Vil kvinnor vill... (1944)

Lika lön för lika a r b e t e - —

bättre

och rymligare

bostäder — fler barnkrubbor — vatten och avlopp på landsbygden —

förbättrad

social- och sjukvård . . .

U

tgången av andrakammarvalet i höst blir betydelsefull för hela det svenska folket och särskilt för de arbetande klasserna. Kriget närmar sig slutet och efterkrigstidens problem tornar upp sig vid horisont ten. Hur den kommande freden skall bli, hur sysselsättnings- och utkomstproblemen skall bemästras, hur under kriget eftersatta eller bordlagda sociala frågor skall lösas är särskilt det arbetande folkets hjärtesak.

Alla förstår att dessa frågor kan lösas på olika sätt, mer eller mindre utifrån arbetarklassens och böndernas intressesynpunkt. Valutgången blir bestämmande för den framtida kursen i svensk politik. Krigsåren har kännetecknats av att tidigare sociala framsteg delvis raserats och levnadsstandarden för det stora flertalet sjunkit.

Denna utveckling kan förefalla många förklarlig med hänsyn till det pågående världskriget och de därmed förbundna svårigheterna även för ett utanför kriget stående land. I själva verket sammanhänger denna utveckling framför allt med att dessa år varit en tid då de borgerliga partierna och det socialdemokratiska i »den nationella sammanhållningens» missbrukade namn predikat »fred mellan klasserna». Som förutsättning härför skulle gälla, som det så vackert hette i krigets början, att »krigets bördor skulle delas lika och rättvist i förhållande till vars och ens bärkraft». Utvecklingen har emellertid visat att jämsides med att de fattiga blivit fattigare har de rika blivit rikare. De senare har vunnit på arbetarklassens återhållsamhet och passivitet i

de ekonomiska och sociala frågorna. Trots den socialdemokratiska majoriteten i riksdagens båda kamrar har reaktionen kunnat genomdriva inskränkningar av frir heten och demokratin och krigets bördor har fördelats synnerligen orättvist. Skall denna politik fortsätta eller skall arbetarklassen tillsammans med andra arbetande folkgrupper genomdriva en annan politisk kurs, en självständig politik som siktar till att i deras intresse lösa efterkrigstidens stora problem — så står frågan inför detta val.

Lösningen av denna huvudfråga blir avgörande för lösningen av såväl de sociala spörsmål som redan nu är som de vilka snart blir aktuella. Kommunistiska partiet har klart utsagt att det i stället för den nuvarande samlingsregeringens högerorienterade politik vill ha en vänsterorienterad, radikal reformpolitik i de arbetande folklagrens intresse. En stark kommunistisk representation i riksdagen, som förresten de flesta redan spår om som resultat av höstens val, blir av väsentlig betydelse för att en sådan reformpolitik skall bli verklighet.

De aktuella ekonomiska frågorna och sociala reformproblemen intresserar i särskilt hög grad den kvinnliga befolkningen. Detta är inte ägnat att förvåna, även om kvinnorna i allmänhet tidigare visat mindre politiskt intresse än männen. Frågor som bostadsfrågan, förbättrad folkpensionering och mödrahjälp, bättre löner och lika lön för lika arbete o. s. v. kan inte undgå att intressera kvinnorna i hög grad.

Inför det förestående valet har även starka röster höjts på kvinnohåll för en ökad kvinnlig representation i riksdagen. Kommunisterna har intet ett erinra däremot.

Tvärtom skulle detta säkerligen vara till gagn för det allmänna reformarbetet, om radikala kvinnor väljes.

Det viktigaste är: vilka kvinnor och män skall väljas.

De ena som de andra kan som bekant vara reaktionära eller framstegsvänliga. Kort och gott: vilket parti vin-

ner i valet, det avgör frågan om hur de socala och andra frågorna skall lösas.

Föreliggande broschyr innehåller uttalande av några kvinnor på de kommunistiska listorna i riksdagsmannavalet. Tillsammans ger dessa uttalanden en god bild av vilka frågor som nu väcker allmänhetens och särskilt den kvinnliga allmänhetens intresse. Det är frågor om levnadsstandarden för arbetets folk och de sociala reformfrågorna som står i förgrunden genomgående, i såväl stad som på landsbygd. Dessa uttalanden av kvinnliga arbetarkandidater utgör på sitt sätt ett helt program för en radikal reformpolitik. Genom sina uttalanden har dessa kvinnliga kandidater sagt vad de och deras parti, det kommunistiska, vill göra och eftersträva.

RUT ADLER, 2:dra namn på kommunisternas i Hallands län.

lista

FRED OCH FRIHET! »De lever för att slå ihjäl — dem vill vi inte likna.»

De orden från en norsk skolflicka inför de främmande förtryckarnas nyordningsförsök har bränt sig in i mitt minne.

Nej, vi vill inte leva för att slå ihjäl, vi vill ge liv och värna liv. Vi kvinnor måste ju avsky och vara naturliga fiender till kriget. Det måste vara naturligt för oss att med alla medel bekämpa det och de krafter som frambringar dess namnlösa elände.

När kvinnorna ändå sluter upp med männen på den allierade krigsfronten, är det emedan de i hitlerfascismen ser det dödliga hotet mot allt som gör livet värt att leva. »De lever för att slå ihjäl » — nej aldrig skall vår ungdom i den tid deras sinne är vekast formas i stöpsleven till den mentaliteten. Aldrig skall våra barn bli likriktade trälar till ett herrefok av knektar och bödlar.

Upprorets låga brinner i kvinnornas bröst. Så blev de stridsmän för rätten att leva som fria människor. De är med överallt. De övertar männens arbete i produktionen, de är med vid fronterna och — fronterna är över dem och deras barn. I de ockuperade länderna är de med i det illegala arbetet, de är med bland dem som. sändes till slavarbete i Tyskland, de spärras in i koncentationsläger och tukthus som männen, de torteras och arkebuseras som de. De står i köerna för att få livsmedelssurrogaten, de delar med sig, de gömmer jagade flyktingar, de tål allt, de uthärdar allt, för de hatar mycket och de älskar mycket.

Hur står de ut? De vet att de måste igenom allt detta för att kunna bygga en tryggare värld. De tror på möjligheten av en fredlig samlevnad mellan folk och nationer, sedan fascismen störtats från makten.

Men fascismen är inte borta med hitlerregimens nederlag. Den är en tidsföreteelse som uppstår av de starka motsättningarna i nuvarande produktionsförhållanden.

Därför finns det en mer eller mindre framträdande fascism överallt, i England, i Amerika, ja även här hos oss har fascistiska tendenser gjort sig gällande. Dessa tendenser och dess anhängare kommer att gömma sig och leva i skymundan inför Hitlers nederlag, men de finns där lika fullt och är redo att sticka upp huvudet igen överallt där den antifascistiska fronten vacklar, där den organiserade arbetarrörelsen är splittrad och svag. Därför måste kampen för att avslöja och omintetgöra de fascistiska krafterna ständigt föras på nytt och överallt.

Hur skall kvinnorna, hur skall vanligt folk, hur skall jag göra för att bidraga i den kampen? Medlet heter organisation, sammanhållning. Var och en av oss ensam förmår intet, tillsammans förmår vi allt.

För oss här hemma gäller det nu främst att återvinna de demokratiska rättigheter som berövats oss under krigstidens och anpassningens år. Men därmed får vi inte nöja oss. Vi måste använda dessa rättigheter för att utvidga demokratin på alla områden.

Om man ger akt på utvecklingen i de ockuperade länderna skall man se att den tvingat fram de folkliga krafterna till allt större inflytande i regeringarna och frihetsråden. Man kan inte leda en frihetskamp utan deras medverkan som står i kampens mitt. Även hos oss kommer arbetarrörelsens hållning inför efterkrigsproblemen att bli av avgörande btydelse. Det är inte nog att sitta med majoritet i riksdag, landsting och kommunala instanser. Det gäller att ta initiativ och vara den drivande kraften i lagstiftning och samhällsreformer, så att dessa går i verklig, för hela folket framstegsvänlig riktning. Vilja därtill finnes otvivelaktigt hos

folket. Är också arbetarrörelsens ledning medveten därom och redo till ansvaret därför?

Det har på sistone förnummits nya och friskare toner från socialdemokratisk sida. De höres bl. a. i det efterkrigsprogram som framlagts av arbetarrörelsen och som i sina väsentliga punkter är sådant, att vi kommunister kan ge det vår anslutning. Vi är medvetna om, att detta efterkrigsprogram tillkommit under trycket av en radikaliserad folkopinion, som å sin sida i mycket är en frukt av vårt partis upplysningsarbete. Programmet är alltså till, men inte för att beundras för sin skönhets skull, utan för att genomföras. Med hela den svenska arbetarrörelsens förenade krafter är detta möjligt. Men vi måste räkna med att motståndet från reaktionära kretsar blir hårt. Vi behöver därför förstärka och utvidga vår arbetsfront, fördubbla våra insatser politiskt och fackligt för att lyckas därmed. »Men jag förstår ju inte politik, jag kan ändå ingenting göra» — ständigt hör man detta de utarbetade fattiga kvinnornas hjälplösa argument och ständigt måste man svara dem på nytt: gå med i organisationen, redan det att du är på vår sida, att du ger oss din röst har betydelse. Lika visst som att arbetarkvinnornas politiska passivitet ofta är en följd av deras fattigdom, som inte ger dem tid och kraft över att tänka på sina egna problem, lika visst är det, att förutsättningen för dem att komma ur fattigdomens förnedring är att gå in i våra led och förstärka vår front.

Det finns mer än ett sätt att slå ihjäl. Man kan låta fattigdomen slå ihjäl, släcka livsglädjen, stäcka gryende anlag, krossa människovärdet, stänga solen ute. »De lever för att slå ihjäl — dem vill vi inte likna» — nej, det är livet vi vill, det strålande rika, varma livet, som det är när det är som bäst, som varje människa har lika rätt till. Så låt oss kvinnor tända upprorslågan mot krigets och klassamhällets förbannelse.

Vi kvinnor har gemensamma livsintressen. Låt oss göra gemensam sak!

GERDA LiNDEROT, 3 :dje namn på kommunisternas i Stockholm.

Förbättrad

lista

mödra

Förfärade rop har höjts under de senaste åren över att »den svenska stammen dör ut». Nativiteten måste höjas, har man förklarat, och befolkningskommissionen har framhållit att åtgärder måste vidtagas för att underlätta familjebildning och barnalstrande. En hel del reformer i detta syfte har också genomförts: bosättningslån, hyresbidrag för familjer med minst tre barn, mödrahjälp, moderskapspenning o. s. v. Att propagandan och reformerna gjort god verkan bär de senaste årens födelsesiffror tydliga vittnesbörd om. Även de ensamma mödrarna har fått en viss lättnad i sin tunga börda. De har fått förskottsbidrag, det vill säga, att i de fall där barnafadern inte vill eller kan betala det bidrag till barnet som enligt överenskommelse åligger honom förskotteras detta av kommunen (dock aldrig högre summa än 30 kronor i månaden). Men detta är egentligen allt som gjorts för att bereda lättnader för de ensamma mödrarna. Studerar vi aldrig så ytligt deras förhållanden — de må vara änkor, ogifta eller frånskilda — finner vi att samhället behandlar dem synnerligen styvmoderligt.

Hur är det exempelvis för de ogifta mödrarna? Allt för ofta är det så att barnafadern försöker »klara sig» från förpliktelserna och kvinnan får ta ansvaret för bådas handlingar. Hon kan inte springa ifrån förpliktelserna. Visserligen är det inte lika »skamligt» nu som för 20—30 år sedan för en ogift kvinna att få ett barn, men de flesta drar sig för att åsamka föräldrarna eller andra anförvanter bekymmer med sin närvaro, och de försö-

ker klara sig själva så gott de kan. Vi har barnavårdsmän som skall hjälpa dem tillrätta, och utan tvivel är barnavårdsinstitutionen till stor nytta. Men när det gäller att placera alla dem som står ensamma och rådvilla brister det. Otaliga blivande mödrar, som är obemedlade, klarar sitt uppehälle under havandeskapets ofta svåra tid med hushållsarbete för ingen eller dålig betalning. De ljusa och glada förhoppningar som borde prägla havandeskapet får här lämna rum för ett psykiskt lidande som aldrig kan mätas. Ofta utnyttjas de ogifta mödrarna under havandeskapet på det mest hänsynslösa sätt av människor som spekulerar i deras nödläge och drar fördel av det.

Vilka möjligheter har sedan den ogifta modern att sköta sitt barn under den så viktiga amningstiden ? Det finns här i landet ett fåtal hem där mödrarna får vistas tills barnen är 6—8 månader gamla. Regimen är sträng, fritiden synnerligen begränsad, men de få som lyckas få en plats på dessa hem skattar sig ändå lyckliga. När den unga modern kommer därifrån börjar kampen på allvar: hon måste få tag i något arbete som ger så stor förtjänst att hon kan försörja sig själv och barnet, och hon måste ordna med tillsyn åt barnet under arbetstiden.

Trots åtskilliga motioner och utredningar har ännu inga åtgärder vidtagits för att råda bot på den brist som råder när det gäller bostadshus med barnkrubbor för ensamma mödrar. I Stockholm finns exempelvis två stiftelser med tillsammans 64 platser för ensamma mödrar!

Hundratals ansökningar måste avslås. Statistiken visar att vid 1940 års utgång var 8.400 utomäktenskapliga barn under barnavårdsnämndens tillsyn. Av dessa vistades 3.414 hos modern, 106 hos fadern, 619 hos båda föräldrarna, 3.459 i fosterhem och 457 i barnhem. I en del fall har modern ingått nytt äktenskap och barnet får ett nytt hem, men i regel får modern brottas med stora svårigheter för att få ha barnet hos sig. Hon får dela bostad med släktingar eller ha hushållerskeplats för dålig lön, eller bo i en undermålig bostad och åtminstone

vad Stockholm beträffar kämpa vilt för att få tag i en ledig plats på en barnkrubba åt den lille. Och det är inte ett dugg bättre i det övriga Sverge.

Att dessa förhållanden utnyttjas av samvetslösa profitjägare har åtskilliga gånger avslöjats i pressen. Det senaste fallet som kom till allmänhetens kännedom och upprörde sinnena ett tag var förhållandena vid Fittja familjetvätt. Ensamstående mödrar hade lockats dit genom en annons, som bland annat lovade dem egen bostad åt sig och barnet. Den så kallade bostaden var inrymd i en gammal kvarn, där råttorna härjade vilt. Såväl dricks- som tvättvatten måste hämtas i en närbelägen sjö, där samhällets kloaksystem mynnade ut och vattnet var förpestat. Det var åtta småttingar i ålder från nio månader till fyra år som tvingades leva här innan hälsovårdsmyndigheterna ingrep. Men hälsovårdsmyndigheterna är inte skyldiga att anskaffa annan lämplig bostad, bekymren för det vilar fortfarande på de ensamma mödrarna själva.

Förhållandena är likartade för änkor och frånskilda.

Hur många tusen barn har vi inte här i landet som hela dagarna får sköta sig själva tills mor kommer hem från arbetet! Och hur många olyckor har inte inträffat därför att mödrarna tvingats lämna sina små utan tillsyn!

Hur länge skall de ensamma mödrarna bära allt ansvar själva för sina barn? Statlig hyressubvention lämnas till familjer med minst tre barn, men en ensam mor med ett eller två barn får inte del av denna förmån, trots att det måste vara mycket svårare för henne att klara sig.

Under senaste tiden har frågan om mödralön till alla mödrar som själva fostrar sina barn diskute- its i den radikala pressen. Det är enligt min mening elt bra förslag, men det kräver säkerligen införandet av ett mera solidariskt samhällssystem än det vi nu lever i. Därför tror jag att de bästa handtag vi för tillfället kan ge de ensamma mödrarna är att mobilisera alla krafter för att få till stånd goda, billiga bostäder med barnkrubbor.

SOLVEIG R Ö N N - C H R I S T I A N S S O N , 3:dje namn på lista i Göteborg.

kommunisternas

Den halvöppna barnavården bör kommunaiiseras Ingen fråga har väl under senare år debatterats så livligt som befolkningsfrågan. Med allt skäl förresten, den är en stor fråga. Den livliga propagandan för ökad barnalstring har synbarligen också burit frukt, födelsetalen har under de senaste åren varit i oavbrutet stigande. Men samhällets åtgärder för hjälp åt barnen och mödrarna har inte hållit jämna steg med nativitetsökningen. Har exempelvis Göteborgs stad gjort vad på den ankommer för att tillgodose behoven i detta avseende? Svaret på den frågan måste bli nej.

Den halvöppna barnavården i Göteborg omfattar daghem, lekstugor och eftermiddagshem. Den första kategorin, daghemmen, är speciellt avsedda för att omhänderta barn till föräldrar som båda är sysselsatta med förvärvsarbete. Denna form av vård är alltså den mest socialt betonade. Verksamheten kan spåras tillbaka till år 1939. Då var det enskilda initiativet helt utslagsgivande. Det var varmhjärtade och avancerade människor som gick i spetsen för att hjälpa mödrarna och barnen.

Numera nar den halvöppna barnavården även kommunalt bidrag och verksamheten har givetvis förbättrats under årens lopp. Men kvar står frågan om huruvida den motsvarar det skriande behovet. Platsbrisfen är mycket stor. Som exempel kan nämnas att vid ett av hemmen, där en fader ville lämna in sin gosse, gavs upplysningen

a t t plats kunde beredas tidigast cm ett år. Vid ett a n n a t hem upplyser föreståndarinnan att hon dagligen måste avvisa tre å fyra sökanden. Många av de mödrar som avvisas blir hysteriska, och det är förklarligt. Ofta kommer de direkt från fattigvårdsassistenten, som tillrått dem att söka arbete och lämna in barnet på ett daghem. Arbete har vederbörande lyckats skaffa sig, men då det inte finns plats på något daghem för hennes barn, måste hon sända återbud till arbetsplatsen och därmed också till en inkomst som skulle hjälpt henne och familjen ur den värsta nöden.

Många ensamstående mödrar måste på grund av dessa förhållanden helt och hållet skiljas från sina barn, lämna bort dem till anförvanter eller främmande människor. Det är alldeles självklart att en tidsenlig barnavård borde inriktas på att ge de ensamstående mödrarna möjlighet att behålla sina barn. Därmed skulle man utan tvivel avlägsna en av de viktigaste orsakerna till den stora abortfrekvensen. En form av barnkrubbeverksamhet, som också borde införas, är nattkrubbor. Många kvinnor och då alldeles särskilt restaurangarbeterskorna, har sådan arbetstid att de inte kan ha hand om sina barn på kvällarna.

Frågan om kommunalisering av den halvöppna barnavården diskuterades i Göteborgs stadsfullmäktige år 1939.

Det resulterade i att man tillsatte ett centralråd som fick i uppdrag att organisera och samordna de olika grenarna inom verksamheten. Någon reell förbättring har sedan dess inte märkts, läget är i stort sett som tidigare.

Och det är helt naturligt. Man vill inte ge ordentliga ekonomiska anslag — och utan pengar kan man ju inget göra. Men snålheten rimmar dåligt med propagandan för flera barn. År 1943 motionerade den kommunistiska stadsfullmäktigegruppen om kommunalisering av den halvöppna barnavården. Motionen avslogs, bl. a. med den motiveringen att staden riskerade mista det ekonomiska stödet från de enskilda. Detta ekonomiska stöd från enskilda utgör det

minsta bidraget till verksamheten, vilket kan utläsas ur följande tabell.

Utgifter

för den halvöppna

barnavården

19k%-

Härav betalade staden . . Kr. 287.463 eller 60 % Barnens föräldrar betalade „ 131.432 „ 24,6 ,, Enskilda o. donationer . . „ 76.652 ,, 15,4 „ Det var alltså ingen bärande motivering för avslag och för övrigt är det väl ingen som hindrar den enskilde att bidraga även om verksamheten kommunaliseras.

Frågan om en bättre ordnad barnavård är en av de frågor som väntar på sin lösning. Stat och kommun måste ta konsekvenserna av sin nativitetspropaganda och se till att mödrar och barn verkligen får den hjälp de behöver. Och de arbetande kvinnorna, som i första hand får lida under de rådande förhållandena och den brist på barnkrubbor som råder, inte bara i Göteborg utan i hela landet, dessa arbetarklassens kvinnor måste inför riksdagsvalet höja sin röst och kräva en radikal förbättring av barnavården. Såväl i riksdagen som i de kommunala församlingarna har kommunisterna alltid kämpat för att staten och kommunerna skall ge effektiv hjälp åt mödrar och barn. Vi kan vara förvissade om att den säkraste vägen till att få dessa frågor lösta är att i riksdagens andra kammare placera en stark kommunistisk grupp. År 1944 bör det vara lätt att välja rätt röstsedel.

VERA STEN-KEMPE, 5:te namn på kommunisternas i Värmlands län.

ostadseländet

lista

finns kvar

Det råder elände i det gamla ansedda och förmögna Sverge, ett elände som drabbar det stora flertalet av vårt lands befolkning och som gör livet till en trampkvarn för hundratusentals humödrar, skapar vantrevnad och osämja, gör ungdomen hemlös och rotlös samt undergräver vårt folks hälsa och försvårar dess intellektuella utveckling. Det är bostadseländet. Är teckningen för skarp? Nej, hela det arbetande folket vet att den är sann, alla har vi fått uppleva eller komma i kontakt med bostadseländets och trångboddhetens tröstlösa och skrämmande verklighet.

Bostadseländet drabbar dem som själva bygger hus — byggnadsarbetarna — dem som arbetar i skogarna och vid sågverken, gruvorna och järnbruken, dem som producerar allt det som behövs till att bygga varma och rymliga bostäder. Det drabbar just dem, som i dagligt samhällsnyttigt arbete skapar de värden utan vilka samhället inte skulle kunna bestå.

Det är inte de rika bankmännen eller bolagsherrarna med sina familjer som bor i ett litet bostadskök vid bruken i Värmland eller i de trånga, oftast omoderna smålägenheterna i städerna och på landet. I dessa lägenheter saknas i regel vatten- och avlopp och tillgång till en något så när hygglig tvättstuga. Det är arbetarna och deras familjer som tvingas bo på det sättet.

De rådande förhållandena är inte av tillfällig karaktär, orsakad av det pågående kriget och den avspärrning det medfört för vårt lands vidkommande. Bostads-

nöden har gamla anor, lika gammal som kapitalismen själv. De trånga och ruggiga kåkar som arbetarna vid bruken i Värmland bor i har utgjort deras bostäder i generationer. Ty medan de rika väl förstått att ordna bostadsfrågan för sig själva har de i de flesta fall inte lagt två strån i kors för att skaffa ordentliga bostäder åt dem som bär dagens tunga och hetta och som skapar rikedomarna.

Bostadsbristen och den onöjaktiga beskaffenheten hos många bostäder med otillräckliga och otjänliga biutrymmen är så omfattande, att man kan tala om ett bostadselände, konstaterade för något år sedan provinsialläkaren i en utredning om förhållandena i Hagfors. Där bodde 134 familjer i så kallade bostadskök. I 87 av dessa familjer hade mannen skiftarbete. Många av familjerna hade barn.

Dessa bostadskök är av ytterst dålig kvalitet, kalla och dragiga. I en del fall bär tapeterna märken efter rimfrost och fönsterposterna uppvisar i många fall stora springor. I brist på garderober får hyresgästerna hänga kläderna utefter väggarna. Matskafferier utan ventilation är vanliga och ofta är matkällaren alldeles för avlägset belägen och ibland är den inte fri från frost vintertid.

Vilken arbetsglädje kan det bli för en husmor i en sådan bostad? Och hur blir vilan för en familjefar, som efter nattskiftet på bruket skall sova i samma rum där barnen håller till, där maten skall tillagas och alla dagliga bestyr utföras? Man skulle kunna mångfaldiga exemplen på sådana bostäder i olika delar av Värmland.

Men det är inte nog med att bostäderna är trånga och kalla, de saknar ofta också det för hygienen mest elementära: vatten- och avlopp. Runt omkring i Värmlands bygder är denna fråga fortfarande olöst i massor av bostäder. Det innebär ett tungt merarbete för kvinnorna i brukssamhällena och på landsbygden, där de också får bära vatten till ladugården. De blir utslitna i förtid och

deras liv som husmödrar är en enda lång kedja av tömda och fyllda vatten- och slaskhinkar. Är det nu nödvändigt att de arbetandes bostadsförhållanden skall vara sådana? Med litet god vilja från de maktägandes sida skulle ingen i vårt land behöva bo under den kulturella bostadsnivå, som vi med våra materiella tillgångar och med hjälp av våra skickliga arkitekter, ingenjörer och arbetare kan skapa. Men den goda viljan har hittills saknats.

Därför måste kvinnorna eftertryckligt säga ifrån, att de inte längre vill finna sig i att med sina familjer bebo de hälsofarliga bostäder som bolag och banker, med statens och kommunernas tysta medgivande, tillhandahåller.

Bostadsfrågan har blivit en riksfråga, som man inte längre får plottra med hur som helst. Staten måste ta itu med frågan och äntligen se till, att den arbetande befolkningen får människovärdiga bostäder.

Vid höstens val kan kvinnorna medverka till att bryta det låtgå-system i bostadsfrågan som hittills varit det förhärskande och som så hårt drabbar dem och deras familjer. Till andra kammaren bör väljas sådana representanter som vill en verklig lösning av bostadsfrågan.

Inget annat parti har såsom det kommunistiska i riksdag och kommunala institutioner kämpat för goda och billiga bostäder åt det arbetande folket. Varje röst på det kommunistiska partiet för därför bostadsfrågan närmare sin lösning.

KERSTIN J O H A N S S O N , 7:de namn på kommunisternas i Östergötlands län.

lista

Bostäder med plats för barn och

familjeliv

De frågor som alla kvinnor jag kommit i kontakt med hoppas att den nya uppsättningen riksdagsledamöter skall lösa är följande: 1. Slut på lönestoppet och högre löner, så att alla arbetsföra människor i vårt land kan försörja sig själva och leva på en nivå som garanterar hälsa och lycka.

2. E t t omfattande bostadsbyggande, som medför ett lättande av den ohyggliga trångboddheten.

3. Lika lön för lika arbete oavsett om det är män eller kvinnor som utför detsamma.

4. Förbättrad folkpension, som ger gamla utslitna arbetare och arbetarkvinnor en tryggad existens, för att slippa anlita fattigvården eller ligga sina barn till last.

Det är nödvändigt att lönerna blir så höga, att de räcker till mera än lite att stoppa i munnen. Arbetarfamiljerna behöver en god bostad, hyggliga kläder och möjlighet till förströelse. Nu är livet för de flesta arbetarkvinnor en evig trampkvarn, utan någon form av omväxling. Lönerna måste bli så stora att en gift kvinna inte är piskad att arbeta utom hemmet om hon har flera barn och hemmet egentligen kräver hela hennes arbetskraft.

Nu är det ju så att inom exempelvis textilindustrin lönerna är så låga, att hustrun helt enkelt är tvingad att ha förvärvsarbete. I annat fall måste familjen anlita fattigvården.

För en storstad som Norrköping är bostadsfrågan hög-

aktuell. Här är fruktansvärt trångbott. Vid en undersökning som år 1937 verkställdes av Hyresgästernas Riksförbund och Norrköpings Hyresgästförening visade det sig att i de av bostadsräkningen undersökta 88 svenska städerna, var det endast Avesta som kunde uppvisa en högre »ettrumsstandard» än Norrköping. För övriga städer var ungefär hälften av bostadslägenheterna av typen ett rum och kök, men i Norrköping utgjorde denna typ mer än två tredjedelar av alla lägenheter. Hur illa det verkligen står till på detta område kan ytterligare dokumenteras med siffror från en utredning som år 1943 verkställdes av bostadsinspektriserna Wera Holmquist och Elin Wahlström. Utredningen avsåg de barnrika familjernas bostadsförhållanden och siffrorna talar för sig själva: Utredningen omfattade 848 lägenheter, av vilka 563 låg inom och 285 utom stadens planlagda område. 40 % av de barnrika familjerna inom det planlagda området bor i endast ett rum och kök. För det icke planlagda området är siffran 45 %. I utredningen säges: »Vidare framgår att flertalet ett-rum-och-köks-lägenheter eller 70 % i staden och 50 % på landet (med landet avses områden som icke är planlagda) bebos av fem personer, 27 % i staden och 48 % på landet bebos av 6—8 personer. I ett fall i staden och i två fall på landet bebos ett-rum-ochköks-lägenheter av 9 personer, i tre fall (i staden) av 10 personer och i ett fall (på landet) av 11 personer.»

Till stor del är det familjer som har sin utkomst inom textilindustrin, där det i stor utsträckning tillämpas skiftarbete, i en del fall arbetas det i tre skift. Man kan utan större svårighet sätta sig in i hur besvärligt det måste vara då bostaden är så liten. För familjefadern, som kanske arbetat om natten, är det praktiskt taget hopplöst att få tillfälle till ordentlig vila och sömn under dagen, då det finns barn i familjen. För att inte tala om att det är omöjligt att ha ett drägligt familjeliv i sådana bostäder.

Man klagar över att ungdomarna är för mycket ute på

kaféer och vid dansbanor. Men var skall de vara? De måste ju få umgås med jämnåriga och i hemmen kan det inte ske. Från prästerligt håll talas det mycket om att ungdomen måste vänjas vid hemliv, och att hemmen måste få en annan atmosfär än den som nu råder. Det är lätt att säga för dem som har stora fina våningar till sitt förfogande. Första förutsättningen för att hemmen verkligen skall kunna vara något annat än en plats där man äter och sover är att det skapas familjebostäder här i landet. Det har vi ännu inte för de arbetande skikten. Vi skryter mycket med vår höga kulturnivå. Till en sådan borde väl, mänskligt att döma, också höra bostäder som gör skäl för benämningen.

Skulle det inte vara möjligt att staten mera bestämt och resolut toge itu med bostadsfrågan? N u anslår riksdagen en del medel och subventionerar viss byggnadsverksamhet, men ger för övrigt kommunerna och de privata byggherrarna fria händer. Staten borde utöka anslagen och ålägga kommunerna att bygga bostäder i tillräckligt antal och av sådan storlek att det finns plats för barn.

Arbetarkvinnorna hoppas verkligen att valet i höst resulterar i en radikalare sammansättning av riksdagens andra kammare. Det är den enda förutsättningen för att folkets intressen blir beaktade. Vackra löften har väljarna fått i överflöd vid varje val, men det har oftast stannat vid det.

INGEBORG M O D I G H .

3:dje namn på kommunisternas % Skaraborgs län.

lista

De förvärvsårbetande husmödrarnas

K

Ji

minimikrav

Vi lever i en tid då kvinnans krafter i större utsträckning än någonsin tidigare tages i anspråk av samhället.

Bristen på arbetskraft under krigsåren har fört till att yrkesområden som tidigare var speciellt »manliga» öppnats för kvinnorna.

För kvinnorna själva och för samhället i sin helhet är det av stor betydelse att kvinnan deltager i den samhälleliga produktionen. Och för arbetarklassen är det oerhört betydelsefullt, ty genom kontakten med produktionen väckes och starkes kvinnornas klassmedvetande.

Om vi inte haft orsak att rosa de senare åren, så har de i alla fall haft ett gott med sig: kvinnan har getts möjlighet att visa vad hon duger till. Så långt är allt gott och väl. Men nu reser sig frågan hur lönas kvinnan för sina insatser i samhället.

Sverge brukar framhållas som ett alldeles särskilt välordnat och modernt land. Men den princip som i allmänhet tillämpas då det gäller kvinnolönerna är allt annat än modern. Kvinnornas löner ligger fortfarande i genomsnitt fyrtio procent under männens. Fabriksarbeterskan som står vid sin maskin och utför samma arbete som den manlige arbetaren har betydligt lägre lön än denne. Men hennes plikter mot samhället är sannerligen inte mindre. Ofta förenar hon förvärvsarbete med vården om hem och barn. Hennes arbetsdag är lång, hennes arbetsbörda så stor att få män skulle orka med den, eller rättare sagt: skulle finna sig i att bära den. Efter

åtta timmars arbete utom hemmet skall hon göra uppköp, laga mat, diska och städa, stoppa strumpor och lappa kläder, tvätta, hjälpa barnen med hemläxorna och tusen andra saker som hör till hennes plikter som mor och husmor. Någon vila känner hon knappast till. Dessa kvinnors arbetsbörda måste underlättas, ty den är omänsklig. Vad som främst bör göras är enligt min mening följande: 1. B jjtadsfrågan måste lösas. Bättre, bekvämare och rymligare bostäder måste skapas, bostäder där barnen har nånstans att ta vägen. Trångboddheten är en förbannelse för stora delar av Sverges arbetarfamiljer. I exempelvis Norge och Danmark är familjebostäderna sällan mindre än på två rum och kök. Här i Sverge, som gärna vill gälla som det mest framskridna landet i Skandinavien, är den vanliga familjebostaden ett rum och kök, ofta bara ett rum. Kommunisternas motion i årets riksdag om att regeringen skall utarbeta en omfattande generalplan för bostadsförsörjningen, baserad på uppförandet av tillräckligt antal bostäder för uthyrning till självkostnadspriser, där kommunerna bygger och förvaltar bostäder i egen regi, anvisade metoderna för en radikal lösning av bostadsfrågan.

2. Flera barnkrubbor! Ett av de svåraste problemen för de förvärvsarbetande mödrarna är var de skall placera barnen under den tid de själva är borta från hemmet. Ofta tvingas de lämna de små till släktingar eller bekanta, eller de äldre syskonen får ta hand om dem.

Detta är självfallet ohållbart i längden. Det är nödvändigt att mödrarna under arbetstiden kan känna sig lugna för de små och veta att de är under ansvarsfull och sakkunnig vård. Det är främst kommunerna som måste anslå medel till byggande av barnkrubbor.

3. Billiga lunchrum på arbetsplatserna!

De skulle innebära en minskning av husmödrarnas arbetsbörda och bereda de arbetande möjlighet till ordentlig och vällagad mat, istället för de torra smörgåsar med mjölk eller kaffe som nu så ofta får utgöra maten för hela dagen.

Ur hälsosynpunkt vore detta mycket värdefullt lör vårt folk.

4. Utvidgad skolbespisning, där alla barn kunde få ett gott och närande mål mat under skoldagen. På en del platser är denna fråga åtminstone delvis löst, men det finns många kommuner i landet där man ännu står helt främmande för densamma. I en del landskommuner, där skatteunderlaget är litet, visar det sig svårt att avstå tillräckliga medel för skolbespisningens ordnande. Men frågan om skolbespisningen är inte bara en kommunernas angelägenhet. Staten måste här bidraga med anslag. Det statsanslag som för närvarande utgår till skolbespisningen, och som främst avser att hjälpa de kommuner som själva icke har möjlighet att ordna frågan, är alldeles för litet.

En effektiv och välorganiserad skolbespisning betyder inte bara ekonomiska lättnader för husmödrarna, den innebär också en minskning av deras arbetsbörda.

5. Kommunala tvättstugor och tvättinrättningar är en annan viktig form av bistånd åt husmödrarna. Det är inte bara på rena landsbygden som tvättfrågan är ett stort bekymmer för husmödrarna. Också i industrisamhällen och städer är den ofta ett svårbemästrat problem.

Tekniken går framåt med stormsteg — men fortfarande står det stora flertalet av Sverges husmödrar och sliter ut sina krafter vid den gamla vanliga tvättbaljan. För att inte tala om att många av dem inte ens har tillgång till en tvättstuga av enklaste slag, utan tvingas tvätta under öppen himmel. Knappast någon fråga kan vara enklare att lösa än den att i hela landet skaffa tvättstugor med modern maskinell utrustning. Tänk så mycken tid och kvinnokraft som skulle sparas om den frågan radikalt löstes! Och tänk vilket utmärkt medel för förebyggande av reumatiska sjukdomar!

De antydda åtgärderna för att minska de förvärvsarbetande husmödrarnas arbetsbörda är minimikrav som redan tidigare framförts i de kommunala institutionerna och i riksdagen av de kommunistiska representanterna.

FRIDEBORG

SVENSSON,

4-'de namn på kommunisternas i Södra Älvsborgs län.

lista

Lika lön för lika arbete Inför den senaste avtalsuppgörelsen inom textilindustrin framfördes till textils förbundsledning krav från avdelningar och verkstadsklubbar om, att kvinnornas löner måste höjas i nivå med männens. Under motivering att frågan ännu inte var tillräckligt utredd nonchalerades kravet.

Sedan dess arbetar ju inom LO en kommitté med utredning av frågan. Den tycks emellertid ta god tid på sig — det är över ett år sedan den tillsattes men ännu har den inte kommit med några positiva förslag. Det är absolut nödvändigt att fackföreningar och verkstadsklubbar stöter på om saken och kräver snabb behandling av den. Annars riskerar vi att det hela faller i glömska igen.

För arbetarna inom textilindustrin skulle införandet av likalönsprincipen vara av stor betydelse. Textil är en av de industrigrenar som sysselsätter mest kvinnlig arbetskraft och där manliga och kvinnliga arbetare utför i huvudsak samma arbete. Därför framträder hela orättvisan i det nuvarande lönesystemet särskilt skarpt just inom textil. För att belysa hur lön efter kön i stället för efter prestation verkar, vill jag här ge några exempel från textilindustrin, där jag själv arbetar.

Inom textilindustrin förekommer även en del timpenningsarbete. E n textilarbeterska som fyllt 19 år (detta gäller Borås) och som har timpenning, förtjänar kr.

34:08 i veckan. Har hon arbetat ett år inom textilindustrin tillkommer en ackordskompensation på kr. 2:88 i veckan. Hennes dyrtidstillägg utgår med kr. 7:10 per

vecka. Hela veckoavlöningen belöper sig alltså till kr.

44:06.

E n manlig arbetare som fyllt 21 år och utför precis samma arbete erhåller i veckolön kr. 46:56. Ackordskompensationen är kr. 3:84 per vecka och dyrtidstilllägget uppgår till kr. 10:03. Hans veckoinkomst blir alltså kr. 60:43, eller kr. 16:37 högre än kvinnans, fast de utför precis samma arbete.

Samma princip tillämpas vid ackordsarbetet. I den fabrik, där jag själv arbetar som väverska förekommer det att arbeterskorna har fyra vävstolar att sköta. Förtjänsten kan variera något, men håller sig på omkring 45—48 kr. per vecka plus indexet på kr. 7:10. Bredvid står en manlig arbetare och sköter exakt lika många vävstolar. Han arbetar visserligen på det kvinnliga ackordet, men sedan har han ett tillägg på kr. 11:50 i veckan, som skall uppväga det manliga ackordet. Hans dyrtidstillägg utgår med kr. 10:03 i veckan. Fast arbetet är precis detsamma har han alltså över 14 kr. mera i veckan än den kvinnliga arbetaren.

Ett exempel från en annan fabrik i Borås: Kvinnliga arbeterskor står och sköter en maskin som kallas »grovslubb». Arbetet är mycket ansträngande och utföres på ackord, vilket ger ungefär 45—46 kr. i veckan plus index kr. 7:10. E n manlig arbetare som sköter en likadan maskin har på det kvinnliga ackordet ett tillägg på kr.

12:48 samt det högre indexet och hans lön är alltså för samma arbete över 15 kr. högre än kvinnans.

Såväl manlig som kvinnlig arbetskraft är inom textilindustrin oerhört dåligt betald. Lönerna är så låga att hustrurna i regel helt enkelt är tvungna att också arbeta inom industrin. Där får de utföra samma arbete som männen men för mindre betalning. Sedan har de hemmet och barnen att sköta, och det har de inte alls någon betalning för. De sliter värst men är sämst avlönade.

Att kvinnornas löner hålles så låga innebär ingen förtjänst för de manliga arbetarna, deras löner blir inte högre för det. De låga kvinnolönerna innebär bara att

arbetsgivarens inkomster växter tack vare kvinnoarbetet.

Det ger en merförtjänst som bolagsherrarna stoppar i sina egna fickor.

Kravet på lika lön för lika arbete måste vara ett hela arbetarklassens krav, ty det är i klassens intresse att det genomföres. Fackorganisationerna måste kräva att frågan äntligen avgöres. Och här är det de fackorganiserade kvinnorna som skall gå i spetsen, i kamp för en ordning där arbetet betalas efter prestation och icke efter kön.

MÄRTA ÖSTERMAN, k'-de namn på kommunisternas i Gävleborgs län.

lista

Frågor för landsbygdens kvinnor Här i hälsingebygderna h^r kvinnorna många och svåra problem att brottas med och vad vi framför allt väntar på är en förnuftig lösning av bostadsfrågan.

Bostadsbeståndet är i stort sett under all kritik och liksom överallt annorstädes är det oerhört ont om lägenheter. Trångboddheten är — bortsett från den allmänna fattigdomen — vårt främsta gissel.

Men vi har också andra problem som måste redas upp.

Häromdagen talade jag med en husmor, mor till nio barn. Hon var ledsen och bekymrad och berättade för mig, att hon blivit erbjuden två veckors vistelse på ett vilohem. Därmed skulle hon för första gången på över tjugo år få tillfälle till några dagars ledighet. Men hon kunde inte taga emot erbjudandet, hon hade ingen som kunde se efter barnen. Det yngsta är fem år. De äldre barnen är borta på arbete och hon kunde ju inte anförtro hemmet och de minsta åt barnen i skolåldern. »Om det ändå funnits en barnkrubba här, så hade kanske saken kunnat ordnas», sade hon. Men till dags dato har vi inte fått någon barnkrubba i Sandarne.

Så har vi frågan om tvättstugor. Runt om i distriktet skulle det behövas moderna tvättstugor. Vid ett besök hos en småbrukarfamilj fick jag nyligen en inblick i hur svårt landsbygdens kvinnor verkligen har det. Den inkomst jordbruket ger är inte stor, några förbättringar har man inte kunnat kosta på sig. Gården är gammal och saknar totalt tvättstuga, varför husmodern vinter

och sommar måste tvätta utomhus. Allt vatten måste hon bära och sköljningen får ske i den närbelägna ån.

Såväl i köket som i ladugården saknas vattenledning.

Ute på gården måste husmodern pumpa upp allt vatten till djuren, det blir flera hundra liter om dagen. I vintras frös pumpen till och då fick hon bära allt vatten från ån. Från ån till ladugården leder en brant backe, så det är inte att förvåna sig över att hon är smal som en nötskrika. Hon sliter och släpar från morgon till kväll, men ändå ger inte arbetet mera än en nödtorftig försörjning.

Tusentals andra husmödrar på landsbygden har det på samma sätt som hon.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram ser jag att det talas om att alla hem på landsbygden skall ha vatten och avlopp, badrum och varmvatten. Det är bra. Men skall det bli något mera än vackra löften, vill det nog till att de arbetande kvinnorna visar politisk vakenhet vid valet i höst. De enda som under den förflutna riksdagsperioden konsekvent slagits för de arbetandes intressen såväl i bostadsfrågan som lönefrågorna och som allvarligt verkat för en jordbrukspolitik som garanterar småbrukarbefolkningen en människovärdig existens, är de kommunistiska riksdagsmännen. Den småbrukarhustru jag talat om är klar över den saken och röstar kommunistiskt. Det bör alla de arbetande kvinnorna göra.

HILDUR LÖNNSTRÖM, iftde namn på kommunisternas ? Norrbottens län.

Rättvisa åt

lista

Norrbotten!

Vad vi först och främst behöver här i Norrbotten är bostäder och åter bostäder. Bostadsnöden är förfärligt stor, massor av människor får bo i av hälsovårdsmyndigheterna utdömda lägenheter och de unga får gå ogifta, därför att det inte finns lägenheter att uppbringa.

Tvätt- och badstugeproblemet är mycket brännande. På landsbygden är förhållandena rentav olidliga. Några badhus finns det inte och oftast inte heller den enklaste tvättstuga. Det är för husmödrarna att tvätta antingen i ladugården eller under öppen himmel, såväl vinter som sommar. När man betänker att landets viktigaste exportvaror hämtas från Norrbotten -— malmen och träet — och att Norrbotten svarar för det mesta av Sverges rikedomar, då tycker man att staten kunde göra något för att underlätta norrbottningarnas strävsamma liv och låta dem bli delaktiga av kulturens och teknikens landvinningar.

Det stora flertalet av Norrbottens befolkning är oerhört fattig, så fattig att de som lever söderut knappast k i n göra sig en föreställning om det. Småbrukarbefolkningen, som hämtar sitt levebröd ur den karga och frostbitna jorden och vars enda kontanta inkomst utgöres av de kronor de kan få ihop genom skogsarbete och skogskörslor under vintern, har faktiskt inte råd att bygga andelstvättstugor. I många av kommunerna är skatteunderlaget mycket litet därför att hela befolkningen består av fattigt folk. Det hjälper inte att skatterna är höga — i regel 20—25 kronor per bevillningskrona, många kom-

muner kan helt enkelt inte skaffa medel för byggandet av moderna tvättstugor. Vi har kommuner där avstånden från den ena gränsen till den andra är 20 mil, och där det således inte räcker med en tvättstuga. Vi skulle på sina håll behöva en ordentlig tvättstuga i varje by. Skulle inte staten kunna anslå medel till det och därmed ge de utslitna småbrukarhustrurna här uppe i norr ett välkommet handtag.

Norbotten är inte bara malmens och skogarnas utan också älvarnas och forsarnas land. En stor del av den elektriska kraft som lyser upp Sverges bygder kommer härifrån. Men norrbottningarna själva har det dåligt beställt med ljus. Stora områden är ännu inte elektrifierade, i massor av småbrukarhem får man klara sig med karbidlampor. För husmödrarna i dessa hem skulle livet vara betydligt lättare om de hade elektriskt ljus i boningshus och ladugårdar. När de går till sysslorna i ladugården får de lämna barnen i mörker i stugan, t y de vågar inte låta karbidlampan brinna när barnen är ensamma. Det kunde ju så lätt ske en olycka och elden bryta lös. När detta skrives är det ljust häruppe dygnet om, men glädjen är kortvarig. Snart är det åter mörkt mesthela dagen, under den mörkaste tiden ser vi dagsljuset endast någon fattig timme. Det behövs elektriskt ljus på den norrbottniska landsbygden!

Bristen på vatten och avlopp gör husmödrarnas arbetsbörda oerhört tung på landsbygden. Här borde också staten träda emellan och med kommunernas hjälp finansiera byggandet av vatten- och avloppsledningar.

I en del kommuner har man tagit initiativ till skapandet av hemhjälpsverksamhet, men denna har ännu alldeles för liten omfattning. Frågan om förlossningshjälp är också ett mycket besvärligt kapitel häruppe där avstånden är så stora.

Man brukar kalla Norrbotten för det fattiga och rika landet. Det är så sant som det är sagt. Vi har stora naturrikedomar som ger jätteinkomster såväl åt staten som åt gruvbolag och skogsägare. Men befolkningen som häm-

tar fram dessa rikedomar är fattigare och lever under sämre villkor än folket i någon annan landsända. Norrbotten är styvmoderligt behandlat, en sak som vår representant i riksdagens andra kammare, Hilding Hagberg, vid flera tillfällen framhållit i riksdagen då han ställt krav om åtgärder till förmån för vårt läns fattiga befolkning. Vid höstens val skall vi tillse att han inte blir den ende kommunisten på norrbottensbänken.

VALBORG

SVENSSON,

5:te namn på kommunisternas lista i Västernorrlands län (Medelpad)

Många och stora frågor olösta Den fråga som för kvinnorna såväl i städer och industrisamhällen som på landsbygden är av den största betydelse är frågan om att höja de arbetande skiktens levnadsstandard. Jag är väl medveten om att husmödrarna i industriarbetarhemmen kämpar med stora svårigheter och att de kvinnor som arbetar inom industrin inte bara är underbetalda men också ofta har en omänsklig arbetsbörda i sin egenskap av förvärvsarbetande och husmödrar. Men ändå vågar jag hävda att förhållandena är ännu svårare för landsbygdens arbetande kvinnor.

Varken när det gäller arbetstid eller inkomst kan deras förhållanden jämföras med de kvinnors, som har reglerade arbetsförhållanden och avtalsbestämda löner. På dessa områden råder det ännu mycken godtycklighet, orsakad av landsbygdens efterblivenhet i sociala och kulturella frågor. En omställning härutinnan är nödvändig, men den kan inte ske utan att det norrländska jordbruket göres mera bärkraftigt.

Ingens liv kan te sig mera tröstlöst och bekymmersamt än de fattiga kvinnornas på landsbygden. Arbetstiden är praktiskt taget obegränsad, men ändå är lönen för mödan så liten att den oftast inte garanterar dem en människovärdig existens. Fritid och förströelse är för dessa kvinnor okända begrepp. Dåliga bostadsförhållanden och frånvaron av alla moderna bekvämligheter såväl inomhus som i ladugården gör deras arbete oerhört tungt.

Husmödrarnas semesterfråga är fortfarande olöst.

Vem vore mera berättigad, till en lagstadgad semester och skälig semesterersättning än de? Frågan pockar på sin lösning och det bör bli den kommande riksdagens uppgift att lösa den. Därmed vore en av de orättvisor som drabbar de hårt arbetande husmödrarna ur världen.

I Medelpad noterar vi med glädje att den s. k. hemsysterverksamheten startat. Men ännu har den mycket ringa omfattning i förhållande till behovet. Detta beror till en del på en viss konservatism hos de beslutande lokala myndigheterna, men också på att frågan ägnats för litet intresse från statsmakternas sida. Hemsysterverksamheten har en stor uppgift att fylla såväl på landsbygden som i industriorterna och jag hoppas att nästa års riksdag kommer att på allvar ta itu med frågan.

En annan fråga av stor betydelse är organiserandet av lekplatser för barnen i industrisamhällena. I sågverkssamhällena och andra industriorter saknas lekplatser för barnen, de får hålla till kring soplårarna. Det synes som om de lokala myndigheterna antingen inte är sin uppgift vuxna eller saknar erforderliga medel för att ordna frågan. Det är emellertid nödvändigt att den blir ordnad.

De fallfärdiga kåkarna vid industriplatserna i Medelpad gör ett beklämmande intryck. I många fall är det ofattbart att de får användas. Och det är alltid kvinnorna — vars arbete i huvudsak är förlagt till hemmet — som får bära de största olägenheterna av de eländiga bostadsförhållandena. Deras arbetsbörda blir större, trångboddheten och frånvaron av alla moderna bekvämligheter verkar oerhört deprimerande på dem.

För en framstegsvänlig och progressiv riksdagsrepresentation finns det oerhört mycket att lösa till förmån för det arbetande folket runt om i landet. Jag hoppas innerligt att resultatet av riksdagsvalet i höst blir en stark kommunistisk grupp i andra kammaren. Därmed skapas möjligheterna för att det arbetande folkets intressen blir bättre tillvaratagna än hittills.

Tr.-a.-fo. V채stermalm. Sthlm 1944

ARBETARKULTUR