KTH - där dina forskningsdrömmar dör och återuppstår

Du kommer till föreläsningen och sätter dig ner, redo för att lägga de kommande två timmarna på att lära dig abstrakta förhållanden kring saker du inte ser användningen för. Såhär föreställde du dig aldrig att det skulle kännas när du sökte till KTH. Hur kunde det bli såhär?

När jag kom till KTH var jag inspirerad och taggad efter en gymnasietid med passionerade lärare. Jag var redo att ge mig in på riktigt i den akademiska världen, avsätta åtminstone fem hela år av mitt liv och ta till mig information för att kunna lösa de problem vi möts av idag. Men energin jag hade upplevt och de förväntningar som hade byggts upp raserades snabbt när jag kom till KTH. Jag mötte total blasé och en linalg-föreläsare som skyndade sig igenom slidesen för att kunna ta en fikapaus. Och vad var ens syftet med alla timmar jag spenderade på att lära mig linjära transformationer? Det fanns inte på kartan hur det skulle vara användbart. Jag började tro att det som jag var så passionerad över, det

Föreläsarna och kurserna svek mig, men det gjorde inte studenterna. De som satt längst fram och ställde utmanande frågor till föreläsarna. De ambitiösa studenterna som var amanuenser, men som man också såg i sektionslokalen. Det kryllar av spännande, intressanta och framförallt passionerade studenter på campus. Konversationer med dessa har inspirerat mig mer än någon föreläsare någonsin gjort.

Liksom för många andra studenter väcktes mitt intresse för mitt fält genom föreningen Unga Forskare, där jag genom mitt jobb fick träffa på inspirerande forskare och studenter som visade upp en mycket mer färgglad bild av hur en riktig passion

Det finns så otroligt många möjligheter. Jag blev speciellt inspirerad när fysikstudenten Simon Thor berättade om hur han blev involverad i forskning redan på gymnasiet. Han tog kontakt med en rymdfysikforskare på KTH och hjälpte till att skriva lite Python-kod. Idag är han medförfattare till två publikationer utan att ens ha hunnit ta examen. Efter att Simon insåg att det finns så otroligt mycket man kan göra som student och att forskare är väldigt hjälpsamma, grundade han EStER (Engineering Students Exploring Research).

Syftet med EStER är att fånga upp forskningsintresserade studenter – som mig –innan vi tappar allt intresse. En viktig del rander och forskare som inspirerar, studiebesök i forskningsmiljöer, och genom att träffa andra forskningsintresserade studenter.

Men en forskningsförening är bara en bit i pusslet. Det finns flera förbättringsområden för att möjliggöra forskande studenter. Personer som faktiskt tycker om att undervisa och hålla sina kurser är någonting som inspirerat många i gymnasiet. På KTH finns kurser på grundnivå som hålls av överkvalificerade professorer som egentligen vill ägna sig åt sin egen forskning. De har sina scheman fullpackade och nedprioriterar kursen – och studenterna gör sedan likadant.

En förklaring till varför kursen är viktig saknas ofta. Varför ska jag förstå detta innehåll? Stort fokus läggs vid betygsgränser. Behöver jag klara den här kursen för att det är en spärrkurs? Alternativt blir det abstrakta formler som jag memorerar inför tentan. Vi vill veta varför vi ska lära oss innehållet – varför det är intressant och viktigt.

När man väl väckt intresset hos studenterna är nästa steg att utforska det genom att göra som Simon gjorde. Det finns mö- jlighet för fler än Simon att forska innan man har börjat doktorera, men det är tyvärr väldigt få som vet det här på KTH, vilket är en av de saker vi vill förändra med EStER.

Om du vill bli forskningsamanuens måste du antingen våga fråga någon forskare som (så vitt du vet) inte har någon tid för dig eller leta under “lediga jobb” på intranätet där det någon gång ibland dyker upp en möjlighet till att delta i forskning under kandidaten.

Andra universitet i världsklass har forskningsmöjligheter för studenter. Det handlar om en kulturell skillnad. Att bedriva så kallad undergraduate research är helt enkelt inte normen i Sverige. Att KTH inte har resurser till stora program som på MIT eller Stanford är förståeligt, men de bör i alla fall kunna marknadsföra sina amanuenstjänster likt amerikanska universitet. Den enda reklamen för forskning som jag har sett var i AlbaNova – och det var inte ens KTHs reklam.

Det ligger inte bara i studenters, utan även i KTHs intresse, att kunna prova på forskning tidigt. Att ta vara på potentialen hos studenter som hade planerat att jobba i industrin eller helt tänkt att hoppa av utbildningen. Det handlar om självförverkligande, samtidigt som KTH kan ligga i framkanten av forskning när världens utmaningar ska tacklas. Det är för studenters, KTHs och världens bästa att studenter får prova på att forska.

När jag kom till KTH var jag inspirerad, och tack vare de människor jag har träffat lär jag lämna KTH med samma passion som jag hade i början av mottagningen. Efter några år på KTH vet jag att det finns otroligt passionerade studenter och föreläsare här. Idag vet jag att matriser kan representera alla tänkbara fysiska system och inte bara abstrakta matematiska förhållanden. Men fler studenter känner som jag gjorde under mitt första år. Därför vill jag som har lyckats återuppliva min glöd se till att den inte slocknar för dem som precis har börjat på KTH och visa dem de möjligheter jag själv aldrig kände till.