Krönika

Snart är det bara några få ynka dagar kvar av läsåret och för vissa är det slutet av gymnasietiden. Jag ska ta studenten om ett år och det känns jobbigt nära men på samma gång härligt långt bort. Att få bli fri från skolan är en skräckblandad förtjusning för mig. Jag har alltid känt att skolan har varit en viss trygghet. Någonting som är ständigt och som alltid kommer att börja på måndag igen och även då livet tar jobbiga svängar så är skolan alltid där precis som den brukar. Nu med corona har ju inte tillvaron på skolan, hemma och IRL, varit ultimat och inte alls lika rolig som den var de första månaderna jag fick tillbringa på vårt kära Midgård. Jag tror att det är mest det jag känner är jobbigt med avslutet av skolan. Att jag har blivit så bekväm och hemmastadd på platsen. Om jag hade avskytt skolan hade avslutet varit på ett annat sätt. Nu har känslan om studenten så mycket vemod i sig. För även då jag önskar att jag fick vara i min trygga oas lite lite längre så är det dags att upptäcka nya platser och träffa andra människor. Men oavsett vart du tar vägen efter 3an så är du mer fri och mer vuxen än innan. Dvs. du har mer ansvar och större förväntningar på dig om att du ska kunna klara dig själv. Det är nog detta jag fruktar med att släppas fri på egen hand. Att gå ifrån det som känns tryggt och bekvämt. Och att det känns jobbigt är kanske inte så konstigt då vi ofta söker oss till trygghet och värme. Men vi kanske bara behöver tro på att dessa 12 åren i skolan har förberett oss för att klara av livet. Att vi är redo nu. För det är väl ändå dags att pröva sina vingar. Bära eller brista även fast det inte är sant. Jag tänker på pingviner och strutsar. Alltså det jag menar är att dom har verkligen potentialet att flyga och om man skulle se en utan att veta vad de var skulle jag i alla fall anta att denna obekanta fågel kan flyga. Och trots att den inte kan flyga så klarar den ju sig bra ändå. Det jag vill säga är att vi har snart gått klart skolan. Det som har tagit större delen av våra liv ska nu inte finnas kvar. Det kanske kommer kännas tomt och jobbigt att inte känna samma trygghet som innan men vi kommer hitta nya platser och personer som vi kommer att tycka om. Vi kommer hitta en ny trygg oas.

Ingrid Stenberg Mu2B