhälleliga frågor som de valda k a n d i d a t e r n a skall leda till en lösning a n g å r oss alla, men ofta framför allt kvinnorna.

F ö r de arbetande kvinnorna i stad och på landsbygd ä r slutsatsen klar. Med våra röster skall vi stödja de framstegsvänliga krafterna. Reaktionen skall inte ha n å g r a vinster a t t h ä m t a på grund av passivitet i kvinnornas ied!

Rösta för det parti som konsekvent slår vakt om kvinnornas intressen och ställer våra krav i deras riktiga sammanhang — i den fruktbärande kampgemenskapen med hela arbetarklassen!

Rösta den 15 september med KOMMUNISTISKA

PARTIET!

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1946

I serien

DAGSPOLITIK finns följande häften att tillgå: N : r 1.

N : r 3.

N : r 5.

N : r 6.

N : r 7.

N : r 9.

N : r 10.

Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik LO:s nya program E. Lancet: Index och. löner Karl Wirén: Svensk nazism utan m a s k Erik Åström: Arbetare och småbönder E. Lancet: Krigsvinster och löner Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, inflation ?

N : r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare N : r 12. Helge Eriksson: V e m bär ansvaret N : r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin— Socialismen N : r 14. Arbetarnas enhet v ä g e n till s e g e r N : r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen N : r 17. H. Änder sen: D a n m a r k talar N : r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter och löner N : r 20. Socialdemokratiska sifferkonster N : r 21. Bräsch i lönestoppet N : r 22. Set Persson: Vad läget kräver av Sverges arbetare N : r 23. Knut TeU: F a k t a o m metallstrejken N : r 24. Linderot—Hagberg: Samling kring efterkrigsprogrammet.

N : r 25, Lancet: Vilka skall b e s t ä m m a — arbetare eller kapitalistei ?

ARBETARKULTURS

FÖRLAG

K u n g s g a t a n 84, Stockholm

Pris 25 öre