B r ä s c h i lönestoppet
Höstens avtals- och lönerörelser är de största och betydelsefullaste sedan krigsutbrottet. Avtal för över 832.000 kollektivanställda är uppsägbara nu eller omkring årsskiftet. Härtill kommer c:a 100.000 lägre statstjänare, vilka till skillnad från förut nämnda grupper får sina löner reglerade genom statsmakterna och som likaledes krävt löneökningar i höst. Allt som allt kan man räkna med att över en miljon arbetare och lägre statstjänare beröres av den pågående eller förestående lönerörelsen. Detta innebär att % av dem som enligt 1940 års statistik redovisas som arbetarpersonal befinner sig i rörelse för bättre löner. De lägre statstjänarna tillhör i allmänhet också Landsorganisationen ( L O ) , vilket betyder att praktiskt taget hela LO:s medlemsstock är indragen i avtals- och lönerörelsen. Avtal för omkring 450.000 arbetare är uppsägbara under tiden fram till årsskiftet, främst inom följande förbund: Metall med 180.000, Kommunal 43.000, Textil 38.000, Grov (ej byggnadsgrovarbetare vars avtal går ut först i mars) 30.000, Beklädnads 20.000, Träindustri 14.000, Transport 12.000, Väg och Vatten, De Förenade Förbunden, Sjöfolket med vardera omkring 10.000 o. s. v. Jämfört med andra tillfällen under krigsåren, då avtalsfrågorna varit aktuella, är det denna gång motiverat att tala om lönerörelser. I en utsträckning som vida överträffar motsvarande situationer sedan krigsutbrottet har arbetarna nu visat sin vilja till att bryta lönestoppet, samtidigt som de krävt en mera offensivt inriktad löne-
politik, vars riktpunkt är att återtaga det som förlorats under krigsåren. Främst kommer denna inställning till synes i att arbetarna i år i mycket stor utsträckning förkastat systemet med förhandsförhandlingar, inom vars ram i allmänhet endast smärre justeringar är möjliga. I år har betydelsefulla grupper och förbund understrukit sin vilja till en aktivare avtalspolitik genom att säga upp avtalen och samtidigt deklarera som sin uppfattning, att tiden nu är inne att ta tillbaka det förlorade. Så är förhållandet med det stora metallindustriarbetarförbundet. A v samma mening är bryggeriarbetarna, kommunalarbetarna, sjöfolket, arbetarna inom byggnadsämnesindustrin, tändsticksindustrin, vissa delar av den kemisk-tekniska industrin etc. Överhuvudtaget visar det sig att de största arbetargrupperna denna gång frångått förhandsförhandlingar och företagit uppsägning, vilket enligt arbetsgivarorganet »Verkstäderna» »är en betydligt allvarligare händelse». Därtill kommer att i de fall man prolongerat avtalen i syfte att förhandsförhandla, har det ofta skett med tillägget att en sådan förhandlingsordning icke får betraktas som liktydig med att arbetarna avstår från sina krav på betydelsefulla löneökningar. Beträffande de lägre statstjänarna måste man gå tillbaka till tiden för förra världskrigets slut för att finna motsvarigheten till aktivitet. Dessa grupper har fullt påtagligt markerat sin uppfattning i lönefrågan genom stora opinionsmöten, lönekonferenser, petitioner, uppvaktningar för myndigheterna etc. Deras kamp för högre löner har resulterat i att finansminister Wigforss — vilken enligt uppgift i riksdagen icke visste hur uselt betalda dessa grupper var — har tvingats att framlägga ett förslag om provisoriskt lönetillägg till vissa lägre statstjänare. En allmosa som emellertid icke vederbörande är nöjda med, varför deras kamp fortsätter. Även andra än dessa mera utpräglade arbetargrupper anser tiden mogen för framstötar i syfte att förbättra
sin ekonomiska ställning. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) har uppvaktat finansministern med hemställan om att deras problem skall beaktas. Det är emellertid inte överallt man nöjer sig med dessa relativt »fredliga» medel. I Värmland och Dalsland har handelstjänstemännen gått till aktion och varslat om strejk, därför att arbetsgivarna här icke accepterat de lönekrav organisationen ställer.
Vad är orsaken till lönerörelsens omfattning? Anledningen till arbetarnas och statstjänarnas tilltagande aktivitet är icke svår att finna. Deras ekonomiska läge har avsevärt försämrats. I fem års tid har de fått bära tunga ekonomiska bördor. De första krigsåren gick det att hanka sig fram, men nu börjar de små reserver man hade att sina och allt eftersom kläder, husgeråd etc. blir utslitet har man icke möjlighet att nyanskaffa. Nöden börjar att bli märkbar. Detta kan illustreras med några konkreta exempel. Det första gäller metallarbetarna. En manlig yrkesarbetare i ortsgrupp II — till denna grupp räknas bl. a. Göteborg och Malmö — har i genomsnitt som timlönsarbetare omkring 3.700 kronor i årslön. Icke yrkesarbetare har mindre. (Till denna summa kommer för vissa arbetare ackordsförtjänsterna.) Vi har tagit denna summa, därför att den bygger på minimilönen — den lön som arbetarna avtalsmässigt kan kräva. Anmärkas bör att omkring 18.000 av de verkstadsarbetare, som faller under avtalet, räknas till denna grupp som endast har tidlön. Man behöver icke besitta någon större matematisk begåvning för att räkna ut att arbetare med sådana inkomster icke kan ha en rimlig levnadsstandard. Det räcker egentligen med att konstatera sakförhållandet för att en var skall inse det berättigade i metallarbetarnas krav på 15
öres höjning av utgående minimilöner. Ett krav som är så mycket mera motiverat sett mot förhållandet att arbetsgivarna redan nu tvingas betala högre minimilöner än vad avtalet föreskriver. I annat fall skulle de få svårt att få arbetskraft. Vårt andra exempel gäller arbetarna i textil- och beklädnadsindustrin. Den genomsnittliga timlönen i hela landet är för manlig arbetare 1:52, vilket utgör en årslön av 3.648 kronor. Kvinnorna har det som vanligt betydligt sämre. Genomsnittslönen för dessa är 1:08 i timmen, vilket per år blir 2.600 kronor. I dessa summor är indextillägg, ackordsförtjänster, övertidsersättning och semesterersättning inräknade! Hur levnadsstandarden är i familjer där familjeförsörjaren är textil- eller beklädnadsarbetare kan man förstå, liksom det icke heller är svårt att begripa att textil- och beklädnadsarbetarna kräver högre löner. Det tredje konkreta fallet gäller en järnvägsman i Stockholm med 4 barn. Hans lön inklusive index uppgår till 1:74 per timme, vilket blir en årsinkomst av 4.259:52. Detta i landets högsta dyrort. Så här ser hans årsbudget ut: Mat per vecka 6 0 : — Kläder och skor åt familjen Hyra Elektrisk ström och gas Försäkringar Fackföreningsavgifter Kommunal- och kronoskatt Avbetalningar å riksbankslån Utgifter per år
3.120 400 780 120 160 60 237 12 120 4.965 32
Av denna budget framgår det att utgifterna överstiger inkomsterna med 705:80. Och ändå är icke här räknat med nyanskaffning av husgeråd, spårvagnspengar o. s. v. Hur har vederbörande kunnat klara sig? På
samma sätt s o m tusentals andra lägre statstjänare. Han har fått använda sin fritid till extraarbete. Dessutom har han, s o m redovisningen k l a r g ö r fått taga ett riksbankslån.
LO bromsar! A v det sagda framgår, att arbetarna nu kräver en större andel av produktionsresultatet. Som alltid röner detta kraftigt motstånd från företagarhåll. T y v ä r r måste arbetarna konstatera, att den högsta ledningen f ö r deras egen kamporganisation accepterar arbetsgivarnas argument och ståndpunkt. V a r e sig arbetsgivarna eller L O ledningen g e r emellertid sin åsikt öppet tillkänna. Tvärtom talar man sig v a r m f ö r arbetarnas sak. » V i s s t är arbetarna värda högre löner», heter det. Men »tidsläget medger det icke», tillägger man från arbetsgivarhåll o c h LO-ledningen sekunderar g e n o m att lova kamp f ö r h ö g r e löner —• efter k r i g e t ! Både Arbetsgivareföreningen o c h LO-ledningen har av och till deklarerat sin enighet i uppfattning i lönefrågorna. Treenigheten •— arbetsgivareföreningen, staten o c h LO — är helt överens o m tagen. Dess representanter, Frithiof Söderbäck i Arbetsgivareföreningen, direktör Bergvall i Priskontrollnämnden o c h Gunnar Andersson i Landsorganisationen, är rörande eniga o m lönestoppets välsignelse f ö r fackföreningsfolket. Gunnar A n d e r s s o n gick så långt i sitt bekanta Örebro-tal, att han öppet skröt över att vad s o m hittills uppnåtts ( b o r d e vara v a d som icke uppnåtts) är en frukt av att arbetarna icke utnyttjat sin organisatoriska s t y r k a ! Glädjande nog blir lönestoppsanhängarna i LO-ledningen alltmer isolerade. Arbetarna vill bryta lönestoppet och de börjar vinna gehör för sin uppfattning långt upp i förbundsledningarna. På Landsorganisationens representantskaps sammanträde i augusti hördes nya tongån-
gar från betydelsefulla grupper. Beslutet på detta sammanträde innebär ökade möjligheter för de enskilda förbunden att föra en aktivare lönepolitik. Den möjligheten gäller det att tillvarataga!
Hur stor är reaHönesänkningen? Hur stor är den reallönesänkning, som arbetarna tvingats underkasta sig under krigsåren? Det finns olika uppgifter härom, framräknade på olika sätt och från olika utgångspunkter. Några säger 15 procent, andra 10, åter andra 6 procent. I en sak är man emellertid enig, nämligen att sänkningen av reallönen sedan krigsutbrottet varit högst betydande och att den haft synnerligen allvarliga verkningar f ö r arbetarhemmens ekonomi o c h levnadsstandard. E n sak måste observeras i detta sammanhang, nämligen att arbetarfamiljernas ekonomiska läge trots denna stabilisering eller t. o. m. ökning av reallönen fortsatt att försämras. F ö r varje år av nedpressad levnadsstandard förslits nämligen dels människornas hälsa, dels deras b o hag, kläder, porslin o. s. v. F ö r varje år blir klyftan mellan förkrigsstandarden och den nuvarande standarden allt större. Det fordras m y c k e t kraftiga reallöneförbättringar för att denna klyfta i stället skall k r y m p a ihop o c h försvinna. V i d en analys av lönepolitikens möjligheter måste man också ta hänsyn till en annan omständighet. Under de 26 åren mellan 1913 o c h 1939 steg reallönen enligt socialstyrelsens siffror med sammanlagt 52 indexenheter. Utslaget på hela perioden ger detta en genomsnittlig stegring m e d 2 enheter per år. Om reallönen ökat i samma takt s o m denna genomsnittliga stegring även under åren 1940—-1944 skulle den nu ha legat vid 162 enheter, d. v. s. 62 procent över 1913 års nivå. I förhållande till 1939 års reallönenivå skulle den ha stigit med 7 procent. D å real-
lönen nu i stället har sjunkit och enligt de officiella uppgifterna ligger 8 procent under förkrigsnivän innebär detta, att reallönen ligger omkring 15 procent lägre än vad den skulle ha varit, c m stegringstakten under de senaste decennierna kunnat upprätthållas. Detta teoretiska resonemang visar, oberoende av om de angivna siffrorna är exakta eller inte, att reallönesänkningen under krigsåren m o t bakgrunden av den långsiktiga utvecklingen varit av en högst betydande storleksordning. Varje korrekt analys av lönepolitikens möjligheter måste ta hänsyn till den här utförda jämförelsen med vad en fortsatt »normal» stegring av reallönen skulle ha givit. Jämförelsen enbart med utgångsläget vid krigets början ger inte det rätta perspektivet. Den gjorda jämförelsen visar också hur relativt blygsamt kravet på ett återställande av sista förkrigsårets reallöner är. Detta krav syftar endast till att föra lönerna, tillbaka till den första naturliga försvarslinjen — en linje som aldrig borde och aldrig behövde ha uppgetts. Efter detta första steg måste naturligtvis den förlorade ökningen under krigsåren återhämtas i snabbaste möjligen tempo.
Avskrivningar och rationalisering Man kan inte finna n å g o n grund eller n å g o t försvar f ö r reallönesänkningen under krigsåren i den industriella utvecklingen i Sverge under samma period. Reailönestegringen under förkrigsperioden m ö j l i g g j o r d e s delvis av rationaliseringen inom industrin. Under krigsåren har rationaliseringsprocessen e j avstannat, utan tvärtom f ö r den svenska industrin s o m helhet fortgått i ökat tempo. N å g r a exakta uppgifter o m rationaliseringen o c h dess resultat under senare år föreligger ännu e j . E t t indirekt vittnesbörd o m rationaliseringens fortgång lämnar emellertid det material o m industrins investeringar i n y a b y g g -
nacler, maskiner o. s. v., s o m sammanställts av Industrins utredningsinstitut. Investeringarna utvecklades enligt denna källa i följande riktning och t e m p o : År 1939 1940 1941 1942 1943
Milj. kr. 432 468 496 636 638
Index 100 108 115 147 148
Investeringssumman har alltså ökat oavbrutet under krigsåren o c h låg 1943 48 procent högre än sista förkrigsåret. De sammanlagda investeringarna — d. v. s. nyinvesteringar, ej avskrivningar för förslitning etc. — inom den svenska industrin har under de fyra åren 1940 —1943 uppgått till ej mindre än 2.238 miljoner kronor. Denna summa representerar den i nya produktionsanläggningar nedlagda delen av vinsterna under krigsåren, däremot ej hela vinsterna, vilka till stor del hållits i likvid f o r m eller utdelats till aktieägarna. Nyanläggningarna och moderniseringen inom den svenska industrin på basis av krigsvinsterna kunde belysas med en rikhaltig exempelsamling. Här blott några data, slumpmässigt utvalda ur bolagens årsberättelser: L. M. Ericsson har under b y g g n a d en fabrik f ö r elektricitetsmätare m. m. i Ulvsunda, varmed även avses att öka tillverkningskapaciteten vid huvudfabriken i Midsommarkransen. V i d kabelverket i Älvsjö har b y g g t s ett laboratorium och en mäss. Betydande anskaffning av maskiner m. m. har ägt rum. I n o m Uddeholmsverken har under 1943 färdigbyggts kraftverket Skogaforsen, varj ä m t e en utbyggnad av den elektrokemiska fabriken fullbordats. Moderniseringen av industriella verk o c h inrättningar i ö v r i g t har fortskridit i sedvanlig omfattning. Höganäsverken har under krigsåren bedrivit ett omfattande n y b y g g n a d s - och moderniseringsarbete. E n betydande modernisering av tegelfabrikationen ägde rum bl. a.
under 1942 vid H ö g a n ä s g e n o m uppförandet av en speeialfabrik f ö r silikattegel o m 15.000 tons kapacitet. E n modernisering av chamottegelfabriken liksom av rörfabriken i H ö g a n ä s ingår i rationaliseringsplanen. I B j u v har en ny rotérugn på 45 m. färdigställts på våren detta år. I Höganäs har b y g g t s ett nytt smältverk f ö r korund, en ångcentral på 6.000 k W , central gasgeneratoranläggning; (sådan har uppförts även vid B j u v och S k r o m b e r g a ) samt en centralverkstad med 150 arbetare. V i d sliperiavdelningen har b y g g t s en tunnelugn i Västervik. Korsnäsverken lade år 1942 upp ett betydande investeringsprogram, omfattande i främsta rummet ett blekeri för tillverkning av silkemassa och blekt pappersmassa samt en Tomlinsonanläggning. Senare har tillkommit en utökning av pappersmaskinen o c h en utbyggnad av träförsockringsanläggningen. Samtliga dessa anläggningar har nu färdigställts. V i d Billerud har under åren 1938—1943 utförts nybyggnader f ö r tillsammans 13,68 miljoner kronor. Mo och Domsjös nyanläggningar under samma tid har kostat sammanlagt 26,5 milj. kr. Under 1943 har framför allt tillkommit anläggningar f ö r utökad kloralkalitill verkning och f ö r den n y a kemiska industrin, f ö r kisugnar vid de båda sulfitfabrikerna samt f ö r tillverkningen av ädelcellulosa. Stora Kopparberg har år efter år g j o r t betydande investeringar i Domnarvets järnverk. Bland nyanläggningarna under 1943 märkes utbyggnaden av svavelsyrefabriken och av centrallaboratoriet i Falun samt en n y k o n t o r s b y g g n a d för Domnarvet. Sågverket i Skutskär liar helt n y b y g g t s i betong och med blott fyra i stället f ö r tidigare åtta ramar, dock med lika stor sammanlagd kapacitet som de gamla. O. s. v. Exemplen kunde mångfaldigas.
Kraftig ökning av bolagsvinsterna Förbättringen av de svenska industribolagens ekonomiska ställning under krigsåren framgår ej i hela sin o m fattning av uppgifterna angående kapitalinvesteringarnas utveckling. S o m redan påpekats har krigsvinsterna nämligen till stor del ej omvandlats i produktivt kapital, utan hållits i likvid form ( s o m insättningar i bankerna etc.) eller utdelats till aktieägarna. A n g å e n d e förändringarna i likviditetsställningen har en undersökning utförts av Bankernas Statistiska B y r å på grundval av uppgifter från 82 av de största industribolagen. Dessa bolag hade år 1923 ett skuldöverskott hos bankerna, s o m uppgick till 283 miljoner kronor. O m k r i n g 1935 hade detta skuiaöverskott helt försvunnit o c h ersattes under de följande åren av ett ständigt växande fordringsöverskott, som år 1938 hade stigit till 342 miljoner kronor. Denna ökning av banktillgodohavandena hade bolagen kunnat genomföra trots den samtidiga kraftiga utbyggnaden av produktionsapparaten. Under krigsåren har de undersökta bolagens bankfordringar ytterligare ökats, så att de 1941 uppgick Uil inte mindre än 648 milj o n e r kronor, d. v. s. nära dubbelt så m y c k e t som år 1938. Senare uppgifter föreligger e j , men utvecklingen torde ha fortsatt i samma riktning i ökat tempo. H ä r o m vittnar bl. a. bankernas ständiga klagomål över de stora insättningsöverskotten. R ö r a n d e bolagsvinsternas utveckling under krigsåren föreligger en rad undersökningar, av vilka dock endast vissa slutsatser angående tendensen i utvecklingen kan dragas. I taxeringsresultaten k o m m e r visserligen samtliga bolag med, men de taxerade beloppen återger endast en del av bolagens verkliga vinster, nämligen vad s o m återstår efter avskrivningar, fonderingar och olika avdragsmanipulationer. Trots detta visar de taxerade beloppen för bolagen mellan 1938 och 1942 en stegring från 721 till 370 miljoner kronor, d. v. s. med 21 procent. E n undersökning av priskontrollnämnden, omfattande 280 företag
inom olika industrigrenar, har givit till resultat att dessa företags brutto vinster ökat m e d 34 procent mellan 1938 och 1942. Fråndrages skatterna kvarstår en vinstökning på 21 procent. Undersökningarna avslöjar trots sin ofullständighet samma tendens: kraftig ökning även av de redovisade vinsterna. Det är mot bakgrunden av denna vinstökning, bolagens likviditetsförbättring, industrins stora nyanläggningar och moderniseringar under krigsåren samt reallönesänkningen för industriarbetarna som arbetarnas krav i årets avtalsrörelse måste ses.
Har bolagen råd att betala högre löner? I polemik m o t arbetarnas k r a v på löneförbättringar brukar man anföra, att lönen är en produktionskostnad och att en h ö j n i n g av lönerna måste föra med sig en prisstegring, s o m skulle fördyra levnadskostnaderna och därmed förta hela verkan av löneaktionen. Ibland säger m a n också, att det »blir inflation» o m lönerna kan pressas upp ovanför det nuvarande läget. Det är naturligtvis sant att arbetslönen u t g ö r en p r o duktionskostnad för den industrielle företagaren, kapitalisten. Så långt är argumentet riktigt. Men det är inte riktigt att en höjning av lönerna nödvändigt måste föra med sig en prisstegring. Löneökningen kan nämligen tas ur kapitalistens profit. Det är den metoden arbetarklassen alltid, har fått lita till i sin kamp för en bättre levnadsstandard. Från borgerligt och socialdemokratiskt håll anför man häremot, att företagens vinstmarginaler för närvarande är för små f ö r att någon generell lönehöjning skulle vara möjlig. Ä r detta argument r i k t i g t ? V i skall undersöka läget inom de viktigaste industrigrenar, där avtalsrörelser f ö r e k o m m e r i höst o c h i vinter.
Verkstadsindustrin har under krigsåren på grund av upprustningen slagit alla tidigare rekord i fråga o m produktion o c h vinster. Under januari—augusti 1944 låg index f ö r produktionen i genomsnitt 16 procent över förkrigsnivån. Antalet sysselsatta arbetare kan beräknas ha ökat med 10 procent sedan 1939. P r o d u k t i o n s v o l y m e n har alltså ökat mera än arbetarantalet. Detta innebär — även o m hänsyn tages till det ökade övertidsarbetet — att den faktiska arbetsproduktiviteten inom verkstadsindustrin stigit under krigsåren. Denna ökning av arbetsproduktiviteten trots de produktivitetsförsämrande verkningarna av den ökade arbetstiden, bränslebristen o. s. v. visar att rationaliseringen fortskridit hastigt inom verkstadsindustrin under krigsåren. E n l i g t den tidigare anförda utredningen o m industrins investeringar ökade nyinvesteringarna inom verkstadsindustrin ( n o g a bestämt inom företag m e d tillsammans 80 procent av arbetarantalet) från 88 miljoner kronor år 1939 till 152 miljoner kr. år 1943. Sammanlagt har inom de undersökta företagen under åren 1939—1943 nyinvesterats 612 miljoner kronor. Investeringarna utgör endast en del av de vinster, s o m bolag och enskilda företagare inom verkstadsindustrin kunnat tillägna sig under krigsåren. N å g r a fullständiga uppgifter o m verkstädernas vinster finns inte. E n l i g t en sammanställning i Aktieägarens uppslagsbok utgjorde nettovinsterna f ö r 330 av de största bolagen inom metalloch maskinindustrin år 1942 112 miljoner kr. Innan nettovinsterna framkommit har bolagen g j o r t avsättningar till skatter, till olika fonder, till avskrivningar o. s. v. Nettovinsterna u t g ö r alltså endast en del av de totala vinsterna. Större delen av de moderniseringar och utvidgningar, som verkstäderna g j o r t under krigsåren, har betalats innan nettovinsten framräknats. Hela antalet sysselsatta arbetare inom verkstadsindustrin kan uppskattas till omkring 185.000. H ä r a v är o m kring 20.000 kvinnor. O m den ovan angivna nettovinsten för 330 b o l a g fördelas på dessa 185.000 arbetare skulle
på var och en falla 605 kronor. Om från de redovisade nettovinsterna dragés b o r t utdelningen till aktieägarna, som 1942 u p p g i c k till 64 miljoner, återstår ändå 48 miljoner kr., s o m går till ren fondering. Fördelas denna summa på hela antalet arbetare faller på v a r o c h en 2G0 kronor. A v dessa jämförelser framgår att det inom verkstadsindustrin finns utrymme f ö r betydande löneökningar på profitens bekostnad. D å har ändå i sifferexemplen dels inte räknats med samtliga b o l a g och enskilda företagare, dels inte m e d de totala vinsterna. Järnbruken har även kunnat inregistrera en kraftig ökning av produktionen under krigsåren. Nyinvesteringarna inom järn- och stålverk har ökat från 30 miljoner kronor år 1939 till 47 miljoner k r o n o r år 1943. Sammanlagt har under krigsåren hittills nyinvesterats 188 miljoner kronor. N å g o n vinstsiffra enbart f ö r järnbruken finns inte. Belysande f ö r utvecklingen torde emellertid vara, att nettovinsterna f ö r 50 b o l a g med »bruksrörelse» ökat från sammanlagt 18 miljoner år 1936, 23 miljoner år 1937 och 27 miljoner år 1938 til] 30 miljoner k r o n o r år 1942. A v denna senare summa utdelas till aktieägarna 19 miljoner kronor. Antalet sysselsatta vid järn- och stålverk m. m. kan uppskattas till f. n. 33.000 man. Lönetillägg och vinster går här inte att j ä m f ö r a på samma sätt s o m för verkstäderna, men tydligt är i alla fall att en avsevärd stegring av lönerna skulle vara möjlig även vid järnbruken på profiternas bekostnad, utan att prisnivån nödvändigt skulle b e h ö v a påverkas. Textil- o c h beklädnadsindustrin redovisade en kraftig produktionsökning under de första krigsåren. Sedan rustningsbeställningarna slutförts har produktionen emellertid minskat. Textilbolagen har använt krigsåren tilll en omfattande modernisering o c h u t b y g g n a d av sin produktionsapparat. Undersökta f ö r e t a g med sammanlagt 88 procent av hela arbetarantalet ökade sina nyinvesteringar från 26 miljoner k r o n o r år 1939 till 47 miljoner kro-
nor år 1943. Sammanlagt har under åren 1939—1943 inom dessa företag nyinvesterats 169 miljoner kronor. Större delen av dessa nyinvesteringar har finansierats genom avskrivningar och fonderingar, som avdragits innan nettovinsten redovisats. H ä r o m anmärker konjunkturinstitutet i sin senaste r a p p o r t : »Den starka ökningen av kapitalinvesteringar och avskrivningar inom järn- och stålindustrin och verkstäderna samt textilindustrin antyder en särskilt betydande konsolidering redan före nettovinstredovisningen». Trots detta förfaringssätt har även nettovinsterna ökat under krigsåren. F ö r 140 bolag inom textilindustrin ökade de sammanlagda nettovinsterna sålunda från 13 miljoner k r o n o r år 1938 till 18 miljoner k r o n o r år 1942. F ö r 110 bolag inom konfektionsindustrin var ökningen mellan samma år från 5,3 till 6,2 miljoner kronor. I konjunkturrapporten erkännes också detta: »Beträffande järnoch metallindustrin samt textilindustrin finner man vid en granskning av boksluten tydliga indicier på att rörelseöverskottet i betydelsen av överskott av driftsintäkter över normala driftsutgifter under år 1940 snarast ö k a t s » . Antalet sysselsatta arbetare inom textil- och beklädnadsindustrin har under krigsåren nedgått med o m k r i n g 10 procent och kan nu uppskattas till inemot 75.000. O m den sammanlagda nettovinsten för 250 b o l a g inom denna industri, 24 miljoner kronor, fördelas på hela arbetarantalet faller på var och en 320 kronor. Även inom textil- och beklädnadsindustrin synes alltså finnas utrymme för en avsevärd lönehöjning inom den nuvarande prisramen. Vinstsiffrorna ovan anger j u varken hela vinsten eller härrör från samtliga företag. Pappers- och massaimliistrin samt sågverks- o c h övrig trävaruindustri har drabbats av en kraftig produktionsminskning till följd av avspärrningen och övriga krigsförhållanden. T r o t s detta har n y b y g g n a d e r och moderniseringar f ö r stora belopp kunnat företagas under krigsåren. Under åren 1939—1943 har sålunda inom företag med tillsammans 60 % av arbetarantalet inom träindustrin före-
tagits nyinvesteringar f ö r 89 miljoner kronor, och i n o m pappersmasseindustrin samt pappersbruk och pappfabriker för 175 miljoner kronor. Även de redovisade nettovinsterna har ökat. Omkring 280 bolag inom pappers- o c h massaindustri samt sågverks- och ö v r i g trävaruindustri ökade sålunda sina nettovinster från 41 miljoner k r o n o r år 1938 till 47 miljoner kronor år 1942. Antalet sysselsatta inom dessa industrier uppgick före kriget till omkring 100.000, men har under krisåren minskat starkt och kan f. n. ej beräknas till mer än omkring 80.000 man. Fördelas den ovan redovisade nettovinsten för 280 b o l a g på hela arbetarantalet skulle på varje arbetare falla ungefär 585 kronor. Den fördelade vinstsumman utgör då varken den totala vinsten eller härrör från samtliga företag. Exemplet visar att en avsevärd löneökning skulle vara möjlig också för skogsindustriernas arbetare, utan att detta behövde medföra prishöjningar. Ovan har för de viktigaste och största av de industrigrupper, inom vilka avtalsrörelser är aktuella under hösten och vintern, påvisats att avsevärda lönehöjningar är möjliga att genomföra på bekostnad av bolagens profiter. Av redogörelsen har framgått att bolagens vinstmarginaler, särskilt mot bakgrunden av d,e omfattande nyinvesteringar som företagits under lerigsåren, ingalunda är så små som man från företagarnas sida vill göra gällaoide. Detta argument för fortsatt lönestopp är sålunda inte hållbart.
Löner, priser, rationalisering Även o m en prisstegring i vissa fall skulle kunna anses berättigad f ö r att kompensera kapitalisten f ö r kostnadsökningen behöver denna inte bli så stor, att den tar bort fördelen med lönestegringen, såsom det ofta brukar påstås. Lönen är j u inte hela produktionskostnaden,
utan endast en del av densamma. U t o m profiten ingår i produktionskostnaden även betalningar f ö r råvaror, maskiner, b y g g n a d e r o. s. v. E n lönestegring med 10 procent inom en viss industrigren behöver därför inte, o m nu kapitalistens profit lämnas oförändrad, medföra en prisstegring på de inom denna industri framställda v a r o r n a med 10 procent, utan endast med ett mindre procenttal. Inverkan på den allmänna prisnivån förtas ju ytterligare därigenom att det för huvudparten av arbetarna finns möjlighet att genomföra en lönestegring på bekostnad av profiterna. H ä r behöver alltså prisnivån icke alls påverkas. Det vanliga påståendet, att »priserna alltid tar hissen, medan lönerna får gå i trappan» visar sig alltså vara grund falskt, förutsatt att priskontrollen är tillräckligt effektiv. Under den förutsättningen kan lönerna tvärtom »åka hissen», medan priserna får följa efter »i trappan». Härvid äger en annan fördelning rum av nationalinkomsten. Ytterligare en synpunkt måste anföras på problemet o m löner, kostnader o c h priser. Arbetarna i n o m en viss produktionsgren eller inom vissa enskilda företag kan icke n ö j a sig med löner, s o m ej tillåter en rimlig levnadsstandard, enbart därför att kapitalisterna påstår att f ö retagens »bärkraft» ej tillåter h ö g r e löner. K a n en arbetsgivare inte betala rimliga löner, då må han endera g ö r a produktionen effektivare så att lönebetalningsförmågan blir större eller dra sig ur det kapitalistiska spelet om profiterna. »Bärkraftsargumentet» kan alltså inte ensamt få bestämma den fackliga lönepolitiken. Arbetarnas kamp f ö r bättre reallöner spelar i själva verket en betydelsefull roll f ö r det fortsatta effektiviserandet av den samhälleliga produktionen.
Vad är inflation? Vissa personer s o m argumenterar m o t lönestegringar nöjer sig inte med påståendet att sådana måste medföra prisstegringar. De går längre och säger att det blir inflation, o m lönestoppet brytes. A r g u m e n t e t o m inflationsfaran användes flitigt när lönestoppet på sin tid infördes. Sedan har det varit borta ur diskussionen, men har nu återkommit. F ö r att b e d ö m a halten av detta argument måste man veta vad inflation egentligen är. Inflation tar sig visserligen uttryck i prisstegringar, men detta är å ena sidan inte dess enda uttrycksform. Man kan ha inflation i ett land, såsom i Tyskland f ö r närvarande, utan att denna kan ta sig uttryck i prisstegringar beroende på stränga statliga kontrollåtgärder. Å andra sidan är inte alla prisstegringar liktydiga med inflation. Inflation innebär en försämring av penningvärdet. V a d som orsakar inflationsprocessen är den utarmning av ländernas ekonomiska resurser, s o m upprustningen och kriget för m e d sig. Stora mängder av arbetskraft, livsmedel, råvaror, maskiner och fabriker tas i anspråk f ö r den statliga improduktiva konsumtionen. Följden härav blir knapphet på v a r o r av olika slag. Samtidigt frigörs stora mängder penningkapital, s o m på grund av varuknappheten inte kan förvandlas till varukapital och på nytt ingå i produktionsprocessen. Överflödet på penningkapital orsakar i denna situation med kraftig varubrist en försämring av penningvärdet, s o m är liktydig med inflation. Man brukar framhålla Grekland, där en ask tändstickor betingar ett pris av flera miljoner, som exempel på inflationens förödande verkningar. Detta exempel anförs som propaganda f ö r att hålla lönerna nere, trots att ingen s o m tänkt igenom saken kan inse vad inflationen i Grekland har med de grekiska arbetarnas lönekrav att göra. Förstörelsen av det grekiska penningvärdet b e r o r självklart på tyskarnas utplundring av landet, inte på att arbetarna vill ha högre reallöner.
Blir det inflation om arbetarna får högre löner? Lönestoppsanhängarna påstår att ökad köpkraft skulle medföra stegrad efterfrågan på varorna. E f t e r s o m tillgången på v a r o r är begränsad medför ett ökat utbud av köpkraft skärpt konkurrens o m varorna och automatiskt stegrade priser. Löneökningen skulle därför bli illusorisk. Detta är lönestoppsanhängarnas sista skans s o m de frenetiskt försvarar. Skulle h ö g r e reallöner medföra sådana v e r k n i n g a r ? Det är inte alls troligt. F ö r det f ö r s t a : Arbetarna skulle visserligen få större möjligheter att köpa ut sina ransonerade varor, men detta kan ju icke tagas s o m skäl f ö r att höja priserna. F ö r det andra: Ökad köpkraft skulle inte framkalla prisökningar på alla de viktigaste livsförnödenheterna, eftersom dessa är ransonerade och man inte kan få ut mer än vad s o m rymmes inom ransoneringsbestämmelserna, oavsett hur m y c k e t pengar man har. F ö r det tredje: Full lönekompensation skulle medföra att därest arbetarna fick n å g o t över sedan de k ö p t ut de ransonerade varorna de kunde bruka köpkraften till att skaffa varor, som det nu icke är överdriven konkurrens o m och s o m icke är ransonerade. E x e m p e l v i s skulle de kunna bättre tillgodogöra sig kulturens landvinningar, k ö p a böcker, gå på teater, lyssna på konserter etc. När såsom nu de väldiga värden s o m arbetarna framskapar hamnar hos företagaren i f o r m av profiter då protesterar inte inflationsteoretikerna. I stället hävdar de att de belopp s o m företagen använder f ö r nyinvesteringar, fonderingar o. s. v. blir till nytta f ö r hela samhället, t y därigenom garderar man sig m o t kommande dåliga tider. Med samma motivering är det berättigat f ö r arbetarna att nu kräva full kompensation. Dåliga tider går, s o m all erfarenhet visar, främst ut över arbetarna. V i utgår ifrån att arbetarna nu fick »full kompensation», men att varubristen medförde överskott av köpkraft. Om så skulle
vara fallet är det ju ingenting s o m hindrar, att även arbetarna garderar sig m o t dåliga tider genom att spara sin köpkraft till dess varor finns eller till dess att man vid arbetslöshet behöver tillgripa reserverna.
Lönehöjning eller prissänkning? Vissa representanter både f ö r borgerlighet och socialdemokrati har genom den hårda pressen från arbetarnas sida retirerat så långt i fråga o m lönestoppet, att de medger att en reallöneförbättring redan nu är berättigad. Samtidigt säger man emellertid, att reallönestegringen endast får k o m m a till stånd g e n o m prissänkningar, inte genom höjningar av penninglönerna. Denna linje har f ö reslagits bl. a. av professor Myrdal och av direktör Bergvall, ordförande i priskontrollnämnden. En stegring av reallönerna kan naturligtvis åstadkommas på två vägar, genom h ö j n i n g av penninglönerna eller genom sänkning av levnadskostnaderna. I b ä g g e fallen måste reallönestegringen innebära en ändrad fördelning av nationalinkomsten, s o m i första hand b ö r ske på bekostnad av aktiebolag o c h ö v r i g a storföretagare samt större förmögenhetsägare. Tvistefrågan gäller på vilken väg reallönerna skall och kan förbättras. Myrdals linje är fortsatt lönestopp o c h prissänkning. Kommunisterna och en snabbt växande majoritet av de fackligt organiserade arbetarna har ingenting emot prissänkningar, men sätter i första hand sin lit till en uppressning av penninglönerna. Det är naturligtvis d e m a g o g i att kalla den senare ståndpunkten »inflationistisk». Skillnaden mellan de bägge linjerna ligger inte på det planet. Skillnaden ligger däri, att kommunisternas o c h det fria fackföreningsfolkets linje är säkrare och tillförlitligare ur arbetarnas synpunkt. Det måste nämligen vara lättare att åstadkomma en omfördelning av nationalinkomsten till arbetarklassens
förmån g e n o m höjning av penninglönerna vid relativt oförändrade priser och levnadskostnader än g e n o m en sänkning av priser och levnadskostnader vid oförändrade penninglöner. Detta beror på att det är en lättare uppgift för den statliga priskontrollen att hålla igen m o t prisstegringar än att åstadkomma prissänkningar. Bland arbetarna finns en stark misstro mot LO-ledningens, regeringens och den statliga kontrollapparatens vilja att medverka till en reallöne förbättring. Fackföreningsfolket känner sig stå i en starkare position än tidigare under kriget. Det vill inte avstå från sina möjligheter att direkt inverka på den ekonomiska fördelningen enbart mot löften om högst osäkra prissänkningar. Detta allraminst s o m både Myrdal, Bergvall och andra förutsagt fortsatta prisstegringar under den närmaste tiden.
Vad säger efterkrigsprogrammet? I lönestoppspropagandan har man från socialdemokratiskt håll inte ens dragit sig f ö r att använda A r b e t a r r ö relsens efterkrigsprogram s o m försvar f ö r de nuvarande låga reallönerna. Man har bl. a. hänvisat till följande avsnitt (punkt 9 i e f t e r k r i g s p r o g r a m m e t ) : När importen ökar oeli produktionen stiger, måste levnadsstandarden i de breda lagren höjas i minst samma proportion. Industriarbetare och andra, som fått ofullständig kompensation för prisstegringen under kriget, måste i första hand återvinna 1939 års reallöner, vare sig det sker genom att priserna faller eller genom att penninginkomsterna ökas. (Vår kursiv.) Det är svårt att förstå, hur detta krav kan motivera en fastlåsning av de nuvarande reallönerna. I det anförda stycket står att reallönerna måste höjas, när vissa betingelser inträder. Det står däremot inte, att reallönerna ej får höjas innan dessa betingelser är f ö r handen! Att tolka efterkrigsprogrammets krav i detta stycke som socialdemokraterna gör måste vara galet. Det är ett försök att använda arbetarrörelsens program till försvar för sam-
lingsregeringens ekonomiska politik. Var det så arbetarna hade tänkt sig efterkrigsprogrammets genomförande ? Om man, såsom professor Myrdal och andra företrädare för socialdemokratin, medger möjligheten av stegrade reallöner i nuvarande läge är man hänvisad till två vägar „ som nyligen sagts: höjning av penninglönerna eller sänkning av priserna. Båda dessa vägar anvisas i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det är alltså nonsens att försöka ställa arbetarnas krav på lönehöjningar i motsättning till efterkrigsprogrammet. s
Garanti mot efterlcrigskrisen Socialdemokratiska uttolkare av Arbetarrörelsens efterkrigsprogram menar att de åtgärder, som anvisas i programmet skall prövas först då den väntade våldsamma ekonomiska krisen är ett faktum. Måste det svenska samhällslivet drabbas av en ännu allvarligare krissjukdom, innan de läkemedel som anvisas i efterkrigsprogrammet kan komma till användning? Svaret blir ja, om man följer den väg som socialdemokratin nu slår in på. För vår del anser vi att en rad av de anvisningar som ges i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram mycket väl kan användas i förebyggande syfte. Konkret menar vi exempelvis att det är bättre att redan nu ge arbetarna högre reallöner, när alla möjligheter därtill finns. Detta dels emedan man icke med säkerhet kan slå fast att möjligheterna kommer att finnas eller vara bättre senare och dels emedan arbetarna därigenom åtminstone delvis garderar sig mot kommande svårigheter. Det är uppenbart att arbetarnas möjligheter att hävda sig i framtiden icke blir sämre härigenom. Enligt LO-ordföranden, August Lindberg, är arbetarna missnöjda med lönestoppet, de vill kämpa för sina intressen och det skall de få — efter kriget! En märklig uppfattning. Ty LO-ledningen har många gånger understru-
kit, att den taktik som den begagnat gentemot arbetsgivarna varit den bästa. Om man nu kan kalla det taktik mot arbetsgivarna! Gång på gång har man framhållit hur gott samarbetet varit och att arbetsgivarna besjälats av en fast vilja att göra det bästa möjliga av en svår situation. Om det verkligen varit på det sättet, varför då signalera en annan väg i fortsättningen? I så fall är det ett kvitto på att de metoder man hittills prövat icke gett vad som hade varit möjligt att uppnå! Men August Lindbergs sätt att se frågan är galet även från andra utgångspunkter. Ty från det hållet befaras en ekonomisk kris i vilken man också räknar med arbetslöshet. Att det under sådana förhållanden skulle bli betydligt svårare att kämpa för högre löner inser var och en. Naturligtvis är det felaktigt att tolka efterkrigsprogrammet så, att ingen av de däri anvisade vägarna skall prövas förrän varje krigshandling är avslutad.
Arbetarklassens maktställning Har då arbetarrörelsen makt och styrka att nu förverkliga den delen av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som består i kravet på högre reallöner? Är arbetarna villiga att förverkliga efterkrigsprogrammet t Beträffande den sista frågan räcker det med att hänvisa till den pågående lönerörelsen. Beror det bara på arbetarna är det ingenting som hindrar att man med hjälp av de metoder och medel som står till buds genomför denna del av programmet. I valet har de gett programmet sitt stöd och man kan tryggt utgå ifrån att deras intresse för detsamma icke avtagit sedan den 17 sept. Men är arbetarklassens organisatoriska styrka sådan att den i kamp kan förverkliga programmet? Svaret måste bli ett obetingat ja! Det finns ingen kraft i det svenska samhällslivet, som kan mäta sig med arbetarklassens. I fackligt avseende behöver frågan icke diskuteras. 1.050.000 man finns i Landsorganisationen. A t t mo-
bilisera denna organisation i enig kamp för sina livsintressen är icke svårt, försåvitt LO-ledningen vill det. Men hittills har ledningen vägrat. Dess linje innebär samarbete med motståndaren och — kapitulation! Glädjande nog tilltar viljan till aktioner bland medlemsmassorna. Ledningen tvingas därigenom att antingen rätta sig efter massornas vilja eller att i en näraliggande framtid ställas utan inflytande på händelseutvecklingen.
Solidarisk lönepolitik I diskussionen om högre löner framhålles från LO-håll, att lönestoppet icke utesluter rätt för de lägst betalda grupperna att kämpa för löneökningar. Vad vederbörande avser med »lägst betalda grupper» har man aldrig: lämnat något konkret besked om. Går gränsen vid sockerbruksarbetarna ? En manlig arbetare vid råsockerbruken har med index 3.552 kronor per år. För de kvinnliga är lönerna endast 2.032 kronor per år. När sockerbruksarbetarna i år krävde höjning av timlönen med 10 öre hindrade den fackliga ledningen med benäget bistånd av regeringen arbetarna att vinna seger över sockermonopolet. Eller går gränsen högre upp? Skall man rätta sig efter Wigforss proposition vid höstriksdagen i vilken han föreslår att statstjänarna skall få påökt ? Enligt detta förslag skall en lägre statstjänare i Stockholm, som nu har 5.435 kronor om året få påökt. Visserligen en allmosa — 60 kronor per år men ändå! Vi anser att båda grupperna blivit hårdhänt behandlade, men vi noterar att man tydligen icke är överens om vad som är »lägst betalda grupper». Naturligtvis skall alla tillfällen utnyttjas för att höja alla arbetares löner. Vad som bestämmer framgången och vad som är »lägst betalda grupper» avgöres av den kraft som arbetarna sätter bakom orden. En fördel har kampen för högre löner åt statstjänarna medfört — den starka opinionen har justerat gränsen för de »lägst betalda grupperna» uppåt!
Men, säger LO-ledningen, de högst betalda grupperna måste i nuvarande svåra läge visa solidaritet med dem som har det sämre ställt och inrikta sig på att höja deras löner. Säkert är hela den svenska arbetarklassen enig om att de som har de lägsta lönerna skall hjälpas upp. Man har heller ingenting emot att utnyttja den samlade organisationens styrka för detta ändamål. Men det får icke ske på bekostnad av dem, som tidigare tillkämpat sig bättre löner. Det är nonsens, när man gör gällande att därest de högst betalda avstår från att kräva högre löner, arbetsgivarna skulle frivilligt öka övriga löner. Eller, för att taga ett exempel ur den pågående avtalsrörelsen: textilbaronerna blir icke medgörligare om bryggeriarbetarna avstår från att kräva full kompensation.
Enhet i kampen Under de första krigsåren var arbetarna icke inställda på offensiv facklig kamp. De accepterade i viss utsträckning den med pukor och trumpeter lanserade parollen: »Bären varandras bördor». Man var inställd på att offra något för att behålla freden och friheten och man utgick ifrån att andra samhällsgrupper besjälades av samma anda. Men arbetarnas egen erfarenhet har visat det bedrägliga i de då formulerade parollerna. De rika har blivit rikare, samtidigt som arbetarna blivit fattigare. Arbetarna har upptäckt sammanhanget mellan stegrade vinster och lönestopp. Därför lystrar de till de nya signalerna. Bland arbetarna skapas nu enhet i kampen. Klassamarbetets förkunnare mister sitt grepp över massorna. De partipolitiska frågorna får vika i bakgrunden för det som enar fackföreningsfolket — kampen för högre löner. På detta sätt grundlägges arbetarnas seger på ett viktigt frontavsnitt och med stöd av denna erfarenhet går kampen för bättre samhällsförhållanden vidare. Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1944
Av serien
DAGSPOLITIK har hittills utkommit: N:r 1. N:r 2. N:r 3. N:r 4. N:r 5. N:r 6. N:r 7. N:r 8. N:r 9. N:r 10. N:r 11. N:r 12. N:r 13. N:r N:r N:r N:r N:r
14. 15. 16. 17. 18.
N:r 19. N:r 20. N:r 21. ;!:
Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik H. Hagberg: För freden — för friheten* LO:s nya program Hilding Hagberg: Arvfiender ?* E. Lancet: Index och löner Karl Wirén: Svensk nazism utan mask Erik Åström: Arbetare och småbönder Knut Senander: Vem för folkets talan?* E. Lancet: Krigsvinster och löner Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp, inflation? Sven Lmderot: Bönder och arbetare Helge Eriksson: Vem bär ansvaret Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin— Socialismen Arbetarnas enhet vägen till seger Sven Linderot: Ny Kurs!* Fritjof Lager: Norden och nordismen H. Andersen: Danmark talar Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter och löner Kommunisternas nya program. Programkommissionens förslag* S ocialdemokratiska siff er kons t e r Bräsch i lönestoppet
Utgången från förlaget
Pris 25 öre