Vetenskapens katedral

TEXT ALEXANDRA ANDERSSON FOTO CARL HOUSTEN, AmANDA ANDRÉN, ILLUSTRATION CORNELIA THANE

Det råder överraskande akustik i den gamla reaktorhallen 25 meter under KTH. I väggarna ekar historien, viskandes om Sveriges intåg i atomåldern. Idag är R1 inte längre scen för banbrytande forskning, men uppfyller istället KTH:s motto med briljans, vilket skapar upplevelser utöver det vanliga.

Jag tog hissen ned till KTH R1 för att få höra historien om Sveriges första kärnreaktor; det både vetenskapliga och kulturella arvet som ofta har glömts bort. Väl där fann jag att R1:s historia inte tog slut när reaktorn stängdes av. I själva verket var det bara början.

Efter att ha bidragit med värdefulla forskningsresultat och radioaktiva preparat som användes inom sjukvården i 16 år, stängdes R1 av för gott år 1970. Under det kommande årtiondet växte kärnkraftsmotståndet, och under 80-talet revs därför reaktorn och resterna av den stoppades i slutförvaret för lågaktivt avfall i Forsmark. Det var också då det karaktäristiska rutnätet, som täcker väggar, golv och tak i reaktorhallen, kom till. Efter att med sensorer ha mätt sig igenom varenda ruta kunde man bekräfta att den radioaktiva strålningen i lokalen låg under alla gränsvärden, och den friklassades således och räknas därmed inte längre som strålningslokal. Men rutnätet finns kvar, som en påminnelse om den verksamhet som en gång pågick här, och en försäkran om att platsen idag är ofarlig att besöka.

Därefter följde ett par år då denna unika plats föll i glömska. Ett tag fanns det idéer om att uppföra en datacentral här, eller kanske ett höglager för biblioteket på KTH, men det dröjde till år 1998 innan någonting hände. Det var då KTH Medieteknik kom in i bilden, och en av initiativtagarna var Leif Handberg, lektor i medieteknik och idag föreståndare för R1. Han berättar om hur allt började:

- Det hade kommit en utlysning från dåvarande Högskoleverket om att man kunde söka pengar för att samarbeta med konstnärer, från universitet och högskolor. Under 90-talet hade vi inom medieteknikområdet sett denna supernova av nya kommunikationsmöjligheter som dök upp med internet. En av idéerna vi kom upp med var att vi skulle vilja inrätta en experimentell scen, en kreativ mötesplats där vi skulle kunna träffas mellan olika discipliner. Och då visste jag att den här platsen fanns. I maj 1998 gjorde KTH Medieteknik sin första installation i R1.

"Det var vetenskap och konst på många sätt"

I samma veva drog de också ner internet till reaktorhallen, vilket möjliggjorde genomförandet av alltifrån videokonferenser och digital teater till livemusik där nere. Under åren som följde ordnades åtminstone ett evenemang per år, och det blev alltmer uppenbart vilken potential som fanns i denna en gång bortglömda plats.

Det är Akademiska hus som äger KTH R1, men sedan 2007 är KTH formell hyresgäst här, med Leif Handberg som projektledare. Sedan juli 2020 är reaktorhallen en del av Gemensamma verksamhetsstödet (GVS), där Leif numera också jobbar en viss del av sin tid, för att se till att R1 kommer till sin rätt och bidrar med något positivt för KTH. Någon brist på kreativitet finns det sannerligen inte:

- Vi har haft teater, opera, dans, seminarier, presentationer om forskning inom teknik: inte minst inom energi och reaktorfysik. Ibland har vi haft konferensmiddagar, som representation för KTH.

Många evenemang är interna, men det finns också de som är öppna för allmänheten. I oktober 2021 satte man exempelvis upp “Kafkas arkiv”, en teaterföreställning.

– Nu kör vi det som ett slags blandning mellan museum, kulturhus, seminarielokal, studio, labb, mässhall med mera, säger Leif och ringar in den enorma bredd som den unika platsen har idag.

När Leif lite kryptiskt säger att han ska förbereda någonting som han gärna vill visa för mig och fotograferna passar vi på att klättra uppför trapporna i kontorsdelen av hallen. Där uppe är vi så nära det himmelsblå taket att det känns som att vi nästan kan ta på det, och vi har utsikt över hela reaktorhallen. När vi tar trapporna ner igen är vi alla spända på vad vi ska få se.

- Jag har lärt känna några av de som jobbade här när reaktorn var igång. Nu börjar de försvinna av åldersskäl, tyvärr. Professorn Karl-Erik Larsson gick bort för fem år sedan, 94 år gammal. Vi firade hans 90-årskalas här nere – det var fantastiskt! Han höll ett föredrag: “Mitt liv med neutroner”, men sedan kom han till mig efteråt och sa: “Det här var nog min sista föreläsning”, berättar Leif.

Karl-Erik Larsson kom till AB Atomenergi i slutet av 40-talet, som ung forskare. Så småningom blev han professor i reaktorfysik på KTH, och sedan även programansvarig för fysikprogrammet.

- Han berättade för mig att de ibland kallade det här för “vetenskapens katedral”, och det är lite snyggt tycker jag. Och vad behöver man då i en katedral? Jo, en orgel!

En orgel är precis vad som numera tronar invid reaktorn. Närmare bestämt en piporgel av typen Wurlitzer, från 1926. Det är en biograforgel, och ursprungligen stod den på Skandiabiografen. Det är föreningen Skandiaorgeln som äger den, men idag upplåter KTH plats åt den mot att den får användas. I R1 ordnas alltifrån orgelkonserter till stumfilmsvisningar med biograforganist. – Det som är häftigt med det här är att även om det heter stumfilm så är det ju ingalunda tyst, men när det är bra gjort så tänker man inte på det, säger Leif.

Leif är ivrig att visa oss orgeln mer i detalj.

- Vårt orgelhus har vi byggt lite som en replika av reaktorn, så den har lite samma form och färgspråk. Det är en liten flört till det historiska. I grunden är den som en vanlig piporgel, som de som finns i kyrkorna, men den här har också lite andra saker.

Orgeln har sju pipstämmor, och med hjälp av piporna kan den efterlikna överraskande många ljud. Utöver det givna kan den låta som alltifrån en violin eller trumpet, till en xylofon, cymbal och kyrkklocka. Därtill finns än mer unika ljud, såsom sirener, “vågor mot strand” och, ej att förglömma, “den galopperande hästen”. Alla dessa ljud frambringas via enkom lufttryck.

Även om Leif inte är någon organist själv har han lärt sig ett välkänt stycke, och när han spelar melodin till den brittiska musikalen “The Phantom of the Opera” känns beskrivningen av reaktorhallen som “vetenskapens katedral” självklar. De storslagna tonerna får rummet att vibrera och melodin som vandrar upp längs väggarna omsluter hela rummet i en mäktig känsla.

- Man måste ju kunna spela någonting, säger Leif med en axelryckning och dyker sedan raskt vidare ner i det fascinerande instrumentet.

- En orgel består av fyra delar: först har man en stor fläkt som ger lufttryck, sedan ett spelbord med tangenter där man styr allting, sedan ett styrsystem som ser till att det kommer luft i rätt pipa, och sedan har vi allting som låter. Det här styrsystemet är från början från 1926, och i princip kan man säga att det var som en tidig telefonväxel. Då gick det en slang till varje sak inuti orgelhuset, men nu går allting genom en kategori 5-kabel. Det är nu nämligen helt digitalt, det här styrsystemet. Och det är det som är så häftigt med den här orgeln.

Trots att styrsystemet numera är helt digitaliserat låter det precis likadant som tidigare. Systemet bygger idag på så kallade midi-signaler, och det medför nya möjligheter.

– Det betyder två saker: när någon spelar på orgeln kan man stoppa in ett midi-interface och “suga in” det i en dator. Sedan, när organisten inte längre är här, kan man köra den filen igen och då låter det precis som när organisten spelade. Så vi har faktiskt en självspelande orgel här! Den andra saken är att man kan styra orgeln på andra sätt än från spelbordet. Allt som kan ge ifrån sig midi-signaler kan styra orgeln, och det har vi nu börjat laborera lite med. Precis som för alla andra har pandemin satt käppar i hjulen för verksamheten i R1, men det finns flera planer för den kommande tiden, som blir verkliga om läget tillåter det. Inte minst blir det förhoppningsvis några fler evenemang med orgeln. – Det vi annars ser fram mest emot just nu är uppsättningen av KTH:s egen opera, baserad på boken "Sagan om den stora datamaskinen", skriven 1966 av KTH:s Nobelpristagare Hannes Alfvén, berättar Leif.

Det planerade premiären för operan är i december 2022, och den är ett samarbete mellan KTH och Stiftelsen Vadstena-Akademien. Det är första gången någonsin som en opera ska sättas upp i reaktorhallen, och mer information om operan finns att läsa på kth.se/thetale.

Jag lämnar KTH R1 med många fler historier än jag någonsin hade hoppats på när jag kom dit. Inte minst berättelsen om Sveriges första kärnreaktor som dog och fick liv igen, och utvecklades till ett kulturarv på fler än ett sätt. Berättelsen om en stundtals bortglömd plats där historien i viss mening tycks ha stått stilla, men där också ny historia ständigt skrivs. Jag längtar redan efter nästa möjlighet att få uppleva storheten i denna vetenskapens katedral.