3 minute read
829 gram plast, 8 rika män och 1 lösning på klimatkrisen
TEXT THOMAS VAKILI ILLUSTRATION SIMON SUNDIN
829 gram av uppblåsbar, brun plast i form av en bajsemoji. För 129 kr plus frakt kan den bli din. En otroligt låg kostnad givet arbetet som krävs för framställning och den resa den måste göra för att ta sig till ditt hem. Det är något som möjliggörs av vårt nuvarande ekonomiska system – den globala kapitalismen.
Ett system så expansivt och världsomfattande att den till och med trängt in i den nominellt kommunistiska folkrepubliken Kina, med en sådan ideologisk sprängkraft att de flesta av oss inte ens reflekterar över att systemet är skapat av människan snarare än av naturlagar.
Kapitalismens försvarare pekar
till exempel ofta på den massiva ökningen av välstånd som kapitalismen möjliggör genom sin otroliga förmåga att generera värde, och just den tillväxten har varit central för att lyfta miljontals människor ur fattigdom. De rika blir kolossalt mycket rikare och i utbyte sipprar lite av kapitalet ner till de fattigaste, vilket hittills framstått som en ganska bra deal. Men det finns inga gratisluncher, och priset för denna modell är en tickande bomb i form av klimatkrisen, en bomb som snart kommer smälla.
Det ekonomiska etablisseman-
get, fastlåsta i tanken om kapitalismen som Den Enda Vägen™, låtsas som att ny teknik kommer att lösa problemet och att vi kommer kunna fortsätta med business as usual, fast med effektivare energianvändning. Men redan 1865, för nästan 200 år sedan, upptäckte man att energieffektiviseringar i praktiken leder till att vi bara producerar och släpper ut ännu mer. Enligt Jevons paradox, som den här observationen döpts till, kommer effektivare fabriker alltså leda till fler bajsemojiflytleksaker och utsläpp, även om varje enskild leksak släpper ut lite mindre. Allt pekar alltså på att vårt nuvarande system är i direkt kollisionskurs med vad vår planet klarar av, och de flesta forskare erkänner att drömmen om att hålla uppvärmningen under 2 grader börjar bli ganska orealistisk.
Tiden vi har på oss att hindra närmast apokalyptiska framtidsscenarier börjar rinna ut, men för att den omställning av produktionen som krävs ska kunna genomföras på demokratisk väg är det centralt att det som faktiskt produceras idag kommer alla till dels.
Det finns faktiskt en fantastiskt enkel lösning som i ett svep skulle kunna fördubbla välståndet hos världsbefolkningens fattigaste hälft. I rent utilitaristiska termer är den en no-brainer, särskilt om vi beaktar det enorma lidande som orsakas av den fattigdom min lösning skulle utradera. Enligt Oxfam äger nämligen åtta män lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Ägarna av detta obscena välstånd är så få att de alltså får plats i en liten minibuss.
Lösningen är uppenbar: när de nästa gång samlas i en sån minibuss knuffar vi ut den över ett stup, beslagtar deras egendom och fördelar ut rikedomarna till den delen av världen som uppenbarligen behöver den mer än dem. Vips så blir varannan människa på jorden dubbelt så rik, med en enda liten knuff!
Eller ja, det är inte strikt nödvändigt att ha ihjäl dem. Och visst, att beslagta egendomen och fördela ut den skulle vara svårt att genomföra i praktiken. Det är en absurd lösning på en absurd snedfördelning av resurser. Det är också poängen, problemet med fattigdom i världen har ingenting med brist på resurser att göra, utan är en konsekvens av det faktum att lika bra som kapitalismen är på att skapa välstånd, lika dålig är den också på att fördela det rättvist och effektivt. Vi måste inse att för att uppnå ett hållbart samhälle så måste de resurser vi har, om de inte ska växa exponentiellt, också fördelas så att alla får sina behov tillgodosedda. Den resursbrist miljontals människor lider under är helt och hållet konstruerad, den är ett resultat av vårt sätt att organisera ekonomin. Och givet att vi idag lägger produktiv kapacitet och koldioxidutsläpp på att producera bajsemojiflytleksaker för att en liten liten del av världens befolkning ska bli obscent rika så är det helt uppenbart att en rättvis omställning är möjlig – om vi vill.